“Det mäktigaste landet i världen”1​ En diskursanalys av USA:s identitetsskapande genom kärnvapenstrategi under president Obama respektive Trump Michael Holmberg Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet Examensarbete i internationella relationer Höstterminen 2020 Handledare: ​Linda Åhäll Antal ord:​ 15 346 1 Trump (2017b). Abstract Title: “​ The most powerful nation in the world” - A discourse analysis of the United States’ identity construction through nuclear strategy during Presidents Obama and Trump This bachelor thesis analyzes how identity is constructed through US nuclear strategy along three themes. The research questions are: which similarities and differences exist between the US nuclear strategy during Presidents Obama and Trump, regarding: a) self image; b) enemy image; c) friend image? ​The theoretical framework is structured according to the three themes. For the first and third theme, Karlsson’s (2014) theoretical models about Manifest Destiny and liberal or conservative internationalism are used. For the second theme, David Campbell's theory of “Self and Other” (1998) is used. A poststructuralist discourse analysis outlined by Hansen (2006) is also used to answer the research questions. It brings focus to the political, social, relational and discursive role of identity in combination with foreign policy. The material includes the policy documents N​ uclear Posture Review (​ NPR) from 2010 and 2018, along with statements and remarks from Presidents Obama (2009-2017) and Trump (2017-2021). The results show how both presidents tries to establish a picture of the US as exceptional in some way. Obama considers nuclear terrorism and nuclear proliferation as the main threat to United States, while Trump instead regards great power rivalry as the biggest concern. Even though both assures US allies of security commitment, Trump questions the cooperation within NATO while Obama defends it. In conclusion, this study hopefully serves as an example of how a realist policy area can be combined with a non-traditional theory like poststructuralism. Keywords: identity, poststructuralism, US foreign policy, nuclear strategy, Nuclear Posture Review (NPR) 1 Innehåll 1.0 Inledning 3 1.1 Bakgrund och problemformulering 3 1.2 Syfte och frågeställningar 5 1.3 Uppsatsens disposition 6 2.0 Teoretisk anknytning 6 2.1 Tidigare forskning 6 2.1.1 Från kalla kriget till ovissheten därefter 6 2.1.2 Debatten om kärnvapenspridning 8 2.1.3 Debatter rörande den amerikanska kärnvapenstrategin 10 2.2 Analytiskt ramverk 12 2.2.1 Självbilden - Manifest Destiny 12 2.2.2 Fiendebilden - “Self and Other” 13 2.2.3 Vänbilden - liberal eller konservativ internationalism? 15 3.0 Metod och material 16 3.1 Poststrukturalistisk diskursanalys 16 3.2 Urval och avgränsningar 19 3.3 Materialdiskussion 20 3.4 Utförande och överväganden 23 4.0 Resultat och analys 25 4.1 Självbild 25 4.1.1 Obama 25 4.1.2 Trump 28 4.2 Fiendebild 31 4.2.1 Obama 31 4.2.2 Trump 33 4.3 Vänbild 35 4.3.1 Obama 35 4.3.2 Trump 37 4.4 Likheter och skillnader 39 5.0 Slutsatser 40 5.1 Avslutande reflektioner 40 5.2 Framtida forskning 41 Referenser 42 2 1.0 Inledning I detta avsnitt beskrivs kontexten som forskningsämnet, den amerikanska kärnvapenstrategin, tillhör. Här motiveras även studiens samhälleliga och vetenskapliga relevans. Därefter följer uppsatsens syfte och frågeställningar, där den valda inriktningen motiveras. Avslutningsvis redovisas dispositionen för resten av arbetet. 1.1 Bakgrund och problemformulering Studiet av amerikansk utrikespolitik har länge varit centralt inom ämnet internationella relationer (IR), med anledning av det väsentliga inflytande den har för världspolitiken och den globala säkerheten (se t.ex. Karlsson, 2014 för en innehållsrik historisk genomgång). Sedan landet utvecklade kärnvapen 1945 har tankarna kring dess potentiella användning varit en essentiell del av USA:s utrikes- och försvarspolitik. För att tala klarspråk: kärnvapen är ett massförstörelsevapen som riskerar utplåna hela mänskligheten. Vidare är det inte enbart människor närvarande runt en eventuell nedslagsplats som drabbas, utan även kommande generationer under lång tid därefter får lida av kraftigt försämrade ekologiska och miljö- mässiga förhållanden. Givet detta är det angeläget att försöka förstå USA:s kärnvapen- strategi då dess konsekvenser kan bli ödesdigra. Med anledning av den terrorbalans som rådde mellan USA och Sovjetunionen var kärnvapen “kalla krigets vapen par excellence” (Möller, u.å.). Kapprustningen som ägde rum mellan supermakterna ledde till att antalet kärnvapenstridsspetsar i världen översteg 70 000 år 1986 (Kristensen & Korda, 2020). Efter kalla krigets slut för cirka 30 år sedan har den amerikanska kärnvapenarsenalen reducerats stadigt genom olika bilaterala avtal med Ryssland, även om det mestadels skedde under 1990-talet (ibid.). Under de senaste åren har emellertid tillståndet förändrats drastiskt. Inom forskningslitteraturen talas det nu om en övergång till en “tredje fas” för kärnvapensituationen i världen, där stormaktskamp återigen står i centrum (Smetana, 2018; Naylor, 2019). Detta tyder på ett vetenskapligt paradigmskifte kring USA:s inriktning under president Donald Trump och i förlängningen internationella relationer i allmänhet. Under sitt presidentskap strävade Barack Obama efter att förbättra den viktiga bilaterala relationen till Ryssland genom sin “reset-policy”. En huvudsaklig komponent i denna strategi var att förminska antalet kärnvapen och samtidigt förhindra att de spreds till Iran och Nordkorea, något som ansågs hota den internationella säkerheten (White House, 2010). Ett 3 viktigt led i denna strävan var att utöka transparensen kring USA:s kärnvapeninnehav, vilket administrationen gjorde genom att för första gången offentliggöra mängden kärnvapen ända sedan 1945. Detta vittnar om en vilja att öppet visa att USA följer sina internationella åtaganden. Den kortvariga traditionen bröts emellertid av Trump 2019 då handlingarna återigen sekretessbelades (Kristensen, 2019). I ett tal 2009 framhävde Obama även vilken viktig roll han anser nedrustningen har för säkerheten i världen och uttryckte även sin målsättning om en kärnvapenfri värld. Han påpekade emellertid samtidigt att USA skulle erhålla en tillräcklig kapacitet tills dess att ett sådant tillstånd eventuellt skulle kunna realiseras. Farhågan att terrorister skulle kunna få tillgång adresserades också i talet och att undvika detta uppgavs vara ett viktigt mål. Överlag betonades internationellt samarbete som en lösning på allvarliga, gemensamma problem. Flera avtal - såväl bilaterala som multilaterala - nämndes som lämpliga tillvägagångssätt för att kunna uppnå målsättningarna (White House, 2009). Samma vision - en kärnvapenfri värld - har också kampanjen ​International Campaign to Abolish Nuclear Weapons ​(ICAN) som belönades med Nobels Fredspris 2017 med motiveringen: "for its work to draw attention to the catastrophic humanitarian consequences of any use of nuclear weapons and for its ground-breaking efforts to achieve a treaty-based prohibition of such weapons." (Nobelprize, 2017). Avtalet som de varit drivande i att få till stånd - ​Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons (​ TPNW) - kommer att träda i kraft den 22 januari 2021 efter att 50 medlemsstater av FN har ratificerat det. Dessa länder förbinder sig bland annat att inte utveckla eller använda kärnvapen. Samtliga kärnvapenmakter har emellertid avstått från att skriva under avtalet, liksom NATO-länderna (Lederer, 2020, 25 oktober). Steget mot en kärnvapenfri värld verkar därmed alltjämt vara avlägset. Detta blev särskilt märkbart när Obamas efterträdare på presidentposten, Donald Trump, den 20 oktober 2018 meddelade att USA skulle dra sig ur I​ ntermediate-Range Nuclear Forces Treaty (INF-avtalet) som slöts mellan USA och Sovjetunionen 1987 och innebar avskaffandet av markbaserade kort- och medeldistansrobotar (Miller & Balsamo, 2018, 21 oktober). Några dagar senare varnade Rysslands president Vladimir Putin för en ny kapprustning mellan stormakterna, vilket var fallet under kalla kriget (AFP, 2018, 24 oktober). I och med beskedet, som blev definitivt i februari 2019 och formellt verkställdes sex månader därefter, förflyttades kärnvapenfrågan in i ett nytt, formativt skede. Eftersom 4 USA och Ryssland tillsammans innehar över 90 procent av världens kärnvapen uppstod en märkbar oro hos världsledare om hur händelseutvecklingen skulle fortskrida efter att bägge parter ej längre var bundna av nedrustningsavtalet. Såväl NATO:s som FN:s generalsekreterare betraktade situationen som ett politiskt misslyckande och en ökad risk för kärnvapenkrig (BBC, 2019, 2 augusti), vilket tyder på ett trendbrott och en övergång till en tredje fas inom kärnvapen- politiken (Smetana, 2018; Naylor, 2019). Med anledning av detta och en rad andra beslut av Trump-administrationen märks en del skarpa kontraster gällande kärnvapenstrategin jämfört med hur densamma såg ut under Obamas presidentskap. Flera analyser pekar på en återgång till stormaktskonfrontation snarare än internationellt samarbete och nedrustning (Brown, 2018; Péczeli, 2018; Lonsdale 2019). Medan majoriteten av artiklarna har fokuserat på det manifesta (explicita) innehållet i texterna har det latenta (implicita) innehållet fått mindre uppmärksamhet, något som denna studie ämnar bidra med. Vidare har kärnvapenstrategier överlag i princip uteslutande studerats militärpolitiskt (se 2.1). Samtidigt har poststrukturalistiska ansatser med fokus på identitet analyserat USA:s övergripande utrikespolitik (Campbell, 1998) samt säkerhets- politik i allmänhet (Hansen, 2006). Däremot verkar det saknas studier som kombinerar forskningsfältet med metoden. Att analysera USA:s kärnvapenstrategi utifrån en post- strukturalistisk diskursanalys ger förhoppningsvis nya insikter inom området. Angelägenheten är dessutom uppenbar, då kärnvapen är det yttersta maktinstrumentet. 1.2 Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats är att analysera vilken roll diskurser om identitet har för USA i utformandet av kärnvapenstrategi, som exempel på ett utrikespolitiskt område. Tanken är således att studera fenomenet ur ett nytt perspektiv, med strävan att bidra med ökad förståelse för hur den amerikanska kärnvapenstrategin framställs. I grunden används policydokumenten Nuclear Posture Review (NPR) av det amerikanska försvarsdepartementet från 2010 respektive 2018 som material, men dokumenten kompletteras även med uttalanden från Obama och Trump för att möjliggöra en vidare diskursanalys enligt Hansens (2006) modell. Denna anses passa väl för ändamålet med dess fokus på identiteter samt kopplingen till utformningen av utrikespolitik. Förhoppningen är att på så vis ge en djupare förståelse för fallet och att kunna lägga märke till nyansskillnader mellan de olika presidenternas ståndpunkter, vilka inte alltid syns tydligt vid en första anblick. Särskilt vitala aspekter att 5 studera är hur fiender respektive allierade porträtteras från amerikanskt håll och därmed även hur de vill framställa sig själva. För att kunna utföra denna uppgift ska följande frågeställning besvaras och reflekteras kring. Vilka likheter och skillnader finns mellan USA:s kärnvapenstrategi under Obama respektive Trump gällande följande teman: ● a) självbild? ● b) fiendebild? ● c) vänbild? 1.3 Uppsatsens disposition Efter denna inledning följer en översikt av tidigare forskning inom det aktuella området samt en redogörelse för arbetets analytiska ramverk. Sedan görs en genomgång av den valda metoden, inklusive urval och avgränsningar. En diskussion angående det valda materialet ryms i samma sektion, liksom en beskrivning av utförandet. Därefter följer en analys av studiens resultat, strukturerat utifrån arbetets tre teman (se 1.2). I den avslutande delen ryms reflektioner kring arbetet samt förslag för framtida forskning. 2.0 Teoretisk anknytning Denna sektion inleds med en översikt av tidigare akademisk litteratur kring kärnvapenpolitik i allmänhet och den amerikanska kärnvapenstrategin i synnerhet. I den andra delen redogörs det för arbetets analytiska ramverk, vilket är strukturerat efter de tre temana. Först ett begreppsligt klargörande: kärnvapenstrategi definieras av Nationalencyklopedin som en “militär strategi vilken omfattar planläggning av en kärnvapenarsenal som ett militärt medel för säkerhetspolitiska målsättningar” (Möller, u.å.). Denna definition används som utgångspunkt även för detta arbete. 2.1 Tidigare forskning 2.1.1 Från kalla kriget till ovissheten därefter Forskningslitteraturen är förhållandevis enig om att det fanns en stark sammankoppling mellan kalla kriget och kärnvapenpolitiken under samma period. Exempel på detta är: “[t]he Soviet-American rivalry over nuclear weapons issue was the issue that, above all others, defined the extreme bipolarity of the Cold War.” (Best m.fl., 2015:250) och “[t]he histories of the Cold War and the nuclear bomb are connected very closely...” (Scott, 2017:65). Under 6 tidsperioden var merparten av forskningen inriktad på USA:s kärnvapenstrategi. Dessa strategier inkluderar bland annat ‘massive retaliation’ (Eisenhower), ‘flexible response’ (Kennedy), ‘détente’ (Nixon) samt ‘strategic defense initiative’ (Reagan) (Best m.fl., 2015; Scott, 2017). Detta fokus beror dels på att teoribildningen inom internationella relationer har starka amerikanska influenser (Karlsson, 2014:33), dels på att transparensen för den sovjetiska motsvarigheten var ytterst begränsad (Topychkanov, 2020). På ett liknande vis finns det en samstämmighet kring att en terrorbalans rådde mellan supermakterna. Den ömsesidigt säkerställda förödelsen (‘mutual assured destruction’, MAD) innebar att det blev irrationellt för USA eller Sovjetunionen att inleda ett kärnvapenkrig, då vetskap fanns om att motståndarnas andraslagsförmåga var tillräckligt stark för resultera i en utplåning för bägge sidor (Calhoun, 2002). Trots att lång tid passerat sedan kalla krigets slut har forskningen kring kärnvapenstrategier sedan dess varit underutvecklad (Möller, u.