Samhörighet i gränsbygd. Föreställda gemenskaper bland Ölands allmoge under 1600-talet.

Abstract

Forskningsuppgiften har varit att undersöka föreställda gemenskaper på gräsrotsnivå under första halvan av 1600-talet. Syftet med undersökningen har varit att få mer kunskap om hur nationella, regionala och lokala identiteter framträder i det svenska riket. Det teoretiska ramverket har utgått från Benedict Andersons begrepp föreställda gemenskaper. Konstruktionen av dessa föreställda gemenskaper har beskrivits utifrån två vanligt förekommande tolkningar, den etniska och den regnala. Andra teoretiska utgångspunkter som har varit av relevans för undersökningen är Peter Sahlins tankar om framväxten av nationella identiteter i grändsbygd samt Hylland Eriksens teori om stereotypisering. Undersökningsområdet har varit Öland och har huvudsakligen utgått från domboksmaterial från perioden 1613-1649 men också rättegångshandlingar från 1611 som berör efterspelet av Kalmarkriget. Då Öland vid tiden var en gränsbygd visade området sig lämpligt att jämföra med Jens Lerboms forskning i de småländska gränsbygderna. Gränser, gränsbygd, möten mellan människor och konstruktionen av “vi” och “dem” är också något som utgör en kärna i uppsat sen. Undersökningsdelen berör ölänningarnas syn på såväl det egna territoriet som områden utanför Öland. Härkomstbeteckningar är något som genomsyrar domböckerna och visar på ett rörligt samhälle där människor flyttar in till ön från fastlandet men också till och från andra länder. Identitet och konflikter undersöks, bland annat hur de olika fejderna med Danmark skapar en gemensam berättelse. Centralt i undersökningen är händelserna under Kalmarkriget och hur ölänningarna agerade i samband med detta, dels som en samlad politisk gemenskap, men också på individnivå. Vidare beskrivs den mångfacetterade relationen till danskarna där det finns tyd- liga antidanska strömningar efter kriget, samtidigt som det lever och verkar danskar på ön. Språket som identitetsmarkör undersöks liksom skillnaderna mellan överhetens och allmogens föreställningar om detta. Vidare undersöks de regionala och lokala gemenskaperna som framkommer i domböckerna. Undersökningen visar att det är framförallt “den andre” som beskrivs utifrån nationell härkomst. Det förekommer ytterst sällan att någon ölänning benämner sig som svensk. Härkomstbeteckningarna används i huvudsak instrumentellt, det finns ingen emotionell laddning. Undantaget till detta är när danskar kallas för jutar, då är det i regel med nedvärderande anspelningar. Här finns också tendenser till att se danskarna som en grupp, en kulturell gemenskap vilket skulle kunna skapa en grogrund för en mer etnisk kulturell svenskhet bland ölänningarna. I undersökningen framkommer en i huvudsak regnal politisk-rättslig gemenskap och det visar sig att denna gemenskap ses som utbytbar i början av undersökningsperioden. Det uttrycks inte någon riktigt tydlig kulturell etnisk svenskhet bland ölänningarna och detta jämförs med Jens Lerboms motsatta resultat i Småland. Däremot framkommer en tydlig öländsk politisk gemen skap som agerar mot överheten i olika sammanhang, en föreställd gemenskap mellan nord och syd samt lokala bygemenskaper. Ytterligare ett resultat som rör sig inom ett omdebatterat forskningsfält är språkets betydelse för identiteten. Mina resultat pekar på att språket var en faktor som inte bara “främlingen” kunde kategoriseras ifrån utan också en person tillhörande den egna gruppen. Människor gjorde skillnad på språken, svenska, norska och danska var inte så lika att de inte spelade någon roll. Vidare diskuteras att det under undersökningsperioden skapas förutsättningar för att det ska kunna växa fram en mer föreställd etnisk-kulturell svenskhet på Öland och förslag på hur detta skulle kunna undersökas.