BARN SOM ANHÖRIGA Samverkan utifrån barnets bästa

Abstract

Syftet med vår studie är att explorativt undersöka hur företrädare för socialtjänst och psykiatrin ser på behovet av samverkan för att stödja barn till föräldrar med psykisk ohälsa, samt hur och på vilket sätt samverkan sker mellan dessa organisationer när det gäller aktuell målgrupp. För att svara på våra frågeställningar valde vi att genomföra en kvalitativ studie som bygger på åtta semistrukturerade intervjuer med professionella inom socialtjänst och öppenpsykiatri. Vi har i denna studie utgått ifrån nyinstitutionell teori och samverkansteori för att tolka och analysera vår empiri, även barnperspektivet har varit en viktig utgångspunkt i vår analysprocess. Utifrån vårt resultat kan vi konstatera av den samverkan som idag finns mellan öppenpsykiatrin och socialtjänsten när det gäller barn som anhöriga i princip är obefintlig. En trolig anledning till detta ligger i att behovet av samverkan har drivits fram av politikers vision om en helhetssyn mellan psykiatrin och socialtjänsten men visionen har inte brutits ner i specifika mål som går att realisera i verkligheten. Däremot framkom en tydlig önskan om att hitta samverkansformer som tar till vara på öppenpsykiatrins och socialtjänstens kunskap och kompetens och bidrar till en helhetssyn på barnet som anhörig.