å.). Detta kritiserar Narang i sin bok Nuclear strategy in the modern era: regional powers and international conflict (2014), där han hävdar att kvarlevorna från kalla kriget-tänkandet ej kan förklara den nya säkerhetspolitiska situation som uppstått. Han problematiserar även vad han kallar för “existential bias”, med vilket menas att många forskare inom området hävdar att en existentiell avskräckning är tillräcklig (Narang, 2013). Detta tankesätt baseras på idén om att enbart själva innehavet av kärnvapen räcker för att avskräcka motståndare från att attackera en stat, oavsett storleken på arsenalen. Grundpremissen är att kärnvapen medför en risk för krig, vilket påverkar politiska beslut till att bli mer försiktiga eftersom det finns en rädsla för eskalering från motståndarens håll (Trachtenberg, 1985). En som tidigt ifrågasatte denna logik var Wohlstetter (1959) som hävdade att själva kärnvapeninnehavet ej var tillräckligt, utan att det även krävdes medvetna politiska beslut för att avskräckningen skulle vara effektiv. Han betonade även att det behövdes en reservplan ifall en kärnvapenattack av misstag skulle riktas gentemot landet eller om avskräckningen misslyckades (ibid.). I en modernare kontext, menar Narang (2014) att “[the] second nuclear age” (s.1) är inledd och att analysenheten bör skifta från två supermakter till flera regionala stormakter som innehar kärnvapen. Dessa inkluderar Pakistan, Indien, Kina, Frankrike och Israel2​ ​. 2 Narang inkluderar även Sydafrika, men deras kärnvapenprogram avvecklades 1991 (NTI, 2015). Storbritanniens kärnvapenarsenal anses ej vara tillräckligt självständig från USA:s för att nämnas, medan osäkerheten kring Nordkorea bedöms vara för stor (Narang, 2014:3-4). 7 Anledningen till detta skifte är dels att dessa staters kärnvapenarsenaler är mycket mindre än USA:s och Rysslands, dels att de regionala säkerhetskontexterna ser annorlunda ut. Likt Wohlstetter avfärdar Narang teorin om existentiell avskräckning och utvecklar istället en teoretisk modell med tre huvudsakliga kärnvapenstrategier för regionala stormakter, vilka har olika effekter gällande avskräckning. Den första strategin är “catalytic” och innebär ett relativt litet kärnvapeninnehav. Tanken är att utomstående länder ska agera katalysatorer och hjälpa staten i fråga vid existentiella hot, en taktik som använts av bland annat Israel. Den andra strategin är “assured retaliation”, vilket påminner om MAD-doktrinen (se ovan). En säkerställd andraslagsförmåga är nyckeln i detta förhållningssätt som anammats av Kina och Indien. Den tredje strategin är “asymmetric escalation” och handlar om att utveckla en stabil och trovärdig förstaslagsförmåga, det vill säga kunna besvara en konventionell attack med kärnvapen. Detta tillvägagångssätt har använts av Frankrike och Pakistan (Narang, 2014:2ff). Narang analyserar även dessa olika strategier både teoretiskt och empiriskt och finner stöd för sitt avståndstagande mot existentiell avskräckning: “the mere possession of nuclear weapons fails to systematically deter conventional attacks” (Narang, 2014:10). Sammantaget är en asymmetrisk eskalering den bästa strategin för en stat som vill åstadkomma avskräckning, då den minskar risken för konflikter på både låg och hög nivå (ibid.). De senaste åren har vissa forskare argumenterat för att världen är på väg in i en tredje kärnvapenålder. En av dessa är Smetana (2018) som menar att fokus nu återigen riktas mot stormaktsrivalitet på global nivå, denna gång mellan USA, Ryssland och Kina. På ett liknande sätt anser Naylor (2019) att den tredje fasen kommer präglas av en multipolär maktkamp mellan dessa tre stater. Hon identifierar även tre trender som kommer att bidra till förändringsprocessen. Den första är en ny kapprustning mellan stormakterna, nu med moderniserade kärnvapen. Den andra är insnärjning av allianser som USA, Ryssland respektive Kina är en del av. Den tredje är en teknisk uppfinningsrikedom hos staterna. Värt att poängtera är emellertid att denna tredje fas ännu inte etablerats inom forskningen; fältet befinner sig med andra ord i ett formativt skede. 2.1.2 Debatten om kärnvapenspridning “The great debate” inom kärnvapenpolitik handlar om huruvida kärnvapenspridning bidrar till förbättrad internationell stabilitet eller ökad risk för kärnvapenanvändning (Sagan & Waltz, 2010). 8 På den ena sidan i debatten står neorealisten Waltz, som är positivt inställd till kärnvapen- spridning. Han menar att det inte är särskilt oroväckande om ytterligare ett fåtal stater utvecklar kärnvapen. Detta eftersom samtliga stater som innehar kärnvapen hanterar dessa mycket varsamt, oavsett ideologisk inriktning. Kärnvapeninnehav bidrar även till att andra stater avskräcks från att angripa en stat militärt. Waltz visar också förståelse för Irans strävan att utveckla kärnvapen för att kunna stå emot USA:s aggressivitet i Mellanöstern. Vidare anses kärnvapen ha en viktig roll för att minska risken för konventionell krigföring överlag. Avskräckning anges dessutom vara det enda tänkbara syftet med kärnvapen. Ett avskaffande av kärnvapen skulle enligt Waltz leda till en ytterst osäker värld, eftersom kunskapen och förmågan att ånyo utveckla kärnvapen skulle finnas kvar. Det skulle resultera i att stater gömde undan sina kärnvapen samt inledningen av en ny kapprustning (Sagan m.fl., 2007). I förlängningen skulle även risken för ett tredje världskrig öka markant om kärnvapen och dess fredliga funktion skulle försvinna. Eller som Waltz uttrycker det: “[t]hose who like peace should love nuclear weapons” (Sagan & Waltz, 2010:93). Detta beror på att insatserna blir enorma när kärnvapenhot är inblandade, vilket förhindrar att konflikter eskalerar överhuvudtaget (ibid.). På den andra sidan står Sagan, som är betydligt mer pessimistiskt inställd till kärnvapen- spridning. Ett av de huvudsakliga problemen är att stater styrs av människor, som alltid är felbara. Därför går det ej att lita på att de fattar kloka beslut gällande kärnvapenanvändning. Vidare ser Sagan flera allvarliga risker med att antalet kärnvapenstater utökas. Dels stärks incitamenten för en kärnvapenstat att agera aggressivt konventionellt gentemot andra stater, dels finns det en fara i att terrorister stjäl eller tillåts köpa kärnvapen. Tvärtemot Waltz, hävdar Sagan att kärnvapen ökar risken för konventionellt krig och nämner Kargilkriget mellan Indien och Pakistan 1999 som exempel (Sagan m.fl., 2007). Vidare argumenterar Sagan för avskaffandet av kärnvapen. Enligt hans bedömning är det största kärnvapenhotet numera ej de etablerade kärnvapenstaterna, utan nya kärnvapenstater samt terrorist- organisationer. En policy från stormakterna att verka för en kärnvapenfri värld skulle kraftigt minska risken för kärnvapenanvändning. Slutligen menar Sagan att “[n]uclear weapons have not been the best things since sliced bread” (Sagan & Waltz, 2010:95). Även om kärnvapen var ett nödvändigt ont under kalla kriget, är dagens förutsättningar väsensskilda från dåtidens. Den fragila strukturen och bristfälliga byråkratin i nya kärnvapenstater riskerar leda till ett kärnvapenkrig, enligt Sagan (ibid.). 9 2.1.3 Debatter rörande den amerikanska kärnvapenstrategin Parallellt med diskussioner kring den övergripande situationen inom kärnvapenpolitik har det ständigt förts en intern akademisk debatt kring vad USA:s kärnvapenstrategi bör vara. Beroende på tidsperiod och geopolitiska förutsättningar har innehållet i dessa varierat. Under det “andra kalla kriget” 1979-85 (Larsson, u.å.) gällde debatten främst hur USA med hjälp av sina kärnvapen skulle garantera Västeuropas säkerhet i NATO-samarbetet. Bundy m.fl. (1982) argumenterade för en ‘No First Use’-policy (NFU), det vill säga en deklaration att USA inte skulle använda kärnvapen först i en konflikt. Huvudskälet till ställningstagandet var åsikten att ett kärnvapenkrig omöjligen kunde stanna på en begränsad nivå, och även mindre attacker vore förödande för mänskligheten. De såg flera fördelar med strategin. För det första skulle det bidra till ett avtagande i kapprustningen, då behovet av en första- slagsförmåga ej längre skulle behövas. Genom att enbart säkerställa en god andra- slagsförmåga - vilken redan var väletablerad - kunde resurser istället frigöras för att öka finansieringen av det konventionella försvaret. Därmed skulle även risken för konventionellt krig i Europa minska. Vidare menade Bundy m.fl. att policyn skulle bidra till bibehållen sammanhållning inom NATO genom ett mer “civiliserat” förhållningssätt. Dessutom argumenterade de för att NFU skulle bidra till förbättrade relationer med Sovjetunionen, inte minst genom ökad transparens och nedrustning (Bundy m.fl., 1982). På den andra sidan av debatten stod den offensive realisten Mearsheimer (1984) som kritiserade idén om NFU. Han menade att ett sådant policyskifte skulle innebära att ett av NATO:s viktigaste redskap gällande avskräckning - att kunna hota om kärnvapen-eskalering vid konflikter - skulle gå förlorat. Kärnvapen ansågs vara “the ultimate deterrent” (Mearsheimer, 1984:20) och därmed ej kunna kompenseras med en upprustning av konventionella styrkor, vilket Bundy m.fl. föreslog. Därmed drog Mearsheimer slutsatsen att risken för krig i Europa tvärtom skulle öka vid tillämpning av NFU. Vidare hävdade han att NATO:s konventionella styrkor ej var i paritet med Warszawapaktens dito och inte heller skulle vara det framöver, vilket talade emot ett policyskifte. Enligt Mearsheimers logik är avskräckning som mest effektiv när insatserna och riskerna är som högst, varför han förespråkade ett bibehållande av kärnvapenhotet. Med anledning av dess förödande konsekvenser betonade Mearsheimer att även en låg sannolikhet för kärnvapenanvändning skulle räcka som avskräckning mot Sovjetunionen (ibid.). 10 En annan debatt som förts kontinuerligt handlar om huruvida USA:s strategi bör utgå ifrån paritet eller överlägsenhet i kärnvapenarsenalen jämfört med politiska fiender (främst Sovjetunionen, sedermera Ryssland). Jervis förespråkar den första linjen i sin artikel W​ hy Nuclear Superiority Doesn't Matter (1979)​3​. Överlag hävdar han att en säkerställd andraslagsförmåga är tillräcklig för avskräckning och att ytterligare kapacitet ej tjänar något syfte. Anledningen till detta är att förhållningssättet ‘assured destruction’ innebär att bägge länder (t.ex. USA och Sovjet- unionen under kalla kriget) har möjlighet att tillintetgöra motståndarnas befolkning, vilka inte heller kan beskyddas. Denna insikt får därför beslutsfattare att undvika ett fullskaligt kärnvapenkrig, då även en eventuell “vinst” långtifrån skulle kompensera för de enorma förlusterna som landet skulle tvingas genomlida. Dessutom skulle ett sådant beteende innebära en skyhög eskaleringsrisk, något som ej accepteras eller legitimeras hos den inhemska befolkningen. Jervis ser även avskräckning som ett dikotomiskt mått: “[d]eterrence comes from having enough weapons to destroy the other's cities; this capability is an absolute, not a relative, one.” (Jervis, 1979:618). I förlängningen innebär detta att ett traditionellt säkerhetsdilemma ej uppstår, eftersom bägge sidor samtidigt kan säkerställa en förödelse. Om en stat utvecklar en ännu högre kapacitet, är säkerhetshotet fortsatt detsamma för motståndarna som därför inte behöver besvara upprustningen (ibid.). I sin bok The Logic of American Nuclear Strategy: Why Strategic Superiority Matters (2018) argumenterar Kroenig för den motsatta sidan, det vill säga att överlägsenhet är det bästa alternativet för USA. Han ifrågasätter Jervis’ tänkande genom att påpeka faktumet att USA under lång tid bedrivit en politik som syftat till att ha en större kapacitet än enbart en andraslagsförmåga. Det finns en logik bakom detta tankesätt, menar Kroenig. Med hjälp av sin teori ‘superiority-brinkmanship synthesis theory’ visar han både teoretiskt och empiriskt vilka fördelar som finns med en överlägsenhet i kärnvapenarsenalen. Kort sagt: “in a game of chicken we might expect the smaller car to swerve first even if a crash would be disastrous for both.” (Kroenig, 2018:4). Kroenig finner flera resultat som stödjer hans tes. För det första påverkar den nukleära maktbalansen chansen att minimera skador vid ett eventuellt kärnvapenkrig. För det andra ökar en överlägsenhet möjligheterna att uppnå säkerhets- politiska mål vid kriser. För det tredje bidrar det till en ökad avskräckning gällande militära 3 Jervis publicerade en ny upplaga av boken ​ The illogic of American nuclear strategy​ 2019, men denna går ej att få tillgång till digitalt. Hans ståndpunkt i frågan är dock densamma. 11 hot. För det fjärde leder tillvägagångssättet till ökad strategisk stabilitet på global nivå. Kroenig diskuterar även eventuella nackdelar med sin tes, men hävdar att dessa överdrivits av kritiker. I sin analys finner han inget stöd för att en strategisk överlägsenhet för USA leder till upprustning eller spridning av kärnvapen internationellt och inte heller att den amerikanska försvarsbudgeten ej skulle kunna bära en utökad kostnad (Kroenig, 2018:190ff). 2.2 Analytiskt ramverk 2.2.1 Självbilden - Manifest Destiny I sin bok ​Frihetens förlovade imperium - ideologi och utrikespolitik i det amerikanska systemet (​ 2014) formulerar Karlsson en modell med två delar för att förstå USA:s utrikespolitiska ageranden. Det handlar om informell respektive formell politik, vilka ses som “siamesiska tvillingar” (Karlsson, 2014:20). Anledningen till denna starka samhörighet beror på att hänsyn ständigt måste tas till ideologiska värderingar (informell) vid utformandet av den konkreta utrikespolitiken (formell) för att erhålla legitimitet från den inhemska befolkningen. Den formella politiken innehåller bland annat utrikespolitiska inriktningar som isolationism eller internationalism samt doktriner som anger övergripande strategier och målsättningar för USA (ibid.:22-3). Den informella politiken handlar om ett lands ideologi och identitet, om hur USA uppfattar sig själva respektive andra stater och dess ageranden (ibid.). En viktig aspekt att poängtera är att ansatsen för denna uppsats skiljer sig en del från Karlssons utgångspunkt “att det är handlingarna och inte orden som avgör politiken” (2014:45). Eftersom en poststrukturalistisk diskursanalys används som metod (se 3.1) fästs relativt stor vikt vid orden och dess betydelse för utrikespolitikens utformning, inte minst hur identiteter uttrycks. Kärnan i den nationella, amerikanska ideologin eller den “nationella föreställda gemenskapen”​4 (Karlsson, 2014:17) är begreppet ​Manifest Destiny. Baserat på liberala och kristna värderingar tillskriver sig USA en särskild nationell identitet och självbild, vilka sedan används för att motivera och legitimera politiken som förs. Ideologin bygger i sin tur på ett antal myter och självuppfattningar (ibid.:22). E​ xceptionalismen är den absolut viktigaste bland de sistnämnda. Den anger att USA utgör ett undantag och således har ett heligt rättfärdigande för sina aktioner - de “står över” andra länder. Inledningsvis användes tankesättet för att berättiga den geografiska utvidgningen som skedde efter landets 4 Termen härstammar från Benedict Andersons bok ​Imagined Communities: Reflections on the Origin and Spread of Nationalism​ (1983). 