Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek. 
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och 
kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att 
OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör 
man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
This work has been digitised at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. 
This means that you can search and copy text from the document. Some early printed books 
are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always 
visually compare it with the images to determine what is correct.
0 CM 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
27(7,
1, 
art 
8 i
W7
... 
As - 
ti-. 1y,
■ mod.I
TEBOM
Allmänna Sektionen
Litt.
Sv.

at- 3 t-tsal As I frethe a.htimfilte
STIG DAGERMAN
NORSTEDTS
03
Nattens lekar
cAv STIG DAGERMAN
Xs 1.2
STIG DAGERMAN
Romaner
Ormen • 1945
De dömdas o • 1946
Reseskildring
Tysk höst • 1947
Nattens lekar
Noveller
Av STIG DAGERMAN
P. A. Norstedt & Söners Forlag
STOCKHOLM
TTifINAD
Tryckt hos Kungl, Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
472097
NATTENS LEKAR
Ibland om kvällarna när modern gråter i rummet 
och bara obekanta steg slamrar i trapporna har Åke 
en lek som han leker i stället för att grata. Han leker 
att han är osynlig och att han kan önska sig dit han 
vill bara han tänker på det. De kvällarna finns det 
bara ett ställe att önska sig till och där finns alltså 
Åke plötsligt. Han vet inte hur han har kommit dit, 
vet bara att han står inne i ett rum. Hur det ser ut 
vet han inte därför att han inte har ögon för det, 
men det är fullt av rök från cigarretter och pipor 
och där skrattar män plötsligt till, omotiverat och 
skrämmande, och kvinnor som inte kan tala begrip­
ligt lutar sig fram över ett bord och skrattar lika för­
färligt. Det skär som knivar genom Åke, men han 
är ändå lycklig över att han är där. På bordet som 
alla sitter kring står flera buteljer och så fort ett 
glas är tömt skruvar en hand av skruvkorken och 
fyller det på nytt.
Åke som är osynlig lägger sig ner på golvet och 
kryper in under bordet utan att någon av de sittande 
märker det. I handen bär han en osynlig borr och 
utan ett ögonblicks tvekan sätter han borren i bords­
skivan och borrar uppåt. Träet är han snart igenom,
5
men Åke fortsätter att borra. Han borrar i glas och 
plötsligt, när han har borrat igenom flaskbottnen, rin­
ner brännvin i en jämn fin stråle ner genom hålet i 
bordet. Han känner igen faderns skor under bordet 
och vågar inte tänka på vad som skulle hända om 
han plötsligt blev synlig igen. Men då hör Åke med 
en rysning av glädje fadern säga: Ursupet, och nå­
gon annan stämmer in: Ja, tamej fan, och sen reser 
sig alla i det rum som Åke befinner sig i.
Åke följer fadern nerför trapporna och när de har 
kommit ner på gatan leder han honom, fast fadern 
inte märker det, fram till en droskstation och viskar 
den rätta adressen åt chauffören och står sedan un­
der hela resan på fotsteget för att kontrollera att de 
verkligen far åt rätt håll. När det bara återstår några 
kvarter till hemmet önskar sig Åke tillbaka — och 
han ligger där igen på bottnen av kökssoffan och hör 
bilen stanna nere på gatan och först när den på nytt 
sätter igång hör han att det inte var den bilen, den 
här höll framför grannhusets port. Den riktiga är 
alltså fortfarande på väg, kanske har den råkat ut 
för någon trafikstockning vid närmaste tvärgatan, 
kanske har den hejdat sig framför en cyklist som kört 
omkull, ja mycket kan ju hända bilar.
Till sist kommer emellertid en bil som förefaller 
att vara den riktiga. Några hus nedanför Åkes börjar 
den sakta farten, den rullar långsamt förbi grann­
huset och stannar med ett litet gnisslande precis fram­
för den rätta porten. En dörr öppnas, en dörr smäl­
ler igen, någon visslar medan han skramlar med 
pengar. Fadern brukar aldrig vissla, men man vet ju 
aldrig. Varför skulle han inte plötsligt kunna börja 
vissla? Bilen startar och far om hörnet och sen blir
6
det alldeles tyst på gatan. Åke spänner hörseln och 
lyssnar nerför trapporna, men aldrig slår porten igen 
efter någon som har kommit in. Aldrig kommer den 
där lilla kluckande knäppen när någon har tänt 
trappljuset. Aldrig hörs det där dova ljudet fran steg 
på väg uppför en trappa.
Varför skulle jag gå ifrån honom sa tidigt, tänker 
Åke, jag hade väl kunnat följa med ända fram till 
porten, när vi ändå var så nära. Nu star han natur­
ligtvis där nere och har tappat nyckeln och kan inte 
komma in. Nu kanske han blir arg och går sin väg 
och kommer inte tillbaka förrän porten är öppen i 
morron bitti. Och vissla kan han ju inte, annars 
skulle han säkert vissla åt mej eller mamma att kasta 
ner nyckeln.
Så ljudlöst det går klättrar Åke över kanten på 
den alltid knarrande soffan och stöter i mörkret mot 
köksbordet och stelnar till i hela kroppen där han 
står på den kalla korkmattan, men modern snyftar 
högt och regelbundet som en sovandes andhämtning 
och alltså har hon inget hört. Han fortsätter mot 
fönstret och när han kommit fram för han sakta 
rullgardinen åt sidan och tittar ut. Det finns inte ett 
liv på gatan, men lampan ovanför porten mitt emot 
är tänd. Den tänds samtidigt med trappljuset. På 
så sätt är den som lampan ovanför Åkes port.
Om en stund börjar Ake frysa och tassar tillbaka 
till soffan. För att inte behöva stöta emot bordet 
stryker han med handen längs diskbänken och plöts­
ligt rör fingertopparna vid något kallt och vasst. Han 
låter fingrarna söka ett ögonblick och griper sedan 
om skaftet till förskärarkniven. När han kryper ner 
i soffan har han kniven med sig. Han lägger den
bredvid sig under täcket och gör sig osynlig igen. 
Så är han i samma rum som nyss, han står i dörr­
öppningen och betraktar männen och kvinnorna som 
håller fadern fången. Han förstår att om fadern skall 
kunna bli fri måste han befria honom på samma sätt 
som Viking befriade missionären, när missionären stod 
bunden vid en påle och skulle stekas av kannibalerna.
Åke smyger sig alltså fram, höjer sin osynliga kniv 
och stöter den i ryggen på den tjocke som sitter när­
mast fadern. Den tjocke dör och Åke fortsätter runt 
bordet och en efter en glider de ner från sina stolar 
utan att egentligen veta vad som har hänt. När fa­
dern är befriad tar Åke honom med sig nerför de 
många trapporna och eftersom det inte hörs någon 
bil på gatan går de mycket långsamt nerför trapp­
stegen och vandrar sedan över gatan och stiger på 
en spårvagn. Åke ordnar så att fadern får en sitt­
plats inne i vagnen och hoppas att konduktören inte 
skall märka att han druckit lite och hoppas att fa­
dern inte skall säga något olämpligt åt konduktören 
eller skratta till så där utan att ha nånting att skrat­
ta åt.
Nattspårvagnens sång i en kurva långt borta träng­
er obevekligt in i köket och Åke som redan har läm­
nat spårvagnen och ligger i soffan igen märker att 
modern har slutat snyfta under den korta stund han 
varit borta. Rullgardinen i rummet flyger mot taket 
med en förfärlig smäll och när smällen ekat bort 
öppnar modern fönstret och Åke önskar att han kun­
de hoppa upp ur sängen och springa in i rummet och 
ropa till henne, att hon gott kan stänga fönstret igen, 
dra ner rullgardinen och i lugn och ro gå till sängs, 
för nu kommer han i alla fall. »Med den här spår-
8
vagnen kommer han för jag har själv hjälpt honom 
på!» Men Åke förstår att det inte tjänar nånting till 
att göra på det sättet, hon skulle i alla fall inte tro 
honom. Hon vet inte vad han gör för henne när de 
är ensamma om natten och hon tror att han sover. 
Hon vet inte vilka resor han ger sig ut på och vilka 
äventyr han kastar sig in i för hennes skull.
När spårvagnen sedan stannar vid hallplatsen bak­
om hörnet står också han vid fönstret och tittar ut i 
springan mellan rullgardinen och fönsterkarmen. De 
som först kommer om hörnet är tva ynglingar som 
måste ha hoppat av redan i farten, de boxas pa skoj 
med varann och bor i det nya huset snett emot. Folk 
som har stigit av stojar bakom hörnet och när spar­
vagnen tittar fram med sin lampa och langsamt rass­
lar över Åkes gata kommer små grupper med män­
niskor fram och försvinner sedan åt olika håll. En 
man med ostadig gang och hatten i hand som en tig­
gare styr rätt mot Åkes port, men det är inte Åkes 
pappa, det är portvakten i Åkes hus.
Åke står emellertid kvar och väntar. Han vet nog 
att det finns saker som kan uppehålla en sparvagns- 
passagerare bakom hörnet, där är flera skyltfönster, 
ett till en skoaffär och där kan fadern stå och välja 
ut ett par skor åt sig till exempel innan han går upp 
och fruktaffären har också ett fönster med hand- 
målade plakat i och där brukar många stanna och 
titta därför att det är så roliga gubbar på dem. Men 
fruktaffären har också en automat som krånglar och 
det är tänkbart att fadern har stoppat in en tjugu- 
femöring i den för att köpa en ask Läkerol at Åke och 
nu kan han inte få upp luckan.
Medan Åke står vid fönstret och väntar att fadern
9
skall slita sig loss från automaten går modern plöts­
ligt ut ur rummet och förbi köket. Eftersom hon är 
barfota har Åke inte hört nånting, men hon kan inte 
ha märkt honom eftersom hon fortsätter ut i tam­
buren. Åke släpper rullgardinen med handen och står 
sedan alldeles orörlig i det totala mörkret, medan 
modern letar efter någonting bland ytterkläderna. 
Det måste ha varit en näsduk för efter en liten stund 
snyter hon sig och går tillbaka in i rummet. Fast 
hon är barfota märker Åke att hon går alldeles sär­
skilt tyst för att inte väcka honom. När modern har 
kommit in i rummet stänger hon genast fönstret och 
drar ner rullgardinen med ett hårt snabbt drag. Sen 
lägger hon sig hastigt på sängen och snyftningarna 
börjar på nytt, precis som om hon inte kunde snyfta 
annat än i liggande ställning, eller måste börja snyfta 
så snart hon lagt sig.
När Åke sett ut på gatan en gång till och funnit 
den alldeles tom så när som på en kvinna som låter 
sig smekas av en flottist i porten mitt emot smyger 
han tillbaka till soffan och tycker att det låter som 
om han tappade någonting när mattan plötsligt knar­
rar till under hans fötter. Han är nu ohyggligt trött, 
sömnen böljar över honom som dimmor medan han 
går och genom dessa dimmor uppfattar han smällan­
de steg i trappan, men steg åt fel håll: uppifrån och 
ner. Så fort han kommit under täcket glider han 
motvilligt men snabbt ner i sömnens vatten och de 
sista vågorna som slår över huvudet på honom är 
mjuka som snyftningar.
Men ändå är sömnen så skör att den inte förmår 
hålla honom utanför det som upptog honom som va­
ken. Visserligen har han inte hört bilen som bromsat
in framför porten, trappljuset som knäppts på eller 
stegen uppför i trappan, men nyckeln som sticks in 
i nyckelhålet sticker också hål på sömnen och på en 
enda gång är han vaken och glädjen slår ner i ho­
nom som en blixt, hettar i honom från tårna och upp 
till pannan. Men sen är glädjen lika hastigt borta, 
försvunnen i en rök av frågor. Här har Åke en liten 
lek som han leker varenda gång han vaknar på det 
här sättet. Han leker att fadern genast skyndar ige­
nom tamburen och ställer sig mitt emellan köket och 
rummet så att de skall kunna höra honom båda två 
när han ropar: Det var en kamrat som ramlade ner 
från en ställning och jag måste följa honom till sjuk­
huset och jag har suttit hos honom hela natten och 
ringa kunde jag inte för det fanns ingen telefon i 
närheten; eller: Kan ni tänka er att vi har vunnit 
högsta vinsten på lotterit och nu kommer jag hem så 
sent därför att jag ville hålla er i spänning så länge 
som möjligt; eller: Kan ni tänka er att jag fick en 
motorbåt till skänks av chefen i dag och nu har jag 
varit ute och provkört och i morgon bitti sticker vi 
i väg alla tre. Vad sägs!
Men i verkligheten går det långsammare och fram­
för allt inte så överraskande till. Fadern hittar inte 
lysknappen i tamburen. Till slut ger han upp och stö­
ter mot en hängare som ramlar i golvet. Han svär 
över hängaren och försöker ta upp den men i stället 
välter han omkull en väska som står vid väggen. Då 
ger han upp också det och försöker hitta en krok åt 
överrocken men när han till slut har hittat en glider 
rocken i alla fall av och faller i golvet med en mjuk 
duns. Tryckt mot väggen går fadern sedan de få 
stegen fram till toaletten, öppnar dörren och låter
II
den stå öppen, tänder sedan ljuset och som så många 
gånger förr ligger Åke alldeles stel och lyssnar till 
plaskandet mot golvet. Sen släcker fadern, stöter emot 
dörren, svär och går in i rummet genom det fördrag­
na draperiet, som rasslar till som om det ville bitas.
Så blir det alldeles tyst. Fadern står därinne utan 
att säga ett ord, det knarrar svagt från skorna och 
andhämtningen är tung och oregelbunden, men det 
är bara två saker som gör det hela ännu mer fruk­
tansvärt tyst och i denna tystnad slår en ny blixt ner 
i Åke. Det är hatet som hettar i honom och han kra­
mar knivskaftet så handflatan värker, men han kän­
ner ingen värk. Tystnaden varar emellertid bara ett 
ögonblick. Fadern börjar klä av sig. Kavajen, västen. 
Han kastar plaggen på en stol. Han lutar sig bakåt 
mot ett skåp och låter skorna falla av fötterna. Slip­
sen flaxar till. Sen tar han några steg ännu längre in 
i rummet, det vill säga mot sängen, och står så stilla, 
medan han börjar dra upp klockan. Då blir allt tyst 
igen, lika förfärligt tyst som förut. Bara klockan 
knaprar på tystnaden som en råtta, den berusades 
gnagande klocka.
Och då händer det som tystnaden väntar på. Mo­
dern gör ett förtvivlat kast på sängen och skriken 
väller ut ur munnen som blod.
— Din jävul, jävul, jävul, jäveljäveljävel, skriker 
hon tills rösten dör och allt blir tyst. Bara klockan 
gnager och gnager och handen som kramar kniven 
är alldeles våt av svett. Ångesten i köket är så stor 
att den inte skulle kunna uthärdas utan vapen, men 
till slut blir Åke så trött av att vara så förfärligt rädd 
att han utan motstånd bara störtar in i sömnen med 
huvudet före. Långt ner i natten vaknar han till ett
12
tag och hör genom den öppna dörren hur det knakar 
från rummets säng och hur ett mjukt mummel fyller 
rummet och han vet inte riktigt vad det betyder 
utom att det är två trygga ljud som innebär att 
ångesten har vikit för den här natten. Alltjämt hål­
ler han i kniven och han släpper den och skjuter den 
ifrån sig, fylld av en brännande åtrå till sig själv, och 
i själva insomnandets ögonblick leker han den sista av 
nattens lekar, den som ger honom det slutliga lugnet.
Det slutliga — här finns ändå inget slut. När kloc­
kan snart är sex på eftermiddan kommer modern in 
i köket där han sitter vid bordet och gör hemräk­
ningen. Hon bara tar ifrån honom räkneboken och, 
drar upp honom från soffan med en hand.
— Gå till pappa, säger hon och släpar honom med 
sig ut i tamburen och ställer sig bakom honom för 
att avskära reträtten, gå till pappa och hälsa från 
mig att du skall ha pengarna.
Dagarna är värre än nätterna. Nattens lekar är 
mycket bättre än dagens. På natten kan man vara 
osynlig och ila över taken dit där man behövs. På 
dagen är man inte osynlig. På dagen går det inte så 
fort, på dagen är det inte så skönt att leka. Åke kom­
mer ut ur porten och är inte det minsta osynlig. Port­
vaktens pojke drar honom i rocken och vill spela 
kula, men Åke vet att modern står uppe i fönstret 
och ser efter honom ända tills han försvunnit om 
hörnet och därför sliter han sig lös utan att säga 
ett ord och springer därifrån som om någon var ef­
ter honom. Men medsamma han har hunnit runt hör­
net börjar han gå så långsamt han kan och räkna
13
TAT87#107* T6T4747916-61078
trottoarens plattor och spottfläckarna på dem. Port­
vaktens pojke hinner ifatt honom men Åke svarar 
honom inte, för inte kan man säga till någon att 
man är ute och letar efter sin pappa som inte har 
kommit hem med avlöningen än. Till slut tröttnar 
också portvaktens pojke och Åke kommer allt när­
mare den plats som han inte vill komma nära. Han 
leker att han kommer längre och längre bort från 
den, men det är inte alls sant.
Emellertid går han förbi kaféet första gången. Han 
stryker så nära vakten att vakten muttrar nånting 
efter honom. Han viker in på en liten sidogata och 
stannar framför huset där faderns verkstad ligger. Ef- 
ter en stund gar han in genom inkörsporten och ut 
pa gården och han leker att fadern är kvar där, att 
han har gömt sig nånstans bakom tunnorna eller säc­
karna för att Åke skall komma dit och leta reda på 
honom. Åke lyfter på locken till tunnorna med färg 
och varje gång blir han lika förvånad över att fadern 
inte sitter hopkrupen i en sån där tunna. När han le- 
tat på gården nästan en halvtimma förstår han i alla 
fall att fadern inte kan ha gömt sig där och går så 
tillbaka. 6
Bredvid kaféet ligger en porslinsaffär och ett ur- 
makeri. Åke står först en stund och tittar i porslins- 
affärens skyltfönster. Han försöker räkna hundarna, 
först keramikhundarna i fönstret, sedan de hundar 
han kan skymta om han skuggar med handen och 
granskar hyllorna och diskarna inne i affären. Urma­
karen kommer just ut och drar ner gallret för sitt 
fönster men genom springorna i gallret kan Åke i 
alla fall se armbandsuren som ligger och tickar där 
innanför. Han tittar också på klockan med Rätt tid
14
och tänker att minutvisaren skall få gå runt tio 
gånger innan han går in.
När vakten står och skäller med en karl som visar 
honom nånting i en tidning smiter Åke in pa kaféet 
och springer genast fram till det rätta bordet för att 
inte alltför många skall fa syn pa honom. Fadern ser 
honom inte först men en av de andra malarna nickar 
till Åke och säger:
— Grabben din är visst här.
Fadern tar upp sonen i knät och stryker sin skägg­
stubb mot hans kind. Åke försöker lata bli att se 
honom i ögonen, men då och da fascineras han ändå 
av de röda strimmorna i ögonvitan.
— Vad vill du gosse, säger fadern men tungan är 
mjuk och sladdrig i hans mun och han maste säga 
samma sak ett par gånger till innan han själv blir 
nöjd.
— Jag skulle ha pengar.
Då sätter fadern sakta ner honom på golvet och 
lutar sig bakåt och skrattar så högt att kamraterna 
måste hyssja på honom. Medan han skrattar tar han 
upp portmonnän ur fickan, drar fumligt av den gum­
misnodden och söker länge ända tills han hittar den 
blankaste enkronan.
— Här har du Åke, säger han, gå och köp gott 
för pengarna du, gosse.
De andra målarna vill inte vara sämre och Åke får 
en krona var av dem. Han håller pengarna i handen, 
medan han överväldigad av skam och förvirring letar 
sig ut mellan borden. Han är sa rädd att någon skall 
se honom när han sen springer ut förbi vakten och 
skvallra i skolan och säga att jag såg Åke när han 
kom ut från ett ölkafé i går kväll. Men han stannar
15
-ark .XX
i alla fall ett tag utanför urmakarens fönster och 
medan visaren snurrar tio gånger kring sin medel­
punkt står han där tätt tryckt mot gallret och vet att 
han kommer att få leka den här natten också, men 
han vet inte vem lian hatar mest av de två han le­
ker för.
När han sedan långsamt svänger om hörnet möter 
han moderns blick en tio meter uppifrån och han går 
så sakta han vågar fram mot porten. Bredvid porten 
är en vedaffär och han vågar i alla fall lägga sig en 
stund på knä och stirra ner genom fönstret på en 
gubbe som plockar kol i en svart hämtare. När gub­
ben just är färdig står modern bakom honom. Hon 
rycker upp honom och tar honom i hakan för att få 
fatt på hans ögon.
— Vad sa han, viskar hon. Eller var du feg igen?
— Han sa att han skulle komma meddetsamma, 
viskar Åke tillbaka.
— Och pengarna då?
— Blunda mamma, säger Åke och leker den sista 
av dagens lekar.
Och medan modern sedan blundar smyger Åke sak­
ta in de fyra enkronorna i hennes framsträckta hand 
och sedan springer han nerför gatan med fötter som 
slinter på stenarna därför att de är så rädda. Ett 
växande rop förföljer honom längs husväggarna, men 
det hejdar honom inte. Det får honom tvärtom att 
springa ännu fortare.
BON SOIR
Han vet väl inte så mycket om livet den där tid- 
ningspojken som är femton år och blir så förvirrad 
och skamsen en söndag när kockans man överraskar 
honom på en klippa mellan några buskar. Han har 
hittat en smal spetsig planka nära bryggan och med 
den sticker och slår han bland buskarna; alltid är 
det väl några fiender som man kan komma åt på 
det sättet. Men till kockans man säger han att det 
finns getingbon i buskarna, och kanske råttor. Sedan 
samlar han ihop sin värdighet och klättrar upp och 
lägger sej i solen på berget över viken med den sjunk­
na pråmen. Den lilla smutsiga kanalen där man kan 
ta sej upp med roddbåt mynnar ut i buskarna strax 
bredvid och sträcker ett litet grått pekfinger ut i det 
klara vattnet. Det var där han sa till Barbro, flickan 
i köket, när de badade en kväll: Skall vi leka Adam 
och Eva, du och jag, men när hon svarar: Ja, men 
du är försten, blir han rädd och önskar att han ald­
rig sagt det.
För det är så att det är mycket som han önskar 
men inte vågar den här sommaren. Han har många 
bilder för det som han ritar på ett litet block som 
han alltid har i fickan: han känner sej som en sträng,
2 —472097. Dagerman, Noveller. 17
en ännu ospelad sträng som är rädd för att gå av 
när någon börjar knäppa på den eller en dynamo som 
snurrar och snurrar utan att det blir nånting mer 
av det.
Nu ligger han i den gassande solen på berget och 
ritar av en liten segelbåt som kryssar i sundet, själva 
båten går väl an, det är svårare med vattnet som 
sprutar reflexer upp i middagshettan och måsflocken 
som oupphörligt dyker mot nånting gult som seglar­
na strör över relingen. I strandkanten på ön mittemot 
kliver två flickor i röda baddräkter med så korta 
steg som man tar när man är rädd, högre upp spe­
lar en grammofon på en klippa. Det kan vara ormar 
de är rädda för till exempel, då tar man små små steg 
när man är barfota och sneglar skälvande ner i grä­
set framför fötterna, men har man stövlar på sej tar 
man rädda jättekliv och visslar rätt ut i luften, för 
rädslan har både korta och långa steg.
Han vet kanske en hel del om livet ändå. Han vet 
nästan allt som är värt att veta om konsten att tigga 
sockerdricka av restauratrisen. Han vet också hur 
sherry smakar sedan han och en ung student delade 
på en halvflaska i matsalen en kväll under en blind­
tur. Han har rökt åtta olika cigarrettmärken och lärt 
sej hur starkt pilsner blir om man ställer det till kok­
ning på ångpannan. Han kan avslöja alla Sveriges 
veckotidningar om man ber honom om det plus den 
store kulturkämpe och folkvän som kanske i studie­
syfte köper den ökända pornografiska tidningen av 
honom och skäller på honom därför att baksidan har 
blivit solkig i väskan. Vidare känner han till att man 
bör vända sej om efter alla flickor över en viss ålder 
som går förbi på mellandäck och noga betrakta de-
x8
Jb taxe A2 Eogungpuli ■ ■■ -: - •■•-••
ras ben, om man vill räknas som vuxen. Sedan en 
vecka tillbaka vet han också hur det känns att kys­
sas. Det är Barbro som har lärt honom, det är en 
kväll när han har badat ensam i den lilla viken som 
alltid är varm av kanalens vatten och båten är mörk 
och tyst när han kommer tillbaka, på väntkuren på 
andra sidan sundet har man hängt upp en fotogen­
lampa och dansar tyst efter en skrikande grammofon. 
Då möter hon honom i skymningen på mellandäck 
och säger: Vill du ha en puss av mej, Sune?
Men han har längtat efter att kyssas så häftigt och 
så länge att han inte längre tror att läpparna skulle 
orka med det, han är rädd för att de plötsligt skall 
spricka sönder och bloda ner henne på tänderna och 
läpparna och hakan. Nej, säger han därför och vill 
gå vidare för att slippa fresta henne mera. Men hon 
trycker honom till sej så han tappar tvålen och hand­
duken och kysser honom tvärt på munnen — och 
ingenting händer faktiskt, ingenting händer. De sät­
ter sej på bänken och fortsätter och han lär sej en 
hel del under den där kvällen. Man kan till exempel 
kyssas så länge att läpparna glider för mycket isär 
och tänderna skrapar mot varann; som när en båt 
skrapar mot en strand, tänker han, för han har läst 
mycket den här sommaren. Eller man sträcker ut 
tungan och möter kittlande en annan tunga eller man 
biter mjukt i en läpp, ja.
Men en kväll när de är ensamma frågar hon om 
han vill gå med henne ut och gå på ön, men han är 
ju den obrukade strängen som är rädd för att brista 
och han säger nej, och sen blir det ingenting mera. 
Hon tvingar honom ju inte, hon drar honom inte 
med sej ut i skogen kring kanalen och de våta äng-
19
Mali’s ...**-*7*7*74147* 77747014 41675 •
arna och de nakna klipporna som havet suckar un­
der. Hon lämnar honom ensam med hans stackars 
kropp, som borde blöda av all den tortyr han låter 
den genomgå i ensamheten, av allt det hat han later 
strömma över den de langa nätterna i aktersalongen 
för dess vita ondskas skull. Hon lämnar honom en­
sam i skymningen över den lilla badviken och det 
lilla utsiktsberget, varifrån man ser en bit av sundet 
med en sjunken pråm, två bryggor och en mörkt blå 
ström mitt i som sakta driver söderöver och vidare 
ett par hundra meter grön klippig strand mitt över 
och vidare deras egen vita båt med livbåtar på taket 
och en lång rad glimmande ventiler och ett fördäck 
fullt av gula strömmingstrummor.
Från berget kan man också se den svarta lucka 
som leder ner till skansen, där Paul sover, den enda 
av besättningen som inte åker hem om kvällarna där­
för att han är osams med sin fru, och genom den 
luckan klättrar hon ner en kväll när han sitter en­
sam på berget och fryser efter badet. Hon stänger 
luckan över sej och han sitter kvar länge och fryser 
inte mera, men hon kommer ändå inte upp. Han tar 
blocket och ritar av båten och bryggan, han ritar 
samma bild fyra gånger men hon kommer ändå inte 
upp. En stor upplyst motorbåt passerar förbi i sun­
det och när den är försvunnen bakom udden med sitt 
brummande och svallen slamrar mot stranden har 
hon ändå inte kommit upp. Han är orolig och någon­
stans ini honom gör nånting ont, han klär av sej och 
simmar ut och ser bottnen försvinna under sej i skym­
ningen och vattnet är ljumt och klibbigt och slår in 
i munnen, men det hjälper ända inte: hon har inte 
kommit tillbaka än och han orkar mte drunkna som
20
----------------------—
han hade hoppats. Efter badet går han in i det tom­
ma vänthuset och lämnar dörren öppen, medan han 
ristar in sitt namn och nattens datum i en planka, 
men när han är färdig har hon ändå inte kommit till­
baka. Så står han på fördäck och ritar av utsikts- 
berget och den gamla pråmen, nersänkt i gyttjan, 
och den taggiga skogskonturen och månen som rul­
lar över alltihop och det är i huvudsak samma måne 
som skiner över både segern och nederlaget. Längre 
fram på natten när han ligger ömkligt naken under 
en filt i aktersalongen hör han henne smyga över 
däcket mitt i en dröm och han gnäller som en hund 
tills stegen är försvunna.
Men nu är det den söndag när kockans man har 
överraskat honom fäktande mot buskarna och han 
ligger raklång på berget och ritar och tänker och har 
tills vidare genomskådat alltihop. Båten sover middag 
och välter en bred svart skugga ner i den ljusa viken. 
Bara kockans spensliga man går fram och tillbaka på 
bryggan i vit skjorta och händerna på ryggen och 
sparkar en och annan sten i vattnet när han vänder. 
Då kommer Greta, den lilla diskerskan, och Alfhild, 
den bleka söndagsservitrisen, ut arm i arm och sön- 
dagsgår vägen upp mot berget. De stannar bredvid 
honom och tittar ner på honom och han tycker han 
börjar svettas alldeles ofantligt under pressbyråroc­
ken, fast det inte händer nånting särskilt med honom.
— Bon soir, säger Greta, bon soir bon soir, och 
han behöver inte titta upp för att han skall veta hur 
hon ser ut just nu: utan tvivel 1er hon och den tunna 
överläppen har halkat uppför tänderna och tänderna 
ser ut som belagda med cement, svettande cement, 
och de djupa rynkorna i denna unga åldrings ansikte
21
slår ut som en solfjäder kring ögonen, där föds en 
gammal kines så fort hon skrattar, han avskyr dessa 
rynkor och dessa äckliga tänder.
— Ni borde smörja in er med solkräm när ni lig­
ger och solar er, säger Alfhild som aldrig låter någon 
sväva i okunnighet om att hon brukar statera i film. 
Hon påstår att hon har en linje i ansiktet från tin­
ningen och ner mot käkbenet som liknar Signe Has­
sos, ja som är precis Signe Hassos, och hon har ett 
sprött pekfinger som hon ofta brukar låta glida längs 
denna linje när någon ser på, kanske också när hon är 
ensam.
— Nästa steg blir väl, sa Paul, den trägne cyni­
kern, nästa steg blir väl att hon visar att hon har 
likadana lår som Marlene Dietrich, och gärna för mej: 
skansluckan står alltid öppen. Men Sune skrattade 
inte, därför att för ögonblicket hatade han honom. 
Varje kväll ända tills helt nyligen drömmer han just 
innan han somnar om att han överraskar honom och 
henne med en isbill, men han drämmer inte till, han 
svänger den bara ädelmodigt ovanför deras svettiga 
oanständiga smutsiga kroppar för att visa att han har 
förmågan om också inte viljan.
— Vad ritar du för nånting, säger Greta och han 
slår igen blocket därför att han skäms och sedan 
skäms han över att han skäms och visar henne all­
ting-
Sen sitter de alla tre och tittar ut över sundet, där 
någon prövar sina leksakssegelbåtar, släpper ut dem 
från en liten roddbåt och de länsar snart sakta söder- 
över som ett stim vita fåglar.
— Dom fick du inte med, säger Greta och pekar i 
blocket och hon har så smutsiga naglar.
22
— Och inte den heller, säger han och visar på 
höken som spänner en liten svart båge av hot över 
sundet.
Då kommer plötsligt Barbro ut i baddräkt på för­
däck, hon står ett tag i solen och vinkar upp mot 
dem, leende, säker och smidig. Att det inte syns på 
henne, tänker han, men det syns ingenting. Det syns 
inte på henne att hon brukar smyga ner till Paul i 
skymningen och smyga tillbaka över fördäck när det 
är som mörkast. Han tycker hon inte skulle ha rätt 
att se så ren ut, det skulle hända nånting med hen­
nes vita oskyldiga kropp som gjorde att alla ögon­
blickligen såg hur det var ställt, men ingenting hän­
der och livet är så orättvist. Hon dyker fint över 
relingen och bågen är så utsökt att den dallrande 
hänger kvar en stund i den heta luften medan hon 
sjunker ner mot bottnen och när hon sedan kommer 
upp lyser badmössan vitt som ett flöte mot det blåa 
vattnet. Långsamt klättrar hon sedan upp mot dem 
och glittrande droppar hänger i de små håren på hen­
nes vita ben, hon tar av sej badmössan medan hon 
går över klippan och hon 1er mot honom, hon 1er 
mot dem alla när håret plötsligt lyser till. Hon vän­
der och går förbi dem på tio meters avstånd och det 
är då han med ens blir medveten om de spänningar 
som luften plötsligt tätnar av, det är åska i denna 
heta oskyldiga luft och med ens slutar han att le, 
ansiktet hårdnar så att han tror att det aldrig skall 
kunna mjukna mera.
Gå ner med dej, tänker han, gå ner i skansen du, 
gå ner i skansen och låt honom krama dej, låt honom 
bita dej, låt honom ha dej i alla ställningar.
Då ropar Greta efter henne och rösten är så annor-
23
lunda, så skarp, så hård, så obarmhärtig att han över­
raskad tittar upp på henne.
— Bon soir, ropar hon, bon soir.
Sedan ser han på Alfhild också, hennes mun är 
inte riktigt stängd, hennes tunga gluttar ut ur sitt 
bo och kring munnen slår hårda linjer ut och det är 
då han blir medveten om de starka band som förenar 
dem, de känslor av ömsesidig sympati som strömmar 
mellan dessa tre på klippan, mellan henne som sörjer 
sin förlorade ungdom och henne som sörjer sin för­
lorade skönhet och honom som sörjer det förlorade, 
allt förlorat. Han skulle vilja gråta ut hos någon av 
dem, han skulle vilja att någon av dem grät ut hos 
honom.
— Du är fin i franska, Greta, säger han och för­
söker smeka henne med alla sex orden.
— Bon soir, säger Greta och 1er sitt leende, så fullt 
av dåliga tänder, men han tycker inte så illa om det 
längre, i varje fall vill han inte kräkas åt det längre. 
Bon soir. Föreståndarinnan sa alltid att Greta har sån 
språkbegåvning. På hemmet talade de alltid om min 
språk-be-gåv-ning.
Vilket hem, tänker han, vilken föreståndarinna? 
Sedan kan han som vanligt inte hejda sej. Han tycker 
plötsligt så synd om sej själv och han måste tala om 
för dem att han går i skola annars, att han läser 
franska annars, på höstarna, på vintrarna och vårar­
na och att han bara har det här jobbet på sommar­
lovet. Han måste rädda sin ömklighet högt ovanför 
det grymma, det smutsiga, det illaluktande som hän­
der runt omkring honom. Sen berömmer han Greta 
för hennes språkbegåvning fast hon bara kan säga 
bon soir och ljuger och säger att det var en frans-
24
man på besök i hans skola som uttalade det precis 
likadant, precis likadant.
Det är då han märker att Alfhild oupphörligt öpp­
nar munnen för att avbryta honom och han gör en 
häftig paus mellan Gretas franska språkbegåvning 
och sin egen engelska och i den pausen lyfter hon 
fram sitt bleka ansikte mot dem, tvingar detta bleka 
ansikte tätt inpå dem och fast han bara är femton år 
kan han se hur mycket ångest som får de hårda lin­
jerna i detta ansikte att skälva.
— Ser ni den här linjen, säger hon och trevar över 
sitt ansikte med blinda fingrar, den här linjen är pre­
cis som Signe Hassos.
— Ja, ljuger han snabbt och barmhärtigt, det är 
väldigt vad ni är lik Signe Hasso, man skulle kunna 
tro att ni var släkt.
Och solen lyser över alla onda och alla goda och 
alla båtar som pilar genom sundet med stora flaggor 
släpande i kölvattnet och ett långt svart pråmsläp, 
lastat med singel, som ser ut som måndag, tisdag eller 
onsdag men inte som en solig söndag i augusti. De 
sitter där på den heta klippan en halvtimme eller så 
och tiger eller släpper korta obetydliga ord med ingen 
mening i, de sitter där tätt tillsammans och 1er en 
tio, femton, tjugo meter ovanför sina misslyckanden.
När cyklar sedan börjar fräsa som stekpannor mot 
den lilla vägen och folk som skall in till stan sätter 
sej på bryggan och väntar att båten skall blåsa av­
gång och ett litet flyttiass kommer skakande efter en 
näst, ett flyttlass tillhörigt någon för vilken somma­
ren är slut, går Greta och Alfhild arm i arm ner mot 
båten för att ställa ordning i köket. Själv strövar 
han omkring lite på stränderna och samlar märkvär-
25
det-onMbIAA PME TTFATHCCTTOTNNlCCin
diga stenar och när han samlat tillräckligt många kas­
tar han dem alldeles meningslöst i sjön, alldeles me­
ningslöst. Sedan går han ner till båten och en gammal 
vithårig man, rufsig under Vegamössan, säger att han 
vill ha en Allt för alla, det senaste numret av Allt 
för alla, men honom svarar han att den tidningen är 
nerlagd för så länge sen, för hur länge sen som helst. 
Det är tomt på meliandäck, men någon skrattar hårt 
från köket och genom den öppna dörren ner mot ma­
skin silar små ljud av hamrar och pistonger. Han går 
nerför den mörka knarrande trappan som leder ner 
till aktersalongen där han brukar sova och hata sin 
nakna kropp och när han sedan går förbi den första 
hytten öppnas hyttdörren längst ner i korridoren och 
Greta kommer ut. Plötsligt ställer hon sej i gången 
framför honom med utbredda armar och nu har han 
bara två vägar att välja på: antingen vända och gå 
uppför trappan igen eller också gå rätt in i omfam­
ningen. Han går inte tillbaka uppför trappan, han 
låter henne trycka honom till sej men själv håller han 
sina händer lätt på hennes rygg, mest av artighet, av 
medömkan, av fruktan att annars såra. Fast han bara 
är femton år och inte utvuxen än på länge räcker 
hon honom bara till hakan och han har hennes hår 
i munnen ända tills hon böjer huvudet bakåt och lå­
ter honom speglas i sitt lilla pinscheransikte och da 
försvinner all lust som han kan ha haft: dessa tänder, 
dessa så tunna läppar, dessa rynkor. Han förstår att 
hon vill att han skall kyssa henne, men förstår hon 
att han inte vill kyssa henne?
Då spritter de till bägge två, någon rumsterar om 
i kaptenens hytt och de släpper varann under stor 
förvirring.
26
— I kväll, viskar hon hastigt, kom in i min hytt 
i kväll du.
— Ja, viskar han tillbaka, i kväll. Han ljuger med 
det goda samvete som en lång lögnare alltid känner 
mot ett kortvuxet offer. Jag kommer till din hytt i 
kväll.
När han har legat en stund på soffan i aktersa­
longen i vars kvava halvdunkel det alltid råder så 
hemlighetsfulla och sövande dofter går kaptenen ut 
ur sin hytt och bär pustande sina hundra kilo uppför 
den smala branta trappan. En stund senare blåser det 
för avgång och genast börjar det trampa uppe på däck 
och ivriga kvinnoröster sätter in. Maskinen börjar 
pusta och det porlar kring propellern. När han går 
upp backar de redan ut i sundet och några roddare 
får brått att komma undan.
Sedan blir allt som vanligt, sedan blir allt som 
hundra gånger förr: han lyfter ut sin väska ur skå­
pet, folk kommer på vid bryggorna och andra står 
kvar, många står alltid kvar och låtsas att de är så 
intresserade av trossen och landgången och om styr­
mannen som är snäll men alltid full skall ramla över­
bord den här söndan, de stryker tätt förbi stilla gup­
pande segelbåtar vilkas halvnakna passagerare är så 
värnlösa mot allas blickar, herrar med magar och 
kikare står på fördäck och kivas om vad öarna längst 
borta heter och unga semesterflickor finns det som 
fnittrar åt allt de ser genom båtens ventiler. Där är 
många som köper tidningar av honom, stora tjocka 
söndagstidningar för att läsa eller för att stoppa in 
nakenkulturtidningen i. De frågar honom ofta om 
väskan är tung och han säger alltid trettifem kilo för 
att det låter så starkt och så vederhäftigt och sedan
27
-SCANN T2TNTCTFTTf410140178: 0
säger de till varann att nu kommer snart hösten och 
han tänker när han hör det att det säger de alla. 
Kaptenen som är så tjock att han måste ha hjälp med 
att knyta skorna står på bryggan och röker en hund- 
rakiloscigarr och ofta skojar de i köket om att det 
märks när han går över på babordssidan. Efter någon 
timme ser det ut som om dagen börjar sjunka i vatt­
net bakom dem och öarna längst akterut blir blåa 
som mjölk och virar sakta sin dimma om sej. I far­
leden får de sällskap med tre andra vita båtar, en 
med en stor blågul arrogant skorsten går före och plö­
jer upp en bred blank väg och två går bakom och 
ser ut som vinthundar där de störtar sej fram över 
det släta vattnet. När de närmar sej Vaxholm står 
det fullt med folle på alla bryggor och ser ut som om 
de aldrig skulle få semester mera och i sundets skym­
ning ligger som vanligt den lilla roddbåten djupt un­
der dem med hans kvällstidningar. Skepparn svär som 
vanligt över roddarens klumpiga manövrer och stam­
par med sina osnörda kängor. Paul fiskar upp packen 
åt honom med en båtshake och sedan glider de vidare 
förbi fästningen och alla båtar vid kajen i Vaxholm 
har tänt ljuset och på restaurangen hänger det ku­
lörta lyktor i taket.
Och det är när han sedan kommer in på mellan- 
däck med tidningspacken och alla samlas omkring 
honom, ivriga att få veta det sista eller näst sista, som 
Greta står i dörren till köket och ser på honom, ser 
på honom så allvarligt, så varaktigt och så blankt, 
så som aldrig någon har sett på honom förut, men 
ändå tänker han att när den tiden kommer kanske 
allting ordnar sej ändå. Sedan går han runt båten 
med väskan som är full av gröna och röda tidningar
28
och värmen, tyngden, den fullständiga kvavheten 
gör att han på ett ögonblick blir genomsvettig, svett 
rinner utför armarna och ut på händerna, svett rin­
ner från pannan nerför ansiktet och droppar i tid- 
ningsväskan och när han sedan går omkring i träng­
seln bland alla nystärkta och nystrukna och tennisvita 
människor på akterdäck, folk med egna sommarnöjen 
och egna solbrännor och egna hårda röster skäms han 
för sin svett och för sin smutsiga rock och för att 
han får dricks och för att han bockar sej när han får 
den och allra mest skäms han i matsalen över sin all­
männa oaptitlighet, i matsalen med de vita dukarna 
och de gnistrande rena glasen och guldramsspegeln 
och Alfhilds vita blus som måste tvättas varje dag 
och han försöker ordna det så att han åtminstone 
inte säljer tidningar som han har svettats på där. När 
alla har fått sitt och många har köpt Aftonbladet 
och få har köpt Allehanda och han är på väg ner 
mot fördäck med sin lätta väska sitter många med 
tipskupongerna i handen och en del säger »nio rätt» 
eller »åtta rätt» eller »nästan tio rätt» eller »jävlar, 
mte den här veckan heller» och han tänker att så 
säger de alla.
För att svettas mindre går han sedan ut i blåsten 
pa fördäck och ställer sej som många andra vid re­
lingen och lyssnar till maskinens fina pulsslag under 
däcket och de blänkande cylindrarna vid Höggarn 
snurrar förbi och nu är också alla nära öar blåa, vid 
horisonten lyser en hög silo spökaktigt grönt och 
restaurangen på Fjäderholmarna ligger på sitt berg 
och blänker på långt håll som en kulört lykta. En 
liten slup landar just vid bryggan och släpper i land 
glada och snart fulla människor. Sedan flyter plöts-
29
ligt staden upp ur vattnet och ingenting är tänt ännu 
och allt är blått och lågt och tornspirorna är bara 
som små nålar. Då hör han Barbro bakom sej och se­
dan Paul och Barbro säger: Ja, det är klart; och Paul: 
Jag är ensam i skansen hela utresan nu, gillar du gin?
Och då faller all rädsla av honom, allt äckel, all 
motvilja och han fylls av en hård spänstig glädje. 
Det är ju bara att öppna en dörr, tänker han, klä 
av sej och vika upp ett täcke och dagen efter kan 
man tala om det lika obesvärat som alla andra, som 
alla de andra som säger att det spelar ju ingen roll 
hur hon ser ut, det är ju bara det där som spelar nån 
roll. Och när han kommer in i ljuset på mellandäck 
tycker han att han svävar av en het besynnerlig gläd­
je och han tycker att alla borde se det på honom att 
om en timma skall han ligga hos en kvinna i en brits 
på den här båten i en hytt under däck och när allt 
är över skall han gå in till sej i aktersalongen och 
inte kunna sova på en hel natt av denna heta glädje.
Medan de sedan sakta glider in i Nybroviken och 
tutar åt en vilsekommen färja böjer han sej ner över 
räcket på övre däck och tar emot en liten sandputa 
som Paul räcker honom från en ventil på undre däck 
och den sandputan är fäst i en lång tunn lina och 
den linan är fäst vid den grova akterändan och me­
ningen är att han skall kasta i land den tunna langa 
linan så fort som möjligt och sen skall akterändan 
dras i land och fästas vid sin ring och han är alltid 
full av ångest varje söndag när det här skall hända. 
Full av ångest därför att han en söndag kastade för 
tidigt och inte nådde fram och de fick dra upp linan 
ur Nybrovikens smuts och aktern höll pa att driva 
rätt in i »Ljusterö». Men i dag är han så säker där-
30
för att det väntar en koj och en kvinna, visserligen 
fel kvinna men kojen är rätt, och när de nu närmar 
sej kajen håller han den lilla sandpåsen i sin näve som 
ett vapen.
På kajen står de vanliga väntande släktingarna med 
sina näsdukar och falska leenden, men plötsligt upp­
täcker han två ovanliga män vid förtöjningsplatsen, 
den ene är kort och smal, den andre är lång och tjock 
och bägge har de uppknäppta trenchcoats fast det är 
sommar, den tjocke röker cigarr, den magre står med 
händerna på ryggen. När han sedan kastar sandpå­
sen tar han en så kraftig sats att han slår en herre 
som står bakom i bröstet och den hamnar långt uppe 
på kajen nära en blå bil som står där och väntar med 
öppen dörr. Den tjocke hämtar sandpåsen och drar 
m akterändan, hela tiden med cigarren mitt i mun­
nen som en kanon, den magre går med händerna på 
ryggen fram till landgången och ställer sej där och 
mönstrar alla som stiger i land. Sedan börjar den 
gamle herrn som fick ett slag i bröstet gorma med 
honom om hans sätt att kasta men Sune säger att det 
finns bara det sättet och herrn svarar att det är en 
oförskämdhet. Men då hjälper han till att kroka fast 
landgången vid övre däck och lämnar herrn och 
springer i land för han kommer ihåg att han har fått 
ett brev av en flicka som han skall lägga på en låda. 
Hela tiden han springer är han nervös att han inte 
skall hinna tillbaka förrän båten gått och han är så 
nervös att han inte hittar någon brevlåda förrän uppe 
vid Stureplan.
När han kommer tillbaka är kajen full av folk 
men båten är tom och väntande, Alfhild har redan 
städat i matsalen och tömmer skyfflar med aska och
80- hMX... Xs
papper i Nybroviken. Men när han sedan skall till 
att gå ombord märker han att det är något underligt 
och oroande med den fulla styrmannen och Paul och 
flera andra som står på fördäck och väntar och plöts­
ligt öppnas dörren och den lille magre kommer ut 
och håller upp den för Greta och sen kommer den 
långe tjocke med cigarren mitt i käften och en liten 
sliten väska i höger hand. De går i rad uppför land­
gången och plötsligt får Greta syn på honom, hon 
tittar upp mycket hastigt men han tänker sedan att 
han i alla fall aldrig skall glömma den blicken.
— Bon soir, säger lion och är nära att tappa sin 
handväska, bon soir — och det är da han ser att 
hon gråter.
Sedan blir det uppbrott, allting blir uppbrott. Bi­
len startar och försvinner, men ingen utom han ser 
länge efter den. Skepparn går otåligt fram och till- 
baka på bryggan och klämtar i klockan, landgangen 
till övre däck rullas skramlande bort, akterändan los­
sas från sin klingande ring, fördäckslandgången kas­
tas ner på däck, skepparn klämtar en gång till, ma­
skinens puls börjar dunka under däck, det ringer i 
telegrafen och fören glider långsamt ut från kajen, 
en liten ivrig pojke lossar trossen och kastar den om­
bord och ingenting är tänt ocli allt är blatt: de höga 
träden framför Berns, bilarna som styr upp mot det 
syndiga »Atlantic», Strandvägens kassaskåpshus. De 
svänger långsamt runt i viken tills stäven pekar mot 
Örlogsvarvet, flera båtar med högt blänkande lan­
ternor kommer in i Nybroviken, starkt lutande och 
med mycket folk på babordssidan.
När han sedan öppnar dörren in mot mellandäck 
kommer han rätt in i det som har hänt. Paul står
32
bredbent framför klockan med handflatorna pressade 
mot taket. Alfhild och maskinisten och styrman som 
ar full, ena eldarn, restauratrisen, kokerskan och 
Barbro står omkring honom:
— Snuten, säger han just då och pressar hand­
flatorna ännu hårdare i taket, hon hade smittat ner 
några igen, några dumma jävlar, några dumma jäv­
lar igen.
Då blinkar Barbro åt Paul över restauratrisens axel 
och alla skiljs de sedan och går åt varsitt håll på den 
stora tomma ljusa båten, som ännu tycks genljuda av 
skratt och steg och röster. Men själv går han in på 
herrtoaletten och den dörren reglar han noga och när 
han reglat drar han ner rutan och tittar ut. Då går 
de just förbi en stor vit turistångare och folk hänger 
bögt där uppe i stora mörka klasar och tittar ner på 
den lilla båten och tänker väl att en sån där liten 
båt, det ska väl... nåja... Ljus tänds i Danviks 
ålderdomshem och ett kort tåg med många lampor 
passerar Londonviadukten, men när han sedan skall 
fortsätta att se viks landskapsbilden ihop för hans 
ögon som en karta och hans magra kropp nästan 
bryts av på mitten när han böjer sej ner och kräks.
Nästa gång han tittar ut genom fönstret är de 
mittför kvarnen, med tårblinda ögon skymtar han 
blixtsnabba måsar som ritar vita streck över kvarn­
husets stora dystra yta. Längre ut ligger en ensam 
pråm vid en kaj och när det plötsligt kommer en 
vind virvlar papper och skräp upp ur pråmens inre. 
Annu mycket längre ut står några flickor i ljusa 
klänningar på en strand och pekar ut mot båten. En 
man viker ihop en flagga i skymningen. Sedan är nå­
gon och rycker otåligt i dörren. Han drar upp fönst-
3472097. Dagerman, Noveller. 33
Var.... S. »w^KTmuuhTnUhttfw wrersts
ret och då hör han två höga röster utifrån mellan- 
däck och den första är Alfhilds och den andra är 
Barbros och sedan slår dörren ut mot fördäck igen 
bakom Barbro, och hon kommer inte tillbaka.
— Kan det bli hur smutsigt som helst det här, 
tänker han och spolar.
34
SNÖBLANDAT REGN
Nej, en sån eftermiddag kommer väl aldrig mera. 
Det kan helt enkelt inte göra det därför att bara 
en gång i världen är man nio år, blastar morötter 
med sin nya Mora-kniv, upplever ett snöblandat 
regn mitt i oktober och har en faster, eller rättare 
sagt en mammas faster, som kommer från Amerika 
klockan halv åtta. Vi sitter alltså i stallslidret och 
skär blasten av stora jordiga morötter. Om man vill 
kan man lätt inbilla sig saker och ting, till exempel 
att det inte alls är morötter som mister blasten utan 
något helt annat, skolkamrater som man inte tycker 
om eller farliga djur. Oftast säger vi inte nånting, 
vi bara skär, den gröna blasten ramlar mellan föt- 
terna och i långa bågar försvinner de halshuggna 
morötterna bort i spånkorgen.
Det luktar gott av nyupptagna morötter. Blasten 
år våt och när man blir för smutsig tar man och 
tvättar sig med den. Som Alvar gör med Sigrid när 
hon inte passar på, kliver upp från den uppochner­
vända hinken, tar tag om halsen på henne och stry­
ker henne i ansiktet med våt blast tills hon skriker 
och skrattar. Men morfar blir arg och säger till
35
mamma, som sitter bredvid mig på pallen som Alvar 
har när han skor hästarna:
— Se efter lillbror så han inte går och ställer till 
nå elände med pigan!
Sigrid blir alldeles röd i ansiktet och mamma sva­
rar inte. Det är sällan man brukar svara när mor­
far säger nånting. Kanske är det för att han är så 
gammal. Det är nästan bara jag som svarar honom. 
Skäller han på mig får jag medhåll av mamma. Alvar 
sätter sig på hinken igen.
— Sitt ni kvar i hackelsemaskin och sköt era af­
färer så sköter jag mina, säger Alvar till morfar.
Man vågar knappt titta dit, för ibland blir mor­
far så arg så han blir alldeles röd i ansiktet och 
springer omkull både sin stol och flera till och ryc­
ker ner sin blåblus från hängarn i köket och kastar 
den i golvet och stampar på den. Lite vågar man i 
alla fall titta. Men det är ingenting särskilt att se på. 
Utom att morfar sitter i hackelsemaskin förstås. Ni 
kan väl sitta på en hink som vi andra, sa Alvar när vi 
skulle till och blasta, men då sa morfar att om inte 
han fick sitta i hackelsemaskin så fick det vara för 
hans del. Så mamma och Alvar hjälptes åt att sätta 
upp morfar i hackelsemaskin. Sigrid skrattade så hon 
måste gå in i stallet och stänga dörrn efter sig. Mam­
ma blev arg för hon tycker inte om att Sigrid skrat­
tar åt morfar och fräste åt honom om att han gick 
ju omkring och gjorde sig till ett evigt åtlöje för folk 
med sina förbaskade påhitt. Men då sa morfar att fick 
han inte sitta i hackelsemaskin så fick det vara med 
blastningen och därmed jämnt.
Så nu sitter han där i alla fall och Alvar har lagt 
fullt med morötter i rännan och ställt en hink ne-
36
danför så han har att släppa ner de blastade moröt­
terna i. Men det är nästan aldrig som morfar träffar 
i hinken, nästan jämt kommer han bredvid. Så i det 
fallet är det som när han äter. Då får man alltid 
höra av mamma: Ni kunde låta bli att spilla på er 
åtminstone. Kanske ska man köpa en haklapp åt er 
som åt spädbarna. Vid såna tillfällen är det ju svårt 
att hålla sig för skratt, men skrattar man får man 
gå från bordet. Så det är inte lätt. Värst är det 
när vi har långmjölk för långmjölken fastnar i skäg­
get och är nästan hopplös att få bort, säger mamma. 
Det är som cement.
Men ibland flinar morfar vid matbordet och sä­
ger åt mamma att hon ska vara tacksam att hon 
överhuvud taget har en far. Det är inte alla barn 
som har det inte, säger han och så grinar han åt 
mig. Då hoppar mamma opp så stolen ramlar om­
kull och springer in i kammarn och reglar och vid 
sådana tillfällen är det hopplöst att göra nånting åt 
henne.
I stallslidret är det skönt att sitta. Blasthögarna 
växer och växer. Regnet petar på spåntaket och Sig- 
rid säger att det låter så hemtrevligt. Ja, man skulle 
bara ha ett hem, säger mamma, så vore det väldigt 
hemtrevligt. Katten springer i höet oppe på skullen. 
Rätt som det är kommer han nerfarande och kryper 
in i agnarna under hackelsemaskin och lägger sig. 
En gång slog jag ihjäl en kattunge. Jag tror inte 
alls det gjorde ont för det gick så fort. I stallet står 
hästarna och gnager på krubban.
■— Du Alvar, säger morfar, gå och stilla hästarna. 
De är hungriga riktigt nu.
— - Ah, dom där drögarna, säger Alvar, stått istall
37
hela veckan har dom. Förresten är det era hästar så 
gå och fodra dom ni om ni vill.
Då tittar Sigrid på morfar och gapar för att se 
om han skall bli röd i ansiktet och börja skrika nu 
igen och mamma tittar också. Men det är ingen fara 
den här gången. Morfar sitter i hackelsemaskin och 
bara blastar. Men Alvar har inte blastat på en lång 
stund så jag slutar också och tittar på vad han gör. 
Och Sigrid blastar inte heller utan sitter och tittar 
på Alvar. Men mamma blastar, kniven åker fram och 
tillbaka i morotshögen som hon har i knät så det 
bara blixtrar om det. Hon måste vara bra arg för 
då arbetar hon bäst och säger inte ett ord. Mamma 
är nästan alltid arg och på oss allihop på en gång. 
Om vi inte funnes, säger hon, så gick hon inte slet 
ut sig på bondlandet utan då hade hon bra plats i 
nån affär i stan. Om dagarna är mamma nästan all­
tid arg på mig men om nätterna när hon tror jag 
sover brukar hon ligga och linda mitt hår kring 
sina fingrar så jag är rädd jag skall få lockar.
Alvar sitter med en morot i hand. En stor en är 
det och han har skurit av den blasten och skrapat 
ren den från jord. Nu skriver han nånting i den 
med knivspetsen och visar det för Sigrid som börjar 
flina. Jag vill gå och titta men mamma drar mig i 
byxan och säger att jag inte skall lägga mig i vad 
dom där har för sig. Men Alvar talar i alla fall om 
det, för Alvar är snäll mot mig, men Sigrid hon bara 
nyps och jävlas. Jag får till och med titta på morot­
en. Han har skurit in sitt namn och Sigrids namn 
i moroten och så datum. ALVAR BERG SIGRID 
JANSSON 18/10 1937. Jag ber att han skall skriva 
in mitt namn också och han tar moroten och gör
det. ARNE BERG står det. Och sen kastar han 
den i korgen. Men jag tror inte Sigrid är glad att 
jag fick vara med för hon glor så surt på mig. 
Men Alvar kittlar henne med ett blast under 
hakan.
— Tänk du, säger han, nu ska hela hösten gå och 
sen kommer vintern och vi går ner i källarn och 
hämtar morötter till djurena och så hittar vi den 
här och så går vi ut i snön och äter opp den.
Så det var nog inte meningen att jag skulle få 
vara med alls. Men jag är med på så många andra 
ställen: i lagårn, på skullarna, i stallet och här i stalls- 
lidret. Här är vi med allihopa förresten. Morfar 
°ch mormor är också med på väggen i stallslidret, 
men deras är så gammalt så man knappt kan läsa 
det. Gustav och Augusta Berg 10/s 1897. 1914 kom­
mer mamma för första gången och 1918 kommer 
Alvar. Och så jag för första gången 1933 och Sig- 
rid 1936. Här i stallslidret står det också Palestina 
Pa en bjälke. Det var i fjol strax innan mormor dog. 
Det hade legat en luffare i lidret över natten, men 
han hade gett sig av innan nån annan vaknat. Me­
dan vi drack morgonkaffe var mormor sta och le- 
tade efter ägg som hon brukade göra varenda mor­
gon. Och plötsligt kommer hon inrusande med an­
dan i halsen och ropar: Kan ni tänka er vem som 
har sovit under vårt stalltak i natt! Jo, Jesus, Herren 
Jesus Kristus. Fast på kvällen kom det en annan 
luffare och jag var med honom i lidret och visade 
var hästtäckena låg så han inte skulle behöva frysa. 
Han ville ta mig i hand och tacka men jag var så 
rädd att han var lusig så jag höll mig borta från en. 
Da fick han se Palestina på väggen och sa: Å fan,
39
har den där tokfan Palestina legat här över natten 
så då vete väl tusan om inte täckena är full av lus. 
Så Jesus var nog ingenting annat än en vanlig luf­
fare i alla fall. Och lus hade han till på köpet. Och 
när man talade om sanningen för mormor på kväl­
len så satte hon sta och grät och sa att sånt var 
man för liten för att förstå. Men mamma försvarade 
mig och sa att det var jag visst inte, för kom det 
en lusig luffare och kallades för Palestina eller Je­
rusalem eller det Heliga Landet så var det inte all­
deles nödvändigt att det var Kristus eller Aposteln 
Paulus, sa mamma.
Nu är mina morötter nästan slut så jag tar det 
lugnt. Mammas tar snart slut också och Alvars och 
Sigrids med. Det är bara morfar som har fullt ännu. 
Mamma är vid hackelsemaskin och vill hämta men 
då blir morfar arg riktigt och säger att hon skall 
låta vara hans morötter. Dom blastar han själv och 
därmed jämnt.
— Ska ni sitta och blasta morötter ni då, när 
syster eran kommer, säger mamma och sliter till sig 
en bunt så morfar hugger efter henne med kniven. 
Hon har en av Alvars blusar på sig och får ärmen 
upprispad. Hon ställer sig och tittar på morfar som 
om han inte var riktigt klok.
— Akta er ni bara, pappa, säger hon, så ni inte 
går och gör nå riktigt tokigt som ni får ångra sen 
till döddagar.
Morfar blir bra spak ett tag. Det blir alldeles 
tyst. Bara regnet hoppar på taket och knivarna ka­
par blast. Till slut kan jag inte bärga mig längre.
— Alvar, säger jag, berätta hur det är på At­
lanten.
40
På Atlanten, säger Alvar fundersamt, på At­
lanten går vågorna stora som hus.
Vaförhus, undrar jag, såna här röda som vi 
har eller gula som lärarns villa.
,För jag tänker att när vågorna är stora som hus 
så maste dom se ut som hus också. Hela Atlanten 
är en enda stor socken med vågor av tvåvåningshus 
och bondstugor. Och över vågorna kommer mam- 
mas faster ridande. Ja, egentligen rider hon inte 
längre, för vi fick brev första dan hon steg i land 
och de närmaste fyra dagarna var morfar ute på 
ron ungeför tio gånger i timmen och såg utåt vä­
gen för att se om hon inte kom, men ingen faster 
Maja kom. Men en dag kom ett brev till och där stod 
het att om en vecka kunde vi vänta henne. Svågern 
hennes skulle köra hit henne i sin bil. Och mamma 
aste brevet högt efter maten sedan morfar gått in i 
ammarn och lagt sig en stund och när hon slutat 
var hon så arg så hon rev det i bitar och skrek att 
det är klart att vi som är fattigast i släkten får vänta 
till sist. Men inte ett förbannade handtag skulle då 
on göra för att det skulle bli snyggt här hemma 
tills den där käringen kom.
Så det är ingenting gjort för att det ska vara fint 
nar faster Maja kommer. Och ändå har vi inte talat 
om nånting annat sen vi fick första brevet i våras, 
där det stod att hon skulle komma och hälsa på till 
hösten. En riktig fest ska det bli, har man tänkt, så 
Tolket i byn ska gapa. Och så blir det bara pann- 
aka av alltihop. Man skulle ha lust att skära av sig 
tummen och kasta den bland morötterna och så 
ttar Sigrid och Alvar den framåt våren och sä-
8er att kommer du ihåg när Arne skar av sig tum-
41
men. Det var samma dag faster Maja kom från 
Amerika.
— Om tre timmar kommer syster eran, säger 
mamma till morfar och låter arg, och ni sitter där 
på hackelsemaskin och ser inte ut att låtsas om var­
ken det ena eller det andra. Man tycker när ni inte 
har setts på tjugo år så kunde ni väl ta och raka er 
åtminstone.
— Får jag inte sitta på hackelsemaskin så får det 
vara, säger morfar. Både det ena och det andra. Har 
man en syster som är så fin att hon inte kan kom­
ma till bror sin annat än i bil och som inte tål att 
bror hennes sitter på en hackelsemaskin då får det 
tamej fan vara. Både med det ena och det andra.
Sigrid skrattar så hon måste ut i stallet igen. Mor­
far är så upprörd så han tappar kniven och då tar 
mamma alla hans morötter och blastar dom i ett 
enda huj. Jag sticker min kniv i slidan och går ut 
på gårn. Jag tittar utåt vägen för att se om bilen 
kommer men ännu är det alldeles för tidigt. Jag går 
bort till grinden och skär in mitt namn och dagens 
datum i en tvärbräda. Jag skall aldrig glömma den 
här dan när det regnar, när vi blastar morötter, när 
det blir snöblandat regn och när faster från Amerika 
kommer.
Jag sitter på kökssoffan och tittar i kartboken på 
Atlanten, fast det är inte mycket att se. Inte en 
enda våg syns det. Så det vet man inte om Alvar bara 
ljuger. I alla fall hörs det ett väldigt bråk ute från 
gårn och när jag tittar ut genom fönstret får jag se 
Alvar och mamma komma med morfar mellan sig. 
Han stretar emot men det hjälper inte ett dugg. 
Dom får in honom genom grind och upp på bron
42
och i dörröppningen spjärnar han emot och sparkar 
mot dörrn. In i köket kommer han också och blir 
släppt.
— Nu ska ni tvätta er, säger mamma, och det på 
en gång.
Alvar står vid dörrn så han inte ska kunna smita 
ut. Mamma tappar vatten ut reservoaren i diskbaljan. 
