Det är vårt barn, men inte vårt biologiska” – om anknytning i familjehem.

Abstract

Många av de barn som placeras i familjehem har inte utvecklat en trygg anknytning till sina biologiska föräldrar, utan visar istället tecken på en otrygg anknytning, en ofta förekommande form är desorganiserad anknytning. Den desorganiserade anknytningen utgör en allvarlig riskfaktor och kan få långtgående följder för barn med detta anknytningsmönster, som exempelvis svårigheter med att hantera påfrestande situationer i livet. Utifrån ovanstående problemformulering syftar vår studie till att ta reda på om ett barn som visar tecken på att ha en otrygg anknytning till sina biologiska föräldrar, kan förbättra sitt anknytningsmönster i samspel med sina familjehemsföräldrar? Vårt syfte med studien är att förstå hur familjehems förmåga att erbjuda barn tillgänglighet, reflexivitet, familjetillhörighet och öka barnets självständighet och självförtroende påverkar barns anknytningsmönster. Samt undersöka hur familjehem resonerar kring anknytning och vilka förändringar familjehemsföräldrarna har kunnat se i barnens beteende under placeringens gång. Vi vill även undersöka hur familjehemsföräldrarna uppfattar att Familjehemsgruppen har stöttat dem i att utveckla relation till barnet. Vår empiri tyder på att barn kan ändra sina anknytningsmönster. Detta blir framförallt tydligt i de fall då de placerade barnen hade ett undvikande beteende i början av placeringen. Samtliga informanters berättelser visar på att barns undvikande beteende kan övergå i kontaktsökande, om barnen har placeras i familjehem som är tillgängliga och reflexiva. Samt ger barnen en trygg bas i form av familjetillhörighet och främjar deras utveckling av självständighet och självförtroende. Många av familjerna lyfter fram stödet från Familjehemsgruppen som betydelsefullt för att de ska klara sitt uppdrag som familjehem. Majoriteten av familjehemmen har varit nöjda med stödet. Familjehemmen önskar att socialtjänsten hade tillvaratagit deras erfarenheter på ett bättre sätt för att utveckla rutinerna för socialtjänstens arbete. En konklusion vår studie kommer fram till är att barn som placeras i familjehem kan ändra sina anknytningsmönster. Flera barn visar tecken på att de har lyckats utveckla en trygg anknytning till sina familjehemsföräldrar. Vi anser att vi har belägg för att hävda att familjehemsföräldrars förmåga att erbjuda de placerade barnen tillgänglighet, reflexivitet, familjetillhörighet och öka barnets självständighet och självförtroende har betydelse för barnets möjlighet att ändra sina anknytningsmönster.