INSTITUTIONEN FÖR GLOBALA STUDIER “Bada dem i deras ursprung” En antropologisk studie om adoptionen och bakgrundens betydelse för adoptivföräldrars föräldraskap Martha Aku Segbe Fjeldheim Examensarbete i socialantropologi Uppsats/Examensarbete: 15 hp Program och/eller kurs: Antropologprogrammet SA1511 Nivå: Grundnivå Termin/år: Vt 2023 Handledare: Anna Bohlin Examinator: Dan Rosengren Antal ord 10 018 Abstract This study aims to examine the perspectives of seven Swedish adults who have become parents through international adoption, focusing on their perception of their children’s background and how these perceptions are reflected in how they resonate and motivate their parenting practice. The study draws on the theoretical frameworks of parenting as well as communicative openness, racial-awareness, racial-navigation and the concept of natural kinship. Data was gathered by using ethnographic methods such as informal and semi-structured interviews, participant observations and a focus group. The findings indicate that the parents emphasize affirming their children’s background. The analysis reveals that the parents actively seek to have open and transparent communication about their children’s background. It is also shown that the parents value the biological and naturalistic connections that tie their children to their origin. The parents also acknowledged the impact of racialization on their children, which led them to engage in discussions about race. This was done in order to teach the children how to cope with racialization, racism and being perceived as non-Swedish. Key words: International adoption, parenting, communicative openness, kinship, racial- navigation, racial-awareness 2 Förord ..................................................................................................................................................... 4 Figurer .................................................................................................................................................... 5 Inledning ................................................................................................................................................. 6 Introduktion ........................................................................................................................................... 6 Syfte ....................................................................................................................................................... 6 Bakgrund ................................................................................................................................................ 7 Internationella adoptioner i Sverige ................................................................................................... 7 Föräldrautbildning och adoptionsprocessen vid internationell adoption .......................................... 8 Tidigare forskning ................................................................................................................................... 8 Teori ..................................................................................................................................................... 10 Föräldraskap ..................................................................................................................................... 10 Communicative openness ................................................................................................................ 11 Racial-awareness and Racial-navigation .......................................................................................... 12 Metod, material och genomförande .................................................................................................... 12 Förvärv av deltagare och avgränsning .............................................................................................. 13 Studiens deltagare ............................................................................................................................ 13 Studiens metoder ............................................................................................................................. 14 Positionalitet .................................................................................................................................... 15 Etnografisk analys & diskussion ........................................................................................................... 16 Vikten av transparens ....................................................................................................................... 16 Det naturliga släktskapet .................................................................................................................. 22 “Folk tror inte att jag är svensk” ....................................................................................................... 25 Avslutning och diskussion ................................................................................................................ 30 Referenser ........................................................................................................................................ 31 3 Förord Jag vill rikta ett stort tack till er föräldrar som har deltagit i min studie. Alla möten och samtal med er och era barn har betytt otroligt mycket för mig. Jag är både hedrad och tacksam för att jag har fått ta del av era unika och personliga berättelser. De har haft stor betydelse för studien och framför allt för mig personligen. Den här uppsatsen hade jag inte kunnat skriva utan er. Tack! Göteborg, juni 2023 Martha Segbe Fjeldheim 4 Figurer Figur 1 Från Kaza, K. (2008). A mother for Choco [bild] Figur 2 Från Katz, K. (2012). Over the Moon, an adoption tale [bild] Figur 3 Från Lancy, D. (2017). Neontocracy vs gerontocracy [modell]. 5 Inledning Introduktion Under de senaste åren har det uppdagats att oegentliga adoptioner har genomförts från Chile till Sverige under 1970- till 1990-talet. Chilenska barn har på felaktiga grunder separerats från sina mödrar och sedan adopterats bort till andra länder, bland annat till Sverige (Socialstyrelsen, 2022:31; Thorbjörnson, 2021) . Den här skandalen skapade uppståndelse och fick sedan stor uppmärksamhet i svenska medier. Detta resulterade i att den dåvarande regeringen lät tillsätta en utredning, i syfte att utreda och ge förslag på vilka adoptionsspecifika hjälp- och stödinsatser som ska erbjudas i landet (Sveriges Regering, 2021). Året därpå publicerade Socialstyrelsen en separat rapport som konstaterar att det stöd som har funnits, och fortfarande erbjuds till adopterade är bristfälligt. I rapporten skriver Socialstyrelsen att barn som har adopterats från ett annat land utgör en heterogen grupp med gemensam erfarenhet av att tidigt i livet separerats från sina ursprungsföräldrar. De menar att en tidig separation i livet är ett exempel på en omständighet som kan medföra särskilda behov. Exempel som de redogör för är behov av stöd vid socialt samspel, rasifiering, identitet- och ursprungssökning, personlig utveckling och språkutveckling (Socialstyrelsen, 2022:7,28). I ljuset av myndigheternas arbete med att kartlägga adopterade personers behov och utreda stödåtgärder, undersöker denna studie vad adoptionen har för betydelse för föräldrar som har fått barn genom internationell adoption, samt hur de ser på adoptionens betydelse för föräldraskapet. Syfte Syftet med den här studien är att undersöka vad personer som har blivit föräldrar genom internationell adoption har för uppfattningar om sina barns adoption och bakgrund, samt hur dessa uppfattningar speglas i deras sätt att motivera och resonera kring sitt föräldraskap. 6 Med bakgrund syftar jag till den information som finns om den adopterades födelseland; landets eller barnets kulturella, religiösa, etniska eller språkliga arv samt kunskap om omständigheter som är förknippade med adoptionen.1 För att uppnå studiens syfte kommer följande frågor att besvaras: - Hur ser föräldrar som har fått barn genom internationell adoption på adoptionens betydelse för deras föräldraskap? - Vad har föräldrar för kunskap och uppfattningar om sina barns adoption och bakgrund? - På vilket sätt speglas föräldrars kunskap och uppfattningar om sina barns adoption och bakgrund i hur de resonerar och motiverar sitt föräldraskap? Bakgrund Internationella adoptioner i Sverige I Sverige är nationella adoptioner ovanliga och sker ytterst sällan. Den största andelen adoptioner är internationella adoptioner som sker via auktoriserade adoptionsorganisationer. År 1969 skapades Adoptionscentrum, Sveriges första auktoriserade adoptionsorganisation som idag utgör en av de två adoptionsorganisationerna som finns kvar i Sverige (Mfof, 2023; Socialstyrelsen, 2022:35-36). Under 1980-talet fanns nio adoptionsorganisationer, mellan mitten av 70-talet och mitten av 80-talet skedde det flest internationella adoptioner till Sverige, med cirka 1400-1800 barn per år. Sverige blev således en pionjär inom området med en hög andel internationella adoptioner per år (Diebolt et al., 2019:352). Sverige var även ett av de största mottagarländerna vid internationell adoption, sett till folkmängd (Socialstyrelsen, 2022:36). Numera har antalet auktoriserade internationella adoptioner stadigt minskat, från cirka 1000 internationella adoptioner per år i början av 2000-talet, till 185 stycken adoptioner 1 Definitionen av begreppet bakgrund är baserat på barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14, p. 56. Mer ingående beskriver bakgrund den information och kunskap som finns om den adopterades födelseland, födelselandets eller barnets kulturella, religiösa, etniska och språkliga arv. Begreppet innefattar även information om de biologiska föräldrarna, boende och familjeförhållanden innan adoption samt barnets erfarenhet av adoptionen och tiden innan adoption. Det sistnämnda innefattas även i begreppet ursprung. 