Vem är jag nu? En litteraturstudie om rollens påverkan på skådespelarens jag Ylva Salomonsson Elinor Svensson Ämnesprogrammet för gymnasieskola, inriktning teater Uppsats/Examensarbete: 15 hp Kurs: LGTA2G Nivå: Grundnivå Termin/år: HT2025 Handledare: Martin Göthberg Examinator: Elsa Szatek Nyckelord: Skådespeleri, rolltagande, teaterdidaktik, trauma Abstract Syftet med litteraturstudien är att kartlägga vad tidigare forskning säger om hur skådespelaren kan påverkas av att gå in i roll, hur trauman kan påverka och påverkas av rolltagarprocessen samt lyfta aspekter om hur teaterlärare kan vägleda elever i ett psykologiskt eller känslomässigt krävande rolltagande. Rolltagande är en central fråga inom teaterdidaktik och ett flertal kurser inom ämnet teater för gymnasieskolan innehåller karaktärsarbete. Eleverna förväntas skapa, uttrycka och gestalta sceniska karaktärer med kropp och röst. Därtill verkar processen att inta en roll kunna trigga tidigare trauman. Teaterlärare behöver ha förmågan att vägleda elever i arbetet att skapa och förhålla sig till en roll. Det granskade materialet är 19 vetenskapliga tidskriftsartiklar samt tre doktorsavhandlingar och är internationell forskning med barn, unga och professionella skådespelare. Huvudkriteriet för urvalet av texter är att deltagarna ska delta i en process där de går in i en roll. Resultatet rapporteras i de två huvudtemana Jaget i förändring och Rolltagande och trauma. Studien kommer fram till att skådespelaren kan få nya perspektiv på jaget genom att inta en roll. Rolltagandet kan ge en möjlighet att utforska och reflektera kring sitt eget och andras liv. Känslor som uttrycks i en roll kan ha påverkan på skådespelarens jag, genom att gränsen mellan skådespelare och rollfigur suddas ut (blurring) och genom att rollfigurens tankar och känslor tar över det egna känslolivet. Skådespelartekniker kan användas för att reglera rollens påverkan på jaget. Rolltagande kan också medföra ett växelverkande känsloutbyte mellan skådespelarjaget och rolljaget. Studien visar dessutom att det kan finnas risker med att skapa en roll utifrån egna känslor och minnen, då de kan trigga tidigare trauman. Dock kan rolltagande även vara ett sätt att bearbeta traumatiska upplevelser. Diskussioner förs kring teaterlärares beredskap i klassrummet, däremot påpekas även att huvudansvaret för elevers psykiska hälsa inte ligger hos teaterläraren. Förord Elinor: I starten av det här arbetet kände jag ett starkt motstånd och vilsenhet. Att spendera flera veckor med att gräva i ett ämne jag inte brinner för kändes tungt. Att hitta ett ämne som väckte lust, som också var förenligt med teaterdidaktik, upplevdes som mycket svårt. Men när vi hittade vår väg försvann hindrena. Under resans gång har jag skrattat, funnit inspiration och känt mig engagerad. Först vill jag rikta ett stort tack till dig Martin, för dina kloka ord och för att du tveklöst har trott på oss genom hela arbetet. Sedan vill jag rikta fokus till min skrivpartner, Ylva. Vi har haft ett självklart samarbete från start till slut och det har varit så enkelt att arbeta med dig. Med våra likheter och skillnader har vi burit varandra genom veckorna. Ett stort tack för vårt arbete tillsammans, för att vi arbetat på oavsett om vi känner oss låsta, för flexibiliteten och för att du fyller i där jag saknar ord. Ylva: När vi inledde det här arbetet var vi inne på temat trauma och jag pendlade mellan toppar och dalar. Timmarna i sökmotorerna och den efterföljande läsningen gjorde mig inte motiverad, vilket säkert märktes, men när vi bytte riktning så tändes en gnista. Var går gränsen när en och samma kropp ska rymma både skådespelarens- och rollfigurens jag? Och vad är jaget? Det var frågor som jag genuint undrade och målet med uppsatsen blev att få svar, istället för ett arbete som bara skulle bli gjort. Jag vill tacka vår handledare som lett oss in på rätt spår när vi varit ute på villovägar och stöttat oss genom svåra teoretiska begrepp och stora psykologiska frågor. Tack Martin! När vi väl började skriva insåg jag vilket bra team jag och Elinor var. Det var så tacksamt att kunna bolla tankar, skriva och omformulera tillsammans. Med det sagt vill jag nu tacka min skrivpartner och vän Elinor, sökmotorernas drottning. Din positivitet och förmåga till snabba och nödvändiga beslut har hjälpt mig igenom det här. Vi har många timmars samtalstid bakom oss och jag hoppas att de många timmar som väntar inte bara kommer att handla om rolltagande och trauma. Vi vill tacka våra korrekturläsare, Anna Salomonsson och Helena Svensson, som tog sig an vår text med pigga ögon och gav oss ny energi. Innehållsförteckning 1. Inledning…………………………………………………………………………………… 1 1.1 Bakgrund och centrala begrepp………………………………………………………... 1 1.1.1 Teater och drama…………………………………………………………………...……. 2 1.1.2 Jaget……………………………………………………………………………………… 2 1.1.3 Rolltagande………………………………………………………………………………. 3 1.1.4 Trauma…………………………………………………………………………………… 4 1.2 Syfte och frågeställningar……………………………………………………………... 5 2. Metod……………………………………………………………………………………….. 6 2.1 Sökprocess…………………………………………………………………………….. 6 2.2 Urval av texter…………………………………………………………………………. 7 2.3 Analys av texter……………………………………………………………………….. 8 3. Resultat…………………………………………………………………………………….. 9 3.1 Jaget i förändring……………………………………………………………………… 9 3.1.1 Social förändring och nya perspektiv……………………………………………………. 9 3.1.2 Blurring och inside-out acting………………………………………………………….. 11 3.1.2.1 Negativ och positiv påverkan av blurring och inside-out acting…………………. 12 3.1.2.2 Marginell påverkan av blurring och inside-out acting………………………….... 14 3.2 Rolltagande och trauma……………………………………………………………… 15 3.2.1 Teater som traumatriggare……………………………………………………………… 15 3.2.2 Teater som traumabearbetning………………………………………………………..... 16 3.3 Resultatsammanfattning……………………………………………………………… 16 4. Diskussion………………………………………………………………………………… 18 4.1 Metoddiskussion……………………………………………………………………... 18 4.2 Resultatdiskussion……………………………………………………………………. 19 4.3 Slutsatser…………...………………………………………………………………… 21 4.4 Vidare forskning…………………………………………………………………...… 223 5. Referenslista…………………………………………………………………………….... 24 Bilaga 1: Söklogg……………...………………………………….……………...……….. 28 1. Inledning Att gå in i en roll är en central del av att spela teater, men vad händer med ens jag när man inte längre ska vara sitt vardagliga jag? Vad sker i gränslandet mellan rollen och jaget? Det är inte otänkbart att skådespelaren förändras vid skapandet av en roll. I den här litteraturstudien undersöker vi vad forskningen säger om jagets eventuella förändring vid rolltagande. Frågor om vad det innebär att spela en roll har vi människor ställt oss i årtusenden, ända sedan teaterns begynnelse. I Aristoteles (2021, s. 46) Om diktkonsten står det att en rollfigur i teater bör vara lik vanliga människor och att efterbildning, det vill säga att härma verkligheten, är något som ligger i människans natur. “Dels är det något naturligt för människan att efterbilda ända från barndomen [...] och hon förvärvar sina första kunskaper genom efterbildning. Dels finner alla människor nöje i efterbildningar” (Aristoteles, 2021, s. 28). Att efterlikna verkligheten och spela upp scenarier som om de vore på riktigt, är en del av vad teater är. För att efterlikna en verklig människa går skådespelaren in i en roll, det är både en uråldrig och modern tanke. Bland annat upplysningsfilosofen Diderot (1883), teaterteoretikern Stanislavskij (1950) samt nutida professorn och forskaren Bergman Blix (2007, 2015) undersöker rollen i förhållande till skådespelaren. Enligt ämnesplanen för skolämnet teater ska teaterlärare kunna vägleda sina elever in i roller. I ämnesplanerna för röst, scenisk gestaltning och sceniskt karaktärsarbete (2025) finns kriterier för att lära ut kunskap om karaktärsskapande. Även ämnet fysisk teater (2025) kan inkluderas om begreppet breddas till scenisk gestaltning, som fokuserar på samverkan mellan olika konstnärliga uttrycksformer, där skådespeleri och rollskapande ingår. Ett rimligt antagande är därför att teaterlärare kommer i kontakt med karaktärs- och rollskapande i sin undervisning, samt att eleverna förväntas utveckla förmågor kring det. De ska skapa, uttrycka och gestalta sceniska karaktärer med kropp och röst samt även kunna analysera och tolka scenisk gestaltning (Röst, Scenisk gestaltning, Sceniskt karaktärsarbete, Fysisk teater, 2025). Ett av ämnena som ingår i teater för gymnasiet är teaterteori (2025). Där ska teaterläraren lära ut olika skådespelarmetoder. Teaterteoretikern Stanislavskijs (1950) metod är en som ofta tas upp i svensk teaterundervisning, vilken utgår från att skådespelarna hämtar känslor och minnen från sig själva när de ska inta en roll. Det är något vi har erfarenhet av från vår VFU och från tidigare teaterutbildningar. Risken med att hämta från sig själv, är att känslorna eller minnena är för svåra och nära de egna och McFarren (2003) menar att traumatiska känslor kan väckas i den här processen. Teaterlärare kan komma att möta elever som genom rolltagande återupplever trauman och behöver således verktyg för att hantera en sådan situation. Även aspekten av rolltagande i förhållande till trauma kommer att avhandlas i den här litteraturstudien. 1.1 Bakgrund och centrala begrepp I det här avsnittet presenteras centrala begrepp för litteraturstudien i fyra underrubriker. Under den första rubriken, Teater och drama, redogörs för skillnader och likheter mellan de två begreppen samt hur de kommer att användas i uppsatsen. Därefter presenterar den andra rubriken, Jaget, olika uppfattningar om vad jaget är och hur begreppet kan användas i teatersammanhang. Under den tredje rubriken Rolltagande beskrivs processen att skapa och gå in i en roll samt begrepp kopplade till rolltagande. Under den sista rubriken, Trauma, förklaras det psykologiska begreppet trauma. 1 1.1.1 Teater och drama Sternudd (2000, s. 90) lyfter att teater innebär att arbeta i relation till ett scenrum. Teater kan ses som någon form av uppträdande framför publik där kommunikation mellan skådespelare, roller, berättelser och/eller publik är central (Järleby, 2005, s. 13–16). Historiskt har teaterundervisning fokuserat på flera delar inom teatern, både skådespeleri och uttrycksområden på och runt scenen som scenografi och kostym (Karlsson, 2020, s. 26). Dramapedagogiken, å andra sidan, kopplas till personlig utveckling och personliga uttryck och till skillnad från teater så är det dramaövningarna och inte själva föreställningen som är pedagogiskt nyttiga (Sternudd, 2000, s. 50). Gränsen mellan teater och drama är inte knivskarp. De är båda gruppdynamiska och har tydliga mål (Karlsson, 2020, s. 26) och uppspel för en publik kan förekomma även inom drama, då arbetsgruppen ofta är publik. Det är också vanligt att dramaövningar används som en del av arbetsprocessen i ett teaterprojekt (Järleby, 2005, s. 13–16). Vidare menar Järleby att de båda behandlar fiktivt material som om det vore på riktigt, att agerandet är en viktig faktor och att kommunikation står i centrum. Både teater och drama har använts som verktyg i undervisningsprocesser och som medel för att förstå mänskliga beteenden (Järleby, 2005, s. 13– 16). Utifrån de vetenskapliga texter som vi tagit del av, tolkar vi att de engelska orden theatre och drama används synonymt. Vi har lagt märket till att engelskans drama, till skillnad från i Sverige, ofta används i utbildningssammanhang i termer som till exempel “Drama School”, “Dramatic arts”, “Drama Studies”, “Educational Drama” och “Applied Drama”. Vi har valt att använda både begreppet teater och drama i vår studie eftersom de texter vi läst beskriver olika syften med teater- eller dramautövande. För att ge en tydligare beskrivning av texterna har vi valt att använda begreppet teater för de projekt som leder till ett framförande inför publik. Ordet används även i relation till skådespelarutbildningar och professionell verksamhet. Begreppet drama används i samband med de projekt som inte resulterar i en föreställning inför publik. 