12 grundande, men med tiden har betydelsen utökats till att gälla USA:s inblandning i konflikter långt utanför landets gränser (ibid.:27-30). ​Individualismen är den andra nyckeldelen av självbilden och bygger vidare på den första. Den innebär att det är upp till USA ensamt att formera den globala politiken, då de hävdar sig ha tolkningsföreträde för vad de bästa lösningarna är (ibid.30-1). ​Pragmatismen - den tredje egenskapen - är precis vad det låter som. En handling anses vara det korrekta alternativet om utfallet blir lyckat, annars inte. Utrikespolitiskt kan det översättas till att ett krig anses vara rättmätigt endast om det slutar med vinst (ibid.:31-2). Avslutningsvis följer i​ cke-maktpolitiken som den fjärde beståndsdelen, med vilken menas att USA - olikt andra stater - aldrig agerar aggressivt internationellt utan endast anser sig försvara status quo (ibid:33-4). Allt detta går naturligtvis att bestrida med hänvisning till verkliga handlingar från olika amerikanska administrationer, men likväl spelar självuppfattningarna en viktig roll i utformandet av utrikespolitiken (ibid.:23). Detsamma - eller kanske till och med ännu mer - gäller de tre myter som också formar den nationella identiteten, enligt Karlsson. Dessa är att USA agerar i​ dealistiskt, avskyr krig o​ ch alltid främjar demokrati (Karlsson, 2014:23) - med andra ord ett väldigt liberalt synsätt. Empiriskt behöver man inte leta särskilt länge för att finna bevis för dess motsatser, men föreställningarna lever vidare och spelar en viktig roll för hur USA uppfattar sig själva (ibid.:23). Just självbilden har landet strävat efter att behålla en viss kontinuitet kring under historiens gång. För att möjliggöra detta har olika fiendebilder konstruerats för att ytterligare poängtera USA:s viktiga uppgift att agera för det goda i världspolitiken. Några väsentliga exempel på dessa är den tyska expansionismen efter enandet under sent 1800-tal, den mexikanska nationalismen under 1920-talet, den sovjetiska kommunismen under kalla kriget och kriget mot terroristerna efter 11 september-attackerna 2001. Oavsett vilka de huvud- sakliga motståndarna är anses de amerikanska värderingarna vara hotade, vilket i sin tur förstärker nödvändigheten av att USA ingriper i internationella konflikter (ibid.:30). 2.2.2 Fiendebilden - “Self and Other” I sin bok ​Writing Security: United States Foreign Policy and the Politics of Identity (1998) går Campbell ett steg längre än Karlsson och kallar USA för “the imagined community par excellence” (s.91). Han hävdar att USA är det tydligaste beviset för tesen att ingen stat innehar en given och oföränderlig identitet, utan att denna ständigt förändras genom olika diskurser och representationer (ibid.:91). I detta avseende tar Campbell avstånd från det traditionella (realistiska) synsättet inom IR, där stater anses ha en given och objektiv identitet. 13 Han tar även stöd av Butlers performativitetsteori​5 och hävdar att staters identiteter ständigt måste reproduceras för att motivera statens fortsatta relevans (ibid.:11-12). Bokens teoretiska utgångspunkt är att den utrikespolitik som förs av de amerikanska administrationerna bidrar till att skapa och omformulera USA:s politiska identitet (ibid:8). Centralt för Campbells argumentation är det tydliga fokus som fästs vid fiendebilden, behovet för USA av att alltid ha några eller något att identifiera sig e​ mot​. Med andra ord anses identitet ha en relationell aspekt, med vilket menas att aktör A anses vara allt som aktör B ​inte är (ibid.:8-9). Eller som Campbell själv uttrycker det: “identity is constituted in relation to difference” (1998:9). Således görs en distinktion mellan “Self” och “Other”. I den amerikanska kontexten har denna process av differentiering gjorts genom att ständigt utmåla utomstående element som farliga och annorlunda, något som hotat den interna säkerheten (Campbell, 1998:8). Ända sedan Christofer Columbus anlände till Amerika 1492 har detta fenomen varit märkbart, enligt Campbell. Det började redan med “den nya världen” som “upptäckts” av européerna, vilka sågs som kristna och civiliserade till skillnad från den amerikanska ursprungsbefolkningen som ansågs vara barbariska och okultiverade (ibid.:97). Under slaveriet var det istället de afrikanska slavarna som betecknades vara underlägsna “den vita rasen” intellektuellt, och underordnades hierarkiskt för att rättfärdiga slaveriets upprätthållande (ibid.:116-7). När de tretton kolonierna försökte frigöra sig från det brittiska kolonialstyret var det istället européerna som utpekades som annorlunda och korrupta, till skillnad från de rättrådiga amerikanerna (ibid.:123-4). I en modern kontext, under kalla kriget, var det kommunismen i allmänhet och Sovjetunionen i synnerhet som var den farliga motståndaren. Då handlade det om att skydda den “fria, demokratiska världen” (ibid.:22-3). Signifikativt för hur fiendebilden formulerats historiskt, så var det inte främst geopolitiska eller militära hot som ansågs vara mest akuta. Istället var det ideologiska och politiska skillnader som utgjorde den största hotbilden (ibid.:25). Överlag menar Campbell att USA alltid sökt efter en utomstående fiende för att på så vis rättfärdiga sin egen fortsatta existens och gärning internationellt. Ofta används termer som “threat” eller “danger” för att tillskriva fienden hotfulla egenskaper. 5 Teorin härstammar från Butlers bok ​Performative Acts and Gender Constitution ​ (1988). 14 2.2.3 Vänbilden - liberal eller konservativ internationalism? När det gäller USA:s övergripande utrikespolitiska agerande - det vill säga den formella politiken - används en annan distinktion av Karlsson (2014), nämligen mellan liberal respektive konservativ internationalism. Internationalism kontrasteras i sin tur med isolationism, med vilket menas att USA helt står utanför internationella konflikter och samarbeten. Sedan Pearl Harbor-attacken 1941 har denna inriktning emellertid förpassats till historieböckerna, varför det istället är indelningarna inom internationalism som är intressanta att studera enligt Karlsson (ibid.:37). Den multilaterala eller liberala varianten lägger stor vikt vid internationellt samarbete mellan stater med fokus på den kollektiva säkerheten snarare än principen “var man för sig själv”. Detta märks inte minst genom en strävan efter gemensamma regelverk och beslut. De främsta företrädarna för detta synsätt innefattar bland andra presidenterna Woodrow Wilson (1913-21) som låg bakom grundandet av Nationernas Förbund (NF) och Franklin D. Roosevelt (1933-45) som hade en viktig roll i utformandet av dess efterträdare, Förenta Nationerna (FN). Även senare demokratiska presidenter som Jimmy Carter (1977-81) och Bill Clinton (1993-2001) representerade denna linje, åtminstone under den första halvan av sina presidentskap. Karlsson poängterar emellertid att det funnits liknande tendenser även hos republikanska administrationer (ibid.37-8). När det gäller den konservativa internationalismen finns det tre subkategorier enligt Karlsson (2014:38). Den ​oberoende eller unilaterala varianten är närmast besläktad med isolationismen och är emot att USA aktivt försöker utöka sitt inflytande i övriga världen, då det anses att vissa viktiga inhemska värden går förlorade (ibid.:38). Den ​realistiska inriktningen utgår från teorin om maktbalans mellan stater, även om den skiljer sig en del från den klassiska realismen som IR-teori. Inom denna form av konservativ internationalism tas det nämligen hänsyn till ideologiska värderingar och ej enbart militära och/eller ekonomiska sådana. Republikanerna Nixon (1969-74) och Ford (1974-77) är tydliga exempel på detta förhållningssätt och det är just inom det republikanska partiet som det har störst fäste, även om det återfinns i mindre grad även hos Demokraterna (ibid.:39-40). Den tredje inriktningen är ​neokonservatismen som främst präglade Reagans (1981-89) och Bushs (2001-2009) presidentskap: för den första gällde det kampen mot kommunismen och för den andre kampen mot terrorismen. Gemensamt är att USA:s egna nationella intresse ska stå i centrum och ligga till grund för utrikespolitiska beslut och ageranden (ibid.:40-1). 15 För att kunna koppla denna indelning inom den formella politiken till den informella och därigenom även identiteter, görs en vidareutveckling av Karlssons modell. Detta sker genom att komplettera de olika formerna av internationalism med antagandet av Campbell (se 2.2.2) och Hansen (se 3.1) att identiteter formas genom utrikespolitik. I denna uppsats gäller idén således även identiteten hos USA:s allierade. Detta blir tydligare i analysen (se 4.3). 3.0 Metod och material Denna sektion inleds med en redogörelse och diskussion av den valda metoden, följt av vilka urval och avgränsningar som gjorts till följd av denna. Därefter följer en materialdiskussion, innan avsnittet avslutas med en genomgång av arbetssättet samt reflektioner kring detta. 3.​1 ​ Poststrukturalistisk diskursanalys Metoden som används för att kunna besvara uppsatsens forskningsfrågor är den post- strukturalistiska diskursanalysen formulerad av Hansen i hennes bok ​Security as Practice: Discourse Analysis and the Bosnian War (2006). Hansens teoretiska och begreppsliga ramverk fokuserar på en mer djupgående nivå och är inriktat på att förstå diskurserna bakom besluten, vilket förhoppningsvis ger en mer detaljerad och nyanserad bild. I modellen ges även utrymme för identiteters roll, vilka ofta återspeglas i policydokument och uttalanden som studeras i arbetet. Vidare applicerar Hansen sin modell på utrikespolitik, vari den amerikanska kärnvapenstrategin är en vital beståndsdel. I denna studie ses Hansens metod även som en vidareutveckling av Campbells tes om att den amerikanska identiteten formas genom utrikespolitiken (se 2.2.2). Genom att kombinera modellerna ges svar på frågan: på vilket sätt sker detta i praktiken? I sin bok argumenterar Hansen för varför en poststrukturalistisk diskursanalys är relevant för studiet av säkerhetspolitik. Identiteter måste förstås på ett särskilt sätt för att en meningsfull analys ska kunna genomföras (Hansen, 2006:3-4). De måste för det första ses som p​ olitiska och ​diskursiva eftersom de aldrig existerar som neutrala objekt, utan betraktas genom ett visst synsätt som ständigt är föremål för diskussion och förändring. I klarhet: ord spelar roll. Vidare finns det alltid en ​relationell a​ spekt; någonting gestaltas indirekt som något det inte är. Att tala om “västvärlden” som “utvecklad” innebär implicit att övriga länder är “underutvecklade” etcetera. Till sist är identiteter ​sociala då de formas kollektivt och ingen individ har tolkningsföreträde kring dem (ibid.:5-6). 16 Den poststrukturalistiska ontologin är diskursivt och lingvistiskt präglad, vilket innebär att stor vikt fästs vid språket. Till skillnad från de positiviska och empiristiska tankesätten ses språket som socialt och politiskt - inte någon objektiv representation av “verkligheten”. Istället sker en form av socialiseringsprocess, där olika betydelser av ett begrepp formas. Eftersom språket är politiskt är det även subjektivt, då olika aktörer försöker etablera just sin tolkning av något. Diskurser, vilket här ses som en sammansättning av idéer och materiella faktorer, är aldrig bestämda eftersom det pågår en ständig kamp om dess betydelse. Samtidigt som diskurser spelar en viktig roll för hur politiska förslag formuleras, är det i just det sammanhanget där de konstrueras och förvandlas. Med anledning av detta är även identiteter och utrikespolitik tätt sammanbundna med varandra, varför de ej går att studera åtskilt. Hansen hävdar också att målet för en politisk aktör är att få stöd för sin politik, vilket bäst görs genom en hög “intern diskursiv stabilitet” mellan representationer av identitet och politik (Hansen, 2006:15ff). Ett annat nyckelbegrepp som Hansen (2006) beskriver är “process of linking and differentiation”, vilket visar att språket är relationellt. Det är ursprungligen två olika processer, där den förstnämnda är positiv och den andra negativ. För att förstå helheten måste de dock studeras gemensamt. I en “process of linking” sammankopplas flera olika egenskaper till en identitet, till exempel ‘kvinna’. I en “process of differentiation” ställs sedan dessa egenskaper gentemot en annan identitet, till exempel ‘man’. Det ena begreppet blir endast förståeligt genom en jämförelse med det andra. I exemplet framstår kvinnor som underlägsna män, men samtidigt anses de spela en viktig stöttande och kompletterande roll. Detta pekar på komplexiteten - ingenting är svart eller vitt. Vidare kan egenskaperna bytas ut på grund av destabilisering, vilket märks i exemplet kring synen på kvinnlig rösträtt som ändrades radikalt under 1900-talet. Från att ha setts som irrationella och emotionella och därmed ej kapabla att fatta vettiga politiska beslut, sågs kvinnor successivt som mer rationella individer och erhöll därmed rösträtt (Hansen, 2006:16ff). Identitet ses också som något komplext, vilket Hansen (2006) argumenterar för genom att gå djupare än enbart en uppdelning mellan ‘vi’ och ‘dem’. Historiskt sett har det ofta funnits ett ‘vi’ i form av en nationalstat vars säkerhet hotas av ‘dem’ som är annorlunda. Inom IR är det klassiska (realistiska) exemplet att den egna staten ses som hierarkisk och säker, medan den internationella arenan anses vara anarkisk och osäker. Hansen går emellertid ett steg längre och menar att det finns “degrees of otherness”. Ett exempel är den amerikanske presidenten 17 George W. Bushs åtskillnad mellan den irakiska folket och dess diktatoriska ledare Saddam Hussein, där de förstnämnda skulle räddas av USA från den sistnämnde. Hur identiteter formuleras och jämförs med varandra i utformningen av utrikespolitik spelar roll, då politiska aktörer med hjälp av sitt språkbruk eftersträvar att uppnå legitimitet och stöd för sina politiska förslag (Hansen, 2006:35ff). Ett relaterat fenomen som