| dc.description.abstract | Uppsatsen behandlar vissa juridiska spörsmål som berör kulturföremål, närmare bestämt vem som kan anses ha rätt till föremålen, var dessa lämpligast bör befinna sig och hur en begäran om återlämnande av föremål bör mottagas. Det spektrum av föremål som berörs är brett; stulna föremål, krigsbyten, objekt bortförda under kolonialstyre, rituella föremål, konst, bruksföremål, etc, och de härrör från snart sagt varje hörn av vår planet. För att illustrera denna bredd ger uppsatsen tre exempel på omdebatterade föremål, varav ett har en tydlig koppling till Sverige och Göteborg, nämligen Paracassamlingen som för närvarande visas på världskulturmuseet. Uppsatsen analyserar djupgående de två mest förekommande inställningar till återförande som finns, nämligen de två som jag har valt att benämna nationalism och internationalism. Analysen utgår ifrån lagstiftning, internationella konventioner samt den debatt som har förts i juridisk och annan akademisk miljö under de senaste åren. Vidare följer en undersökning av huruvida och på vilket sätt kulturföremål kan och bör ses som egendom. Båda dessa frågeställningar aktualiserar frågan om vilken definition som skall omvändas om de föremål som min uppsats berör, eftersom det finns en klar koppling mellan val av ord och ideologisk ståndpunkt i den materialla frågan.
Kulturjuridik är inte någon särskilt viktig disciplin i svenskt juridisk liv. Det är också relativt svårt att placera uppsatsen inom något speciellt rättsområde; förekomsten av internationella tratat och avtal på området samt de mellanstatliga diskussioner som förs om kulturföremål ger en självklar koppling till internationell rätt, men det finns även ett starkt inslag av rättsfilosofi; särskilt vad gäller frågan om kultur som egendom. Uppsatsen snuddar också vid frågor gällande immaterialrätt, civilrätt och mänskliga rättigheter. | sv |