1.1.2 Jaget I teater görs det skillnad på jaget och rollen, där jaget är skådespelaren och rollen är rollfiguren. I Goffmans bok Jaget och maskerna (2014) beskrivs jaget på olika sätt. Bland annat beskrivs hur jaget skapas i socialt samspel med andra, hur du framställer dig själv i sociala sammanhang och hur du vill att en specifik mottagare ska uppleva dig (Goffman, 2014, s. 11–13). Järleby (2005) skriver att vi människor gärna upplever oss själva som unika och personliga, att det är svårt att tänka sig andra beteenden och upplevelser av sig själv när man vant sig vid ett yttre och inre agerande (s. 67). I kommunikationen under teaterrepetitioner när skådespelare ska prata om sin roll, så kan de ibland benämna rollen som “jag” eller prata om någon annans rollfigur som “du”. Göthberg et al. (2018) skriver om ett exempel från en teaterrepetition med gymnasieelever, där några elever bär fram en växt som scenografi till en trädgård. Innan scenen börjar frågar en av eleverna “Är det din trädgård?” varpå en annan elev bestämt svarar “Det här är min trädgård” (Göthberg et al., 2018, s. 253). Det här citatet visar hur eleverna som är ur roll ändå tänker “jag” om sina roller. Vidare betonar Schechner (1985) en dubbel negation i rolltagande. Jag – i det sammanhanget – är inte rollen men inte heller skådespelaren själv, utan något däremellan. Schechner tar upp exemplet om skådespelaren Laurence Olivier som spelar rollen som Hamlet: “Olivier is not Hamlet, but also he is not not Hamlet: his performance is between a denial of being another (= I am me) and a denial of not being another (= I am Hamlet)” (Schechner, s. 123). Rollfiguren existerar alltså i mellanrummet mellan vem skådespelaren är och rollen hen skapar. Skådespelaren rör sig mellan dessa “inte-jag” för att “bli” rollen. 2 För att analysera en skådespelares jag behöver forskarna, och därmed även vi, med nödvändighet vända oss till psykologin. Det finns en historisk koppling mellan de båda fälten, psykologi och teater, i och med teaterteoretikern Stanislavskij och psykologen Vygotskij. De var båda verksamma i Ryssland under förra sekelskiftet och använde varandras idéer i sina respektive fält (Göthberg et al., 2018, s. 249). Det psykologiska begreppet trauma kommer också att diskuteras i vår studie och definitionen av begreppet beskrivs mer detaljerat i ett eget avsnitt nedan. 1.1.3 Rolltagande Det vi i den här uppsatsen benämner som rolltagande är processen när en skådespelare går in i en roll. Begreppet kommer att användas oavsett om det rör sig om teater eller drama och oavsett om projektet spelas upp för en publik eller inte. Hallgren skriver i sin avhandling (2018) om hur skapandet “i-roll” är ett utforskande, där varken teaterläraren, regissören eller ens skådespelaren själv vet hur rollen kommer att bli. Processen är öppen och förhandlas fram (Hallgren, 2018, s. 175). Estetisk fördubbling är en term som används för att beskriva relationen mellan verklighet och fiktion (Hallgren, 2018, s. 21). När en skådespelare i roll möter en annan skådespelare i roll så möts de både utifrån sina rollfigurer och sig själva, därav fördubblas mötet. Skådespelaren har således en upplevelse av mötet i fiktionen samtidigt som mötet upplevs i verkligheten. Hallgren hänvisar till Vygotskij som beskriver att ett barn som leker kan känna sorg eller hat i leken och samtidigt njuta av den (s. 21). Att gestalta en roll så likt en “vanlig människa” som möjligt, som Aristoteles (2021) skriver, är även kopplat till en mer samtida teaterteoretiker, Konstantin Stanislavskij. Han skriver själv om hur han som skådespelare upplevde sig vara i gränslandet mellan rollen och jaget. As I walked home I caught myself repeating the gestures and gait of the character whose image I had created. [...] I was happy because I had realized how to live another person’s life, [...] I divided myself, as it were, into two personalities. One continued as an actor, the other was an observer (Stanislavskij, 1950, s. 21). Stanislavskij utformade skådespelarmetoden the System där skådespelaren, utifrån egna minnen och sin egen inlevelseförmåga, hittar rollens inre liv för att skådespela så naturligt som möjligt (Nationalencyklopedin, u.å.). Det är en populär skådespelarmetod som används flitigt i skådespelarutbildningar, bland annat vid Göteborgs universitet (2025), där Stanislavskijs metod nämns i skådespelarutbildningens innehåll. Regissören och teaterpedagogen Lee Strasberg utvecklade Stanislavskijs skådespelarmetod till den egna metoden the Method där han ville att skådespelarna skulle hitta “äkta” känslor (McFarren, 2003, s. 59). Fokuset låg framför allt på att låta skådespelaren hämta från sitt eget känslominne (emotional memory) (s. 49). Upplysningsfilosofen Denis Diderot skrev essän The Paradox of the Actor under slutet av 1700- talet och där beskriver han vad som utgör en skicklig skådespelare. “Actors impress the public not when they are furious, but when they play fury very well” (Diderot, 1883. s. 108). Diderot menar alltså att en skicklig skådespelare inte ska känna känslorna själv, utan spela känslorna på låtsas men så trovärdigt som möjligt. Däri ligger paradoxen. Det motsäger tolkningen av Stanislavskij- och Strasbergs metoder där skådespelaren ska hämta personliga känslor och själv känna dem för att kunna spela ut dem på scenen (Bandelj, 2003, s. 394). I engelskspråkig forskning används begreppet blurring för att beskriva hur gränsen mellan skådespelarens jag och rollfiguren kan suddas ut (Burgoyne et al., 1999, s. 157). Termen blur översätts till suddighet, suddiga konturer eller otydlighet (Nationalencyklopedin, u.å.). Vi har valt att inte översätta begreppet blurring eftersom det finns en risk att tolka det svenska 3 begreppet till att jaget suddas ut. När jaget går in i en roll suddas inte jaget nödvändigtvis ut, utan blandas med rollfiguren på olika sätt, vilket det engelska ordet blurring ger en tydligare bild av. Inside-out acting, är ett annat begrepp som är aktuellt i vår studie. Det är en teknik för att skapa en roll och myntades av Stanislavskij. Inside-out acting går ut på att utforska en roll genom skådespelarens egna minnen, känslor och psykologi. Det börjar alltså i skådespelarens inre och levs sedan ut genom rollen (Chrismon & Carter, 2023, s. 71). Det finns dessutom en motsatt teknik som kallas outside-in acting som istället börjar i skådespelarens kropp. Skådespelaren gör något fysiskt som väcker den inre känslan, vilken sedan kan spelas ut i rollen (Chrismon & Carter, 2023, s. 71). Ett annat begrepp som kommer att användas i vår studie är surface acting, vilket innebär att spela en känsla utan att uppleva den (Hochschild, 2012, s. 51- 60). Skådespelaren upplever alltså inte världen genom rollfiguren utan agerar eller uttrycker de aktuella känslorna genom fysiska handlingar, exempelvis gester. Stanislavskij myntade också begreppet deep acting. Det innebär att skapa en fantasivärld med hjälp av det undermedvetna och det halvmedvetna minnet. Genom att framkalla emotionella minnen och agera “som om” de var riktiga kan skådespelaren skapa situationer där känslorna uppstår naturligt inom skådespelaren (Hochschild, 2012, s. 51–60). Begreppen som beskriver strategier för rolltagande kan översättas till svenska, men då vi enbart behandlat texter på engelska har vi valt att behålla de engelska begreppen. Genom rolltagande under längre perioder kan skådespelaren tappa kontrollen över det egna jaget och riskera att tänka och bete sig mer och mer som sin rollfigur. Enligt Burgoyne et al. (1999, s. 163) kan det ske antingen genom att rollfiguren tar över skådespelaren på scen, eller så kan rollfiguren ta över utanför scenen så att skådespelaren tar över rollfigurens personlighet även i verkligheten. Den psykiska delen av rolltagande kan vara triggande för mentala hälsoproblem och till och med riskera att återuppväcka trauman (Robb & Due, 2017, s. 298). En skådespelare som inte har verktyg att hantera svåra psykiska roller kan riskera att återuppleva traumatiska känslor (Pender, 2016, s. 4). 1.1.4 Trauma Trauma kan definieras som en negativ känslomässig reaktion på överväldigande eller outhärdliga yttre stimuli (Blehm, 2025, s. 312) . Reaktionen utmärks av en störning i den normala kopplingen mellan identitet och erfarenhet. Trauma utmanar ofta individens uppfattning om världen som en rättvis, säker och förutsägbar plats (American psychological association, 2025). Vidare kan trauma delas upp i två kategorier, fysiskt eller psykologiskt (Nationalencyklopedin, u.å.). Fysiskt trauma innebär skada på eller i kroppen som lämnar bestående men, medan psykiskt trauma definieras av psykisk påverkan efter chockartad eller smärtsam händelse som kan leda till traumatisk kris och psykisk störning om den inte behandlas (Nationalencyklopedin, u.å.). De texter vi tagit del av behandlar psykiskt trauma och det är den typen av trauman som kommer att diskuteras i uppsatsen. 4 1.2 Syfte och frågeställningar Syftet med litteraturstudien är att kartlägga vad tidigare forskning säger om hur skådespelaren kan påverkas av att gå in i roll, hur trauman kan påverka och påverkas av rolltagarprocessen samt lyfta aspekter om hur teaterlärare kan vägleda elever i ett psykologiskt eller känslomässigt krävande rolltagande. I vår undersökning utgår vi ifrån följande frågor: ● Hur kan rolltagande påverka jaget i en förändrande riktning? ● Hur kan rolltagande och trauma påverka varandra? 5 2. Metod Föreliggande uppsats är en litteraturstudie, vilket metodologiskt innebär att sammanställa information inom ett ämne eller en fråga på ett heltäckande sätt (Petticrew & Roberts, 2008, s. 2). Friberg (2017) använder begreppet litteraturöversikt men vi kommer, i likhet med kursguiden (LGTA2G, HT25) att omnämna vår uppsats som en litteraturstudie. Vi gör en kvalitativ studie, vilket enligt Eriksson Barajas et al. (2013) innebär att försöka förstå människors upplevelser av något (s. 53). Det nämns också att när kvalitativ forskning görs, ska forskaren ta ställning till sin egen förförståelse (s. 49) och notera att både forskares och deltagares uppfattningar om ämnet kan påverka resultatet (s. 53). Vi är medvetna om att läsaren kanske inte har samma förförståelse av teater som vi, varken om teater som skolämne eller om olika skådespelarmetoder. Därför har vi valt att genomgående förklara begrepp och skådespelarmetoder där det är aktuellt. I det här metodkapitlet presenteras hur studiens resultat har tagits fram. Kapitlet är uppdelat i avsnitten Sökprocess, Urval av texter och Analys av texter. I avsnittet Sökprocess presenteras hur sökningar av textmaterial har gått till och vilka sökmotorer som använts. Avsnittet Urval av texter diskuterar breddningar och begränsningar av sökresultaten samt sökords olika betydelser. Till sist avhandlar avsnittet Analys av texter tillvägagångssätt för tematiseringen av de utvalda texterna. 2.1 Sökprocess Vårt inledande intresse kretsade kring psykisk ohälsa i teatersammanhang. Vi gjorde en inledande litteratursökning, i enlighet med Friberg (2017, s. 40), innan de nuvarande frågeställningarna hade formulerats, för att se hur mycket och vilken typ av forskning som fanns inom vårt intresseområde. Den inledande litteratursökningen är inte dokumenterad i den nuvarande sökloggen (Bilaga 1) eftersom vi senare bytte riktning för att tydligare koppla uppsatsens ämne till teaterdidaktik. Det framgick snabbt att den svenska forskningen inom teaterdidaktik var liten till mängden och att det som fanns inte var användbart för vårt preliminära syfte. Därför övergick vi till engelska, där de vanligaste sökorden var: role, theater eller theatre, school, trauma och character. Genom att läsa artiklar hittade vi nya sökord, såsom deep acting och blurring. Inledningsvis var våra sökningar inriktade på trauma. Senare övergick sökningarna till att fokusera på hur rolltagande påverkar jaget. De sökmotorer som användes var Educational Resources Information Center (Eric, En databas med utbildningsrelaterad litteratur), Education Research Complete (bibliografisk databas inom utbildningsvetenskap) och Supersök (Göteborgs universitetsbiblioteks söktjänst som söker i många olika databaser inom alla ämnesområden). I lägre utsträckning har även sökmotorerna Scopus (vetenskaplig litteratur inom medicin, samhällsvetenskap, konst och humaniora samt teknik) och Google Scholar (sökningar efter vetenskaplig litteratur via webben) använts. Generativ AI har använts i from av sökverktyget researchrabbit för att lokalisera texter som har anknytning till varandra. Verktyget skapar en visuell bild utifrån en artikels referenslista, liknande en tankekarta, där trådar går mellan artikeln och dess referenser samt mellan referenser som refererar till varandra. Verktyget kan användas på olika sätt men vi har använt det som kedjesökning. Vi är medvetna om att det finns brister med verktyget, till exempel inkluderas inte alltid hela referenslistan. Verktyget användes framförallt i början av processen för att hitta ett ämne och navigera kring tidigare forskning. När vi ansett det nödvändigt har vi använt avgränsningar och booleska operatorer (AND/OR) för att begränsa antalet sökresultat och öka relevansen för sökningarna. Avgränsningar som 6 användes för sökningarna var peer reviewed, vetenskapliga tidskrifter och språklig avgränsning till engelska. Även citattecken har