7 under 2018 och 118 stycken adoptioner under 2021. Detta kan ha sin orsak i den medicinska utvecklingen som under de senaste 40 åren har gjort det lättare för barnlösa personer att få barn genom in-vitrofertilisering, även kallat IVF och spermadonation (Socialstyrelsen, 2022:35-36) (Socialstyrelsen, 2020;9). Föräldrautbildning och adoptionsprocessen vid internationell adoption För att få lov att adoptera från utlandet behövs ett medgivande från socialnämnden. Det är också ett krav på att genomgå en obligatorisk föräldrautbildning, som hemkommunen vanligtvis hänvisar till. Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF) ansvarar för kursmaterial och handledningen för de som föreläser på utbildningen. Föräldrautbildningen ämnar till att ge kunskap och insikt om adopterade barn och deras behov, samt ge information om diverse regler och lagar och hur en adoption går till (Mfof, 2020). En del kommuner anordnar utbildningen själva eller i samröre med andra kommuner. Föräldrautbildningen blev obligatorisk 2005, innan dess fanns det inget krav att gå kursen. Socialtjänstens medgivandeutredning ligger till grund för socialnämndens beslut för om en person eller ett par ska få adoptera eller inte. Medgivande från Socialnämnden lämnas om den eller de sökande anses lämpade att adoptera (Socialstyrelsen, 2022:36,39). Socialnämndens lämplighetsbedömning görs utifrån den eller de sökandes kunskaper och insikter om adopterade barns behov och adoptionens innebörd. Bedömningen baseras också på den eller de sökandes personliga egenskaper, sociala nätverk, ålder, hälsotillstånd samt relationens stabilitet om sökande är ett par (Socialstyrelsen, 2022:40). Tidigare forskning Studier kring föräldraskap, barnuppfostran och förälder-barn relationer är ett välbeforskat område inom många samhällsvetenskapliga discipliner. The Handbook of parenting, som är en transdisciplinär serie av böcker berör ett flertal teorier och frågeställningar kring föräldraskap, bland annat hur det formas av diverse sociala, kulturella, ekonomiska, demografiska och psykologiska faktorer (Bornstein & National Institute Of Child Health And Human Development, 2002). På motsvarande vis fokuserar boken Parenting Cultural av de fyra brittiska forskarna Ellie Lee, Jennie Bristow, Charlotte Faircloth & Jan Macvarish (2014) på olika definitioner av föräldraskap. De framhäver bland annat hur synen på föräldraskap har 8 förändrats över tid. En numera vanlig syn av föräldraskap är att de är en sorts färdighet som föräldrar tillskansar sig genom diverse resurser som föräldraskapsböcker, föräldraskapsguider eller föräldrakurser (Lee et al., 2014:6-7). För att ge en kort sammanfattning, så finns det mycket skrivet om föräldraskap som kontextualiserar och diskuterar innebörden av föräldraskap. Vidare finns det forskning kring föräldraskap som specifikt belyser föräldraskapet utifrån perspektivet av föräldrar som har adopterat barn. I dessa studier framhävs vanligtvis föräldrars tankar, funderingar och utmaningar i föräldraskapet (Danzak et al., 2021; Fenton, 2016). En stor andel adoptionsforskning kommer från USA, och finns med i den multidisciplinära tidskriften Adoption Quarterly (Taylor & Francis Online, n.d.). Det har även gjort forskning kring adoption och adoptivföräldrars föräldraskap i Europa, men det tycks inte finnas i samma utsträckning. Två välkända antropologer som har forskat kring adoption i Europa är den spanska antropologen Diana Marre och den norska antropologen Signe Howell. Ett annat välkänt namn inom den etnografiska adoptionsforskningen är forskaren Katrien De Graeve. Marre har bland annat skrivit om kommunikationen kring adoption i Spanien (Frekko et al., 2015). Howell har skrivit om släktskap och formandet av släktskap i Norge genom det hon kallar kinning2 (Howell, 2003), medan De Graeve främst har studerat adoption ur perspektiven av medborgarskap och kulturell praxis i Belgien (De Graeve, 2012) Det har emellertid inte gjorts någon omfattande antropologisk eller etnografisk forskning kring adoption och föräldraskap i Sverige. Den adoptionsforskning som förekommer är oftast inriktad på adopterades perspektiv; bland annat adopterade personers roll i samhället, adopterades syn på den egna identiteten, och vad svenskhet och vithet kan ha för betydelse för personer som är adopterade (Hübinette & Tigervall, 2016; Andersson, 2010). Trots att det har gjorts tidigare forskning som har undersökt föräldraskapet hos adoptivföräldrar finns det inte många studier som är gjorda i Sverige, och allra minst antropologiska studier. Jag vill därför med denna studie bidra till svensk adoptionsforskning som bygger på kvalitativ, antropologisk forskning. 2 Kinning - “By this is meant a process by which a foetus, new-born child, or any previously unconnected person, is brought into a significant and permanent relationship that is expressed in a kin idiom” (Howell,2003;465) 9 Teori Föräldraskap I sin diskussion kring föräldraskapets innebörd redogör antropologerna Charlotte Faircloth, Diane Hoffman och Linda Layne för Margret Meads syn på föräldraskapet. Mead hävdar att föräldraskap i vis mån är fundamentalt, i den bemärkelsen att ett spädbarn efter födsel är i behov av näring, värme och beskydd. Hur föräldrar och omsorgspersoner gör för att tillgodose dessa basala behov kan däremot variera mellan olika kulturer och enskilda individer (Faircloth et al., 2013:6-7). Föräldraskap innefattar också en serie olika beteenden och handlingar som ämnar att uppnå specifika mål och bidra till en positiv och gynnsam utveckling för barnet. Föräldrar förväntas använda sin kompetens och kunskap för att stötta och hjälpa sitt barn inom diverse områden, bland annat socialt och akademiskt (Lee et al., 2014; Wu et al., 2002:482). Samtidigt understryker sociologiprofessorn Frank Feurdi, att föräldraskap är mer än endast vad föräldrar gör. Ur ett historiskt och socialt perspektiv har föräldrarollen förändrats under de senaste åren och innefattar nu fler aktiviteter som tidigare inte ansågs vara nödvändig del av föräldraskapet, bland annat att det ska upplevas personligt tillfredställande (Faircloth et al., 2013:2). Trots nyare definitioner och av föräldraskap, har denna studie baserats på tidigare och grundläggande definitioner av föräldraskap, likt Lee et al., (2014) och Wu et al., (2002) som betonar föräldrars beteenden och konkreta praktiserande. The concept of nature and culture I boken Race, ethnicity and nation: Perspectives from genetics and kinship (2007) diskuterar den brittiska antropologen Peter Wade kring koncepten natur och kultur. Baserat på ett omfattande projekt har Wade tillsammans med andra antropologer undersökt sammanflätningen av begreppen ras, etnicitet och nation utifrån perspektivet av släktskap. Enligt Wades teoretiska diskussion syftar begreppet natur på ett naturalistiskt ideologiskt synsätt som speglar en syn på kategorier som naturligt ordnade. För att bättre förstå naturbegreppet tar Wade utgångspunkt i Michel Foucaults (1998) tidigare diskussion som belyser kopplingen mellan rasism och nationalism i Foucaults analys om sexualitet i Europa. Enligt västerländska modeller är sex en grundläggande förutsättning för reproduktion som skapar ett naturligt släktskap genom blodsband (Wade, 2007:1,6-7). Wade menar att synen på 10 släktskap kan ordnas på två olika sätt; antingen genom natur (blodsband) eller kultur (giftermål eller i det här sammanhanget adoption). Wade menar dock att natur och kultur har blivit allt svårare att särskilja. I senare studier har det blivit allt tydligare hur denna dikotomi mellan natur och kultur har begränsat den komplexitet som rymmer dessa två begrepp. Istället för att begränsa natur och kultur genom att ställa de två mot varandra menar Wade att natur och kultur också kan överlappa varandra (Wade, 2007:1,6-10). För att ge ett exempel på detta refererar Wade till Howell (2003) för att beskriva hur en kulturell syn på släktskap samtidigt kan tolkas som naturlig. Howell skriver att “kinning” inom internationell adoption bland annat sker i samband med att den adopterade kommer in i adoptivfamiljens släktskap. Enligt Howell är inte blodsband det som skapar tillhörighet inom adoptivfamiljer, istället uppnås det genom att föräldrarna beaktar barnets biologiska, geografiska och kulturella arv, samtidigt som föräldrarna permanent integrera barnet till familjen, i såväl familjens dåtida, nutida och framtida släktskap (Howell, 2003:467– 468). I samband med kinning processen när nya släktskapsband knyt sker också det Howell kallar transubstantiation3. Till skillnad från transformation, som syftar till att subjektet byter form såväl som innehåll, menar Howell att transubstantiation bland internationellt adopterade personer endast innebär en förändring av personens inre medan utseende förblir oförändrat (Howell, 2003:470). Communicative openness Enligt Elsbeth Neil (2009), Universitetslektor i socialt arbete, återspeglar begreppet communicative openness (kommunikativ öppenhet) inom adoption allmänna övertygelser, attityder, förväntningar, känslor och beteenden som människor har i förhållande till adoption. Det innefattar bland annat en vilja att reflektera kring betydelsen av adoption för en själv, att dela den betydelsen med andra, att utforska adoptionsrelaterade frågor, både inom och utanför familjens inre kretsar och att erkänna och stötta sina barn i deras dubbla anknytning. Neils användning av begreppet baserar hon på Brodzinsky (2005), som också använder begreppet för att beskriva familjernas (både adoptivfamiljen och den biologiska familjens) kommunikation kring adoption. Neil skriver även hur communicative openness är viktigt 3 “According to the Shorter Oxford English dictionary, transubstantiation means, first, 'the changing of one substance into another', and, secondly, in the case of the Eucharist, the transubstantiation of bread and wine into the body and blood of Christ, as a result of which 'only the appearances (and other "accidents") of bread and wine remain' . “ (Howell, 2003;470) 11 oavsett hur den adopterade personen växer upp. Öppenhet, ärlighet och tillgiven emotionell dialog är det som skapar god mental hälsa för ett barns utveckling. Det är inte bara essentiellt i frågor om adoption, utan i alla dialoger mellan barn och förälder menar Neil (Neil, 2009:5- 7). Racial-awareness and Racial-navigation En aspekt av föräldraskapet som både föräldrarna och sociologen Vilna Bashi Treitler (2014) lyfter är ras och rasism. I boken Race in Transnational and Transracial adoption skriver Treitler om begreppet racial-awareness som innebär att synliggöra ras som en social konstruktion och medvetandegöra rasismens existens. Föräldrar som inte är racial-aware eller inte vill erkänna ras som en social påverkan följer en ideologi som kallas colorblindness. Hon betonar även att rasifieringen är ett fenomen som sker varje dag (Treitler; 2014:18-19). Likt rasism beskriver begreppet rasifiering hur människor tillskrivs särskilda egenskaper och beteenden till följd av utseendemässiga särdrag, och därmed kategoriseras utifrån historiskt förankrade föreställningar av ras. Användandet av begreppet rasifiering är inte detsamma som att erkänna att det finns mänskliga raser. Tvärtom ämnar begreppet att beskriva den process som ger upphov till att föreställningar om mänskliga raser fortsätter att reproduceras (Hübinette & Tigervall, 2016:225,229). Föräldrar som är racial-aware menar Treitler vill rusta sina barn med verktyg i form av kunskap om kultur, etnicitet och ras för att hjälpa sina barn i att känna sig säkra i sin identitet trots att de dagligen rasifieras. En del föräldrar som är racial-aware försöker lära sina barn det Hawley Fogg-Davis kallar racial-navigation (Treitler, 2014:18-19). Racial-navigation menar Fogg-Davids är ett sätt för personer som rasifieras att navigera mellan den sociala tillskrivna raskategorien och den egna identiteten i form av en introspektion av ens egna självbild. Racial- navigation ger också praktiska och strategiska sätt att balansera den sociala kategoriseringen och den egna identiteten (Fogg-Davis, 2001:16-17). Fogg-Davis menar även att racial- navigation är relevant för adoptivfamiljer som har barn som gått genom internationell adoption, eftersom den sociala uppfattningen av ras skapar en distans mellan förälder och barn (Fogg- Davids, 2001:5). Metod, material och genomförande 12 Vid insamlandet av data användes etnografiska kvalitativa metoder bestående av informella och semistrukturerade djupintervjuer, en fokusgruppsdiskussion och deltagande observationer. Intervjuerna har sedermera utgjort det huvudsakliga empiriska materialet, medan fokusgruppen och de deltagande observationerna blev kompletterande metoder som framför allt har stärkt föräldrarnas individuella utsagor under intervjuerna. Utöver det har även tidigare forskning, bakgrundsinformation om fältet, samt information som har utgivits och tillhandahållits av myndigheter också bidragit till studien och min helhetsförståelse av fältet. All empirisk data har samlats in under en tio-veckors-period mellan januari och mars år 2023. Förvärv av deltagare och avgränsning För att kunna besvara studiens syfte behövde jag ha tillgång till utsagor av föräldrar som någon gång genomfört en internationell adoption för att få barn. Därmed kontaktade jag Sveriges två befintliga auktoriserade adoptionsorganisationer, Adoptionscentrum (AC) och Barnen Framför Allt (BFA), där Adoptionscentrum svarade genom att erbjuda mig att annonsera om studien via dem. Jag kontaktade dessutom administratörer för slutna facebookgrupper samt bekanta för att hitta potentiella deltagare till studien. Jag fick således kontakt med sju föräldrar som ville medverka i studien. Alla föräldrar hade genomfört åtminstone en internationell adoption och har uteslutande fått barn genom adoption. Föräldrarna var bosatta i Göteborg samt i närliggande kommuner och regioner. Likväl inkluderades en förälder som var hemmahörande i Stockholm, men som tack vare en kort vistelse i Göteborg hade möjlighet att medverka i studien. En del tidigare etnografiska studier som har studerat internationell adoption har fokuserat på särskilda grupper av adoptivföräldrar. Ett exempel på en sådan studie är De Graeve (2013) som studerade föräldrapraktiker hos föräldrar som hade barn adopterade från Etiopien. Det finns även etnografiska studier som haft en bredare målgrupp, med endast geografiska avgränsningar (Howell, 2003). Likt Howell har jag valt att främst avgränsa mig geografiskt på grund av praktiska skäl. Eftersom målet med studien endast har varit att bidra till en övergripande förståelse för svenska adoptivföräldrars föräldraskap har inga ytterligare avgränsningar gjorts. Studiens deltagare För att tydliggöra deltagarnas roll som föräldrar och undvika distansering med en formell benämning har jag valt att referera till deltagarna som “föräldrarna”. Av totalt sju föräldrar var 13 sex stycken kvinnor och en man. För att säkerställa föräldrarnas anonymitet har jag valt att tilldela varje förälder en pseudonym. I studien refererar jag till dem som Bea, Cecilia, Elias, Felicia, Ingrid, Kristina och Lena. Majoriteten av föräldrarna hade en akademisk bakgrund och var mellan 30-50 år. Föräldrarnas barn var mellan 4-24 år och hade adopterats från Madagaskar, Vietnam, Kina, Nigeria, Sydafrika, Taiwan, Etiopien och Indien. De flesta av föräldrarna var gifta, medan en var sammanboende och två var ensamstående som hade adopterat barn på egen hand. Två av föräldrarna var själva adopterade och hade även erfarenhet av att föreläsa på obligatoriska föräldrautbildningar. Studiens metoder Djupintervju är en metod som har förmåga att generera djup och informationsrik data som kan belysa deltagares tankar, känslor, upplevelser, ideologiska uppfattningar (Gubrium, 2012:100). I den här studien innebar djupintervjuerna intima möten med varje förälder, där jag fick ta del av föräldrarnas familjeförhållanden, erfarenheter, tankar, känslor och åsikter kring adoption och föräldraskapet. Användningen av informella djupintervjuer tillät föräldrarna att själva styra samtalen i den riktning de hade intresse. Metoden möjliggjorde även en djupare förståelse av föräldrarnas egna point of view (DeWalt & DeWalt, 2011:137). Likväl behövde jag göra flertal avvägningar kring vilken information som var signifikant och relevant för studien och vad som var överflödigt. I de fall jag upplevde att jag behövde få in mer data kring en specifik fråga eller ett specifikt tema övergick jag till att använda mig av semistrukturerade djupintervjuer, som till skillnad från informella djupintervjuer följer föreskrivna intervjufrågor. Alla djupintervjuer var omkring 50-90 minuter långa och spelades in. Jag genomförde en djupintervju med varje förälder. I de fall jag ville komplettera och få mer klarhet kring specifika saker som föräldrarna hade berättat om, valde jag att ha kortare uppföljningsintervjuer. Detta hade jag med tre av de sju föräldrarna. Fokusgrupp öppnar upp möjlighet för en urvalsgrupp att kunna diskutera specifika ämnen. Detta är också en metod som anses tidseffektiv (Nyumba et al., 2018:20-21). Under fokusgruppen kunde vissa tematiska likheter urskiljas i föräldrarnas svar. Fokusgruppen blev således en möjlighet att rikta fokus till dessa teman och få bekräftelse på vad de hade för central roll för fältet, samt vad deltagarna hade för samsyn kring dessa teman. Deltagande observation är en central metoden inom antropologisk forskning. Många forskare som använder deltagande observation använder det ofta i kombination med informella intervjuer (DeWalt & DeWalt, 14 2011:xi,137). I denna studie genomfördes deltagande observationer i samband med intervjuer i föräldrarnas hem, samt under ett föredrag. Deltagande observation gav mig unika tillfällen att ta del av deltagarnas vardag. Även om metoden på egen hand inte hade hjälpt mig besvara studiens syfte, bidrog metoden till att jag fick en förstahandsupplevelse av de aspekter som föräldrarna tidigare hade nämnt under intervjuerna. Positionalitet Under mina intervjuer blev rasifiering och rasism ett av flera centrala delar av fältet. Detta ledde mig till att reflektera kring hur min egna position kan ha påverkat intervjuerna och hur jag har tolkat mitt insamlade material (Maher & Tetreault, 