Att rädda eller att inte rädda bankerna? ____________________________________ Hur stat och privat näringsliv samverkade under bankkrisen i Sverige 1991–1995 K lara Järgenstedt Handledare: Oskar Broberg K andidatuppsats i ekonomisk historia, 15 hp I nstitutionen för ekonomi och samhälle Handelshögskolan vid Göteborgs universitet V årterminen 2022 O mslagsbild: Hanna Järgenstedt Abstract This research aims t o examine the crisis management of the Swedish banking crisis in 1991–1995. T he study explores the role of the state and how the private sector participated i n the crisis management. I n the early 1990s, t he Swedish banking system f aced a n unprecedented crisis. When t he real estate bubble burst in 1 991, the credit losses quickly s pread from r eal e state enterprises t o the banking system. When several banks had been reporting problems with their solvency during 1992, the g overnment saw n o other option but t o provide t he Swedish b anks with a “blanket guarantee”. In May 1 993, a n ew bank support agency, Bankstödsnämnden, was established to manage the banking aid. As the a dministration of t he public b anking aid r equired e xperience in crisis m anagement, international c onsultants f rom the private sector w ere hired by B ankstödsnämnden to provide t he organization with necessary competence. During 1993–1995, Bankstödsnämnden and private actors w orked together on questions regarding public financial aid to banks a nd the m anagement of enterprises that the state acquired ownership of as a part of the crisis management. T he result of this study challenges p revious i mplications that the state's role as “Lender of last resort” w as the main reason why the Swedish banking system quickly recovered after the c risis. This research presents evidence t hat the public collaboration w ith t he private s ector was j ust as important a s the “blanket guarantee” d uring the banking crisis m anagement in the 1990s. 1 I nnehållsförteckning Inledning 3 Bakgrund 3 Syfte och frågeställning 3 Avgränsningar 4 Disposition 4 Forskningsläge 5 Statens roll och tidigare finanskriser 5 Bankkrisen under 1990-talet 7 Material och metod 10 Källmaterial och källkritik 10 M etod och metodkritik 12 Från avreglering till bankstödsnämd 13 Bankkrisens bakgrund 1985–1991 13 Stöd och garanti 1991–1993 16 Bankstödsnämnden 1993–1995 24 Effekter av bankstödet på lång sikt 1995–2013 34 Avslutning 35 Diskussion och slutsats 35 Referenser 38 B ilagor 41 2 I nledning Bakgrund Under b örjan av 1990-talet var det en allvarlig bankkris i Sverige. Efter flera avregleringar på kreditmarknaden under 1980-talet var möjligheten för privatpersoner och f öretag a tt l ånefinansiera sina investeringar g oda. I stor mån kanaliserades kreditexpansionen till fastighetssektorn. När efterfrågan på fastigheter s valnade under tidigt 1990-tal fick föll priserna och flera f astighetsföretag fick betalningssvårigheter. Kreditförlusterna spred sig med hög hastighet från fastighetsbolag in till banksystemet och bankkrisen blev ett faktum. Den akuta situationen i banksystemet tvingade staten att agera. 1992 antog en e nhällig riksdag regeringens f örslag om att införa en bankgaranti till samtliga svenska banker. Bankstödsnämnden inrättades som en organisation under Finansdepartementet för att administrera det generella b ankstödet. Utgångspunkten för garantin var att minimera den långsiktiga statliga i nblandningen på b ankmarknaden. För att skapa förutsättningar för d etta förde statens representanter i Bankstödsnämnden en k ontinuerlig k ommunikation med bankstyrelser och arbetade tillsammans med olika privata aktörer under stödprocessen. S amtidigt som den slutgiltiga kostnaden för statens bankstöd ä r omtvistad, råder e n konsensus bland forskare att den svenska bankmarknaden återhämtade sig snabbt från krisen. Precis som vid bankkriserna på 1870-talet och 1920-talet i ntog staten alltså r ollen som “Lender of last resort” på bankmarknaden under 1990-talet. Resultatet av denna undersökning visar däremot att anledningen till d en snabba återhämtningen av svenska banker inte bara var den statliga garantin. Studien visar att det också berodde på att Bankstödsnämndens samarbete med det p rivata näringslivet fungerade. Med bakgrund detta kan följande fråga ställas: hur såg hanteringen av bankkrisen ut i Sverige under 1990-talet? Syfte och frågeställning Syftet med denna framställning är att undersöka bankkrishanteringen under början av 1990-talet. Frågeställningarna som ska besvaras är: ● Hur hanterade staten bankkrisen under 1990-talet? ● Vilken roll spelade privata aktörer i hanteringen av bankkrisen? 3 A vgränsningar Denna studie är avgränsad t ill att undersöka bankkrisen under 1990-talet och inte finanskrisen i stort. En närmare analys av f astighetskrisen, i termer av arbetslöshet och vakanser, görs d ärför inte. Av samma a nledning behandlas valutakrisen främst i nom ramen för h ur den påverkade bankkrisen omfattning. Vilka e ffekter som den flytande växelkursen fick på svensk e konomi d iskuteras därför inte. Vidare f okuserar framställningen på statliga stödpaket till affärsbanker. Hur staten u töver det hanterade sparbanker o ch bostadsinstitut presenteras d ärmed inte. Till slut är undersökningen avgränsad till politiska beslut under 1991–1995. Disposition Denna studie inleds med en redogörelse a v vilken tidigare forskning som har gjorts rörande dels finanskrisen i Sverige under 1990-talet, dels hur staten h ar hanterat tidigare bankkriser. Vidare följer ett avsnitt om vilka k ällor som ligger till grund för framställningen och h ur dessa har värderats under a rbetet. Utöver d et framgår det vilken metod som har a nvänds i studien. Sedan följer ett empiriskt k apitel s om kronologiskt redogör för bankkrisens förlopp. Först ges en bakgrund till hur bankkrisen u tvecklades med fokus på kreditexpansion, valutaspekulation och inflationsbekämpning. Därefter skildras det hur Nordbanken och Gota Bank fick stora k reditförluster till följd av fastighetskrisen vilket sedan pressade politikerna till a tt införa ett o mfattande bankstöd. Efter det d iskuteras hur a rbetet m ed att administrera bankstödet påbörjades av Finansdepartementet och hur arbetet sedan lämnades över t ill Bankstödsnämnden. Vidare följer ett avsnitt om Bankstödsnämndens organisation och hur de förvaltade det statliga ägandet. Avsnittet avslutat med en kort epilog om den slutgiltiga kostnaden för bankstödet. Till sist förs en avslutande diskussion om hur staten och p rivata a ktörer hanterade bankkrisen i r elation till tidigare f orskning. Diskussionen l eder fram till en slutsats som besvarar frågeställningarna. 4 F orskningsläge Statens roll och tidigare finanskriser I L arssons (1998, ss. 2 8–29) forskning lyfts d et fram att staten h ar fem olika r oller i det finansiella s ystemet: ä gare, garant, beställare, r eglerare och kontrollant. Det statliga ägandet har å ena sidan varit e tt sätt för staten att m öjliggöra s tatens finansiella transaktioner o ch konkurrensutsätta b ankmarknaden. Till exempel skapade s taten PK-banken, och senare även Nordbanken, som en plattform för denna typ av o ffentliga t ransaktioner. Å andra s idan är det statliga ägandet i h uvudsak ett verktyg för a tt säkerställa stabiliteten i och f örtroendet för finansmarknaden s om h elhet, i nte m inst under e konomiska k riser (Larsson 1 998, ss. 32–33). Att i nta rollen s om en g arant p å finansmarknaden t illskrivs b egreppet “Lender o f last resort”. I S verige h ar inte r ollen som garant i nte i ntagits av Riksbanken, som i f lera andra l änder, u tan genom särskilda statliga o rgan som o rganiserar och administrerar ekonomiska stödpaket till finansmarknaden (Larsson 1998, ss. 33–34). Anders Ögrens (2018) f orskning undersöker h ur statens roll som garant h ar t agit sig o lika uttryck genom t id och rum. Ögren ( 2018, s. 5 2) menar a tt inledningsvis y ttrades statens roll som “Lender of l ast r esort” ofta genom ett generellt kapitaltillskott till banksystemet. Men när tilltron till marknadslösningar ö kade under 1 980-talet började staten i stället rikta s itt f inansiella stöd till specifika nödlidande banker (Ögren 2 018, s. 52). S yftet med statens roll som “ Lender of Last resort” har däremot varit d et samma: att motverka en långvarig i nstabilitet på bankmarknaden (Ögren 2018, s. 48) Vidare redogör Axel Hagberg (2007, ss. 5 7, 113) f ör att den s venska staten h ar intagit r ollen som “Lender of last resort” vid två tidigare finanskriser: d els 1 887/88 i form av Järnvägshypoteksfondens, dels 1921/22 i form av finansieringen av A B Kreditkassan. Under början a v 1870-talet gjordes stora i nvesteringar i järnvägar av privata företag. P erioden präglades a v en h ögkonjunktur m ed s tor f ramtidsoptimism och i nlåningen i a ffärsbanker var stor. I nte m inst berodde den stora inlåningen p å att k reditinstitut inte kunde bedöma risken med o bligationsfinansiering. O bligationer v ar ett nytt instrument på f inansmarknaden s om ännu staten inte hade reglerat. När konjunktursvängningen k om 1975 förlorade obligationerna, som till stor del hade använts som f inansieringsmedel, u pp t ill h alva sitt värde. Det s kapade s tora likviditetsproblem i det f inansiella systemet o ch flera k reditgivare s tällde i n sina betalningar s om f öljd (Hagberg 2007, ss. 7 1–73). H agberg (2007, s . 104) 5 f ramhåller a tt en J ärnvägshypoteksfond inrättades 1889 med s yfte att t illföra likviditet till finanssystemet. Järnvägshypoteksfonden administrerades av statens Riksgäldskontor. I J ärnvägshypoteksfonden k unde privata banker belåna s ina o bligationer som inte var likvida eller gav avkastning och därmed k unde en uttagsstormning och k ollaps av det finansiella systemet undvikas (Hagberg 2007, ss. 109, 111). V idare visar H agbergs (2007, s. 115) forskning att d en svenska e konomin även hade en högkonjunktur efter första v ärldskriget. I ndustrins k raftiga tillväxt i nnebar a tt inlåningen i banker ökade. I synnerhet p lacerade banker aktier i industriföretag f ör egen räkning och förväntningar på a vkastning f öranledde a tt riskbedömningen hos b ankerna minskade (Hagberg 2007, ss. 115, 117, 119). Till följd av bankernas benägenhet att ä ven l åna ut kapital till industriföretag steg priser, på f ramför a llt i ndustriaktier, och inflationen ö kade som f öljd. Prisstegringen innebar i sin t ur att förväntningar på a ktieavkastningar upprätthölls o ch efterfrågan på aktier och k rediter steg därför i en negativ spiral. I syfte a tt motverka den a ccelererande i nflationen inleddes en deflationsprocess 1921. K ronans a ppreciering f öranledde s ämre förutsättningar f ör svensk exportindustri o ch värdet på aktier i exportföretag sjönk kraftigt (Hagberg 2007, s. 115, 117). Under v intern 1 921 u ppdagades d et att de svenska bankerna s åg kraftiga kreditförluster t ill f öljd av fallande pris på värdepapper i nom i ndustrin. M ed anledningen av att förtroendet för banksystemet började urholka inrättades AB Kreditkassan 1922 som ett v erktyg a tt åtgärda de finansiella svårigheterna i en b ank m ed b etalningsproblem, Sydsvenska Kreditaktiebolaget. Under p erioden 1922–1928 v ar AB K reditkassan d elaktig i totalt s ex stödpaket till fem olika banker (Hagberg 2007, s s. 1 80–182). Ägandet av A B Kreditkassan v ar i nte s tatligt, utan ägdes o ch drevs a v privata banker, men möjliggjordes av en statlig garantifond på 1 10 miljoner. Vid rekonstruktionen av Wermlandsbank var kapitalförlusterna s å stora att tillgängliga m edel på A B Kreditkassan i nte v ar tillräckliga. D ärför togs beslutet a tt förflytta Wermlandbankens nödlidande kreditengagemang till ett separat förvaltningsbolag som drevs a v AB Kreditkassan. Metoden att överlåta b ankernas problemkrediter till ett f örvaltningsbolag under A B Kreditkassans ledning applicerades vid r ekonstruktionen a v ytterligare t vå banker 1923 och 1 925, AB Svenska L antmännens Bank 1923 respektive AB Nordiska Handelsbanken (Hagberg 2007, s s. 180–181). AB K reditkassan var vid r ekonstruktionen av en f järde bank, S venska L antmännen Bank, inte i bestånd att hantera 6 d ess p roblemkrediter. Det i nnebar att staten f ick ta en aktiv roll i h anteringen av d enna bank (Hagberg 2007, s. 182). Sammanfattningsvis k an det alltså konstateras a tt den svenska staten har samarbetat med privata a ktörer vid t idigare bankkriser. D essutom har staten bildat särskilda avvecklingsbolag för att hantera kraftiga kreditförluster i banker. Bankkrisen under 1990-talet S veriges finanskris u nder 1990-talets har varit föremål för flera forskares undersökningar. I nte minst har just krisen i banksystemet intresserat många. I nledningsvis diskuterar M ats L arsson ( 1998, s . 