Hansen (2006:38-9) nämner är den skillnad som fanns i de spanska conquistadorernas syn på den amerikanska ursprungsbefolkningen. Den ena uppfattningen - representerad av Cortés - hävdade att ‘indianerna’ var omänskliga och ociviliserade och därmed bortom all räddning, vilket ledde till slutsatsen att de skulle utrotas. Den andra uppfattningen - representerad av Las Casas - skiljde sig i ett viktigt avseende. Även om ‘indianerna’ fortsatt ansågs vara underlägsna den vita mannen, fanns det möjlighet för förändring av ursprungsbefolkningen om de anammade det kristna levnadssättet. Därmed var tillvägagångssätten vitt skilda, från “policy of annihilation” till “policy of conversion” (ibid.). För att kunna konstruera denna komplexa politiska identitet måste enligt Hansen (2006:40) tre dimensioner analyseras: “space”, “time” och “responsibility”, där alla är lika viktiga. Dimensionerna uttrycks dock sällan explicit, varför uttolkaren måste leta efter dem. Den geografiska avgränsningen kan referera till bland annat stater, regioner eller kontinenter. “Området” kan emellertid även vara något gränslöst, som “terrorister” som uppfattas vara ett säkerhetshot. Tidsmässigt kan identiteter formas som en jämförelse med ens egen historia, där den nuvarande Europeiska Unionen jämförs med det krigiska Europa historiskt sett. Något vanligare är dock formen som återfinns i diskursen kring modernisering, där västvärlden anser sig kunna hjälpa länder i tredje världen att utvecklas på samma sätt genom att vidta specifika åtgärder. I budskapet tas det för givet att ens eget tillstånd är idealiskt och bör eftersträvas av samtliga, oavsett förutsättningar och kulturella skillnader. Ansvar handlar om etiska och moraliska överväganden angående vem som bär ansvar för vad (Hansen, 2006:41ff). I ett amerikanskt perspektiv kan detta exemplifieras med att USA uppfattar sig som ansvariga för den globala säkerheten och förespråka en policy som visat sig vara framgångsrik bakåt i tiden. Denna poststrukturalistiska diskursanalys kommer att användas i kombination med det analytiska ramverket (se 2.2) för att analysera materialet i resultatdelen. Från Hansens metod kommer bland annat följande begrepp och teorier att vara relevanta: identiteters sociala, 18 relationella, politiska och diskursiva roll; “process of linking and differentiation”; “degrees of otherness”; “policy of annihilation” och “policy of conversion”; “space”, “time”, och “responsibility”. Överlag används metoden för att undersöka hur USA:s identitet formas genom praktiserandet av kärnvapenstrategin. 3.2​ ​ ​Ur​ val och avgränsningar Hansen (2006:67) konstruerar utifrån sina teoretiska utgångspunkter en forskningsdesign bestående av fyra dimensioner: a​ ) number of selves b) intertextual models c) temporal perspective d) number of events​ (ibid.). Angående den första aspekten - vilket eller vilka objekt som ska studeras - finns det ingen glasklar distinktion. Å ena sidan går det att betrakta USA som ett enhetligt studieobjekt, men å andra sidan går det att se administrationerna som två separata och åtskilda “jag” - särskilt med tanke på att de jämförs med varandra. Varför just USA valts ut beror främst på politisk relevans, då de tillsammans med Ryssland innehar överlägset flest kärnvapen i världen. Att analysera övriga kärnvapenstaters politik vore möjligt, men deras begränsade kapacitet gör att en sådan studie inte får samma globala spännvidd. En jämförande analys mellan Trumps respektive Putins strategi skulle kunna vara fruktbar, men där finns vissa hinder. Transparensen hos Sovjetunionen och senare Ryssland att öppet förkunna sin kärnvapendoktrin har nämligen varit nästintill obefintlig. Först 2020 publicerade de ett dokument i ämnet - på fyra sidor​6 ​ (Topychkanov, 2020; Ryska försvarsdepartementet, 2020). Den andra dimensionen - intertextuella modeller - kan bestå av att endast undersöka den officiella diskursen från regeringshåll. Det går även att vidga vyerna något genom att inkludera oppositionella och/eller mediala diskurser, (populär-)kulturella diskurser alternativt marginaliserade politiska diskurser (Hansen, 2006:72). I detta fall har en avgränsning gjorts att hålla sig till den offentliga diskursen i form av de amerikanska administrationernas texter och presidenternas uttalanden, med hänsyn till arbetets begränsade omfattning och resurser. Med större utrymme hade det gått att undersöka formuleringar även hos oppositionspartiet. I sådana fall hade bland annat debatter från kongressen behövt inkluderas i materialet. På liknande vis förs det också mediala debatter kring ämnet och populärkulturella referenser till kärnvapen saknas knappast​7​, vilket möjliggör även sådana analyser. 6 För en analys av den ryska kärnvapenstrategin, se Persson (2020). 7 Se t.ex. filmen ​Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb​ (1964). 19 Gällande den tidsmässiga dimensionen finns det flera möjliga alternativ. Det längsta tänkbara tidsperspektivet vore att undersöka den historiska utvecklingen av USA:s kärnvapenstrategi från president Harry S. Truman​8 till dags dato. Det faller emellertid på sin egen orimlighet att utföra en sådan långtgående analys inom denna uppsats ramar. Ett rimligare alternativ vore att dra gränsen vid 1994 när N​ uclear Posture Review utkom första gången och således jämföra Clinton, Bush, Obama och Trumps olika strategier. Eftersom samtliga regerade efter kalla krigets slut finns det även en gemensam, historisk referenspunkt att utgå ifrån. Det finns likväl även här en överhängande risk att analysen blir för spretig. I den andra änden av spektrumet vore det möjligt att undersöka endast ett “moment” (Hansen, 2006:72), det vill säga att enbart inkludera en administrations kärnvapenstrategi. Det går att argumentera för att analysen i sådana fall skulle kunna fördjupas ytterligare. Svårigheten blir dock att sätta allting i en viss kontext och veta hur politiken relaterar till andra faktorer. Genom att välja ett mellanalternativ i form av två jämförande “moment” i Obama och Trump går det att urskilja intressanta likheter och skillnader. Avslutningsvis finns det flera valmöjligheter även för den fjärde dimensionen, antalet “events” eller “issues” (Hansen, 2006:72). Det går exempelvis att undersöka ett ämne över en längre tidsperiod eller att undersöka flera ämnen under samma tidsperiod. I detta fall är avgränsningen att endast studera ett policyområde: kärnvapenstrategi. Om förändringar längs de andra dimensionerna hade gjorts simultant hade det gått att studera hur en specifik administration formulerat USA:s identitet och ideologi inom ett annat politikområde, jämfört med kärnvapenpolitiken. Det hade förstås kunnat resultera i några intressanta insikter, men samtidigt blir paralleller lättare att dra inom en och samma kontext då jämförelser underlättas. 3.3 Materialdiskussion Som grundläggande material i uppsatsen används policydokumenten N​ uclear Posture Review (NPR) från 2010 och 2018 som publiceras av det amerikanska försvarsdepartementet efter varje presidentskifte. Själva beskriver de rapporten på följande vis: “The Nuclear Posture Review [...] establishes U.S. nuclear policy, strategy, capabilities and force posture for the next five to ten years.” (DoD, u.å.). Denna bakgrundsförklaring ligger i linje med uppsatsens definition av kärnvapenstrategi (se 2.0). Med anledning av att arbetets analytiska ramverk (se 2.2) är inriktat på utrikespolitik passar även dokumentet väl då det redogör för 8 Truman (president 1945-53) är fortsatt den ende president som använt kärnvapen i krig. 20 administrationens ståndpunkter inom ett utrikespolitiskt policyområde. Sett till studiens tre teman återfinns även beskrivningar av andra stater och USA:s relation till dessa - såväl fiender som vänner. Det är också noterbart att dessa dokument är omfattande, närmare bestämt 60 respektive 90 sidor. Detta medför att fokus i analysen riktats mot det politiska innehållet snarare än det tekniska. Därför blir de övergripande säkerhetspolitiska målsättningarna intressanta att studera, medan det anses vara av mindre vikt exakt när en kärnvapentyp planeras bytas ut. En fördel med att använda dokument som källmaterial är att de är icke-reaktiva, det vill säga att de inte är framtagna i ett forskningssyfte och därför inte heller påverkade av detsamma. Denna problematik blir av förklarliga skäl desto svårare att undvika när forskaren ägnar sig åt egen datainsamling som exempelvis enkäter, intervjuer eller deltagande observationer (Bryman 2018:657). Däremot finns förstås problematiken kring ens egna förförståelser (se 3.4). Enligt Bryman (2018:657)​9 finns det fyra kvalitetskriterier för dokument: ​äkthet ​(autenticitet), trovärdighet (sanningshalt), ​representativitet (jämfört med liknande dokument) samt meningsfullhet (​ koherens; koncishet). Vidare kan dokument delas in i två kategorier: personliga (t.ex. brev eller dagböcker) och officiella. De sistnämnda tillhör subkategorier som privata (från t.ex. företag) respektive offentliga (från t.ex. myndigheter) (ibid.). Eftersom NPR ges ut av USA:s försvarsdepartement är det ett officiellt, offentligt dokument. Det går snabbt att avgöra att NPR är ett autentiskt dokument, då en myndighet är avsändare. Även meningsfullheten är relativt enkel att fastslå, då texten är begriplig och tydligt strukturerad. Huruvida NPR 2010 och 2018 är representativa för den amerikanska kärnvapenstrategin råder det delade meningar kring​10,​ men i en kvalitativ studie likt denna behöver detta inte ovillkorligen vara av intresse att reflektera kring (Bryman, 2018:657). En viktig insikt gällande trovärdigheten är att policydokument - särskilt där bedömningar av det säkerhetspolitiska läget i omvärlden ingår - nästintill med nödvändighet innebär ett visst mått av subjektivitet i administrationens bedömning. Däremot går det alltid att granska fakta. Policydokumentet som publicerades under Trumps presidentskap innehåller i detta avseende 9 Kriterierna kommer från Scotts bok A​ Matter of Record (​ 1990). 10 Se t.ex. Brown (2018); Péczeli (2018); Lonsdale (2019). 21 några flagranta fel, vilka var tvungna att åtgärdas i en uppdaterad version efter att den först offentliggjorts. Organisationen Federation of American Scientists (FAS) synliggör misstagen där kartorna för Ryssland, Kina och Nordkorea samtliga är felaktiga. Samtidigt syns varken delstaterna Alaska och Hawaii eller territorierna till på USA-kartan. En mer substantiell felaktighet är uppgifterna kring när ovanstående länder moderniserat sina respektive kärnvapenarsenaler. Det amerikanska försvarsdepartementet för ett resonemang kring att övriga kärnvapenstater rustat upp under 2010-talet medan USA själva bevarat status quo (DoD, 2018:8). Faktagranskningen gjord av FAS visar emellertid att den bilden ej överensstämmer med verkligheten, då Kina och Nordkoreas påstådda modernisering ägt rum betydligt tidigare. Dessutom har USA:s kärnvapenarsenal de facto uppgraderats avsevärt under decenniet. Detta skadar förstås trovärdigheten för dokumentet betänkligt1​ 1 (FAS, 2018). Utöver NPR kommer en del kompletterande material att användas. Angående Obamas självbild gäller detta ett tal som han höll i Prag den 5 april 2009 (White House, 2009). Anledningarna till valet är främst två. För det första äger talet rum bara några månader efter att Obama tillträtt som president, vilket tyder på att kärnvapenpolitiken är ett prioriterat område för honom utrikespolitiskt. Dessutom användes talets vision - en kärnvapenfri värld - som motivering till varför han vann Nobels fredspris samma år (Nobel Prize, 2009). För det andra tar NPR 2010 sitt avstamp i just detta tal, eller “Prag-agendan” som det formuleras i dokumentet (DoD, 2010). Talet nämns redan i första meningen i såväl introduktionen som i “executive summary”, det vill säga Obamas egen sektion (ibid.). Även om det delvis framgår i NPR vad talet handlar om, tas dess innehåll ändå för givet i viss mån. Detta innebär bland annat att dess underliggande meningar ej uppmärksammas i särskilt hög utsträckning. För att kunna erhålla en större förståelse för talet och dess koppling till kärnvapenstrategin är det därför av intresse att undersöka det i sin helhet. Med hjälp av detta kan även de förslag och argument som nämns i NPR stärkas eller ifrågasättas. Gällande självbilden används i Trumps fall ett antal tweets han skrivit om kärnvapen under sitt presidentskap. Det kan ses som ett banalt val av källa i sammanhanget, men faktum är att hans twittrande klassificeras som officiella uttalanden från såväl det amerikanska justitiedepartementet (Schneier, 2017, 13 november) som Ryssland (Reuters, 2017, 12 11 Någon liknande faktagranskning genomfördes ej av FAS 2010, men NPR innehöll då inte heller några diagram likt de som bedöms vara felaktiga 2018. 22 december). Därmed får hans tweets verkliga konsekvenser, särskilt eftersom de är lättillgängliga och får stor spridning. Just de tre tweets som valts ut för denna analys anses passa väl in med anledning av dess innehåll, både det manifesta (explicita) och latenta (implicita)​12​. Nästa del av materialet utgörs av uttalanden från Obama respektive Trump angående avtalet Joint Comprehensive Plan of Action (​ JCPOA) som slöts mellan P5+1 (USA, Kina, Ryssland, Frankrike, Storbritannien och Tyskland) och Iran 2015. Det innebar en kompromiss i form av att de ekonomiska sanktionerna gentemot Iran upphävdes, i utbyte mot att FN:s kärnenergiorgan ​International Atomic Energy Agency (​ IAEA) skulle få insyn och kunna inspektera att Iran inte utvecklade kärnvapen (Stranne, u.å.). Obamas uttalanden härrör från den 14 juli 2015, när det lyckade förhandlingsresultatet offentliggjordes. Trumps dito publicerades den 8 maj 2018, när USA formellt drog sig ur avtalet och återinförde sanktionerna mot Iran. Fördelarna med att inkludera ett uttalande av respektive president kring denna fråga är främst två. För det första tillför det en funktion som en “brygga” mellan de bägge administrationerna, med vilket menas att det är ett återkommande problem som bägge presidenter måste ta ställning till. För det andra är det ett av de främsta exemplen på hur USA:s politiska motståndare bemöts inom ramen för kärnvapenpolitik under 2010-talet. Det tredje kompletterande källmaterialet gäller presidenternas uttalanden kring samarbetet med den militära försvarsalliansen N​ orth Atlantic Treaty Organization (NATO). Anledningen till detta är den viktiga roll som kärnvapen har för NATO:s kollektiva säkerhet, vilket organisationen själva är tydliga med: “[t]he strategic forces of the Alliance, p​ articularly those of the United States​, are the supreme guarantee of the Alliance’s security” (NATO, 2020: min kursivering). Med andra ord har USA:s kärnvapen och därmed deras strategi en avgörande betydelse för västvärldens säkerhet. För Obama används en presskonferens under NATO-mötet i Warszawa den 9 juli 2016. För Trump används en presskonferens med NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg den 11 juli 2018. 