Naturen som rättssubjekt? En posthumanistisk och komparativ studie om möjligheterna att stärka det rättsliga skyddet för naturen i Sverige

Abstract

Människors påverkan på miljön har under de senaste århundradena blivit alltmer påtaglig och är nu så stor att vi trätt in i en ny geologisk epok kallad ”antropocen”, människans tidsålder. Flera initiativ har dock tagits till att lösa de klimatrelaterade problemen vi står inför, men om vi riktar blicken mot Sverige går utvecklingen för att nå upp till de 16 miljömålen som beslutats av riksdagen åt fel håll. Nuvarande mål och lagar till skydd för naturen räcker inte till för att vända denna ohållbara trend. Den här uppsatsen har därför analyserat möjligheterna för Sverige att ge naturen ett starkare rättsligt skydd genom att, utöver redan existerande miljöskyddslagstiftning, även införa naturen som rättssubjekt i våra nationella lagar. Uppsatsens komparativa del redogör för och jämför existerande mål och bestämmelser till skydd för naturen i Ecuador, som redan infört naturen som rättssubjekt med egna rättigheter, med motsvarande reglering i svensk rätt. Med utgångspunkt i posthumanistisk teori konstateras det i uppsatsens rättspolitiska del att om vi i Sverige, likt Ecuador, införde naturen som rättssubjekt med egna rättigheter i våra nationella lagar, skulle naturen börja ses mer som ett subjekt med ett inneboende värde än som ett objekt som existerar för människans skull. Ett erkännande av naturens rättigheter skulle också främja en mer etisk och jämställd relation mellan människan och naturen och det skulle leda till ökade chanser för Sverige att nå upp till satta miljömål.