SVENSK JAZZ Våren 2016 fick jag ett uppdrag att ge en konsert under det årliga mötet Svensk Jazzriksdag. Temat för de seminarier och ämnen som skulle tas upp under veckoslutet 13-15/5 handlade om de kulturpolitiska mål och direktiv som arrangörer av jazz har att följa. (Detta gäller även folk/världs- och kammarmusik). Några av de centrala begreppen handlar om jämställdhet och mångfald och jag ville att medverkande musiker och musik skulle spegla dessa aspekter. Jag utgick ifrån mitt samarbete med Ahmad al Khatib och Johannes Lundberg. En musiker som jag har haft fint samarbete med tidigare på duo mm är danska slagverkaren Lisbeth Diers som har en bred palett av klangfärger och ett väldigt öppet och intuitivt förhållningssätt. Jag antar att just jag fick frågan eftersom jag arbetat mycket med musik gränslandet mellan improviserad jazz och folk-/världsmusik och att svensk Jazz i och med detta val ville lyfta mångfaldsaspekterna i den svenska jazzen. Min reflektion, som engagerad i utbildning och som artist är att det har gjorts och görs mycket för att synliggöra och förbättra jämställdhet med avseende på genus men att det finns mycket kvar att göra när gäller klass och kulturell bakgrund inom jazz i Sverige. På våra utbildningar och på scenerna är det fortfarande en absolut majoritet av vit medelklass som har gått på de rätta folkhögskolorna och musikhögskolorna. Jag ville problematisera definitionen av ”Jazz”, både genom min medverkan som föreläsare under ett seminarium och framför allt genom att konstnärlig gestaltning under konserten. Jazzen som genre uppstod ju i ett kulturellt möte mellan europeisk musik och instrumentarium och västafrikansk musik och rytmik och kan därför sägas vara vad vi idag kallar en typ av världsmusik. För mig handlar begreppet snarare om ett förhållningsätt till musik, där man som utövande musiker har en stor frihet att interpretera och improvisera utifrån det givna materialet. Musikvetare som forskat på Jazz är eniga kring tre viktiga beståndsdelar som alltid finns med: Improvisation, individualitet hos musikerna, förhållandet till puls och rytm. Följaktligen så valde jag att som musikalisk utgångspunkt använda t.ex. en bearbetning av den nordsamiska jojken Gi∂∂a (Våren), en komposition baserad på en polska för Härjedalspipa, ett stycke i en typisk rytm i 11/8 (4+3+4) från den arabiska musiken, en komposition, Red baserad på O. Messiaens tredje modus. Gemensamt för det vi spelade var just improvisationen men med utgångspunkt i ett helt annat tonspråk än den jazzhistoriska kanon av standards och blues. Med en medveten blinkning till just denna tradition så spelade jag som extranummer Ellingtons gamla hit Caravan som ett solo på kontrabasflöjt, där jag genom instrumentering och interpretation kunde gestalta essensen av mitt credo för denna konsert. Kombinationen av musiker och val av repertoar fungerade mycket bra och vi fick mycket positiv feedback från publiken som bestod av nyckelpersoner inom svenskt kulturliv från Kulturrådet, Musikverket, svensk Jazz och alla arrangörer i landet. Gruppen kommer att fortsätta att spela med flera turnéer i Sverige under 2017. Repertoar: 1. Gidda - traditionell samisk jojk 2. Kontrabasflöjt solo - improvisation 3. Zawinul – tribute i 11/8 + 11/4 4. Red Messiaens Mode 3 5. Two Rivers 11/8 6. Härjedal in blue – Härjedalspipe-tema efter Olof Jönsson 7. Dancing Stone Tempo 1 & 2 baserat på indisk rytmisk cykel, teen taal 8. Caravan 9. Om Olyckan vill