Passion som kärleksfullt intresserad uppmärksamhet När jag först läser manuset tänker jag att egentligen kunde man ganska lätt bara slå ifrån sig den här berättelsen. Man kunde börja ironisera över handlingen och över karaktärerna. Det vore lätt att börja raljera, att kanske börja tala om patetik och överdrifter. I vårt repetitionsarbete med Passion har vi istället valt en annan väg att närma oss materialet. Inspirerade av bland annat Sondheims egna ord - om insikten att vi alla inom oss bär en Clara, en Fosca, en Girogio och så vidare - har vi riktat oss mot texten och musiken utifrån vad man kanske med den ryske tänkaren Michail Bachtin kunde kalla en "kärleksfullt intresserad uppmärksamhet". Genom att med försiktighet och tålamod under repetitionerna ”sila” verket genom våra kroppar, genom våra egna erfarenheter har vi sökt lära känna – igenkänna - karaktärerna och deras öden i oss själva. Det vi då upptäckt är hur stycket om och om igen överraskat oss. Passion har visat sig för oss på nya sätt. Vi har förundrats över materialets såväl nyfikna lekfullhet som bråddjupa allvar. Med vår föreställning av Passion önskar vi bevara det polyfona, det mångfacetterade och tillsynes motsägelsefulla i verket. Vi önskar tillvarata verkets kapacitet att - för att nu återknyta till Michail Bachtin - reflektera något av ”varats konkreta mångfald.” Vi tänker oss att du som publik skall ha möjlighet att följa ditt eget spår genom föreställningen. Att du kan komma ut ur salongen med din egen personliga tolkning. En tolkning som gärna får skava lite med den din granne i bänkraden kan ha gjort av samma sceniska skeende. Enkelt sagt önskar vi skapa en föreställning där det inte skall vara alltför lätt att med fullständig säkerhet säga vem som egentligen gjorde rätt och vem som gjorde fel, eller med säkerhet avgöra vem som var den onda och vem som var den goda. Vi önskar istället att det blir en berättelse om hur vi alla ibland misslyckas och ibland lyckas med våra föresatser. Om hur vi som både handlande och samtidigt lidande och sårbara personer efter bästa förmåga försöker navigera i den väv av avsikter, orsaker och tillfälligheter som utgör våra liv. En berättelse om våra handlingars oundvikliga sammanflätning med andra människors handlingar. Som en röd tråd genom vår läsart av Passion går tanken om igenkännande erkännande och den sårbarhet som vi alla - också på ett existentiellt plan - delar genom att vi som människor är dödliga. Jag talar då om den sårbarhet som vi - trots mycket olika livsvillkor - delar genom det faktum att den kropp vi behöver för att leva är tillfällig och sårbar. Vi tänker oss en läsning av Passion som undersöker hur också denna delade sårbarhet kan utgöra en slags öppning - en resurs om man så vill - i mötet med den andre. Vi tänker oss att vår berättelse utspelar sig just i sådana möten, att Passion utspelar sig i det som händer mellan karaktärerna, i det karaktärerna väljer att göra eller inte göra mot varandra, med varandra. Om vi föreställer oss att detta också gäller i den verkliga världen, det vill säga att det är just i interaktionen - i mötet med andra - som vår identitet formas som vi blir till dem vi är. Produktionen Passion är en föreställning som direkt kopplar till Victoria Brattströms forskningsarbete som undersöker hur skådespelar- och registrategier från teatern kan användas som verktyg för att förstå och utveckla metoder för partnerskap inom personcentrerad vård. I detta arbete är frågor om roll, identitet, mellanmänsklig interaktion och mänskligt handlande i centrum. Med hänvisning bland annat till den franske filosofen Paul Ricoeur söker hon komma närmare en komplex förståelse av hur människors handlingar är sammanflätande med andra människors handlingar och hur det mänskliga handlandet konstitueras genom ett samspel mellan avsikter, orsaker och tillfälligheter.