212–2136) i sin forskning om sambandet mellan staten och kapitalet a tt 1990-talets fastighet- o ch bankkris föregicks av ett decennium av f örändringar på kreditmarknaden och skifte i den e konomiska politiken. Larsson ( 1998, ss. 28, 206–207) v isar i sin forskning att anpassningar till kreditmarknadens strukturomvandlingar skedde i form av avregleringar och att en privatiseringsvåg genomsyrade den svenska ekonomin. Larsson har tillsammans m ed M ikael Lönnborg (2014) f ramställt en volym i vilken de bland annat s ammanställer vilka a vregleringar s om skedde på den s venska bankmarknaden under 1980-talet. A vskaffandet a v bankers ränteregler och bankers utlåningstak lyfts fram som relevanta reformer för att förstå b akgrunden till bankkrisen. I publikationen g ör författarna gällande att dessa a vregleringar möjliggjorde för banker att själva v älja hur mycket k rediter de s kulle l åna ut och till vilken ränta ( Larsson & Lönnborg 2014, s. 1 38). Utöver detta h ar L arsson studerat vägen till och från bankkrisen tillsammans med H ans Sjögren (1995). I s in forskning poängterar d e att det i nte b ara var a vregleringar som föranledde en k reditexpansion inom banksektorn. En låg realränta, alltså ränta efter skatt och inflation, uppmuntrade till att l ånefinansiera konsumtion o ch i nvesteringar (Larsson & S jögren, 1995, s. 57). Enligt Larsson och Sjögren (1995, s. 141–144) var det statens roll s om garant i det finansiella s ystemet som återställde förtroendet för banker och tog bankerna ut ur krisen. Vidare har C las Bergström, Peter Englund och Per T horell (2002) u ndersökt v ilken roll S ecurum AB spelade f ör bankkrishanteringen. De har m ed andra o rd s tuderat hur offentliga och privata aktörer h anterade N ordbankens problemengagemang 1 och vilken roll detta 1 M ed problemengagemang åsyftas d e utlånade krediter vars återbetalning i nte är säker. En v ärdeminskning på panten som ställts på lånet är ofta orsaken till att problemengagagemang uppstår. 7 s pelade f ör vägen ut ur k risen. B ergström, Englund och T horells (2002) fastslår a tt Securum AB v ar e n marknadslösning som v ar förkortade bankkrisens förlopp. Författarna menar även a tt kreditexpansionen som f öljde av r egleringarna var k raftigast i de två banker som h ade m inst marknadsandelar: Gota Bank o ch Nordbanken. Störst a ndel av kreditutlåningen k analiserades till fastighetssektorn. Stigande tillgångspriser ledde t ill förväntningar om lönsamma avkastningar på fastighetsinvesteringar (Bergström, Englund & T horell 2 002, ss. 19–20, 22). Bergström, E nglund o ch Thorells (2002, s s. 19–20) forskning visar d ärtill p å att e fterfrågan på k ommersiella f astigheter inte började avta förrän slutet av 1989. D å började allt fler fastighetsföretag varsla om svårigheter a tt f inna hyresgäster. Till följd av d en dämpade e fterfrågan föll fastighetsindexet med 5 2 % under de två f öljande åren (Bergström, E nglund & Thorell 2002, ss. 26–27). Utöver p ublikationen som E nglund g jorde t illsammans med B ergström o ch Thorell har Englund framställt e n studie o m bankkrisen orsak o ch konsekvenser. I d enna konstaterar f örfattaren att det f anns inga indikationer på att Sveriges s kulle ha finansiella problem 1989 m en att det f anns tecken på att ekonomin v ar överhettad, till exempel rekordlåga arbetslösnivåer och hög i nflation (Englund 1999, s. 8 9). Englund (1999, s s. 8 9–90) hävdar i sin forskning a tt startskott f ör finanskrisen kan dateras till när finansbolaget Nyckeln, v ars u tlåning var kraftigt exponerad mot fastighetssektorn, ställde in sina b etalningar under hösten 1990. D ärefter fick allt fler finansbolag stora kreditförluster och snabbt spred sig krisen f rån fastighetssektorn, till finansbolag och till sist till banksystemet (Englund 1 999, ss. 89–90). Ytterligare r edogör f orskningen för hur v alutakrisen, som p ågick parallellt m ed bankkrisen, fördjupade bankernas kreditproblem. Dels g enom hastigt höjda d agslåneräntor, dels g enom bankernas stora inlåning i utländsk valuta (Englund 1999, ss. 92–94). D ärtill har L ars J onung (2009) studerat v ilka åtgärder s om staten vidtog för a tt stärka förtroende för det svenska banksystemet och f öra s venska b anker u t ur krisen. I s in forskning lyfter Jonung ( 2009, ss. 12–14) fram att d en b orgliga regeringen formulerade e n gemensam p roposition tillsammans m ed den socialdemokratiska oppositionen om att införa ett s tatlig b ankstöd 1992. E n viktig d el a v förslaget v ar att en n y nämnd skulle bildas för a tt hantera b ankstödet. I Bankstödsnämnden skulle regeringen, o ppositionen o ch det privata näringslivet finnas representerade (Jonung 2009, ss. 12–13). 8 På samma sätt redogör Stefan Ingves och Göran Lind ( 1998) om hur det var att hantera en bankkris. I denna understryker de att utgångspunkten med bankstödet var att den statliga inblandningen på bankmarknaden skulle minimeras. Om staten tvingades att förvärva aktier i bank i syfte att kapitalisera banken skulle dessa säljas så fort det ansågs marknadsmässigt lämpligt (1998, s. 47). Enligt Natalie Leonards (2021, s. 660–661) undersökning var det Bankstödsnämndens uppgift att avgöra när statens ägande i de banker och bolag som nationaliserades under bankkrisen skulle avvecklas. Sist men inte minst har hanteringen av 1990-talets finanskris sociala, politiska och ekonomiska konsekvenser inte bara varit föremål för forskning inom ekonomi och ekonomisk historia. S ociologen Bengt Larsson (2001) redogör för i sin avhandling vilka reaktioner som p olitiker och andra statliga myndigheters agerande under bankkrisen fick i media. I en annan undersökning har Larsson (2003) dessutom studerat hur den ekonomisk-politisk regleringen i Sverige förändrades före och efter krisen på 1990-talet. Avslutningsvis har Daniel Barr och Hannah Pierrou (2015) sammanställt skattebetalarnas slutgiltiga kostnad för de stödpaket som staten vidtog under bankkrisen. Undersökningen framställdes till följd av att statens sista aktieinnehav i N ordea, före detta Nordbanken, hade sålts två år tidigare. I denna studie argumenterar de för att man kan beräkna kostnaderna för stödet först när samtliga aktier s om staten förvärvade under bankkrisen är avyttrade (Barr & Pierrou 2015, s. 41). Även om Barr och Pierrou ( 2015, s. 41) menar att kostnaderna för bankstödet var höga understryker de att skattebetalarnas slutnota hade blivit betydligt högre om inte bankgarantin inrättats. 9 M aterial och metod Källmaterial och källkritik Under b ankkrisen b ildades en ny n ämnd, B ankstödsnämnden, inom statsförvaltningen för a tt administrera och analysera s tatens ägande o ch bankstöd t ill b anker (Bankstödsnämnden 1993a, s . 20). Bankstödsnämndens verksamhetsberättelser från åren 1993, 1994 o ch 1995 samt nämndens styrelsemötesprotokoll under s amma period u tgör denna studies k valitativa primärkällor. Dessa a rkivhandlingar ä r inhämtade h os Riksarkivets depå i Täby och är f örstahandskällor med närhet i t id och rum t ill B ankstödsnämnden, det vill säga statens åtaganden under b ankkrisen. Utöver d et är d essa primärkällor inte beroende a v andra framställningar. U töver det var s amtliga arkivhandlingar underskrivna a v respektive närvarande l edamöter och detaljer om v ar och när protokollet kom till finns. Det t alar troligen f ör att källan ä r äkta. Med andra o rd, v erksamhetsberättelsen och s tyremötesprotokollen b ör ur ett källkritiskt perspektiv beaktas som tillfredsställande material (Ågren 2018, s. 59). Å andra s idan kan m öjligen objektiviteten i Bankstödsnämndens verksamhetsberättelse, i nte m inst generaldirektörens förord, diskuteras. E ftersom mottagaren av v erksamhetsberättelsen t roligen inte är a nställda inom nämnden, utan snarare är e xterna a ktörer, är det inte osannolikt att material återger e n positiv bild av B ankstödsnämndens åtaganden u nder verksamhetsåret. Denna t yp a v tendens bör m an u r ett k ällkritiskt perspektiv medvetandegöra för l äsaren ( Ågren 2 018, ss. 5 9–60). Samma situation råder för källmaterialet s om är p roducerad av Sven Ingves och Göran Lind “ Hanteringen av b ankkrisen- Sedd i efterhand” (1996). I ngves var under 1 993 g eneraldirektör för Bankstödsnämnden vilket säkerställer en närhet till statens hantering av bankkrisen. M en det är inte o sannolikt a tt Ingves återblick är till v iss d el tendensiös, i nte m inst eftersom d en publicerades efter a tt krisens akuta skeende var ö ver o ch kunde därför skrivas med utgångspunkten att hanteringen hade varit “lyckad”. Vidare ut statliga u tredningar och statliga myndigheters redogörelse för r iksdagen andra k valitativa förstahandskällor i d enna undersökning. SOU 1998:160 R eglering och tillsyn av banker och k reditmarknadsföretag u tgör till exempel underlag till studien. Å ena sidan är k ällan ä kta. Å andra sidan kan d et möjligtvis f innas en p artiskhet i d enna framställning med anledning a v upphovsmännens n äringslivbakgrund o ch syftet med u tredningen, det vill säga att söka lösningar hur s tatens reglering o ch tillsyn av k reditmarknaden s ka se u t. Två av t re sakkunniga var bankdirektörer o ch var alltså e n del av den samhällssektor s om utredningen 1 0 b erör. Det finns därför en risk att dessa aktörers bakgrund påverkade f örslag på statlig reglering och tillsyn till förmån för hur de själva ville driva sina egna banker. Ytterligare en s tatlig utredning s om u tgör ett underlag till denna framställning är SOU 1993:16 Nya villkor för ekonomi o ch politik. Syfte med denna utredning var att identifiera svagheter med d et svenska ekonomiska systemet och redogöra för möjliga vägar ut ur krisen. Å ena sidan ä r den skriven nära i tid till händelserna, vilket talar för källans t illförlitlighet (Ågren 2018, s. 59). Å andra sidan kan det diskuteras i huruvida ekonomikommissionen f aktiskt kunde besvara orsaken och lösningar i ett så tidigt skeende under bankkrisen. Utöver k an e n källkritisk diskussion av regeringens s krivelse Redog. 1993/94:238 Med redogörelse för vidtagna åtgärder för att stärka det finansiella s ystemet göras. Det en risk att redogörelsen är t endensiös till förmån för regeringens handlingskraftighet . Regeringen kan möjligen redogöra för fler eller s tarkare å tgärder ä n vad de faktiskt har vidtagit, eller använda b egrepp som överdriver vidtagna åtgärder resultat i banksystemet, i syfte att uppvisa handlingskraftighet inför v äljarna. Året därpå var ett valår. Redogörelsen k an a lltså vara tendensiös. Studiens har även producerats m ed h jälp av andrahandskällor. A tt s tödja sin framställning på källor som till s tor del är b eroende a v andra källor kan innebära att textens objektivitet urholkas (Ågren 2018, s. 5 9). Därför bygger denna uppsats på litteratur av flera olika forskare inom flera olika forskningsfält. Om hanteringen av bankkrisen u ndersöks ur o lika perspektiv kan möjligen källor som inte en nationalekonom funnit relevant, eller medvetet undvikit, addresses a v en ekonomhistoriker eller sociologiprofessor. Utöver det är s tudiens a kademiska artiklar Peer Reviewed vilket kan tolkas som att de är av tillfredsställande kvalitet. Vidare h ar ä ven kvantitativa källmaterial används i s tudien. E ftersom d et i nte går att veta om datan i t idigare f orskning har samlats i n följsamt och med hög reliabilitet används endast primärdata som underlag till de tabeller och diagram som presenteras i d enna framställning. Data från R iksbanken samt Bankstödsnämnden årsredovisningar utgör studiens kvantitativa k ällor. 