Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek. 
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och 
kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att 
OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör 
man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
This work has been digitised at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. 
This means that you can search and copy text from the document. Some early printed books 
are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always 
visually compare it with the images to determine what is correct.
0 CM 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
N:o 36 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet 38 årg.
Den 4 sept. Redaktion. ANNA GAUFFIN. 1921
Crons bön.
Jak. 5: 13—18.
n av de största gåvorna Gud liar givit oss är bö­
nen. När barnen önska någonting av far och mor, 
bedja de dem om den saken. Så lyssnar också 
den himmelske Fadern gärna till våra önskningar. 
Ingen önskan är för ringa och ingen är för stor, 
c. utan att Gud både kan och vill hjälpa.I lidande och bekymmer få vi bedja. Om hjär­
tat då är tungt och ögat gråter, blir det både 
lättare och ljusare, om vi inför Herren omtala 
vår ställning. Han vet ju på förhand, huru vi ha 
det, men han önskar likt en far att få höra barnets 
klagan och bön.
Jag har träffat många sjuka, som varit märk­
värdigt glada och tacksamma. »Gud är så god», 
ha de sagt. Och deras ansikte har lyst upp av en 
stilla fröjd. Ja, de ha varit så glada, att de kunnat 
sjunga lovsånger.
I vår text talar aposteln om, huru man skulle göra, om man blir sjuk. 
Man skulle skicka efter församlingens äldste, d. v. s. några aktade, gudfruk- 
tiga kristna. Dessa skulle bedja över den sjuke och i Herrens namn smörja 
honom med olja. Om tro då fanns hos de äldste och hos den sjuke, så 
skulle Herren göra honom frisk och han skulle stiga upp igen. Och lika­
som Jesus botade inte bara den lameskropp utan även förlät honom lians
BARNAVÄNNEN.
synder, så skulle Herren även förlåta att söka en skicklig läkare. Gud har 
den sjuke hans synd. ju givit oss människor förstånd till 
Tänk, vilken gåva Jesus därmed att finna lämpliga läkemedel. En 
givit åt sina lärjungar! Men ändå läkare har flera år studerat männi- 
brukas den inte så mycket just på skokroppen och förstår sig bättre än 
det sättet nu förtiden. Man brukar andra på, vad det är för orsak till 
ju gå till en läkare och få ett recept sjukdomen. Då bör man ju rådfråga 
till medicin, som man köper på apo­ honom. Om du ej förstår en sak, 
teket. Nu tror jag, att Gud givit oss brukar du ju fråga far eller mor. 
också den vägen ur sjukdom till De ha erfarenhet och kunna svara på 
hälsa. Läkarna ha gjort många dina frågor. Så gör man även som 
friska, det kan ingen fö neka Men vuxen, man vänder sig till andra och 
ibland kan den skickligaste läkare får ofta goda råd.
ej hjälpa. Han kanske själv säger, Men lyckliga bli vi, om vi under 
att endast e' högre makt kan ge allt gå till Gud i bön. Vi borde mera 
hälsa. liki a Elias. Han vår ju en människa, 
I sin förtvivlan har man då gjort men tänk så stark han var i sin bön' 
som aposteln föreskriver i texten. Till straff för synd fick folket ej 
Och ofta har den sjuke blivit frisk. regn i sitt land på tre och ett halvt 
Ty mycket förmår en rättfärdig mans år. Då bad Elias åter, och då först 
bön, när den bedes med kraft. regnade det.
Många allvarliga och snälla kristna Genom att ofta i små och, som man 
anse, att man aldrig borde söka lä­ tycker, betydliga saker bedja till 
kare utan endast bedja om hälsa. Gud, får man en god vana och en allt 
Detta brukar man kalla helbrägda- starkare tro. Man kan då i nödens 
görelse genom tron. stund vända sig med förtronde till Gud, ocli han kan svara med en här­
Säkert är nog, att vi alltid borde lig hjälp. Vår himmelske Fader vill 
bedja till Gud om hälsa, när vi bli ingenting hellre än hjälpa.
sjuka. Men inte kan det vara orätt V. Wikholm.