använts i försök att begränsa sökningarna, eller för att söka efter specifika termer såsom deep acting. Trunkeringar har använts för att inkludera olika formuleringar på bland annat orden school, student och trauma. Som Friberg och Dahlborg (2017, s. 62) föreslår, har vi fört en dokumentation över våra sökningar. Vi har dokumenterat datum, databas, sökord, antal träffar, antal lästa abstract och artiklar valda från sökningarna i en söklogg (Bilaga 1). Processen att välja ut texter från sökningarna gjordes genom att först få fram ett överskådligt antal träffar, genom tidigare nämnda avgränsningar. Sedan läste vi titeln på sökträffarna och av de texter som framstod som relevanta lästes abstract och nyckelord. Förfarandet överensstämmer med rekommendationer från Segesten (2017, s.76–77). Till sist lästes de utvalda artiklarna igenom och kategoriserades som relevanta eller irrelevanta. Då syftet och frågeställningarna har omformulerats under arbetets gång har vi i omgångar gått igenom de bortvalda texterna på nytt och gjort nya bedömningar kring relevansen. Vi har även använt oss av kedjesökning, som enligt Göteborgs universitets (2025) webbsida om att söka information, innebär att en källa leder vidare till andra källor genom referenslistan, ämnesord eller citeringar. De relevanta texterna sammanfattades och lades ihop till en textbank. Totalt har 19 vetenskapliga tidskriftsartiklar och tre doktorsavhandlingar valts ut. 2.2 Urval av texter Materialet har avgränsats till texter som undersöker barn, ungdomar eller professionella skådespelare. Eftersom teaterlärare främst möter barn och ungdomar i sitt yrke, kan syftet kopplas till teaterdidaktik. När vi vidgade urvalet till att även inkludera professionella skådespelare, öppnade det upp för fler texter om rolltagande i stort. Vi valde att inkludera hur rolltagande påverkar jaget oavsett ålder och erfarenhet, eftersom det rör sig om skådespelare i processen att inta roller. Den här frågan återkommer i diskussionskapitlet. En annan avgränsning var att exkludera arbetsplatser där dramaövningar hölls tillfälligt. Fokus lades istället på den forskning som riktat in sig på teater i skolsammanhang eller teaterprojekt med målet att spela teater. Deltagarna i studierna skulle också själva arbeta med rollfigurer eller gå in i en roll på något sätt. Vi har inte gjort någon kulturell eller geografisk avgränsning, eftersom det hade blivit ett för smalt urval. Den tidigare forskning som vi redogör för har framför allt ett elevperspektiv eller ett rolltagarperspektiv. Några texter i resultatavsnittet om trauma utgår från teaterlärares perspektiv och vi har valt att inkludera dem för att lyfta några undervisningssituationer där elever går in i en roll. Ordet roll används i många sammanhang och inte enbart som rollfigur i en teaterpjäs. Det märktes i sökningarna då sökträffarna visade texter om yrkesroller eller andra roller i vardagen. Dessa texter sorterades bort men gjorde oss varse om att begreppet roll är mångtydigt. En annan term som vi vill uppmärksamma är trauma. Trauma är en term som i första hand inte förknippas med teater, utan med psykologi och medicin, men ihop med sökordet teater hittade vi artiklar som passade vårt ämne. Som sagt ledde sökordet trauma oss in på texter inom psykologi. Dramaterapi är en terapiform där drama används i syfte att läka psykiska sår (Jones, 2007, s 7–11). Vi har läst ett stort antal texter på ämnet dramaterapi men valde till slut bort majoriteten av texterna, då deras fokus inte låg på rolltagande. I en del av våra valda artiklar går det att urskilja influenser av dramaterapi men begreppet skrivs inte ut. Därför har vi valt att inte heller använda begreppet. En annan term som vi stött på och valt bort är det ryska begreppet perezhivanie. Ordet går inte att 7 direktöversätta men det betyder ungefär att uppleva eller återuppleva, ofta om svåra genomlevda situationer (Ferholt, 2016, s. 61). Det användes av teaterteoretikern Stanislavksij när han utvecklade sin skådespelarmetod och av psykologen Vygotskij i undervisningssyfte (s. 62). Att uppleva och återuppleva är en del av skådespeleri och vi försökte hitta ett användningsområde för perezhivanie i vår uppsats. Vi ansåg dock att bredden var för stor för att passa in i våra tematiseringar och mängden texter på ämnet var för omfattande. 2.3 Analys av texter Friberg (2017, s. 46) menar att kvalitetsgranskning av texter är nödvändig för att stärka analysens grund. Vår textbank skrevs i löpande text och innehöll sammanfattningar av metod, syfte och forskningsfrågor, resultat, relevanta begrepp, vilken typ av studie det var och relevans för vår forskning. Med textbanken som grund, diskuterade vi oss fram till två översiktliga teman, Jaget i förändring och Rolltagande och trauma. I och med att vi till en början hade inriktningen trauma och sedan breddade den till rolltagande hade vi tidigt i processen med oss idén om den uppdelningen av texterna. Vi kunde därför kategorisera de utvalda texterna efter temana, som sedan delades in i underrubriker utifrån likheter, skillnader och tematiseringar i texterna, vilket presenteras i kapitel 3. Flera av de utvalda texterna kombinerar en kvalitativ och en kvantitativ undersökningsmetod genom att både använda sig av exempelvis självskattningstester och intervjuer. Samtliga studier redovisar kvalitativa resultat och vi drar således slutsatsen att studierna är kvalitativa trots olika undersökningsmetoder. Enligt Segesten (2017, s. 149) presenteras kvalitativa resultat som teman eller kategorier och det är det vi har utläst från de valda artiklarna. Texternas resultat har jämförts och det har dragits paralleller mellan dem när likheter och skillnader identifierades. 8 3. Resultat I det här kapitlet presenteras litteraturstudiens resultat, vilket är uppdelat i de två temana Jaget i förändring och Rolltagande och trauma, med tillhörande underrubriker som redogör för vad tidigare forskning har visat. Temana är kopplade till forskningsfrågorna om hur spelandet av en roll påverkar jaget, samt hur trauma och rolltagande påverkar varandra. De texter som presenteras handlar till största del om ungdomar som utövar teater. Det kan ske i skolsammanhang eller som en teaterkurs utanför skolan. Det finns också texter som presenterar yngre barn som spelar teater, studenter som går en skådespelarutbildning på universitetsnivå eller professionella skådespelare. Ordet skådespelare kommer att användas som samlingsnamn för individer från alla dessa grupper, eftersom de utövar skådespeleri. I resultatkapitlet presenteras artiklarnas syfte, undersökningsmetod samt resultat och relateras till relevanta begrepp. I kapitlet används flera teaterdidaktiska begrepp, bland annat teaterprojekt, dramaprojekt och forumteater. Med teaterprojekt menar vi ett projekt som innehåller repetitioner och leder till ett framförande inför publik. Med dramaprojekt menar vi en dramatisk process i exempelvis ett klassrum som inte kommer att visas för publik. Forumteater är en teaterform som kan användas för att belysa ett svårt ämne och visa upp olika lösningar på situationen med hjälp av medlemmar från publiken. Det går ut på att en grupp skådespelare improviserar en scen och sedan får personer ur publiken byta ut en av skådespelarna på scenen och improvisera fram en ny version av händelseförloppet (Boal & Jackson, 1995, s.184). 3.1 Jaget i förändring Jaget innefattar själsliga och kroppsliga egenskaper (Nationalencyklopedin, u.å.). Att gå in i en roll och spela en rollfigur är en central del av att spela teater och det är som sagt inte otänkbart att jaget förändras under den här processen. I avsnittet presenteras artiklar som redogör för sådana förändringar. Forskningen som valts ut beskriver förändringen på olika sätt, vilket vi redogör för i två underteman. Undertemat Social förändring och nya perspektiv är det första och presenterar artiklar som diskuterar rolltagandets påverkan på individens kognitiva och emotionella förmågor, inklusive självmedvetenhet, förståelse för andra och empati. Det andra undertemat, Blurring och inside-out acting, presenterar artiklar som diskuterar hur gränsen mellan jaget och rollfiguren kan suddas ut, vilket kan påverka skådespelarens identitet, känslor och självuppfattning. Undertemat har även två egna underrubriker Negativ och positiv påverkan av blurring och inside-out acting och Avsaknad av påverkan av blurring och inside-out acting, där negativ och positiv påverkan av blurring och inside-out acting samt studier som visade att rolltagandet inte påverkade skådespelaren presenteras. 3.1.1 Social förändring och nya perspektiv Att spela en roll kan leda till sociala och personliga förändringar hos skådespelaren. Bhatia och Pathak‐Shelat (2019), Sloane och Wallin (2013) samt Hughes och Wilson (2004) diskuterar hur skapandet av en roll kan ge nya perspektiv och bidra till både social, personlig och emotionell utveckling. I Bhatia och Pathak‐Shelats (2019) studie används tillämpade teaterpraktiker för att arbeta mot religiös diskriminering. Tillämpade teaterpraktiker innebär dramaaktiviteter som oftast sker utanför konventionella teaterinstitutioner för att gynna individer och grupper (Nelson, 2011, s. 158). Bhatia och Pathak‐Shelat redogör för ett teaterprojekt där 49 mellanstadieelever i Indien adapterar en saga till en pjäs. De arbetar i grupper med blandade religionstillhörigheter (muslimer och hinduer) (s. 609). Eleverna blir tilldelade roller som inte stämmer överens med deras egen religionstillhörighet och för att förstå rollen krävs en ökad 9 förståelse för deltagarna av den andra religionen (Bhatia & Pathak‐Shelat, 2019, s. 605). En hinduisk pojke vill lära sig prata med rätt dialekt och få en djupare förståelse för sin rollfigur. Därför spenderar han mer tid med de muslimska eleverna. Genom sin rollfigur får pojken uppleva känslor och erfarenheter som han annars inte skulle fått. Genom att kompromissa och diskutera börjar eleverna prata om diskriminering och kan relatera till varandras kamp (Bhatia & Pathak‐Shelat, 2019, s. 609). Ett annat sätt som kan få deltagare att reflektera över sin egen och andras situation är genom forumteater, vilket Sloane och Wallin (2013) använder i sin studie . De gör aktionsforskning med syfte att bredda och fördjupa demokratiskt engagemang bland invandrare. Cirka 30 personer deltar i diskussioner, workshops och ett forumteaterevent. Deltagarna identifierar sig som tidigare flyktingar från olika länder, varav de flesta är ungdomar mellan 12 och 19 år (s. 458). Under studiens gång får de göra övningar och gå in i olika rollfigurer. Deltagarna får möjlighet att reflektera kring egna och samhälleliga mål genom sina rollfigurer (Sloane & Wallin, 2013, s. 466). Liknande upptäckter görs av Hughes och Wilson (2004) i en studie med syfte att undersöka vilken effekt att delta i ungdomsteater har på ungas personliga och sociala utveckling. De analyserar både kvantitativ och kvalitativ data genom frågeformulär, kvalitativa intervjuer och workshops. Deltagarna är mellan 12 och 30 år. Att spela en roll ger deltagarna utrymme att möta personliga, moraliska, politiska och sociala dilemman och att utveckla empati, personliga åsikter och perspektiv. En av de intervjuade deltagarnas beskrivning lyder: “It raised so many issues that I'd never thought about before. To explore a situation and learning how to think about it from another person's point of view” (s. 65). Citatet visar att skådespelaren fått nya perspektiv genom rolltagande. Att utforska ämnen som både berör och inte direkt berör ungdomarnas egna liv kan leda till ökad självmedvetenhet, förmågan att uttrycka jaget och en upplevelse av samhörighet med andra. En skådespelare spelar rollen som en mamma till en 16- årig pojke som strider i första världskriget och insåg genom rolltagandet hur mycket som offrades för en bättre framtid under krigstiden. Det ger skådespelaren en ny bild av världen (Hughes & Wilsons 2004, s. 69). Elliott och Dingwall (2017) och Conrad (2005) skriver om hur ungdomar, genom rolltagande, kunde inta nya roller även i vardagen. Elliott och Dingwall (2017) gör en studie av utsatta ungdomar som deltar i teatergrupper. Studiens fokus är rolltagande som ett verktyg för att förstå elevers erfarenheter och att visa på vilket sätt deltagande i programmen möjliggjorde för de unga deltagarna att utforska andra sidor av sig själva – att vara “den andre” i sina liv – även utanför teaterns ramar. Ungdomarna deltar i grupperna eftersom de anses vara utsatta av olika skäl, till exempel skolvägran eller lider av ätstörningar, och bedöms löpa risk för att bli frånkopplade från sociala sammanhang, såsom skolan. Det görs observationer och intervjuer med