Alvar går och drar av morfar blusen. Han har bara 
en lahmanströja under och den följer med, så svettig 
har han blivit av att bråka. Under den är morfar 
alldeles gul och mager. Han stretar emot men dom 
får fram honom till diskbänken i alla fall.
— Arne, kom hit, ropar mamma och låter arg så 
det är bäst att lyda, ta och tvåla in honom på 
ryggen.
Och det är bara att lyda det också, fast inte är 
det trevligt för det luktar inte särskilt bra. Jag två­
lar in ryggen så man inte kan se den för lödder. Sen 
gnider mamma av den med en trasa. Alvar bara 
hjälper till att hålla. Sigrid sitter på soffan och fli­
nar. Sen tar mamma tvålen och gnider in halsen och 
ansiktet och örona på honom och han frustar och 
snörvlar, men loss kommer han inte. Till slut dop­
par Alvar ner huvut hans i diskbaljan och morfar 
får vatten i halsen och börjar hosta så det låter som 
om han ska kvävas.
— Så ja pappa, nu ska ni bara raka er, säger Alvar 
till slut och gnider honom torr med en handduk.
Mamma kommer med en ren skjorta och trär den 
över huvudet på honom. Alvar leder fram honom till 
bordet och sätter ner honom på en stol. Tar ner 
rakspegeln från byrån, tar ut rakkniven ur lådan 
och striglar den, tar en mugg hett vatten ur reser-
43
voarn och ställer den på bordet, lägger en gammal 
tidning framför morfar på bordet, knyter en hand­
duk om halsen på honom för att skona den nya 
skjortan.
— Och så är ni så god och inte spottar på golvet 
när hon är här, säger mamma och jagar en mal ge­
nom köket.
Alvar tvålar in morfar, tar kniven och börjar 
skrapa.
— Håll still, fräser han, annars får ni ta och raka 
er själv.
Morfar sitter och tittar sig i rakspegeln och till 
slut måste han tycka att han ser bra bedrövlig ut 
för han börjar smågrina.
— På tjuge år har man inte sett na, säger han med 
en så stor grimas att Alvar skär honom i kinden.
— Jag sa ju att ni skulle sitta still, fräser han.
— Inte på tjuge år, fortsätter morfar. Då var 
man femtitre och hon var trettiotre. Gumman och 
jag följde na till station. Syrener fick hon och ett 
halvt tjog ägg. Och grina gjorde vi alla tre så tåget 
höll på att gå ifrån henne.
Jag kan inte sitta och titta på morfar längre så 
jag sticker ut, går ett tag på kanten av ån, kastar 
sten på grodorna, skrämmer upp en tjuvfiskare som 
hållas med båten i våra vassar. Det är mörkt så jag 
ser inte ansiktet på honom och förresten vänder han 
bort det medan han ror. Efter en stund får jag lust 
att skära så jag drar upp kniven och springer upp 
till gårn och bort till stallslidret. När jag rycker 
opp dörrn så ligger Sigrid på rygg i morotsblasten 
och Alvar sitter grensle över henne och biter henne
44
i hand. Alvar far opp och svär efter mig så jag 
slänger igen dörrn och springer.
Jag springer inte in. Det jag känner är så under­
ligt att jag måste vara ensam med det. Jag springer 
därför in i lagårdssvalen där grisarna brukar skju­
tas och sätter mig på en mjölkpall med huvudet i 
händerna. Jag försöker få bilden av Alvar och Sig­
rid att släppa mig, men jag känner att om det skall 
lyckas måste jag själv göra någonting som är så 
farligt och spännande att det gör allting annat litet. 
Jag smyger in i hönshuset, skrämmer bort en höna 
som ligger på ägg och söker under halmen. Jag har 
fått en cigarrett av grannpojken och den har jag 
gömt där tillsammans med en ask tändstickor. När 
jag skall tända blir jag emellertid så nervös att jag 
tappar den brinnande stickan och det börjar brinna 
lite i bosset på hönshusgolvet. Jag häller ut en skål 
mjölk över det och det slocknar, men luktar rök 
gör det.
Jag går och sätter mig igen på mjölkpallen i sva­
len. Det är alldeles mörkt här inne, genom springor- 
tia i logväggen kommer lite ljus in och far trösk­
verket med sina hjul och remmar att se ut som ett 
ofantligt spökdjur som krupit undan i sin mörka 
håla. Regnet knackar lätt mot takspillret. Korna 
tuggar inne i lagårn, det låter också nästan som 
tegn. Då kommer Sigrid med lykta och mjölkhin­
kar. När hon får se mig ställer hon ner hinkarna 
och lyktan på svalgolvet och går fram mot mig. 
Och av ljuset som kommer underifrån får hon så 
hemska skuggor i ansiktet att jag blir sa förfärligt 
rädd att jag skriker till. Hon hugger tag i armen på 
mig och nyper, hårt och länge.
45
— Skvallrar du för Tora eller gubben ska jag ta 
och nypa dej i halsen så du inte kan få fram ett 
ord, säger hon, släpper mig, tar hinkarna och lyktan 
och går in i lagårn där korna reser sig, bullrande, 
småråmande och med rasslande kedjor som en rad 
kedjefångar.
När jag kommer in sitter morfar på soffan och är 
sig alldeles olik. Mamma måste ha fått på honom 
bästa kostymen till slut, sist hade han den på mor­
mors begravning förra året, och i de svarta begrav- 
ningskläderna ser han så vit ut i ansiktet som hade 
allt blod runnit ur honom. En röd skråma på kinden 
lyser som en tunn mun men annars är allting vitt. 
Trött är han också, ser inte ut att veta längre vad 
som händer omkring oss. Jag undrar om han ens 
vet vid det här laget att om en halvtimma eller så 
kommer hans enda syster som han inte sett på 
tjugo år.
Mamma står och kammar sig framför byrån med 
rakspegeln. Hon har satt sin bästa klänning på sig 
och letat fram armbandsklockan, som är trasig och 
som hon visst fick av pappa, och satt på sig. Jag går 
och knäpper på radion. Det är mitt i väderleksrap­
porten: Östra Svealand och Södra Norrlands kust­
land: Dagsregn. Kyligt för årstiden. I distriktets 
norra delar snöblandat regn.
— Vad säger dom, säger morfar svagt, vad blir 
det för väderlek?
— Snöblandat regn, säger jag.
Alvar kommer in, drar fram stövelknekten, drar 
stönande av sig stövlarna, får på sig lågskorna. Jag 
tittar på termometern utanför fönstret, den som jag 
köpte åt morfar när han fyllde sjutti år. Han hade
alltid önskat sig en termometer att ha på fönstret, 
men när han fick en så såg han så dåligt att han i 
alla fall inte kunde läsa av den. Du köpte en med för 
små siffror gosse, sa han, skitsiffror. Det är tre 
grader varmt. Det blåser mer och mer, det viner i 
syrenhäcken, regnet slår hårt mot rutan. En lykta 
kommer svävande över gårn från lagårn. Det är 
Sigrid på väg in med hinkarna. Jag har ett stort 
blått märke på armen. Jag drar ner rullgardin så 
jag slipper tänka på henne.
När klockan slår sitter vi alla utom Sigrid och 
väntar. Hon står och separerar. Suck — suck — 
säger separatorn. Annars brukar Alvar hjälpa henne, 
men inte i dag. Han sitter vid bordet och ser så kons­
tigt på mig. Kanske han också vill nypa mig.
— Hörde du vad det skulle bli för väderlek, säger 
Alvar och lägger händerna på bordet som stora smör­
gåsar.
— Snöblandat regn, svarar jag för andra gången.
Och det låter så underligt, så tokigt. Det låter 
inte det minsta normalt. Men det passar så bra ihop 
med allt det andra onormala som händer: morfar på 
hackelsemaskinen, mamma och Alvar som leder mor­
far över gårn, tjuvfiskaren som flyr för mig, Sigrid 
som ligger i morotsblasten och Alvar som sitter på 
henne, Sigrid som nyper mig, eldsvådan som håller på 
att bli i hönshuset, morfar, stum och blek på soffan.
Mamma sitter bredvid Alvar. Hon lägger upp 
händerna på bordet bredvid hans, ser på dem och 
suckar. Separatorn suckar också — suck — suck — 
suck — Plötsligt börjar hon titta på mig för att se 
om jag behöver tvättas. Hon rynkar pannan, min 
vackra mamma. Hon lutar sig fram över bordet.
47
— Vem har nypt dej i armen så fult, säger hon. 
Separatorn saktar. Alvar spänner ögonen i mig. 
Jag blir så förtvivlat rädd. Ingenting är jag så rädd 
för som stryk. Jag drar undan ögonen, tittar bakåt, 
ser morfar sitta på soffan, ännu lika vit, stirrande 
framför sig med tysta, orörliga ögon.
— Morfar, säger jag lågt och ser mamma i ögo­
nen.
Mamma biter sig i läppen. Alvar hostar till. Sepa­
ratorn ökar farten, nu sjunger den sina suckar. Jag 
tittar på morfar, men på honom syns det ingenting. 
Säkert har han inget hört. Tiden går. Klockan slår en 
gång till. Separatorn suckar vidare och det är den 
som gör att vi ingenting hör förrän knackningen 
kommer på förstudörrn.
— Knackade det inte, undrar mamma.
— Pappa, säger hon sen, nu är hon här. Ska ni 
inte gå ut till mötes?
Och alla tittar vi på morfar, men han rör sig inte 
från soffan, han bara tittar rätt ut i tomma luften 
och ingen av oss andra kommer oss för med att gå 
ut och öppna heller. Jag gläntar på rullgardinen och 
tittar ut. En bil rullar just ut genom grindhålet och 
susar ner mot samhället. Sen hör vi steg i farstun, 
steg som sakta går fram mot köksdörren. En ny 
knackning.
— Pappa, säger mamma nästan jämrande, nu 
måste...
Då öppnas dörren. Fastern från Amerika står på 
tröskeln, en främmande dam med hårda sminkade 
linjer i ansiktet, hon har trötta ögon och munnen 
är hopsjunken som om hon inte hade några tänder 
kvar.
— God afton, säger hon på en konstig dialekt och 
blinkar mot ljuset.
Hon kommer in i köket. Separatorn står stilla av 
pur förvåning. Och alla ser vi nu på morfar. Vi vill 
se honom springa upp och falla den främmande 
kvinnan, som ingen av oss känner därför att vi är 
för unga, om halsen och kalla henne sin syster. Men 
niorfar bara sitter kvar. Plötsligt får fastern från 
Amerika syn på honom, hon rycker till som om hon 
hade blivit hastigt skrämd. Hon stannar mitt fram­
för honom med tomma utsträckta händer.
— Gustav, är det du, säger hon lågt och ingen av 
oss kan förstå att hon skall behöva fråga om en så 
självklar sak.
Men morfar svarar inte, morfar ändrar inte en 
min, det är som om han ännu ingenting märkt. Då 
sjunker fastern från Amerika ner på knä framför 
honom, tänk på golvet lägger hon sig med sina 
fina kläder. Hon lägger armarna om morfars hals 
och försöker dra ner hans huvud till sitt. Men hon 
orkar inte.
— Gustav, viskar hon, det är ju jag. Jag, Maja. 
Nog minns du Maja.
Då säger morfar utan att se på henne det allra 
minsta:
— Ta vara på dej. I morron blir det snöblandat 
regn.
Då släpper fastern från Amerika morfars hals, re­
ser sig, drar ut ett långt halsband över kappan och 
fingrar hjälplöst på det, medan gråten rycker över­
allt i hennes ansikte. Hon ser ut som en sån där 
docka som man manövrerar med snören. Till slut 
vänder hon sig ifrån oss och rusar ut:
4—472097. Dagerman, Noveller. 49
— Förlåt mej ett ögonblick, säger hon innan 
snyftningarna kväver henne.
Jag tar stallyktan och springer efter. Jag tänker 
att jag måste lysa henne så hon inte går och ramlar 
i ån. Hon står nästan medsamma utanför bron i reg­
net och snön och gråter. När jag kommer med lyk­
tan tar hon mig under armen och drar mig med sig. 
Hon pratar lite konstigt och jag förstår inte allt.
— Är du pojken utan pappa, säger hon bland an­
nat och ser mig långt in i ansiktet.
Jag blundar ett tag och biter ihop tänderna. Nog 
för att jag kan förstå om de vet i skolan att jag 
ingen pappa har, men att det är känt i hela Amerika, 
det är så förfärligt att jag inte förstår hur jag skall 
kunna komma över det. Emellertid. Vi går och går 
och till slut står vi framför dörrn till stallslidret. 
Och eftersom vi nu en gång har kommit dit öppnar 
jag och vi stiger in. Där inne är varmt och hem­
trevligt, luktar stall, hö och morötter. Jag hänger 
lyktan på stalldörrsnyckeln och fastern från Ame­
rika, nog är det märkvärdigt, kliver iväg över mo- 
rotsblasten och längst in i lidret och klänger upp på 
hackelsemaskin, precis på samma ställe där morfar 
satt.
— Den här gamlingen är kvar den, säger hon och 
smeker den.
Jag klättrar upp och sätter mig bredvid henne. 
Sen börjar hon gråta igen. Hon får tag i min hand 
och medan hon smeker den gråter hon hela tiden 
på amerikanska och talar obegripliga svenska ord 
med mig. Morotsblasten ligger grön och glänsande 
nedanför oss och de röda morötterna lyser i sina 
korgar.
50
— Här har vi suttit och blastat och blastat, sä­
ger jag mest för att ha nånting att säga, hela dan 
har vi suttit och blastat och blastat. Men nu är det 
färdigblastat.
Fastern från Amerika slår armarna om mig och 
det gör inte ont som när mamma gör det. Det känns 
mjukt och varmt.
— Stackars lilla pojke utan pappa, säger hon och 
när jag tänker på att hela Amerika, hela det fruk­
tansvärt stora Amerika på andra sidan om Atlanten 
vet att Arne Berg i Mjuksund i Sverige aldrig har 
sett sin pappa kan jag inte hjälpa det; plötsligt ser 
jag ingen grön morotsblast längre. Tårarna droppar 
sakta ner på hackelsemaskinen.
-—  När mormor levde, då var det bättre, säger 
jag, då hade jag två mammor åtminstone. Men hon 
dog i fjol. Varenda morgon gick hon ut och letade 
efter ägg och det var i april som hon inte kom till­
baka. Vi drack kaffe och när vi druckit gick vi ut 
och letade och då låg hon på knä här vid hackelse- 
maskin.
— Pår liddel båj, säger fastern från Amerika — 
vad det nu kan betyda — och trycker mig tätt intill sig.
— Men om faster ska sova här, säger jag, så var 
inte rädd för att det står Palestina på väggen. Det 
är inte alls Jesus som har varit här. Ska jag rista 
in fasters namn på väggen?
— Inte än, säger hon, men snart.
Hon stryker sin lilla mjuka hand över mitt ansikte.
— Gråter du, säger hon.
— Inte, säger jag och torkar och torkar tills mo- 
rotsblasten blänker grön och nyskuren i lampljuset. 
Det är bara lite snöblandat regn.
51
SALTKÖTT OCH GURKA
När jag var nio år och förmodligen liten för min 
ålder som alla andra nioåringar gick skolvägen förbi 
en bäck med gult och grumligt vatten; dit kastade 
man sten på vintern tills den gula isen sprack, som­
mar, vår och höst hade korkar, tändstickor och tänd­
sticksaskar tävlingar i hastighet på vattnet. Tändstic­
korna vann, för korkarna och askarna fastnade of­
tast i de trånga gatten mellan stenarna. En gång 
hittade min kamrat och jag två stora fula feta nejon- 
ögon krälande på bottnen, dem tog vi upp och stop­
pade i smörgåspåsen, men ingen ville ha dem hemma. 
Då slängde vi dem ut i älven, hoppas att de levde. 
Den tiden var visst knäna alltid sönderslagna, sårskor­
pan var alltid färsk och mjuk, och ofta när de skulle 
till att läkas kom det en bryggarbil på vägen som 
man måste hänga efter eller nya timmerbrötar hade 
samlat sej i älven som man måste springa på.
Ja, skolvägen var full av äventyrligheter, inte så 
mycket vägen dit som vägen hem. »Godsägarn» ha­
de en äppelträdgård med bittra gröna frukter. Så 
var det det övergivna huset som sedan blev kapell, 
fåglarna flög i mörkret under taket, tegelpannor ha­
de rasat in och täckte golvet, allt, trappsteg, dörrar,
52
vinda fönsterkarmar, var ruttet på ett sätt som både 
skrämde, kittlade och tjusade. Så var det traktens 
svarta gamla gummor som ofta skymtade emellan 
träden till någon vägbelägen stuga, tänk aldrig var 
folk så gamla som på den tiden: ett par hundra år 
var visst medelåldern. Så fanns det också någonting 
som var förbjudet, saker som man alltså inte visste 
riktigt om. Och ändå var omedvetenheten blott en 
myt, för då om någonsin var livet fullt av klibbiga 
symboler, nästan allting som man gjorde hade dubbla 
syftningar: kastade man sten pa flickorna av idel 
lekfullhet kunde detta tolkas som något annat, en 
gång fann vi en kvarglömd, till hälften sönderreg- 
nad kortlek i en backe utmed älven, bara Maja spa- 
derdam var skapligt bibehållen och jag minns väl jag 
hur detta kunde tydas av de mera försigkomna. När 
tvättgrytor puttrade på sluttningen mot älven var 
det ett kusligt nöje, som liksom gjorde livet ännu me­
ra dubbelt än det redan var, att stjäla tändsticksas­
karna från pannveden och sedan tända upp dem i 
mörkret bakom någon logvägg. En gång så minns jag 
att min kamrat med en enda sticka tände på en hel 
stulen ask, full av oanvända stickor, och när den 
fräste till och flammade i luften slängde han den i 
bäcken. Jag minns jag tyckte det var syndigt att 
slösa så med saker som man hade stulit. Ja, aldrig var 
man så moralisk som på den tiden.
Det mesta som var av vikt att veta kom oftast till 
en viskningsvägen. I skolans korridor satte fruktan 
sina klor i en. Här pekades man ofta ut i någon hem­
lig viskning vars lopp man kunde följa ifrån mun 
till mun och aldrig fick man veta vad det var, det 
var ju det besynnerliga. Om en viskades att han ha-
53
de vägglöss hemma, om en annan att hon kissat på 
sej mitt under lektionen, hon hade fått stanna inne 
under rasten och torka upp. Men vad jag själv för­
brutit fick jag alltså aldrig veta. På outrannsakliga 
vägar kom allting som det borde talas tyst om till 
våra öron. En pojke i fjärde klassen hade plågat djur, 
visst släppt in en hankatt i en bur med hönor, magis­
tern hade varit hemma och förmanat. Han hade 
långbyxor redan fast han bara gick i fyran och lång 
och framåtlutad gick han ensam kring och sparkade 
på stenar under rasterna, för den domare som fanns 
nånstans ini oss hade dömt honom till livstidslång 
förvisning. Om rasterna låg vi i det gröna gräset 
och sönderbet kottar ända in till kärnan eller spar­
kade en trasig tennisboll genom ett hål i skolstaketet, 
jag lyckades också en gång med den bedriften, fastän 
jag var från Stockholm. Flickorna stod däremot i 
klungor invid skolhusväggen, gränsen mellan oss var 
hård och fast som inget annat.
På tal om domaren ini oss hände det en rast att Si­
vert, djurplågarpojken, fick tillsägelse av magistern 
att inte sparka sönder skorna mot stenarna på gården, 
det var kommunens skor för hans familj var fattig. 
När magistern gick så vred Sivert ansiktet till en 
vild grimas bakom hans rygg.
Då sprang en pojke som vi kallade för Tjyven, där­
för att det kommit ut att han stulit glasögonen från 
snickaren i gymnastiken, fram till magistern, stan­
nade och skrek:
— Magistern, Sivert lipa åt magistern!
Då vände sej magistern om och lyfte Sivert i hans 
kindben så högt att Siverts ögon kom i jämnhöjd 
med hans egna och så stod de tysta i ett par minuter.
Sen sänkte magistern Sivert ner till marken och så 
gick han därifrån och upp mot skolan. Då lipade Si­
vert en gång till och mycket fulare den här gången. 
Men innan Tjyven hunnit skrika var det någon av 
oss som satte handen för hans mun och klämde till. 
Det var nånting som sa oss att det räckte.
Våra strafftabeller var det mycket noga med, att 
ha stulit var ingenting mot att ha plågat djur. En 
gång när han stod vid svarta tavlan så stack magis­
tern handen ner i Tjyvens ficka och den var full av 
krita. När lektionen hade slutat fick Tjyven stanna 
kvar, beundrande och skrämda väntade vi honom ne­
danför skolans trappa. Men när han kom så tyckte 
vi att någonting med honom var annorlunda: en 
lukt, ett sätt att gå, en metod att spotta? Och fient­
liga som alltid när vi stötte på det främmande teg vi 
kallt fast Tjyven glättigt hoppade emot oss:
— - Jag fick behålla kritan. Magistern bara ryckte 
mej i håret, den jäveln. Det börjar med en knappnal 
och slutar med en silverskål, sa magistern. Men jag 
fick behålla kritan.
Det var första gången som vi hörde tjyvversen av 
de cirka fyrahundra gånger som vi sen fick höra den 
i skolan. Men Tjyven blev visst rädd för det såg ut 
som om vi ville slåss. Då gick han före oss, en väl­
dig klunga, till baksidan av den stora röda skolan 
och mellanrummet mellan honom och oss andra var 
liksom fyllt av vårt förakt. Där stod en stege rest 
ända upp mot taket som var av plåt, den svajade ef­
tersom det blåste.
— Slår vad att jag ska klättra upp och rita ett 
kors på plåten, skrek Tjyven och redan var han någ­
ra pinnar upp.
55
— I helvete, skrek några av oss.
Sen satte vi oss ner i gräset och följde hans branta 
vandring, som en liten ilsken hund högg han nävar­
na likt tänder i stegens pinnar, häftigare ju högre 
upp han kom, vi förstod ju att han var mycket rädd. 
Annu mycket högre upp tog han det mycket lång­
samt i hopp att klockan skulle ringa. Det blåste nu 
allt hårdare och vinden slet i stegen, tre fjärdedelar 
lat vi honom klättra innan vi skrek att nu kom ma­
gistern, tre fjärdedelar var straff för den som hade 
stulit.
Men sen var allt som vanligt, han fick sitta på vår 
bänk i korridoren på frukostrasten och äta smörgås 
som vi alla andra. På en annan bänk satt flickorna, 
vi slängde våra smörgåspapper dit. Bara Sivert hade 
ingenstans att sitta, mest stod han vid fönstret och 
ritade förbryllande figurer i den vita karmen med en 
blyertspenna. När lian gick ut på gården och kasta­
de sten på björkallén gick vi alla fram till fönstret 
och tittade på det han hade ritat. Fyllda av en säll­
sam sorts förbittring önskade vi alltid att magistern 
skulle komma och få se vad Sivert hade gjort.
Pa frukostrasterna satt alltid min kamrat ocli jag 
tillsammans. Hans pappa var trädgårdsmästare och 
kanske var det därför som han alltid hade gurka på 
sin smörgås, han avskydde gurka, men han var rädd 
att tala om det hemma. Ibland fick jag saltkött på 
mina smörgåsar, hemma trodde de att saltkött var 
det bästa som jag visste bara för att jag hade fått det 
när jag gick i Stockholm, men ingen visste att jag 
där brukade stoppa saltköttsbitarna i en av salens 
tomma bänkar. Naturligtvis hade vi kunnat byta, 
men inte heller jag gillade gurka och saltkött inte min
56
certes
kamrat. Därför kom vi på att släppa gurkskivorna 
och det salta köttet försiktigt bakom bänken som stod 
vid väggen och gick ända ner i golvet. Hela hösten 
och hela den vintern släppte vi gurka och saltkött 
bakom frukostbänken och på hemvägarna från sko­
lan fantiserade vi alltid om hur en flod av saltkött 
och gurka skulle flyta över golvet och dränka hela 
skolan om vi rörde bänken. Men vi vågade aldrig 
flytta på den och försökte alltid liitta nya ställen 
bakom bänken att släppa våra pålägg på så att be­
lastningen skulle bli den jämnast möjliga.
Men så hände det den vecka när det var min tur 
att stanna kvar till sist och vädra klassrummet, slå 
ur sudden och stryka ut på tavlan att jag greps av 
en förfärlig lust att se hur det såg ut bakom vår 
bänk. Jag nästan överväldigades av äckel när jag 
tänkte på den syn som skulle möta mej och flera 
ganger nar jag var pa vag ut i korridoren visslade 
jag och vände. För att fördröja avgörandet en smula 
kastade jag till måls med krita på katedern och den 
tjocke Gustav Adolf som satt på väggen, jag gick 
också kring i rummet och öppnade flickornas bänk- 
lock och plockade bland deras saker, nyfiken och 
samtidigt stolt över att inte kunna stjäla. Men när 
jag måste gå till slut kunde jag ändå inte stå emot. 
Jag nästan kastade frukostbänken ut från väggen 
och väntade att höra det dova raset från saltkött och 
från gurka. Men inte ett knäpp i hela mörka huset, 
jag la mej ner på knä och kände efter hela väggen 
och väntade att halka med min hand men där var 
bara nakna träet. Inte en bit av våra pålägg fanns 
där bakom.
Nästa morgon stoppade jag hemma utan att någon
57
tes
såg det en liten extrapåse full med saltkött, där var 
minst ett dussin bitar, och släppte på frukostrasten 
ner dem utmed hela väggen. När jag var ensam sen 
i hela skolan och satt i magisterns kateder och låtsa­
des att det var examen, jag hade släckt i taket och 
satt och luktade på examensblommorna som min 
kamrat och jag brukade plocka uppi skogen, hörde 
jag plötsligt snabba steg i korridoren. Jag blev stel 
av skrämsel därför att jag trodde att jag gjorde nå­
got otillåtet när jag satt i lärarens kateder. Men ste­
gen stannade där ute, lättad klev jag upp och låtsa­
des sudda ut på tavlan, om någon ändå skulle kom­
ma. Då hörde jag hur frukostbänken flyttades, skra­
pade mot golvet och gnällde när den sedan sköts till­
baka. Någon gick fram till fönstret därute, det 
knarrade från pjäxorna även sedan han stod stilla. 
Då tände jag i rummet och sprang fram till dörren 
och i den strimma ljus som föll ut i korridorens mör­
ker när jag öppnat såg jag Sivert stå där framåtlutad 
och äta saltkött och gurka ur sin hand, glupsk och 
med vilda huvudrörelser som när hundar sliter i en 
köttbit. Och allt som samlats i mej under vintern: 
hemliga begär, undertryckta tankar, maktlös vetskap, 
avund mot erfarenheten, halvt medveten skuld, 
tryckte häftigt mot min kärna tills jag måste skrika:
— Din jävla tjyv, din jävla tjyv, din jävla tjyv!
Sen sprang vi genom korridorens mörker ut på 
trappan och Sivert föll och tumlade runt i snön, jag 
var över honom snabbt och körde knäna mot hans 
skuldror. Pojkar som kastat snöboll mot skolans käl­
largluggar kom pulsande emot oss.
— Han har tjyvat, skrek jag vilt, han har tjyvat 
ifrån mej och Inge.
58
Gemensamt vred vi hans långa klena kropp pa 
rygg, en satt väl på hans ben och drog remmarna ur 
pjäxorna och slängde dem i snön, en annan sträckte 
upp hans armar och lät nysnö sila utför huden, en 
trevade med bara händer på hans nakna bröst, själv 
knäppte jag upp hans blus och stoppade ner snö pa 
ryggen så långt ner jag kunde komma. Hans ögon 
murades igen av snö och munnen täpptes till. Plöts­
ligt, som lydde vi en hemlig sorts signal, sprang vi 
upp och lämnade honom ensam. Upphetsad sprang 
jag tillbaka in i skolan, frysande men ändå het, på 
korridorens golv låg gurk- och saltköttsbitar. Jag 
slet upp ett fönster och kände deras kalla grodlik- 
het i mina händer, med ett obeskrivligt äckel slängde 
jag dem ut i snön.
Sen gick jag genom klassrumsdörren, frysande men 
ändå het. Ett förut okänt tryck arbetade inom mej, 
jag kände det som skulle jag långsamt sprängas, jag 
drev omkring i rummet och slog i alla bänklock och 
ville veta hur jag skulle göra, men inget annat fann 
jag på än att sätta mej i största flickans bänk och 
med en kritbit rita en fräck signal på hennes bänk- 
locks undersida.
Men domaren ini mej som måste ha varit äldre än 
bara nio år sa mej slutligen hur fegt jag hade hand­
lat, var det stöld att ta det vi hade ratat? Ännu trot­
sig men långsamt sönderfallande släckte jag och gick. 
Remmarna till Siverts pjäxor fann jag i drivan utan­
för och stoppade i min ficka. Hemvägen gick jag 
snabbt för att alltför länge slippa vara ensam med 
min domare. Då fick jag framför mej på vägen 
plötsligt se Sivert, han sparkade en isbit från den ena 
sidan till den andra.
59
— Hej, skrek jag till och slog honom på hans axel.
Då gick han över till den vänstra kanten och såg 
ner i landsvägsdiket när han gick. Men jag som ville 
göra gott igen gick tätt bredvid honom och sa:
— Vill du ha en smörgås, Sivert?
Då gicle han över till den högra kanten utan att 
låtsas se mej.
— Vill du ha en smörgås, sa jag högt igen, men 
inget svar.
Och i förtvivlan över att den ende som skulle kun­
na rädda mej från skammen över vad jag hade gjort 
— jag trodde då att den skulle vara evigt — inte 
ville hjälpa mej, hängde jag mej tungt på honom och 
öste över honom allt vad som fanns inom mej, allt 
i hopp att till slut få höra honom skrika: dra åt hel­
vete! att jag åtminstone skulle kunna säga till mej: 
Jag ville göra allt gott igen, men han bad mej dra 
åt helvete!
Men han lät mej bara hänga där och vräka ur mej 
vad jag ville. Då slängde jag omkull honom i snön 
på vägens kant i hopp om att slutligen få säga: Jag 
vill göra allt gott igen, men han bara slog mej. Men 
Sivert lät sej villigt tryckas ner i drivan. Jag bultade 
och slog var jag kom åt och flåsade över hans slut­
na ögon:
— Din jävla tjyv jävla djurplågare jävla tjyv din 
jävla djurplågare.
Men allt liksom hände med en annan och utom 
mej av spänd förtvivlan lämnade jag Sivert och bara 
sprang och sprang, mittför kyrkan började jag plöts­
ligt gråta och jag grät nog hela vägen hem för jag 
kunde inget se. Att bönderna med kälkar körde ut 
gödsel på sina åkrar kände jag på lukten och hörde
60
på bjällerklangen som flög som ett slags blåa fåglar 
över hela vita skymningsslätten och att skogen sände 
ut små rökar av den vita vinterdimman visste jag ju 
också, därför att det var vid just den tiden, men da­
gen efter sa mej mjölnarbarnen att de hade stått vid 
pappas lönn och bett mej följa med dem hem och leka 
drunknande i stora vetebingen, men jag hade inte 
sett dem. Och faktum var: jag hade inte sett dem.
61
VAR ÄR MIN ISLANDSTRÖJA?
Jajamen. Man blir mött som en herreman. Ulrik 
står vid stationsknuten i smorlädersstövlar och bästa 
hatten, den bredbrättigaste, och tittar moloken ut 
över stationsplan. Sorgband det har han och svart 
rosett. Bakom står hästen och nafsar efter blomster 
i rabatten. Fjädervagnen ska man åka i, det har man 
inte gjort sen man var unge. Man blir mött som en 
herreman bara för att farsan har dött. Annars har 
man nog fått knalla och gå om så sörjan har gått 
över skoskaftena. Ja, morsans begravning inte att 
förglömma förstås.
Just likt. Inte kan han gå fram till mötes inte fast 
han ser vilken vagn man kommer ur. Och bära har 
man så det räcker till, både kransen och brännvins- 
väskan. Kransen kunde man ha polletterat, fast fan 
vet. Man minns väl hur det gick med kransen till 
morsan. Den hade dom tygat till på järnvägen så 
det var lögn att få nån ordning pån. Skämmas ögona 
ur sig vid begravningen fick man. Och försöka läg­
ga bandena över blommorna så ingen såg hur dom 
såg ut. Och är det nån som tror att det hjälper att 
säga nånting åt järnvägsfolk. Helvete heller. Bara 
skyller ifrån sej och så står man där som ett aschel.
62
=====================
Såja. Nu hälsar han åtminstone, Ulrik där, Lurik 
som man sa som barn. Gör honnör med hatten på 
och flinar opp sej. Bondskt ser det ut, men vad an­
nat kan man vänta. Och plåtslagarn, lördagsfull som 
vanligt. Stannar och vill prata. Nog ser han på väs­
kan vad som finns i’n. Beklagar sorgen, säger plåt­
slagarn, det gick fort med gubben. Såg en dan innan 
och då var det bara oppåt. Att farsan söp på gamla 
dar, nog vet man det, men inte ska plåtslagarn dra 
fram det här mitt framför station inte. Undrar om 
han är bjuden. Nog söp dom ihop, han och gubben, 
på sistone, men det behöver han då inte vara bju­
den för.
Tusan. Nu sitter sorgbandet snett. Det förra tap­
pa man, var ute full en lördag och när man kommer 
hem är bandet borta. Inte för att man sörjer med 
kläderna precis, men att tappa det under en sup- 
ning! Snopet kändes det fast det var en månad efter 
begravningen. Nu köpte gumman ett för stort den 
här gången också. Eller om man är för mager för 
sorgband. Fan vet. Åker ner på handleden gör det i 
alla fall. Och ser bondskt ut. På något förbannat 
sätt.
Och Ulrik. Som Ulrik gör när man kommer fram. 
Tar inte i hand fast man ställer ner väskan och 
vill. Och säger inte ett ord, svarar inte fast man 
säger hej både en och två gånger. Men inbunden och 
tjurig har han alltid varit. Lurik.
Ta du hand om kransen, brorsan, säger man och 
klappar Ulrik på axeln. Bröder är man i alla fall och 
vrång, inte ska man vara det i onödan. Ja, krans- 
kartongen går precis in under baksätet. Men väs­
kan, väskan den håller man då i själv. Ulrik smac-
63
me U t-esXS 1 JINAINT 1rierrietsirsesres13767414/018121418.2• 1
kar. Blenda, hästfan, trögvänder med käften full av 
stinsblommor. Ställ ner väskan gosse, säger nog 
Ulrik. Men det vet man väl hur det var vid morsans 
begravning. Tage, lillbrorsan, skulle göra sig till och 
bära. Tjong, väskan slog han i en grindstolpe så två 
flaskor sprack. Det blev att löpa ut och försöka få 
ihop lite brännvin på blanka lördagseftermiddan. Så 
väskan håller man nog i själv.
Varmt har dom det hemma i alla fall. Om det 
har regnat? Nej, regnat har det inte gjort på månan 
minst. Fin oktober är det, det måste man säga. Nu 
kom kortena iväg sent, säger Ulrik, men bra gick 
det väl ändå?
Kortena. Banken kör man förbi och doktorns och 
kaféet med golfbanan. Det var där Frida jobba. 
Hon var inte dum att ha. Den gången gick man 
bakvägen in på fiket och förtäringen, den hade man 
gratis. Så länge det vara. Men nog var det sparsamt 
alltid, att ha Frida. Nog fick du det i tid, säger 
Ulrik. Eller snarare påstår för att freda sig. Javisst, 
kortena. Sorgbrevet. Nog gick det bra fast nog hade 
han kunnat skriva förr, Ulrik. Men tystlåten det 
har han alltid varit och inte skriver han en rad i 
onödan inte.
Så nu kommer sorgbrevet alldeles oförhappandes 
i söndags. Solvalla har man varit på hela dan och 
hundrafemti spänns vinst, hur ofta händer det? Så 
ursäktad är man om man inte år alldeles nykter. 
Brevet, det har gumman ställt på elektriska mätarn 
och börjar fjanta kring och titta hur man ska ta det 
så fort man kommit innanför dörrn. Som när morsan 
dog, men då fick man ett riktigt brev först från 
Lena, lillsyrran, som är på sanatorium numer, och
64
nog är det lugnare. Öppnar brevet, det gör man och 
läser och läser och nog tar det ett tag innan det 
klarnar. Lite snopet känns det nog att få ett döds­
bud och så inte vara riktigt nykter. Det kan gum­
man inte låta bli att säga, men svar på tal, det får 
hon nog. Åja, säger man, inte är gubben den som 
har spottat i glaset inte och vem vet: är det sagt 
att han var alldeles nykter själv när han dog. Fast 
lite lurigt känns det ändå, precis som vid morsans 
begravning när man var ute och låna brännvin till 
gravölet och kom i glatt galej på kvällen och var 
lite fyllsjuk under hela jordfästningen.
Kläder, det har du ju, säger gumman sen, ja, 
sorgband det får man väl köpa förstås, det gamla 
gick du ju och tappa i fyllan och villan. — Det får 
man väl höra till döddagar.
Och fjärdingsmans tak, att det tog och blåste 
ner. Så, säger man, så, det blåste ner det. Nu sitter 
fjärdingsman på tomten. Pipa röker han och håller 
ett papper i handen. Vilstol har han skaffat sig ock­
så, sen sist. Nu glor han väl i Underrättelserna efter 
vem som kan ha blåst ner taket hans. En stropp är 
det, det är vad man alltid tyckt. Fast nog är lands­
fiskalen värre.
Nu är det en bil som kör om, en ny Cheva, spritt 
ny. Det säger man åt brorsan men inte vet han vad 
en Cheva är inte och knappt en Chevrolätt heller 
för den delen. Synd på Lena, klämmer han ur sig, 
hon fick inte komma hem hon inte. Ja synd är det 
för Lena, lillsyrran, henne är det i alla fall något 
särskilt med. Inte är hon som Lurik, tjurig och tvär, 
och inte är hon som Lydia, storsyrran, heller, mallig 
och stor sen hon blev gift med radiohandlarn i kö-
5—472097. Dagerman, Noveller. 65
pingen. Springer i folkdräkt om söndagarna och har 
gått och blivit lotta. Ens egen syster! Ser ner på en 
annan det vet man att hon gör. Minns väl vilket 
helsikes liv hon ställde till på morsans begravning 
för att man råka ta ett snedsteg begravningsdan på 
morron. Att man ska ha ett sånt as till bror, hävde 
hon ur sig. Nåja, för en annans del, hon slipper. Lena 
är det något annat med. Hon är mer lik en annan, 
inte rädd för att snacka, inte hög av sig alls och sett 
ner på en, det har hon då aldrig gjort. Och så ska 
hon gå och få lungsot hos det där aset Lundbohm, 
bara för att han inte kan elda i kammarn. Nej hus­
hållerska åt en sån luns, det skulle då fan vara.
Chevan kommer tillbaka, har väl varit nere vid 
Turisten och vänt. Det kommer folk hit ända från 
stan enkom för att supa på Turisten. Om man skulle 
ut i kväll. Fast man minns ju hur det gick på mor­
sans begravning. Det blev bara skäll för hela slan­
ten efteråt. Skäll och grämelse. Chevan bromsar in 
och inte är det för att hästen är rädd för Blenda 
har varit vid regementet och skjutsat kanoner åt 
korpralerna. Skjutsen stannar och bilen stannar och 
blir stående jämsides och vem vevar ner rutan och 
sticker ut skallen om inte Bagar Holmgren. Lite 
skalligare har han blivit sen morsans begravning 
men den glada näsan är likadan. Lite rödare är han 
väl också i ansikte, men det kan vara solbränna. 
Det kan det.
Beklagar sorgen, säger Bagarn men ser lika glad 
ut för det, tråkigt det där med farsan. Men om du 
inte har nånting för dej i kväll så ta och stick över. 
Det är inte alla dar Knutte är i krokarna, säger 
Bagarn. Inte sen morsans begravning nu, säger man
66
:
och sorgsen försöker man se ut men det är inte så 
förbannat lätt när man tänker på allt kul man haft 
med Bagarn. Det brännvin man druckit ihop med 
Bagarn skulle man kunna hålla sig full med ett 
halvår, om det knep. Får väl si, får väl si, säger 
man. Bestämt vill man ju inte lova så här när Ulrik 
är med. Men Ulrik han smackar han och viftar med 
piskan så hästfan startar på tvåan och det blir ett 
helsikes ryck. Men väskan sitter stadigt mellan knä­
na så nån större fara är det då inte. Chevan startar 
och kör.
Snygg bil, säger man och är inte så lite nyfiken 
pa hur Bagarn kan sitta och jäsa i bil. Sist låna han 
en tia av en för att kunna lösa ut gumman sins 
skor. Hon hade inte varit utom huset på tre dar. 
Påstod han åtminstone. Fast fan vet. Han snackar 
sa mycket, Bagarn. Fast annars är han bra.
Först vann han på tips, säger Ulrik. Och sen 
vann han på lotteri. Så nu super han väl ihjäl sej 
snart. Avundsjukt låter det. Tjurig och avundsjuk, 
det har då Ulrik alltid varit. Sitter och svänger med 
piskan medan Blenda guppar ner så sakta mot Tu­
risten. Utanför Turisten håller bryggarbilarna. Har 
du öl hemma, annars stannar vi och fixar en låda, 
säger man. Men då blir Ulrik vild. Smäller med pis­
kan så hästfan är ute på bron i ett par tre skutt. 
Kan du inte tänka på nå annat när farsan är död, 
säger han. Öl och brännvin, har du nå annat i huvut! 
Visst kunde man svara. Påminna om att man skickat 
hem snuspengar till gubben i åtta långa år och hur 
många klänningar fick inte morsan efter gumman 
på sin tid! Så nog har man haft annat i huvut alltid. 
Om man skulle vilja gå på den linjen. Och förresten
67
var det ju bara i all välmening, det där med öllå­
dan. Minns man väl hur det var på morsans begrav­
ning. Då fanns det bara vatten på slutet och vilka 
som fick skämmas, det var Ulrik och en annan det. 
Det kunde man också påminna om. Om så skulle 
vara.
Men röra opp gammalt, det är man inte den som 
gör. Fast fan vet ju hur det gick till vid bouppteck­
ningen efter morsan. Lite vatten är det i ån, så ste­
narna ligger på land. Uppför backen går det i ett 
enda huj. Säga vad man vill om Blenda, men springa 
kan hon. Men så är det ett av farsans köp också. 
Ulrik, Ulrik han sitter och mal på en fråga. Svårt 
att få ut den har han men nog går det till sist. 
Spottar ut den till slut som ett fiskben. Hur har 
du det med gumman din nu för tiden då? Med 
Elinda?
En oskyldig fråga kräver ett oskyldigt svar. För­
kyld har hon varit, säger man, och kjolen fick hon 
i cykelekrarna så hon damp och en arm stuka hon 
på kuppen. Men annars är det bara prima liv. Fick 
du så du teg! Lurik! Nog förstår man vad som me­
nas. Dum är man inte. Dum har man aldrig varit. 
Och nog förstår man att dom vet här hemma också. 
Det har väl Lydia sörjt för, om ingen annan. Eller 
karln hennes, den där fetklunsen, som far omkring 
i paketbil och prackar radiolådor på folk. Vad det är 
för affärer han har blivit fet på, det ska vi tala 
tyst om. Eller tala högt. Om så skulle behövas.
Men tyst har han blivit, Ulrik. Inte gott att veta 
vad han tänker. Knipslug har han alltid varit. Knip­
slug och tjurig. Carlssons café har fått parasoller i 
trädgårn och Grindstugan har miniatyrgolf. Ett par-
68
Fort
ti golf kunde man ta i alla fall framåt kvällskvisten. 
Hänger nån opp sej på det så finns det nog svar till 
hands. Farsan var minsann inte den som gick och 
hängde läpp. Minns väl hur det var på morsans be­
gravning. Efteråt vill säga. Kom in i kammarn du 
gosse, säger han till en annan på kvällen. Men låt 
ingen si dej. Och så tar han fram två glas ur lådan 
sin i chiffonjén och konjak har han spart. Sa vi sätter 
oss bredvid varann i soffan och dricker ur skvät­
ten. Gosse, säger farsan, dej gillar jag. Dryg är du 
inte och högfärdig är du inte heller. Så nog var 
farsan rättvis alltid. Och nog visste han vad man 
gick för. Och spotta i glaset gjorde han inte, fast 
han var sjuttiotvå den gången. Så att när farsan är 
död nu så vad har man hemma att göra sen?
Fast kanske skulle man muntra opp Ulrik. För ro­
ligt har han väl inte haft det jämt, han heller. En­
sam på gårn är han. Käring har han inte haft vett 
att skaffa sej. Och hushållerskan hon gick. Nog på­
stod dom att det var farsan som var svår på henne 
sen morsan dött. Men folk pratar så mycket. Och 
förresten, vad skulle dom med hushållerska till sen 
morsan dött. Hon låg ju så nog krävde hon sin pass­
ning, men farsan, han var ju på bena ända in i det 
sista och lite bondmat, det kunde han då vispa ihop 
så gammal han var. Tur med drängen, att han har 
stannat, för annars hade väl inte Ulrik ratt, sa stark 
dom än skryter med att han är.
I bynn, som man säger hemma, i byn ser man da 
knappt en människa. Ja, en lång karl med en pap­
perspåse står på vägkanten och väntar tills vi kört 
förbi. En luffare antagligen. För när vi är förbi så 
sticker han in genom grind hos handlar Pettersson.
69
Men då gick han då alldeles åt helsike, för inte är 
Pettersson den som har ett öre över åt en luffare 
inte. Snål som nästan alla här hemikring. Med farsan 
var det annorlunda. Kom det nån luffare så nog 
blev det bade mat och logi alltid. Och så var det väl 
för att han ville ha nån att prata med förstås. För 
farsan var en glad själ. Och Ulrik, Ulrik har det då 
aldrig gått att få ett ord ur. Så när vi satt i kam­
marn efter morsans begravning säger farsan: Vill 
man ha en sup i det här huset så får man smyga. 
Inte för att Ulrik säjer nanting men glor det gör 
han. Glor så ända in i det glödheta. Och vill man ha 
ett ord urn, då måste han vara bra förbannad först.
Det var sista gången man snacka med farsan i li­
vet. Så den gången minns man nog. Och det skulle 
dom veta lite var att farsan inte var den som såg 
en annan över axeln inte. Hur präktig Ulrik var, 
det har man då fått äta opp varenda gång man va­
rit hemma sen man kom till stan. Sliter gör han för 
tre, medan en annan går i stan och har det bra. Och 
svär gör han inte, annat än när han blir förbannad. 
Och inte röker han. Och super har han inte gjort 
sen exisaren. Det var ju en historia på farsans sjut- 
tiårsdag. Farsan och en annan hade hällt lite bränn­
vin i en sockerdricksflaska och hällde opp i ett 
dricksglas åt Ulrik och Ulrik är törstig och bara 
stjälper i sej sockerdrickan, som han tror. Ett hel- 
sikes liv blir det. Ulrik ut och spyr på gräsmattan 
och sen in och skäller som en bandhund. Men alltid 
fick han väl i sej några droppar.
Nu möter vi lärarn. Ny är han och dryg så det är 
knappt han bekvämar sig till att vicka på hatten en 
gång. Gamle Jacob som jag hade på min tid, han är 
70
327 : .1-21:02120).
dö han, hör jag av Ulrik. Satt på en stoli trädgårn 
och dog. Så dom gamla dom går dom, säger Ulrik. 
Först morsan, och så Jonsson som rådde om kvarn. 
Han drunkna i kvarnbäcken förra hösten. Och det 
minns man, det sa dom på radio: I Kvarnlunda om- 
kom på tisdagsnatten genom drunkning 82-ånge 
förre kvarnägaren Elov Jonsson. Och på riksvägen 
blev en gumma överkörd i samma vecka, men henne 
kände man inte. Och så Jacob, fortsätter Ulrik, och 
Stenlund fick kräfta och sluta sina dar på fattig­
gården. Och så farsan.
Det kommer en cyklist och pinglar bakom oss och 
Ulrik saktar in och kör ut på vägkanten. Hatten 
skjuter han opp ur pannan och tittar sej omkring, 
tittar bakåt och glor ut åt sidorna. Precis som om 
vi måste vara ensamma för att vi ska prata om far­
san. Riktigt i prattagena har han kommit nu, Ulrik. 
Det händer inte så ofta, så man minns nog gångerna. 
När Wiklunds tjur kommit lös och stångat ett rev­
ben av lillbrorsan så gick han på hela natten med 
sina skadestånd och lagparagrafer. Och förvånade 
var vi allihop. Att Ulrik kunde prata, det var da 
en förbannad nyhet. Och man minns när morsan 
skulle begravas. Då gick Ulrik på så man trodde 
han aldrig skulle sluta.
Till sköterskan skulle han den där dan, säger Ul­
rik. Du vet, han hörde ju dåligt farsan ibland och 
mesamma han stigit opp så säger han till mej. I 
da, Ulrik, säger han, i da är det jag som tar och 
åker till sköterskan innan jag blir döv riktigt. Jag 
har inte hört dej säga ett ord på hela veckan, Ulrik, 
säger farsan. Och nog tar han fram cykeln pa för- 
middan alltid och sticker iväg. Jag ska till smen och
71
hämta plogen så jag står och selar på Blenda när jag 
sern komma dragande med cykeln sin. Farsan, skri- 
ker jag genom stalldörrn, vänta får du åka med mej. 
Jag ska till smen jag och sen är det ju inte lång bit 
kvar till sköterskan. För cykel har han då inte åkt 
på hela året. Ett tag fick han ju inte opp benet över 
ramen, sån reumatism hade han. Skit i det, säger 
farsan, inte är jag väl sämre än jag kan åka cykel 
den där lilla biten. Så jag låtern åka, fast oroligt är 
det. När jag kommer till smen så står smen på går­
den och när jag kör in genom grindhålet skriker 
han. Vågar du släppa iväg farsan din så långt du! 
Långt, säger jag, är det långt till sköterskan då? 
Sköterskan, säger smen. Jag har varit i köpingen 
och åkte tillbaks med bryggarn och då möter jag 
farsan din ute pa Mon. Och som han vinglar, säger 
smen, kan ju olyckan lätt vara händ. Så då vet ju 
jag, vad klockan är slagen, säger Ulrik. På Mon bor 
plåtslagarn och det vet man att inte är plåtslagarn 
den som nekar till en sup och var den kommer ifrån 
det frågar inte den efter. Och nog puta det ut på 
farsans rock, det minns jag när jag tänker närmare 
efter. Jag kör hem plogen och när jag kommit hem 
går jag in i kammarn för att titta efter i chiffonjén, 
men den är låst och nyckeln är borta. Misstänksam, 
det blev han på gamla dar, fast inte är då jag den 
som är den och går snokar i andras chiffonjéer, 
säger Ulrik. Jag står i lidret jag hela dan och repa­
rerar grepar och potatishackor för bara en vecka 
till och potatisen ska opp. Och dörrn har jag öppen 
sa jag kan se ut på vägen emellanåt. Men det blir 
middag och trekaffe och ingen farsa kommer. Och 
drängen går omkring hela dan på vedbacken och ser
72
smålursk ut. Så nog vet då han vad som händer och 
sker.
Till slut tar jag cykeln, sager Ulrik, och åker 
oppåt bynn, men inte möter jag nån gubbe på vä­
gen inte. Till sköterskan tittar jag in för säkerhetens 
skull och när hon öppnar tar hon mej i hand så jag 
blir alldeles till mej. Ja pappa är här, säger hon, och 
glad är jag att han inte ljög alltihop åtminstone. 
Men när jag kommer in hos sköterskan så ligger 
farsan på sängen med huvut inlindat och snarkar 
gör han så det är inte rådligt. Jag står och tittar ut 
genom fönstret, säger sköterskan, och då kommer 
pappa cyklande. Och krokigt går det och härs och 
tvärs så det kan aldrig gå väl, tänker jag, säger 
sköterskan. Och så vinglar han till och dimper i 
backen och Bagar Holmgren kommer med bilen all­
deles bakom men som tur är hinner han bromsa, 
säger sköterskan. Vi hjälps åt och bära inen och ett 
under är det att han har kommit opp på en cykel 
överhuvud taget, säger sköterskan, så full som han är.
Säger Ulrik. Fast nog tycker man han kan låta bli 
att dra in det här med fyllan så här nära inpå. Nu 
får väl Lydia och hennes karl vatten på sin kvarn 
också. Det minns man väl hur dom gick omkring 
och småskällde på morsans begravning för att man 
hade varit hygglig nog att ta med sej hela ranson. 
Men inte är det slut än inte för Ulrik låter Blenda 
gå som en lus. Nog ser det spattigt ut att han inte 
kan köra lite fortare.
Hur är det me’n då, säger jag, säger Ulrik, och 
sköterskan skakar på huvut och säger att vila det 
måste han nog, några dar eller så. Om jag nu bara 
kan få hem en så ska hon komma och titta till en i
73
1-0sit A2 I7ADA1
morron förmidda. Och luktar brännvin gör det i 
hela rummet så inte är det så trevligt inte, mitt i 
potatistiden och allting. Jag tar cykeln och åker 
hem. Utanför sköterskans trappa ligger farsans cykel 
och styret är vint, men annars har då den klarat 
sig. Jag väntar till det blir lite mörkare för inte vill 
man bli uttittad av hela bynn för farsans skull, 
säger Ulrik, och sen spänner jag för flakvagnen och 
kör opp till sköterskan och farsan sover som en stock 
när vi bär ut en, sköterskan och jag. Drängen flinar 
när vi kommer hem och läggern på soffan i kam­
marn. Klä av en, det har jag ingen lust med, så jag 
brer en filt övern och går ut och mjölkar och stillar 
hästarna. Men när dom kommer och hämtar mjölken 
på kvällen så nog vet alla hur det är med farsan 
och alla flinar dom och säger att spotta i glaset, det 
har han då aldrig gjort, fast vid den åldern, säjer 
dom. Så nog får man lida för farsans skull alltid. 
På natten tycker jag jag hör nå konstigt från kam­
marn så jag går opp och går in och lyser pån med 
en tändsticka. Och rädd blir jag, säger Ulrik. Jag 
tänder det elektriska, men då är farsan död. Dräng­
en får åka efter sköterskan, men hon bara stannar 
ensam med farsan några minuter i kammarn och 
kommer ut till oss i köket och säger att det skulle 
gå så hastigt, det hade då ingen kunnat tro.
Sköterskan åker vi förbi i detsamma och faktiskt 
står hon inte i fönstret och glor på oss. Det fönstret 
som hon stod i när farsan kom och slog omkull och 
somna för sista gången. Så precis här på vägen var 
det, utanför Jacobs häck. Hur många gånger har 
man inte sprungit på den här vägen som barn, 
trampat precis på den där fläcken, åkt spark över
74
den på vintrarna och hela tiden har det varit sagt 
att precis på det där stället ska farsan din köra om­
kull med cykel och slå huvut i. Ulrik smäller med 
piskan så Blenda sätter iväg som en skojarhäst men 
ända till kurvan vid pensionatet sitter man omvänd 
och tittar på den där lilla vägbiten mellan skö­
terskans vita byggning och Jacobs häck. Det är som 
om man sitter och tittar på farsans grav. Det är 
genom den man begriper att farsan är död.
Fast mitt emot pensionatet ligger kyrkogårn och 
dörrn till bårhuset står öppen. Det kunde man inte 
se från vägen när morsan begravdes, men det var i 
juli så lönnarna skymde. Och precis där muren bör­
jar saktar Ulrik in och får av sig hatten och den 
sitter han med i knäna ända tills vi är förbi kyrkan. 
Så nog har Ulrik sina idéer alltid. Precis som det 
hjälpte farsan att ta av sej hatten när man åker 
förbi bårhuset. Nu stänger nån dörrn, stänger in 
farsan, men det känns inte som nyss. Det känns inte 
som att titta på vägen inte. Och det är märkvärdigt 
när man tänker på farsan då känns det inte så hel­
ler. För farsan, honom var det så mycket liv i så 
när man tänker på honom så tänker man bara på det 
roliga man haft ihop. När morsan begravdes, då på 
morron, så tar jag och rakar farsan med min hyvel 
och farsan är så glad så han nästan grinar. Om 
Ulrik gjorde så här, säger han, men Ulrik han ger 
väl fan i om jag så blir så darrhänt så jag skär hal­
sen av mej när jag ska till att raka mej.
Nu sitter Ulrik och tittar på hatten men vill han 
ha av hatten från den här skallen, då får han då slita 
av den. I pensionatet som man for förbi nyss där 
hade man en som hette Irma. Och inte var hon
75
AT
dum att ha inte. Vi möttes i skogen bakom på kväl­
larna och då hade hon pensionatsmat med sej i en 
servett. Så på den tiden led man ingen nöd. Men så 
kom fru Lund och då vart det stopp. Och Irma tog 
en löjtnant som hade bott fyra dar på pensionatet. 
Det är ingen matfriare det inte, säger jäntfan en mitt 
i ansiket. Så mycket har man tålt. Fast man har gett 
igen också.
På med hatten nu Ulrik. På med hatten Lurik. 
Och han sätter pån precis som vi kör förbi sista gra­
ven på kyrkogårn och Blenda får en smäll så hon 
sätter sta i sken nerför backen. Smen står och hänger 
på grind sin och ser bra full ut. Och sen är det bara 
lilla biten kvar. Över bäcken där man trodde det 
gick att meta när man var liten och förbi prästgårn 
och så ut på gärdet. Om man skulle ha lagt av kran­
sen ändå, säger man till Ulrik. Men inte ska man 
tro att Ulrik svarar inte. Sur är han så mustascherna 
slokar. Det står en bil på gårn, det ser man på en 
gång och sen kommer den där stroppen, Lydias karl 
vill säga, ut på bron. Vit skjorta har han och visst 
bolmar han på en cigarr. Kåken är då bra liten i alla 
fall och mindre blir den för varenda gång man kom­
mer hem. Till morsans begravning tyckte man inte 
det var stor bit kvar av en, men som den har krympt 
nu, det är då inte måttligt.
Från sidan glor Ulrik på en. Tänker väl som så: 
Glo du. Det är sista gången du får lov att glo gra­
tis på mitt hemman. Lydias tjockis står och öppnar 
grind när vi kör in och lov att hälsa pån får man 
nog. Så man räcker ner väskan till en och kliver ur 
och vill göra sej till och klappan på axeln. Men ra­
diohandlarn rycker till som han hade fått ett ge-
76
tingstick och kliver iväg med väskan. Tror väl man 
är full förstås. Och skjortan är väl för vit för en 
hederlig näve att ta på. Ulrik kör fram till brunn 
och låter Blenda dricka ur tunnan. Gå i kapp radio- 
handlarn nerlåter man sej inte till. Det är han som 
får sakta in och det gör han också. Fast det är väl 
bara för att få skryta med bilen förstås.
— Ja, jag har en ny nu, säger han precis som om 
man hade frågat, en sexsitsig den här gången. Pont- 
jack. Idealisk för affärsresor.
Så affärerna går väl bra då, för fanskapet. Vid 
lilla grind kommer han i alla fall ihåg sej och öpp­
nar och gör sej till och säger att man får väl be­
klaga sorgen. Lydia kommer ut på bron. Tjock och 
fet har hon blivit, men lotta har hon då inte klätt 
ut sej till. Och inte hembygdare heller. Och kramar 
en gör hon så man tror ryggraden ska spricka. Hu- 
vut hänger hon över axeln på en och bara hickar. 
Karin hennes står bredvid och glor som om han var 
på cirkus. Så kommer man väl äntligen in da och 
till att börja med är nog allt som vanligt. För att i 
farstun hänger farsans kläder och på hyllan ligger 
Vegamössan. Och bucklig är den och full med 
damm. Och när man kommer in i köket, inte märks 
det då inte att det är något som fattas. Fast ju 
längre man står i köket och later Lydia hicka ju 
tommare blir det. Inte öppnas kammardörrn inte 
och inte kommer farsan utklivande med hängslena 
hängande där bak. Och väggalmanackan, den bryr 
sej då ingen om sen farsan sluta. 8 oktober star den 
på så inte hade han glömt att riva den morron hel­
ler. Och Lydia hickar och Ulrik smäller i stalldörrn 
och radiohandlarn han står alldeles radlös mitt pa
77
28 13717. S2
golvet och håller i väskan som han trodde det var 
en bomb i’n allra minst. Så när det blir som bedröv­
ligast säger man att tomt har det blivit i huset. Nog 
märks det att de fattas nåt, det gör det, säger man.
Och det är som att dra en tapp ur Lydia. För nu 
börjar hon lipa riktigt. Hon sätter sig på kökssoffan 
och rotar i handväskan efter en näsduk. Radiohand­
larn han tar väskan och säger att den ställer han väl 
ner i källarn så länge och nog får man på tungan att 
säga att flaskorna dom är räknade, så det är inte 
värt han försöker. Men det får vara för Lydia hon 
bara skvätter på och till slut har man svårt att hålla 
sej själv. I synnerhet när man sätter sej bredvid hen­
ne och hon buffar huvut mot axeln på en. Fast gråten 
går då över till slut och hon börjar prata och gå an. 
Nu när det börjar gå bra för oss, säger Lydia, nu när 
man äntligen har kommit så långt så man hade kun­
nat ta pappa till sej eller hjälpa honom med pengar 
och så, då ska han inte få leva längre. Ja, hon låter 
riktigt förbannad över att farsan varit så oförskämd 
att han gått och dött inan Lydia hunnit hjälpa honom.
Så nog är det synd om Lydia. Det är förbannat 
synd om Lydia och det säger man till na också att 
du har då alltid otur, Lydia. För när ni äntligen hade 
kommit så långt att ni äntligen kunde skaffa mor­
san plats på ett sjukhem så gick morsan och dog. 
Och nu när ni kunde ta farsan till er, då går han 
och dör. Så nog är det konstigt Lydia, säger man, att 
en del folk, dom ska då inte ha annat än förbannad 
otur. Och när ni har fått det så förbannat bra så ni 
kan låna en annan pengar så Yngve kan komma in 
på läroverk, då går väl en annan och dör också, sä­
ger man.
78
Och Lydia, Lydia hon slutar hicka och bara glor 
och förbannad blir hon i ögona, det syns då. Hon 
kommer på bena fortare än kvickt och går ut ur kö- 
ket så fettet gungar i ilskan. Ut och skvallrar går hon 
väl, skvallrar för radiohandlarn att bror hennes är en 
buse. Så det är väl bäst att hålla sej undan så länge. 
In i kammarn går man och stänger dörrn bakom så 
ingen ska störa. För här var det man hade den sista 
kvällen med farsan på sommarn för två år sen. In­
stängt är det och luktar damm men där i soffan var 
det man satt och hade farsan bredvid sig. Fönstret 
var öppet då men farsan tar och stänger det och sä­
ger att ifall nån lyssnar. Så misstänksam, det var han 
nog. Där har Ulrik rätt. Och konstigt känns det att 
sitta här och minnas hur det har varit. Och tänka att 
hit kommer han aldrig mera. På bordet som vi satt 
vid den där gången när morsan begravdes ligger läns­
tidningen med dödsannonsen uppslagen. En rejäl en 
har han kostat på, Ulrik, så där var han då inte knuss- 
1ig. Fast han minns väl vilken uppsträckning han 
fick av en annan sist, för morsans dödsannons, den 
var då ingenting. En liten skitruta som man fick an­
vända förstoringsglas till. Fast Ulrik skyllde ifrån sig 
och sa att han kunde då inte veta hur det skulle se 
ut i tidningen. Fast snålhet var det. Ingenting annat.
— Jaså du sitter här. Det är Ulrik som har öpp­
nat kammardörrn och misstänksam ser han ut. Tror 
väl man har stängt in sig och sitter och dricker ur 
fickflaskan i ensamheten. Och Lydia är med men inte 
ett öga får man av na en gång så nog fick hon vad 
hon tålde alltid. Men inte är det en annan dom har 
kommit för inte. Det är farsans klocka, farsans gök­
ur som han snida själv när han var ung. Det hänger
79
111
ovanför sängen hans och det var han då alltid stolt 
över. Kom det nån som var ny så nog skulle han 
in i kammarn först alltid och titta på farsans klocka. 
Och drog upp den gjorde han själv. Klocknyckeln 
den hade han inlåst i chiffonjén så ingen skulle kom­
ma åt en och det var för att han gilla en annan som 
man fick dra opp den en gång som barn. Men då var 
farsan full och innan sa han att drar du av fjädern, 
pojkjävel så...
Så inte ska Lydia komma och skryta med att hon 
har dragit upp gökuret inte. Och inte Ulrik heller 
för den delen. Och för all del, det påstår ju ingen 
heller. Men Ulrik säger till Lydia, och till mej om 
jag vill höra på, att tro mej eller inte men farsans 
klocka, den stanna på natten när han dog. Precis på 
minuten, säger Ulrik. Och alla tre så tittar vi på 
urtavlan. Halv två är hon eller tjutre minuter över 
ett, om man ska vara noga.
Men Lydia, vad Lydia tar sej till, det är då inte 
riktigt klokt. Fet har hon blivit sen morsans begrav­
ning så hon knappt kommer in genom kammardörrn 
men in kommer hon i alla fall. In kommer hon och 
stannar framför farsans säng och säger att om inte 
Ulrik kan få igång klockan så nog kan Nils, det ska 
vara karn hennes det, ordna den saken. För Nils, 
han är så händig så. Och nu har hon blivit så fin så 
hon inte kan säga Nisse längre. Nästa gång vi ses, 
om det blir nå mer, så säger hon väl herr Johansson. 
