Stilimprovisation på orgel

Abstract

I det här arbetet utforskas två tillvägagångssätt med syftet att uppnå en högre improvisationsfärdighet, specifikt inom den stilistiska sfär som exemplifieras av den italienska konserten. De två tillvägagångssätten utgörs dels av analys och instudering av Johann Gottfried Walthers Konsert i b-moll, dels av ett närmande av partimentopedagogikens grundläggande övningar och tankesätt. De två sätten kompletterade varandra väl där Walthers musik konkret kunde visa på hur specifika figurationer kan användas medan partimentopedagogiken gav exempel på hur viktig den underliggande harmoniken är för att det ska låta stilistiskt korrekt. Tre olika improvisationer har dokumenterats under processen och analysen och reflektionerna av dessa utgör den konstnärliga grundstommen i arbetet. I den reflekterande delen begrundas den förberedda improvisationens relation till komposition där möjligheten till ”tillrättaläggning” belyses som en väsentlig skillnad. Avslutningsvis betonas att en improvisations funktion är mycket relevant vid dess bedömning. Om en improvisation genomförs som ett avslutningsstycke vid en gudstjänst är det dess karaktär, inte dess stiltrogenhet, som avgör om den är lyckad eller ej.