1 1 M etod och metodkritik Inledningsvis samlades material f rån digitala och tryckta k ällor samt s tatliga publikationer o m bankkrisen i n. Litteraturen identifierades genom att a nvända sökorden p å stat*”, “bankkris*”o ch “Sve*” på sökmotorer som Göteborgs universitetsbiblioteks s upersök-funktion, SwePub, Libris och Google Scholar. D e statliga p ublikationerna inhämtades huvudsakligen f rån litteraturlistan från v etenskapliga artiklar o ch artiklar i Ekonomisk debatt. Efter att en överblick över forskningsläget h ade gjorts f ormulerades studiens frågeställningar. Således h ar denna studie en induktiv metod ( Gustavsson & Svanström 2018, s. 19). Till a tt börja med insåg jag att det fanns ett begrepp som ofta återkom i de källmaterial som jag läste: Bankstödsnämnden. Av materialet f örstod jag a tt B ankstödsnämnden hade haft en stor roll under bankkrishanteringen och att de i f lera processer tagit d el a v privata aktörers kunskap. D äremot var d et inga p rimärkällor s om j ag ansåg redogjorde för vad exakt Bankstödsnämnden gjorde. Därför besöktes Riksarkivet i T äby vid e tt tidigt tillfälle i processen. Att u ndersöka B ankstödsnämndens a rkiv var inte bara en m etod för att förstå hur o rganisationen fungerade och agerande under bankkrisen. Det var även ett sätt att i största möjliga mån undvika s ekundärkällor som skrev o m Bankstödsnämnden i ett r ent källkritiskt syfte. Med f acit i hand var besöket p å Riksarkivet i Täby och insynen i Bankstödsnämndens arkiv det absolut viktigaste beslutet som togs under skrivperioden. När ett brett källmaterial hade s amlats in och frågeställningarna var formulerade återstod d et att välja en avgränsning. Enligt Gustavsson o ch Svanström (2018, s. 20) ä r det viktigt att avgränsa s tudien i tid och r um. Eftersom mina f rågeställningar fokuserade p å hur bankkrisen hanterades i S verige, och inte vilka effekter de fick, valde jag att b egränsa studien t ill e n nationell nivå och tidsperioden 1991-1995. D enna period inrymmer b åde inrättandet o ch avveckling av statens b ankstöd (Barr & Pirrou 2 015, s. 5 1). En möjlig kritik till detta val ä r å ena sidan a tt jag inte behandlar resultat av s tatens bankkrishantering p å lång sikt. Till exempel, a tt N ordbanken fusionerades till Nordea 1997 och sålde s ina sista aktier för en a nsenlig summa 2 013 utelämnas (Barr & P ierrou 2015, s. 41). Å andra s idan valde j ag a tt formulera ett kort avsnitt s om fungerar som en epilog till bankkrishanteringen, trots att det l åg utanför mina frågeställningar. 1 2 F rån avreglering till bankstödsnämd Bankkrisens bakgrund 1985–1991 Kreditexpansion Under 1980-talet förändrades förutsättningarna på den svenska finansmarknaden. När nya f inansiella instrument introducerades på k reditmarknaden ökade kapitalrörligheten i d en svenska ekonomin. De kassakrav och r egleringar s om r ådde på k reditmarknaden v isade sig i allt större utsträckning hämma en fungerande sektor (Redog. 1 985/86:15, ss. 1 3, 14). Med bakgrund mot den förändrade strukturen p å kreditmarknaden a rgumenterade Riksbankschefen B engt Dennis för att den svenska kreditmarknaden så fort som möjligt skulle avregleras. 1983 upphörde därför regleringen av bankers likviditetskvot, 1 985 avvecklades bankernas utlåningsräntor o ch i n ovember samma år s lopades även bankernas utlåningstak. Avregleringarna under 1985 t illskrivs i litteraturen som “ Novemberrevolutionen” ( Redog. 1985/86:15, ss. 13, 14; Larsson & Lönnborg 2014, s. 137). “N ovemberrevolutionen” innebar a lltså att u tlåningsvolym och r äntan i nte längre bestämdes av Riksbanken utan a v den enskilda banken. Därmed förflyttades a nsvaret för riskbedömning kopplat till kreditgivning från staten till enskilda privata aktörer (SOU 1998:160, s. 153). Vidare skedde avregleringarna på k reditmarknaden under period n är S verige kämpade med en hög inflation. Vid två tillfällen under 1 982–1983 d evalverades kronan med sammanlagt 26 procent (SOU 1993:16, ss. 28–29). Den höga inflationen i nnebar att realräntan, det vill säga nominalräntan subtraherat med inflationen, som privatpersoner fick betala för sina l ån var låg. I vissa fall v ar r ealräntan till och med negativ. Man tjänade med andra ord på att låna. På s amma sätt var realräntan på företagens vinstbeskattning låg. Samtidigt som realräntan var låg f örde den socialdemokratiska regeringen under 1980-talet e n skattepolitik s om uppmuntrade till l ånefinansierad konsumtion o ch i nvesteringar. B land annat var ränteavdraget f ör lån 100 procent. Mellan 1985–1990 fördubblades kreditgivningen till företag och kreditgivningen till hushåll ö kade med drygt 90 procent (Bergström, E nglund & Thorell 2 002, ss. 19–20; SOU 1998:160, ss. 136–137). Men vad finansierade egentligen de nya krediterna? Kreditinstitutens u tlåning kanaliserades i synnerhet t ill f astighetssektorn. Efterfrågan på kontorslokaler och andra fastigheter v ar hög under perioden. Det stimulerade ett intensivt investeringsintresse i nom s ektorn. 1 3 A vregleringarna, d en låga realräntan och den förda skattepolitiken innebar allt fler företag tog allt större l ån för att finansiera fastighetsbyggen (Bergström, Englund & T horell 2 002, ss. 1 9–20; SOU 1998:160, s. 137). A v kreditinstituten var b anker i r egel mer r estriktiva än finansbolag i sin k reditgivning. Banker begränsade ofta sin utlåning till 85 p rocent a v pantens värde. Men b anker lånade även ut krediter till finansbolag som i sin t ur gav stora l ån utan större krav på säkerhet till flera företag inom fastighet- och byggsektorn. Det i nnebar i p raktiken att banker var d ubbelt e xponerade f ör risk om fastigheternas marknadsvärde f öll. Dels genom s in egen utlåning t ill f astighetsbolag, dels via u tlåningen t ill f inansbolag (Bankstödsnämnden 1993a, s. 11). D et ökade intresset f ör att köpa och s älja kommersiella fastigheter resulterade i e n hastig prisacceleration. Under 1 984–1990 ökade t illgångspriser p å kommersiella f astigheter i genomsnitt 10 p rocent mätt i reala termer (SOU 1998:160, s. 137). D en goda tilltron till avkastningsmöjligheterna i nom f astighetsbranschen, som inte minst späddes på av en h ög inflationstakt, resulterade i a tt banker, företag och finansbolag utförde a llt s ämre kreditbedömningar på s ina låntagare. Till exempel ställdes redan b elånade fastigheter s om s äkerhet för nya lån (SOU 1998:160, s. 137). Med andra ord lade banker riskbedömningen å t sidan till förmån en s tor k reditgivning t ill f inansbolag och fastighetsföretag. B ankerna såg e n stor utlåning s om ett sätt att s nabbt stärka sin marknadsposition. Allra m est b ristfällig var kreditbedömningen hos den n ystartade banken G ota B ank. Gota Bank gick snabbt gick från att ha minst m arknadsandelar t ill a tt bli en av d e största bankerna i nom d en svenska banksektorn. Även den delvis s tatligt ägda banken N ordbanken gick från en blygsam position t ill b etydande m arknadsandelar (Larsson & Lönnborg 2014, ss. 142–143). M en under 1 990-talet b örjade intresset f ör fastigheter att m inska. Det b erodde d elvis på e n avreglering på valutamarknaden 1 989. Före 1989 hade kapital haft svårt a tt strömma ut u r Sverige. D et drev inte bara upp priser p å fastigheter, utan även spädde p å inflationen. Regeringen tog d ärför beslutet a tt avskaffa valutaregleringen och låta svenska aktörer placera sitt kapital i u tlandet. Med andra o rd fick företag nu m öjlighet att söka sig till utländska m arknader och efterfrågan p å den s venska f astighetsmarknaden minskade därför drastiskt ( Bankstödsnämnden 1993a, s. 8). Företagens direktinvesteringar i utlandet v ar ofta helt finansierade genom l ån från finansbolag o ch banker. R edan belånade tillgångar i S verige 1 4 s tälldes som pant på n ya lån som skulle finansiera fastighetsköp i andra länder. I nte sällan tog f öretag även lån i utländsk v aluta h os utländska kreditinstitut för att finansiera dessa k öp ( Bankstödsnämnden 1993a, s. 9; SOU 1998:16, s . 138). D en m inskade efterfrågan på svenska f astigheter berodde även på e tt skifte i skattepolitiken 1 991. Reformen innebar att avdraget p å räntekostnader reducerades f rån 1 00 p rocent till 30 procent o ch a vdragen på företagsskatten misnkade (SOU 1998:160, s. 136) Inflationsbekämpning och valutaspekulation Parallellt m ed att priserna på fastigheter började falla bedrev d en n ytillträdda borgerliga regeringen e tt i ntensivt a rbete med att minska inflationen o ch a tt försvara den fasta växelkursen. Den höga inflationen försämrade k raftigt den svenska exportindustrins förutsättningar och arbetslösheten i nom landet ö kade. V id tidigare tillfällen hade d en socialdemokratiska r egeringen valt att devalvera kronan för att lösa dessa p roblem. Det innebar att det började förekomma en stor valutaspekulation mot d en s venska kronan f rån utländska aktörer eftersom de trodde att en devalvering skulle ske (SOU 1998:16, s. 136). Vidare gjorde regeringen f lera ansatser a tt m otverka inflationen och f örsvara kronans värde u tan a tt b ehöva devalvera. De uppmanade bland annat Riksbanken a tt h öja m arginalräntan. Under en längre period v ar m arginalräntan därför betydligt högre än tidigare men e ffekterna på v alutaspekulationen uteblev. Kronförsvaret nådde sedan sin kulmen under s eptember 1 992 då marginalräntan höjdes till 500 procent. Trots c hockhöjningen kom valutaspekulationen tillbaka. Regeringen beslutade därför 12 N ovember 1992 att lämna d en f asta kronkursen och låta kronans värde a vgöras av marknadsefterfrågan. Det innebar i p raktiken a tt kronan deprecierades 12 procent (Bankstödsnämnden 1993a, ss. 8–9). Kreditförluster E n hög skuldsättningsgrad i nnebär en hög känslighet för ränteförändringar (Ahland 2015, s. 304). Parallellt med att skuldsättningsgraden ökade h os privata a ktörer och företag när lån blev enklare att teckna, s teg r ealräntan kraftigt i samband med det o ffensiva k ronförsvaret och förändringarna i skattepolitiken. Den ökade marginalräntan och det m inskade ränteavdraget m edförde att realräntan g ick f rån 1,5 p rocent till 8 procent ( SOU 1 998:160, s . 136). B etalningsförmågan hos flera f öretag minskade d ärför d rastiskt. Hos d e aktörer som hade lån i utländsk valuta minskade b etalningsförmågan ytterligare i s amband med a tt d en 1 5 fasta växelkursen övergavs och kronan deprecierades. Till slut gick flera fastighetsföretag i konkurs. Konkurserna innebar att kreditförlusterna i det finansiella systemet ökade (Bankstödsnämnden 1993a, s. 10). Inledningsvis var uppfattningen att krisen var isolerad till finansbolagssektorn. Till följd av att bankerna lånade ut pengar till finansbolag spred sig kreditförlusterna snabbt till banksystemet (Bankstödsnämnden 1993a, s. 12). Stöd och garanti 1991–1993 Nordbanken och Gota Bank Till att börja med skulle svenska banker enligt lag att upprätthålla en kapitaltäckningsgrad på 8 procent under 1990-talet. Svenska banker behövde alltså ha en kapitalbas som motsvarade m inst 8 procent av placeringarnas värde (Prop. 1991/92:21, ss. 3, 5). Nordbanken varslade om kreditförluster redan under hösten 1990 och Gota Bank kort därefter. Som tabell 1 visar var Nordbankens och Gota Banks kreditförluster de största inom svensk banksektor och mer än de dubbelt så stora som i S-E Bankens och i Handelsbanken 1991. Nordbankens problemengagemang på 4,3 procent motsvarade 34,4 miljarder 1991 (Bankstödsnämnden 1993c; Bergström, Englund & Thorell 2002, ss. 40–41). Redan tidigt visade sig Nordbankens problemengagemang vara så omfattande att interna prognoser beräknade att det lagstadgade kravet på kapitaltäckning var på väg att understigas. Såvida Nordbanken inte erhöll ett kapitaltillskott på 5,16 miljarder omgående skulle kapitaltäckningsgraden sjunka till 5,8 procent (Prop. 1991/92:21, ss. 3, 5). Tabell 1: Konstaterade kreditförluster som andel, procent, av utlåningen per bank 1990–1993 Bank 1990 1991 1992 1993 S-E Banken 0,7 1,5 3,4 3,5 Handelsbanken 0,3 1,2 3 2,6 Gota Bank 1,2 5 19,4 12,4 Föreningsbanken 0,9 2,9 4,2 5,6 Nordbanken 1,6 4,3 8,5 2,1 Källa: Bankstödsnämnden (1993b) 16 Vidare ägde den s venska s taten 70,6 procent av Nordbankens a ktier. R esten av a ktieinnehavet ä gdes av flera o lika privata aktörer. Till exempel ägde Nobel Industrier 12,6 procent medan Trygg-Hansa ä gde 3 ,6 procent (Prop. 1 991/92:21, ss. 3 , 5). I e genskap av huvudaktieägare f öreslog regeringen riksdagen 1 0 oktober 1992 att s taten skulle stå för hela det k apitaltillskott s om Nordbanken behövde. Enligt motiveringen l åg det i statens i ntresse att g arantera att hela den n ödvändiga s umman skulle komma till stånd i banken. Propositionen godkändes av riksdagen o ch därmed betalade staten dels sin e gen andel a v kapitaltillskottet, det v ill s äga 3 643 m iljoner, dels de k ostnaderna som övriga aktieägares skulle ha betalat vid nyemissionen (Prop. 1991/92:21, ss. 3, 5). Statens k apitaltillskott v id nyemissionen innebar att s tatliga ägandet i banken ökade till 77,6 procent (Ögren 2018, s. 70). D äremot v ar ett s tatligt ökat ägandet i Nordbanken aldrig planerat a tt vara en l ångsiktig l ösning f ör bankens soliditet. I förslaget om att förse Nordbanken med n ödvändigt k apital g enom n yemission u nderströk r egeringen a tt de hade som avsikt a tt sälja a v statens aktier i f ramtiden (Prop. 1991/92:21, s. 1 ). Enligt L arsson ( 1998, s. 2 16) v ar kapitaltillskottet i nte e tt uttryck för statens roll som garant i det f inansiella systemet, u tan s narare e tt uttryck för statens möjlighet att agera som en aktieägare på en finansmarknad. Men k reditförlusterna fortsatte i N ordbanken under v åren 1992, trots k apitaltillskottet några månader tidigare. Det b lev t ydligt för Nordbankens ledning att banken b ehövde ett mer l ångtgående stöd. I april 1 992 f ormulerade d ärför Nordbankens V D Lars Thunell en handlingsplan för hur b ankens s oliditet skulle f örbättras. Planerna granskades och godkändes av F inansinspektionen. F inansinspektionen lade sedan över finansieringsansvaret till Finansdepartementet och r egeringen ( Bergström, E nglund & T horell 2 002, ss. 4 1–42). 