Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt. This work has been digitised at Gothenburg University Library. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. This means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct. 0 CM 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 VECKOSKRIFT ff FÖB POLITIK OCH LITTERATUR UTGIFVEN AF C. F. BERGSTEDT. N° 31. Lördagen den 1 Augusti 1874. Utsigterna i Frankrike. I det budskap som marskalk Mac Mahon I räckliga att splittra en enighet större än den för icke länge sedan afgaf till franska natio­ närvarande församlingens, nemligen frågan om nalförsamlingen, och hvars mera basska än । en senat eller öfre kammare och sättet att artiga ordalag gifva till känna att den gamle i utse republikens president. krigaren i nödfall skall veta att med tjenliga | Det är väl bekant att mr Thiers nyss före medel häfda den sjuåriga besittning af makten ; sitt fall var sysselsatt med förslag att bringa om hvilken han försäkrades den 20 november till stånd en sådan fördelning af den lagstif­ förlidet år, erinrade han pä det allvarsamma- | tande makten, och det är icke otroligt att ste om nödvändigheten att genom lagbundna ! detta förslag påskyndade katastrofen af den institutioner tillförsäkra landet det lugn och ! 24 maj, ty planen mottogs af den yttersta den säkerhet som det så väl behöfver. Det venstern med markerad ovilja, och man sade länge undanskjutna författningsarbetet måste i att denna besvärliga senat icke skulle tjena således företagas, sedan chefen för den verk­ till något annat äu att ständigt gå i vägen ställande makten förklarat sig ämna för kon- för den folkliga kammarens önskningar — stitutionskomitén framlägga de punkter han alldeles samma språk som bottensatsen af anser företrädesvis böra komma i öfvervä- landtmannapartiet vid vår egen riksdag förer gande. Om icke församlingen vill gifva ho­ mot Första kammaren —- så att ingen ting nom anledning att genom maktspråk upplösa annat än en revolution skulle kunna afkasta henne, måste hon vara betänkt på att ändt- i den tyngd man vill lägga pä folkets bröst. ligen antaga en konstitution ; kommer den till । Sådana, yttranden hördes ofta under den sista stånd, blir det den sextonde sedan 1789. tiden af Thiers’ styrelse, och de voro berätti­ Skall det lyckas denna gång att slutligt gade från deras sida som fälde dem. En organisera republiken? Vi tvifla derpå, äfven ' folkförsamling finner det så lätt att i ett om nationalförsamlingen mot all sannolikhet ögonblick då ångan är uppe skapa om hela skulle blifva ense om grunderna på papperet. \ samhället, och så försmädligt, när en annan Det är ingen brist på personer i Frankrike delegation, som ser sakerna betänksammare som kunna redigera lagar, mästerstycken af och håller strängare på formerna, finner sig klarhet, fullständighet och systematisk följd­ hindrad att vara med, antingen det gäller riktighet; svårare är att finna någon som att till nya samhällsklasser utsträcka de po­ lyder dem. Vi skola längre ned tala något mer litiska och medborgerliga befogenheterna eller om den saken, men redan blotta pappersorga- att befria sig sjelfva från vissa skatter eller nisationen faller sig icke så alldeles lätt, och andra allmänna åligganden. Att bilda en det är i synnerhet två frågor som äro till­ senat eller högre kammare ingår äfven i den 482 nu varande statschefens plan, och han har sin företrädare lyckats ingifva fransmännen genom sina ministrar uttalat, huru nödvändig respekt, kommer det utan tvifvel till en stor han anser en sådan institution. Män sådana del af hans militära värdighet. I hans lef- som Gambetta, Barodet och medlemmarne af nadssätt och en monarks är det rätt ingen den yttersta venstern skola icke så lätt gå skihiad : han håller ett slags hof, och när in på att lägga en del af den lagstiftande han uppträder offentligt, sker det med stort makten i händerna på en lagstiftande sam­ ceremoniel. Under den korta tid som för­ ling af notables, hvilka statschefen skulle flutit sedan hertigen af Broglie utträdde ur efter de trettios förslag ega att utse till en hans råd har hans ministère mottagit mer tredjedel, vi kunna således redan här vänta än ett misstroendevotum ; vi skulle tro de gå en sammanstötning mellan partierna, när det till minst ett halft dussin, och de hafva flere blir fråga om att definitift uppgöra en för- i gånger ingifvit sina afskedsansökningar, utan fattning. att marskalken bifallit dem. Han har deri Men ännu långt svårare skall man hafva handlat välbetänkt: en statschef som, lik en att komma öfver ens om sättet för utnämnande konstitutionel konung, lade handlingsskyldig- af republikens president. Vi veta alla hvilka heten och ansvaret på sina rådgifvare skulle väldiga skakningar hvart fjerde år vid pre­ icke länge undgå en störtskur af dessa epi- sidentvalen ila genom hela det nordameri­ gramatiska qvickheter som i Frankrike äro kanska statsförbundet, der folket är vant farligare än de djerfvaste anfall i parlamentet. vid don fullständigaste sjelfstyrelse, och der Stränghet, till och med förtryck, åro i detta lagstiftarne hade fulla sex år på sig att upp- ' land säkrare medel att bevara makten än göra författningen. Hvad skall det då blifva , undfallenhet och tillmötesgående. Inför en i Frankrike, der, trots det republikanska nam­ regering, säger en engelsk författare, som net, republikens chef alltid kommer att utöfva ' »dragoniserar» franska folket är dess lydnad en förklädd konungamakt, så vida han en nästan ovilkorlig; mot en styrelse som råd- enda månad skall kunna stanna på sin plats, frågar det, som sträfvar att behaga det och och der kärleken till makten samt täflan om göra det till viljes, visar det en besynnerlig dess företräden äro så starka? Ett folk såsom , blandning af förakt och vrede; den förtrytelse det franska kan under tryckningen af några hvarmed en sådan regering kastas åt sidan hundra tusen bajonetter och skrämseln för skulle icke kunna vara större mot en afgjord socialismens röda spöke lätt nog ena sig om despot. Det största uppror deras historia att gifva sig en envåldsherre, men att år känner gjorde de mot den mildaste och väl­ efter annat med lugn öfverläggning, och såsom villigaste af sina konungar, och Napoleon en sak som faller af sig sjelf, votera om tillsätt­ HI:s styrelse blef allt svagare i samma mon ningen af ett embete, om hvilket mäktiga han blef mera liberal. Vi skola icke söka partichefer trängas, efter som detta embete att här förklara denna besynnerliga företeelse; innebär alla maktens förförelser, det är något vi veta ganska väl att man vill ursäkta den annat än att utse en lordmayor eller välja dermed, att då folket allt för länge blifvit ordförande i ett bolag. ■ sviket, i sina rättmätiga fordringar, kan man Vi sätta icke ett ögonblick i fråga att icke hålla det till baka, när det börjar känna presidentvalet skulle kunna läggas i händerna i sina krafter. Vi skulle vilja härpå svara, att på lagstiftande församlingen; det kan gå an det folk som icke är mäktigt af återhåll när i Schweiz, der förbundspresidenten icke är det känner sig i besittning af makten icke mycket annat än ordförande i en direktion, har något att fordra, men vi ämna icke in­ men icke i Frankrike, som fordrar af sin för­ låta oss på detta kapitel. Summan är den, sta embetsman allt annat än det anspråkslösa att om Frankrike, i trots af sin nationalför­ ordningssinnet, som väl leder andras öfver- samlings oefterrättlighet och de oerhörda skan­ läggningar men för egen del vet att hålla sig daler som dagligen förspörjas från Versailles, i skuggan. Fransmannen fordrar i första ändå åtnjuter ett visst lugn, som tillåter det rummet att den som är satt öfver honom fredliga arbetet att fortgå utan några svårare skall regera så att det hörs och käns: mak­ afbrott, så tillkommer förtjensten deraf den nu ten i hans hand måste omgifvas med glans, varande statschefen, som utan att vara något buller, och om möjligt litet vapenbrak. Det politiskt snille vet att Frankrike i första rum­ duger knappast att Frankrikes statschef är met behöfver en stark personlig styrelse. en civil man, och om Mac Mahon bättre än Det är eget att samma nation som mest 483 bidrager till den politiska litteraturen, och maren förföljde och nedskrikne såsom tyran­ ur hvilken otvifvelaktigt framgått vår tids ner, samt huru medleminame af nationalre­ största politiska författare, har så liten för­ geringen den 31 oktober 1870 voro nära att måga att bruka de verktyg som den har ett blifva offer för pöbelns raseri. Under tider sådant mästerskap i att uppfinna. Det parla­ af politiska skakningar röjer sig i ett fall en mentariska styrelsesättet, med dess lugna och förfärlig enighet, nemligen i att kasta sig tåliga profiling af frågorna., tycks vara oför­ öfver de offentliga män som uppträda med enligt med det hetsiga galliska hlodet. Frans­ foglighet. Moderationens språk är ett tungo­ männen äro mästare i talarekonst, men de mål som massorna icke förstå: under eggel- kunna icke diskutera. En främling behöfver sen af sina lidelser hata de ingen ting så icke hafva vistats länge bland dem för att mycket som sans och återhåll — de säga då finna, i hvilken otrolig grad de sakna, förmå­ att deras sak är förrådd och se sig om efter gan att höra, hvilken konst utgör halfva öf- andra, som förmenas kunna, med större kraft