1993). För att undvika att placera mig själv i ett fack där jag reduceras till min hudfärg, könstillhörighet och socioekonomiska bakgrund (Roberts, 2002:789) har jag valt att inkludera ett stycke där jag kort redogör för mina metodologiska överväganden från fältarbetet. Under några av intervjuerna blev jag frågad om huruvida jag hade liknande erfarenhet av rasifiering som föräldrarna själva hade eller deras barn hade. Jag fick då ställa mig frågan om föräldrarnas antaganden om mig och mina erfarenheter medförde att de tog för givet att jag hade vetskap om vissa fenomen och därmed inte kände något behov att tydligt berätta eller utveckla sina tankar. Detta är inget som jag kan utesluta, men ett metodologiskt övervägande jag gjorde var att själv inte initiera något sådant samtal, utan låta föräldrarna själva styra samtalens riktning (DeWalt & DeWalt, 2011:137). En annan metodologisk avvägning jag gjorde var att berätta för föräldrarna att jag själv har funderat på att någon gång adoptera. På så vis hoppades jag på att öka föräldrarnas tillit till mig och samtidigt avdramatisera forskningsarbetet. Att jag själv är öppen för att någon dag adoptera kan också påverka vilka antagande jag hade när jag gick in i fältet. I jämförelse med tidigare antropologisk forskning om adoption har stort fokus varit på att diskutera betydelsen och definitionen av släktskap. Eftersom jag har sett adoption som ett av flera sätt till familjebildning kände jag aldrig behovet av att diskutera släktskap. Jag hade medstudenter som rekommenderade mig att gå tillbaka och läsa om tidigare kurslitteratur om släktskap. Som oftast svarade jag “ja, jo, kanske” men förhöll mig skeptisk till det. Eftersom jag upplevde att den allmänna diskursen om adoption tar utgångspunkt i att adoption är ett “alternativt sätt till familjebildning” istället för att se det som ett av flera sätt till familjebildning valde jag att inte 15 ta upp släktskap. I efterhand inser jag att min syn bidrog till att jag inte ställde frågor kring släktskap och hur föräldrarna ser på skapandet av släktskapsband, något som hade kunnat vara relevant för studien. Samtidigt tror jag att avsaknaden av frågor som kunde upplevas ifrågasätta deras familjeband till sina barn byggde förtroende hos föräldrarna, vilket gjorde att de ville dela med sig av andra personliga aspekter av sitt föräldraskap. Etik För att säkerställa att studien står på goda etiska grunder samt att föräldrarna inte far illa till följd av studien har jag utgått ifrån Vetenskapsrådets (2017) och American Anthropology Associations (n.d) etiska riktlinjer. En av AAA etiska grundprinciper är “Do no harm”, detta innebär att som forskare ta hänsyn till sådant som kan riskera att personer far illa till följd av studien, såväl kroppsligt som mentalt. I annonseringen av studien inkluderades information om studiens centrala etiska riktlinjer. Det finns en maktobalans där jag som forskare sitter i en fördelaktig maktposition, (Fleur-Lobban, 2008:180) framför allt när den datan som samlas in kan nyttjas på ett sätt som skadar föräldrarna (Omidian, 2009;11). Jag har därför varit mån om att informera föräldrarna om studiens villkor och vilka rättigheter de har som medverkande i studien. Studien har byggt på strikt anonymisering av både deltagarna själva och deras familjemedlemmar. Information som kan kopplas till deltagarna eller deras familjemedlemmar har kritiskt övervägs. Vid osäkerhet kring information om deltagarna har jag valt att fråga föräldrarna för att säkerställa att studien bygger på ömsesidig samstämmighet kring informationen om dem. Föräldrarna har även haft möjlighet att när de önskar dra sig ur studien. De har även haft rätt att dra tillbaka information som sagts under intervju, som de inte vill att jag inkluderar i studien. Etnografisk analys & diskussion Vikten av transparens Min första intervju ägde rum i Slottsskogen ihop med Felicia. Jag hade mött upp henne vid hållplatsläge B vid Linnéplatsen, precis som vi hade stämt av via sms. När vi hade kommit in en bit i parken berättade hon hur missnöjd hon var med den obligatoriska föräldrautbildningen. 16 Hon förklarade att hon inte lärde sig mycket av kursledaren. Det hon hade lärt sig under utbildningen var mestadels sådant som hon hade hört av en annan kursdeltagare som själv var adopterad. “Jag lärde mig nog mycket mer av att lyssna på henne än vår kursledare” sa Felicia, samtidigt som vi gick längs med den kal och vidsträckta gräsmattan på väg ner mot två hundgårdar som gick att skymta nedanför krönet. Felicia fortsatte att berätta; “Alla papper och sånt som finns, alltså om hennes bakgrund, även om det inte står så mycket om just hennes bakgrund, men alla papper de har skrivit, de ska alltid finnas framme.” “Hur menar du finnas framme?” frågade jag, även fast jag kunde ana vad hon menade. “Att de alltid ska finnas framme så att de aldrig uppfattas som att de är gömda, utan om hon vill titta i dem så finns de. Hon ska veta var de står, alltså redan nu, för att hon aldrig ska uppleva att det är en svår fråga att ställa, för de finns alltid där om hon börjar fundera över saker.” “Vad det något du fick lära dig under kursen av kursledaren eller från...?” började jag. “Det var hon som var adopterad själv” svarade sen Felicia kvickt. Flera av föräldrarna betonade vikten av att pratade med sina barn om deras adoption. Samtidigt uttryckte några att de hellre väntar med att berätta viss information som de ansåg känsloladdad. De ansåg att det var bättre att vänta tills barnen hade blivit tillräckligt mogna för att få reda på det. Det rådde inga tvivel om att transparens och öppenhet var viktigt för föräldrarna. Det fanns en konsensus kring att de som adoptivföräldrar inte bör undvika att prata med sina barn om sådant som relaterar till deras adoption och bakgrund. På så vis vara föräldrarna eniga om vikten av communicative openness. Ytterligare inblick till ämnet fick jag när jag träffade Felicia en andra gång, men den här gången hemma hos henne. Precis som hon berättade under vår promenadintervju i Slottsskogen kunde jag se att hon och hennes man hade pärmar fyllda med adoptionspapper. Samtliga papper var organiserade utifrån ett register. När vi stod böjda över sängen och tittade ner i pärmarna med papper kom Felicias dotter Dina in i rummet. Dina var snabb med att kliva upp på sängen och börja hoppa i den. Samtidigt tog Felicia ner en liten färgglad bok från samma bokhylla pärmarna stod i. Den lilla färgglada boken visade sig vara Dinas bok från barnhemmet. När jag stod och tittade i boken kom Dina fram för att själv ta en titt. Jag vände på boken för att hon också skulle se. Felicia förklarade sen för Dina att det var hennes bok, varpå Dina tittade upp från boken medan hon klämde ihop tummen och pekfingret och sa “Dinas bok, när Dina var pytte liten” 17 Sättet Felicia beskrev och visade hur hon pratade med sin dotter om hennes adoption och bakgrund illustrerar Neils (2009) definition av Brodzinskys (2005) begrepp communicative openness. Likt många av de andra föräldrarna hade Felicia en allmän övertygelse om att det är bra att prata med sitt barn om barnets adoption och bakgrund. Som Felicia nämnde innan, ansåg hon att det var bra att Dina hade tillgång till informationen som berörde hennes adoption. På så vis blir inte adoption ett svårt ämne att prata om, och föräldrarna undviker eventuell stigmatisering av ämnet. Antropologerna Susane Frekko, Jessaca Leinaweaver och Diana Marre (2015) hävdar att föräldrar som Felicia, som tillämpar communicative openness, bidrar till att konstruera en syn på adoption som signalerar att internationell adoption är lika legitimt som det traditionella sättet att få barn (Frekko et al., 2015:705-706). Detta är ingenting Felicia säger, däremot bekräftar hon att hon gör det i syfte att avdramatisera och undvika stigmatisering. Som psykologiforskaren och doktoranden Maria Barbosa-Ducharne och Joana Soares (2016) skriver så handlar communicative openness inte bara om att utbyta information, utan också om att ge uttryck för känslor och övertygelser genom att dela dem med andra (Barbosa-Ducharne & Soares, 2016). Enligt Barbosa-Ducharne & Soares (2016) ger Felicia uttryck för de känslor, tankar och åsikter hon har om dotterns adoption (och adoption generellt) när hon tillämpar communicative openness. Likt Felicia, noterade jag att Kristina var mån om att hennes barn skulle ha kunskap om sina barns bakgrund. När jag frågade Kristina hur mycket hon visste om barnens bakgrund berättade hon att hon inte visste något om barnens tidigare familjer eller vårdnadshavare. Jag: “Hur mycket vet dina söner om det då?” Kristina: ”Nä men de vet ju lika mycket som jag vet ” Jag: “Så ni har pratat om det?" Kristina: “Ja, absolut. Tao var ju fem så han kommer inte ihåg jättemycket från Vietnam, men ändå lite om resan och så där. Jag skulle aldrig kunna säga “nej jag födde dig” [skratt] det går ju inte. Adamo var ju bäbis så han minns ju inte det, men vi har ju pratat mycket om det och vi har ju köpt jättemycket adoptionsböcker.” 