10 j uni 1 992 e rbjöd därför regeringen, efter ett bemyndigande a v riksdagen, Nordbanken ett s tatligt stödpaket p å 20 miljarder som skulle garantera k ostnaderna för k reditförluster, rekonstruktion o ch återställandet av d en finansiella b asen i banken. Beslutet följdes av a tt staten förvärvade resterande 2 2,4 p rocent a v Nordbankens aktier från de privata aktieägarna. S taten blev därmed ensam ägare till Nordbanken (Bankstödsnämnden 1 993a, s. 1 5; Bergström, Englund & Thorell 2002, s. 4 2). V idare motiverades b eslutet a tt nationalisera Nordbanken i riksdagen med att bankens omstruktureringskostnader skulle u ppgå till nivåer s om i praktiken innebar a tt staten ändå skulle t vingas a tt bära hela ägaransvaret. Utöver d et hade erfarenheter f rån u tländska rekonstruktioner av n ödlidande b anker visat a tt processen 17 u tfördes effektivast om b anken bara hade en ä gare (Bergström, Englund & Thorell 2002, s. 43; Ingves & Lind 1998, s. 53). Däremot kunde n ationaliseringen av Nordbanken inte k omma till stånd i ett enda steg. Till att börja med gav s taten ett uppköpserbjudande t ill d e privata aktieägarna. P riset s om staten erbjöd s ig att betala p er a ktie var 2 1 kronor. Med a ndra ord l åg statens uppköpserbjudande 1 7 procent över marknadspriset f ör Nordbankens a ktievärde p å 18 kr ( Bergström, Englund & Thorell 2002, s . 44; Ö gren 2018, s. 7 0). S taten motiverade sitt frikostiga anbud g enom att priset m otsvarade d et som de privata aktieägarna, med räntan i b eaktande, h ade b etalat per a ktie föregående år. U töver det var r egeringen r ädd f ör att ett l ägre pris skulle uppröra de privata aktörerna till den g rad a tt de s kulle dra staten o ch ä rendet i nför domstol. En r ättstvist h ade i nneburit ett dröjsmål av N ordbankens nationalisering och r ekonstruktion samtidigt som k reditförlusterna i banken h ade f ortsatt (Ingves & Lind 1998, s . 53). Vidare v ar den önskade effekten av u ppköpserbjudandet a tt statens ägarandel skulle u ppgå till 90 p rocent. Det h ade i nneburit att staten kunde påkalla en t vångsinlösen a v resterande aktier. Men s taten kunde i nte f ör e gen r äkning i nte t vinga privata aktörer a tt sälja s ina a ktier enligt dåvarande aktiebolagslagstiftning. D ärför skapade staten ett n ytt f örvaltningsbolag, Venantius AB, 12 juni 1992 med uppgift att f örvärva Nordbankens samtliga a ktier och sedan överlåta dessa till ett statens direkta förvaltning (Bergström, Englund & Thorell 2002, s. 44). Omedelbart efter a tt Nordbanken hade hamnat i Venantius ABs ä go påbörjades omstruktureringen (Bergström, Englund & Thorell 2002, s . 43). Även om Venantius AB stod som Nordbankens ä gare fram till 1993 var det F inansdepartamentet, och e fter 1 maj 1993 var d et Bankstödsnämnden, s om förvaltande d et statliga ä gandet o ch bistod med hjälp i frågor hur r ekonstruktionen s kulle g å till (Ingves & Lind 1998, s. 4 6). Enligt d e planer s om Nordbankens s tyrelse hade tagit fram i april s amma år finansierade statliga m edel bildandet a v ett s eparat b olag inom Nordbanken 6 oktober 1992, S ecurum A B. Securum ABs syfte var att t a över och a vveckla bankens problemengagemang. Den s tatliga finansieringen av S ecurum AB bestod av dels 24 m iljarder till Securums egen kapitalstock, dels ytterligare tio miljarder s om var öronmärkta för f ramtida lån (Bergström, Englund & Thorell 2002, ss. 4 3–45; Ingves & Lind 1998, s. 43). Av dessa 2 4 miljarder t ogs d rygt tio m iljarder från budgeten. Resterande stöd finansierades genom e tt lån hos R iksgäldskontoret (Bankstödsnämnden 1993a, s. 35). 1 8 V idare bestod avvecklingsbolaget a v ett m oderbolag, Securum AB, o ch tre dotterbolag, Securum AB Aktier, Securum AB F inans och Securum AB F astigheter. Medan m oderbolaget h anterade kreditöverföringen var t ill e xempel S ecurum A B Fastigheter ansvarig f ör a tt förvalta d e fastigheter som Securum AB b lev ä gare till i samband med k retsöverföringen från Nordbanken (Bankstödsnämnden 1 994, s. 19; Bergström, Englund & Thorell 2002, s . 62). Utöver a tt finansiera avvecklingsbolaget tillsatte Finansdepartementet även en s tyrelse i Securum AB. S tyrelsen utgjordes till majoriteten av p rivata aktörer från näringslivet, däribland f rån företagen S kanska o ch ABB (Bergström, Englund & T horell 2 002, ss. 4 3–45). U nder hösten 1 992 ö verfördes t vå tredjedelar a v Nordbankens r iskklassificerade tillgångar till S ecurum A B. Syftet med a vvecklingsbolaget v ar att förbättra N ordbankens möjligheter att påvisa p ositiva resultaträkningar och bedriva traditionell bankverksamhet (Bankstödsnämnden 1994, s. 18; Bergström, Englund & Thorell 2002, s. 43). Gota Bank var t ill s killnad från Nordbanken en bank som helt ägdes a v privata aktörer. Holdingbolaget G ota AB var bankens moderbolag och T rygg-Hansa var Gotakoncernens huvudägare (Bankstödsnämnden 1 993a, s. 1 6; Ingves & Lind 1993, s . 45). Redan under v åren 1992 var G ota Bank i akut behov av e tt kapitaltillskott. Därför u tfärdades e n nyemission som s kulle tillföra t illräckligt med nytt kapital från de p rivata a ktieägarna (Englund 1999, s. 91). Utöver nyemissionen t ecknade Gota Bank en f inansiell f örsäkring h os Trygg H ansa i juni samma år i s yfte att förbättra b ankens b alansräkning. Genom denna finansiella försäkring garanterade T rygg-Hansa kreditförluster på totalt 13,5 miljarder ( Bankstödsnämnden 1993a, s . 16). Trots n yemissionen och den f inansiella försäkringen fortsatte G ota B anken att uppvisa stora k reditförluster (se tabell 1 ). I september 1992 var G ota B ank å ter p å obestånd o ch ytterligare k apital b ehövde t illföras b anken för att i nte k apitaltäckningskravet skulle u nderstigas (Englund 1999, s . 91; S OU 1998:160, s. 145). H uvudägaren Trygg-Hansa v ar däremot inte villig att s tå för ytterligare k apitaltillskott t ill d en nödlidande b anken (Bankstödsnämnden 1993a, s. 16). T ill f öljd av att inget till kapital t illfördes, gick moderbolaget G ota A B i konkurs 9 september 1992 (Bergström, Englund & T horell 2 002, s. 34). För att u ndvika e n systemkollaps av finansiella s ystemet aviserade Finansdepartementet i direkt anslutning till Gota ABs k onkursbesked a tt i nga a ktörer s om hade engagemang i Gota B ank s kulle gå m ed förlust (Ingves & Lind 1 998, s. 45). Regeringen meddelade även samma d ag att Gota Banks samtliga 1 9 f inansiella förpliktelser skulle infrias a v staten. Staten garanterade a lltså att samtliga f ordringar på Gota Bank skulle komma att betalas i tid (Bankstödsnämnden 1993a, s. 16). En generell bankgaranti Med bakgrund m ot Nordbankens situation och G ota Banks konkurs befarade regeringen att banksystemet stod inför e n akut systemkris i b anksektorn. Därför framförde regeringen 2 4 september 1992 en proposition om a tt förse b anksektorn med en s tatlig bankgaranti (Ingves & L ind 1998, s. 45). Regeringen lyfte f ram a tt p roblem i det s venska b etalningssystemet kunde få kraftiga konsekvenser på s amhällsekonomin. D essutom menade regeringen a tt ett litet e nskilt k reditinstituts fallissemang kunde fördärva f inanssystemet s om helhet (Bankstödsnämnden 1994, s. 10). Utöver det m otiverades propositionen g enom att åberopa utländska investerares allt mer förlorade f örtroende för d en s venska finansmarknaden. Om inte f örtroendeskapande åtgärder v idtogs skulle ä ven den s venska statens möjligheter a tt ta utländska lån i f ramtiden urholkas (Ingves & Lind 1 998, s. 45). Att staten säkrade bankernas betalningar på detta vis kallas för en “blanket guarantee” (Jonung 2009, s. 12). U töver denna “ blanket guarantee” v ar en av huvudpunkterna i propositionen att stödet var tillfälligt. Bankstödet skulle utformas p å ett som m inimerade kostnaderna f ör staten och statlig intervenering p å bankmarknaden. R iksdagsbeslutet underströk att staten skulle u nder inga omständigheter sträva efter att vara en långsiktiga ägare t ill banker. Eventuella a ktieförvärv skulle avyttras vid f örsta l ämpliga tillfälle (Bankstödsnämnden 1 994, s. 1 5). M ed andra ord v ar u tgångspunkten för bankstödet att den svenska bank- o ch kreditmarknaden skulle ägas och bedrivas a v privata aktörer. Statligt ägande betraktades s om e n tillfällig lösning o ch skulle så fort s om det ansågs marknadsmässigt lämpligt a vvecklas g enom en p rivatisering av b anken. Med m arknadsmässigt l ämpligt åsyftas den tidpunkt då bankens aktier stigit i värde (SOU 1993:28, ss. 28–29) Däremot v ar propositionen inte bara formulerad av d en borgerliga regeringen, utan även i s amråd m ed oppositionella partier. Syftet med samarbetet v ar att uppnå en bred politisk u ppslutning bakom förslaget eftersom d et skulle innebära a tt ett riksdagsbeslut om den generella stödgarantin kunde t as utan b etänkande ( Ingves & Lind 1996, s . 7). Dessutom skapade en bred politisk s amsyn p å propositionen ett högre f örtroende för b ankgarantin hos allmänheten. Privatpersoner och b anker k unde därmed förvänta s ig en kontinuerligt i statens 2 0 s tödpaket även om andra partier s kulle b ilda regering efter ett k ommande val (Ingves & Lind 1998, s. 45). E rfarenheter f rån b ankkrishantering i andra länder hade visat att en p olitisk oenighet beträffande stödåtgärder ledde till kraftigare kreditförluster i banksektorn, stigande samhällskostnader o ch lägre förtroende för stödgarantin (Ingves & Lind 1996, s. 7). Att p ropositionen lades f ram gemensamt i nnebar a tt d en godkändes av en nästan enig riksdag 18 d ecember 1992. Bara Ny Demokrati röstade nej (Bergström, Englund & Thorell 2002, s. 34). M en h ur såg den generella b ankgarantin e gentligen ut o ch vilka institut k unde ansöka om stöd? För d et första kunde s tödet t a sig olika former. Stödet inrymde i nte b ara statliga garantier som täckte kreditförslutser, u tebliven avkastning och v ärdet p å nyemitterat kapital i nom en bank. Lån o ch aktiekapitaltillskott var också ett b ankstöd (Bankstödsnämnden 1994, s. 10). För d et andra omfattades samtliga banker m ed svensk oktroj, alltså samtliga banker s om hade har tillåtelse a tt bedriva e konomisk verksamhet i Sverige, av den s tatliga bankgarantin. Separata bolag s om skapades s om e n del av en b anks rekonstruktion, till exempel S ecurum AB, v ar också b erättigade till b ankstödet (Bankstödsnämnden 1994, s. 10). Syftet och o mfattningen av bankgarantin sammanfattas i Bankstödsnämndens v erksamhetsberättelse som: “ Den s tatliga garantins innebörd är att staten garanterar att instituteten kan i nfria samtliga förpliktelser i r ätt t id. K apital i form av a ktiekapital e ller eviga förlagslån omfattas inte. Inte heller g aranteras förpliktelser s om uppenbart inte är förenliga med en sund bankverksamhet” ( Bankstödsnämnden 1994, s. 10) För det t redje k unde banker inte bara ansöka och e rbjudas ekonomiskt s töd. Om e tt stöd betalades ut var d etta förbehållet v illkor. Banker kunde f örbehålla sig a tt upprätta och g enomföra p laner a v rationaliseringar av verksamheten s om skulle ske u nder statens t illsyn. Villkoren kunde vara a v i form av g arantiavgifter. En stödsökande bank kunde tvingas att b etala en garantiavgift som ökade i t akt m ed att bankens e konomiska situation f örbättrades ( Bankstödsnämnden 1 994, s. 10). Om en stödsökande bank inte uppfyllde ett villkor, eller kapitaltäckningsgrad understeg 2 procent, f ick staten e nligt lag (1993:765) o m statligt s töd t ill b anker o ch kreditinstitut (1993:765) § 10 l ösa in samtliga aktier och ö verta hela bankverksamheten. Med andra o rd var den statliga bankgarantin u tformat för a tt rädda bankerna och inte bankernas ägare (Jonung 2009, s. 14). 