(Forts.) Silverfingerborgen.
»Ja, kära Maria, låt oss göra det. Vi Efter detta samtal blev Anna lugnare, 
förstår ju bägge, att en mor tror sina men hon kunde dock icke förmås att 
egna barn om allt gott, men vi vet ock­ gå till de andra barnen och leka. Hon 
så, att frestelsen till synd ligger för höll sig hela dagen inne hos sin mor, 
deras dörr. Jag bara önskar, att san­ och på eftermiddagen satt hon tillsam­
ningen må komma riktigt i dagen.» mans med henne i lusthuset. —
Därpå sade fru Kvist farväl och gick.
Nu kallades Anna in till sin mor. Den Stina hade icke ännu talat om för 
lilla misstanke, som fru Kvists ord hade sin far, att hon förlorat sin dyrbara sil­
väckt i Annas mors hjärta, försvann verfingerborg. Både hon och hennes mor 
snart helt och hållet, då hon åter hade hade ju hoppats, att fingerborgen skulle 
talat allvarsamt med slin lilla flicka. komma till rätta, men nu, då två dagar 
Sedan bådo de tillsammans till Gud, gått, sade fru Kvist, att Stina skulle säga 
att den borttappade fingerborgen måtte det till sin far.
bli funnen, så att luften bleve klar igen Då Stlina kom att nämna Anna och 
mellan de båda familjerna och mellan lät förstå, att hon hade misstänkt sin 
de två små väninnorna. väninna för att ha stoppat fingerborgen
— 282 —
BARNAVÄNNEN.
på sig, såg herr Kvist strängt på sin hans hand. Men det kan Anna själv be­
dotter. rätta for dig.».
»Stina, vet du, vad det vill säga att Det var ingen stormande glädje hos 
kasta misstankar på andra, när man inte någondera av dem, men de kände alla 
har någonting att bevisa dem med»? tre, att de förstodo varandra.
sade han. Tänk, om det nu vore Anna, »Är det riktigt sant, att du förlåtit 
som riktade en sådan beskyllning mot mig riktigt»? frågade Stina, när hon 
dig.» sade farväl till Anna.
Stina såg förskräckt ut. »Ja, Stina, det är riktigt sant, och nu 
»Ja, tänk på det, Stina. Har du an­ vet jag också, att det är sant, att Gud 
nars någon orsak att misstänka Anna?» hör oss, när vi ber honom, och jag 
»Ne-ej», kom svaret tyst. vill tacka honom många gånger, när jag 
»Och tänk, om det nu vore du själv, ber min aftonbön i kväll. Det var rik­
som genom oordentlighet och slarv hade tigt bra, att du kom i afton, Stina, för 
tappat fingerborgen ocli sedan kastar då slipper jag nog drömma så ledsamt 
skulden på en annan. Var hade du den i natt.»
sist?» *
»Jag vet det inte alldeles säkert, men Dagen därpå sutto åter de små flic­
jag tror, att det var i trädgårdshörnet korna i trädgårdshörnet, och nu var det 
vid sandhögen.» blott sex dagar kvar, till dess skollä­
»Det tror jag också, ty där fann jag rare Kvists skulle resa.
den i går afton, då jag gick förbi och De två små flickornas vänskap hade 
såg ett litet föremål blänka i sanden. fördjupats genom det som hänt, och de 
Sedan tänkte jag inte säga något om den, lovade varandra trohet för hela livet.
förrän du själv kom och talade om att Den morgonen, då Stina kom fill Jen­
du förlorat din fingerborg. I morgon sens för att säga farväl, hade hon i han­
bittida måste du gå till Anna och bedja den ett litet paket.
henne om förlåtelse och tala om för Ni har nog alla gissat, vad det inne­
henne, att det var du själv, som hade höll:
tappat den.» En silverfingerborg med röd sten i 
Men Stina ville nödvändigt gå genast, bottnen, och den passade precis till 
fastän det var kväll, så att hon kunde Annas finger.
