Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt. Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct. 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 C M FISKERIVERKET INFORMATION 2:1998 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? Ett exempel på hur fiskeriundersökningar hedrevs under 1800-talets senare del HANS HÖGLUND t Havsfiskelaboratoriet 1, i MAnsvarig utgivare: Generaldirektör Per Wramner Huvudredaktör: Informationsassistent Monica Bergman Redaktionskommitté: Chef U-avdelningen, Ingemar Olsson Chef Havsfiskelaboratoriet, Jan Thulin Chef Kustlaboratoriet, Erik Neuman Chef Sötvattenslaboratoriet, Stellan F Hamrin Informationschef, Lars Swahn FISKERIVERKET producerar sedan september 1997 två nya serier; Fiskeriverket Information (ISSN 1402-8719) Fiskeriverket Rapport (ISSN 1104-5906). Dessa ersätter tidigare serier; Kustrapport (ISSN 1102-5670) Information från Havfiskelaboratoriet Lysekil (ISSN 1100-4517) Information från Sötvattenslaboratoriet Drottningholm (ISSN 0346-7007) Rapport/Reports från Fiskeriverket (ISSN 1104-5906). För prenumeration och ytterligare beställning kontakta: Fiskeriverket, Sötvattenslaboratoriet, Monica Bergman, 178 93 Drottningholm Telefon: 08-62 00 408, Fax: 08-759 03 38 Tryckt på Storafine miljövänligt papper i 700 ex Februari 1998 Alltryck i Lysekil AB ISSN 1402-8719 FISKERIVERKET INFORMATION 2:1998 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? Ett exempel på hur fiskeriundersökningar hedrevs under 1800-talets senare del HANS HÖGLUND t Havsfiskelaboratoriet FISKERIVERKET INFORMATION 2: 1998 (5-60) Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? Ett exempel på hur fiskeriundersökningar hedrevs under 1800-talets senare del HANS HÖGLUND f Förord Under många år, särskilt under 1960- och 1970-talen fördes en, tidvis mycket ani­ merad diskussion, om den s k alterneringshypotesen, dvs sillperioderna på de svenska och norska västkusterna skulle ha alternerat med varandra enligt ett spe­ ciellt mönster. Detta innebar att då en sillperiod avslutats i Bohuslän skulle sillen gå till utmed Norges västkust och successivt dra sig mot norr. Då en sillperiod avslutats i Nord-Norge skulle sillen återigen gå till i Bohuslän och ge upphov till en ny period där, varefter förloppet skulle upprepas. Huvudkombattanter i striden var förre chefen för Fiskeristyrelsens Havsfiske­ laboratorium i Lysekil Hans Höglund och den norske forskaren Finn Devoid vid Havforskningsinstituttet i Bergen. Devoid hävdade alterneringshypotesens riktig­ het medan Höglund ansåg den oriktig bl a på grundval av det faktum att sillen i Skagerrak och den på norska västkusten skulle tillhöra olika sillstammar med olika vandringsmönster. Sedan Höglund pensionerats och efter det att han arbetat med olika fiskeri- biologiska spörsmål tog han åter upp problemet med alterneringshypotesen och vid sin död 1986 efterlämnade han ett manuskript vilket innehöll ett utkast till ett kapitel i en planerad bok. Utkastet presenteras i denna FISKERIVERKET INFORMATION i stort sett så som Höglund lämnade det. Endast en del formella ändringar har gjorts, t ex strykning av hänvisning till tabeller som inte återfunnits etc. Arbetet innehåller en stor mängd referenser, många hänvisande till avsnitt i olika norska års­ berättelser, t ex från Selskabet for de Norske Fiskeriers fremme, samt tidnings- och tidskriftsnotiser. Höglund efterlämnade ingen referenslista men vi har försökt sammanställa en som dock ej är komplett. Vid läsning av Höglunds arbete är det uppenbart att det avsetts vara en del av ett större verk. Huvudändamålet med publiceringen har inte varit att egentligen bidra till en lösning av problemet, utan att snarare belysa hur fiskeristatistik in­ samlades och fiskeriundersökningar bedrevs i Skandinavien under senare hälften av 1800-talet. Arbetet visar dessutom på ett enastående sätt hur en noggrann och penetrerande forskare som Höglund arbetade, ja nästan pressade sig fram bland både lättillgänglig och otillgänglig information. Det ligger nästan något av detek­ tivroman över det hela - dock utan den slutliga lösningen, men pekande mot denna. Bernt I Dybern och Jan Thulin Fiskeriverket, Havsfiskelaboratoriet, Box 4, 453 21 LYSEKIL Hans Höglund Hans Höglund föddes i Uddevalla 18 mars 1899 och dog i Lysekil 13 december 1986. Han avlade doktorsexamen i Uppsala 1947. Un­ der åren 1931-44 hade han anställning som assistent i Svenska Hydrografisk-Biologiska Kommissionen, 1945-53 som laborator vid Havsfiskelaboratoriet i Lysekil och under åren 1954-66 som före­ ståndare för detsamma. Han var medlem i flera olika kommitteér inom ICES och har producerat skrifter om foraminiferer, plankton, sillens biologi och sillperioderna. Levnadsteckning: En av Europas främsta marin­ zoologer, av K.G. Nyholm, Sv. Dagbladet 4 januari 1987; Hans ar­ beten blev klassiker, av Armin Lindquist, Dagens Nyheter 8 fe­ bruari 1987; Dr. Hans Höglund dies, i ICES/CIEM information 9, april 1987. Hans Höglund Innehåll Förord Inledning 7 Om de bohuslänska sillfiskeperiodernas supponerade lagbundenhet 7 Har det norska sillfisket varit periodiskt? 10 Vårsillfisket 10 Axel Boeck 10 G.O. Sars kontra Boeck 1 1 Sars fortsatta sillundersökningar 13 O.S. Jensen 14 Om Opsynets organisation 15 Ur Opsynschefens årsberättelser 1870-74 16 O.S. Jensens tolkning av andrahandsuppgifterna om 70-talets sillsorter 20 O.S. Jensens tolkningar och slutledning 24 Kommentarer till Jensens första berättelse 25 Myndigheternas inställning till sillfisket. Trevande försök att införa snörpvad 27 Åtefisket 31 De första försöken med drivgarnsfiske 34 Den norska sillforskningens vidare öden 35 Sillfiske och sillförekomst på Vestlandet 1880-1897 37 Drivgarnsfiske till havs slår igenom 42 Storsillfiske och storsillförekomst 46 Den nordnorska ”storsillperioden” på 1860- och 70-talen 47 Tiden för ”storsillperiodens” början 48 Det nordnorska storsillfiskets geografiska utbredning 48 Fiskemetoder 48 Fiskesäsongernas varaktighet; ”periodens” avslutning 48 Farkoster 49 Axel Boeck och storsillen 49 Sars och storsillen 33 Finn Devoid och 1800-talets ”storsillperiod” 51 1700-talets apokryfiska ”Storsillperiod” 52 Förekomst av storsill utanför de s k ”Storsillperioderna” 54 Tiden före 1860 54 Storsillförekomst och fiske efter 1875 57 Referenser 59 6 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? Inledning Om de bohuslänska sillfiskeperiodernas supponerade lagbundenhet Det utmärkande för de bohuslänska sillpe­ rioderna har varit att sillen under höst/vin­ ter trängde in i skärgården och djupt in i fjor­ darna. Ett bohuslänskt sillfiske kunde i forna tider över huvudtaget endast bedrivas när sillen fanns inom räckhåll innanför det yt­ tersta havsbandet. I våra dagar råkar man gärna glömma bort att före de sista decen­ nierna av det förra seklet var sillfiske på öppna havet utanför Bohuslän ett i stort sett okänt begrepp. Förutsättningarna härför i form av lämpliga båtar och redskap saknades. Under mellantiden mellan sillperioderna förekom endast sporadiskt ett fiske som ba­ serades på smärre, lokala sillstammar och vars fångstutbyte huvudsakligen användes till agn och husbehov. Själva benämningen sillperiod är säker­ ligen mycket gammal, och man inlade däri ingen annan betydelse, än att man avsåg en längre eller kortare följd av år, då sillen gick till och kunde fiskas. A.V. Ljungman, under tiden 1873-1883 förordnad som statlig ”sillunder-söknings- förrättare” ansåg sig med stöd av sina histo­ riska forskningar kunna fastställa att det fö­ relåg en utpräglad regelbundenhet i uppträ­ dandet av de stora bohuslänska sillfiskena, och han spårade dem så långt tillbaka som till vikingatiden (900-talet). Han beskrev dem först under termen sekulärt periodiska (Ljungman, 1879). ”Sekulärt” ändrade Ljung­ man senare inpå 1890-talet, till semisekulärt. I motsättning till de flesta äldre uppfatt­ ningar om orsakerna till sillens uppträdande och försvinnande sökte Ljungman efter en naturvetenskaplig förklaring, som var obero­ ende av människans åtgöranden. På samma sätt som man tidigare under 1800-talet gjort beträffande växlingarna i väderleken, skördarna, gräshoppstågen osv samman­ ställde Ljungman de bohuslänska sillfiske­ perioderna med den 55 1/2-åriga (egentligen 5 x 11-åriga) periodicitet, som astronomen Schwabe 1843 hade upptäckt hos fläckbild­ ningen på solens yta (Ljungman op cit). Utgående från den på Ljungmans tid se­ nast förflutna 55 1/2-åriga solfläcksperioden, den som sträckte sig mellan solfläcksminima 1810 och 1867, urskilde han bakåt en rad av nitton 55 1/2-årsperioder. Under varannan av dessa solfläcksperioder skulle den s k ”rik­ tiga hafssillens” periodiskt ymniga förekomst ha inträffat vid Bohusläns kust, på så sätt att ofantligt rika sillfiskeperioder omväxlat med mindre rika. Detta åskådliggjorde Ljung­ man genom olika typsorter i sitt period­ schema som återges här nedan (op cit): Det Ljungmanska sillperiodschemat omfattades så småningom av ett flertal ef­ terföljande författare. Några av dessa visade sig vara mera ”periodicitetsfrälsta” än Ljung­ man själv. Otto Pettersson, den som oceanograf välkände och ryktbare svenske kemipro­ fessorn, spann vidare på Ljungmans period­ schema. Men han ställde det i samband med ett annat slag av celesta fenomen. Till detta är det nödvändigt att återkomma längre fram i denna framställning, där en annan sida av sillperiodproblemen skall behandlas. Här skall endast påpekas att Otto Pettersson inte hade några egna nya synpunkter att komma med rörande sillfiskenas historia. Han accep­ terade den Ljungmanska periodiciteten såsom historiskt dokumenterad och företog inte nå­ gon kritisk granskning av dess tillförlitlighet. Nutida historiker, som ägnat de bohus­ länska sillperioderna intresse, ställer sig emellertid mycket kritiska och avvisande till den supponerade lagbundenheten i Ljung­ mans periodschema. Av de nio sillperioder, som schemat upptar, är det endast de följande tre: 1556-1589, 1747-1808/9 och 1877-1906, som det råder enighet om (Dalén, 1941). För 1500-tals- respektive 1800-talsperioderna är enigheten fullständig beträffande begynnelse­ åren, men mindre fullständig beträffande avslutningsåren alltefter olika bedömnings­ grunder. Sålunda anses t ex inte årtalet 1589 7 Hans Höglund Period Karakteristik Sillfiske- period 19 1867-1922. (Rikt fiske begynt 1877). 9 18 1811-1866. (Intet rikare fiske). 8 17 1755-1810 (Rikt fiske 1748-1808, hvilket serskildt under senare fjerdedelen af 1700-talet antog ofantliga dimensioner). 16 1699-1754. (Intet nämnvärdt rikare fiske förr än motslutet af perioden från 1747 eller 1748). 7 15 1643-1698. (Rikare fiske åtminstone mellan 1660 och 1680). 14 1587-1642. (Intet rikare fiske). 13 1531 -1586. (Synnerligen rikt fiske åtminstone mellan 1556 och 1587). 6 12 1475-1530. (Intet rikare fiske). 11 1419-1474. (Rikare fiske åtminstone omkring medlet af århundradet). 5 10 1363-1418. (Intet rikare fiske). 9 1307-1362. (Synnerligen rikt fiske åtminstone under förra tredjedelen af århundradet, hvilket dock antagligen begynt redan under slutet af det nästföregående samt kanske fortfarit intill digerdöden?). 4 8 1251-1306. (Under början och medlet af perioden åtminstone intet rikare sillfiske, ehuru sådant dock antagligen begynt emot slutet af densamma). 7 1195-1250. (Antagligen rikare fiske, under hvilket Gullholmen, Öckerö m fl ödeöar bebygdes samt Marstrand och Dragsmarks kloster anlades). 3 6 1139-1194. 5 1083-1138. (Antagligen ett rikare fiske, under hvilket Konungahella nådde betydenheten af kanske hela nordens främsta handelsstad). 4 1027-1082. 2 3 971-1026. (Rikare fiske åtminstone under Olof den heliges regering). 1 2 915-970. (Intet rikare fiske under Gunhildssönernes regering åtminstone). 1 859-914. markera en tvär avslutning, utan fisket utslocknade så småningom under de följande tio åren. (Holmberg, Bohusläns hist,. 1963, sid 153). Det ”rikare” fiske, åtminstone mel­ lan 1660 och 1680, som Ljungman räknade med såsom sillperiod i sitt schema ”kan knap­ past anses vara historiskt säkert belagt” (Dalén, 1941) och, som Holmberg skriver ”om man för denna korta tidrymd (av några år vid slutet av 1660-talet, då sillfisket varit lovande) skall använda beteckningen sill­ period eller ej är en terminologisk fråga utan historisk betydelse. Att den rikligare sill- tillgången var av kort varaktighet, är emel­ lertid källornas samstämmiga vittnesbörd” (Holmberg 1963). Likaledes kan det sägas att fångstkurvan över 1800-talets överflödande sillymnighet i skärgården visserligen plötsligt föll katastro­ falt efter rekordsäsongen 1895/96, men helt slut var inomskärsperioden ej förrän efter 1906. Man behöver inte vara historiker av facket för att ställa sig ytterst skeptisk inför Ljungmans dokumentation av de fem medeltidsperioderna. Det förekommer alltför mycket av antaganden och förbehåll och rena gissningar, vilka lagts till grund för de djärva historiska slutledningarna. 8 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? De ytterst lapidariska kommentarerna i periodschemat är ett slags extrakt av Ljung­ mans 1877 utgivna arbete där de historiska forskningarna behandlas. Däri säger han t ex på sid 4: ”De uppgifter, som man från dessa aflägsna tider eger om sillfisket, äro emeller­ tid så ofullständiga och obestämda att de på sin höjd ådagalägga att detsamma äfven då blott tidtals och med långa afbrott försiggått”. Detta gällde den förmodade perioden under senare hälften av 1100-talet. I sammanhang med den supponerade 1300-talsperioden sä­ ger Ljungman på sid: 6: ”Ifall nu våra tvifvels utan ganska ovissa antaganden om detta fiskes början och slut äro riktiga...”. När Ljungman (1879) offentliggjorde sin idé om solfläcksperiodicitetens samband med sillens massuppträdande var han mycket för­ siktig och återhållsam. Han menade sig inte ha löst problemen, men inbjöd till ett samar­ bete mellan arkiv- och historieforskare å den ena sidan och naturforskare å den andra. Man får den bestämda uppfattningen att Ljung­ man långt ifrån ansåg utforskandet av sillperiodernas historia som avslutat och att han vädjade till ”personer som gjort arkiv- och historieforskning till sin lifsuppgift” att hop­ samla till ämnet hörande fakta från gångna tider. I senare arbeten, t ex 1883, talar han dock om den sekulära sillperiodiciteten som vore den ett fastslaget faktum; något som alltså senare historiker av facket ingalunda skri­ ver under på. Den fortsättning han ställde i utsikt beträffande de egna historiska forsk­ ningarna fick han aldrig tid eller tillfälle till. Konklusionerna blir att ingen, vare sig nu eller tidigare, har ifrågasatt att olika bo­ huslänska sillperioder existerat - fakta från 1500-, 1700- och 1800-talen kan ju ej förne­ kas. Men den strängt lagbundna sekulära periodicitet, som Ljungman räknade med, kan inte bara betvivlas utan måste anses vara vederlagd. Under alla förhållanden är det ute­ slutet att man på basis av den Ljungmanska periodschemat skulle kunna förutspå årtalet då en ny bohuslänsk sillperiod skulle kunna tänkas börja. Inför det närmast följande kapitlet skall det alltså fastslås att rika bohuslänska sill­ perioder av längre eller kortare varaktighet har omväxlat med sillfattiga mellanperioder och att fenomenet kan spåras bakåt till in i medeltiden. Detta är odiskutabla fakta. Det som just nu är och som åtskilliga gånger tidi­ gare varit föremål för debatt är däremot frå­ gan om vilket eller vilka slag av sill det har varit som orsakat och bildat den dominerande beståndsdelen i de bohuslänska periodernas sillmassor. 1700-talets sillperiod, trankokerier på Sturholmen (efter C. Krantz, omritad detalj av F. Weinbergs akvarell, 1794, Nationalmuseum, Stockholm). 9 Hans Höglund Har det norska sillfisket varit periodiskt? Vårsillfisket Till skillnad från situationen i Bohuslän har det i Norge aldrig behövt råda delade me­ ningar om vilket sillslag det varit som givit upphovet till vintersillfisket på dess västra kuster. Däremot har det mellan norska sill­ forskare förelegat en viss brist på enighet be­ träffande begreppet sillperiod. Axel Boeck Även i Norge är uttrycket ”sildeperiode” gam­ malt och torde ha använts utan att man egentligen lagt någon speciell mening i or­ det. Det blev univers itetsstipendiaten Axel Boeck (1833-1873), av norska regeringen för­ ordnad att utforska vårsillfisket, som efter en tioårig verksamhet formulerade följande enkla och anspråkslösa definition: ”En Raekke av Aar, i hvilke Fisket stadigt har slaaet til, henaevner jeg en sildeperiode, og afsaadanne Perioder kan ethvert Sildefiske opvise flere” (Boeck 1871, sid 2). I definitionen är det ej tal om platsen för fisket. Detta var ju också helt överflödigt då det enda vintersillfiske, som man på Boecks tid kunde tänka sig, be­ drevs i omedelbar närhet av kusten, helt ”un­ der land” på relativt grunt vatten och på ett mycket begränsat kustavsnitt. Med de enda redskap för sillfångst som man då förfogade över, sättgarn och landvad, var fiske på öppna havet otänkbart. Sillfiske till havs på djupare vatten började så smått i mycket blygsam omfattning först 1875, två år efter Boecks död (mera därom längre fram). Boeck hade parallellt med sina biologiska undersökningar på vårsillfältet sysslat med arkivforskningar rörande sillfiskets historia såväl på det norska Västlandet som i Bohus­ län, den forna norska provinsen Viken. Både som fiskeribiolog och som fiskerihistoriker synes han ha varit A.V Ljungmans föregång­ are och förebild. Bland alla andra rön som Boeck kom fram till ”trodde” (B:s egen for­ mulering) han sig ”skimte en vis Lov for Sildefiskets Gang i de forskjelUge Perioder, det stedse gjentager sig. Disse Fakta ere, at naar en Sildeperiode begynder, slaar Fisket til paa en vis Tid af Aaret. Fisket begynder derpaa tidligere og tidligere, men efter nogen Tid, begynder det igjen senere og senere paa Aaret, og endelig oph0rer det. Der foregaar derhos mod Fiskeperiodens Ende en vis besternt Bevaegelse i Fisket, saaledes at de gamle rige Fiskepladse blive faltigere og tilsidstganske förlädes”. (Boeck 1871, sid 102). Efter denna passus fortsätter Boeck på sidorna 102-113 i 1871-avhandlingen, som är hans viktigaste arbete (egentligen var detta arbete en sammanställning av berättelser till Departementet for det Indre), med att utför­ ligt redogöra för de fakta han stöder sig på. (Redan i ett tidigare arbete 1870 a, sid 44 ffi, liksom i föredrag och föreläsningar hade samma redogörelse lämnats.) Dessa ”fakta” jämte en del av Boecks historiska rön i öv­ rigt, i synnerhet begynnelse- och avslutnings­ åren för de norska sillperioderna, skall när­ mare behandlas i ett annat sammanhang i ett senare kapitel. När vårsillfisket inför Boecks egna ögon under hela 1860-talet visade tecken att följa det mönster, som han själv med de historiska källornas hjälp ritat upp för (det norska) 1700-talsfisket, med sillinstegens allt senare ankomst och fiskeplatsernas förflyttning mot nordligare delar av Vestlandet, och med in­ blandning av småfallen sill i stimmen; så be­ farade man möjligheten av att vårsillfisket, som nu i 60 år varit konstant vid den norska kusten och dess innebyggares rikaste in­ komstkälla, kunde försvinna (Boeck 1870 b, sid 21 ). Boeck var ingalunda påstridig i sina spå­ domar, om man nu kan kalla dem så. Han lade, som det verkar, lugnt och försynt fram de fakta han mödosamt plockat fram, och lät var och en dra sina egna slutsatser. Hans egen sammanfattning löd: ”Om end af det anf0rte ikke med nogensomhelst sikkerhed fremgaar, at Vaarsilden vil forlade vore Kyster, ere disse Tegn heller ikke günstige for den modsatte mening”. (Boeck 1871, sid 113 ). 10 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? Den skräck som Boeck påstods ha ingjutit hos dem som hade intressen i det norska sill­ fisket, blev just inte mindre, när det genom svenska tidningar utspreds ett rykte att sill i stor myckenhet våren 1870 inkommit i den svenska skärgården norr om Göteborg. Häri­ genom återupplivades den gamla folktron, som visste berätta, att den norska sillen skulle dra sig från Norges kuster till de svenska. Det var för att ta reda på hur det låg till med underlaget till de svenska tid- ningsrapporterna som Boeck i maj 1870 före­ tog den resa i Bohuslän, vilken jag berört i ett tidigare arbete. (Höglund 1972, sid 7; se även 1971). Resan startades anmärknings­ värt sent under säsongen, vilket torde ha be­ rott på B:s sjukdom tidigare under vintern. Den norska oron blev åtminstone på en punkt dämpad genom Boecks resa. Han kunde nämligen fastslå att de av tidningarna betydligt överdrivna sillförekomsterna i Bo­ huslän vintern och våren 1870 tillhörde den vårlekande form, som idag går under beteck­ ningen Skageracks vårsill, och som med sä­ kerhet alltid förekommit och än idag förekom­ mer i Bohuslän, helt oberoende av sill­ perioder. Det var alltså varken fråga om norsk sill eller om den höstlekande sill som före 1809 hade utgjort grundvalen för 1700-talets bohuslänska sillperiod. Under en hel månad vistades Boeck i Bohuslän. Han seglade från fiskeläge till fis­ keläge, mestadels i öppen båt. Vid bryggorna kom han i direkt personlig kontakt med de bohuslänska fiskarena. Under seglatserna utbytte han tankar och erfarenheter med den svenske fiskeritillsyningsmannen Gerhard von Yhlen, som var hans ständige följeslagare på resan. Under ett uppehåll i Göteborg stif­ tade han bekantskap med ”Trangrums-Acten” och genom studiet av denna och kanhända på grund av tips från någon fiskeriintresserad göteborgare fick han uppslaget att undersöka de gamla grumsedammarna från 1700-talets sillperiod (se Höglund 1972). G.O. Sars kontra Boeck De norska vårsillfångsterna började från 1870 att katastrofalt minska. Man undrar nu hur statsmakterna reagerade på detta? Utan att forska i det norska riksarkivets regerings- akter, där säkerligen mycket av intresse finns att hämta, kan man åtminstone peka på två åtgärder. Den ena var att ”Opsynet” för vår­ sillfisket först reducerades i kapacitet under åren 1872-74 och 1875 helt drogs in. År 1880 återinsattes Oppsynet i sin fulla funktion igen. Den andra regeringsåtgärden var att Indredepartementet beviljade medel till en personalförstärkning i ”de praktisk-viden- skabelige Undersögelser af Saltvands-fiske- rierne” i den mån dessa befattade sig med sillen. År 1872 övergick Georg Ossian Sars (1837-1927) till att bli sillforskare. Han hade sedan 1864 ägnat sig med mycket stor fram­ gång åt undersökningar rörande torsken och torskfisket. Särskilt hade han studerat och klarlagt lofotentorskens lek, torskäggens embryonalutveckling samt larvernas, ynglens och ungfiskens vidare öden. (Sars 1879 a). Liksom Boeck (sedan 1864) var även Sars (sedan 1870) universitetsstipendiat. Det borde alltså ha funnits förutsättningar för ett kollegialt och fruktbringande samarbete dem emellan. För en bedömare nu hundra år ef­ teråt, urartade det till en ganska hätsk forskarrivalitet som i den mån det har in­ tresse för denna framställning gällde sillen, men som möjligen hade djupare rötter. Båda var presumtiva aspiranter till en zoologipro­ fessur och båda var specialister på entomo- straceer. Boeck hade, omväxlande med fiskeri- historiska och rent zoologiska (amphipod- och copepod-)studier, vintertid bedrivit sina sill­ undersökningar under sex av de tio fiske­ säsongerna 1861-1870.1 slutet av sistnämnda år inlämnade han en sammanställning i bok­ form av sina årliga rapporter till Departemen­ tet for det Indre och i början av 1871 blev 11 Hans Höglund denna berättelse tryckt. En del av dess inne­ håll har redan berörts ovan. Sars sillunder­ sökningar utfördes under en för fältarbete betydligt angenämare årstid, somrarna 1872 och 1873. Hans första sillberättelse inlämna­ des till Indredepartementet hösten 1872. Den fick i tidningen Morgenbladet en recension, som tydligen i Boecks ögon var missvisande och dessutom panegyrisk i överkant. Detta blev incitamentet till en tidningspolemik, som fördelade sig med Oplysninger och Gj ensvar, och Gjensvar paa Gjensvar i fem nummer av Morgenbladet, november/december 1872. Sars hade i sin departementsberättelse framhållit att han under några sommar­ månaders vistelse i Stavangertrakten kun­ nat vetenskapligt fastställa vad andra natur­ forskare - stipendiaten Boeck inbegripen och namngiven - inte insett, nämligen att sommar­ sillen (småsillen och fetsillen) endast var ung- domsstadier av den ”veritabla” vårsillen och ej en från denna skild varietet. Boeck, som i sin bok 1871 ”Om Süden og Sildefiskerierna” onekligen hade uttryckt sig olyckligt och oklart i denna fråga, värjde sig i tidningsartiklarna mot beskyllningen. I hans uppdrag ingick i första rummet att ägna sig åt vårsillen och vårsillfisket, och därför hade han ännu ej funnit anledning till att disku­ tera sommarsillens identitet med vårsillen; en identitet som Boeck under tidnings- polemiken med förtrytelse förklarade vara sedan länge känd. Fiskeridirektörens Beret- ning i Norges Fiskerier 1911, p 48-49. Här skall jag inte närmare ingå på denna fråga. Men i den fortsatta tidningsträtan, där det ena ordet gav det andra, kom de båda antagonisterna in på den fråga som står som huvudrubrik för detta kapitel, dvs begreppet sillperiod. I polemikens hetta blir distink­ tionerna klarare och skarpare än i de offici­ ella berättelserna till departementet. Sars kunde för all del medge att forsk­ ning i sillfiskets historia hade sitt intresse och värde men ansåg att ”det er ikke engang efter min Mening afgjort, om det overhovedet exis­ terar saadanne regelbundne afvexlende Sildeperioder”, och han förebrår Boeck för att han ”satt skräck i folk” genom att låta förstå ”at en saakaldet Sildeperiode nu skulde vaere afslutet og altsaa en Aarraekke med fattige Sildefiskerier herefter skulde indtraeffe”. I detta sammanhang beskyller han dessutom Boeck för att denne inte har tänkt över vil­ ken väsentlig skillnad det är emellan begrep­ pen sillfiske och sillförekomst. Härpå svarar Boeck att ”dette er tuende af alle vel kjendte Begreper” och han fortsätter: ”Enhver ved, at det i Havet i forskjellige Afstande fra Kysten kan findes uhyre Masser af Sild, som s0ger ind, dels for at gyde og dels for at s0ge Aate, samt at Fiskerierne alene bero paa, at Süden kommer saa naer ind under Land, at Fiskerne kan tage den. Det gjaelder altsaa her ikke om Sildeforekomst i sin Almindelighet eller om, att Sommersilden er tilstede i Naerheden af Kysten i stprre Maengde. Det kan lidet hjaelpe Fiskeren at vide, at det er Sildeforekomst paa Steder hvor han ikke kan naa den med sine Fangstredskaber, og det kan lidet tr0ste ham at erfare, at Süden sees i store Masser, naar han ikke kan tage den”. Med detta uttalande har Boeck klart och entydigt undanröjt varje eventuell tveksam­ het beträffande hur den definition på sillpe­ riod, som han ger i sina skrifter, skall tolkas. Boecks försiktigt framförda farhågor be­ sannades emellertid. Fångstmängderna av norsk vårsill minskade mer och mer. Avta­ gandet skedde märkligt nog nästan exakt ef­ ter det schema Boeck skisserat, med början i sydligaste delen av det ”sondre distriktet” och drog sig allt nordligare, tills år 1875 den sista obetydliga fångsten gjordes i Söndmöre. Verk­ ligheten överträffade tom Boecks farhågor, som i slutet av hans första artikel i tidnings- polemiken (Morgenbladet, Nr 305,5.11.1872) förtydligades i följande sats: ”Om der end af det anf0rte ikke med nogen sikkerhed frem- gaar, at Vaarsilden vil forlade vore Kyster (det s0ndre Vaarsildedistrikt) ere dog disse Tegn heller ikke günstige for den modsatte Mening”. 