2 1 M ed bakgrund mot riksdagsbeslutets e mfas på a tt b ankstödet skulle utformas så att r isken f ör ekonomiska förluster för s taten o ch risken för onödig statlig intervenering p å bankmarknaden m inimerades, f öredrog regeringen a tt g odkänna vissa s tödformer över andra. Till exempel a nsågs s töd i form av garantier å e na sidan vara mer lämpliga ä n aktiekapitaltillskott. D et m ed anledning av att e n garanti inte a lltid utnyttjades. Å a ndra sidan f öredrogs a ktiekapitaltillskot ö ver lån ( Ingves & Lind 1998, s. 47). Till s killnad från lån kunde ett a ktiekapitaltillskot p å längre sikt återvinna delar a v bankstödet. Eftersom s tatens aktieägande i d en stödsökande bank var tillfällig s kulle aktierna vid första bästa tillfälle säljas till privata a ktörer. Tillfällig n ationalisering av en bank motiverades m ed a tt under förutsättningen att aktiernas värde steg m ellan f örvärv och f örsäljning gjorde staten en v inst och hela, e ller delar a v, bankstödet skulle därmed återvinnas (Ingves & Lind 1998, s. 47). Sist men inte minst i nnebar statens utfästelse om att s amtliga bankers f inansiella förpliktelser skulle i nfrias att Riksbanken kunde v idta ytterligare stabiliserande åtgärder vid sidan stödgarantin. Eftersom staten lovade a tt i ngen bank skulle gå o mkull k unde Riksbanken placera r eserver i samtliga banker, oberoende om banken h ade god e konomi eller n ästan var insolvent (Jonung 2 009, s. 1 2). U nder hösten 1992 satte in Riksbanken 5 7 miljarder i valutareservtillgångar i olika s venska bankerna. Insättningen innebar att bankernas likviditet ökade och kreditförluster minskade ( Ingves & Lind 1998, s . 45). Slutligen innehöll propositionen om en generell bankgaranti ä ven ett f örslag om att en s ärskild myndighet under regeringen skulle bildas som skulle förvalta stödet (Prop. 1992/93:135). D ärmed v ar fröet till Bankstödsnämnden sådd. Finansdepartementet påbörjar bankstödsarbetet Att inrätta en n y nämnd f ör att hantera bankstödet var e n process som tog tid. Däremot var situationen i det svenska banksystemet så a llvarligt att Finansdepartamentet b ehövde inleda a dministrationen av b ankstödet i väntan på a tt Bankstödsnämnden skulle bli v erksam (Ingves & Lind 1998, s. 47). F yra dagar efter att b ankstödet trädde i kraft f örvärvade staten samtliga a ktier i G ota B anks ur G ota ABs k onkursbo, det vill säga 22 d ecember 1992. Finansdepartementet f ick a lltså y tterligare en bank att förvalta fram t ills dess att Bankstödsnämnden kunde ta över arbetet (Bankstödsnämnden 1993a, s. 35). 2 2 U töver det meddelande Föreningsbanken o ch S-E Banken i d ecember 1 992 Finansdepartementet att de s annolikt skulle behöva statligt finansiellt stöd i nom e n snar f ramtid (Bankstödsnämnden 1 993a, s . 2). Med andra ord, mellan december 1992 o ch f ram tills dess att Bankstödsnämnden inrättades ansvarade Finansdepartementet inte l ängre b ara för att administrera det intensiva arbetet med att överföra av N ordbankens problemkrediter till S ecurum AB, utan även f ör a tt h antera Gota Bank o ch a tt t a beslut i b ankstödsfrågor (Bankstödsnämnden 1993a, s. 35; Bergström, Englund & Thorell 2002, s. 47). M en h ur k om G ota Bank till Finansdepartementets förfogande, det vill s äga hur gick förvärvet t ill? Med anledning av att Gota Bank inte ansågs ha n ågot positivt värde kunde staten, genom Kammarkollegiet, förvärva hela aktieinnehavet i Gota Bank t ill p riset av en krona. Köpet påverkade även privatägda banken S-E Banken. S -E B anken behövde ge sitt medgivande till statens förvärv, eftersom s amtliga Gota Banks a ktier var pantsatta i S-E Banken. S -E B anken gick med förvärvet utan n ågon tidsfördröjning. Utöver det lät Finansdepartementet flera i ledamöter Gota Banks styrelse a tt s itta kvar på sina poster ( Bankstödsnämnden 1993a, ss. 21, 35; Bankstödsnämnden 1994, ss. 15, 17). På samma sätt som rekonstruktionen av Nordbanken påbörjades omgående efter att V enantius AB f örvärvade samtliga aktier för statens räkning, inledde Finansdepartementet arbetet med att omstrukturera G ota Banks finansiella tillgångar direkt. I januari 1993 beviljade regeringen på u ppmaningen av Finansdepartementet en tillfällig lösning till Gota Bank. D et i nnebar Gota Bank f ick ett statligt bankstöd i form av en förlusttäckningsgaranti på 1 0 miljarder ( Bankstödsnämnden 1994, s. 15). Samtidigt som Finansdepartementet påbörjade Gota B anks rekonstruktion separerades ä ven Securum A B helt från N ordbanken i e nlighet m ed r ekonstruktionsplanen för banken. Staten förvärvade, via Kammarkollegiet, Securum AB från Nordbanken för en summa av en miljard i januari 1993. F örvärvet f inansierades h ela genom ett y tterligare l ån h os R iksgäldskontoret (Bergström, Englund & Thorell 2002, ss. 45–46). När Securum AB s edan skiljdes från Nordbanken påvisade Nordbanken e n positiv balansräkning (Bankstödsnämnden 1994, s. 18; Bergström, Englund & Thorell 2002, s. 43). 2 3 B ankstödsnämnden 1993–1995 En ny organisations bildas Bankstödsnämnden b ildades s om en organisation under Finansdepartementet 1 maj 1993 med syftet att hantera det generella b ankstödet (Ingves & L ind 1998, s. 47). Även om riksdagen hade gett regeringen t illåtelse att fritt förvalta bankgarantin delegerades alltså de operativa uppgifterna i samband m ed s tödet till Bankstödsnämnden. Däremot v ar det fortfarande regeringen som i slutändan godkände Bankstödsnämndens förslag på stödåtgärder. M ed a ndra ord fungerade Bankstödsnämnden som regeringens förlängda arm i bankstödshanteringen (Leonard 2021, s . 657; SOU 1993:160, s. 146; Urwitz 1998, s. 6 3). I populärkultur har B ankstödsnämnden kommit att heta “Bankakuten” (Larsson 2001, s. 153). V idare var a nledningen t ill att e n ny nämnd b ehövde bildas för att h antera bankgarantin att bankstödet fodrade ett omfattande analys- och administrativt arbete. Om d etta ansvar hade l agts på Finansdepartamentet skulle dess löpande l agstiftningsverksamhet att urholkas. Utöver det kunde bankstödsarbetet inte utföras av andra befintliga m yndigheter som Finansinspektionen eller Riksbanken. D et b erodde på att situationer kunde uppstå under bankstödsarbetet där dessa m yndigheters primära verksamhet skulle hamna i d irekt intressekonflikt med ansvaret för bankstödet (Ingves & Lind 1996, s. 10). Utöver det bildades Bankstödsnämnden enligt ett författningsförslag som trädde i kraft 1 maj 1 993. Utredningens u pphovsman var Stefan Ingves, tillika chef för Finansdepartementets finansmarknadsavdelning o ch sedermera även den första generaldirektören för Bankstödsnämnden (SOU 1993:28, ss. 1, 1 1; B ankstödsnämnden 1 993a, s . 3). När Bankstödsnämnden bildades f örlorade andra statliga organ, som Finansdepartementet och Finansinspektionen, delvis sin betydelse för b ankkrishanteringen. De bankstödsprocesser som Finansdepartementet hade påbörjat övertogs omgående a v Bankstödsnämnden (Ingves & Lind 1998, s . 47). P å samma s ätt fick Finansinspektionen en relativt liten tillsynsroll av bankerna i f örhållande t ill Bankstödsnämnden. Det berodde p å att Finansinspektionen saknade den kompetens som krävdes a v en tillsynsenhet under en omfattande bankkris. D enna kompetens skaffade sig Bankstödsnämnden genom att ta in externa expertkonsulter som kunde analysera b ankernas i nterna finansiella verksamhet (Ingves & Lind 1 998, ss. 51–52; Urwitz 1998, s. 63). 2 4 S amtidigt som Bankstödsnämnden f ick utföra sitt arbete relativt självständigt var de förbehållna att föra en aktiv dialog med andra statliga organ. Bankstödsnämnden s amrådde med såväl Finansdepartementet och Finansinspektionen som Riksgäldskontoret och konkurrensverket. Motivet var att s äkerställ att B ankstödsnämndens förslag till r egeringen skulle vara vara så konkurrensneutrala och så marknadsorienterade som möjligt och leda till att långsiktig statlig inblandning i största möjlig mån undveks (Leonard 2021, s. 657; SOU 1993:28, ss. 28, 32–34). Styrelse och privata konsulter Bankstödsnämnden var en liten organisation. Styrelsen utsågs av regeringen och bestod av sju personer ( SOU 1993:28, s. 8). Styrelsen tillsattes på ett sätt som skulle innebära en representation av regering, oppositionen, Finansdepartementet och d en privata sektorn (Ingves & Lind 1998, s. 47; SOU 1993:28, s. 35). Att ha privata aktörer från näringslivet i Bankstödsnämndens s tyrelse var av så stor betydelse för regeringen att de tillfrågade Christer Bergquist, som tidigare hade haft en hög chefsposition inom den konkursade Gota Bank, om att bli generaldirektör för nämnden. Finansinspektionen markerade dock a tt detta var o lämpligt och istället tillsattes Stefan Ingves (Ingves & Lind 1996, s. 5; Larsson 2001, ss. 156–157). V ilka som utgjorde Bankstödsnämndens styrelse 1 maj 1993 fram till våren 1994 redogörs för i tabell två. Tabell 2: Bankstödsnämnden styrelse 1 maj 1993– våren 1994 Namn Roll Bakgrund Stefan Ingves Generaldirektör Finansmarknadschef vid Finansdepartementet Odd Engström Ordförande Vice statsminister (m) Marcus Storch Vice ordförande VD för privata AGA AB Peggy Bruzelius Ledamot VD för privata Financial Services AB Laila Freiwalds Ledamot F.d Statsråd Hans Jacobsson Ledamot Finansdepartementets rättschef Göran Persson Ledamot Riksdagsledamot för Socialdemokraterna Källa: Bankstödsnämnden 1993a, s. 47; Ingves & lind 1996, s. 5. 