Omvårdnad för personer med självskadebeteende – En studie om utvecklingsbehov

Abstract

INTRODUKTION: Forskning ur såväl sjuksköterske- som patientperspektiv framhåller brister inom psykiatrisk slutenvård för personer med självskadebeteende. Omvårdnad för personer med självskadebeteende är ett kunskapsfattigt område som i denna studie undersöks utifrån ett teoretiskt avstamp i Personcentrerad vård och Patientologi. SYFTE: Utifrån personers egna erfarenheter av att vårdas för självskadebeteende inom psykiatrisk slutenvård är syftet med denna studie att belysa utvecklingsmöjligheter för omvårdnaden av denna patientgrupp. METOD: Sju deltagare, samtliga kvinnor i åldrarna 25-31, intervjuas om deras erfarenheter av omvårdnad inom psykiatrisk slutenvård. Den transkriberade texten analyseras och kategoriseras enligt existentiell hermeneutisk forskningsansats. RESULTAT: Kategoriseringen av intervjuerna ledde fram till sju utvecklingsområden av omvårdnad för personer med självskadebeteende. Kunskap, Miljö, Information, Rutiner, Delaktighet, Bemötande samt Sjuksköterskans agerande. KONKLUSION: Utveckling av omvårdnad förhindras eftersom självskadebeteende stigmatiseras inom psykiatrisk slutenvård. Istället för uppfattningen att restriktioner skulle kunna få problematiken att försvinna, bör självskadebeteende ses som ett tecken på psykiskt lidande och behandlas därefter. Utifrån patientberättelsen bör omvårdnaden formas av intresse för de bakomliggande orsakerna till att varje individ skadar sig själv. Sjuksköterskans huvuduppdrag blir då att stötta och vägleda patienten till alternativa sätt att lindra lidandet.