verläggningen. Hvar och en vill tala sjelf föra deras talan. Det värsta som kunde hända utan att lyssna till någon annan, och dag någon under skräckregeringen var att anklagas efter dag dväljas folkets ombud i ett skrål för ljumhet mot folkets sak; det var denna och ett prat som hindrar talarne att förnimma anklagelse som fälde girondisterne och till sina egna röster. Det är, ehuru i en mindre och med Danton, medan Robespierre och St. skala, samma förhållande i det enskilda um­ Just i Hebertisteme med rätta sågo sina gänget: den berömda franska samtalskonsten tnfarligaste rivaler om folkgunsten. Quinet består långt mindre i att låta en tanke un­ anmärker i sin historia om franska revolutio­ der lieras medverkan utvecklas till klarhet och nen, med hvilken ryslig likgiltighet folket fullständighet, än att afbryta hvarandra med såg sina mest tillbedda chefers hufvud falla korsande repliker, hvilka kunna kasta flyktiga det ena efter det andra, i den mon någon blänkdagrar öfver ämnet men sällan bidraga ny täflare om dess gunst uppstod, som öfver- att utreda det. Behaget af en fransk kon­ bjöd sina föregångare i ett tygellöst språk versation ligger i den beundransvärda färdig­ och våldsamma åtgärder. het hvarmed skarpslipade, ofta giftiga vapen Det är ett engelskt ordspråk att hårda ord handteras, och den lika beundransvärda bon­ icke krossa ben, och man skulle tro att men- homie hvarmed de som föra dem veta att i niskor som vid minsta anledning älska att godt sällskap hindra dem att såra. kalla hvarandra förrädare och brottslingar Vi vilja icke härmed påstå att icke glän­ skulle känna sitt hjerta lätt efter sådana ur­ sande föredrag höras, och höras med upp­ laddningar och vara lika snara till fred, se­ märksamhet, i franska församlingar ; det före­ dan ordslagtningarna blifvit ärofullt levererade, if faller oss emellertid att de oratoriska förmå­ som till att öppna fientligheter, när de hade gorna hade ett större fält i pairs- och depu- tillfälle att vinna bifallsrop och handklapp­ teradekamrarne under monarkien än den nu ningar. Men detta är icke förhållandet, och varande kammaren i Versailles, dit man från de fientliga partierna lemna kammaren bitt­ Paris far för att höra spetsiga infall och rare , än de kommo; de glömma allt sådant personliga smädelser snarare än en parlamen­ hvari do öfverensstämma, och som skulle kunna tarisk öfverläggning. Men hvad vi med sä­ föra dom till försoning, för att endast minnas a kerhet tro oss kunna, säga är att kärleken de hätska och utmanande orden, som öfver- för det offentliga invektivet är ett drag i tyga dem att deras motståndare äro större franska folkets lynne, som genomgår hela brottslingar och förrädare än någonsin förut. dess historia, och att denna farliga benägen­ Huru behandlades icke mairerne i Paris, när het för ingen del aftagit. Mr Thiers sade de under kommunens första början instälde '■u gång: »man älskar att hata och misskänna sig i lagstiftande församlingen, fullt beslutne hvarandra, och att ömsesidigt kunna kalla att göra sitt yttersta för att åstadkomma hvaråndra för skurkar. » Den stora hopen som försoning? Fienden hade allt jemt hufvud- står utanföre anser såsom en oafytterlig rätt staden i sitt våld; man tyckte att detta var att skymfa och håna sina ombud; man be­ ett ögonblick då fosterlandskärleken och känslan höfver blott erinra sig huru den parisiska af personlig värdighet skulle hafva förmått mobben misshandlade de tre församlingarna folkets ombud att med aktning och välvilja under den stora revolutionen, huru Lamartine mottaga hufvudstadens lagligen valda myn­ °ch hans ämbetsbröder blefvo i sjelfva kam­ digheter, men flertalet af församlingen bemötte ,/■ :, ■ 484 dem med skrik, oqväden och hotande åtbörder. var hämdens timme slagen för proletariatet, Det må vara att de bada ytterligheterna af och en vildare strid uppstod mellan medbor­ det franska samhället här voro representerade, gare i samma fädernesland än den som knap­ men den stora olyckan är att det icke fins past var slutad med den yttre fienden. Vi några öfvergångselement för att fylla svalget behöfva icke påminna om det språk som för­ mellan dem. I andra länder, till exempel i des från båda sidor. De radikala ledarne det Nordamerikanska statsförbundet, finnas läto öfver allt i Paris uppslå proklamationer, nuanser af öfvertygelser i alla ämnen, söm i hvilka ministrame i Versailles utpekades förmedla afståuden mellan ytterligheterna, lik­ såsom dårar ochnidingar: »regeringen», hette som länkarne i en kedja. Hvilken mängd af det, »har icke upphört att genom de skänd- religiösa sekter, frän den strängaste purita- ligaste medel arbeta på åstadkommandet af riism till det ytterligaste fritänkeri, medan i det fasansfullaste af alla brott, det borgerliga Frankrike de argaste fritänkare stå ansigte kriget: den har mot oss uppeggat våra bröder mot ansigte med de oförsonligaste ultramon­ af armén, hvilka den latit dö af köld på de taner. Så är det också i all ting annat, i öppna gatorna, och don har genom nattliga ekonomiska och sociala frågor liksom i de anfall försökt att beröfva oss våra kanoner, politiska. De rika kapitaljsterne i de stora sedan vi hindrat deras utlemnande till preus- fabriksstäderna, Lyon, St. Étienne, Lille och sarne». Om bourgeoisien sades det att den Roubaix, stå i de socialistiska arbetarebefolk­ genom sin politiska oförmåga och sitt sedliga ningarnas ögon såsom skändliga blodsugare, förfall var upphofvet till Frankrikes eländen, med hvilka det icke gifves någon möjlighet att den undanhöll proletariatet dess menskliga till försoning, och omvändt. rättigheter och endast arbetade på att för­ Vi hafva härmed kommit in på den största störa frukterna af den stora ärofulla revolu­ svårigheten för en fast samhällsorganisation, tionen. Thiers och hans ministrar blefvo dem bristen på öfvergångslänkar mellan de särskilda icke svaret skyldige, de ordade vidt och bredt klasserna af medborgare. Mellan landsbyg­ om de parisiska arbetarnes afskyvärda brott dens och städernas befolkning fins ingen ting och uppmanade provinsernas innebyggare till gemensamt, och bonden, som nu mera eger att komma och tillintetgöra dem. Man skulle det mesta af jorden och förvärfvat en icke hafva trott att det åtminstone inom kom­ ringa grad af välmåga, ser i städernas inne­ munen fans någon sammanhållning mot den vånare icke synnerligt annat än skadedjur. gemensamma inbördes fienden, men sådant var Mellan bourgeoisien och proletariatet är sval­ icke förhållandet: redan dess första samman­ get ännu förfärligare, och den strid som öfver komst utmärkte sig genom våldsamma strider ; allt utkämpas mellan kapitalet och arbetet är alla talade på samma gång, säger ett ögon- i Frankrike drifven till den yttersta graden : vitne, medborgaren Eudes hotade att arrestera af förbittring. 1 de flesta andra europeiska medborgaren Alix, andra medborgare fordrade länder råder åtminstone hos dessa båda klasser att andra medborgare, deras egna embets- en öfvertygelse om nödvändigheten af förso­ bröder, skulle utdrifvas, och längre fram um­ ning, de underhandla med hvarandra och gicks flertalet med allvarsamma tankar på att synas lifvade af en allvarlig önskan att komma arrestera minoriteten, en plan som nog hade öfver ens. I Frankrike arbetar man icke på blifvit satt i verket, om icke hela det bedröf- en sådan fredlig utgång, och knappast önskas liga upptåget blifvit bragt till slut, hufvud- det på allvar fråp någondera hållet. De tre sakligen genom sina inbördes tvister. förfärliga junidagarne 1848 lefva ännu i ett Fransmannen är snar att gripa till svärdet ; minne så lifiigt att alla de följande årens i det enskilda lifvet är duellen hans natur- fasor icke förmått att utplåna det, och när j liga utväg att hämnas hvad han anser för välsinnade personer af medelklasserna kort en förolämpning, och tvister mellan borgerliga före krigets utbrott försökte att åstadkomma : partier slitas alldeles på samma sätt, genom en kompromiss, eller åtminstone en gemensam : inbördes blodbad. Den sista veckan i maj diskussion af den ekonomiska frågan, såsom ! 