Samtycke som ansvarsfrihetsgrund. En straffrättslig studie om samtyckets ansvarsbefriande verkan då huvudsakligen vid misshandelsbrotten.

Abstract

Historiskt sett har målsägandens samtycke sannolikt i alla tider haft någon, om än varierande, betydelse för gärningsmannens straffansvar men frågan har i modern tid sällan prövats i rättstillämpningen. Mot bakgrund av framförallt NJA 1993 s. 553 tycks emellertid invändningen om samtycke ha blivit allt vanligare från försvarsadvokater vid misshandelsbrotten. Uppsatsens syfte är mot denna bakgrund att belysa den straffrättsliga ansvarsfrihetsgrunden samtycke i 24 kap. 7 § BrB och dess betydelse vid framförallt misshandelsbrotten i 3 kap. BrB. Samtycke som ansvarsfrihetsgrund vilar på den ideologiska utgångspunkten att var och en i inte obetydlig utsträckning råder över sina egna intressen. Detta innebär, prima facie, att en i sig kriminaliserad gärning som företas med samtycke från den mot vilken gärningen riktas är utan ansvar. I såväl den straffrättsliga teorin som i praktiken har emellertid samtycke tillerkänts ansvarsbefriande verkan endast under vissa förutsättningar och inom vissa gränser. Detta beror på att det finns ett motstående intresse av att etiskt oförsvarbara gärningar inte straffritt ska få äga rum i samhället. För att ett samtycke ska ha ansvarsbefriande verkan måste två förutsättningar vara uppfyllda. För det första måste det föreligga ett giltigt samtycke till aktuell gärning och för det andra får denna gärning inte vara oförsvarlig. I syfte att säkerställa att den enskilde verkligen har gett upp sitt straffskyddade intresse uppställs ett antal förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett samtycke ska anses giltigt. Ett samtycke ska omfatta hela den aktuella gärningen och finnas senast vid tidpunkten för gärningens företagande. Samtycket ska vidare lämnas av någon som är behörig att lämna det, som är kapabel att förstå innebörden av det och som har insikt om relevanta förhållanden. Ett samtycke måste också vara frivilligt och allvarligt menat. I praktiken är det emellertid sällan giltigheten i samtyckets första nivå som problematiseras, även om vad som ska förstås med frivillighet och insikt delvis är oklart. Den primära frågeställningen i rättstillämpningen är istället om det överhuvudtaget vid gärningen förelegat ett samtycke till den aktuella gärningen. Ett samtycke behöver visserligen inte ur materiell synvinkel ha lämnats uttryckligen men i praktiken och ur bevissynpunkt har viljeuttryck stor betydelse. Vad gäller ansvarsfrihetens andra förutsättning – att gärningen inte får vara oförsvarlig – går det konstatera att samtycke aldrig utesluter ansvar vid uppsåtligt dödande. På privatlivets område anförs det i motiven att gränsen för vad som ska anses vara oförsvarligt våld sammanfaller med gränsen mellan ringa och normalgraden av misshandel. Denna gräns är dock inte absolut och grövre våld kan accepteras framförallt under förutsättning att gärningen har ett godtagbart syfte. Det finns emellertid stora frågetecken om på vilka grunder denna etiska bedömning ska göras. Det kan dock konstateras att både sjukvården och idrotten uppbärs av sådana godtagbara intressen och att ansvarsfriheten där, dock endast delvis motiverad av samtycke, är kraftigt utvidgad.