Gemenskap, Ensamhet och Existentiell hälsa i ö-samhällen

Abstract

Denna forskningsrapport undersöker hur gemenskap, ensamhet och isolering erfars och förstås i svenska ö-samhällen, med existentiell hälsa som analytiskt ramverk. Studien utgår från antagandet att upplevelser av tillhörighet, mening och ensamhet formas i samspelet mellan sociala relationer, platsbundna livsvillkor och samhälleliga strukturer. Studien har en kvalitativ och explorativ design och bygger på individuella intervjuer med 29 personer samt fyra fokusgrupper med sammanlagt 22 deltagare som lever på öar utan fast landförbindelse. Materialet analyserades genom reflexiv tematisk analys. Resultaten visar att gemenskap framträder som en central resurs för existentiell hälsa genom att skapa mening, trygghet och social tillhörighet. Samtidigt framträder gemenskapen som ambivalent; täta sociala relationer kan också innebära social exponering, normativitet och svårigheter att stå utanför etablerade gemenskapsformer. Ensamhet framträder i studien både som en subjektiv erfarenhet av bristande erkännande och delaktighet och som en strukturell konsekvens av geografiska och institutionella villkor, såsom begränsad service, transportberoende och demografiska förändringar. Studien introducerar begreppet ösamhet för att synliggöra hur gemenskap, ensamhet och isolering samexisterar i geografiskt avgränsade samhällen. Resultaten visar att existentiell hälsa i ö-samhällen är relationell, platsbunden och strukturellt situerad. Rapporten pekar därför på behovet av att förstå ensamhet och gemenskap inte enbart som individuella fenomen utan som frågor som också rör social infrastruktur, samhällsplanering och jämlik hälsa.

This research report examines how community, loneliness, and isolation are experienced and understood in Swedish island communities, using existential health as an analytical framework. The study is based on the premise that experiences of belonging, meaning, and loneliness emerge through the interaction between social relationships, place-based living conditions, and societal structures. The study applies a qualitative and exploratory research design. Empirical data consist of individual interviews with 29 participants and four focus groups including 22 participants living on islands without fixed mainland connections. The material was analysed using reflexive thematic analysis. The findings show that community constitutes a central resource for existential health by providing meaning, social recognition, and a sense of belonging. At the same time, community is characterised by ambivalence. Dense social relations may create support and reciprocity, but they can also involve social exposure, normative expectations, and difficulties for individuals who do not easily fit into established social patterns. Loneliness emerges both as a subjective experience of lacking recognition or participation and as a structural phenomenon related to geographical and institutional conditions such as transport dependency, limited services, and demographic change. The report introduces the concept of “ösamhet” (existential islandness) to capture how community, loneliness, and isolation coexist in geographically bounded island societies. The findings suggest that existential health in island contexts is relational, place-based, and structurally situated. Efforts to address loneliness therefore require not only individual-level interventions but also attention to social infrastructure, public services, and spatial justice in rural and island environments.