Men då är det Ulrik och jag som ser på varann i alla 
fall för att så mycket är vi överens om att har kloc­
kan stannat när farsan dog så inte ska den då sättas 
igång före begravningen i alla fall.
Nu rustas det i köket med mat. Grannbonn har
80
lånat ut äldsta jäntan till Ulrik under de här dagar­
na och en fin jänta ser det ut att vara. Liknar Frida 
när hon var som bäst. Jag tar na på armen, bara lite 
lätt, när hon står vid spisen och vänder plättarna 
men så Lydia glor, det är då inte måttligt. Hon sitter 
inte med vid bordet, sitter på soffan och läser en 
tidning när vi äter. En sup skulle ha smakat med 
men radiohandlarn ser inte hågad ut så det är väl inte 
värt man försöker. Inte ett ord sägs det till att börja 
med. Det verkar som ingen vågar så när ingen an­
nan säger nåt så säger en annan att det var da en 
förbannat fin bil som Nils har skaffat sig.
Och Nils lyser opp så man nästan börjar hoppas 
på en sup i alla fall. Men då är det Lydia, den där 
förbannade Lydia som fördärvar alltihop. För hon 
tror man sitter där och jävlas så hon fräser till att 
det finns somliga som inte lägger ner allt dom för­
tjänar på sprit, men så kan dom också ha det lite 
skapligt. Där fick man fast man inte sagt ett ord om 
brännvin sen man satte foten i huset. Och utskämd 
det har man blivit så många gånger, men att bli det 
för en obehörig, det är då lite jävligt. Men flickan 
tittar inte upp från tidningen, fast hört det har hon. 
Det syns nog. Så man blir mer och mer på det klara 
att en hel kväll hemma här, det skulle vara rena 
döden. Svarat skulle man nog ha kunnat. Påmint om 
att det är en och annan som skickat snuspengar till 
farsan i åtta långa år och klänningar till morsan på 
den tiden. Så att om det är så att nån vill sätta opp 
en räkning så skulle då inte en annan backa. Men 
röra opp ska man inte. Då tar det aldrig slut.
Så efter maten går man ner i källarn där Ulrik 
ställt kranskartongen. Det står några till på källar-
6 —472097. Dagerman, Noveller. 8i
159a91-125-acitrmithr.
golvet. Det är Ulriks krans och Lydias och Lena, hon 
har skickat ner en hon också. Och inte för att man 
ska vara småaktig men det är då skit till krans som 
Lydia och Nisse har köpt. Inte ett ordentligt band 
har dom haft råd att kosta på en gång. Och Ulriks, 
det är en riktig bondkrans, men det är skillnad på 
möjligheter här hemma och i köpingen. Och Lena 
har skickat ner en blomma bara, men fin är den och 
det kan man ju inte förtänka henne, som legat på 
sanatorium i snart ett halvår, att inte hon har haft 
råd att köpa krans. Från Tage, lillbrorsan, finns det 
då ingenting, men han tar väl sin med när han kom­
mer med nattåget. Och morsan, henne har väl bara 
en annan tänkt på. En liten blomma har man med åt 
henne i kartongen och den tar man opp för till kyr- 
kogårn ska man gå och det redan i kväll. Väskan, den 
öppnar man och stoppar ett kvarter renat på sej. Inte 
för att man ska gå till Bagarn inte, men alltid kan 
man möta nån gammal kompis och skojigt är det i 
vilket fall som helst att ha nånting att bju på.
I köket sitter dom som i kyrkan när man kommer 
tillbaks och flickstackarn står och diskar, men hjälp 
får hon inte. Så en annan tar ner en handduk och ska 
till att torka. Men då säger Lydia att gör dej inte till 
du. Dina historier är väl så vittbekanta att inte finns 
det nån anständig flicka som vill ta emot hjälp från 
dej. Och anständig vill jäntan vara, det är klart, så 
hon blir röd i ansiktet och handduken rycker hon 
till sig och hojtar nej tack. Och så står man där som 
en buse. Så fan vet vad dom har pratat för skit me­
dan en annan var nere i källarn.
I alla fall så tar man buketten till morsan och 
säger att nu går en annan till morsans grav. Men då
82
blir Lydia orolig, det märks, för hon får kvickt ur 
sig att då kan väl Nils ta och köra oss till kyrkogårn, 
kära Knut. Och hon är förbannat intresserad för 
morsans grav på en gång, men det är ju bara så att 
hon inte vill släppa iväg en annan ensammen. Hon 
år väl rädd att det ska gå som sist. Ja, inte för en 
annans del för en annan skiter hon väl i, men det är 
väl skvallret hon tänker på. För nog blev det lite 
prat förra gången att man hade gått och supit sig 
full kvällen före morsans begravning. Men Nils ger 
man tusan i och Lydia också och Nils är på dass så 
innan han är tillbaks är man utanför dörrn och gen­
vägen tar man över hagen så slipper man mötas.
Granna syskon man har. Tilltror en knappt att gå 
till morsans grav en gång. Och hånfull har Ulrik 
låtit. Kratta och kanna, det kan du låna på körrgårn, 
om du skulle komma dit. Om du skulle komma dit! 
Tror dom man går och kastar buketten i ån. Åtta 
kronor har den kostat, så ingen kan säga att man inte 
gjort vad man kunnat för sina föräldrar. Om alla 
gjorde lika mycket så skulle man tåla skället bättre.
Det är fin oktober det måste man säga. På en åker 
opp mot skogen brinner en hög potatisblast. Och 
Wiklunds har skaffat en opptagare som står vid la- 
gårdsknuten. Om Ulrik vore lite driftig så slog han 
sig ihop med Wiklund om opptagarn så slapp han 
slita så förbannat. Det säger man varenda gång man 
kommer hem, men vill Ulrik slita ihjäl sig, så inte 
lägger en annan sig i det. Det är löv på vägen och 
skumt börjar det bli så man sätter opp farten för 
att hinna till kyrkogårn innan det blir nermörkt. I 
Prästgårdsfönstret står far själv och röker pipa, en 
Präst som röker pipa. Underligt ser det ut. Lätt-
83
£ Tle24le2eTteTVIelt1tvit 111
gangen är vägen, fast inte för smen. Han vinglar hit 
och dit och ett tu tre åker han väl i diket. Nykter 
har han svårt att hålla sig, men en snäll karl är det 
och farsan såg han som en av dom sista. Plåtslagarn 
borde man nog snacka med ett tag innan man reser 
tillbaks. Supa går an, men att skicka hem farsan när 
han inte var riktigt ållrajt, det skulle man snacka 
med plåtslagarn om.
Mycket folk är det inte ute men dans i Paviljongen 
är det, fast det är mitt i oktober. Det ser man på en 
affisch. Nog skulle man ha gått dit om inte farsan 
var död. Och golf, det är det för mörkt till. Och 
kasta bort enåfemti och inte hitta ett enda hål, det 
är man för god till. Så man håller sig på rätt sida 
om vägen och öppnar kyrkogårdsgrind. Familjegraven 
är lätt att hitta. Det är tur det för leta, det är det 
snart för mörkt till. Mitt framför bårhusdörrn lig­
ger den så på morsans begravning bar vi kistan förbi 
öppna graven och in i kyrkan och så tillbaks samma 
väg. Svettigt var det men så var det mitt i juli också. 
Värmebölja.
En vas står det på graven. Några blommor står och 
ruttnar i’n. Så inte är då Ulrik den som vårdar sig om 
graven inte. Och krattat är det inte heller. Men det 
får vara för en annans del också, så mörkt som det 
är. Och nu ser det skapligt ut igen. Snygga blommor, 
det ska ingen säga annat. Men inne i bårhuset håller 
dom på och spikar så här sent. Förbannade idéer man 
får. Spika inte och väck farsan ni, tänker man. Så 
förbannat dumt. Det är kistdekarationerna dom hål­
ler på och spikar dit för springpojken från handels­
trädgården tittar ut ett tag. Men igenkänd blir man 
inte. Och lika gott är väl det. Nån lust att titta in
84
så här sent, det har man då inte. Bara det kommer 
en sten på morsans grav, morsans och farsans ska det 
väl heta numer, så kommer det att se skapligt ut. 
Och läget är ju bra, det bästa kan man säga.
Mörkt är det nu. Och blåser gör det så det väser i 
lövena. Och från kyrktaket gnisslar det. Om man 
skulle gå nånstans. På ett fik kunde man sitta åt­
minstone ett tag. Kanske dyker det nan känning opp. 
Och visa sig bör man väl när man nu en gang är 
hemma. För annars heter det väl att Knutte, Knutte 
har blivit så jävla mallig numera så han visar sig inte 
i bynn annat än när han åker till och fran station.
Eller Bagarn. Minns man väl hur det var när mor­
san begravdes. Kommer man till Bagarn och vill 
låna brännvin i stället för det som lillbrorsan slagit 
sönder och kvar blir man halva natten. Och fan vet 
alla ställen man var på innan man kom hem. Så att 
hos Bagarn, där brukar det gå hett till. Men roligt 
skulle det vara att få veta nånting om farsan. Det var 
i alla fall Bagarn som kom bakom med bilen och 
höll på att köra övern. Så att om man gick till Ba­
garn så skulle det vara för att fråga om farsan. Och 
det får Lydia och det får Nisse och det får hela bun­
ten ta illa opp, om dom så vill. Vad brydde dom sej 
om farsan när han levde! Nu när han ligger innanför 
dörrn borta dår så snor dom och svansar och gör 
sej till. Men når han levde, då var det bara en annan 
som hade en tanke förn. Pengar skicka man varenda 
månad i åtta års tid och jag skulle vilja se dom fat­
tiga slantar som Lydia klämde ur portmonnän när 
farsan kom på tal. Så det är inte mer än rätt att 
man går till Bagarn nu och hör sig för. Inte ska man 
svika nu om det så är det sista man gör för farsan.
85
P tes VFERZPFOF-A1CC0OTfO7CCtinade.■11
Att få reda på hur det gick till. Och nog vet Bagarn 
som hjälpte till att bära in en besked. Och det ska 
Bagarn ha tack för. Det är inte mer än rätt och 
rimligt att man går till Bagarn och tackar Bagarn för 
det han gjorde för farsan. Nog är det det minsta 
man kan göra.
Så man stänger grind bakom sig och hittar en fimp 
i fickan och tänder den under lyktan. Då är det en 
bil som kommer med halvljus på och kryper längs 
murn. Precis som han letar efter nån. Och mittför 
en annan så stannar han och dörrn opp och ut tittar 
Bagarn.
— Kliv in gosse, säger han och in kliver man för 
det var ju Bagarn man skulle ha tag på. Bagarn och 
ingen annan.
Jag var hemom, säger Bagarn, och syrran din 
sa att han har gått till körrgårn. Då kör jag dit sa 
jag och syrran din blev alldeles röd i nian så en an­
nan tog och stack, säger Bagarn.
Och en annan sitter där i framsätet och blir för­
bannad. Alla vet att Bagarn var den som hjälpte 
farsan in till sköterskan. Så att nog hade Lydia kun­
nat haft vett att säga tack så mycket åtminstone. 
Bagarn slår på ljuset och vit ligger vägen som en, 
dansbana. Så kör vi. Det luktar gott i bilen och hår- 
vatten har Bagarn hällt på sej så det är som att 
sitta i en rakstuga. Fin bil är det. Mjukt går han. 
Och nog fan går han opp mot Nisses alltid. Fast 
det är somliga som alltid vill vara värst.
Fint kör han, det kan man inte säga annat. Fast 
utanför sköterskan bromsar han in och slår ut med 
högra hand. Men säger nåt, det gör han inte. Menar 
väl att någe ska man själv begripa. Så man tittar ut 
86
genom fönstret och då tycker man att det ligger nån 
där på vägen. Utanför Jacobs häck. Fast inbillning 
är det. Förbannad inbillning.
— Vi kör väl hemom ett tag först, säger Bagarn 
och sätter fart så bilfan hoppar. Hemom. Jäkla ord. 
Det har han gått och lärt sig sen sist. Kanske hört av 
nån bakpulversagent. Om man skulle ta och fraga 
nu om farsan. Fast det nog år bättre att vänta till 
man är hemma hos Bagarn. Nu ska han tänka på kör­
ningen. Så han kanske bara blev förbannad om man 
skulle stöta på nu. Och så det där kvarteret som man 
tog med. Det ska Bagarn ha till tack. Det ska Ba­
garn ha när man kommer hem till en. Och fraga och 
tacka, det kan man ta och göra på en gång.
Så inte ett ord har blivit sagt när Bagarn stannar 
utanför grind sin. Bagarn tror väl man är nere för 
det här med farsan så innan man stiger ur så får 
man en klapp på axeln.
— Gosse, säger Bagarn, ryck opp dej du.
Så man flinar till och går ur. Flott har han fått 
det nu, Bagarn. Nya fåtöljer i storrummet och tegel, 
säger han, det har han lagt pa kåken i stället för 
pappen. Och radiogrammofon det har han köpt, fran 
stan säger han. Inte av Nisse, den där förbannade 
stroppen, alltså. Mjuk stoppning har han på stolarna, 
så man sjunker ner ända till örona. Bagarn sätter pa 
en skiva och innan man säger nånting sa tar man 
väl höra skivan till slut först. Fast det ligger fiera på 
så det tar en stund och under tiden sätter Bagarn 
glas på bordet och en flaska whisky tar han fram 
ur ett skåp. Så en annan vill inte vara sämre och 
tar fram kvarteret. Bagarn gör stora ögon. Bagarn, 
säger man, Bagarn — men det är lögn att få fram
87
oteNSTTEN cTatifitONe 61678.
det. Det är lögn att börja snacka om farsan. Man 
får väl sitta och bli varm ett tag först.
Opp med hand nu. Opp med hand. Så när Bagarn 
skruvar opp och häller i gör en annan stopptecken. 
Supa har man inte kommit hit för. Och om Lydia 
sitter hemma i köket med radiohandlarn och Ulrik 
och grannjäntan och säger att nu håller Knutte på 
och super sej full hos den där Fyll-Bagarn, så får dom 
ha den meningen för sig själv. Misskänd har man 
alltid varit. Det är precis som om man inte kunde 
vara en hederlig människa för att man jobbar vid 
renhållningen. Men skit får dom prata, så mycket 
dom vill.
— Va nu då, säger Bagarn. Ditt eget brännvin, 
dricker du inte det?
— Är inte opplagd, säger en annan, men då tar 
Bagarn i och säger att förbannat ledsen det blir han 
om det är på det viset man oppskattar hans gästfri­
het. Och ledsen det vill man inte göra Bagarn. När 
man tänker på vad Bagarn har gjort. Det var i alla 
fall han som tog hand om farsan, när farsan hade 
kört omkull. Så man skålar med Bagarn i alla fall. 
Stora glas har han. Så inte dricker man mer än en 
sup. Eller högst två.
Förbannat fint har han fått det. Annat var det 
sist. Då hade han bara en järnsäng och några låd­
stolar. Få se om han kommer ihåg tian. Om man skul­
le ta och fråga om farsan. Men den där förbannade 
grammofon som inte kan hålla käften. Så det får väl 
vara ett tag. Gumman hans är inte inne. Så för att 
ha nånting att säga innan man frågar så undrar man 
om henne. Fast bagarn blir nästan förbannad. Hon 
har stuckit, får man veta. Inte med nån annan utan
88
hem till föräldrarna sina i Medelpad. Gick och sa att 
Bagarn gjorde då ingenting annat än söp sen den 
där tipsvinsten kom och en förbannad dag eller rät­
tare sagt natt, säger Bagarn, när man kommer hem 
så ligger det ett brev på köksbordet. Och inte en mat­
bit i huset. Så förbannad blir man, säger Bagarn. 
Så nu är man ensam, säger han efter en stund. Och 
lipar gör han stora karln. Tittar på händerna sina 
och grinar.
Så om Bagarn är det synd. Han är snäll Bagarn. 
Så man häller i en skvätt åt en. Och lite åt sig själv 
med. Så inte Bagarn ska bli ännu lessnare. Och far­
san, det får man vänta med. För inte kan man störa 
Bagarn nu. Han ligger framstupa över bordet och 
tjuter. Så ryck opp dej Bagarn, säger man. Inte sen 
morsans begravning har vi setts, sager man, sa nu 
vill man skåla me dej. Så för att trösta Bagarn tar 
man ju en sup till. För Bagarn är en hygglig kille.
Jycken tog hon me sej också, säger Bagarn, så nog 
kunde man bli förbannad. Ja, nog var det ett för­
bannat sätt att ta jycken med. Det måste man hålla 
med Bagarn om. Du har det bra du, säger Bagarn, 
sörja nån som har dött, nog går det an. Men sörja 
nån som lever, det är fan så mycket värre. Så inte 
kan man dra fram det där med farsan nu. Får väl 
vänta tills Bagarn lugnat ner sig. Fast det ser tröst­
löst ut, så som det rinner ur ögona på Bagarn. Så vi 
gör väl slut på den här skvätten nu, säger en an­
nan för att få Bagarn glad och tömmer opp kvarteret. 
Så för att trösta Bagarn tar man den här supen. Den 
var stor. Så nu får det vara nog. Inte för att man är 
full men ge Lydia och hennes anhang vatten på sin 
kvarn, det är mer än man vill.
89
Men Bagarn är otröstlig. Så inte går det att börja 
med farsan än inte. I stället börjar man så smått med 
Elinda. Inte ska du gå och tro att det är bara du som 
har krångel med gumman din, börjar man lägga ut. 
Och Bagarn, han lyser opp på en gång så fort Elinda 
kommer på tal. Kanske inte alldeles på en gång. Men 
stötvis. Så nog är den historien känd alltid. Hand- 
flatan stryker han över ögona och torkar ur. Whisky- 
korken drar han ur men då är det en annan som 
säger stopp. Fast Bagarn lessnar till på en gång. Så 
hälla i, det kan han ju få göra. Dricka ur, det är en 
annan sak.
Fast det är tusan så historian med Elinda sitter 
långt in. Nött länge har den, men svårt att få fram 
den är det lika förbannat. Så när Bagarn vill skåla 
så skålar man med. För att sitta och stamma, det är 
då inget nöje. Det låter som om man sitter och lju­
ger. Och efteråt går det lättare och inte kan man 
säga annat än att Bagarn hjälper till plocka den ur 
en. Så nog vet han ett och annat förut alltid. Och 
det är Lydia och Nisse man har att tacka för det. 
Så skulle dom komma och sticka opp när man kom­
mer hem så är det ett och annat man har att säga 
dom. Den saken är klar.
Fast skit var det ju från första början. Skulle 
Elinda gå och skaffa sig en annan när man låg i lum­
pen så nog hade funnits lämpligare killar än den där 
blekfetingen från köpingen. Läskamrat med Nisse har 
han varit och sen en annan fått behandlan åkte han 
hem till köpingen och gick omkring och snacka. Så 
den killen skulle man märka en gång till om han 
dök opp. Och Nisse skulle ha sej en han också, så 
han inte kunde åka omkring i vit skjorta och prata
90
skit på det närmaste halvåret. Så man dricker ur och 
talar om för Bagarn hur det verkligen ligger till. För 
den händelse han inte skulle vetat.
Åtta månar har man ligga inne, säger man, och 
så ska vi ner från Jämtland till Linköping. Så under 
uppehållet i Stockholm passar en annan på att sticka 
hem. En natt med gumman, det skulle smaka det. 
Så man tar bil, sexton spänn går det på, med skjuts 
och rengöring, men det kan det vara värt att få 
ligga i en riktig ottoman igen. Fast när man stolpar 
in i köket sitter killen från köpingen barfota i köks- 
soffan och frugan sitter i knät pån och stoppar 
strumpor åt en. Så inte tar det lång stund innan en 
annan begriper hur det är ställt. Ta strumporna dina, 
säger en annan och rycker dom ifrån frugan, och 
sen åker du ut. Och minst ett blåöga ska du ha in­
nan du kommer härifrån. Det kan du ge dej fan på. 
Så killen får på sej strumporna fortare än kvickt och 
skorna med. Fast då märker en annan att det är ens 
egna lågskor han sätter på sej så ut åker han i bara 
strumplästen.
Bagarn han bara flinar och lättar på korken. Fast 
nu får det vara nog. För nu börjar flaskan vingla 
och svett blir man så det rinner. Så man gör stopp- 
tecken åt Bagarn. Fast Bagarn bara flinar och häller 
i. Och hälla i är ju en sak och dricka ur är ju en 
annan. Karaktär har man, det kan det där bandet 
som sitter hemma i köket och pratar skit ge sig fan 
på. Fast jag hade hört, säger Bagarn, att det var du 
som åkte på dingel. Det var nån som sa att Nisse hade 
sagt att det var du som fick spö, säger Bagarn. Spö! 
En annan! Det kan man tro Nisse om, den där för­
bannade smilfinken. Nej, skulle nån ha spö så skulle
91
det vara Nisse. Och nog ska man ta och snacka lite 
me’n när man kommer hem. Bara man är i lagom 
form så. När man fått några supar i sej då kan en 
annan snacka. Skenheliga det är vad dom är, det där 
bandet som sitter hemma. Så man dricker ur och 
börjar tala om hur det verkligen gick till.
Så en annan kommer direkt från lapphelvete, sä­
ger man. Och den resan skulle du varit med på Ba­
garn, säger man. Tio killar var vi och tio liter 
brännvin hade vi. Så där skulle du varit med. I form 
är man när man kommer till stan på kvällen och på 
morron ska man till Linköping. Så en annan tar bil 
från Norra station och hem och tjugo spänn blir det 
med rengöring. Så det vet du, Bagarn, att inte har 
en annan bromsat när det gäller utgifter för gum­
man. Förbannat glad ska hon bli tänker man och 
låser opp. Och så sitter fanskapet och hånglar med 
en karl i köket. Halvnaken är han så det är inte 
svårt att gissa vad dom haft för sej, säger man. Snäll 
mot gumman, det har man alltid varit, det vet du 
Bagarn som känner en annan, så henne lyfter man 
bara unnan. Men killen sliter man opp ur soffan. Klä 
på re ska ru få en match, skriker man åt en och tar 
av sej vapenrocken. Inte ska ru ta pris pa nan ut­
ställning efter det här inte, säger man lugnt åt killen 
och ut åker han, det kan du ge dej fan på Bagarn. 
Barfota åker han ut. Så inte är en annan den som 
lägger fingrarna emellan inte, det vet du Bagarn, 
säger man. Så att om det finns en och annan som går 
och pratar skit om en annan så ska dom få tillbaks, 
det vet du Bagarn, säger man. Det kan väl hända 
att en annan inte har lika mycket vadd i axlarna 
som en del pjattar, radiohandlare bland andra, men
92
tror dom att det är där krafterna sitter så då har 
dom förbannat fel Bagarn, säger man. Så en annan 
har ligga i lapphelvete i åtta månar. Inte haft en tjej 
på hela tiden. Vänta bara till man kommer hem till 
gumman, har man tänkt, och tjufem gick bilen på. 
Inte ett öre mer eller mindre, det vet du Bagarn, 
säger man. Så en annan har då alltid tänkt pa gum­
man i första hand.
Och att man får tårar i ögona, det är inte Bagarn 
den som säger nånting om. På axeln klappar han en 
och säger att grina det ska du inte göra, Knutte. 
För vänner har du, det vet du Knutte, här hemma 
om inte annat. Dej litar man på, Bagarn, säger man, 
men nog skulle man bra gärna vilja knäppa nåra av 
det där bandet som sitter hemma och pratar skit om 
en annan. Och Bagarn säger att inte ska man sitta 
och tänka på gumman inte. Och inte för att man 
gjort det men när man tänker närmare efter så vem 
vet vad hon har för sej i kväll. Sorg har man. Åkt 
hemifrån har man för att begrava sin egen farsa och 
under tiden är gumman ens ute och roar sig. Ensam 
står man. Inte en fan har man som man kan lita 
på. Vi tar väl ur den här skvätten, säger Bagarn. 
Men inte ska gumman gå och tro att det bara är 
hon som kan ha skojigt inte när en annan är borta 
och har sorg. Så man dricker ur.
I lapphelvete hade man varit åtta månar, säger 
man. Jajaja, säger Bagarn, precis som om han hade 
hört et förut. Så inte ska Bagarn sitta och sticka opp 
inte. Större kusar än så har fått köpa ner sig för en 
annan. Ensam är man och inte en jävel har man man 
kan lita på. Så är det underligt om man börjar lipa. 
Ryck opp dej du gosse, säger Bagarn, nu går vi till
93
-INT1TTT*18T71671479 4/41875 C: L.T.3
Paviljongen du och jag. Så man försöker komma opp 
ur stolen men det är helvete så djupt man sitter i 
Bagarns stolar. Det är så långt, säger man, så dit 
kommer man väl aldrig. Vi tar bilen, säger Bagarn 
och Bagarn tar en i armen så nog kommer man opp 
alltid. Fast det är tusan vad golvet gungar och ett 
glas åker i golv när man ska ta tag i bordet. Så det 
är ett förbannat sätt att ställa glas ute på kanten. 
Fast bordet gungar det med så man tar i radiogram­
mofon och där står en vas som går åt helvete. Så det 
där sista glaset, det skulle man nog inte ha tagit. 
För dessförinnan var man alldeles klar. Fast inte ska 
gumman tro att det bara är hon som kan ha roligt 
här i världen inte.
— Skit i vasen, säger Bagarn, nu går vi. Så Ba­
garn släcker och ut kommer vi. Det var så kvavt inne 
så man ville spy. Bättre blir det väl när man kommer 
ut i luften. Och stora stenar ligger det på gången 
så man snubblar och ramlar på knä. Förargligt är 
det för nu tror väl Bagarn man är full. Fast inte ska 
Bagarn gå och sticka opp inte. Rik har han blivit, 
men tror nån att han kommer ihåg den där tian 
han låna av en annan. Så nog har man ett och annat 
sanningens ord att säga till en och annan i kväll all­
tid. Den där Nisse skulle ha sig en dagsedel en gång 
så han kom ihåg att en annan inte är att leka med. 
Och plåtslagarn, är han på Paviljongen så vete väl 
fan hur det går.
Skönt är det att sitta i bilen i alla fall. Och nog 
är Bagarn en kille man kan lita på i alla fall. Han 
sitter vid ratten och mixtrar. Fast det är nån knapp 
som han inte hittar så stilla står vi. Och festligt ser 
det ut när Bagarn klämmer på instrumentbrädan som
94
på en tjej. Han måtte vara bra full, Bagarn. Fulla 
killar ser för roliga ut. Så förlåt om en annan bör­
jar flina. Nej, gapskratta rättare sagt. Man gapskrat­
tar så dörrn går opp och man håller på att ramla ur. 
Fast Bagarn blir förbannad, mer och mer. Och fulla 
förbannade killar, finns det nå som ser roligare ut! 
Så en annan skrattar tills man får tårar i ögona. Till 
slut får Bagarn ljud i kärran, fast vi åker bakåt i 
backen och slår mot en ledningsstolpe. Och då bör­
jar Bagarn flabba och sen trampar han på gasen så 
vi skjuter iväg som en kanonkula. Så nog kan Ba­
garn köra alltid. Cyklister skriker och hejar på oss 
och folk står vid vägkanten och bara glor. Och tänt 
ljuset har han inte så nog kan Bagarn köra alltid. 
Och en annan skrattar så tårarna rinner, för nog är 
Bagarn bra full alltid.
Med den farten är vi vid Paviljongen på några 
röda sekunder. Mycket folk är det och dom glor på 
en annan för att man skrattar. Precis som man inte 
skulle få ha nå roligt i det här förbannade landet. 
Vid entrén är det en grop och där snubblar en an­
nan och ramlar på knäna. Så nu tror väl vakten 
man är full. Och in kommer man inte, mycket 
riktigt. Vakten gör stopptecken. Inte in, säger en 
annan och blir förbannad. Nog för att det här är 
en skyttefest alltid, säger man, men inte behöver du 
skjuta för det inte, säger man till vakten. Så inte är 
en annan den som kryper i skiten för några gula 
knappar inte. Men nån hjälp av Bagarn, det får man 
då inte. Han tar tag i en annan för att lugna ner en 
och säger till vakten så det låter som han var god för 
femtitusen minst: Det finns väl tidningar.
Och snabbtänkt har man alltid varit så nog be-
95
griper man på en gång vad Bagarn menar. Lita du 
på en annan, Bagarn, säger man, när en annan kom­
mer tillbaks till stan, då tar man och skriver en in­
sändare om hur vrångt utkastare behandlar folk på 
bondlandet. Det kan man gå opp till vilken tidning 
som helst med och få in, säger man åt vakten, fast 
han bara flinar. Så den ska man nog märka när det 
blir tillfälle. Men Bagarn tar en annan i armen och 
så går vi runt Paviljongen och opp i skogen och en 
annan snubblar över en rot och ramlar och Bagarn 
blir förbannad och säger att ramlar du en gång till 
så får du fanimej ligga. Fast inte ska Bagarn sticka 
opp inte. Kan man hjälpa att det ligger en rot fram­
för fötterna. Så vrånga är dom allihop.
Kring Paviljongen är det bara en vanlig bondgärs- 
gård med taggtråd överst så Bagarn hjälper en an­
nan och över kommer man nog. Fast man fastnar lite 
i trån. Men det är en baggis. Lurat vakten har man 
och det är huvudsaken. En bra kille, det är vad han 
är det, Bagarn. Så tar man Bagarn om axeln och 
säger att i lapphelvete, där fick man ligga åtta må­
nar. Jajaja, säger Bagarn och knuffar till en. Precis 
som man inte snacka om nå annat. Så inte ska Bagarn 
tro att han kan behandla en annan hur som helst inte. 
Men Bagarn bara går fast man ropar eftern. En tjej 
får han tag på vid banan och går opp. Fast när en 
annan bjuder opp, då blir man bara nobbad. Så 
pengar, det är tamejfan allt här i livet. Man får väl 
vinna på tips först och gå hit och dansa sen. Och 
bekanta ser man inga alls. Fast en annan är inte den 
som är den. Barnfödd är man här men har man varit 
tolv år i stan så får man lite grand i skallen. Så man 
går omkring och snackar med folk. För blyg är man
96
inte och förbannat skojig, det kan man vara när man 
sätter den sidan till. Så alla tjejer stannar man bred­
vid och pratar med och rolig tycker dom man är, för 
en del skrattar sig fördärvade. Så nån förbannad 
bondgrabb är man då inte längre. Nog vet man hur 
man ska ta tjejer. Det ska ingen säga annat.
Då kommer plåtslagarn. Full är han så inte kan 
man begripa vad vakten tänkt på som släppt in 
den. Men bra var det ju så man kan komma åt att 
säga ett par ord till en. Så man tar plåtslagarn i kra­
gen och säger att hörrudu, om du tror att du kan 
behandla farsan hur som helst så tar du fel. Vem fan 
är det som sticker opp, säger plåtslagarn. Knutte 
Lindqvist, om man är igenkänd, säger man, och en 
hedersknyffel det var farsan, och att du söp en full 
och skicka hem en, det ska du ångra, säger man. Och 
mer och mer förbannad blir man för i morron ska 
farsan begravas och då skattar inte plåtslagarn farsan 
högre än att han går och super sig full kvällen innan. 
Så en snyting, det ska du ha, säger man. Fast då är 
det nån som är framme och hugger tag i armen på 
en annan. Och folk står runt ikring och glor. Fast 
skadar gör det ju inte, så får dom höra åtminstone 
vad plåtslagarn går för. Så en annan snurrar runt och 
då står fjärdingsman där med knapp på bröstet.
Nu ska inte Lindqvist bråka, säger fanskapet, 
utan nu ska Lindqvist gå hem. I morron ska Lind­
qvist begrava far sin. Tänk på det Lindqvist, säger 
fanskapet. Och nog visste man vad man skulle svara, 
fast då kommer Bagarn och en tjej håller han under 
armen. Kom nu Knutte så sticker vi, säger Bagarn, 
en halvpanna har jag hemma som vi ska dricka ur. 
En halvpanna! Så nog tror Bagarn att en annan är
7 —472097. Dagerman, Noveller. 97
bra full alltid. Luras gör han. Skydda plåtslagarn vill 
han förstås. Och som fjärdingsman säger, att man är 
full, det är då en förbannad lögn för annars skulle 
man nog ha nappat på Bagarns halvpanna. Fast fjär­
dingsman är en stark jävel, så gammal han är, och 
plåtslagarn han stack. Feg var han förstås, men kan­
ske går han och lurar ute. Eller springer på vä­
gen. Ska be Bagarn ta bilen och köra ikapp en. Och 
sen ska vi se vem som får sista ordet. Bagarn, det är 
en bra kille, så det ordnar han nog.
Så nog går man godvilligt alltid, fast fjärdingsman 
går bakom ryggen och gnäller. Inte ska han tro att 
han är nån diktator inte. Det ska han fanimej inte 
tro. Det finns väl tidningar, säger man åt Bagarn och 
hans tjej. Jajaja, säger Bagarn. Precis som man inte 
sa nå annat. Och kvickt nog kommer man visst inte 
ut för fjärdingsman går bak och buffar i ryggen. 
Hör nu Lindqvist, säger han. Med qv, kom ihåg det, 
säger man. För inte ska fjärdingsman tro att han 
kan behandla en annan hur som helst inte. Vakten 
glor när man går genom spärren. Tror väl han ser i 
syne, tokfan. Det finns väl tidningar, säger man åt 
en. Och rädd ser han ut. Så att hota med tidningar, 
det biter på bönder det.
Där är den där förbannade gropen. Så nu tror väl 
Bagarns jänta att man är full. En skaplig sak är det 
i alla fall. En annan går bakom och nyper na både 
här och där. Fast Bagarn säger ifrån att hans tjej ska 
man ge fan i. Så nog har Bagarn dåligt ölsinne alltid. 
Men annars så går Bagarn an. In i bilen kliver han 
och tjejen sätter sig breve’n och en annan går allt in 
också där fram. Dom trodde väl man skulle sitta bak 
förstås. Men det gör man tamejfan inte. Det är kul
98
att sitta trångt med tjejer. Så har man chansen så 
nog tar man den.
Nu ska väl Bagarn visa sig på styva linan riktigt. 
Sakta och fint kryper han ut på vägen och lyktorna 
har han tänt. Men sen ökar han och tjejen studsar 
på sätet. Fin är hon och inte är det avgjort än vilken 
som ska somna med henne i sängen inte. Fruntim­
merskarl är man inte men lätt för att få tjejer det 
har man då alltid haft. Åtta månar låg man i lapp- 
helvete, säger man till tjejen. Fast hon bara flinar. 
Jajaja, säger Bagarn och ökar farten. Jajaja! Precis 
som man inte snacka om nå annat.
Men kvavt har det blivit på en gång. Svett är 
man så man känner hur det rinner. Och lock slår 
det för ôrona av motorn. Och whiskyn trycks opp i 
halsen. Fel på avgasningsröret är det nog, så gas kom­
mer in i vagnen. Fast inte säger Bagarn nånting. Och 
sitter inte tjejen och smeker Bagarn om hakan. Kva­
vare och hetare blir det och det känns som en pump- 
jävel pumpar opp whisky genom halsen på en. Och 
så den där förbannade puddingen som man åt hem­
ma. Och vägen börjar slingra hur som helst. Blåsten 
tar vägen och knycklar ihop den och staketena gungar 
så man blir sjösjuk. Nej opp med fönstret. Fast fel 
handtag fick man tag på så dörrn går opp.
Va i helvete, skriker Bagarn och saktar. Skrika 
behöver han då inte. Och inte ska han tro att en 
annan låter sig behandlas hur som helst av en för­
bannad uppkomling som han. Som inte kan betala 
tillbaks gamla hedersskulder en gång. Men skönt fläk­
tar det och proppen sjunker. Sköterskans byggning 
är vi snart vid. Och så här var det Bagarn kom åkan­
de den där gången. Tacka skulle man ju. Nog gjorde
99
to - 7s I Vinehales
Bagarn vad han skulle göra. Men plåtslagarn, såg 
man den på vågen så skulle man be Bagarn köra 
på’n. Fast Bagarn saktar och nog vill man stänga 
dörrn innan Bagarn blir förbannad. Och tacka ska 
man. För nu är vi här.
Bagarn, säger man. Men då kommer proppen. Gas 
måste det ha kommit in i vagnen och gjort en illa­
mående. Å ut din satan, skriker Bagarn och eftersom 
dörrn är öppen så är det lätt gjort. Så på en gång 
ligger man på vägen och hör Bagarn gorma inne i 
vagnen. Ska han spy i vagnen. Satan. Spy i min... 
Tjejen har stängt dörrn. Och så iväg.
Men här ligger man inte bra. Brutit nånting har 
man inte och illamåendet, det går över. Fast när man 
ska till att resa sig är det som lera i bena. Så man 
fortsätter att ligga på rygg och sträcker ut hand och 
får tag i en häck. Jacobs häck är det. Och undra på 
om man blir kall på en gång. För mörkt är det hos 
sköterskan. Och mörkt är det på vägen. Och inte en 
förbannad stjärna. Och ensam det är man, ensam 
som man alltid har varit. Det minns man väl på mor­
sans begravning, hur alla gick omkring och såg snett 
på en annan. Så ensam har man alltid varit. Bara 
farsan var som en människa. Och nu är farsan borta. 
Nu ligger man på rygg där farsan stöp för sista 
gången och kommer det en bil nu på vägen, så vete 
väl fan om han hinner bromsa. Så undra på att man 
börjar grina. Och fryser gör man. Och regnar börjar 
det göra. Så man ligger väl här och blir våt in på 
bara kroppen. Och fan att man skulle bli bilsjuk. 
Nu sitter dom väl i köket hemma, hela förbannade 
bandet, och pratar skit och säger att Knutte, han är 
väl full som vanligt. Kan man hjälpa att man har
100
lera i bena? Kan man hjälpa att man blivit bilsjuk? 
Och den där förbannade puddingen, den ska dom 
få äta opp. Mycket ska dom få äta opp. Bouppteck­
ningen efter morsan och hur Nisse åkte hem och 
mixtra med den, det ska dom få höra av. Det var bara 
farsan som höll på en annan så är det att undra på 
att man grinar. Och full är man inte, för är man full 
då kan man fanimej inte tänka på bouppteckningar. 
Det har en annan aldrig kunnat när man varit full. 
Men nu är man klar i skallen och akta sig ska dom 
när man kommer hem. För en och annan i det där 
bandet skulle det löna sig att knäppa. Skitna kran- 
sar har dom köpt, dom som har godast råd, men 
en annan som är vid renhållningen, har då inte 
varit knusslig. Knusslig har man aldrig varit. Vem 
kan påstå att en annan varit snål. Fast otack har 
man fått till lön. Vem tackar en för att man gick 
till körrgårn och satte blommor för åtta kronor på 
morsans grav. Eller att farsan fick snuspengar punkt­
ligt varenda månad i åtta långa år. Och tjugo spänn 
la man ut för bil när man kom från lapphelvete ocli 
en spark i ändan det fick man när man kom fram. 
Ens egen gumma hjälpte till att kasta ut en. Sa 
otack har man alltid fått. Så är det att undra på 
om man ligger på rygg vid Jacobs häck och grinar. 
Och nu kommer ljus i kurvan. En bil är det. Och 
att man blir överkörd, nog är det lika bra. Då ska 
vi se vad dom säger sen, det där förbannade bandet 
hemma i köket. Få se om dom inte tar tillbaks ett 
och annat då av det skit dom pratat om en annan. 
Och vid den begravningen kommer Lydia och hen­
nes radiohandlare nog att ångra ett och annat av det 
dom gjort. Eller sagt. Så att man ska dö på det här
IOI
sättet. För så svart som det är, inte hinner en bil 
bromsa inte.
Fast när man varit död ett tag är det nån som lyser 
i ansiktet på en och ropar: Herregud, det är ju 
Lindqvists Knut. Full är han som en mjölkhink. Men 
kan vi lyfta opp en på cykeln och dra hem en? Far­
san hans blir ju begraven i morron. Så inte kan han 
ligga här mitt på vägen inte.
Så nu får väl dom vatten på sin kvarn. Tror väl 
man är full fast man har lera i bena. Men när man 
sitter bakpå på pakethållaren och blir hemdragen så 
får dom nog vetat. Det och mycket annat. I lapp- 
helvete låg man åtta månar, säger man, så nog har en 
annan varit med om ett och annat. Och bil tar man 
från Norra station och karlfan som sitter i köket, 
han åker ut som ett skott genom fönstret. Och gum­
mans tofflor får han efter sig. Och närapå gumman 
med fast man kan ju behärska sig. Åtta månar låg 
man i lapphelvete, säger man. Jajaja, säger killen som 
drar. Precis som man inte snacka om någe annat. 
Sticka opp tror dom att dom kan göra bara för att 
en annan är hjälplös för tillfället. Kan man hjälpa 
att man blir bilsjuk. Tabletter finns det mot det och 
det ska man ta nästa gång. Så blir det inga missför­
stånd. Och en kille håller en i ryggen som en fjär­
dingsman. Och han har väl inte hört ett ord av vad 
en annan har sagt. Så man vänder på skallen och 
börjar: Åtta månar låg en annan i lapphelvete. Men: 
håll käften, svarar den dumma fan. Precis som han 
hade ligga åtta månar i lapphelvete. Fast bönder ska 
man inte snacka med. Vänta till dom kommer till 
stan och får gå igenom det en annan fått gå igenom.
Gropig är vägen. Och gungar med cykeln gör dom.
102
Så en annan somnar in. När man vaknar har dom 
ställt en vid ett staket och fan vet vilket staket. Fast 
till slut ser man ju att det är hemma i alla tall. Sa 
man följer staketet till lillgrind och sen är det inget 
staket och lite lera i bena har man men håller sig oppe 
gör man. Vill säga farstubron ramlar man ju över, 
så förbannat mörkt som det är. Lampan kunde dom 
då ha tänd när dom vet att en annan ska komma 
hem. Men en annan har då aldrig nån tänkt på. Så 
ensam får man krypa till farstudörrn och ta tag i 
handtaget och resa sig. Hoppas ingen hörde att man 
stöp över farstubron. För da far man väl höra till 
döddagar att man var så full sa man inte kunde stå 
på bena dan fore farsans begravning. Men nån nsk 
är det väl inte. Sover gör dom väl så här sent.
Fast i helsike heller. När man öppnar köksdörrn så 
sitter dom kring bordet allihopa och glor pa en an­
nan som på ett spöke. Tage, lillbrorsan, har kommit 
och sitter och dricker kaffe och uniformen har han 
på sig. Och en och annan kan vara spydig i kväll. 
Ulrik till exempel. Jaså, du har varit vid graven nu, 
säger han. Du gick väl aldrig och ramla ner inte. Fast 
då börjar Lydia tjuta utan nån hejd alls. Lite närma­
re går man i alla fall och bilsjuk är man fortfarande 
så om man inte går precis fram till rätt stol sa nog är 
man ursäktad. Förresten går man inte till nån stol alls 
utan till diskbänken för där står grannbondens jänta 
och diskar. Och rar är hon, fast bonnig. Men hålla 
om na skulle man kunna. Fast hon börjar tjuta hon 
med. Så fan vet va skit dom pratat om en annan 
medan man varit på körrgårn. Lat du bli jäntan, sä­
ger radiohandlarn och är styv i korken. Och Lydia 
grinar så det är vettlöst. Ser ni inte hur han ser ut,
103
går hon på. Nerspydd och nerskitad oppifrån och 
ner. Och en reva i byxändan. Och ingen hatt. Och 
full så han inte kan stå.
Och vem kan veta att det står en stol bakom en. 
Snubblar gör man väl när man vänder. Fast kan 
inte vem som helst snubbla över en stol! Och rena 
förolämpningar det tål man inte. Sätta sig på sina 
höga hästar kan dom, men köpa en blomma till mor­
sans grav det är mer än dom orkar. Och vara så 
intresserade av farsan att dom går och hör efter hos 
den person som bar in en hos sköterskan hur det 
hela gick till, det är väl mer än man kan begära.
Så man går fram till bordet och slår näven i så 
Tages kopp åker i golv. Och ett och annat sanningens 
ord får dom höra. I åtta månar har man skicka snus- 
pengar till farsan, säger man, och man skulle vilja 
veta vem som gjort mera av dom härvarande. Och 
kläder det fick då morsan efter Elinda till döddagar. 
Och att man jobbar vid renhållningen, det vet man 
nog att det är en och annan som har lite svårt att 
smälta. För skita ner det kan man nog, men sopa 
opp, det har man svårare för.
Fast dom är så förbannat vrånga hela bandet så 
dom sätter igång att snacka om en annans kostym 
precis som om den bästa kostymen man har inte 
skulle duga vid en bonnbegravning. Tig ni, säger 
man, det är inte alla som lever på att lura opp folie 
med gamla radiolådor och har råd att köpa vita skjor­
tor var och varannan dag. Fett är det inte vid renhåll­
ningen, men skäms för sitt yrke det är man jävlar 
anamma inte den som gör.
Fast bedrövligt är det. Här står man och snackar 
mitt bland syskon och annat skrap att förtiga, men
104
C PTHPVTEE CA
tror nån att det finns en käft som lyssnar. Så för­
bannad kan man bli. Ensam ar man och ensam har 
man alltid varit. Så undra på att man börjar lipa. 
Min kostym kan han ta, säger Tage, för jag har uni- 
•formen till begravningen. Och den där fan till radio- 
handlare han säger att nog räcker Tages kläder till, 
om inte Tage är rädd för att få dom nerspydda för­
stås. Så en annan säger åt den där radiobuffeln att 
bilsjuk, det kan vem som helst bli som är ovan och 
alla är det inte förunnat att sitta och vräka sig i en 
Volvo 39 eller vad fan det är varenda förbannade 
dag. Ponntjack, får radiohandlarn ur sig, och passar 
gör dom nog, säger han, för trettitre år är han men 
en växt som en rekryt har han. Så man säger åt den 
där storskojarn att om man också inte är så fet som 
vissa personer så kan man nog ge en och annan på 
käften lika förbannat. Om så skulle behövas. Och 
radiogrisen, tänka sig vad han vräker ur sig. Då ska 
du börja med Elindas friare, häver han ur sig, innan 
dom går och äter dej ur huset.
Och ensam står man vid bordet. Sorg det har man. 
Och under tiden kryper ens egen gumma i säng med 
en annan. Och ens egna syskon, ska man tro att dom 
lyssnar så mycket som en halv sekund till vad en an­
nan har att säga. Nej, vad man bedrog sig! Så ensam 
är man. Och ensam har man alltid varit. Och grina gör 
man. För vad kan inte en annan grina för när Lydia 
går på så mycket hon orkar. Fast till slut går Lydia 
fram till en annan och säger att nu går du och lägger 
Adej. Och alldeles färdig är hon visst för en annan måste 
stödja henne ända in i kammarn. Och i kammarn är 
kvavt som satan så bilsjukan börjar igen. Vräker sig 
på farsans soffa hinner man göra i alla fall innan det
105
kommer. Och kommer gör det inte för att behärska 
sig, det har man då fått lära sig. Fast opp skulle 
man väl och pinka. Men Lydia sticker opp. Ligg 
still, fräser hon, och börjar dra av en annan byxorna. 
Så det får man väl höra till döddagar att Knutte var 
så full dan före farsans begravning så syster hans 
måste ta av en byxorna. Och kavajen drar hon av 
med. Behandlar en annan som en skyltdocka. Fast 
inte ska Lydia och hennes radiohandlare tro att dom 
kan behandla en annan hur som helst inte. Det säger 
man till Lydia och Lydia börjar lipa igen och säger att 
en förbannad lögnhals det är man, för inte har en an­
nan varit till morsan med blommorna inte. Jo, krattat 
har man med, säger man, för inte kan Lydia veta 
det. Men då blir hon riktigt förbannad och sliter i 
ärmen så armen kan hoppa ur led. Full är du och 
ljuger gör du, säger Lydia, för familjegraven den är 
oppgrävd för pappas skull så där fanns då ingenting 
att kratta när Nisse och jag var där i middas.
Så då har man ställt blommorna på fel grav. Och 
om dom inte står kvar i morron förmiddag så är 
åtta spänn åt helvete. Och lögnare är man stämplad 
som. Och sjuk är man. Och hemma i stan går ens 
egen gumma i säng med en annan. Och Yngve, grab­
ben som springer och gömmer sig, så fort en annan 
kommer hem. Så pratar skit om en det gör dom på 
alla håll och kanter. Så är det underligt att man gri­
nar. Ligger nästan naken på farsans soffa och grinar. 
Här har farsan ligga många gånger. Och här satt vi, 
farsan och man själv, sista gången vi sågs. Så det du 
Lydia ska du veta att nog höll farsan på en annan 
alltid. Och som vi sitter här på soffan så reser sig 
farsan och går fram till byrån och drar ut en låda 
io6
to-----ure-er-so-s
och letar i lådan. Och efter ett tag hittar han det han 
ska ha och lägger det på bordet. En liten tröja är det. 
Minns du den här Knut, säger farsan, minns du is- 
landströjan? Den köpte jag i stan en julafton och för­
bannat glad var du när du fick den, säger farsan. 
Så islandströjan skulle man ha nu. Den tog farsan i 
sista gängen man var här. Den skulle man lägga un­
der filten och ha att tänka på farsan med.
Så, var är min islandströja, säger man till Lydia. 
Lydia står bredvid soffan. Lydias näsa ser ut som en 
tumme på en kopparkastrull. Röd är hon i ansiktet 
så hon skiner. Var är min islandströja, säger en an­
nan. Men svar, svar det får man inte. Tror väl att 
man yrar förstås. Fast då säger hon: Islandströjan, 
den ska du ha på begravningen förstås. I stället för 
kostymen din, den kan du ge till ett hjon på fattig- 
gårn numera. Så Lydia begriper ingenting, inte ett 
förbannade dugg. Och ge sig till att leta, det kan man 
inte. För höjer man huvut så kommer proppen. Bil- 
sjuka är ett helvete.
Lydia står med kavajen på armen och glor pån 
som om kavajen hade gjort na nånting. Och sorg- 
bandet har du tappa, säger hon.
Sorgbandet! Och då blir en annan kall. Då slutar 
man att vara förbannad. Då slutar man att känna 
sig förföljd. Och Elinda glömmer man bort. Och att 
man är snäll, det grinar man inte över längre. För 
man ligger på farsans soffa och märker att ett förban­
nat svin, det är man. Tappa sorgbandet, det är som 
att tappa sorgen. Ta ett snedsteg och bara låta det 
glida av armen. Så mycket tänker en annan på far­
san så man går och tappar sorgbandet i fyllan. Så 
ett svin är man och ett svin har man alltid varit och
107
ett svin kommer man alltid att förbli. Och blundar 
gör man för att slippa se allt elände, men finns gör 
det lika förbannat. Nu ligger väl sorgbandet i en spya 
i bilen eller sitter på taggtrån kring Paviljongen eller 
nån hittar det kanske bredvid dansbanan och säger 
att här är det nån som har tappat ett sorgband. Det 
är den där förbannade Knut förstås, den där jävla 
suplanken som inte kan hålla sig nykter till sin far­
sas begravning en gång. Och när morsan hans kom 
i jorden så var det likadant. Så ett as, ett förbannat 
as är det den där Knutte Lindqvist. »Qv» sa han åt 
fjärdingsman så fasoner har han fått sen han gick 
och blev gatsopare i stan.
Och medan man sjunker mer och mer i någe för­
bannat äckligt gult och varmt minns man i hela sjok 
hur det var på morsans begravning. Spy genom fönst­
ret, det måste man på morron och Ulrik går förbi 
med mjölkhinkarna och ser förbannat försmädlig ut. 
Du slipper torka opp på backen, men i farstun får 
du fanimej göra det. Och när man vaknar nästa gång 
har man inga byxor. För i en grind har man fastnat i 
fyllan och villan och slitit opp dom vid knät. Så Ly­
dia sitter i köket och lagar dom. Smiter ner i källarn 
gör man sen ett tag, skruvar av och tar en stadig 
sup. På fastande mage är det så snedsteget märks. Och 
ensam skulle man ha fått gå till bilen om inte farsan 
varit, för han tar en annan under armen. Och fyll- 
sjuk är man och bilsjuk blir man så man kommer 
fram till kyrkan i sista stund. Förbannat långsamt 
har dom kört. Och i källarn skruvar Nisse och Ulrik 
av locket och där ligger morsan, gul och mager, och 
spetsig näsa har hon och Ulrik lägger på näsduken 
igen och en annan som håller i ljuset börjar lipa så
108
tårarna nästan släcker det. Och gnisslet när locket 
skruvas på för sista gången. Och före går vaktmäs­
tarn och vi efter med kistan. En annan går vid fot­
terna. Du som är klenast har Ulrik sagt och inge 
vidare ser man väl ut i kostymen heller. Så sist går 
man. Och fullt med folk är det i kyrkan som glor, 
mest gamlingar. Och juli är det och svetten rinner 
och glad är man när man får ställa ner framför 
altaret. Och sen håller man bara näsduken för hela 
tiden och prästgruset rasslar som en skallerorm. Och 
så opp och bära igen. Ont i axeln har man så man 
kunde skrika. Nervös blir man och blandar ihop 
remmarna och Nisse vill säga åt en nånting försmäd­
ligt, det syns, fast så kommer han ihåg att han är i 
kyrkan. Så han spar. Och långsamt bär det tillbaks 
till bårhuset och tjyvtjockt mår man. Och morsan 
luktar, lite, lite. Kanske bara en annan känner det. 
Och så ner i graven och klen som man är släpper 
man för fort så om ingen varit starkare än en annan 
så hade det blivit brak av. Och snacka vill man men 
man bara lipar och tappar kransen. Och så tillbaks 
till bilarna och gravölet. Och för mycket brännvin 
har man tagit med sig, viskar Lydia vid bordet, för 
gubbarna börjar bli fulla och en annan säger att 
morsan skulle ha varit med, då skulle hon ha blivit 
förbannat glad över att vi är så förbannat glada här. 
Och högt har man sagt det och vilka blickar man får 
från syskona, det är då inte likt någe. Fast farsan 
håller med, han sitter och fyllnar till och väl unt är 
det. För för roligt har då inte farsan haft det jämt, 
han heller. Och på kvällen sitter man med farsan i 
kammarn och det glömmer man aldrig.
Och medan man sjunker nu så vet man att lika
109
kommer det att bli i morron. Fast ändå inte lika. För 
nån farsa finns det inte som tar en med in i kammarn 
och pratar med en som en människa. Nån människa 
finns det inte mera som inte vill lura en och inte är 
lömsk på en. I morron är man ensam. Förbannat en­
sam är man. Och vem undrar på om man börjar grina 
där man ligger i kammarn, avklädd av sin egen syster, 
och sjunker ner i fyllsömnen. Och vem undrar på 
att man skulle vilja ha sin gamla islandströja att sme­
ka under filten.
Var är min islandströja, säger man till Lydia, men 
för sent är det för i nästa sekund är näsan under 
och ingenting hör man eller fattar längre. Jo, en li­
ten förbannad sekund lever man ännu.
As, hör man Lydia säga. Svagt men förbannat 
klart.
Och en gök som ropar nånstans högt oppe i luften. 
Farsans klocka går igen.
IIO
DEN HÄNGDES TRÄD
Men du borde inte ha skrattat, tänkte han, vad 
som helst annat. Gisslat mej med dina ögon, stuckit 
in dina blickar som nålar i min märg, klöst sönder 
mej med dina naglar, satt din fot på min nacke — 
besegrad! Besegrad. Bara inte skrattat.
Vintersolen brann med klar mogen eld. mellan tal­
larna, vilkas grenar i vit förvridenhet sakta brändes i 
dess kalla hetta. Sluttningens snö var ljust blodig. 
Hade himlens stora talgoxe förblött över världen? 
Som från en brasa föll det röda skenet in genom 
fönstret. Han satt mitt i elden och fann, liksom utan­
för sej själv, hur någonting i honom långsamt glöd­
gades, från sekund till sekund drevs hettan upp. Hur 
länge ännu kunde han bära elden inom sej, utan att 
brännas, utan att milan rasade?
Han vred sitt hettande huvud. Han såg upp på 
Edgar. Nu bränner jag dej, tänkte han, nu brinner 
du till aska. Men Edgar brann inte. Lugn, bredbent, 
självsäker, med pipan käckt mellan tänderna, med 
den mäktiga profilen belyst av dagern stod han in­
nanför dörröppningen till köket. Han höll en tallrik 
som en diskus i sin hand och torkade den med stora
III
glidande rörelser. Det gick svepande snabbt för Ed­
gar, Edgar som alltid torkade disken, Edgar vars 
hand alltid passade så precis till damernas hakor, 
den käcke Edgar som alltid måste ha någon att be­
skydda, att svepa sin mäktiga torftighet kring.
Att du alltid kan vara så glad som du är, Mona, 
sa Edgar och tandraderna lyste på pipskaftet. Som 
hästtänder, tänkte han, hästtänder att mäta åldern 
på, hur många kvinnor du har haft, hur slappt du 
har bitit av rädsla att mista en enda. Han hörde 
inte vad hustrun svarade. Det klingade och plaskade 
ur diskbaljan. Men han kunde ana den knut av sam­
förstånd som förenade dem.
Han hörde hur hon vred ur disktrasan och tömde 
baljan i hinken. Sedan kom hon in i rummet för att 
klä om sej till skidturen. Hon såg honom inte ens. 
Hon knöt av sej förklädet. Långsamt drog hon klän­
ningen över huvudet. Orörlig stod hon ett ögonblick 
och smekte sin kropps konturer och i skenet från den 
eld som nu liksom slet sej ur hans ådror och lyste 
upp rummet såg han att hon gav sej åt någon. Och 
det var inte åt honom, Skeppet, det var åt Edgar, 
Edgar lättjefullt lutad mot dörrposten, Edgar med 
pipan snett i munnen. Deras ögon fäste redan sina 
sugkoppar vid varandra. Kom och ta mej, ropade 
brösten. Smek mej, viskade höfterna. Krama mej, 
skrek låren. Du hade inte behövt skratta åtminstone, 
tänkte han, vad som helst annat.
Men hon hade skrattat. De hade varit och mött 
Edgar vid morgontåget. Som ett nyss uppeldat, vi­
talt, muntert fnysande ånglok hade han rusat in på 
deras fredliga bangård, invärvande dem i moln av 
rök, kvickheter och skrattsalvor. Som en tjänare, Ed-
112
gar fordrade tjänare, hade han burit vännens rygg­
säck och skidor uppför den nyplogade landsvägen. 
Kanske hade han gått särskilt oskickligt på grund 
av halkan och bördans tyngd. Skeppet, hade Edgar 
plötsligt ropat efter honom. Skeppet var ett öknamn 
från skoltiden som han ådragit sej efter ett klum­
pigt behandlat benbrott som vållat hans rullande 
gång. När han vände sej om såg han Edgar under 
groteska former härma hans vaggningar. Och Mona 
skrattade. Han tyckte att skrattet vred sej till en 
vass spiral som med svindlande fart roterade inom 
honom. Eftersom han på grund av sin fulhet och 
klumpighet trodde att han måste erövra henne som 
var söt och finlemmad på nytt varje dag blev han 
nu mycket bedrövad. Han sa inte ett ord mera. De 
drack vin som Edgar haft med sej till frukosten och 
plötsligt sa Mona till honom: Skål påre Skeppet, skål 
tungusen! Av vinet hade hon blanka hinnor över 
ögonen men under dem märkte han åtrån efter Edgar 
som man ser det oroliga vattnet under den tunna blåa 
isen spänd över en ström. Det var då elden började. 
Skeppet. Tungusen.
Så där nu är jag klar, sa Mona och drog dröjande 
igen skidbyxornas blixtlås. Hon sa det till Edgar, 
inte till honom. Ingen sa någonting till honom. Det 
var Edgar som låste verandadörren. Det var Edgar 
som la nyckeln under granriset. Det var Edgar som 
ordnade Monas bindningar. Det var Edgar som träd­
de in hennes händer genom stavarnas öglor. De åkte 
ut genom grindhålet. Det var oerhört kallt och rö­
karna från deras andedräkter stelnade i den bitter- 
klara luften till moln med fantastiska konturer. Snön 
jämrade sej vid varje stavtag. Skidorna gled ovilligt
8 —472097. Dagerman, Noveller. 113
7s:
in i det isiga blånande spåret. Träden stod förste­
nade med bittra knutna kronor.
Du skulle inte ha skrattat, tänkte han, vad som 
helst annat. Han ledde dem uppför en brant stig­
ning, genomkorsad av raviner, belamrad med sten­
block. Blockens ryggar stack upp ur snön som ku­
rande djur beredda till språng. De klättrade över 
hala vassa stenar, rispade skidorna, slant med sta­
varna. Den intensiva kölden frös ner hans hetta. 
Jag måste återerövra henne, tänkte han nu, en bit i 
taget. Hon flämtade strax i hans hälar. Edgar åkte 
sist. De var tysta alla tre, att tala var ju som att 
ha en snöboll i munnen. Till fots hade han ingen 
chans. Det måste ske på skidor. Som frestaren förde 
han dem nu upp på krönet av ett högt berg. Där 
visste han om en backe, först en smal brant kanal 
ner genom en trång granallé, sedan vidgade sej spåret 
överraskande till en väg och bländad snarast föll man 
nerför det långa hisnande stupet mot sjön. Men på 
stranden låg en stor vit tvättinrättning innesluten 
av ett högt frostigt järnstaket. För att inte virvla 
in i staketet måste man bromsa upp redan i samma 
ögonblick man löpte ut på vägen. Han högg sta­
varna i isen, svängde och sladdade ner mot staketet 
i ett moln av snö. Han skulle skrika en varning 
till henne så hon hann rädda sej i tid, men Edgar 
skulle få åka. Störta ner, vräka sej omkull, hasa på 
rygg med benen i vädret. Å, vad han skulle skratta.
Han stod och väntade länge. Från trädens stelnade 
toppar spändes de gröna köldstrecken mil upp i den 
gnistrande rymden. Ett ödsligt hundskall från andra 
sidan sjön spräckte denna is av tystnad. Med hårda 
ekande slag drev ishockeyspelare på sjön sin puck
114
över isen. Plötsligt lösgjordes ett stim pojkar ur sko­
gen och kom yrande nerför branten med snön spru­
tande kring sej. De försvann med pudrade ryggar 
bakom tvättanstalten. Om en stund började han sta­
ka sej tillbaka uppför den hala backen.
Du kunde ha låtit bli att skratta åtminstone, tänk­
te han, vad som helst annat. Gissel, spö, klubba, met­
krok ... med stavarna högg han sej fast vid alterna­
tiven. Han kände redan avgrunden suga och ville 
spjärna tills han brast. Men det tomma krönet kom 
allt närmare. Han försökte vräka undan några stora 
granriskvistar, meningslöst utslängda i spåret, som 
han snubblat på under nerfarten, men de var fast- 
frusna, orubbliga. Snön på toppen glödde stilla, fast 
solen var försvunnen, som av en egen hemlig eld. 
Han for meningslöst hit och dit på krönet och le­
tade efter dem, men de var försvunna.
Sedan sökte han hela eftermiddagen. Han frasade 
fram på spår över ödsliga myrar. Han guppade över 
dolda blåbärstuvor. Han lämnade de hemligt lysande 
snöfälten och dök in i blåa skogar där stumma fåglar 
kretsade. I snåriga strandbuskage rev han sönder sina 
händer. På strändernas kullriga isar halkade han och 
föll. Han for nära blåa vakar med ett hemligt öga 
under den tunna hinnan is. Han krossade frusen 
vass. Han föll framstupa i svindlande, hårda utförs- 
löpor. Han letade med bitter oblidkelig frenesi. 
Skymningen föll under tiden smärtsamt tyst och is­
hockeyspelarna drog hem genom skogen i tunna snatt- 
rande flockar. Söndagsåkarna spurtade över isarna 
för att hinna undan de lurande vakarna. Stavarnas 
dova klang mot isen ekade mellan stränderna. Ensam 
for han i vida slingor mellan träden och sökte. Och
under tiden sökte honom avgrunden. Men ännu räd­
dade honom någon gnutta snö, någon strimma spår, 
en och annan backe.
Plötsligt kom han ur en väldig cirkel tillbaka till 
tvättinrättningen. Det stora huset sov bakom det 
svarta staketet. Han svängde mjukt undan för en 
liten bil som stod med vibrerande motor utanför 
grinden. Här stod han nu ett ögonblick stilla, oviss 
om riktningen, och skrapade med staven i snön. Då 
nådde honom ett ljud, sakta utvidgande sej i still­
heten. Han såg upp mot sluttningen, strök handen 
över ögonen, såg igen och synen var kvar. Ur den 
blåa skymningen underifrån belyst av snön lösgjorde 
sej motvilligt en grupp, en procession, en skara kring 
en börda och bördan var tung, han såg det på stegen 
som liksom aldrig kunde sjunka tillräckligt djupt ge­
nom skaren. De styrde rätt ner på honom och han 
tvingade sej undan med ett krampaktigt stavtag. De 
strök tätt förbi honom och han skyggade för båren, 
för kroppen under säcken, de fyra tysta männen, 
de lystet sneglande pojkarna bakom.
Han hängde sej, sa en.
Han hängde sej häroppe, sa en annan.