3.4​ Utförande och överväganden För att besvara forskningsfrågorna skedde först en grundlig genomläsning av materialet. Därefter identifierades viktiga ord och termer i Obama och Trumps retorik, kopplade till de 12 Trumps Twitterkonto har blivit permanent avstängt efter att han uppmanat till våld (Twitter, 2021, 8 januari). Röster har också höjts för att ta ifrån honom kärnvapenkoderna (Pelosi, 2021). 23 tre temana a) självbild b) fiendebild c) vänbild. Dessa aspekter analyserades sedan utifrån Hansens poststrukturalistiska diskursanalys (se 3.1) samt det analytiska ramverket (se 2.2). Att först läsa igenom allting bidrog till att skapa en god helhetsbild, vilket inte hade uppnåtts med endast översiktligt läsande. Nästa steg bestod av att söka efter nyckelord i NPR 2010 och 2018, som “nation” för självbilden, “danger” och “threat” gällande fiendebilden samt “allies” och “partners” angående vänbilden. Genom att på förhand veta vilka sammanhang termerna användes i underlättades urvalsprocessen betänkligt. Samtidigt är det värt att poängtera att policydokumenten är oerhört omfattande, vilket medförde svårigheter att välja ut vilka delar som var mest relevanta att inkludera. Dessutom finns det många uttalanden att välja emellan från Obama och Trump, särskilt med anledning av den sistnämndes flitiga twittrande. Därför innefattar materialet endast sådant som berör studiens tre teman. Även om översättningen inte vållat några större bekymmer finns det alltid en risk att uttryck ej går att tolka ordagrant. I resultatdelen har därför engelska använts för att undvika missförstånd. När dokument används som källmaterial minskar behovet av etiska överväganden kraftigt, då utomstående personer ej inkluderas i undersökningen. Däremot är det viktigt att ha i åtanke att forskarens roll aldrig är helt objektiv när det gäller textanalyser. Boréus och Bergström skriver i sin bok T​ extens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys att tolkningen av texter, det vill säga att texter “måste förstås, innebörden av vad som sägs måste dras fram ur texten; det betecknande måste relateras till det betecknade” (ibid. 2018:30) blir särskilt viktig att problematisera när en diskursanalys används. Hänsyn måste tas till hermeneutikens grundtes: att man som läsare aldrig kan angripa ett dokument som ett oskrivet blad. Det finns alltid någon form av förförståelse​13,​ medveten eller omedveten. Analysen påverkas av den historiska och sociala kontext som uttolkaren befinner sig i. Aspekter som är värda att belysa är bland annat en persons ålder, utbildningsnivå, intressen, ämneskunskaper med mera (Boréus & Bergström, 2018:31-2). Personligen har jag under de senaste åren utvecklat ett intresse för amerikansk utrikespolitik, delvis tack vare utbildningen i internationella relationer på Göteborgs universitet. Min ålder har även viss betydelse då jag endast var tio år när Obama tillträdde som president, vilket medförde att jag inte intresserade mig nämnvärt för den politiska debatten vid tidpunkten. Därför bygger mycket av mina uppfattningar kring hans presidentskap på vad jag läst mig till i efterhand, medan jag kunnat följa Trumps mandatperiod mer i realtid. Detta kan förstås få vissa 13 Uttrycket är hämtat från Hans-Georg Gadamers bok ​Sanning och metod i urval​ (1997). 24 konsekvenser för hur jag uppfattar deras respektive (kärnvapen)politik, men detta försöker jag undvika genom att använda samma metod och analytiska begrepp på bägge samt stödja mig på andra forskares slutsatser. Naturligtvis hade det gått att genomföra en liknande studie med hjälp av andra metoder, även om den exakta problemformuleringen hade behövts justeras. Ett alternativ var att göra en idealtypsanalys där två konstruerade idealtyper​14 (renodlade bilder) av olika politiska ideologier ställdes mot varandra (Bergström & Svärd, 2018:147ff). Då hade det exempelvis gått att utreda huruvida den amerikanska kärnvapenstrategin varit mer liberalt eller realistiskt präglad över tid. I sådana fall hade ytterligare policydokument varit ett lämpligt material. En kvantitativ innehållsanalys hade också kunnat göras. Fokus hade då kunnat riktas mer mot det konkreta, manifesta innehållet jämfört med denna studie. Det hade även öppnat upp för att studera hur den amerikanska kärnvapenstrategin diskuteras medialt (Bryman, 2018:357ff). 4.0 Resultat och analys I denna sektion redovisas uppsatsens resultat. Det sker genom att applicera dels det analytiska ramverket (se 2.2), dels den poststrukturalistiska diskursanalysen (se 3.1) på det utvalda materialet. Underrubrikerna utgår ifrån arbetets tre teman: självbild, fiendebild respektive vänbild och fokuserar på hur identitetsskapande sker genom USA:s kärnvapenstrategi. Samtidigt är det värt att poängtera att dessa teman i verkligheten ej går att separera från varandra. Av praktiska skäl delas de ändå upp i denna analysdel, vilket kan medföra viss överlappning. Vidare delas varje tema in i två underrubriker, en för varje president. Detta för att först ge en klar bild över deras respektive policy, innan tankar kring likheter och skillnader reflekteras kring i slutet. 4.1 Självbild 4.1.1 Obama För att få en överblick av Nuclear Posture Review är det rimligt att ta de övergripande strategiska målsättningarna som utgångspunkt, då de anger vad USA vill åstadkomma med sitt kärnvapeninnehav. I 2010 års upplaga är dessa: 1. Preventing nuclear proliferation and nuclear terrorism; 2. Reducing the role of U.S. nuclear weapons in U.S. national security strategy; 14 ​Termens kreatör är den tyske sociologen Max Weber (1864-1920). 25 3. Maintaining strategic deterrence and stability at reduced nuclear force levels; 4. Strengthening regional deterrence and reassuring U.S. allies and partners; and 5. Sustaining a safe, secure, and effective nuclear arsenal. (DoD, 2010:2). I ett poststrukturalistiskt perspektiv är den femte punkten särskilt intressant att studera. Den exakta ordföljden “safe, secure, and effective” nämns tjugo gånger i rapporten. Precis vad som är skillnaden mellan “safe” och “secure” klargörs aldrig riktigt. “Effective” ersätts ibland av “reliable”, med vilket troligtvis menas att USA ska kunna lita på att kärnvapnen fungerar vid behov. Att termerna förekommer så frekvent i dokumentet och dessutom har ett eget kapitel tyder på att Obama-administrationen ser detta som ett nyckelområde i kärnvapen- strategin. Om detta studeras separat framkommer inget sensationellt, då varje regering självfallet vill att deras kärnvapenarsenal ska präglas av stabilitet, trygghet och säkerhet. Ord som “sustain” (s.iii, v, xiv, 2, 37, 40, 42, 43, 46, 47), “maintain” (s.iii, 1, 6), “remain” (s.xiv, 37), “keeping” (s.41), “continue” (s.47) med flera antyder att USA historiskt varit kapabla att upprätthålla en säker och effektiv kärnvapenarsenal. Vidare fastslår administrationen i dokumentet att USA ska behålla sina kärnvapen så länge som de existerar, vilket naturligtvis blir något av ett fångarnas dilemma​15​; om alla kärnvapenstater resonerar likadant kommer målet att eliminera kärnvapen aldrig att uppnås. Genom att framställa sig själva som skötsamma och noggranna rättfärdigar USA just s​ itt kärnvapeninnehav - det är de andra kärnvapenmakterna som anses vara farliga. Detta tankesätt överensstämmer med ickemakt-politiken, en självuppfattning i Manifest Destiny (se 2.2.1). Obama- administrationen hävdar att USA inte bedriver maktpolitik, utan endast säkerställer att status quo bevaras. På så vis försöker presidenten erhålla intern legitimitet för den förda utrikespolitiken. Om hänsyn emellertid tas även till den första målsättningen - att USA strävar efter att förhindra kärnvapenspridning - uppkommer vissa intressanta mönster. Ett sammanförande av dessa bägge tankegångar medför att medan den amerikanska hanteringen av kärnvapen är “safe, secure, and effective”, antas andra aktörers hantering tvärtom vara “unsafe, insecure, and ineffective” och därmed utgöra en fara för den internationella säkerheten. Dessa motsatsord nämns inte explicit i dokumentet, men tolkningen som sker genom den poststrukturalistiska diskursanalysen åskådliggör det latenta materialet, det vill säga den 15 Ett experiment hämtat från spelteorin som handlar om två rationella individers beslut att samarbeta eller ej. För exempel på hur det analyserats inom kapprustning, se Majeski (1984). 26 underliggande betydelsen. Hansens modell “process of linking and differentiation” (se 3.1 och figur 1) visar att identiteter är relationella. Genom att tillskriva sig själva positiva egenskaper anses samtidigt andra aktörer ha motsvarande negativa egenskaper. Detta blir således ett tydligt exempel på hur USA formulerar sin egen (och andras) identitet(er) genom utrikespolitiken, i detta fall kärnvapenstrategin. effective/reliable safe​△​secure ineffective/unreliable unsafe​△​insecure Figur 1. “Process of linking and differentiation” i NPR 2010. En annan aspekt som är värd att nämna är metabeskrivningen som ges i introduktionen av dokumentet, där försvarsdepartementet resonerar kring vilken typ av kärnvapenstrategi som krävs för att uppnå de nämnda målsättningarna (DoD, 2010:2). Här omnämns tre nyckelord. Strategin ska för det första vara “balanced”, med vilket menas att åtgärder som spänner över olika områden måste hänga ihop. För det andra behöver den vara “integrated” både nationellt och internationellt. På den förstnämnda nivån handlar det om samarbete mellan den lagstiftande (kongressen) respektive verkställande (presidenten) makten; på den sistnämnda nivån handlar det om samarbete mellan USA och övriga stater. För det tredje ska strategin även vara “sustained”, det vill säga att det under lång tid behöver finnas ett brett politiskt stöd från kongressen och regeringen (ibid.). Dessa tre termer känns igen från Hansens teori om “space, time and responsibility” (se 3.1). Tidsmässigt verkar det vara en del oklarheter om hur långt fram politiken ska gälla: “[l]ooking ahead three decades” (s.xiv), “over the coming years and decades” (s.2), “over the next several decades or more” (s.21). Det förekommer även en del tillbakablickar i historien: “in recent decades” (s.viii), “over the past four decades” (s.4), “[s]ince the end of the Cold 27 War two decades ago” (s.45). Gällande området är det brett definierat: “a wide range of partner governments” (s.2), vilket kan inkludera USA:s allierade världen över. Ansvarsmässigt krävs det “a strong bipartisan consensus” (s.2) för att strategin ska lyckas. Därmed är det demokratiska respektive republikanska politiker som ska genomföra dokumentets innehåll. Överlag förespråkas det amerikanska tillvägagångssättet som något eftersträvansvärt, som både inhemska och utländska makthavare ska acceptera och följa. Genom att tala om långa tidsperioder både bakåt och framåt rättfärdigas policyn ytterligare, då den framställs som tidlös och indirekt ofelbar. I sitt tal i Prag den 5 april 2009 beskriver president Obama kärnvapenfrågan som “fundamental to the security of our nations and to the peace of the world” (White House, 2009). Med andra ord framställs det som ett helt avgörande politikområde. Obama uttrycker även sin vision om en kärnvapenfri värld, vilket han anser skulle gagna den globala säkerheten och världsfreden avsevärt. Han föreslår även ett tillvägagångssätt där USA har en viktig roll: And as [...] the only nuclear power to have used a nuclear weapon, the United States has a moral responsibility to act. We cannot succeed in this endeavor alone, but we can lead it, we can start it (White House, 2009). I citatet går det att dra tydliga paralleller till de två viktigaste självuppfattningarna i Manifest Destiny (se 2.2.1). Exceptionalismen medför att USA är det utvalda undantaget, vars mission är att engagera sig i den globala politiken. Detta märks inte minst i termen “moraliskt ansvar”, något som i detta sammanhang härrör från något negativt (att ha använt ett massförstörelsevapen), men som ändå vänds till något positivt (att USA nu ska rädda andra). Vidare innebär individualismen att det är upp till USA att garantera den internationella säkerheten, då de är bäst lämpade och anser andra inte vara tillräckligt kompetenta för att kunna axla ett sådant stort ansvar. På så vis dras slutsatsen att det är just USA som ska starta arbetet mot en kärnvapenfri värld. 4.1.2 Trump I policydokumentet NPR 2018 är det märkbart hur det amerikanska försvarsdepartementet försöker etablera en bild av ett “imagined community”, som Karlsson (se 2.2.1) och Campbell (se 2.2.2) beskriver. Redan i förordet, skrivet av dåvarande försvarsminister James Mattis, framgår det att det nuvarande läget är “a critical moment in our ​nation’s history” 28 (DoD, 2018:i; min kursivering) - rentav det viktigaste sedan kalla kriget. Genom att inskärpa allvar i situationen manar administrationen till nationell enighet för en gemensam sak. Vidare rättfärdigas kärnvapeninnehavet på följande vis: “[t]hese programs are critical to preserving our ability to deter threats to the N​ ation.​ ” (DoD, 2018:3; min kursivering) samt “U.S. nuclear weapons remain necessary to prevent war and safeguard the N​ ation.”​ (DoD, 2018:18; min kursivering). Genomgående står det klart att ​nationen måste skyddas från utomstående faror. Trots att USA onekligen är ett mycket diversifierat land med många olika nationaliteter framstår dessa här som en och samma identitet för att stärka den interna samhörigheten. När försvarsministern berömmer personalen som ansvarar för kärnvapensäkerhet för deras goda arbete märks en annan intressant aspekt av den amerikanska självbilden: “[t]hey deserve the support of the American people for the safety, security, and stability they provide the Nation​, and indeed the ​world.”