25 B ankstödsnämnden h ade e n administrativ, analyserande och juridisk funktion f ör bankstödet. Bankstödsnämnden tog ö ver a rbetet med f ör att administrera s tödansökningar, säkerställa att rätt form av bankstöd g avs till respektive bank samt företräda s taten s om aktieägare från Finansdepartementet ( SOU 1 993:28, ss. 3 0, 32). Till Bankstödsnämndens uppgifter h örde även till att förbereda f örsäljningen a v statens aktieinnehav till den v erksamhet s om skulle generera g odast marknadskonkurrens vid d en tidpunkt då det ansågs m arknadsmässigt lämpligt. Omgående e fter Bankstödsnämndens bildades inledde organisationen arbetet med att hitta en lämplig intressent att sälja Gota Bank till (Bankstödsnämnden 1994, s. 15). I nledningsvis handlade Bankstödsnämndens a dministrativa och analyserande r oll o m att k onkretisera o ch standardisera hur olika likvida situationer i banker s kulle hanteras. Bankstödsnämnden formulerade d ärför en A BC-modell som d e kallade Hängmattan (se d iagram 1). B eroende på kreditportföljens v ärde, med hänsyn till framtida räntenivåer o ch valutakurs, delades stödsökande banker in i t re kategorier: A - B- och C-banker. A nalysen av b ankens v ärde gav b ankerna olika f ramtidsprognoser. Vilken kategori som en b ank t illskrevs i H ängmattan a vgjorde inte bara om b anken var berättigad till stöd eller i nte, utan även vilken t yp av stöd som b anken skulle ges v id behov ( Ingves & Lind 1996, s. 1 1; Ingves & Lind 1998, ss. 48, 50). Trots att styrelsens sammansättning s kapade e n bred kunskapsbas saknade s tyrelsen tillräcklig k ompetens för att värdera kreditportföljer och k ategorisera d em enligt Hängmattan (Ingves & Lind 1998, s s. 51–52). Med anledning a v det akuta läget p å finansmarknaden k unde Bankstödsnämnden inte invänta att denna kompetens skulle utvecklas i nternt i nom o rganisationen. A nalyserna a v de stödsökande b ankernas f inansiella situation b ehövde u tföras under kortast möjliga tid. Därför beslutade Bankstödsnämnden att t a in externa expertresurser från det u tländska näringslivet som kunde bistå m ed både kunskap om k reditvärdering o ch erfarenheter från bankkrishantering. Bankstödsnämnden etablerade kontakt med norska o ch amerikanska i nvestmentbanker, revisionsfirmor och k onsultföretag som varit en d el av b ankkrisarbetet i andra länder (Bankstödsnämnden 1993a, s. 25; Ingves & Lind 1998, s. 52). Vidare d elades B ankstödsnämndens analys av den stödsökande bankens k reditportfölj in i tre områden: finansiell a nalys, a nalys av b ankernas interna kontrollsystem och a nalys av b ankernas effektivitet och strategi (Ingves & Lind 1998, s. 52). Syftet med r espektive a nalysområde v ar att undersöka s torleken på b ankernas k reditförluster, v ilka verktyg som 2 6 b anken tillhandahöll f ör att förvalta sina riskengagemang samt i v ilken g rad banken k unde lösa problemen med sin soliditet utan statliga intervenering (Ingves & Lind 1998, s. 52). Y tterligare bistod de e xterna expertfirmorna Bankstödsnämndens m ed e xpertis på respektive a nalysområde. Investmentbanken C redit S uisse First Boston hjälpte Bankstödsnämnden med att analysera bankernas kreditengagemang ( Bankstödsnämnden 1993a, s. 25). C redit S uisse First Bostons finansiella analys synliggjorde hur s tor d en enskilda bankens kreditförluster g enom att identifiera v ilka kreditengagemang som var dåliga, vilka som v ar bra och vilka s om var förenade med r isk i f ramtiden ( Ingves & Lind 1998, s . 52). Att definiera kapitalbristen i b alansräkningen v ar det primära verktyget för Bankstödsnämnden när d e avgjorde v ilken form av bankstöd s om banken skulle erbjudas (Bankstödsnämnden 1 993a, s . 25). Utöver det h jälpte Credit Suisse F irst Boston till med att finna e n lämplig intressant att ta ö ver Gota Bank (Bankstödsnämnden 1994, s. 15). Revisionsbyrån A rthur Andersen bistod Bankstödsnämnden med kunskap i nom i nterna kontrollsystem. De redogjorde f ör vilka medel s om den enskilda banken t illhandahöll i sin hantering a v riskengagemang (Bankstödsnämnden 1993a, s. 25; Ingves & Lind 1998, s . 52). Till slut anlitade Bankstödsnämnden även konsultfirman McKinsey. McKinsey utförde en analys på bankernas effektivitet och strategi. Motivet med McKinseys undersökningen v ar a tt identifiera åtgärder s om s kulle kostnadseffektivisera v erksamheten v ilket skulle innebära bankens behov av statligt stöd minskade ( Bankstödsnämnden 1993a, s. 2 5; Ingves & Lind 1 998, s. 52). De p rivata aktörernas analysarbete utfördes i nte i hemlighet. Bankstödsnämnden f örmedlade kontinuerligt resultatet a v experternas u tredningsarbete till bankerna. Syftet med det offentliga utredningsarbetet var a tt b ankerna på d et viset fick en c hans att själva p åbörja åtgärder som skulle stärka sin soliditet och f inansiella situation. B ankstödsnämnden gav alltså b ankerna en möjlighet att u ndvika de avgifter och v illkor s om d e skulle bli f örbehållna att rätta sig till vid ett statligt bankstöd (Bankstödsnämnden 1993a, s. 25). Utöver utländska Credit Sussie First Bosten, A rthur Andersson och McKinsey b istod ä ven svenska privata aktörer B ankstödsnämnden med e xpertkunskap under b ankanalysen. Med anledning av att de s tödsökande bankerna h ade kreditengagemang inom f astighetssektorn var det viktigt att fastigheterna värderades k orrekt. Därför bildade Bankstödsnämnden en separat 2 7 värderingsnämnd, Valuations Board, i vilken inhemska fastighetsexperter tillsattes. Uppgiftsbeskrivningen för Valuation Board var att skapa en enhetlig värdering på fastigheterna och a vkastningsprognoser inom fastighetssektorn på lång s ikt. U tan denna värdering var r isken att bankanlysen skulle påvisa ö verdrivna kreditförluster e ftersom fastighetspriserna under denna givna period var orealistiskt låg (Bankstödsnämnden 1993a, s. 24; Ingves & Lins 1996, s. 10). Bankstödsärenden och finansiering När en b ank lämnade in en stödansökan i ngick de ett avtal där de stödsökande bankerna lovade a tt uppge omfattade information o m sina balansräkningar, p laceringar, u tlåning, problemengagemang till B ankstödsnämnden. Dessutom behövde bankerna göra en egen s oliditetsprognos för framtiden s amt specificera vilka åtgärder som banken planerade att själva utföra i syfte att förbättra s in soliditet (Bankstödsnämnden 1 993a, s. 22). Tillsammans med d e privata konsulternas kreditanalyser l åg informationen som bankerna u ppgav till grund för hur Bankstödsnämnden beslutade i ett stödsärende. Med andra ord skapade den finansiella analysen o ch bankernas interna prognes ett underlag s om användes för att kategorisera banken som en A- B eller C-bank i Hängmattan (Bankstödsnämnden 1993a, s. 22). Men v ad innebar egentligen för en bank om de ansågs vara en A- B eller C-bank? Diagram 1 Diagram 1 är en illustration av Hängmattan som formulerades i syfte att standardisera hanteringen av bankstödet. Olika stödåtgärder vidtogs beroende på vilken framtidsprognos som a nalysen av k reditportfölj visade. Källa: Ingves & Lind (1998, s. 49) 28 F ör det första å syftade en A-bank en bank vars kapitaltäckningsgrad m öjligtvis k unde sjunka ner m ot kapitaltäckningskravet. M ed bakgrund m ot att denna nivå troligen aldrig s kulle understigas b orde arbetet med a tt stärka sin s oliditet skulle i första hand ske g enom kapitaltillskott från de b efintliga p rivata a ktieägarna. Det generella stödet b orde snarare ses s om ett verktyg för a tt stärka förtroendet för A-banken ( Ingves & L ind 1 996, s. 11). Hur Bankstödsnämnden hanterade S -E Bankens ansökan o m bankstöd är e tt exempel på d etta. S-E Banken k unde säkra sin kapitalbas genom e n intern n yemission p å 5,1 m iljarder av de privata ägarna och d rog d ärför tillbaka sin a nsökan o m statligt stöd i augusti 1993. A tt S-E Banken d rog t illbaka sin stödansökan berodde även på a tt de d e privata ägarna i nsåg att d e skulle f örlora kontroll över banken vid e tt stöd (Bankstödsnämnden 1 994, s. 13; Ingves e t al. 2009, s. 12). För d et andra v ar en B -bank e nligt Bankstödsnämnden en b ank s om riskerade att hamna under k apitaltäckningskravet u nder en begränsad period. På en l ängre s ikt s kulle denna b ank e nligt Bankstödsnämndens prognos dock åter kunna generera vinst, s kapa konkurrens på marknaden och s åledes s kapa samhällsnytta (Ingves & Lind 1996, s . 11; I ngves & Lind 1998, s . 48; SOU 1 993:16, ss. 6 0, 62). En B -bank var berättigad till ett omfattande bankstöd, i f orm a v lån e ller aktieägartillskott, såvida de privata ägarna inte kunde säkra s oliditeteten s jäva, i syfte a tt säkerställa bankens framtida existens p å bankmarknaden (Ingves & Lind 1996, s. 1 1). H ur Bankstödsnämnden h anterade Föreningsbanken är e tt exempel på e n B-bank. I oktober 1993 beslutade Bankstödsnämnden att F öreningsbanken var berättigad till ett s tatligt kaptitaltäckningsskydd på 2 ,5 miljarder. Stödets var förbehållet villkoret att F öreningsbanken e ndast hade rätt att lösa in detta s töd o m kreditförluster u nder perioden 1994–1996 understeg en bestämd nivå och staten erhöll e tt betydande aktieinnehav i banken v id inlösen. F öreningsbanken löste a ldrig in d et statliga s tödet (Bankstödsnämnden 1995a, s . 18; E nglund 1 999, s. 92). F ör det tredje v ar en C -bank en b ank s om B ankstödsnämnden a nsåg ha så o mfattande k reditförluster att kapitalbasen p å längre sikt skulle u rholkas. Till C-banken s kulle i nga l ån, g arantier eller k apitaltillskott ges u tan i stället skulle B ankstödsnämnden h jälpa till med att a vveckla banken. Avvecklingen skulle i nledas o mgående i syfte a tt undvika ännu fler förluster (Ingves & Lind 1996, s . 11). Vidare v alde Bankstödsnämnden att s venska C -banker skulle a vvecklas g enom att d ela b anken enligt “bad bank- g ood b ank”-metoden. Det i nnebar 2 9 a tt C-banken delades in i en “bad-bank”, dit bankens problemengagemang förflyttades, o ch en “good-bank”. Den friska delen a v C-banken kunde e fter ytterligare rekonstruktion och kapitalisering säljas till en annan bank (Ingves, L ind, Masaaki, Caruana & O rtiz Martínez, G 2 009, s. 13). I andra länder såldes motsvarande C -banker sålts som en nödlidande bankenhet. A tt s taten v alde bort denna metod under 1990-talskriset b erodde på a tt metoden förutsatte en mer l ångtgående statlig inblandning på bankmarknaden. Till exempel behövde s taten garantera framtida kreditförluster för banken under en längre tidshorisont (Ingves & Lind 1998, s. 49). H ur B ankstödsnämnden beslutade a tt hantera G ota Bank är e tt e xempel på en C-bank vilket redogörs för under rubriken Förvaltning av det statliga ägandet. Till sist v ar arbetet med att a nalysera bankernas värde o ch k ategorisera dem enligt Hängmattan både omfattande och resurskrävande. Att ta hjälp av av privata firmors kunskap var å e na s idan ett snabbt sätt för Bankstödsnämnden att utföra kreditanalyser. Å andra sidan v ar det ett dyrt s ätt. Totalt uppgick s umman a v konsultkostnaderna i samband med analysen inför b ankstödet 96 miljoner k ronor (1993a, s. 3 9). H ur f inansierade då detta? Konsultkostnaderna ledde i nte till att nya lån r egistrerades hos Riksgäldskontoret utan finansierades av garantikostnader o ch övriga avgifter från s tödsökande banker. Till exempel i nnebar Föreningsbankens kapitaltäckningsskydd a tt staten p er å r fick in 25 miljoner, alltså en procent av s kyddets t otala storlek (Bankstödsnämnden 1993a, s. 3 9; B ankstödsnämnden 1995a, s. 8; Ingves & Lind 1996, s. 10). Förvaltning av det statliga ägandet Rekonstruktionen av Gota Bank som påbörjades av Finansdepartementet i december 1 992 lämnades över till Bankstödsnämnden. S amtidigt som B ankstödsnämndens a nalys a v Gota B anks kreditportfölj pågick, u ppmanade organisationen r egeringen i augusti 1993 att utöka f örlusttäckningsgarantin m ed 5 miljarder till G ota Bank (Bankstödsnämnden 1994, s. 1 5). Orsaken till a tt bankstödet behövde utökas v ar a tt Finansinspektionen under s ommaren h ade g ett nya d irektiv för hur förluster skulle redovisas. Det innebar att Gota Banks redovisade kreditförluster ökade från 1,2 miljarder till 7 miljarder. Det b ör däremot u nderstrykas att ingen a v dessa förlusttäckningsgarantier till Gota Bank betalades ut (Bankstödsnämnden 1993a, ss. 16–17). 3 0 M ed bakgrund m ot Gota Banks s tora volym a v nödlidande kreditengagemang beslutade Bankstödsnämnden i samråd med d e privata konsulterna o ch ledamöterna i Gota Banks s tyrelse, att dela Gota Bank i två d elar i september 1993. G ota B ank v ar med andra o rd en C -bank som saknade möjlighet att b li lönsam och skulle e nligt Hängmattan a lltså avvecklas (Bankstödsnämnden 1994, ss. 1 5). G ota Banks problemkrediter var till övervägande del kopplade till fastighetssektorn och utgjordes a v ett v ärde på 1 6 miljarder. Vid d elningen av G ota Bank skapades ett dotterbolag i nom G ota Bank, Retriva AB, med h jälp av statlig f inansiering. R etriva AB hade samma f unktion och syfte som Securum AB hade haft f ör Nordbanken ett år t idigare, det vill säga att ta över och avveckla problemkrediter i banken (Bankstödsnämnden 1993e; Bankstödsnämnden 1994, ss. 15, 20). På s amma sätt som Securum AB b ildade t re dotterbolag med o lika uppgifter, var ä ven R etriva ABs v erksamhet o rganiserad genom t re bolag: Retriva Kredit, Borgkronan AB o ch Kungsleden. Inledningsvis fördes kreditengagemangen över till Retriva Kredit. Om Retriva K redit inte kunde avveckla problemengagemangen d irekt fördes de över till någon av de a ndra dotterbolagen. T ill e xempel fördes a ktieengagemang i företag över till i n Borgkronan medan K ungsleden f örvaltade de fastigheter s om togs över (Bankstödsnämnden 1994, ss. 20–21; Bankstödsnämnden 1994c). Utöver det t illsatte Bankstödsnämnden R etriva A Bs styrelse. Styrelsen bestod till största delen av p rivata a ktörer med e n blandad kompetens inom finans- och fastighetsmarknaden. Endast en ledamot u tgjordes av e n representant från Bankstödsnämnden, d et vill säga ägaren. Retriva A B utförde alltså sin v erksamhet u tan något större inflytande från Bankstödsnämnden (Bankstödsnämnden 1995b). Vidare påbörjades överföringen av problemkrediter till Retriva AB o mgående efter a tt Gota Bank delades o ch 30 d ecember 1993 var d enna process färdig (Bankstödsnämnden 1 994, ss. 1 5, 2 0). V id samma t illfälle förvärvade Bankstödsnämnden f ör statens r äkning R etriva AB ur G ota Bank för 4 miljarder (Bankstödsnämnden 1994, s. 20). M en v ad hände m ed den “friska” d elen av Gota Bank när problemkrediterna b örjade f öras över till Retriva A B? För det f örsta intensifierades Bankstödsnämndens o mstruktureringsarbete av banken. Ä ven o m Gota Bank ansågs v ara s und tack vare Retriva AB b ehövde B ankstödsnämnden arbeta i ntensivt med att n ollställa balansräkningen. Trots a tt de n ödlidande krediterna lyftes b ort k unde den “ friska” delen a v Gota Bank inte påvisa en positiv b alansräkning. Tillsammans m ed de p rivata aktörerna i G ota Banks styrelse 3 1 f ormulerade Bankstödsnämnden en n y rekonstruktionsplan för den “friska” delen a v banken i oktober 1993. R ekonstruktionen fodrade ett k apitaltillskott på 2 0 miljarder som s kulle till a tt täcka s amtliga kreditförluster och på det viset n ollställa bankens balansräkning. M otivet v ar att göra Gota Bank till e n attraktiv verksamhet att ta över ( Bankstödsnämnden 1994, s . 