12 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt7 Med detta något modifierade citat av sig själv (jfr sid 10) skulle alltså Boeck möjligen ha menat att de två andra vårsilldistrikten, nordre distrikt och Sondmore, skulle försko­ nas från olyckan av ett felslaget vårsillfiske. Här understates och betonas att vår­ sillfiske aldrig under 1800-talet eller tidigare förekommit norr om Summiere. Det blev först under 1900-talet som vårsill fiskades längre norrut. Axel Boecks sista fältobservationer un­ der vårsillfisket gjordes i början av 1870 och de fick mycket snart avbrytas därför att han insjuknade i nervfeber. De kunde endast spo­ radiskt återupptas av honom, ty han ägnade därefter sitt huvudintresse åt Nordnorges storsill: dels under november-december 1871, dels under januari, februari och mars 1872. Resultaten från dessa expeditioner skall jag återkomma till i ett följande kapitel. Den 6 maj 1873 avled Boeck, endast fyrtio år gam­ mal. Därmed avslutades en synnerligen lo­ vande men alltför kort sillforskarbana. Sars fortsatta sillundersökningar Sars för sin del återupptog sommaren 1873 de undersökningar över den s k sommarsillen som han året förut startat. Han började denna gång i norra delen av det Spndre vaarsild- distriktet, och fortsatte i Nordredistriktet. Sars fick nu tillfälle att korrigera den miss­ uppfattning eller feltolkning, som han förra sommaren oförklarligt nog gjort sig skyldig till, då han betecknade ”aesjan” (numera kal­ lad ”bladsild”) vara årsyngel av vårsillen. Nu, sommaren 1873, stiftade han bekantskap med ”müssen”, dvs den verkliga 0-gruppen, ”som sjön överallt var full ao”(Sars 1879, sid 116). Genom samtal med fiskarena hade Sars erfarit ”at Vaarsilden her (i närheten av Espevaer) under föregaaende Vinterfiske havde i stor Udstraekning ”hvidtet” S0en el­ ler anstillet sin Leg” (op cit, sid 116). Vidare erfor han att ”alle Beretninger löd enstemmig paa, at ogsaa dette Aar umaadelige Sildemas- ser havde vaeret udenfor Kysten, om de end ikke kom saa langt ind som i tidligere Aar” (op cit, sid 136 ). Sars berättelse till Indre- departementet slutar med: ”Min Anskuelse er fremdeles densamme som dengang (i förra årets berättelse), at der for naervaerende ingensomhelst rimelig Grunde föreligger til at antage, at Vaarsildefisket ved vor Vestkyst vil opli0re, hvorimod dets Udbytte vistnok paa Grund af mange tilfaeldige Omstaendigheder vil kunne ligesom tidligere komme til at variere fra Aar til andet” (op cit, sid 137). I sin första berättelse, och något skarpare i tidningspolemiken hösten 1872, uttalade sig Sars ironiskt om Boecks sätt att forska, och han säger i Morgenbladet den 27 november 1872: ”Skjöndt Hr. Boeck og jeg, som bekjendt, har anstillet vore Undersögelser afFiskerierne efter en meget forskjellig Methode, idet Hr. Boeck vaesentlig har holdt sig til den histo- riske, og jeg til den naturhistoriske Side, er det derfor ingenlunde min Mening, at Hr, Boeck’s Undersögelsesmethode er urigtig, og min derimod den ene rigtige”. Efter sin hemkomst hösten 1873 till uni­ versitetet i Kristiania satte Sars sig ned (vid skrivbordet) och tänkte igenom problemen och linjerade upp huvuddragen av den norska sillens vandringsmönster. Därvid var det fak­ tiskt mindre de egna rönen än den avlidne kollegan Boecks förkättrade, historiska - och naturhistoriska - forskningsresultat som han byggde sina spekulationer på. Såsom bilaga till Sars inberetning för 1873 följde en karta. Den torde i sin visio­ nära skarpsynthet ge en i de allmänna dra­ gen betydligt fullständigare bild än den man under de senaste decennierna varit van att möta (jfr t ex Devoid 1963 sid 104-105). Sars hypotes om den norska sillens vid­ sträckta vandringsvägar i hela det Norska Havet och stor del av Norra Ishavet under tiden, som ligger utanför fortplantningsbesty­ ren, utformades i opposition till det av Boeck företrädda antagandet ”at Süden, den störste Del af Aaret udenfor den Tid, den söger ind under Kysten, opholder sig paa de större Dy b, 13 Hans Höglund og da naermest i den 10 à 15 mil brede og meget dybe Rende, der straekker sig längs Vestkysten indtil henimod Stat, og som udmunder mod Nordhavet” (Boeck 1871, sid 47). I åtminstone ett avseende har dock Sars hypotes måst modifieras. Han tog nämligen för givet att sillen ute på de oceaniska vid­ derna på jakt efter föda var lika bunden till de översta vattenlagren, som han felaktigt antog att sillåten (=sillfödan) var. Sars gick också in på den mycket om­ tvistade frågan om biandsillen. Han kombi­ nerade biandsillen med ett annat fenomen som ju av Boeck också ansetts som förebud till vårsillfiskets slut, nämligen det att sillens insteg mot kusten i slutet av en period kom senare och senare. Detta förklarade Sars bero på att sillen under vegetationstiden kunde uppehålla sig på växlande avstånd från lek­ platserna på den norska kusten. Om avstån­ det var stort, när fortplantningsdriften satte in, tog lekvandringen lång tid och an-koms- ten till kusten blev sen och vice versa. Ju längre väg sillen hade att tillryggalägga, de­ sto lättare hände det att spridda stim av ung­ sill kom i vägen för de mäktiga ”vaarsilde- bjergen” och föstes som en förtrupp in mot kusten och uppträdde under beteckningen biandsill eller nysill. De samtida författarna Ljungman och Jensen hade allvarliga invändningar att rikta mot Sars förklaring. Detta skall jag ej gå in på här. Invändningarna var dock inte på nå­ got sätt av liknande slag som 90 år senare framställdes av Devoid (1963, sid 108) då han försäkrade sig tro att nysillen var ”the last of the Atlanto-Scandian herring schools that are passing the area”. Låt oss för ro skull försöka tänka oss in i vart denna dunkelt formulerade trossats le­ der. Under exempelvis vintersäsongen 1869/ 70 fångades i vårsilldistriktet 208 000 hl biandsill och 222 000 hl vårsill. Blandsillen fiskades tidigt i säsongen från mitten av de­ cember till utgången av januari. Fisket av vårsillen, som var av normal, oblandad be­ skaffenhet försiggick senare, under tiden från slutet av januari till början av mars. Så vitt det går att förstå vad Devoid me­ nar med hans nyss anförda citat, skulle den norska vårsillstammen redan år 1869 hun­ nit med att bli uppdelad i två skilda kont­ ingenter: den ena med oförändrad lektid, som alltså fiskades på någorlunda normal, kan­ ske en smula åt norr förskjuten fångstplats och på någorlunda normal, kanske något för­ senad tid. Den andra kontingenten skulle däremot ha haft en snabbare gonadutveckling och övergått till att bli höstlekande. Beträf­ fande huvudmassan av den höstlekande kon­ tingenten, den som biandsillen enligt Devoid skulle vara eftersläpare av, får man alltså föreställa sig att denna tidigare på hösten skulle ha passerat vårsilldistriktets sydliga latitud. I överensstämmelse med den devold- ska alterneringhypotesens premis-ser skulle den ha dykt ned i Norska Rännan, under den Baltiska strömmen för att uppenbara sig ut­ anför Bohuslän. Tanken är svindlande orim­ lig. Bohuslän fick dessutom ingen ny sillpe­ riod förrän i slutet av 1877. O.S.Jensen De praktisk-vetenskapliga undersökningarna rörande vårsillen och vårsillfisket kom att ligga nere under hela 1870-talet. Inte förrän största delen av 1880 års vårsillsäsong redan gått till ända, trädde en ny forskare till. Den nye var konservatorn vid Bergens Museum Olof Scheveland Jensen (1847-1887). Jensen föreslogs av det nybildade ”Selskabet for Nor­ ges Fiskeriers fremme”. I början av sin för­ sta berättelse till departementet (tryckt 1881) uttalar Jensen sitt beklagande över att hela det ödesdigra decenniet fått förflyta utan att, som Jensen uttrycker det, den mycket märk­ liga utveckling som sillen genomgått kunnat följas och studeras ur en naturvetenskaplig synvinkel. Jensen gjorde till sin första uppgift att rekapitulera de tio årens händelseförlopp, såväl på vårsillfältet som på Nordnorges 14 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? (Troms och Nordlands) kuster. Beträffande vårsillen hade han en tillförlitlig och ovär­ derlig källa att ösa ur i form av ”Opsyns-che- fens” utförliga årsberättelser över vårsill­ fiskets gång, och om han behövde ytterligare detaljer kunde han gå till ”opsynets” original­ protokoll, som legat till grund för berättel­ serna. För vad som hände under tiden efter det att ”opsynet” lagt ned sin verksamhet, dvs fr o m 1875 tom 1879, fick han klara sig med muntliga utfrågningar hos yrkesfolk och med studier av fiskerinotiser i tidningar. Beträf­ fande den redan avslutade ”storsillepoken” i Nordnorge kunde han också få vissa upplys­ ningar ur Amtmännens berättelser. Om Opsynets organisation När Jensen talar om ”Opsynet” låter det som om begreppets innebörd var en självklar sak. Och givetvis var det så också. Han vänder sig ju i sin berättelse direkt till det departement som är uppdragsgivare åt honom själv såväl som åt Opsynet. Men även inför den norska kustbefolkningen torde det ha varit överflö­ digt att orda om den alltsedan dess tillkomst år 1851 välbekanta institutionen. För en ut­ länning, dvs icke-norrman, däremot, inte minst om han är svensk, är en förklaring behövlig, och den följer här i kortast möjliga form. Under 1870-talets första säsongvar kap­ tenen i marinen S. Heyerdal chef för det s k opsynet. Som medhjälpare hade han 6 opsynsbetjenter (marinlöjtnanter), 9 under- betjenter och båtförare, 3 à 4 domare (juris­ ter) och 1 läkare; inalles 20 personer i be- fälsställning. Opsynet förfogade över egna far­ tyg, nämligen 6 sköjter, med 6 opsynsmatroser på vaije; 6 ”däcksbåtar” med 3 opsynsmatroser samt 3 expressbåtar med 2 à 3 matroser. Allt som allt uppgick kåren år 1870 till 80 perso­ ner som förfogade över 15 större och mindre fartyg samt ett antal roddbåtar. Verksamhetsområdet för denna man­ starka och välutrustade organisation utgjor­ des av vårsillfältet som dittills varit och till långt in på mitten av 1900-talet fortfarande var liktydigt med Vestlandet dvs den 3 à 4 breddgrader långa kuststräckan från Jaeren (tidvis ända från Lindesnes) upp till höjden Efter J. Pettersson 1700-talets sillperiod, trankokerier på Kyrksund (efter J. Pettersson, omritad detalj av F. Weinbergs akvarell, 1794, Nationalmuseum, Stockholm). 15 Hans Höglund av Ålesund. Opsynet trädde i funktion vid nyårstid (eller strax i början av januari) och avslutade sin verksamhet när vårsillfisket var över för säsongen, som regel i slutet av mars. Till arbetsuppgifterna hörde att upp­ rätthålla ordningen på fiskeplatserna, tillse att lagar och stadgar efterlevdes, samt medla i uppkommande tvistefrågor; att hålla fis­ karna och uppköparna underrättade om plat­ serna för de rikaste sillinstegen allteftersom dessa flyttade sig; att hålla löpande förteck­ ning över antal och hemort för fiskebåtarna; garnbåtar och notbåtar var för sig. Bistånd lämnades vid haverier och olycksfall, varvid läkarehjälp kunde lämnas. Bärgade redskap emottogs av opsynet, som så vitt möjligt ord­ nande återställandet till ägarna. Förmedling av pekuniärt understöd till fiskelag som pga misslyckat fiske saknade medel till proviant och hemresa kunde förekomma. Av alldeles särskild betydelse, sett ur fiskerivetenskap- lig synvinkel, var att protokoll fördes över fiskets utfall: fångstplatsernas exakta läge; fångsternas storlek för de enskilda båtarna och sammanlagt; fördelning på sättgarn och not (något annat slag av redskap förekom ju ännu ej); sillens kvalitet, ofta uttryckt genom det antal sillar som rymdes i måltunnan; om leken var förestående, i full gång eller redan överstånden; väderleken och dess inflytade på fisket dag för dag. Mätningar av havs­ vattnets temperatur kom dessutom till utfö­ rande, tydligen efter Boecks föredöme och på hans önskan och tillrådan. Denna redogörelse för ”Opsynets” upp­ gifter lämnas här i en dubbel avsikt. Dels torde den göra klart vilket utomordentligt värde opsynets berättelser måste ha i fiskeri- biologiskt avseende; dels vill jag redan nu fästa uppmärksamheten på organisationen för att i jämförande syfte åter anknyta till den, då vi i denna framställning kommer fram till att behandla den bohuslänska 1800-tals- perioden. Jensens första undersökning ute på vårsillfältet 1880 varade endast fem veckor och kom inte igång förrän huvudparten av vinterfisket redan gått förbi. Dessutom hin­ drades hans arbeten till sjöss av ihållande stormigt väder. Den första berättelsen till indredepartementet handlade därför inte så mycket om Jensens egna rön ute på fältet, men desto mer om resultaten av hans forsk­ ningar i de senast förflutna tio årens sillfiske­ historia, samt de slutsatser han härav kunde dra, framför allt med Opsynschefens års­ berättelser som grund. Ur Opsynschefens årsberättelser 1870-74 Låt oss först ta del av den spännande redogö­ relsen för hur vårsillfisket med starkt till- bakagående omfattning tonade bort under den första hälften av 1870-talet, från en fångstmängd av nära 1 miljon hl år 1869 (enl NOS (Norsk officiell statistik) uppgifter) till praktiskt taget ingenting 1875. Direkt ur Opsynschefens berättelser skall jag plocka fram några avsnitt, som otvetydligt belyser sanningshalten av den grundsats som Sars proklamerat och som ju Boeck helt anslutit sig till, nämligen att det är skillnad mellan sillfiske och sillförekomst, och att frågan om sillperiod eller icke sillperiod absolut inte kan besvaras enbart genom ett mekaniskt och tanklöst avläsande av fångststatistiska tabel­ ler. Sålunda skriver kapten Heyerdahl om 1870 års vårsillfiske: ”Veir-Forholdene vare i det Hele günstigere end almindeligvis harplei at vaere Tilfaelde, og at Fisket saa ganske mislykkedes, maa vel derfor vaere at tilskrive ringe Tilgang av Sild under Land, uagtet de saedvanlige Tegn paa Südens Forekomst, nemlig Fugl og Hval, vaere tilstede i ikke min­ dre Maengde end tidligere Aar”. (NOS, Fiskerier for 1870, sid 3). For 1871 heter det på sid 5 och 6 - premier­ löjtnant H. Gade hade då efterträtt Heyer­ dahl som chef för opsynet: ”1 det Foregaaende er detpaavist, at det i aar ikke har manglet paa gode Udsigter for Südens Indsig, og at de navnlig i Nordre-Di- strikt og paa S0ndm0re - det mislige Udfald uagtet - have vaeret ligesaa lovende, som i de 16 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? Aar, da rig Fångst er bliven gjort. Dersom man nu ikke pludselig, fordi det er gaaet uheldigt, skulde ville fornegte Betydningen af de Tegn, til hvilke man under günstigere Forhold har sat ubetinget Tillid, og hvis Paalidelighet det formentlig vil falde vanskeligt at underkjende, maa det ansees h0ist sandsynligt, at der paa de Steder, hvor Hval- og Fuglemængde virke- lig fandtes, nemlig noget udenfor de almin- delige Fiskegrundte og paa dybere Vand, ogsaa var store Sildemasser tilstede. At dette ogsaa har været Tilfældet, derom vidne de over store Strækninger af Havbunden udbredte Lag af Silderogn. som under det ovenpaa sildefisket faldende Torskefiske bemærkedes paa de fleste Steder saavel i S0ndre- som Nordre-Distrikt, tildels i ganske kort Afstand udenfor de Grunde, hvor Süden pleier at s0ge op. Særlig kan jeg af Iakttagelser, som jeg havde Anled­ ning til rogn, vilket uimodsigeligt beviser, at et st0rre Sildeindsig her har fundet Sted, og at Gydningen er foregaaet paa Dybder, der variere mellem 50 og 70 Favne. Rimeligvis er detta foregaaet i de Dage henimod Midten af Februar, da Storm, Kulde og usigtbart Veir hindrede Fiskerne i at bruge S0n, og da der, som tidligere nævnt, af enkelte Baade blev förnummet Sild ved Ferkinstad0erne, medens Almuen ved Efterretningen om de gode Udsigter s0gte til Vestsiden af Karm0en, fra Akrehavn og nordover. At silden ogsaa paa andre Steder har været tilstede i större Maensde men paa længere Afstand fra Land end sædvanlig. bevises bedst afKinnfisket. under hvilket, som tidligere anf0rt, Silden stod usædvanlig langt ude og Fisket kun lod sig drive paa Grund af det sjeldent rolige Veir. Med det forAarstiden og Kyststr0get almindelige Veirlag vilde der herintetsomhelst Fiske have kunnet finde Sted, og de, so?n allerede nu med Vished tro at kunne forudsige, at Vaarsildfisket er ved Afslutningen af en af sine Perioder, vilde da udentvivl have anf0rt, at der heller ikke ved Kinn havde været Süd under Land iaar. Det Samme kunde ogsaa været anf0rt om det for­ resten hpist ubetydelige Fr0ifiske. Hvad nu den egentlige Grund kan have været til, at Silden ikke i aar har s0gt saa langt ind som sædvanligt, vilket naturligtvis være vanskeligt at afgj0re, men det b0r dog stærkt fremholdes, at Kulden altid er bleven anseet for at virke hemmende paa Fisket, og at Vinteren iaar i Fiskedistriktet var usæd­ vanlig tidlig og streng, hvorved Vandet maa have undergaaet en mere end almindelig stærk Afkjpling i de 0vre Lag, saaledes, at den for Gydningen fornödne Varmegrad kun har været at finde paa de st0rre Dybder eller - med andre Ord - paa en st0rre Afstand fra Land”. På de följande sidorna (sid 6 och 7) i års­ berättelsen för 1871 är Gade åter inne på samma tema: ”Skjont der af det ovenfor Anförte for­ mentlig vil kunne hentes adskillige Mod- grunde mod den sig mere og mere utbredende Forestilling, at Vaarsildfisket i den nærmeste Fremtid ganske vil ophpre, läder det sig desværre ikke benegte, at meget synes at tyde hen paa, at Frygten herfor kan være vel begründet. Hertil maa da nærmest henregnes, at Fiskets Begyndelse traekker laengere og laengere ud paa Aaret, hvilket if0lge de af Stipendiat Boeck företagna Undersögelser ogsaa skal have været Tilfældet ved forrige Sildeperiodes Ophpr, samt at Südens Forekomst, hvad Sort og Störrelse betræffer, i de senere Aar paa enkelte Str0og har været underkastet saamange Uregelmæssigheder, at virkelig Vaarsild kun i forholdsvis ringe Mængde har væèret at gjenfinde. Det her Anf0rte gjælder imidlertid ikke Nordre-Di­ strikt, hvor der efter min Formening eier nogensomhelst Berettigelse til at reise de samme Tvivl med Hensyn til Fisket s Vedvaren som i S0ndre-Distrikt, for hvilket de ovenanf0rte Gru?ide for Fiskets sand­ synlige Ophör udelukkende kunne gjores gjaeldende. Skulde, som mange antage, forskjellen mellem de gode og slette Sildeperioder fornemlig bestaa deri, at Silden staar nærmere eller længere fra Land, og 17 Hans Höglund skulde det stadfaeste sig, saaledes som det af den fra sidste Fiske vundne Erfaring synes at fremgaa, at Forskjellen i Afstand kun er ubetydelig, b0r det, under Forudsætning af, at Fisket til næste Aar ikke tager sig op, paa gammel Vis, formentlig blive Gienstand for omhyggelig Unders&gelse. hvor langt ude Sil- demassen virkelig staar, og hvorvidt de st0rre Dybder, den længere Udroning og de mere udsatte Sættepladse overhovedet tilläde, at Fisket drives og i bekræftende Fald, hvorvidt de hidtil brugte Redskapber og Baade fremdeles kunne benyttes, eller om en ny Fangstmaade bor anvendes. Vaarsildfisket, havnlig i Sondre-Distrikt, vil da maaske i den nærmeste Fremtid komme til at fremstille sig under mere besværlige og mindre Ipnnende Forholde, men opgives bor det dog ikke, saalsenge Süden med Bestemthed vides at staa i forholdsvis ringe Afstand fra de i de gode Aar benyttede Fiskegrunde. At Fisket blev opgivet ved forrige Sildeperiodes Ophor. uden at synderliee Anstrængelser gjordes, er afflere Grunde let förklarligt, men at det nu skule gaa ligedan. er med vor Tids storre Foretag- somhed og bedre Hiaelpmiddler lidet antageligt. Saavel Fiskerne som andre i Bedriften Interesserede svnes at have sin Opmærksomhed henvendt herpaa, og der er Grund til at antage, at Sagen til næste Aar vil finde Opmuntring og Understottelse. Efter hvad jeg har havt Anledning til at erfare, vil den storste Del afAlmuen ogsaa til næeste Aar forsoge Fisket og vil rimeligvis vedblive dermed, saalænge de endnu ere i Besiddelse afbrugbart Redskab”. De av mig understrykna raderna i ovan­ stående citat kunde vara avsedda som en fing­ ervisning åt statsmakterna att sätta in ökade ansträngningar på fiskeriundersökningar. Men så skedde inte, Vad ”ny Fangstmaade” beträffar hänvisas till vad som sedemera hände år 1875. I 1872 års berättelse omtalas goda, rätt goda och särdeles goda syner och ”udsigter” och tidvis ”usædvanlig Ansamling” av val och 18 fågel i alla de tre vårsilldistrikten men ändå blev fisket i Söndre distriktet en lika stor be­ svikelse som föregående år; i Nordre distrik­ tet gick det visserligen något bättre än året förut, ”men der kunde endnu være opfisket et ikke saa ubetydeligt kvantum, om ikke Almuen .... tilfreds med den allereden gjorte Fångst, havde draget bort, dels for at soge nye Fiskepladser og dels for at begive sig til sine Hjemsteder”. På Söndmöre blev utbytet tack vare ett alldeles ovanligt gott väder hela 160 000 hl, vilket är mera än som någonsin tidigare fångats i det distriktet. Om 1873 års vårsillfiske säger Opsyns- chefen Gade att det ”har stor Lighed med Fis­ ket i 1872” men förflyttningen av fiske­ platserna fortsätter norrut och fisket koncen­ treras till de nordligaste delarna av vårsill- fältet Nordfjord - Söndmöre. Han tillägger ”at den sildetyngde, som dog uden Tvivl fremdeles findes paa det dybere Vand, iaar holdt sig længere fra Kysten”. Den synnerligen kraftiga minskningen i Söndmöres fångstmängd från 160 000 hl 1872 till 8 000 hl 1873 förklarar Gade uttryckligen bero på skillnaden i väder­ leken. Sedan tre år tillbaka hade Gade med bekymmer följt hur fiskar-”almuen” alltför tidigt under säsongen dragit åstad från sina hemorter och samlats i stora massor på de gamla vanliga fiskeplatserna och bidat tiden i onyttig sysslolöshet, förbrukande proviant och pengar innan någon fångst gjorts. Det hände att redskap och båtar måste säljas för att efter misslyckat fiske skaffa proviant och respengar tillbaka till hemorten. På sid 2 i opsynsberättelsen heter det: ”af Leiefolk anvendtes iaar i Sondredistrikt kun saarg faa, for en væsentlig del af den Grund, at Red- skapbsmaengden fornemmelig af Garn - dels ved salg og dels ved den af Fiskets Aftagen folgende Mangel paa Lyst og vel ogsaa Mangel paa Evne til at fornye det tabte og obrukbare - nuvar indsvundet i den Grad, at der i disktriktet, naar derfra fraregnes, hvad det var sendt nordover for at anvendes ved Storsildfiskeriet, neppe fandtes mere tilbage, Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? end Redskabseierne, naar de sloge sig stim­ men for at danne Lag, befi0vde til eget Udstyr. Densamma Forsigtighed blev ogsaa iagttaget ved Befragtningen afNotlagenes Logifart0ier”. Opsynschefen upprepar sin maning till fiskarna ”at holde sig rolig hjemme, indtil Efterretninger om, at Fisket virkelig var begyndt ...kaldte dem bort fr a Hjemstederne.” Man tycker sig ana en viss förebråelse riktad mot stipendiaten Sars, som ju i sin departementsberättelse för 1872 (och även för 1873) uttalat sig mycket optimistiskt om de fortsatta fiskeutsikterna, varigenom, säger Gade ”Almuen og andra i Fisket Intres-serede aabenbart havde ladet sigpaavirke i temmelig betydelig Grad”. Sars optimism torde dock ha motverkats - i kanske ännu betydligare grad - av statsmakternas åtgärd att etappvis av­ veckla opsynets verksamhet, vilket skedde just på opsynschefens egna årligen upprepade förslag. Åtgärden kunde väl inte undgå att bli tolkad som en bekräftelse på officiell upp­ fattning på högsta administrativa nivå, att nu lönade det sig inte längre att ens försöka fiska vårsill. År 1874. opsynets sista år innan det helt indrogs, skriver Gade bl a: ”Det har i de senereAar været almindelig antaget, ligesom det ogsaa i tidligere Indberetninger har været fremhævet, at Sü­ den paa Kysten afS0ndm0re aarvist har været tilstede i rigelig Mængde, og naar Fisket har givet mindre godt Udbytte, har man i ugunstige Veirforhold, som paa denne veir- haarde Kyst udpve mere end almindelig Indflydelse, s0gt den sandsynlige Aarsag hertil. Iaar maa det imidlertid erkjendes, at Veiret under den Tid, da S0ondm0rsfisket pleier at foregaa, nemlig fram Midten af Februar til omkring den 7de Marts, saa langt fra at være ugunstigt, tvertimod var usæd- vanlig roligt, og det kan med Sikkerhed paastæs, at ingen st0rre Sildemasse har været under Indsig, hvorimod der ude til Havs skal have vist sig Hvalsyner, som sædvanlig, med­ ens kun Smaahvalen her somn længer syd- paa fulgte de flygtige og spredte Straaler ind paa de indre Fiskegrunde. Men allerede nu herfra at slutte, at Sildefisket ogsaa for S0ndm0rs Vedkommende er i besternt Tilbage- gang, vilde maaske være forhastet, hvorimod det sikkert t0r antages, at nogen Fremme- dalmue af Betydning ei vil s0ge derhen, f0r Fisket ätter tager sig op, og at Hovedinteressen i for0get Grad for Distriktets egen Alme vil fæste sig ved Torskefisket”. För 1875, det absoluta bottenåret för vår- sillfångst i Norge - tillika det första botten­ året för sillfiskets underättelsetjänst -, fin­ ner man (NOS sid 78) följande rapport från Amtmannen i Nordre Bergenhus samt (=Sogn og Fjordane): ”Bremanger. 