Vi såg’en först, sa en tredje.
Han hängde sej häroppe, sa en fjärde.
Förbi. De sköt in båren genom bakluckan. Inga 
smällande bildörrar. Bilen startade spinnande tyst, 
sköt fart uppför backen, uppslukades av skymningen. 
Det var som om den aldrig hade funnits.
Efter en stund började han klättra uppför slutt­
ningen. Vad hade skett? Fanns spåren där förut? 
Plötsligt gled skidan trögt. Den hade fastnat på den 
infrusna granriskvisten. Han böjde sej ner och slet 
ii6
i den men den hängde envist kvar. Då märkte han 
med en stöt av fasa hur de blåa spåren plötsligt upp­
hörde och tvärt tog av till vänster just där. Gran­
riset var en vägvisare till den hängde.
Han slungade sej av vägen, in i skogen, men vad 
hjälpte det när de blåa, mjukt skimrande fotspåren 
ändå förföljde honom. De var som djupa brunnar 
som skulle dra honom ner om han stötte staven i 
dem. Hela världen blev plötsligt full av lysande bot­
tenlösa fotspår, söm kringvärvde honom, hotade ho­
nom, slet hans vilja i stycken. Han rutschade utför 
bergssidor, han flydde mellan ruvande stenar, slung­
ades äntligen efter mil av fasa upp på den isiga blän­
kande landsvägen.
Där räddades han och fann avgrunden förvand­
lad till en leende dal! De hade naturligtvis stött 
på honom. Det var därför de inte hade kommit 
nerför backen. De hade farit och alarmerat polisen. 
Därför hade han inte hittat dem. Bara du kunde ha 
låtit bli att skratta, tänkte han, vad som helst an­
nat.
De hade tänt en snölykta på tomten. Han ställde 
upp skidorna mot verandaväggen och gick in. De 
hade börjat äta. Edgars tåg gick väl snart. Han bors­
tade av sej snön, satte sej vid bordet, åt, drack av 
Edgars brännvin. Ni hittade honom? sa han efter 
en stund. Hittade vem? sa Mona och skalade en 
böckling i skuggan av en slinga hår. Va fan tog du 
vägen, vi har leta efter dej som fan, sa Edgar och 
rapade. Edgar vägde belåtet på stolen. En ansjovis 
hängde som en liten extratunga mellan Edgars läp­
par. Han drack ett tag till av Edgars brännvin och 
när Edgar skulle till att tända sin pipa sträckte han
117
fram sitt pekfinger och sa: Jag kan tända med det 
här. Hettan hade kommit tillbaka.
Du har druckit för mycket, Karl, sa Mona strängt. 
Druckit! Du skulle ha aktat dej för att skratta, 
tänkte han, vad som helst annat. Hon följde Edgar 
till tåget. När de gått undersökte han sängen. Fil­
tarna var så misstänkt välsträckta och kuddarna så 
tillrättalagda som han väntat. Han var nu så genom­
glödgad att han förvånades över att inte kläderna 
brann av honom. Men det var inte bara hettan. Det 
var någonting som skedde med honom, någonting 
som liknade ett störtande, ett oavbrutet fall genom 
jagets alla glastak. Han lät det ske med sej.
Han var ute på tomten och sparkade sönder snö- 
lyktan. När hon kom hem från stationen försökte 
han omfamna henne och han kände den där vän­
tade hårda ishinnan kring henne som inte han kunde 
smälta ner. Han sa ingenting till henne öm den men 
när störtandet tog slut och det hände att han vak­
nade av det mitt i natten, kravlande i namnlös fruk­
tan på jagets botten, sprutade kylan från henne som 
låg bredvid honom in i hans vulkaniska hetta, men 
endast för att skärpa den. Han tände ficklampan 
och lyste på hennes hals och hans hand måste ha 
bränt henne när den snuddade vid halsen för hon 
vaknade och satte sej tvärt upp i sängen med vidgade 
ögon.
Då var han redan uppe. Han tappade ficklampan 
och ljuset krälade över golvet. Jag måste ut på dass, 
skrek han i sin förtvivlan och vräkte på sej klä­
derna. Hon la sej suckande ner. Han sprang ut ur 
huset, kanade nerför gårdsplanen, grönskimrande i 
klart månsken, ryckte upp dörren, slog med locket
Il8
så att hon skulle höra det, sjönk ner pa sätet. Där 
upplevde han för andra gången det vidriga nerstör­
tandet. Han föll horisontalt genom fasansfulla vin­
terskogar, där varje träd sträckte hotande grenar, 
tomma snaror, förvridna kronor mot honom. Han 
ville ta emot sej med händerna, all kraft maste ut 
i händerna, hela hans jag måste ut i händerna om 
fallet skulle hejdas. Å, han stannade.
Han kom ut i månskenet, den ondskefullt skim­
rande snön. Han frös inte fast kölden stod som en 
bård från jorden och flera mil upp. All hans känsla 
satt i händerna, de glödande händerna som kramade 
yxan, händerna som sa: Det var ju synd att du skulle 
skratta, vad som helst annat. Han gick smygande 
upp mot huset. Snön knarrade. Då tjöt plötsligt en 
hund i byn, det var det enda ljudet i hela natten och 
det sprang ut som en ödslig regnbåge över hela den 
köldgnistrande himmeln. För ett ögonblick blev 
händerna osäkra, och det var nog. De miste taget 
och det avbrutna nerstörtandet fortsatte. Nu tap­
pade han yxan, nu rusade han efter skidorna, nu 
störtade han ut genom grindhålet, över vägen, in i 
skogen.
I drömmen och i verkligheten upplevde han fallet 
och det var omöjligt att skilja dem åt. Frostöver- 
dragna stenar glimrade förbi, glufsade efter honom. 
Stammar vacklade, grenar piskade, en häxvirvel av 
vita kronor roterade, plötsligt hejdades skidan av 
granris på spåret. Nu följde han de gröna fotstegen 
och fastän hans fruktan piskade honom fram åkte 
han ytterst långsamt den upptrampade stigen. Den 
hade varit för smal för de åtta levande, som trampat 
ner genom skaren bredvid. Vid stigen reste sej en
119
Thes tes As Ia >Al-nnurAeress ---- : ___________ -
hög, vitskimrande topphuggen stubbe, bjudande ut 
sin ödslighet åt månskenet. Där vred sej nu stegen av 
de åtta levande in 'mot tätskogen och till och med 
ett evigt nerstörtande hade varit mindre fasansfullt 
än att följa fotspåren från åtta levande och en död, 
men han tvangs till det för att kunna leva. Det 
blev hastigt mörkare i månskuggan. Där var en buske 
med brutna kvistar. Där var barken avskalad från 
en tallstam. Där hade båren vilat i snön. Där hade 
den släpats över en sten som förlorat sin snö. Nu 
smalnade passagen till en tunnel och han måste ta 
av sej skidorna för att komma vidare. Här hade man 
tagit korta steg. Här var snön beströdd med av­
brutna kvistar. Här hade båren legat. Och så trä­
det. En gran med grenar nyss avhuggna, färska sår 
som lyste från stammen. Trädet. Den hängdes träd.
Han tvangs att falla på knä under det. Han tvangs 
till en fasa som var dubbelt, tiodubbelt, tusen gånger 
så stor som nedstörtandets. Plötsligt balanserades 
alla de hängdas träd på hans hjässa. De stod på 
varandras axlar. De räckte ända in i himlen. Det 
blödde ur deras sår och plåga droppade ur himlen 
in i hans känsligaste celler. Om ni har kraft slå 
roten genom min hjässa, ville han ropa, till och med 
döden var barmhärtigare än detta. Men hans hjässa 
höll och på något sätt måste ändå en lättnad ha 
inträtt. En efter en plockades granarna av honom. 
Kanske märkte han det inte förrän efter femhundra 
eller rent av tusen. Men efter hand fick han en 
oändlig vision av skräcklöshet, av befrielse. Det tryc­
kande valvet ovanför honom slogs ut, valv efter 
valv slogs ut och jublet växte i honom, sprängande. 
Den hårda knuten ångest löstes upp, fasan förvisa-
120
des. À nu visste han hur hinnor av is skall smältas, 
hur själva smärtan kan förlösa en värme.
Å att söka sitt träd. Att våga söka sitt träd. Att 
finna den hängdes träd, trädet i ångestens skog som 
ensamt utstrålar ångest. Hur vänliga blir inte sedan 
alla skogar.
När han åkte in på gårdsplanen såg han yxan 
ligga och gnistra i månskenet. Nåja, skrattat borde 
du kanske inte ha gjort, tänkte han, vad som helst 
annat. Han tog yxan och slängde den högt över 
huvudet. I nerslaget krossade den en tegelpanna nån­
stans. Ljudet utvidgade sej bristande i alla jordiska 
riktningar.
121
ÖPPNA DÖRREN, RICKARD!
— Öppna dörren —
De säger att jag skall öppna dörren, och jag öpp­
nar den inte. De inte bara säger att jag skall öppna 
den, de bönfaller — och när böner inte hjälper ho­
tar de, men när hotelser inte hjälper tiger de ett tag, 
viskar andfått och ivrigt medan de står alldeles stilla 
utanför dörren som om de ville hypnotisera den. Eller 
kanske hynotisera mig genom nyckelhålet.
Hyp-no-ti-se-ra —
Men jag öppnar inte. Nej, inte bara det, jag drar 
mig längre och längre in i rummet, så långt in i det 
jag kan komma, ända in till sängen i hörnet. Jag 
lägger mig på den sängen och tar kudden och täcker 
över mitt huvud med den för att slippa höra, för att 
slippa se, för att slippa veta. Ibland vet jag ändå, det 
som jag måste veta tränger in i mig genom inferna­
liska kanaler, som det skulle behövas alla världens 
kuddar för att täppa till. Jag har bara en, det är en 
bra kudde, tjock, tät och mjuk — men vad förslår 
den mot detta!
Förslår! Den förslår ingenting, och ändå finns det 
ögonblick i det här låsta rummet då all pina plöts­
ligt har upphört, då kudden ändå räcker och en lugn
122
glädje, söt som honung, flyter in i mig. I de ögon- 
blicken är jag fullkomligt öppen, jag föreställer mig 
att jag ligger här som ett hav som tar emot en bred, 
mjuk flod i sina armar och låter sig kyssas varm och 
lycklig av dess ljumma vatten. I dessa sällsynta ögon­
blick kan jag till och med befria mig från kudden, 
låta den falla från sängen och med nacken vilande i 
mina knäppta händer se taket ovanför mig i ögonen. 
Då är det inte bara en låst dörr som skiljer mig från 
dem där ute, inte bara ett långt, smalt rum fullt av 
tystnad utan något som är mycket starkare, mycket 
hänsynslösare i sin förmåga att göra mig ensam.
Då har det emellertid hänt nånting mellan dem 
där ute, för plötsligt tar någon, om det är Knut eller 
Inge, ett hårt steg fram mot dörren och börjar knacka 
mot dörren med knogarna, och fast den som knackar 
inte är så alldeles nykter är det ändå en djävulskt 
beräknad knackning. Den sätter inte in än här, än 
där på dörrytan, den samlar sig till ett enda litet 
ställe strax ovanför handtaget och bearbetar denna 
fläck med en så lugn, förfärlig envishet som gällde 
det att slå hål på dörren för att på det sättet betvinga 
mig.
Låt dem hålla på, tänker jag jublande, låt dem slå 
sönder knogarna, låt dem slå händerna blodiga. Gud, 
hur de bedrar sig, om de tror att de skall kunna få 
mig att vrida om nyckeln förrän jag själv önskar det.
Ännu så länge kan jag alltså låta kudden vara, ännu 
så länge roar det mig nästan att någon nöter sina 
knogar för min skull. För min skull — För en gångs 
skull är det någon som gör nånting för min skull. 
Jag sträcker ut mig på sängen och har semester. Jag 
vet att detta inte kommer att vara länge, det är inte
123
----- wc teS .A. In a Downrrit
första gången som det är så här, och därför vet jag 
att det inte kommer att vara länge. Snart nog skall 
jag märka att den som knackar inte knackar på den 
kalla, känslolösa dörren utan på min varma, värkande 
kropp. Knogar vet alltid vad de vill, knogar vet all­
tid var det gör som mest ont, knogar är så vana vid 
min kropp att de hittar det känsligaste stället alldeles 
av sig själva.
Då upphör knackningarna för ett ögonblick. Då 
viskar Knut (det var alltså han som knackade):
— Öppna, lilla du, lilla, lilla, lilla du, öppna.
Sen blir det tyst, det vill säga utanför dörren blir 
det tyst, och genom att det blir så tyst utanför dörren 
hör man de fulla, spräckta rösterna från köket så myc­
ket bättre. Där är kvinnor också, jag vet de har haft 
kvinnor med sig, men inte ens det gör mig nånting 
nu. Så länge jag har kraft att inte öppna dörren 
finns det ingenting som gör mig något.
Nu hör jag dem mumla utanför dörren igen, och 
jag är stolt och lycklig nog att inte anstränga mig 
för att höra vad de säger om mig. Jag vet att de är 
villrådiga, jag vet att jag har övertaget. De kan inte 
göra nånting mot mig så länge köket är fullt av fulla 
vänner. En man kan inte säga till en full vän att 
min gumma har låst in sig i rummet och vill inte 
komma ut, den satan. Då skulle den fülle vännen 
skratta, och varenda bit av det skrattet skulle tränga 
in som ett bombsplitter i den mannens själ. Han skulle 
tappa sitt ansikte, och ansiktet är det viktigaste en 
full man har, ja, inte bara en full utan en helt vanlig 
också. En mans ansikte är som ett dörrhandtag. Även 
om det sitter på dörren till en barack skall det se ut 
som handtaget till en bankport eller en krogdörr. Det
124
skall alltid se stolt ut, mässingsstolt, och det är kvin­
nans uppgift att varje dag putsa fram denna stolthet 
ur fläckarna av feghet och förtvivlan.
Knut skall inte börja skrika, för vem vill att andra 
skall höra att man har en tokig fru. Och Inge skall 
inte slå in dörren, för vem vill att andra skall veta 
att man har en galen syster. Alltså står de och över­
lägger, och ännu är de för nyktra för att komma 
överens om nånting att göra. Nu skrek någon i kö­
ket. Jag tror bestämt det var en kvinna, men ingen 
skall tro att jag bryr mig om det. Jag ligger utan 
kudde och noterar att det var ett skrik, ett litet vasst 
kvinnoskrik på lek.
— Lilla, lilla, lilla, kära du, säger Knut medan jag 
småler åt taket, kära, lilla du varför kan du inte 
öppna? Är du förbannad på mej? Vad har jag gjort? 
Du kan väl åtminstone säga vad jag har gjort!
Gjort och gjort —
Kära, lilla Knut, tänker jag, eller jag tror åtmins­
tone att jag tänker så, kära, lilla Knut, du har inte 
gjort nånting. En normal människa skulle inte tycka 
att du har gjort nånting. En normal människa skulle 
tycka att du var förbannat snäll. Men jag är inte 
normal väl. För inte skulle en normal människa 
stänga in sig i ett rum, ligga i det rummet och tjura 
bara för att hennes karl har kommit hem från jobbet 
några timmar senare än han brukar på lördagarna 
och haft ett par blaskiga vänner och deras fruar eller 
flickor eller vilka flickor som helst med sig hem.
Och ändå är detta vad som -har hänt. Det och ing­
enting annat. När jag hörde dem komma i trappan, 
skrattande, fyllande hela uppgången med ett rått os 
av röster, släckte jag gasen, kastade förklädet över en
125
stolskarm och sprang in i rummet och låste. Sen stod 
jag tätt intill dörren och hörde hur de först krusades 
in i tamburen och sen krusades in i köket. Och jag 
hörde kvinnornas låga skratt, fulla av tvetydighet, 
när de satte sig i någons knä. Jag antar att det kom 
sprit på bordet och kaffekoppar och att en kopp gick 
sönder. Knut var stor och skrek att det gör väl för 
fan ingenting.
Men sen hörde jag tydligt hur Knut blev liten, då 
nämligen när han stängt köksdörren och stod ensam 
och hostande av förlägenhet ute i tamburen. Jag kun­
de ju inte se honom, men jag visste hur han såg ut 
och hur han skulle bära sig åt. Han såg både förban­
nad och skamsen ut, kanske mest skamsen, för en 
man skall ju inte komma hem efter dagens arbete 
och inte finna hustrun på sin plats. En hustru skall 
man ju ha på sin plats, i synnerhet på en lördag, hon 
skall finnas där lika säkert som halvlitern i köks­
skåpet.
Knut började leta. Han öppnade WC-dörren, och 
fast han säkert inte behövde gick han in och stannade 
där inne en stund, för inte får man låtsas om att 
man går och letar efter sin hustru. Jag stod hela ti­
den tätt tryckt mot dörren och lyssnade till kome­
din, komedi för att han visste hela tiden att jag hade 
låst in mig här. Det är inte första gången, men det är 
första gången som han har varit tvungen att bry sig 
om det. De andra gångerna har han kommit hem 
ensam, eller vi har suttit ensamma tillsammans i köket 
och plötsligt har jag rest mig och sprungit in i rum­
met och låst dörren. Då har han suttit en stund och 
väntat, gått några gånger fram och tillbaka mellan 
spisen och fönstret, tänt en pipa och så ringt till min
bror och stämt möte med honom utanför en krog. 
De gångerna har han besegrat mig genom att gå, 
genom att lämna mig ensam i stället för att försöka 
komma in till mig.
Var det det jag ville? Är det det jag vill? Låser 
man inte in sig i ett rum för att få bli ensam? Nej, 
inte jag. Första gången det hade hänt och Knut hade 
varit ute med Inge efteråt hela natten och hittade 
mig gråtande på rumsmattan med huvudet svept i ett 
nerblött örngott lade han sig med skorna på på 
sängen och skrek att han då var världens hänsyns­
fullaste karl som lämnade sin jävla fru i fred när 
hon ville vara ensam.
Ville-vara-ensam. Villevaraensam!
Varavilleensam.
Valleviraensam.
En gång kom han emellertid och knackade på, och 
jag lät honom knacka först. Sen lät jag honom be ett 
tag. Nog kan man förlåta mig den lilla omedgörlig- 
heten. Jag ville bara lära honom hur det känns att 
få kämpa lite för att få en kvinna. Jag ville ju bara 
få honom att hjälpa mig att besegra min ensamhet 
genom att tränga in i den. Medan han tiggde klädde 
jag alldeles ljudlöst av mig, och när jag vred om 
nyckeln var jag nästan naken. Och ändå såg han mig 
inte. Han steg rätt in i rummet med samma bråds­
kande likgiltighet som när man går in i en telefon­
kiosk. Han gick in och drog ut en låda i sitt skriv­
bord och tog upp en halvliter ur den och gick sen ut 
och försvann för den kvällen. Att jag inte sjönk ge­
nom golvet med min nakenhet. Jag kände mig som 
en försmådd sköka, begrips.
Men i kväll är det annorlunda. Jag stod och lyss-
127
49218037 tntetotetetiatacigifitenios"getud .. - =*■•"
nade till Knuts steg, till hur de motvilligt och ängs­
ligt och lite grand berusat närmade sig rumsdörren, 
långsammare ju närmare de kom, därför att de visste. 
Och sedan handtaget som sakta trycktes ner och svor­
domen som aldrig kom, därför att han visste.
— Inge, skrek han sen genom köksdörren, kom ett 
tag. Det är telefon till dej.
Inge är alltså min bror, men han är inte bara min 
bror. Han är något mycket större också. Han är 
Knuts goda samvete. Det kan vara svårt nog för 
en mans goda samvete att försumma sin hustru så 
öppet som han önskar att han kunde. Inge är mycket 
bra att ha för Knut. Inge måste få honom att tänka: 
Nog är jag väl ute ibland och inte kommer hem, 
men det är i alla fall hennes bror jag är tillsammans 
med. Hennes bror, tänk ni!
Det finns inget ord som är så bra som i alla fall. 
Jag känner det ordet och vet att man kan använda 
det som påle när man vill knuffa ner någon annan 
djupare i hans dy.
Inge kom emellertid. Inge är inte dum, och han 
förstod på en gång vad som hade hänt. Inge, tänkte 
jag där jag stod vid dörren, du är i alla fall min 
bror. Nu litar jag på dej. Nu ska du hjälpa mej 
att komma ut härifrån utan att jag därför ska behöva 
förlora mej själv. Det var på vippen att jag hade sagt 
det till honom, men bara några sekunder senare hade 
jag bitit hål på tungan om jag hade sagt det. För så 
här sa Inge till Knut:
— Vad ska du ha henne för, när du nu en gång 
har fått in henne. Låt henne sitta och tjura om hon 
vill. Det finns en del fruntimmer som inte vill något 
hellre. Låt henne vara bara tills hon mjuknar.
128
PIENTTET2CN1
-
Det var då jag kande att jag behövde en kudde. 
Det var då jag krop in i rummet bort till sangen. 
Nej, kröp gjorde jag kanske inte, det bara kandes 
så. Jag tyckte att ett helt galleri av druckna, glada, 
obarmhärtiga ögon betraktade mig under den korta 
flykten över golvet från dörren till sängen, och det 
var de som fick mig att krypa fast jag kanske sprang. 
Dränkt i en kudde hörde jag hur de bägge där utan­
för gick, men också hur de nästan genast kom till­
baka.
Kommer tillbaka, tänkte jag, fast kudden skulle 
hindra mig att tänka. De kommer tillbaka. De har 
alltså glömt någonting i rummet. Här finns nånting 
som de vill ha. Eller —
Jag gicle upp och letade i rummet, drog ut lådor, 
öppnade skåpdörrar, sökte under kläder och bakom 
porslin, men det fanns ingen sprit gömd någonstans. 
Jag behövde kudden ett tag ännu att täcka mitt 
tvivel med. Jag får inte bli svag, tänkte jag, bara en 
gång öppnar en kvinna dörren förgäves för en man. 
Medan de stod där ute och lockade, rädda för att 
höras av de skrålande människorna i köket och rädda 
att inte bli hörda av mig, låg jag alltså där med en 
kudde hårt pressad mot huvudet för att kväva min 
enfaldiga lust att springa upp och vrida om nyckeln 
och visa mitt dumma, lyckliga ansikte för de två 
männen utanför min dörr. Men smärtan listade sig in 
under kudden och satte sina värkar i mig, påminde 
mig om den förfärliga stunden av förödmjukelse, 
men glädjen hänger fast vid smärtan som en igel, och 
igeln sög ut min smärta, och jag blev lycklig och 
svag nog att låta kudden falla.
Jag kommer, tänkte jag, visst öppnar jag. Nu vet
9 —472097. Dagerman, Noveller. 129
s16s en
jag att det är för min skull ni knackar. Ni har 
ju allt ni önskar i köket: sprit och kvinnor och 
skrattande karlar. Och ändå står ni där ni står. Ni 
behöver mej också. Bara en minut till och jag kom­
mer.
Men har man varit mycket ensam finns det ingen­
ting som är så dyrbart som minuterna före ensamhe­
tens slut, och jag sköt upp det jag skulle göra, där­
för att det gjorde mig rikare. För varje ensam minut 
pumpades jag allt fullare av lycka. Jag var en padda 
och paddan tänkte: Ännu räcker skinnet. Ännu har 
jag långt till att spricka.
Och då var det plötsligt för sent. Om inte köks­
dörren hade öppnats just i det ögonblicket är jag sä­
ker på att jag hade varit på väg mot min låsta dörr. 
Men köksdörren öppnades och jag låg kvar på sängen, 
stinn och orörlig av glädje som en orm efter att ha 
svalt en kanin. Det var en kvinna som kom först, 
och sen kom de allihopa. Och de män som väntade 
på mig slutade att locka. Plötsligt väntade de inte 
längre på mig. De väntade bara på att deras värdig­
het skulle springa ifatt dem. Och äntligen kom den 
och Inge skrek:
— Vi försöker lura ut min syrra, men det är tji.
Och Knut skrek:
— Nåå, kommer du eller kommer du inte!
Och då kunde jag inte komma. Då var jag förla­
mad och bara låg där, och ena handen föll ner från 
sängen och började leta efter en kudde. Men innan 
denna hand ännu nått kudden började en av de 
okända kvinnorna där ute sjunga. Om man skall 
kalla det sång, inte vet jag. Jag är för trött och för 
långt borta.
130
— Open the door, Richard. Open the door and 
let me in.
— Det betyder öppna dörren, Rickard, for den 
händelse du inte skulle veta det, surmaja, skrek 
Inge.
Då borde jag ha sprungit upp och skrikit allt vad 
jag orkade: Jag heter inte Rickard. Jag är ingen karl, 
och jag är framför allt ingen hora som har tid att 
springa i musikaffärerna hela dagarna och leta efter 
grammofonskivor åt sina nattälskare.
Borde och borde, men så blev det inte. I stället 
sänkte sig den barmhärtiga kudden över mitt huvud, 
och nu var den som en deg som letade sig in i alla 
springor i mitt ansikte och täppte till och stelnade, 
och allt som sedan hände hörde jag och visste jag 
om, men jag kunde inte göra ett dugg åt det. Jag 
kunde inte ens få mitt ansikte att rycka av sorg 
över det.
Och när tamburdörren slagit igen och hela sällska­
pet bar sina ekande skrattsalvor med sig nedför trap­
porna kunde jag inte ens tänka: Man skulle åtmins­
tone bo åt gatan. Bara inte åt gården, för ut på går­
den kommer ingen människa en lördagseftermiddag. 
Nej, jag bara låg, och kudden växte och växte, den 
blev tak och den blev väggar och den blev golv. Och 
ändå var det inte det jag var rädd för. Det var det 
förfärliga uppvaknandet som jag fruktade och som 
inte ens mina bästa små konster skulle kunna skjuta 
upp. Jag skulle bli liten och vanlig igen. Jag skulle 
resa mig och gå fram till dörren och låsa upp och gå 
ut i köket och dricka ett glas vatten. Sen skulle jag 
gå tillbaka in i ett olåst rum och lägga mig på sängen 
och bara tänka på en enda sak tills jag somnade, om
131
ne re-ecoocotzsoeeccen rre-res
jag nu gjorde det: Det är bara när jag är ensam som 
jag kan låsa upp. Bara när ingen kan komma in kan 
jag ha dörren öppen. Hur ensam måste jag göra mig 
för att någon äntligen skall upptäcka min ensamhet 
och rädda mig? Slå in min dörr?
132
DE OBARMHÄRTIGA
De passar så bra ihop, det var ett så utomordent­
ligt lägligt missöde att just de två blev hopgifta, 
just de två med samma begåvning för effektfulla 
entréer och, som det sägs, för ljudlösa sortier. Jag 
har visserligen inte sett henne förut, men både Ing­
rid och Astrid och Pelle och Källmans, ja praktiskt 
taget hela världen har beskrivit henne för mej. Nå­
gon har sagt att hon klär bra i gammalrosa och 
vänlighet mot barn och hundar och att hon går och 
väntar på ett arv från en fallfärdig farbror i Väs­
tergötland, eller om hon redan har fått det eller om 
det är en morbror eller Blekinge. Dessutom har hon 
en bror som har en fabrik för tennsoldater. Jag 
föreställer mej alltid henne heraldiskt: hon går fram 
och tillbaka och ser medelmåttigt bra ut i ett enkel­
rum på norr, klädd i gammalrosa, och väntar att 
arvet skall komma så att hon skall kunna sätta sej 
på soffan och under ena armen bär hon ett litet 
rosigt barn och under den andra en söt knähund 
och tennsoldaterna knegar tappert fram och till­
baka över golvet och väntar de också. Någon an­
nan har sagt att de gör sej så bra tillsammans ute 
på gatan därför att de tar lika långa steg och skju-
133
ter fram bröstet på ungefär samma slagskeppsaktiga 
sätt och alla som har mött dem säger att de ser helt 
enkelt oemotståndliga ut när de kommer framstor­
mande arm i arm; de skulle kunna rensa en hel trot­
toar ensamma om det gällde.
Medan vi väntar på att få se dem spränga restau­
rangdörren och segla omkull hovmästaren tar Georg 
och jag en grogg, vi är bägge mycket nyfikna efter­
som vi inte har sett Rickard sedan före bröllopet, 
jag på grund av att jag har varit utrikes och Georg 
därför att han låg för påssjuka, gamla karln, just 
när det hände. Vi tittar djupt i glasen och pratar 
mellan klunkarna om Rickard sedan vi med bönfal­
lande sidoblickar försäkrat oss om de två tomma 
väntande stolarnas diskretion. Det hade emellertid 
inte behövts ty när vi väl kommer igång märker vi 
till vår förvåning att det egentligen finns mest upp­
skattande saker att säga om Rickard, han är en 
större hedersknyffel än någon av oss hade anat och 
redan vid andra groggen är vi bägge smått rörda 
över att ha känt en sådan personlighet.
Det är då som Georg avslöjar oss, han sitter mitt 
emot mej och blinkar bakom en liten mjuk ridå av 
blå cigarrök.
— Ja, Rickard var en bra grabb, säger han be­
tydelsefullt och svänger ut med armen för att mar­
kera en ängel, en riktigt bra grabb.
— V ar, säger jag och blåser bort rökridån och 
sedan ser vi på varann och 1er, 1er åt att vi bägge 
har samma tanke, 1er åt att vi har suttit och ritat 
en dödsruna över Rickard, över vår osympatiske vän 
Rickard. Vi 1er fina blida leenden och skålar tysta 
över hans minne och njuter medan vi dricker av
134
den behagliga bakgrunden av dämpad musik, däm­
pade fotsteg mot mjuka mattor, dämpad klang av 
fyllda glas, mjukt nerdämpade samtal, den högst be­
hagliga bakgrunden till Rickards minne.
— Jag önskar innerligt att han blir lycklig med 
henne, säger jag sedan men då blåser Georg bort 
rökridån från min Domino och 1er ironiskt och medan 
jag askar av cigarretten skrattar jag plötsligt till, 
egentligen alldeles för högt för restaurangens standard, 
men jag tycker det är så ogement lustigt, ett så för­
bannat komiskt sammanträffande att medan jag 
skänkte Rickard min innerliga förhoppning om att 
bli lycklig med Maud, jag tror det är så hon heter, 
tänkte vi bägge på nånting helt annat, samtidigt och 
med ungefär identiska formuleringar: Jag önskar 
innerligt att han har fått en hustru som sitter på 
portnyckeln.
— Tänkte du också på portnyckeln, frågar jag 
och dricker ur.
— Nej, säger Georg och 1er maliciöst och dricker 
ur, på dörrnyckeln. Dom har ju köpt en villa utan­
för stan, visste du inte det?
Men jag har ju varit borta länge och gått miste 
om mycket, men jag tänker att om Rickard och 
Maud hade bott kvar i stan så tillhör Rickard abso­
lut de vänner som man tillönskar ett giftermål med 
en sträng hustru som älskar tidiga sängvanor, en 
ständig samvaro på tu man hand och har kraft och 
myndighet att sätta samtliga sina beslut i verket. Vi­
dare kan det sägas att Rickard tillhör den sortens 
vänner som man i all tysthet och naturligtvis med 
all tänkbar själens diskretion önskar en tidig, vacker 
bortgång på det att man då skall kunna visa honom
135
den varma uppskattning man tyvärr måste förmena 
honom medan han ännu levde mitt ibland oss och 
torterade oss med sin vänskap. Det är nämligen ingen 
idé att förneka att Rickard har varit en visserligen 
trogen, men desto sämre vän, en obarmhärtig vän 
som dirigerat hela vänkretsen i kraft av sin obarm­
härtiga styrka, härskat över oss med oinskränkt 
orättrådighet, bestämt när vi skall träffas, bestämt 
vad vi skall göra när vi träffas, valt ut nöjen åt oss, 
oftast sådana som vi helst av allt ville undvika, vi 
har ofta märkt hur han spelat ut oss mot varann, 
begagnat sej av våra tillfälliga antipatier, begagnat 
sej av våra permanenta svagheter — men det måste 
bekännas att vi villigt låtit oss utnyttjas, att vi låtit 
oss hetsas mot varann därför att det alltid är så 
skönt med försoningar, det är ju som en nattvard 
en gång i veckan. Det måste ha varit spännande att 
spela Rickards spel, ena dan den uppfinningsrike in­
trigören, den andra den ädle försonaren som över­
bryggar alla klyftor från svartsjukans och uppåt. 
Divide et impera och leve Rickard! Nej, Rickard har 
sannerligen inte varit någon god vän.
— Det öppnar de vidaste perspektiv, säger jag 
och vill vara brutal eftersom vi i alla fall inte hin­
ner med en grogg till innan Rickard och Maud 
kommer.
— Vad då, undrar Georg, och jag hör att han 
också vill vara brutal på de fem minuter som åter­
står av väntetiden, atombomben som vanligt, den 
gamla kära atombomben, den ryska eller den ameri­
kanska eller den siamesiska tvillingbomben?
— Nej, bättre opp, säger jag, personligen tycker 
jag att det finns ingenting som öppnar så vida, så 
136
.''.'',''.’'.''.'.'.''■'■'''■ ..........T22LES
förfärliga, så olycksbådande perspektiv som detta 
med vänskapen.
Då undrar Georg om jag menar den köpta vän­
skapen och tycker att jag inte bör racka ner på just 
den företeelsen, eftersom han menar att det som inte 
kan sägas med pengar över huvud inte kan sägas, 
men jag menar inte den köpta vänskapen. Jag tän­
ker på den vanliga normala anständiga vänskapen 
mellan slumpvis sammanförda människor.
— Det är nämligen en sak som alltid har förvå­
nat mej, säger jag, en sak som har förvånat mej 
mer än det mesta och det är fenomenet de obarm­
härtiga människornas vänner. Vi stöter varje dag 
under hela vårt liv ihop med åtminstone någon 
osympatisk figur, en person som både objektivt och 
subjektivt sett måste sägas vara obarmhärtig, elak, 
ond. Den som är intresserad av matematik kunde 
roa sej med att räkna ut hur många sådana osym­
patiska möten det går på ett människoliv, det skulle 
bli ett ganska betydligt antal, lita på det.
— Sedan skulle det roa mej att veta, fortsätter 
jag, hur många ensamma, hur många värnlösa det 
finns till exempel här i landet. Och när jag fått 
reda på det ville jag ha svart på vitt på hur många 
av dessa som egentligen tillhör den obarmhärtiga 
gruppen. Jag har visserligen inga siffror nu men 
såvitt jag rent empiriskt kunnat utröna under ett 
drygt trettioårigt liv är det inte alls så konstruerat 
att det är dessa som verkligen förtjänar ensamheten 
som är ensamma, utan i de flesta fall tvärtom. Då 
förhåller det sej naturligtvis också så att det finns 
en mängd beskedliga och snälla och barmhärtiga 
människor som är vänner till de obarmhärtiga, som
137
alltså understödjer deras obarmhärtighet och därmed 
ökar världens, som försvarar dem mot ovänners an­
grepp och villigt låter sej terroriseras för vänskaps 
skull, villigt låter sina föreställningar om anständig­
het underordnas de obarmhärtigas, dessas som inte 
ett ögonblick sänker sina röster. Det är just detta 
som aldrig ska upphöra att förvåna mej, det är just 
det fenomenet som mer än någonting annat överty­
gar mej om världens ofantliga omoral. Beträffande 
Rickard...
— Om vi ska börja tala om omoralen som för­
utsättning för ett moraliskt liv, avbryter Georg 
milt tillrättavisande och markerar en grogg, bör vi 
nog ha evigheten framför oss. Vad Rickard sedan 
beträffar ...
Det är då Rickard inträder. Plötsligt når oss ett 
välkänt trumpetande nerifrån glasdörren och Ric­
kard fyller dörröppningen. Sedan fylls dörröppning­
en av Rickards hustru. Rickards hustru leder en stor 
svart hund i band.
— Jajamén, trumpetar Rickard triumferande, sit­
ter dom inte där och väntar på oss, de gamla he­
dersknyfflarna!
Det blir dödstyst i restaurangen och ett allmänt 
sökande efter de gamla hedersknyfflarna vidtar. Ge­
org och jag avslöjar oss snabbt genom vår förlägen­
het och känner misstanken om att vara gamla he- 
dersknyfflar trycka tung på våra hjässor. Någon 
fnissar högt, men allteftersom Rickard, Maud och 
hunden passerar borden upphör den pinsamma tyst­
naden lika snabbt som den börjat.
— Precis som vanligt, viskar jag till Georg, han ser 
ut att kunna betala hundra kronor för en revolution.
138
— Hundrafemtio, säger Georg.
Vi betraktar särskilt henne medan de närmar sej, 
hon är inte så lång och muskulös som vi hade före­
ställt oss, hon ser övervägande trevlig ut men före­
faller att ha sminkat sej i bilen och klätt sej färdig 
i trappan, hennes sätt att förflytta sej är å andra 
sidan magnifikt. Med maximal hastighet sveper hon 
förbi borden och har ett sätt att dra hunden med 
sej som om den var ett släp på hennes klänning. Det 
har hon verkligen tränat på, tänker jag. När de är 
framme hos oss springer den stora otäcka hunden 
genast in under bordet och lägger sej på mina fötter.
— Min hustru, säger Rickard och skjuter henne 
som en barriär framför sej. Hon har en kall höger­
hand, i varje fall när hon hälsar, hon ser motvilligt 
uppskattande och samtidigt avslöjande på oss. »För­
sök inte lura mej, pojkar, jag vet ändå att ni tänker 
stjäla Rickard från mej.» Hon vet nog inte hurdan 
vän Rickard varit.
— Rickard hade en dispyt om hunden ute i gar­
deroben, säger hon medan hon sätter sej och knäp­
per sin jacka rätt, dom var så oförskämda, dom på­
stod att man inte får ta hundar med sej in, men 
Rickard gav dom han, inte sant Rickard, har ni hört 
på maken till oförskämdhet?
Hon vill pröva vår lojalitet, och både Georg och 
jag är glada över att så snart få tillfälle att bevisa 
vår illojalitet. Vi tiger alltså bägge, men jag tänker 
att det var underligt att dispyten inte hördes hit in 
och att det är mindre underligt att hunden till slut 
fick följa med. Både Rickard och Maud låtsas emel­
lertid tro att det är musiken som vi lyssnar på och 
att det är därför som vi ingenting säger. Det är nå-
139
got slags vals som spelas och de 1er uppskattande och 
nygift mot varann. Så säger Rickard:
— Det är min hustrus hund. Min hustru har ärvt 
den av en moster i Västerås. Det är en fin hund.
Arvet, tänker både Georg och jag och skulle blin­
ka åt varann om det inte vore så att det vore så ljust. 
Därefter kommer det förfärliga ögonblick då Ric­
kard skall beställa. Det är en scen som för alltid har 
etsat sej fast i minnet hos Rickards vänner och vi 
kommer i hela vårt liv inte att kunna sitta vid ett 
restaurangbord utan att minnas förfärliga stunder 
av vårt liv, ohyggliga ögonblick i Rickards sällskap, 
hemska sekunder då Rickard med klippande ögon­
lock och ett vädrande blodtörstigt rovdjurshuvud 
ser sej omkring i lokalen efter betjäningen. Sedan 
drar han in luft som inför en djupdykning och me­
dan vi bildligt talat håller händerna för öronen ut­
stöter han ett vilt krigsrop med omedelbar verkan. 
En hovmästare kommer skyndande, blek men fat­
tad, och förfärad inför utsikten av ännu ett dylikt 
rop visar han upp sitt mest förbindliga ansikte, me­
dan vi, Rickards vänner, genom vår generade tyst­
nad och våra undergivna leenden söker be honom 
om ursäkt för Rickards räkning. Själva beställnings- 
scenen är en inte mindre pinsam historia. Efter en has­
tig blick på matsedeln bestämmer sej Rickard snabbt 
för vad vi skall ha och meddelar hovmästarn det i 
en dryg, vräkig ton som Georg påstår kommer av 
att Rickard fick sina första bestående barndomsin- 
tryck just under den värsta gulaschtiden efter förra 
världskriget.
— Han där, säger han och pekar på mej, ska ha 
ål, pilsner, OP.
140
Georg, den gamle vegetarianen, tilldelas en saftig 
biff, men varken han eller jag med min dåliga mage 
kommer oss för med att protestera, det vore som att 
gå till anfall mot en väderkvarn. Vi tröstar oss med 
att tänka att det i alla fall är fråga om en begrav­
ningsmiddag för en dålig vän och att det blir roli- 
gare sedan när det här obehagliga väl är över.
Det är då jag råkar titta på Maud och när jag 
väl har börjat se på henne är det mej omöjligt att 
slita blicken från hennes ansikte, det jag ser där är 
nämligen så omoraliskt, så förfärligt oanständigt att 
jag inte kan påminna mej att nånsin ha sett nagot 
liknande. Naturligtvis beror allting på att just jag 
är särskilt disponerad att upptäcka det omoraliska 
i hennes beteende, en vanlig iakttagare skulle givet­
vis säga: O vilken underbar lojalitet, vilket lyckligt 
äktenskap måste inte detta vara. Medan vi, som än­
då alltid varit Rickards vänner, ständigt bevittnat 
hans osympatiska uppträdande med ogillande miner 
utstrålar Maud en formlig beundran för hans bru­
tala sätt, under hela beställningsscenen glänser hen­
nes ögon vackert av en obotlig tillgivenhet, man kan 
gissa att hon tänker att just så där skall betjäningen 
behandlas och att hon skattar sej lycklig över att ha 
fått en man som kan konsten, som kan alla konster 
i vad det gäller det här att leva.
Medan vi sedan sitter och röker och väntar och 
berömmer musiken på grund av dess kvalitet, fast 
det i själva verket är dess buller som omöjliggör 
längre samtal som tilltalar oss mest, tänker jag att 
många och särskilt Källmans, som har känt henne 
länge, berömt Maud speciellt för hennes goda upp­
fostran och sagt att visserligen har hon en bror som
141
gör tennsoldater, men att hon trots detta är i besitt­
ning av en fulländad takt och att det säkert kom­
mer att göra Rickard gott att dagligen få umgås 
med henne. Rent principiellt, tänker jag, måste 
Maud alltså ogilla sådana klumpiga, sårande och bru­
tala umgängesvanor som Rickards, men därför att 
hon nu av en eller annan orsak tycker bra om ho­
nom accepterar hon också brutaliteten, obarmhär­
tigheten, ja vad värre är, vad omoraliskt är: av loja­
litet, av kärlek, låter hon sin beundran för Rickards 
person omfatta också hans beklagliga egenskaper, tar 
parti för den förolämpande Rickard och inte för den 
förfördelade, låter hela sin forna uppfattning om 
rättvisa och anständighet gå till spillo, hela hennes 
moraluppfattning måste bli skev och osymmetrisk. 
Ja, de osympatiska männens hustrur öppnar om möj­
ligt ännu hemskare perspektiv in mot den mänskliga 
ondskan än deras vänner, tänker jag.
Då slutar musiken men det gör inte så mycket 
för i detsamma kommer maten och spriten. Vi dric­
ker flitigt och skålar för det nyinstiftade äktenska­
pet, och Georg och jag innesluter även dörrnyckeln 
i våra skålar. Rickard och frun blir pratsamma och 
bryter loss ett stycke av bröllopet och serverar oss, 
det är en präktig kaka med brudnäbbar, brudkrona 
av guld och diamanter, klockringning, risgryn och 
landåer, spettekakor, Husmodern och Vecko-Jour- 
nalen, sju sorters vin, hundra gäster, därav flera 
landsfiskaler, präster och nämndemän, och tolv­
hundra telegram eller om det är bara tvåhundra. 
Rickard och frun kivas milt om antalet. Framåt 
stängningsdags kommer Georg och jag ihåg begrav­
ningen och Georg som med sin fulländade cynism
142
har lättare än jag att vara artig håller minnestalet 
över Rickard.
Han börjar med att påminna om den långa trog­
na vänskap som förenat oss och beklagar att denna 
vänskap nu för Rickards del från ett kroniskt skall 
så att säga löpa in i ett akut skede, ett skede då 
gamla vänner ses alltmera sällan för att så småning­
om kanske inte alls mera ses. Men, säger Georg, då 
infinner sej i stället minnena, då upplever man den 
forna vänskapen så att säga på ett inre plan och vem 
vill egentligen påstå att den formen av vänskap är 
sämre, är mindre stark, mindre viktig än den gamla?
Det vill ingen av oss påstå och Rickard är rörd 
och trycker oupphörligt våra händer och frun är 
också rörd och säger till Rickard att han kan vara 
stolt över att äga sådana vänner. Ja, allting slutar 
så förträffligt, när vi letar oss tillbaka ut mellan 
de tomma borden känner jag varmt till och med för 
den svarta hunden och böjer mej, fast det känns 
osäkert i knävecken, ner och smeker den och frun 
säger då att hundvänner kan man aldrig få för 
många av i det här landet. Men då Georg och jag 
står ensamma i vestibulen och väntar på de bägge 
makarna tar Georg cigarren ur mungipan och viskar:
— Det här du, det var den bästa begravningen 
på länge.
En stund senare står vi på gatan och tittar på 
bilarna och spårvagnarna och asfalten som är blank 
av regn och alla fasaderna på S:t Eriksgatan som är 
blodiga av neon. Sedan skils Georg från oss och 
Rickard säger bullersamt att Georg är en bra pojke, 
men att han brukar bli så lustig när han har druckit. 
Han tror alltid att han är homosexuell när han är
143
full och att han i nyktert tillstand är för feg för 
att leva ut sin homosexualitet, men Rickard för sin 
del tror att Georg är fullt normal och att det bara 
är den där bedrägliga känslan av kraft som den be­
rusade känner som får honom att tro att han för­
summar någonting när han är nykter och kraftlös. 
Analysen är naturligtvis alldeles riktig och ingen­
ting att skratta åt men Rickard och frun skrattar åt 
det Rickard har sagt så att de nästan viker sej 
dubbla.
Sedan vill Rickard ta en bil till Östra station och 
sätta av mej vid Sveavägen, men då säger frun att 
det är lika bra att åka spårvagn och Rickard fogar 
sej snällt. Jag tror det är Pelle som har sagt att 
Maud är snål och hon har naturligtvis blivit ännu 
snålare av att bara ha fatt ärva en hund och Rickard 
som var generös förr har också blivit snal. For­
meln för det harmoniska äktenskapet är tydligen att 
makarna övertar varandras dåliga egenskaper.
På spårvagnen händer någonting mycket drama­
tiskt. Vi står på sista vagnens bakre plattform och 
vagnen sätter igång sa hastigt att Rickard inte hin­
ner få hunden med sej upp. Refugen är full av folk 
och när den stora hunden försöker hoppa upp på 
fotsteget sopar den undan dem som star närmast 
spåret som käglor och många ropar dova hotelser 
efter Rickard och hunden. Spårvagnen ökar emeller­
tid bara farten och jag skriker at Rickaid att han 
skall släppa kopplet så hinner hunden i alla fall fatt 
oss till S:t Eriksplan, men Rickard skriker åt mej 
att den jäveln skall lära sej hoppa. Det är bara vi 
tre på plattformen och konduktören kan jag inte 
se till så jag frågar Rickard om jag skall dra i sig-
144
nalsnöret så vagnen stannar, men Rickard vrålar åt 
mej att den jäveln skall lära sej hoppa. Han böjer 
sej ner över fotsteget och skriker till hunden:
— Hoppa Björn, hoppa Björn, hoppa Björn!
Spårvagnen ökar farten ytterligare och till slut 
får jag ett intryck av att hunden inte orkar hänga 
med, den börjar släpa efter vagnen. Då vänder jag 
mej förtvivlad till hund- och barnavännen och frå­
gar henne:
— Ska vi inte låta stoppa vagnen?
— Hunden ska lära sej hoppa, svarar hon och 
ser ner på sin man, tittar beundrande ner på sin 
handlingskraftige man. Den obarmhärtiga ser be­
undrande på den obarmhärtige, men vem är obarm­
härtigast? Naturligtvis kunde jag stoppa vagnen 
själv om jag ville, men å andra sidan är det deras 
hund och inte min spårvagn.
Då brummar plötsligt stoppsignalen och vagnen 
stannar häftigt mitt på S:t Eriksbron. Konduktören 
måste ha observerat missödet från främre plattfor­
men. Av den häftiga knycken vid inbromsningen 
vacklar Rickard till och faller av och rullar några 
varv över asfalten. Men han har inte skadat sej, han 
reser sej snabbt och kommer lufsande mot oss med 
hunden efter sej. När han skall till att kliva upp igen 
kommer emellertid konduktören rusande och säger att 
Rickard är för berusad för att få följa med den här 
vagnen. Då märker jag hur lika varandra Rickard 
och hunden är när de står där och med tomma dum­
ma Ögon tittar upp mot oss på plattformen. Men det 
händer mera: just som konduktören skall till att ge 
klarsignal skjuter Maud milt undan honom och kli­
ver ner på bron.
10—472097. Dagerman, Noveller. 145
— Jag följer min man, säger hon majestätiskt 
och ger konduktören en blick, bräddad av hån och 
ambitiös stolthet.
Medan vagnen sätter sej i gång ser jag att de 
står där ett tag på brobanan och väntar att jag skall 
hoppa av och ytterligare förhöja effekten av Mauds 
effektfulla sorti. Men jag står kvar och vinkar åt 
dem med en kall kall hand. »God natt, god natt.» 
Men de vinkar inte tillbaka. Sedan ser jag hur Ric­
kard häftigt tar frun under armen och de går upp 
på gångbanan alla tre, de två pansarskeppen och den 
lilla kryssaren i deras kölvatten. Det fulländade äk­
tenskapets slagflotta forsar fram över S:t Eriksbron. 
En trottoar? Nej, de skulle kunna rensa en hel stads­
del. Om så skulle behövas.
146
DEN FRÄMMANDE MANNEN
Det är kvällen före en åsknatt. En kväll för foto­
grafier eller brevskrivning. Lugna, stilla brev om 
små saker till svala vänner eller avlägsna släktingar. 
Eller se på fotografier. En hel låda full att vräka ut 
på bordet. I skymningen ser det ut som om snö har 
fallit på mahognyskivan, för en del kort har fallit 
med ryggarna upp. Dessa kort fattar kvinnan mellan 
fingertopparna och slänger på rygg med en hyste­
risk rörelse, som när man vräker upp en flat sten 
under vilken man väntar att små djur skall myllra 
fram.
Det är varmt i rummet där detta sker och mannen 
viker ihop sin tidning och öppnar ett fönster. Han 
står tyst och ser ut ett tag på tomtens höga tallar 
och mörka granar. En osynlig asp prasslar på andra 
sidan vägen. Kvinnan ser upp från korten och be­
traktar länge mannens rygg. Den är smal och kutig. 
Skjortan är fuktig och sluter sig kring ryggen som 
ett nytt skinn. Oföränderligt blå stiger en rökpelare 
upp ur hans huvud. Ja, så ser det ut, fast så är det 
ju inte.
När mannen sätter sig mitt emot henne vid bor-
147
det tutar en bil långt borta. En svag vind blåser in 
gardinerna i rummet men når aldrig fram. De vita 
gardinerna faller tyst tillbaka. Det ser ut som om 
vinden andades in dem. Lyssnar man till alla ljud 
som finns är det hårda ljudet av fotografier som 
tas upp från bordet, granskas och åter läggs ned det 
tydligaste. Andra är en svag knackning i ett rör i 
källaren och från en fågel som sitter i en rosenbuske 
tätt vid fönstret och ibland sänder ut en klar, gäll 
flöjtton.
Mannen skjuter tillbaka sin stol och går fram till 
radion som står i hörnet under klockan. Men när 
han skall till att knäppa på den hejdar han handen 
mitt i rörelsen. Han vänder sig sakta med en lång 
framåtböjning och ser på hustrun och märker då 
att hon har suttit och betraktat honom, medan han 
varit bortvänd. Det berör honom obehagligt, känns 
som om han vore bevakad och han vågar inte vända 
sig om och ställa på radion. Men han skulle i alla fall 
inte ha gjort det. Jag skulle i alla fall inte ha gjort 
det, tänker han, det är inte radion jag vill höra. Men 
säger hon ingenting snart blir jag tokig.
Men hustrun säger ingenting. Hon håller upp ett 
kort i handen, kisar när hon ser på det som avbil­
dade det en sol som bländade henne. Åter sitter han 
mittemot henne vid bordet och ser på henne, ser på 
hennes händer, ser på hennes ögon som milt och 
stort vilar på en död händelse. På måfå tar han ett 
kort bland de många på bordet, vill bara kasta en 
aldrig sa lätt blick på det, men fängslas av motivet, 
den bortglömda händelse som inte finns längre och 
som bara har funnits en liten stund för länge länge 
sen. Han och hustrun sitter i en gunga på ett nöjes-
148
fält. Ett nöjesfält på landet måste det vara, för det är 
en mycket enkel gunga och lite folk runt om. Han 
håller hustrun om axlarna, eftersom gungan är så 
trång att de annars inte skulle få plats i den. Om 
en stund lägger han kortet på bordet och blundar 
med två fingrar tryckta mot ögonen för att försöka 
se sig tillbaka till detta bortglömda nöjesfält. Så 
många nöjesfält har de inte besökt tillsammans, men 
ändå är det hopplöst. Hur han än låter sin fantasi 
och sitt minne bygga upp nöjesfält i det förflutna, 
lantliga nöjesfält med primitiva gungor, lyckas han 
ändå inte rekonstruera det riktiga.
När han tar fingrarna från ögonen efter att de­
finitivt ha gett upp hoppet ligger kortet inte längre 
framför honom. Hustrun har tagit det ifrån honom 
och sitter nu och ser på det. Han lutar sig fram 
över bordet och betraktar ängsligt hennes min för 
att se vilket intryck kortet gör på henne. Först mär­
ker han ingenting, hon behåller samma kyliga, milt 
ironiska min, den som man har när man lyssnar till 
andras berättelser om sina drömmar. Ögonen är lugna 
och stadiga och röjer inte en glimt av igenkännande. 
Men plötsligt har det otroliga hänt. En häftig för­
ändring har inträtt med hustruns ansikte, det ut­
trycker med ens ett livligt intresse och ögonen 1er 
som när man plötsligt återfinner ett kärt, men länge 
försvunnet ansikte. Det förefaller honom otroligt 
men ändå är det så att någonting, som han inte 
längre kan påminna sig ha upplevt, hos henne väc­
ker ljuva eller i varje fall behagliga minnen till liv. 
Långsamt lägger hon ner kortet, knäpper händerna 
över bordet och ser på honom eller åtminstone i hans 
riktning.
149
4.0
— Minns du, säger hon lågt liksom för att inte 
med ett alltför högt tonfall få den tunna tråd att 
brista med vilken nuet, detta ögonblick vid ett bord 
i en förortsvilla, är förenat med ett förflutet ögon­
blick i en gunga på ett nöjesfält.
Några sekunder har mannen ännu på sig och han 
töjer dessa små sekunder till bristningsgränsen medan 
han febrilt letar efter detta försvunna minne. Mil­
joner lådor drar han ut. Han befinner sig i ett lager 
för nöjesfältsminnen och söker med darrande hän­
der i alla dessa lådor, som alla är fulla med nöjesfält: 
nöjesfält i regn, stora, elegant arrangerade nöjesfält 
i metropoler, små små i avkrokar med spående zi­
genare och en fjärdingsman som går omkring och 
kontrollerar att roulettmakare och kortkonstnärer 
inte skojar upp folk. Han sluter ögonen och mörkret 
slits sönder av en gräll virvel av gungor, spelauto­
mater, dansköer och skjutbanor. Men det rätta nö­
jesfältet upptäcker han ingenstans, och tiga kan han 
inte längre. Han öppnar ögonen och möter hustruns 
blick från andra sidan bordet. Hans dåliga samvete 
gör att han finner blicken både förväntansfull och 
nyfiken.
— Nej, säger han slutligen och slår ner ögonen, 
tyvärr inte.
Det är tyst i rummet ett litet tag. Bara garage- 
dörren knirkar svagt, kanske sprang en katt igenom 
den. Ynglingar som åker cykel förbi svär skränigt 
över någonting obekant. Hustrun trummar mot 
bordsskivan med ett pekfinger. Så gör annars bara 
män, tänker han. Om hon inte gjorde det kunde 
jag ha gjort det, suttit och knackat mot bordet tills 
hon tvingades att åter tala till mig. Nu är det hon
.portes ■
som tvingar mig, bara for att jag rakar ha glomt 
ett flyktigt besök på ett nöjesfält för länge, länge 
sen.
Han försöker bagatellisera det som har hänt, slå 
bort det med ett morskt kast på huvudet för att 
få håret ur pannan, men det lyckas honom inte. Han 
känner en svag, men irriterande tydlig känsla av 
skam. Det är som att ha misslyckats vid ett prov 
eller en tentamen, och ju längre tystnaden varar ju 
mer mättad med skam blir den. Till sist förstår han 
att han måste säga nånting, det kan vara vad som 
helst, för att inte nederlaget skall bli alltför full­
ständigt.
— Jag läste just i tidningen i dag, säger han tve­
kande och letar febrilt efter något att berätta, något 
märkligt som skall kunna kasta ett skimmer av 
märkvärdighet också över den som berättar det.
Hustrun hör upp med trumningen, men när man­
nen inte förmår fylla ut tystnaden börjar hon igen.
— Jaså, säger hon och 1er kallt.
Äntligen finner han det.
— Amerikanarna har uppfunnit ett nytt sätt att 
avrätta dödsdömda, säger han och tiger ett ögonblick 
för att fortsättningen skall få den rätta effekten.
— Jaså, säger hustrun och slutar knacka.
— Dom skjuter två pilar i vattnet. Det bildas 
gas vid nerslaget. Två andetag behövs det innan dö­
den inträder, säger man.
— Vad för slags pilar, undrar hustrun.
Mannen tänker efter ett tag, men det stod fak­
tiskt inte.
— Vet inte, säger han, det stod inte.
— Kanske tombolapilar. Från något nöjesfält, sä-
151
ger hustrun och ser på honom tills han blir förvir­
rad och skamsen igen.
— Vet inte, säger han. Det stod inte.
— Vad var det för vatten då, undrar hustrun.
Vad för vatten? Så löjligt, det stod inte heller. 
Det borde han ändå ha tänkt på att den som han 
berättade det för skulle vilja veta.
— Vet inte, säger han, det stod inte.
Ett nytt misslyckande. Han har bara gjort sitt 
fall ännu hopplösare genom att berätta en så en­
faldigt formulerad notis för henne. Notisens enfald 
drabbar också honom själv. Det blir alldeles stilla i 
rummet, dödstyst. Åskvädret som väntas till natten 
trycker mot jorden med en het, förfärlig tyngd. 
Fågeln har lyft och är borta. Nerifrån samhället 
hörs inte ett enda av de vanliga ljuden: spårvagnar 
som kvider i en kurva, sprängskott eller tutande 
bilar. Inte en vind rör gardinerna.
— Det blir åska, säger mannen, det blir säkert 
åska till natten.
Hustrun säger ingenting, vänder sig bara och ser 
ut genom det öppna fönstret. Hon leker med korten 
igen, håller upp dem framför ögonen och låter dem 
sedan falla mot bordet när hon betraktat dem till­
räckligt länge. Plötsligt hejdar hon sig mitt i en 
upphämtningsrörelse och börjar stirra på mannen 
med en oerhörd förvåning. Han har nämligen skrattat 
till, men inte något av sina vanliga halvhöga, gene­
rade skratt utan högt och trotsigt.
— Kan du tänka dig så löjligt, säger han och gri­
per krampaktigt om bordskanten liksom för att häm­
ta styrka ur träet, att jag med mitt goda minne skulle 
ha glömt bort det där nöjesfältet! Jag måste ha varit
152
sjuk på något sätt när vi var där, annars skulle jag 
alldeles säkert ha kommit ihåg det. Jag slår vad med 
dig om att det inte finns ett enda kort bland dem 
som ligger på bordet som inte jag minns när det togs.
Hustrun tar några fotografier på måfå ur en hög 
och räcker honom dem utan att säga ett ord. Man­
nen tar emot dem med ett belåtet leende. Äntligen 
ett tillfälle att rehabilitera sig. Hustrun sysslar inte 
längre med fotografierna. Hennes händer ligger stilla 
på bordet och ögonen iakttar oavvänt mannens an­
sikte. Hans oväntade intresse för korten gör henne 
först misstänksam. Sedan rör det henne. Mannen 
håller i korten med höger hand och 1er medan han 
bereder sig att se på det första. Plötsligt 1er kvinnan 
också, avståndet mellan dem har med ens smält sam­
man och hon har blivit en spegel för mannens leen­
den.
Det är då det oförklarliga händer. För hennes 
ögon ser det ut på det sättet att mannen med en 
gång inte längre ler. Leendet fryser ner, kryper in i 
munvinklarna som blir bittra och hårda. En kort 
stund uttrycker ansiktet ingenting annat än brist 
på leende. Sedan öppnar sig ångesten långsamt i det 
som en blomma.
För mannen är det på det sättet att han sitter i 
det kvava, tysta rummet och betraktar ett foto­
grafi, en bild av sig själv och hustrun. De sitter 
tillsammans på fotsteget till en bil. Han ser ner i 
marken. Hans skarpt markerade vänsterbena ser ut 
som ett kritstreck på hans huvud. Hustrun ser upp 
mot kameran, barnsligt förväntansfull med trutande 
mun. Bilen, av vilken man bara ser ett mycket litet 
parti, gör ett intryck av att vara ny och stor. Och
153
.3
så långt är allt gott och väl. Det katastrofala är bara 
att han inte för sitt liv kan erinra sig det tillfälle 
när bilden togs. Har han alls varit med om det? Det 
förefaller otänkbart att han med sitt goda minne 
skulle ha kunnat sitta på fotsteget till en väns bil, 
en väns ty på främmande bilars fotsteg siar man väl 
sig inte ner och låter sig fotograferas, och att sedan en 
så markant episod totalt skulle ha kunnat falla ur 
hans minne. Vid den tidpunkten bilden togs och det 
måste ha varit ganska länge sedan eftersom papperet 
gulnat kan han inte ens erinra sig att de skulle ha 
haft en vän med bil. Och ändå är hans eget ansikte 
där som ett orubbligt bevis pa fotografiets sanning.
Irriterad och orolig bade därför att minnet bedrar 
honom så fatalt och därför att hustrun iakttar ho­
nom med ett så närgånget intresse fäster han i stället 
ögonen på det andra kortet för att snabbt och be­
slutsamt besegra dess hemlighet. Aha, mitt kontor, 
tänker han på en gång. Hustrun sitter med korslagda 
ben uppklängd på lians skrivbord. Själv sitter han i 
sin vridbara stol och 1er ett stilla kontorsleende. Allt 
är gott och väl. Inte för att han minns det tillfälle 
när bilden togs, men platsen är honom i varje fall 
välbekant. Men det är då han gör sin förfärliga upp­
täckt, upptäckten att ingenting stämmer. Det är 
visserligen ett kontor de befinner sig i, men ett 
främmande kontor, inte möbelfirmans kontor där 
han arbetat i snart fjorton år. Skrivbordet är för det 
första inte hans, det är mycket massivare än hans 
eget och belamrat med föremål som är honom främ­
mande och likgiltiga. Och på väggen ovanför skriv­
bordet som annars är fullhängd med planscher över 
olika möbeltyper hänger en enda tavla, en tavla före-
154
ställande en livbåt i hög sjö, samma som pa järn­
vägsstationer hänger eller hängde ovanför insam- 
lingsbössor till förmån för skeppsbrutna.
Förfärad inför utsikten av ännu ett misslyckande 
griper han med en häftig, hård rörelse tag i kort 
nummer tre. Nu är han sa till sig att han nästan 
river sönder det av idel upphetsning. Motivet lugnar 
honom emellertid något. En badstrand, tänker han 
och ger sig själv en insprutning med lugn, inte kan 
någon begära att jag skall kunna minnas alla bad­
stränder som min hustru och jag blivit fotograferade 
tillsammans på. Det här är en absolut oidentifierbar 
badstrand med sand, strandgräs och parasoller pa 
avstånd. Hustrun och han sitter tillsammans i san­
den, men de är inte ensamma. Om de hade varit 
ensamma hade allt gått att förklara, men här sitter 
han i sanden mellan tva kvinnor, sin hustru och en 
alldeles okänd kvinna och om de hade suttit pa ett 
oskyldigt, normalt sätt hade allt ändå inte varit så 
hopplöst — men som nu! Han haller sina armar 
beskyddande om bägge kvinnornas axlar. Den okän­
da borde alltså inte vara okänd. Det måste vara en 
mycket nära bekant. Det skulle aldrig falla honom 
in att så oblygt omfamna en främling. Men hur 
länge han än betraktar den andra kvinnans ansikte 
förmår han inte locka fram ens en bekant linje ur 
det. Det är och förblir en främlings ansikte.