15; B ankstödsnämnden 1993b; Bergström, Englund & Thorell 2002, s. 34). För det andra inleddes o mgående Bankstödsnämndens arbete med a tt söka e fter en bank att sälja G ota B ank t ill. Tillsammans med Credit S uisse First Boston t og Bankstödsnämnden i n bud f rån Nordbanken, S -E Banken, H andelsbanken o ch e n utländsk bank (Bankstödsnämnden 1993d; Bankstödsnämnden 1994, s . 15). Bankstödsnämnden bad intressenterna a tt uppge o m de v ar villiga a tt f inansiera R etriva ABs v erksamhet i s ina bud. Medan Nordbanken s a ja m eddelade S -E Banken och H andelsbanken att d e kunde t änka sig s tå för finansieringen under s ärskilda villkor. Den u tländska banken ville i nte s vara (Bankstödsnämnden 1 993d). Efter att Bankstödsnämnden hade fört e n dialog m ed Konkurrensverket och d e kvarvarande b ankerna om f örutsättningarna för förvärvet, drog först H andelsbanken och sedan även S-E Banken sig u t ur förhandlingarna med Bankstödsnämnden o m att ta över Gota Bank. Kvar i budgivningen var n u bara Nordbanken (Bankstödsnämnden 1993e). Det k apitaltillskott som G ota Bank behövde för a tt n ollställa sin b alansräkning godkändes av regeringen 12 d ecember 1993 och banken fusionerades sedan m ed Nordbanken 31 december 1993 (Bankstödsnämnden 1994, s. 18). Sist men inte minst började bankstödet få e ffekt på b ankmarknaden vid 1 994–1995 och banksystemet stabiliserades. Efter förvärvet av R etriva A B gjorde Bankstödsnämnden inga fler u tbetalningar till en bank. Inte heller v idtog B ankstödsnämnden n ågra nya stödåtgärder (Bankstödsnämnden 1995a, s. 6; Englund 2015, s. 34). Bankstödsnämndens a rbete h andlade under 1 994–1995 alltså snarare om a tt förvalta och f ölja upp stödåtgärderna i Nordbanken, Securum AB o ch Retriva AB ( Bankstödsnämnden 1995a, s. 2 ). Efter att Gota Bank fusionerades med N ordbanken s tod staten f ör betydande marknadsandelar inom b anksektorn. Därför var det v iktigt att B ankstödsnämnden intensifierade p rocessen a tt för regeringens r äkning s älja av s tatens a ktieinnehav d et ansågs lämpligt. Under 1994 förde Bankstödsnämnden en dialog med Nordbankens s tyrelse och gjorde upphandlingar av rådgivare från näringslivet som skulle h jälp till med förberedelserna (Bankstödsnämnden 1994, s. 1 8). I september 1 995 g odkände regeringen 3 2 B ankstödsnämndens förslag att 30 p rocent av statens a ktieinnehavet i N ordbanken skulle säljas. Priset per aktie bestämdes av Bankstödsnämnden dåvarande generaldirektör, H ans J acobsson, och ordförande, S tig Larsson, till 9 2 kr. I oktober 1995 noterades sedan en andel av Nordbanken på Stockholmsbörsen och 3 4,6 procent av aktierna såldes t ill nationella och internationella aktörer. Totalt innebar det en intäkt till staten på 6,7 m iljarder k ronor ( Bankstödsnämnden 1995a, s. 1 3; Bankstödsnämnden 1995b; B arr & Pierrou 2015, s. 51; Bergström, Englund & Thorell 2002, s. 47) P arallellt med förberedelserna inför p rivatiseringen av Nordbanken pågick därtill ett intensivt arbete med att följa upp arbetet i d e två avvecklingslagen. 1 994 var p rocessen m ed a tt avveckla problemkrediter i Securum AB n ästan f ärdig. Därtill börsnoterades S ecurum AB Fastigheter delvis under våren 1994 och statens 60 p rocent att statens aktier såldes till privata aktörer (Bankstödsnämnden 1994, s s. 4 ; 19). Eftersom kreditavvecklingen var klart kunde samtliga d elar av S ecurum AB rikta in sin verksamhet p å att förvalta fastigheter och att sälja dessa till så h öga v ärden s om möjligt ( Bankstödsnämnden 1 995a, s . 13). Motsvarande var a vvecklingen av problemengagemang i Retriva Kredit färdig i under v åren 1995. M ed b akgrund mot det kunde även h ela R etrivakoncernen nu r ikta sitt fulla fokus m ot att förvalta de fasta tillgångarna inom bolaget (Bankstödsnämnden 1995a, s. 14) I takt med att både Securum A B och Retriva ABs fokuserade sin verksamhet på att f örvaltning, förädling och f örsäljning av fastigheter i mitten av 1 995, började de också verka allt mer som självständiga fastighetsföretag. D ärför förlorade Bankstödsnämnden insyn i v erksamheten. B ankstödsnämnden, i e genskap av ägare, t og d ärmed ett beslut om a tt Retriva A B skulle införlivas till S ecurum AB i juni 1 995. Till fusionen hörde till att en n y styrelse s kulle t illsättas. Bankstödsnämnden föreslog a tt styrelsen borde endast bestå av aktörer från fastighetsmarknaden. En p ost skulle d äremot v ara reserverad för Bankstödsnämndens direktrepresention i styrelsen (Bankstödsnämnden 1995b; Bankstödsnämnden 1995c). Avslutningsvis p åvisade samtliga svenska banker p åvisade positiva resultaträkningar i juni 1995. N ågra bankers v instmarginaler v ar o mkring 20 procent. Bankstödsnämnders syfte ansågs därför vara uppnått. 1996 beslutade regeringen a tt avveckla den generella bankgaranti o ch Bankstödsnämnden lades ner (Bankstödsnämnden 1995a, s. 6; prop. 1995/96:172). 3 3 Effekter av bankstödet på lång sikt 1995–2013 S kattebetalarnas slutnota Det totala beloppet som s taten betalade under hanteringen av bankkrisen var 65,3 miljarder k ronor. Av d essa belastade 58,9 miljarder budgeten (Bankstödsnämnden 1995a, s. 1 7). M en blev skattebetalarnas slutnota f ör bankstödet så s tor? Under sommaren 1995 meddelade Bankstödsnämnden att halva s tatens utgifter skulle å tervinnas tack vare privatiseringen av Nordbanken och fastighetsförsäljningen inom Securum AB (Bankstödsnämnden 1995a, s. 3). 1998 fastslog Peter Jennergren och Bertil Näslund ( 1998, s. 69) att slutnotan f ör bankstödet blev 3 5 miljarder kronor. Daniel Barr och Hannah Pierrou (2015, s . 41) menar däremot att man kan räkna på skattebetalarnas slutnota för stödet först när samtliga aktier är sålda i de bolag som staten tog över under bankkrisen. Efter att J ennergren och N äslunds r apport skrevs förvärvade N ordbanken flera banker i Danmark, Norge och Finland under 1998–2001. 2001 bytte Nordbanken n amn till Nordea. 2013 såldes de s ista av statens aktier i Nordea. Med denna f örsäljning i b eaktande blev slutsumman för bankstöd 1991–1993 till slut 21,5 m iljarder (Barr & Pirroue 2015, ss. 4 1, 45). Barr och Pierrou (2015, s. 5 3) argumenterar för att det å ena sidan ä r en stor summa. Å andra sidan u nderstryker de att samhällskostnaderna som hade uppstått till följd av e tt fallissemang av s tora banker och ett förlorat förtroende för b anksystemet som helhet hade varit betydligt högre. 34 A vslutning D iskussion och slutsats Av denna undersökning k an flera slutsatser dras om s taten och privata aktörers h antering a v bankkrisen under 1 990-talet. För d et f örsta var staten inte en monolit under bankkrishanteringen utan olika s tatliga organ u tförde o lika krisåtgärder. Till exempel b emyndigade riksdagen regeringen att garantera h ela N ordbankens nödvändiga kapitaltillskott samtidigt som regeringen formulerade r iktlinjerna f ör en n y bankgaranti t illsammans övriga partier. Dessutom bildades en n y nämnd, Bankstödsnämnden, med uppgift att ta över a dministration av d et statliga s tödet f rån F inansdepartementet. Av s tudien k an ä ven s lutsatsen d ras att p rivata a ktörer s pelade e n viktig roll för b ankkrishanteringen. När staten tog ö ver r ekonstruktionen av Nordbanken och Gota Bank, b ildades separata a vvecklingsbolag som h ette Securum AB o ch Retriva A B. I dessa b olag tillsattes en s tyrelse av e ndast privata a ktörer. På samma sätt utgjordes B ankstödsnämndens styrelse av representanter f rån d en privata sektorn. Utöver d et bistod olika p rivata k onsulter B ankstödsnämnden med r esurser och k unskap under portföljvärderingen. Med a ndra är e n ytterligare slutsats att s tatens stödåtgärder b åde f örutsattes och möjliggjordes av e n samverkan med d et privata näringslivet. S amarbetet innebar att s tatliga organ f ick k unskap, kompetens o ch erfarenheter som annars skulle f attas de s tatliga bankerna, avvecklingsbolagen och s tödförvaltningen under 1993–1995. I bilaga 1 finns en r edogöreslse ö ver statliga och privata atktörers åtgärder under bankkrishanteringen. Vidare k an staten och det p rivata näringslivets hantering av bankkrisen på 1990-talet diskuteras i relation till tidigare forskning o m statens roll på f inansmarknaden o ch tidigare bankkriser. För det första m enar Hagberg att Järnvägshypoteksfonden som inrättades i samband med järnvägskrisen u nder 1870-talet var ett uttryck för s tatens roll som g arant i det finansiella s ystemet. Å e na sidan f ungerade J ärnvägshypoteksfonden o ch den generella bankgarantin a nnorlunda och a dministrerades p å olika sätt. Medan syftet med Järnvägshypoteksfonden var att d irekt tillföra pengar t ill d et f inansiella systemet g enom att l åta b anker b elåna sina obligationer i en s tatlig fond, visar d enna undersökning att u tgångspunkten för bankgarantin 1992 var a tt statliga u tbetalningar skulle m inimeras. Att B ankstödsnämnden gav s tödsökande banker löpande information o m sin v erksamhet under bankanalysen var troligen ett exempel på d etta. Studien v isar att s yftet med kommunikationen var att banker skulle kunna påbörja interna åtgärder som skulle stärka bankens soliditet. 