​ (DoD, 2018:ix; min kursivering). Samma synsätt återfinns även i ett citat från dåvarande flygvapenstabschef David Goldfein: “there is a direct line between a safe, secure, and reliable nuclear deterrent […] and our responsibility as ​global defenders of freedom​.” (DoD, 2018:15; min kursivering). Att försöka sudda ut gränserna mellan vad som räknas som amerikansk respektive internationell säkerhet är en viktig del i den amerikanska ideologin, Manifest Destiny (se 2.2.1). Det ligger i linje med exceptionalismen - som medför att USA utgör ett undantag - samt individualismen, vilken innebär att det är USA:s ansvar att agera globalt för att garantera stabilitet. Särskilt när begreppet “frihet” kommer in i bilden blir de ideologiska undertonerna alltmer framträdande, då det härrör från liberalismen som är en viktig grundpelare i USA:s självbild. Andra delar av Manifest Destiny märks också tydligt i NPR 2018. Detta gäller inte minst synen att USA avskyr krig samt att de bedriver icke-maktpolitk. Den förstnämnda aspekten synliggörs bland annat i vad som anses vara en viktig funktion för det egna kärnvapen- innehavet: “signaling to potential adversaries that their limited nuclear escalation offers no exploitable advantage.” (DoD, 2018:xiii). Med andra ord bör politiska fiender inse att de inte kommer att tjäna någonting på att starta ett kärnvapenkrig och att detta därför ska undvikas. Vidare skriver Trump-administrationen i dokumentet att “other nuclear-armed states have not followed our lead” (DoD, 2018:7) gällande nedrustningen av kärnvapen under 2000-talet. Detta resonemang används sedan för att motivera en modernisering av de amerikanska kärnvapen, vilket i förlängningen riskerar resultera i en ny kapprustning. Enligt den amerikanska ideologin ses detta som något rättrådigt, eftersom USA:s kärnvapen endast 29 tjänar ett defensivt syfte till skillnad från övriga länders (främst Ryssland och Kina) som betraktas som offensiva. På så vis kan den amerikanska regeringen fortsatt hävda att deras beslut endast tas för att behålla status quo, medan det är de politiska fienderna som agerar expansionistiskt och aggressivt för att störa den internationella ordningen. Under sin presidentperiod har Trump ofta använt Twitter för att basunera ut sina budskap. Vissa av dessa tweets påvisar en stark koppling till den amerikanska självbilden och utgör tydliga exempel på hur USA:s identitet formas genom utrikespolitiken. Det första fallet kommer från den 9 augusti 2017, då han skrev följande: My first order as President was to renovate and modernize our nuclear arsenal. It is now far stronger and more powerful than ever before. Hopefully we will never have to use this power, but there will never be a time that we are not the most powerful nation in the world!​16 (Trump, 2017a; 2017b) För det första faller påståendet på sin egen orimlighet; det går ej att genomföra så omfattande förändringar under sitt första halvår i Vita huset, särskilt inte gällande kärnvapen. Detta utspel motsägs i NPR, då långsiktigheten är en grundläggande del i den amerikanska kärnvapen- strategin. Det är dock uppenbart hur Trump vill skapa en självbild av USA som mäktigt och överlägset, vilket går att härleda till exceptionalismen. Samma tecken syns även i tweeten från den 3 januari 2018, riktad mot Nordkoreas diktator Kim Jong-un: North Korean Leader Kim Jong Un just stated that the “Nuclear Button is on his desk at all times.” Will someone from his depleted and food starved regime please inform him that I too have a Nuclear Button, but it is a much bigger & more powerful one than his, and my Button works! (Trump, 2018) Återigen hävdar Trump att USA är överlägset: hans kärnvapenknapp fungerar bara inte, den är dessutom mycket större och mäktigare än Nordkoreas. Denna vårdslösa retorik får förstås allvarliga konsekvenser, särskilt eftersom presidentens tweets ses som officiella uttalanden. Vidare går det att jämföra med Hansens modell “process of linking and differentiation” (se 3.1). När Trump tillskriver USA dessa positiva egenskaper, menar han även implicit att det motsatta gäller för Nordkorea. Deras kärnvapenknapp fungerar inte ens och även om den skulle fungera skulle den ändå inte vara i närheten av kapaciteten för den amerikanska diton. Dessutom anges Nordkorea vara ett land präglat av svält och utarmning, vilket ska ses i 16 Härav uppsatsens titel. 30 kontrast till USA som istället präglas av rikedom och välstånd. Twittrandet blir således ett sätt att formulera identiteten för både sig själv och andra genom utrikespolitiska ageranden, låt vara i ett modernt format. 4.2 Fiendebild 4.2.1 Obama Ordet “danger” nämns tjugo gånger i NPR 2010 och återfinns tidigt i såväl inledningen som “executive summary”, där det handlar om att bekämpa och förminska farorna som är förenade med kärnvapen. I rapporten beskriver det amerikanska försvarsdepartementet hur det internationella säkerhetsläget förändrats sedan kalla krigets slut tjugo år tidigare. Enligt deras bedömning har risken för ett fullskaligt kärnvapenkrig som utkämpas mot en annan stat minskat betänkligt, medan risken för en mindre kärnvapenattack däremot ökat drastiskt. Därav följer denna slutsats: “today’s most immediate and extreme ​danger is nuclear terrorism.” (DoD, 2010:3; min kursivering). Därmed blir USA:s viktigaste uppgift inom kärnvapenstrategin att förhindra att terrorister säkrar tillgång till dessa massförstörelsevapen, vilket ska ske genom att säkerställa en hög grad av säkerhet kring kärnvapenförvaring runtom i världen. Andra viktiga åtgärder som krävs i sammanhanget är att “detect, interdict, and defeat” (ibid.) försök från terrororganisationer som al-Qaida att tillskansa sig och använda kärnvapen. Dessutom måste konsekvenserna av en attack minimeras, både mänskligt och ekonomiskt. Vidare bör det även finnas en förmåga att snabbt kunna utföra en motattack, dock oklart var med tanke på terroristorganisationers gränsöverskridande natur (ibid.). Ordet “threat” (i olika former) förekommer hela 57 gånger i dokumentet. Ett väsentligt exempel är i kapitlet kring det internationella säkerhetsläget: “[t]oday’s other pressing ​threat is nuclear proliferation” (DoD, 2010:3; min kursivering). Obama-administrationen pekar ut Iran och Nordkorea som de största hoten mot det internationella samfundet gällande kärnvapen. Enligt den amerikanska regeringen har dessa två stater bidragit till olika kriser och ökad politisk spänning, inte minst i sina respektive regioner. Därför föreslås ökade befogenheter och resurser för det internationella atomenergiorganet IAEA, vilka ska kunna utföra fler och striktare inspektioner. I dokumentet framgår det också att USA betraktar kärnvapenspridning som ett kraftigt hot mot icke-spridningsavtalet T​ reaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons (​ NPT), något som anses vara en grundpelare i kärnvapenpolitiken. Det finns nämligen en farhåga att stater i närheten av Iran respektive 31 Nordkorea också lockas av att utveckla kärnvapen, vilket skulle sätta igång en livsfarlig dominoprocess. Därför är det av vikt för USA att stärka sin “extended deterrence” genom att utlova allierade i regionen skydd, för att således avskräcka motståndare från att använda kärnvapen gentemot dem (ibid.). Detta synsätt överensstämmer med den akademiska indelningen i två faser gällande kärnvapensituationen, där den andra fasen kretsar kring just terrorism och kärnvapen- spridning snarare än bipolär maktkamp (Smetana, 2018). Ett faktum som också nämns uttryckligen i NPR: “[t]he growing d​ angers of nuclear proliferation and nuclear terrorism have altered the hierarchy of our nuclear concerns and strategic objectives.” (DoD, 2010:6; min kursivering). Med andra ord är det inte längre kampen mot Ryssland som står i centrum, vilket förstås är en avgörande förändring jämfört med den andra halvan av 1900-talet. I Obamas uttalande den 14 juli 2015 - när Iranavtalet (se 3.3) signerades - finns en del intressanta aspekter kring hanteringen av politiska fiender. Obama inleder med att hävda att detta avtal gjort mer än vad decennier av fientligheter gjort för att säkra kärnvapen- situationen i Mellanöstern, genom att undvika att Iran utvecklar kärnvapen. Han tackar den amerikanska förhandlingsdelegationen, men även övriga länder som varit delaktiga i förhandlingarna. Diplomati anses vara vägen framåt, medan “[t]ough talk from Washington does not solve problems” (White House, 2015). Samarbete krävs för att uppnå en säkrare och tryggare värld, enligt Obama. Han pekar även på den problematiska historiska relationen mellan Iran och USA, vilken länge präglats av ömsesidig misstänksamhet. Samtidigt menar presidenten att “it is possible to change.” (ibid.). I detta fall blir det tydligt hur Obama försöker konstruera olika fiendebilder utrikespolitiskt, i enlighet med Campbells teori om “Self and Other” (se 2.2.2). Det går även att skönja likheter med Hansens jämförelse av Cortés och Las Casas syn på utomstående (se 3.1). Terrorister som al-Qaida med flera ska bekämpas till varje pris och anses stå för helt främmande värderingar enligt Obama-administrationen. Med andra ord förs en “policy of annihilation” genom ett oresonligt bemötande av fienderna. Den iranska regimen - som också pekas ut som ett säkerhetshot mot USA - behandlas dock på ett helt annat sätt. Genom att förhandla och signera ett internationellt avtal med fienderna används istället en “policy of conversion” från amerikanskt håll. Till skillnad från al-Qaida anses Iran således inte vara genomgående ondskefulla, utan snarare medgörliga och samarbetsvilliga. 32 Även om målet i bägge fallen är detsamma - att minska risken för spridning och användning av kärnvapen - skiljer sig metoden åt avsevärt, vilket även får stora konsekvenser för hur identiteter formas och fiendebilder målas upp i den amerikanska utrikespolitiken. 4.2.2 Trump Det råder inget tvivel kring att fiendebilden som beskrivs i NPR 2018 är realistiskt präglad. Det är knappast höljt i dunkel när något som “[s]ince 2010 we have seen the return of Great Power competition” (DoD, 2018:6) nämns. I kapitel 2 ägnas en underrubrik vardera åt Ryssland, Kina, Nordkorea och Iran angående deras ageranden under 2010-talet. Det femte kapitlet behandlar de två nya termerna “tailored deterrence” samt “flexible capabilities”, vilket innebär att USA ska anpassa sina strategier och förmågor beroende på vilken stat som ska bekämpas. I kapitlet därefter följer sedan en mer ingående beskrivning av vilken strategi som är lämpligast gentemot de fyra ovanstående staterna. Samtidigt får kärnvapenspridning respektive terrorism endast begränsat utrymme allra sist i dokumentet, vilket tyder på att dessa faktorer inkluderats pliktskyldigt snarare än något annat. Ryssland och Kina - de etablerade och erkända kärnvapenmakterna - bedöms av Trump- administrationen ha ökat risken för militära konflikter och kärnvapenkrig under 2010-talet. Som anledning anges upprustningar och moderniseringar av deras kärnvapenarsenaler. I fallet med Ryssland argumenterar det amerikanska försvarsdepartementet att eftersom den ryska regimen ser NATO som sina främsta motståndare, måste även USA se Ryssland som ett stort hot. Vidare bedömer USA i dokumentet att Ryssland har viljan och förmågan att använda kärnvapen först, vilket förstärker hotbilden ytterligare. Gällande Kina är den amerikanska regeringen orolig över bristen på transparens samt den acceleration som varit kring upprustningen av kärnvapen. Gemensamt är att det hela tiden kopplas till USA:s (och dess allierades) säkerhet, det ses uteslutande som “threats” eller “dangers” - något som även Campbell beskriver (se 2.2.2). När fokus återigen riktas gentemot andra stormakter skönjas en återgång till kalla kriget, då kommunismen var den stora fienden. År 2018 handlar det emellertid mer om de militära och geopolitiska hoten, snarare än det ideologiska och kulturella som Campbell lyfter fram. Fortfarande gäller dock synen att andra stater porträtteras som “Other”, som något som är motsatt USA och därmed misstänkliggörs. Samtidigt är retoriken i policydokumentet ännu skarpare angående de nyare kärnvapen- staterna Nordkorea och Iran. Särskilt de förstnämnda pekas ut som stora hot mot dels USA: 33 “given North Korea’s current and emerging nuclear capabilities [...], it has come to pose an urgent and unpredictable threat to the United States, allies, and partners.” (DoD, 2010:12; min kursivering) och dels världen: “North Korea’s continued pursuit of nuclear weapons capabilities poses the most immediate and dire ​proliferation ​threat t​ o international security and stability.” (DoD, 2018:12; min kursivering). Detsamma gäller för Iran: “Iran, too, poses proliferation threats​.” (DoD, 2010:13; min kursivering). På ett liknande sätt som Ryssland motiveras hotet från Iran med att Iran själva pekat ut USA som sin värsta fiende - därmed måste USA också se Iran som en fiende. Dessutom varnar Trump-administrationen för dominoeffekten, det vill säga att om Nordkorea och Iran utvecklar kärnvapen ökar risken markant för att närliggande länder gör detsamma. Detta skulle få förödande konsekvenser för den regionala säkerheten och maktbalansen, enligt det amerikanska försvarsdepartementet. Sammantaget utpekas fyra auktoritära stater som de huvudsakliga motståndarna för USA. Gemensamt för dessa är att de motsätter sig det liberala, demokratiska projektet. Med andra ord utmålas de som farliga aktörer, vilket rättfärdigar resolut respons från amerikanskt håll. Den 8 maj 2018 meddelar president Trump att USA drar sig ur Iran-avtalet som slöts under Obamas presidentskap tre år tidigare. I ett uttalande samma dag motiverar han beslutet med att avtalet är för tandlöst; sanktioner mot Iran har lyfts medan kontrollerna av deras kärnvapen ej varit tillräckligt stark. Genom att återinföra hårda sanktioner mot Iran hoppas Trump kunna åstadkomma fred och stabilitet i Mellanöstern. I ett poststrukturalistiskt perspektiv finns det flera intressanta aspekter i uttalandet. För det första pekas den iranska regimen ut som ett “dictatorship”, “a regime of great terror”, “the leading state sponsor of terror” (White House, 2018a). Vidare är det inte bara Iran som ska motarbetas av USA, utan även alla andra som väljer att stödja Iran: “[a]ny nation that helps Iran in its quest for nuclear weapons could also be strongly sanctioned by the United States.” (ibid.). Detta låter välbekant inom den amerikanska utrikespolitiken, närmare bestämt från George W. Bushs tal inför en samlad kongress den 20 september 2001, då han fällde de bevingade orden: “[e]ither you are with us, or you are with the terrorists” (White House, 2001). Genom detta dikotomiska förhållningssätt finns det inga gråzoner; alla som inte följer USA:s handlingssätt kommer att bestraffas. Med andra ord höjs insatserna något enormt. För det andra finns det en påtaglig likhet med vad Hansen kallar för “degrees of otherness” (se 3.1), där USA tydligt skiljer det iranska folket från landets regim. Även detta känns igen från Bushs presidentperiod, då hans regering ville göra en klar distinktion mellan det irakiska folket - som ansågs förtjäna frihet - och dess tyranniske diktator Saddam Hussein. På ett liknande vis 34 skiljer Trump på regeringen respektive befolkningen i Iran. Ett tecken på detta är att ordet “regime” används hela fjorton gånger (i ett förhållandevis kort uttalande). I slutet fastslår dessutom Trump att: “the future of Iran belongs to its people” (White House, 2018a). Han hänvisar till den islamiska revolutionen 1979 och hur folket i Iran lidit under diktatorskap sedan dess. Vidare försäkrar han det iranska folket att: “[t]he people of America stand with you.