EU-rättens nödbromsar för harmonisering av straffrätten. En uppsats om nödbromsarnas betydelse som undantagsregler i det straffrättsliga EU-samarbetets förändrade beslutsstruktur

Abstract

Uppsatsen behandlar det straffrättsliga EU-samarbetets beslutsstruktur post-Lissabon med fokus på EU:s harmoniseringskompetens enligt art 82 och 83 funktionsfördraget. Genom Lissabonfördraget upplöstes den tidigare trepelarstrukturen och det straffrättsliga samarbetet fogades samman med det allmänna EU-samarbetet. Enligt det nu gällande regelverket har EU befogenhet att vidta åtgärder bland annat för att säkerställa ömsesidigt erkännande mellan medlemsstaterna på det straffrättsliga området (art 82.1) och för att harmonisera medlemsstaternas straffrättsliga lagstiftning (art 82.2 och 83). Harmoniseringskompetensen omfattar fastställande av minimidirektiv avseende specifikt angivna delar av det straffrättsliga förfarandet (art 82.2) och avseende brottsrekvisit och påföljder inom specifikt angivna områden med särskilt allvarlig brottslighet som har ett gränsöverskridande inslag (art 83.1). Därtill får EU genom den så kallade annexkompetensen fastställa minimiregler om brottsrekvisit och påföljder på områden som redan omfattas av harmoniseringsåtgärder om detta är nödvändigt för att säkerställa att unionens politik på det harmoniserade området ska kunna genomföras effektivt (art 83.2). De straffrättsliga harmoniseringsåtgärderna ska enligt huvudregeln antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, vilket innebär att de som utgångspunkt kan röstas igenom med kvalificerad majoritet i rådet. Därför sägs att det straffrättsliga samarbetet har övergått från ett mellanstatligt till ett överstatligt samarbete. I anslutning till regleringen av EU:s straffrättsliga harmoniseringskompetens finns emellertid särskilda undantagsregler – så kallade nödbromsar – vilka medger avsteg från det ordinarie lagstiftningsförfarandet (art 82.3 och 83.3). Om en rådsmedlem anser att ett utkast till straffrättslig minimireglering skulle negativt påverka grundläggande aspekter av medlemsstatens straffrättsliga system, kan medlemsstaten begära att direktivutkastet överlämnas till Europeiska rådet för diskussion. Det ordinarie lagstiftningsförfarandet ska då avbrytas. Om Europeiska rådet inte når konsensus ifråga om utkastet till direktiv ska det ordinarie lagstiftningsförfarandet inte återupptas. I det fallet ska emellertid en grupp om minst nio medlemsstater anses bemyndigade att inleda ett fördjupat samarbete avseende det aktuella direktivförslaget. Uppsatsens övergripande frågeställning är vilken betydelse som nödbromsarna kan tänkas få för det fortsatta straffrättsliga EU-samarbetet. Uppsatsen tar avstamp i EU-straffrättens utveckling före Lissabonfördragets ikraftträdande för att sedan undersöka det nuvarande regelverket. Framförallt behandlas nödbromsbestämmelserna och de bestämmelser till vilka dessa är kopplade, det vill säga art 82 och 83 i funktionsfördraget. Uppsatsen behandlar även den politiska kontext i vilken nödbromsarna förutsätts fungera. I denna del tas utgångspunkt i den svenska regeringens syn på nödbromsbestämmelserna och det straffrättsliga samarbetets beslutsstruktur.