3 5 Å a ndra sidan visar Hagbergs f orskning o ch denna u ndersökning a tt inrättandet av J ärnvägshypoteksfonden och den g enerella b ankgarantin h ade samma motiv: att stärka förtroendet för finanssystemet. Därför går det a tt argumentera för att den g enerella garanti s om regeringen l ade fram tillsammans med o ppositionen i nnebar att s taten intog rollen som g arant p å bankmarknaden 1992. D et är i linje m ed Larssons t es om att s taten a ntar rollen som garant under perioder där förtroendet för finanssystemet sviktar. För d et a ndra kan p aralleller mellan bankkrisen p å 1990-talet och finanskrisen på 1920-talet m öjligen dras. Som e n del av bankkrishanteringen u nder 1920-talet f inansierade s taten AB K reditkassan 1922. Hagbergs forskning v isar att AB Kreditkassan f ungerade s om ett stöd till b anker med betalningssvårigheter och gav uttryck för statens roll som “Lender of l ast resort”. Det går å ena s idan att likna i nrättandet av A B Kreditkassan vid bildandet av Bankstödsnämnden. I likhet med AB Kreditkassan var syftet med B ankstödsnämnden att h antera finansiella p roblem i de svenska b ankerna. Å andra sidan finns en s killnad mellan stödorganisationerna. Enligt Hagberg ä gdes och drevs A B Kreditkassan a v privata affärsbanker m edan Bankstödsnämnden v ar sorterad under F inansdepartementet. Denna undersökning visar däremot att privata aktörer s pelade en stor roll även i B ankstödsnämnden. E tt exempel s om s tyrker denna tes är a tt Bankstödsnämnden t og hjälp från privata investmentbolag, k onsultbyråer och revisionsfirmor f ör a tt kontrollera en n ödlidande banks verksamhet. Antagandet s tyrks av I ngves och Lind tes om a tt a nlita privata konsulter var ett avgörande beslut under bankkrishanteringen. För det t redje v isar Hagbergs f orskning a tt A B Kreditkassan h anterade k raftiga kreditförluster i W ermlandsbanken, AB L antmännabanken o ch AB N ordiska Handelsbanken på ett liknande s ätt som F inansdepartementet och Bankstödsnämnden senare hanterade problemkrediter i Nordbanken r espektive Gota Bank. I båda f allen bildades ett separat bolag s om t og över p roblemengagemang från den nödlidande banken. F inansdepartementet bildade Securum A B vid Nordbankens rekonstruktion medan B ankstödsnämnden skapade Retriva A B som en del av Gota Banks omstrukturering. Vidare går det går a tt argumentera för att b ankkrishanteringen inte ledde t ill att s taten i ntog en ö kad r oll som r eglerare p å finansmarknaden. Denna undersökning visar a tt bankgarantins fokus var att i största möjliga mån nyttja de privata a ktörer som fanns på bankmarknaden. Å 3 6 ena sidan nationaliserades två b anker och tre statliga f örvaltningsbolag som e n del a v bankkrisarbetet. Å a ndra s idan fick flera ledamöter i b ankernas ledning sitta k var o ch byttes i nte u t mot statliga r epresentanter. Dessutom visar s tudien a tt Bankstödsnämnden tillsatte e n styrelse bestående a v bara privata a ktörer i s tatliga bolag som Securum AB och R etriva A B. Enligt d enna studie v erkade alltså staten v ara v illig att äga o ch bilda verksamheter som en d el av b ankkrishanteringen men att d et låg utanför statens intresse att d riva den löpande förvaltningen i dessa. E n möjlig f örklaring t ill a tt statens bankkrishantering under 1990-talet tycktes vara beroende av p rivata a ktörer k an härledas till Larssons forskning. Larsson menar att bankkrisen föregicks av en stark tilltro till privatisering och en avreglerad marknad. De slutsatser som kan d ras a v denna undersökning b idrar till forskningsläget o m hanteringen av den svenska bankkrisen under 1990-talet. I tidigare f orskning har L arsson o ch Sjögrens argumenterat för s tabiliteten återställdes i b anksystem t ack vare att staten i ntog rollen som garant p å finansmarknaden. På samma sätt har Ögren lyft fram att s tatens roll som “Lender of Last Resort” är e tt verktyg används för a tt motverka en b ankkris. Denna studie visar däremot att det p rivata näringslivets representation i d e statligt förvaltade bankerna, b olagen o ch i Bankstödsnämnden var a v lika stor b etydelse för bankernas återhämtning som s tatens g arantier och s taten roll som garant. P rivata a ktörer satt med i Bankstödsnämndens styrelse o ch de ansvarade för a tt driva den löpande verksamheten i de b anker och bolag som staten blev ägare t ill u nder bankkrisen. De tillförde n ödvändig kunskap, k ompetens och erfarenheter som krävdes för att stödåtgärderna skulle f å önskad e ffekt. M ed andra o rd bidrog det privata näringslivet m ed resurser s om de statliga o rganisationerna b ehövde f ör att kunna minimera statlig inblandning på bankmarknaden och maximera återvinningen av bankstödet. Avslutningvis kan e n slutgiltig k ommentar om bankkrishanteringen under 1 990-talet g öras. Enligt s tudien t ycks det finnas vissa likheter mellan hanteringen av d eflationskrisen p å 1920-talet o ch statens samverkan m ed det privata n äringslivet under 1 990-talet. Men b erodde statens bankkrishantering och samarbete med privata aktörer under 1990-talet på a tt AB Kreditkassan och avvecklingsbolag hade visat sig vara en lyckad metod? E ller berodde d et snarare på a tt perioden hade föregåtts a v en privatiseringsvåg s om förespråkade marknadslösningar? Det är såklart svårt att besvara d enna fråga. E tt möjligt svar kan däremot v ara a tt statens hanteringen av b ankkrisen var en kombination a v både tidigare erfarenheter f rån bankkriser och en stark samtida tilltro till det privata näringslivet. 37 Referenser Arkivmaterial Bankstödsnämnden (1993a). Verksamhetsberättelse 1 maj-30 juni. Stockholm: Finansdepartementet (Tillgänglig Riksarkivets depå i Täby: SE/RA/420517/B/B 1/1) Bankstödsnämnden (1993b). S tyrelseprotokoll 1993:16. Stockholm: Finansdepartementet (Tillgänglig Riksarkivets depå i Täby: SE/RA/420517/A/A 1/1) Bankstödsnämnden (1993c). Styrelseprotokoll 1993:17. Stockholm: Finansdepartementet (Tillgänglig Riksarkivets depå i Täby: SE/RA/420517/A/A 1/1) Bankstödsnämnden (1993d). Styrelseprotokoll 1993:18. Stockholm: Finansdepartementet (Tillgänglig Riksarkivets depå i Täby: SE/RA/420517/A/A 1/1) Bankstödsnämnden (1993e). Styrelseprotokoll 1993:21. Stockholm: Finansdepartementet (Tillgänglig Riksarkivets depå i Täby: SE/RA/420517/A/A 1/1) Bankstödsnämnden (1993e). Styrelseprotokoll 1993:23. Stockholm: Finansdepartementet (Tillgänglig Riksarkivets depå i Täby: SE/RA/420517/A/A 1/1) Bankstödsnämnden (1994). Verksamhetsberättelse 1 juli-30 juni . Stockholm: Finansdepartamentet (Tillgänglig Riksarkivets depå i Täby: SE/RA/420517/B/B 1/1) Bankstödsnämnden (1995a). Verksamhetsberättelse 1 juli-30 juni. Stockholm: Finansdepartamentet (Tillgänglig Riksarkivets depå i Täby: SE/RA/420517/B/B 1/1) Bankstödsnämnden (1995b). Styrelseprotokoll 1995:19. Stockholm: Finansdepartementet (Tillgänglig Riksarkivets depå i Täby: SE/RA/420517/A/A 1/4) Bankstödsnämnden (1995c). Styrelseprotokoll 1995:21. Stockholm: Finansdepartementet (Tillgänglig Riksarkivets depå i Täby: SE/RA/420517/A/A 1/4) Digitala referenser Ahland, L. (2015). Private debt in Sweden in 1900–2013 and the risk of financial crisis. Scandinavian Economic History Review , 63(3), ss. 302-323 Barr, D. & H. Pierrou. (2015). Vad blev notan för 1990-talets bankstöd. Ekonomisk Debatt , Vol. 43(5). ss. 45–61 Englund, P. (1999). The Swedish banking crisis: Roots and consequences. O xford Review of Economic Policy, Vol. 15(3), ss. 80–97 38 Englund, P. (2015). The Swedish 1990s banking crisis: A revisit in the light of recent experience. The Riksbank Macroprudential Conference 23-24 Juni. Stockholm: Sveriges Riksbank. Ingves, S. & Lind. G. (1996). Hanteringen av bankkrisen – sedd i efterhand. Penning- och valutapolitik, 1991:1. Stockholm: Sveriges Riksbank. Ingves, S. & Lind, G. (1998). Om att hantera en bankkris. Ekonomisk Debatt , Vol. 26(1). ss. 41–54 Ingves, S., Lind, G., Masaaki, S., Caruana, J. & Ortiz Martínez, G. (2009). Lessons Learned from Previous Banking Crises: Sweden, Japan, Spain, and Mexico. Washington: Group of Thirty Jennergren, P. & Näslund, B. (1998). Efter bankkrisen – vad blev notan för skattebetalarna? Ekonomisk Debatt , Vol. 26(1), ss. 69– 76. Jonung, L. (2009). The Swedish model for resolving the banking crisis of 1991-93. Seven reasons why it was successful. European Economy - E conomic Papers, 360. Bryssel: Europakommissionen Larsson, B. (2001). Bankkrisen, medierna och politiken: Offentliga tolkningar och reaktioner på 90-talets bankkris. Göteborg: DocuSys Larsson, B. (2003). Neo-liberalism and polycontextuality: banking crisis and re-regulation in Sweden. Economy and Society , Vol. 32(3), ss. 428-448. Leonard, N. (2021). Sweden 1991 Bank Support Authority (Bankstödsnämnden). The Journal of Financial Crises , Vol. 3(1). ss. 650-663. Urwitz, G. (1998). Erfarenheter från en Bankkris. Ekonomisk Debatt , Vol. 26(1), ss. 55–68 Ögren, A. (2018). Banking Crises and Lender of Last Resort in Theory and Practice in Swedish History, 1850–2010. I Rockoff, H. & Suto, I. (red) Coping with financial crisis: Some Lessons from Economic history. Singapore: Springer, ss. 47 — 76 Trycka källor Ahland, L. (2017). Financialization in Swedish Capitalism: Debt, inequality and crisis in Sweden 1900-2013. Stockholm: Stockholms universitet Bergström, C., Englund, T. & Thorell, P. (2002). Securum & vägen ut ur bankkrisen . Stockholm: SNS förlag 39 G ustavsson, M. & Svanström. Y (red.) (2018). Undersökningsdesign. Metod: guide för historiska studier. Lund: Studentlitteratur, ss. 13–39 Hagberg, A. (2007). Bankkrishantering: aktörer marknad stat. Västerås: Edita Västra Aros AB Larsson, M. (1998). Staten och kapitalet: det svenska f inansiella systemet under 1900-talet. S tockholm: SNS Förlag Larsson, M. & Lönnborg, M. (2014). Finanskriser i Sverige. Lund: Studentlitteratur AB L arsson, M. & Sjögren, H. (1995). Vägen till och från bankkrisen. Stockholm: Carlssons Förlag Statliga publikationer P rop. 1991/92:21. Om täckning av aktier m.m i Nordbanken. Stockholm: F inansdepartementet P rop. 1992/93:135. Om åtgärder för att stärka det f inansiella systemet . Stockholm: Finansdepartementet P rop. 1995/96:172. Avveckling av bankstödet. Stockholm: Finansdepartamentet Redog. 1985/86:15. Redogörelse till riksdagen: Fullmäktiges i riksbanken förvaltningsberättelse för år 1985 (Redog. 1985/86:15). Stockholm: Riksbanken S OU 1998:160. Reglering och tillsyn av banker och k reditmarknadsföretag (SOU 1998:160). Stockholm: Finansdepartementet SOU 1993:16. Nya villkor för ekonomi och politik (SOU 1993:16). Stockholm: Finansdepartementet SOU 1993:28. B ankstödsnämnden (SOU 1993:28). S tockholm: Finansdepartamentet 4 0 B ilagor T abell 3: Översikt över viktiga händelser under bankkrishanteringen U tbetalning Datum H ändelse av staten (mdr SEK) oktober 1991 Regeringen godkänner kapitaltillskott Nordbanken 5,16 april 1992 Styrelsen i Nordbanken formulerar en handlingsplan juni 1992 Riksdagen godkänner handlingsplan och stödpaket till 2 0 Nordbanken beviljas j uni 1992 Statliga förvaltningsbolaget Venantius AB bildas juni 1992 Nordbankens rekonstruktion påbörjas september 1992 Gota AB ansöker om konkurs september F inansdepartementet meddelar att samtliga Gota Banks 1992 förpliktelser infrias oktober 1992 Avvecklingbolaget Securum AB bildas och kapitaliseras genom 34 statliga medel oktober 1992 Regeringen utser en styrelse till Securum AB, där majoriteten utgörs av representater från privata sektorn oktober 1992 Nordbankens problemkrediter överförs till Securum AB (pågår fram till januari 1993) december 1992 E n nästan fullt enig riksdag godkänner regeringens proposition om att införa en generell bankgaranti december 1992 S -E Banken och Föreningsbanken meddelar att de sannolikt kommer vara i behöva statligt stöd 41 d ecember 1992 S taten förvärvar Gota Bank ur konkursboet efter S-E Bankens godkännande januari 1993 Staten förvärvar Securum AB ur Nordbanken 1 januari 1993 R egeringen godkänner en förlusttäckningsgaranti till Gota Bank (betalades aldrig ut) (10) januari 1993 Rekonstruktion av Gota Bank påbörjas (pågår fram till s eptember 1993) R egeringen utser Bankstödsnämndens styrelse där regeringen, maj 1993 oppositionen och det privata näringslivet finns representerat maj 1993 B ankstödsnämnden bildas för att hantera bankstödet och tar över förvaltningen av Nordbanken, Securum AB och Gota Bank maj 1993 B ankstödsnämndens arbete med att värdera de stödsökande banker enligt Hängmattan påbörjas med hjälp av i nvestmentbolag, konsultbyråer och revisionsfirmor augusti 1993 S-E Banken drar tillbaka sin ansökan om bankstöd augusti 1993 Regeringen godkänner Bankstödsnämndens förslag om att (5) utöka förlusttäckningsgarantin till Gota Bank (betalades aldrig ) september 1993 Gota Bank delas i två delar enligt Hängmattan och avvecklingsbolaget statliga Retriva AB bildas. Styrelsen består av privata aktörer september 1993 Ö verföring av Gota Banks problemkrediter till Retriva AB påbörjas (pågår fram till december 1993) september 1993 Bankstödsnämnden och Credit Sussie First Boston samarbetar för finna en bank att ta över den friska delen av Gota Bank (pågår fram till december 1993) oktober 1993 Bankstödsnämnden och Gota Banks styrelse formulerar en 20 rekonstruktionsplan för friska delen av Gota Bank 4 2 o ktober 1993 Bankstödsnämnden lämnar en garanti till Föreningsbanken (2,5) ( utnyttjas inte) december 1993 Staten förvärvar Retriva AB ur Gota Bank 4 d ecember 1993 Gota Bank fusioneras med Nordbanken j anuari 1994 Förberedelser av privatisering av Nordbanken sker (pågår fram till september 1995) juni 1995 Samtliga svenska banker påvisar positiva balansräkningar juni 1995 Securum AB köper upp Retriva AB. Styrelsen till nya Securum AB forsätter att utgöras av privata aktörer oktober 1995 34,5 procent av statens aktieinnehav i Nordbanken säljs till a llmänheten 1996 Bankgarantin tas bort och Bankstödsnämnden avvecklas Källa: anges löpande i texten. 4 3