1. Vaarsildfiskeriet. Fra den 24de Januar til 5te Februar saaes Hval vest af Froisjærene og tildels ogsaa Fugl, men om der var nogen Sildetyngde med er vel tvivlsomt. Den stod den hele Tid saa langt fra Land, at noget Fors0g med Garnudsætning ikke kunde gjores. Kun ganske ubetydelig fremmed Almue samledes her for at oppebie (=invänta) Vaarsilden; jeg antager omirent 20 Baade. Vaarsildfisket mislykkedes saaledes totalt, men at Vaarsilden ikke har været saa langt borte fra Kysten antaser ieg dog, da den Torsk, man fik forst i Torskefisket. var fuld af Sildegot” (=sillrom). På närmast föregående sidor har jag alltså direkt ur samma källa, som O.S. Jen­ sen använde 1881, dragit fram ett antal ci­ tat, som belyser en alldeles speciell sida av de fem årens vårsillfiske. Huvudsaken har inte varit att framhålla det successiva inskrumpnandet av fångsterna utan fastmera att med större eftertryck än vad Jensen gjort, rikta uppmärksamheten på förefintligheten av sillförekomster utanför fiskegrunden vilka med säkerhet kunde ha beskattats om fångst­ utrustningen tillåtit. Man kan ju leka med tanken, att en nutida norsk sillfiskeflotta skulle ha varit i verksamhet ett stycke ut till 19 Hans Höglund havs med fartyg, redskap och tekniska hjälp­ medel av ett slag, som folk för hundra år se­ dan inte kunde drömma om. O.S. Jensens tolkning av andrahands- uppgifterna om 70-talets sillsorter Jag skall nu återknyta till och försöka klar­ göra vad Jensen i sin berättelse för år 1880 menade med vårsillens "f0rtlobende Udvik- ling” under loppet av 1870-talet och håller mig till att börja med till sillen på vårsillfältet. (Storsillen i Nordnorge skall behandlas i ett senare kapitel.) Första hälften av 1870-talet karakteri­ serades av att två olika sillsorter uppträdde i vårsilldistrikten: den ena var den vanliga ”äkta” vårsillen och den andra var biandsillen. Det var den oblandade ”äkta” vårsillen. som Axel Boeck åsyftade när han spådde att sillfisket skulle upphöra. Tidigare, under 60- talet, hade som vi redan flera gånger varit inne på, sillfisket börjat följa det mönster, som Boeck skisserat, i det att sillen inkom till fiskeplatserna allt senare för varje år. Det andra av Boecks förebud förverkligades re­ dan 1870, då fisket började katastrofalt för­ sämras främst i Sondre distriktet, men även, ehuru i långsammare takt, i det Nordre diskriktet. Angående Sunnmpre var Opsyns- chefen ännu i sin sista berättelse för 1874 ganska tveksam, som tidigare framgått. Det har också framhållits att Summiere, så långt statistiken går tillbaka dvs sedan år 1851 knappast kan betecknas som ett pålitligt vår- silldistrikt, dels på grund av det för stormar starkt exponerade läget, dels av det skälet att hemmafiskarna inom området mera in­ tresserade sig för torskfiske än för sillfiske. Samtidigt förverkligades den tredje av Boecks olycksbådande spådomar: vårsillen blev av allt sämre och sämre kvalitet dvs den var uppblandad med småfallen sill (Boeck 1871, sid 111-112; samt Opsynets berättelser). Noggranna uppgifter - så noggranna som man på den tiden förfogade över - om vårsillens ”kvalitetsförsämring” under åren 1871-74 lämnades av Opsynschefen Gade och åter­ berättas i Jensens departementsbe-rättelse. Uppgifterna är för översiktens skull samman­ ställda i nedanstående tabell. Ur Opsynschefens Premier-löjtnant H. Gade’s berättelse för åren 1871-74. Sillens kvalitet angavs i antalet sillar per måltunna om 139 liter. Genom multiplicering med 1.079 (=150/ 139) har Gades stycketalssiffror omvandlats till antal per 150 lit, volymen av den måltunna, som tillämpades i Norge efter metersystemets införande i början av 1880-talet. Under styck- talssiffrorna har sillens motsvarande beräknade genomsnittslängd angivits. År 1871 1872 1873 1874 Södra distr 669-734 st/150 I 31-29 cm 712-777 30-29 cm - - Norra distr; Froioen: 544 563 583 32-33 cm 31.5-33 31-32 - Norra distr; Nordtj: 572 583 583 680 31.5-32 31-32 31-32 29.5-30.5 Sunnmore 572 572-583 572-583 615-626 31.5-32 31-32 31 -32 30.5-31 20 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? Som synes av tabellen var det under Opsynets sista år frågan om mycket små- fallen sill, vilket tolkades av t ex Opsynschef Gade och tullinspektör Andersen som tecken på en långt framskriden degeneration (se NOS, 1872 sid 6, resp sid 35). Våra dagars sill- forskare skulle nog snarare dra den slut­ satsen att sillen som man lyckades fånga övervägande bestod av unga exemplar, hu­ vudsakligen rekrytlekare. Vill man spekulera, kan man konstruera fram en antaglig förklaring till vårsillens spe­ ciella beteende under 70-talets första hälft: De äldre, ”erfarna” sillarna förrättade sin lek längre ut från land, på djupare vatten. Öns­ kar man fortsätta spekulationerna kan även sillfiskets försenade inträffande förklaras: det är ju numera ett välkänt faktum att första- gångsgytarnas lekmognad infaller senare än hos de äldre sillarna. Om den andra av de två sillsorter, som karakteriserade 1870-talets början, den re­ dan omnämnda blandsillen skrev Jensen 1881, att ”Endnu venter Sp0rgsmaal af störste Betydning med Hensyn til denne Sild paa sin Lösning”. Och fortfarande - efter hundra år - vilar mystiken tung över problemet. Skälet är helt enkelt att ingen kan lösa biologiska (eller andra) problem i andra hand på grundval enbart av en mångfald allmänna be­ skrivningar som därtill är varandra motstri­ diga. Det förhöll sig nämligen så att av de samtida personer, som försökte anlägga en naturvetenskaplig syn på problemet, hade ingen ens sett eller haft i sin hand något färskt exemplar av sillsorten ifråga. De per­ soner jag åsyftar är Boeck, Sars, Ljungman och O.S. Jensen. Dessa fyra försökte, var och en på sitt sätt, locka fram biandsillens hem­ ligheter. Den som kom längst i detta avse­ ende var Jensen. Nakna fakta om blandsillen finner man i Opsynschefens berättelser, där praktiska och kommersiella synpunkter är allena rå­ dande. I mitten på december 1869. en månad innan Opsynet kommit igång för säsongen och nära två månader innan det egentliga vårsillfisket började, invaderades plötsligt hela vårsilldistriktet av stora sillstim av en förut okänd sammansättning, som fiskarna kallade blandsill. Huvudinsteget kom in i höjd med Bergen och där ”skal Maengden have vaeret ganska overordentlig. Stimerne indeholdt Sild af forskjellige Störrelser fra nordlandsk Storsild til mindste Slo- eller Solhovesild -, ligesom af forskjellig Sort og Kvantitet, nemlig med og uden Rogn eller Melke, samt med og uden Ister. Alt eftersom Fisket foregik mere eller mindre idenfor Yderskjaerene i Fjordmundingerene, var der en staerkere Blandning af Fedsild”. De 150 000 tunnor (208 500 hl) som fångades utgjorde blott en ringa del av det stora insteget. Av­ sättningen skedde huvudsakligen i Bergen och exporten gick till Storbritannien, Frank­ rike och Holland. Vid utskeppningen ”gaves den som det antoges paa fremmede Markeder mere tjenlige Benaevnelse afNysild” (Heyer­ dahl 1870, sid 1). Följande säsong, 1870/71, infann sig blandsillen på vårsilldistriktet enligt opsynsberetningen, redan i begynnelsen av december men förekomsten var ”yders spredt og flygtig’’ och dessutom sparsam. Den sam­ lade fångsten uppskattades till 10 000 tun­ nor (=14 000 hl). ”Blandsilden i aar faldt noget större (än i fjor), og navnlig skal detta have vaeret Tilfaeldet med den ved Espevaer og Hvitingsöerne gjorte fångst af hvilken nordlandsk Storsild og den endnu större, saakaldte isländske Sild skal have utgjort en ikke ubetydelig Del, og angives at have givet en sjelden smuk Vare ... Som ifjor var Süden saavel med som uden Rogn og Melke, og angaves Rognen i Regelen at have vaeret langt mere finkomet end paa almindelig Vaarsild”. Huvudparten av blandsillen försvann igen före nyår. I säsongen 1871/72 förnams ”kun en svag Antydning” av de två föregående årens bland­ sill. I de små fångster, som gjordes i decem­ ber ”viste.sig Sildesorten at vaere jaevnere end 21 Hans Höglund Blandsilden, og aferfarne Folk antages i det Hele taget at have den aegte Vaarsilds Kjendetegn ... Aat Blandsildfisket iaar skulde vaere blevet af nogensomhelst Betydning, i fald Veiret havde vaeret günstigere, er lidet troligt, dertil vare Udsigterne tilstede i altfor ringe Maengde, og de paa Godveirsdagene antrufne Sildestraaler altfor spredte og flygtige”. Säsongen 1872/73: ”Omkring den 12te Januar var Blandsildfisket, som holdt laengst ved nordenfor Bergen, overalt fuldstaendig sluttet”. Det sägs ingenting om när det bör­ jade. Opsynschefen Gade fortsätter: ”Der er ingen Tvivl om, at der ved Sulen (i höjd med Sognefjordens mynning), var temmelig megen Sild under Land, og at Udhyttet paa den hele Straekning vilde vaere blevet betydeligt st0rre, om Kystbefolkningen itide vaeret bleven opmaerksam paa Südens Tilstedevaerelse, og Efterretningen herom kunde have faaet hur­ tig Udbredelse, men som bekjendt nyder den omhandlede Kyststraekning endnu ikke godt av Telegrafen.....Südens St0rrelse var hoist forskjellig... mere variabel end tidligere ligesom ogsaa Antallet afRogn- og Melke sild var lidet. Mideltallet pr. Maalt0nde kan antagelig saettes till omkring 730 (=788/150 liter)”, vilket torde motsvara en genomsnitts- längd av ca 29 cm. För säsongen 1873/74 upptar NOS, sid VI b, inte någon fångst av blandsill, men opsynsberetningen i Aaret 1874 omtalar att ”der iaar kun vaeret ubetydelige Spor (av blandsill), forsaavidt ikke herunder kan henregnes hvad der allerede i Begynnelsen af November blev opfisket paa Vestsiden af B0mmel0en samt, tildels noget senere, .... fornemmelig ved Sulen. Paa f0rstnaevnte Sted blev Udbytten ... 1 000 T0nder __ paa sidstnaevnte .... omkring 8 000 T0nder. Paa begge Steder ansaaes Sildesorten at vaere noget bedre end Blandsilden”. Vidare omta­ las att i början av januari sökte sig en sill­ massa in under Utsire, varav minst 3 000 tunnor instängdes i lås som dock sprängdes av storm. Det bör än en gång understrykas att blandsillen började infinna sig före nyår, långt före den äkta vårsillen, som inte började fis­ kas förrän tidigast i begynnelsen av februari. Det bör också framhållas, att det mesta av blandsillen fångades med landnot. Det bör ytterligare erinras om att det som Opsyns- cheferna berättade om denna sill var grun­ dat på hörsägen. Det är nödvändigt, att ytterligare dröja vid frågan om sillsortens benämning. Från början, dvs under säsongen 1869/70, långt innan Opsynet trätt i verksamhet för sä­ songen, hade den nya sorten fått namnet blandsild. och härtill kunde ingen annan än fiskarna ha givit upphov. Det var först när sillen skulle exporteras - då fiskarnas befatt­ ning med sillen upphört för säsongen - som den gavs ”det mera tjänliga namnet nvsild”. Att blandsill även i de följande åren blev den på fiskefälten brukliga fiskarebeteckningen, framgår därav att Opsynschefen i sina berät­ telser för åren 1871 och 73 endast talar om blandsill (nysill nämns överhuvudtaget ej). För åren 1872 och 74 heter det ”Blandsild el­ ler Nysild”, men aldrig Nysild enbart. I denna nomenklaturfråga intar Jensen en mycket bestämd hållning vilken han lik­ som i avsikt att undanröja eventuellt fram­ tida ovisshet, motiverar på följande sätt: ”Jeg foretraekker dog at benaevne den Nysild. Navnet Blandsild kan let give Anledning til Forveksling. Saaledes kalder man jo ogsaa ofte den Vaarsild og Smaasild, der gjerne faaes sammen ved Slutningen af et Aars Vaarsildfiske, for Blandsild” (Jensen 1881, sid 17). Inom parentes bör påpekas att den sist­ nämnda sillen, som alltså erhålles under vad som rätteligen bör kallas vintersillsäsongens efterfiske, men som oegentligt på senare tid kallats forfangstsildfiske, är av dålig kvali­ tet och olämplig som exportvara. Jensen försökte bringa naturvetenskap­ lig reda i det begrepp, som i fortsättningen enligt hans åsikt borde gå under namnet Nysild. I de stora sillmassor som infann sig 22 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? på Vestlandet kring årsskiftet 1869/70 ur­ skilde Jensen fyra huvudkategorier (kompo­ nenter): 1. Straalsild (eller Straaksild, Slosild, Sol- hovedsild, Blodsild) 2. Enkelte (=enstaka) Vaarsild 3. Süd af den nordlandske Storsilds störrelse 4. Sommersild eller Fedsild. Fetsillens närvaro i stimmen hade redan fått sin förklaring i opsynsberättelsen. Grup­ perna 2 och 3 behöver ingen särskild defini­ tion. Man får ta för givet, att Vaarsilden var välbekant för samtliga av fiskarna, som ju var de enda uppgiftslämnarna. Det bör observe­ ras, att när nysillen visade sig första gången hade Opsynet ännu inte trätt i verksamhet för säsongen. Beträffande kategorien 3 är det väl antagligt, att åtminstone en del av delta­ garna i vårsillfisket tidigare varit med på storsillfisket i Nordnorge. Om båda sorterna 2 och 3 sägs det, att de ökade såväl i antal som i kroppslängd under de följande fyra åren. Jensen säger om 3: ”det er ikke umuligt, at denne sild .... ere komne laengere norden- fra, hvor saadan stor Sildesort har sit hjem” (Jensen, 1881 sid 18). Se vidare härom i nästa kapitel om Storsillen i Nordland och Troms. Jensen fortsätter: ”Den st0rste og vigtigste Del afNysilden var uden Tvivl Straalsilden. Her­ med stemme ogsaa Fiskames Angivelser over­ ens. Ofte benaevne de Nysilden simpelthen kun som Slosild eller Straalsild, Ved Straalsild eller Slosild osv forstaaes, som bekjendt, den noget mindre Sild, der stadig pleier at vise sig hvert Aar, men kun i ringe Maengde, umiddelbart forinden Vaarsilden ankommer”. I en fotnot på sid 19 (Jensen 1881) ger Jensen en närmare beskrivning på denna mystiska sill, som gick under så många olika namn: ”Blodsild och Solhovedsild forstaaes den magreste Sild, hvis Rogn og Melke staa paa et meget tidligt Udviklingsstadium. Slosild er bedre og kan have Rognen og Melken temmelig udviklet. Straalsild eller Straaksild kaldes Siiden efter dens almindelige Gang i Havet”. Boeck hade, 1871 sid 23 (och sid 111) beskrivit denna sillsort som ”muligens efterladte Individer af Vaar sil de sv aer men fram det forrige Aar, som paa Grund af den knappere Tilgang paa Naering ikke har samlet Naeringsstof nok til Kj0nsorganernes fulde Udvikling”. Det var en mycket mager form med knappast spår till könsorgan och utan ister. Jensen anser det dock vara ovisst, om Boeck stöder sig på nog­ grannare egna undersökningar. Saars, som för sin del själv uttryckligen förklarar, att han ej haft tillfälle att under­ söka ”denne Slags Sild”, avseende biandsillen dvs Jensens nysild, antager den bestå 1. till en del av steril sill (Straalsild), 2. till en del av yngre, ännu ej fortplantningsduglig sill (som tidigare på året gått under benämningen Sommersild) 3. till en del också av enstaka från den egentliga vårsillmassan avlösta strå­ lar (Sars 1879, sid 135). Jensen lyckades emellertid att djupare än sina äldre kolleger tränga in i problemet. I Bergens Museum, där Jensen var konser­ vator 1874 - 1882, fanns nämligen 12 sprit- konserverade exemplar av sill med etiket­ terna Straalsild, Solhovedsild, Blodsild, som hade varit med på fiskeriutställningen i Ber­ gen 1865. Exemplaren undersöktes av Jen­ sen med särskild inriktning på gonadernas utvecklingsstadier. Hos de flesta mindre, 27.5 - 28 cm långa individer var rom och mjölke i stadium mellan II och III (Jensen hänvisar till Heincke, 1877, sid 69). Ett exemplar på 26.5 cm svarade till stadium III. Hos större exemplar var rommen och mjölken ännu mera utvecklade ”efter dette”, skriver Jensen (1881 sid 19). ”maa jeg antage, at Straalsilden med hensyn til Rognen og Melken alene der- ved adskiller sig fra den almindelige gydefaerdige Vaarsild, at de naevnte Organer endnu ere mere eller mindre umodne”. Det kunde vara lockande att än en gång plocka fram de nu över hundra år gamla sill­ preparaten för att avläsa ijällens vittnesbörd. Givetvis bleve därmed nysillens gåta inte löst, 23 Hans Höglund men kunskapen om den dåtida strålsillen skulle ökas. O.S. Jensens tolkningar och slutledning Vi fortsätter relaterandet av Jensens berät­ telse till Indredepartementet. 1875 var alltså det absoluta bottenåret för det norska vår­ sillfisket. Den officiella statistiken noterade endast 200 hl (säger tvåhundra hl), men Jen­ sen (1881, sid 10) uppger att ”1 S0ndm0re blev det, som det berettes, paa Nordvestsiden af Statlandet opfisket 3-4 000 Tdr”(=4 200-5 600 hl). Men även tillägget av denna lilla kvanti­ tet inverkar inte på omdömet att fisket efter vårsill (och storsill också) praktiskt taget var obefintligt det året. Emellertid redan året därpå var det åter ett sillfiske igång. Jensen skriver (fortfarande i berättelsen för 1880, p 23: ”Da nu Fisket i de seneste Aar, efter 1876, atter begyndte, var det ikke de tidligere Mas­ ser af stor Vaarsild, der kom tilbage, men for- holdevis smaa Stimer af i det Hele mindre Sild, der efterhaanden er bleven st0rre og har tiltaget i Antal uden dog endnu at danne nogen egentlig Sildetyngde. (Denne Sild maa antages egentlig at stamme fra Nysilden; heroin nedenfor)”. Att nysillen från det att den först visade sig 1869 till 1875, ja fram till 1880, då berät­ telsen författades, småningom blev större och jämnare och övergick till, eller gav upphov till, den återuppträdande vårsillen, är något som Jensen upprepade gånger återkom till. Under andra hälften av 70-talet inträf­ fade emellertid något som kan betecknas som den första lilla revolutionen i det norska sillfiskets redskapshistoria. Då började f f g ett slags drivfiske på fritt vatten ända till 1/ 2-2 mil från land bedrivas. Det kallades ”Aatefiske” och kan i korthet beskrivas med Jensens ord: ”Stimer af Sild i Overfladen af Havet, der, jagede af Stour hvalen (späck- huggaren) blive lettere synlige paa Af stand og give Anledning til Fångst med Drivgarn” (Jen­ sen 1881, sid 33, fotnot). Samtidigt fick dessutom snurpenoten el­ ler posenoten sin introduktion på norska Vestlandet ehuru i mycket begränsad och primitiv omfattningsform. Ett notlag (lande- notlag) hade skaffat en stor amerikansk snurpenot, som dock inte blev någon större framgång. Inte heller lyckades man mycket bättre med de hemlagade snurpnotar, som åstadkoms genom att sy ihop ett antal sill- sättgarn. Jensens första berättelse för 1880 (Indberetning til Departementet for det Indre om de i 1880 udförte praktisk - videnskapelige undersogelser over Vaarsildfisket) avslutas med några sidor där han diskuterar sina egna och Axel Boecks temperaturmätningar i ha­ vet under vårsillfisket. Men dessförinnan gör han en sammanfattning av sina slutsatser och förklarar vad han i början av berättelsen menade med vårsillens utveckling under 1870-talet. Jag återger här ordagrant vad Jensen skriver på sidorna 33 och 34: ”Efteråt vi saaledes ere faerdige med Be­ handlingen af Vaarsildfisket i den sidste Tid, have vi endnu at käste et Blick tilbage paa visse Hovedtraek i dets Historie og her dragé en Sammenligning med Forholdet i fordums Tid, da Va ar sildefisket efter en lang Periode af Aar ligeledes er aftaget og atter igjen begyndt. Den i vor Tid indtraadte Aftagen i Fisket strakte sig fra 1869 indtil 1875, da Fisket og Sildemasserne vare indsvundne til den yderste Grad. Men strax i de folgende Aar begyndte atter lidt Fiske, der senere er bleven st0rre og st0rre, idet Sildemengderne have vaeret i en stadig Tiltagen. Der har altsaa ikke vaeret nogen laengere Mellemtid mellem den forrige Sildeperiode og den, som, efter alt hvad vi kunne d0mme, nu er i sin Begyndelse, men den ene Sildeperiode erfulgt umiddelbart paa den anden. Ja endnu mere. Den Sild, der i de sidste Aar er optraadt som den nye Vaarsild, havde allerede indfundet sig ved Nytaar 1870; rimeligvis faaes den i 1869, altsaa inden den forrige Sildeperiodes afslutning var faerdig. 24 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? Heri synes der nu at vaere en Forskjel fra Forholdet i tidligere Tid, da der var en laengere Aarekke melletn den ene Silde- periodes Ende og den andens Begyndelse (20 Aar mellem den foregaaende og den naestforegaaende Sildeperiode). I tidligere Tid kjendte man jo intet til Driv fiske paa Havet, der f0rst i de allersidste Aar er kommet i Brug. Man gjorde sig heller ingen Anstraengelser for att s0ge Süden paa fjernere Staeder, hvor den maatte st0de til lands. At dragé til Utsire forat fiske Süden op, var i Almindelighed formeget. Taenke vi os de samme Forhold nu som den Gang, vilde der heller ikke i denne Tid vaeret en Mellemtid. Allerede Ljungman har bemaerket, hvorledes man ved at tage i Betragtning de kun for Skjaergaarden passende Fiskeredska- ber kan forklare, at Sildeperioderne synes saa vel atskilte, medens de paa andre Staeder, ved Skotland eller Nordamerika, hvor fisket foregaar med Drivgarn eller Posenot, natur­ ligen have vaeret langt mindre i0inefaldende eller naesten helt og holdent undgaaet Opmaerksamheden. Man ved ogsaa, at det i den lange Mellemtid (1787-1807), der synes at have vaeret mellem de to foregaaende Sildeperioder, ikke var fritt for, at Slid fanâtes. 11803, anf0rer Boeck, viste den sig i stor Maegde ved Bergens Kyst, men lidet eller intet fangedes, da Bes0get var saa Uventet, Og Fiskerne paa Udsire vidste at berette, at Süden ingenlunde f0rst i 1808 kom der til Kysten, men den maerkedes ogsaa de nennest foregaaende Aar laengere ude i Havet. Men man havde da ei Forstand paa at tage den der”. Kommentarer till Jensens första berättelse Det nyss återgivna citatet från Jensen står ju i total motsats till ”dogmen” om de norska sillperioderna, och Jensens fastställande, att den ena ”perioden” börjar, när den andra slu­ tar, att de alltså övergår i varandra, ger inte plats för något slag av alternering mellan norska och svenska sillfisken. Det vore av intresse att taga reda på hur Jensens samtid reagerade när hans berättelse blev offentliggjord; och särskilt vilket intryck de onekligen djärva slutsatserna gjorde på G.O. Sars. Ehuru Sars alltsedan Boecks död 1873 varit ledare för de ”praktisk-videnskabe- lige saltvandsundersögelserne” tycks han inte ha haft något med Jensens förordnande som sillforskare att göra. Detta kom till på yr­ kande och förslag från det 1879 bildade ”Sel- skabet for de norske fiskeriers fremme”. Några av tankegångarna i Sars berättelser för 1872 och 1873 återfinns hos Jensen, som dock dessutom starkt kritiserade Sars förkla­ ring av blandsillfenomenet. Mina försök att stilla nyfikenheten be­ träffande hur Jensens berättelse mottogs, har inte varit djupgående utan inskränker sig till ett skummande av dåtida tidningar, och det enda jag funnit är en längre osignerad arti­ kel genom fyra nummer av ”Bergensposten” i februari 1881, vari Jensens berättelse re­ censerades och i långa stycken återgavs or­ dagrant. Anmälaren, höll före att Jensen dragit alltför vittgående och till en del subjektiva slutsatser, men underströk kraftigt vad Jen­ sen själv med beklagande framhållit, näm­ ligen det vettlösa i statsmakternas åtgärd att avbryta de vetenskapliga undersökningarna när de bäst behövdes och låta dem ligga nere under de tio år, då det norska sillfisket ge­ nomlevde sin dittills allra svåraste kris. Skri­ benten slutade med en rekommendation (el­ ler förhoppning) att de praktisk - vetenskap­ liga undersökningarna i fortsättningen finge fortsättas - inte av bara en utan av flera per­ soner samtidigt, och inte bara under en till själva vårsillsäsongen begränsad tid, och inte med verksamheten inskränkt till bara en li­ ten del av vårsillfältet. Kort sagt vad som be­ hövdes, var en fast, permanent sillforskar­ stab. Hur det gick med dessa fromma önske­ mål skall beröras i ett senare kapitel. 