18 Figur 1 Bild från en av Kristinas adoptionsböcker Figur 2 Bild från en av Kristinas adoptionsböcker , När Kristina berättade att hennes söner visste lika mycket som henne fick jag uppfattningen att hon tyckte att det var en självklarhet. Om vi jämför detta med empirin från den antropologiska studien How to (not) talk about adoption (Frekko et al., 2015), blir det tydligt att detta inte är en självklarhet för alla adoptivföräldrar. Studien visar att spanska adoptivföräldrar undviker att tala om adoption med sina barn. Frekko et al. (2015) som är författare till studien kallar det “communicative vigilance". Detta syftar till ett varsamt sätt att prata om adoption eller att inte behöva prata om adoption, genom att aktivt censurera och undvika samtalsämnet. I studien kommer författarna fram till att communicative vigilance även belyser synen på familjebildning i Spanien, där synen är att föräldrar och barn ska vara fenotypiskt lika varandra. Detta är dock inget som föräldrarna uttrycker, istället försöker de dölja detta genom att ha inställningen att internationell adoption är lika värdefullt och likvärdigt som det traditionella sättet att skaffa barn (Frekko et al., 2015). Frekko et al. (2015) visar att communicative openness inte är ett vedertaget kultur- och nationsöverskridande fenomen som går att applicera på alla adoptivfamiljer. Detta indikerar att begreppet troligtvis är mer komplicerat än så och att det finns omkringliggande aspekter som påverkar i vilken utsträckning adoptivföräldrar väljer att kommunicera öppet om adoption med sina barn. Att communicative openness varierar i förhållande till sammanhang framkom också under min intervju med Elias inne på ett café i centrala Göteborg, där han bland annat sa: “Det kan vara tufft ibland när [barnen] frågar känsliga saker och så kanske man känner att de inte är riktigt 19 mogna för att ta in det där. Då får man någonstans hitta någon medelväg.” Jag blir nyfiken och frågar Elias vad det kunde vara för typ av känsliga saker han menade. “Ja det kan vara om barnens föräldrars bakgrund som kan vara laddat och så, då är frågan – ska en nioåring få veta det redan nu eller ska vi vänta lite.” Detta visar ett annat sätt att resonera kring communicative openness, Elias gör en avvägning kring hur mycket han ska berätta för sina barn om deras biologiska föräldrar. I det här fallet väljer han att se till barnens ålder och mognad i första hand, trots att det innebär att han inte är helt transparant i förhållande till sina barn om det han känner till. Man kan ju alltid bli anklagad som förälder; “varför gjorde du inte detta?” men så länge man känner sig trygg med “vi upplevde att du inte var mogen för att veta det tidigare", det är så man får göra. Sen kan de bli jättearga och skälla och så, men då gjorde vi det utifrån intentionerna att “vi trodde det var bäst för dig då”. Men ibland är det inte enkelt. Elias intention att göra det som var bäst för sina barn vägde tyngre än communicative openness. Elias var dock mån om att förtydliga att han aldrig har haft som uppsåt att ljuga för sina barn om deras adoption. Vid ett av tillfällena säger han: “Börjar vi ljuga så har de inga andra att lita på. Det kan vara jobbigt ibland, men far vi med osanningar så har de inga andra att vända sig till." I samband med fokusgruppen lyfter Bea en annan aspekt som hon anser försvårar för föräldrar att vara helt transparenta gentemot sina barn. Hon säger att vissa adoptivfamiljer inte alltid känner till all information, och därför blir det svårt för dem att berätta för sina barn när föräldrarna själva inte är helt säkra. Hon berättar även om sin dotter som var jättearg på sin biologiska mamma som valde att adoptera bort henne. Bea och hennes dotter hade efter det läst på om omständigheterna och fått reda på att det var en svältkatastrof i landet när dottern adopterades bort. Bea vågade däremot inte säga till sin dotter att det var anledningen hon adopterades bort, eftersom det likaväl hade kunnat vara för en annan anledning. På samma sätt uttrycker Cecilia ovisshet kring varför hennes barn adopterades bort, hon säger: “Jag hoppas att allt har gått rätt till vid deras adoptioner, men jag kan aldrig lova det [paus] och de sakerna vi har, det har de själva, och de själva har full kunskap om sin egna bakgrund, för det såg jag till att de hade vid skolstart”. 20 En ytterligare aspekt kring öppenhet och transparens som föräldrarna nämnde var att inte prata för mycket om adoptionen. Felicia och hennes man berättade att man som adoptivföräldrar inte ska prata om adoptionen för mycket, utan försöka begränsa det till när barnen själva vill prata om det. Den här principen bekräftar även Lena, som själv har hållit föredrag på obligatoriska föräldrautbildningar. Då kommer alltid frågan om hur mycket ska man berätta. Och då kommer det generella svaret att man ska berätta när barnen frågar. Det är ingen idé att sitta och berätta en massa saker om de inte undrar någonting, men jag tror de flesta av oss adoptivföräldrar vi — vi berättar nog kanske mer [skratt] av välvilja tror jag. Föräldrarnas utsagor tyder på communicative openness inte alltid är självklart, utan beror på sammanhang. Föräldrarnas uttalanden tyder på att de väljer att anpassa sin kommunikation med sina barn med hänsyn till vad de tror är bästa för barnen. En antropolog som styrker detta analytiska påstående är David Lancy. I sin bok The Anthropology of Childhood (2017) skriver Lancy om skillnaderna mellan neontokratiska och gerontokratiska samhällen (Lancy, 2017:3). Neontokratiska samhällen är barncentrerade samhälle där barnen har högst prioritet. I gerontokratiska samhällen är synen på barn utifrån ett utilitaristiskt perspektiv, det vill säga utifrån ett synsätt som ger upphov till största möjliga nytta för så stor andel människor som möjligt. Ett vanligt förekommande fenomen i gerontokratiska samhällen är att barn placeras i andra hushåll för att de anses kunna bidra mer där än i sina ursprungliga hushåll. I Sverige är vi dock mer vana att betrakta adoption ur ett neotokratiskt perspektiv. Här väljer människor att adoptera barn främst för att förverkliga sina drömmar om att bli föräldrar och för att kunna ge och ta emot kärlek, även om det kräver mer ansträngning och ökade ekonomiska kostnader (ibid:27-29,58-59). Vårt neotokratiska samhälle kan tolkas som en förklaring till föräldrarnas intention att i första hand göra det som de anser är bäst för sina barn, i förhållande till ett gerontokratiska samhälle där exempelvis den äldre populationen kan anses vara mer prioriterade (ibid:3). Föräldrarnas välvilliga intention formar hur, när och vad de väljer att ta upp kring sina barns adoption och bakgrund; men i första hand strävar föräldrarna att vara så öppna och transparenta de kan. 4 4 Vad det är som skiljer den här studien och Frekkos studie i Spanien kan däremot inte besvaras med hjälp av Lancys modell. Skillnaden kan bero på ytterligare aspekter. 21 Figur 3 Neontocracy vs gerontocracy Det naturliga släktskapet I samtal med föräldrarna upplevde jag att de var positiva till att deras barn tog del av information som är kopplat till deras ursprungsländer. Trots att det inte stämde överens med det Kristina hade hört i de adoptionskretsar hon hade befunnit sig i, försökte hon ändå uppmuntra sin son Tao till att behålla sitt modersmål. Kristina förklarar: Om man pratar i adoptionskretsar, då är det så här [att] barnet bara vill släppa allt och knyta an till sin nya familj. De vill, kanske inte medvetet, glömma språket och lära sig det nya språket. Han var ju ändå fem år och kunde vietnamesiska. Vi hade en dam som kom hem till oss och lagade vietnamesisk mat. Han gillade henne jättemycket och fortsatte prata vietnamesiska med henne — lite locka med maten [skratt]. För jag tänkte så här “det kanske är kul!”. […] det blir ändå så när man kommer i tonåren och blir lite mer intresserad av sitt ursprung, och en del kanske ångrar att de tappat sitt språk. Det hade varit coolt att kunna sitt språk och sådär. Så jag tänkte: “vi provar!” Kan han fortsätta komma ihåg så är det kul. På liknande sätt uppmuntrade även Cecilia sina söner att ha kvar sina modersmål. 22 Cecilia: Kristoffer har ju behållit sin engelska, så han går ju på modersmål varje vecka. Neo har jag försökt, det har inte gått så bra med mandarin. Han tycker att hans släkt som finns kvar i Taiwan kan lära sig engelska istället. [...] Jag: Men verkar han inte intresserad av att lära sig mandarin? Cecilia: Nä. Alltså vi har gått [på] såna kurser och det har varit sådär. Samtidigt är det inte konstigt för vi kan ju inte behålla språket naturligt hemma. När han var liten så fanns det sagoläsning, så vi har varit iväg på biblioteket på sagoläsning och allting. Vi har ju försökt i alla fall. [paus] Vi har till och med erbjudit att han kan se Greta gris på mandarin. [...] I boken Race, ethnicity and nation: Perspectives from genetics and kinship beskrivs en berättelse av Marre, där en mamma uttrycker att hon vill att hennes adopterade dotter från Kina ska lära sig sitt språk för att bevara sin kultur. Wade menar att detta indikerar att mammans syn på kulturen, är att den är medfödd och därav är en “naturlig” del av dottern (Wade, 2007:15,73). Trots att föräldrarna i denna studie inte explicit har uttryckt att de vill bevara sina barns kultur, har de istället talat i termer om bakgrund, ursprung och rötter. I samtal med föräldrarna har jag kunnat skönja hur de har försökt bejaka sina barns bakgrund. Cecilia var en av flera föräldrar som var mån om att berätta, visa och låta sina barn vistas i miljöer som hon ansåg knöt an till deras bakgrund. Vi har försökt bada dem i deras ursprung på olika sätt. Vi har varit iväg på Gothia cup och sett de afrikanska, zimbabwiska och taiwanesiska lagen, […] Kristoffer har varit med och sett Desmond Tutu