Kite, kiite, kitte. Svenskspråkiga studenters inlärning av kvantitetskontrast i japanska

Abstract

Japanskan är ett språk där skillnaden mellan långa och korta fonem är mycket viktig, eftersom det finns många ord där detta utgör en betydelseskillnad. Denna uppsats försöker undersöka hur pass lätt eller svårt det är för svensktalare att lära sig göra skillnad mellan korta och långa språkljud i sin produktion av japanska, dvs. uttalar de korta språkljud kort och långa ljud långt? Fokus i undersökningen ligger i att utröna om det finns vissa kontexter där svensktalare har särskilt svårt med längdskillnaden. Uppsatsen grundar sig på fonetiska och fonologiska teorier om svenska och japanska språket. Svenskans och japanskans språkstruktur jämförs, och de punkter där språken är lika eller olika noteras. En kvantitativ undersökning har gjorts där tre grupper av studenter har spelats in när de läser upp ordlistor. Två av grupperna bestod av svensktalande studenter som studerar japanska, varav ena gruppen låg på nybörjarnivå och den andra på avancerad nivå. Den tredje gruppen bestod av japansktalande utbytesstudenter. De tre grupperna jämfördes med varandra mha. datan från undersökningen. Studenterna på nybörjarnivå hade svårt för att göra skillnad mellan korta och långa ljud; de flesta misstagen skedde i ord som har en annan struktur än vad som finns i svenskan. Resultatet för studenterna på avancerad nivå var oväntat. Deras uttal karaktäriserades av hyperartikulation, dvs. de gjorde större skillnad mellan korta och långa ljud än vad japanerna gjorde.