1871 förökade med sina högar af lik och den då kallades, blef svaret att de besegrade sina strömmar af blod det förfärliga hämd- arbetarne icke ämnade inlåta sig på någon kapital som de fallne junimännen 1848 lem- diskussion med sina bödlar utan bidade sin j nade i arf åt sina efterkommande, och hatets tid. Sedan kom kriget och den förödmju­ pligt tycks vara den enda religion som ar- kande freden, och slutligen kommunen. Då j botame lära sina barn. Nyss efter kommu- — 485 nens undergång berättade våra tidningar allt är den enda tanke som bör sysselsätta arbe­ som oftast, huru mödrar förde sina späda barn taren, hvars intresse det är att en gång för till de fallna fädernas grafvar och der ut- alla befria sig från dessa skadedjur som lefva kräfde af dem fasansfulla löften att en gång på hans bekostnad. Medlet att öfver allt straffa dem soni kallades deras bödlar. Så­ och vid alla tillfällen upptäcka fienden är som exempel på det språk som ännu föres mycket lätt: hans händer förråda honom . . . citera vi några rader af en fransk flygskrift, utrotning (alssasination) är det oundvikliga »Les Incendières» af Eugène Vermorsch, som medel hvarmed vi måste börja. Det är ut­ förlidet år utkom i London. »Dét är säkert», tryckligen förbjudet att spilla tid med att säger författaren, »att proletariatet och bour­ dömma de brottslige, proletärens blodiglar, de geoisien befinna sig till hvarandra på en ound­ eviga upprorsmännen mot arbetet, — de åro för viklig krigsfot, och att endera måste duka många. Blodsugaren fann för godt att sedan under i striden ; det återstår att se, huru vida han dödat eller fängslat familjestödet låta de trettiofem millionerna proletärer alltid skola dess medlemmar lefva eller försmäkta af hun­ hafva den undfallenheten att låta sig deci­ ger, men vi måste vara menskligare. Låtoih meras och uppätas af de tvåhundratusen fa­ oss skona ingen. När ormen är död stinger miljerna oduglingar. I alla händelser må de han icke mer; starka sjukdomar fordra starka senare veta att mellan arbetarne och medel­ läkemedel. » klassen kan det aldrig blifva någon uppriktig Det kan invändas att de uttryck vi anfört försoning.» I en annan skrift, kallad »La endast äro ytterligheter, sådana man någon Dictature», uttalar sig författaren ännu tydli­ gång får höra, både i England, i Tyskland, gare. Liksom alla hans politiska trosförvand- och till och med hos oss, när »slutliq viden» ter anser han att republiken behöfver en dik­ med samhället kommer på tal. Invändningen tator för att rödja väg för sig, och de pligter har sin giltighet, så vidt som ingen sam­ som åligga denne folkets målsman skildrar hällsfred vore möjlig, om hela den arbetande han i följande ordalag. »Dagen efter den befolkningen utan undantag lifvades af så­ dag då folkets sak vunnit seger skall dikta­ dana tänkesätt, och hade en anförare som torn hafva att från samhällskroppen bortskära bragte dem till utbrott. Men fastän dessa alla dem som af naturen äro fiender till den tänkesätt icke för ögonblicket framträda i offentliga friheten, det vill säga dem hvilka handling, finnas de icke dess mindre och af- genom sin födsel, sin rikedom, sin fanatism vakta endast det gynnande ögonblicket, något eller sina intriger äro benägne, eller kunna få som bättre än allt annat bevisar huru bero­ benägenhet att öfverändakasta sakernas nya ende fransmännen äro af framstående person­ ordning. Insurektionens troppar skola vara ligheter; utan sådana kunna de ingen ting tillräckliga för detta ändamål. Det är säkert företaga. Den monarkiska grundsatsen är så att ingen uppriktig omvändelse kan väntas djupt rotad i det franska samhället att den af adelsmän, prester, industriidkare och pen- öfverlefvat legitimitetens död och födes till ningmenniskor samt folk af alla slag som nytt lif med hvarje ny revolution : folkets plundra och utsuga do öfrige, ty såsom Dan­ herradöme består i att fritt låta sig beherskas ton sade, kunna endast de som höra till folket af en envåldsherre, endast med vilkor att han älska republiken. Derföre måste alla dessa förer en lika sträng spira öfver alla de öfrige. försvinna; diktatorn måste samvetsgrant och Detta förklarar til] någon del, om icke helt skonslöst utrota alla som blefvo glömde eller och hållet, den öfverraskande undergifvenhet skonade under de första dagarnes jacquerie. hvarmed massorna böja sig under envålds- Det är ingen ting grymt eller orättvist i regementet. De- veta med sig sin oförmåga dessa ord: de äro endast konseqvenserna af att lösa de sociala frågorna; de fordra att oundvikliga lagar. Döda mig, eller jag skall någon skall göra det i deras ställe. I Ryss­ döda dig, — sådan har länge varit lösen i detta land och Preussen, der den monarkiska grund­ oförsonliga krig klasserna emellan.» Och satsen står fast som berg, är det regenterna huru dessa fientliga klasser skola skiljas, på som med Guds nåde genomföra de stora säm- hvilket schibboleth vännen skall igenkännas hällsreformerna ; i Frankrike utropar, folket från fienden, derom underrättar oss ett utdrag för hvarje särskildt fall en suverän, af hvil- ur en skrift, kallad »Liquidation sociale», ci­ ken det väntar allt, och underkastar sig hans terad i ett brottsmål sreferat för innevarande vilja så länge det förmår beherska sin otå­ ur från korrektionsdomstolen i Lyon. »Massacre lighet; sedan man sett att det paradisiska 486 samhällstillståndet, som lian skulle införa, lä- | den centralisationen till dess yttersta spets ter vänta på sig, stöter man åter omkull sin | och öfverlemnade dermed hela folket såsom afgud. Endast på detta sätt låter den en- j ett viljelöst ting i händerna på den som för­ hällighet förklara sig hvarmed Louis Napoleon i stod att med djerf hand gripa tyglarne. Dock redan nitton dagar efter statsstrecket den 2 blott för ett ögonblick, ty det dröjer icke december 1851 utropades till republikens en- i länge, innan hopen som står utanföre och våldsherre och icke fullt ett år derefter till | väntar på det tusenåriga rikets ankomst blir kejsare. Vi vänta det inkastet att det i båda otålig öfver att det låter vänta på sig. Det fallen var bönderna som gåfvo utslaget, eme­ nästa steget är då att djerfva demagoger dan de i honom sågo upprätthållaren af egan- uppstiga, som förklara att de som sitta vid derätten ; det kan då vara af intresse att er­ makten endast äro förrädare och intrigmakare, inra sig resultaten af folkomröstningen i sjelfva som bedraga folket och blott hafva tankar Seinedepartementet. Den 21 december 1851 för sina egna sjelfviska planer. När det su­ föllo i denna brännpunkt för det franska j veräna folket, som ensamt är i besittning af arbetarelifvet för honom något öfver 196,000 i all vishet och all dygd, börjar antaga en ho­ röster, och den 21 november följande året, ' tande uppsyn, är tillförsikten hos dess ledare då kejsardömet utropades, 208,658 röster, så­ rubbad, och modet börjar vackla. Redan ledes 28,000 mer än den pluralitet som i ' 1856, då det andra kejsardömet stod på höj­ april 1873 för Barodet öppnade tillträdet till ' den af sin glans, hafva tillförlitliga personer nationalförsamlingen. försäkrat att de som då suttö vid makten Hvad bevisar detta, om icke att sjelfva ! oroligt frågade sig huru länge allt detta sociali sterne i Louis Napoleon sågo sin messias? ; kunde räcka, och man såg äfven kort derefter, Under sådana omständigheter förlät man ho­ huru kejsaren blef allt obeslutsammare och nom lätt något litet blodsutgjutelse, hvarvid slappare i sina handlingar. man i Frankrike är så väl van, och öfver När en styrelse inträder i vankelmodets hvilken hopen lätt tröstar sig med den tanken, period, då är dess tid utlupen. Alla andra att om flertalet af de fallne tillhör deras egna synder kan fransmannen förlåta hos en regent leder, så måste aristokratien och bourgeoisien men icke denna. Han kan öfverse med tro­ äfven släppa till talrika offer. Napoleon III, löshet, kränkningar af den personliga friheten liksom hans farbroder, grundade från början och eganderätten, med årslånga lidanden för sitt välde på de stora massornas understöd, hela folket, i synnerhet om de bragt någon och ingen vet hvilken gräns den förre skulle ära eller något sken af ära åt nationen, men hafva satt för sina sociala reformer; åtmin­ den regent som visar undfallenhet, hans pre­ stone voro hans s. k. napoleoniska idéer i det stige är obevekligen till ända. Saken är icke fallet temligen vidtgående. Olyckan är att oförklarlig: hvarje förtryck som utöfvas upp­ när en ny herskare kominer till makten, måste ifrån drabbar något intresse, hvilket i sin han göra om allt ända in till början, emedan ordning utöfvar förtryck mot några personer revolutionen bortspolat sjelfva grundstenarne j eller samhällsklasser. En partihöfding som för samhället, och ett politiskt maskineri måste, skickas i landsflykt är färdig att för sin äre­ sedan det gamla blifvit förstördt, så godt ske girighet uppoffra så mänga som helst af sina kan bringas till stånd, för att utföra de lö­ medborgare, och med en tidning som indra- pande göromålen. Det är ett gammalt ord­ gits förhåller det sig på alldeles enahanda språk att folkens karakterer i första rummet sätt: det är idel småtyranner, som hota att bestämmas af deras fel; det är trögheten hos växa den stora massan öfver hufvudet, och de germaniska nationerna som gjort det par­ massan jublar när stortyrannen stäcker deras lamentariska styrelsesättet möjligt, ochliilig- växt. Af de tre ord som utgöra den första heten i det galliska lynnet som utesluter den republikens valspråk, hvilka hvarje ny repu- tålamodspröfvande öfverläggn ingen. I länder i blikansk styrelse skyndar att låta inskrifva med germanisk befolkning kunna dynastier på de offentliga byggnaderna, Frihet, Jemn- öfverändakastas utan att samhällsinrättningen likhet, Broderlighet, är endast det mellersta öfverändakastas, och sjelfstyrelsens djupt ro­ en sanning. Friheten frågar man icke mycket tade vanor göra att det hela ändå går sin gång. efter, så snart den skall delas af andra, och I Frankrike bortsopades under monarkien dessa hvad angår känslan för broderlighet, så Icmna helsosamma vanor, och revolutionen hvarken de evinnerliga gatstriderna deroni tillräcklig ville eller kunde återställa dera ; tvärt om dref upplysning. Men jemnlikheten har varit och 487 är ännu allt jemt franska folkets verkliga I poleon I visste hvad han gjorde när han in­ gudom, och hvarje fransman af snille blir rättade den förra och stälde den såsom ett varm när detta ord halkar öfver hans läppar. tillgängligt mål för hvarje soldats äregirighet. Så faller Michelet i extas öfver denna