Låneförbudets vara eller icke vara. En analys av bestämmelsens bakomliggande syfte och framtid.

Abstract

Låneförbudets vara eller ickevara, är en fråga som diskuterats sedan reglerna om förbjudna lån trädde i kraft på 70-talet. Från början föreslog aktiebolagsutredningen ett låneförbud motiverat av borgenärernas skyddsintresse, aktieägaren skulle inte kunna urholka bolagets bundna egna kapital. Senare i lagstiftningsprocessen uppmärksammades dock att aktieägare och bolagets ledning ofta lånade pengar från bolaget för att undkomma dubbelbeskattningens andra led. Risken för skatteflykt kom att bli den bakomliggande faktor som gjorde förbudet strikt med få möjligheter till undantag och dispens. Ett förbjudet lån till någon närstående är således alltid olagligt oavsett låntagarens solvens eller bolagets ekonomiska muskler. Även låneförbudets straffbeläggning med upptill ett års fängelse är en konsekvens av lagstiftarens hårda tag mot den förmodade skatteflykten. Dessvärre verkar det oberättigat att förbjudna lån, som inte erfordrar skada, sanktioneras hårdare än en olovlig värdeöverföring som avkriminaliserades 1975. I dag är skattelagstiftningens hårdare regler tillräckliga, så att även fortsättningsvis kriminalisera låneförbudet synes omotiverat. Trots omfattande kritik mot reglernas utformning och tillämpning har lagstiftaren återkommande lyckats motivera det strikta låneförbudets kvarvarande. I uppsatsen kartläggs därför förbudets huvudsakliga syften och vad som motiverar bestämmelsernas fortlevande i den svenska rätten. Vid de aktiebolagsrättsliga reformer som ägt rum genom åren har statens fiskala intresse återkommande hamnat i centrum och föranlett ett oförändrat låneförbud. De senaste åren har emellertid regeringen kommit fram till att det bör övervägas att införa särskilda från ABL frikopplade skatterättsliga regler om beskattning av vissa penninglån. Med beaktande av regeringens slutsatser borde hädanefter lagstiftaren kunna bortse fån det skatterättsliga syftet vid det fortsatta reformarbetet. Skäl som fortfarande talar för att någon form av reglering av penninglån behövs, är borgenärsskyddet. I likhet med expertkommittéernas förslag borde därför de framtida lånereglerna ses som en del av kapitalskyddsreglerna och utformas med hänsyn härtill. Det finns ingen högre makt som hindrar lagstiftaren från att helt slopa låneförbudet, regeln är en nationell angelägenhet med ingen som helst koppling till EG-rätten. Den internationella utvecklingen visar att Sverige näst intill är ensamma med att tillämpa ett strikt förbud. Risken finns att den svenska regleringen på sikt blir apart och hamnar på efterkälken i den rättsutveckling och harmonisering som ideligen sker. I uppsatsen uppmärksammas lagstiftarens konservativa ställningstagande till förbjudna lån och den styrande maktens politik har visat sig avgörande för reglernas framtid. Kan maktskiftet som inträffat efter nya ABL:s ikraftträdande föranleda att lättnader i lagen införs? Sedan Reinfeldt-regering trädde till makten har låneförbudets kvarvarande återigen ifrågasatts genom nya utredningar och förslag. Nytändningen av en till synes utdöd debatt har åter vaknat till liv.