deltagarna, vilka var mellan 11 och 20 år (s. 70–71). Undervisningen fokuserar på rolltagande för att låta deltagarna agera som “den andre” i sina liv. I teaterundervisningen får de använda tidigare egna erfarenheter för att skapa rollfigurer. Rollen blir som en mask för att skydda jaget mot omvärlden och dölja negativa känslor. Flera deltagare menar att deras identitet i vardagen är påfrestande och att rolltagandet ger dem en paus. Under lektionerna behöver de inte oroa sig för att prestera, eftersom det är rollen som utför saker när de spelar teater. Rolltagandet blir alltså en frigörande flykt från de negativa rollerna de antagit i vardagen (Elliott & Dingwall, 2017, s. 74–75). Conrads (2005, s. 30) studie utforskar studenters uppfattningar om sina erfarenheter, inklusive erfarenheter som gör att de ses som utsatta eller i riskzonen, genom ett dramaprojekt. Studenterna är teaterelever i gymnasieåldern. Forskaren använder en deltagande, performativ forskningsmetod, vilket är en forskningsprocess för att skapa förändring och fokus ligger på att använda forumteater. Studien drar slutsatsen att forumteater ger ungdomarna möjlighet att uttrycka, undersöka och utvärdera sina egna och andras 10 perspektiv. Genom skapandet av rollfigurer kan ungdomarna även skapa nya roller för sina privata jag (s. 38–39). Även Aitken och Cowley (2016) skriver om ett fall där en elev använder rolltagande som en skyddande mask och därav uppnår en förändring av jaget. En lärare håller teaterlektioner med en skolklass i högstadieåldern där en elev, Kate, under en längre tid har vägrat att prata i skolan, varken med lärare eller de flesta av eleverna. Läraren delar ut roller och märker hur Kate, utan att tala, ändå är närvarande och spelar sin roll med minspel och gester. Några lektioner senare ställer sig Kate frivilligt och läser upp en text framför klassen och projektet avslutas med att hon spelar en roll med repliker framför publik (s. 213). När läraren slutar och teaterlektionerna upphör, återgår Kate dock till att isolera sig. Forskarna poängterar att det lika mycket var den specifika lärarens förmåga att möta Kate, som valet att hålla teaterlektioner, som fick henne att utvecklas (Aitken & Cowley, 2016, s. 215). 3.1.2 Blurring och inside-out acting Effekter av blurring, olika skådespelarmetoder och känslor diskuteras av Burgoyne et al. (1999) och Bergman Blix (2007, 2015). I en intervjustudie av Burgoyne et al. (1999) intervjuades 15 skådespelarstudenter på universitetsnivå. Studien presenterar teorin att blurring av skådespelarens jag och rollfiguren kan ge betydande effekt. Deltagarna fick bland annat frågan om skådespeleri hade någon inverkan på deras privatliv och i så fall vilken. Blurring beskrivs effektivt rent konstnärligt och kan ha både positiv och negativ påverkan på privatlivet. De flesta av deltagarna använder inside-out acting, men även de som använder outside-in acting har upplevt blurring. Forskarna konstaterar att deltagarna befinner sig på en skala av hur mycket blurring påverkar dem (s. 166). I likhet med Burgoyne et al. undersöker Bergman Blix (2007) hur skådespelares känsloarbete i ett teaterprojekt relaterar till deras privata känslor. Studien baseras på observationer av repetitioner samt informella samtal och intervjuer med tolv professionella skådespelare. Utöver det, inkluderar Bergman Blix material från en av sina tidigare studier (2004), där sex skådespelare intervjuades för att kartlägga skådespelares yrkeskunnande (2007, s. 162). Bergman Blix (2007) argumenterar för att skådespelarna växlar mellan deep- och surface acting och att de trots deep acting är medvetna om att de spelar en roll. Vidare menar hon att känslor från en rollfigur kan spilla över i privatlivet och privatlivets känslor kan användas för att bygga rollfiguren (s. 167–169). I en fältstudie med observationer av repetitioner och intervjuer med 25 professionella skådespelare utvecklar Bergman Blix (2015) tesen att även om skådespelaren använder sina egna privata känslor måste hen anpassa sig och agera som sin rollfigur. I take memories from when I myself have cried, and how I felt then. But it is not really me crying on the stage, it is the character, and there you add stuff that you would not do yourself. […] But then I have distanced myself, do you understand, then it is a character that does it, but the feeling to start crying I get from myself (Bergman Blix, 2015, s. 7). Citatet visar att distans kan skapas till rollens känsloliv eftersom skådespelaren inte agerar som privatperson utan beter sig som rollen hade gjort. Burgoyne et al. (1999) menar dock att om en deltagare ser likheter mellan rollens liv och sitt eget så kan det förstärka blurring. En skådespelares förmåga att kontrollera blurring påverkar om skådespelarens erfarenhet leder till känslomässig stress eller istället, till utveckling (s. 169). Även Bergman Blix (2007) skriver att känsloutspel i en roll kan vara frigörande eller uttröttande för skådespelaren. En annan aspekt som nämns är att skådespelares känsloliv också kan påverkas av att använda outside-in acting, där fysiska handlingar föder känslan. Till exempel kan skådespelaren genom att höja rösten framkalla känslor av ilska eller chock hos sig själv (Bergman Blix, 2007, s. 168). 11 Bergman Blix (2007, 2015) beskriver skådespelartekniker för att hantera och reglera känslor. Hon diskuterar skillnaden mellan att uppleva en situation under repetitioner och i verkligheten, att det handlar mer om grad än kvalitet. Med andra ord skiljer sig inte skådespelarens känslor från de känslor som upplevs utanför teaterscenen, däremot hur känslan upplevs skiljer sig åt, eftersom skådespelaren arbetar med skådespelartekniker för att hantera och reglera känslorna (Bergman Blix, 2007, s. 172). Bergman Blix (2015) beskriver även att skådespelare under repetitionsperioden kan söka efter privata känslor och att känslan behöver etableras gång på gång. Under perioden har skådespelaren ett starkt band till rollfiguren. Så småningom sätter sig känslan i muskelminnet och kan komma automatiskt när en scen spelas. Likaså kan skådespelaren därför släppa känslan när hen kliver av scenen, eftersom känslan är kopplad till en specifik situation (s. 8–9). Professionella känslor syftar på känslor som hanteras och uttrycks i yrkeslivet enligt sociala och yrkesmässiga regler, ofta oberoende av privata känslor och Bergman Blix (2015) menar att dessa känslor gång på gång kan upprepas med mindre belastning för skådespelaren än privata känslor. Vidare beskrivs skådespelare uppleva en form av dubbelagens när de spelar en roll, där den ena delen agerar ut känslor och den andra övervakar situationen. “If I’m mad and fly out at someone in character, I have the same feeling as when I am mad privately, but I am not mad. I always stand beside myself as an actor” (s. 9). Citatet visar att professionella känslor kan delas i två, vilket Bergman Blix menar är en skillnad mot privata känslor. Genom dubbelagensen blandas surface- och deep acting, där surface acting är skådespelarens anpassning till situationen och övervakandet, och deep acting är agerandet och känslospelet (Bergman Blix, 2015, s. 9). 3.1.2.1 Negativ och positiv påverkan av blurring och inside-out acting Flera forskare belyser känslors relation till personlig- och professionell utveckling samt att blurring och inside-out acting kan få negativa konsekvenser för skådespelarna (Pender, 2016; Burgoyne et al., 1999; Robb & Due, 2017; Bergman Blix, 2007). Pender (2016) gör en fallstudie på skådespelaren Tony Sheldon och undersöker hur han från barnskådespelare till vuxen lärde sig att vara känslomässigt uttrycksfull, med en hälsosam psykologisk balans till sina personliga och professionella erfarenheter. Sheldon lärde sig yrket under karriären och hade till en början inte skådespelartekniker för att hantera känslorna som uppkom i och med rolltagande (s. 4). Studien tar upp problematik kring typecasting och syftar på svårigheter att spela roller med starka känslor som ligger nära skådespelarna själva (Pender, 2016, s. 8). Även Burgoyne et al. (1999, s. 167) berör ämnet och lyfter fram att studenter beskriver att typecasting haft negativ påverkan på deras självkänsla. Däremot insåg en av deltagarna att hon alltid blev rollsatt som den dryga rollfiguren och utifrån den upptäckten kunde hon observera sitt eget beteende och utvecklas. Hon ansåg att det var en positiv aspekt av typecasting. Rolltagandets påverkan på det psykiska måendet undersöks även av Robb och Due (2017), i en intervjustudie med sju studenter och åtta teaterlärare från två olika skolor och institutioner. Studenterna är mellan 18- och 32 år och från blandade årskurser. I studien uttrycker både lärare och studenter att skådespelarträning innebär att studentens inre liv öppnas och visas upp, vilket kan leda till sårbarhet (s. 304). Teaterlärarna drev in studenterna på känslosamma territorier och ansåg att det var en del av att skådespela och att problemet snarare låg i hur det stöttades (s. 306–308). Burgoyne et al. (1999) menar att teaterutbildningar inte ger studenterna verktyg att hantera svåra roller. Det kan leda till att skådespelare far illa av att spela en roll. I vissa fall kan det gå så långt att skådespelaren inte kan göra skillnad på rollen och jaget. Likaså belyser Bergman Blix (2007) att repetitioner kan vara sårbara arenor eftersom skådespelaren då gräver i sina egna minnen och känslor för att bygga en rollfigur, till skillnad från under framträdandet då rollfiguren redan är skapad och etablerad, vilket kan upplevas tryggare. Skådespelaren i Penders artikel (2016, s. 4) beskriver däremot hur han som barn inte hade verktyg för att hantera de 12 känslor som han uppmanades att spela under föreställningarna och att föreställningsperioden hade en längre negativ inverkan på hans liv. Processen att inta en roll kan leda till att skådespelaren tappar uppfattningen om eller kontrollen över jaget (Thomson & Jaque, 2011; Robb & Due, 2017; Burgoyne et al., 1999). Att dissociera innebär att koppla bort från sig själv eller verkligheten och kan leda till känslomässig instabilitet eller svårigheter att skilja mellan sig själv och rollen (Thomson & Jaque, 2011, s. 229–331). Thomson och Jaque (2011) undersöker huruvida skådespelare möjligen har lägre patologisk dissociation (stark, långvarig eller sjuklig frånkoppling från jaget) på grund av skådespelarträning. En grupp med professionellt tränade skådespelare jämförs mot en kontrollgrupp, genom tre självskattningstester. Testerna mäter frekvenser av upplevd dissociation, benägenhet till fantasi och om trauma har upplevts. Studien fann att högre benägenhet till fantasi är kopplad till dissociation. Utifrån studien framgår det att dissociera innebär en destabilisering av jaget (Thomson & Jaque, 2011, s. 231). Forskarna anser att resultatet tyder på att skådespelarna, som mätte högre än kontrollgruppen i benägenhet till fantasi, i högre grad kan vara sårbara för en destabilisering av identiteten. Skådespelargruppen hade deltagit i vittnesmålsteater, där traumatiska minnen användes för att skapa teater, och genomgått långvarig Stanislavskij-baserad skådespelarträning. Forskarna förväntade sig därför att de skulle använda färre dissociativa strategier. Resultatet visar dock att skådespelarna uppvisar högre dissociation på patologiska nivåer. Thomson och Jaque (2011) menar att det kan bero på förändrade kognitiva processer eller att fantasi används för att koppla bort från jaget för att hantera intensiva upplevelser. Robb och Due (2017, s. 305) belyser tre aspekter av destabilisering av jaget hos skådespelarstudenter i förhållande till rolltagande. Den första aspekten fokuserar på att utmana sin egen tro, där elever hamnade i ett stadium av att ifrågasätta vad de själva egentligen tyckte och varför. Den andra aspekten innefattar att hantera obehagligt material. En student ger exemplet att om hon ska döda någon på scenen, så måste hon gå in i det tankesättet: “I actually understand why I want to kill that person”, vilket kan upplevas som skrämmande (s. 305). Den tredje aspekten handlar om att närma sig blurring mellan rollfiguren och jaget där eleverna upplever att de ofta behöver byta identiteter och har svårigheter att skilja på vad som är rollfiguren och vad som är dem själva. Burgoyne et al. (1999) sammanfattar de negativa effekterna av blurring i två kategorier. För det första kan rollfiguren ta över på scen och skådespelaren kan tappa kontrollen, vilket kan leda till att skådespelaren skadar sig själva eller andra. För det andra kan rollfiguren ta över utanför scenen på så sätt att skådespelaren tar över rollens personlighet i vardagen (s. 163). Flera av skådespelarna som intervjuas av Burgoyne et al. (1999) upplever att de varit med om blurring eller på andra sätt farit illa av att gå in i en roll när de var unga och oerfarna skådespelare. En av de intervjuade är Jennifer som berättar om en regissör som fick henne att hämta inre bilder från sitt eget liv för att kunna spela rollen. Regissören sa åt henne vad hon skulle se framför sig, men dessa inre bilder blev så starka att hon inte har kunnat glömma dem (s. 161). Forskningen lyfter även fram positiva aspekter av att arbeta med inside-out acting och blurring (Pender, 2016; Burgoyne et al., 1999; Robb & Dues, 2017; Bergman Blix, 2007). I Penders (2016, s. 8) studie beskriver skådespelaren hur han hämtat känslor ur erfarenheter från sitt eget liv, vilket gav roller mer liv och äkthet. Att skådespelaren delar likheter med rollfiguren kan innebära att skådespelaren har en större känslomässig förståelse för rollen. Burgoyne et al. (1999) beskriver att deltagarna genom blurring själva växer emotionellt, utvecklar empati och har lättare att förstå människor utanför teatersammanhang (s. 160–161). Även studenterna i Robb och Dues (2017) studie beskriver att skådespelarträningen får dem att växa som personer 13 genom friheten att utforska sig själva och världen (s. 305–306). Dessutom fann Bergman Blix (2007) att skapa separation mellan det professionella och privata livet underlättar skådespelarens arbete. Hon menar att en viktig aspekt verkar vara att medvetandegöra känslor som uppstått och att förhålla sig professionellt till dem, samt att förstå att de är kopplade till den fiktiva situationen (s. 168–169). 