25 Hans Höglund Med tanke på den egentliga avsikten med denna skrift är det naturligtvis av utomor­ dentligt stor vikt att sätta sig in i hur alterneringshypotesens förfäktare, Finn De­ void har ställt sig till de i Jensens berättelse framlagda faktauppgifterna, synpunkterna och slutsatserna. Beträffande biandsillen, eller nysillen som Jensen kallade den, framgår det på sid 14-15 i denna skrift hur Devoid tänkt sig dess inpassning i alterneringshypotesen; och det bör observeras att han, genom att förklara biandsillen motsvara vårsillens eftertrupp, intar rakt motsatt ståndpunkt mot Jensen, som med eftertryck hävdade, att den var för­ trupp. I detta sammanhang förtjänar fram­ hållas att det finns efterföljare till Jensen, som har funnit skäl att använda begreppet blandsill under beteckningen ”Vaarsildens Forlpber” (se t ex Buvigs berättelse för 1897 sid 193; även berättelsen för 1898 sid 179). Buch (se sid 40) och Jensen - i nu nämn­ da, kronologiskt felaktiga ordning har av De­ void tilldelats rollerna som pionjärer i fråga Vadlaget Råttorna. Taget 1892 utanför Fjällbacka. Stänget innehöll 12 000 hl sill. Foto från Havsfiskela­ boratoriet. 26 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? om hydrografiska observationer på vårsill- fältet (Devoid 1963, sid 100). Föregångsman i detta som i så många andra avseenden var emellertid Axel Boeck. Mycket intressant och betecknande för Devolds vetenskapliga forskning är hans in­ ställning till Jensens konklusioner och de därtill anknutna resonemangen om sill­ periodbegreppet, dessa nonchaleras helt so­ nika av Devoid, som om de aldrig existerat. För egen del har jag på sid 22-23 gjort några nära till hands liggande reflexioner kring fenomenet med den ”äkta” vårsillens successivt minskade storlek under första hälf­ ten av 1870-talet. Ytterligare spekulationer skulle föra in på gissningarnas fält. Dock skulle ett studium av fjällen även på de pre­ parat av ”äkta” vårsill som finns bevarade i norska muséer kanske föra ett steg närmare lösningen av det hundraåriga mysteriet. In­ för ett av de följande kapitlen i detta arbete kan det vara lämpligt att teckna sig till min­ nes att Jensen inte utesluter möjligheten av att den nordnorska storsillen ingick som en komponent i den jensenska nysillen. Myndigheternas inställning till sillfisket. Trevande försök att införa snörpvad Vår sillfiskets upphörande på norska Vest- landet blev inte någon katastrof liknande den som så hårt hade drabbat Bohuslän drygt 60 år tidigare, då 1700-talets sillperiod tog slut. Tvärtom blev det för Stavanger amt (Rogaland) nära nog det lyckligaste som kunde hända - åtminstone om man får tro amtmannens fem­ årsberättelse för 1871-75. Däri heter det - icke utan en viss cynism - att ”Vaarsildefiskets Opfi0r har vaeret en om ikke absolut ii0dvaen- dig saa dog saare 0nskelig Renselsesproces, ligsom Nordenvinden om Vaaren, der nok er bidende kold og draeber tildels svagere Plan­ ter, men renser Luften, og 0delaegger en Maengde skadeligt smaakryb. Om Fisket nu ätter vendte tilbage, har man faaet en saare gavnlig Lektion”. Det återgivna citatet, liksom huvudpar­ ten av skildringen rörande det felslagna sillfiskets verkningar under femårsperioden är ej egenhändigt skrivet av amtmannen, utan som talesman fungerade en skolinspek­ tör Olsen, som under lång tid varit skollärare på Karmön och där kunnat följa fisket. Amt­ mannen hade dock genom sin underskrift gjort Olsens uttalanden till sina egna. Amtmannen ömmade tydligen mera för jordbruket än för fisket, och han såg med väl­ behag hur fiskarböndernas åkerlappar blev bättre skötta och äntligen gav skaplig avkast­ ning. En efter en av de olikartade människo­ grupper, som engagerat sig i sillfiskehanter­ ingen fick passera revy i femårsberättelsen. Man får veta att även på den tiden då sillen massvis gick in till stränderna, var fisket ett hasardspel. Och detta blev ofantligt mycket mera slumpartat under den aktuella femårs­ perioden, då de flesta av stimmen vid instegen mot land stoppade upp på djupare vatten utom räckhåll för fiskeredskapen. Notägarna (vanligen identiska med not­ basarna) var bland dem som klarade sig bäst. Några gjorde sig under den goda fisketiden stora förmögenheter, som förvaltades väl och omsattes i jord och byggnader. Garnfiskarnas inkomster hade i genom­ snitt inte varit stora men var i allmänhet ganska jämna. Uppköparna (sejlerne) hade när fisket gick bra ”tjent gode Penge” med sina små sköjter. Av de nu nämnda (tre) kategorierna mötte främst notägarna den försämrade fiskesituationen utanför Vestlandet på sitt speciella sätt; många av dem flyttade sin verksamhet till Nordland och deltog först i storsillfisket, så länge det varade, och ställde därefter sin utrustning och sig själva i fetsillfiskets tjänst. Notfiskarna (och även garnfiskarna) från Vestlandet ansågs över­ glänsa hemmafolket i Nordnorge i yrkes­ skicklighet. Genom att verka som läromäs­ tare åstadkom de en effektivering och ett uppsving, i fetsillfiskeriet, som satte tydliga 27 Hans Höglund spår i de närmast följande decenniernas fångststatistik (se härom Wallem 1899). Sjouere. ganere og bodkere dvs hantlang­ are, gälare och tunnbindare (kypare) liksom salteriägare. handlande och hantverkare blev också föremål för reflexioner i femårs­ berättelsen. De saknar dock intresse i denna framställning. Sedan Opsynet slutat blev det amt- mannen som fick stå för årsberättelserna till regeringen och under de fem åren 1875-79 utövade viss del av hans personal dvs poli­ sen nödtorftigt tillsynen över det fiske som dock alltjämt bedrevs. Att döma av den offi­ ciella statistiken skulle fiskeansträngningar­ na, under det första av de fem åren gett ett totalt utbyte av 208 hl i Sunnmöre och ing­ enting alls i Spndre och Nordre vårsill- distrikten. De fångststatistiska tabellerna ger emellertid inte en realistisk bild av års- fångsterna. Om man nämligen efter O.S. Jen­ sens föredöme studerar lokaltidningarna, för de fem ”opsynsfria” åren och börjar med 1875, skall man finna att situationen inte var fullt så hopplös som de gapande luckorna i tabellen syns antyda, och påståendet att ingen vårsill överhuvud taget blev fångad i Norge (Devoid 1963, sid 98) är obefogat kategoriskt och dess­ utom vilseledande. Påståendet är nämligen avsett att tolkas så att sillen helt var borta från Norge: det är endast ett år under de senaste två seklen som vi inte vet var sillen funnits. Detta var 1875 .... (Devoid 1963, sid 107: ”there is only one year in the last 200 in which no herring fisheries were based upon the Atlanto-Scandian herring”.) Sedan skulle ju sillen enligt alterneringshypotesen ha dykt upp i östra Skagerack. Fångstmängden för det nyss nämnda året, 1875, har med visshet uppgått till allra minst hundra gånger den officiella totalsiffan; och detta enbart för det södra vårsill- distriktet. För detta mitt uttalande har tid­ ningen ”Stavangeren” under månaderna no­ vember 1874 - februari 1875 tjänat som källa. Sålunda fiskades under första veckan av ja­ nuari omkring 1 000 hl på sättgarn vid Lis­ ter och Flekkefjord. Den 9 januari rapporte­ ras fångster med både sättgarn och landnot i Egersundstrakten på ca 350 hl. I februari berättas om sillfiske vid Utsire, Hvidingsö, Karmön, Faeön och Rövaer. Den 19 februari sattes fem lås (stäng) om 5 000 tunnor (=ca 7 000 hl) vid Rpvaer och dagen därpå ytterli­ gare sex lås på 6 à 10 000 tunnor (=ca 8 000 à 14 000 hl) vid samma ö. Och som senare skall visas torde det s k återfisket ha börjat redan under 1875. Även från Nordre vårsill distriktet såväl som från Sunnmöre rapporterades om sill­ fiske. Men det kan inte bortresoneras - och det är inte heller min avsikt - att det samman­ lagda resultatet av vintersillfisket var uru­ selt och endast uppgick till en femtiondedel av genomsnittet för tioårsperioden 1860-69. Nu måste jag dock återigen erinra frå­ gan om skillnaden mellan sillfiske och sill­ förekomst, som jag redan varit inne på. Den frågan måste ju f ö alltid vara aktuell och rent brännande blev den under de följande tjugo åren tom 1896, varunder den norska sillen enligt den devoldska alterneringshypotesen skulle ha hållit sig borta från Västnorge. Redan den 18 november 1874 berättas från ett till Stavanger anlänt fartyg ”at der udenfor Kysten var seet en Maengde Sildekval og Fugl”. Från Egersund meddelas den 9.1 1875: ”Siden tidlig i H0st har her ved Kysten stadigt vist sig Hval og Fugl og nesten daglig er der bragt ind til Bryggerne st0rre og Min­ dre Slumper af Sild”. Från Skudenes tele­ graferas den 9.1 1875 om garnfiske som gav 4 tunnor per länken samt om ”betydelig Sildeinsig”. Från Kinn (i Nordre distriktet) skrevs den 21.1.1875: ”Fiskerne beretter dag­ lig om stor Hvalmaengde langt tilsj0s”, och i telegram från Haugesund den 16.2.1875 be­ rättas om ”gode Hvalsyner saavel fra Udsire som fra Karm0en, Fae0 og R0vaer”. Det går inte att helt enkelt avfärda alla dessa ”Sildesyner” och ”Sildeudsigter” som be­ tydelselösa. De har dock under långa tider 28 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? såväl före som efter 1875 ansetts som säkra kriterier på sillmassornas närvaro. Se f ö Buvig i Aarberetn, vedk, Norges Fiskerier for 1895, H.l, sid 109: ”Hvalen har vaeret, er og bliver det ene paalidelige Merke paa, at der er Süd i Naerheden; denna selv giver jo, i det den gjerne f0lger Bunden, intet Tegn fra sig og Fuglen tillokkes af Hvalen. Havde man ikke disse Veivisere, vilde det visselig som oftest komma til at gaa saa, at man f0rst blev Sü­ den var, efteråt den havde kvitnet Sj0en - men det varför sent, Süden er da paa tilbageveien!” Se vidare Henking: Norwegens Walfgang 1901, p 161. Abhandl. d. deutschen See­ fischerei-Vereins, Bd VI. För de fyra återstående av de ”opsyns- fria” åren skall jag inte trötta med alltför många av sådana detaljuppgifter, som de då­ tida tidningarna lämnade i ett för varje år allt rikligare mått. Det skall bara framhållas att en sammanräkning av de fångstmängder, som tidningarna uppger, avsevärt överstiger de officiella siffrorna i NOS; och då är att märka att säkerligen inte allt kommit in i tid­ ningarna. Varje nytt år blir notiserna om sillsyner livligare och talrikare och allt oftare talas det inte bara om tecken och syner utan också om stora sillmängder och silltyngder och tom om ”uhyre sildemasser”. Men lika ofta kla­ gas det över att uppköpare saknas och att fiskarallmogen inte hinner fram i tid och re­ dan 1878 heter det att sillpriserna trycks ned pga det nya inomskärsfisket i Bohuslän (Stav- angeren 5.3. 1878). Inte nog med att Opsynet hade dragits in; man underlät dessutom att hålla de fåta­ liga telegrafstationerna på fiskevaerena inom vårsillfältet öppna. Klagomål häröver höjdes redan första året till enbörjan i en hovsam och vördsam ton. Man vädjade till ”vor for Distriktets Vel nidkjaere Amtmand” att ut­ verka nödiga åtgärder från Indredepartemen- tets sida (Stavangeren 7.1.1876). Men då ar­ rangemangen kom trögt igång och inte utföll till belåtenhet blev tonen fränare. Den 25.1 1879 innehöll Stavangeren en av ”Flere Fiskere” på Hvidingsö undertecknad insän­ dare som började på följande sätt: ”Med For- undring og Misnpje ser man paa den urimelige Ordning med Bekjendtgj0relse af de officielle Fisketelegrammer idet disse hidtil kun er bleven Byerne tilsendte of ikke de i Fiskedistrikterne oprettede Stationer, saa at den fiskende Almue, om den end ligger i en Fisketelegrafstations umiddelbare Naerhed kan flere Dage vaere uvidende om et i Naer­ heden foregaaende Fiske. Demie Omstaendig- hed er meget beklagelig, og maate lettelig kunne rettes paa, da det aerede Department i betimelig Tid har aabnet saamange i Fiskedistrikterne liggende Stationer”. Saknaden av det nedlagda Opsynet blev mycket snart kännbar. Man önskade det åter­ upprättat, inte bara för ordningens bevarande på fiskeplatserna utan kanske främst för de vägledande, mycket uppskattade opsynstele- grammens skull. Från olika håll t ex ”for- mandskaperne” på Karmpn samt Magistra­ ten och formandskaperne i Bergen gjordes fruktlösa framställningar i departementet. Först sedan det år 1879 nybildade Selskabet for de norske fiskeriers fremme också lagt sig ut för saken blev ett nytt Opsyn organiserat; första året, 1880, dock i begränsad omfatt­ ning och med fartyg som ställts till förfogande av köpmän i Stavanger. Även om det förefaller som om amt- mannen helst såge fiskarbönderna endast som jordbrukare, fanns det dock tecken på att åtminstone regeringen för sin del inte di­ rekt ogillade sillfiskeriet, vilket bl a kan. ut­ läsas av följande. Under fiskeriutställningen i Filadelfia 1876 var konsuln Joakim Andersson Norges kommissarie. Han hade där tillfälle att stu­ dera den då nära 20 år gamla amerikanska posenoten (säcknoten, snörpnoten eller snörp- vaden, the purse seine), vars konstruktion och användningssätt han noggrant beskrev, (v Yhlen 1878, ”Fiskaren”, p 49). Von Yhlen be­ rättar att ”säcknoten är nu genom Andersens 29 Hans Höglund och kand Wallems försorg ej allenast inkom­ men till Norge, utan sådana notar tillverkas även fullt färdiga på Fagerheims nätbind- ningsfabrik vid Bergen och lemnas till billi­ gare pris än de amerikanska”. Kand jur Fredrik M Wallems roll vid snörpenotens införande i Norge framgår av en notis i Morgenposten den 23.2 1878, som lyder: ”Posenoten. For at bibringe Fiske- alrnuen bedre Kjendtskab til den amerikan­ ske Posenot, hvormed Enkelte har experi- menteret, har Regjeringens Departement for det Indre paa given foranledning i fölge ”Berg, -p” ladet trykke 8 500 exemplarer afen af hr. Kandidat Wallem forfattet Beskrivelse af samme, oprindelig en detaljeret Förklaring over de smaa Modeller, som W Melzer i Ber­ gen har til Utsalg.” En dryg månad tidigare, den 26.1 1878 lästes i ”Morgenposten”: ”Posenoten. Fra Ber­ gen skrives 19de Januari i ”Berg-p”: Sonden for berettes, at der af den bekjendte Notebas Hodne fra Haugesund er gjort Kast, med en not indraetted for Tilfaeldet ligesom en Pose­ not; i Kastet, som gjordes ude ved Hviding- s0en, fangedes 400 Tdr. Vaarsild ...” Trots denna uppmuntran från reger­ ingen i form av tryckningsanslag fick inte snörpvaden, vare sig i sin originalutformning, eller som primitiv och tillfällig efterapning den framgång på Vestlandet som man kunde väntat, när man nu i efterhand tänker på vil­ ken dominerande roll redskapet kom att spela under 1900-talet. Anledningen till misslyck­ andet var utan tvivel att båtarna var för små till att utan moderfartyg förlita sig på vid fiske på öppna havet. Sannolikt var heller inte företagsamheten tillräckligt stor. Hur det från Amerika införda snörp­ vaden var konstruerad och hur den fungerade skall inte närmare beröras här; det framgår med all önskvärd tydlighet av Wallems be­ skrivning (Wallem 1878). Ny upplaga av denna skrift utkom 1902 med tillägg av fem mycket vackra och instruktiva illustrationer jämte några upplysningar om den bohuslän­ ska snörpvaden och dess användning. Det måste dock betonas att Wallems (och Joakim Anderssens) redskap var av det slag som i Amerika användes vid makrillfångst. Det utsattes från en båt genom s k rundkast. På Vestlandet fick som sagt denna typ i den ur­ sprungliga formen ingen fortsatt användning men den introducerades och begagnades re­ dan undet säsongen 1879/80 på Östlandet, sedan den bohuslänska sillperioden inom­ skärs hade kommit igång. Iversen (1912 p. 213) berättar att när de vestlandske fiskarne 1899 genom ångbåts- kaptenen B. Mannes. Åkrehamn, återigen tog itu med snörpvadfiske, skedde detta under sommarfisket vid Island och med användan­ det av den amerikanska menhadensnörp- vaden som från två båtar förande var sin hälft av vaden, kastades i två varandra mötande halvcirklar. Först några år senare blev denna metod införd på Vestlandet för att så små­ ningom bli den alltmera dominerande under vintersillfisket, ända tills den under mitten av 1960-talet såväl på vintern som somma­ ren slogs ut av de med kraftblock utrustade ringnotbåtarna. Strängt taget spelar det inte någon större roll vem som var först med att använda snörp- vad i Skandinavien eller när detta skedde, men det är ganska underligt att uppgifterna från olika sagesmän, som sysslat med frågan kan gå så vitt isär som de gör. Sålunda berät­ tas det exempelvis på ett annat ställe (Mag­ nus Halaas 1952, sid. 19) om en notbas Hodne från Tananger - ej Haugesund som i den nyss citerade tidningsnotisen - att denne redan på senhösten 1875 fick idén till snurpenoten ur en amerikansk tidskrift. Efter en beskrivning som förekom där ändrade Hodne sin landnot till en snurpnot. I februari 1876 skall han ha prövat det provisoriska redskapet i ett sill­ stim (Åte) 3 mil utanför Skudesnes men snörplinan skar fast i ringarna och försöket misslyckades, varpå Hodne ändrade tillbaka till landnot och gjorde enligt utsago inga fler försök med snurpenot. Enligt denna skildring 30 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? Första sillfångsten utanför Fjällbacka, dec 1877. (Original från Vikarvets museum, Lysekil.) skulle alltså åtefisket ha börjat redan 1875. Ett annat exempel på bristande samstämmig­ het gällande tvåbåtssnörpvadens införande har jag av en händelse påträffat i ett num­ mer av tidningen ”Skagerak” februari 1956. Där står det att Bendik Mannes, när han år 1904 återkom från Amerika till Karmö, hade med sig en snörpvad, varmed han började fiska sill i sina hemmafarvatten. Iversens härovan relaterade uppgift i denna sak före­ faller dock vara mera sannolik. Åtefisket I sin årsberättelse för 1871 (p 7), alltså redan året efter det att sillfångsterna börjat avtaga gick Opsynschefen Gade hundra år tillbaka i tiden, till åren mellan 1784 och 1787, då sillfisket förra gången upphörde. Han ansåg det som föga sannolikt att det nu, ”med vor Tids större Företagsomhed og bedre hjaelpe- midler” skulle gå på samma sätt som för 100 år sedan, då en, räcka av 20 år följde utan något sillfiske. Han ifrågasatte huruvida de dittills brukade redskapen och båtarna skulle kunna i framtiden förslå eller om inte nya fångstsätt måste tillkomma. En ny fiske­ metod kom till utveckling vid sidan om de gamla uråldriga. Det som bildade förutsätt­ ningen för den nya metoden finner man för­ sta gången antytt i Gades sista berättelse, den för 1874 på sidan 93. Han skriver där, utan att dock ana vart företeelsen skulle leda, att medan det ute till havs förekom ”valsyner” som vanligt-, var det endast ”småvalen” som följde de flyktiga och spridda sillstrålarna in mot de inre fiskegrunden. Gades småval 31 Hans Höglund måste utan tvivel ha varit identisk med späckhuggaren (staurvalen). Denna rovgiriga representant för tandvalarna hade, från att tidigare knappast ha varit känd utanför Ve stlandet, under 70-talet blivit allt talrikare. I Nordnorge var den däremot sedan längre välbekant (Jensen 1881, sid 82). Genom att i flock angripa en från ett huvudstim losssprängd sillstråle trängde späckhuggarna från alla sidor ihop sillarna till en tät och kompakt massa vars översta del ofta kom att ligga ”torr” i vattenytan. Ovanifrån attackerades de lättåtkomliga sill­ massorna av tusentals måsar, som vida om­ kring skvallrade om vad som försiggick. Un­ derifrån anfölls sillhopen av sej och torsk, som ända sen början av 70-talet blivit allt talri­ kare på vårsillfältet. - Inom parentes sagt kom torskfisket att väster om Karm0 spela en allt större roll som inkomstkälla och kom­ pensation för det misslyckade sillfisket. Det dröjde inte länge förrän fiskarall- mogen förstod att tillgodogöra sig siliknuto- rna. Redan 1875 hade de dristigaste av fis­ karna gett sig in bland de kokande sill­ massorna för att med risk för liv och redskap konkurrera med de vildsinta valarna. Fång­ sten tillgick i regel så att vanliga, ordinära vårsillgarn sänktes, ”kastades” som det hette, i stimmet för att nästan omedelbart åter dras upp med full fångst. Mer än ett eller ett par garn i sänder orkade man inte med pga fångstens tyngd. Längre länkar var otänk­ bara även av det skälet att trängseln mellan båtarna så småningom blev för stor. I riktigt mäktiga stim uppges hundratals roddbåtar med 2 till 6 man i varje ha kunnat vara sys­ selsatta samtidigt. Maximalt kunde dags- fångsten per båt uppgå till 30 à 40 tunnor men var mestadels betydligt mindre. De tre första åren gick denna nya fångst­ metod under beteckningen ”drivfiske”, ”driv­ garnsfiske” eller bara ”drivning” i de rappor­ ter som sporadiskt insändes till Haugesund eller till amtmannen i Stavanger och som i korta notiser togs in av dagstidningarna. Någon beskrivning av hur fisket bedrevs syn­ tes inte till förrän 1878, och inte förrän efter ytterligare ett år kom det för första gången fram i tidningarna att ett dylikt av späck­ huggarna sammandrivet sillstim bland fiskarne gick under den kanske olyckligt valda benämningen åt (eller åte). Detta ord hade tidigare förbehållits för de planktondjur, som tjänade sommarsillen till föda; nu blev det även liktydigt med dessa täta stim av vintersillen, som späckhuggare (jämte sej och torsk) frossade på. I Bohuslän skulle ett så­ lunda koncentrerat sillstim gått och går fort­ farande, under beteckningen dyk. En del fiskare, som traktade efter större dagsfångster, riggade till ett effektivare red­ skap genom att sy ihop ordinära sillsättgarn på höjden och på längden för att brukas i åta- rna. Men oftast visade det sig, att ett på så sätt förstorat garn blev alltför effektivt, så att både fångst och redskap fick släppas tillbaka i sjön. Det berättades också att dessa, genom hopsyning förstorade garn förseddes med ringar på stentelnen och nyttjades som ett slags snörpvad (posenot). Man kan dock inte låta bli att undra, hur detta redskap måtte ha fungerat i en sammanpackad åte, där sil­ len enligt beskrivningar ofta stod så tät att den kunde ösas opp med håv eller rent utav med bara händerna. - En hopsnörpt nätsäck, även av måttliga dimensioner, proppfull med sill och med sidorna nästan vattentäta på grund av sillar som garnat sig i maskorna, torde ha varit omöjlig att bärga med hand­ kraft från en öppen roddbåt. Ytterligare ett sätt att använda de ge­ nom hopskarvning fördjupade och förlängda sillgarnen bestod däri, att redskapet bruka­ des som en kombination av sättgarn och stängnot; det kallades då för garnnot. Den sill som fångades vid åtefisket var av en utmärkt beskaffenhet. Den var ganska fet och hade fasta rom- och mjölkesäckar. Av fiskare som deltagit i sillfisket i Nord-Norge jämställdes den med stor sillen och tydligen var den även identisk med storsill. Detta pas- 32 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? sade också in på tiden för dess uppträdande. Åtefisket pågick i början av säsongen, under januari månad men kunde ibland starta re­ dan långt före jul. Åtarna upphörde vanligen att visa sig så snart som försöken med sätt- garn och landnot i februari begynte ge resul­ tat, dvs samtidigt med att sill för lekens förrättande började uppehålla sig utmed bott­ nen. Det är ovisst om den sill som tidigare uppträtt i åtarna tillhörde samma kontin-gent som senare fiskades som leksill vid bottnen. Det säger sig självt att denna nya fiske­ metod inte kunde ge några betydande års- fångster, jämförbara med dem som erhölls före 1870. Under det första tiotalet år bidrog den dock med 20-35% av det hela - år 1881 utgjorde åtesillen tom över 90% av totala vintersillutbytet. Så småningom blev de urgamla redska­ pen sättgarn och landnot, som ju var omedel­ bart beroende av närhet till land, åter något mer givande och åtefisket sjönk relativt sett tillbaka. Dock fortsatte det att figurera i fångststatistiken långt in på mitten av 1900- talet. Med största sannolikhet hade åtefisket också en viss psykologisk verkan. Det läm­ nade ett påtagligt bevis för att sillen inga­ lunda övergivit Vestlandet och att de ”syner” av val och fågel som iakttogs ute till havs inte var hägringar. Fiskarbefolkningen förlorade inte sin förvissning och tro på att sillen när som helst