Återkopplingen – en kvalitativ studie om BUP/sjukvårdens bemötande, kommunikationoch hjälpinsatser till föräldrar, barn och skola vid återkoppling av neuropsykiatriska diagnoser

Abstract

Syfte och metod: Syftet med studien var att undersöka hur föräldrar blir bemötta av BUP/sjukvården när de söker hjälp då de har ett barn som har någon form av neuropsykiatriska symtom. Jag ville också undersöka hur bemötandet och kommunikationen fungerat när en utredning återkopplas till föräldrar, barn och skola. Syftet var också att undersöka vad för hjälpinsatser föräldrar och barn erbjuds vid återkopplingen och vad av dessa som varit verksamma för familjerna. Insamling av empirin har skett genom, en intervju av representant från professionen och fyra föräldrar till barn med neuropsykiatriska diagnoser. Jag har analyserat resultatet med hjälp av kommunikationsteorin, kristeori, systemteori samt ett pedagogiskt perspektiv. Dessutom har jag använt mig av tidigare forskning som betonar vikten av socialt stöd från familjen, föräldrars känsloreaktioner vid barns diagnostisering och bemötande av dessa samt en studie som har ett liknande syfte som mitt. Resultat och slutsats: Jag har med mina fem intervjuer fått ett uttrycksfullt material som jag valt att presentera i en narrativ form. Först har jag låtit representanten från professionen berätta sin historia som därefter skall jämföras med de fortsatta berättelserna. Valet av den narrativa formen i resultatdelen var främst för föräldrarna skull, då det gav föräldrarna chansen att få berätta sina livshistorier och möjlighet för den som läser dem att se helheten från nödrop till verksamma hjälpinsatser. I min undersökning om bemötandet från BUP/sjukvården till föräldrar som söker hjälp framkommer det att många föräldrar inte blir tagna på allvar av professionen. Det kan ta åtskilliga år innan de får gehör för sin oro. När föräldrarna väl blir tagna på allvar och en utredning görs på deras barn har återkopplingen många gånger varit bristfällig. Anledningarna kan vara flera exempelvis, bristande kommunikation, interaktionsproblem mellan system och kanske rent av bristande kompetens från professionens sida. Av de hjälpinsatser som erbjuds av professionen råder ingen som helst tvekan om att vetskapen om att barnet har en diagnos varit det mest verksamma. Det har gett föräldrarna möjlighet att skaffa kunskap om så väl diagnosen och symtom vilket lärt dem hur de skall bemöta och bemästra vardagsproblematiken. Det visar sig tydligt bland mina informanter att BUP/sjukvården inte har ställt upp tillräckligt med att ge denna kunskap till föräldrarna då de har fått sökt och lärt sig själva med hjälp av litteratur och internet. När det gäller samverkan mellan skola och BUP/sjukvården så visar den sig vara undermålig då mina informanter själva fått lära skolan hur de skall bemöta deras barn. Min slutsats är att det saknas samverkan, metoder och rutiner mellan BUP/sjukvården och skolan samt att BUP/sjukvården behöver förbättra arbetssättet och sina rutiner vid bemötande och återkoppling till föräldrar, barn och skola.