3.1.2.2 Marginell påverkan av blurring och inside-out acting Påverkan mellan skådespelaren och rollfigur har i en del studier undersökts genom självskattningstester (Timmons, 1945; Smith, 1970; Hannah et al., 1994; Neuringer & Willis, 1995). Forskarna låter deltagarna, som var universitetsstudenter, fylla i testerna under flera faser av ett teaterprojekt. I Timmons (1945) studie gör skådespelare på nybörjarnivå personlighetstestet “the Bernreuter test” och forskarna fokuserar på att undersöka dominans och undergivenhet (s. 248). Studien går ut på att se hur skådespelare som fått hög undergivenhet på personlighetstestet påverkas av att gå in i vad artikelförfattaren menar är en dominant roll och hur de skådespelare som fått hög dominans påverkas av en undergiven roll (s. 248–249). Smith (1970), som undersöker skådespelarens personlighetsidentifikation med sin roll och om en sådan identifikation uppstår, låter deltagarna fylla i flera typer av tester, bland annat en checklista för personlighetsdrag och kroppsuppfattning för att undersöka skådespelarnas självbild och hens uppfattning om rollen (s. 26–29). Hannah et al. (1994) använder självskattningstest i form av en lista med adjektiv där deltagarna får kryssa för de adjektiv som beskriver dem (s. 280–281). I Neuringer och Willis (1995) studie skattar deltagarna sig själva och sin rollfigur på en semantisk differentialskala, påståenden rankas mellan mycket bra och mycket dåligt, som bygger på skalorna som Smith använder (s. 49). För att skådespelarnas självskattningstester ska gå att jämföra mot rollfigurens personlighet gör även regissörerna i Hannah et al. (1994, s. 281) samt Neuringer och Willis (1995, s. 49) studier samma tester som skådespelarna för varje rollfigur. Skådespelarnas tester jämförs därefter med rollfigurens för att undersöka om skådespelarna har förändrats och blivit mer lika sina rollfigurer under arbetsprocessen. Neuringer och Willis (1995, s. 50) studie visar ingen signifikant skillnad mellan mätningarna, medan Hannah et al. (1994, s. 281-282) studie visar viss förändring mellan de olika testen och att vissa karaktärsdrag förändras under teaterprojektet. På det stora hela finner inte heller Smith (1970) att skådespelarna upplever likheter mellan den egna personligheten och rollfigurens. Om det till en början finns en stor skillnad mellan jaget och rollfiguren visar däremot resultatet att det finns tendenser att avståndet minskar (s. 122). Smith spekulerar kring om det kan bero på att skådespelaren lär känna rollfiguren och då kan ge den mer universella och mänskliga egenskaper som de kan relatera till. Skådespelaren finner en förståelse av rollen genom sig själv och kan känna igen rollen i sig själv. (Smith, 1970, s. 152–155). I Timmons studie dras slutsatsen att både undergivna och dominanta skådespelare utvecklar mer dominans under teaterprojektet, dock är ökningen även i den här studien marginell (s. 254). Hannah et al. resonerar om det är rimligt att endast vissa personlighetsdrag förändras eftersom rollfigurerna har olika attribut, exempelvis att de dominanta dragen kan förstärkas i och med en dominant roll, men att inga andra drag förändras (s. 284). Vidare resonerar forskarna att det finns en möjlighet att rollfiguren påverkar skådespelaren och att en sådan påverkan kan vara tydligare hos erfarna skådespelare då de har större förmåga att ta till sig rollen (Hannah et al., 1994, s. 285). Neuringer och Willis drar slutsatsen att skådespelarna tidigt i processen utvecklar en uppfattning om rollfiguren som är bekväm för dem att spela. Rollfiguren anpassas efter skådespelaren snarare än att skådespelaren anpassar sig efter rollfiguren. De poängterar att det är svårt att tänka sig att en rollfigur som spelas under en kort tid kan ha någon större inverkan på något så robust som konceptet om jaget (s. 51–52). 14 3.2 Rolltagande och trauma I processen att skapa en roll kan, som vi redogjort för i ovanstående avsnitt, starka känslor hos skådespelaren framkallas. I vissa fall menar forskningen att trauma kan framkallas eller bearbetas genom teater. Nedan presenteras två ingångar till hur rolltagande och trauma kan påverka varandra. Det första undertemat Teater som traumatriggare beskriver hur rolltagande kan väcka tidigare trauman och påverka psykisk hälsa, samt understryker behovet av pedagogiskt stöd. Det andra undertemat Teater som traumabearbetning belyser hur teater kan hjälpa deltagare att bearbeta tidigare trauman och främja välmående. 3.2.1 Teater som traumatriggare Forskningen beskriver hur teater kan trigga tidigare trauman (Thomson & Jaque, 2012; Pender, 2016; Robb & Due, 2017; McFarren, 2003; Chrismon & Carter, 2023). I artikeln av Thomson och Jaque (2012, s. 367) dras slutsatsen att processen att skapa och gå in i roll riskerar att spä på tidigare trauman hos skådespelarna. Studien jämför hur en grupp skådespelare och en kontrollgrupp (som inte höll på med skådespeleri) hanterar tidigare sorg. Båda grupperna har genomgått liknande trauman och fick svara på frågor genom intervjuer och i enkätform. Skådespelarna fick också testa att porträttera rollfigurer i konflikt. Artikelförfattarnas hypotes var att skådespelarna skulle ha ett mer stabilt sinnestillstånd till tidigare sorg, men studien visar på motsatsen. Att skådespelare inte vet hur de ska hantera processen att inta psykiskt påfrestande roller, kan leda till att trauman väcks av rolltagande. Det beskrivs i Penders fallstudie (2016) på skådespelaren Tony Sheldon. Med svåra erfarenheter i bagaget visste inte Sheldon, som ung skådespelare, hur han skulle skydda sitt jag när han skapade roller och därför väcktes nya trauman (Pender, 2016, s. 4). Även Robb och Due (2017) redogör, i tidigare nämnda intervjustudie, för att skådespelarträning kan påverka studenternas psykiska hälsa. I artikeln framkommer att den psykiska delen av skådespelarträning, genom rolltagande, kan vara triggande för trauma och andra mentala hälsoproblem (s. 298). De intensiva repetitionerna och projekten leder till ångest och stress hos flera av studenterna. Teaterlärarna menar dock att lite stress är acceptabelt men att balansen är svår. Lärarna poängterar även att en del av skådespelarutbildningen innebär att ställas inför situationer där traumatiskt innehåll behandlas (s. 306). För att underlätta för studenterna tipsar lärarna om psykisk rådgivning och ger ut sina telefonnummer för att kunna stötta när som helst. En lärare menar dock att det är tidskrävande att ständigt vara närvarande för själavård för studenterna (Robb & Due, 2017, s. 308). Den historiska utvecklingen av hur skådespelare har använt personliga och emotionella erfarenheter och minnen diskuteras av McFarren (2003). Det gör hon genom att dokumentera tidigare forskning. McFarren skriver att övningen i emotionellt minne (the affective memory exercise), som ofta används inom skådespelarträning, kan väcka trauman hos skådespelare. Övningen kommer ursprungligen från teaterteoretikern Stanislavskijs skådespelarmetod, men utvecklades senare av teaterpedagogen Lee Strasberg när han skapade the Method. Övningen går ut på inside-out acting där skådespelarna hämtar en personlig upplevelse, kopplad till en specifik känsla för att använda känslan i sitt rolltagande. McFarren menar att varje teaterlärare någon gång kommer att möta en elev som genomlevt trauma och att övningen riskerar att förvärra elevens tillstånd. Det nämns också att teaterlärare generellt inte har de verktyg som krävs för att hantera en sådan situation (McFarren, 2003, s. 200). En metod som kan användas för att främja psykologisk och känslomässig trygghet för lärare och elever är Trauma informed practices (TIP) (Chrismon & Carter, 2023). Metoden används för att förstå på vilket sätt trauman kan påverka individer och hur lärare genom exempelvis lektionsplaneringar eller klassrumsaktiviteter kan undvika att trauman återväcks (s. 69). Chrismon och Carter (2023) gör videointervjuer med 30 teaterlärare, för att undersöka om TIP används i deras teaterprojekt. Det 15 visar sig att de intervjuade lärarna inte är tränade i TIP och att teaterlärare i allmänhet behöver mer utbildning för att förstå innebörden av trauman. Flera av lärarna ser det som en del av sin yrkesroll att innefatta personlig och psykisk rådgivning (s. 71). Forskarna diskuterar huruvida det är lärarnas ansvar att känna till elevers traumatiska bakgrund, men om lärarna är medvetna om elevens trauma kan åtgärder anpassas utifrån det. En lärare ger förslaget att prata med eleven i förväg om hen känner sig bekväm med en pjäs som berör ett visst trauma och sedan gå vidare med projektet utifrån elevens svar (Chrismon & Carter, 2023, s. 75). Chrismon och Carter drar slutsatsen att teaterutbildningar ofta fokuserar på skådespeleri utifrån jaget, men att det kan vara psykiskt utmanande. Ett alternativ kan istället vara att undervisa i outside-in acting för att låta det fysiska stå i fokus snarare än det emotionella (s. 71). 3.2.2 Teater som traumabearbetning Teater kan användas för att bearbeta tidigare trauman och i längden få deltagarna att må bättre (De Smet et al., 2024; Chang, 2005; Summer, 2018). De Smet et al. (2024, s. 553–556) undersöker unga flyktingars tidigare erfarenheter av trauma och våld genom ett teaterprojekt. Det gör semistrukturerade intervjuer, samt observationer under repetitioner och framträdande. Deltagarna är nio syriska flyktingar i åldrarna 18-26 år. Chang (2005) gör en fältstudie och använder gestaltterapi för att undersöka hur barn som upplevt jordbävningen i Taiwan 1999 kan bearbeta sina traumatiska upplevelser genom dramaprojekt. Gestaltterapi är en terapimetod där beteenden kan förändras direkt i terapisessioner och i det här fallet får barnen möjlighet att gestalta sina trauman (Chang, 2005, s. 286). Summer (2018) studerar i sin avhandling hur terapeutisk teater kan påverka ungdomars resilience (uthållighet). Begreppet resilience kan bland annat innebära hur väl ungdomarna kan anpassa sig positivt till trauman (Summer, 2018, s. 12). Det görs en kvalitativ studie genom intervjuer med sex ungdomar i 16-årsåldern som riskerar att hoppa av skolan. De får delta i ett tolv veckor långt teaterprojekt som avslutas i en föreställning inför publik. Efter projektet känner ungdomarna mer optimism, engagemang i skolan, positivt risktagande och bättre självkontroll (Summer, 2018, s. 115). I projektet som De Smet et al. (2024, s. 560) utför får deltagarna utrymme att, genom rolltagande, minnas och glömma. Deltagarna beskriver att de genom framträdandet kan uttrycka känsliga och svåra minnen och att det gett dem en känsla av personlig frigörelse. På ett liknande sätt beskriver Chang (2005) hur barnen får utlopp för känslor de stängt inne och att de generellt mår bättre efter dramaprojekten. De har bland annat fått prata med sina avlidna familjemedlemmar, gestalta jordbävningen och gå in i roller som om de vore de avlidna (s. 292–297). 