skulle återta sin gamla vana att på samma sätt som före 1870 göra massinsteg mot land. De ihärdiga ansträngningarna med att förmå myndigheter och statsmakter till att åter intressera sig för sillfisket tyder inte på uppgivet hopp eller resignation hos fis­ karna. När en ny inomskärsperiod helt plötsligt satte in i Bohuslän före jul 1877, spreds kän­ nedom därom som en löpeld genom den norska pressen. Då om någonsin kan man - nu efteråt - tycka att den gamla folktron om sillens alternering skulle blossat upp. Men oaktat en ganska ingående granskning av sillnotiser och sillartiklar i ett flertal norska tidningar från den tiden har det inte lyckats mig att finna den minsta antydan till miss­ tanke, att det skulle vara den norska sillen som avvikit från Vestlandet för att istället bilda grundvalen för det svenska fisket. Dä­ remot, ju mer man fördjupar sig i de dåtida tidningarna desto klarare framgår det att det stora, allt annat överskuggande bekymret inte var brist på sill utan brist på utrustning att fånga den med och brist på köpare, som kunde avsätta den. Situationen som den tedde sig 1879 be­ lyses på ett uttömmande sätt av följande or­ dagrant citerade tidningsartiklar i ”Stavange- ren” den 2 maj 1879. (Originalartikeln var ur­ sprungligen publicerad i ”Bergensposten”, varur den blivit saxad). ”Sildefisketpaa Havet? Efterretningerne om det sidste Vaarsildfiske samstemmer deri, at Fisket i enkelte Henseender har skiftet Kar­ akter og efterhaanden endmere vil gjbre det saafremt Vaarsilden vedhliver at holde sig ude paa Dybet, saaledes som den gjorde i fjor og endnu mere iaar. Medens Vaarsilden i gamle Dage seg ind i Skjaergaarden og de ytterste Fjorde, har den de sidste Aar staaet ude paa Dybet, nogle Mile fra naermeste Havn. Som F0lge heraf har Almuen ikke kunnet Gj0re sig Fisket saa indbringende som ellers, thi de n0dvendige for Tilfaeldet praktiske Redska- ber har dels manglet, dels v aer et for kostbare til at den fattige Fisker har kunnet anskaffe sig dem i den hensigtsmaessigste Forme. Dertil kommer, at Sammenstimlingen af Baade ude paa Fiskepladsene har vaeret saa stor og saa ”lovl0s”, at det for inange har vaeret ligetil umuligt atfaa bruge sine Redskaber Vaarsilden er for Tiden i en Overgangs- tilstand og vil have store Vanskeligheder at overvinde, saafremt Sildetyngen fremdeles vil holde sig langt fra Land. Det vil ikke blive saa let en Sag for Almuen at anskaffe sig nya Redskaber og praktiske Baade for Fisket ude paa Havet. De almindelige Garn maa afl0ses afDrivgarn de almindelige Staengen0ter maa 33 Hans Höglund vige Pläds for Posen0ter (og Snurpegarn), de nu brugelige Baade maa ombyttes med st0rre Daeksbaade og Fart0jer, som kan klare sig midvinters paa Havet i mindre godt Vejr. Kort sagt: Vaarsildefisket vil udvikles i en Retning, som gj0r det temmelig ligt Sildefisket ude i Nords0en, saaledes som detta drives af stora Daeksbaade og Fart0jer fra Skotland, Eng­ land, Frankrige m m, og Sp0rgsmaalet vil da blive, om man b0r opmuntre Almuen til at f0lge det ene eller det andet Landes Exempel, om man b0r anbefale smaa Daeksbaade og smaa Samlag, eller st0rre Fart0jer med Dampmaskine for Fangstarbejdet osv. Det er ikke sandsynligt at vor Fiskar- almue vil havepekuniaer Evne eller forn0den Indsigt til at vove Experimentet; den eneste og sikreste Udvej vil blive, at det vordende Fiskeriselskab vil trede til her, opmuntre og vejlede og maa ske endog underst0tte prakti­ ske Fors0g paa at l0se den nye Opgave - at fiske Sild ude paa Havet, en opgave, som ikke alene angaar Vaars ildfisket, men ogsaa Sommersildfisket. Det er indlysende at Sel- skabet i saa Henseende kunde udrette meget, selv om det indskraenkede sig til blot at indhente og meddele Almuen de forn0rdne Oplysninger og anskaffe de Modeller af Fartpjer og Apparater. Det bliver en saa meget desto taknemmeligere Opgave at Ipse, som Sagen har stor Betydning saavel for hele Vestkysten som for st0rre Dele af det Norde nfjelds ke ”. De första försöken med drivgarnsfiske Redan år 1872 gjordes under den tid, då sil­ len brukar leka, försök med drivgarn på större avstånd från land. Provfisket utfördes av opsynet på uppdrag och bekostnad av Sta­ vanger handelsförening, men det är ej när­ mare beskrivet (möjligen kan en beskrivning finnas i Opsynets originalprotokoll); det sägs endast kort och gott ha visat ”att det inte hel­ ler längre ute på sjön fanns sill, i varje fall inte i de övre vattenlagren”(Gade. NOS 1872, sid 5) (understryket av mig). Att fiska med drivgarn sedan sillen i sin utveckling hunnit fram till lekstadiet, torde emellertid vara tämligen meningslöst. Efter detta isolerade och negativa försök är det tyst om fångstmetoden i flera år, ända tills det nybildade ”Selskapet for de norske fiskeriers fremme, i början av 1880-talet gjorde införandet av drivgarnsfiske efter sill till en av sina huvuduppgifter. Sommaren 1880 sändes sekreteraren i sällskapets Stavangerfilial (farm kand) S A Buch till Skottland för att studera och deltaga i det skotska sillfisket i Nordsjön. Buch hade dess­ utom i uppdrag att för sällskapets räkning inköpa en för fiske fullt utrustad skotsk driv- båt samt att anskaffa ritningar och beskriv­ ning till ytterligare en båt, som ett konsor­ tium, hemma i Stavanger sedermera lät bygga och utrusta. (Inom parentes sagt stötte Buch under sin vistelse i Peterhead i augusti 1880 helt apropå ihop med den svenska pro­ fessorn F A Smitt, som för svensk räkning var ute i exakt samma ärenden). Det norska fiskerisällskapet ville också försäkra sig om att de två nyanskaffade driv- båtarna, jämte det växande antal båtar man räknade med, skulle bli bemannade med yrkesutbildat folk. För detta ändamål ut­ skickades i en första omgång 34 unga fiskare till Skottland och 7 till Holland för att under några år deltaga i drivgarnsfiske till havs och grundligt lära sig denna speciella yrkesgren. Fiskerisällskapets vällovliga syfte var att få igång ett sillfiske till havs som kunde pågå året runt. För sommaren stod det skotska el­ ler kanske ännu mera det holländska sillfis­ ket som förebild, och för vintern gällde det att komma åt den sill som synbarligen och bevisligen fortfarande gjorde sina årliga be­ sök på den norska västkusten, men för vars infångande de hävdvunna redskapen inte räckte till. Det måste dock fastslås att några ome­ delbara resultat gav dessa reformansträng­ ningar tyvärr inte. För sommarfisket i Nord­ sjön, vilket ju för ö vrigt näppeligen hade kun- 34 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? nat hjälpa upp det betryckta vårsillfisket, förflöt tjugo år innan det vid sekelskiftet kunde så smått sätta igång. För vinterfisket med drivgarn gick det sjutton år utan att någonting hände. Det passiva motstånd som sällskapet i sin verksamhetsiver stötte på, hade flera orsaker, men den viktigaste och djupast rotade var utan tvivel den att det fanns alltför ”få egentliga fiskare, men en hel del bönder, som vissa tider av året drev kust­ fiske som binäring och annars levde på jord­ bruk” (Arctander 1900, p 6). På Sunnmöre, i och omkring Ålesund hade emellertid alltse­ dan bankfisket på Storeggen i början av 1860- talet satte igång, en stamtrupp av rena yr­ kesfiskare utrustade med sjövärdiga, däckade båtar vuxit upp. Det var folk ur dessa led som så småningom tog saken i egna händer och lyckades med det, som sällskapet tvingats ge upp hoppet om. Ett visst slag av drivgarnsfiske kom så­ lunda till stånd; dock inte som en följd av säll­ skapets propaganda och inte alls i överens­ stämmelse med dess intentioner. Det uppstod som en rent spontan företeelse. Den direkta drivfj ädern var, att några holländska driv- garnsfartyg i början av vårsillfisket 1883 le­ gat på internationellt vatten utanför Vest- landet och försökt fiska sill på natten. Hol­ ländarnas sammanlagda fångst blev endast omkring 25 hl, liktydigt alltså med ett fiasko. Emellertid spreds ett falskt rykte som berät­ tade, att de holländska båtarna skulle ha gjort en synnerligen riklig fångst och detta blev signalen till att en efter en av de norska fis­ karna improviserade ett slags drivfiske var­ vid drivgarnslänken fick bestå av vanliga sammankopplade sättgarn. Så småningom deltog under nämnda säsong över 100 större och mindre båtar i detta riskabla nattfiske mellan ”fluer og skjaer” på sträckan från Ut­ sira förbi Svea och Rpvaer till Bommelbaad. Fångsterna växlade från 5 till 25 hl per natt och båt. (NOS 1883, sid 43; Buch 1883, sid 14). Företaget fick inte någon större efterföljd. De direkta uttalandena under de nästkom­ mande åren om denna fångstmetod är mycket sparsamma, vilket visar att den gett högst och obetydliga resultat. Möjligen är säsongen 1895 ett undantag: det procentuellt sett stora utbyte, som tabell upptar för nämnda års åtefiske beror möjligen på att ”skärgårdsdriv- fiske” är inbakat (se Buvig 1895, sid 51). Den norska sillforskningens vidare öden Som redan nämnts (sid 15) var det på förslag från ”Selskabet for de norske fiskeriers fremme” som O S Jensen fick det statliga för­ ordnandet att anställa ”praktisk-videnskabe- lige Undersögelser over Vaarsildfisket” un­ der 1880. Innehållet i hans första berättelse till indredepartementet har jag redan i vissa delar redogjort för. I slutet av januari 1881 fick Jensen ge­ nom samma fiskerisällskap ånyo i uppdrag att fortsätta sina undersökningar. Meningen var väl, åtminstone från Jensens sida, att denna typ av naturvetenskaplig fiskeri- forskning skulle återkomma årligen. Själv måste han dock på grund av sjukdom helt avbryta, och 1882 års vårsillsäsong förflöt utan biologisk övervakning. Jensen avled 1887, 40 år gammal, utan att ha återuppta­ git några fiskeriundersökningar. År 1883 övertogs sysslan av den redan i förbigående nämnde Sophus Andreas Buch (1854-1894). Född i Stavanger. Farm kand 1876, därefter ett års studier i zoologi och kemi vid Kristia­ nia universitet. 1877 konservator vid det ny- upprättade museet i Stavanger. 1878 (april) startade han ett eget kemiskt-analytiskt la­ boratorium. Sina lärospån i konservators- yrket gjorde han under några veckor vid Ber­ gens museum, där Jensen var kurator. 1880 blev han sekreterare i Stavangerfilialen av Selskabet för de norske fiskeriers fremme. Och 1883 blev han alltså på Sällskapets för­ slag sillforskare under några veckor av de fyra vårsillsäsongerna 1883-1886. Då Buch började sin undersökning för­ klarade han sig sakna erfarenhet på detta område, men föresatte sig att strikt följa den 35 Hans Höglund från sällskapet erhålla instruktionen, som förmodligen var inspirerad av företrädaren. Och han betonade att han inte hade för av­ sikt att uppställa några nya hypoteser; en mycket klok föresats hos en novis. Buch arbetade efter följande fyra huvud­ punkter: 1. Redogörelser för fiskets gång, vilka bildade värdefull komplettering till Opsynschefens årsberättelser. 2. Iakttagelser över sillens lek; när denna bör­ jade, på vilket djup den ägde rum och vid vilken bottentemperatur. 3. Havsvattnets temperatur i övrigt på olika djup utefter större delar av Vestlandet, som inte bara mättes av Buch själv utan även genom medverkan av Opsynspersonal samt av privata medhjälpare. 4. Analyser av sillprover ur fångster, som syn­ barligen utvaldes så att alla de förekom­ mande fiskemetoderna blev representerade dvs sättgam (”bundsaet” och ”kagsaet”såväl som ”natsaet” och ”dagsaet”), återfiske, not­ fiske och drivgarnsfiske inomskärs. De enskilda sillarnas totallängd mättes alltid och mestadels även furcalängen; gonadernas vikt, längd, bredd och tjocklek. Dessutom gjordes i många av proverna an­ dra mätningar och beräkningar av sillens kroppsdelar. Buchs analysmaterial omfattade 46 olika prov av sill. Antalet sillar per prov växlade från 5 till 41. Inalles undersöktes 820 sillar under de fyra åren 1883-1886. Buch hoppades att kunna utreda frågan om den sk Blodsillen (Buch 1884, sid 14). Det första och enda försöket som gjordes gav ett resultat, som Buch själv inte vågade fästa stor avseende vid, men likväl ansåg värt att om­ nämna; det pekade i riktning mot att ”blod­ sillen” skulle tillhöra Nordsjöns sommar­ lekande sillstam. Vad som utmärkte blodsillen beskrev re­ dan Axel Boeck (Boeck 1871, sid 23). När vi så har erfarit att blodsill var en synonym be­ teckning för strålsill och solhovedsill (jfr också Jensen 1880, sid 17 och 19 samt sid i denna skrift), samt att strålsillen utgjorde huvud­ komponenten av den mångomtalade bland- sillen (=Jensens nysill) är det uppenbart hur viktigt det var - och fortfarande är - att ”faa Greje paa den saakaldte Blodsilds egentlige Natur og Udvikling”. Jag tillåter mig i detta sammanhang återigen föreslå ett studium av blodsillens fjäll från de preparat som finns i Bergens Museum. Begreppet blodsill stöter man på flera gånger längre fram (Buvig 1894 p. 100 m fl) och även om biandsill på Vestlandet under hösten 1886 talar Buvig. Det kan här antecknas att Buch även har en del upplysningar att lämna om sillfisket på Ostlandet under säsongerna 1883/84 och 1884/85. Som nämnts (sid 39) hade Buch redan innan han blev sillforskare intresserat sig för det skotska och det nederländska drivgarns­ fisket i Nordsjön under sommaren, och han fortsatte resten av sin allför korta levnad att driva propaganda för detta slag av fiske utan att han för sin del fick se det infört bland norska fiskare. Det bör dock observeras att det drivgarnsfiske som Buch, i egenskap av fiskerisällskapets tjänsteman, siktade på, var sommarfisket i västra Nordsjön i första rum­ met (se: Norsk Fiskeritid. 1911, sid. 450). I var och en av de fyra årsberättelser, som Buch avlät till regeringen, betonar han som slutkläm inte bara önskvärdheten utan nöd­ vändigheten av att sillundersökningarna ut­ sträcks över hela året och att ”man borde lägga an på att uppsöka vårsillens uppehåll- sområden under sommaren”, vilka han för­ modade ligga på sträckningen mellan Norge, Shetland och Island. Buchs önskemål rörande undersökning­ arnas permanentering gick ej omedelbart i uppfyllelse. Tvärtom, sedan han år 1887 in­ stallerats som sekreterare i ”Selskabet for de norske fiskeriers fremme” och tillika redak­ tör för sällskapets tidskrift, Norsk Fiskeritid- ende, blev det ingen tid över för honom till undersökningar, och någon ersättare tillsat- 36 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? tes ej. Istället följde ett nytt tomrum utan sill­ forskning som varade i sex år. I detta sammanhang inställer sig obön­ hörligt den reflexionen, hur oändligt mycket mera påfrestande det måste ha varit för hundra år sedan, att med den utrustning, som då stod till buds idka fiskeriforskning, än det är i våra dagar. Och man kan undra, om inte den bristande kontinuiteten i undersöknings­ verksamheten i Norge på 1870- och 80-talen helt enkelt till en del berodde på svårigheter vid rekryteringen av marinbiologiskt skolade personer, som ville och kunde utsätta sig för de med arbetet förenade strapatserna. Från 1873 var det G O Sars som hade regeringens uppdrag att leda och ansvara för samtliga ”praktiskvidenskabelige Undersögelser” rö­ rande fisket, och vi vet, inte minst genom den tidigare relaterade tidningspolemiken mellan honom och Boeck att Sars insett och kraftigt betonat vikten av att undersökningarna också bedrevs enligt praktiska och naturvetenskap­ liga principer, Sedan Sars 1874 blivit Rasch’s efterträdare som ordinarie professor i zoologi var det uteslutet för honom att själv ta på sig fältarbetet under vintersillfisket. Somrarna däremot tog Sars som bekant väl tillvara med marinzoologiskt insamlingsarbete och till en viss grad med fiskeriundersökningar, som dock inte längre rörde sillen. Efter 1893, sedan Johan Hjort blivit le­ dare för de norska fiskeriundersökningarna, togs sillfrågorna åter upp till behandling. Hjort lade först ensam och på egen hand, så småningom med bistånd av skickliga medar­ betare, grunden till det skede från sekelskif­ tet intill första världskriget, som med full och obestridlig rätt blivit kallat ”den norska fiskeriforskningens guldålder”. Detta lysande kapitel, där sillen utgjorde det viktigaste, om än icke det enda forskningsobjektet, skall ej närmare beröras i denna skrift, vars huvud­ tema är de bohuslänska sillperioderna och deras konstlade inpressande i den s k alter- neringshypotesen. Sillfiske och sillförekomst på Vestlandet 1880-1897 Den 10 januari 1880 trädde det ”kungliga” Opsynet ånyo i verksamhet efter att ha legat nere i fem år. Opsynets återupprättande kan väl i och för sig tolkas som ett tecken på att statsmyndigheterna ansåg det finnas någon­ ting värt att hålla Opsyn över. Vad som efter nämnda datum hände på det s k vårsillfältet står återigen att läsa i NOS årliga berättel­ ser. Man är inte som under de fem årens ”opsynsvakuum” hänvisad till gamla tid­ ningar, när en fortsatt granskning skall gö­ ras över anledningen till det klena utbytet av vintersillfisket på den norska västkusten under de sjutton år som följde från 1880. Vi ska emellertid inte följa utvecklingen längre än till 1897. Skälet härför är att kring detta år påstår ju Devoid att det evenemang i ett trollslag ha utspelats som föregetts vara alterneringshypotesens starkaste stöd: sä­ songen 1895/96 som den plötsliga och abso­ luta avslutningen på den bohuslänska sill­ perioden och säsongen därpå som den lika plötsliga begynnelsen av en ny rik sillperiod på norska Vestlandet (Devoid 1963, sid 101; samt flertalet av Devolds övriga, i litteratur­ förteckningen upptagna tryckta skrifter, t ex 1959 a, sid 85; 1964, sid 74). Hur det i verk­ ligheten förhöll sig med avslutningen av sill­ fisket i den bohuslänska skärgården skall jag återkomma till i annat sammanhang. Hän­ delseförloppet på Vestlandet däremot skall beröras i detta och följande avsnitt. Med några citat utplockade ur Opsynschefens be­ rättelser, samt, när det gäller första halvan av 80-talet, Jensens och Buchs redogörelser, skall år för år än en gång sanningshalten i den av G O Sars formulerade grundsatsen rö­ rande skillnaden mellan sillfiske och sill­ förekomst belysas. De ifrågakommande dokumenten är lätt tillgängliga, men trots detta inte omnämnda av Devoid. 1880. Opsvnschefen Bretteville: ”Driv- fisket (=Åtefisket) slut den 26.1”. Den 23.1 37 Hans Höglund ”fornamns sild f0rste gang paa Natsaet”... ”Udsigterna meget lovende”, Storm till 3-2. ”Udsigterne fremdeles lovende”. Den 6.2 ”udsigterne saerdeles lovende”. Storm igen. Ideligen storm till 21.3. Jensen. ”Nogen Sildetyngde som i gamla Dage kan dog hidtil langtfra antages at vaere förekommet”. 1881. Bretteville: ”Det föregaaende Buelandsfiske og de store Masser af Sild, der paa den lange Kyststraekning ligefra Hvidings0 til Stolmen samtidig stod udenfor Kysten, synes vistnok ogsaa at tyde paa en Bedring”. Jensen: sid 4, ”1 begge Aar (1880 och 1881) havde fremdeles Süden i Januar endnu umoden Rogn og Melke. F0rst i Februar g0d den”. Sid 10, ”Da Süden i 1881 ej kom op un­ der Land for at gyde, g0d den i Havet lige udenfor. Den 9de Februar saaes s0en hvidtaet af Gydningen udenfor Brandesund, den 17 de Februari ligeledes 1 Mil vest afR0vaer... Den lste Marts saaes Silderogn paa Liner, der vare satte i en Dybde av 70-80 Favne”. Sid 14, ”Den Masse Aater, der fandtes gjennem hela Januar og Februar Maaned, viste utvivlsomt, at der maatte have vaeret ikke ringe Maengder af Sild under Kysten. Det var ogsaa en almindelig Mening blandt Fiskerne, at der i 1881 var saa stora Sildemaengder, som neppe for, siden det gamla Vaarsild fiskes Oph0r...”Süden fangdes d0g saagodtsom udelukkende i Aater.” 1882. Bretteville: Sid 40, ”Veiret maa under det forl0bne Fiske betegnes som ualmindeligt ugunstigt for Bedriften.” Från 1.1-19.3 dvs 78 dagar varierade vinden un­ der 58 dagar mellan frisk kuling och storm. Sid 39. Orsaken till de dåliga priserna ”maa s0ges dels i det store Islandsfiske, dels i de store Masser af Süd, der stod under Land ved Bohuslen og Hval0erne, og hvoraf jo ogsaa betydelige Kvanta opfiskedes og trykkede Markedet”. Denna säsong förekom inga ve­ tenskapliga undersökningar. 1883. Bretteville: Sid 43, ”Allerede i Begyndeisen af December havdes slosild- fornemmelser i Naerheden af Skudesnaes”. Sid 43, ”2den Februar fornummedes for f0rste Gang i Aar Sild på Natsaet, nemlig ved Utsire... Storm hind rede imidlertid i li0i Grad Fisket i de f0lgenden 14 Dage... ”Alle samstemme i, at der stod betydeliga Sildemas- ser under 0en i denne Tid”. Sid 45, ”Herved maa dog bemaerkes, at Kuling og So iaar sta­ dig indtraf i den bedste Fisketid fra lste til 20de Februar og saaledes vaesentlig har bidraeget til det ringe Udbytte.” Buch: Sid 4, ”Den 26de December 1882 stod store Sildemasser under Land ved Utsire... for Jul... ved Utsire og Fogstene saa det derimod ud til, at Süden stod meget kom­ pakt ... Lille Julaften fiskedes 5 à 600 hl, uagtetAlmuen der var ganske uforberedt paa Fiske”. Sid 6, ”Fisket under Land, der saavel iaar som ifjor udgjorde Hovedfisket”, sid 10, ”2den Marts fandt jeg derimod nygydt Silderogn naermere Svea paa ca 100 m Vand”. (Jfr Buchs kommentar 1886 sid 6.) 1884. Bretteville: sid 44, Den 23-25 febr. ”Store Sildemasser stod nu taet under Akrehavn (Karmoens Vestside), hvor der imidlertid kun fanâtes ubetydelig Almue... Aate fisket var iaar vaesentlig indskraenket til Utsire og R0vær og blev ikke betydeligt, vistnok paa Grund af der usaedvanligt stürm­ ende Veir i hele Januari og Begyndeisen af Februar.” Buch: Sid 4, ”Det egentlige Vaarsildfiske begyndte ogsaa iaar med det sakaldte Aatefiske paa Straekningen mellem Eker0en og Feje. Det ser dog ud til, at disse Aater aftager Aar for Aar, og at Vaarsilden er paa god Vej til at indtage den Fasthed og Stohed i Gangen som for et Par Decennier siden....” Sid 4. ”Den forste Aate viste sig ved Ecker0en den 7de December, og 24de samma Maaned viste Aater sig ved Hvitings0oerne og Gjeitung” sid 5, ”19de Februar st0dte Süden under Land ved Urter, hvor det mellem 20de og 23de foregik et Garn- og Notefiske, det 38 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? mindede om de rige Fisker i gamle Tider... ved Kalst0 lidt s0ndenfor Helgenaes var Sildemasserne saa kompakte, at flere Baade ... tog fuld Last og vel det ved at Kaste ud et Par saetninger. Samme Dag sattes flere betydelige Laas...” 1885. Bretteville: Sid 42, ”Allerede i Slutningen af November og Begyndeisen av December ifjor viste sig Udsigter til Vaarsildens Ankomst ...” Sid 43, ”20de Febr ... erholdtes paa Natsaet god Fångst af et Par Smaabaade, der havde sat ved Kj0r, 514 Mil i Sydvest for Tananger. Almue str0mmede nu hid offiskedes derganskegodt... mellem Kj0r og Skod... Süden antages at have staaet flere Dage rundt Kj0r, for man opdagede den paa dette uventede Sted, hvor Süden ikke har slaaet til siden langt tilbage i forrige Silde- periode, og flere Gange det der opfiskede Kvantum kunde sandsynligtvis have vaeret optaget, om Almue havde vaeret tilstede”. Buch: Sid 6, Orsaken till att utbytet blev så mycket sämre än 1884 kan ”s0ges i den Omstaendighed, at Hovedfisket under Land föregick paa saa mange forskjellige Steder,... og detta havde tilf0lge, at Almuen spredtes og som o flest kom for sent frem til Fiskestederne”. 1886. Bretteville: Sid 42, ”Vinteren 1885- 86 fandt den f0rste Vaarsildfangst man fik Underretning om. Sted den 30te December i en Aate 3/4 Mil vesten for Gjeitung (Skudesnaes)”. Sid 44, Garnfiske vid land ej förrän i februari. Buch: Sid 3, ”De saedvanlige Udsigter for Fisket faldt iaar sent; ... medens Udsigterne i de foregaaende 3 Aar har vist sig allerede i November”. Sid 6, ...” man fik det Indtryk, at der iaar ikke var nogen stor Sildetyngde under Land, Paafaldende dybt gik ogsaa Süden i denne Tid, efter at den havde taget Bund for at gyde, maaske en af de vaesentligste Aarsager til det mislige Re­ sultat, Fisket i det Hele taget gav, - idet den stod paa dybere Vand, end man vanligvis pleier fiske. Fiskerne indlager sig nodig paa den Resiko. som er förbunden med at saette paa dybere Vand end 40-60 Meter. Det opfiskede Kvantum var vistnok betydeligt mindre end foregaaende Aars, men Hoved­ fisket foregik dog ogsaa iaar paa gamle Lo­ kaliteter og med samme Slags Redskaber, som under den forrige Vaarsildperiode”. Hösten 1886. H L Buvig (som tydligen vikarierade för Bretteville) 1887, sid 42, Från september 86 - vintern 1887 förekom rikt fiske i Nordre vårsilldistrikt norr om Bergen. Se även Norsk Fiskeri Tidende 1887 sid 69. Detta fiske jämförs och likställs inom paren­ tes sagt av Runström 1941, sid 11). Söder om Bergen ”Biandsill” enl Buvig. 1887. Buvig: Sid 43, ”At kanske mind st det dobbelte af der erholdte Kvantum kunde have været optaget iaar hvis Omsætnings- forholdene havde været günstigere, var en meget almindelig udtalt Mening. Saa Meget er i ethvert Fald vist, at paa Süd manglede det ikke”. Buvig: Sid 45, ... ”Naere de beste For- haabninger til Fremtiden. Hvor knap end Fortjenesten havde vaeret for Garnfiskerne, og hvor mismodige de end maate slutte dette Fiske, for en vaesentlig Del allerede forinden de st0rste Sildemasser st0dte til under Kysten ... deres enstemmige Onske var dette, at Kjobmaendenes Forretninger med Süden maate blive mere frugtbringende end tidligere”. 