Då resignerar han med en dov förtvivlan, samma 
förtvivlan som fyller rummet och den kvava som­
marskymningen utanför fönstret, och haller upp det 
fjärde kortet, den drunknandes näst sista halmstrå, 
framför ögonen, liksom för att hypnotisera sitt ill­
villiga minne. Men det hjälper inte. Mot detta hjäl-
155
72 IC h 307172 SC ■Wenteetgemitedt2
per ingenting. Hustrun och han befinner sig uppe 
på en terrass högt över en stad, högt över en främ­
mande stad. Hustrun har klättrat upp på balustra­
den och sitter på den med kroppen vänd utåt sta­
den, medan hon med ena handen stödjer sig mot 
mannens axel. Mannen lutar sig mot stenbarriären 
och ser ut att dricka utsikten med sina ögon. Kor­
tet är taget i profil och djupt under dem skönjer 
man tydligt stadens torn och stenmassor, en hög 
fabriksskorsten som fortsätter upp mot fotografiets 
övre kant och en kyrka med stubbat torn, liksom 
avbrutet på mitten. Av alla utsikter han sett i alla 
städer han besökt finns det ingen som påminner om 
den här. Och ändå står han där bredvid hustrun 
och betraktar den med vidöppna ögon.
Det sista kortet vågar han knappt fästa blicken 
på. Det är outhärdligt hett i rummet och svetten 
kryper på hans kropp. Han upplever sig själv sit­
tande på en mjuk stol i detta fruktansvärt kvava 
rum, han ser sig själv med hustruns eller i varje fall 
någon annans ögon: genomsvettig, röd av förlägen­
het och skam, med munnen uppspärrad av förvå­
ning och rädsla och handen som tar det sista kortet 
och lyfter det någon decimeter upp från bordet är 
spöklikt vit och skälver.
Genast han kastat en första förberedande blick på 
kortet blir han i alla fall en smula lugnare. Det är 
två människor som står under ett träd, en ek an­
tagligen, och håller varandra under armen. Den ena 
av dessa människor känner han igen, det är hustrun, 
men den andra, mannen, är honom fullständigt obe­
kant. Låt vara att det är pinsamt att mitt minne 
sviker mig beträffande förflutna händelser där jag
själv spelar med, tänker han, men att jag inte på­
minner mig saker som jag själv inte upplevt, det 
kan hon då inte anklaga mig för. Han känner ett 
häftigt agg mot hustrun därför att hon sitter all­
deles tyst mitt emot honom och avtvingar honom 
skam och rädsla. Med en otålig rörelse slänger han 
till henne kortet med den okände mannen, denna 
absolute främling vars solbelysta ansikte inte väcker 
det minsta minne till liv hos honom.
— Vem är den karln som du står med under eken, 
eller vad det är, säger han nästan förebrående till 
hustrun.
Hustrun ser på kortet ett enda ögonblick. Sen 
ser hon upp och mannen blir bestört över den ome­
delbara förvåning som hennes ansikte speglar.
— Du själv, säger hon utan att upphöra att se på 
honom.
Då reser han sig sakta från bordet pressande mot 
taket hela den fruktansvärda tyngd som ligger på 
hans hjässa. Medan han ytterst långsamt lämnar 
rummet säger han:
— Jag går ner i källarn ett tag och hugger ved 
till öppna spisen.
Han vänder sig om i dörröppningen och ser att 
hustrun betraktar honom med en oroande ihärdig­
het. När han kommer ut i hallen skyndar han ge­
nom den så fort han kan för att undvika spegeln. 
Någonting förfärligt har med ens fallit honom in. 
Att minnet sviker en gång vid betraktandet av ett 
gammalt fotografi kan vara förklarligt, ja kanske 
till och med naturligt. Andra gången innebär heller 
ingen katastrof, men den tredje är oroande och av 
fjärde och femte gångerna måste man dra slutsatser
157
B-E8Xsl2.7tuTeNTTEst-iT-fethen.:
— och att inte ens känna igen sig själv, det är så 
ödesdigert att varje spegel blir en förrädare. Vem 
vet på förhand vilket ansikte den skall spegla?
I källaren sätter han sig på sågbocken och vilar ut 
efter chocken. Efter en kort stund hör hustrun så­
gens snabba gnisslande genom torr ved. Hon samlar 
ihop korten och lägger dem tillbaka i kartongen. 
En flygmaskin dånar fram över samhället på låg 
höjd, som ett förebud till askvädret. Hon gar fram 
till fönstret och tittar ut. Orörliga molnbankar står 
tätt packade över skogen och släpper då och då ner 
en tung mörk skymning. När flygplanet försvun­
nit är det åter alldeles tyst. En ensam hund kom­
mer strykande längs vägkanten och gnäller oroligt 
medan den tassar förbi huset. Ett ögonblick är det 
tyst också nere i källaren. Så hörs det hårda snabba 
ljudet av trä som klyvs med en vass yxa. Hon ar 
het om pannan och trött som efter en genomvakad 
natt och går in i sängkammaren och öppnar ett 
fönster.
När hon ligger i sängen kommer det lite ensam 
vind och rör gardinerna. Hon ligger naken under 
filten och nu viker hon upp den för att bli svalkad, 
men vinden är för kort och nar henne inte. Mannen 
är fortfarande i källaren. Han sagar igen, i surt en­
vist trä nu, gnisslet låter missnöjt och grälsjukt. Han 
behövde inte arbeta så länge, att ordna lite ved till 
öppna spisen behövde inte ta en så förfärlig tid. Hon 
får för sig att han undviker henne, att han hålls 
nere i källaren därför att han inte kan vara i hen­
nes sällskap. Det har han visat många gånger förr, 
men aldrig på ett så uppenbart sätt.
Just under ett uppehåll mellan sågning och hugg-
158
ning kommer äntligen den första blixten. Hon lig­
ger på rygg i sängen och betraktar den lugnt genom 
det öppna fönstret. En gren av eld avtecknar sig 
mot den svarta väggen av moln och mörker, men så 
långt borta att det inte ens hörs någon knall. Men 
långsamt kommer ovädret närmare. En vass blixt 
som kör sitt heta spjut ner genom det tunga moln- 
massivet, följd av ett muller svagt som en hark- 
ling. Sedan ändrar blixtarna plötsligt karaktär, mis­
ter sina fasta konturer, försvinner i ett moln av ljus, 
bländande och avslöjande som det plötsliga ljuset 
från en fyrverkeripjäs. Samtidigt blir mullret star­
kare, ja förvandlas också det, är inte längre dovt 
utan skarpt och sönderslitande. Det later som om 
gud står där uppe i rymden oändligt högt ovanför 
villan och med vreda rörelser sliter sönder jätteku- 
vert. Uppehållen mellan ögonblicken av ljus och 
sönderrivningar är inte stora men ända sa pass langa 
att hon hinner observera vad som händer i huset.
Mannen har slagit fast yxan i huggkubben. Snart 
hör hon honom gå uppför källartrappan, genom hal­
len och in i badrummet. Vatten spolar, hon hör ho­
nom gnida in händerna. Om en stund gurglar han 
sig. Under ett långt ögonblick av mörker hörs det 
sedan inte ett ljud från badrummet, men plötsligt 
kommer ett gällt, förfärande ljud som får henne 
att sätta sig upp i sängen. Det låter som om mannen 
har krossat en spegel eller möjligen slagit sönder ett 
glas mot badrumsgolvet, men inte tappat det utan 
med våldsam kraft slungat det mot plattorna. Allt 
lugnar sig emellertid. Kanske har bara en olyckshän­
delse skett. Hon hör honom komma tassande i toff­
lor genom vardagsrummet och försiktigt öppna dör-
159
ren till sovrummet, som om han antog att hon sov. 
Hon kryper ner under filten och kastar en blick 
mot dörren. Precis då blir rummet ljust, fylls till 
brädden av ett grönt klart ljus och i detta ljus ser 
hon honom stå framför sin säng vit i ansiktet, med 
läpparna hårt sammanbitna liksom för att hindra 
ett skrik att tränga fram och händerna utsträckta 
framför sig som när man vandrar i mörker.
När ljuset slocknat och knallen rullat undan hör 
hon honom hastigt klä av sig och kasta sig på sängen. 
Han säger inte ens god natt, tänker hon trotsigt. 
Att han skall komma till henne eller ens smeka henne 
över kinden och halsen innan hon somnar har hon 
för länge sedan upphört att vänta på. Medan hon 
väntar på nästa blixt hör hon honom ligga och vrida 
sig i sängen, tydligen oförmögen att somna. Till slut 
går han upp med en butter ursäkt vars ord hon inte 
uppfattar, söker i mörkret med fötterna efter toff­
lorna, kastar nattrocken över axeln. När ljuset ögon­
blicket därpå exploderar ser hon honom stå i dörr­
öppningen med ansiktet vänt mot fönstret och med 
en otänd cigarrett mitt i munnen. Han står stilla 
tills dånet är förbi, och i det han lämnar rummet 
säger han knappt hörbart till hustrun att han går 
upp på sitt rum för att hämta en bok. Hon hör ho­
nom stanna ett ögonblick vid öppna spisen och tän­
da sin cigarrett med en tändsticka som han tagit 
från spiskransen. Sedan tassar tofflorna genom rum­
met, ett svagt djurlikt ljud som för första gången 
berör henne obehagligt. Hon hör trappan knaka när 
han går uppför den och sedan de små knäppningar­
na i plankorna när han är uppe på övre botten. När 
han befinner sig mitt över hennes huvud tränger
i6o
ljudet från tassandena ner till henne. Sen kommer 
en blixt, omedelbart följd av en våldsam skräll. 
Fönsterrutorna klirrar svagt. En dörr slår igen där 
uppe. Mannen har gått in i sitt rum och stängt dör­
ren bakom sig.
Kvinnan är nu mycket trött. Åskvädret har ännu 
inte medfört någon befrielse. Trycket är kvar och 
den dova värmen. Åskvädret har bara lyst på rum­
mets kvavhet, inte sprängt sönder den. Hon sluter 
ögonen och trycker in huvudet hårt i kudden, fast 
besluten att äntligen sova. Ibland spelar ljus över de 
slutna ögonlocken men blixtarna lockar henne inte 
längre att öppna ögonen. — Somnat måste hon ha 
gjort, i varje fall är det en smäll som får henne att 
rycka till och förvirrat slå upp ögonen. Det är all­
deles mörkt i rummet och någon åsksmäll var det 
inte, ljudet kom från någon del av huset. Hon lyss­
nar, men det hörs inte ett ljud. Hon känner efter 
med sin hand i mannens säng, men den är tom. Då 
minns hon på en gång att mannen gått för att häm­
ta en bok. Tydligen är han nu på väg ner efter att 
ha stängt dörren till sitt rum.
Medan hon ligger halvvaken och undrar över den 
häftighet med vilken dörren måste ha farit igen sät­
ter stegen plötsligt igång. Mannen går över hennes 
huvud och ännu inte riktigt vaken tänker hon att 
det är underligt att han går så tungt och med så 
långa, långsamma steg. I vanliga fall har han när­
mast en trippande gång, snabb och kvinnlig. Innan 
han har hunnit fram till trappan lyfter hon huvudet 
från kudden och skakar på det liksom för att skaka 
bort ett obehagligt intryck eller minnet av en otäck 
dröm. Hon lyssnar förundrat till de hårda, smäl- 
II —472097. Dagerman, Noveller. i6i
lande stegen på övre botten. Han måste ha bytt skor 
på rummet, tanker hon, nar han gick upp hade han 
han ju bara tofflor. Men vad som får henne att häf­
tigt spritta till och med klappande hjärta sätta sig 
upp i sängen är nånting som händer på själva trapp­
avsatsen. Han har stannat där uppe och en liten 
stund hörs det ingenting, men plötsligt bryts tyst­
naden av ett fruktansvärt hostanfall, en skallande 
hosta som tycks eka mellan husets alla mörka väg­
gar och till slut göra den hysteriskt stor. Instinktivt 
sätter hon händerna för öronen av fruktan att trum­
hinnorna inte skall hålla hur absurd denna fruk­
tan än förefaller henne.
Den sjukes hosta, för så förfärligt kan inte en 
frisk människa hosta, upphör emellertid ganska 
snart. Hon tar händerna från öronen och sjunker 
ner i sängen och i sin egen oerhörda förvåning. Hon 
har aldrig vetat om att han var sjuk och framför 
allt har hans lungor alltid varit friska och starka. 
Medan hon hör stegen slå mot trappans lister förvå­
nar hon sig över att mannen köpt ett par nya skor 
utan hennes vetskap och till på köpet ett par med 
tåjärn, som han tidigare alltid avskytt därför att de 
är så indiskreta.
Sedan det sista trappsteget är passerat följer ett 
ögonblick av mycket stark tystnad, en sådan tyst­
nad som gör människor ensamma. Ett ögonblick 
tror hon sig höra den gälla klangen från en cykel- 
ringklocka men ljudet är så hastigt över att hon tar 
för givet att hon hört miste. Det kommer därför 
först som en lättnad för henne när tystnaden äntligen 
bryts. Mannen får ett nytt hostanfall nedanför sista 
trappsteget och nu, på samma plan som hon, är host-
162
=======T====T= TAECE
ningen ännu mer fruktansvärd än där uppe. Utan 
att riktigt göra klart för sig vad hon gör eller var­
för hon gör det och vad det betyder att hon handlar 
på det sättet kryper hon ner under filten och drar 
den upp över ögonen. Men filten skyddar inte hen­
nes hörsel. Hon hör både när hostattacken äntligen 
upphör och när stegen, hårda ocli langsamma, kom­
mer emot henne.
Jag vill inte se honom, tänker hon, han lever bara 
för att plåga mig. Det var så länge sen han smekte 
mig att jag skulle hata honom om han försökte nu. 
Inte god natt kan han säga en gång. Av en svag 
knarrning som tränger in i hennes öra förstår hon 
att dörren öppnas. Mannen står i rummet och hon 
inbillar sig att han står och försöker upptäcka henne 
i mörkret. Natten har inte ett ljud och nu fruktar 
hon bara den förfärliga hostan, men den kommer 
inte. I tystnaden börjar mannen klä av sig. Han 
klär av sig på ett mycket märkvärdigt sätt, tappar 
en sko på sängmattan och trots att den faller mjukt 
åstadkommer den ändå ett avsevärt buller, ett bru­
talt slag mot hennes spända nerver.
Varför har han klätt på sig, tänker hon, han gick 
ju härifrån i pyjamas. I detsamma slår en omiss­
kännlig doft ner över henne, hon drar in mycket 
luft genom näsan och identifierar den genast. Det 
är cigarrök, lukt från en stark cigarr. Men när han 
lämnade henne tände han en cigarrett. Cigarrer har 
han aldrig tålt. När mannen äntligen klätt av sig 
hör hon hur han går fram till sitt nattduksbord och 
lägger ner nånting på det. Boken, tänker hon, bo­
ken som han skulle hämta. Men som papper har det 
inte låtit och om det inte vore så mörkt skulle hon
163
titta upp över filtkanten och se vilket hårt föremål 
han lagt, ja nästan slängt ifrån sig på nattduksbordets 
ömtåliga trä. Sedan hör hon förvånad hur mannen 
på bara fötter plötsligt lämnar rummet och går 
fram till radion i hörnet av vardagsrummet och bara 
väggen skiljer hennes huvud från mannen som har 
knäppt på radion och med mycket buller och gälla 
visslingar söker nattliga stationer. Plötsligt har han 
fångat in musik, en mörk jazzmelodi som sprutar in 
i sovrummet och väcker allt hos henne som legat i 
dvala. Musiken avbryts av en glättig mansröst som 
på hård amerikanska uttalar några tyska stadsnamn: 
Frankfurt, Stuttgart, Munich, Nuremberg. Sedan 
tystnad. Mannen har knäppt av.
Åter står han i rummet, men inte länge. Han 
kastar sig nästan genast ner i sin säng, vräker över 
sig täcket, vrider sig på madrassen tills han finner 
det rätta läget. Hustrun är alldeles spänd i kroppen 
där hon ligger orörlig under filten. Om han kom­
mer biter jag, tänker hon och masserar oupphörligt 
sin tunga med framtänderna. Men han kommer 
inte. Han tycks somna och om en stund lyssnar 
hon förundrat till dessa andetag, dessa okända an­
detag. Många gånger har hon legat vaken, sedan 
mannen somnat om kvällarna, »överlevt» brukar 
hon kalla det, och lärt sig känna igen hans an­
detag bland världens alla andra. De här andetagen 
är annorlunda, tar mera plats, är mer högljudda. 
Nattmusiken, tänker hon, kläderna, skorna, stegen, 
hostattacken, cigarren. Hon ligger alldeles stilla, vå­
gar knappt andas medan det fasansfulla beslutet, det 
enda som återstår, mognar i henne. Det är kvavt 
som i en ugn och det heta mörkret slår i vågor in
164
genom fönstret. Efter en lång väntan, under vilken 
hennes kropp täcks av svett och hennes ansikte 
dränks av tysta tårar vågar hon äntligen vika undan 
filten och krypa ur sängen. Utan att ett knäpp har 
hörts står.hon till sist på mattan mellan sängen och 
det öppna fönstret och ser andlöst ut. En snabb cy­
kel fräser förbi på vägen och långt borta tänds en 
blixt över skogen, den slingrar som en orm av eld 
ner mellan träden. Hon vänder sig hastigt om och 
hinner se den grova konturen av mannens kropp, så 
annorlunda att hon måste ta stöd mot fönsterbrädet 
för att inte falla.
När hela världen vilar i ett ofantligt, djupt mör­
ker tassar hon runt sin säng och runt mannen, 
upp vid hans sida och fram till hans nattduksbord. 
Han sover alltjämt lika djupt, fast hon tycker att 
bultningarna från hennes hjärta och det våta ljudet 
när hon sväljer av nervositet skulle ha väckt honom 
för länge sedan. Hon tar upp föremålet som han 
burit ner från sitt rum. Det är ingen bok; hennes 
fingrar säger henne att det är en hammare, tung 
och luktande ny. Med hammarskaftet krampaktigt 
slutet i ena handen böjer hon sig ner över den so­
vande mannen och blottar försiktigt hans huvud som 
när man lyfter duken från en döds ansikte för att 
betrakta det en sista gång. Och när rummet fylls 
av ett fruktansvärt ljus från en osynlig lampa driver 
hon med en ohygglig känsla av befrielse hammaren 
rätt in i den främmande mannens svettglänsande 
tinning.
165
MÄN MED KARAKTÄRER
En jägmästare har benlindor, gröna eller grå. Den 
här går aldrig ut utan gevär och går aldrig ut utan 
att ha bråttom, utan att halvspringa genom byn så 
dammet slår upp över vristerna. Alla hälsar på ho­
nom men själv hälsar han aldrig tillbaka, kanske 
därför att han har så förtvivlat bråttom att han inte 
hinner se de mötande som alltid saktar farten och 
viker åt sidan när de ser honom komma. Ibland stan­
nar de alldeles vid dikeskanten och vrider huvudet 
när han passerar och tycker sig se att jägmästarn 
leder en hund i band, en stor osynlig hund som han 
spetsar läppar mot, som han rättar sina långa steg 
efter och som så helt upptar hans uppmärksamhet 
att han inte kan fångas av nånting annat. Folk knuf­
far varandra med armbågarna men skrattar inte, 1er 
inte ens, låter bara varandra veta att de har märkt 
det där med hunden.
Uppför betongtrappan till Cederbloms Speceri- 
handel hoppar han i två skutt och gummor som 
stått där nedanför och bjudit varann på nässnus 
kilar förskräckta åt sidan. När han kommer in i 
affären hakar han av geväret, står bredbent mitt på 
det nyskurade trägolvet och väger vapnet i rem-
l66
men tills han hittar medelpunkten. Först då går han 
fram mot disken och alla ögon som stirrat pa honom 
med uttryck av nyfikenhet eller förvirring får brått 
att återvända till diskens mässingskanter. När ge­
väret står med kolven tätt tryckt mot golvet sticker 
pipan upp ett par centimeter ovanför diskens kant 
och de två kvinnliga expediterna får ett skrämt ut­
tryck i ansiktet när de med nervösa rörelser ställer 
ner påsar och kartonger framför sina kunder. Nar 
det är hans tur lämnar jägmästarn en maskmskriven 
lapp till biträdet. Inte ens när biträdet lågmält för­
klarar att en vara är slut får man höra honom säga 
ett ord. Han bara skakar ogillande på huvudet eller 
rycker på axlarna liksom för att befria sig från det 
obehag som biträdets upplysning kan ha gett honom. 
Jägmästarn handlar alltid samma saker; proviant till 
sina utflykter i skogarna: konserver, hårt bröd, 
mesost, apelsiner, kaffe, kondenserad grädde eller ut­
präglat manliga ting som man förknippar med styr­
ka, ensamhet och överlägsenhet: benlindor, kängfett 
av ett exklusivt märke, dyr piptobak, förnämliga 
piprensare, fickflaskor för fältbruk eller stift till 
cigarrtändare. När varorna står framför honom pa 
disken stoppar han själv ner dem i sin ryggsäck och 
hindrar genom sina tvära rörelser biträdet från att 
hjälpa honom. Ingen i byn har hört honom be om 
hjälp och alltså har ingen heller hört honom tacka. 
Ingen har sett en tändsticka slockna för honom när 
han tänt en pipa i blåsten på vägen eller hört honom 
svära därför att han fått en sten i skon. Jägmästarn 
händer ingenting av det som kan göra andra män­
niskor löjliga, ingenting som man kan skratta åt eller 
le över; men man väntar.
167
En dag kommer jägmästarn in i handelsboden och 
köper en duk. Den dagen har han lämnat geväret 
och ryggsäcken hemma. Han bär inga handskar och 
allmänt blir man nog förvånad över att han har så 
små händer, så små och så vita, nästan fruntimmers­
händer. Han röker en cigarrett som ser förkrossande 
liten ut där den sitter mitt i det stora röda ansiktet. 
Han bär sig besynnerligt åt medsamma han kommer 
in hos Cederbloms, går inte fram till stora disken 
utan till den lilla glasdisken ner till vänster i gången 
där det finns saker som byns människor brukar stå 
och fnittra åt men aldrig köpa: billiga halsband, 
brokiga badkappor, imiterade armlänkar, mascots, 
granna sidenbaddräkter (till vilken sjö här mitt inne 
i skogen?), cigarrettmunstycken och örhängen. Över 
detta museum över stadens fåfänga står jägmästarn 
lutad en bra stund och blossar ivrigt på sin cigarrett 
utan att ta den ur munnen, innan någon av expe­
diterna kommer sig för med att gå bort till honom.
När han sedan med en vänlig fast något besvärad 
röst sagt att han vill ha en duk missförstår honom 
biträdet först och börjar breda ut broderade bords­
dukar och bordslöpare över disken.
— Inte en sån, säger jägmästarn, spottar ut cigar­
retten och trampar sönder den med pjäxan, det ska 
vara en duk att ha om huvudet.
— För att bli varm, undrar biträdet som natur­
ligtvis inte fattar att det är en dam som skall ha 
den och påminner sig ha sett folk med tandvärk 
med vita dukar virade runt huvudet.
Då tittar jägmästarn ner i glasmontern som i ett 
akvarium och upptäcker till slut det han söker. Han 
går runt disken som står ganska långt ut på golvet
168
och drar ut lådan där dukarna ligger, tar upp första 
bästa i handen, tittar en sekund på den rödflam- 
miga, genomskinliga sidenduken och ber lågt och 
snabbt att genast få den inslagen. Sedan stoppar han 
det lilla paketet i fickan på jägarrocken, står ett tag 
på trappan utanför ocli försöker få eld på en cigar­
rett i regnet. Genom skyltfönstret ser biträdet honom 
sedan skynda förbi på vägen med läpparna slutna 
kring cigarretten som ett skruvstäd. Strax innan 
kurvan stannar han plötsligt, tar upp en av de fina 
händerna ur fickan och sträcker ut den i regnet lik­
som för att smaka på det. Visserligen fortsätter han 
omedelbart och är snart inte längre synlig ens från 
det bortre av affärens fönster. Besynnerligt har det 
i alla fall sett ut, mycket besynnerligt.
På kvällen vet nästan alla om jägmästarns huvud­
duk och många talar om den sedan de släckt lampan 
och ligger i köket med katten på täcket och lyssnar 
till bilarna på vägen och väntar på att somna. På 
förmiddan dagen efter kommer folkskollärarens fru 
som vanligt cyklande till Cederbloms. Det är klart 
väder och börjar bli varmt efter regnet och dörren 
till affären står öppen. Precis på tröskeln vänder hon 
och går tillbaka till cykeln liksom hon hade glömt 
nånting, hon sysslar med låset och verktygsväskan 
och när hon sen går uppför trappan är hon barhu- 
vad. Medan hon går fram till disken märker hon 
ändå att det är för sent. Den lilla gruppen kvinnor 
som står och nyper i skinnet på en rulle klännings­
tyg följer henne med ögonen över hela golvet och 
hon förstår att de kanske redan genom fönstret har 
sett henne bära jägmästarns duk och vet att hon 
nu är så feg att hon har den i kassen. Av detta blir
^s^^111
kassen så tung att hon knappt orkar lyfta upp den 
och biträdenas blickar gör den ännu tyngre. Hon 
blir mycket röd i ansiktet och när hon skall till att 
beställa kommer hon inte ihåg ett dugg av det hon 
skulle köpa, men eftersom hon inte vill erkänna sin 
förlägenhet för sig själv handlar hon en mängd över­
flödiga saker som tillfälligtvis faller henne in, bland 
annat ett par manschettknappar, ett mycket obe­
tänksamt köp, märker hon genast hon har sagt det, 
dubbelt obetänksamt eftersom kvinnorna fortfarande 
är kvar i affären. Men det skulle se tokigt ut att ta 
tillbaka och därför gör hon det inte. När expediten 
öppnar kassen för att hjälpa henne att stoppa ner 
varorna hatar hon honom för att han i allas åsyn 
tar upp duken på disken medan han med gift i rös­
ten säger att det är synd att lägga alla de tunga 
paketen ovanpå en sån här fin duk.
Vid middagstiden är jägmästaren, som hyr ena ga­
velrummet på övre botten i folkskollärarvillan, och 
folkskollärarens fru som heter Alice och är dotter 
till en bonde i grannsocknen, men uppfostrad i stan, 
således inringade, visserligen på ett vidsträckt områ­
de men eftersom man är många om nätet är möj­
ligheterna att undkomma ändå obetydliga.
Vad barn pratar skall man visserligen inte fästa 
sig vid, men barn är farliga därför att de inte har 
förstånd att hålla inne med sanningen. Genom den 
halvöppna dörren till korridoren hör folkskollära­
ren under en frukostrast en flicka jaga en annan. 
Han vill just gå ut och säga till dem då den ena 
tydligen har blivit upphunnen och tvärstannar utan­
för dörren till klassrummet, tydligen utan att veta 
att han är kvar därinne.
170
— Vem, ropar den jagande flickan med en röst 
som är rå av spänning. Vem? Vem? Vemvemvem?
— Jägmästarn, flämtar den upphunna och spring­
er sedan skrattande undan, springer ut förföljd av 
den andra, och lämnar läraren ensam kvar, ensam 
med sina skamsna tankar, ensam med sin heta vibre­
rande oro, med sin ljuva kittlande smärta. När klas­
sen kommer in sitter han där i katedern och är röd 
i ansiktet. Åtminstone känner han det så. Han mas- 
te se nerför kroppen också för att övertyga sin oro 
om att han inte är naken. Han knäpper kavajen 
fast det är högsommarvarmt och drar upp sport- 
skjortans blixtlås ända upp till struphuvudet. Mot 
vanligheten ger han klassen korta, nervösa frågor 
och svarar själv om det dröjer för länge. De två 
flickorna undviker han, vågar inte ens se åt deras 
håll, åt fönstret till.
När han kommer hem på eftermiddan hör han 
jägmästarn gå fram och tillbaka uppe i sitt rum, 
men han låtsas inte om nånting, försöker vara vän­
lig och likgiltig fast han skulle vilja ställa till med 
uppgörelse. Utan att kanske egentligen vilja det 
börjar han emellertid från och med nu samla ma­
terial till denna uppgörelse. Så god spårhund, så 
uppslagsrik detektiv, så hänsynslös jägare som en 
svartsjuk man är ingen. En rast lånar han en cykel 
av en kollega och säger till klassen att han maste till 
stationen med ett mycket brådskande telegram och 
att han kanske kommer några minuter för sent. När 
han åkt ut på vägen cyklar han också mycket rik­
tigt i riktning mot stationen men när han om en 
liten stund är ensam på vägen vänder han försiktigt 
och kör in på en skogsväg. Han åker snabbt och
171
cykeln studsar över rötter och stenar. Han vill ta 
hemmet i ryggen genom överrumpling och några 
hundra meter från skogsgrinden bromsar han in och 
ställer cykeln mot ett träd och går sista biten. Han 
kryper bakom en buske och tänder en cigarrett för 
att stärka sin värdighet i en ovärdig situation. 
Skogsgrinden är nysmord och gnisslar inte och han 
kommer in på tomten smygande på tårna genom 
gräset. Genom fågelkvittret och smällandet från 
flaggsnöret hör han låga röster från bersån och han 
drar in stora moln med rök i munnen medan han 
tittar in genom den lilla nyklippta entrén.
Då ligger de där i gräset på en filt fast det finns 
bord att sitta vid. Visserligen dricker de bara kaffe 
och ligger faktiskt på var sin sida om pannan och 
fatet med kakorna, men hustrun har en grann duk 
om huvudet som han inte känner igen, hon röker 
fast hon inte gör det annars och ibland talar de så 
lågt till varandra att han inte hör vad de säger 
fast han nog försöker.
Men skolraster är korta, kortare än man tror när 
man har smitit iväg på cykel och innan cigarretten 
ännu är slutrökt går folkskolläraren upp mot huset, 
slänger upp dörren så att det skall höras, stampar 
på farstutröskeln som om han hade snö på skorna. 
När han står framför spegeln i hallen och blåser rök 
mot sin fadda spegelbild för att imponera på den 
hör han hustrun komma springande uppför veran­
datrappan. Hon får se honom genast hon kommer 
in och tvärstannar. Hon är barhuvad.
— Jag tyckte jag hörde ljud från huset, säger 
hon. Det var således du.
— Således, säger han och går. Kastar cigarrett- 
172
stumpen på hallgolvet, lämnar den åt henne att 
stampa på. Går slängigt nerför trappan. Visslar när 
han passerar bersån som ligger alldeles tyst i hettan 
— nej, jägmästarn sätter ner kopp på fat och hark­
lar sig. När skollärarn sedan cyklar tillbaka genom 
skogen möter han i en kurva en liten svettig kvinna 
som samlar kottar i en säck. Hon är mor till en av 
flickorna som vet Sanningen. När han trampar för­
bi ser han på henne att hon kommer att fundera 
en hel del över detta underliga möte mitt i skogen 
och mitt under skoltid. Dumt, men oundvikligt.
Hustrun går in i köket efter borste och skyffel 
och sopar upp tobaken. Hon dricker några glas vat­
ten och går runt på nedre botten och öppnar fönster 
för att slippa kvävas. Hon är glad att det blåser 
och lutar sig ut genom stora rumsfönstret och låter 
blåsten fläkta bort den plötsliga heta oron. Men 
blåsten hjälper bara en kort kort stund. Ett hett 
nät med små obarmhärtiga maskor dras åt kring 
överkroppen och hon måste sticka handen innanför 
klänningen och släpa fingrarna efter skinnet för att 
övertyga sig om att det bara är inbillning alltihop. 
Hon skulle vilja springa någonstans, men åt något 
håll som inte finns, varken åt bersån till eller Ceder- 
bloms eller vägen eller skolan eller skogen.
Då är det någon som kommer genom skogsgrin- 
den, det har smällt till i låset bortom bersån. Det 
kommer en kvinna över gräsmattan, en kvinna som 
släpar en säck genom gräset. Tätt tätt förbi bersån 
passerar hon och kvinnan som står i fönstret biter i 
läppen och hoppas att mannen där inne inte skall bör­
ja ropa på henne nu eller komma utrusande, ivrig att 
få fatt på henne och slita henne till sig, som han
173
brukar när de är ensamma. Folkskollärarens hustru 
går ut och möter kvinnan med säcken just vid ve­
randatrappan. Då stannar kvinnan, släpper säcken 
på gångens stenar, stryker upp håret ur sin svettiga 
panna. Sen ser hon folkskollärarfrun i ögonen med 
ett uttryck som det inte går att bli klok pa, inte 
snällt och inte elakt. Men lärarns fru blir i alla fall 
lite förvirrad och hittar inte ett enda ord att säga, 
bara tittar ner på säcken och sen förbi säcken och 
i väg mot bersån. Da märker hon att fru Mattsson 
börjar se åt samma håll och för att inte förråda sig 
lockar hon till sig blicken och fuktar tungan för att 
fråga efter ärende. Men bondkvinnan hinner i alla 
fall före.
— Fick jag gå över skollärarns tomt, säger hon 
med en fråga som inte är en fraga och lyfter säcken. 
Se, säcken är så tung och det blir i alla fall en 
ginväg.
Det låter bra, höll hon sedan sina ögon stilla lät 
det ännu bättre, men de flackar och far, in i huset 
och ut igen, upp till jägmästarns fönster och ner i 
trädgården, mellan äppelträden, sen hänger de ett tag 
som en hök orörliga över bersån. Det är som om hon 
kunde se ner i bersån fast hon står på stenarna bred­
vid Alice och andas tungt efter ansträngningen.
— Naturligtvis fru Mattsson, säger Alice äntligen 
och tar tag i säcken.
Men fru Mattsson vill inte ha någon hjälp. Hon 
blir misstänksam över att Alice vill hjälpa henne och 
hittar på anledningar att dröja sig kvar framför ve­
randan. Hon finner osynliga kattor att smeka, blom­
mor att beundra och dofter att andas in medan hon 
låter ögonen fara över tomten och huset.
174
— Så rart ni har det, säger hon och ser skollärar- 
frun in i ögonen en allra sista gang, for nu går hon. 
Konstigt folk här. Säger varken god dag eller adjö. 
Ser oförskämda ut när de kommer. Glor oförskämt 
när de går. Hon knegar i väg med säcken, men just 
när hon öppnar grinden ut mot vägen måste det 
ändå hända, det som hon har väntat på. Jägmästarn 
ropar.
— Alice, var fan håller du hus?
Det är som om hon hör hans röst för första gången 
och hon stelnar där hon står. Det dröjer en evighet 
innan grinden smäller igen. Smällen väcker henne 
och hon rusar iväg upp på verandan, in i hallen och 
uppför trappan till övre botten och in i sitt rum som 
står med vidöppen dörr. Hon låser dörrn och faller 
ner i en fåtölj och när jägmästarn knackar öppnar 
hon inte först. När hon äntligen öppnar står han 
därute med händerna upptagna av pipa och tobaks­
pung och begriper inte ett dugg.
— Vad fan tar det åt dej, säger han bara.
Då blir hon med ens alldeles vild. Så mycket oför­
ståelse kan hon inte bära. Främmande för situationen 
som hon är ser hon sig alldeles ur stånd att behärska 
den. All fruktan över det redan skedda som hela vå­
ren dämts upp med nya smekningar och nya hemliga 
nöjen sprutar ur henne i ett långt skrik, i ett långt 
utbrott av skam och rädsla. Visst har hon redan 
många gånger trott sig veta vad det betydde att 
trotsa men det är ändå bara på lek hon har bollat 
med tankarna på en slutlig upptäckt. Som raketer 
har hon låtit dem stiga mot himlen och borrat in hu­
vudet i hans kött medan hon njutit av deras farliga 
bländande sken. De har dragit ner gardinen några
175
timmar på dagarna i hans rum för att leka natt. De 
har gjort varann starka genom att söka skydd hos 
varann. Hon har krupit in i honom som i en grotta 
och i den grottans värme och mjuka dunkel har den 
fientliga yttervärlden förefallit så löjligt svag, så 
skrattretande ynklig. Den långa tiden mellan de kor­
ta ögonblicken på jägmästarns rum har varit som en 
bro mellan små ljuva öar. Hela tiden har bron hjälpt 
henne att känna det eggande och stärkande sam­
bandet med älskaren, denna bro av minnen: minnen 
av en fingertopp på ett bröst, ett bett i en axel, en 
kyss på strupen, en varm hand som glider nerför 
ryggen.
Rädslan för upptäckt har bara varit en lek därför 
att hon inte varit ensam ett enda ögonblick förrän 
nu, då hon plötsligt vet att själva upptäckten kom­
mer att göra henne ensam, så förfärande ensam att 
ingenting kan hjälpa henne mot den, allra minst den 
som står i hennes rum och stoppar sin pipa med sma 
korta älskarrörelser. Hon står på en bro som inte 
längre har några fästen och det är dimma, mörker 
och vatten vart hon ser. Och det är ingen lek längre 
att bli upptäckt. Det hjälper inte att vara stark en 
gång, att krypa in i hans armar och bygga en mur 
av hans kött därför att upptäckten inte är en blixt­
lik urladdning som rasar ett ögonblick och sen är 
över, utan upptäckten är ett tillstånd av enformig 
pina, ett oändligt samtalsämne för några hundra bön­
der, skogsarbetare och överhetspersoner och dessas alla 
kvinnor. Det är det som gör henne så rädd. Hela 
luften är full av fru Mattssons ögon. Det är det som 
får henne att skrika så.
— Jag är trött på det här, skriker hon, jag är 
176
Ttn EC-
trött på att ha hela byn spionerande kring knutarna. 
Jag är trött på att folk flinar så fort jag kommer 
utanför grind. Jag är trött på att folk går ihop och 
börjar viska så fort de får se min cykel på vägen. 
Jag är trött på att vara jägmästarns hora.
— Alice, har någon sagt så?
— Och du, du är så dum så du inte ser nånting. 
Om du var rädd om mej lät du mej inte utsättas för 
allt det här. Men du aktar mej inte för ett ruttet 
lingon. Du, du, du ...
Jägmästarn har lindat en arm om hennes huvud. 
Hon har hans tyg i munnen och när orden slutar 
komma är hon vanvettigt trott och later sig toras in 
i hans rum. Hon ligger på hans säng och stryker det 
blommiga överkastet med handflatorna. Det regnar 
ute och fönsterrutan blir suddig av vatten och i ber- 
sån regnar väl kakorna sönder och kopparna och 
gräddflaskan blir fulla av vatten, men hon orkar inte 
gå ner. Hon ligger och lyssnar till jägmästarn, som 
sitter vid skrivbordet och fäktar med en pennkniv.
Visst, säger han henne, förstår han alltihop och 
han vet nog vad det betyder när en liten struntby 
som den här börjar prata om att en fru har en annan 
än sin egen man, men strängt taget är det ju bara 
det där med duken, som var en dumhet, det erkännes, 
som kunde tas som något slags bevis. Har de inte varit 
försiktiga annars, har hon någon gång varit i hans 
rum när mannen kommit hem från skolan? Har han 
så mycket som petat på henne i någon annans när­
varo? Har de kanske visat sig tillsammans på vägen 
eller i folkparken? Och hur försiktiga har de inte 
varit vid sina möten, varskott mannen dagen innan 
att jägmästarn skall vara ute i skogen hela nästa dag
12 —472097. Dagerman, Noveller. 177
2NA7172S-----011
och har hon inte statt och brett smörgåsar åt honom 
kvällarna innan för att söva alla misstankar. Och har 
han inte gett sig iväg tidigt dessa mornar och fått 
ligga i skogen och trycka tills det var säkert att sko­
lan hade börjat? Och hur listigt hade han inte tagit 
sig hem, alltid begagnat sig av småvägar och stigar, 
färdig att dyka ner i ett snår vid minsta prassel.
— Men glöm inte att Arne kom hem i dag, säger 
folkskollärarens hustru stilla. Vi hade lika gärna kun­
nat vara på ditt rum då.
— Arne kom hem, säger jägmästarn lugnt. Han 
har sett duken på hatthyllan, undrat var den kom­
mit från och dragit sina slutsatser. Att vi låg och 
drack kaffe när han ville överraska oss kan ju bara 
ha lugnat honom.
— Och fru Mattsson, säger folkskollärarens hustru, 
aldrig har hon märkt förr att det är en genväg att 
gå över lärartomten fast hon är barnfödd här.
— Fru Mattsson, säger jägmästarn och skär i en 
linjal med kniven, fru Mattsson mötte Arne i skogen 
och började fundera.
— Att du kunde vara så dum att ropa fast du viss­
te att hon var här!
— Jag trodde gumman hade gått och förresten är 
det väl inget märkvärdigt om jag ropar till dej så 
länge som jag har bott här nu.
— Men du svor åt mej och det gör man bara åt 
sina älskarinnor.
— Jag medger att jag har varit oförsiktig, säger 
jägmästarn lugnt och försöker se ut genom det tår- 
blinda fönstret. Kanske har vi varit oförsiktiga båda 
två. Du hade inte behövt ha duken på dej när du 
åkte till affären. Men ingenting är obotligt. Oförsik-
178
tighet kan också botas. Den kan botas genom att man 
blir dubbelt så försiktig som förut. Du och jag ska 
bli så försiktiga att alla ska skämmas över sina miss­
tankar och ta tillbaka. Har vi någon gång sett på 
varann när vi druckit kvällskaffe med Arne ska vi 
inte ge varann en blick i fortsättningen. Tror du dej 
om att kunna vakta dina ögon?
— Om du kan så nog kan jag, säger lärarfrun och 
är plötsligt så trött. Hon ser på regnet som strilar 
nerför rutan. En slaktares skyltfönster, tänker hon 
och skrattar till lite, bara lite, så att det knappt kan 
märkas. I varje fall märker jägmästarn ingenting. 
Han drar upp blixtlåset på tobakspungen och tar litet 
tobak i nypan och smular sönder det över golvet.
— Vi ska vara hövliga mot varann, men inte mer. 
Absolut inte mer, fortsätter jägmästarn.
— Absolut inte, säger skollärarns fru. Absolut inte. 
Absolut inte.
Jägmästarn blir förvånad när hon säger det tredje 
gången. Ibland brukar hon egga honom med sin för­
bannade överlägsenhet. Hon brukar upprepa ord som 
han har sagt, med sin röst men med hans tonfall. Det 
är som att titta sig i en spräckt spegel. Hur länge 
tänker du hålla på, brukar han fråga. Så länge jag 
har lust, brukar hon svara. Och hon brukar ha lust 
länge, ha lust ända tills han rasande bryter ner henne 
på sängen och hennes läppar blir en magnet som drar 
till sig hans.
Regnet rinner och rinner. Jägmästarn har tänt en 
pipa och suger in rök med barnsligt rundade läppar. 
På skrivbordet tickar jägmästarns väckarklocka som 
brukar ringa klockan ett på eftermiddan när rull­
gardinen är nerdragen. Absolut inte, tänker Alice,
179
litter tStiliXe
men hon minns inte varför. Jägmästarn tar pipan ur 
munnen.
— Konsten är bara att vänta, säger han och sme­
ker pipskaftet. Kan du lära dej vänta?
— På vad då?
— På det rätta ögonblicket. Åker inte Arne på 
skolresa?
— Den 6 juni, säger Alice och sätter sig på säng­
kanten och ser ut på himlen som klarnar över träd- 
gårn. Ser över jägmästarns huvud rätt ut i ett moln. 
Han måste resa sig för att vinna i längd. Han går 
fram och tillbaka i rummet och väjer för hennes föt- 
ter varenda gång, men han rör henne inte fast han 
kommer så nära.
— Om fjorton dar, säger han och stannar vid 
fönstret. Kan du vänta så länge?
Hon tittar på hans rygg när han säger det. Skälv 
lite grand, ber hon, men jägmästarens rygg är alldeles 
stilla. Hon reser sig från sängen och går på den tys­
tande mattan mot dörren, går baklänges för att se 
om den stumma ryggen skall märka det, men ryggen 
är blind och märker ingenting.
Emellertid, när hon snuddar med sin egen rygg vid 
dörren vänder sig jägmästarn långsamt och sittande 
på fönsterbrädet säger han utan att darra på rösten:
— Alltså: i fjorton dar ska vi inte låtsas om var­
ann. Tror du att du orkar?
Men lärarns fru säger inte precis det som han vän­
tar. Hon niger framför dörren, graciöst och hånfullt, 
niger och säger:
— På återseende, herr jägmästare.
När jägmästarn blivit ensam sitter han först vid 
skrivbordet och bläddrar i en bok om jägare. Han 
i8o
drar upp väckarklockan och sätter den pa ringning 
till midnatt. Han har bestämt sig för att gå ut på 
nattjakt. Om en stund smyger han sig fram till dör­
ren och vrider om nyckeln. I skrivbordslådan har han 
en liten flaska konjak avsedd för svåra stunder och 
han tar glaset från karaffinen och häller först i lite, 
mycket lite på bottnen. Han häller i precis så mycket 
som en Karaktär skulle göra. Han håller upp glaset 
mot ljuset och är glad över att han hällt i sa lite. Han 
stjälper i sig drycken i en enda smärtsam klunk. Han 
häller i lika lite några gånger till och blir varje gang 
lika glad över sin karaktärsstyrka.
Solen tänds mycket hastigt och slår honom i ögo­
nen. När han lutar sig fram över skrivbordet för att 
dra ner rullgardinen till skydd ser han Alice komma 
gående från bersån mot huset. Hon bär resterna av 
deras avbrutna måltid pa en röd bricka som kastar 
ett vänligt skimmer över gräset där hon gar. Axlarna 
är trötta och hon liksom vilar pa brickan, bär sin 
trötthet och sin begynnande förtvivlan pa den och 
håller ögonen krampaktigt fästa pa brickan för att 
inte förlora någonting. Da grips jägmästarn av en 
plötslig ömhet för folkskollärarens hustru. Lutad över 
skrivbordet och med ögonen följande hennes stilla 
gång mot huset känner han ömhetens njutning vär­
ma i kroppen.
Kära lilla kvinna, säger han med munnen stängd 
och strupen stilla men han tycker ända att orden 
stiger ut i rummet och blir liggande stilla i dess 
tjocka luft och doftar godhet, doftar av jägmästarens 
godhet. Han fylls av en outsäglig lättnad och efter­
som han inte önskar göra klart för sig varför han 
känner denna lättnad säger han sig att den kommer
181
sig av hans taktfulla sätt att handha affären med 
Alice och folkskolläraren. När Alice försvunnit in i 
huset tycker han sig ha gjort förtjänt av ytterligare 
en klunk konjak och som belöning häller han i kanske 
aningen mer än som anstår en Karaktär. Sen låser 
han in flaskan och tar fram geväret ur garderoben. 
Han lägger det tvärsöver skrivbordet och viftar bort 
det damm som kan ha samlat sig på pipan med ett 
läskpapper. Han tar ut slutstycket och blundar me­
dan han med fingrarna smeker dess blänkande hårda 
ytor. En hel vecka har geväret stått undanställt i 
garderoben och han sätter in slutstycket igen med 
ömt glidande rörelser. Han lyfter upp det och sätter 
kolven mot axeln och siktar in i bersån. Det skulle 
sitta en uggla där eller åtminstone en sparv. Eller 
buteljer. Han har en älsklingstanke om målskjutning 
på i ballonger upphängda, fritt svävande buteljer 
som man kan stå i sitt fönster eller sitta i sin stol eller 
till och med ligga i sin säng och skjuta på mellan 
fönsterkarmarna. Men där finns inga buteljer och 
inga ugglor eller sparvar, men grinden borta mot 
skogen har gnisslat till. Det är folkskolläraren som 
kommer, varm och rökande, med en packe skolhäften 
under armen. Det är naturligtvis dumt alltihop men 
alldeles för sent upptäcker jägmästarn att han står 
och siktar på honom med jaktgeväret. Visserligen är 
det ingen patron i, men hur som helst — nog är det 
dumt.
Läraren finner frun i köket. Hon står där och tor­
kar porslin, kaffekoppar och fat som alldeles nyss 
måste ha stått på en bricka, för brickan är inte un- 
danhängd utan står framme på bordet med våta mär­
ken av utspillt kaffe. Allt detta går han omkring
182
och märker innan han hälsar, sätter sig på en tabu­
rett och låter bomben springa.
— Du kom inte vanliga vägen, undrar hustrun 
medan hon torkar av brickan och hänger den på 
väggen.
— Jag gick genom skogen, säger läraren och väger 
skrivböckerna i ena handen, hade för mej att det är 
lite närmare, men det kanske är fel.
— Fru Mattsson gick förbi här i dag. Hon trodde 
också det var närmare.
— Jag gör inte om det, säger läraren och börjar 
se så intensivt på frun att hon till slut inte orkar 
hålla sina ögon stilla.
— Hur så, säger hon osäkert.
Dong!
Folkskolläraren har släppt bokpacken i bordet. Han 
låter det vara tyst en liten stund innan han går vidare.
— Jag vill inte bli skjuten genom ett fönster, sä­
ger han slutligen så lidelsefritt att det sagda blir dub­
belt skakande.
Då sjunker hustrun ner på en stol och de sitter på 
var sin sida av bordet och ser varandra djupt i ögo­
nen och den här gången håller hennes ögon ut. Men 
det är av förvåning de är orörliga, inte av rädsla och 
sjukt samvete som mannen föreställer sig.
— Skjuten, upprepar hustrun och flinar till därför 
att det låter så komiskt novellistiskt.
Mannen reser sig långsamt, fortfarande med blic­
ken sänkt i hennes som en domptör.
— Jägmästarn stod på sitt rum och siktade på 
mej med geväret, säger han lika sakligt som förut.
Då blir hustrun flammande röd i ansiktet och blic­
ken ramlar, ramlar obönhörligt. Det märker mannen
183
och vänder sig demonstrativt och går fram till fönst­
ret. Hustrun ser honom hjälplöst i ryggen. Först har 
hon lust att springa upp, snurra honom runt och 
kasta ur sig allt hon kan finna på till försvar för jäg­
mästarn, men sedan rodnaden sjunker blir hon lugn 
och klar och när hon till slut skjuter stolen bakåt 
har hon funnit ett sätt att rädda allas värdighet, allas 
samveten och allas känslor.
— Arne, säger hon och upprepar envetet namnet 
tills mannen har vänt sig mot henne. Arne, du måste 
genast gå upp och be om en förklaring. Om inte för 
din så för min skull. Tror du jag vågar stanna hem­
ma ensam i huset med en galning som går omkring 
och siktar på folk. Jag kommer inte att få en lugn 
stund mera. Dessutom är det straffbart. Säg honom 
det.
De går tillsammans uppför trappan och det är 
Alice som leder Arne fast hon inte håller i honom. 
Alice går några trappsteg före. Mannen följer mot­
villigt efter, halvt bedövad av ett märkligt, glädjande 
faktum; eller två. Galning har hon sagt, »galning» 
om jägmästarn och så den skarpa tonen. »Straff­
bart.» »Dessutom är det straffbart.» Därför följer 
han med.
Sen står jägmästarn där bred i dörröppningen, ruf­
sig i håret. Han blinkar dumt mot dem som om han 
sovit och blivit hastigt väckt. Alice är snabb och låter 
honom inte få en sekunds andrum.
— Min man säger att ni siktade på honom med 
ert gevär när han gick över gården nyss, säger hon.
Jägmästarn drar sig baklänges in i rummet, sätter 
sig på skrivbordskanten och fingrar på knäna. Han 
flabbar till lite förläget.
184
— Missförstånd, säger han och tittar i golvet. Jag 
ville se om geväret var rent och så tog jag och sik­
tade — och nog var det jävligt att Arne skulle kom­
ma i vägen, men som sagt —
— Ja, ja, säger Arne, jag blev bara lite skakis. Jag 
kom att titta opp och så såg jag det där.
I trappan frågar mannen henne plötsligt, lågt och 
mycket nära:
— När blev du ni med jägmästarn?
Då stannar Alice, ser upp i hans ansikte med vild 
beslutsamhet.
— I dag. Han gjorde några dumma kommentarer 
till att du kom hem mitt på dan. Då sa jag åt honom 
att några friheter av det slaget tillåts inte här, sa jag. 
Och så har han gett mej en duk. Du har väl sett den?
— Nej, ljuger mannen som av spårningsskäl är 
angelägen om att dölja sin svartsjuka.
Hustrun tar ner den från hyllan. Mannen granskar 
hennes leende, jämför det med andra vid liknande 
tillfällen för att få ut om det är falskt. Hustrun 
observerar mannens min när han synar duken och 
märker på den överdrivna omsorgen i hans gransk­
ning att han redan vetat om den. Det gör henne lite 
orolig och hon kliver ut ur sig själv och står bredvid 
och rättar varje rörelse innan hon gör den för att 
kunna prestera idel trovärdiga saker.
Jägmästarn kommer inte ner till kvällskaffet. De 
hör honom gå fram och tillbaka på sitt rum en stund. 
Sedan lägger han sig på sängen, det knakar till i re­
såren och sen dröjer det länge innan det hörs ett ljud 
där uppifrån.
— Han är sur förstås, säger hustrun när mannen 
för jägmästarns frånvaro på tal. Först sur över att
185
jag snäste av honom i middags och sen över den där 
historien med geväret.
Det låter trovärdigt. Medan folkskolläraren brer 
honung på en vetebulle granskar han olika partier av 
hustruns ansikte, men allt ser så äkta ut. På kvällen 
när de just har lagt sig hörs jägmästarns tunga steg 
i trappan. Han går direkt ut och försvinner in mot 
skogen. Läraren ligger på rygg i sängen, är sval och 
klar och väger klara saker och ting mot varandra. 
Han sitter vid rättvisans bord och på ena sidan läg­
ger han handlingar som talar om skuld och på den 
andra sådana som vittnar om oskuld. Hustrun kryper 
över i hans säng och han blir först glad och sedan 
misstänksam, därför att det nästan alltid brukar vara 
han som tar initiativet. Han ligger stumt bredvid 
henne och har de två posterna skuld och oskuld i 
minnet, men ju mer värmd han blir av henne dess 
mer fördjupar han sig i högen med oskyldiga hand­
lingar. Till slut känner han sig friare och gladare än 
på länge och han somnar sent med tänderna insnärj­
da i hennes hår.
Hustrun ligger vaken en stund efter det han har 
somnat och partier av dagen repeteras för henne. Hon 
gör sig varsamt loss från mannen och när svalkan 
kommer vill hon skrika av smärta över de fjorton 
dar som skiljer henne från lyckan, den ljuva farliga 
lyckan, lyckan som bits. Hon skriker inte, men som­
nar mycket sent.
I gryningen kommer jägmästarn hem från natt­
jakten. Hustrun vaknar av buller från verandan och 
sätter sig hastigt upp i sängen. Rummet är mycket 
varmt och hon går upp och öppnar ett fönster. Då 
hörs en grov duns från verandan och strax därefter
186
hårda steg som smäller i trappan. Då minns hon 
nattjakten men går i alla fall barfota ut på veran­
dan för att se vad som smällde. Ett stort vitt bylte 
ligger nervräkt på golvet och hon stannar förskräckt 
framför en stel vit vinge med blod i kanterna, en 
frusen våg av blod och fjädrar. Den skjutna fågeln 
och de ràa dimmorna som kryper genom trädgården 
och den hotfulla tystnaden som ligger över byn slung­
ar henne tillbaka in i huset, kastar henne in mot 
spegeln. Hon står framför spegeln och gnider blod 
upp i kinderna. Hon tycker mycket synd om sig 
själv där hon står, skrämd och ensam.
Jag måste tala med honom, tänker hon, nu på en 
gång. Han måste hjälpa mig, han kan inte lämna mig 
ensam. Hon tar ner duken från hyllan och virar den 
om huvudet. Sedan hon lyssnat in mot sovrummet 
och inte hört ett ljud därifrån springer hon lätt upp­
för trappan, vågar knappt snudda vid trappstegen 
därför att hon är så rädd för att bli upptäckt. Hon 
knackar inte på jägmästarns dörr, en knackning 
skulle kunna väcka den som bör sova. Hon öppnar 
den i stället mycket sakta.
Hon har öppnat dörren så sakta att hon överras­
kar honom. Plötsligt står hon på tröskeln till hans 
rum och känner att hon fryser. Helst hade hon vänt 
och störtat ner för trapporna därför att det hon ser 
fyller henne med en sådan motvilja att hon inte kan 
bära det utan att skrika, tror hon först. Det finns 
situationer som vi inte önskar se våra älskade försatta 
i, emedan det ovärdiga i deras beteende sårar vår 
stolthet. Deras ömklighet blir till alla delar vår egen. 
Endast genom att häftigt bryta med dem kan vi i 
dessa situationer rädda vår egen värdighet.
187
2 2117.5 saugrenues o
En lång stunds tystnad vid dörren, men jägmäs­
tarn har ännu ingenting sett. Hennes ögon fylls lång­
samt av varma tårar. Förolämpad och övergiven står 
hon nu och inpräntar varje detalj i den scen som ut­
spelas framför henne. Hon betraktar glaset i jägmäs­
tarns högra hand. Nästan fullt, tänker hon. En sån 
där njutare! När han inte vill ha mig övergår han till 
konjak. Hon ser honom i profil, denna druckna, upp­
svällt röda, belåtna profil. Hur har hon kunnat älska 
den? Eller har hon aldrig sett den förut? Och den 
vänstra handen, den dröjer hon alldeles särskilt länge 
vid därför att det är dess förehavanden som fängslar 
henne och fyller henne med sådan avsky.
Jägmästarn har skjutit en ekorre, ett stort grant 
djur som ligger tvärs över hans knän. Han smeker 
den med vänstra handen, men inte ömt utan som en 
glad ägare. Inte heller ser han grym ut, bara belåten. 
Så belåten ser han ut när kvinnor ger sig åt honom, 
tänker hon. En sån där smekare som bara kan älska 
med händerna.
Naturligtvis måste han till sist få syn på henne, 
man kan inte tänka så intensivt på en människa utan 
att hon känner det. En vass tanke har rispat honom 
i kinden. Han vänder sig trögt med den smekande 
handen knuten till försvar. Medsamma han får syn 
på henne försöker han resa sig för att få sin värdighet 
på fötter, men hon vinkar åt honom att bli sittande. 
Att bli avslöjad sittande! Om han hade stått hade 
han åtminstone kunnat se ner på henne, han känner 
hur han krymper tills axlarna inte blir stort mer än 
en galge för jägarrocken att dingla på.
— Vad gör du här, säger han mörkt och försöker 
avlägsna glaset så omärkligt som möjligt.
I88
— Det brukar du inte fråga mej om annars, säger 
folkskollärarns hustru och känner tröskelns sträva trä 
under sina fötter. Det gör ont men det gläder henne. 
Saker och ting får göra ont bara de påminner henne 
om vilka förpliktelser hon har mot sitt hat. Varsamt 
löser hon jägmästarns kolorerade duk från sitt hår.
Jägmästarn låter henne lugnt göra det. Han rusar 
inte upp och bestormar henne med böner att låta det 
vara. Hur kan hon vara så grym och förkasta en 
gåva som han skänkt henne av hela sitt hjärta! Nej, 
han sitter lugnt kvar och formulerar. Han sitter kvar 
i stolen i stället för att springa upp och erövra henne, 
trots att han säger sig att det vore en möjlig utväg. 
Han sitter kvar därför att hon har ertappat honom, 
och vad som är värre: han känner sig som en ertap- 
pad. Och att känna sig som ertappad, det är att redan 
befinna sig vid domarbordet, fast några anklagelser 
kanske överhuvud taget inte kommer. Han sitter 
alltså i stolen och formulerar försvar och vilket för­
svar är effektivare än att rycka undan den moraliska 
grund på vilken den förmente anklagaren vilar sina 
fötter.
Jägmästarn vänder sig långsamt och ser på sitt 
glas. Det är inte mycket i det, inte alls, det är näs- 
stan karaktärsfullt tomt. Han lyfter det alltså från 
skrivbordsunderlägget och hållande det i handen som 
ett argument för sin egen förträfflighet vänder han 
sig häftigt mot henne. Det glimmar olycksbådande i 
hans ögon: Jag! tänker han (med utropstecken), får 
jag inte ens sitta på mitt förhyrda rum och dricka 
en liten skvätt konjak i ensamheten! Eller mitt jakt­
byte, skulle jag inte få ta upp det på mitt dyrt betal­
da rum utan att skandaliseras av henne? Och just
189
hon ska säga det, tänker han (fast hon inte sagt ett 
ord om det). Hon! Hon som är så fäst vid hyckleri 
att hon tvingar andra att också hyckla, som tvingar 
en att säga att man inte smakar en droppe eller att 
det aldrig skulle falla en in att jaga för sitt höga 
nöjes skull. Ja, försökt fördärva honom, det är vad 
hon har gjort, men ingenting ska hon ha för det. Nu 
är det han som är avslöjare. Precis som om inte han 
skulle förstå varför hon tränger sig på honom vid 
den här tiden på dygnet. Han dricker alltså, en liten 
liten klunk för att klara strupen. Sedan säger han:
— Kom vi inte överens om att inte träffas på det 
här sättet förrän om fjorton dar?
Han röst är tjock av återhållen rörelse. Detta plöts­
liga attentat mot hans präktighet driver nära nog ut 
tårar i hans ögon eller immar dem i varje fall. Ång­
orna från vreden som kokar i honom gör själens föns­
ter fuktiga.
Då kommer den äntligen, Scenen, den stora Scenen, 
den som man blundade och dolde sina ögon för om 
man inte vore så artig. Lärarhustruns bara vita fötter 
har plötsligt lämnat plågornas tröskel och står på 
rummets mjuka matta, skälvande av lust att sparka 
och längtan att fly. Mot förmodan skriker hon inte, 
rösten är en stramt spänd lina på vilken hon låter 
sina ord balansera ut. Ett enda ord som är för tungt 
— och linan brister.
— Du har det bra, säger hon, du med ditt gevär 
och din konjak. Du behöver inte ligga vaken om nät­
terna och längta du. Dej pratar ingen om i affärerna 
och i bondköken. Dej tycker ingen är löjlig. Dej 
finner ingen skamlig, därför att du bedrar ingen. 
Ingen annan än mej. Men mej! Vem jublar inte när
190
en bedragare blir bedragen! För dej går fjorton dar 
lätt. För dej är fjorton dar bara en liten trevlig se­
mester. Tänk, fjorton dar som du inte behöver kys­
sas och smekas. Så skönt! Tänk att inte behöva vara 
kär på fjorton dar. Så underbart kan man ställa det 
för sej.
Men jägmästarn ser det som sägs inte ut att röra 
ett dugg. Och i själva verket rörs han inte heller, av 
den enkla anledningen att han inte uppfattar vad 
folkskollärarens fru säger. Han väntar bara på att 
hon skall sluta så att han äntligen skall få komma 
med Repliken, den som skall ge honom det definitiva 
lugnet och klart säga ifrån vem som har Rättvisan 
på sin sida. Inte ens en dramatisk författare som 
mitt under brinnande generalrepetition plötsligt upp­
täcker Den Oemotståndliga Repliken kan med större 
iver avvakta ett tillfälle att få göra sin stämma hörd. 
Och plötsligt tiger lärarfrun. Hennes fötter darrar 
inte längre, de står fastvuxna i jägmästarns matta 
och lyfts inte förrän hon har hört förlåtelsens ord 
från hans läppar. Inte för att hon vill förlåta, men 
vem vill inte vara gud för en människas böner. Men 
jägmästaren sätter sig upp i stolen så det knakar, 
raknar i ryggen, blir fast i ögonen och stram i ansik­
tet. Handen hårdnar kring glaset. Tur att det inte 
är celluloid, tänker hon, med celluloid vore du för­
lorad.
— Jag har Karaktär, säger jägmästarn. Han beto­
nar »Jag» och ser värdigt sorgsen ut medan han sä­
ger det, som om han vore ytterst sårad över att be­
höva påminna om en så självklar sak. Han dricker 
ur. Inte ens konjaken ställer till oordning i hans av 
strama känslor behärskade ansikte.
191
c-o--ttot-eta-tst--ot-init-iton=we=er=st-e2s3:
Men för lärarens hustru betyder detta slutet. Plöts­
ligt står hon på mattan och stirrar ner i fru Matts­
sons ansikte. Fru Mattssons ögon ser obevekliga och 
dömande rätt in i hennes. Du har ingen Karaktär, 
säger ögonen. Du är förtappad, förlorad, utskämd 
här i byn. Å, hon ville skrika, men den ensamma, 
den i absolut mening ensamma skriker inte ut sin 
förtvivlan därför att det är meningslöst. Öknarna 
hör henne inte. Men hon kan göra saker med sina 
händer som till och med en öken måste märka. Hon 
kan riva i ökensanden tills öknen blöder.
Ritsch — plötsligt ligger två bitar av en brokig 
duk på jägmästarens väldiga knän. Kvinnan står inte 
längre fastvuxen framför honom. Med en avbiten 
snyftning mellan tänderna lämnar hon honom under 
en vild, obehärskad flykt, som styrker jägmästaren i 
hans tro på sin saks rättfärdighet. Den som förmår 
behärska sig inbillar sig alltid ha rätten på sin sida. 
Dörren smäller igen. En dum hysterika, tänker han, 
alldeles lidelsefritt och sjunker tillbaka ner i den icke­
värdiga ställningen; den dörrn har hon stängt för 
sista gången. Man skulle ha mer konjak, tänker han 
och fyller glaset. Om en stund tar han geväret och 
siktar omsorgsfullt rätt ut i luften. Men ingen kon­
jaksflaska kommer seglande i en ballong ur det tun­
na kalla gryningsdiset.
Folkskolläraren har drömt om röster. Smällen av 
en dörr har väckt honom och fått honom att sätta 
sig upp i sängen. Sedan, medan hustrun öppnar dör­
rarna på väg in till honom lägger han sig åter till­
rätta i en plågsam förvissning om att veta allt. Min­
nena av förnattens nöjen dröjer ännu i lemmarna 
medan han sveper täcket om sig. Det känns föröd-
192
mjukande att så nyss ha älskat en otrogen. Det gör 
en man till medbrottsling, men bidrar inte till att 
stärka hans indignation. Ingenting är så förlamande 
på viljan som minnet av en gemensam njutning. Folk­
skolläraren beslutar sig för att låtsas sova när hustrun 
kommer.