kärlek Vi hafva betraktat några af de drag i det till jemnlikheten, hvilken han betraktar såsom franska folklynnet som lägga svårigheter i sitt folks utmärkande kännetecken bland all vägen för upprättandet af hvilket statsskick jordens nationer, och han vet ingen värre som helst, men i synnerhet republiken. Så förebråelse att göra engelsmännen än deras mycket är säkert att den statsform som skall aristokratiska hjertas hårdhet, som icke kän­ kunna tillfredsställa fransmän måste vara något ner någon längtan efter allmän medborgerlig eget och alldeles olika allt hvad som finnes likställighet. Vi kunna spåra ursprunget till i den öfriga verlden. Sådana värf som fordra denna lidelse i de förhatliga privilegier med rådslag och öfverläggning, hvartill många hvilka den gamla franska monarkien omgaf skola medverka, passa icke för dem, men den klasser, korporationer och enskilde, och som som förstår att elda deras hänförelse kan sårade folkets sjelfkänsla i dess djupaste rot. förmå dem till uppoffring af allt hvad som Vi sade att denna passion härledde sig från är en menniska mest dyrbart. De hafva ly­ monarkien : den gamla konungamakten sådde sande militäriska fallenheter, och de föreställa säden, men revolutionen vattnade grodden med sig gerna, att sedan menskligheten blifvit ett aristokraternas och andra privilegierade per- folk af bröder, tillkommer det Frankrike en­ soners blod. Afskyn för allt hvad som höjer samt att föra svärdet, för att hålla polis sig öfver folkets hufvud är så stor att det öfver alla de öfriga. De tvifla icke om sin kan böja sig för en jette, med det vilkor att rättskänsla: ce n’est pas juste, ce n’est pas han hindrar någon enskild att höja sig öfver français, är ett älsklingsuttryck, som beteck­ de öfrige. Hebert’s yttrande är bekant: klock- i nar att sjelfva billigheten är en nationel staplar strida mot jemnlikhetens grundsats; egenskap, och att om gudinnan Themis talar jag yrkar på deras nedrifvande. » Satsen är något menskligt språk, måste det vara det så grotesk att vi med godt samvete kunna franska. Historien lärer oss att de i sitt skratta deråt. men något värre var det när uppträdande mot andra folk icke alltid haft St. Just efter girondisternas fall inför kon­ samma begrepp med dessa om hvad rättvisan ventet förklarade: »Ingen man har rätt att är, och att nationalfåfängan nog mycket blan­ i eder åsyn vara dygdig eller namnkunnig; dat sig i spelet, men detta beror utan tvifvel ett fritt folk och en nationel församling äro på en missledd tankeriktning, och en väl icke gjorda att beundra någon, men här (i ordnad folkuppfostran skulle lätt kunna väcka fråga om girondisterna) har revolutionen ska- i 'till lif den ridderlighet i tanke och handling pat ett patriciat af rykte» o. s. v. Vi se huru*! för hvilken de uppfostrade klasserna i det den naturliga förtrytelsen öfver en godtyckligt gamla Frankrike voro så berömda. och utan egna förtjenster förlänt öfverlägsen- Om det är sant att hvarje nation har sin. het öfvergått till ett blindt hat mot all öfver- särskilda bestämmelse, för hvars uppnående lägsonhet, till och med när den är förlänad den särskildt blifvit utrustad med egenskaper, af sjelfva naturen och fått sitt insegel af de I vare sig i godt eller ondt, så måste detta dyrbaraste tjenster mot fäderneslandet. specifikt franska mål vara något utomordent­ Mot denna afsky för sociala skilnader tycks ligt högt, ty ett folk som af naturen är så begäret efter utmärkelser stå i öppen strid. rikt begåfvadt, och som under snart århun­ Ingenstädes fins en sådan barnslig åtrå efter drade politiskt taladt arbetat på att förstöra ordnar som hos fransmännen, och den som sig sjelft utan att lyckas, kan ännu icke hafva är lycklig nog att kunna sätta en röd band­ utspelt sin rol på verldsteatern. Väl säges stump i sitt knapphål underlåter det icke utan det af öfvermodiga germaner, att de latinska anbringar det till och med på sjelfva öfver- j racernä äro utlefvade och behöfva nytt blod kläderna. Detta raseri för distinktionstecken för att kunna räddas, men motsatsen bevisas grundläggas genom uppfostran, med dess stän­ bäst af Frankrikes exempellösa förmåga att diga täflingar, pris och skriftliga eller munt­ bära olyckor; i sjelfva verket utvecklar detta liga examensvitsord, och man kan utan öfver- folk under motgången sina bästa krafter. drift säga att don tapperhet fransmännen ut­ Hvad de behöfva för att â nyo sammansmälta veckla i fält till en stor del ingifves af hoppet till en nation med politisk enhet, vore ett mål oni hederslegionen eller officersgraden. Na- så klart att alla kunde inse det. och så hög — 488 att det förmådde bringa partierna till under- eller en radikal republik efter Gambetta's och gifvenhet. Sedan korstågens tid är förbi, och Barodet’s recept, för att icke tala om den inga saracener mera finnas att utdrifva ur î röda republik som har sina representanter Europa, se vi icke något annat sådant tänk- । utom Versaillesförsamlingens väggar, och för bart mål för den nationella hänförelsen än hvilka både Gambetta och Barodet endast äro hämd på Tyskland för förlusten af Elsas och förklädda aristas. Under sådana omständig­ Lothringen. Dertill är icke nödvändigt att heter synes oss blott ett enda regeringssätt det inom de närmaste åren måste komma till hafva några, verkliga utsigter för sig, det s. ett krigiskt utbrott, men knappast skall nå­ k. demokratiska kejsardömet. Bonapartisterne gon regering vinna deras förtroende som icke äro en mäktig flock ; man skulle kunna kalla riktar alla sina bemödanden på att väcka dem ett bolag, ty de förbindas af gemen­ till lif de krafter som fordras för att åter- samma intressen, de hafva till sitt förfogande gifva Frankrike dess förlorade prestige, för både kunskaper och kapital, och säga hvad att begagna ett af deras egna älsklingsuttryck. man vill om det andra kejsardömets statsmän, Svärdet löser icke sociala frågor sådana som så voro de i affärsskicklighet långt öfverlägsne kapitalets och arbetets inbördes ställning, männen af Ludvig Filips skola. Det är många men om folket tror att något förestår, som saker som tala för den fjerde Napoleon, vore fordrar en uppriktig sammanslutning af alla hans egen personlighet äfven aldrig så obetyd­ klasser, så kan den inbördes striden upp­ lig: de som ega något hoppas af kejsardömet skjutas, och under tiden utplånas den bitterhet trygghet för sin besittning, och de som ingen som nu gäser. i sinnena. Endast med blicken ting ega torde nog af Louis Napoleon’s son riktad på ett sådant ögonmärke skola mas­ vänta »arbetets organisation», ty af hvem sorna åter lära lydnad för den myndighet af eljest skulle de vänta den? Säkert icke af sina hvilken de hoppas en gång blifva förda till egna chefer, om hvilkas vilja och förmåga, seger. Det är en gammal erfarenhet att dis­ så snart det går öfver det negativa motstån­ ciplinen icke räcker längre för hvarjo gång det, de hafva en ständigt förnyad erfarenhet. än till dess att slaget blifvit vunnet, men Men det vigtigaste är armén, och denna är efter hvarje ny strid skall det uppställas ett otvifvelaktigt för det napoleoniska namnet, högre mål, som skall fördröja utbrottet af de utan mycket afseende på hvilken som för till­ inhemska tvisterna. Aldrig lära dock frans­ fället representerar det. Och i Frankrike är männen vänja sig att årligen utse sina sty­ armén allt. Vi tro icke att den åldrige resmän med det affärsmessiga lugn hvarmed hertigen af Magenta kan misstänkas for bona- Londons aidermen välja sin lordmayor, och partistiska planer: han är en enkel, rättfram den som skall träda i spetsen för det franska krigare, och tillräckligt god fransman för att samhället måste lyftas dit af folkets entusiasm. i-...icke godvilligt släppa den enorma makt som Detta är betydelsen af den allmänna omröst­ en gång blifvit lagd i hans händer. Utan ningen, som endast kan upprepa sitt ja på tvifvel är septennatet det lyckligaste som kunde en redan löst fråga, men icke sj elf lösa någon. hända Frankrike; sju års trygghet motsam- Att nu mer försöka inskränka denna rättighet hällsomstörtningar, om också endast hvilande vore det samma som att uppdämma en ström, på bajonettspetsar, är en gåfva af outsägligt med visshet att den dagen derpå skulle rycka värde för ett land hvars partiel’ eljest skulle alla dammarne med sig. Det försöktes under sönderslita hvarandra. Men hvad blir det den sista republiken, och följden är bekant. sedan de sju åren äro utlupna, eller i morgon Vi antaga således att le suffrage universel dag, om han då faller ifrån? Den frågan tro måste ega bestånd men inskränkas till sin vi icke att någon nu lefvande menniska kan rätta befogenhet, att gifva sanktion åt ett besvara. förhållande som framgått ur sakernas egen nödvändighet. Man kan icke med någon ut- sigt på ett förnuftigt svar fråga tio millioner P. S. Sedan detta var skrifvet och för menniskor, hvilken regeringsform majoriteten tryckning uppsatt har underrättelse ingått att behagar utse, med skyldighet för minoriteten Malevilles förslag om nationalförsamlingens att laglydigt efterlefva den, när knappast ett upplösning blifvit förkastadt med don knappa hundratal personer inom nationalförsamlingen majoriteten af 32 röster. Ett stillestånd har är fullkomligt ense om en konservativ repu­ alltså vunnits, men föga torde man kunna blik i herrar Thiers’ och Dufaure’s mening, hoppas någon längre varaktighet deraf. 