“från helvetet till himmelriket” - Behandlingspersonal och boende om Bostad som Grund och stöd

Abstract

Denna studie handlar om behandlingspersonal och brukares syn på stöd som erbjuds i ett boendeprogram för personer som tidigare varit hemlösa. Boendeprogrammet är inspirerat av modellen Housing First, vars filosofi är att bostad är en rättighet. Således har före detta bostadslösa personer med missbruksproblematik erbjudits lägenhet utan krav på nykter- och drogfrihet eller deltagande i behandling. Tanken är att det stöd som erbjuds inom programmet ska vara frivillig. Med detta som utgångspunkt genomförde vi kvalitativa intervjuer med fem behandlingspersonal och två personer som bor i programmet. Detta för att få svar på hur stödinsatserna organiseras, vad frivillighet innebär i denna kontext samt hur brukare uppfattar sin boendesituation och stödet det medför.

Stödinsatserna personalen betonade syftade i första hand till att stötta brukare att kunna behålla sin lägenhet utifrån hyreslagen. Stöd som ofta efterfrågades rörde enklare vardagsgöromål men en av våra boenderespondenter efterfrågade även ett mer personligt stöd. Frivillighet innebar ett visst utrymme för motstånd mot det stöd de boende förväntades acceptera. De boende hade dock inte möjlighet att helt avsäga sig kontakten med personalen. Kravet på kontakt hade sin grund i hyreskontraktet och socialtjänstens organisering; kontaktpersonerna agerade hyresvärdar samtidigt som de erhöll bistånd för sin verksamhet från socialtjänsten. Vårt resultat visade också att kravet på stöd handlade om förväntningarna som fanns på de boende som klienter i behov av stöd och träning i att bo. Våra boenderespondenter var väldigt nöjda med Bostad som Grund och sin bostadssituation. De ställde sig positiva till det stöd de erbjudits och ansåg sig vara i behov av det. Vårt resultat visade att behandlingspersonalens målsättningar och organisering präglades av samhällets värderingar och att de måste rätta sig efter dessa för organisationens existensberättigande.