Hon beslutar sig för att väcka honom. Den värme 
med vilken hon försöker smeka honom vaken över­
tygar honom så småningom om att någonting måste 
ha hänt mellan hustrun och jägmästaren, kanske det 
rent av är definitivt slut mellan dem. Men tanken 
tröstar honom inte. Själva faktum, det mest föröd­
mjukande av alla, står ändå kvar: medan han själv 
sov har hon gjort sig lös ur hans famntag och gått 
upp i en annan mans rum. Och vem vet om det 
skedde för att ställa till en scen? Förräderi när man 
själv inte är närvarande kan man möjligen förlåta, 
det är som att svika ens själ, men att ens varma 
kropp blir förrådd finns det ingen förlåtelse för. 
Folkskolläraren gör sig styv i kroppen men till slut 
tvingas han ju ändå vakna för att inte avslöja be­
drägeriet. Han ställer till med en lång, besvärlig tea- 
tervakning: tänjer kroppen i alla möjliga riktningar, 
blinkar med ögonen så naturtroget som möjligt, gäs­
par och trollar fram några obegripliga ord ur halsen. 
Hustrun smeker honom innanför pyjamasjackan. In­
nan han hunnit bli riktigt vaken griper han blundan­
de hustrun om handleden och avlägsnar den heta han­
den från sitt skinn. Han vill demonstrera för henne 
hur strängt hans undermedvetna dömer hennes för­
räderier. Så snart hans ögon är naturligt öppnade sä­
ger hon medan hon flyttar sig från sängkanten in 
mot hans kropp:
13 —472097. Dagerman, Noveller. 193
— Arne, ta mej med!
— Vart, undrar folkskolläraren med en mycket 
vaknare stämma än han önskar.
Men hustrun är så förtvivlat rädd för att än en 
gång bli övergiven, så rädd för öknen att hon inte 
fäster sig vid osannolikheter i mannens beteende.
— På skolresan, nästan snyftar hon och försöker 
hitta mannens ögon, hitta ögon som älskar henne, 
som ser på henne som för tre timmar sen: svarta och 
blanka av lust.
Då sätter sig mannen upp i sängen och ser rätt ut 
i trädgården. Plötsligt har lustminnena släppt. Han 
blir tung och värdig i kroppen som en havande. Skol­
resa, tänker han, medan små bilder från skolan, sken­
bart oskyldiga men insatta i sitt sammanhang fruk­
tansvärda, våldgästar hans näthinnor. Sammanlutade 
flickhuvuden med ögon som snabbt och skamset gli­
der över hans person. En flicka som ropar »jägmäs­
tarn» i en korridor, två lärare som plötsligt tystnar 
när han oförmodat kommer in i lärarrummet. En hel 
buss full med sammanlutade huvuden, med ögon 
som i smyg skall betrakta dem bägge i ungefär sex­
tio mil. Nej tack!
— Kommer inte på fråga, säger han kort. Nu 
har han ju råd att vara riktigt vaken.
— Men varför inte, bönfaller hon och tror ända 
in i det sista att det är något tekniskt skäl som lägger 
hinder i vägen.
Mannen sätter sig tillrätta i sin säng. Han för sina 
smala axlar bakåt som gällde det en gymnastikupp­
visning. Han knäpper händerna på magen, en man 
havande med sin värdighet.
— Jag har Karaktär, säger han. (Jag skäms låter
194
så egoistiskt, Jag är rädd låter så fegt, men Jag har 
Karaktär låter förträffligt.)
Men så snart han fått det över läpparna förvand­
las hans hustru inför hans karaktärsfasta ögon till 
ett litet skrattande knyte som skälvande i skratt- 
paroxysmer rullar runt på sin säng. Så förhärdad, 
tänker han, att hon inte ens kan gråta.
En gråtande kvinna är mycket praktisk. En grå­
tande kvinna kan man trösta och förlåta utan att 
förlora sin värdighet. En kvinna som gråter kan det 
till och med vara en njutning att gjuta in sin tröst 
i. Men en skrattande! En skrattande förtvivlan är 
inte legitim. En kvinna som skrattar kan man fak­
tiskt inte göra ett dugg med. Ingenting annat än att 
låta henne skratta. Och dra täcket över sitt huvud. 
Lägga sig på sidan. Och somna om.
195
22
MANNEN SOM INTE VILLE GRÅTA
Han var kallad klockan tolv. Precis på slaget grep 
han om dörrhandtaget. Korridoren låg tom och halv- 
mörk eftersom bara varannan lampa var tänd under 
lunchtimmen. Utanför representanternas rum låg en 
kvarglömd dammsugare, troget väntande som en lig­
gande hund. Ännu några sekunder betänkte han sig. 
Lösslitna meningar ur det kommande försvarstalet 
cirkulerade som kylvatten i hans upphettade hjärna. 
Innan han öppnade dörren sköt han glasögonen dju­
pare ner i bröstfickan och knöt handen om slips- 
knuten. Just när dörrspringan vidgades vällde en 
kärv doft av cigarrök och gamla böcker ut genom 
den, precis som om den hade legat och väntat på att 
dörren skulle öppnas. Det var en lukt som krävde 
respekt och fylld av vördnad och motvilja gled han 
långsamt in i rummet.
I en känsla av att frivilligt stänga sig inne i en 
råttfälla lät han dörren ljudlöst gå igen bakom sig. 
Det var alldeles tyst och för att bringa tankarna i 
ordning gav han sig tid att se sig om i rummet innan 
han gick vidare. Det var mycket högt i tak, föreföll 
att vara oändligt mycket högre än i korridoren där 
dunklet alltid dolde taket. Ett askfärgat ljus föll in
196
genom ett smalt högt fönster, inramat av ett grått 
draperi. Hans motvilja blev ännu starkare. Han stir­
rade på böckerna, dessa svarta gravstenar med inskrip­
tion i guld, som stod i täta, orubbliga rader runt tre 
av väggarna. Vid ena kortväggen vilade tre väldiga 
dokumentskåp med stora svarta plåtlådor. I en ameri­
kansk kriminalfilm som han sett föregående kväll hade 
polisen fört den försvunnes fästmö in i ett skumt 
rum med precis likadana skåp. Polisen drar ut en lå­
da. Åskådaren lutar sig fram över grannens bänk för 
att se vad den innehåller. Förgäves. Fästmön skakar 
på huvudet. Polismannen rycker på axlarna. Fel låda. 
Först vid femte utdragningen stiger fästmön åt sidan 
och släpper fram åskådaren. Det ligger en död man 
i lådan. Vitt grinande ansikte. Skottsår i pannan. 
Fästmön nickar bekräftande. Polismannen rycker be­
klagande på axlarna. Scenväxling.
När han drog ut en på måfå vald låda gnisslade 
det till så gällt att han ångrade hela företaget. Så 
omärkligt som möjligt hade han närmat sig skåpen. 
Kanske dolde dessa mystiska lådor något för firman 
obehagligt som han skulle kunna begagna sig av vid 
det kommande, pinsamma samtalet. Men den hasti­
gaste blick ner i lådan övertygade honom om hur 
barnsliga hans förhoppningar hade varit. Papper, vita 
oskyldiga räkningar i oklanderliga packar. Snabbt 
sköt han in lådan och återtog sin plats vid dörren, 
pinsamt medveten om att han, i den mån hans före­
havanden observerats, snarast försämrat sin ställning 
i stället för att förbättra den. Han försökte rehabi­
litera sig genom att envetet se ner i mattan ända tills 
det enformiga stjärnmönstret började rotera för hans 
trogna ögon. Efter en stund föll en skarp ljusstrimma
197
ljudlöst ut över mattan. Mannen vid skrivbordet 
hade tänt sin lampa. Han såg upp och betraktade det 
kala huvudet, stumt nerböjt över en tidning. Endast 
ovanför vardera örat satt en yvig krans av hår, som 
ett par små vingar, så att det klotrunda, glänsande 
huvudet slående påminde om symbolen för luftvärns- 
artilleriet: den bevingade kanonkulan.
Ett leende for över den väntandes ansikte. Var det 
opassande att tänka sådana tankar? Men å andra si­
dan: Var det riktigt av Chefen att stjäla de redan 
knappa minuterna från hans lunchrast genom att Ek- 
giltigt sysselsätta sig med tidningsläsning i stället för 
att genast kasta anklagelserna i ansiktet på honom? 
Fortfarande leende kastade han en snabb blick på sin 
armbandsklocka. Åtta minuter hade han tillbringat i 
rummet, åtta minuter av obarmhärtig tystnad — och 
fortfarande teg mannen vid skrivbordet. Han har 
inte en gång vänt sida. Naturligtvis läser Han inte. 
Han använder bara tystnaden som ett medel att göra 
den väntande mjuk. Tystnaden är de överordnades 
vassaste vapen, orsakar hjärtklappning, vållar oro och 
rodnad, väcker samvetet därför att samvetet inte kan 
tåla tystnad.
Trotsigt leende såg han upp, men leendet ströps 
genast. Chefen tittade nämligen upp från tidningen 
och stirrade på honom, kallt och ogillande. Förvirrad 
la han händerna på ryggen som om han skämdes för 
dem och började gå fram mot skrivbordet. Golvet 
föreföll honom som en brant backe och den mjuka 
mattan var så mjuk att fötterna drunknade i den, som 
i ett kärr. Chefen höjde huvudet långsamt som när 
ett flöte återvänder till ytan efter att en stund ha 
varit nerdraget av en nappande fisk. I en låg brun
198
fåtölj som stod nersjunken i mattan tätt framför 
skrivbordet anmodades han med en långsam, svepan­
de handrörelse att ta plats.
Chefen betraktade honom nu uppifrån. Han tyck­
te han sjönk djupare och djupare ner i fåtöljen men 
ögonen förföljde honom ända ner till brunnens bot­
ten. Till sist lyfte Chefen sina glasögon från skrivbor­
det, passade långsamt in dem på plats utan att ett 
ögonblick lämna honom i fred med blicken. Glasögo­
nen var oerhört starka, Chefens ögon blev svarta och 
främmande, plötsligt log Han som om han hade gjort 
en upptäckt. Det var som att bli observerad genom 
ett mikroskop.
— Såå, sa Chefen slutligen med djup men inte 
ovänlig röst, herr Storm vill inte gråta?
— Har jag hört, tillade Han när herr Storm inte 
gjorde en min av att vilja svara.
Herr Storm svarade fortfarande inte. Han blun­
dade ett ögonblick, fullt medveten om risken, och 
tillbakakallade bilden av den pinsamma situation då 
upptäckten hade gjorts. En gång på eftermiddagen 
hade kontorschefen plötsligt kommit in på avdel­
ningen, inte smygande och lurande som i vanliga 
fall utan andtruten och offer för en djup sinnesrö­
relse. Detta var nog för att få alla fyra att spritta 
till och sitta som tända ljus när kontorschefen med 
en röst som var så olik hans normala att hans egen 
mor inte skulle ha känt igen den meddelade dem att 
Hon dött, den bilolycka som en vecka tidigare lagt 
Henne på dödsbädden hade äntligen krävt sitt offer.
— Nej, sa han lugnare nu sedan han i minnet be­
traktat detta fotografi av det skedda, jag vill inte 
gråta.
199
Alla hade velat det, alla utom han. Genast kontors­
chefen upphört att tala brast damerna ut i höga 
snyftningar medan de letade i sina rockar efter näs­
dukar, den närsynte herr Jockum torkade bort sina 
frambrytande tårar med den sämskskinnstrasa han 
annars använde till att blanka glasen på sin pincené. 
Kontorschefen tog upp en tablettask ur fickan av det 
märke som bar Hennes bild, men hans händer ska­
kade så av rörelse att han, när han ville bjuda fröken 
Karmin, spillde ut askens innehåll på golvet. Hickan­
de och snyftande kröp de fyra människorna sedan 
omkring och sökte tabletter. Situationen var så un­
derlig och motbjudande löjlig att han, som lugnt 
blivit sittande kvar vid skrivbordet, inte kunde hålla 
tillbaka ett litet skratt.
— Det värsta, fortsatte Chefen utan att lämna 
hans åter öppnade ögon ett ögonblicks ro, det värsta 
i hela historien är att ni fann det lämpligt att ge ut­
tryck åt en munterhet just i det ögonblick då hela vårt 
land försänktes i djup sorg. Om de upplysningar 
om ert beteende jag fått är riktiga beklagar jag er, 
herr Storm.
De sista orden hade yttrats i skarp ton och herr 
Storm ryckte till och vände med en häftig rörelse 
bort huvudet. Lösbrutna bitar av försvarstalet virv­
lade runt i rummets tunga luft... tillbakadragen av 
naturen... svårt att visa sina känslor när andra män­
niskor är närvarande... andra sätt att visa sin sorg 
an genom att grata... har begråtit en kar granne 
så häftigt att tårkanalerna sinat...
Men han kunde inte få ur sig ett ord. Dessa bitar 
som sammanfogade utgjorde ett så detaljrikt och lo­
giskt försvar föreföll honom, lösbrutna ur sitt sam-
200
manhang, så löjliga, falska och direkt lögnaktiga att 
han beslöt sig för att tiga. Bakom honom började 
Chefen åter tala.
— Inte ens hemma i er bostad visade ni några tec­
ken på sinnesrörelse. När er värdinna gråtande kom 
in på ert rum i hopp om att ni skulle vara villig att 
dela hennes sorg visade ni bort henne med en för­
frågan om varför hon inte tog Albyl. En kvinna 
kommer till er, drabbad av den djupaste sorg en na­
tion känner, sorgen över en stor medborgares bort­
gång, och ni rekommenderar henne Albyl. Man sak­
nar ord... sannerligen...
Chefen fortsatte emellertid. Herr Storm beslöt sig 
för att inte vidare lyssna. Hade firman spioner ute 
som observerat hans brist på tårar även utom tjäns­
ten tjänade det ingenting till att försvara sig. I stäl­
let koncentrerade han sitt intresse till de svarta do­
kumentskåpen. Det beredde honom en skräckfylld 
njutning att göra en liten film om sitt kommande 
öde: Bolagsstämma. Styrelseledamöterna i svarta jac­
ketter radar upp sig framför skåpen. Chefen drar ut 
lådor. Alla sträcker nyfiket på halsarna. Räkningar. 
Verifikationer. Inlösta checker. Värdepapper. Sista 
lådan. Spänningen är på kokpunkten. Chefen drar 
långsamt ut den. Vänder sig under djup rörelse till 
församlingen. »Mannen som inte ville gråta. Tvung­
na att göra oss av med honom. Prestigeskäl. Beklag­
ligt. Trogen arbetare i vingården.» Alla drar fram 
sina näsdukar och baddar ögonen. Chefen snyter sig. 
Avtoning.
En tidning hamnade mjukt i hans knä. Mekaniskt 
tog han upp den och kastade en blick på första si­
dan. En stor svart bild. En kö med människor vilka
20I
URE -. -:>^^
alla föreföll att gråta. Ett folk i sorg. Lit de parade. 
I första ledet upptäckte han Chefen med en näsduk 
för munnen som om Han mådde illa.
— Slår vad om att ni inte har varit på lit de pa­
rade en gång, fortsatte Chefen förebrående.
Han gitte inte svara en gång, lät tidningen sjunka 
och tog om scenen vid dokumentskåpen. Under ti­
den hörde han på Chefens hostningar och upprepade 
knackningar mot bordsskivan att en ny attack för­
bereddes. Just när Han i filmen skulle till att dra ut 
den sista lådan bröt Han tystnaden. Det hördes ge­
nast på Hans röst att Han denna gång följde en ny 
linje, den sentimentala.
— Vem har inte, började Han, rörts av Hennes 
Ofelia, lidit med hennes Iphigenia, lett åt hennes 
Puck, älskat henne som Julia, svärmat för henne i Ve­
nedigs månsken, det där stycket ni vet om en gon- 
doliär.
Chefen var en mycket kunnig och omsorgsfull 
man och fortsatte uppräkningen ännu en stund utan 
att dock kunna göra något intryck på herr Storm, 
som visserligen sett henne göra Ofelia en gång för 
länge sedan men inte gripits djupare av hennes tolk­
ning. Hans privata uppfattning var att det fanns åt­
skilliga i landet som var i stånd att göra en bättre 
Ofelia än den bortgångna.
Lunchrasten var strax slut och de mest ambitiösa 
medlemmarna av personalen återvände redan till sina 
poster. Ett sordinerat sorl trängde in i det stora kvava 
rummet. Han tyckte det lät som om huset hade hu­
vudvärk. Han blev en smula glad över tanken och 
märkte inte först att Chefen gått runt bordet och nu 
stod vid hans sida. Utan ett ord sjönk Chefen ner på
202
34: (2+1(2:241) TTros
stolskarmen bredvid honom och såg på honom med 
det välvilliga intresse man finner hos läkare i färd 
med att på ett humoristiskt sätt söka formulera en 
patients dödsdom. Det var tydligt att Han ville för­
försöka ett nytt sätt. Han ville närma sig den olyck­
lige, denne man som förlorat förmågan att gråta över 
tragiska förluster. Det låg inställsamhet och falsk 
förtrolighet i Hans sätt att mjukt klappa honom på 
axeln.
— Stora män och kvinnor, yttrade Chefen och såg 
på honom med en min som antydde att det var en 
sanning, meddelad i största förtroende, som nu ut­
talades, kräver inte att bli älskade medan de lever 
men väl att bli begråtna vid sin bortgång. Som en 
gärd av tacksamhet mot de stora medborgare som mer 
än andra bidragit till att hedra nationen begär sam­
hället av de överlevande att de efterkommer denna 
de dödas önskan att begråta dem. Detta företag vore 
inte en del av detta samhälle, en lem i samhällskrop­
pen, om det inte ställde samma krav på sina anställda 
som samhället på sina medborgare. Ni må tycka att 
jag kunde befria er från den smärtsamma plikt vi 
alla blivit ålagda, men inser ni då inte vilket bedrä­
geri detta vore mot det samhälle vi satts att tjäna.
Med en våldsam ansträngning lyckades herr 
Storm ta sig upp ur fåtöljen. Han började mödo­
samt gå i riktning mot dörren. Det blev tyst bakom 
honom. Han tog sikte på den stora vita dörren och 
hoppades nå den utan att bli hejdad. De sista stegen 
nästan sprang han. Ögonblicket innan han grep om 
handtaget vred han försiktigt på huvudet. Chefen 
satt kvar på fåtöljens armstöd, sysselsatt med att 
stirra ner i mattan, precis som om han ingenting hade
203
märkt. Herr Storm drog ner handtaget. Dörren var 
låst.
— Och en annan sak, fortsatte Chefen, man mås­
te också tänka på firmans anseende. Det har redan 
uppstått oro bland personalen för er skull. Många 
talar om att sluta därför att de säger sig inte kunna 
vistas under samma tak som ni. Om ert fall blir 
känt inom vissa konkurrentföretag, vilket endast är 
en tidsfråga, kommer man att med er som utgångs­
punkt inleda det angrepp mot vår firma som man 
länge sökt förevändning till. Vad är det för sorts 
företag, kommer man att säga, som kan ha sådana 
känslolösa bestar anställda hos sig? Erkänn att si­
tuationen blir mycket pinsam.
— Släpp ut mej, sa herr Storm och ryckte i dör­
ren. Jag vill gå min väg. Jag kan få börja en ny 
plats vilken dag som helst, ja redan i eftermiddag.
Bluffen var så uppenbar att Chefen inte ens bryd­
de sig om att försöka vederlägga honom. Han bara 
fortsatte som om ingenting hänt:
— Eftersom det ur alla synpunkter är lämpligast 
att ni gråter bör ni också göra det. Vi är inte 
obarmhärtiga inom vårt företag. Vi kräver inte en 
våldsam sorg av er. Vad vi begär är att ni fäller 
några tårar, att ni i vittnes närvaro gråter ett aldrig 
så kort ögonblick. Ni kommer att tillbringa efter­
middagen ensam tillsammans med herr Jockum på 
representanternas för ögonblicket lediga rum. Så 
snart tårarna är fällda meddelar mig herr Jockum 
detta i lokaltelefonen, varpå jag och kontorschefen 
anländer för att kontrollera faktum.
Chefen reste sig och kom snabbt emot honom. 
Han klappade lugnande herr Storm på axeln.
204
— Ni bör trycka ner handtaget djupare, sa Han 
och öppnade dörren åt honom.
I korridoren tändes just de sista lamporna. För­
senade lunchätare kom värdigt skyndande i små 
grupper på väg till sina rum. När de fick syn på 
honom slöt de sig tätare tillsammans och gav var­
andra ögonkast, tunga av undermening. Deras sam­
tal tystnade, började först åter när de var utom 
hörhåll för honom. Han fann det mycket pinsamt. 
Då kom plötsligt herr Jockum ut ur representan­
ternas rum, ställde sig bakom den halvöppna dörren 
och vinkade honom till sig. Glad att räddas undan 
de menande blickarna skyndade herr Storm emot 
honom, men väl inkommen i rummet blev han pin­
samt berörd av den ton herr Jockum fann det lämp­
ligt att anslå mot honom.
— Det ska nog gå bra, sa herr Jockum tröstande 
i det han gav honom en klapp på vardera skuld­
ran.
De satte sig, herr Storm orubbligt besluten att 
inte låta sig störas av herr Jockums upptåg, herr 
Jockum lika fast i sin föresats att få herr Storm 
att gråta. Herr Storm som fått sitt arbete inburet 
i det nya rummet började lugnt räkna. Mellan kloc­
kan ett och två satt herr Jockum bredvid honom 
vid det stora skrivbordet och läste högt ur dags­
pressen, först om själva olyckan, sedan om tiden 
mellan olyckan och dödsfallet och till sist de mest 
sentimentala partierna ur alla de känslosamma min­
nesteckningarna. Ibland måste herr Jockum göra 
minutslånga uppehåll i läsningen, överväldigad av 
rörelse som han blev att än en gång få uppleva den 
stora tragedin. Han sökte nervöst i fickorna efter
205
näsduk och under tiden rullade stora tårar ner i 
kassaboken och sköljde bort nästan en hel kolumn.
— Herr Jockum, sa herr Storm strängt, ni för­
därvar mitt arbete. Se här, en hel sida utsuddad.
Mellan klockan två och tre satt herr Jockum, 
fördärvad i ögonen efter den ansträngande läsning­
en, uppflugen på skrivbordet och berättade gamla 
dumma minnen kring den bortgångna. En gång 
hade han sålunda av en händelse sett henne stå och 
telefonera i en kiosk. Då han smugit sig intill kios­
ken för att få höra några ord från hennes mun 
(»ty detta vore ju nästan som att själv ha samtalat 
med henne») hade hon just sagt: Och så får jag två 
lökar, fina, inte alltför stora och ett halvt kilo stång­
korv. Och som poesi hade det låtit försäkrade herr 
Jockum, medan tårarna strilade ur ögonen. Stor 
poesi. Femte gången han berättade samma historia 
slog herr Storm igen kassaboken med en förargad 
smäll och utbrast:
— Herr Jockum, ni tråkar ut mej. Försök åt­
minstone att vara exakt. Ena gången säger ni lökar, 
andra gången blomkålshuvuden, tredje gången citro­
ner. Först var det ett halvt kilo stångkorv, sedan 
blev det plötsligt ett kilo isterband, slutligen ett 
kvarts kilo lungmos. Ni gör mej förvirrad och miss­
trogen och stör mej därigenom i mitt arbete.
Mellan klockan tre och fyra då situationens all­
var äntligen gått upp för herr Jockum sköt han helt 
enkelt sin stol tätt inpå herr Storms och började 
prata honom i örat, »som en man till en annan», 
som han uttryckte det.
— All right, sa han till slut resignerat, strunta 
i nationen, glöm firmans berättigade krav, tänk
206
inte en gång på Henne, men ta åtminstone hänsyn 
till er själv. Det är ingenting annat än er plikt mot 
er själv och er egen framtid att före klockan halv 
fem fälla några tårar. Tänk till exempel på hur det 
var när er mor dog.
— Min mor mår alldeles förträffligt, svarade herr 
Storm buttert och räknade ner en spalt. Hon har ett 
hotell i Rhône-Saône-dalen. Kallade sig Storme. Storm 
med e på slutet.
— Eller er far, tillade herr Jockum bevekande.
— Min far bor på min mors hotell och lever av 
vegetabilisk kost, sa herr Storm obevekligt. Han 
har hittills inte varit sjuk en enda dag i hela sitt liv.
— Eller en syster, bror eller kär vän som ni has­
tigt förlorat, fortsatte herr Jockum medan glasen 
på hans pincené immades av rörelse.
•—  • Jag har hittills icke deltagit i en begravning, 
fastslog herr Storm utan att låta sig påverkas, och 
ser ingen anledning till att ta ut sorgen i för­
skott.
Klockan närmade sig nu halv fem och utom sig 
av ängslan för att misslyckas hoppade herr Jockum 
ännu en gång upp på skrivbordet och i sin iver 
satte han sig nästan mitt i kassaboken. Herr Storm 
blev förargad och drog häftigt till sig boken. Det 
återstod bara en siffra. Han räknade ner den sista 
raden, kontrollerade sedan med blyertspennan en sis­
ta gång slutresultatet. Allting stämde. Men efersom 
han bara hade en kassabok med sig i det främmande 
rummet uppstod en stunds sysslolöshet och efter­
som sysslolösheten är den farligaste fiende våra goda 
föresatser äger började herr Storm fundera. Först 
nu, då händerna för första gången under hans många
207
år vid firman vilade under arbetstid, begrep han till 
fullo innebörden av det hot som riktades mot hela 
hans existens. Några lösryckta scener ur hans kom­
mande liv spelades upp för honom: En skallig man 
ser upp från sitt med papper och telefoner belam­
rade bord. En kort skarp blick. Skakar på huvudet. 
Tyvärr. Till sekreteraren: Var vänlig följ den här 
mannen ut. Den skallige medan den platssökande av­
lägsnar sig: Stackars karl. Men omöjligt att göra 
nånting för honom. Så utmärkta kvalifikationer i 
övrigt — och så kan han inte gråta. Närbild av den 
skalliges ansikte. Immiga glasögon. Imman breder ut 
sig. Mjuk övertoning. Nästa scen: Hamn i dimma. 
Han vandrar omkring på kajen. Vattnet skvalpar 
ödsligt under honom. Långsamt tar han av sig ka­
vajen. Kastar en sista blick in i dimman. Hoppar. En 
man kommer fram med en livboj. Rycker på axlar­
na. Hänger den tillbaka på sin plats. Säger halvhögt: 
Det måste ju gå så. Det logiska slutet. Till fästmön 
som kommer glidande ur dimman: Tänk, den stac­
kars karlen ville inte gråta. Kysser henne under en 
lykta. Övertoning.
Herr Jockum började tala, hastigt och nervöst så 
orden for om varandra som käglor:
— Telefonkiosk stod hon ... kommer på gatan... 
då går hon in... lyssnar... springer fram till bak­
sidan... får man höra... tre morötter färska, halvt 
kilo bogfläsk...
Nervositeten, rädslan för att misslyckas, hettan i 
rummet, den outhärdliga doften av blommor som 
stod på en hylla under ett på väggen fastnitat por­
trätt av Henne fick herr Jockum att plötsligt skära 
ihop. Det började rinna ur hans ögon, tårar stora som
208
i LE
hagel dunsade ner i kassaboken. På ett ögonblick var 
herr Storms dagsverke förgäves. Slutsumman utsud­
dad. Förvirringen spridande sig hela kolumnen upp­
för. Ursinnigt grep han tag i den spenslige herr Joc­
kum och skakade honom, men när han märkte vilket 
ringa intryck denna behandling gjorde på honom 
höjde han handen och slog honom över näsan så pin- 
cenén i en vid båge for över golvet och krossades 
mot värmeelementet vid fönstret.
Då tystnade herr Jockum och gled ner från bor­
det. Med sina magra händer döljande ansiktet irrade 
han omkring i rummet, stötte mot bord, snubblade 
över stolsben, slutligen stannade han vid ett litet lågt 
bord nära fönstret, fullstaplat med samlingspärmar. 
Med ett vemodigt uttryck i ansiktet betraktade 
han pärmhögarna, smekte dem med ena handen, sä­
gande:
— Ni med era hårda axlar, herr Storm, ni vet inte 
vad ni gjort mej. Utan min pincené är jag totalt 
hjälplös. Jag kunde lika gärna gå och hänga mej.
—Ni, hänga er, utropade herr Storm, förvånad 
Över att ett sådant ord kunnat slippa utanför denna 
samvetsgranna, pedantiska kontorssjäls läppar.
Herr Jockum klappade honom fortfarande på axeln.
— Hör på, sa han. En gång innan jag ännu kom­
mit på idén att skaffa mej pincené och förhånad av 
alla i trakten irrade omkring, hälsande på lyktstol­
par, försökande locka till mej andras hundar i tron 
att det var kattor och ständigt låsande upp fel dörrar 
i fel hus i tron att jag var hemma, blev jag så förtviv­
lad att jag endast såg en utväg: den att hänga mej. 
Jag lockade till mej ett barn, gav det en tvåkrona 
i stället för den femöring jag avsett och bad barnet
14 —472097. Dagerman, Noveller. 209
föra mej till en repslagare. I sin iver att göra rätt 
för denna stora belöning gick inte barnet med mej 
till närmaste repslagare, nej traskade genom hela stan 
ut till en repslagare i utkanterna. Jag kom in i buti­
ken, bad genast att få ett smidigt rep och på en för­
frågan vad jag skulle använda det till svarade jag att 
jag ville hänga mej. Då jag tyvärr var alldeles obe­
kant i trakterna och dessutom starkt närsynt bad 
jag repslagaren ge mej anvisning på en lämplig skog. 
Mannen förde mej ut på baksidan av huset och pe­
kade på en mörk skugga inte alls långt borta. Där är 
en alldeles utmärkt skog, sa han. Där hänger sej de 
flesta, tillade han med ett mörkt skratt. Jag tog mitt 
rep och knegade iväg. Efter en stunds vandring över 
ett fält var jag inne i en tät och i mitt tycke för­
träfflig skog. Jag trevade mej fram mellan träden, 
snubblade oupphörligt över stubbar, väjde för vita 
klippor i min väg. Efter en lång, besvärlig promenad 
fann jag slutligen det idealiska trädet. Det stod på 
en öppen plats i skogen, omgivet av dessa vita klip­
por som fyllde hela skogen, och hade visserligen en­
dast två grenar. Men vilka! Men vilka, säger jag er, 
herr Storm! Jag fäste mitt rep vid den ena, blundade 
och tog farväl och skall just ta språnget då jag hör 
skallande skratt ur den omgivande skogen och med 
ens är jag omringad av skrattande, skrikande och 
dansande människor.
— Herr Storm, sa herr Jockum och gned sina 
stackars ögon medan gestalten tycktes krympa ihop 
i det hårda ljuset från fönstret, herr Storm! Den 
falske repslagaren hade lurat mej in i ett camping- 
läger. De vita stenarna var tält, jag hade snubblat 
över människor men dessa hade tigit därför att rep-
210
slagaren skyndat i förväg och förberett dem pa det 
roliga som snart skulle hända. Trädet som jag fäst 
min snara i var lägrets majstång.
Hela denna egendomliga historia gjorde ett mycket 
skakande intryck på herr Storm och till slut fann 
han den obarmhärtighet som vederfarits den lille 
ynklige, sammanpressade man som stod hopkurad 
borta vid fönstret och smekte några pärmryggar i 
tron att det var en kollegas axel så fruktansvärd att 
han plötsligt brast i gråt. Han slog ihop kassaboken 
och grät häftigt och upprört med överkroppen pres­
sad i klagan mot skrivbordsunderlägget. Genom en 
mjuk dimma av tårar såg han dörren öppnas och Che­
fen och kontorschefen respektfullt stanna i dörr­
springan. Andaktsfulla strömmade deras röster in i 
rummet.
— Även den hårdaste, sa Chefen.
— Och vilken sorg, tillade kontorschefen.
— Majestätisk, sa Chefen.
— Grandios, tillade kontorschefen.
— Klassisk, sa Chefen.
— Lakonisk, tillade kontorschefen.
— Överrik, sa Chefen.
— Instrumenterad, tillade kontorschefen.
Deras röster dog bort och ersattes av andra. Fra­
ser kom flygande, snuddade vid hans panna och flög 
vidare mot fönstret: Så handlar en karl... äntli­
gen... andas ut... gläder mej att se honom så ner­
bruten... i kväll går jag på lit de parade med gott 
samvete...
Så blev det slutligen tyst. Bara den halvblinde herr 
Jockum kröp gnällande omkring och letade efter 
skärvorna av sin pincené. Herr Storm lyssnade ut
211
mot korridoren. De flitigas sista steg förtonade. Nå­
gon talade högt och uppbragt på väg ner mot ut­
gången. Men han uppfattade inte orden. De hän­
synsfulla människorna hade stängt dörren om hans 
sorg.
212
TORNET OCH KÄLLAN
En måndag vid tolv-tiden när han var på väg ner 
från klocktornet hörde han en bil bromsa in och 
stanna uppe på vägen. Han blev stående i det röda 
gruset på sista trappsteget och lyssnade. Men det 
ögonblicket hördes ingenting. Bara humlorna stud­
sade brummande mellan klosterträdgårdens rosor. En 
slåttermaskin rackade som en missnöjd fågel långt 
bort, säkert flera kilometer. Men någon bildörr hörde 
han inte som slog igen och inga människor kom kli­
vande på gångstigen ner mot yttermuren. De sitter 
väl kvar då, tänkte han och gick ut i rosengången. 
Han hade gått med mössan i handen. Nu satte han 
dit den på huvudet och strök av en knapp som hade 
mistat glansen. Han vrängde upp den och spottade 
på den, bara lite. Det låg välbehag i luften. Inga tu­
rister som luktade svett och tobak, någon gång sprit, 
drev fram i gångarna, dinglande med kameror och 
spridande olust, glacepapper och cigarettstumpar om­
kring sig. Han använde söndagsnätterna till att stä­
da; det gjorde måndagarna till välsignade dagar, da­
gar av renhet, frid och ensamhet. Framför källan, i 
det mjuka, nykammade gräset, föll han på knä, 
mjukt och varsamt för att inte fördärva byxvecken.
213
TaNTet, imemtiteen.72055
Det var en vanlig måndagsrörelse; han tillbad inte 
källan, han offrade sin skugga till den, böjde sig ut 
över den hårda kalla spegeln och såg in i den som i 
sitt eget öga.
När han gick ut genom det brustna valvet var det 
en helt ny värdighet i hans rörelser. Efter de föröd­
mjukande lördagarna och söndagarna då han kom­
menderades fram och tillbaka av hysteriska lärarin­
nor eller sura utflyktsledare som hatade åsynen av 
klosterruiner mer än allt annat hade klostret åter 
övergått i hans ägo. Han kunde gå omkring och 
smeka buskar, sätta sig på det ojämna golvet uppe i 
tornet och drömma, se ut över slättens mjuka vågor 
genom tornets smala gluggar, ligga framstupa över 
källan och sänka sin skugga i den. Kom någon besö­
kare inramlande i klostret på en måndag fick han 
skylla sig själv. Han hölls mycket knappt, de upp­
lysningar som meddelades var sparsamma och utta­
lades i kärv ton, eftersom han fick en känsla av att 
varje steg han tog var bevakat blev besöket alltid 
kortvarigt.
Från yttervalvet upp till vägen ledde en smal stig 
inhägnad av rosor och nypon. På vårarna innan folk 
började komma rullades en matta av mörkt grönt 
gräs ut över denna stig. Det var gott att gå barfota 
genom det; vid den tiden kom bara någon enstaka 
cyklist trampande genom landskapet och kastade en 
likgiltig blick ner på klostermurarna, gråa och nak­
na nu innan våren hunnit slänga en kappa över 
dem. Den tiden, en mycket kort tid i lövsprick- 
ningen, var klostret helt och hållet hans, inte bara 
på måndagarna; sen kom Det Allmänna. Han spär- 
rade in sig sjalv i tornet och gisslade sig med tankar
214
om Det Allmänna. Det Allmänna var en jätte som 
åt gräs, spillde papper, skattade rosor, förorenade 
vatten, skrattade bullrande med full magsäck och 
handskades vårdslöst med gammal mursten. Under 
säsongen var han Det Allmännas underdånige tjä­
nare; endast på måndagarna behärskade han Det, be­
handlade Det med den överlägsna respekt med vilken 
en domptör handhar ett lejon.
När Det Allmänna därför tutade i ett bilhorn 
uppifrån vägen, dit han långsamt men säkert var på 
väg, saktade han farten, tog sig tid att kasta undan 
en plåtburk som full med regnvatten satt inkilad i 
en nyponbuske och ännu sedan han passerat kröken 
och såg bilen framifrån, ny och blänkande, med ner­
fälld sufflett, strålkastare som såg ut som högfär­
diga ögon och mörka däck som om de länge kört 
genom vatten behöll han sitt värdiga lugn. De två 
unga männen satt så stilla bakom vindrutan att han 
kom att tänka på ett skyltfönster han sett sist han 
var i stan: två mansdockor i bredaxlade kostymer. 
Bara lett åt och skyndat vidare.
Men nu var det bara att gå fram. Bakom de unga 
männens bara huvun skymtade han två vajande 
kvinnohattar. Han blev trotsig och orolig; det var 
alltid de unga männen med bilar och unga kvinnor 
som ställde till den värsta förödelsen, plockade rosor­
na åt sina kvinnors klänningar, störde hans Berättelse 
med fniss och svordomar, dröjde sig kvar i tornet 
och bet sina kvinnor i örsnibbarna ännu medan han 
stod med foten på översta trappsteget. Plötsligt ryn­
kade den unge mannen vid ratten pannan och gav 
signalknappen ett våldsamt slag med knytnäven. 
Hela slätten skakade vid den plötsliga skrällen. Han
215
hr tes ■i'^???///?!-’«-'■•:• ■ PlRRitlt -
lutade sig ut ur bilen och såg med dyster beslutsam­
het på den gamle.
— Halloo old man, hojtade han hest och kärvt, va 
ere för gammal kåk här?
The old man stannade, ställde sig mitt framför 
kylaren, tittade bort över bilen som om den inte 
existerade. Långt borta där godsets allé krokade tag 
i riksvägen rullade en stor buss ut ur ett dammoln. 
Fylld av onda aningar torkade han svetten ur pan­
nan och såg ner på sina skor. De fyra ungdomarna 
i bilen trodde säkert att han jävlades med dem.
Förbannade bönder, sa den andre ynglingen, 
och tände en cigarrett, to hell with them! Han 
knäppte iväg den brinnande tändstickan över vindru­
tan. Det var en fientlig handling från Det Allmännas 
sida. Den gamle trampade ner den i gruset. Han 
visste precis vad som skulle itända om han släppte in 
dem. Cigarrettstumpar, fnitter, pussande, nertram­
pade blommor, stulna rosor. Bussen kom allt närma­
re. Som en rullande fästning, utsänd av Det All­
männa att erövra hans marker, brummade den emot 
honom, hög och väldig, rörande upp damm och 
sprutande grus ut över vägkanterna. Han tog has­
tigt av sig mössan i hopp om att inte bli igenkänd. 
Och hjälpte gjorde det, bussen saktade inte ens in, 
gruset smällde mot personbilens sidor. Dammet slog 
över dem allihop. Han suckade lättad och tog på sig 
mössan.
— Klosters kloster, sa han.
— Klosters kloster, upprepade den ene av de ame­
rikaniserade ynglingarna. Han tog sig för att vrida 
på ratten så att framhjulen oupphörligt ändrade rikt­
ning- Gubben blev alldeles förvirrad av det. Deras
216
-TL 27
sätt att tilltala honom på ett främmande språk för­
virrade honom också. Han var insnärjd i deras över­
lägsenhet. Säkert satt de och tänkte ut något jävel- 
skap i tystnaden. Det kändes precis som på en lördag. 
Klosters kloster. Ja, vad skulle han säga? Det fanns 
folk som tyckte det lät dumt och flinade när han 
svarade dem på frågan, precis som om det var han 
som hade hittat på det. Själv tyckte han det lät 
förtroendegivande: O kloster över alla kloster. Un­
gefär så.
Men då blev flickorna våldsamt skrattlystna i bak­
sätet. De lyfte hattarna mot himlen och skrattade 
tills de kiknade. Ynglingen vid ratten grinade upp 
sig, satte på sig gröna solglasögon och vände sig mot 
dem.
— Halloo darling, sa han, what are you laughing 
for?
— Ja, va i helvete skrattar ni åt, sa den buttre 
ynglingen och sköt iväg sin cigarrett över vindrutan.
Flickan med blå hatten ryckte till sig den buttres 
handled och stoppade den i munnen för att hejda 
skrattet. Ynglingen vid ratten reste sig halvt upp 
från sätet och gav den ännu skrattande ett lätt slag 
över munnen. Hon tystnade.
— Tell me darling, sa han och satte sig igen.
— Jag bara sa att gubben stammar, sa flickan but­
tert.
— Klosters kloster, sa den andra.
Men ingen tyckte det var roligt längre. Den gam­
le som stod kvar på vägen framför kylaren blev röd 
av förtrytelse. Han var van vid att Det Allmänna 
såg honom över axeln, stal rosor i hans trädgård, 
skräpade ner på hans gångar, fläckade ner hans klara
217
källa, ja till och med avbröt honom med dumma 
frågor mitt i Berättelsen, men när Det Allmänna 
som nu skrattade honom rätt upp i ansiktet, då gick 
det för långt. Han särade på fötterna, körde ner dem 
som stöttor i vägen. Om bilen startade, han skulle 
sta kvar! Han sag sig själv ligga överkörd på vägen 
med kroppen stämplad av hjulavtryck och Det All­
männa, fyllt av respekt för döden, knäböjande vid 
hans sida och förgäves sökande mäta hans puls. Men 
bilen körde inte, den stod kvar vid vägkanten med åt- 
dragen handbroms och stum motor. Ynglingen med 
solglasögonen slängde upp dörren och spottade ner i 
gruset.
Come on boys, sa han, vi går väl och tar oss 
en nunna.
Den buttre tände en ny cigarrett, blåsten tog tag 
i lagan som svedde hans smala mustasch.
— All right Joe, sa han med en grimas, just a 
minute please.
— Klosters kloster, sa flickan som ville få dem att 
skratta.
Hon lyckades inte den här gången heller. Alla 
klev ur. Flickorna la sina stillebenshattar i framsä- 
tet. De burrade upp håret med vispande fingrar, 
som när man vispar upp en kaksmet.
Tror ni det finns några snygga munkar, sa 
flickan som absolut måste få dem att skratta.
Den gamle stod fastvuxen i gruset och såg Det 
Allmänna tåga förbi utan att ägna honom en blick 
och under förtjusta utländska utrop försvinna i ny- 
ponsnåren. Han hade inte kunnat försvara sig eme­
dan han aldrig blivit anfallen. De höga flickskrat- 
ten som gälla och olycksbådande som fientliga horn- 
218
RETEN
stötar trängt upp till vägen blev plötsligt dova och 
mörka. De gick genom valvet. Slåttermaskinen teg, 
tog väl middag. Vägen som kröp över slätten låg tom 
och dammfri så långt ögat nådde. Allting var mån­
dag, allting hade kunnat vara som vanligt, hade bara 
inte bilen stått där. Plötsligt märkte han hur den 
luktade, en frän stank av bränt gummi och avgas- 
ningar. Lyktorna blängde olycksbådande, överredet 
kurade ihop sig på hjulen, färdigt till språng. Med 
ens lösgjorde sig hans fötter liksom av sig själva 
från vägen och i en våldsam spark mot ena fram­
ringen exploderade hans vrede mot måndagsfördär- 
varna.
Innan han gick tillbaka ner mot klostret såg han 
sig noga omkring, men ingen hade observerat ho­
nom. Redan på avstånd hörde han dem skrika och 
skratta i klosterträdgården. Han stod ett tag och 
hängde vid valvet, medan han samlade ihop allt han 
ännu hade av stolthet och förakt för Det Allmänna. 
Rättade till mössan tills den satt i den värdigaste 
vinkeln, slog bort dammet från skorna med en löv- 
ruska, strök svetten ur sitt blänkande ansikte. En 
Guide klev in genom valvet.
Han fann dem sittande på Abbedissans sten. Flic­
kan som gärna ville få alla att skratta satt i knät på 
den buttre ynglingen. Hon hade tagit av sig skorna 
och ritade med tånaglarna i abbedissans sand. De 
rökte turvis på en cigarrett. Flickan hade en ros i 
håret. Den hade hon inte haft när de lämnade bi­
len. Det andra paret satt med ryggen mot kloster­
trädgården och kastade avbrutna tändstickor in i 
korsgången. De hörde honom komma och tittade 
upp.
219
— Klosters kloster, sa flickan som satt i knät och 
försökte skratta åt det, men misslyckades.
Han stannade mitt framför dem och gav dem en 
lång, butter turistförarblick. Plötsligt sträckte han 
ut armen och pekade på dem med ett stramt pek­
finger, hotande som en pistolpipa. De fyra på ste­
nen såg förbluffade tillbaka.
— Stenen ni sitter på, sa den gamle, är den som 
av hävd går under benämningen Abbedissans sten. 
Då klostret i december 1404 belägrades av stråtrö­
vare förtäljer sägnen att Klosters klosters abbedissa 
som med lugn och säker hand styrde detta fäste för 
vår kristna tro lät öppna den ena av portarna och 
förkunnade att var och en som trängde in på klos- 
terområdet skulle Herren slå med sin vrede och för­
vandla till en sten. Anföraren som enligt sägnen skall 
ha kallats Sigmund Bitaren, därför att han vid ett 
tillfälle lär ha tagit en fiende av daga genom att bita 
honom i strupen...
Den buttre ynglingen knuffade ner flickan från 
knäet, spottade ut cigarretten i ett rosensnår. Han 
vände huvudet och såg in i solglasögonen.
— Snack, sa han.
— Too much talk, sa solglasögonen och rynkade 
pannan.
— Va ruskigt, sa flickan som ville få folk att 
skratta. Hon satt i en oanständig ställning på marken 
och tog på sig skorna. Bita killar i strupen! Hade 
han löständer?
— Too much talk, sa solglasögonen och nöp sin 
flicka i armen.
Hon tände just en lång cigarrett och kastade den
220
Ictutsitatattatatatet
2h. 
tomma hopknycklade asken högt upp i luften i rikt­
ning mot dormitoriet.
— Äh, låt gubben snacka, sa hon och bet sin vän 
i kinden.
— Alltnog, fortsatte gubben, Sigmund Bitaren ger 
sig till att skratta, går ensam in genom klosterporten 
som ni ser där nere bakom rosorna. Då höjer abbe­
dissan handen, stråtrövaren faller handlöst omkull på 
klostergården, hans män som just göra sig beredda 
att följa sin anförare dra sig skrämda baklänges. Där 
Sigmund fallit växer en sten ur marken, den sten på 
vilken ni sitter, mitt herrskap.
— Å fan, sa den buttre ynglingen och reste sig. 
Han betraktade stenen med ett imponerat intresse 
som mitt i all bedrövelsen ändå gladde den gamle.
— Troru på sånt där, sa chaufförens förnäma 
flicka och gäspade.
— You talk too much, sa chauffören och lyfte av 
solglasögonen.
På försök började han gå ner mot dormitoriet, lyss­
nade hela tiden kraftigt bakåt för att höra om nå­
gon följde honom. En stund var det alldeles tyst. 
Fötter skrapade på gången, ännu ovissa om vilken 
riktning de skulle ta. Så kom de i alla fall efter ho­
nom, motvilligt och dovt mumlande. Han stannade, 
vände sig och tog en överblick över gruppen. Han 
spände ögonen i var och en av dem och fann till sin 
förvåning att han behärskade dem. De hade accep­
terat honom som ledare. De var instrument som han 
kunde spela sina lovsånger på. Han började genast 
stämma dem. Gick på försök ytterligare några steg 
mot dormitoriet. De kom efter, tätt bakom honom.
— Här ha vi nu dormitoriet, sa han och stannade
221
framför en rasad vall ur vilken av tiden mjukt run­
dade murbitar stack upp. Gräset smekte sig mot 
golvets nötta, nästan gråa tegelstenar.
— Vilket snack, sa den buttre, va hette kåken?
Flickan som gärna ville skratta började fnittra. 
Han blev rädd igen. En sekunds paus och de skulle 
bli honom övermäktiga. De skulle slita sig loss ur 
hans grepp och som gräshoppor översvämma och 
förstöra hans blommande stenar. Inte ens under en 
blinkning får domptören lämna lejonets ögon en­
samma. Han började hosta för att på nytt dra till 
sig deras uppmärksamhet.
— Här sovo nunnorna och, tillade han med sänkt, 
nästan viskande röst, medan han steg in i skuggan 
av en lutande mur liksom var det han skulle 
säga av den arten att det inte kunde sägas i solen. 
Han teg. Ungdomarna kom långsamt emot honom 
med likgiltigt nyfikna ansikten. Knepet gjorde 
verkan.
— Och, sa han, och här, just där vi nu står, finns 
en numera övertäckt lucka vilken förde ner i en 
underjordisk gång och sägnen berättar att talrika 
munkar från ett närbeläget herrkloster använde sig 
av denna gång för att nattetid besöka de sovande 
nunnorna.
— Hårda killar, sa den buttre gillande.
— Tough boys, sa solglasögonen andaktsfullt.
Den förnäma flickan teg och räckte ut tungan åt 
sin vän. Men flickan som ville få folk att skratta sa:
— Va hårt dom måste ha legat. Nunnorna me­
nar jag.
Men luckan var en lögn. För länge sen hade han 
kommit på att vandringen kring klostret blev mer
222
tilit-illtts-titits-tittter-n-capriet-reverse
givande för besökaren om denne fick se och höra 
det han helst önskade se och höra. De övriga delarna 
av klostret gav inte så många tillfällen till varia­
tioner, men i fråga om dormitoriet fanns det rika 
möjligheter att tillfredsställa även de mest skilda 
smakriktningar. Det var för äldre missnöjda herrar 
som luckan och lönngången hade uppfunnits. I dam- 
sällskap hade han aldrig förr använt dem och det var 
inte behagligt att göra det, men domptören väljer 
inte sitt ansiktsuttryck.
— Så att då kan man plocka opp stenarna, dra 
opp luckan och krypa ner i gången?
Det var chaufförens flicka som frågade.
— Ja, svarade han. Javisst.
Naturligtvis ville hon inte alls göra det, men han 
blev ändå orolig. Det var som om hon hade vänt på 
hans sköna lögn och sett efter hur den såg ut på 
undersidan: smutsig, kall och klibbig. Det hade ald­
rig hänt honom förut. Snabbt förde han ut dem ur 
dormitoriet. I rasande fart ledde han dem genom de 
övriga avdelningarna. Orolig att de skulle dröja sig 
kvar och fördärva också återstoden av måndagen var 
han redan på väg ut med de tysta ungdomarna tätt 
i hälarna utan att ha låtit dem klättra upp i klock­
tornet. Just när han förde dem förbi källan, som 
låg klar och blank och mörk av rosornas skuggor, 
kom han på idén att kasta en blick bakåt för att 
försäkra sig om att hans avsikt att driva ut Det 
Allmänna ur lustgården verkligen lyckades. Han 
tvärstannade.
— Var håller den övriga delen av sällskapet hus, 
frågade han.
— Sss, dom gicle opp i det där tornet, svarade
223
den skrattlystna flickan och fnittrade, fräckt och 
förläget.
— Dom är nyförlovade, förklarade den buttre 
buttert.
— Tornet, sa den gamle, om tornet berättas en 
mycket märkvärdig historia. När år 1426...
Han var redan på väg över klostergården. Det var 
förfärligt att behöva gå tillbaka när han hade varit 
så nära att lyckas. Han hade en känsla av att en 
katastrof skulle inträffa om han inte hann fram i 
tid. Han var så upprörd att han inte ens brydde sig 
om att ta reda om de två andra följde honom. En­
sam och genomsvettig blev han stående under den 
västliga gluggen och lyssnade uppåt. När ingenting 
hördes smög han in genom porten. Den var väl till­
sluten och gnisslade svagt. Ursinnig över att inte ha 
smort gångjärnen medan det ännu var tid stod han 
en stund på första trappsteget och tittade upp i 
mörkret. Då tyckte han sig höra mystiska ljud upp­
ifrån den osynliga plattformen där en gång klockan 
hade hängt, ljud som stämde alltför väl överens med 
den scen som utan tvivel utspelades några meter upp 
i mörkret.
Försiktigt började han uppklättringen, gjorde en 
lång paus på varje trappsteg och lyssnade. Det hör­
des inte längre någonting. Kanske hade de hört dör­
ren gnissla och av rädsla för upptäckt förhöll de sig 
nu tysta. Med hettande kinder fortsatte han uppåt. 
Det packet, tänkte han, vad dom skall få när jag 
kommer på dom. Vid åttonde steget gjorde trappan 
en skarp sväng. Vid tolvte steget var kröken avslu­
tad och man kunde därifrån se rätt upp i tornrum­
met. På tionde steget stannade han, en betydelsefull
224
paus under vilken han försökte ladda sig med vrede. 
Ut ska dom åka, tänkte han. Här ges ingen pardon. 
Men den stora tanken var klen i kroppen, avsvim­
mad sjönk den ihop i hans skalle. Han kände ingen 
ilska, bara ett kittlande begär att smyga vidare, ett 
trappsteg i taget. Det var det begäret och inte vre­
den som ljudlöst lyfte upp den tunga heta kroppen 
till steg nummer tolv. Där stod han sedan och klipp­
te mot solen som slog in genom södra gluggen. Han 
såg ingenting först och hörde ingenting heller. Aha, 
dom ligger på golvet, tänkte han, så skamlöst.
Då slog han plötsligt emot en lös sten med foten. 
Det smällde till, inte alltför hårt men alldeles till­
räckligt för att få honom att känna hur rädd han 
var för att bli upptäckt, med vilket sjukt samvete tor­
nets väktare nalkades dess ockupanter. För att slå 
bort det obehagliga intrycket av upptäckten hostade 
han till och ställde till oväsen med fötterna och gick 
sedan vidare. Rummet var tomt. Ingen hade kunnat 
undkomma genom de smala gluggarna. Ingen hade 
kunnat smyga förbi honom i trappans mörker. San- 
nmgen var den att tornet hade varit tomt hela ti- 
den. Han tittade ut över trädgården och märkte till 
sin pinsamma förvåning att lättnaden alldeles ute­
blev. Kvar var bara en känsla som mest av allt för­
tjänade att begravas, känslan av att ha blivit lurad. 
Han begravde den också sorgfälligt och började le, 
först klent och ovant, men sedan allt belåtnare.
Emellertid varade inte belåtenheten så förfärligt 
länge. Det låg någonting oroande i klostrets tystnad. 
Han spände hörseln tills han tyckte att det knäppte 
till inne i huvut, men inte en enda röst hörde han. 
Och ljudet från en smällande bildörr och en motor
15 —472097. Dagerman, Noveller. 225
som startar hördes inte heller. Ingen såg han heller, 
de fyra unga föreföll att vara uppslukade av rosen- 
snåren.
Da kom äntligen, efter en lång väntan, ett ljud 
helt nära honom, närmare bestämt från tornets bot­
ten, ett ljud som kom honom att rycka till och full 
av onda aningar rusa utför trappan och kasta sig 
mot dörren. Den var låst. Pressad mot dörren i ett 
fåfängt försök att få den att ge efter hörde han nu 
några låga röster tätt utanför och sedan ett högt, 
obarmhärtigt flickskratt.
— Öppna, bad han, snälla ni släpp ut mej. Här 
inne kan jag ju inte vara.
Men de grymma ungdomarna svarade inte ens. 
Han sprang upp i tornet och kikade ut. Då såg han 
dem stå i en pladdrande klunga vid källan. Den 
skrattande flickan sa nånting som han inte uppfat­
tade och ett väldigt skratt som skrämde fåglarna 
och satte rosorna i dallring slog upp ur allas strupar. 
Sedan vände de plötsligt allesammans och kom emot 
honom. De stannade under hans glugg och tittade 
upp men såg honom förmodligen inte. Ynglingen 
med solglasögonen spetsade läpparna. Det oerhörda 
hände. Han visslade upp till fången.
— Halloo old man, ropade han, hope you feel well!
Chaufförens flicka med sin slarvigt knäppta klän­
ning bar en stor brudbukett av rosor i famnen. 
Plötsligt bröt hon av en blomma, måttade och kas­
tade, men den hamnade vid sidan av gluggen och 
föll tillbaka.
Men han såg inte längre ut. Han låg blundande 
på knä framför gluggen med händerna för öronen. 
Därför hörde han inte när den buttre ropade:
226
— Ska vi släppa upp en nunna till dej, om du 
har det ensamt?
Han hade redan hört nog. Han tryckte händerna 
mot öronen med förtvivlad kraft men under hand- 
flatans kött pressade sig ändå Det Allmännas skratt­
salvor in i hans öron. Till sist hördes emellertid ing­
enting. Långt om länge öppnade han ögonen, reste 
sig upp, borstade av knäna, såg ut. Han såg och såg 
ända tills tårarna sköljde över ögonen i våg efter 
våg utan att ändå kunna utplåna den sista fruktans­
värda syn som Det Allmänna bjöd honom: Den 
buttre ynglingen stående ensam framför källan med 
ryggen vänd mot honom, bredbent och förorenande 
källan på ett så förfärligt sätt att det betydde käl­
lans död. Med knutna händer slog han mot tornets 
väggar, men detta hörde med all säkerhet ingen an­
nan än han själv. Han föll också på knä, slutligen 
på rygg och vältrande sig runt i tornrummet utstötte 
han små skrik av raseri, som emellertid var mer lika 
suckar.
Plötsligt ryckte han till och låg sedan alldeles 
stilla, väckt av ett skarpt triumferande ljud: signa­
len från ett bilhorn. Och så en motors stridslystna 
vrål. Sedan långa sugande smaskande ljud: gummi­
hjul på våt asfalt. Det regnade ute, sommarsakta. 
Slutligen tystnad. Han rullade sig fram till trappan 
utan att ens våga kasta en flyktig blick mot någon 
av gluggarna. I hans föreställning tog sig skövlingen
av paradiset sådana fruktansvärda proportioner att 
han kände att hans ögon inte skulle kunna bära 
åsynen av det utan att brista. Knuten av hat mot 
den kollektiva fiende som tillfogat honom ett så för­
färligt slag satt han länge i mörkret på trappans
227
nedersta sten. Han ville sprängas, han ville flyga i 
bitar med en så oerhörd kraft att tornet som han var 
fange i också smulades sönder och begravde hela 
detta förorenade kloster under sina spillror. Men 
han sprängdes inte. Kroppen, den ende barmhärtige 
vän som hjälper oss mot den obarmhärtiga själen, 
frälste honom till slut, om också tillfälligt. Han blev 
trött, dödstrött, sjönk i dvala.
Höga röster väckte honom. Det gjorde först inte 
något intryck på honom. Det hade lika gärna kun­
nat vara ett flygmaskinsbuller eller ett hårt regn som 
vräkte mot murarna. Han tittade uppåt trappan. 
Det såg ljusare ut, solen sken kanske. Han satt emel­
lertid obekvämt och det var av ren bekvämlighet, 
således varken av rädsla eller ensamhet, som han nu 
ropade:
— Hallå där ute! Var vänlig och lås upp dörren. 
Jag har råkat bli inlåst.
Rösterna tystnade; nej, de började viska. Fötter 
kom tveksamt närmare. Plötsligt rycktes dörren 
upp. Ljus föll in. Han satt kvar på trappsteget och 
stirrade faraktigt upp i två äldre damansikten. Pen­
sionerade lärarinnor. Men de intresserade honom inte. 
Det som han fann så märkvärdigt var det faktum 
att de helt enkelt hade ryckt upp dörren, inte vridit 
om en nyckel. Således hade den inte varit låst. Ung­
domarna hade smugit sig tillbaka och låst upp medan 
han höll för öronen. Nu satt han här som en narr. 
När martyren upptäcker att han strängt taget inte 
förtjänar sitt martyrskap, då först börjar han hata. 
I närvaron av två representanter för det förhatliga 
Allmänna som på en enda eftermiddag ruinerat ho- 
nom, gjort hela hans tillvaro värdelös som en check
228
utan täckning reste han sig från trappsteget med 
hårt sammanbiten mun och hettande kinder. Smala 
och vassnästa var de ansikten han sag in i. Sadana 
ansikten var det en nåd att få hata.
— Konstig karlkropp, sa den ena av de pensio­
nerade lärarinnorna. Hon var lomhörd och uttalade 
viskningar med pinsamt hög röst. Hon bar en bok i 
handen, hade pekfingret instoppat som bokmärke 
ungefär mitt i. Plötsligt trängde sig båda två hän­
synslöst förbi honom och kilade uppför trappan. 
Som målmedvetna turister lät de sig inte hejdas av 
ett så obetydligt hinder. Driven av sitt hat och sin 
pliktkänsla gick han efter dem och började redan i 
trappan en föreläsning om tornet.
— När år 1426 en krigshär, anförd av en smålän­
ning vid namn Vitfot, belägrade klostret, sa han.
De var nu uppe i rummet. Den lomhörda som hela 
tiden visat honom ryggen svängde plötsligt runt och 
betraktade honom med bitter misstro.
— Där har ni fel, sa hon, i själva verket var det 
1446. Var vänlig och kom ihåg det!
Det var första gången något sådant hände. Aldrig 
förr hade Det Allmänna slungat sitt tvivel rätt i 
ansiktet på honom. Spottad hade han blivit, men 
misstrodd? Aldrig! De gick ner igen. I dormitoriet 
såg han sitt stora tillfälle, ett tillfälle till hämnd 
som aldrig mer skulle återkomma om han inte grep 
det nu. De stod i samma gräsbevuxna tegelvinkel 
som han nyss befunnit sig i med de fyra ungdomar­
na. Han såg ner i golvet, mörkt och bittert. Den 
ena av de båda pensionerade hostade lätt. Den lom­
hörda vände en sida i sin bok, stack sedan in sitt 
finger och slog igen.
229
Mitztloffiltitititi.-
Damerna ser det här tegelgolvet, sa han. Det 
ligger här i de sedesamma nunnornas gamla sovsal 
och ser så tryggt och oskyldigt ut. (Han höjde rös- 
ten.) Men i själva verket är det en enda stor bluff. 
Tegelstenarna har en senare tid lagt på för att dölja 
det pinsamma faktum att ett antal underjordiska ka­
naler ledde upp i dormitoriet, täckta endast av trä- 
luckor. Dessa kanaler hade grävts av flitiga munkar, 
möjligen hade de idoga nunnorna också dragit sina 
strån till stacken och mött på halva vägen. I vilket 
fall som helst är det för en senare tids barn synnerli­
gen lätt att föreställa sig i vilket ärende medlemmar 
från det närliggande munkklostret skyndade genom 
sina underjordiska gångar för att slutligen klättra upp 
i nunnornas sovsal.
Något svar på denna retoriska fråga kom aldrig. 
Den lomhörda röt en viskning till sin kollega:
— Karlkräket ljuger. Närmaste munkkloster låg 
fem mil härifrån pa andra sidan djupa sjöar och 
höga berg. Borrmaskiner fanns inte på den tiden. 
Nobel var inte påtänkt och krutet nätt och jämnt' 
Karin ljuger!
De lämnade honom åt sitt öde. Han stod ett tag 
ensam i sin hörna, medan ett fruktansvärt beslut 
mognade i honom. Han sprang i kapp dem. De var 
redan på väg ut.
Damerna, bad han, lat mej ännu få visa en 
sevärdhet som ni annars säkert går miste om.
Han förde dem fram till källan. De brast ut i 
hänförda rop. Sa klar. Sa ren. Så jungfrulig. Då var 
stunden inne.
— Klar, ropade han, ren! (Han frustade av skratt 
och förtvivlan.) Ren, den här pölen där pojkarna i
t-EAMA-N3ER52X
skolreseklasserna brukar pinka. Femti procent urin, 
på min åra.
Den lomhörda spände ögonen i honom.
— Och det ska han inbilla en gammal lärarinna, 
fräste hon. Kom Theresia! Karln har dålig smak. Han 
borde läsa boken i stället för att prata dumheter.
— Boken, sa han alldeles tillplattad. Vilken 
bok?
— Turisthandboken över klostret förstås, sa hon. 
Den borde alla människor skaffa sej sa slapp dom 
alla era vilseledande upplysningar.
Då frös han till. Det Allmännas obarmhärtighet 
stod på en gång så ohyggligt klar för honom att hela 
världen omkring honom blev blymörk som före ett 
regn. Inte nog med att Det Allmänna trampade sön­
der hans gräs, nötte ner hans stenar, snattade hans 
rosor, smutsade ner på hans gångar, kastade vatten 
i hans källa. Det ville också göra honom överflödig. 
Det skulle gå bredvid honom med en bok i handen 
och skratta honom rätt upp i ansiktet, skratta åt 
hans okunnighet för att till sist säga: Min herre, vi 
behöver er inte längre. Nu har vi fått en bok. Ni 
kan gå.