48» — Litteratur. Om språk och nationalitet af Esaias Tegnér (Svensk ket är menniskans eget verk, eller att han Tidskrift för Literatur, Politik och Ekonomi för velat undvika att stöta de högkyrkliga och 1871 h. 2). . _ högkonservativa kretsarne i England, mod Tysk eller nordisk svenska? af Viktor Rydberg hvilka han under loppet af sin långa vistelse (Svensk Tidskrift 1873 h. ß). i detta land fått allt flore beröringspunkter. Den första af dessa uppsatser är en ut­ 1 sina berömda föreläsningar öfyer språk­ förligare bearbetning af några punkter i de vetenskapen i Polytechnic Institution gjorde föredrag som hr Tegnér i slutet af förlidet han sig mer än billigt lustig öfver hvad han år höll på uppdrag af Stockholms Högskole­ kallade wow-wow- och /wo/t-poo/i-teoiieiiia, förenings styrelse. Man märkte redan då, att enligt hvilka man sökt förklara språkljudens de* åsigtor om språkets ursprung, dess för­ upphof, dels såsom en hämning af djurens hållande till nationaliteten och grundsatserna läten, dels såsom ett instinktlikt uttryck af för dess utbildning som då framståldes vi vissa sinnesrörelser; men da han sjelf skulle kunna nästan säga för första gången i vårt gifva sin förklaring, insvepte han sig i ett fädernesland — väckte bestörtning på som­ orakelspråk: hvarje ting gifver, när det vid- liga håll och kotteriovilja på andra: en dag­ röres, en klang ifrån sig, så äfven menm- lig tidning, berömd för sina stora ansatser, skan, när hon beröres af en föreställning som aldrig komma till utförande, tog till eller ett sinnesintryck. Tanken kan vara ordet och förklarade sig fullt besluten att poetisk nog, och det fins onekligen förhål­ ofördröjligen göra de nya lärorna till föremål landen under hvilka menniskosjälen, osjelf- för en sträng granskning, pä hvilken man ständigt och omedvetet som i en dröm, lik naturligtvis ännu väntar, och en lärare vid eolsharpan låter händelser eller personer så ett af statens läroverk skall hafva på det att säga locka toner ur sina strängar, men allvarligaste varnat sina lärjungar för de nya dessa passiva tillstånd äro sällsynta undan­ kätterierna. Det har derföre varit oss väl­ tag från regeln, och hade ej menniskorna kommet att hr Tegnér i en fullständigare medvetet och kraftigt gripit sig an för att form gifvit offentlighet åt sin uppfattning åstadkomma utvägar att meddela hvarandra af språkets väsende i några af dess vigtigare sina tankar, skulle språket, långt ifrån att förhållanden till menniskorna och samhället; vara ett villigt och böjligt verktyg för att saken har derigenom kunnat blifva föremal uttrycka allt hvad som inom och utom oss föregår, endast vara en knapphändig skala för offentlig debatt. Vi fästa oss i första rummet vid tankarne af några få otydliga naturtoner. Också fick om språkets uppkomst, och vi skulle hafva Max Müllers förklaring snart vedernamnet önskat att äfven denna punkt blifvit behand­ dingdong-teonm, ett spenamn, på en gång lad med någon större utförlighet än som mera uttömmande och mera förkrossande an skett. Så mycket är dock klart, att förf, någon vetenskaplig kritik. fullkomligt brutit med den gamla idealistiska Till språkets källa kan hvarken den filo­ uppfattningen, enligt hvilket språket skulle sofiska eller den historiska forskningen hop­ vara en fallfärdig gåfva ofvanifrån, så att pas framtränga; det finnes inga urkunder icke blott sjelfva namnen eller rötterna blifvit som berätta oss, huru de ord och former från himlen dikterade för menniskoslägtet, uppkommit hvilka för den jemförande språk­ utan äfven böjningar och ändelser, lagarne forskarens iakttagelse skymta vid den ytter­ för satsfogning, ordbildning, tonvigt o. s. v. sta randen af synkretsen. Det kan också från början voro ett gudomligt diktamen. göra oss det samma, och det har för oss Max Müller, en man som djupare än de fleste nästan större intresse att jemföra de olika af sina samtida inträngt i språkets väsende, sätt på hvilka kunskapstörstande, tänkande har låtit det vara sig särdeles angeläget att och fantiserande menniskor bemödat sig att bevara den häfdvunna föreställningen om språ­ förklara språkets skapelseakt. Ännu i nyaste kets öfvernaturliga uppkomst, vare sig der­ tider var den föreställningen allmän hos de före att han sjelf, uppfostrad i nyschellingi- lärde, att språket i sin brodd låg slumrande anska idéer, fruktat att menniskans värde i menniskosjälen, på samma sätt som tän­ skulle nedsättas genom antagandet att språ­ der, har och skägg uti embryot ; man trodde 490 pâ tillvaron af ett urspråk, som af sig sjelf ! bok 1835, liksom ordet Kosmopolit första skulle framkomma med talförmågan hos bar­ gången uttalades af don grekiska filosofen net, så vida det afstängdes från beröring Diogenes. Det är sant att härvid förekom- med sina likar, och för våra fromma, bibel­ - mer en anmärkningsvärd skilnad deruti att troende förfäder fans det intet tvifvel att ju sådana termer, konstord, hvilkas ursprungs- detta ursprungstungomål var hebreiskan, det ; datum vi kunna angifva, icke äro nyskapade språk som Gud talade med de första menni- I utan bildade af redan förefintliga grundäm- skorna i paradiset, och som af judarne räd­ I nen, hvaremot sjelfva ljudelementen eller röt­ dades vid den babyloniska förbistringen. Det terna i språkets början måste frambringas af fins intet språk inneboende i menniskan, och intet. Huru dessa rötter uppkommit, eller ett barn som uppväxer utan att höra ett hvad som bestämt valet af vissa ljudförenin­ språk talas omkring sig lär sig icke heller gar för att uttrycka vissa föreställningar, är att tala något. Moses, eller den som under oss lika dunkelt som sättet hvarpå det första hans namn gaf den sista skriftliga affatt- statssamhället bildades af några få familjer. ningen af I Mosebok, var ingen synnerlig Öfverenskommelsen skedde på båda områdena språkforskare, då han omtalar huru Herren i tysthet och föll liksom af sig sjelf, men genom tungomålens förbistring hindrade men- den var icke mindre verklig för det, ej heller niskoslägtets ogudaktiga tilltag att till före­ sjelfva saken mindre vördnadsvärd och helig, ningspunkt på jorden bygga sig en gemen­ fastän den icke är något för sig sjelft bestå­ sam stad: »Och sa skingrade Herren dem ende utan endast en yttring af mensklig- dädan i alla land, så att de återvände för att hetens egen verksamhet. Språket, liksom sta­ bygga staden; derföre kallades hans namn ten, är följaktligen något konventionell, dess Babel, ty att Herren der förbistrade alla lands första, enkla och torftiga grundlinier voro ett tungomål och Herren spridde dem dädan ut verk af alla de då deri intresserade parter­ i alla land (I Mos. XI k. 9, 10 vers). Ordet nas tysta samtycke, och på samma sätt går Bab-él betyder icke och kan icke betyda nå­ det till ännu i dag med hvarje nytt ord, got annat än »Guds port». hvarje ny samhällsform, som den stegrade Nej, det är icke mera nedsättande för utvecklingen kräfver. Öfverenskommelsen fort­ menniskan och hennes gudomliga härstam­ går allt jemt, medan hvarje ny individ af ning att hafva uppfunnit och småningom slägtet så att säga födes in i det från urål­ fullkomnat språket än att hafva uppfunnit driga tider öfverenskomna språket och samhäl­ och utbildat skrifkonsten, hvarigenom språ­ let, hvars grundformer, ärfda från förfäderna, ket först fullständigt uppfyller sin bestäm­ senare slägten väl kunna utbilda, rikta och melse. »Språket,» säger hr Tegnér, »är i försköna men icke upphäfva eller förändra. grunden intet annat än en öfverenskommelse, Intet inom språket, säger hr Tegnér, är rätt och dess egenhet att alltid förutsätta ett fler­ i och för sig betraktadt, utan endast rätt in­ tal af subjekt är följaktligen en naturlig om en viss krets; inom denna förmår ingen sak.» Huru denna öfverenskommelse från ensam något deremot, men alla förmå allt. början blifvit inledd, derom skola vi aldrig »Häruti liknar språket folkseden och modet. kunna erfara något bestämdt, men vi kunna -Ta, i sjelfva verket är ett språk icke annat väl ana det: en tillfällighet, eller en omed­ än ett visst, inom en viss krets rådande mod. veten orsak, såsom en ljudlikhet, ett omedel­ Om detta mod är aldrig så orimligt, så är bart uttryck af smärta eller glädje o. s. v., det dock språklag, för så vidt det är gällan­ har från början bestämt en individ att med de. Det finnes ingen auktoritet öfver det det ena eller andra ljudet beteckna en nv att vädja till. Så till vida kan man säga företeelse eller föreställning; hans närmaste derom: Vox populi, vox dei.» omgifning har förstått det, och merbehöfdes Denna sista sats kan synas något hård, icke till att en gång för alla gifva ordet t. o. m. krass, i fall man skulle taga den burskap. På samma sätt går det till ännu allt för mycket efter orden. På det sättet i dag, då skalden, vetenskapsmannen eller skulle helt och hållet nya språk kunna upp­ tänkaren präglar nya uttryck för nya före­ komma, t. ex. af brottslingar inom en för­ ställningar. Man kan på dagen angifva brytarekoloni bildas ett tjufspråk, obegripligt födelsedatum för en mängd sådana ord: hr för alla andra än medlemmarne af samfun­ Tegnér erinrar att ordet nationalité första det, eller af den förnäma verlden en särskild gången upptogs i Franska akademiens ord- munart eller jargon, uteslutande afsedd för 491 deras