Kan barn ha uppsåt? En studie av den ersättningsrättsliga problematiken då barn begår brott

Abstract

Den 1 september 2010 trädde en ny ansvarsgrund om vårdnadshavares principalansvar i kraft. Genom lagändringen har det införts en ny ansvarsgrund i SkL 3 kap. 5 § som stadgar att vårdnadshavare skall svara solidariskt för skador som barn orsakat till följd av ett brott, upp till en femtedels prisbasbelopp. Varken i lagen eller dess förarbeten uppställs någon nedre åldersgräns för detta ansvar. Konsekvensen av den valda systematiken blir att en skadelidande kan hävda att även mycket små barn gjort sig skyldiga till ett uppsåtligt eller straffrättsligt oaktsamt handlande. Genom att ett barns straffbara beteende fastslås ges den skadelidande nämligen större möjligheter till ersättning, eftersom även barnets vårdnadshavare kan göras ansvarig. Att ställning kan behöva tas till huruvida barn under 15 år, som inte är straffrättsligt ansvariga för sina gärningar, agerat brottsligt väcker en mängd frågor som berörs i uppsatsen. Vilka problem finns när ett barns brottsliga beteende skall fastställas, vilka kan konsekvenserna av den lagtekniska lösningen bli för de skadelidande och de skadevållande barnen, och – kort och gott – kan ett barn ha uppsåt? Med utgångspunkt i den nya ansvarsgrunden om vårdnadshavares principalansvar behandlas i uppsatsen den ersättningsrättsliga problematik som kan uppstå då barn under 15 år begår brott. Då det sedan länge funnits en nära koppling mellan skadestånd och straff inom svensk rätt har redan tidigare liknande problem kunnat uppstå. Som framkommer i uppsatsen medför det nära sambandet rättsområdena emellan att olika aktörer, som verkar inom det ersättningsrättsliga området, även tidigare har tvingats ta ställning till barns brottsliga eller uppsåtliga beteende. Fråga uppkommer i dessa fall hur försäkringsbolag och Brottsoffermyndigheten klarar av att göra dessa bedömningar, när det inte någonstans klargörs vad det innebär att ha uppsåt som barn. I uppsatsen utreds vad dessa aktörer fäster avgörande vikt vid i sina bedömningar och om de reflekterar över vilka svårigheter som kan uppstå då ett brottsligt beteende skall fastställas hos ett barn. Frågan om bristande utredningsmaterial gällande barns uppsåtliga eller straffbara beteende skulle kunna leda till att en skadelidande, som utsatts för ett brott av ett barn, inte har samma möjligheter till ersättning som andra berörs också.