RÄTTVIS OCH GENOMFÖRBAR KOMPENSATION: En normativ studie om kompensatorisk rättvisa vid klimatinducerad territoriell förlust

Abstract

Inom det normativa forskningsfältet har en debatt rörande kompensatorisk rättvisa uppstått i ljuset av att vissa suveräna territorium riskerar att gå förlorade till följd av klimatförändringarnas effekter. Vilken sorts kompensation en sådan moraliskt distinkt förlust rimligtvis bör föranleda relateras i hög grad till huruvida kärandeparten i dilemmat uppfattas vara territoriets befolkning som kollektiv grupp (ett s.k. kollektivistiskt förhållningssätt) eller som enskilda individer (ett s.k. individualistiskt förhållningssätt). Det förstnämnda förhållningssättet anser att det intrinsikala värdet av ett kollektivt självbestämmande över ett territorium endast kan kompenseras proportionellt till förlusten genom territoriell redistribution. Det sistnämnda förhållningssättet menar istället att en individuell möjlighet till vidarebosättning är en rimlig kompensation sett till att det är den enskilda individen, och inte gruppen, som juridiskt kan hävdas inneha en rätt till fortsatt självbestämmande. Genom att använda mig av reflektivt ekvilibrium, med en teoretisk utgångspunkt i den realistiska idealismen, har jag försökt ge svar på vilken sorts kompensation som kan anses vara lämpligast i förhållande till både moralisk önskvärdhet och genomförbarhet. Eftersom att det internationella samfundet förväntas bistå med denna kompensation bedöms individualiserade lösningar inneha en högre grad av genomförbarhet med hänsyn till det juridiska och politiska status quo, samtidigt som de även har potential till att uppfylla moraliskt önskvärda principer till en adekvat nivå vid implementering i kombination med lämpliga ramverk för minoritetsrättigheter. Samtidigt kan det finnas enskilda fall där kollektivistisk kompensation, i form av territoriella anspråk, kan anses vara moraliskt relevant och genomförbart förutsatt att detta inte resulterar i orimliga moraliska kostnader.