få bekänna, huru" stor orätt hon hade Stina hade av sina föräldrar fått 
gjort mot slin väninna. löfte att köpa en silverfingerborg för 
Med tårar på kinden och fingerbor- sina egna pengar, dem hon hade i sin 
gen i handen kom Stina in till Anna sparbössa, och då hon såg Annas glädje, 
och hennes mor. Hon gick direkt fram tyckte hon, att hon aldrig kunnat an­
fill Anna och sade enkelt: »Förlåt mig, vända pengarna bättre.
Anna!» Därefter gick hon till fru Jen­ Men även Anna hade tömt sin spar­
sen, räckte henne handen och sade bössa, och för pengarna hade hon köpt 
blygt: »Förlåt mig!» ett litet vackert syskrin med lås och 
Men därvid började Stina gråta bit­ nyckel. Det var mycket bättre än den 
tert. Fru Jensen tog henne i sin famn gamla lådan med det lösa locket, där 
och slöt henne varmt intill sig. »Ja, allting så lätt kunde tappas bort.
lilla Stina», sade hon, »du har visserli­ De små flickorna gåvo varandra löf­
gen gjort oss bedrövade genom din ten att skriva flitigt, men nu ropade man 
misstanke, men även Anna har lärt nå­ på Stina, att hon måste skynda sig, ty 
got genom detta. Hon har sett, att vi vagnen stod för dörren.
ha en Gud, som är mäktig att låta san­
ningen segra, när vi lämna vår sak i Skollärare Kvist skulle nu bo i en
— 283 —
BARNAVÄNNEN.
liten stad inåt landet, och därifrån Visserligen hade hon icke själv för­
skrev nu Stina under årens lopp många tjänat pengarna till resan, men på ett 
brev och många underbara ting berät­ sätt kunde hon dock sägas ha gjort det, 
tade hon för Anna. ty hennes far hade sagt, att eftersom hon 
Bland annat berättade hon, att hon var så duktig med att hjälpa sin mor i 
var med i någonting, som hon kallade hemmet, skulle hon få göra en resa till 
»barnföreningen», där de fingo höra sin födelsebygd.
om hednamissionen, och där de lärde Och där sutto de nu tillsammans de 
känna namnen på många män och kvin­ båda flickorna på deras gamla plats i 
nor som rest till Kina eller Kongo och trädgårdshörnet, och de påminde sig 
Indien för att föra med sig budskapet den dagen för sex år sedan, då finger­
om Jesus, hela världens frälsare. borgen kommit bort.
Och syskrinet, som Stina hade fått Friska och glada och ljusa i sinnet 
av Anna, var med varje gång, och silver- voro de bägge, men det var Stina, som 
fingerborgen, som nu snart var för liten, hade mest att berätta. Och Anna lyss­
ty de sydde en mängd saker, som sål­ nade uppmärksammat och förvånades, 
des för att skaffa pengar till arbetet när hon hörde talas om att det i sta­
bland hedningarna. den fanns en så stor skara av unga 
Om den saken hade hon alltid mycket män och kvinnor, som hade satt sig 
att berätta, och då Stina blev äldre, kom för i sina hjärtan, att de ville tillhöra 
hon in i ungdomsföremingen, men där­ Jesus. »Till den skaran hör också jag»> 
om ville hon berätta, när hon i juli må­ slöt Stina allvarligt och stilla.
nad fick resa ut för att hälsa på Anna. (Slut.)
Lilla bärplockerskan.
