”Det är inte fel på ett endaste barn”. Några förskollärares beskrivningar av en inkluderande verksamhet med fokus på barn i behov av särskilt stöd.

Abstract

Syftet med denna studie var att undersöka några förskollärares beskrivningar av vilka barn de anser vara i behov av särskilt stöd samt hur förskollärare beskriver att det särskilda stödet ska utformas för att tillgodose barns varierande behov och förutsättningar. Dessutom undersöks hur förskollärare resonerar kring sitt arbete med att skapa en inkluderande verksamhet. De frågeställningar som studien syftade till att besvara var; Hur beskriver förskollärarna begreppet barn i behov av särskilt stöd? Hur beskriver förskollärarna deras arbete med att utforma och anpassa lärmiljöerna för barn i behov av särskilt stöd? Hur resonerar förskollärarna kring inkludering i förskolan? Studien grundar sig i en kvalitativ ansats med intervju som metod för att samla in data material. De intervjumetoder som studien tar utgångpunkt i är en kombination av halvstrukturerade intervjuer och strukturerade intervjuer. De teoretiska utgångpunkterna är de specialpedagogiska perspektiven; det relationella perspektivet, kategoriska perspektivet och dilemma perspektivet samt sociokulturella perspektiv. Sammanfattningsvis åskådliggör resultaten en variation av beskrivningar när det gäller begreppet barn i behov av särskilt stöd och vilka strategier som förskollärarna beskriver i arbetet med att anpassa och utforma den pedagogiska verksamheten. Vidare framkommer i resultatet att inkludering inte är ett entydigt begrepp samt att förskollärarna saknar ett gemensamt förhållningssätt för att skapa en inkluderande verksamhet. För att skapa förutsättningar för att arbeta inkluderande hade möjligen begreppet inkludering behövt explicitgöras i förskolans styrdokument.