på bokmässan när han var liten, så vi har försökt få dem att se de här sakerna och vara stolta över sin bakgrund, som asiat och afrikan. Föräldrarnas vilja att bejaka sina barns bakgrund menar Wade kan ha sin förklaring i den naturalistiska synen på släktskap. Efter att ha genomfört några intervjuer började jag fundera på varför det var viktigt för vissa av föräldrarna att deras barn kunde sitt modersmål eller känna sig stolta över sin bakgrund. När jag studera det vidare kunde jag tyda av deras resonemang att betydelsen av naturligt blodsband också var av vikt för många av föräldrarna. Detta märktes 23 tydligt under intervjun med Lena när hon berättade om hur mycket hon trodde att hennes döttrar hade präglats av att bo i ett asiatiskt land. Det tror jag har präglat dem jättemycket i sin uppväxt. Förutom att ha den här utlandsupplevelsen, som det hade varit för alla barn, så tror jag att det här att de själva är asiatiska och kom till ett land som också var asiatiskt. Jag tror det har varit viktigt för dem, eller att det har spelat roll kanske jag ska säga snarare. Jag tror det har gett dem lite mer stolthet till sitt eget ursprung. Att man kan se att asiater är väldigt duktiga, att man är framgångsrik, […] men ja, jag tror man kan känna en väldig stolthet för att vara asiat. När jag sedan frågar Lena vad hon tror behovet av att känna stolthet till ursprunget bottnar i, svarar hon: Nä alltså, jag tror inte att det kommer från ett behov hos dem, utan att det kommer från kanske både min egen erfarenhet som adopterad. Jag känner att det är viktigt att de känner en stolthet, att de vet att det är så vi ser på det här, ja, det här lite annorlunda föräldraskapet. Att det inte är någon sådan här sista utväg. Det är någonting som vi har valt och som vi alla är stolta över och glada över. [...] Lena framhåller hur viktigt det är för henne att hennes döttrar är stolta över sina ursprung. Jag tolkar det Lena säger som att hennes döttrars asiatiska bakgrund är en betydelsefull del av dem – en del av deras identitet. När hon säger “det här att de själva är asiatiska och kom till ett land som också var asiatiskt.” speglar en syn på att det asiatiska ursprunget delas med andra och skapar samhörighet mellan människor från liknande geografiska områden. Wade skriver att sambanden mellan släktskap, nation och ursprung har påpekats i flera studier tidigare och att sambanden mellan ras, släktskap och nation grundar sig i föreställda likheter och tankar om samhörighet. Dessa kategorier skapar samhörighet mellan människor som relaterar till varandra till följd av att de delar nationellt ursprung, blodsband eller utseendemässiga särdrag. Baserat på den här diskussioner kan vi förstå hur naturbegreppet inom släktskapet får en betydelse för föräldrarna, i och med föreställningarna om att dessa kategorier ger upphov till en “naturlig samhörighet” (Wade, 2007:7–8). Vid delat blodsband är det inte blodet i sig som är det centrala för släktskapet menar Howell (2003), det är vad blodet tillför till kontexten av släktskap som är meningsskapande. Att dela 24 blodsband innebär att dela vissa fysiska likheter och andra egenskaper som intressen, förmågor och personlighetsdrag. Detta kan sägas skapa den sociala delen av släktskap som bidrar till att skapa en känsla av tillhörighet och samhörighet (Howell, 2003:466). Howell och Wades analytiska diskussioner som grundar sig i en föreställning om samhörighet genom nationellt ursprung och utseendemässiga särdrag synliggörs också i föräldrarnas resonemang kring sina barn bakgrund, ursprung och rötter. Likt Wades tolkning av mamman i den spanska studien, vittnar denna föreställning om att föräldrarna ser sina barns bakgrund och ursprung som naturligt nedärva. Ur Wades diskussion om naturligt skapade samhällen, är barnens bakgrund en produkt av samhället de föddes in i. Samhällen är i sig också en naturlig produkt av alla unika mänskliga egenskaper som i grund och botten också har sin utgångspunkt i den mänskliga reproduktionen. Det innebär att det sammanhang barnen föddes i, språket, kulturen, samt levnadssättet kan ses som naturligt förankrade till barnen själva. Sammanfattningsvis valde föräldrarna att bejaka sina barns “naturliga släktskap”; det vill säga deras bakgrund, ursprung och rötter, trots att barnen hade kinnats in i den nya familjen och knutit nya släktskapsband. Studien har visat att föräldrarna bejakar kulturella släktskapsband som skapas genom adoptionen. Studien visar också att föräldrarna tar hänsyn till naturliga släktskapsband såsom blodsband, nationellt arv och utseendemässiga särdrag som anses naturligt nedärvda hos barnen. Det anses skapa en känsla av samhörighet; som tas till uttryck i föräldraskapet när föräldrarna uppmuntrar sina barn att känna stolthet, lära sig sitt modersmål eller ta del av specifika kulturevenemang. “Folk tror inte att jag är svensk” Bea och jag sitter vid ett bord längst in i hörnet på ett café. Jag känner hur stämningen har gått från att ha varit trevlig och lättsam till att ha blivit mer lågmäld och fragil. Bea har precis berättat hur gränslösa människor har varit när hon har varit med sina barn ute i offentliga miljöer. Hon beskriver bland annat hur människor de inte känner kan börja fråga varför barnen lämnades bort till adoption och vad Bea och hennes man egentligen vet om barnens biologiska föräldrar. Hon säger att hon inte upplever det på samma sätt längre, men nu är det barnen som får frågor istället. “Nu är det ju inte så, utan nu är det kanske de som blir frågade mer, eftersom vi inte går sida vid sida i offentligheten längre. [...] Nu kanske inte folk gissar alla gånger att de är adopterade, utan mera – ja, de kommer inte från Sverige liksom”. 25 Under promenadintervjun i Slottsskogen uppger även Felicia att personer hon inte känner har ställt frågor om hennes dotter. “Folk frågar på öppna förskolan om det är mitt barn, för vi ser inte likadana ut” säger Felicia. Jag blir tyst en stund. Eftersom jag inte vill kliva ur min forskarroll håller jag mig från att reagera och säger därför istället: “ja, hur svarar man på en sån sak?". Varpå Felicia säger “Nä alltså det har jag tänkt jättemycket på själv. Hon förstår ju inte själv att hon ser annorlunda ut. Jag vet liksom inte [paus] man vill ju rusta henne för den typen av kommentarer hon kommer få, men jag vet inte riktigt hur man gör det” Majoriteten av föräldrarna uppger att de vill rusta och förbereda sina barn för eventuell rasism och rasifiering som barnen riskerar att möta i livet. Föräldrarna som själva inte har upplevt rasism uttrycker viss oro för att inte ha förmågan att guida sina barn. Bea beskriver det bland annat som en brist, eftersom hon inte kan ge sina barn konkreta råd på hur de ska hantera situationer när de utsätts för rasism och rasifiering. Sen så oroar man sig också för hur samhället är med politiska strömningar och sånt här [paus] det känns ju inte bättre. Och där har ju jag [paus], alltså det är ju en brist – att jag inte kan vägleda mina barn på det sättet i hur man ska navigera och hantera situationer, då de kan bli utsatta på ett sätt som jag aldrig blir. Jag tolkar sättet Bea resonerar på som att hon är raical-aware. Hon känner sig däremot osäker i hur hon ska hjälpa sina barn med racial-navigation, det som Fogg-Davis menar är att praktiskt kunna navigera mellan den sociala kategoriseringen och den egna identiteten (Fogg-Davis, 2001:16-17). Detta förde mig tillbaka till min intervju med Elias som berättade om hur svårt det var för honom att svara på frågan “var kommer du från”. Elias som själv har adopterats utgick oftast från sin egna erfarenheter av att vara adopterad. “[…] jag har ju också bara fått höra den jävla fråga ‘var kommer du från?’, jag svarade ju alltid fel. Det vet jag ju inte om det är Sverige eller [landet jag adopterades från].” Jag upplever att de flesta av föräldrarna är oroliga för att deras barn ska uppleva saker och känna liknande känslor som Elias, som när han inte vet hur han ska bemöta frågan “var kommer du från?”