1888. Bretteville: Sid 44, ”At prisen paa den ferske Süd i de senere Aar er gaaet saa betydeligt ned, skyldes vistnok hovedsagelig de rige Bohuslens fisker ier samt den hpie Told der i Rusland og Tyskland er lagt paa saltet Süd”. 1889. Bretteville: Sid 39, ”Allerede i de sidste Dage af November observeredes Sildeaater vestenfor Lister og fiskedes her af Hjemmefolket antagelig 3 OOO Maal stor og fed Süd i Aater.” Sid 40, ”det mindste Kvan­ tum Aatesild siden 1880”. Sid 41, ”... et min­ dre Parti, ca 800 Maal, blev fors0gsvis... behandlet paa skotsk Maade...Forsöget gav tiltrods for de store Masser af Bohuslensild. 39 Hans Höglund Foto taget utanför C urmans villa i Lysekil i början av 1890-talet. Foto från Havsfiskelaboratoriet. der til overmaade lave Priser kastedes i Markedet i Tyskland, en ganske god Netto- fortjeneste ...” Norsk Fiskeritidende. Årgång 8 1889, sid 148-149 ang 1888 års vårsillfiske: ”Allerede i Midten af Dec 87 berettedes om store sildemas- ser u denfor Ekerö, vesten for Rot og Hvidingsö”.. ”1 nordre Distrikt mislykkedes Vaar- sildfisket fuldstaendig og paa Söndmöre hvor store sildemasser stod längs kysten fiskedes ikke, gründet paa daarlige omsaetnings- forholde”. Norsk Fiskeritidene. Årgång 1890, sid 144, om stor sillfisket. På Nytaarsdag viste der sig 0 ved Batalden saa taette sildemasser, at man af den frie Söhovede fuld an sexaering men da man betragtede dagen som helligdag, blev hvarken not eller garn til yderligere fångst benyttet. I Buelandet stödte ogsaa silden under i store masser i sidste halvdel af dec. Laas sat­ tes som ej tömdes förrän i sidste dagarna av Januar. 40 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? Om Vaarsildfisket. Sildestimene used- vanlig flygtige. 1890. Bretteville: Sid 40, ”Fra Kvitings0 havdes gode Hvalsyner saagodt som hele De­ cember Maaned, udeii at noget Fiske dogfandt Sted.” Den 31 jan: ”Stort Sildeinsig fandt samme Dag Sted i Sjevigbugten (Utsire), men Kuling og svaer So hindrede Staengning.” 9.2- 16.2: ”Sildinsiget var nu meget stort og store Masser kunde vistnok vaeret optagne, om tilstraekkelig Almue havde vaeret tilstede ... Mangel saavel paa Fiskere so?7i Kj0bere”. ”1 Ugen fra 24 Februar til 2den Marts aftog Fisket temmelig hurtig, og mange Garnfiskere sluttede paa Grund af de daarlige Priser. 25de Februar berettes om Sildetyngde taet under Land paa Sletten ... men de lave Priser bevirkede, at Ingen vilde fiske.” Norsk Fiskeritidende 1890, sid 144, ”Storsildfisket i S0ndog Nordfjord.” 1891. Bretteville: p 42. ”Süden synes iaar at vaere kommet noget senere under Kysten end de naermest foregaande Aar. ... Fra Kvitings0 berettes saaledes f0rst omkring lOde Januar om Hvalsyner”. Sid 45: ”Torskfisket ved Karm0en, der i de senere Aar har indtruffet samtidig med Vaarsildfisket, foregik iaar som ifjor hovedsagelig paa Karm0ens Vestside ...” 1892: Bretteville: Sid 42, ”Allerede i Slutningen av November saaes megen Hval og Fugl et par Mil tils0s fra Kvitings0. I de sidste Dage af December og Begyndeisen af Januar berettes om Store Sildemasser udfor Flekkefjorden, Rasvaag og Kirkehavn, ligesom megen Hval og Fugl saaes udfor Jaederen”. ”8de Januar berettes om store Aater SW Kvitings0, men kun 2de Baade naaede ud til dem”. ”4de Februar f0rste Gang Sild paa Natsaet W R0vaer”. Sid 43: Staurhvalen minskar, fanns ej alls i förra perioden. Sildehvalen ökar i antal. ”Drivgarnsfiske fors0gtes iaar af enkelt Baad en Nat paa Ha­ vet, men blev som saedvanlig uden Resultat”. 1892 sid 46: ”Torskefisket ved Karm0en ser ud til at tilltage for hvert Aar, og bliver det mer og mer paatraengende n0dvaendigt, at erholde Lovbestemmelser samt saerskilt Opsyn for det”. Sid 47 : ”Efterfiske afVaarsild. Efteråt det egentlige Vaarsildfiske var forbi og Opsynet haevet, har det jevnlig vestenfor Bergen vaeret fisket ikke gydt Sild”. Över 10 000 hl. 1893. Bretteville (hans sista beretning). Aatefiske från mitten av januari till 3 mars. Garnfisket (natsaet) dåligt vid Utsire, Urter, Rovaer och Sletten. ”Slog godt til ved Espe- vaer og Nord0erne 25.2-16.3. ”Laasefisket” li­ tet varstans”. ”Aatefisket synes fremdeles at gaa tilbage” 1894. Norges Fiskerier 1894, (Buvig). Före den 13.2 obetydligt fiske, huvudsakli­ gen Aatefiske. Sid 111, ”Den 26.2 fangedes af 150 Baade fra enkelte Sild til 35 Maal pr Baad paa Dagsaet i Gitter0sundet (vid Rovaer), hvor der en Stund stod et helt ”Sildeberg”. Sid 133, Buvig gör här en jämförelse mellan lön­ samheten för å ena sidan sillgarnsfiskaren och notfiskaren och å den andra sidan torsk­ fiskaren, och denna utföll till torskfiskarnas fördel. Torskfisket var dåligt i början men blev bättre omkring 5.3. ”1 slutningen af Februar ogf0rste Halvdel af Marts var der under Land uhvre Sildemasser. som Veiret gjorde det umuligt at faa Tag i”. Sid 134, ”Veiret ivinter var skraekkeligt”. 1895. Norges Fiskerier 1895 (Buvig) sid 51. I Januari endast i Aater, mest utanför Fedje. ”1 Ugen 10de-16de Febr indtrafet Garn- fiske ved R0vaer som i nogle Dage var saa rigt at man maa gaa tilbage til 60-aarene for at finde Magen dertil. Ikke rart bevendt med Vaarsildfisket iaar heller”. Mycket kall vin­ ter. ”At der var Sildemasser udenfor, men at de holdt sig paa utilgjaengelige Dybder ... - paa 100 Favne og derover ... I Slutningen af Febr og i Marts var torskredskapen indhyllede i Sildegaadt”. Sid 108: Efter en beskrivning av Aatefisket skriver Buvig: ”Insen förstån­ dig Fisker tvivler om. at det nu i flereAar har staaet ganske enonne Sildemasser udenfor vor Kyst........ : Der er mere end en blot og bar 41 Hans Höglund Gisning. at Störste parten av den Vaarsill. som nu fortiden styrer mot vor Kyst. gvder laenger ude”. Hösten 1895. Norges Fiskerier 1896, (Buvig) sid 95. ”1 begyndeisen af December da man naermest troede Sildefisket forbi (dvs Sommer og Höstsildfisket), kom en Masse Storsild ind längs Statlandets Nordside, og hid str0mmede da ogsaa mange Folk fra S0ndm0r - formedels Uveir tidligere kunde man f0rst 9de December tage fat igjen, og saa fortsatte man indtil Julehelgen; af denne Sild gik der omkring 450 Stykker i Maaltonden ... Og i Fisket deltog omtrent 900 Garnbaade og 90 Notbrug med tilsammen henholdsvis 2 250 og 1 250 Mand; Garnbrugerne fik v el i alt 12 000, Notbrugerne 10 500 Maal (Samman­ lagt 33 750 hl).” 1896. Norges Fiskerier 1896, (Buvig): Sid 109. Obs. Blandsild för Jul. ”De rige Silde- fiskerier baade längs vort eget Lands NW-kyst og andetsteds ifjor Sommer og Höst gjorde, at der överalt i Vaarsild-Distriktet kun blev optaget en Del af hvad, man kunde faaet”. Sid 115 i Anm till tabellen över Notfisket: ”Ogsaa om Laasesilden gjaelder, at meget mere kunde vaeret fanget, om man havde havt nogen Udsigt til Fortjeneste derpaa”; Torskfisket misslyckades i stort sett (p 118). Hösten 1896. Norges Fiskerier 1897, (Buvig): Sid 192, ”Allerede i Begyndeisen af Nov. Ii0rte man om Fångst af Storsild udenfor Kristiansund mellem Sm0len og Bud”, men det blev strax en Pause .... ”Fra omkring 20de November af saaes daglig meget Hval og Fugl udenfor Vaagsöen (strax söder om Stat); men til en begyndelse forböd Veiret Fors0g. Först den 27de (Nov) kunde man tage fat” ... Bra väder gynnade både not och garnfisket framtill jultid, då ovä­ der började. Hela fångsten i Sogn och Fjordane. 90 000 Mål (135 000 hl) Not 50%, garn 50%. Liknade riktig stor islandssill. 500- 530 st/måltunna. ”1 Begyndeisen var der tilstede i alt omtrent 50 Notlag og 300 Garnbaader; men disse Tal ögedes efterhaanden - navnlig med Vestlandinger, som havde vaeret paa Ost­ landet, saa at der i den sidste Uge för Julen taelledes til henved det dobbelte eller i alt en 4 000 Fiskere ... blandt Deltagerne (Kjöbe- fartöier) var endel Firmaer fra Ostlandet, men fra Svensk Side toges vel saa livlig Del (dvs av uppköpare) - og det med betydeligt Held”. 1897. Norges Fiskerier 1897 (Buvig). sid 193, ”Vaarsildens Forlöber Blandsilden. dels under Utsire, dels utanför Store-Sotra-Fedje”. Kvalitet 750 st/mål. Drivgarnsfiske till havs slår igenom Hösten 1897 lyckades äntligen försöken att fiska med drivgarn på fritt vatten några mil ute till havs. Detta skedde, som redan antytts, utanför Sunnmöre, som var det enda avsnitt av den norska kusten, där de nödvändiga för­ utsättningarna fanns i form av hel-tidsfiskare och tillräckligt stora, däckade farkoster. Fyra storeggsfiskare, av vilka två ägde var sin ”skpite” och de båda andra gemensamt ägde en tredje, hade av stortinget beviljats ett an­ slag på 5 100 kronor såsom bidrag till försöks- fiske på öppna havet. De tre båtarna satte igång i slutet av augusti 1897 utanför skär­ gården mellan Stat och Ona. Redan i slutet av september visade det sig att försöket blev en storartad framgång, och de fyra initiativtagarna fick inom kort mängder av efterföljare både från hemorten och långväga ifrån. I mitten av oktober låg över 100 båtar på det nya fisket och i början av andra veckan av december hade far­ kosternas antal ökat till inemot 600 och i slu­ tet av samma vecka till omkring 1 000. Hälf­ ten av dessa var större och däckade - bland dem ett tiotal ångbåtar - den andra hälften bestod av öppna, mindre garn- och notbåtar. En stor del av sillstimmen hade nämligen vid den tiden dragit sig mot land så att de blev åtkomliga även för den traditionella, urgamla typen av öppna båtar. Huvudstyrkan av sillinstegen koncentre­ rades kring Statlandet framför allt på dess 42 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? norra sida, från Vannelvsfjorden upp mot Flåvaer men även på södra sidan, i Sildega- pet samt kring Bremanger och Vågspy. Hela kusten utefter, från Bömmelön i söder till Valvaer (nord Traena) i norr hade man dessutom kontakt med storsillen denna höst, även om utbytet inte blev särskilt stort. På den sydligaste sträckan var storsillen till en tredjedel blandad med en sill som beteck­ nades som tomsill och längst i norr utanför Helgeland utgjordes fångsterna av 1/3 stor­ sill och 2/3 fetsill. Att inte fångstmängden på ytterområdena blev större sades bero på storm och brist på folk. Fiskarna sökte sig gi­ vetvis dit, där sillkoncentrationen var störst. Det lokala utbytet av höstens storsill­ fiske, som varade hela hösten och januari 1898 ut, blev närmare 600 000 hektoliter av en, särskilt i början, mycket god kvalitet, som ibland angavs med stycketalssiffror långt un­ der 500 per måltunna (å 150 1). Av totalut­ bytet var dock drygt hälften fiskad med land­ vad (staengnot) och av den andra hälften var en betydande del fångad nära land med driv- gamsfiskande öppna båtar, på ungefär samma sätt som beskrivits för vintern 1883 (sid 44). Fiske med förankrade sättgarn var i det när­ maste obefintligt under höstfisket efter storsill. Även om de lyckade försöken ute till havs inte hade kommit till stånd, skulle alltså utan tvivel en avsevärt kvantitet storsill ha fång­ ats - så som skedde de två närmast föregå­ ende höstarna 1895 och 1896. Även under hösten 1886, hade ju sill också ”gjort land­ gang”, men den fick inte då beteckningen stor­ sill, åtminstone inte i Opsynschefens årsbe­ rättelse, men väl i t ex Norsk Fiskeri Tidende. Å andra sidan är det uppenbart att stor­ sill skulle ha kunnat fiskas ute till havs långt tidigare, om de fyra pioniärernas företagsam­ het från början mötts med förståelse. Redan 1893 hade de nämligen sökt anslag men avvisats av Selskabet for de norske fiskeri- ers fremme, som hade Indrededepartemen- tets uppdrag att fördela de av stortinget av­ satta medlen till just fiskeriernas befräm­ jande. Sällskapets avslag motiverades med att liknande försök gjorts förgäves ett flertal gånger under det senaste decenniet; och ett upprepande ansågs vara dömt till misslyck­ ande. Sedan de fyra fiskarna under tre år i följd utan framgång envisats med sitt bidrags- sökande, vände de sig i mars 1896 direkt till stortinget och bifogade tillstyrkande yttran­ den bl a från fiskeriinspektören i Möre och Tröndelag, Fredr. Wallern. I februari 1897 blev de äskade pengarna enhälligt beviljade på villkor, dels att sökandena själva tillsköt en lika stor summa, dels att försöken skulle pågå i minst två år. De tre skpiternas första trevande försök ute på havet utsattes i de första veckorna för en viss kritik: fisketekniken såväl som be­ handlingen av fångsten påstods inte vara den bästa (Norsk Fiskeri Tidende 1897,398,574, 734), men ju klarare succén visade sig bli frampå hösten 1897, desto större blev upp­ skattningen även hos dem, som först varit tvivlande. Bedriften tilldrog sig så små­ ningom, ehuru något sent omsider, uppmärk­ samhet på högsta ort: år 1916 utnämndes Britanus Berntsen, tydligen den driftigaste av de fyra märkesmännen, till riddare av l:a klassen av St Olavsorden (Norsk Fiskeri Tid­ ende 1916, sid 22/23). I Ålesund såg det emellertid ut som om pionjärernas insats fallit i glömska redan ef­ ter några få år, ty i en historisk festskrift om stadens näringsliv som utgavs 1904 är de fyra inte namngivna eller ens omtalade (Joak Anderssen 1904). Ett omnämnande i fest­ skriften fick däremot de båda bohuslänska bankskutorna ”Doggern” och ”Jedderen”, vars skeppare A Larsson och C G Larsson 18611 hade sökt sig till Storeggen, sedan de hört talas om denna fiskebanks enorma rikedom på långa, lubb och hälleflundra. Detta blev upptakten till bohusläningarnas deltagande i Sunnmöringarnas sommarbankfiske på Storeggen, 90 å 100 km från land, samt även, fr o m 1865, vårtorskfisket (av svenskarna på den tiden kallat ”skrejdfisket”) kloss inpå’ 43 Hans Höglund den norska terrritorialgränsen under fe­ bruari-mars. Med svenskarnas fiskemetod som förebild började sunnmöringarna under 60-talet byta ut sina öppna båtar mot större däckade farkoster. Dels inköptes av köpmän i Ålesund några bankskutor direkt från Bo­ huslän, dels byggdes det nya däckade segel­ fartyg efter svenskt mönster. Så småningom fann sunnmöringarna dock de bohuslänska bankskutorna vara alltför klumpiga och un­ der 70- och 80-talen ersattes de av små-, mel­ lan- och storskpiter samt av den smäckra ålesundskuttern. De öppna båtarna höll sig länge kvar, men även beträffande dem skedde en förbättring. Sålunda avlöstes sunnmpr- sottringen av en starkare och bärigare typ, den s k mpringsbåten (Vollan 1942, sid 48). De framstående tyska fiskeribiologerna Heincke och Henking gjorde efter att ha del­ tagit i den internationella fiskerikongressen i Bergen under juli 1898 en resa norröver ut­ med kusten för att studera det norska fisket. I sin gemensamma, mycket grundliga rese­ berättelse ger de stort utrymme åt att skildra hur drivgarnsfisket efter sill till havs fick sitt genombrott. I samband därmed understryker de hur slumpen fogade det så, att just år 1897 ett bättre marknadsläge än någonsin förut hade inträffat på grund av att sillfisket ut­ anför den skotska kusten slagit fel för de däri deltagande nationerna. Detta gjorde ”att de enastående rika fångsterna vid norska kus­ ten behärskade hela den europeiska sill- marknaden” (Heincke och Henking 1901, p. 108). Vad som säkerligen betydde ännu mer för den norska sillexporten var dock, att Nor­ ges svåraste konkurrent, när det gällde vintersill, hade fallit nästan helt bort: det bohuslänska inomskärsfisket, som under 20 år pressat sillpriserna i Norge och tryckt till­ baka lönsamheten, hade plötsligt misslyck­ ats. Från 2.4 mill, hl säsongen 1895/96 sjönk de svenska sillfångsterna ned till 352 600 hl under säsongen 96/97, dvs till mellan en sjät­ tedel och en sjundedel. Som K.A. Andersson framhållit (1960, sid. 48) ”är fångstminskningen 1897 i det skot­ ska sillfisket att direkt jämföra med det svenska sillfiskets felslagning under säsongen 96/97.” Fisket i västra Nordsjön under som­ marhalvåret och östra Skageracks fiske un­ der vinterhalvåret var ju till övervägande delen baserade på ett och samma sillbestånd. Hösten 1897 lyckades äntligen försöken att fiska med drivgarn på fritt vatten några mil ute till havs. Detta skedde, som redan an­ tytts, utanför Sunnmöre, som var det enda avsnitt av den norska kusten, där de nödvän­ diga förutsättningarna fanns i form av hel- tidsfiskare och tillräckligt stora, däckade far­ koster. Fyra storeggsfiskare, av vilka två ägde var sin ”skoite” och de båda andra gemensamt ägde en tredje, hade av stortinget beviljats ett anslag på 5 100 kronor såsom bidrag till försöksfiske på öppna havet. De tre båtarna satte igång i slutet av augusti 1897 utanför skärgården mellan Stat och Ona. Redan i slutet av september visade det sig att försöket blev en storartad framgång, och de fyra initiativtagarna fick inom kort mängder av efterföljare både från hemorten och långväga ifrån. I mitten av oktober låg över 100 båtar på det nya fisket och i början av andra veckan av december hade far­ kosternas antal ökat till inemot 600 och i slu­ tet av samma vecka till omkring 1 000. Hälf­ ten av dessa var större och däckade - bland dem ett tiotal ångbåtar - den andra hälften bestod av öppna, mindre garn- och notbåtar. En stor del av sillstimmen hade nämligen vid den tiden dragit sig mot land så att de blev åtkomliga även för den traditionella, urgamla typen av öppna båtar. Huvudstyrkan av sillinstegen koncentre­ rades kring Statlandet framför allt på dess norra sida, från Vannelvsfjorden upp mot Flåvaer men även på södra sidan, i Sildega- pet samt kring Bremanger och VågsOy. Hela kusten utefter, från Bömmelön i söder till Valvaer (nord Traena) i norr hade man dessutom kontakt med storsillen denna 44 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? höst, även om utbytet inte blev särskilt stort. På den sydligaste sträckan var storsillen till en tredjedel blandad med en sill som beteck­ nades som tomsill och längst i norr utanför Helgeland utgjordes fångsterna av 1/3 stor­ sill och 2/3 fetsill. Att inte fångstmängden på ytterområdena blev större sades bero på storm och brist på folk. Fiskarna sökte sig gi­ vetvis dit, där sillkoncentrationen var störst. Det lokala utbytet av höstens stor­ sillfiske, som varade hela hösten och januari 1898 ut, blev närmare 600 000 hektoliter av en, särskilt i början, mycket god kvalitet, som ibland angavs med stycketalssiffror långt un­ der 500 per måltunna (ä 150 1). Av total­ utbytet var dock drygt hälften fiskad med landvad (staengnot) och av den andra hälf­ ten var en betydande del fångad nära land med drivgarnsfiskande öppna båtar, på un­ gefär samma sätt som beskrivits för vintern 1883 (sid 44). Fiske med förankrade sättgarn var i det närmaste obefintligt under höstfisket efter storsill. Även om de lyckade försöken ute till havs inte hade kommit till stånd, skulle alltså utan tvivel en avsevärt kvantitet storsill ha fång­ ats - så som skedde de två närmast föregå­ ende höstarna 1895 och 1896. Även under hösten 1886, hade ju sill också ”gjort land­ gang”, men den fick inte då beteckningen stor­ sill, åtminstone inte i Opsynschefens årsbe­ rättelse, men väl i t ex Norsk Fiskeri Tidende. Å andra sidan är det uppenbart att stor­ sill skulle ha kunnat fiskas ute till havs långt tidigare, om de fyra pioniärernas företagsam­ het från början mötts med förståelse. Redan 1893 hade de nämligen sökt anslag men avvisats av Selskabet for de norske fiskeri- ers fremme, som hade Indrededepartemen- tets uppdrag att fördela de av stortinget av­ satta medlen till just fiskeriernas befräm­ jande. Sällskapets avslag motiverades med att liknande försök gjorts förgäves ett flertal gånger under det senaste decenniet; och ett upprepande ansågs vara dömt till misslyck­ ande. Sedan de fyra fiskarna under tre år i följd utan framgång envisats med sitt bidrags- sökande, vände de sig i mars 1896 direkt till stortinget och bifogade tillstyrkande yttran­ den bl a från fiskeriinspektören i Möre och Tröndelag, Fredr. Wallern. I februari 1897 blev de äskade pengarna enhälligt beviljade på villkor, dels att sökandena själva tillsköt en lika stor summa, dels att försöken skulle pågå i minst två år. De tre skpiternas första trevande försök ute på havet utsattes i de första veckorna för en viss kritik: fisketekniken såväl som be­ handlingen av fångsten påstods inte vara den bästa (Norsk Fiskeri Tidende 1897,398,574, 734), men ju klarare succén visade sig bli frampå hösten -97, desto större blev uppskatt­ ningen även hos dem, som först varit tviv­ lande. Bedriften tilldrog sig så småningom, ehuru något sent omsider, uppmärksamhet på högsta ort: år 1916 utnämndes Britanus Berntsen, tydligen den driftigaste av de fyra märkesmännen, till riddare av l:a klassen av St Olavsorden (Norsk Fiskeri Tidende 1916, sid 22/23). I Ålesund såg det emellertid ut som om pionjärernas insats fallit i glömska redan ef­ ter några få år, ty i en historisk festskrift om stadens näringsliv som utgavs 1904 är de fyra inte namngivna eller ens omtalade (Joak Anderssen 1904). Ett omnämnande i fest­ skriften fick däremot de båda bohuslänska bankskutorna ”Doggern” och ”Jedderen”, vars skeppare A Larsson och C G Larsson 1861 hade sökt sig till Storeggen, sedan de hört talas om denna fiskebanks enorma rikedom på långa, lubb och hälleflundra. Detta blev upptakten till bohusläningarnas deltagande i Sunnmöringarnas sommarbankfiske på Storeggen, 90 å 100 km från land, samt även, fr o m 1865, vårtorskfisket (av svenskarna på den tiden kallat ”skrejdfisket”) kloss inpå den norska terrritorialgränsen under fe- bruari-mars. Med svenskarnas fiskemetod som förebild började sunnmöringarna under 60-talet byta ut sina öppna båtar mot större däckade farkoster. Dels inköptes av köpmän 45 Hans Höglund i Ålesund några bankskutor direkt från Bo­ huslän, dels byggdes det nya däckade segel­ fartyg efter svenskt mönster. Så småningom fann sunnmöringarna dock de bohuslänska bankskutorna vara alltför klumpiga och un­ der 70- och 80-talen ersattes de av små-, mel­ lan- och storskpiter samt av den smäckra ålesundskuttern. De öppna båtarna höll sig länge kvar, men även beträffande dem skedde en förbättring. Sålunda avlöstes sunnmprs- ottringen av en starkare och bärigare typ, den s k mpringsbåten (Vollan 1942, sid 48). De framstående tyska fiskeribiologerna Heincke och Henking gjorde efter att ha del­ tagit i den internationella fiskerikongressen i Bergen under juli 1898 en resa norröver ut­ med kusten för att studera det norska fisket. I sin gemensamma, mycket grundliga rese­ berättelse ger de stort utrymme åt att skildra hur drivgarnsfisket efter sill till havs fick sitt genombrott. I samband därmed understryker de hur slumpen fogade det så, att just år 1897 ett bättre marknadsläge än någonsin förut hade inträffat på grund av att sillfisket ut­ anför den skotska kusten slagit fel för de däri deltagande nationerna. Detta gjorde ”att de enastående rika fångsterna vid norska kus­ ten behärskade hela den europeiska sill- marknaden” (Heincke och Henking 1901, p. 108). Vad som säkerligen betydde ännu mer för den norska sillexporten var dock, att Nor­ ges svåraste konkurrent, när det gällde vintersill, hade fallit nästan helt bort: det bohuslänska inomskärsfisket, som under 20 år pressat sillpriserna i Norge och tryckt till­ baka lönsamheten, hade plötsligt misslyck­ ats. Från 2.4 mill, hl säsongen 1895/96 sjönk de svenska sillfångsterna ned till 352 600 hl under säsongen 96/97, dvs till mellan en sjät­ tedel och en sjundedel. Som K.A. Andersson framhållit (1960, sid. 48) är fångstminskningen 1897 i det skot­ ska sillfisket att direkt jämföra med det svenska sillfiskets felslagning under sä­ songen 96/97. Fisket i västra Nordsjön under sommarhalvåret och östra Skageracks fiske under vinterhalvåret var ju till övervägande delen baserade på ett och samma sillbestånd. Hösten 1897 kan betecknas som den allra viktigaste milstolpen i det norska fiskets, främst sillfiskets, historia. Den övergång från öppna båtar till större och däckade, havs­ gående fartyg för fiske på Storeggen, som sunnmöringarna gått i bräschen för, och som de dittills varit nästan ensamma om, spred sig utefter hela den norska kusten. Och detta medförde i sin tur att många av fiskar­ bönderna i stor utsträckning tog steget över till att bli yrkesfiskare på heltid. Man var nu rustad för att i fortsättningen regelbundet kunna ta emot sillen på ett ti­ digt stadium långt före lekmognaden och fånga den medan den kvalitetsmässigt var värdefullare än den magra sill med lösa eller rinnande rom- och mjölkesäckar, som man se­ dan århundrandena tillbaka varit van att fiska med sättgarn och landnot i omedelbart samband med sillens lek (romläggning). Storsillfiske och storsillförekomst Under senare hälften av 1800-talet försiggick i Nordnorge under en följd av år ett för den tiden mycket rikt sillfiske, som hos en del historieskrivare fått ett legendariskt skim­ mer över sig. Det har antytts att det nordan- ijelske Norge skulle ha upplevt sekulära sill­ perioder av liknande slag som antagits och beskrivits för Vestlandet och som konstate­ rats