“ (ibid.). Med andra ord ska den iranska regimen bekämpas med varje till buds stående medel, medan det iranska folket förtjänar frihet från förtryck och därför behöver USA:s hjälp. 4.3 Vänbild 4.3.1 Obama Betydelsen för USA:s relation till dess allierade märks främst i den fjärde övergripande målsättningen i NPR 2010: “[s]trengthening regional deterrence and reassuring U.S. allies and partners” (DoD, 2010:2). I detta sammanhang är termer som “extended deterrence” (ibid.:31) och “nuclear umbrella” (ibid.:31) särskilt viktiga. Innebörden är i princip densamma och syftar till att USA inte bara ska vara en garant för sin egen säkerhet, utan även bidra till sina allierades dito genom sitt kärnvapeninnehav. Hur detta ska ske varierar beroende på kontext. I relationen till Europa sker samarbetet främst genom NATO, som har ett unikt upplägg där även övriga stater har visst inflytande av kärnvapenarsenalen. Syftet med NATO-samarbetet i detta avseende är att stärka alliansens samhörighet och säkerställa ett skydd från kärnvapenattacker för samtliga medlemsländer. I dokumentet understryker även Obama-administrationen att det är kollektivt beslutsfattande som gäller (ibid.:32). I Asien och Mellanöstern är det bilaterala avtal, säkerhetspakter och strategiska dialoger som ska skydda USA:s allierade mot angrepp från fiender. Även här handlar det emellertid om att tillsammans diskutera hur den regionala säkerheten bäst uppnås och vilka politiska strukturer som kan främja fred i regionerna (ibid.:32). Den generella visionen pekar också på att den kollektiva säkerheten är i centrum: The United States will work closely with allies and partners across the globe to ensure strong political and military ties, based on a common understanding of the challenges and opportunities of the emerging security environment, and strengthen regional deterrence (DoD, 2010:33). Denna syn delar många drag med den liberala, multilaterala internationalismen som Karlsson beskriver (se. 2.2.3). Obama förmedlar budskapet att USA internationellt ska ha ett legalt, institutionaliserat engagemang i form av olika bi- eller multilaterala avtal samt 35 organisationer. Således försöker den amerikanska regeringen forma en identitet som ansvarstagande och inkluderande i sina internationella ageranden. Detta bör ställas i kontrast med den mer unilaterala eller konservativa internationalismen som rådde under Obamas föregångare på presidentposten, George W. Bush. Då var det istället det egna, nationella intresset som låg till grund för utrikespolitiska beslutstaganden. Genom att “sträcka ut en hand” försöker Obama istället förändra bilden av USA hos sina allierade, då han vill få de sistnämnda att känna sig delaktiga i viktiga säkerhetspolitiska frågor. På så vis formas en identitet av de allierade som någorlunda jämbördiga, några som har gemensamma intressen och strävar efter att uppnå samma målsättningar. Dessutom betonas vikten av “regional deterrence” flera gånger, vilket tyder på att USA inte bara tar sin egen säkerhet på allvar utan även sina vänners. Obama för även en liknande argumentation vid en presskonferens efter ett NATO-möte i Warszawa den 9 juli 2016: In this challenging moment, I want to take this opportunity to state clearly what will never change -- and that is the unwavering commitment of the United States to the security and defense of Europe, to our transatlantic relationship, to our commitment to our common defense. (White House, 2016). Bakgrunden är i detta fall Rysslands invasion av Krim, terrorattentat av IS gentemot NATO- länder, den stora flyktingkrisen samt Brexit. Obama försäkrar övriga medlemsstater i militär- alliansen att de kan lita på USA: “[i]n good times and in bad, Europe can count on the United States -- always.” (White House, 2016). Dessutom ses inte Europafrågan som något underordnat eller sekundärt, utan snarare tvärtom: “one of my top foreign policy priorities has been to strengthen our alliances, especially with NATO.” (ibid.). Således försöker Obama skapa en bild av att USA sitter i samma båt som sina allierade och delar samma problem, att de står enade i kampen mot utomstående fiender. Även detta är ett tydligt tecken att administrationen bedriver en liberal internationalism, där kollektiv säkerhet är högsta prioritet. Å andra sidan går det att argumentera för en motsättning i detta resonemang, då USA:s allierade och partners i viss mån ses som mindre kapabla att hantera kärnvapen. I NPR 2010 skriver nämligen det amerikanska försvarsdepartementet vad syftet med ovanstående strategi är: “by reassuring non-nuclear U.S. allies and partners that their security interests can be 36 protected without their own nuclear deterrent capabilities.” (DoD, 2010:31). Med andra ord önskar USA fortsatt behålla en viss kontroll över situationen, då de trots allt ser sig själva som tillräckligt ansvarsfulla för att kunna förvalta en omfattande kärnvapenarsenal. Teoretiskt sett borde de ju knappast oroa sig över att vänligt inställda stater införskaffar kärnvapen, då det ej bör ses som ett hot mot den amerikanska säkerheten. Men eftersom Obama-administrationen samtidigt kopplar ovanstående synsätt till målet att undvika kärnvapenspridning, kan de rättfärdiga sin fortsatta dominans och överlägsna position vid förhandlingar och dylikt. På så vis formas en identitet av de allierade som några i behov av USA:s hjälp, vilket även medför att de hamnar i en form av beroendeställning och därmed upplever större svårigheter att lämna nuvarande säkerhetssamarbeten. 4.3.2 Trump I NPR 2018 framgår det med all önskvärd tydlighet att USA värdesätter goda relationer till sina allierade: “[t]he President made clear that his first priority is to protect the United States, allies, and partners.” (DoD, 2018:v). Ordet “allies” nämns hela 102 gånger i dokumentet och “partners” omnämns vid 68 tillfällen. “Assurance of allies and partners” (DoD, 2018:vii) är dessutom ett av fyra huvudsakliga syften med det amerikanska kärnvapeninnehavet. Exakt vad distinktionen mellan dessa två benämningar är klargörs aldrig riktigt, men en kvalificerad gissning är att “allies” syftar till NATO och “partners” till länder i till exempel Asien där USA ingått olika bilaterala avtal. Avsnittet som specifikt behandlar detta område är relativt kort. Där går det dock att antyda ett visst drag av liberal internationalism, eftersom säkerheten ses som något gemensamt och kollektivt: “[a]ssurance is a common goal and advances our common security interests.” (DoD, 2018:22). Detta för tankarna tillbaka till Woodrow Wilsons presidentskap, där just kollektiv säkerhet var en särskilt väsentlig del. På detta sätt formas en identitet av de allierade som några likvärdiga och jämbördiga, några som förtjänar att vara med och diskutera strategier på lika villkor. Genom att värna om andra staters säkerhet visar det amerikanska försvarsdepartementet att dessa övriga länder förtjänar att försvaras, med andra ord är de goda eftersom de står på samma sida som USA. Samtidigt finns det också formuleringar som tyder på en konservativ internationalism. Dels i form av den realistiska maktbalanspolitiken, vilket främst märks i fiendebilden (se 4.2.2); dels i form av neokonservatismen där USA:s intresse står högst på agendan. Det sistnämnda märks särskilt i presidentens förord: “The United States will [...] examine opportunities for additional allied burden sharing of the nuclear deterrence mission.” (DoD, 2010:viii). Med 37 andra ord vill Trump-administrationen förtydliga att det inte enbart är USA:s ansvar att garantera säkerheten, utan att samtliga stater i NATO måste hjälpa till. I förlängningen går det att tolka detta som att det är varje stats ansvar att avgöra om vill ta del av USA:s säkerhetsgaranti - smakar det så kostar det, helt enkelt. Även om det inte framgår helt uppenbart i policydokumentet går det ändå att skönja spår av neokonservatismen, då det till syvende och sist är det nationella intresset som styr de utrikespolitiska besluten. Denna tendens blir desto tydligare när man undersöker Trumps uttalande vid en presskonferens med NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg den 11 juli 2018. Där är retoriken desto skarpare från presidentens sida. Han inleder med att säga att flertalet av NATO-länderna måste öka sina försvarsbudgetar för att leva upp till målet på två procent av BNP. Trump anser nämligen att övriga medlemsstater är skyldiga USA “massive amounts of money” (White House, 2018b) och att det är “an unfair burden on the United States.” (ibid.). Vidare menar han att även om vissa steg gjorts i rätt riktning, är det för lite och för långsamt: “they have to step it up immediately” (ibid.). Presidenten kritiserar även Tysklands energiavtal med Ryssland, vilket han anser vara olämpligt eftersom USA bidrar till att försvara Tyskland från just Ryssland. Han kallar till och med sina allierade för att vara “delinquent” (brottsliga), vilket förstås är ett väldigt starkt ord. Med ett sådant budskap klargör Trump sitt ställningstagande ytterligare genom att i princip villkora USA:s fortsatta stöd till militäralliansen. Den konservativa internationalismen, närmare bestämt neo- konservatismen, blir särskilt märkbar när Trump visar att USA inte är rädda för att gå sin egen väg och ej hjälpa andra när det inte gagnar USA själva. I NPR 2018 finns det även en annan aspekt som sticker ut i ett poststrukturalistiskt perspektiv, nämligen hur identiteten hos de allierade formas genom den amerikanska utrikespolitiken. Det handlar om att sammankoppla “extended deterrence” med målsättningen att undvika kärnvapenspridning: U.S. nuclear weapons not only defend our allies against conventional and nuclear threats, they also help them avoid the need to develop their own nuclear arsenals. This, in turn, furthers global security. (DoD, 2018:iii) Allierade till USA uppmuntras alltså att inte införskaffa egna kärnvapen, då de ska kunna lita på amerikansk hjälp vid behov. Eftersom denna påstådda goda gärning även anges gagna den globala säkerheten sker även ett skuldbeläggande gentemot övriga stater som funderar på att 38 utveckla kärnvapen. Teoretiskt sett bör det inte anses vara ett hot mot USA om vänligt inställda stater också har en kärnvapenarsenal, men genom att argumentera för att detta ändå vore negativt kan USA behålla sin överlägsenhet. Därmed porträtteras de allierade som några i beroendeställning, med begränsad autonomi och få rättigheter att protestera. Även om den amerikanska regeringen vill ge ett visst sken av att vara likvärdiga sina allierade, framgår det i segment som dessa att de trots allt anser sig vara mest lämpade att hantera massförstörelsevapen. Således strävar de också efter att befästa andra staters behov av hjälp. 4.4 Likheter och skillnader Även om det på en övergripande nivå verkar existera avgörande skillnader hur president Obama respektive Trump formar identiteter genom kärnvapenstrategin - vilket resultatet för denna studie pekar på - återfinns det trots allt vissa likheter. Detta gäller särskilt det första temat: självbilden. Den amerikanska ideologin Manifest Destiny går enkelt att uttyda under bägge presidenters ledarskap. Gemensamt är att USA gestaltas som ett exceptionellt undantag, några som står över alla andra. Olika myter och självuppfattningar som ingår i Manifest Destiny löper som en röd tråd mellan de bägge administrationernas uttryck och formuleringar. Båda argumenterar att det är upp till USA att ställa saker och ting till rätta internationellt; även om tillvägagångssätten skiljer sig något åt är tanken densamma. Vidare finns det en kontinuitet kring hur USA sammankopplar målet med att förhindra kärnvapenspridning med strategin ‘extended deterrence’, det vill säga ett kärnvapenparaply över sina allierade. Därmed porträtteras de allierade som några i behov av hjälp, där en viss amerikansk dominans bör upprätthållas. Gällande skillnaderna i den amerikanska retoriken under Obama respektive Trump är den mest iögonfallande olikheten hur fiendebilden målas upp. I den förstnämndas fall är det terrorister som anses utgöra det största hotet mot USA och den globala säkerheten, medan övriga kärnvapenstater som Ryssland och Kina kommer i andra hand. För den sistnämndas del är ordningen omvänd: i princip allt fokus läggs på fyra andra stater som anses agera expansionistiskt och aggressivt, medan kärnvapenspridning och terrorism endast behandlas kortfattat. Om den bakomliggande orsaken är drastiska förändringar av det säkerhetspolitiska läget, vilket Trump-administrationen hävdar, eller ideologiska skillnader mellan demokratiska respektive republikanska regeringar, låter jag vara osagt. Det kan mycket väl vara både och. En annan aspekt som skiljer presidenterna åt är vänbilden. Medan Obama gör 39 ett tydligt ställningstagande för att garantera de allierades säkerhet, villkorar istället Trump ett amerikanskt stöd med utökade försvarssatsningar från NATO-länderna. Detta bidrar till att så ett frö av tvivel hos samarbetsstaterna - går det verkligen att lita på USA i krislägen? 5.0 Slutsatser I denna sektion sammanfattas arbetets resultat. Vidare förs en diskussion kring studiens implikationer för IR, innan uppsatsen avslutas med förslag för framtida forskning. 