. För att barnen ska kunna navigera den sociala kategoriseringen som de tillskrivs till följd av rasifiering behöver de tillägna sig olika strategier. Detta för att kunna förstå sig själv utifrån andras kategorisering av dem, samtidigt som de bejakar sin egna identitet och självbild (Fogg-Davis, 2001:17). Trots att Elias och barnen till stor del är uppväxta i Sverige, pratar svenska och möjligtvis identifierar sig som svenskar så är 26 det inte så de uppfattas. Därför menar Fogg-Davis att dessa personer behöver tillämpa racial- navigation för att kunna navigera i den här dissonansen. “Racial navigation recognizes the practical and strategic need to make sense of onself within a social ontology of racial categories, to see onself through the eyes of others in order to challenge that imposition and create new racial menings for onself.” (Fogg-Davis, 2001:17) Howell (2003) som beskriver synen på internationellt adopterade i Norge menar att när adopterade barn kinnas in i den nya familjer går de igenom en process som hon kallar en transsubstantiation. Processen innebär att barnen tas in av en ny familj, socialiseras i ett nytt sammanhang och lär sig de kulturella normer norska barn lever efter, samtidigt som utseende och biologi förblir detsamma (Howell, 2003:469–470). Denna transsubstantiation kan förklara varför föräldrarna är angelägna om att lära sina barn racial-navigation; för att kunna bemöta frågor och föreställningar som dyker upp till följd av att de kategoriseras utifrån sina utseendemässiga särdrag (Hübinette & Tigervall, 2016:225). Trots att föräldrarnas barn lever enligt svenska kulturella normer, är föräldrarna övertygade om att de kommer ifrågasättas och inte betraktas som svenskar. Detta bekräftar även Bea i följande uttalande: “Man kan liksom inte bara säga ‘ja men mina barn är ju adopterade, de är faktiskt lika svenska som [alla andra], ja. Det räcker inte, för det är inte så de blir sedda […]”. I samtal med föräldrarna försökte jag också ta reda på hur de går till när de försöker tillämpa racial-awareness och racial-navigation i praktiken när de interagerar med sina barn. De flesta av föräldrarna beskrev att de har pratat med sina barn om det. Så här förklarade Elias hur han tyckte att man som adoptivförälder kan göra: Man kan förklara för sina barn att samhället ser ut så här. Det kommer vara tufft, ni kommer gå igenom saker som jag inte kan skydda er från, det kan jag inte. Jag kommer inte kunna vara där överallt, det går inte, men så tidigt tala om; vi har ett sådant samhälle, vi får lov att tycka saker om människor, vi får inte ge oss på fysiskt eller kränka människor, men vi får säga saker, och inte ta det personligt. Även om det kan vara ett svårt samtal att ta med sina barn anser Kristina att det viktigt att informera och upplysa sina barn om den rasismen som finns i samhället. Inte minst är det bra att ha en konversation med barnen om hur de ska agera om de någon gång skulle bli utsatta. 27 Det är ju mycket prat inom adoptionsvärlden att adoptivföräldrar kanske inte ser rasism, för att man själv inte varit utsatt. […] och att barnen växer upp i en så svensk kontext så att det kan bli en väldig krock när man fattar att: “folk tror inte att jag är ‘svensk’, för att jag inte ser ut som alla andra.” Då gäller det ju att informera om det här och jag tror att jag har gjort det, men det är ju tufft att säga: “Någon gång kommer du träffa någon som [paus] inte bemöter dig alls trevligt”, men det måste man ju ändå säga. […] Jag har tänkt mata dem med att det är de andra som är dumma i huvudet. […] så att man kan ha lite så här: “aja, jag har ju ett skydd mot det för jag har lärt mig att det är den [personen] som har fel eller det är den som är konstig och knäpp, och inte jag.” Både under de individuella intervjuerna och under fokusgruppen får jag höra flera föräldrar vittna om händelser och situationer då deras barn har fått utså diskriminerande och verbalt påhopp. Föräldrarna var därför angelägna om att informera sina barn och göra dem medvetna om rasismens existens. “Det är inte rätt, men det är så det funkar. Säger jag inget så lämnar jag dem vind för våg“ säger Bea under fokusgruppen. Genom att samtala med barnen förvarnar föräldrarna dem för den rasism och diskriminering de riskerar att möta. Utöver att samtala med barnen berättade bland annat Cecilia om andra sätt hon förhöll sig på: “Jag har ju valt att släppa honom betydligt tidigare i livet. […] Innan pandemin, när han var typ sex så satt vi på olika ställen i vagnen och då såg jag hur han uppförde sig och skötte sig, och så har han släppts pö om pö.” Jag tolkar Cecilias uttalande som att hon har valt att släppa sin son succesivt för att hon ska se hur han klarar sig på egen hand. Föräldrarna är måna om att lära sina barn racial-awareness och racial-navigation för att förbereda sina barn, om de skulle utsättas för rasism. För att uppnå detta försöker de samtala med barnen om den rasism som finns i samhället. Eftersom föräldrarna är medvetna om att de inte kan skydda sina barn från allt, vill de försäkra sig om att barnen är rustade för att kunna skydda sig själva. Detta framkom bland annat hos Elias som sa: “ni kommer gå igenom saker som jag inte kan skydda er från”. Trots att racial-awareness och racial-navigation uppfattades som viktigt för föräldrarna, vittnade Kristina och Ingrid om en annan aspekt som adoptivföräldrar bör vara vaksamma på. 28 “Det som adoptivföräldrar har blivit lite beskyllda för eller varnade för är att man undervärderar rasismen som barnen kan bli utsatta för. Så då vill man ju inte göra det, men man vill ju inte övervärdera den heller så att den begränsar.” Likt Kristina, menar Ingrid att det är bra att vara medveten om omständigheterna. På samma sätt är det bra att vara medveten om att omständigheterna inte behöver innebära problem. Just att man ska ha en insikt i att det behöver inte gå åt helvete, men det kan vara besvärligt att faktiskt vara adopterad; att vara brun i en vit familj eller se annorlunda ut i jämförelse med alla andra. […] jag tycker man ska vara medveten om de sakerna och att det kan bli [tung utandning] problematiskt, det behöver inte bli det men det kan bli det. I denna studie har det framkommit att föräldrarna betonar vikten av racial-awareness. De har även uttryckt en vis oro för att vara för racial-aware. Baserat på föräldrarnas utsagor uppfattar jag att de även behöver reglera sin racial-awareness för att inte begränsa sina barn. Så här resonerade Kristina: Jag vill inte särbehandla honom eller diskriminera honom. Jag känner ju att jag skulle ha jättesvårt att skicka honom till USA, till exempel. För det känner jag att [paus] typ ett utbytesår, vad kan han råka ut för? Det känner jag [paus] det kommer han nog inte få alltså. Det Kristina menar är att hon eventuellt inte skulle våga låta sin son åka till USA, eftersom hon är rädd för vad han kan råka ut för. En stund senare tillägger hon: Det vill man inte att han ska lida av så att säga, eller begränsas av för att jag inte förstår den reella risken eller att det kanske inte finns någon risk för att vi ser olika ut. [...] men [vi] är inte där än, jag kan bearbeta det några år [skratt]. I denna studie har det visat sig vara svårt för vissa föräldrar att veta hur de ska rusta sina barn för den rasism de tror att deras barn riskerar att möta. De flesta försökte prata med sina barn om rasism, samtidigt som de försökte bistå sina barn genom racial-navigation. Bea som uppgav att hon aldrig hade blivit utsatt för rasism upplevde att hon inte kunde hjälpa sina barn på det sättet hon hade önskat. Andra föräldrar uppger också att det är viktigt att inte övervärdera rasismen eftersom det då finns en risk att man som förälder begränsar sitt barn. 29 Avslutning och diskussion Med bakgrund till de behov och omständigheter som svenska myndigheter identifierat hos adopterade personer, har jag undersökt vad adoptionen har för betydelse för svenska adoptivföräldrars föräldraskap. Med hjälp av ett antropologiskt perspektiv har jag försökt skapa en holistisk förståelse för hur föräldrar som har fått barn genom internationell adoption tänker och resonerar kring sitt barns adoption och bakgrund, samt hur detta kommer till uttryck i deras föräldraskap. I denna studie har jag studerat sju föräldrar som var hemmahörande i Göteborg eller i närliggande kommuner och regioner, med undantag från en förälder som var hemmahörande i Stockholm. Trots att föräldrarna hade adopterat barn från olika länder, samt att två av föräldrarna själva var adopterade kunde jag i denna studie skönja diverse tematiska likheter i hur föräldrarna motiverade och resonerade kring sitt föräldraskap. De teoretiska ramverk som har används för att analysera studiens data har varit communicative openness, racial-awareness, racial-navigation samt antropologen Peter Wades definition av natur och naturligt släktskapsband. Baserat på analysen har jag kunnat se att öppenhet och transparens är en vägledande princip för föräldrarna när de kommunicerar med sina barn kring deras adoption och bakgrund. I den mån det var möjligt försökte föräldrarna vara så transparenta de kunde med sina barn. Beroende på barnens ålder, mognad, hur känslig information det var och hur mycket föräldrarna själva visste kunde de däremot resonera annorlunda. Föräldrarna utgick från det de trodde var bäst för sina barn. Baserat på en spansk antropologisk studie (Frekko et al., 2015) och antropologen David Lancys diskussion om neotokratiska samhällen (Lancy, 2015) har studien visat att föräldrarnas välvilja gentemot sina barn har varit den ledande drivkraften i hur och när de valt att samtala med sina barn kring ämnen som berör barnens adoption och bakgrund. Detta är i linje med Wades (2007) definition av naturbegreppet som beskriver kategorier, så som släktskap, som naturligt ordnade. Genom att applicera naturbegreppet kan vi lättare förstå betydelsen av barnens adoption och bakgrund för föräldrarna, eftersom barnens släktskapsband är förknippade med deras blodsband, som knyter barnen till landet de adopterades från. Likt tidigare svensk forskning som berör adopterades roll i samhället, samt den adopterades syn på den egna identiteten, har även denna studie kommit att beröra liknande teman. Föräldrarna har uttryckt oro för att deras barn ska stöta på rasism, rasifiering och diskriminering. Deras medvetenhet om rasismens existens beskriver Treitler (2014) som 30 racial-awareness. Något som Treitler inte berör är hur racial-aweerness kan få föräldrar att övervärdera risken av rasism, till den gräns att de tenderar att vilja begränsa sina barn. Utöver det har studien även kunna beskriva hur föräldrar vill rusta sina barn för den rasism och rasifiering de riskerar att möta i livet. Studien visar även att begreppen racial-navigation och racial-awareness överlappar varandra