En legitimitetsanalys av direktivsförslaget gällande den europeiska utredningsordern. En spänning mellan processuellt och substantiellt antagen lag

Abstract

Ända sedan enhetsakten ingicks och möjliggjorde den inre marknaden med dess fyra friheter, fri rörlighet av arbetstagare, kapital, varor och tjänster, har den fria rörligheten utgjort en grundbult för EU:s samarbetsområden. EU har därför genom åren strävat efter att möjliggöra och undanröja potentiella hinder för den inre marknadens förverkligande. Målsättningen med att förverkliga den fria rörligheten har därför successivt infiltrerats i de rättsområden, där potentiella hinder kunnat skådas. I strävan efter att förverkliga den fria rörligheten fullt ut har EU utfärdat ett förslag på straffprocessrättsligt instrument, den europeiska utredningsordern. I dagsläget råder 28 olika straff- och straffrättssystem inom unionen, vilket den organiserade och gränsöverskridande brottsligheten utnyttjat till sin fördel. Genom den föreslagna utredningsordern kommer medlemsstaterna att utrustas med en gränsöverskridande straffprocessrättslig jurisdiktion. Detta hoppas kunna leda till att de brottsutredande myndigheterna i medlemsstaterna på ett mer effektivt sätt kommer kunna följa de kriminella verksamheterna över landsgränserna och därigenom täppa till de rättsliga kryphål som oundvikligt uppstått genom den fria rörligheten inom EU. Utredningsordern som ett brottsbekämpande instrument kommer bygga på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden. Uppsatsens slutsatser kommer att visa på att principens verkan på straff- och straffprocessrättens område onekligen kommer att resultera i konfliktartade situationer. Där den främsta anledningen till uppkomsten av konflikter är att straff- och straffprocessrätten traditionellt sett varit nära kopplad till idén om nationalstaten, där rättsområdet ansetts utgöra en exklusiv nationell kompetens. Principen om ömsesidigt erkännande kommer att luckra upp det starka band som enligt tradition funnits mellan lagstiftning av straff- och straffprocessrätt och stat. EU:s nyfunna normgivningsmakt på straffrättens område, genom Lissabonfördraget, gör således att frågan om dess demokratiska förankring aktualiseras. Vilket följaktligen gör att det uppstår en legitimitetsproblematik för den europeiska utredningsorderns utfärdande och tillämplighet på medlemsstaternas territorium. Uppsatsen kommer att redogöra för argument som stödjer ett rättssystem vars fokus vilar på rättens substantiella innehåll eller annorlunda uttryckt på konstitutionalismens legitimitetsteorier. Enligt konstitutionalismen saknas som huvudregel en stark koppling mellan straffrätt och stat, varför teorin på ett övergripande plan bäst lämpar sig som legitimerande grund för EU-rätten och dess rättsliga instrument som den europeiska utredningsordern.