Informationsgivning på företagsobligationsmarknaden - En analys av när förändrad kreditrisk utgör insiderinformation för den icke betygsatta emittenten med noterade företagsobligationer.

Abstract

En emittent med företagsobligationer noterade på en reglerad marknad eller MTF-plattform är ålagd att följa bland annat artikel 7 och 17 i Marknadsmissbruksförordningen. Emittenten ska därmed identifiera händelser eller omständigheter av specifik natur, som inte redan är offentliggjord som direkt rör emittenten och som sannolikt kommer få en väsentlig inverkan på priset på emittentens obligationer. När informationen har identifierats som insiderinformation ska emittenten så snart som möjligt offentliggöra insiderinformation till allmänheten. För en emittent med noterade företagsobligationer kan en förändring i emittentens kreditrisk utgöra insiderinformation. Om den ekonomiska situationen försämras, till den grad att emittenten inte kan återbetala obligationsinnehavarna, är den förhärskande uppfattningen att informationen alltid utgör insiderinformation.

Frågan som därmed har diskuterats i den rättsvetenskapliga litteraturen, är hur stor förändringen i kreditrisk måste vara, innan förändringen konstituerar insiderinformation. Det har laborerats med förklaringsmodeller, där emittentens kreditbetyg används som ett mått av emittentens kreditrisk. Med ett sådant mått kan det därmed fastställas hur stor förändringen i kreditrisk får vara, innan informationen hade orsakat en förändring av kreditbetyget. En förklaring till varför kreditbetyget används som mått för emittentens kreditrisk föreligger kortfattat av två skäl. Dels är kreditbetyget ett erkänt mått av emittentens risk för fallissemang, dels har en nedgradering av kreditbetyget bevisats ha en inverkan på priset på emittentens utestående obligationer. Emittenten med ett högt kreditbetyg presumeras ha en stabil ekonomisk situation och prognosen är därmed att förändringar i emittentens kreditrisk sker mer sällan. Därmed bedömer en sådan emittent sannolikt att information utgör insiderinformation mer sällan, i jämförelse med en emittent med ett lågt kreditbetyg. Frågan som kvarstår är hur emittenter utan kreditbetyg ska identifiera och offentliggöra insiderinformation. Situationen ställs på sin spets då den icke betygsatta emittenten utgörs av 46% av Sveriges totala antal emittenter av företagsobligationer.

En central utgångspunkt för analysen är därför att fastställa ett alternativt mått till kreditbetyget. Utifrån det alternativa måttet ska den icke betygsatta emittenten kunna bedöma när en förändring i kreditrisken är så pass stor, att det alternativa måttet inte längre speglar emittentens kreditrisk. Utifrån den informationen kan emittenten bedöma om informationen utgör sådan information som den förnuftige investeraren hade använt i sitt investeringsunderlag. Avgörande är därmed att den förändrade kreditrisken ska utgöra sådan information som sannolikt kommer att få en väsentlig inverkan på priset på emittentens obligationer. Det mått som ges betydelse i uppsatsen är obligationens kreditriskpremie. Det är den del över den riskfria räntan som emittenten kompenserar obligationsinnehavaren med för risken för fallissemang. Förändras kreditriskpremien i en tillräcklig mån, påvisar uppsatsen att, informationen utgör sådan information som den förnuftiga investeraren hade använt i sitt investeringsunderlag. Kreditriskpremiens storlek får därmed betydelse för vilken emittent som förväntas göra fler eller färre bedömningar av insiderinformation. Uppsatsen extrapolerar därmed förklaringsmodellen avseende hur en emittent ska värdera när förändrad kreditrisk konstituerar insiderinformation. Speciellt när emittenten inte har ett kreditbetyg att göra bedömningen mot.