tankeutbyten. Båda delarne hafva varit högsta regeln för politisk sammanhållighet. försökta, men det fins lyckligtvis andra kraf­ Statsenheten grundar sig långt mindre der- ter, som tillbakavisa och tillintetgöra sådana på att alla samhällets medlemmar tala sam­ separationsplaner, lätjan att göra på nytt ma språk än på gemensamheten i öden, fram­ ett arbete som redan är i sina väsentligaste gångar, och icke minst i olyckor. Man har delar gjordt, oförmågan att äfven för den sett’ med hvilken seghet den gamla österri­ mest afslutna krets utestänga allmännare före­ kiska monarkien under de svåraste politi­ ställningar och inflytelser o. s. v. För menniskor ska skakningar hängt till samman, trots af ringa bildning och föga uppöfvade för- olikheterna i språk och andra stamegenhe­ ståndsförmögenheter, hvilka i det dagliga lifvet ter. På samma sätt är det med Schweiz, i ieke behöfva mer än några få hundratal af ord, hvars förbund sförsamling officielt talas tre kunde det vara tänkbart att uppgöra ett helt särskilda språk, och Belgien, der vlamiskan och hållet nytt språk, men ingen lefver länge i nyss tilltvungit sig erkännande såsom offent­ ett sådant barndomstillstånd, och när ordli­ ligt språk. På samma sätt kunna folk som stan uppgår till flere tusental, såsom för den tala samma eller i det närmaste samma spiåk bildade menniskan i våra dagars samhällen, känna sig tillhöra främmande nationaliteter. blifver arbetet öfverväldigande. Det oaktadt de fransktalande belgierna äro lika goda pa­ har saken verkligen varit försökt: en lärd trioter som någonsin vlamändarne, ocb tessi- engelsk biskop i slutet af 1600-talet satte narne hafva säkert icke den minsta åtrå att sig ned och uppgjorde förslag till ett uni­ införlifvas med det stora italienska konunga­ versalspråk, som han utarbetade i dess min­ riket. sta detaljer, både fyndigt och praktiskt, men j Det starkaste exemplet på möjligheten at ehuru nyttigt det kunde vara för mennisko- fullt särskilda nationaliteter under samma slägtets odling, om alla förstode hvarandra språk är förhållandet ined England och Nord­ utan behof af att lära främmande språk, så amerika, och man kan utan öfverdrift säga, skulle arbetet för den generation hvilken be- att det mellan båda dessa nationaliteter fins höfde på nytt inlära det blifva allt förstört, j samma skilnad som mellan den engelska och och oändligt mycket större än den fördel som den tyska. Hr Tegnér har utan tvifvel rått, skulle vinnas. Det ofullkomligaste af alla i då han säger att de i engelska ordböcker nu de språk som finnas är ojemförligt öfverlåg­ ! mera ofta särskildt upptagna s. k. amerika­ set det fullkomligaste språk som kan uttänkas nismerna äro allt för obetydliga afvikelsei samt med sina rötter går till baka genom år­ från det gemensamma språket för att kunna tusenden och med sina grenar omslingrar anses annorlunda än såsom lokala egenheter, millioner, för att icke tala om den poetiska och öfver hufvud uttrycker sig hvarje väl skönheten, som är ett verk af tiden. Men­ uppfostrad person på båda sidor om Atlan- niskor kunna säga hvarandra stora och vig­ ; ten j den vanliga sammanlefnaden på all- tiga saker i siffror eller algebraiska tecken, I deles enahanda sätt. En annan fiåga åi men intrycket af detta språk — ty ett språk : emellertid, om icke - trots ordens och sats- är det i alla fall — är blott en skugga i fogningens likhet finnes i literature!) något jemförelse med intrycket af de ärfda språk­ för hvardera folket särskiljande och karakte­ ljudens klang, som utgöra modersmålet. ristiskt; svårligen kan man läsa många sidor Vi komma på denna väg till sammanhan­ i en bok af en amerikansk författare, utan get mellan språket och nationaliteten; det att återfinna spår af en annan tankeriktning förra kan vara bundet vid den senare, såsom eller verldsåskådning än den som råder i det hvarje annan gemensamhet i lynne och seder, gamla moderlandet. Sådant är äfven för­ i sättet att uppfatta och betrakta lifvet och hållandet med den fransk-schweiziska litte­ dess företeelser, och språket är då ett ytter­ raturen : författarne i Pays de Vaud tala och ligare föreningsband till de många andra, skrifva den renaste franska, utan att man hvilka sammanknyta en grupp af menniskor ändå kan misstaga sig derpå att de icke äro till hvad vi kalla en nationalitet. Men i fransmän. I ännu högre grad är det hän­ och för sig sjelft är språket icke det väsent­ delsen med de norska författare som be­ liga för nationaliteten, och vissa af våra da­ gagna det danska skriftspråket, att man kän­ gars politiska händelser visa, hvilken miss­ ner en helt annan luft, luften från fjell och riktning i hela samhället uppkommer, när barrskog, från djupa fjordar och forssande man vill göra språket till den enda eller floder, blåsa genom snart sagdt hvarje rad 492 af deras arbeten. Huru långt denna nya i den mon som de länge varit använda för och lifskraftiga nationalriktning i Norges pedagogiska ändamål, hvarigenom en mängd literatur kan komma att ombildande inverka läroböcker och anvisningar blifvit särskildt äfven på dess danska bokspråk, är ännu omöj­ för denna undervisning utarbetade, lärer väl ligt att förutsäga. Vi tro icke pä framgån­ ingen bestrida. Att deremot, såsom man ej gen af målsträfvarnes bemödanden att upp­ sällan hör upprepas, sjelfva kasus- och ver- höja »Maalet» till litterärt språk och der- baländelserna skulle hafva något saliggöran­ med undantränga danskan. Föga vore der- de i sig, torde väl höra till det slag af vid­ med vunnet, äfven om det lyckades, men det skepelser som det är tid att lägga till hand­ skall sannolikt icke lyckas, ty sträfvandet lingarna. går allt för mycket emot tidens anda att Man indelar såsom bekant språken i flek- utsträcka den andliga odlingens gemensam­ terade, der de närmare omständigheternas be­ het till allt större områden. Men under den teckning, såsom kasus, antal, kön, tiderna nyvaknade andliga rörligheten hos vårt brö­ för en omtalad handling o. s. v. uttryckas drafolk uppkomma ständigt nya föreställnin­ genom modifikationer i sjelfva stamordet, ag- gar och tankevändningar, som fordra sina glutinerade, i hvilka böjningsändelsernas för­ särskilda uttryck, och man kan tänka sig att rättning utföres af ord med sjelfständig bety­ på detta sätt två litteraturer kunna antaga delse, hvilka utan annan ändring fasthängas sina särsklida lynnen, ehuru de begagna sam­ eller liksom sammanlimmas med hufvudordet, ma ordförråd, ungefär som två länders må- och monosyllabiska eller enstafviga, som icke lareskolor skarpt skilja sig från hvaran­ hafva någondera bland dessa hjelpmedel att dra, ehuru båda använda alldeles samma uttrycka relationer, utan hos hvilka de sjolf- färger. ständiga och oböjliga orden förändra sin be­ Asigten om språkets uppkomst såsom nå­ tydelse efter den ordning hvari de följa på got öfvernaturligt har icke varit utan infly­ hvarandra eller den tonvigt hvarmed de ut­ tande på uppfostran och valet af undervis­ talas. Till den första klassen höra alla de ningsämnen: i teorien om de s. k. klassiska indoeuropeiska språken, de nyare dock i rin­ språkens företräde såsom skolspråk ingår icke gare grad än de äldre, och ett af de förra, så litet af denna föreställning. Låtom oss se engelskan, har till och med afnött sina än­ hvad grund den kan hafva, om den pröfvas delser till den grad att det i enstafvighet, efter den uppfattning som är hr Tegnérs, j grammatisk fattigdom och meningens bero­ och som — vi kunna tillägga det — är den ' ende af ordningen mellan orden ganska myc­ moderna språkvetenskapens. Vi lägga så | ket närmar sig till kinesiskan. I hvilken mycken vigt som någon derpå att det alltid riktning går nu vanligen språkutvecklingen, inom hvarje samhälle må finnas en minoritet från enstafvigheten till flexionen eller tvärt med god och grundlig klassisk bildning, och | om? Frågan är icke lätt att besvara, och de som kunna egna en större del af sin ung­ sannolikt är ej heller proCéduren öfver allt dom åt allmänt bildande studier göra enligt den samma, så att man t. ex. i fråga om vår tanke ganska väl i att studera de gamla ; kinesiskan icke lätt kan afgöra om den är litteraturerna och språken. Men att hvar- i en söndersmulning af ett flerstafvigt flekteradt ken latinet eller grekiskan i och för sig sjelfva språk, ungefär som kiselstenarne på en hafs- tillhöra något adelsstånd bland språken, som strand, hvilka under vågornas ständiga sqvalp skulle utmärka sig genom någon högre ande afnött sina ursprungliga former, eller ett eller större formernas skönhet, torde nu mera aggregat af lösa stycken, som ännu icke blif­ vara temligen oomtvistadt: hvarken rikedo­ vit sammanältade till flerstafvighet och men på grammatiska ändelser eller den sym­ flexion. Så mycket synes vara, troligt att metriska anordningen af satsen ger dessa ! agglutinationen är en öfvergångsform, som språk någon särskild förträfflighet såsom me- < icke har utsigt till ett högre sjelfständigt del för uttryckandet af tankar, och latinet bestånd, redan derför att den är så svårhand- har i saknaden af artikel en otymplighet , terlig och opraktisk, ty till slut bestämmes öfver hvilken våra dagars menniskor måste språkets värde, liksom alla andra tings, efter förvåna sig. Att undervisningen i dessa båda lättheten att bruka det. Vi hafva i sexton­ språk, om den sker med urskilning, kan