| dc.contributor.author | Hallberg, Sophie | |
| dc.date.accessioned | 2022-05-23T11:44:51Z | |
| dc.date.available | 2022-05-23T11:44:51Z | |
| dc.date.issued | 2022-05-23 | |
| dc.identifier.uri | https://hdl.handle.net/2077/71753 | |
| dc.description | Ledgångsreumatism är en ganska vanlig åkomma som drabbar ungefär 1% av befolkningen. Det innebär att Sverige finns det ca 100 000 personer med sjukdomen, och de flesta som drabbas är medelålderskvinnor. Som namnet antyder drabbas framförallt kroppens leder och typiskt är att det börjar i fingrarnas småleder. Symptomen är smärta, svullnad, svårigheter att röra sig, stelhet och en stor trötthet. Ledgångsreumatism beror på att kroppens immunförsvar, som normalt skall skydda oss mot virus och bakterier, har fått för sig att lederna är något främmande och attackerar dem. Ledgångsreumatism är en obotbar men fullt behandlingsbar sjukdom och behandlingen går ut på att dämpa aktiviteten i immunförsvaret utan att för den skull göra patienten känslig för infektioner, en svår balansgång. Behandlar man inte så kommer lederna att brytas ned vilket leder till handikapp och dessutom kan även inre organ som t ex njurar angripas. Idag är medicinerna bra, men de är starka och kan ha allvarliga biverkningar. Dessutom är de dyra. Det gäller därför att försöka ge rätt patient rätt sorts medicin och för att göra det måste vi kunna ställa rätt diagnos tidigt i sjukdomsförloppet.
Att ställa diagnosen ledgångsreumatism är komplicerat. Det finns inte något enskilt symptom eller något blodprov som helt säkert säger att detta är ledgångsreumatism. Istället använder man sig av olika kriterier. Idag är det viktigt att tidigt hitta patienter med diagnosen eftersom vi vet att tidig behandling har bättre effekt. Men tidig diagnos kan ibland bli fel diagnos och då kan patienten få fel, för lite eller för mycket behandling. I denna studien har vi undersökt om de kriterier som vi använt för att diagnosticera ledgångsreumatism i en större studie är tillräckligt bra för att ställa diagnosen eller om diagnosen kommer ändra sig över tid.
Vi har undersökt en grupp av ca 2500 patienter som fått diagnosen ledgångsreumatism och sedan följts under 5 års tid. Alla dessa patienter uppfyllde 4 av de 7 kriterier (stelhet på morgonen, inflammation i 3 eller fler leder, inflammation i händerna, inflammation både i höger och vänster kroppshalva, reumatisk faktor i blodet, bindvävsknutor eller förstörda leder som man ser på röntgen) som man 1987 hade bestämt vara typiska för sjukdomen, dvs de hade ledgångsreumatism.
När vi efter 5 år tittade efter om patienterna fortfarande hade diagnosen ledgångsreumatism såg vi att 44 stycken, det innbär knappt 2% av alla patienter, hade bytt diagnos. Så det var ganska bra träffsäkerhet. Det som framförallt skiljde de som hade kvar sin diagnos var att de uppfyllde fler än de nödvändiga 4 kriterierna för diagnosen och av dessa kriterier så såg vi de oftast hade markören reumatisk faktor i blodet och de hade röntgenförändringar i sina leder.
Så om en patient som kommer med svullna leder inte har någon reumatisk faktor, inga röntgenförändringar och endast uppfyller 4 av kriteriena skall man fundera på om detta verkligen är ledgångsreumatism. Det blir också viktigt att vid varje återbesök fundera över om diagnosen när rätt särskilt om inte patienten svarar som förväntat på behandlingen. | en |
| dc.description.abstract | Background: Rheumatoid arthritis (RA) is a common systemic autoimmune disease, with largely unknown pathogenesis, mainly affecting joints, leading to deformities with loss of function. The prevalence is 0.5 – 1.0 % in the general population. Diagnosis in an early stage of the disease is difficult but essential for suppressing inflammation and preventing damage and deformities in joints. As diagnosis criteria for RA are missing, the diagnosis is often established based on classification criteria.
Objectives: This study examines differences between actual and misdiagnosed in a long-term cohort where patients were included based on the ACR1987 classification criteria for rheumatoid arthritis.
Methods: Of the 2541 patients from the BARFOT (Better Anti Rheumatic Pharmaco Therapy) cohort, the RA diagnosis was changed in 44 patient (RA-change group). This group is compared patients who kept their RA (RA-keep group) during the follow-up time regarding (15 years for the majority of the patients). At inclusion all patients fulfilled the ACR 1987 classification criteria for RA. The two groups were compared regarding the number and type of classification criteria as well disease activity, medication, and radiographic changes.
Results: Half of the RA-change group were classified as RA 5 years after diagnosis. The RA-keep group had a higher proportion of RF-positivity (63.1% vs 21.4% in RA-change group,
p=0.001) and was more likely to fulfill >4 ACR1987 criteria (63.5% vs 34.1%, p=0.001). There was a higher proportion of patients with radiographic joint destruction at inclusion in RA-keep (26.5%) vs RA-change (12.2%, p=0.04). The erythrocyte sedimentation rate was incrased in the RA-keep compared to the RA-change group over 2 years from diagnosis (p=0.02).
Conclusions: Diagnosis of RA should be reconsidered for patients who are RF-negative and do not fulfil more than 4 ACR1987 criteria. | en |
| dc.language.iso | eng | en |
| dc.subject | Rheumatoid arthritis, Misdiagnosis, Inflammatory disease, ACR1987-criteria, Rheumatoid factor, DAS | en |
| dc.title | How can we identify misdiagnosis in rheumatoid arthritis? | en |
| dc.title.alternative | Rätt eller fel diagnos – vem har egentligen ledgångsreumatism? | en |
| dc.type | Text | |
| dc.setspec.uppsok | Medicine | |
| dc.contributor.department | University of Gothenburg / Institute of Medicine | eng |
| dc.contributor.department | Göteborgs universitet / Institutionen för medicin | swe |
| dc.type.degree | Student essay | |