för Bohuslän, och man har låtit påskina att nordnorska perioder även skulle kunna spåras tillbaka vart hundrade år till 1100- talet (Rasmussen 1954, sid 331). I den devoldska alterneringshypotesen spelar de supponerade nordnorska perio­ derna en alldeles speciell nyckelroll. Där får de ingå som den kortaste - men betydelse­ fullaste - tidssektorn i en trefasig hundraårs- cykel. Detta hypotetiska antagande nödvän­ diggör att ett särskilt kapitel anslås åt en granskning av norskt storsillfiske och stor­ sillförekomst överhuvudtaget, på samma sätt 46 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? som redan skett beträffande vårsillen utan­ för västra Norge. Den nordnorska ”storsiilperioden” på 1860- och 70-taien Under 1800-talets första del, tom 50-talet, kände man i Norge inte till någon annan vuxen sill än vårsill, som fått sitt namn ”ef­ ter Tiden hvori den hos os fiskes” men också, ehuru i andra hand, efter den årstid varunder den förrättar sin lek (Löberg 1864, jfr sid 4 med sid 26). När det därför på 60-talet tog till ett fiske i Nordnorge under hösten, som baserades på en kvalitativt sett bättre och mestadels större sillsort, fick denna det nya namnet storsill. Namnet var i själva verket inte nytt, men det hade tydligen fallit i glöm­ ska. Beteckningen havsild förekom också, lik­ som slosild (Femårsberetn. från Nordlands Amt för 1861-65, sid 17). Hur detta nordnorska storsillfiske ut­ vecklades med avseende på tid, plats, red­ skap, fångstmängd etc är beskrivet i de offi­ ciella ”Beretninger om Norges Fiskerier”, som ingår i ”Beretning om Rigets Oeconomiske Tilstand”. Någon särskild opsynsorganisation i likhet med den för vårsillfisket, var inte upprättad för storsillfisket. Opsynen fick skö­ tas av länsmännen, som inom de livligaste och sillrikaste områdena biträddes av extra­ ordinär opsynspersonal. De olika polisdistrik­ tens redogörelser sammanställdes av amt- männen till enhetliga berättelser, varav i syn­ nerhet de för Nordlands amt var mycket ut- Första silluppköparexpeditionen i Bovallstrand, jan 1878. (Original från Vikarvets museum, Lysekil.) Al Hans Höglund förliga och detaljrika. Från och med 1868 ut­ kom berättelserna årligen. För tiden dessför­ innan finns amtmännens femårsberättelser att tillgå. Amtmännens ettårs- och femårs­ berättelser för Troms och Nordland utgör ur­ källorna för kunskapen om ”storsillperioden. Tiden för ”storsillperiodens” början Hos de flesta författare som intresserat sig för detta fiske, såsom Boeck (1872), Sars (1872), Jensen (1881), Juel (1890), Wallem (1899), Heincke och Henking (1901), Collett (1905), Runnström (1941), Fasting (1962) Vollan (1971), finner man uppgiften att stor­ sillen började visa sig vid kusten hösten 1861, men att den inte blev föremål för egentligt fiske förrän 1863. Sars (1872) menar dock, att den, som hävdar att Havsilden (=Storsil- den) icke infann sig förrän 1861, har tilläm­ pat ”en ikke tilstraekkelig distingveret Adskil- lelse afBegreberne Havsildefiske og Havsilde- forekomst”. Sars fortsätter några rader längre fram: ”Af gamle Lofotfiskere har jeg h0rt, at de laenge har vaeret fortrolige med Havsil­ den hv or af man ofte har f0rskaffet sig, livad man har beli0vet til Husbrugpaa den primi­ tive Maade, at man med Haver har 0st den af Havet op i Baaden”. (Jfr Loberg, 1867 a,b.) Thor Iversen (1923), sakkunnig skildrare av det praktiska fisket, uppger år 1863 såsom storsillfiskets begynnelseår och lämnar frågan öppen angående förekomsten dessförinnan. När Oscar Sund (1938) i sitt monumen­ tala arbete ”Die Norwegische Seefischerei” låter den nordnorska ”storsillperioden” börja med 1866, torde han haft det år i tankarna, då detta fiskes fångstresultat för första gången figurerar i de officiella statistik­ tabellerna (se NOS, C No 9 1876, med Oversigt over Udbyttet ...iAarene 1866-1874, sid XI). Det nordnorska storsillfiskets geografiska utbredning Det avsnitt av Norges kust där storsillen gjorde sina påhälsningar hade en högst bety­ dande utsträckning: från Malangen i norr (på ca 69°30’N längd) till Herpy i söder (ca 66°N). Det var på detta kuststråk som fisket försig­ gick, men förekomsten var ännu vidsträck­ tare. År 1864 ”optraadte den i store masser längs hela Kysten lige ned til Stemhesten (Romsdal) ”(Juel 1890, sid 177; se även Löberg 1867a och Jensen 1881, sid 11). År 1873 strök sillen in i de nordligaste fjordarna i Tromsö Amt (se bl a Iversen 1923, sid 75) och samma år förekom storsill längs hela Finnmarkskusten; ”den blev endog formaerket og det i ikke ringe Maengder selv i Ostfinn­ marken” (Sars 1879, sid 141; jfr Löberg 1867). Fiskemetoder Redskapen var de samma som användes på vårsillfältet, dvs not (stängnot) och sättgarn, mestadels brukade som kaggesætt. Härtill kom, särskilt vid Vesterålen, det av garn­ fiskarna inte välsedda redskapet sänknot. Som redan antytts stod sillen ofta så tätt att den kunde ösas opp med håv, och det i avse­ värda mängder. Det s k Langenesfisket gav t ex år 1870 en fångst av 29 000 tunnor, varav med not 10 000, med sänknot 7 000, med garn 11 000 och med ösing 1 000 tunnor (Iversen 1923, sid 78.) Fiskesäsongernas varaktighet; ”periodens” avslutning Sillen, som antogs komma norrifrån, stötte först under land på kuststräckorna norr om Lofots-udden tidigt på hösten, vissa år redan i mitten av september. En à två månader se­ nare tog den språnget över Vestfj ordsgapet - dock utan att gå in i själva Vestljorden, vil­ ket hände endast de två sista åren - och up­ penbarade sig på kusterna innanför Traena- havet och söder därom. I regel var fisket avslutat vid jul- eller nyår stid men kunde ibland hålla på in i ja­ nuari eller den månaden ut. I amtmännens årsberättelser framhålles och understrykes att förskjutningar i tid och rum ej var märk- 48 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? bara. I 1872/73-berättelsen heter det: ”Hvad der i tidligere lignende Beretninger er bemaerket om den Regelmaessighed, hvormed Storsildfisket ethvert f0lgende Aar har gjentaget sig ligt med foregaaende Aars Fiskerier, gjelder ogsaa Storsildfisket 1872 til 1873. Saavel med Hensyn til Sted och Tid for Fisket som med Hensyn til Südens Forekomst i alt 0vrigt have Forholdene ved sidste Fiske i alt Vaesentligt vaeret lige med Forholdene ved tidligere Vintres Fiske”. Inte förrän hösten 1873, under den näst sista av ”periodens” säsonger, skedde en för­ ändring, som blev ganska genomgripande: i Helgelandsdistrikten, som dittills varit mest givande, blev sillstimmen under land mycket sparsamma. Istället för dit, drog sig sillen för första gången in i Vestfjorden och uppfyllde småfjordarna i norra Salten. Fisket kom dock här under säsongen 1873/74, inte upp i mer än 6% av det totala storsillutbytet. Detta be­ rodde på att fiskarena var oförberedda på sil­ lens ändrade vandringsstråk och i det längsta höll sig kvar på de kända, yttre vaerena. Sä­ songen därpå 1874/75, den allra sista, togs precis hälften av samtliga storsillfångster i Nord-Salten. Men därmed var det slut på den ”perioden”; hösten 1875 fiskades inte en enda storsill. Farkoster Under hela den omkring 15-åriga nordnorska ”storsillfiskeperioden” utövades allt fiske ef­ ter sill såväl som efter torsk från öppna bå­ tar, som i storlek växlade från femböringar med 5 à 6 mans besättning, till trerommingar med endast 2 à 3 man. Om man hade haft däckade fartyg och behärskat konsten att fiska med drivgarn till havs vintertid, skulle nog inte storsillfisket ha tagit ett så tvärt slut som det gjorde. - Drivgarnsfiske sommartid efter fetsill kände man dock redan väl till. - Hösten 1875 uppenbarade sig då och då ”sill­ syner” i form av val och fågel utanför Troms. Och vid Langenes i Vesterålen iakttogs åt­ minstone vid ett tillfälle (den 23 oktober) stor­ sillstim under land. Inte heller hösten 1876 torde storsillen ha varit långt borta, eftersom den fanns inblandad i fetsillfångsterna i Tromsö amt; ehuru dock till ”en meget liden Procent”. Några år senare inträffade ”det storartede Eidsfjordfiske H0sten 1880 ... där St0rste delen var som stor Kj0bmandssild, stod altsaa i St0rrelse netop paa Övergången jnellem Sommersild og Storsild; nogle Indi­ vider var endog saa store som Vaarsild”. O S Jensen (1882, sid 12) ägnade Eidsfjordsillen stor uppmärksamhet och företog, jämte an­ dra undersökningar, mätningar av totallängd och gonadernas storlek (mognadsgrad). Axel Boeck och storsillen Till en början ansågs den nordnorska stor­ sillen vara en helt annan sort med ett helt annat ”hem” än den gamla vanliga vårsillen på Vestlandet. Den fiskades ju på en ovanlig årstid, och den var - eller verkade tidvis vara - större än vårsillen. Axel Boeck var den ende som unders- kastade storsillen en vetenskaplig undersök­ ning, sådan den kunde bli med dåtidens pri­ mitiva metodik. Detta gjorde han först på ett parti saltad storsill, som anlänt till Hauge- sund för vidare utskeppning. Därefter utförde han enligt statligt uppdrag undersökningar på fiskeplatserna under olika säsonger. Den enda skillnad mellan de båda sillsorterna, som Boeck kunde finna, bestod i att storsillen var fetare och bredare över ryggen, och detta förklarades bero på att den ännu hade långt kvar till leken. Romsäckarna var med andra ord hårda och fasta i jämförelse med den vestlandske vårsillens lösa, slutligen rin­ nande och mer eller mindre tomma gonader. Vissa påstådda olikheter i skelettet och bukhinnans färg fastslog Boeck vara obefint­ liga. Som redan nämnts drog storsillen i re­ gel åter till havs redan före nyår. Men den kunde också hålla sig kvar nära land en el­ ler två veckor in i januari eller tom hela januari månad ut, vilket skedde 1873 vid 49 Hans Höglund Salten och Helgeland. Stimmen drog bort från stränderna utan att ha förrättat sin lek, ”Kun en eneste Gang” såg Boeck med sina egna ögon gydefaerdig Sild. Detta hände den 19 januari 1871 vid Selsövik innanför Traenahavet (Boeck 1875, sid 12,14 och 19). Dessutom fick han fullständig bekräftelse på ett annat till­ fälle då lek iakttagits, nämligen vid Brem- steinen utanför Vega. Detta senare tillfälle torde till tiden eller åtminstone till lokalen ha varit samma som Wallem, 25 år senare (1899, sid 111) berättat om. Enligt Boecks sagesmän hade havet vid Bremsteinen varit vitfärgat av mjölke; och nylagd sillrom uppgavs ha blivit påträffad i stor mängd på bottnen. Som huvudresultat av sina undersök­ ningar kom Boeck fram till, att storsillen lekte på bankar utanför den nordnorska kusten. och han höll före, att detta skedde på exakt samma sätt som när vårsillen på Vestlandet ”ikke laenger som far, söger ind under Kvsten for at gvde. men at den holder sis paa de ydre Banker” (Boeck 1875. sid 14. 15). Historieskrivarna under 1800-talets sista decennier har varit helt och fullt ense med Boeck rörande såväl storsillens ordinarie lek­ platser som slutsatsen att lektiden inföll ”omtrent samtidig med Vaarsilden i Januar og Februar” (Jensen 1882, sid 12), eller ”muligt noget senere end denne” (Juel 1890, sid 177; se även Wallem 1899, sid 110-111). Sars och storsillen G O Sars ryktbarhet som genial, mångsidig och produktiv marinzoolog fördunklas säker­ ligen inte, om ett av hans efterföljare ofta upprepat misstag beträffande omfattningen av hans fiskerivetenskapliga verksamhet till­ rättaläggs. Sars utförde i själva verket inte någon naturvetenskaplig undersökning av den nordnorska storsillen; det kan rent av ifrågasättas, huruvida han någonsin haft en färsk, nyfångad storsill i sin hand. Somma­ ren 1874 gjorde han visserligen en resa på Finnmarkskusten, som från början var pla­ nerad för studier av ”loddefisket” (alltså samma mål som föresvävat Lpberg sju år ti­ digare). Resan kom istället att forma sig till en utredning om hur den av Svend Foyn igång­ satta valfångsten i Varangerijorden inver­ kade på Loddefisket1). Som avslutning på sin femveckorsresa ”offrade” Sars - som han uttryckte det - åtta dagar i början av september 1874 åt ett up­ pehåll i Bodö för att där komplettera de munt­ liga upplysningar om storsillfisket som han tidigare under resan insamlat. Alldeles sär­ skilt sökte han få klarhet i den, som han själv sade, ”endnu uoplyste Punkt om Storsillens Gydningoch på den punkten fick han, om inte fullständig klarhet, så dock det samstäm­ miga andrahandsbeskedet ”at Storsillen slet ikke gyder, naar den er under Land”. Endast vid ett enda tillfälle hade lek blivit observe­ rad. Detta hände, berättades det för Sars, i slutet av januari 1874 vid Landegode, ett stycke norr om Bod0, där ett stäng med sill blivit stående ovanligt länge, långt efter det att storsillstimmen dragit bort från kusten. Sars uttryckte en förhoppning om att se­ dermera få möjlighet att personligen kunna närvara vid storsillfisket, men som vi vet in­ träffade det sista tillfället härtill under hös­ ten 1874; och detta nödgades Sars resa ifrån, just när fisket för sista gången under denna ”period” stod i begrepp att börja. Det var hög tid för honom att återvända till Kristiania, där plikten kallade vid universitetet. Det är ganska förbryllande att Sars i sin reseberättelse ingenting nämner om den året förut avlidne kollegan Boecks undersök­ ningar och rön på de nordnorska storsill- fälten. Försummelsen kan på sätt och vis verka förklarlig. Boeck hann nämligen inte, före sin död i maj 1873, färdigställa och av­ lämna sin reseberättelse. På riksarkivet i Oslo kan man dock finna en anteckning i Indre- departementets protokoll om att Axel Boecks bror Thorvald i december 1873 levererat be­ rättelsen, men att han strax därefter hämtat den tillbaka. Thorvald Boeck, som efterträtt 50 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? sin bror som en av redaktörerna för den i Köpenhamn utkommande Nordisk Tidskrift for Fiskeri. återtog alltså från departemen­ tet berättelsen för att publicera den i tidskrif­ ten. Tydligen blev tryckningen fördröjd ända till 1875. Eftersom Thorvald Boeck var jurist och inte direkt fackman på broderns område, slumpade det sig så, att Axel Boecks posthumt utgivna skrift blev behäftad med en del oklara punkter och fel. Ett av dessa, angående tiden för hans storsillundersökningar, avslöjas re­ dan på titelbladet. Uppgifterna om storsillens lek är dock fullt tillförlitliga. När Sars hösten 1874 skrev sin resebe­ rättelse, fanns Boecks berättelse alltså ej till­ gänglig, vare sig som manuskript eller fär­ digtryckt tidskriftsartikel. Likväl borde Sars ha kunnat erinra sig, att Boeck redan under deras uppmärksammade tidningspolemik i ”Morgenbladet” hösten 1872 hade lämnat upplysning om såväl lektillfället vid Selsovik den 19 januari 1871 som det vid Bremsteinen (Morgenbladet No 342 A, den 12.12 1872). Finn Devoid och 1800-talets ”storsillperiod” Att Sars råkade glömma bort Boecks enmans- expeditioner i Nord-Norge och de erfarenhe­ ter, som därunder samlades, är i och för sig beklagligt och utgör inte något efterföljans- värt exempel. Icke desto mindre träffas De­ void åttio år senare av en likartad, ehuru mera specialiserad minnesförlust. I början av sin karriär som ”lösare av sillperiodernas gåtor”, dvs i januari 1950, var Sars den ende auktoriteten som Devoid namnger i samband med den nordnorska stor­ sillen. Fem år senare heter det; ”den sillen undersöktes av G.O Sars och andra veten­ skapsmän” (Devoid 1955, sid 5). Fr o m 1959 får Boecks namn komma med vid sidan, om än i skuggan, av Sars (Devoid 1959 a, sid 87). När det så gäller att lämna upplysning om storsillen och dess lek, ”glömmer” Devoid bort vad Boeck, den ende egentlige ”undersöka­ ren”, personligen bevittnat och beskrivet och fäster endast avseende vid vad Sars per hör­ sägen erfarit och vidarebefordrat (Devoid 1963, sid 100). Härtill finns det skäl att åter­ komma. För tillfället är det nödvändigt att ytterligare fingranska Devolds tolkning och återgivande av det som källorna har att be­ rätta om 1800-talets nordnorska ”stor­ sillperiod”. Vad tiden för ”periodens” början angår, ställer sig Devoid i skarp motsats till de tio, av mig i avsnittet 2.2.1.1. uppräknade auktor- erna, som i sina utsagor stött sig på ur­ källorna. Alltsedan 1950 har han i alla sina uttalanden, skriftligen såväl som i föredrag, utan att motivera sin avvikande ståndpunkt, framhärdat i att beteckna 1868 som begyn- nelseår för det nordnorska storsillfiske, som han i argumenteringen för sin alternerings- hypotes fäst ett så speciellt avseende vid, när han dessutom, felaktigt, hävdar, att för vår­ sillfisket ”viser statistikken en lang période med megetgode sildefiskerier utf0r Vestlandet frein til 1867" (Devoid 1964, sid 74; under­ strykningen gjord här), måste effekten bli den, att oinitierade läsare suggereras till att tro, att sillen, sedan den under sextio vintrar i följd (1808-1867) under beteckningen vår- siU lyckliggjort Vestlandet, helt plötsligt skulle ha kastat om sina vanor för att hösten 1868 såsom storsill dyka upp vid Nordnorges kust och där ge upphov till sju års givande fiske; en sådan slutsats riktighet avses tydli­ gen bli bekräftad på sid 65 (op. cit) med utta­ landet: ”Dette sildefisket foregikk etter at det norske Vestlands vårsildfisket var oppli0rt”. Tar vi sen nästa punkt, fiskets ovan­ nämnda geografiska fördelning under stor­ sillperioden, måste det fastslås att Devoid lämnar en ofullständig och missvisande be­ skrivning. Devoid skriver 1950 : ”Fisket försiggick i Troms och söderut till Bodö” och 1955: ”Stor- silden stötte til lands i store mengder ved Vesterålen og saerlig i Bodö-distriktet”; och 1959: ”1 1868 ble der observert store silde- 51 Hans Höglund förekomster utfor Troms,-og Vesterålen. Denne silda traenger inn i Vestfjorden ...” samt 1964: ”fremfor alt seg den inn selve Vest­ fjorden, hvor hovedfisket foregikk i denne pe­ riod” (1964, sid. 65). Att originalkällorna anger Åsvaer i Helgeland och Langenes i Vesterålen som de viktigaste distrikten non­ chaleras (jfr Iversen 1923, sid 73 och 79; Löberg 1867 a). Den Devoldska framställningen ger sken av att Vestfjorden skulle ha varit huvud­ området för fisket, vilket ju ej inträffade för­ rän under de två sista åren och egentligen endast under det allra sista året, och då en­ dast i Nord-Salten, Vestfjordens sydöstra kust. När man erinrar sig Nordlandsamt- mannens år efter år upprepade understry­ kande av storsillens strängt regelbundna uppträdande såväl i tid som i rum, blir föl­ jande utlåtelse från Devoid obegriplig: ”Det som ies svnes er mest interessant er at der påpekes at storsilda kommer stadig tidlieere til lands, at den utvilsom kommer nordfra, og at den, siste året 1874. allerede er under land fra Vesterålen til nordsiden av Lofoten 7 7. september. Året etter er den helt försvunnet for så å bli sienoppdasen i Bohuslän”. (Per­ sonligt meddelande daterat den 2 juni 1967). Bohusläns sillfiskperiod började under de sista veckorna 1877. 1700-talets apokryfiska ”Storsillperiod” I sin femårsberättelse för 1866-1870 skriver amtmannen i Nordland, Claus Worsöe, på sid. 21: ”Efter hvad der velvilligen er bleven mig oplyst, skulle Indberetninger fra dette Amt, detfindes i den danske Regjerings Archiv, vise at Storsild har vaeret fisket i Nordland om­ kring Midten eller i den sidste Halvdel af forrige Aarhundrede og navnlig omkring Aarene 1760-1770. Men fra den Tid har den formentlig ikke vaeret her for i Aaret 1861.” O.S. Jensen (1881), som studerat amt- männens fem- och ettårsberättelser, inf ogar i sin första rapport till Indredepartementet en sammanfattning av det nordnorska stor­ sillfiskets gång år för år från 1861 till 1875. Han avslutar skildringen med att slå fast, att storsillen uppträdde under slutet av den vår­ sillperiod, som varade från 1807 till 1875, och att den ”försvann” på exakt samma tid som vårsillen. ”For den tidligere Vaarsildperiodes Vedkommende, fra 1698-1787, er det mig ikke bekjendt, naar Storsilden forsvandt fra Kysten”, säger Jensen, men han fortsätter, en smula inkonsekvent, med att relatera amt- man Worsöe’s ovan citerade obestyrkta ut­ sago om ett eventuellt storsillfiske i Nord- Norge omkring 1760-70, ”altsaa ligeledes i den senere Del af Sildeperioden” ( Jensen 1881, sid 15). Men om det låge någon sanning i 1700-talsutsagon skulle det betyda, att den nordnorska ”storsillperioden” slutat hela 17 år innan den vestlandske ”vårsillperioden” var över. Jensen beklagar att han ej haft möjlig­ het att söka få närmare upplysningar om den Worsöeska utsagon. Mina egna försök i den riktningen, först hos Rigsarkivet i Köpen­ hamn, därefter hos Riksarkivet i Oslo, har heller ej krönts av framgång. Även Juel 1890 (sid 179) meddelar att storsillfiske skulle ha slagit bra till 1760-1770 i Nordland, men nämner inte varifrån upp­ giften hämtats. Möjligen har det varit den ovan omtalade femårsberättelsen från amt­ mannen Wors0e. Den tidigare i min framställning flera gånger omnämnde fiskeriinspektören Frede- rik M. Wallem (1837-1922) var en av dem som återupplivade det obekräftade (och kanske okontrollerbara) ryktet om 1700-talets ”stor­ sillperiod”. Under den internationella fis- kerikongressen i Bergen sommaren 1898 höll han inför talrikt församlade fiskeriexperter ett föredrag med titeln ”Südens Vandringer og de europeiske Sildefiskeriers Periodicitet”. Föredraget trycktes året därpå i kongressens förhandligar (Wallem 1899). Kring den av G.O. Sars 26 år tidigare lanserade tesen, ”Sildeforekomst og Sildefiske er to hoist 52 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? forskiellige Ting”, diskuterade Wallem i sitt föredrag det ”ganske aktuelle Sp0rgsmaal, om det virkelig findes noget, som b0r kaldes Sildperioder” och fortsatte: ”Min Paastand er imidlertid, at denne Periode-Theori, som alene bygger paa Sildefangstens aarlige, storre el­ ler mindre Udbytte, kan blive aldeles mis- visende i sine Resultater” (Op cit, sid. 96/97). När Wallem kommer in på frågan om storsillfiske, citerar han amtmannen Worsöes utsaga om 1700-tals-”perioden,” men oppone­ rar sig mot dennes antagande att ”från den tiden, 1760-70, har storsillen förmodligen inte fiskats här förrän år 1861” och att det alltså skulle ligga 100 år emellan dessa storsill­ fisken på senhösten i Nordland. ”Om Südens Forekomst i disse 100 Aar, om Flovedpersonen, er intet oplyst, kunde intet oplyses. Der tales kun om Fiskeriet. naturligtvis. Jeg tror ikke, mange vil mene, at denne Storsild pludselig havde forladt Kysten, og at dens Efterkom­ mer först efter lOOAars Forlöb pludselig har faaet Lyst tilpaany at bes0ge Norge” (Wallem 1899, sid. 109). Finn Devoid godtar utan att visa tvekan sjuttonhundratalets dubiösa nordnorska stor­ sillperiod och inrangerar den som en stötte­ pelare i sin trefasiga alterneringshypotes (Devoid 1963, sid 100). Tvärsäkert yttrar han: ”Vi vet at på 17-hundretallet og på 18- hundretallet ble der fisket storsild i Nordnorge i de årene som faller mellom det svenske og det norske vintersildfisket” (Devoid 1964, sid. 77). Han stödjer sig inte på amtmannen Worspe’s femårsberättelse, som han inte ens nämner eller ens känner till, utan på den passus hos Jensen, 1881, sid. 15, som redan relaterats i början av detta kapitelavsnitt, Härvid tillämpar Devoid sin egen form av källforskning: Samtidigt som han tveklöst godkänner den uppgift om stor sillen i Nord­ norge, som av Jensen lämnas i slutet av den åsyftade passusen, ignorerar Devoid fullstän­ digt det som tre rader tidigare i samma me­ ning av Jensen, sägs om vårsillperiodens var­ aktighet på Vestlandet från 1698 till 1787. Jensen återger där de data från Boeck, som avser det s k Bergenfisket - för vårsillfisket mellan Stavanger och Bergen anger Boeck 1701-1784 (Boeck 1871, sid. 101), under det att Loberg för detta det s k ”Skudenaesfisket”, i S0ndre distriktet, har årtalen 1699-1784 (Löberg 1864, sid. 14). Inom parentes bör erinras om att såväl Lpberg som, i ännu högre grad, Boeck histo­ riskt fastställde vårsillfiskenas begynnelse, och slutår. Båda avvisade klart och uttryck­ ligen den gamla folktron, som gick ut på att det var samma slags sill som bildade grund­ valen för vårsillfisket på norska Vestlandet och för vintersillfisket i Bohuslän, och att de bägge fiskena alternerade på så sätt att det ena började, när det andra slutade. Båda fors­ karna framhävde med skärpa ohållbarheten i den teorien, och deras historiska rön pekade direkt på att vestlandsfisket och bohusfisket tidvis, ofta ganska långa tider, pågått samti­ digt (Löberg 1864, sid. 9; Boeck 1871, sid. 88). Alla efterföljande författare har helt ac­ cepterat Löbergs och och Boecks kronologi med undantag för Devoid, som utan diskus­ sion eller motivering dekreterar, att sjutton­ hundratalets ”Vestlandsperiod varade åren 1699-1756". (Personligt meddelande den 2 juni 1967. Obs, även dokumentationen i fig. 1, sid. 100, Devoid 1963). Men i detta utta­ lande ligger en häpnadsväckande samman­ blandning av de sifferuppgifter, som Loberg, 1864, lämnar på «id. 14: Begynnelseårtalet för ”Skudenaesfisket” 1699-1784 har av De­ void kombinerats med avslutningsårtalet för det fiske som Löberg beskriver på följande