3.3 Resultatsammanfattning I det här avsnittet sammanfattar vi resultatets två huvudteman Jaget i förändring och Rolltagande och trauma. Skådespelarens relation till jaget och syn på andra kan påverkas av att spela en roll. Nya perspektiv om jagets roll i vardagslivet, ökad självmedvetenhet och känslor kan öppnas upp via rollfiguren (Bhatia & Pathak‐Shelat, 2019; Sloane & Wallin, 2013; Hughes & Wilson, 2004; Elliott & Dingwall, 2017; Conrad, 2005). För en del ungdomar kan rolltagandet skydda jaget genom att tillåta dem att gömma sig bakom en mask, vilket kan erbjuda en frigörande undanflykt (Elliott & Dingwall, 2017; Aitken & Cowley, 2016). Förståelse för andras livsvillkor och empati kan utvecklas genom att inta en roll eftersom skådespelaren får insikt i hur det är att vara någon annan, vilket kan leda till nya relationer och större samhörighet med andra (Bhatia & Pathak‐Shelat, 2019; Hughes & Wilson, 2004). Jaget kan även börja likna rollfiguren så att skådespelaren inte längre känner igen sig själv (Thomson & Jaque, 2011; Robb & Due, 2017; Burgoyne et al., 1999), men rollfiguren kan också låta skådespelaren leva ut en 16 annan version av sig själv både på och utanför scenen, med positiv inverkan på skådespelaren (Pender, 2016; Burgoyne et al., 1999; Robb & Dues, 2017). Blurring och inside-out acting kan bidra till att jaget och rollfiguren närmar sig varandra (Burgoyne et al., 1999; Robb & Due, 2017). Likheter mellan rollens liv och det egna livet kan förstärka blurring, däremot verkar skådespelare påverkas olika mycket av blurring (Burgoyne et al.,1999). Skådespelarens känslor kan användas för att skapa en rollfigur och de känslor som upplevs i rollen kan spilla över i privatlivet (Bergman Blix (2007). Destabilisering av jaget kan ske genom att skådespelaren hamnar i situationer där hen ifrågasätter sig själv, utsätter sig själv för tankar hen annars inte skulle tänkt eller att rollen och jaget smälter ihop (Robb & Due, 2017). Resultatet visade även att endast små förändringar kunde ses i självskattningstester som undersökte om skådespelare och rollfigur blev mer lika varandra under ett teaterprojekt (Timmons, 1945; Smith, 1970; Hannah et al., 1994; Neuringer & Willis, 1995). I relationen mellan rolltagande och trauma pekar forskningen på att det finns en påverkanskraft där rolltagande kan bearbeta och/eller trigga trauman. Genom att starka känslor framkallas av psykiskt påfrestande roller kan skådespelarens egna traumatiska upplevelser triggas (Thomson & Jaque, 2012; Pender, 2016; Robb & Due, 2017; McFarren, 2003; Chrismon & Carter, 2023). Även övningar eller rolltagande där emotionellt minne används kan trigga trauman (McFarren, 2003). Alternativa skådespelartekniker såsom outside-in acting skulle kunna användas istället då tekniken inte söker i skådespelarens egna minnen för att frambringa känslor (Chrismon & Carter, 2023). Metoden TIP kan användas för att förstå på vilket sätt trauman kan påverka individer samt främja psykologisk och känslomässig trygghet för lärare och elever (Chrismon & Carter, 2023). I motsats till den triggande aspekten, kan rolltagande också användas för att bearbeta trauman (De Smet et al., 2024; Chang, 2005; Summer, 2018). Genom att gestalta svåra minnen kan rolltagandet ge utrymme för traumabearbetning och leda till en känsla av personlig frigörelse. 17 4. Diskussion Diskussionen presenteras i fyra avsnitt: Metoddiskussion, Resultatdiskussion, Slutsatser och Vidare forskning. I Metoddiskussion redogör vi för hur arbetsprocessen gått till, lärdomar från processen och tillförlitligheten i vårt resultat. Resultatdiskussionen fokuserar på att besvara frågeställningarna och jämföra texterna som presenterats i resultatet. I Slutsatser beskrivs de slutsatser som dras utifrån studien i anknytning till teaterlärarprofessionen. Till sist föreslås ämnesområden för fortsatt forskning samt slutord i avsnittet Vidare forskning. 4.1 Metoddiskussion När sökprocessen inleddes lade vi mycket tid på att hitta relevanta artiklar och texter. Det gav oss en god grund att stå på och en bild av hur forskningsläget såg ut för vårt ämne. När vi hittat en relevant text utgick vi från dess nyckelord och använde dem som nya sökord. En annan stor tillgång var att leta i de utvalda texternas referenser. På så vis kom vi vidare i sökandet. Till slut lyckades vi hitta och välja ut ett överskådligt antal artiklar som sedan bearbetades till teman för resultatet. Samtliga av våra valda texter är skrivna på engelska, men studierna har gjorts i flera olika länder, bland annat Indien, Taiwan, Australien och Sverige. Studierna är således tolkade utifrån vår förståelse och kontext som svenska teaterlärarstudenter. Det kan möjligtvis ha påverkat vår tolkning av resultatet. Vi är också medvetna om att vår tolkning av psykologiska begrepp, som till exempel trauma, inte utgår från tränade ögon och att vi därför kan ha missat nyanser och dimensioner som vi inte är fullt insatta i. Inledningsvis dokumenterades inte alla sökningar utförligt i sökloggen, men de texter som vi fann relevanta sparades ändå. När nya artiklar hittades genom kedjesökningar glömde vi ibland att lägga in dem i sökloggen. Det gav oss merarbete i att sortera och dokumentera den tidiga sökprocessen i efterhand. Slutligen valde vi att redigera sökloggen så att enbart de sökningar kopplade till det slutliga ämnet stod med. På liknande sätt glömde vi till en början att skriva ut sidnummer när vi i resultatet skulle referera till texter och även det fick vi leta upp i efterhand. Vi hade således underlättat för oss själva om vi tidigt i arbetet hade varit mer noggranna. Att använda texter som undersökte projekt både i och utanför skolan var ett sätt att bredda studien. Det var dock ett krav att det skulle framgå i texten att deltagarna arbetade med roll, för att smalna av antalet sökträffar. Genom avsmalning och breddning på olika fronter kunde ett överskådligt antal texter väljas ut. Till en början hade vi många texter med en teaterterapeutisk ingång och sökningarna var relaterade till trauma. Vi tvivlade på om det var möjligt att göra en teaterdidaktisk litteraturstudie om trauma, då det var svårt att koppla texterna till didaktik. Diskussioner fördes kring lärarens roll i undervisningen och om traumabearbetning låg för långt bort från den rollen. I diskussion och samråd med vår handledare växte en ny inriktning fram, rollens påverkan på jaget, där trauma blev ett undertema. Med den här inriktningen kunde vi dra nytta av det arbete som redan gjorts och knyta studien till teaterdidaktik. Under tematiseringen av texterna insåg vi att vi valt ut flest texter på temat blurring och inside- out acting. Texterna tog upp en mängd olika perspektiv på hur skådespelare kan påverkas av rolltagande, vilket gjorde att avsnittet blev betydligt längre än de andra avsnitten i resultatet. Kapitlet om trauma blev kortare då antalet texter på temat minskade, när vi rörde oss bort från ämnet dramaterapi. Mängden texter i de olika temana fick styra var tyngden i uppsatsen låg. De studier som vi har bedömt som relevanta för ämnet har generellt undersökt små grupper av deltagare. Studierna har varit kvalitativa och säger något om det specifika fallet där och då. Vi har inte funnit någon övergripande forskning som visar att skådespelares jag alltid påverkas av 18 rolltagande, resultaten utgår ifrån de grupper som studerats i de valda texterna. Den sammanställda forskningen undersöker skådespelare från unga barn till professionellt aktiva eftersom det inte fanns tillräckligt med forskning i vårt ämne på en specifik åldersgrupp. Samtliga valda texter behandlar hur skådespelare påverkas av en roll, men det breda åldersspannet kan ha påverkat resultatet så tillvida att barn och vuxna inte hanterar rolltagande likadant. I nästkommande avsnitt presenteras bland annat vad forskningen säger om hur unga och etablerade skådespelare påverkas olika av emotionellt svåra roller. 4.2 Resultatdiskussion Syftet med litteraturstudien har varit att kartlägga vad tidigare forskning säger om hur skådespelaren kan påverkas av att gå in i roll, hur trauman kan påverka och påverkas av rolltagarprocessen samt lyfta aspekter om hur teaterlärare kan vägleda elever i ett psykologiskt eller känslomässigt krävande rolltagande. I undersökning har vi utgått ifrån följande frågor: ● Hur kan rolltagande påverka jaget i en förändrande riktning? ● Hur kan rolltagande och trauma påverka varandra? Svaret på vår första fråga, om hur rolltagandet kan påverkan jaget, kan besvaras med att skådespelaren kan få nya perspektiv om jaget genom att inta en roll. Bhatia och Pathak‐Shelat (2019), Sloane och Wallin (2013) samt Hughes och Wilson (2004) menar alla att rolltagande ger en möjlighet att utforska och reflektera kring sitt eget och andras liv. Som följd av det kan skådespelaren få insikter om sin egen och andras roll i samhället, vilket även Elliott och Dingwall (2017) samt Conrad (2005) påpekar. I linje med de andra forskarna visar Aitken och Cowley (2016) att social, personlig och emotionell utveckling kan följa av att spela en roll. Flera av de ovanstående artiklarna utför forskning på teater- och dramaprojekt vars mål är att skapa förändring i deltagarnas liv. Forskningen pekar på att rolltagandet påverkar jaget, men det är ändå värt att nämna att projekten samtidigt aktivt arbetade för en förändring hos deltagarna. Vidare har vi funnit att blurring och känslor som uttrycks i en roll kan ha påverkan på skådespelarens jag, både positivt och negativt. Skådespelarnas positiva följder av blurring och inside-out acting beskrivs som emotionell och empatisk utveckling och att lättare kunna förstå andra människor (Burgoyne et al., 1999). I Robb och Dues (2017) studie växte studenterna som personer när de fått frihet att utforska sig själva och världen genom skådespelarträning. Här ser vi likheter med texterna från avsnitt 3.1.1, bland annat Bhatia och Pathak‐Shelat (2019), Conrad (2005) och Sloane och Wallin (2013) som beskrev hur deltagarna genom rolltagande upplevde social, emotionell och personlig utveckling. En negativ följd av rolltagande som identifierats är att jaget kan destabiliseras (Thomson & Jaque, 2011; Robb & Due, 2017; Pender, 2016; Burgoyne et al., 1999). Skådespelare kan tappa kontrollen både på och utanför scenen, då rollfigurens tankar och känslor tar över det egna känslolivet. Burgoyne et al. (1999) tar även höjd för att blurring påverkar skådespelare olika mycket. Blurring kan förstärkas när det finns likheter mellan skådespelarens och rollens liv. Redskap för att hantera de känslor som uppstår vid rolltagande tycks vara av stor betydelse för skådespelarens välmående. Burgoyne et al. (1999), Robb och Due (2017) och Pender (2016) diskuterar att blivande skådespelare behöver stöttning vid rolltagande, eftersom det finns risk 19 att de påverkas negativt. Vi menar, i likhet med ovanstående artikelförfattare, att teaterlärare bör kunna stötta sina elever vid rolltagande och vara medvetna om riskerna som finns med olika skådespelarmetoder. Resultatet visar att oerfarna skådespelare löper risk för att drabbas negativt av blurring och inside-out acting (Burgoyne et al., 1999; Robb & Due, 2017; Pender, 2016). Däremot visar de studier där självskattningstester användes för att bedöma om skådespelarnas självbild förändrades och närmade sig rollfiguren att rollfiguren inte påverkar jaget i någon betydande utsträckning (Timmons, 1945; Smith, 1970; Hannah et al., 1994; Neuringer & Willis, 1995). Neuringer och Willis skriver att de har svårt att se att en tillfällig roll skulle kunna påverka något så robust som skådespelarens jag. Vi noterar att det finns en skillnad i den här aspekten mellan intervjustudier och självskattningstester som diskuterar unga skådespelare. Vår mening är att självskattningstester som enskild undersökningsmetod bör kompletteras med intervjuer för att få en djupare förståelse av deltagarna, då testerna kan påverkas av olika faktorer hos deltagarna. Däremot ser vi att det är möjligt att tolka resultatet av självskattningstesterna utifrån perspektivet att mindre erfarna skådespelare också har förmågan att separera jaget från rollen, likt de erfarna skådespelarna i Bergman Blix studier (2007, 2015). Hannah et al. skriver dock att rolltagandets påverkan möjligen visar sig tydligare hos professionella skådespelare, då de har en mer utvecklad förmåga att ta sig an en roll. Bergman Blix (2007, 2015) menar däremot att professionella skådespelare har tekniker för att hantera rolltagande och förmågan att distansera sig själv från rollen. Vidare resonerar vi att en påverkan på jaget kan uppstå, samtidigt som skådespelaren har förmågan att distansera sig från rollen. Upprepad rollgestaltning kan möjligtvis med tiden påverka individens beteende, då vissa handlingsmönster och uttryck kan “smitta av sig” från rollen till