Vem är du - egentligen? En bevisrättslig studie av beviskravet för identitet i ärenden om uppehållstillstånd på grund av anknytning

Abstract

Uppsatsen ”Vem är du – egentligen?” behandlar frågan om hur beviskravet för identitet är utformat i ärenden om uppehållstillstånd på grund av anknytning. Utgångspunkten för forskningsområdet är den problematik som uppkommit under senare år till följd av en ändrad praxis från Migrationsöverdomstolen, där personer från vissa länder – framför allt från Somalia – för tillfället inte kan beviljas uppehållstillstånd då de saknar för Sverige giltiga identitetshandlingar som kan klarlägga deras identitet. Studien är bevisrättslig, där generella bevisrättsliga spörsmål behandlas och sedan kopplas till förvaltningsprocessen i allmänhet och migrationsprocessen i synnerhet.

Utifrån ett rättighetsperspektiv – rätten till familjeåterförening – analyseras beviskravet för identitet de lege lata och dess förhållande till passkravet i 2 kap 1 § utlänningslagen. En första slutsats är att beviskravet för identitet tillåts variera beroende av om ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning inlämnas före eller efter inresa i Sverige, till följd av statens intresse av en reglerad invandring och gränskontroll.

Passkravets ställning såsom ett i realiteten exklusivt bevis för att klarlägga identitet, tillsammans med frågan om Migrationsöverdomstolen genom avgöranden om vad som krävs för att övriga bevismedel inte ska anses vara av för enkel beskaffenhet, problematiseras och slutsatsen som dras är att den fria bevisvärderingen blir begränsad. De uppställda kriterierna för bedömning av bevis eliminerar möjligheterna att styrka sin identitet för den grupp personer som inte har tillgång till hemlandspass. Härav går det att tala om att det reellt sett föreligger ett indirekt absolut passkrav för att klarlägga identitet, vilket ger anledning att ifrågasätta om inte beviskravet för identitet egentligen ligger på nivån utom rimligt tvivel. Det konstateras slutligen att det föreligger en otillbörlig koppling mellan bedömningen av om passkravet i 2 kap 1 § UtlL är uppfyllt respektive om grunderna för uppehållstillstånd på grund av anknytning är uppfyllda så att ansökan kan beviljas. Beviskravet klarlagd identitet blir så ett uttryck för huruvida passkravet i 2 kap 1 § UtlL är uppfyllt eller inte.

I anknytningsärenden där barn är sökande obstrueras möjligheterna till återförening ytterligare av det faktum att personkretsen för vilken identiteten måste vara styrkt, är utvidgad till följd av att ett barns ställföreträdare måste styrka sin processbehörighet.

För den grupp som inte har möjlighet att styrka sin identitet, utgör detta en högst problematisk ordning eftersom rätten till familjeåterförening får vika för behovet av gränskontroll. Ordningen är rättsosäker, då det mot bakgrund av att principen om fri bevisprövning är gällande för bevisvärderingen inte kan anses acceptabelt att annan bevisning än pass tillmäts ett alltför lågt bevisvärde för den grupp vars myndigheter inte ställer ut identitetshandlingar på ett behörigt sätt. Rätten till familjeåterförening obstrueras så genom en alltför tät koppling mellan beviskravet för identitet och passkravet i 2 kap 1 § UtlL. Denna rättspraxis kan även sägas stå i rak motsats till vad lagstiftaren har uttryckt som sin vilja – att tillvarata barnets bästa i alla utlänningsärenden.

Uppsatsen sista kapitel är framåtblickande och ställer upp ett beviskrav för identitet de lege ferenda, där det är tillräckligt att den sökande gör sin identitet sannolik. För att tillmötesgå statens behov av gränskontroll och reglerad invandring, är sänkningen begränsad till fall där det kan konstateras att sökande har svårigheter vid bevisanskaffningen. Med denna utformning av beviskravet är intentionen att rätten till familjeåterförening ska kunna tillvaratas även för de sökande som inte har möjlighet att presentera identitetshandlingar på grund av avsaknad av behöriga myndigheter i hemlandet.