ILS AVANÇAIENT LES GENS VERS LES LUMIÈRES...

Abstract

Författaren Louis-Ferdinand Céline förnyade med sin säregna stil den franska litteraturen; bland annat använde han sig av många talspråkliga element. Ett av dessa är final dislokation, som är vanlig i talad franska, men sällsynt i skriftspråk före Céline. Denna studie observerar hur de finala dislokationerna i originaltexten – ett kapitel ur Voyage au bout de la nuit, Célines första roman – har behandlats i de två svenska översättningarna; om de har översatts med finala dislokationer eller ej. Resultatet visar att antalet finala dislokationer är avsevärt högre i originalet än i översättningarna. Att dislokationer fallit bort kan förklaras av syntaktiska skillnader mellan språken, men detta gäller bara för vissa fall; vi hävdar att dislokationer skulle kunna förekomma mer i översättningarna än vad de gör. Översättarna har försökt behålla den talspråkliga tonen genom att införa andra sådana element i texten, och analysen visar att den första översättningen är mer lyckad i detta avseende. De två översättarna har dock, enligt Wuilmarts uppfattning, utjämnat texten genom att ta bort majoriteten av originalets finala dislokationer.