Vägande vikingar

Abstract

I sina memoarer kan Roms förste kejsare, Augustus, stolt berätta om hur han under sin regeringstid i början av vår tideräkning sökt kontakt med folken i som bor i norr, vid kanten av världens slut. Hundrafemtio år senare visar den grekiskte geografen Ptolemaios världskarta att romarna börjat handla med germanerna i Östersjön. Han namnger handelsstationer som vi kan besöka än i dag. Germanerna hade eftersökta varor för livets nödtorft att erbjuda, men också lyxvaror med tidlös skönhet.

Sättet att räkna med tolvtal får tidigt fäste i Östersjöområdet, som en följd av de romerska handels-aktiviteterna. När Västrom kollapsar i slutet av 400-talet, tas deras sätt att räkna över av franker och britter, som båda skapar robusta myntekonomier med det romerska räknesättet som bas. Arabvärldens expansion med början under 600-talet går inte obemärkt förbi i vikingarnas värld. Från 700-talet görs stora fynd av silver i Mellanöstern och araberna slår mynt av metallen de bryter. Via europeiska, polska och ryska floder når mynten slutligen Östersjön. I början av 800-talet inför det arabiska Kalifatet en ny metod att räkna. De använder siffror och positionsräkning. Det skulle dröja till 1200-talet till dess att Europa får kännedom om det arabiska räknesättet och ytterligare 500 år innan systemet blir allmänt accepterat i västvärlden. Det arabiska silvret blir en exotisk parentes i Östersjöområdets handelssystem och silverströmmen avtar, samtidigt som Vikingatiden upphör i slutet av vår tideräknings första årtusende.

Nordbornas oförmåga att förränta sitt mödosamt förvärvade kapital av silvermynt, speglas i de silverskatter med arabiska mynt, som vikingarna lagrar och som ständigt dyker upp i vår tid under arkeologernas utgrävningar på Gotland och längs Östersjöns kuster.