skådespelaren. Det innebär dock inte nödvändigtvis en förändring av den underliggande självuppfattningen, eftersom individen fortfarande bär med sig sina egna erfarenheter, minnen och känslor. För att gräva djupare i frågan behövs mer forskning i gränslandet mellan psykologi och teater då spåret leder oss in på sambandet mellan beteende, känslotillstånd och individens upplevelse av sig själv. Utöver det väcks frågan huruvida det är önskvärt att bli påverkad av rollen. Det är möjligt att se rolltagandets förändring av jaget som både positiv och negativ beroende på vad som är önskvärt samt om och hur det påverkar skådespelarens prestation. Sammanfattningsvis kan vår andra forskningsfråga, hur rolltagande och trauma kan påverka varandra, besvaras utifrån två perspektiv. Dels hur teater kan trigga tidigare trauman och dels hur teater kan användas för att bearbeta tidigare trauman. Tidigare trauman kan väckas i samband med teaterundervisningen. Robb och Due (2017) beskriver hur intensiva repetitioner, spelperioder och press både inifrån och utifrån kan leda till att skådespelarna mår sämre. Vidare beskriver de hur teaterlärarna påpekar att skådespelarträning innebär att kunna ta sig an traumatiskt innehåll. Slutligen lyfter Pender (2016) hur processen att inta en roll hade skapat trauma för skådespelaren eftersom han inte hade verktyg att hantera den psykiska påfrestningen. Resultatet visar även att ett sätt att bearbeta trauman med hjälp av teater är att låta personen med ett traumatiskt förflutet gestalta den svåra situationen och spela en förändrad version av den, som i Changs studie (2005). De Smet et al. (2024) och Chang (2005) tar upp att deltagarna genom rolltagande fick utlopp för starka minnen och känslor de stängt inne, vilket hade en positiv inverkan på dem. En slutsats som kan dras är att rolltagande kan ge personer en tillflykt, både från tidigare svåra erfarenheter och från en del av sig själva som de inte trivs med, vilket även återspeglas i Elliott och Dingwalls (2017) studie. 20 4.3 Slutsatser Resultatet av vår litteraturstudie har visat att rolltagande kan påverka en skådespelares jag på flera olika sätt. Att inta en roll kan ge skådespelaren en förändrad bild och nya perspektiv på sin omvärld och sig själv. Rolltagande kan även trigga tidigare traumatiska upplevelser hos skådespelaren. Resultatet pekar dessutom på att jaget kan börja likna rollfiguren så att skådespelaren inte längre känner igen sig själv, men rollfiguren kan också låta skådespelaren leva ut en annan version av sig själv både på och utanför scenen, med positiv inverkan på skådespelaren. Att rolltagande kan medföra ett växelverkande känsloutbyte mellan skådespelare och roll framträder i resultatet. Bergman Blix (2007) menar att skådespelare kan använda sig av sina privata känslor för att skapa en rollfigur och att de känslor som rollfiguren upplever i sin tur kan påverka skådespelaren. I likhet visar Penders studie (2016) att likheter mellan skådespelare och rollfigur kan göra det lättare för skådespelaren att relatera till rollen. Både Pender (2016) och Bergman Blix (2007) lyfter att skådespelartekniker är av betydelse för att separera jaget och rollen. Bergman Blix nämner även att skådespelare kan uppleva en dubbelagens där den ena delen av jaget spelar rollen och den andra observerar det som händer. Här visar Bergman Blix på skådespelartekniker där jaget påverkas av tekniken i sig. För att skapa distans till rollens handlingar delar skådespelaren på sitt jag. Vi menar att den här typen av teknik kan vara användbar för oerfarna skådespelare för att separera jaget från rollen och att teaterlärare kan hjälpa elever att använda dubbelagens, genom att medvetandegöra det här tankesättet hos eleverna. Då kan läraren med fördel använda sig av det svenska begreppet estetisk fördubbling som nämns i bakgrundsavsnittet. Begreppet handlar, liksom det Bergman Blix kallar dubbelagens, om att uppleva genom både skådespelarens och rollfigurens här och nu (Hallgren, 2018, s. 21). Att teater kan ha en positiv inverkan på skådespelare verkar vara vad de flesta forskare i vår studie har kommit fram till, men i några av de artiklar har den hypotesen blivit motsagd. I Thomson och Jaques studie (2012) görs undersökningar på hur två olika grupper hanterar tidigare sorg genom rolltagande. Forskarnas hypotes var att skådespelarna, som var mer erfarna av att gå in i roll, skulle ha ett mer stabilt sinnestillstånd till sin sorg. Istället triggades deras trauman och skådespelarna påverkades mer negativt än kontrollgruppen. Samma forskare gjorde en annan studie (2011) där en skådespelargrupp och en kontrollgrupp jämfördes. De undersökte vilken av grupperna som hade högst destabilisering av jaget och trodde att skådespelarna, i och med tidigare skådespelarträning, skulle ha lägre dissociering. Dock, mätte skådespelargruppen en högre tendens till det. Forskarna tror att det kan bero på att skådespelarna kopplar bort sig själva från jaget för att hantera jobbiga situationer. Rolltagande kan alltså få olika utfall hos skådespelare, trots att de är tränade i att hantera svåra roller. Liksom alla människor kan skådespelare bära på jobbiga erfarenheter som kan triggas av att gå in i specifika roller eller situationer. Följaktligen drar vi slutsatsen att teaterlärare behöver ha en medvetenhet kring hur elever kan reagera då de arbetar med rolltagande. Resultatet visar att skådespelarens bakgrund och erfarenhet har betydelse för hur starka känslor kan hanteras och att det finns risker med arbetet med roll. Att det finns risker med inside-out acting är något litteraturstudien visar och McFarren (2003) har diskuterat risken med att hämta emotionella minnen för att skådespela, eftersom det kan leda till att minnena väcker trauman. Den här typen av inside-out acting är en vanlig teknik som används i flera av de studier vi undersökt. Lärarna i Robb och Dues artikel (2017) förklarar att det är en del av skådespelarträningen att hämta från sitt inre och riskera sin sårbarhet, men att 21 lärarna måste veta hur de ska stötta undervisningen. I Chrismon och Carters (2023) studie om TIP hade ingen av de intervjuade teaterlärarna utbildats i metoden. Chrismon och Carter lyfter att inside-out acting kan vara psykiskt påfrestande och föreslår outside-in acting istället. Burgoyne et al. (1999) menar att skådespelare oavsett skådespelarmetod verkar ha ett behov av att sätta gränser. Däremot går det att finna stöd för Chrimson och Carters förslag hos Burgoyne et al. (1999) eftersom deltagarna som använde outside-in acting inte upplevde problem med att sätta gränser mellan jaget och rollen. Resultatet indikerar att olika skådespelarmetoder verkar ha olika påverkan på skådespelaren. Den här frågan skulle behöva undersökas närmare och diskuteras i nästa avsnitt, Vidare forskning. Däremot konstaterar vi att om teaterlärare presenterar olika skådespelmetoder i undervisningen och har en medvetenhet om effekten av olika skådespelarmetoder så kan tryggheten öka för eleverna. Att som ledare vara medveten om att instruktioner som ges kan påverka deltagarna olika beroende på deras erfarenheter är av stor vikt. Det är inte heller otänkbart att elever kan bära på någon form av trauma och det är viktigt att ha beredskap inför ett sådant möte. I likhet med Chrimson och Carter (2023) menar även vi att det finns ett behov för teaterlärare att utbildas i att förebygga att trauma väcks under teaterlektioner. Det kan exempelvis innebära att lärare är medvetna om och kan förklara risker med att hämta starka emotionella minnen för att spela ut dem i en roll. Däremot menar vi inte att det är teaterlärares ansvar att arbeta med traumabearbetning i skolan. Robb och Due (2017) beskriver att lärarna som undervisade i skådespeleri lät elever som farit psykiskt illa bli medvetna om hjälp att få via andra resurser på skolan. Teaterlärarna hade varit närvarande för stöttning på telefon dygnet runt, men det blev tidskrävande. Likaså inkluderade de intervjuade lärarna i Chrimson och Carters (2023) studie personlig och psykologik rådgivning för eleverna som en del av teaterläraryrket. Vi anser att huvudansvaret för elevers psykiska mående inte ska ligga hos teaterläraren, men eftersom de i likhet med andra lärare är en stor del av ungdomars vardag finns det ett värde i att kunna stötta elevers olika behov i undervisningen. Aitken och Cowley (2016) skriver om hur en lärare höll teaterlektioner med en högstadieklass och stöttade eleven Kate till att våga prata i skolan. Läraren hade fokuserat på att lära känna eleverna och i synnerhet Kate. Under teaterlektionerna vågade hon till slut prata som sin rollfigur och till och med spela upp framför publik. Aitken och Cowley poängterar att det var den specifika lärarens förmåga att möta Kate som gjorde att hon utvecklades. Vi menar att teaterlärare ska leda elevernas gemensamma och individuella utveckling framåt. I flera ämnesplaner står det att eleverna ska ges förutsättningar att bland annat utveckla “[f]örmåga att samarbeta i grupp och samspela i gestaltning” (Scenisk gestaltning, Sceniskt karaktärsarbete, Röst, 2025), vilket innebär att ett visst fokus behöver läggas på gruppens sammanhållning. Det kan tolkas som att det trots allt finns ett behov att teaterlärare möter och stöttar sina elever på ett personligt plan, som ovan nämnda texter diskuterar. Dock, ska det inte övergå till att bli psykologisk rådgivning. Vår litteraturstudie kan bidra med att sprida kunskap om hur rolltagande kan påverka jaget hos skådespelaren. Det är relevant kunskap för teaterlärare som guidar sina elever i att inta roller. Vårt resultat presenterar flera skådespelartekniker som kan påverka jaget på olika sätt. Inside- out acting och outside-in acting är vanligt förekommande tekniker som tas upp i resultatet, samt vilka för- och nackdelar som följer teknikerna. Genom den här uppsatsen kan teaterlärare bli medvetna om eventuella problem som kan uppstå i och med rolltagande. 4.4 Vidare forskning Det finns behov av mer svensk forskning inom teaterdidaktik. Den forskning som vi har undersökt är uteslutande skriven på engelska och majoriteten av studierna är utförda utanför 22 Sverige. Ett förslag för vidare svensk forskning är att fördjupa hur en specifik skådespelarmetod kan påverka skådespelarens jag. Flera skådespelarmetoder skulle kunna jämföras i hur skådespelarnas jag påverkas av respektive metod. Det skulle exempelvis vara möjligt att jämföra Konstantin Stanislavskijs metod med andra teaterteoretikers metoder, såsom Berthold Brechts, Augusto Boals och Jerzy Grotowskis. Att utföra en sådan studie ger forskaren möjlighet att undersöka om olika skådespelarmetoder har olika inverkan på jaget. Om skillnader kan identifieras så kan det ge teaterlärare vägledning i att arbeta med elever som upplever svårigheter att separera sig själv från rollen, då skådespelarmetoder potentiellt har olika påverkan på jaget. Av samma anledning är även en fördjupning av jagets påverkan av respektive inside–out acting och outside-in acting, som berörts i den här litteraturstudien, ett potentiellt undersökningsområde. Då teaterlärare kommer i kontakt med människor med olika bakgrunder är det inte omöjligt att stöta på elever som lider av trauman. Vi har i den här studien berört ämnet, men i gränslandet mellan teater och psykologi finns det mycket kvar att upptäcka. Utifrån ett teaterdidaktiskt fält kan medvetenhet om - och arbetssätt kring psykologiska besvär, såsom trauma, hos teaterlärare undersökas, för att förbereda och identifiera redskap som kan användas i mötet med elever. Vårt resultat visade att skådespelartekniker för att hantera rollens känslor och blurring mellan rollen och jaget användes av erfarna skådespelare och var något som önskades av de oerfarna skådespelarna. Ett annat fält för vidare forskning kan därför vara vilka skådespelartekniker som skådespelare använder och hur skådespelaren separerar sig själv från rollen. Syftet med en sådan studie skulle vara att fördjupa förståelsen för hur skådespelartekniker används och därmed identifiera tekniker som kan utvecklas till konkreta redskap för teaterlärare att använda i undervisningen. Ett alternativt tillvägagångssätt är att undersöka hur dessa tekniker lärs ut och därmed identifiera redskap för att lära ut hur elever kan skapa distans till sin roll. I flera kurser i gymnasieämnet teater står det att “[t]eatern som konstform undersöker, ställer frågor och berättar om vad det är att vara människa i olika kontexter. Därför ska undervisningen stimulera elevernas nyfikenhet på människans beteenden, drivkrafter och livsvillkor” (Fysisk teater, Regi, Röst, Scenisk gestaltning, Sceniskt karaktärsarbete, Teaterteori, 2025). Att inta en roll kan innebära psykologiska och emotionella utmaningar för skådespelaren men processen kan också ge upphov till positiva erfarenheter. Nya perspektiv och personlig utveckling kan ge skådespelaren en mer nyanserad bild av sig själv och världen runtomkring. Teater är en möjlighet att undersöka hur det är att vara människa. 