Den icke lomhörda som rördes en smula över hans 
plötsliga förändring sa tafatt:
— Vi har två böcker. Ni kan få den ena.
Då såg han sig så vilset omkring att bägge tyckte 
synd om honom. Ögonen irrade runt trädgården. 
En skygg blick i källan. Så sa han:
— Nej tack, jag behöver ingen.
— En lång paus. Så kom det stammande:
— Jag, jag går nu. Men damerna, gå nu till tor­
net. Där ser ni en märkvärdig sale på nedersta trapp-
231
steget. När ni går därifrån lås med dubbla lås så 
inga busar kommer in medan jag är borta. God 
middag.
Han försvann. I skydd av rosensnåren sprang han 
bort mot tornet, öppnade dörren, rusade uppför 
trappan och kastade sig omkull på golvet. Om en 
stund horde han röster. Dörren for igen. Nyckeln 
vreds om. En gång. Två gånger. De hade inte brytt 
sig om att titta på nedersta trappsteget. Så litet be­
tydde han. Det var bittert. När inga röster längre 
ördes gick han sakta och milt nerför trappan och 
satte sig längst ner, tänkte inga märkvärdiga tankar, 
kande ingen särskild ilska. Kände överhuvudtaget 
ingenting. Tänkte på ingenting. Inte ens på källan. 
Satt där bara timme efter timme eller lika gärna 
jusår efter ljusår medan han blev allt tröttare och 
tröttare. Trötthet är mycket bra, trötthet är alltid 
bra och särskilt bra när man övar sig i den bittra 
konsten att vara fånge hos sig själv. Stort lugn och 
en viss förmåga att inte låta sig upphetsas är också 
mycket bra, ty för att kunna uthärda sig själv mås­
te människan ha mycket goda nerver.
232
MIN SON RÖKER SJÖSKUMSPIPA
Det är naturligtvis sant att min son röker sjö- 
skumspipa, men jag kan inte förstå att just det skulle 
vara så diskvalificerande, att det plötsligt kan ställa 
mej utan vänner, utan förtrogna, ja till och med utan 
hyresgäster. Skulle all denna ensamhet som med ens 
omvärver mej som en bitter rök från alla sidor vara 
följden av en så relativt oskyldig vana? Jag går om­
kring i trädgården och grubblar en stor del av de 
alltför långa dagarna, röker med nervös energi mina 
egna långa välluktande men illasmakande cigarretter, 
hänger en stund över grinden och ser de feta duvorna 
picka bland markens gula ärtor. Om en stund går 
jag tillbaka upp mot huset men pinsamt medveten 
om den heta oro som på nytt skall kasta sej över mej 
så fort jag kommit innanför tröskeln, söker jag dröja 
mej kvar så länge jag kan här ute i min höstliga 
trädgård där konturerna av träd, buskar, staket och 
häckar för varje dag, ja vem vet om inte till och 
med för varje timme, blir allt klarare och hårdare. 
Till slut kan jag emellertid inte stanna längre utan­
för huset eftersom jag då skulle tvingas att inför mej 
själv erkänna min rädsla, min fruktansvärda känsla 
av ödsligaste ensamhet, min våldsamma irritation
233
tel ungetitn
över detta tillstånd som ju ter sej så särskilt mot­
bjudande därför att jag inte vet hur länge det ännu 
kan komma att vara.
Jag står då ett tag på förstubron liksom för att 
förbereda kroppen på de lukter av otrivsamhet och 
långvarig ensamhet som skall möta den så snart den 
vita dörren slår igen bakom mej och ser ner på mina 
skor, och då märker jag först hur bemängda med 
höst dessa långa smala svartglänsande läderkupor 
egentligen är. Det är vått i gräset av de ständiga 
regnen, och grässtrån, jord och vatten klibbar fast 
vid ovanlädret och de löv som snart börjar falla luk­
tar starkt och bittert från min sönderblåsta trädgård. 
Jag lyssnar också en stund till det hetsiga brumman­
det från telegrafstolpen som man placerade strax in­
nanför häcken en gång i somras, givetvis alldeles mot 
mm vilja och naturligtvis i det stillsammaste hörnet 
av hela trädgården. Jag vill inte förneka att min 
son röker sjöskumspipa, men någon hänsyn kunde 
man väl ända ha rätt att fordra av dessa som be­
stämmer hur hög feber världen skall ha.
Då tycker jag mej höra smällen av en fönsterhake 
i övre vaningen och rädd att han skall se mej för­
satt i en så löjlig situation: lutad över mina skor, 
betraktande mina svarta lågskor som vore de värl­
dens sällsammaste kräldjur, skyndar jag mej in och 
stänger häftigt dörren bakom mej för att framhålla 
just det bestämda i mm avsikt. Jag går hastigt genom 
det kalla köket där terpentinflaskan ännu ligger kull- 
stjälpt framför spisen och skyndar in i rummet som 
luktar efter en slocknad brasa och en katt som plöts­
ligt försvann när det började regna länge och ett 
skratt som skrattades en gång när en ung flicka med 
234
märken av en nyss avlagd studentexamen i ansiktet 
satt i gungstolen och drack whisky med mej och 
Uno hur länge och hur sent som helst. Kattens kudde 
ligger ännu kvar framför kaminen, om han skulle 
dyka upp en kväll, en natt eller en morgon kan han 
bara gå in och lägga sej på kudden och klösa i de 
vita rankorna som förr i världen innan min son bör­
jade röka sjöskumspipa.
Det mörknar i rummet och den vita gungstolen 
och allt annat som är vitt: fönsterposterna, kakel­
ugnen, en handduk över en stolskarm, en uppslagen 
bok på bordet, börjar lysa i skymningen. Jag tar 
den uppslagna boken och sätter mej i gungstolen vid 
fönstret och försöker läsa där jag slutade. Då hör jag 
honom gå däruppe, gå fram och tillbaka på mitt 
huvud, men jag försöker ändå, försöker tappert läsa. 
Det handlar om en man som är vinkännare och har 
två älskarinnor, en i Neuilly och en annan i Neu­
châtel, den i Neuilly är blond och eftersom han 
måste åka buss till henne köper han månadskort på 
bussen den första månaden men i fortsättningen, 
när han har upptäckt hur ofördelaktigt det skarpa 
morgonljuset genom husets persienner klär henne, 
bara veckokort. Till Neuchâtel åker han tåg och han 
tycker bättre om flickan i Neuchâtel därför att tåg­
resan skänker honom lugn, ro och avspänning, ger 
honom med andra ord den möjlighet att komma ut­
vilad till den oäkta sängen som är gentlemannens 
första dygd. Till Neuchâtel medför han en stor port­
följ med vinetiketter som han sorterar under nerresan, 
vid framkomsten till Neuchâtel lämnar han in port­
följen i effektförvaringen och hämtar sedan ut den 
påföljande morgon och under uppresan är han syssel-
235
satt med att klistra in de sorterade etiketterna i där­
för avsedda pärmar.
Hela tiden går naturligtvis min son ovanför, inte 
upprörd, inte på något sätt förtvivlat eller utmanan­
de, tvärtom så orubbligt lugnt som om han hade 
räknat ut samma sak som jag, nämligen att det inte 
finns någonting som är mer djävulskt irriterande än 
just det orubbliga, av intet påverkbara lugnet. Tag 
springer emellertid inte upp för den skull och ställer 
till några scener, då det är min fasta föresats att 
framför allt inte förlora fattningen utan i stället 
lugnt söka analysera min situation, fastställa mitt 
läge i tiden och rummet och med bibehållen själs­
styrka söka utröna orsakerna till min förkrossande 
ensamhet, min oerhörda isolering, min totala vän- 
löshet, brist pa förtrogna, avsaknad av hyresgäster.
Därför fortsätter jag att läsa som om ingenting 
hände, fast det oerhörda händer omkring mej och 
över mej och med mej. Det blir ju med tiden allt 
mörkare och eftersom fotogenlampan nere hos mej 
just är trasig och jag inte har lust att gå upp och 
lana en hos honom maste jag skynda mej att få ut 
kontentan av den bok jag läser innan det blir för 
sent. Det är helt enkelt så att vinkännaren och älska­
ren som momentant inte tror sej kunna leva utan 
brunetten fran Neuchâtel och som för alltid över­
givit den blonda i Neuilly, därför att han tappat 
busskortet, en kväll när han just stigit ombord på 
Neuchätel-tåget upptäcker att han har glömt sina 
vinetiketter och under den sysslolösa resan då hans 
irritation över att ingenting ha att ta sej för blir 
allt starkare för varje skenskarv upptäcker han med 
en blid förvåning att kvinnan i Neuchâtel är honom
236
komplett likgiltig, anledningen till att han stått ut 
med henne så länge är just resorna till och från Neu­
châtel, dessa resor som gett honom hart när obegrän­
sade möjligheter till att odla sin hobby. Efter fram­
komsten till Neuchâtel begagnar han sej så snart 
som möjligt av returbiljetten och under återresan upp­
ställer sej frågan för honom: Hur många illusioner 
kan man hålla i gång i taget? Han menar, om jag 
har fattat honom rätt: Är man inte jonglör, och vem 
är egentligen jonglör, när det kommer till kritan, är 
det överhuvudtaget inte möjligt att kunna balan­
sera mer än en illusion i taget. Inte ens sej själv kan 
man ljuga hur full som helst, till och med ens eget 
jag har en botten när det gäller, antingen detta eller 
detta, antingen illusionen om vinetikettsamlandets 
lycka eller illusionen om älskandets.
Jag vill inte påstå att det är en särskilt bra bok, 
men jag har inte kunnat få tag på någon bättre och 
jag har framför allt inte kunnat få tag på någon 
som handlar om det jag helst vill läsa om: om ensam­
hets orsaker, om främlingskapets förutsättningar. 
Sista gången jag var hos Uno måtte jag ha kommit 
överraskande för han log motvilligt mot mej när han 
öppnade dörren och sneglade oroligt åt sidan hela ti­
den besöket varade som om han hade någon instängd i 
garderoben. Han tog inte fram sina cigarrer för min" 
skull, han gjorde inte sin vanliga inbjudande gest 
mot sina välförsedda bokhyllor, sägande: Ta för dej 
bara, här finns att välja på, Casanova, Dante eller 
vad fan du vill. Men när vi hade tegat oanständigt 
länge och luften omkring oss var stel av kyla, ensam­
het och skam sa han osäkert och trevande:
— Är det sant att...
237
iriseret
Vad da, avbröt jag irriterad, vad är det som ar 
sant?
Jo, fortsatte han, är det sant att din son roker 
sjöskumspipa?
Ja, sa jag, varför skulle inte det vara sant? Han 
har verkligen hittat en gammal sjöskumspipa på en 
auktion och varför skulle han inte röka den när han 
ändå har fått tag pä den?
Nå na, sa Uno lugnande och knackade ur sin 
normala pipa mot rökbordet.
Men sedan företog han sej nånting förfärligt, nån­
ting som för alltid måste förgifta samvaron mellan 
oss bägge, nånting oförlåtligt, kanske det oförlåtli­
gaste någon har gjort mej. Han grep efter telefonen 
på bordet och började snurra ett nummer och här 
maste jag tillägga att jag en gång i tiden, varför har 
jag faktiskt glömt, lärde mej att på nummerskivans 
surrande höra vilket nummer som rings upp. Tidgiv- 
ningen, tänkte jag nu nästan automatiskt, han ringer 
upp för att höra hur mycket klockan är fast hela 
rummet är fullt av klockor.
Da säger han plötsligt in i telefonluren:
Hej du... jag har blivit lite försenad men nu 
kommer jag snart... fint... hej...
Nu är det sa mörkt ute att allting i trädgården 
har samma färg, svagt citrongul hänger himlen ovan­
för syrenerna, jag kastar boken på sängen, stannar 
gungstolen och sätter mej upprätt och lyssnar till 
tystnaden. Tystnaden som har tassar, tystnaden som 
har klor, tystnaden som är hard som marmor och 
håller för hur många naglar som helst. Och katten 
som aldrig kommer tillbaka, katten som aldrig mera 
gnäller utanför köksdörren och vill in. Kudden ser
238
ut som en sten där den ligger framför kakelugnen, 
men inte har man stenar inomhus. Nej, men varför 
har man inte stenar inomhus? Jag menar varför för­
hålla sej så kall till alla praktiska reformer, när det 
ändå bara är den konventionella skammen, som hind­
rar oss från att genomföra dem? När hela vårt liv 
ropar efter stenar, när vi alla längtar efter en sten, 
en kall hård sten för vår ensamhet, en sten att luta 
vårt trötta huvud emot, en sten att klänga oss fast 
vid medan vi sjunker.
Jag sitter i min vita ensamma gungstol och utan­
för blir det ännu mörkare och innanför blir det ännu 
ensammare. Några flugor väsnas emellertid under 
taket och en mygga sjunger borta i ett hörn, i det 
hörnet är det alldeles tomt och en liten fyrkant av 
golvet är svedd av en liten eld, det hände under en 
glad fest att någon föll omkull med en fotogenlampa. 
Plötsligt går jag upp fast jag vet att det bara blir 
värre av det och går fram och lägger mej på knä i 
hörnet och trevar över den lilla inbrända fördjup­
ningen med mina fingrar som om jag vore blind och 
medan jag gör det hör jag rösterna från då, skratten, 
glas som stöts mot varann, vänners fasta steg fram 
och tillbaka över golvet, det glada oväsendet av kni­
var och kaffeskedar, förtroliga viskningar, gemytliga 
axelklappar — och med ens kan jag inte bära det 
längre. Jag rusar ut ur rummet, kastar upp ytter­
dörren och låter den stå öppen och i trädgården ram­
lar jag omkull i gräset och borrar ner huvudet i det 
som i en djup kudde för att slippa höra mera, för 
att äntligen befrias från denna fasansfulla ruin över 
en tillvaro som visserligen inte var så mycket lyckli­
gare än den här men mindre ensam, framför allt
239
mindre ensam. Men det är för sent att befrias, det 
är för långt framskridet på året, det är för nära till 
den riktiga hösten för att någon befrielse längre skall 
kunna vara möjlig här i trädgården. Snart börjar 
jag frysa och när jag trevar mej tillbaka genom den 
nermörka trädgården med korta lätta steg för att 
inte trampa på grodorna ser jag honom stå i det upp­
lysta fönstret och röka.
Min son röker sjöskumspipa, han lutar sej nyfiket 
ut och försöker tydligen trots det djupa mörkret 
granska mej däruppifrån. Han måste ha sett allting, 
han måste ha bevittnat mitt nederlag från sitt föns- 
ter. Jag går in och stänger tyst om mej och trots att 
jag hela tiden känner denna vilda lust till uppgörelse, 
detta häftiga begär att få tala ut om allt som plågar 
mej går jag ändå in i mina mörka rum och kryper 
ihop i stolen.
Vad skulle det också tjäna till? Vad skulle han 
när allt kommer omkring förstå av det hela? Jag har 
försökt det förr, jag har sagt: Det här kan inte fort­
gå längre. Du ser hur det går mej: jag förlorar alla 
mina vänner, jag vinner inga förtrogna, jag lyckas 
inte ens uppdriva ett par hyresgäster, och alltsam­
mans för att du röker sjöskumspipa. Kan du inte röka 
någonting som skulle göra mej mindre ensam, skulle 
det vara ett alltför stort offer för dej att övergå till 
cigarr, att övergå till vanlig pipa eller cigarretter? 
Pa det svarar han bara orubbligt lugnt och väl egent­
ligen logiskt oangripligt att det ju ingenting finns 
som säger att det är just hans sjöskumspipa som gör 
mej sa isolerad, han ber mej om bevis, han ber mej 
dra fram exempel så att han skall kunna tro mej. 
Bevis, exempel! Som om det här skulle vara någon-
240
ting som man kunde bevisa, som om man skulle kun­
na tala om hur mycket ensamhet man känner! Nej, 
från det hållet har jag ingen förståelse att vänta, det 
är bättre att tiga och invänta den förändring som 
väl en gång måste komma.
Då ringer plötsligt telefonen bortifrån det tomma 
hörnet och jag springer dit och rycker hastigt av lu­
ren för att inte bli ännu mera ensam. Jag står en lång 
stund i mörkret med luren för örat och det hörs 
ingenting annat än vatten som brusar nånstans i värl­
den, men plötsligt hugger en skarp röst till. Det är 
någon som har läst annonsen om de tre rummen med 
sol och kakelugnar och som vill komma och se på 
dem tidigt nästa morgon. Den som ringer frågar om 
trädgården är sådan att man kan spela krocket i den, 
om det regnar mycket i den här trakten, om det är 
gott om svamp i skogarna och om man kan säga att 
huset ligger ensligt utan att vara i egentlig mening 
isolerat. Ja och amen svarar jag på allting, ja och 
amen.
Medan jag stått i telefonen har ett häftigt mån­
sken fallit över trädgården och små fina månskuggor 
leker också på det mörka rumsgolvet och de små 
fönsterrutorna ser ut att ryka av månljus. Jag sätter 
mej åter i gungstolen och medan jag gungar funde­
rar jag en smula på boken. Jag tänker på att det är 
illusionerna som väljer oss, inte tvärtom, och att det 
är just den fina passiviteten hos monsieur Roche, jag 
tror det är så han heter, som gör honom så beundrans­
värd som människa, så mönstergill, så efterföljans- 
värd för den olycklige, för den som ännu rasar mot 
sitt öde. Just detta att acceptera sin illusion, att ac­
ceptera att såpbubblan är grön och inte röd eller
16 —472097. Dagerman, Noveller. 241
gredelin, just detta är om något konsten att leva. 
Jag medger att det är en månskenstanke, en tanke 
som gjord för att tänkas i grönt månsken, och jag 
vet att jag har blivit upplivad av utsikten att änt­
ligen få en hyresgäst, men varför skulle inte också 
jag ... Jag menar jag är trött på denna eviga spän­
ning mellan hopp och förtvivlan, denna brist på un­
derkastelse som alltid sliter sönder mej.
Plötsligt går min son förbi i månskenet utanför 
mitt fönster på väg till andjakten, jag måste ha slum­
rat till för jag har inte hört honom gå nerför trap­
pan. Bösspipan sticker hotfullt upp ur hans bortvän­
da axel, den andra pipan hänger i hans mun, just 
när han går förbi mej slänger han en brinnande tänd­
sticka i det gnistrande gräset. Därefter sitter jag stilla 
en stund i stolen och tittar på stjärnornas stingande 
prickar ovanför syrenerna.
Sedan måste jag ha somnat igen, när jag vaknar 
till är det klar dag ute, ett svagt solsken med sånt 
där färskt obrukat ljus som skvallrar om att det är 
tidigt på morgonen. Jag har sovit obekvämt i gung- 
stolen och är på dåligt humör när jag vaknar. Men 
inte bara det: Jag känner en obestämd ängslan, en 
brist på trygghet som driver mej ut ur huset. Det 
är ännu kallt och katten har inte kommit tillbaka, 
gräset slår kring byxbenen som snabbt blir våta, tele­
grafstolpen står tyst i sin hörna och plötsligt finner 
jag att jag inte kan vara i trädgården heller. Jag går 
ner mot sjön, följer den knappt märkbara stigen ut­
för brinken. Vattnet är klart och rött av sol, den 
blommande vassen vaggar sakta och en envis syrsa 
kvider nånstans i trakten av huset. Min son står på 
stranden och ser utåt vattnet, i gräset bakom honom
242
ligger pipan och geväret, jag tycker plötsligt att ge­
värsremmen ser ut som en svart, ondskefullt sling­
rande orm, knappt skyld av gräs som den är.
Min son måtte ha hört mej komma ty plötsligt sä­
ger han utan att vända sej om:
— Jag tar båten och ror ut och hämtar den. 
Trampa inte på bössan. Den är laddad.
Han ror ut några årtag från land och styr sedan 
rätt in i vassen, det krasar till när båten bryter sej 
in och långsamt försvinner den sedan under de ly­
sande vassblommorna. En stund hör jag hur han 
tungt arbetar sej fram genom vassen, sedan blir det 
plötsligt tyst och jag kommer på mej med att andas 
häftigt upprört som om jag hade sprungit hela mor­
gonen för att hinna fram till någon med en viktig 
nyhet. Då, i tystnaden, minns jag kvällens telefon­
samtal och hjärtat börjar bulta hårt i bröstet och så 
känner jag hur rädd jag är, rädd för trädgårdens 
ensamhet, rädd för morgonens, nattens och skymning­
ens alla ensamheter.
Sjöskumspipan, tänker jag ångestfullt, sjöskums- 
pipan — och sedan begår jag mitt förfärliga, oför­
låtliga misstag, det absolut oförklarliga händer mej. 
Jag har tänkt ta upp pipan ur gräset och sedan kasta 
ut den i sjön, bryta sönder den eller vad som helst 
men istället står jag där plötsligt med geväret i han­
den och när jag väl har geväret i handen faller det 
sej så naturligt för mej att lägga upp det till kinden 
och när det dova ekot av ett skott sedan kommer 
rullande mot mej som ett kanonspann över sjön för­
står jag att jag har skjutit. Jag har skjutit in i vas­
sen och när jag sedan kastat geväret ifrån mej och 
halvspringer uppför sluttningen mot mitt hus ur
243
stånd att begripa nånting längre, men mycket trött, 
djupt trött, har jag skjutit två skott till mot samma 
osynliga mål.
Jag vaknar i gungstolen vid att någon slår på ru­
tan, nu maste det vara middag för jag blir alldeles 
bländad av solen när jag försöker öppna ögonen. Det 
är en stor rödbrusig karl med pratsamt utseende som 
star där ute och nyfiket spejar in genom fönstret. 
Med trycket av en lång ond, ännu halvt osynlig 
dröm över hjässan vacklar jag ut i trädgården och 
tar emot honom.
— Sömnigt landskap, säger han och blinkar me­
nande, sömnigt landskap det här, och sedan är det 
omöjligt att hejda honom. Han talar om att han va­
rit här ganska länge redan och gått omkring i träd­
gården och tittat och han utbreder sej om trädgår­
dens förtjänster. Särskilt bra tycker han om telegraf­
stolpen därför att den alltid skall påminna honom 
om, som han uttrycker det, »kulturens envishet», 
men han gillar trädgården för andra saker också: 
päronträden är alldeles lagom höga och »de där bä­
ren som alltid ser så orakade ut, ja krusbär menar 
jag» har gjort ett outplånligt intryck på honom. Jag 
säger ja och amen till allting och drömmen bara 
växer och växer, den vältrar in över häckarna och 
jag tycker jag bär den omkring mej som en ohygg­
ligt tung, alltför stor rustning. Till slut vill han se 
rummen och jag släpar mej uppför trapporna och 
visar honom dem och hans svada är verkligen omöj- 
lig:
— Så här ska kakelugnar se ut, säger han och ser 
sej vilt omkring liksom för att varna alla eventuella 
motståndare till mina kakelugnar, just så här och
244
ingenting annat! Taket är också till hans belåtenhet, 
han menar att det är ett tak för filosofer, »en tänka­
res tak», som han uttrycker det, och framställer det 
som om det just därför passar just honom så utom­
ordentligt. Han prisar utsikten därför att den inne­
håller så skiftande landskapstyper och skidterrängen 
för att den omfattar både ek- och barrskog. Men när 
han sedan står vid norra fönstret ger han plötsligt till 
ett rop av förvåning som får mej att gå dit fast jag 
vet att jag inte borde göra det. Jag ställer mej bred­
vid honom och tittar ut och hör hans flåsande förvå­
ning i högra örat. Det är sjön som ligger nedanför 
norra fönstret, sjön och vassen och brinken ner mot 
stranden och nu är plötsligt brinken full av höga 
vasskärvar med blommande toppar. I vattenbrynet 
går en man med naken överkropp och skär vassen 
med en blänkande lie, på stranden står en kvinna och 
binder kärvarna och en liten kutryggig pojke släpar 
sedan upp kärvarna och reser dem mot varann i slutt­
ningen.
— Det är bonden här, säger jag men när jag sagt 
det mår jag plötsligt illa, den onda drömmens rust­
ning krymper och sluter sej som ett skal omkring mej 
och nu finns det bara ett skrik som kan rädda krop­
pens ben, som kan rädda min skälvande iskalla kärna 
från att kramas sönder och jag begriper med ens hur 
omöjligt allting är, begriper att nu finns det bara en 
tid av ensamhet och sedan inget mer och om jag 
inte vill förlora allting genast så får jag inte förlora 
denna korta tid av ensamhet, inte mista denna dyr­
bara illusion. Jag måste bli ensam, illusionen om en­
samheten måste tvingas att välja mej.
Jag skriker förtvivlad till min spekulant:
245
— Men min son röker sjöskumspipa, hör ni, min 
son röker sjöskumspipa!
Då ställer han sej bredbent mitt i rummet och slår 
rot i huset, jag tycker mej se hur präktiga orubbliga 
ekrötter växer under hans sulor, växer ner genom gol­
vet, ner genom taket under, ner genom rummet un­
der taket och ner genom det rummets golv och vidare 
ner i själva urberget under huset.
An sen då, säger han och småskrattar generat 
at mitt utbrott, än sen då? Det där måste ni bestämt 
berätta mera om.
246
Filmes of
NÄR DET BLIR RIKTIGT MÖRKT
Vad är det nu för kretsar som Mikael har råkat in i, 
kan man verkligen fråga sej. Folk som sover föga 
nattetid, ständigt bär på skrymmande portföljer, 
nickar menande åt varandra när de möts i vimlet, 
stannar i mörkret under nån balkong och visslar tills 
de hör ett fönster öppnas. Rockkragarna är nästan 
ständigt uppåtfällda, hattbrättenas sträva vinkel 
över pannan ger dem ett drag av dolsk beräkning. 
På stadens restauranger smusslar de med vapen mel­
lan glasen med den resoluta nonchalans som skenbart 
utesluter varje form av verklig rädsla. Och så detta 
myller av halvgamla blondiner, av vilka många om­
famnar honom i den kalla vapengömman och nattill- 
hållet, våningen vid Black Street, och smeksamt vis­
kar i hans unga öra: Du är väl inte blyg för mej, 
gosse.
Nej, allt har verkligen förändrat sej för Mikael 
sedan den där kvällen då han knäckte ekträpiedesta- 
len hos tant Amy och slungade gipskatten Manky 
genom rutan. Det är faktiskt rätt betydlig skillnad 
mellan den propra villa på terrassen ner mot oljeham- 
nen där de bländvita körsbärsträden ständigt gunga-
247
-a-tn-at.t-etto-ra-t-aN--tcl-t-altif-it-e.-..-...-. i-f!- 19-2-
de för oljefyllda vindar och så det här höga huset 
på en smutsig kulle vid det lilla salutorget.
Om han ångrar sej? Nåja, allt blev ju inte riktigt 
som han hade tänkt sej. Kanske var flykten me­
ningslös när han ändå bara band sej vid en lika hopp­
lös form av utestängd förtvivlan som någonsin den 
gamla. Hur det gick till, nå ja. Det började en solig 
sommarmorgon när han satt och skrev fakturor vid 
sin ålderdomliga pulpet på det gröna raffinaderikon­
toret med utsikt över hamnen. De stora oljebåtarna 
med tjocka bukar låg och pöste ut på redden, svart 
steg röken ur deras grova tubskorstenar i något mer 
än nittiograders vinkel, måsarna tycktes på så anseen­
ligt avstånd resa sej som vita pelare rätt ur havet, en 
ensam flygmaskin drev hastigt söderöver och föreföll 
en stund att vila på täckena av fartygsrökar. Allt är 
med säkerhet så lugnt som möjligt och i villan bakom 
körsbärsträden stultar tant Amy med sin röda ägg- 
korg och väntar blott att Mikael ska komma, att få 
stänga sin brorson inne i det kvava gavelrummet, 
där fönstrets haspe rostar. Först ska de väl emeller­
tid spela whist som vanligt under ampeln i salongen, 
där de blanka mässingskulorna som hänger ner från 
taket alltid tycks överdragna av en sällsam kallsvett. 
Da kommer plötsligt den skallige hamnkaptenen, 
mindre full än vanligt, hoppande på kajen, hans nya 
träben väcker oro i de blåa oljepölarna. Mikael kan 
höra honom skrika ett ord åt två sysslolösa karlar och 
genast står de nere i den gistna ekan och drar lång­
samt kvinnan upp ur vattnet och med ens så ligger 
hon på kajen, kapuschongen har de redan dragit över 
ansiktet och vatten strilar i en sirlig båge över kajens 
gråsten och tillbaka ner i båten. Den blåa bilen med
248
cils Cleey-Ci.
en sten på flaket kör henne sedan hastigt bort från 
hamnområdet. Bara den våta fläcken som har 
kroppskontur och som beskäftigt torkas upp av solen 
bekräftar nu att någonting har hänt.
På eftermiddagen drar man fram en bänk ur skug­
gan under kranen och slår sej ner och spelar kort 
precis där allt har hänt. Och lugna sitter alla där 
och spottar över kanten: hamnkaptenen, männen som 
har bärgat henne, chauffören på den blåa bilen. Och 
se, då händer det som man kan vänta sej av Mikael. 
Röd av smärta, ja nästan med en fradgerand kring 
munnen springer han nerför husets unkna trappor 
och ut på kajen där oljan stinker och där kranske­
letten tänjer sej som urtidsödlor.
— Hur kan ni sitta där och spela kort, skriker 
han hysteriskt som ett barn, ni vet ju ändå alla vad 
som skedde. Flytta er åtminstone någon annanstans, 
kajen är ju stor, gå till kolupplaget med er.
— Två par, säger hamnkaptenen och smäller leken 
mot sitt träben, det är nog very varmt där uppe på 
kontoret.
— Triss gubbar, säger då chauffören, köpte två 
damer av Henriques. Det ligger ju rätt i söder också.
— Förbannat, skriker en av bärgarna, Henriques 
ger mej bara jävla lankor. Värmeslag är inte att leka 
med för tusan.
— Här har ni kåken, Henriques bygger kåkar som 
en storbyggare, viskar Henriques hest och lägger en 
smutsig näsduk över vinsten. Först blir man röd i 
ögona som en sill, och torr i käften, man tycker man 
vill tugga spik, ja jävligt är det.
Men Mikael bara gormar på, det är så mycket in­
om honom som hastigt lösgörs från hakar och för-
249
spärrningar, de långa isoleringsbanden krälar ur ho­
nom som ormar. Men han har ingen framgång alls, 
egentligen gör han väl en slät figur: ryggen är så 
ömkligt kutig under västen, rösten är hysteriskt 
skrikig och han ser inte ut att veta på vilken fot som 
han skall tynga kroppen, ögonen är mycket riktigt 
röda och sanningen att säga ser han rädd ut för allt 
det buller som han åstadkommer. Lockade av ovä­
sendet kommer personalen från raffinaderikontoret 
ut och skockar sej omkring honom. Den vill han ta 
till vittne, stackarn.
— Här sitter man och spelar kort, skriker han och 
är dramatisk, slipsen nästam kväver honom och han 
rycker upp den för att få luft, och vi alla har ju sett 
från vara fönster vad som nyss har hänt precis på 
den här platsen.
Och skriket stiger högt ur strupen, som serpenti­
ner störtas det rätt upp i blåa luften över hamnen 
och tycks slingra sej kring måsarnas lättjefulla krop­
par, de tjuter till av ångest tycker han som bromsan­
de ambulanser och brant slungar de sej ner mot vat­
tenytan som är spänd av olja, eftermiddagstöcknet 
reser sej som svanar ut från havet, där stävar några 
oljebåtar ut och försvinner sakta under deras gråa 
vingar med sin rök och sina flaggor. Och allting blir 
så tyst, den smärtsamt sammandragna tystnaden mel­
lan två andetag. Varför svarar ingen, Mikael?
Da vänder han sej gripen av en underlig förviss­
ning och bländad av den höga mur som plötsligt 
rest sej mellan honom och kamraterna tar han några 
steg tillbaka. Såg ni då ingenting, vill han skrika 
men bara ett ömkligt kraxande lämnar blödande hans 
mun. Då börjar någon skratta och sen pressas han
250
som en ynklig silverspik mellan skrattens käftar. Han 
springer jagad utmed hela kajen och in under körs­
bärsträden hemma hos tant Amy, hennes kanariefåg­
lar piper skrämda när han rusar uppför trappan. Se­
dan får hon givetvis tag på honom när han ligger 
där på sängen och låtsas kvida. I håret drar hon ho­
nom ner till bottenvåningen och stjälper i honom 
några lena droppar. Korten kommer fram på mat­
salsbordet och girigt klöser tantens fingrar på den 
äppelröda duken, med naglarna skrapar hon för­
tjust de glatta korten. Då hör Mikael emellertid nån­
ting och reser sej tvärt från stolen.
— Tant, det droppade, säger han och står spänd, 
nästan som på kajen.
— Prat, kanske det har börjat regna, dom sa ju 
det på kvällsrapporten nyss. Nu sticker jag dej du 
med klöveråttan.
Men då slänger Mikael korten, ty nu ser han fläc­
ken där på mattan: körbärsformad, mörk mot den 
gröna bottnen av grodor och koraller. Och genast ser 
han nu, varifrån den kommer: den kala mässingsku- 
lan som hänger ner från ampeln är ju täckt av svett 
som måste någonstans ta vägen och när han sen ska 
till att skratta åt det märker han att det är hans 
egen hjässa, upphängd under tant Amys spruckna 
tak, som är så överspunnen av sin egen grå förfäran. 
Allting kletar där på mässingskulan: förtvivlan som 
han själv dämt upp, den röda körsbärssaften och de 
dränkta önskningar av vilka han har levat, den frus­
na pinan kring kvällarnas whistpartier och så varen­
da vattendroppe som rann ifrån den döda kvinnan; 
på hans hjässa måste allting ut.
Ja, så slungar han gipskatten Manky genom föns-
251
terrutan, piedestalen som den stått på bräcker han 
snabbt över sitt böjda knä och lämnar plötsligt allti­
hop, som är för oerhört att kunna överblickas. Han 
springer genom kvällen och hör hur båtar råmar åt 
varandra bort mot havet och hur smärtsamt redan de 
höga kranarna sträcker sina halsar för att äntligen 
få fram ett skrik. På ett löjligt sätt, som kan för­
klaras av den alltför snabba smärtan och hans egen 
överspändhet, får han då för sej, att det ändå inte 
hände. Allting var ju blott ett förebud, en sista var­
ning. Någonstans i staden förbereds ett självmord, 
kvinnan med den blåa kapuschongen över kappan 
sitter förgråten pa en stol i hallen och längtar efter 
vattnet, men Mikael finns till, det tror han faktiskt 
där han springer, för att rädda henne. Allt som sam­
mansvor sej mot honom för att hindra hans aktion: 
Amy, raffinaderikontorets personal, kortspelarna på 
oljekajen, har han stött ifrån sej med den stora gest 
av vämjelse som idealiteten ännu har tid att kosta 
på förnuftet.
Och nu gäller allting alltså blott att finna henne. 
Han springer som en galning genom gatorna, där 
kryper en hund ihop och gläfser efter benet, maroc­
kanerna på permission från oljebåten Thuykar släng­
er skrattande några vita mynt längs trottoaren. An­
nars blir allting tystare och tystare i staden, de sma­
la gatorna tycks trakta efter Mikaels liv, de snor sej 
svarta kring hans redan ömma hals. Då, i de beryk­
tade kvarteren kring Black Street och den för länge 
sedan stängda synagogan, om vilken nu viskas de 
mest bisarra saker, möter han plötsligt kvinnan med 
kapuschongen svävande kring halsen. De stannar 
bägge mitt på trottoaren och missförstår varandra
252
ömsesidigt. Den snabbhet med vilken Mikael har 
rört sej gör att kvinnan tror att han är ute i ären­
den lika hennes egna, som samtidigt kräver brådska 
och nattligt mörker. Omisstänksamt halar hon fram 
paketet som hon dolt under sin kappa och säger vis­
kande adressen. Mikael å sin sida, den store räddaren 
gunås, vill göra allt han kan för att göra henne lyck­
lig och stävja hennes självmordsdrömmar. Lika omiss­
tänksamt griper han paketet och skyndar till den an­
givna adressen — och så dras han obevekligt in i 
härvan.
Man utnyttjar honom på det hänsynslösaste, i häll­
regn får han stå och passa i de mörka prången tills 
ett vaxljus tänds i fönstret fyra trappor upp, han 
får följa med transporterna ut till kärrområdet norr 
om staden och stapla dunkar i den sura leran eller 
speja från sin utkiksplats i skuggan bredvid restau­
rangingången, medan bandets store män sitter vid 
sitt bord och slänger spotska ögonkast som blott den 
verkligt rädde kan det. Allt detta gör han nu för 
kvinnan med kapuschongen, av kärlek tror man ju 
och flinar brett åt godtrogenheten, men det är alltså 
inte sant.
Han sover föga den här tiden, när inte tjänsten tar 
hans tid ligger han på en soffa i en dammig nisch 
vid slutet av den långa korridoren med en trasig 
bordsfilt bredd över benen, lätt att skrämma, väckt 
av det minsta ljud och oerhört besvärad av de du- 
biösa kvinnor av vilka stället överflödar. Å, hur han 
väntar att det äntligen skall hända, hur hon en natt 
genomvävd av förtvivlan vettlöst skall springa ut 
från rummet, där hon till sent på natten brukar sitta 
och skriva något slags rapporter på en trasig skriv-
253
ec1400
maskin och i nischen drömmer han ju ofta om hur 
han skall rusa upp från soffan och låta en springflod 
av sin hamnvisdom överskölja henne. Räddad skall 
hon sedan sjunka i hans armar, lösa sin kapuschong 
från kappan och ge honom den som minne. Då kan 
han lämna våningen vid Black Street, skökorna, och 
smugglarna, vapenhandlarna och kuppmakarna och 
springa hem igen till oljehamnen. — Men hon blir 
alltmera isblå allteftersom tiden lider, profilen hård­
nar och ingen risk tycks föreligga att smärtan nå­
gonsin skall kunna spränga munnens stränga lås av 
koppar.
Så kommer slutligen den dag då Mikael skall ac­
cepteras helt. Än förstår han ju rätt föga av gången 
med det hela, lika litet som han begrep det i sitt gam­
la liv vid oljehamnen: han måste prövas noga innan 
han får tillträde till de invigdas hemligheter, dyna­
mitkontoret, lagret vid källan och allt det där, slås 
ner om han vill sticka upp, kväsas hellre en gång 
mer än en för lite. Liksom på alla andra ställen be­
tyder lojaliteten mer än känslan, hugget är viktigare 
än förlåtelsen och aldrig så förnuftig misstro ursäk­
tas heller aldrig.
Den isblå kvinnan, den som han skall rädda, väc­
ker honom tidigt på morgonen den sjuttonde sep­
tember och han följer henne in i hennes rum. Hon 
är skarp och klar och låter honom nästan genast veta 
vad man väntar av honom för att de skall räkna ho­
nom såsom sin. Förgäves ger han akt på alla tecken i 
hennes ansikte som skulle kunna tyda på ett snart 
utbrott av förtvivlan.
— När det blir riktigt mörkt, säger hon då de 
står vid fönstret och ser ner på torget där två schäf-
254
rar rullar runt i smutsen, när det blir riktigt mörkt 
går den gamle juvelerarn fram till fönstret i buti­
ken tvärs över torget. Han står en stund i mörkret 
innanför rutan och trevar med sina ludna fingrar 
över rubinerna på fönsterbordet. Samtidigt försöker 
han lyssna till trafiken nerifrån staden, hela dan har 
han ju suttit bakom disken och det dova larmet från 
tryckeriet neri källarn har satt sej i hans öron. Men 
bråket från stenkrossen som står på torget sedan 
fjorton dar tillbaka kväver alla andra ljud, även 
skottet till exempel. Just som han ska tända gaslå­
gan störtar han omkull, dödligt sårad av ett skott 
häruppifrån. En av de våra som tillfälligtvis poste­
rat utanför butiken, på vars dörr det för övrigt hela 
eftermiddan hängt en skylt: Stängt på grund av re­
parationer, går nu in och låser dörren inifrån, tar se­
dan allt av värde som där finns att ta och hoppar 
ljudlöst genom fönstret ut på gården.
Än står stenkrossen stilla ner på torget, gatsopa­
ren i sin vida kappa sparkar bland resterna från går­
dagens kommers och statyn av Bartolomeus står med 
högra foten lyft som alltid. Tärnorna med sina klara 
ögon faller ur morgonen, där spirar röken sakta ur 
vattenskjulets skorsten.
— En lustig lek, mumlar Mikael, verkligen en lus­
tig lek. Men vem ska skjuta?
— Men Mikael, säger hon och leker med hans öra, 
vem som ska skjuta? Du förstås!
Så sitter Mikael framför det stängda fönstret hela 
dagen och allt han har att vänta är att det ska bli 
riktigt mörkt. Geväret ligger över knäna, de två pa­
tronerna står som släckta fyrar framför honom på 
fönsterbrädet. Även detta, tänker han i sin löjliga
255
förvirring, även detta måste alltså genomlidas om jag 
vill vara trogen mot min uppgift.
Och dagen går, dockaktigt trippar svarta ponnies 
över torget dragande små röda vattentunnor, tunnor­
nas förgyllda tappar blixtrar och gummorna som 
säljer levande fisk tömmer efter hand sina jättesåar 
över kullerstenen, spillda räkor glimmar på en fisk- 
fjällsmatta, duvorna har röda bröst, tycker plöts­
ligt Mikael, men vid torgets ena sida står maskinen 
hela dan och tuggar sten. Som en fördämnings- 
matta ligger larmet tungt över torgets alla ljud, 
kacklanden, och gälla mänskoröster, gnäggningar 
och hånskratt, liksom förhindrande en explosion. 
Även över Mikael faller ett dylikt luddigt lugn, fak­
tiskt sitter han bara där och önskar att det ska bli 
riktigt mörkt så att han skall kunna skjuta. Ingen 
rädsla känner han och ingen ånger heller, allt är så 
underligt abstrakt, guldsmedsbutikens lilla ruta glim­
mar svagt i aftonsolen, overkligt långt borta ligger 
den och juvelerarn får han aldrig se. Blott det korta 
ögonblicket när han stryker eld på stickan skall Mi­
kael få veta att han finns, men sen skall allting has­
tigt vara över, som om han aldrig funnits.
Då händer plötsligt det att juvelerargubben, kutig, 
med vassa skulderblad under svart satinrock, springer 
ur butiken och hämtar en skål med grädde i ett 
stand pa torget, på återvägen snubblar i en för­
djupning bredvid krossen och där ligger skålen brus- 
ten, grädden som en hjärtformig sjö breder ut sej 
mellan gubbens hjälplöst spridda ben. Med en ömk- 
lig gest, ja med en halv ömklig gest av en fåfäng 
sorts förtvivlan går gubben in igen och är försvun­
nen. Då hugger smärtans krok sin tagg i Mikael, allt 
256
blir med en gång skrämmande verkligt, grädden ly­
ser vit mot den mörka stenen, det är som om gubben 
redan börjat blöda. Den långe mannen med solglas­
ögonen i pannan intar nu nonchalant sin plats vid 
dörren, den stora krossen mal, ett bländvitt häst- 
spann driver i sakta mak runt torget. Sen faller 
mörkret blixtsnabbt som ett korpmoln över heden, 
o om en tärna kom och ville frälsa honom. Det är 
tyst i rummet som i katakomben, den isblå kvinnan 
har nu slutat skriva och han vet nog att hon ser på 
honom. Han tar patronerna, den ena för han in i 
loppet och så säkrar han. Sen blir det ändlöst tyst, 
stenkrossens tystnad.
— Minns du mej du som satt vid skrivmaskinen 
just när jag kom in, säger Mikael och öppnar sakta 
fönstret. Plötsligt minns han ju den lilla nischen 
med dess dubbla doft av Hudson och förtvivlan.
— Men Mikael, kära lilla Mikael.
— Inte ni, säger han och siktar ner mot juvelerar- 
fönstret och han vet att ingenting kan hända, inte 
ni, någon helt annan.
Då stryker juvelerarn eld på stickan, hans vita ba­
ra hals är blixtbelyst ett ögonblick, sen flammar 
gaslågan upp i fönstret. Den lättjefulle mannen 
utanför butiken börjar plötsligt springa över torget. 
När Mikael stänger står hon tätt bakom honom och 
lian blir mycket, mycket rädd.
— Än är det väl inte riktigt mörkt, undrar han 
och stryker siktet.
— Jo tyvärr, tyvärr, för dej, säger den isblå kvin­
nan.
— Nu vill ni dö då, säger han trött och kan inte 
hjälpa henne.
17 —472097. Dagerman, Noveller. 257
— Dö! Jag! Vad tror du om mej? Nej, nu går jag 
ut ur rummet, jag låser dörren utifrån och står ett 
tag och lyssnar om nånting ska hända. Sen går jag 
upp och ner i korridoren några gånger, slutligen 
längst bort och sätter mej på sängen i din nisch och 
sista gången går jag sakta korridoren nerför och 
svänger med min nyckelknippa innan jag låser upp.
Å, hur allting klarnar, stackars Mikael hur slutar 
äventyret? Han hör henne stå stilla utanför den låsta 
dörren och än är det tid att bli förrädare. Än kan 
han ropa: Å förlåt mej då. Det var ju löjligt alltiho- 
pa, min känslighet och min ungdom ursäktar kanske 
något. Jag ger mej då, min svaghet var tillfällig ba­
ra, se så villigt jag nu breder ut mej. Spika fast mej 
varsågod, genom alla leder, lojalitet är allt — käns­
lor ingenting här liksom på alla andra håll. Jag skall 
sluta grubbla över era döda om ert lugn nu kräver 
det, lås upp, jag är beredd att lyda allt.
Men nu tog förräderiminuten slut, nu går hon 
fram och åter i den långa korridoren, än skramlar 
inte nyckelknippan. Mikael lägger sej på hennes säng 
med uppdragna knän, geväret fastklämt mellan lå­
ren. För första gången riktigt lugn, för första gång­
en inte jagad vare sig av oljehamnens körsbärsterror 
eller Black Streets makabra hederskodex, för första 
gången ensam med sej själv tänder han en sista ci­
garrett och sjunker djupare i bädden.
Då knakar det i sängen i hans nisch och långsamt 
hör han henne gå från korridorens slut och till dess 
början. Han räknar stegen som är kvar till dörren, 
å, hur han känner varje linje i den blåa mattan, hans 
egna steg ligger begravda där som i en grammofon­
skiva, den spelas upp och hela rummet fylls av allt
258
begravet: tjugoåtta, tjugosju, tjugosex, nu börjar 
nyckelknippan dansa, tjugofem, tjugofyra, nu tyst­
nar krossen, tjugotre, tjugotvå, tjugoett, en fågel 
tycktes slå mot rutan, det allra sista ljudet. Och nu 
finns blott de kalla stegen och den hårda klangen av 
en nyckelknippa som kryper obevekligt nära.
Så blir det plötsligt riktigt mörkt.
259
MANNEN FRÅN MILESIA
Jag kom till en del av staden där jag aldrig tidi­
gare hade satt min fot. Hade jag från början vetat 
vad allt skulle komma att hända hade jag naturligt­
vis vaktat mina steg och om det inte hade snöat 
hade jag under alla händelser inte kommit att gå åt 
det hållet. Hela staden låg emellertid insvept i ett 
moln av snö, sikten var kort i snöfallet, så kort till 
och med att man knappt kunde skymta husen, och 
översnöade gator tar sej ju alltid lika ut, antingen de 
nu är av blänkande, förstklassig asfalt som i Tro- 
pico, de rikas stadsdel, någorlunda jämnt stenlagda 
som i Milesia, där de fattiga som ännu hoppas att 
bli rika företrädesvis bor, eller slutligen eländiga, 
gropiga grusgator som i Sirley, de hopplöst fattigas 
boplats.
Jag hade väl gått en timma ungefär och min sys­
selsättning gav mej gott om tid till promenader och 
funderingar — en halvborgerlig arbetslös som med 
uppbjudande av sina sista krafter ännu bet sej fast 
i Milesia. Då hörde det plötsligt upp att snöa och 
luften blev på en gång isigt klar. Förvånad över ut­
seendet hos de hus som omgav mej minns jag att 
jag stannade och liksom vädrade för att dra in atmo-
260
sfären. Då vällde en ohyggligt sur lukt, inkorrekt 
överallt utom i Sirley, upp ur en källarglugg bred­
vid mej. Jag gick vidare och ett fönster slogs upp 
i ett hus på andra sidan gatan och ofrivilligt blev 
jag vittne till ett fruktansvärt rått äktenskapsgräl, 
som slutade med ett otäckt kvidande från någon av 
parterna. Intet tvivel längre, jag var i Sirley.
Jag minns att jag både rädd och nyfiken fortsatte 
utför den långa smala gatan, som ännu låg tom och 
vit och ostämplad av fotsteg efter snöfallet. Jag kom 
ut på ett litet torg, omgivet av låga trähus med av- 
flagande färg. I centrum stod en svart pump med 
en istapp i näsan och jag gick fram och ryckte lite 
i handtaget, men det kom inget vatten. Just typiskt 
Sirley, tänkte jag. Då hörde jag steg i snön bakom 
mej och när jag vände mej om stod det en polis där 
med batongen under armen och nästan blåste mej 
i pannan.
— Vad gör ni här, sa han och stampade med föt- 
terna som om han frös.
Jag blev en smula förvirrad, ty inte ens i Milesia 
blir folk tilltalade så där utan vidare av polisen. 
Medan jag stod och funderade ut ett lämpligt svar 
föll min blick på en nersnöad krogskylt som stack 
ut från ett av husen, en vimpel som hängde ner 
från skylten var tydligen frusen och såg nästan ut 
som en isbit. Snabbt stavade jag mej till namnet.
— Jag är på väg till So-, So-, Sohoitiska Baren, 
försökte jag säga utan att stamma.
Polisen stod alldeles orörlig och bara glodde på 
mej. Då stack jag iväg över torget, nästan väntade 
att han skulle ropa mej tillbaka, men det gjorde han 
inte. Det såg ut att vara en ruskig sylta och frivil-
261
tatettetotteetatifitencieien 2 tuttint
ligt hade jag inte gått dit, ännu mindre om jag vetat 
vad allt som skulle hända, men för skams skull kunde 
jag inte vända så länge polisen stod där.
Det var halvskumt där inne, bara en ensam lykta 
svängde i draget frän dörren över disken och lyste 
ner på en samling gatflickor av olika åldrar men alla 
med samma vidrigt gula hårfärg. De vände ansik­
tena mot mej när jag kom in och jag kände att jag 
var observerad ända tills jag slagit mej ner vid dis­
kens bortre ända, så ensam jag kunde vara. Då upp­
hörde den spända tystnaden och de började skjuta 
sina glas fram och tillbaka över bardiskens glasskiva 
eller knacka mot en buteljhals med sina långa röda 
naglar. Plötsligt började de tala, alla på en gång, om 
någon som hette Milly som följt med en bil till Tro- 
pico och sedan inte kommit tillbaka; de var avund­
sjuka, det var tydligt. Jag lyssnade inte så noga, för 
det intresserade mej ju knappast. Barmästaren sköt 
till mej ett glas med jag-vet-inte-vad och jag drack.
Just när jag ville betala och gå flög dörren upp 
och lampan vinglade så ljuset nästan slocknade. En 
av gatflickorna skrek till och skriket borde ha var­
nat mej men jag blev lugnt sittande. Det var en 
liten barhuvad karl, platt i ansiktet såvitt jag kun­
de se i mörkret, som kom in med en rulle i ena 
handen.
— Herr William, sa barmästarn snabbt och lågt 
så att bara vi vid disken kunde höra det.
Med tassande steg, nästan som om han gick i snö, 
kom han bort till gatflickorna, trängde sej emellan 
ett par och vecklade ut rullen över disken. Det blev 
alldeles tyst och plötsligt hände något oerhört. Alla 
sju flickorna stödde sina armbågar mot disken, knöt
262
‘•«--’‘'•/if Mro
nävarna och sträckte ut tummarna åt mitt håll, de 
pekade ut mej för mannen med rullen.
Jag fann det förfärligt pinsamt och ville betala 
och gå men som en hök var mannen hos mej och 
högg mej i armen. Jag minns att jag märkte att han 
haltade lätt och under högra ögat hade han en blå- 
aktig bulnad som efter ett slag.
— Å, flåsade han, å herrn, köp det här porträt­
tet, köp! Â, köp!
Han bredde ut papperet över disken och motvil­
ligt tittade jag på det. För all del, det var ju inte så 
märkvärdigt, men färgerna var ovanligt djärva för 
att tillhöra den sortens konst som man säljer på kro- 
garna. Barmästaren lyfte ner lampan från taket, så 
att flickorna fick mörkt och började väsnas, och 
lyste på porträttet. Motivet var egentligen också 
ganska originellt om man tänker på situationen. Det 
föreställde ett ansikte, men ett ansikte med de vä­
sentligaste partierna, ögonen och näsan, dolda av en 
bred, gul hand med tjocka blå ådror. Bara munnen, 
halvöppen och av allt att döma tandlös, och pannan, 
rakt uppåtstigande i en svartgrön bakgrund, var allt 
som syntes.
— Hur mycket ska ni ha för det, sa jag andlöst, 
ty plötsligt kände jag att jag inte kunde mista det.
— Bara fyra renco, sa han och grep mej hårt i 
armen och han hade en frän, stickande andedräkt 
som nästan kom mej att storkna.
— Kör till, sa jag och la upp pengarna på disken. 
Mannen som barmästaren kallat William släppte mej 
och började rulla ihop porträttet, medan barmästa­
ren hängde upp lyktan på dess plats i taket. Den 
gungade ett slag fram och tillbaka och bollade med
263
==
vara skuggor. Plötsligt blev jag medveten om den 
ohyggligt djupa tystnaden i rummet. Jag höll andan 
och märkte da hur intensivt alla lyssnade till prass­
let från porträttet som höll på att rullas ihop. Lju­
det faktiskt fyllde hela verkligheten. Och sedan hur 
alla stirrade pa oss tva! Barmästaren stod orörlig 
mitt under lyktan med munnen uppfläkt och de sju 
gatflickorna såg på oss med vidgade ögon, hon som 
satt längst ner vid disken böjde sej ut bakom ryg­
gen pa de andra för att inte gå miste om nånting. 
Å, det borde ha varnat mej, men denna värld var 
så främmande för mej att jag inte med bästa vilja 
i världen kunde känna igen ens de mest naturliga 
handlingar.
Äntligen blev han färdig med sitt eviga rullande 
och stack in porträttet under armen på mej med ett 
flin som jag minns att jag inte tyckte om och gick 
snabbt mot dörren. Hans steg slog lite ojämnt i sten­
golvet, en av flickorna stötte ner ett glas från disken. 
Det måste ha varit ett fint glas, för det sprack med 
ett sprött klingande klockljud, som en pianoton.
Herr William, ropade barmästaren efter ho­
nom, om tenna lokalen midd emod negervillan skulla 
pli ledigt — men utan att svara dök William ut i 
mörkret. Jag drack ur och slängde en renco på dis­
ken och barmästaren sa med tydlig utländsk bryt­
ning nånting som jag inte uppfattade och sedan 
rusade jag ut efter William. Jag hade nämligen kom­
mit att tänka på att jag nu i mörkret omöjligt skulle 
kunna ta mej ut ur Sirley utan pålitlig vägvisare. 
För porträttets skul! ville William säkert hjälpa mej. 
Innan krogdörren slog igen bakom mej hörde jag 
en av gatflickorna skratta till och säga:
264
— Innan Milly hade fått...
William var emellertid försvunnen. Jag sprang 
härs och tvärs över torget med porträttet inklämt 
under armen och letade men utan resultat. Nu bör­
jade det bli kusligt i Sirley, stora svarta figurer kom 
emot mej med hotande åtbörder, stödjande sej mot 
pumpen köpslog en man och en kvinna rått om nå- 
gonderas gunst. Då tyckte jag mej se William nere 
i en gränd och sprang ikapp honom.
— Herr William, ropade jag, ni måste visa mej 
vägen till Milesia!
Han tog mej om axlarna och vi gick så, eftersom 
jag fann det angelägnare att komma hem än att 
slippa hans äckliga beröring, genom Sirleys kro­
kiga, illaluktande gator där snön nu var motbju­
dande smutsig. Hemlighetsfulla signaler glimtade 
ibland till bakom trasiga fönster i hus, visslingar 
med dolda avsikter korsade luften, jämmerrop, kvi­
danden och förbannelser stjälptes över oss där vi 
gick. När jag just började misstänka att William 
ledde mej vilse stod vi i alla fall vid bron som le­
der från Sirley till Milesia. Där släppte han mej 
och knuffade vänskapligt till rullen jag bar under 
armen.
— Om ni händelsevis skulle vilja bli av med den 
där, sa han och flinade brett, så kan ni gå dit.
Han nickade bort mot ett typiskt Sirley-hus som 
trött lutade sej mot brofästet. Till min förvåning 
såg jag att en liten konsthandel var inrymd i bot­
tenvåningen, i ett smalt skyltfönster med under­
belysning sträcktes en arm in från affären och rät­
tade till några tavlor, som om ägaren visste om att 
han hade fått åskådare.
265
— Men varför i all världen, sa jag och vände mej 
till William.
Men William var försvunnen. Jag såg tillbaka in 
i virrvarret av gränder men ingenstans stod han att 
upptäcka. Blåsten svepte fram över det ödsliga bro- 
stråket. Plötsligt skrek en kvinna till som med upp- 
åtsträckta armar stod nere på den oljiga isen under 
mej. Nästan samtidigt smattrade ett skott uppifrån 
Sirleys husgytter, kvinnan föll tungt baklänges och 
sjönk sakta ner genom isen.
Då blev det fart på mej. Jag minns att jag jagade 
fram över den långa, halkiga, blåsiga bron som om 
en skjutklar kulspruta hade stått på ett tak i Sirley 
och bara väntat att få spotta mej i ryggen. Jag 
tyckte att någon sprang mej i hälarna, men det var 
bara en stelfrusen tidning som kom rullande på kant 
och elegant passerade mej ungefär mitt på bron. 
Blåsten försökte slita rullen ifrån mej men jag lyc­
kades hålla fast den och hängde med tidningen långt 
upp i Milesia där den spurtade ifrån mej och för­
svann in i en park.
Utmattad kom jag upp på mitt rum och slängde 
mej på sängen. Gosse, minns jag att jag sa till mej, 
gosse, hur ska det gå med dej, stackars gosse? Först 
kastar du bort fem renco alldeles i onödan, sen 
springer du dej till aptit för minst tio och för var­
enda dag du går arbetslös halkar du ett kvarter när­
mare Sirley. Jag snörde av mej skorna och sträckte 
ut mej på sängen men så kom jag ihåg porträttet, 
gick upp och spikade likgiltigt fast det i väggen. 
Jag orkade inte ens se efter hur det tog sej ut mot 
tapeten.
Jag somnade in genast, tungt och nersjunkande,
266
men mitt i natten vaknade jag med en känsla av att 
något var på tok. Jag låg stilla med slutna ögon ett 
tag som man gör när man försöker rekognoscera sej 
efter en dröm och långsamt kom jag ihåg alltsam­
mans. Jag hade drömt att jag hyrde två rum, det 
som jag har och ett till bredvid. I det andra rummet 
måste ha hänt någonting förfärligt, mina fingrar 
var ömma och stramande som om jag hade försökt 
strypa någon. Plötsligt knackade det på dörren, det 
var Nellys, kaféflickans, knackning, hon kommer 
med min matbricka om rnornarna, och jag var glad 
att det var just hon, hon är alltid så munter och 
uppkäftig. Långsamt gled dörren upp, jag såg en 
bricka lyftas in men det var inte Nelly som bar den 
utan en alldeles främmande kvinna. Jag hajade till 
när jag såg hennes ansikte, kritvitt men tydligen i 
största hast översminkat, helt orörligt, håret stic­
kande gult, ögonen slutna som för att kunna se utan 
att själv iakttagas. Hon ställde ner brickan på kom­
moden vid dörren och lämnade ljudlöst rummet. 
Jag hörde henne ta några trevande steg i farstun och 
sedan komma tillbaka.
— Hur är namnet, viskade hon genom dörren, 
hårt och genomträngande, vad heter hon, vad heter 
hon, vad-heter-hon, vad-heterhon — snabbare och 
snabbare som en grammofonskiva som hängt upp 
sej — vadheterhon, vadheterhonvadheterhonvadhe- 
terhonvadheterhonvadheterhonva —
Å, äntligen fick jag röst till min fasa.
— Milly, viskade jag tillbaka med en överdrivet 
tydlig artikulation, som när man uttalade franska i 
skolan, Milly, Milly, Milly.
Hon tycktes nöjd med beskedet, efter en stund
267
=2
hörde jag henne avlägsna sej med snabba steg vilkas 
ekande sjönk genom våningarna. Det måste ha varit 
steg i trappan som väckt mej. — Som jag låg där 
alldeles slapp i kroppen efter drömmen fick jag en 
intensiv känsla av att någonting i rummet försökte 
bända upp mina stängda ögonlock, här fanns nån­
ting som måste ses om jag inte ville förlora förstån­
det.
När jag slog upp ögonen såg jag det meddetsam­
ma. Det var något fel på porträttet, ett sällsamt ljus 
strömmade ut från det men inte från hela bilden 
utan från två bestämda punkter, det var som om 
två miniatyrstrålkastare, vardera inte större än ett 
knappnålshuvud, men med oerhörd ljusstyrka place­
rats in i tavlan. Med ett språng var jag på fötter 
och borta vid väggen och måste ta stöd mot den för 
att inte falla. Det bländande skenet kom ur porträt­
tets ögon, fingrarna som förut tätt sammanpressade 
hållit blicken gömd hade glidit isär, kanske bara 
några millimeter, men redan det allra minsta var 
mer än nog. Ur de smala springorna sprutade en 
bottenlös fasa som liksom slog bort alla grundvalar­
na för min normala existens.
Skälvande vacklade jag bort till strömbrytaren 
och vred på ljuset. Synen sjönk tillbaka, handen slöt 
sej, jag kastade mej baklänges i stolen och satt där 
hela natten, insjunken i min hand. Det var som om 
draperiet till en ny tillvaro plötsligt slitits åt sidan 
och jag, Ralph Singerton, en man med hyggliga ögon 
och rena tänder, av en olycklig slump fått skåda in 
i den. Jag svettades ut min rädsla genom kläderna.
När Nelly kom med brickan på morgonen släppte 
jag inte in henne.
2 68
— Jag har inga pengar, skrek jag genom dörren, 
varenda renco har strukit med. Det är granna fram­
tidsutsikter för Ralph Singerton. Snart går han väl 
upp på vinden och...
Det ryckte några gånger i dörrhandtaget, sedan 
dunsade det i brevlådan. Nelly hade släppt in ett 
wienerbröd. Det dunsade en gång till: En smörgås 
med kokt ägg på. Jag minns hur förargad jag blev 
när gulan rann ut över dörrmattan. Just likt Nelly, 
tänkte jag, varför skulle jag släppa in henne? Hon 
skulle ändå bara sätta sej på bordet, tända en cigar­
rett och skrika: Vilken jävlig tavla du har fått tag 
på, Raffe! Och jag mindes också hur motbjudande 
hon kunde vara när hon kröp ner till mej i sängen, 
fast jag lät det ske därför att jag var så förtvivlat 
hungrig eller så hungrigt förtvivlad.
Äntligen gick hon också och jag sjönk apatisk 
tillbaka i stolen. Det snöade hela dan och de stora 
våta flingorna murade igen fönstret. Först när det 
började skymma ryckte jag upp mej, jag förstod ju 
att jag inte skulle kunna uthärda en natt till med 
porträttet i rummet. Plötsligt mindes jag den lilla 
konsthandeln William visat mej och jag ryckte loss 
spikarna ur väggen, rullade ihop bilden och gav mej 
ut. Jag sprang hela vägen och blåsten över bron till 
Sirley var lika pinande, i isen där kvinnan försvun­
nit var nu en svart vak, som en grav, ekot av skot­
tet tyckes ännu snärta till i luften.
Ännu flämtande kom jag in i den lilla butiken. 
Gubben bakom disken, han stod just och polerade 
en ram, såg frågande upp på mej. Jag rullade ur por­
trättet över disken. När jag lugnat mej en smula sa 
jag:
269
— Vill ni köpa det här porträttet?
For det inte en skugga över konsthandlarens an­
sikte? Där fanns ett drag som jag tyckte mej känna 
igen, men det finns det ju så ofta i människors an­
sikten så jag fäste mej inte nämnvärt vid det.
— Två renco, sa han när han granskat bilden en 
stund.
— Två, ropade jag upprörd, jag har själv 
gett fyra för det av en försäljare, en viss herr 
William.
— Köper man av kringstrykande försäljare får 
man ta vissa risker, sa gubben torrt, man bör hålla 
sej till den legala konsthandeln. Två renco!
Du gubbe — legal, fnyste jag invärtes men jag 
var så förbittrad att jag tog de två renco han sköt 
över till mej. När jag var i dörren ropade han mej 
tillbaka.
— Får jag be om namnet, sa han.
— Herr Sing, skrek jag tillbaka, ty jag ville för 
allt i världen inte uppge mitt riktiga namn. Men 
han gav mej ett block att skriva det på och i ren 
distraktion skrev jag Singerton. I förargelsen kunde 
jag inte låta bli att säga:
— Risk och risk! Varför behöver aldrig ni köp­
män ta några risker? Jag är övertygad om att ni 
säljer det här porträttet för sju, åtta, kanske tio 
renco i morgon dag.
