Emissionsgarantier - En historisk jämförelse och klargörande av förutsättningar för rättslig bundenhet

Abstract

Trots ett långvarigt bruk av emissionsgarantier och att garantierna kommit att ses som nödvändiga för aktiemarknadsbolagens möjlighet till kapitalanskaffning, genom nyemission, har avtalens rättsliga bundenhet ständigt varit en källa för osäkerhet. Inte förrän år 2016, genom NJA 2016 s. 107, fick frågan om emissionsgarantiers rättsliga status ett svar i rättspraxis. Osäkerheten innan år 2016 grundade sig primärt på möjligheten att tillämpa formkravet för aktieteckning, i 13 kap. 13 § ABL, på emissionsgarantier, vilket hade fått till följd att avtalen inte kunde ses som rättsligt bindande.

Mot denna bakgrund syftar uppsatsen till att utreda emissionsgarantiers rättsliga status innan respektive efter NJA 2016 s. 107 samt jämföra de två tidsperioderna med varandra. För tidsperioden efter NJA 2016 s. 107 ska även förutsättningarna som krävs för ett rättsligt bindande avtal klargöras. För att besvara uppsatsens syfte använder jag mig av rättsdogmatisk metod med några olika tolkningsmetoder och avgränsar uppsatsen till att utreda rättsläget för emissionsgarantier hos svenska aktiemarknadsbolag.

Slutsatserna för tidsperioden innan NJA 2016 s. 107 var att det fanns grund för att se emissionsgarantier som rättsligt bindande redan då, framför allt beroende på att analog tillämpning av formkravet för aktieteckning inte torde vara möjligt på emissionsgarantiavtal. För tidsperioden efter NJA 2016 s. 107 säkerställs, genom prejudikatavgörandet, emissionsgarantiers rättsliga bundenhet i sådan utsträckning att skadestånd kan utkrävas vid avtalsbrott från garantens sida, så länge avtalet är skriftligt och garanten blivit adekvat informerad. Vid jämförelsen av de två tidsperioderna konstateras att mycket av det som den tidiga doktrinen lyfte fram som avgörande i frågan om emissionsgarantiers rättsliga bundenhet, var det som Högsta domstolen senare kom att fokusera på, i NJA 2016 s. 107. Det kan även noteras att det fanns rättsvetare som redan innan domen var övertygade om emissionsgarantiernas rättsliga bundenhet, ett påstående som senare visade sig vara korrekt.