sätt, ”Nordenfor Stat fiskedes der betydeUgt i Aarene fra 1736 til 1756. men hellerikke hverken for eller senere”. Denna senare upp­ gift har Löberg i sin tur tagit från präst­ mannen och naturvetaren Hans Str0m (1726- 1796), som skriver om ett fiske, som varade till år 1756 och som efter att ha pågått ”vid pass tjugo år”, så gott som övergav Norge. Med detta uttalande har Ström tydligen haft sin egen fosterbygd närmast i tankarna, men 53 Hans Höglund han medger att ”den (sillen) ofta sedan är fångad vid Bergen och Stavanger” (Ström 1781, sid 9; 1782, sid 6/7). Förekomst av storsill utanför de s k ”Storsillperioderna” I den Devoldska alterneringshypotesen ingår som vore det ett historiskt faktum, att stor­ sillens uppträdande på de nordnorska kus­ terna skulle vara en kortvarig företeelse, re­ gelbundet återkommande endast vart hund­ rade år. Ett sådant konstaterande är oriktigt. Utan tillgripande av historisk special­ forskning skall i de närmast följande kapitel­ avsnitten ur lättillgängliga källor dras fram utsagor från äldre tider, vilka med lika stor eller kanske större trovärdighet än den Worsöeska) förmäler att storsillen visat sig på olika delar av kusten under olika tids­ skeden, både före och efter de presumptiva ”sekulära perioderna”. Vad tiden efter 1875 beträffar är det dock inte frågan om utsagor utan om dokumenterade iakttagelser. Tiden före 1860 I förbigående och som allra hastigast har jag redan berört den resa som Oie Nicolai Löberg (1804-1868) företog år 1867 till Finnmarken för att studera loddefisket. Vårt intresse för denna resa gäller egentligen inte de rön Löberg i första hand siktade mot, utan vad han vid sidan om huvuduppgiften lärde känna om storsillen och dess uppträdande först och främst på Norges nordligaste kust men dessutom även på den övriga norska västkusten. Resan gjordes under våren, då givetvis inga möjligheter fanns att få insyn i stor­ sillfisket, som ju bedrevs på hösten; men Loberg träffade sakkunnigt folk av olika ka­ tegorier, som kunde delge honom sina egna och sina fäders erfarenheter om storsill och storsillfiske. Han hade, efter vad som fram­ går, förberett sig för resan genom att grund­ ligt sätta sig in i allt som fanns skrivet inte bara om lodda och loddefiske, utan även om den storsill, som åren närmast före Löbergs fmnmarksresa uppnått en sådan enorm ak­ tualitet. Han hade inte begränsat sig till sin egen tid, utan hade också fördjupat sig i de historiska källorna med synfältet vidgat till att omfatta storsillen, ett begrepp som i hans stora, 1864 tryckta bok ”Norges Fiskerier”, inte ens är nämnt vid namn. Löbergs nordnorska resa avslutades i mitten av juni 1867. En månad efter hem­ komsten publicerade han en artikel i Aften- bladet (No. 169, den 24 juli 1867), vari stor- sillproblemet diskuterades och en lång rad beaktansvärda synpunkter framlades, varav inte alla upprepades i hans senare under året till Indredepartementet översända reseberät­ telse. Några av hans reseerfarenheter skall här återges. Loberg började sin artikel med ”at det ved anstillede Undersägelser er godtgjort, at Sü­ den i lange Tider har förekommet vest af Vesteraalens 0gruppe og i flera Aar efter hverandre i Hästmaanederne har vaeret seet i store stimer, saa taette, at man har kunnet 0se den op af S0en”. Sillen har först förnum­ mits vid Langenes i Vesteraalen och senare vid Donna på Helgeland, ”hvor det st0rste Fiskeri er foregaaet”. (Donna är den största i den grupp av öar, dit den tidigare nämnda Åsvaer hör.) Bland de fiskare, uppköpare, sillsaltare och exportörer, som Löberg under sin resa kontaktade, rådde delade meningar om vil­ ken sorts sill det var frågan om. Löberg för sin del var övertygad om att storsillen icke var identisk med vårsillen; han rent av be­ tecknade de båda sorterna som skilda arter: olika inte bara till yttre habitus och inre bygg­ nad utan även till levnadssätt och uppträ­ dande. Tidningsartikeln fortsätter: ”Vilde vi fordybe os i Fortidens, visnok temmelige uklare, Beretninger om vore Sildefiskerier, kunde vi maaske faa den Mening ud af meget, som der antydes, at samme Slags Sild fiske- des i Nordland allerede langt tilbage i Tiden. 54 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? Vadfiske. (Fotostatkopia från Vikarvets museum, Lysekil.) Intetsteds antydes det, at Vaarsilden nogensinde har vaeret fisket i den nordligaste. Del af Norse. Det nordligste Punkt, hvortil dem efter Beretningerne har naaet. er til NordmOres Graendser. hvar den, som dpf fortaellse, fiskedes fra 1736-1756". Enligt L0bergs egen kommentar härtill, kunde det vara lika rimligt, att denna 1700-talets Nordmöresill, hade varit samma slags stor­ sill, som åren närmast före hans resa hade uppträtt i Nordland och ända så långt söder ut som mellan Grip och Bud i Nordm öre. Trovärdiga sagesmän menade ”at det nordlandske Storsildfiskeri” skulle varit känt i slutet av 1700-talet och in i början av 1800- talet. - Det berättades för Löberg, att det un- 55 Hans Höglund der ett par mansåldrar bedrevs ett slags stor­ sillfiske från ”Titeren i Fosen”, (NV om Trondheimsfjorden), på så sätt att man på senhösten rodde långt västerut på havet och med drivgarn (!) fiskade båtarne fulla på ett dygn. - Och av inbyggarne på ögruppen Traena påstods det att man under ”Sommer- ens sidste Halvdel” ofta hade sett ”uendelige Masser af denne Slid, saa tykke, at man har kunnet haave den ind i Baadene”. - Åtmins­ tone en del av de till Loberg lämnade uppgif­ terna hänför sig sålunda till slutet av 1700- och början av 1800-talet, dvs den tid från 1787 till 1808, då hela Norges västraoch norra kus­ ter enligt periodicitetsdogmen skulle ha va­ rit alldeles övergivna av fullvuxen, atlanto- skandisk sill. Lo berg övergår sedan i tidningsartikeln till Finnmarkskusten och skriver att loddan där är periodisk ”men tiaar det ingen Lodde st0der under Land, afl0ses denne af Storsil- den, der da stedse har fyldt Fjordene til de inderste Bugter og Vige. Den nuvaerende Loddeperioden straekker sig ikke laenger tilbage end til 1840. Det er altsaa ikke vanskeligt at finde dem, som have seet den finmarkske Storsild og tillige den nuvaerende nordlandske, og den erklaeres ubetinget for at vaere samme Slags Süd”. Vidare uppgavs det for Loberg, att storsillen aldrig användes som människoföda utan endast som agn, i- stället för lodda vid line- (backe-) fisket efter torsk. ”Not hverken kunde eller maatte man bruge, og Garn fandtes ikke. Man maatte der- for paa forskjellig Vis se til at faa, hvad man beh0vede til Agn, og dette var ikke vanskeligt, da ’Süden gik op i tprre Stenene’ (detta ci­ tatet är hämtat ur Lobergs reseberättelse, 1867 b, sid 184, och ej ur tidningsartikel). Storsillstimmens sammanpackade täthet ex­ emplifierades med ”at man i Berlevaag (nord­ ligast på Var anger halvön) kun brugte et Baadseil til at tage en hel Baadsladning, och at man i Var anger fjorden endnu mere primi­ tivt faestede en udrettet fiskekrog paa en Stäng, so?n kastedes ud i Stimene og at der altid spiddedes 2-3 paa engang. Der lever endnu Maend, som for 60 Aar siden have fis­ ket Storsilden paa disse Maader”. Under 1800-talets första hälft skulle en­ ligt Lobergs uppgiftslämnare två skilda pe­ rioder ha förekommit på finnmarkskusten, varunder storsillen gått till och loddan ute­ blivit. Dessa storsillförekomster varade först under de tio åren från 1808 (möjligen 1809) till 1818 (möjligen 1819), sedan i sexton år från 1824 till 1840. Fångstsättet och an­ vändningssättet uteslöt ju möjligheten att dylika storsillförekomster skulle kunna av­ sätta några spår i de officiella annalerna el­ ler i fångststatistiska tabeller; om sådana hade funnits på den tiden. Referatets utförlighet hittills motiveras därav, att såvitt jag har kunnat finna har ingen av Lobergs efterföljare lagt märke till, eller omnämnt, de sakuppgifter, som han under sin resa insamlade och räddade undan förgängelsen. (Egendomligt nog ser det ut som om Lobergs finnmarksresa totalt fallit i glömska. I Sars båda reseberättelser från Finnmarken, den ena från 1874 den andra från 1879, är Loberg inte ens omnämnd). Det rörde sig just om sådana fakta om storsillens förekomst, som Wallem anade skulle finnas och som han så gott som efterlyste. Wallem var ju den som kraftigare än någon annan tillbakavisade myten om den norska sillens periodicitet (Wallem 1899). Lpberg nämner ingenting om den, som jag uttryckt det, ”apokryfiska” sillperioden 1760-1770; Worspe's uppgift om denna kunde Loberg inte känna till, av det skälet att amt- mannens, på ett andrahandsrykte grundade notis bekantgjordes inte förrän i den fem­ årsberättelse, som utkom från trycket 1873, fem år efter Lobergs död. Nils Juel (1890, sid 177/8) berättar att storsild förekom före den WorsOe-ska 1760- 70-”perioden”. Några årtionden tidigare skulle nämligen en annan ”period” ha inträf­ fat, ”da Süden fra 1740 til 1756 folgte hele den norske Kyst fra Nordkap til s0nden for 56 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? Stadt. I 1741, 1742 og 1743 viste ’den store Graabensild’ sig, siger Molberg (1781), i saa stor Maengde, at de opfyldte hver Bugt, Fjord og Sund fra Vardöhus till Trondhjems-fjor- den”. I övrigt får man det bestämda intrycket att Juel särskilt ville understryka storsillens nyckfulla vana att ”stöta under land endast i kortare tidsföljder”. Storsillförekomst och fiske efter 1875 Den norska statistiska centralbyråns års­ berättelser ger inga fullständiga upplys­ ningar angående storsillen. Sedan den nord­ norska fiskeperioden tvärt tog slut i januari 1875, kan beteckningen storsill inte återfin­ nas i NOS’ (Norges Officiella Statistik) fångst­ tabeller förrän i tabellen för 1899. Där har vårsill och storsill för första gången fördelats på var sin kolumn. Dessförinnan fördes all vuxen sill officiellt in under rubriken vårsill. I Opsynschefens årsberättelser, varav dock endast utdrag är publicerade, är upp­ gifterna fylligare men ingalunda uttöm­ mande. Det förhöll sig ju så, att oppsynet inte återinträdde i verksamhet förrän 1880; un­ der de fem åren dessförinnan var sillfisket helt obevakat. Men även efter 1880 blev rap­ porteringen ofullständig om vad som hände på vårsillfältet. Orsaken var dels att Opsynet från 1880 till 1893 var begränsat huvudsak­ ligen till Stavanger amt, motsvarande det gamla Söndre vårsildedistriktet, dels att oppsynet varje år endast var i funktion un­ der ca två månader, från omkring mitten av januari till mitten av mars. Beträffande så­ dant som tilldrog sig på andra tider och inom andra områden än de nämnda, kunde Opsyns- chefen endast ha andrahandsuppgifter att vi­ darebefordra. Man får dessutom komma ihåg att Opsynspersonalen till största delen bestod av sjömilitärer, som utan tvivel var högt kva­ lificerade, men vilkas utbildning och ordina­ rie yrkesutövning låg på sidan om fiskerie- rna. Från 1893 erhöll den helårsanställde fiskeriinspektören för kuststräckorna längs Vestlandet, Sörlandet och Östlandet, dvs från Sunnmöre till svenska gränsen, uppdraget att under fisketid tillika vara Opsynschef. Där­ med blev ”Aarsberetninger vedkommende Norges Fiskerier”, som i fortsättningen utkom som separat publikation, betydligt fylligare och detaljrikare och verkade dessutom själv­ upplevda på ett annat sätt än förut. Från senare hälften av 1880-talet date­ rar sig det kanske mest slående exemplet på hur otillräckliga de officiella urkunderna från den tiden ter sig, när man söker efter upp­ lysningar om sillen före eller efter den egent­ liga sillfiskesäsongen eller utanför det di­ strikt, som Opsynet hade att övervaka. Hös­ ten 1886 med början i september inträffade, utan, som det hette, känt motstycke tidigare, insteg av sill i Sogn och Fjordane, det gamla ”nordre vaarsilddistriktet”. I Opsynschefens berättelse för år 1887 är evenemanget i för­ bigående och utan detaljer omnämnt, och det kommer liksom i skymundan för de höst­ förekomster av biandsill, som visade sig och som även fiskades längre söderut i söndre distriktet, utanför Haugesund och Stavanger. Reservlöjtnanten H.L. Buvig, som sedan 1884 tjänstgjorde som Opsynsbetjent och som un­ der vårsillsäsongen 1887 vikarierade för den ordinarie Opsynschefen, hade synbarligen en­ dast hörsägen att åberopa sig på i vad det gällde den förflutna höstens sillfiske och beteck­ ningen storsill är ej använd i hans berättelse. I de två fo'ljande årens oppsynsbe- rättelser - kapten E. Bretteville hade återin­ trätt som chef - söker man förgäves efter tecken på höstsillfisken inom Opsynsdistrik- tet. Att sådana förekommit inte bara hösten 1886 utan därtill även höstarna 1887 och 1888 i Sunnfjord och Nordfjord är omvittnat i Norsk Fiskeritidende, där fångstobjektet dessutom rent ut benämnes storsill. ”Efter kun en treaarig Periode ophprte altsaa dette Sildefiske, ligesaa uventet som det var kom­ met” (Norsk Fiskeri Tidende 1890, sid 144/5). Runnström (1941a, sid. 11 och 13) har i såväl text som diagram omnämnt nyss- 57 Hans Höglund nämnda storsülflske; och han har - utan tvi­ vel med full rätt - jämställt det med den ca 15 år långa nordnorska legendarisk vordna storsill”perioden”, som slutade 1875. Efter säsongen 1888/89 följde sex år, var­ under storsillen - efter vad man kan finna - inte visat sig, eller åtminstone inte stött så nära under land på Norges västra kust att den kunnat fångas med sättgarn och land­ not. Det var, inom parentes sagt, under dessa år som norska Ostlandet och Bohuslän fick mottaga de mest betydande inslagen av norsk atlantoskandisk storsill bland de ofantliga massor av utlekt nordsjösill, som från sen­ hösten 1877 invaderade östra Skageracks skärgårdar. ”1 Begyndeisen af December (1895) ... kom en Masse Storsild ind längs Statlandets Nord­ side’’-, så skrev Buvigi sin tredje årsberättelse såsom helårsanställd fiskeriinspektör och til­ lika Opsynschef ( Aarsberetning vedkommen- de Norges Fiskerier 1896, sid. 95). Detta var första gången som beteckningen storsill fö­ rekommer i de officiella rapporterna om Vest- landets sillfiske vintertid. Buvig gör ingen större sensation av händelsen; något stort fiske blev det inte heller. Uppköpare sakna­ des och fångsterna slumpades bort till lant­ handlare för billigt pris, oaktat sillen var fet och så stor att det endast gick omkring 450 stycken i måltunnan (150 1.). En del saltades av fiskarna själva och således i Bergen; men ”Afsaetningen var traeg”. I sin nästa berättelse skriver Buvig (Op cit. 1897, sid 192): ”Allerede i Begyndeisen af November (1896) Ii0rte man om Fångst af Storsill udenfor Kristianssund - mellem Smolen og Bud” men detta är allt som han har att berätta om storsillinsteget på den kuststräckan. Desto livfullare blir Buvigs skildring av det storsillfiske, som en vecka försenat pga oväder startades den 27 novem­ ber 1896 i Nordij ordsdistriktet och, i mindre omfattning, utanför Sunnfjord. Här fångades fram till jultiden ”antagelig omtrent 90 000 Maal” (=135 000 hl), varav hälften togs på sättgarn och hälften i landnot. I vad mån sil­ linsteget, själva förekomsten, var större än året förut, är omöjligt att avgöra. Men säkert är, att avsättningen gick lättare, inte minst tack vare den ovanliga omständigheten att till de inhemska uppköparna sällade sig främ­ mande spekulanter; däribland en del upp- köparfartyg från Sverige och några från- norska Ostlandet. Det låg ju så till, att Bo­ huslän och på den norska sidan om gränsen hade sillinstegen hösten 1896 låtit vänta på sig längre än vanligt. - Det visade sig också så småningom, att silltillgången i östra Skageracks norska och svenska skärgårdar högst avsevärt minskade fr o m säsongen 1896/97; dock utan att genast ta alldeles slut. - Den relativt höga kvalitén hos storsillen i nordfjordsområdet, var omkring förekom­ sterna var rikligast, gjorde råvaran mycket begärlig. Buvig jämförde den med ”riktigt stor Islandssill”: det gick endast 500-530 sillar i måltunnan. Jämförelsen med islandssill torde dock ha passat ännu bättre in på ljolårets sill, för vilken motsvarande stycketal uppgavs vara 450. 58 Har det nordiska sillfisket varit periodiskt? Referenser Anmärkning: Vi vill reservera oss för eventuella fel som kan ha gjorts vid sammanställningen av denna lista. Några referenser (kursivera­ de) har ej hittats men står med ändå på det sätt de omnämnes i arbetet. Vidare nämns ett antal artiklar utan författare ur diverse tid­ ningar samt ett antal årsberättelser och rap­ porter. Dessa är listade efter referenslistan: Andersson, K. A., 1960. On the causes of the gre­ at fluctuations in the herring fishery on the west coast of Sweden. Ibid. Vol. No. 12: 1-53 Arctander, A. M. S., 1900. Vore saltvands-fiskeri- er og arbeidet for fiskeribedriftens fremme 1879-1899. Kristiania, p. 1-92 Boeck, A., 1970. Beretning om Sildefiske ved den norske och bohuslenske kyst. Tidskrift for Fiskeri. Vol. 5: 123-160 Boeck, A., 1970. Berättelse öfver de Norska och Bohuslänska sillfiskerierna. Göteborgs och Bohusläns Hushålln. sällsk. Qvartalsskrift. Oct. 1870, p. 21-54 Boeck, A., 1971. Om Süden och Sildefiskerierne, navnlig om det norske Vaarsildfiske. Indbe- retning til Departementet for det Indre. Christiania. 131 pp. Boeck, A., 1972. Bemerkninger angaaende Silde- fïsket ved Hvalöerne i December forrige Aar. Morgenbladet, No. 266 A, 27.9.1872, Christiania. Bretteville, E., 1880-86; 1888-93. Opsyns-chefens årsberättelser om vårsillfisket. NOS, C. No. 9. (1884-93: NOS 3:e Reakke B). Buch, S. A., 1883. Indberetning til Departemen­ tet for det Indre om de i 1883 udförte prak- tisk-videnskabelige undersögelser over Vaar- sildfisket. Christiania. 71 pp. Buch, S. A., 1884. Indberetning til Departemen­ tet for det Indre om de i 1884 udförte prak- tisk-videnskabelige undersögelser over Vaar- sildfisket. Christiania. 95 pp Buch, S. A., 1886. Indberetning til Departemen­ tet for det Indre om de i 1885 udförte prak­ tisk-videnskabelige undersögelser over Vaar- sildfisket. Christiania. 83 pp Buvig, H. L., 1887. Opsynschefens Beretning om Vaarsildfiskeriet 1887. Norges Officielle Sta­ tistik (NOS). Tredje Reakke No. 81. Buvig, H. L., 1894. Opsyns-chefens årlige berätt- leser i ”Norges Fiskerier”. Collett, R., 1875. Norges Fiske med Bemærkning om deres Udberedelse. Tillægsh. til Vidensk.- Sels.Forh.fi 1874. Christiania, ”Sild”. p. 185- 193 Collett, R., 1905. Meddelelser om Norges Fiske Aarene 1884-1901. Forh. Vid.-Selsk. No. 9, ”Clupea harengus” p. 13-30 Dalén, L., 1941. Den Bohuslänska fiskelägesbyg- den. Medd. fr. Göteborgs högsk. geogr. inst. 26: 1-354 Devoid, F., 1950a. Sillperiod och sillvandring: Otto Petterssons teori i ny belysning. Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, 21.1.1950. Devoid, F., 1950b. Sillperiod och sillvandring. Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, 28.2.1950. Devoid, F, 1955. Scandinavian herring periods. ICES C. M. 1955, Herring Cte. No. 69: 1-6 Devoid, F., 1959. Otto Petterssons teori om de skandinaviske sikdeperioder sett i samman- heng med de senere åres undersökelser over den atlanto-skandinaviske sild. Naturen. No. 2: 83-92. (Oslo). Devoid, F, 1963. The life history of the Atlanto- Scandian herring. Rapp, et Proc. Verb. Vol. 154:9, p. 98-108 Devoid, F, 1964. Utsiktene for sildefisket i Nord- Norge. Studieselskabet for Nord-Norsk Næringsliv. Skrift No. 31: 65-90, (Bodö). Fasting, 1962. Gade, H., 1871-74. Opsyns-chefens årsberättelser om vårsillfisket. I: Beretninger om Norges Fiskerier i Aarene 1871-1874, NOS C. No. 9. Haiaas, M., 1952. Fiskredskaper i Norge gjennom 300 år. Fiskeridirektoratets Småskrifter, Nr 4, 1952. Bergen Heincke, F. o. Henking, H., 1901. Die Heringsfi­ schereien Norwegens. Abhandl. d. Deutsch. Seefisch.-Vereins, Berlin. Vol. VI: 75-118 Henking, 1901. Norwegens Walfgang. Abhandl. d. deutschen Seefischerei-Vereins, Bd VI: p.161. Heyerdahl, S., 1870. Opsyns-chefens årsberättel­ ser om vårsillfisket. In: Beretninger om Nor­ ges Fiskerier, NOS C. No. 9. Holmberg, Å., 1963. Perioden 1550-1880. In: Bo­ husläns Historia, redig, av Lönnroth, E., Stockholm, Göteborg, Uppsala, p. 149-234 Höglund, H., 1971. Ett fiskeribiologiskt hundra­ årsminne. Bohusläningen Nos. 1 & 2, den 2&4 jan, 1971 (Uddevall) och Meddelande från Havsfiskelaboratoriet, Lysekil, No 101. Höglund, H., 1972. On the Bohuslän herring during the great fishery period in the eight- teenth century. Inst. Mar. Res., Lysekil, Ser. Biol.., Rep. No. 20. p. 1-86 59 Hans Höglund Iversen, T., 1923. Den gang storsilden besökte Nordland och Troms. Sildëperioder I & II, Norsk Fiskeritidende. Årg. 42: 73-80,103-115 Jensen, O. S., 1881. Artikelserie i Bergenposten i fyra nummer i februari 1881. Jensen, O. S., 1881. Indberetning til Departementet for det Indre om de i 1880 utförte praktisk-videns- kabelige Undersögelser over Vaarsilfisket. Christiania. 39 pp Jensen, O. S., 1882. Indberetning til Departemen­ tet for det Indre om de i 1881 utförte prak­ tisk-videnskabelige Undersögelser over Vaar­ silfisket. Christiania. 37 pp Juel, N., 1890. Norske Fiskerier, II. Andre Fiske- rier i Nordlands Amt. Nordl Fisk.-Tid. Årg. 9: p. 163-193, 245-264 Ljungman, A. V., 1879. Bidrag till lösningen af frå­ gan om de stora sillfiskenas sekulära perio- dicitet. Nord. Tidskr. f. Fisker. Årg. 5: 257-268 Ljungman, A. V, 1883. Anteckningar rörande sill- saltning, sillvrakning och sillhandel II. Ud­ devalla. Loberg, O. N., 1864. Norges Fiskerier. Kristiania, p. 1-323 Molberg, 1781. Rasmussen, B., 1954. Fiske og Fängst. I: Norge på Havet II. Oslo, p. 320-363. Rasmussen, B., 1962. De store Sildefiskerier. I: Havet og våre Fisker II. Bergen, p. 325-343. Rollefsen, G., 1948. Går vi mot slutten av den norske sildeperiode? Bergens Tidende No. 40, 17.2.1948, p. 1,4 & 5. Runnström, S., 1941. Racial Analysis of the Her­ ring in Norwegian waters. Fiskeridirektora- tets Skr., Ser. Havunders. Vol. VI(7): 1-110 Sars, G. O., 1872. Belysning och Gjensvar til Hr. Stipendiat Axel Boecks ”Oplysninger” om min Indberetning. Morgenbladet, No. 309 A, 27:11.1872, Christiania. Sars, G. O., 1879. Indberetning til Departemen­ tet for det Indre fra Professor, Dr. G. O. Sars om de af ham i Aarene 1864-1878 anstillede Undersogelser angaaende Saltvandsfiskerier- ne. Christiania, p. 1-221 Ström, H., 1781. Sammanlikning imellan de Norr­ ska och Swenska Fiskerier. (Öfverstt i från Norrska språket). Hushållnings Journal för Majus År 1781. p. 1-24 Ström, H., 1782. Sammenligning mellem de nor­ ske og svenske Fiskerier. Dansk Museum Et Maanedsskrift for Januarii - Junii Maanader 1782. Kjöbenhavn. Sund, O., 1938. Die Norwegische Seeflscheri. I: Handb. d. Seefischen Nord-Europas. Stutt­ gart, p. I-X, 1-181. Sunnanå, K., 1931. Vårsildperioden 1808-1870.1: Norsk Aarbok 1931, utgjevi ved Gustav In- drebö. Björgvi 1931, p. 76-91. Vollan, O., 1942. Omlegginga av fisket i Ålesund og på Sunnmöre. Fiskeridirektoratets Skr., Ser. Fiskeri, Bergen. Vol. I, No. 1 p. 1-123. Vollan, O., 1971. Sildefiske gjennom tusen år. Norsk kulturarv 8, Oslo. Vol. 8: 1-140. Wallem, F., M., 1878. Den amerikanske Posenot. Bergen, p. 1-8. Wallem, F., M., 1899. Südens Vandringer og de europeiske Sildefiskeriers Periodicitet. I: Be- retning om den Internationale Fiskerikong- res, afholdt i Bergen d. 18-21 Juli 1898, efter foranstaltning af Selskabet for det norske Fis- keriers Fremme i Bergen, p. 91-127. Worspe, Claus, 1866-1870. Femårsberättelse från amtmannen i Nordland. Yhlen, Gerhard von, 1878. ”Fiskaren” Årg. 1, 1878, 6 häften, 104 pp. Göteborg. Tidningsartiklar Aftenbladet: 1867: 24/7, No 169. Bergensposten: 1878: 19/1. Morgenbladet: 1872: 5/11 (Nr 305), 27/11 och 12/ 12 (Nr 342A). Morgenposten: 1878: 26/1 och 23/2. Nordisk Tidskrift for Fiskeri: 1875. Norsk Fiskeritidende: 1889: årg. 8, 1890, 1897, 1911 och 1916. Skagerak: februari 1956. Stavangeren: 1876: 7/1, 1878: 5/3, 1879: 25/1 och 2/5, samt nov 1874-feb 1875. Årsberättelser etc. Amtmannen i Nordre Bergenhus Amt (=Sogn og Fjordane) 1875. Amtmannens femårsberättelse från Stavanger Amt (Rogaland) 1871-75 ”Beretning om Nor­ ges Fiskerier” i ”Beretning om Rigets Oeco- nomiske Tilstand”, trol. 1860-talet. Femårsberetning från Nordlands Amt för 1861- 65 Fiskerier, Norsk Statistik (NOS), 1870, 1872-76 och 1883. 60 FISKERIVERKET, som är den centrala statliga myndig­ heten för fiske, vattenbruk och fiskevård i Sverige, skall verka för en ansvarsfull hushållning med fisktillgångar­ na så att de långsiktigt kan utnyttjas i ett uthålligt fiske av olika slag. Verket har också ett miljövårdsansvar och skall verka för en biologisk mångfald och för ett rikt och varierat fisk­ bestånd. I uppdraget att främja forskning och bedriva utvecklingsverksamhet på fiskets område organiserar Fiskeriverket Havsfiskelaboratoriet i Lysekil med Öster- sjölaboratoriet i Karlskrona, Sötvattenslaboratoriet i Drott­ ningholm, Kustlaboratoriet i Öregrund, två Fiskeriförsöks­ stationer (Älvkarleby och Kälarne) och tre Utredningskon­ tor (Jönköping, Härnösand och Luleå). SftlV g FISKERIVERKET Ekelundsgatan 1, Box 423, 401 26 GÖTEBORG Telefon 031-743 03 00, Fax 031-743 04 44