5.1 Avslutande reflektioner Giltigheten för uppsatsens teoretiska utgångspunkt - att identiteter formas i samband med utrikespolitik - bekräftas till stor del i resultatdelen (se 4.0). Exemplen där Obama respektive Trump genom sina kärnvapenstrategier formulerar en självbild, fiendebild respektive vänbild är åtskilliga. Genomgående är att USA utmålas som exceptionella och världsbeskyddare, att det finns allvarliga hot mot den nationella och i förlängningen globala säkerheten samt att de allierades säkerhet bör värnas (i olika grad) samtidigt som USA gärna bevarar sin överlägsenhet även gentemot sina vänner. Därmed går det att konstatera att försöket att analysera forskningsområdet på ett annat sätt än militärpolitiskt varit fruktbart. Förhoppningsvis har denna studie således bidragit till en ökad förståelse för USA:s identitetsskapande processer inom utrikespolitiken. En annan målsättning har varit att argumentera för att identiteters politiska, diskursiva, sociala och relationella roll har betydelse även i stormaktsrelationer och den globala säkerhetspolitiken. Strävan har således varit att visa hur det går att analysera ett tämligen realistiskt politikområde - kärnvapenstrategi - i ett poststrukturalistiskt perspektiv, vilket teoretiskt sett är långtifrån en självklarhet sett till de olika idétraditionernas vitt skilda ontologier och epistemologier. Även om denna uppsats har en relativt snäv inriktning är det värt att poängtera att det är praktiskt omöjligt att inbegripa h​ ela den amerikanska kärnvapenstrategin. Det är förstås inte enbart NPR som styr inriktningen för politiska beslut kring USA:s kärnvapenarsenal, utan det finns även andra viktiga dokument där detta ryms. Således går det alltid att belysa problemet utifrån andra perspektiv, att analysera andra faktorer och aspekter och så vidare. Dessutom minskar utrymmet för att inkludera innehåll från NPR när plats även ges till övriga uttalanden från presidenterna. I sammanhanget har detta emellertid ansetts vara nödvändigt, då identiteter konstrueras i bredare diskurser än enbart policydokument. Sammantaget får val 40 alltid konsekvenser och i detta fall har beslutet varit att fokusera på utdrag som passar väl in på dels det analytiska ramverket, dels den poststrukturalistiska diskursanalysen. Kvaliteten av arbetet är som alltid upp till andra att bedöma, men naturligtvis innebär det viss problematik när man som analytiker använder en så detaljerad metod för första gången. Analysen har förstås sina förtjänster och brister och den går alltid att förbättra på något vis; inget arbete är fulländat. Överlag hoppas jag emellertid att det varit enkelt att följa med i tankegångarna och kunna skilja på vad som är fakta respektive personliga resonemang. 5.​2​ Framtida forskning Som tidigare nämnt kan inget arbete vara allomfattande och för den intresserade finns det flera spännande spår att forska vidare kring. Den 20 januari 2021 installeras demokraten Joe Biden som USA:s 46:e president och han kommer att initiera en ny version av Nuclear Posture Review under den första halvan av sin mandatperiod. Där finns det möjlighet att jämföra Bidens NPR med antingen Trumps eller Obamas, för att se vilka likheter och skillnader som finns. Blir det en återgång till den politik som bedrevs under Bidens tid som vice-president eller kommer hans försvarspolitiska stab fortsätta på Trumps linje? Året 2021 har dessutom fått en händelserik inledning inom kärnvapenpolitiken. Dels har Nordkorea angett att de ska rusta upp sin kärnvapenarsenal (Kim, 2021, 9 januari), dels har Iran återupptagit berikningen av uran till tjugo procent​17 (Santora, 2021, 6 januari). Hur kommer Biden att hantera hoten från dessa två fiender? Ett annat alternativ är förstås att använda andra metoder för att undersöka den amerikanska kärnvapenstrategin eller att använda den poststrukturalistiska diskursanalysen för att analysera ett annat utrikespolitiskt område, antingen för USA eller någon annan stat (t.ex. Ryssland eller Kina) eller organisation (t.ex. EU, FN, eller NATO). 17 Enligt Iran-avtalet ska nivån begränsas till fem procent. För att tillverka kärnvapen krävs 90 procent (Santora, 2021, 6 januari). 41 Referenser AFP (2018, 24 oktober). Putin warns of a new 'arms race' with America. A​ gence France-Presse​. http://afp.omni.se/8ef7705e-8645-4fc9-9a97-00607996ad0c​ [2020-10-26] BBC (2019, 2 augusti). INF nuclear treaty: US pulls out of Cold War-era pact with Russia. British Broadcasting Corporation. ​https://www.bbc.com/news/world-us-canada-49198565 [2020-10-26] Bergström, G. & Svärd, P-A. (2018). Idé- och ideologianalys. I Boréus, K. & Bergström, G. (red.)​ Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys (s.133-176). Fjärde upplagan. Lund: Studentlitteratur. Best, A.; Hanhimäki, J.M.; Maiolo, J.A. & Schulze, K.E. (2015). ​International History of the Twentieth Century and Beyond​. Tredje upplagan. London & New York: Routledge. Boréus, K. & Bergström, G. (2018). Samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. I Boréus, K. & Bergström, G. (red.) ​Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys ​(s.17-45). Fjärde upplagan. Lund: Studentlitteratur. Brown, S. (2018). The Trump Administration’s Nuclear Posture Review (NPR): In Historical Perspective. J​ ournal for Peace and Nuclear Disarmament​, 1(2), 268-280. Bryman, A. (2018). ​Samhällsvetenskapliga metoder​. Tredje upplagan. Stockholm: Liber. Bundy, M.; Kennan, G.; McNamara, R.S. & Smith, G. (1982). Nuclear Weapons and the Atlantic Alliance. ​Foreign Affairs​, 60(4), 753-768. Calhoun, C. (2002). Arms races. ​Dictionary of the Social Sciences. ​Oxford: Oxford University Press. Campbell, D. (1998). ​Writing Security: United States Foreign Policy and the Politics of Identity. ​Reviderad upplaga. Manchester: Manchester University Press. DoD (u.å.). ​Nuclear Posture Review​. Department of Defense. https://dod.defense.gov/News/Special-Reports/NPR/ DoD (2010). N​ uclear Posture Review Report.​ Department of Defense. https://dod.defense.gov/Portals/1/features/defenseReviews/NPR/2010_Nuclear_Posture_Revi ew_Report.pdf DoD (2018). ​Nuclear Posture Review.​ Department of Defense. https://dod.defense.gov/News/SpecialReports/2018NuclearPostureReview.aspx FAS (2018). 2018 Nuclear Posture Review Resource. ​Federation of American Scientists. https://fas.org/issues/nuclear-weapons/nuclear-posture-review/​ [2020-12-01] Hansen, L. (2006).​ Security as practice: discourse analysis and the Bosnian war. A​ bingdon: Routledge. Jervis, R. (1979). Why nuclear superiority doesn't matter. P​ olitical Science Quarterly​, 94(4), 617-633. 42 Karlsson, S. (2014). ​Frihetens förlovade imperium - ideologi och utrikespolitik i det amerikanska systemet​. Stockholm: Santérus Förlag. Kim, H.J. (2021, 9 januari). N. Korea threatens to build more nukes, cites US hostility. Associated Press. https://apnews.com/article/joe-biden-south-korea-north-korea-united-states-nuclear-weapons- dc3bc69cca0eeec4a83cda87549c522d ​ [2021-01-09] Kristensen, H. M. (2019). Pentagon slams door on nuclear weapons stockpile transparency. Federation of American Scientists. https://fas.org/blogs/security/2019/04/stockpilenumbersecret/​ [2020-11-16] Kristensen, H. M. & Korda, M. (2020). Status of World Nuclear Forces. ​Federation of American Scientists. h​ ttps://fas.org/issues/nuclear-weapons/status-world-nuclear-forces/ [2020-11-16] Kroenig, M. (2018). ​The logic of American nuclear strategy: why strategic superiority matters​. Oxford: Oxford University Press. Larsson, H.A. (u.å.). Kalla kriget. ​Nationalencyklopedin. https://www-ne-se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kalla-kriget [2021-01-06] Lederer, E. M. (2020, 25 oktober). UN: Nuclear weapons ban treaty to enter into force. Associated Press. https://apnews.com/article/nuclear-weapons-disarmament-united-nations-gun-politics-united- states-a539eee6868462b17a81747f04fc6fbb​ [2020-11-16] Lonsdale, D. J. (2019). The 2018 Nuclear Posture Review: A return to nuclear warfighting?. Comparative Strategy,​ 38(2), 98-117. Majeski, S. J. (1984). Arms races as iterated prisoner's dilemma games. ​Mathematical Social Sciences​, 7(3), 253-266. Mearsheimer, J. (1984). Nuclear weapons and deterrence in Europe. ​International Security​, 9(3), 19-46. Miller, Z. & Balsamo, M. (2018, 21 oktober). Trump says US will pull out of intermediate range nuke pact. A​ ssociated Press. https://apnews.com/article/99ab3fb09bbe41a497db0162a3c213be​ [2020-10-26] Möller, U. (u.å.). Kärnvapenstrategi. ​Nationalencyklopedin​. http://www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/kärnvapenstrategi [2020-10-26] Narang, V. (2013). What does it take to deter? Regional power nuclear postures and international conflict. ​Journal of Conflict Resolution​, 57(3), 478-508. Narang, V. (2014). ​ Nuclear strategy in the modern era: regional powers and international conflict​. Princeton: Princeton University Press. 43 NATO (2020). NATO Nuclear Deterrence. ​North Atlantic Treaty Organization.​ https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/2020/2/pdf/200224-factsheet-nuclear-en.p df Naylor, J. L. (2019). The third nuclear age. ​Comparative Strategy,​ 38(4), 276-288. Nobel Prize (2009). ​The Nobel Peace Prize for 2009. https://www.nobelprize.org/prizes/peace/2009/press-release/​ [2020-12-10] Nobel Prize (2017). ​The Nobel Peace Prize for 2017. https://www.nobelprize.org/prizes/peace/2017/summary/ ​ [2020-11-12] NTI (2015). South Africa. ​Nuclear Threat Initiative. https://www.nti.org/learn/countries/south-africa/nuclear/​ [2021-01-06] Péczeli, A. (2018). The Trump administration’s nuclear posture review: back to great power competition. J​ ournal for Peace and Nuclear Disarmament​, 1(2), 238-255. Pelosi, N. (2021). Dear Colleague on Events of the Past Week. ​Speaker of the House. https://www.speaker.gov/newsroom/1821-0​ [2021-01-09] Persson, G. (2020).​ Rysk kärnvapendoktrin - oförutsägbarheten stadfäst. ​Totalförsvarets forskningsinstitut. https://www.foi.se/rapportsammanfattning?reportNo=FOI%20Memo%207332 Reuters (2017, 12 december). Kremlin: We see Trump's tweets as official statements. https://www.reuters.com/article/us-usa-trump-russia-twitter/kremlin-we-see-trumps-tweets-as -official-statements-idUSKBN1E6193​ [2020-12-29] Ryska försvarsdepartementet (2020). ​Basic Principles of State Policy of the Russian Federation on Nuclear Deterrence.​ The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. https://www.mid.ru/en/foreign_policy/international_safety/disarmament/-/asset_publisher/rp0 fiUBmANaH/content/id/4152094 Sagan, S.; Waltz, K. & Betts, R. K. (2007). A nuclear Iran: Promoting stability or courting disaster?. ​Journal of International Affairs​, 135-150. Sagan, S. & Waltz, K. (2010). Is nuclear zero the best option?. ​The National Interest​, 109, 88-96. Santora, M. (2021, 6 januari). Iran Increases Uranium Enrichment at Key Nuclear Facility. New York Times. https://www.nytimes.com/2021/01/04/world/middleeast/iran-nuclear-uranium-enrichment.ht ml​ [2021-01-09] Schneier, C. (2017, 13 november). Trump's Tweets Are 'Official Statements,' Feds Tell Court. L​ aw​. https://www.law.com/sites/nationallawjournal/2017/11/13/trumps-tweets-are-official-stateme nts-feds-tell-court/​ [2020-12-29] 44 Scott, L. (2017). International history 1900-99. I Baylis, J.; Smith, S. & Owens, P. (red.). ​The Globalization of World Politics. An Introduction to International Relations​ (s.52-67). Sjunde upplagan. Oxford: Oxford University Press. Smetana, M. (2018). A Nuclear Posture Review for the Third Nuclear Age. T​ he Washington Quarterly,​ 41(3), 137-157. Stranne, F. (u.å.). Iranavtalet. ​Nationalencyklopedin. http://www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/iranavtalet​ [2020-12-10] Topychkanov, P. (2020). Russia’s nuclear doctrine moves the focus from non-Western threats. ​Stockholm International Peace Research Institute​. https://sipri.org/commentary/blog/2020/russias-nuclear-doctrine-moves-focus-non-western-th reats​ [2020-10-27] Trachtenberg, M. (1985). The influence of nuclear weapons in the Cuban missile crisis. International Security,​ 10(1), 137-163. Trump, D. J. [@realDonaldTrump]. (2017a, 9 augusti). M​ y first order as President was to renovate and modernize our nuclear arsenal. It is now far stronger and more powerful than ever before....​ [Tweet]. Twitter. https://twitter.com/realDonaldTrump/status/895252459152711680 Trump, D. J. [@realDonaldTrump]. (2017b, 9 augusti)​ ....Hopefully we will never have to use this power, but there will never be a time that we are not the most powerful nation in the world! ​[Tweet]. Twitter. ​https://twitter.com/realDonaldTrump/status/895254168570605568 Trump, D. J. [@realDonaldTrump]. (2018, 3 januari).​ North Korean Leader Kim Jong Un just stated that the ‘Nuclear Button is on his desk at all times.’​[...] [Tweet]. Twitter. https://twitter.com/realDonaldTrump/status/948355557022420992 Twitter (2021, 8 januari). Permanent suspension of @realDonaldTrump. [Blogginlägg]. https://blog.twitter.com/en_us/topics/company/2020/suspension.html​ [2021-01-09] White House (2001). ​Address to a Joint Session of Congress and the American People. https://georgewbush-whitehouse.archives.gov/news/releases/2001/09/20010920-8.html [2020-12-31] White House (2009). ​Remarks By President Barack Obama In Prague As Delivered. https://obamawhitehouse.archives.gov/the-press-office/remarks-president-barack-obama-prag ue-delivered​ [2020-11-16] White House (2010). U​ .S.-Russia Relations: “Reset” Fact Sheet. https://obamawhitehouse.archives.gov/the-press-office/us-russia-relations-reset-fact-sheet [2020-11-16] White House (2015). ​Statement by the President on Iran. https://obamawhitehouse.archives.gov/the-press-office/2015/07/14/statement-president-iran [2020-12-10] 45 White House (2016). ​Press Conference by President Obama after NATO Summit. https://obamawhitehouse.archives.gov/the-press-office/2016/07/09/press-conference-presiden t-obama-after-nato-summit ​ [2020-12-29] White House (2018a). R​ emarks by President Trump on the Joint Comprehensive Plan of Action. https://www.whitehouse.gov/briefings-statements/remarks-president-trump-joint-comprehens ive-plan-action/​ [2020-12-10] White House (2018b). ​Remarks by President Trump and NATO Secretary General Jens Stoltenberg at Bilateral Breakfast. https://www.whitehouse.gov/briefings-statements/remarks-president-trump-nato-secretary-ge neral-jens-stoltenberg-bilateral-breakfast/​ [2021-01-01] Wohlstetter, A. (1959). The delicate balance of terror.​ Foreign Affairs​, 37(2), 211-234. 46