vara hundratalets boksvenska ett försök till agglu­ en lika god gymnastik för tanken som någon tination, som ännu bibehåller sig här och annan, undervisning, och till och med bättre, ! der i allmogespråk, i det att man hängde 493 stympade prönominalord vid verber, såsom spridda krafter da läte sig sä mycket bättre ta’n såffna, taga honom, såg henne, m. fl. enas till ett samfäldt verk, och så mycket För de språkforskare som i likhet med Max kulturarbete, som nu i följd af språkens olik­ Müller hoppas att vetenskapen skall i en het måste göras om mänga gånger, kunde framtid kunna ådagalägga alla språks här­ verkställas en gång för alla. Leibnitz ytt­ stamning från en gemensam rot är det na­ rade också på sin tid, att ménniskolifvet skulle turligt att antaga en likformig utveckling, växa med en tredjedel, om det icke funnes vare sig i den ena eller den andra riktnin­ mer än ett språk, och någon modern tysk gen ; de personer deremot som icke smickra sig författare har undrat, om romarne skulle haft med sådana utsigter kunna gerna låta sig tid att eröfra verlden, i fall de såsom vi hade nöjas med den föreställningen att den ena varit nödgade att lära latinet ur grammatikoi eller andra språkformen omedelbart beror af och ordböcker. Det är icke tvifvelaktigt att nationallynnet. Den bildade greken kunde vi på inlärandet af främmande språk förnöta icke kläda sina tankar i annat än samman­ mycken tid som kunde bättre användas. satta och utsökt städade perioder, hvartill be- I viss mening finnes universalspråket redan, höfdes en mängd flexionsändelser, hvaremot utan att det behöfver med konst framställas. den fornromerska slafven slarfvade sig fram, Engelskan talas för närvarande af nära hun­ såsom man ser hos Plautus. För den hög­ dra millioner menniskor, och man ser detta tidliga turken rör sig lifvet i ett så säfligt språk år från år utsträcka sitt välde i de tempo, att han har god tid till att upprepa aflägsnare verldsdelarne, medan det i Europa hela den långa raden af del), meg, sel), me­ med de lifligare handels- och yrkesförbindel- dan den praktiska engelsmannen, förhvilken serna småningom tränger sig in i allt flere tid är pengar, inknappar adjektivändelsen i områden af det enskilda lifvet. Fördelen af uttryck sådana som a gold watch, utan att en sådan språkgemenskap är å ena sidan någon derför misstager sig om livad han gifven: ett språk som förstås af hundratals menar. millioner kan blomstra ut i en helt annan Om menniskoslägtet frän början talat ett litteratur än ett som endast förstås af två tungomål, så är det ju tänkbart att det en eller tre millioner. Men frågan är, om icke gång i tiden skall återgå till denna ursprungs­ menniskorna i andra afseenden skulle på en enhet, att frid och god vilje skola göra sig sådan sammansmältning göra förluster, som gällande bland menniskornas barn, och icke mer än uppvägde vinsten, och om ej verlden mer än ett tungomål höras på jorden. Den genom individualiteternas utplånande skulle gamla britiska prelaten, om hvilken vi talat gå i mistning af en mångfaldens och kon­ några ord i det föregående, var icke den enda trasternas skönhet, som icke läte sig ersättas som vurmade på ett allmänt språk. Man i genom det imponerande skådespelet af ofant- kan säga att i vissa yrken, såsom seglarens ' liga, likformiga massor. Det kan ju hända och grufbrytarens, för att icke tala om veten- att det ginge med den menskliga bildningen skapsmannens, finnas redan stymmelser till såsom med musiken på dessa moderna jette- ett universalspråk, i det att sjömän af alla ) koncerter vid hvilka flere tusen personm a n- nationaliteter hafva en mängd termer gemen- I verka i koren och orkestern; tonmassorna aro samma, hemtade vanligen från engelskan eller I öfverväldigande, men rösternas och instru­ från holländskan, liksom mängden af tekniska | mentens egendomliga klangfårgei di änkas uttryck för grufbrytningen är hemtad från l hjelplöst i det helas harmoni, och när man tyskan. När menniskor af samma lefnads- j hört dem en stund, längtar man af hela sitt yrke men skilda tungomål mötas i gemen- ' hjerta efter ett solo, en helt enkel qvartett samma förrättningar, hafva de följaktligen ' eller trio. långt mindre svårt att förstå hvarandra än j Det är icke heller i närvarande ögonblick personer med så kallad allmän bildning, någon fara att de små nationaliteterna skulle hvilkas tankegång icke är bunden af några vilja uppoffra sina språk, för att införlifvas yrkesskrankor. Att planera ut sådana ge­ i en främmande odling. Tvärt om se vi öf- mensamhetsområden, så att de omfatta hela ver allt bemödanden göras i motsatt syft­ fältet för mensklig tanke, eller med andra ning. Om vi betrakta fåtaliga folk såsom ord lära alla menniskor att förstå hvarandra holländare och vlamändare, som bo midt ibland utan tolk, skulle naturligtvis i hög grad på­ de stora kulturfolken, i hvarje ögonblick af skynda hela slägtets utveckling, emedan många dem beröras på det mest mångsidiga sätt, 494 och följaktligen ej heller kunna umbära en i ensidigheter, som äro allt annat än beröm­ fullständig bekantskap med deras språk, skola liga. Det gäller hos oss företrädesvis upp­ vi finna, att under det hvarje uppfostrad tagandet af främmande ord, och man har der- person måste lära sig tyska eller franska ! vid, såsom oss synes, mer än skäligt förbi­ nästan såsom infödd, egnar han med förkär­ sett faran att äfven under inhemska ord upp- lek en god del af sin lediga tid åt sitt eget I taga onödiga främmande tankevändningar. modersmål och dess litteratur, ja, i sjelfva Man har i det förra afseendet kanske gått det kosmopolitiska Ryssland, der de högre ; något längre än skäligt, på samma gång klasserna af gammalt ansågo som en skam man i det senare varit allt för litet nogräk­ att tala sitt eget språk, annat än på sin nad, Den väl befogade protest mot en öf- höjd med bönderna och betjeningen, har det verdrifven purism som hr Tegnér inlagt i på senare tiden blifvit en modesak att be­ fråga om upptagandet af främmande ord har, gagna, ryskan i det förfinade umgängeslifvet. såsom vi försport, på några håll blifvit tem- Till de stora kulturspråken med deras världs­ j ligen illa upptagen, ehuru hans hufvudregel litteraturer, om hvilka väl uppfostrade men- , är så sund som möjligt. Den lyder nemli- niskor af alla nationaliteter allt mindre och gen som följer: »Det tecken är det bästa mindre kunna sakna kännedom, torde do små som bäst gör den talandes mening förstådd men högt odlade språken — ty de andra dö af den till hvilken han talar. Då inom ut — komma att intaga ungefär samma för­ I Sverige så många finnas som ej förstå annat hållande som den bildade mannens familjelif i språk än svenska, och då alla svenskar för­ till hans offentliga lif: staten tillhöra lians stå detta språk bäst, så följer häraf att sven- handlingskraft och hans skarpsinne, familjen ! ska ord böra föredragas för likbetydande ut­ tillhör hans hjerta, och i hemmets frid få alla ländska. Den svensk som vårdar sitt språk. hans stora energier den skugga och den hvila : skall också betrakta detta såsom sin allmänna hvarförutan de snart skulle uttorkas eller för­ ' lag. Men har ett utländskt ord en gång tära sig sjelfva. Tidsförlusten att lära två blifvit mer allmänt bekant än det motsva­ eller flere språk är visserligen stor, men den rande svenska, så är det först nämda det torde icke vara oöfvervinnelig, i fall man vet som eger företrädet.» Det är egentligen mot hvad man behöfver sin kunskap till, och på hr Viktor Rydbergs ofvan omnämda uppsats, grund deraf inskränker öfningarna inom be­ »Tysk eller Nordisk svenska?» som hans höriga gränser. För att blifva delaktig i anmärkning är riktad. En längre förtrolig­ välgerningama af ett större och äldre folks het med sådana ord som port, skola, pligt, odling behöfver man sannerligen icke spilla penning, grad, kyrka. källare, klocka m. 11. åratal på inlärandet af grammatiska regler, gör att man vill nu mera finna dem fullkomligt eller på i de flesta fall fruktlösa öfningar att i svenska, ehuru de bära främlingsmärket lika uppnå de inföddes elegans i begagnandet af tydligt som ambition, souterrain, kritik, det förfinade samtalsspråket; det är för de accompagnera. Har nu en gång ett ord vanliga ändamålen i lifvet alldeles nog att blifvit erkändt såsom svenskt, må det göra kunna redigt följa tankegången i ett främ­ oss alldeles det samma från hvilken ända af mande arbete, och till att uppnå denna fär­ verlden det kommit, vare sig att det här­ dighet behöfves sannerligen icke något dags- | stammar från germanisk eller gallisk rot. Det verksarbete årtionden igenom. har funnits tider då okynnet eller en inbillad Både i äldre och nyare tider har ett fo­ fömämhet i vårt språk infört en mängd ut­ sterländskt sinnelag drifvit varmhjertade men- ländska ord, som af en renad smak långt niskor till att nitälska för modersmålets ren­ före detta blifvit utmönstrade och ersatta med het, och detta sträfvande har i vårt land och fullgoda mötsvarigheter af äkta svensk stam, i våra tider så mycket mer skäl för sig, som såsom faveur, complaisance, honnett, jalousie, brådskan hos dem hvilka skrifva för tryck, och i synnerhet verber, refusera, ambitionera, särdeles inom den periodiska litteraturen, ofta ; charmera m. fl. Allt sådant må utan skon­ nog förleder dem att tillgripa ett främmande ' samhet