Med teckning.
et var bara tre invånare i den men där stod en jättegran i närheten 
lilla stugan vid skogsbrynet, och sträckte sina lummiga grenar rätt 
mormor, lillan och hunden Tro­ ut åt sidorna. Dit skyndade lillan för 
gen. Men de voro alla tre glada att vänta ut skuren, men regnet fortfor 
och nöjda, ty den gode Guden gav dem att strömma, tiden blev lång, hon satte 
dagligt bröd och fröjdade deras hjär­ sig ocli lutade huvudet mot en hög rot, 
tan med sin nåd. spände upp paraplyet över huvudet och 
Septembersolen sken klart, och luf­ roade sig med att se på de stora regn­
ten var ljum på middagen, varför lillan dropparna, som föllo tätt ned från gran­
med korg på armen, mormors paraply barren i spetsen på de stora grenarna, 
i handen och Trogen vid sidan gick och — så somnade hon.
åt skogen att plocka lingon. Dem skulle Trogen lurade även han men höll 
mormor »koka in», och sedan bakades dock vakt med ett öga i sänder. Och 
där under hösten och vintern de ra­ där fanns ännu en, som vakade över 
raste bärbullar av dem. Lillan hade lillan: »Herrens ängel lägrar sig om­
redan plockat en hel korg av de röda kring dem som frukta honom».
bären, och nu var hon på väg till ny Därför sov hon så tryggt och gott, 
skörd. tills skymningen inbröt. Regnet hade 
Men knappt hade lillan hunnit till då saktat av, och nu fick hon brått att 
mossen med de höga, runda lingontu­ skynda mot hemmet med mormors pa- 
vorna, förrän ett hällregn bröt ut. Mor­ raply över huvudet, korgen tom på är­
mors paraply hade nog litet skyddat. men och Trogen vid sin sida.
— 284 -
BARNAVÄNNEN.
fill!
LILLA BÄRPLOCKERSKAN.
- 285 —
BARNAVÄNNEN.
hune 
2.4 
in.
a.
peer. wgoww 
Tedsueyp—
Till liv eller död.
»Barn, nu är våren här igen, nu skall du sova! — Långt i skog 
känn hur den värmer, solen, fåglarna ljuvligt sjunga!
och blommorna vakna en efter en, 
sippan den blå och violen! Sjunga om glädje, hopp och tröst, 
sjunga om ros och lilja, 
Mjukaste kudden skall du ha, om läkedom ock för ditt sjuka bröst, 
mot den skall du huvu’t luta om det är Guds.råd och vilja».
nu sitter du riktigt gott och bra, 
nu kan du ditt öga sluta! »Men om det ej är Guds vilja, mor? 
Om sommar’n jag ej får skåda»?
Ack, du har vakat länge nog »Då hjälpe Gud, som i höjden bor, 
i veckor så långa, tunga, av nåd han hjälpe oss båda»!
- 286 —
BARNAVÄNNEN.
Den sjuka somnar omsider gott, Beder om hälsa för dotter kär 
mor sitter ensam och beder, eller om hjälp i nöden, 
beder att Gud må i ökat mått om tro, som styrker, om kraft, som bär 
sända välsignelse neder. till evigt liv genom döden! ELLA.
Änglavakt.
Han har givit sina änglar siktsfärg närmade sig den lilla och sade 
befallning om dig, att de skola 
bevara dig på alla dina vä­ vänligt: »Du skulle säkert tycka om att 
gar/’ Ps. 91: 11. se alla vackra saker, som vi ha i vår 
Liten Gisela, den rike godsägare vagn, eller hur? Kom, så skall jag visa 
Hennings enda dotter, lekte ensam i dig dem, det skall bli roligt, må du tro.»
parken ett stycke frän huset. -—  För­ Detta var nu inte egentligen den gamla 
äldrarna hade denna dag rest bort för gummans mening. Hon hade vid åsy­
att hälsa på släktingar, och barnsköter­ nen av den lilla flickan plötsligt kommit 
skan fick oförmodat besök. Hon glöm­ att tänka på, att man kanske kunde för­
de därför att på en stund följa sin lilla tjäna pengar på det vackra barnet, om 
skyddsling och se efter henne. man toge henne med sig. Och så kunde 
Parken, som tillhörde den vackra »lindansartruppen», som den gamla till­
egendomen, var ganska stor. På en hörde, ha nytta av henne.