när föräldrarna försöker rusta sina barn och göra dem medvetna om rasismen i samhället. Sammanfattningsvis har jag hittat belägg som tyder på att dessa föräldrar bejakar sina barns adoption och bakgrund, genom bland annat försöka verka för en öppen och transparent kommunikation med sina barn. Inte minst har synen på släktskap och släktskapsband varit viktig för att förstå betydelsen av barnens bakgrund. Barnens bakgrund har även visat sig ge upphov till föreställningar om samhörighet och tillhörighet hos föräldrarna. Detta kan tolkas som ett sätt att motsätta sig den sociala raskategoriseringen, som innebär att barnen rasifieras och därmed inte uppfattas som svenskar. Det går däremot utanför denna studies ramar att styrka ett sådant samband. För framtida studier hade det varit intressant att undersöka om ett sådan samband finns och vad det grundar sig i. En ytterligare studie med ett mer riktat fokus hade kunnat generera data som avslöjar hur föräldrar såväl hanterar som resonerar, kring rasism och rasifiering som riktar sig mot deras barn. Som tidigare nämnts ger denna studie endast en översikt kring detta tema. Referenser American Anthropological Association. (n.d.). AAA Statement on Ethics - Learn and Teach. Www.americananthro.org. Retrieved June 7, 2023, from https://www.americananthro.org/LearnAndTeach/Content.aspx?ItemNumber=22869# donoharm Andersson, M. (2010). Blodets och rötternas logik: Internationell adoption i välfärdens diskursiva praktik (p. 166) [Doctoral thesis, monograph ]. Retrieved April 16, 2023, from https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:354987/FULLTEXT01.pdf Barbosa-Ducharne, M. A., & Soares, J. (2016). Process of adoption communication openness in adoptive families: adopters’ perspective. Psicologia: Reflexão E Crítica, 29(9). https://doi.org/10.1186/s41155-016-0024-x 31 Bornstein, M. H., & National Institute Of Child Health And Human Development. (2002). Handbook of Parenting : Volume I, Children and Parenting. (3rd ed.). Lawrence Erlbaum Associates. New york. Brodzinsky, D. M. (2005). Reconceptualizing Openness in Adoption: Implications for Theory, Research, and Practice. Psychological Issues in Adoption: Research and Practice. Danzak, R., Gunther, C., & Cole, M. (2021). Someone Else’s Child: A Co-Constructed, Performance Autoethnography of Adoption from Three Perspectives. The Qualitative Report, 26(3). https://doi.org/10.46743/2160-3715/2021.4692 De Graeve, K. (2012). “Making families”: parenting and belonging in transnational adoption in Flanders. Afrika Focus, 25(2). https://doi.org/10.21825/af.v25i2.4952 De Graeve, K. (2013). Festive gatherings and culture work in Flemish-Ethiopian adoptive families. European Journal of Cultural Studies, 16(5), 548–564. https://doi.org/10.1177/1367549413476009 Dewalt, K. M., & Dewalt, B. R. (2011). Participant observation : a guide for fieldworkers. Rowman & Littlefield. https://books.google.se/books?hl=sv&lr=&id=ymJJUkR7s3UC&oi=fnd&pg=PP1&dq =participant+observation+method+anthropology&ots=Uivm5fDsTa&sig=G3vyHqyQ 7XALfM_jiZQk8pUUeE8&redir_esc=y#v=onepage&q=participant%20observation% 20method%20anthropology&f=false Diebolt, C., Rijpma, A., Carmichael, S., Dilli, S., & StörmerC. (2019). Cliometrics of the family. Springer. Faircloth, C., Hoffman, D. M., & Layne, L. L. (2013). Parenting in Global Perspective (pp. 1–17). Routledge. Fenton, E. (2016). The end of international adoption?: Altruism, reproductive markets, and the “healthy child” (pp. 1–224) [Thesis]. https://www.proquest.com/docview/1785775194?parentSessionId=PX%2FAZyDKd0 E2Sh7qCOkzggqehnla2yvtnXgARE6ZhFI%3D&pq- origsite=primo&accountid=11162# Fluehr-Lobban, C. (2008). Collaborative Anthropology as Twenty-first-Century Ethical Anthropology. Collaborative Anthropologies, 1(1), 175–182. https://doi.org/10.1353/cla.0.0000 32 FN:s kommitté för barnets rättigheter. (2013). Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 (2013) om Barnets rätt att i första hand få beaktat vad som bedöms vara barnets bästa. https://www.barnombudsmannen.se/globalassets/dokument/barnkonventionen/allman na-kommentarer/allman-kommentar-nr-14.pdf Fogg-Davis, H. (2001). Navigating Race in the Market for Human Gametes. The Hastings Center Report, 31(5), 13. https://doi.org/10.2307/3527700 Foucault, M. (1998). The history of sexuality. Volume 1, The will to knowledge. Penguin Classics. Frekko, S. E., Leinaweaver, J. B., & Marre, D. (2015). How (not) to talk about adoption: On communicative vigilance in Spain. American Ethnologist, 42(4), 703–719. https://doi.org/10.1111/amet.12165 Gubrium, J. F. (2012). The Sage handbook of interview research : the complexity of the craft (2nd ed., pp. 100–101). Sage. Hawley Grace Fogg-Davis. (2002). The ethics of transracial adoption. Cornell University Press. Howell, S. (2003). Kinning: the Creation of Life Trajectories in Transnational Adoptive Families. Journal of the Royal Anthropological Institute, 9(3), 465–484. https://doi.org/10.1111/1467-9655.00159 Hübinette, T., & Tigervall, C. (2016). Erfarenheter av rasifiering hos adopterade och adoptivföräldrar. Om betydelsen av ett icke-vitt utseende i den svenska vardagen. Socialvetenskaplig Tidskrift, 15(3-4). https://doi.org/10.3384/svt.2008.15.3-4.2569 Kasza, K. (2008). A mother for Choco. Puffin. Katz, K. (2012). Over the moon : an adoption tale. Square Fish/Henry Holt And Company. Lancy, D. F. (2015). The anthropology of childhood : cherubs, chattel, changelings (2nd ed.). Cambridge University Press. Lee, E., Bristow, J., Faircloth, C., & Macvarish, J. (2014). Parenting Culture Studies. Palgrave Macmillan UK. https://doi.org/10.1057/9781137304612 Leinaweaver, J. (2015). How Internationally Adoptive Parents Become Transnational Parents: “Cultural” Orientation as Transnational Care. Anthropological Perspectives on Care, 117–135. https://doi.org/10.1057/9781137513441_6 33 Maher, F. A., & Tetreault, M. K. (1993). Frames of Positionality: Constructing Meaningful Dialogues about Gender and Race. Anthropological Quarterly, 66(3), 118. https://doi.org/10.2307/3317515 Marre, D., & Leinaweaver, J. (2022). Solidarity exclusions: Problematizing kinship and humanitarianism from the perspective of transnational adoption. American Anthropologist, 125(1). https://doi.org/10.1111/aman.13794 Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd. (2020, June 23). Medgivande från kommunen. Mfof.se. https://www.mfof.se/internationella-adoptioner/att- adoptera/medgivande-fran-kommunen.html Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd . (2023, February 13). Adoptionsorganisationer. Mfof.se. https://www.mfof.se/internationella- adoptioner/adoptionsorganisationer.html Neil, E. (2009). Post-Adoption Contact and Openness in Adoptive Parents’ Minds: Consequences for Children’s Development. British Journal of Social Work, 39(1), 5– 7. https://doi.org/10.1093/bjsw/bcm087 Nyumba, T., Wilson, K., Derrick, C. J., & Mukherjee, N. (2018). The Use of Focus Group Discussion methodology: Insights from Two Decades of Application in Conservation. Methods in Ecology and Evolution, 9(1), 20–21. wiley. https://doi.org/10.1111/2041- 210x.12860 Omidian, P. (2009). Living and Working in a War Zone: An Aplied Anthropologist in Afghanistan. Practicing Anthropology, 31(2), 4–11. https://doi.org/10.17730/praa.31.2.j465m178w0037781 Robertson, J. E. (2002). Reflexivity Redux: A Pithy Polemic on “Positionality.” Anthropological Quarterly, 75(4), 785–792. https://doi.org/10.1353/anq.2002.0066 Socialstyrelsen. (2020). Nationell adoption - handbok för socialtjänsten (p. 9). Socialstyrelsen. Socialstyrelsen. (2022). Hur hälso- och sjukvården och socialtjänsten möter adoptionsspecifika behov hos adopterade . In Socialstyrelsen.se (pp. 1–107). https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint- dokument/artikelkatalog/ovrigt/2022-3-7809.pdf Sveriges Regering. (2021, October 28). Sveriges internationella adoptionsverksamhet – lärdomar och vägen framåt. 34 https://www.regeringen.se/contentassets/7e56cab33e394f23b825979669232acd/dir20 21_95.pdf Taylor & Francis Online. (n.d.). Adoption Quarterly. Taylor & Francis. Retrieved April 17, 2023, from https://www.tandfonline.com/journals/wado20 Thorbjörnson, J. (2021). 2020/21:400 Adoptioner från Chile. In Sveriges Riksdag (p. 3). https://data.riksdagen.se/fil/6064E5AA-9D61-4434-A9D7-BC32CBF5A7FD Treitler, V. B. (2014). Race in Transnational and Transracial Adoption. Springer. https://books.google.se/books?hl=sv&lr=&id=tblCBAAAQBAJ&oi=fnd&pg=PP1&d q=how+adoptive+parents+teach+transracial+children+to+cope+with+racism+%2B+ %22anthropology%22&ots=AE0ARpUJI6&sig=etKT13s9aer6_IijT_d74PM- 04M&redir_esc=y#v=onepage&q&f=false Vetenskapsrådet. (2017). God forskningssed. In Vetenskapsrådet (pp. 1–84). https://www.vr.se/download/18.2412c5311624176023d25b05/1555332112063/God- forskningssed_VR_2017.pdf Wade, P. (2007). Race, ethnicity and nation : perspectives from kinship and genetics. Berghahn Books. https://books.google.se/books?hl=en&lr=&id=ReaIyqM0esoC&oi=fnd&pg=PP11&ot s=xJUqb9kW23&sig=FcZ3UxBKHqNdARvU9iLckoaV92o&redir_esc=y#v=onepag e&q&f=false Wu, P., Robinson, C. C., Yang, C., Hart, C. H., Olsen, S. F., Porter, C. L., Jin, S., Wo, J., & Wu, X. (2002). Similarities and differences in mothers’ parenting of preschoolers in China and the United States. International Journal of Behavioral Development, 26(6), 481–491. https://doi.org/10.1080/01650250143000436 35