Något om tvistlösningsklausuler i EU-interna investeringsskyddsavtal - Ett svenskt perspektiv på EU-domstolens avgörande C-284/16 Achmea

Abstract

Tvistlösningsklausuler i EU-interna investeringsskyddsavtal möjliggör för individer och företag från en stat att inleda skiljeförfaranden mot en annan stat inför en oberoende skiljenämnd i händelse av att den andra staten vidtagit åtgärder som strider mot investeringsskyddsavtalen. Förekomsten av sådana tvistlösningsklausuler har länge kritiserats, särskilt då dessa ansetts strida mot principen om unionsrättens autonomi. I målet C-284/16 Achmea kom EU-domstolen till slutsatsen att tvistlösningsklausulen i investeringsskyddsavtalet mellan Nederländerna och Slovakien är oförenlig med art. 267 & 344 FEUF. Frågan uppstår därför vilken betydelsen Achmea har för tvistlösningsklausuler i EU-interna bilaterala investeringsskyddsavtal samt art. 26 ECT, mot bakgrund av en idé om rättslig koherens.

Uppsatsen undersöker först tvistlösningsklausulerna från ett unionsrättsligt perspektiv, där Achmea analyseras och dess konsekvenser undersöks. Här ingår en närmare analys och kritik av EU-domstolens resonemang i Achmea-avgörandet. Uppsatsen finner i den delen att samtliga tvistlösningsklausuler i bilaterala investeringsskyddsavtal samt art. 26 ECT är oförenliga med principen om den unionsrättsliga autonomin, främst manifesterad i art. 267 & 344 FEUF, och att unionsrätten därför skall ges företräde framför investeringsskyddsavtalen från ett unionsrättsligt perspektiv.

I den andra delen undersöker uppsatsen tvistlösningsklausulerna från ett folkrättsligt perspektiv, där tidigare skiljeförfarandepraxis avseende frågor kopplade till skiljenämndernas behörighet, baserat på tvistlösningsklausuler i EU-interna investeringsskyddsavtal, redogörs för. Uppsatsen visar där att ingen skiljenämnd som bedömt frågan har funnit en konflikt mellan unionsrätten och tvistlösningsklausulerna i investeringsskyddsavtalen, och därmed bedömt sig ha behörighet att avgöra tvister baserade på tvistlösningsklausulerna. Uppsatsen menar därefter att denna slutsats är felaktig och att en oförenlighet och konflikt mellan tvistlösningsklausulerna och unionsrätten föreligger. Därefter diskuteras potentiella systemimmanenta lösningar på denna normkonflikt.

Slutligen undersöker uppsatsen frågan från i en svensk kontext, där tvistlösningsklausulernas EU-interna element diskuteras i samband med frågor om ogiltighet, klandertalan och verkställighet av skiljedomar vid en svensk domstol. Uppsatsen kommer här till slutsatsen att det finns ett visst, om än begränsat, utrymme att anse skiljedomar, tillkommna på basis av EU-interna investeringsskyddsavtal, strida mot en unionsrättslig ordre public och att sådana skiljedomar annars kan klandras på grund av skiljeavtalets ogiltighet. I fråga om verkställighet menar uppsatsen att skiljedomarnas EU-interna element inte nödvändigtvis får någon större betydelse, såtillvida dessa inte anses strida mot en unionsrättslig ordre public.