lummig plats lyste en plaskande spring­
brunn fram mellan de gamla trädens Tänkt och gjort. Gisela lyftes in i 
grönska. vagnen, och den gamla sade viskande 
Gisela hoppade lik en glad fjäril från några ord till en ung man, som körde 
det ena trädet till det andra, från en hästarna, varefter denne nickade belå­
blomrabatt till en annan och sjöng i tet. Därpå började han omärkligt sätta 
kapp med fåglarna, som kvittrade i hästarna i gång. Den gamla gumman 
trädens kronor. förde den lilla flickan till det inre rum­
Småningom avlägsnade sig den lilla met i vagnen, där hon visade henne de 
allt mer från föräldrahemmet och kom blommande geranierna på fönsterbrä­
slutligen till ängen, som gränsade till det och mycket annat, som egentligen 
parken, och skild från den genom ett inte tillhörde vagnens »konstnärliga» 
staket. Hon kröp igenom en liten öpp- utstyrsel, men som dock hade förmåga 
ning i staketet och stod ute på ängen. att tilldraga sig den lilla flickans upp­
Det var nu blott några steg till landsvä­ märksamhet. Ty det är ju en gammal 
gen, och Gisela promenerade snart be­ erfarenhet, att allt nytt, det må vara 
låten på den breda vägen ett stycke vad som helst, har förmåga att tilldraga 
framåt. sig barnens upmärksamhet.
Plötsligt stannade hon såsom fastväxt. Emellertid avlägsnade sig vagnen allt 
På ringa avstånd ifrån henne stod en mera från lilla Giselas vackra hem och 
stor, tung vagn av grå färg, och detta for, om också icke med stormsteg, lik­
var ju en alldeles ny uppenbarelse för väl i raskt trav mot den två mil därifrån 
det lilla människobarnet. Två magra belägna staden.
hästar voro spända för vagnen, och för Den lilla började nu bli trött och bad 
att på nära håll få beskåda de stackars att få gå till sin mamma.
djuren, spatserade liten Gisela utan »Var du lugn, min lilla duva», sade 
fruktan framåt till det stora, gröna, den gamla gumman lugnande till den 
underliga åkdonet. gråtande flickan. »Sov nu en stund, se­
En gammal kvinna av smutsgul an­ dan skall du få gå till din mamma».
- 287 —
BARNAVÄNNEN.
Kvinnan ledde Gisela bort till en gam­ grå filt, och snart hade det stackars 
mal rankig soffa, som stod i ett hörn gråtande barnet fallit i sömn.
av vagnen, höljde in henne i en stor (Forts.)
Dränskulla söndagsskola.
ränskulla är beläget i norra Skå­ må bliva till glädje för Guds församling 
ne, Kristianstads län. Våra sön- samt redskap, som upptaga arbetet i 
dagsskolbarn vilja härmed sän­ Herrens vingård och föra verket framåt. 
da med Barnavännen en hjärt­ Ty det fordras, att nya kämpar träda 
lig hälsning till alla dess läsare. fram, som fylla luckorna i leden, då de 
Även här samlas sålunda om sönda­ gamla arbetarna äro utslitna.
garna en skara barn, som älska sin Välsigna Herren allt det arbete, som 
söndagsskola samt sjunga av hjärtats utföres till hans ära! önskar den gamle 
lust om barnens bäste vän. läraren på platsen
Må Gud få bevara dem, så att de K. J. Olsson.
Bibelläsning. O. 7. vv.12—15. Vad Jakob drömde.
veckan 5—11 sept. 1921. T. 8. vv. 16, 17. Intrycket av dröm- 
. men.
M. 5. 1 Mos. 28: 10—22. Jakobs möie 
med Gud. F. 9. vv. 18, 19. En minnessten reses.
T. 6. vv. 10, 11. Under vilka förhål­ L. 10. vv. 20—22. Jakobs löfte.
landen Jakob mötte Gud. S. 11. Minnesvers: Ps. 32: 8.
Tryckeriet Progress - Stockholm 1921.
213526