23 5. Referenslista Aitken, V., & Cowley, S. (2016). Safe to speak? A teacher’s story of one child’s apparent ‘liberation’ and ‘transformation’ through the security of role. Waikato Journal of Education, 13(1), 211–219. https://doi.org/10.15663/wje.v13i1.288 American psychological association. (2025). Trauma. Hämtad 2025-09-29, från: https://www.apa.org/topics/trauma#:~:text=Trauma%20is%20an%20emotional%20r esponse,symptoms%20like%20headaches%20or%20nausea Aristoteles. (2021). Om diktkonsten. Alfabeta. Bandelj, N. (2003). How Method Actors Create Character Roles. Sociological Forum, 18(3), 387–416. https://doi.org/10.1023/A:1025765502226 Bhatia, K. V., & Pathak‐Shelat, M. (2019). Using Applied Theater Practices in Classrooms to Challenge Religious Discrimination Among Students. Journal of Adolescent & Adult Literacy, 62(6), 605–613. https://doi.org/10.1080/08929092.2023.2218719 Blehm, A. (2025). What Is Trauma? A Critique and Definition. Journal of Theoretical and Philosophical Psychology, 45(3), 296–315. https://doi.org/10.1037/teo0000274 Bergman Blix, S. (2007). Stage actors and emotions at work. International Journal of Work Organisation and Emotion, 2(2), 161–172. https://doi.org/10.1504/IJWOE.2007.017016 Bergman Blix, S. (2015). Professional Emotion Management as a Rehearsal Process. Professions and Professionalism, 5(2), 1–15. https://doi.org/10.7577/pp.1322 Boal, A., & Jackson, A. (1995). The rainbow of desire : the Boal method of theatre and therapy. Routledge. Burgoyne, S., Poulin, K., & Rearden, A. (1999). The Impact of Acting on Student Actors: Boundary Blurring, Growth, and Emotional Distress. Theatre Topics, 9(2), 157–179. https://doi.org/10.1353/tt.1999.0011 Chang, I. I. (2005). Theatre as therapy, therapy as theatre transforming the memories and trauma of the 21 September 1999 earthquake in Taiwan. Research in Drama Education, 10(3), 285–301. https://doi.org/10.1080/13569780500275907 Chrismon, J., & Carter, A. W. (2023). The absence of trauma-informed practices in the high school production process: A qualitative study. Youth Theatre Journal, 37(1–2), 68– 83. https://doi.org/10.1080/08929092.2023.2218719 Conrad, D. (2005). Rethinking ‘at-risk’ in drama education: Beyond prescribed roles. Research in Drama Education: The Journal of Applied Theatre and Performance, 10(1), 27–41. https://doi.org/10.1080/13569780500053114 De Smet, S., Fleishman, M., Rousseau, C., Stalpaert, C., & De Haene, L. (2024). The ephemerality of bearing witness: participatory refugee theatre with Syrian young adults in exile. Research in Drama Education: The Journal of Applied Theatre and Performance, 29(4), 553–569. https://doi- org.ezproxy.ub.gu.se/10.1080/13569783.2024.2318218 Diderot, D. (1883). The paradox of acting. Chatto & Windus. Elliott, V., & Dingwall, N. (2017). Roles as a route to being ‘other’: Drama-based interventions with at-risk students. Emotional and Behavioural Difficulties, 22(1), 66–78. https://doi.org/10.1080/13632752.2017.1290875 Eriksson Barajas, K., Forsberg, C., & Wengström, Y. (2013). Systematiska litteraturstudier i utbildningsvetenskap : vägledning vid examensarbeten och vetenskapliga artiklar (1. uppl.). Natur & kultur. Friberg, F., (Red.). (2017) Tankeprocessen under examensarbetet. Från Dags för uppsats : vägledning för litteraturbaserade examensarbeten. Studentlitteratur. 24 Friberg, F., Dahlborg, E. (2017) Teoretiska utgångspunkter i ett litteraturbaserat examensarbete. I F., Friberg (Red.), Dags för uppsats : vägledning för litteraturbaserade examensarbeten. (s. 57-64). Studentlitteratur. Ferholt, B. (2016). Perezhivanie in Researching Playworlds: Applying the Concept of Perezhivanie in the Study of Play. I S. Davis. Vygotskian and sociocultural approaches to drama, education and research. (s. 57–75). Bloomsbury Academic. Goffman, E. (2014). Jaget och maskerna : en studie i vardagslivets dramatik. (6. uppl.). Studentlitteratur. Göteborgs universitet. (2025). Att söka information. Hämtad 2025-09-26 från: https://studentportal.gu.se/service-och-stod/guide-till-att-soka-lasa-och-skriva/att- soka-information?utm_source=chatgpt.com Göteborgs universitet. (2025). Skådespelare. Hämtad 2025-09-30 från: https://www.gu.se/studera/hitta-utbildning/skadespelare-k1sce Göthberg, M., Björck, C., & Mäkitalo, Å. (2018). From Drama Text to Stage Text: Transitions of Text Understanding in a Student Theatre Production. Mind, Culture and Activity, 25(3), 247–262. https://doi.org/10.1080/10749039.2018.1480633 Hallgren, E. (2018). Ledtrådar till estetiskt engagemang i processdrama: Samspel i roll i en fiktiv verksamhet. [Doktorsavhandling, Stockholms universitet]. https://su.diva- portal.org/smash/get/diva2:1186545/FULLTEXT01.pdf Hannah, M. T., Domino, G., Hanson, R., & Hannah, W. (1994). Acting and Personality Change: The Measurement of Change in Self-Perceived Personality Characteristics during the Actors Character Development Process. Journal of Research in Personality, 28(3), 277–286. https://doi.org/10.1006/jrpe.1994.1020 Hochschild, A. R. (2012). The managed heart commercialization of human feeling (Uppdaterad uppl.). University of California Press. Hughes, J., & Wilson, K. (2004). Playing a part: the impact of youth theatre on young people’s personal and social development: Recognition and research awards. Research in Drama Education, 9(1), 57–72. https://doi- org.ezproxy.ub.gu.se/10.1080/1356978042000185911 Jones, P. (2007). Drama as therapy: Theory, practice and research (2. uppl.). Brunner- Routledge - Taylor & Francis. Järleby, A. (2005). Spela roll : kreativt lärande med teater och drama. Pegasus. Karlsson, C. M., (2020) Drama och teater inom grundskola och kulturskola. I P., Ahlstrand & J. Remfeldt (Red.), Att undervisa i teater. (s. 25–40). Studentlitteratur. McFarren, C. K. (2003). Acknowledging trauma/rethinking affective memory: Background, method, and challenge for contemporary actor training. [Doktorsavhandling, University of Colorado]. https://www.academia.edu/74712621/Acknowledging_Trauma_Rethinking_Affectiv e_Memory_Background_Method_and_Challenge_for_Contemporary_Actor_Trainin g Nationalencyklopedin. (u.å.). Jaget. I Nationalencyklopedin. Hämtad 2025-09-23 från: https://www-ne- se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/jaget?isSearchResult=tr ue Nationalencyklopedin. (u.å.). Konstantin Stanislavskij. I Nationalencyklopedin. Hämtad 2025-09-24 från: https://www-ne- se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/konstantin- stanislavskij?isSearchResult=true 25 Nationalencyklopedin. (u.å.). blur. Ordböcker, Engelska. I Nationalencyklopedin. Hämtad 2025-09-24 från: https://www-ne- se.ezproxy.ub.gu.se/ordb%C3%B6cker/search?d=ne_en_pro&s=blurring Nationalencyklopedin. (u.å.). Trauma. I Nationalencyklopedin. Hämtad 2025-09-16 från: https://www-ne- se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/trauma?isSearchResult= true Nelson, B. (2011). “I made myself”: playmaking as a pedagogy of change with urban youth. Research in Drama Education, 16(2), 157–172. https://doi.org/10.1080/13569783.2011.566987 Neuringer, C., & Willis, R. A. (1995). The cognitive psychodynamics of acting: Character invasion and director influence. Empirical Studies of the Arts, 13(1), 47–53. https://doi.org/10.2190/G627-QEPL-UE02-74BU Pender, A. (2016). Learning to Act: Tony Sheldon’s Emotional Training in Australian Theatre. Humanities, 5(3), 72. https://doi.org/10.3390/h5030072 Petticrew, M., & Roberts, H. (2008). Systematic reviews in the social sciences: a practical guide (1. uppl.). Wiley. Robb, A. E., & Due, C. (2017). Exploring psychological wellbeing in acting training: an Australian interview study. Theatre, Dance and Performance Training, 8(3), 297– 316. https://doi.org/10.1080/19443927.2017.1324518 Schechner, R. (1985). Between theater & anthropology. University of Pennsylvania Press. Segesten, K. (2017) Användbara texter. I F., Friberg (Red.), Dags för uppsats : vägledning för litteraturbaserade examensarbeten. (s. 65-78). Studentlitteratur. Segesten, K. (2017) Att göra en begreppsanalys. I F., Friberg (Red.), Dags för uppsats : vägledning för litteraturbaserade examensarbeten. (s. 145-156). Studentlitteratur. Skolverket. (2025). Fysisk teater [ämnesplan]. Hämtad 2025-10-14 från: https://www.skolverket.se/undervisning/gymnasieskolan/program-och-amnen-i- gymnasieskolan/hitta-program-och-amnen-i-gymnasieskolan-gy25/amne- gy2025?url=907561864%2Fsyllabuscw%2Fjsp%2Fsubject.htm%3FsubjectCode%3 DFYSI%26courseCode%3DFYSI1000X%26version%3D1%26tos%3Dgy%26origin %3Dgy2025&sv.url=12.467ba038192d14ade318a#anchor_FYSI1000X Skolverket. (2025). Regi [ämnesplan]. Hämtad 2025-10-14 från: https://www.skolverket.se/undervisning/gymnasieskolan/program-och-amnen-i- gymnasieskolan/hitta-program-och-amnen-i-gymnasieskolan-gy25/amne- gy2025?url=907561864%2Fsyllabuscw%2Fjsp%2Fsubject.htm%3FsubjectCode%3 DREGI%26version%3D1%26tos%3Dgy%26origin%3Dgy2025&sv.url=12.467ba03 8192d14ade318a Skolverket. (2025). Röst [ämnesplan]. Hämtad 2025-10-14 från: https://www.skolverket.se/undervisning/gymnasieskolan/program-och-amnen-i- gymnasieskolan/hitta-program-och-amnen-i-gymnasieskolan-gy25/amne- gy2025?url=907561864%2Fsyllabuscw%2Fjsp%2Fsubject.htm%3FsubjectCode%3 DROST%26courseCode%3DROST1000X%26version%3D1%26tos%3Dgy%26orig in%3Dgy2025&sv.url=12.467ba038192d14ade318a#anchor_ROST1000X Skolverket. (2025). Scenisk gestaltning [ämnesplan]. Hämtad 2025-10-14 från: https://www.skolverket.se/undervisning/gymnasieskolan/program-och-amnen-i- gymnasieskolan/hitta-program-och-amnen-i-gymnasieskolan-gy25/amne- gy2025?url=907561864%2Fsyllabuscw%2Fjsp%2Fsubject.htm%3FsubjectCode%3 DSCEI%26courseCode%3DSCEI1000X%26version%3D1%26tos%3Dgy%26origin %3Dgy2025&sv.url=12.467ba038192d14ade318a#anchor_SCEI1000X 26 Skolverket. (2025). Sceniskt karaktärsarbete [ämnesplan]. Hämtad 2025-10-14 från: https://www.skolverket.se/undervisning/gymnasieskolan/program-och-amnen-i- gymnasieskolan/hitta-program-och-amnen-i-gymnasieskolan-gy25/amne- gy2025?url=907561864%2Fsyllabuscw%2Fjsp%2Fs1ubject.htm%3FsubjectCode%3 DSCES%26courseCode%3DSCES1000X%26version%3D1%26tos%3Dgy%26origi n%3Dgy2025&sv.url=12.467ba038192d14ade318a#anchor_SCES1000X Skolverket. (2025). Teaterteori [ämnesplan]. Hämtad 2025-10-14 från: https://www.skolverket.se/undervisning/gymnasieskolan/program-och-amnen-i- gymnasieskolan/hitta-program-och-amnen-i-gymnasieskolan-gy25/amne- gy2025?url=907561864%2Fsyllabuscw%2Fjsp%2Fsubject.htm%3FsubjectCode%3 DTEAT%26courseCode%3DTEAT1000X%26version%3D1%26tos%3Dgy%26orig in%3Dgy2025&sv.url=12.467ba038192d14ade318a#anchor_TEAT1000X Sloane, J. A., & Wallin, D. (2013). Theatre of the Commons: A theatrical inquiry into the democratic engagement of former refugee families in Canadian public high school communities. Educational Research, 55(4), 454–472. https://doi.org/10.1080/00131881.2013.844948 Smith, R. W. (1970). A Study of the Actor-Character Relationships in Theatre Production [Doktorsavhandling, Bowling Green State University]. http://rave.ohiolink.edu/etdc/view?acc_num=bgsu1554464085299522 Stanislavskij, K. (1950). Building a character. Reinhardt. Sternudd, M. M. F. (2000). Dramapedagogik som demokratisk fostran? Fyra dramapedagogiska perspektiv: dramapedagogik i fyra läroplaner. [Doktorsavhandling, Uppsala universitet]. https://uu.diva- portal.org/smash/get/diva2:165574/FULLTEXT01.pdf Summer, D. (2018). Therapeutic Theatre with Adolescents At-Risk of School Dropout. [Doktorsavhandling, Lesley University]. https://digitalcommons.lesley.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1052&context=expres sive_dissertations Thomson, P., & Jaque, S. V. (2012). Holding a Mirror Up to Nature: Psychological Vulnerability in Actors. Psychology of Aesthetics, Creativity, and the Arts, 6(4), 361–369. https://doi.org/10.1037/a0028911 Thomson, P., & Jaque, S. V. (2011). Testimonial Theatre-Making: Establishing or Dissociating the Self. Psychology of Aesthetics, Creativity, and the Arts, 5(3), 229– 236. https://doi.org/10.1037/a0021707 Timmons, W. M. (1945). Personality Changes from Acting in a Play. The Journal of Social Psychology, 21(2), 247–255. https://doi.org/10.1080/00224545.1945.9714170 27 Bilaga 1: Söklogg Sökloggen är uppbyggd för att kronologiskt visa hur vi har funnit våra utvalda texter. Den är uppdelad i sju kolumner som presenterar hur sökningarna har gått till.