utmönstras, men beklagligtvis är ova­ uttryck och så godt ske kan tiUforma det nan djupt inrotad och det förekommer till och efter vårt språks fordringar, i stället för att med i det lätta skriftställeriet för dagen, att söka det inom det egna ordförrådet. man med god smak lånar af fransmännen så­ Men detta i grunden lofvärda bemödande dana ord som de förut lånt af oss eller af våra kan också gå för långt och gifva upphof åt | slägtspråk, och våra herrar »kåsörer» kunna -1-95 sällan tillåta sig att tala om en jernvägs- ' ordet, och förlängningar sådana som förnäm­ vagn utan att omkristna honom till en lig, eländighet, saktmodighet, umgängelse, »vaggon». Substantiven äro mycket lättare i ett sannfärdigt slöseri med stafvelser och bok- att lämpa efter svenska språket samt och i | stäfver, hvilka blott gifva framställningen en de flesta fall ojemförligt mera oumbärliga, och I otreflig långtrådighet. man skulle endast utsätta sig för oupphör­ Vi hafva mer än en gång haft tillfälle att ligt missförstånd, om man försökte undan­ fästa uppmärksamhet på vissa germanismer, tränga allmänt antagna tekniska termer så­ som tillskansat sig ett allt fin- stort utrym­ som telegram, fotografi, med «fjerrskrift,« ; me, mest i teologiska och filosofiska skrifter, »ljusbild» eller annat dylikt. Holländare och l men äfven i den allmänna litteraturen, så­ isländingar, som drifva den saken längst, ’ som adjektivbildningar,( der substantivet i hafva dermed endast lyckats att göra sina i genitivform eller i sammansättning med ett språk svårfattligare för främlingar. annat hade varit både nättare och tydligare, Hr Viktor Rydberg har hufvudsakligen eller hopningar af partiklar, der en enda varit vändt sig mot bruket af tyska ord, särdeles aldeles till fyllest. Hr V. R. är sjelf alldeles sådana som börja med de oskiljaktiga staf- för god stilist och har allt för ren smak att velserna be-, er-, an-, ant och dylika; han tillåta sig sådana afsteg från ett sundt och uppträder med mycken stränghet mot bibel- 1 'riktigt språkbruk, men många af dem hvilka kommissionens näst sista proföfversättning af efter hans föredöme ifra mot bruket af främ­ Nya Testamentet, och han säger om sådana mande ord äro allt för litet pa sin vakt mot ord som befalla och betala, att de, hvilka bruket af främmande tankevändningar. 1 höra till de tidigaste inflyttarne från andra allmänhet -är det ingen ting som mindre låter sidan Östersjön, »qvarstå som handgripliga sig regelbindas än stilen, och när man som minnestecken af tyska fogdars och tyska köp­ bäst föresätter sig att vara fosterländsk, hän­ mäns välde här i landet». Vi medgifva gerna der det att man endast lyckas frambringa att båda dessa ord i tid och otid med en viss stela och uttryckslösa träbeläten, i stället för långrandighet blifvit brukade i stället för de klassiska marmorbilder. skuggrikare orden skipa, ålägga, bjuda, I alla händelser voro, det ett stort fel att stadga, gälda, godtgöra, Infria, m. fl., hvilka genom öfverdrifvet rensningsnit minska språk­ onekligen i de flesta fall varit mera smakliga, skatten i stället för att öka den: engelsmän­ och i några fall äfven smugit sig närmare efter nen, praktiska och förnuftiga i så mycket grundskriftens mening. Men dessa och an­ ; annat, hafva äfven i den vägen gifvit oss ett dra ord hafva genom lång frånvaro ur det efterföljansvärdt föredöme. De hafva en mängd dagliga språket fått en viss arkaistisk klang, liktydiga ord, å ena sidan af saxisk, å den som väl lämpar sig för skaldekonsten och andra sidan af romanisk rot, och möjligheten den ädlare prosan men i dagligt fall förefaller att allt efter meningens fordringar, samt efter nog högtidlig, och derföre litet tillgjord. På krafvet af det intryck man vill frambringa, samma sätt förhåller det sig med begära, begagna det ena eller andra ger åt detta, mot hvilket hr Rydberg- förklarat ett ordent­ grammatikaliskt fattiga språk en rikedom i ligt utrotningskrig ; man kan i starka uttryck dagrar och skuggor, i styrka och mjukhet, ersätta det med de rent nordiska uttrycken som knappast i något annat lofvande spiak åtrå, kräfva, m. fl., men det lämpar sig gan­ har något motsvarigt. Hr Tegnér förordar ska väl för den vanliga sammanlefnaden, och med rätta att då språkets närvarande till­ vi se intet skäl hvarföre vi i simpelt tal skulle gångar tryta vända sig till det äldre malet bortkasta de praktiska uttrycken »betala en ’ eller till de lefvande munarterna; »men räkning », »begära urskilning af en menniska,» att deremot onödigt leta fram gamla »gö­ »befalla en tjenare att uträtta ett arbete», tiska» ord, blott för att anbringa dem så­ der de fornnordiska uttrycken skulle få en som en purpureus pannus på sin tankes tyngd och en vigt som icke läge i den ta­ hvardagsdrägt är ej en smula bättre än att landes afsigt. Värre än allt annat äro så­ för samma grannlåts skull smycka sitt tal dana onyttiga och meningslösa lån som fiir- med utländskt ordglitter.» Med lika mycket herskande, der det enkla ordet är alldeles fog tillbakavisar han vissa ifrares svärmeri nog till att angifva meningen, bestyrelse, för återupptagande af den grammatiska genus- der den oskiljaktiga partikeln tjenar attgifva bestämningen. Det är ganska godt att någon en missledande mening åt det ursprungliga gång i poetiska vändningar kunna låta nat- 496 ten och handen vara en qvinna men dagen hvarföre modren hängde honom framför ugnen och foten antaga manliga drag ; i det vanliga för att torkas. Max Möller säger på något språket blir emellertid denna poetik på en gång ställe att vi vid livarje ord röra oss med en tillgjordhet och ett pedanteri, utom det att förtorkade metaforer; det kräfves smak och man derigenom förledes till narraktiga otyd­ omdöme för att veta, när dessa blommor låta ligheter såsom i hr Tegnérs exempel om gos­ sig uppfriskas till sin forna fägring, och när sen som fått sin rock genomblött af regnet, de endast skräpa såsom kärnlösa agnar. Strödda underrättelser. Livingstone och hans verk. Sir Bartie vanligen nöja sig med en så bristfällig drägt. Frere, den berömde presidenten i Geographical Om de en gång kundo blifva öfvertygade om society och L:s mångårige vän, yttrar sig i att det unnas dem att njuta frukterna af sitt aprilhäftet af londoner-tidskriften Good Words eget åkerbruk och att köpmannen kunde handla på följande sätt om betydelsen af den namn­ tryggt med dem, så skulle alla väfstolar i kunnige Afrikaresandens lifsgerning för verlds- Europa icke räcka till för att lemna allt som handeln. Afrika skulle bruka. Det samma gäller om Livingstone fattade sina geografiska upp­ metallvaror, korta varor, lerkärl och andra täckter endast som förelöpare för handelns och fabrikat. Öfver allt der handel och utbyte civilisationens betryggande i Afrika och dessa blott i någon mon finnas, blifva sådana med åter endast såsom medel för evangelii predi­ : begärlighet utbytta mot råämnen ... Vi kunna kan, hvilket han ansåg som det enda verk­ i våra dagar icke mäta hela storheten af det samma botemedlet för alla de olyckor som verk som Livingstone har utfört. Om skild­ sedan så många århundraden äro Afrikas ringen af hans lif äfven blifver framställd i arfvedel. Hvad handeln angår, så kan man en stil som gör don till en älsklingsbok för knappt skatta för högt de resultat, till hvilka unga och gamla, lik den som förtäljes om L:s arbeten måste föra med afseende på att Nelsons manliga tapperhet, eller den som be­ öppna det inre Afrika för verldshandeln. Man rättar Defoes skeppsbrutne hjeltes äfventyr, kan rent af påstå att bland de alster som så skola dock hela slägten förgå innan våra detta land kan frambringa gifves det icke efterkommande inse huru stort det verk är många som vi icke behöfva och icke gerna som den viljekraftige, sinnesstarke skotten vilja köpa, liksom det fins få manufaktur­ utfört, i det han under sina årslånga, ensliga varor, som Europa, Asien och Amerika kunna vandringar genomströfvade, ödemarkerna för lemna, hvilka icke skola finna en godafsätt- att öppna för missionären och köpmannen den ning i Afrika. Det är alldeles tydligt att väg på hvilken de kunna komma till central- negern står vida öfver de racer som hvarken afrikas svarta millioner. sjelfva hafva duglighet för industriela yrken eller visa intresse för europeiska manufakturer. Negrerna äro i allmänhet stora älskare af fina kläder, af metallsaker och för öfrigt af alla slags varor som Europa, Asien och Ame­ rika producera. De visa sig äfven villiga Inne häll: till det arbete som är af nöden för att åstad­ Sid; komma utbyte med deras eget lands alster, Utsigterna i Frankrike........................................... 481- säd, bomull, oljor, metaller, byggnadsvirke, Litteratur: hudar, skinn, färgstofter, som de kunna lemna Om språk och nationalitet, af Esaias Tegnér, i öfverfiöd jemte oräkneligt många andra ting. m. ni.................................................................439. Att köpmannen vinner trygghet och attslaf- Strödda underrättelser : handeln afskaffas är de båda vilkoren för ut­ Livingstone och hans verk................................ 490. veckling af en handel som sannolikt skall vida öfverstiga vår förbindelse med andra na­ tioner. Det är tydligen endast af brist på .Stockholm, medel att skaffa sig kläder som afrikanerna tryckt. Ims A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1874.