Skratt som vapen - En kvalitativ undersökning om skratt och feministisk scenkonst

Abstract

Den här uppsatsen undersöker feministiska teatermetoder och skratt. Det är en kvalitativ undersökning vars material består av intervjuer av två feministiska teatergrupper samt analyser av två inspelade föreställningar. Mitt syfte är att undersöka vad mina intervjuade teatergrupper anser vara feministiska teatermetoder samt vilka metoder de själva använder. Sedermera utforskar jag om skratt kan räknas som en feministisk teatermetod. För att forska i mina frågeställningar låter jag mitt material möta feministisk och queer teori, politisk teaterteori och teorier om skratt. I analysen lyfts de intervjuades tankar om vad som utmärker den feministiska scenkonsten och dess metoder. Där kartläggs också intervjugruppernas egna metoder. Det blir då synligt att teatergruppernas förståelse av feministiska scenkonstmetoder är samma typ av metoder de själva använder sig av. De feministiska scenkonstmetoderna utgör motstånd och visar sig ha politiska egenskaper då de syftar till att utmana och tänja på gränser. Det framkommer att skratt också kan utgöra motstånd och därmed utmana maktstrukturer i teatersammanhang. Skrattet har alltså en politisk potential, vilket innebär att det kan klassas som en feministisk teatermetod.