Oskyldighetspresumtionen: hur rätten döljer sin magi. En komparativ uppsats i allmän rättslära.

Abstract

Oskyldighetspresumtionen är en etablerad rättsgrundsats som genomsyrar process-och straffrätten: rätten att anses vara oskyldig fram tills en fällande dom har fastslagits. Som en del av individens rätt till en rättvis rättegång, stipuleras denna princip i Artikel 6.2 i EKMR. SOU 2017:17 undersöker huruvida en specifik inhemsk lagstiftning som reglerar oskyldighetspresumtionen är adekvat, men fastställer att principen redan är tillräckligt etablerad i svensk rätt. Men vad innebär egentligen detta antagande om den tilltalades oskyldiga status? Uppsatsen komparerar oskyldighetspresumtionen med den motsatta utgångspunkten inför en rättsprocess: antagandet om att den tilltalade är skyldig innan motsatsen är bevisad. Som motexempel illustreras praktiserandet av giftprovet; ett fenomen som svenska missionärer påträffade i Nedre Kongo på sent 1800-tal. Giftprovet innebar att den tilltalade påstods besitta en ond ande (n’doki) och blev underkastad att dricka gift för att motbevisa sin skuld. Processen grundade sig på tron på magi. Med hjälp av Malinowskis rättsantropologiska metod, samt Zweigert & Kötz funktionalitetsmetod, framställs en oförväntad likhet mellan dessa presumtioner. Uppsatsen påvisar hur rättens performativa språk och internaliserade system ger upphov till “magiska” rättsgrundsatser såsom oskyldighetspresumtionen. Trots oskyldighetspresumtionens magiska och påhittade natur, avslutas analysen med att illustrera hur den rättfärdigas från ett epistemologiskt rättviseperspektiv, utifrån Karl Poppers absoluta fallibilism. Uppsatsen aktualiserar ett ifrågasättande av våra rättsliga axiom, och hur dessa uppkommer.