Den rättsliga regleringen av tillstånd till kameraövervakning. I ljuset av en rättsfallsstudie i Förvaltningsrätten i Göteborg och kameraövervakningslagens syfte.

Abstract

Gällande rätt med avseende på kameraövervakning har i Sverige varit i förändring under de senaste åren och ytterligare förändringar kan troligen komma att väntas mot bakgrund av förslagen i en utredning avseende en ny kamerabevakningslag. Inte minst kan sådana förändringar sägas ha sin grund i den fortskridande samhälls- och teknikutvecklingen. Denna har enligt den föreliggande utredningen avseende en ny kamerabevakningslag fått till följd att det idag föreligger ett ökat behov av kameraövervakning för olika ändamål i samhället. I Sverige regleras kameraövervakning i kameraövervakningslagen, vars tillämpningsområde avgränsas av definitionen av begreppet övervakningskamera. I praxis har denna definition problematiserats i förhållande till övervakning inom nya användningsområden och övervakning som sker med ny teknik. Enligt innehållet i gällande rätt kan kameraövervakningslagen anses vara tillämplig om det rör sig om en varaktig eller återkommande placering av en kamera, vilken används för personövervakning samt att denna kamera fortlöpande hanteras från en annan plats än den där den är uppsatt. Kameraövervakning som omfattas av lagens tillämpningsområde är tillståndspliktig om kameran är uppsatt så att den kan riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde. Bestämmelserna om tillstånd föreskriver en s.k. överviktsprincip, dvs. att tillstånd endast beviljas om övervakningsintresset bedöms väga tyngre än integritetsintresset. En undersökning av den faktiska tillämpningen i Förvaltningsrätten i Göteborg visar att en majoritet av intresseavvägningarna, som tillämpningen av överviktsprincipen leder till, i denna domstol får till utfall att integritetsintressen bedöms väga tyngre än övervakningsintressen. Av avgörande betydelse för förvaltningsrättens bedömning är om det föreligger ett behov av kameraövervakning för ett berättigat ändamål och att det inte finns alternativa mindre integritetskränkande åtgärder som kan tillgodose ett sådant behov. Bedömningen av andra berättigade ändamål än de som framgår explicit av lagtexten görs vidare restriktivt. Vid bedömningen av integritetsintressen har omständigheter såsom övervakningens omfattning, övervakningsområdets art och hur kameraövervakningen ska ske avgörande betydelse. Den faktiska tillämpningen i Förvaltningsrätten i Göteborg konstateras i uppsatsen mot bakgrund av detta stå i överensstämmelse med gällande rätt. I uppsatsen framhålls emellertid även att förvaltningsrättens krav på utredningar avseende övervakningsbehov och motiveringar avseende föreliggande integritetsintressen kan ifrågasättas utifrån dess överensstämmelse med gällande rätt. Kameraövervakningslagstiftningen syftar till att upprätthålla en lämplig balans mellan behovet av kameraövervakning för berättigade ändamål och skyddet mot otillbörliga intrång i den enskildes personliga integritet. Den generella tillståndsplikten som idag föreskrivs i kameraövervakningslagen tar emellertid ett starkt integritetsskyddsperspektiv. Ett innehåll i gällande rätt som upprätthåller ett starkt integritetsskydd riskerar i en kontext där det förefaller vara svårt att visa att det föreligger ett starkt övervakningsbehov att inte förmå att leva upp till lagstiftningens syfte. I uppsatsen hävdas således mot bakgrund av samhälls- och teknikutvecklingen att kameraövervakningslagen inte tar hänsyn till dagens övervakningsbehov i tillräcklig utsträckning, vilket även förhåller sig väl till det som konstateras i utredningen avseende en ny kamerabevakningslag. En lämpligare balans mellan övervakningsbehov och integritetsintressen kan istället upprätthållas om den generella tillståndsplikten avskaffas i enlighet med förslaget i utredningen.