— Det här! Hånfullt stötte han till bilden med 
fingret så den for ut över golvet. Sjudande av för­
bittring gick jag därifrån.
När jag kom hem låg där ett brev från Nelly, 
illa stavat, klumpigt uttryckt, plumpat, kanske vätt 
av tårar. Jag avskydde henne mer än någonsin; trots
270
?????????iu' we
hennes generositet, välvilja, kanske kärlek, påminde 
mej någonting hos henne häftigt om Sirley. Någon 
gång måtte jag ha somnat, på natten väcktes jag 
på samma oerhörda sätt som natten förut och fastän 
porträttet var borta sprutade den nakna fasan ur 
spikhålen. Utom mej rusade jag upp, tände, rev fram 
spik och tidningar och spikade över hela väggen med 
tjocka dagstidningar. Det började knacka i tak och 
väggar av folk som ville sova, ty på det här sättet 
gör man inte i det korrekta Milesia.
Men jag spikade som en besatt — utan att det 
hjälpte. Så fort jag släckte sprutade det fruktans­
värda ljuset igenom tidningspapperet. Då slängde 
jag på mej kläderna och rusade ut och i Milesias natt 
gjorde jag en märklig upptäckt. Gatorna var fyllda 
av folk, men av folk från Sirley. Trasiga tiggare 
blandades med darrande krymplingar, hårt målade 
skökor knackade till sej försupna älskare genom att 
bulta med nickelmynt mot stuprören, halveleganta 
ficktjuvar blixtrade med sina händer, sutenörerna 
drog fram i vimlet med små bitska hundar i koppel. 
På natten flyttade det föraktade folket från Sirley 
över till det ambitiösa Milesia.
Jag minns att jag tänkte: Då är det väl ingen 
annan råd än att en milesianare ger sej över till Tro- 
pico, för tropicanarna har väl så stora våningar att 
deras ångest får rum där, även om nätterna. Jag 
kom till Tropico över den vackra bågbron och gick 
omkring på de breda avenyerna, i vilkas trottoarer 
var tredje kantsten är av marmor, hela natten. Ibland 
mötte jag andra kringirrande milesianare i vilkas 
ansikten jag speglade mitt eget öde. Framåt morgo­
nen stannade en elegant privatbil framför en park-
271
omgiven villa och nyfiken på dess passagerare stan­
nade jag på avstånd.
Och vem steg ur? Det var ingen annan än min 
vän konsthandlaren från Sirley. Han såg dålig ut, 
grå i ansiktet, darrande låste han upp järngrinden 
och gick sakta upp mot villan. Jag var framme och 
läste på skylten. Mycket riktigt: J. Rozin, Konst­
handlare.
Underliga tankar började dyka upp, bitar ur sam­
tal jag hört roterade ihop till skrämmande kombi­
nationer i min skalle medan jag strövade omkring i 
Tropicos gryning. Först när det var riktigt ljust vå­
gade jag mej hem till Milesia för att sova en stund 
på mitt rum. Men redan på långt håll såg jag en 
figur stå utanför min port i kusligt välbekant ställ­
ning, ena handen döljande ögonen, i den andra 
sträckt rätt ut i luften släppte förbipasserande då 
och då ner ett mynt. Just när jag skulle gå in i por­
ten slet tiggaren handen från ögonen och tilltalade 
mej. Det var William.
— Konsthandlarn vill tala med er, sa han allvar­
ligt och tog mej under armen som en detektiv. Tysta 
gick vi hela den långa vägen. Jag minns att jag ville 
säga något om Williams bulnad under ögat men jag 
svalde det. En bogserbåt hade brutit upp en ränna 
i isen under bron och vattnet bubblade där, svart 
med oljeblänk. Några slynor stod på Sirleys sida av 
bron och spottade till måls på isflak. Ur Sirleys 
gränder kom de allra sista morgondimmorna krälan­
de. Vid brofästet skildes vi, ensam gick jag in i 
konsthandeln. Jag hade inte väl hunnit in förrän 
gubbens upprörda röst kastade sej över mej.
— Vad är det för konst ni säljer till mej egent-
272
ligen, skrek han. Här sitter jag och arbetar mitt i 
natten och plötsligt stiger ett ljus upp från golvet. 
Och vad är det för ett ljus? Jo, ur ögonen på ert 
fördömda porträtt! Vad skall man tro!
— Ja just det, sa jag ivrigt, vad skall man tro? 
Precis samma upplevelse har jag haft.
— Jaså, det var därför ni var så ivrig att pracka 
det på mej. Ni ska akta er för att göra sådana affä­
rer med legala konsthandlare. Nu får ni ta tillbaks 
det!
— Ta tillbaks! Aldrig i livet, skrek jag, inte ens 
för fem renco! Inte ens för femti!
Men gubben rullade redan ihop porträttet och 
stack det under min arm.
— Nåja, sa jag resignerat, ty det där »legala» 
skrämde mej ändå lite, men på ett villkor.
— Vilket då?
— Att ni hjälper mej att lösa porträttets gåta, 
få fatt på den stackars människa vars tragedi ligger 
dold i det. Jag har redan vissa spår.
— Spår, fnyste gubben föraktfullt, jag handlar 
med konst och inte med människor.
— Men det finns känslor, invände jag, som slår 
igenom konstens alla trossbottnar, slår penseln ur 
konstnärens hand, ramen ur ramhantverkarens och 
kastar ut dem i bottenlös natt. Det de känner är så 
oerhört att de inte kan orka vara ensamma om att 
uppleva det.
— Jag räknar i renco och inte i känslor, sa gub- 
gen torrt. Var vänlig och gå. Jag stänger nu.
Och märkligt, det var redan mörkt. Lyktorna 
flämtade vid broräcket, men bron fick vara. Vad 
hade jag i Milesia att göra? Med porträttet under
18 —472097. Dagerman, Noveller. 273
YenuSMillZelP S.1wr-engenes:
armen var min plats i Sirley. Jag måste genomsöka 
hela Sirley för att finna en lokal mitt emot en ne­
gervilla — en nål i en höstack.
Jag sökte och sökte, dagarna gick och veckorna 
gick och månaderna gick. Jag försökte få tag på 
krögaren på Sohoitiska Baren, men den hade slagit 
igen. Konkurs. Jag letade efter William. Uppslukad 
från jordens yta. Jag, mannen från Milesia, som över 
allt annat i världen fruktat att hamna i Sirley sov 
nu varje natt tillsammans med hundratals olycksbro­
der under Sirleys stinkande broar, utspisades vid 
snuskiga barmhärtighetskök, jagades över torghal­
larnas tak av mätta poliser. Jag blev trasig och smut­
sig, inte ens slinkorna tittade åt mej när jag kom stry­
kande med min rulle under armen. Jag följde efter 
alla negrer jag stötte på, såg var de gick in och fanns 
det någon affär, något lager, något garage i huset 
mitt emot klev jag på där och låtsades vilja sälja 
porträttet. Darrande höll jag upp det mot väggen 
men hur intensivt jag än gav akt på det ändrade 
det aldrig uttryck. Det var både smutsigt och tra­
sigt och skrattande visade man bort mej. Men alltid 
när jag kom ut ritade jag en röd triangel på dörren 
för att jag skulle minnas att jag redan varit där, 
om jag återkom.
En dag på höstkanten när jag stod på bron över 
till Milesia i ett strilande höstregn som hotade att 
helt och hållet fördärva porträttet och var nedsla­
gen därför att jag sju gånger samma dag kommit 
till lokaler jag redan besökt, hörde jag bakom mej 
en bekant stämma. Tre herrar passerade mej på väg 
mot Sirley och mannen i mitten var krögaren jag så 
ivrigt hade sökt. Det var hans märkvärdiga bryt-
274
ning som nu hade väckt min uppmärksamhet och 
plötsligt föll mej något in som jag tidigare inte 
ägnat en tanke: Var det så alldeles säkert att neger- 
villa i krögarens mun verkligen betydde negervilla? 
I Sirley fanns det minsann inga villor och allra 
minst för negrer. Under mitt sökande hade jag hit­
tills förutsatt att barmästaren menat negerhus — 
men!
Skakad av min upptäckt sprang jag över bron 
till Milesia, där jag inte satt min fot på sex måna­
der, och fram till en telefonkiosk vid brofästet. En 
kvinna telefonerade just men slutade genast och kom 
ut. Det var Nelly. Hon kände inte igen mej men 
kastade åt mej ett mynt för att jag skulle lämna 
henne i fred och flydde snyftande upp mot Milesia. 
Jag tog upp myntet och gick in i kiosken. Darran­
de slog jag upp katalogen. H L M. N Nav Ned Neg 
Negerbarnens Väl, Föreningen för, Negerbarnssla- 
veriets Återupprättande, Sällskapet för Främjande av 
— och så... där stod det: Negerfyllan, Negerfyl­
lan, det måste vara Negerfyllan, krog i Sirley, 57:e 
gränden Öster, n:r II.
Jag slog i mej adressen och sprang som en gal­
ning tillbaka över bron. Det regnade så häftigt att 
det lyste vitt ur det svarta vattnet under mej. Det 
var mörkt och sent, genomvåt och frysande såg jag 
krogens lykta dyka upp i regndiset. Kvickt var jag 
över på motsatt sida av gatan, där stod ett högt 
träskjul, som rymde garage och något slags vind 
ovanpå. Garageportarna var låsta men ovanför häng­
de en lucka och knirkade på gångjärnen. Jag stod 
just och funderade på hur jag skulle ta mej upp dit 
när jag kände en tung hand på min axel. Jag vände
275
mej om och där stod konsthandlaren från Sirley och 
Tropico och tittade bekymrat på mej.
Fint att ni kom, sa jag och blinkade åt honom, 
visste väl det att jag kunde lita på er. Nu har jag 
fått upp ett spår förstår ni, ett prima spår.
Han nickade dystert. Han var barhuvad och reg­
net drog upp fåror i hans gammelmansansikte. Jag 
klängde upp på hans axlar, sköt upp luckan och 
kastade in rullen i hålet. Tunga råttkroppar dunsade 
mot plankorna, sedan blev det tyst. Jag kröp själv 
in, sedan drog jag upp konsthandlaren. Han lyste 
oss fram över golvet med en ficklampa, jag tog upp 
rullen. Längst bort var ett hål i golvet, vi hoppade 
ner och hamnade på mjuk mark i garaget. Gubben 
lät ficklampsljuset kretsa. Garaget var tomt så när 
som på några hackor vid en vägg, det hade jord­
golv, bara en kvartsyta framme vid portarna var ce­
menterad, nycementerad av allt att döma, ännu inte 
nött av några hjul, ännu inte skrapad av fötter. 
Där satt en lång spik i väggen, jag rullade upp por­
trättet och trädde det försiktigt över spiken. Gub­
ben lyste på det och vi gav till ett samtidigt rop 
av häpnad och rädsla. Vi såg nämligen hur huvudet 
på bilden långsamt böjde sej framåt och sedan neråt 
mot cementgolvet.
Vi tvekade ett ögonblick men sedan grep vi hac­
korna och gick ursinnigt lös på cementen. Bitarna 
yrde omkring, dammet slog upp, vi hackade och 
hackade och hackade oss genomvåta av svett. Så 
småningom gav golvet vika, jag hejdade min hacka 
men konsthandlarn fortsatte att arbeta. Plötsligt 
hade jag blivit medveten om att något hänt med 
porträttet, jag såg hastigt upp på det — och stir-
276
exrantetae
rade rätt in i konsthandlarens ohyggligt uppspärrade 
ansikte. Handen hade glidit ner förbi hakan, ögonen 
speglade naken vanmakt och förtvivlan.
Konsthandlaren måste ha märkt min upprördhet, 
han slängde hackan utåt golvet och gav mej en 
snuddande blick. Så böjde vi oss ner och plockade 
bort de sista cementbitarna och brädstumparna från 
den inmurade kroppen. Hon låg framstupa och hå­
ret hade färgen hos kvinnan jag drömt om och 
hos kvinnorna på Sohoitiska Baren.
— Milly, sa jag tonlöst.
— Milly, upprepade konsthandlaren, Milly, Milly, 
Milly.
Plötsligt tog han tag i henne och vände henne för­
siktigt på rygg. Jag minns att jag skrek till av fasa. 
Det var Nelly, som låg där. Nelly. En vindil skakade 
garaget och porträttet blåste ner från spiken och la 
sej tillrätta framför mej — och jag mötte mitt eget 
ansikte, vanställt av sorg, av vämjelse, av fruktan.
— Nelly, viskade jag.
Konsthandlaren tog mej i axeln, med munnen mot 
mitt öra viskade han:
— Hur är namnet? Vad heter hon, vad heter- 
hon, vadheterhon, vadheterhon — snabbare och snab­
bare som en grammofonskiva som hängt upp sej — 
vadheterhonvadheterhonvadheterhonvadheterhonva—
— Nelly, skrek jag i vild förtvivlan, Nelly, Nelly- 
nellynellynellynnnn —
Då bultade någon med knutna nävar mot garage- 
portarna och jag föll och föll och föll genom ett 
virrvarr av grymma drömvärldar tills jag frysande 
och skrikande vaknade på golvet i garaget mitt 
emot Negerfyllan i Sirley där jag hållit mej gömd
277
J1BitAs IFAD JTNRTENNTENTTIINTVA ■ 2e
hela dagen. Jagad av drömmen sprang jag över ga­
ragegolvet, klängde upp genom luckan, de skrämda 
råttorna kilade pipande åt alla håll, med en våldsam 
ansträngning nådde jag vindshålet och slungade mej 
ut i den blixtrande klara nattrymden.
Hetro mottolo hetro mottolo hetro mottolo, minns 
jag att en djup röst sjöng inifrån Negerfyllan, en 
berusad kvinna som stod och vägde på tröskeln 
föll plötsligt framstupa över trottoaren. Polisen 
hjälpte mej upp.
— Javisst, skrek jag in i honom, javisst, jag dö­
dade henne, jag dödade henne, Nelly ligger strypt i 
min säng i Milesia.
— Såsåså, sa polisen lugnande, jag visste väl jag att 
det var nånting konstigt med er när jag såg er 
hänga nere vid pumpen i förmiddags.
Fascinerad såg jag den långa svarta batongen som 
en reptil slingra sej ur hans armhåla och med mjuk 
rygg dyka i den nyfallna snön. Sedan sjönk jag av­
svimmad ihop i hans armar.
278
De frågade honom först hur det hade känts när 
bödeln kom in genom den lilla paneldörren och med 
ögonen glimmande bakom den täta svarta masken 
med ett lågt rop bad honom göra sej färdig, men 
han svarade att han inte mindes det, därför att han 
just i det ögonblicket hade upptäckt modern sit­
tande på läktaren bland en hel hop referenter som 
fläktade sej med sina anteckningsblock. Da frågade 
de honom hur det hade varit att få ögonen förbund­
na när man visste att det sista man skulle se i värl­
den var den mjuka svarta sammeten på bindelns in­
sida. På detta svarade han efter någon tvekan att 
eftersom han sedan länge hade vant sej av med att 
tänka annat än korta tankar hade han endast fäst sej 
vid den kalla vassa ring som bödeln bar på ett av fing­
rarna och som flera gånger hade rivit honom i örat 
innan bindeln ännu blivit ordentligt fastknuten i 
nacken. Han fortsatte med att berätta om den inten­
siva sågspånslukt som sedan plötsligt hade fyllt hans 
näsa och kommit honom att minnas sin barndoms 
cirkus, dess rödgröna clowner, den skrällande plåt- 
musiken från den lilla sidoläktaren, den beryktade,
279
vetots ofFiNA-tite ........ ■■ 2222900
späda unga konstriderskan, känd över hela staden 
för sin skönhet och sin syfilis.
Da bad de honom att inte fördjupa sej i oväsent­
ligheter utan i stället tala om vilket som hade varit 
svarast att utstå: det starka bullret när bödelns med­
hjälpare gjorde allt i ordning för exekutionen, med 
sina stalkvastar sopade undan spåren efter föregåen­
de dags avrättning, slog i en spik här, en annan där 
i redskapen och så vidare, eller den intensiva tystna­
den när allt var färdigt och bödeln mjukt grep ho­
nom om skuldran för att leda honom fram.
Efter att funderat mer än han ville låtsas om sa 
han att han naturligtvis hade föredragit den stör­
re tystnaden framför den mindre men att det hela 
inte hade varit sa betydelsefullt för honom eftersom 
han redan första veckan i fängelset hade kommit 
underfund med hur ofantligt mycket tystnad det i 
själva verket finns i livet, ja att världen i själva ver­
ket är täckt av en ocean av tystnad, en ofantlig slät 
obarmhärtig yta, vars orörlighet människans, ja till 
och med naturens alla ljud bara någon gång kan 
rubba, ungefär som en fisk som kommer upp till 
vattenytan för att snappa efter luft, en svag ring 
på vattnet och inget mer. Men å andra sidan sa han
att han inte ville förneka att han faktiskt hade känt 
ett ögonblicks irritation när det var som tystast, inte 
på grund av tystnaden som ju alltid var densamma 
men på grund av de ljud som störde den. Han hade 
ju stått där i mörkret innanför bindeln, alldeles för­
svarslös nu när han inte kunde återgälda en enda 
blick, och hört alla lågmälda samtal på läktaren 
brinna ner, sorlet sjunka, de hårda stegen hejda sej 
och krypa upp mot salens väggar, till och med hand-
280
bollen vars tunga studsanden hade hörts hela mor­
gonen från vaktmanskapets gymnastiksal på andra 
sidan gården tog ett ögonblicks vila.
Då var det ett envist ljud uppifrån läktaren som 
gjorde att jag vred på huvudet, sa han, vred på hu­
vudet alldeles meningslöst eftersom jag ändå inte 
kunde se, men det var som om jag genom någon sjä­
lens television ändå var i stånd att uppfatta vad 
som hände däruppe och bilder av de ivrigt skrivande 
journalisterna som prasslade med sina block och ras­
pade med sina pennor fladdrade ryckvis genom min 
hjärna. Det var ju också ett ljud som jag vant mej 
vid sedan flera månader tillbaka, sa han; även min 
mor...
Då sa de åt honom att han inte skulle gå så myc­
ket in på detaljer, eftersom det väsentligaste nu än­
då var att han levde, men en av de ivrigaste i klungan, 
en liten hostande karl i för stora galoscher och för 
stor lång luden rock frågade i skrikig ton om det 
var sant att han redan hade böjt sej när bödeln fick 
sin opasslighet.
På det svarade han inte alls och de som stod när­
mast såg att han knep ihop munnen till ett tunt 
rött streck om sin tystnad och sedan började gunga 
fram och tillbaka med allt större svängningar som 
en person med begynnande solsting. Plötsligt föll 
han abrupt baklänges och sjönk djupt ner i en snö­
vall, men när de lutade sej över honom och strök 
fram hans ansikte ur snön måste han redan ha kom­
mit till medvetande för han viskade upprepade gång­
er att de skulle hjälpa honom; de måste hjälpa ho­
nom, viskade han, eftersom det inte fanns någon 
som behövde så mycket hjälp som han. Då tyckte
281
1algge
alla att han borde ha någonting att dricka och res­
te upp honom ur snödrivan.
Någon hade hämtat en bil och så många som möj­
ligtvis kunde pressade sej in i den och med våldsam 
fart slirade den sedan iväg längs de mörknande ga­
torna. En av de välklädda männen i framsätet vän­
de sej just om när de passerade en lykta vars kalla 
ljus skar in genom rutan och grinade uppmuntrande 
mot honom och han försökte le hövligt, men mun­
giporna satt fast, mungiporna hade frusit.
— Vart far vi, sa han bara så lågt att ingen 
hörde det.
Det var en sån där stor svart bil som ser ut att 
älska begravningar. Skuggorna efter de stora svart­
glänsande män som med tvära rörelser av sorg och 
förlägenhet förmodligen varje söndagsförmiddag 
överdrivet hopkrupna klev in i den och sedan hela 
resan till kyrkogården satt och tittade ner i hattar­
na för att kunna gråta gjorde att det var mycket 
mörkt i bilen, mörkt och svårt att andas.
Mannen i framsätet tog inte blicken från honom, 
han sköt upp sin pälsmössa ur pannan och såg på 
honom med en outtröttlig, om pinsam energi vitt­
nande blick. Det luktade begravning och stora var­
ma tårar ur sätena, han blundade och knarrandet 
från lackskorna överröstade bilmotorns lugna jämna 
brus. När han såg upp igen, trött och förbi av allt 
som hade hänt på tjugofyra timmar, tittade mannen 
fortfarande lika ihärdigt på honom.
— Skönt att vara fri, sa mannen med pälsmös­
san, en underbar känsla, eh?
Skönt att vara fri? Underbart, eh? Han försökte få 
plats för armbågarna, men han satt i en bur av kött,
282
han försökte sträcka på benen, men en bred brot- 
tarrygg tog emot. Han var inte sa fri att han kun­
de hejda bilen och lämna alla dessa nyfikna, druckna 
eller snart druckna pratmakare och försvinna in i 
det rena, ensamma snöfallet, han var fri fran en 
fångvaktare som hette Clarcson och som tva ganger 
under månaderna mellan rannsakningen och domen 
lockat honom att skriva brev till en medfange och 
sedan angivit honom för att fa straffa honom med 
en liten brun piska i fängelsets källare, han var fri 
från fyra gråa väggar och ett blått sprucket tak 
som ständigt dröp av fukt och spindlar, men han 
var inte fri från åtta män som pressade sina murar 
av kött och tjocka kläder mot honom i en stor svart 
bil. Plötsligt log han emellertid till mot mannen i 
pälsmössan, bilen saktade farten, en ljusring roterade 
på ett stort blått isfält framför dem, de var framme 
vid en stor skridskobana fylld av snabba graa skug­
gor. Herregud, ett sånt löjligt infall, tänkte han, jag 
är ju fri nu, fri för första gången på månader, för­
bannat fri helt enkelt, frälst till livet efter en dödlig 
fara, men ändå rös han till av obehag när han kom ut 
i kylan och den larmande hopen slöt sig tätt kring 
honom som en skara fångvaktare. De pratade i mun­
nen på varann, ibland blev det tyst: de väntade att 
han skulle svara, men han hade vant sej av med 
röster i ensamheten och hade svart att uppfatta vad 
de sa när de talade fort och högt.
Emellertid kom de efter en stunds vandring ge­
nom skrikande snö in i en stor, starkt upplyst bygg­
nad, han hörde musik genom några höga dörrar och 
surrandet av låga samtal. Han smög sej försiktigt 
bort och gläntade på en dörr och människorna, mu-
283
siken, vännen och de små lamporna på borden, de 
glittrande servetterna, den lysande mattan på golvet 
och blänken från alla gröna flaskor fick honom näs­
tan att brista i grat efter all denna tid av ensamhet, 
kyla, ångest och mörker. Då ryckte han häftigt till 
när någon beskyddande grep honom i axeln, han blev 
rädd och ville slita sej loss, men en av männen från 
bilen drog honom med sej uppför en trappa. Hela 
sällskapet följde dem uppför den smala, mattbelagda 
trappan, de var som ett bröllopsfölje och han själv 
och den tjocke vid hans sida var brudpar. På trapp­
avsatsen vars vägg täcktes av en väldig spegel möt­
tes de av en lång blek hovmästare med en otäckt 
starkt doftande blomma i knapphålet. Den tjocke 
viskade någonting till honom och utan att visa sina 
känslor böjde sej den långe bleke fram mot den 
dödsdömde och sa snabbt och rutinmässigt, som om 
han aldrig hade sagt annat i hela sitt liv:
En mirakulös räddning. Verkligen en miraku­
lös räddning.
Rum var tydligen beställt i förväg, ty de blev ge­
nast visade in i ett litet chambre séparée med dämpad 
belysning och prunkande tavlor på väggarna. Mu­
siken hördes svagt nerifrån restaurangen. Medan de 
satte sej kring rummets enda långa bord och en 
uppasserska kom inskyndande med en bricka med 
flaskor och glas märkte han med ett sting av ång­
est hur en förväntansfull tystnad fyllde rummet 
som en svagt luktande, knappt förnimbar gas. Kvin­
nan som fyllde hans glas med en nästan orörlig grön 
vätska hade sorgkantade ögon som oavvänt iakttog 
honom. Hon spillde lite på hans rockärm men bad 
inte om ursäkt, hon log bara avlägset och misstro- 
2 84
get mot honom som den som bevittnar ett mirakel 
men inte kan förmå sig att tro på det.
Naturligtvis visste hon allting, han väntade nu 
bara att hon skulle fråga som en av de kvinnliga 
journalister som hade omringat honom genast när 
han efter befrielsen kom ut i fängelsets vestibul: Är 
ni lycklig nu? Det var de fyra första ord han hörde 
efter bödelns och fängelsedirektörens. Är ni lycklig 
nu? Han hade måst be henne fråga om därför att 
han inte förstått vad hon menade. Jag menar, ni 
är väl glad nu att allt det här är över, sa hon för­
virrat medan hon ritade några nervösa streck i sitt 
block. Då skämdes han över att ha gjort henne för­
lägen och ivrig att lägga allt tillrätta bad han hen­
ne meddela sin tidning att han nog var gladast av 
alla nu, men att man skulle förstå att påfrestning­
arna hade varit stora och att han även var oerhört 
trött.
Han drack lite på försök och den starka drycken 
rann som en eld genom kroppen och när han drack 
andra gången märkte han hur hans matthet som 
tidigare varit enbart irriterande blev varm och an­
genäm, det kändes som om han låg utsträckt på 
en tillräckligt lång mjuk soffa och skulle till att 
somna. Då skålade någon med honom från bordets 
övre ända och när han överraskad och illa berörd 
av att bli störd tittade upp mötte han den envist 
stirrande blicken från mannen i bilen nyss, utan 
pälsmössa var pannan en hög kritklippa som för­
svann i molnen.
När han drack den här gången började vissa kon­
turer som förut hade varit skarpa att suddas ut och 
det gjorde honom misstänksam, inte mot spriten, inte
285
mot sina ögon utan mot själva den utsuddade verk­
ligheten omkring honom. Han koncentrerade sej och 
försökte se och tänka klart och kallt. Han obser­
verade saker och ting i rummet som han förut inte 
märkt: placeringen kring bordet var till exempel un­
derlig och oroande. Mitt emot honom vid bordets 
övre kortsida satt alltså den tjocke i en högkarmad 
stol. Som en domare, tänkte han, just som en do­
mare; och vid långsidorna satt bisittarna och trum­
made begrundande på glasfötterna eller kastade snab­
ba, lurande blickar på den anklagade, på honom 
själv.
När de sedan började fråga fick hans svar nu en 
biton av misstänksamhet och trotsighet, en ton som 
inte hade funnits där förut, när de av nyfikenhet 
hade mött honom utanför fängelseporten och som de 
fann både omotiverad och olämplig.
Dörren var hårt stängd bakom honom och den 
bleka uppasserskan var försvunnen, musiken hördes 
inte längre där nerifrån, stegen i trappan som ännu 
minuten förut klapprat så muntert teg nu alldeles. 
Så här tyst skulle det vara tills förhöret började, tills 
domaren tog glaset från läpparna, tills han själv 
skulle börja försvara sej mot det ovissa.
— Nå, sa någon sedan, hur kändes det egent­
ligen att som oskyldig bli förklarad skyldig och 
dödsdömd utan att kunna röra ett finger för att 
rubba bevisningen?
— Inget särskilt, svarade han, efter en liten tid 
kändes det precis som vanligt.
Det tycktes ingen kunna förstå ty de frågade ho­
nom om inte maktlösheten mot den grymma rätt­
visan hade gjort honom förbittrad och hämndlysten,
286
% ! TaNt/tiNle to- •
men han svarade att han visserligen den allra första 
tiden varit upprorisk till sinnes, men inte mot det 
orättvisa i anklagelsen utan mot den i rent fysiskt 
avseende orättfärdiga behandlingen i fängelset. Bre­
ven som han hade skrivit till en medfange och som 
pressen förmodligen gjort stort rabalder av hade inte 
alls innehållit någonting om brottet utan endast av­
sett att intressera denne för en matstrejk i syfte att 
förbättra fängelsets mathållning.
— Men nog måste ni ha reagerat med hat och 
ovilja, sa den tjocke i nästan hätsk ton, nog måste 
ni ha blivit oerhört upprörd över att en så förfär­
lig orättvisa skulle tillfogas just er, den oskyldige 
i stället för den skyldige, den förmodade mördaren 
i stället för den verklige.
Då bad han att få svara med en motfråga. 
Han undrade om någon av dem känt medlidande 
med honom under den tid han rannsakats för mor­
det på sin hustru. På detta medgav de motvilligt 
att de naturligtvis inte hade känt något medlidan­
de med honom därför att brottet hade varit så bes­
tialiskt och så fullständigt blottat på förmildrande 
omständigheter. En av dem menade dock att han 
nog hade varit mäktig att hysa medlidande, efter­
som han förutsatte att varje brottslig handling fram­
sprang ur ett lidande, men naturligtvis inte förr­
än brottet hade sonats. Då frågade han dem om de 
nu var beredda att känna medlidande med honom 
på grund av de oförrätter han hade tillfogats i fäng­
elset. De svarade att han kunde vara förvissad om 
deras fulla medkänsla, de skulle göra allt för honom, 
allt vad han begärde, eftersom hans prövningar hade 
djupt upprört dem.
287
wa =l=e------e----T---a--N--t-e=*--fe_____i—it  22-01501 .
Då undrade han i starkt irriterad ton vad de egent­
ligen var för slags människor.
— Hur så, svarade de stötta av hans häftighet, 
vad menar ni? Skulle det vara något särskilt med oss? 
Tala om för oss vad ni menar egentligen?
— Jo, sa han, jag menar: vad är ni för slags 
människor? I ena sekunden hatar ni och avskyr nå­
gon, i nästa öser ni över honom av ert medlidande, 
utan att föremålet undergått någon förändring, utan 
att det hänt någonting med honom som motiverat 
en omprövning. Hur skulle man kunna lita på er 
barmhärtighet, när man inte ens kan lita på er 
obarmhärtighet?
De bestred häftigt att han hade rätt. Visserligen 
var det ju sant att han själv inte hade förändrat 
sej, han hade varit oskyldig hela tiden, men vad man 
hade att ta hänsyn till var att bevisningen först ha­
de varit så skenbart bindande att den omedelbart 
hade stämplat honom som skyldig. Då undrade han 
hur de kunde vara så fruktansvärt säkra på att det 
som tidningarna skrev att polisen hade sagt var så 
sant och riktigt och de genmälde att det fick man 
förutsätta, det var ju i själva verket ett av rätts­
samhällets fundament att alla satte sin lit till myn­
digheternas utsago om de anklagades brottslighet.
Då blev han på en gång mycket upprörd, satte 
ner glaset i bordet så hårt att foten sprack och 
spriten rann ut till en stor ôgonformad fläck på 
den dyrbara duken, han blev också mycket röd i 
ansiktet och kände febern stiga i kroppen.
— Jag kan undvara er barmhärtighet, sa han 
hårt, jag behöver den inte alls. Andra veckan i fäng­
elset kom jag underfund med att medlidande egent- 
288
ligen bara gör det svårare att leva och framför allt: 
svårare att dö. Jag har lärt mej undvara allting 
därför att jag har varit på en plats där man 
måste undvara allting och där det inte ens läng­
re tjänar nånting till att hoppas. Jag har varit på 
ett ställe där livet framstår som en serie miss­
uppfattningar, missuppfattningar om vad man bor­
de ha gjort och vad man borde ha underlåtit 
att göra. Jag har lärt mej att det inte tjänar någon­
ting till att förbanna, att uppröras, att hota, där­
för att allting har sin gång och ingenting kan änd­
ras. När jag vill påvisa er obarmhärtighet för er gör 
jag det inte för att jag tycker det är nödvändigt 
att reformera er, men därför att ni ännu inte tycks 
förstå det minsta av min situation. Ni vet ju inte 
ett dugg om hur det är att ha varit dödsdömd. Ni 
tycks inte förstå att även en existens som en döds­
dömds måste ha ett fundament, en bädd av princi­
per och beslut att vila på likaväl som alla andras 
existenser. Ni inbillar er att en oskyldigt dödsdömd 
är annorlunda än en vanlig dödsdömd, att han är en 
finare sorts dödsdömd, men det är ju inte alls fallet, 
eftersom bilorna i bägge fallen är identiska, efter­
som bödelns obarmhärtighet i bägge fallen är lika 
stor, eftersom han i världens ögon är lika skyldig 
som den skyldige.
Då undrade den tjocke som alltmer berusad häv­
de sej över bordet och vars marmorpanna med tiden 
fick fina röda ådringar om han ändå inte hade att 
vara tacksam för att ha räddats från en säker död, 
det var ändå odiskutabelt att han vid det här laget 
kunde ha varit avrättad om inte miraklet inträffat.
— Tacksam mot vem, bröt han ut, men medan
19 —472097. Dagerman, Noveller. 289
han talade hörde han någon komma in genom dör­
ren och stanna bakom honom. Inte mot er, efter­
som det var meningen att ni skulle upptäcka min 
oskuld först en timme för sent! Mot slumpen som 
i själva verket räddade mej kan jag inte vara tack­
sam eftersom slumpen är blind och inte skulle för­
stå min tacksamhet.
Det bad de honom förklara och medan kvinnan 
som kommit in satte sej bredvid honom sa han att 
de kanske inte skulle förstå det men att det i alla 
fall förhöll sej på det sättet att han faktiskt från 
en säker tillvaro, nämligen den dödsdömdes, genom 
en tillfällighet kastats ut i en tillvaro om vilken han 
var mindre viss än någonsin.
— Säker, sa han, stabil, stabil därför att den 
byggde på vissheten om er och världens obarmhär­
tighet, på vissheten om att man inte döms till dö­
den eller till livet på grund av sina handlingar utan 
på grund av andras uppfattning om ens handlingar.
Därför, försökte han förklara för dem, borde de 
inte bli upprörda över hans kallsinnighet över att 
ha blivit räddad till livet, då det ju var just den 
kallsinnigheten som utgjorde rättvisans fastaste fun­
dament.
Emellertid hade samtliga nu druckit mycket och 
för att få bort det obehagliga intrycket av en så 
behagligt inledd afton försökte de trösta honom och 
i synnerhet varandra med att hans dysterhet säkert 
bara var tillfällig och den tjocke sa att de alla för­
stod hans situation: han hade haft en svår tid i 
fängelset, plågad både av fängelselivets vedermödor, 
den sorgliga vetskapen om sin hustrus öde och den 
lika sorgliga om att den man som han betraktade
290
som sin bäste van hade varit hans hustrus älskare 
och mördare. Sa vidriga tillfälligheter kunde väl gö­
ra vem som helst galen, men de hade tagit honom 
hit i kväll för att trösta honom och fanns det nå­
gon bättre tröst än ett gott glas vin i goda vänners 
lag, fortsatte han retoriskt, eller för att gå än längre: 
en ung vacker kvinna som i sej förenar bade trös- 
terskan och älskarinnan.
Den dödsdömde såg då nyfiket på kvinnan bred­
vid sej och hon tog det som en uppmuntran och 
la slappt sin arm om hans hals. Hennes läppar var 
mjuka, röda och fuktiga som mogna hallon efter ett 
regn. Det var så länge sen han hade sett sadana 
läppar att han inte kunde slita blicken från dem, 
och plötsligt kysste han henne, lätt och hastigt 
men alla hade ända märkt det.
Det fanns ett chambre intime innanför deras 
chambre séparée och en liten läcker ljus dörr öpp­
nade vägen dit. Eggad av de andras skratt och 
skämt över kyssen reste han sej och märkte hur 
angenämt suddigt allting hade blivit, han skämdes 
över de vassa tankar han nyss hade tänkt och han 
tyckte att en varm slöja lägrade sej över den taggiga 
världen. Hon hade nyckeln till dörren i ett rött snö­
re om halsen och när de kommit in tände hon ge­
nast en liten lampett på väggen och låste dörren 
igen. Det var ett besynnerligt litet rum med en 
bred divan, på golvet låg en tjock röd matta. Kvin­
nan satte sej på divanen och tände tankfullt en ci­
garrett, men han kom ännu inte.
Han stannade kvar med ryggen mot dörren, oroad 
av en fruktansvärd beskaffenhet hos rummet, det 
var nånting galet med rummet och innan han än-
291
nu visste vad det var skar en bländande kil av fasa 
genom hans berusade lugn — och sedan markte han 
det: rummet saknade fönster, han var instängd i 
en mörkcell, han kunde inte komma ut, det fanns 
inga öppningar att kasta sej mot. Man sorlade utan­
för, prasslade med papper, han kunde föreställa sej 
hur de bredde ut sina tidningar på bordet och med 
vidgade ögon sög i sej alla de sensationella detaljer­
na. Först jätterubriken:
BÖDELNS SVIMNING RÄDDADE DEN 
OSKYLDIGT DÖDSDÖMDE
och den något mindre:
Sensationell upplösning på 
hustrumordet — Hustruns 
älskare den skyldige
— Varför har det här rummet inga fönster, frå­
gade han utan att röra sej från dörren.
• — Inte behöver man fönster här, sa hon och 
fortsatte lugnt att röka, här inne är man ju aldrig 
så länge.
Då blev han fruktansvärt rädd, han tyckte att 
väggarna kom krypande för att kväva honom och 
det vita taket sänktes och golvet med sin röda matta 
höjdes.
— Vad gör man här inne, sa han, kom och lås 
upp—.  Var inte dum, svarade hon och kröp ihop på 
divanen, tror ni inte jag vet hur ni känner det? Kom 
hit och kyss mej, ni ska se att allt blir bra igen.
292
2110213111. 52
Var inte taket fullt av spindlar, genljöd inte hela 
huset av hemlighetsfulla knackningar, hördes inte 
skarpa skrik från källaren?
— Jag vill inte kyssa er, sa han, vet ni varför 
jag gjorde det nyss? Jo därför att jag inför utsik­
ten av att för alltid förlora mina läppar fick en så 
förfärlig längtan efter att kyssas att jag kröp om­
kring i cellen och kysste väggarna, låtsades att de 
bar kvinnomunnar, förstår ni, och jag förbannade 
alla de gånger under mitt förutvarande liv då jag av 
ren försumlighet gått miste om kyssar. Alla förlo­
rade tillfällen besökte mej om nätterna och jag bet 
läpparna blodiga och flera vaktare sa att jag inte 
fick smutsa ner cellväggarna på det där sättet. På 
samma sätt greps jag under en av de sista dagarna 
före avrättningen av en löjlig lust att ramla omkull 
i en snödriva. Jag mindes med vällust alla ganger 
jag fallit i snö och förbannade alla gånger jag låtit 
bli det. När jag kom ut i eftermiddag var det första 
jag gjorde att handlöst falla i en snödriva.
— Tyckte ni om det?
Då sa han henne att det blev en fruktansvärd 
besvikelse, därför att vetskapen om att han aldrig 
mer skulle få se snö hade kommit honom att ideali­
sera upplevelsen så att det nu inte längre hade va­
rit möjligt att få ut nånting av den.
— Är jag kanske också en besvikelse, fragade hon 
honom, men på det svarade han inte först, därför 
att han så ångestfullt lyssnade till rösterna utanför, 
viskningarna snärtade honom som piskslag, men 
plötsligt skrek han till henne:
— Låt bli det där! Jag är förlorad för er, förstår 
ni inte det. Jag hade ju accepterat redan. Inte kan
293
man vara dödsdömd på morgonen och livdömd på 
kvällen. Inte kan man byta ut den dödsdömdes sak­
ra tillvaro mot den livdömdes osäkra lika lätt som 
man byter en kostym.
Men det var inte det han ville säga till henne, vars 
skära blus nu låg som en slarvig ö på den röda mat­
tan. Det var hennes sätt att klä av sej: han stod 
alldeles stilla, han andades knappast längre, han såg 
på henne med gapande mun ända tills det var hust­
run som satt framför honom i sängen den kvällen 
när han hade kommit tillbaka från sin långa resa 
och hon klädde av sej för honom — inte för ho­
nom — inte för honom, nej, för någon annan, hen­
nes rörelser var ju så annorlunda, han förstod det 
redan då — och sedan, de fruktansvärda dagarna in­
nan han hade accepterat förstod han det ännu mera, 
han stod i månstrimman i sin cell och hon satt i 
hans brits och klädde av sej som då och allt han 
visste öste han över henne, tills de kom springande 
i gången med sina skramlande nycklar.
Plötsligt märkte kvinnan med de röda läpparna 
hur han sakta kom emot henne över den mjuka 
dämpande mattan och när den svarta klänningen 
stelnade vid höften såg hon med skrikande ögon att 
hans händer var som knivar.
Sedan, när de hade sprängt dörren och de höll ho­
nom tätt fast och gick genom vestibulen och alla 
hade fått sina kläder lyssnade han förvirrat efter 
musiken men den måste ha slutat för dagen. Den 
bleke hovmästaren stod vid dörren och bugade sej 
stelt utan att visa vad han kände, han måste ha va­
rit ute i kölden länge för hans blomma hade frusit 
och doftade inte längre.
294
De kom ut i den klara kalla natten med stjärnor 
som isnålar, de åtta männen slöt sej tätt kring ho­
nom så att han inte frös. Skridskobanan låg öde un­
der en ensam lampa. En upphittad barnvante häng­
de som en död sparv på en staketstolpe. Den stora 
svarta bilen kom guppande emot dem med frånsla- 
gen motor. När de kastade in honom i baksätet 
tänkte han: just den här sortens bilar ser ut att älska 
begravningar. De for sakta utmed den langa svarta 
skridskobanan, det yttrades inte ett ord, chauffören 
tycktes så säker på destinationen som om körningen 
hade varit beställd år i förväg. Skridskobanan för­
svann och de körde upp pa den vita vintervägen. 
Han betraktade de breda trygga ryggarna framför 
sej och kände muskulösa överarmar trycka mot sin 
kropp. Han blundade åt de frusna träden som det 
gula ljuset från billyktorna silade in i och da kunde 
han se de söndagssörjande: grova män med röda an­
sikten och svarta höga hattar, överdrivet hukande 
krypa in i bilen och sedan sitta där hela vägen ut 
och titta ner i sina hattar, fingra pa fodret i stället 
för att gråta. Det luktade begravningsblommor och 
döda tårar ur sätena.
_Det ligger en hög hatt där, sa han och försökte 
böja sej ner, en hög hatt och en handbukett.
De for över en bro över ett fruset vatten, några 
stora svarta stenar låg alldeles meningslöst och sov 
på den snöbetäckta isen.
— Försök inte, sa de och slöt sin bur av kött allt 
tätare kring honom, försök inte med oss ni.
295
VÅR NATTLIGA BADORT
Nu kan man ju alltid grubbla över varför det finns 
så få ställen som är så smutsiga som badorter. Kanske 
är det det att där badas för mycket, tvättas för myc­
ket, alltför mycket smuts som annars hänger med 
gnuggas av och ligger och skräpar i environgerna: i 
de små vassvikarna omkring, på de omsorgsfullt in­
spärrade bakgårdarna, utmed bivägarna som nyck­
fullt slingrar in i kustskogen. Stränder där man minst 
av allt väntat något sådant visar sej, när man låter 
roddbåten driva in, försedda med formliga barriärer 
av äggskal, gamla tidningar och bruna flaskor som 
ligger och knackar mot stenarna som en stationste- 
legraf, man stiger i land efter att med stor motvilja 
ha släpat båten över den oaptitliga randen och ham­
nar mitt i ett upplag av trasiga konservburkar, de­
formerade, vårdslöst uppfläkta, grinande mot besö­
karen med sina ännu blanka bottnar — och i bus­
karna fladdrar tragiskt gulnade dagstidningar hjälp­
löst med sin drunknande världshistoria. Det är som 
att besöka ett museum över i förrgår, den kusligt 
döda dagen före igår, dödare än nånting annat, dö-
dare än i fjol, dödare än i förfjol och dödare än 1936 
eller 1928 eller 1912, därför att många rena vindar 
och starka regn spolat undan och förtärt den muse­
ala smutsen från så länge sen.
Djupt beklämd vandrar man omkring bland min­
nena, men till sist blir det ändå för mycket, man 
går omkring och inbillar sej så en hel del dumheter: 
man hör konservburkarna ligga och älta på mänskliga 
repliker och skrattsalvor från de få måltider vid vil­
ka de hade nöjet att närvara under sin korta tillvaro, 
man kunde tycka att det skulle bli gott om varia­
tioner åtminstone, men de brottstycken ur samtal 
som man får höra är varandra så mardrömsaktigt lika 
att man till slut full av vämjelse stoppar fingrarna 
i öronen; det är som att ha lyssnat till en efterlysning 
i radio — och när man öppnar fönstret står en hel 
kö med den efterlystes signalement utanför mjölk­
affären och vill in.
Man springer till de trasiga tidningarna för att 
där åtminstone få höra ett förnuftigt ord och ur­
skiljer verkligen i förstone till sin lättnad tonfall som 
bryts mot varann, hetsighet och lojt konstaterande om 
vartannat, men lyssnar man tillräckligt länge, allt 
beror ju på om man kan uthärda lukten, märker 
man snart att omväxlingen bara var en illusion, man 
finner nämligen att både lidelsen och hetsigheten som 
kunde utvecklas av de döda tidningarnas forna ägare 
var lika medvetet meningslösa som lättjan och lik­
giltigheten, bara en sällskapslek som förströdde ovan­
ligt kort tid.
Och till sist stöter man full av ursinne ut båten 
från stranden, förbannande äggskalen som man hal­
kar på, och ror rätt ut mot havet, mot den tunna
297
1-3. Ve5-2tiPZeZez-lPZ-i-7erTo7.fo701e1eje16
blåa randen som ibland knycklas ihop som en metrev 
av vågorna, men det står inte alltför länge på förrän 
badortens röda livräddningsbåt glider ut från bryg­
gan och störtar iväg efter en — och allting slutar 
med att man lägger sej i vattnet på båtbottnen och 
låter sej drivas rätt i gapet på parasollerna och de 
groteska gummidjuren vid badstranden, medan alla 
ekoberg inom en genljuder av protester: I förrgår! 
Förbannade i förrgår! Var det allt som gick att få 
ut av det hela: några enfaldigt pladdrande tidningar 
och konservburkar, är det allt som blir kvar av nuet 
när fyrtioåtta timmar har gått? Förbannat vare det­
ta museum över våra döda dagar och våra döda liv 
och förbannade vare slappheten och det brottsliga 
lättsinnet hos traktens myndigheter som tillåter bad­
ortens gäster att kompromettera sej själva och var­
andra hur som helst!
Sisyfos, som bär sitt olycksaliga namn med heroisk 
balans, tar en gärna med upp i det övergivna fyr- 
tornet som sticker upp som en övergiven benpipa ur 
den angenäma grönskan och demonstrerar badorten 
uppifrån. Nu är alla attiraljer som kan påminna om 
byggnadens förutvarande funktion avlägsnade och 
bortförda till andra fyrtorn, det är kemiskt rent från 
liv med sina vitkalkade väggar där inte ens en fluga 
tycks få fäste, de slingrande trapporna är glatta som 
kanor och luften som motvilligt tränger sej in genom 
gluggarna förefaller renare än den vanliga, ja fyr- 
tornet är säkerligen badortens renaste plats — och 
det är utan tvekan Sisyfos’ förtjänst. Han är den
298
ende som har nyckel till den vindslitna dörren, hans 
farbror var ju ortens siste fyrvaktare, och vem som 
helst släpper han minsann inte in, det sägs att han 
strövar omkring på badstranden, till synes förstrött 
och tillfälligt som ställets smutsgula hundar, men i 
själva verket spårar han med bister energi upp för 
honom sympatiska ansikten, ansikten tillhörande folk 
som med all sannolikhet inte kommer att skräpa ner 
i trapporna, släppa ett stanniolpapper vid vartannat 
steg, ett apelsinskal vid vart tredje, trycka sönder 
cigarrettfimpar mot de vita väggarna och försöka 
spotta på kapellet när de till slut står högst uppe på 
den lilla plattformen och havet, en flock öar, bad­
orten, en mager stenig kustremsa och inlandets blå­
gröna skogar ligger värnlöst utbredda under dem.
Sisyfos tror på ansiktsuttrycket som karaktärsmä- 
tare, men det händer faktiskt att han tar fel. En 
gång lät till exempel några badgäster med fetlagt 
men hederligt utseende ett helt batteri flaskor rasa 
nerför trappan, för att se om de skulle hålla ända ner. 
Det gjorde de nu bara delvis och hela fyrtornet blev 
fullt av glasskärvor och smutsiga pölar från en illa­
luktande vätska. Men oftast har han naturligtvis rätt, 
och när han en gång fastnat för ens fysionomi släp­
per han en inte, han följer en med orygglig konse­
kvens vart man än tar vägen: lånar man en båt kan 
man vara viss om att Sisyfos också får fatt på en och 
envist håller sej i närheten av en hur hög sjön än 
skulle gå, på serveringen sitter han alltid vid bordet 
intill och iakttar en oavvänt, även när han dricker, 
och det är både komiskt och besvärande att se hans 
stirrande stela ögon ovanför glasets kant, och när 
han till slut också följer med en in i ens förhyrda
299
trädgård och beslutsamt vandrar fram och tillbaka 
mellan krocketbågarna ger man upp och frågar iro­
niskt vad han vill.
Då stannar han, kliar sej eftertänksamt i nacken 
och säger motvilligt: Ja, ni vill naturligtvis gå upp 
i fyrtornet; det låter som om han har nånting emot 
det, men plötsligt griper han en lätt i ärmen och 
drar iväg en ut ur trädgården, släpar en uppför den 
branta kullen, in i tornet och uppför evighetstrap- 
pan som verkligen suger musten ur en.
Men när man väl står däruppe tycker man ändå 
att priset för en sådan upplevelse inte kan vara nog 
högt, man glömmer att torka svetten ur pannan och 
hänger ut över balustraden av idel hänförelse och 
låter den bara droppa. Man hittar inte ord för sin 
förtjusning, den smutsiga badorten är ju faktiskt en 
skönhet från sjuttio meters höjd, hustaken ligger för 
ankar i grönskan och de gula gångarna slingrar sej 
som förlorade hårband, de ser ut att lätt lätt andas ut 
sitt damm.
Då, medan man ännu är förlamad av skönheten, 
blir man plötsligt medveten om Sisyfos’ närvaro, han 
har harklat sej kraftigt och målmedvetet som en 
som vill förbereda världen på ett långt och viktigt 
tal och så griper han en i armen med sådan häftig­
het att man förskräckt klamrar sej fast vid räcket 
av fruktan för att falla. Hans väldiga örnnäsa har 
vitnat vid näsrötterna och munnen ser ut att vilja 
spotta blod och galla.
— Ser ni henne, nästan skriker han, ser ni henne 
under er, den gamla skökan. Nu har hon krupit in 
i buskarna med sin älskare och inbillar sej att man 
inte kan se hennes skamlösheter, men ack vad hon
300
bedrar sej, allting blir ju bara värre när man vill 
dölja sej och inte kan tekniken. Se på henne riktigt 
noga, hon har inte ens vett att åldras i anständighet 
som andra skökor, hon tror att det här kan fortsätta 
i all evighet — och så har hon redan överskridit 
gränsen för länge länge sen.
Han släpper taget om ens arm och ställer sej tätt 
bakom en och flåsar en i nacken — och se: hela 
utsikten är med en gång vanställd, man kan trots 
den stora höjden se hur taken har börjat ruttna och 
hur deras ägare försökt dölja det genom att spackla 
på dem en massa färg, lite sköra tegelpannor, blän­
kande plåtbitar, som allt gör det hela ännu ömkli­
gare, en påmålad gammal sköka — ja, liknelsen är 
förträfflig. De granna gångarna är fulla av trasiga 
bensinfat som liknar söndertrampade skalbaggar och 
kring öarna och holmarna ute i havet guppar smuts- 
ränderna som stora döda maskar och en ful klumpig 
ångare drar otäcka gula rökbankar efter sej där den 
vaggar över fjärden.
— Så vidrigt, säger man, så vidrigt, vart tog all 
skönhet vägen? Varför behövde ni säga det där? Det 
var ju så vackert förut.
Man har kommit ner igen och står i jasmindoften 
utanför tornet och försöker tvätta sina ögon i den 
ljuvliga grönskan — men allt förgäves.
— Tja, säger Sisyfos blygsamt medan han låser 
tornet, det är ju bara mitt jobb, ingenting annat än 
mitt jobb.
Han prövar låsvredet några gånger för att förvissa 
sej om att ingen obehörig skall kunna bryta sej in 
och beröva tornet dess ensamhet.
— Ert jobb?
Men Sisyfos svarar inte, han är redan på väg upp­
för jasminbacken med långa bestämda steg, plöts­
ligt dyker han in genom ett hal i en häck, han har 
väl fått syn på någon ny tornbestigare, betande bland 
badortens eviga krocketbagar. Och hela luften och 
vägen och badorten är full av jasmindoft — och 
man vill bara spotta ut den, spotta tills man blir fri 
från alltihop. Ack om man kunde det! Ack om det 
bara vore att spotta.
3
Vilka konster kan inte göras för pengar, vilka 
bragder kan inte den fegaste utföra mot rimlig er­
sättning! Här liksom pa manga andra ställen dyker 
halvstora pojkar från en lagom hög klippa efter 
mynt som badgästerna låter falla ner i havet. Betjä­
ningen har burit ut vilstolar på berget åt dem som 
inte föredrar att slunga pengarna från den lilla ka­
jen under klippan, i det senare fallet lär det vara 
mycket spännande att iaktta hur pass nära kajkan­
ten pojkarna vågar falla när de kommer nerstörtan­
de. En gång lär det visst ha hänt att en pojke 
spräckte skallen då någon lät en tvakrona dyka pre­
cis intill kajkanten. Så stora mynt rör det sej i regel 
nu inte om, man har upptäckt att pojkarna dyker 
lika villigt efter tjugofemöringar och en av skönhe­
terna från hotellet går leende omkring med en liten 
väska på magen och växlar gästernas sedlar 1 små- 
peRngeadra. n tidigt på morgonen _flockas pojkarna utan­
för hotellträdgårdens häckar och deras angelägna stoj
302
får gästerna att i en fart sätta i sej frukostens ägg 
och skinka och skynda bort till stolarna på dykber­
get. Många av de äldre damer och herrar som oftast 
frekventerar detta nöje följer de nötbruna kroppar­
nas mjukt spända båge mot vattnet med en hemlig 
åtrå, de tror sej bevittna en skara naturbarns oskulds­
fulla lek med faran — eftersom det inte får sippra 
ut att pojkarna i själva verket är anställda av hotel­
let för att skänka gästerna en extra förströelse. Dessa 
pojkar kommer i regel från någon av den omgivande 
kustbygdens mycket fattiga familjer och deras mödrar 
går varje dag mellan åtta och sex i en ständig ängs­
lan för att ett språng skall misslyckas, att en sats 
skall tas ut för kort, att en panna skall slå i den far­
liga kajkanten eller att en ansvarslös badgäst skall 
fresta dem till större risker än vanligt. Men deras 
fäder vilkas huvudsakliga sysselsättning sommartid 
är att fara ut och fiska i avskrädesbankarna från 
turistångarna som dagligen passerar — och där kan 
man finna de mest överraskande ting! — tar saken 
lugnare. Det som skall hända händer, säger de och 
spottar ut i tången medan de spanar efter nya smut­
siga fartyg, och så har det alltid varit.
Men naturligtvis saknas det inte olyckstillbud. 
Fanns det inte så mycket tur här i världen och på 
badorten i synnerhet skulle det säkert inträffa mer 
än det gör. Här är till exempel en av pojkarna som 
älskar en rik ung fru som heter Pepita, vad pojken 
heter vet man inte, för sånt vet man inte. Frun som 
är gift med en framgångsrik mäklare och har ringar 
i stället för barn sitter i en bekväm stol längst ut 
på kanten av klippan och släpper med nervös elegans 
hela serier gnistrande silvermynt ner i vattnet som
303
är så klart att man kan följa kropparnas rörelser mot 
bottnen som guldfiskens i ett akvarium. Pojken som 
älskar henne — hon vet ju för övrigt inte om det, 
på grund av lättja och högfärd observerar hon över­
huvud taget bara sej själv — dyker alltid i från hen­
nes plats, en riskabel vana då en vass klippspets skju­
ter ut från stranden just nedanför. Pojken tror sej 
emellertid uppmuntrad av henne därför att hon kas­
tar i så mycket pengar, själv förstår han ännu inte 
hur spendersam man kan vara av idel likgiltighet, 
lyckligtvis vet han heller ingenting om hennes för­
strödda gäspningar när han i sin iver att behaga gör 
raffinerade långdykningar ända ner mot snäckskals- 
banken.
En dag inträffar emellertid den i dylika samman­
hang oundvikliga malören: den unga frun som har 
fingrarna så tätt besatta med kallt gnistrande ringar 
att man inte kan röra vid hennes hand utan att rispa 
upp skinnet råkar av misstag kasta en dyrbar ring i 
vattnet i stället för ett mynt, hon märker det just 
när ringen slår i vattenytan och ger upp ett gällt 
kort skrik. Hennes beundrare är emellertid redan på 
väg ner, han möter vattnet med kroppen vackert 
spänd av längtan, de långa fina händerna som först 
skär vattenytan tycks nästan lösgöra sej från hand­
lederna i sitt begär att gripa den sjunkande ringen, 
och där nere i den gröna tysta världen kan alla se 
honom blixtsnabbt men ändå mjukt skjuta ner mot 
den svagt skymtande bottnen. När han kommer upp 
igen skälver hans unga ansikte av triumf, han ska­
kar vattnet ur håret med en rörelse av obehärskad 
glädje, han måste ha tänkt: Å äntligen, äntligen en 
belöning för min trogna tysta kärlek. Med ringen
304
trädd över lillfingret sätter han sej ett tag på kajkan­
ten under klippan och försöker smälta sin lycka.
Då upptäcker Pepita att den förlorade ringen i 
själva verket är hennes dyrbaraste, hon blir nervös 
därför att pojken aldrig kommer tillbaka med den 
och skriker obehärskat:
— Seså, hur länge skall jag egentligen behöva 
vänta! Kom tillbaka med ringen nån gång då!
Och flickan som växlar pengarna och är mycket 
mån om hotellets och badortens renommé tar honom 
hårt i armen och leder upp honom till den unga rika 
bekymrade frun och medan pojken långsamt trär 
av sej ringen måste han trots sin oerfarenhet plöts­
ligt ha blivit klar över hela vidden av Pepitas egoism, 
köld och kärlekslöshet, ty med en snabb knyckig 
rörelse kastar han sej baklänges ut över klippkanten 
— och när man drar upp honom är halsen och bak­
huvudet upprispade av en vass stenspets. Några av 
pojkarna bär honom upp mot hotellets baktrappa och 
det droppar därvid blod över hela klippkammen. De 
flesta av badgästerna föredrar emellertid att tro 
att han överlever och den gamle cyniske pensio­
nerade översten räddar allas samveten genom att 
säga:
— Tur att det kunde ha gått värre än det gjorde, 
och han växlar in en hel femtilapp i tjugofemöringar 
av den ständigt leende växelflickan.
Pepita sitter kvar på berget envist försjunken i 
sina ringar och utbrister hysteriskt så fort någon 
närmar sej:
— En sån ynkrygg! Försöka smita på det där sät­
tet! Nåja, jag låter nåd gå före rätt den här gången 
också. Den här gången också!
20—472097. Dagerman, Noveller. 305
Översten blir för övrigt i samma veva indragen i 
en ganska obehaglig historia. Hans favoritdykare, en 
späd men spänstig pojke med bruna flicklockar, har 
klena lungor och kröker ihop sej och hostar efter 
varje dykning. En morgon kommer hans fattiga mor 
ut på klippan och skriker innan någon hinner hindra 
henne:
— Det kan inte fortsätta längre, hör ni, det får bli 
slut med det här nu! I morse orkade han knappt 
stiga upp en gång efter att ha hostat hela natten. 
Det är lungorna som inte stoppar, förstår ni väl.
I detsamma hör alla pojken hosta nerifran stran­
den, ihåligt och skrällande som en sprucken trumma.
— Där hör ni, skriker modern triumferande, där 
hör ni hur det är ställt med honom!
Men när hon sedan har tagit honom i armen och 
bägge två är på väg ner mot den roddbat som hon 
anlänt till badorten i, ropar översten efter dem med 
den där rösten som skvallrar om att ägaren har till­
räckligt mycket pengar för att kunna betala vilka 
rop som helst:
— Kom tillbaka pojke! Inte vill du väl gå miste 
om en hel dagsförtjänst för en liten förkylnings skull. 
Bara en enda liten dykning till och du skall bli ku­
rerad som ett skott.
Röd av trots och blygsel sliter sej pojken lös från 
modern och rusar upp på klippan. Översten har re­
dan kastat det stora myntet och det sjunker snabbt 
mot bottnen och för att hinna fånga det innan det 
försvunnit i sanden tar pojken en snabb kraftig sats 
och de ser honom falla lodrätt genom vattnet utan 
så mycket som en skälvning i kroppen. Plötsligt gar 
emellertid en ryckning genom högra benet, som det
306
TITANIA ■ see
sista ömkliga stjärtslaget från en döende fisk, och i 
vågrätt ställning sjunker kroppen ner mot bottnen, 
trycks ner i sanden och blir orörlig liggande som en 
drunknad ubåt. Man dyker efter honom, men han 
är redan död och alla bryter upp för att skona mo­
derns känslor och sina egna nerver.
Endast översten tar olyckan heroiskt, nästa mor­
gon sitter han som vanligt på klippan och en liten 
klipsk avmagrad pojke gör sitt yttersta för att till­
fredsställa honom. Så småningom kommer också res­
ten av sällskapet ner och av hänsyn till överstens 
känslor undviker man taktfullt att nämna om går­
dagens händelse. Allt är som vanligt, mynten glittrar 
i solen och med glänsande kroppar och drypande hår 
klättrar pojkarna upp ur vattnet och staplar sin 
fångst på strandens stenar.
Men i middagshettan styr en liten roddbåt lång­
samt in mot klippan, på ganska långt avstånd läg­
ger roddaren upp de rinnande årorna i båten och 
låter den driva in. Efter en stund ser alla att det är 
modern till den döda pojken och man tycker allmänt 
att det är förfärligt taktlöst av henne att komma 
på det här sättet så nära efter tragedin. Plötsligt re­
ser hon sej upp så båten vickar till och skriker upp 
mot klippan:
— Överste Fels, överste Fels! Här har jag en påse 
som översten skall ha.
Översten säger ingenting på en stund, men ansik­
tet hårdnar och får skarpa kanter av rädsla för ett 
nederlag.
— Vad är det i den då, brummar han slutligen.
— Översten, ropar kvinnan och hon är så upp­
rörd att båten vaggar som i stark sjö, översten, i den
307
PanS42s
här påsen har jag min sons lungor. Det är ju era, ni 
har ju köpt dem, inte sant?
Och med ett par kraftiga årtag är hon inne vid 
land, men då star redan växelflickan där och hindrar 
henne att landstiga genom att sparka ut båten.
— Klaga hos direktionen, gnäller hon i gäll fal­
sett, klaga hos direktionen! Gå till direktionen med 
er!
Och hon är alldeles röd i ansiktet, den stackars 
flickan.
4
Vad kloaken beträffar finns det ju de som säger 
att kloaken innehåller den betydligaste sanningen 
om ett samhälle och i stället för ett allmänt förakt 
förtjänade den en allmän vördnad. Badortens kloak 
mynnar diskret ut bakom en buskklädd udde och 
bara vid sydlig vind förnims en svag stickande lukt 
på badstranden. Det är ju tur att det så sällan är 
sydlig vind även för en annan saks skull: de väldiga 
gummidjuren som man älskar att klamra sej fast vid 
skulle inte kunna bogseras ut på djupt vatten i så 
fall eftersom hela havet ligger på då. Gummidjuren 
är av många olika slag, där finns både krokodiler 
och illröda svanar, sjöormar och småvalar och en 
och annan fantasidelfin. Det är rörande att höra sär­
skilt de korpulenta damer, som lämnat också sin 
andra ungdom bakom sej, skrika medan de vadar ut 
genom det grumliga vattnet med en klumpig gum­
misvan tryckt mot magen:
— Jag älskar svanar, å hur jag älskar svanar.
Där finns också andra nöjen på badorten, under
308
en stor röd parasoll ligger ett litet sällskap och talar 
dagarna i ända om livet medan de oavbrutet dricker 
ur höga gröna glas och svettas. Medelpunkten i säll­
skapet utgöres av en liten tanig herre med gråsprängt 
hår och arrogant profil, som påstår sej studera livet, 
fast ingen nånsin har sett honom lida. De tycks 
ha mycket roligt åt det liv som levs här på bador­
ten och på många andra ställen och hånar allt och 
alla: fotbollsspelarna för att inga misslyckade ansat­
ser ser så misslyckade ut som deras, krocketspelarna 
för att deras livsföring kräver att jorden är platt 
som en pannkaka, de badande för att de utövar sin 
njutning under en ständig skräck, skräck för mane­
ter, skräck för kramp, skräck för baciller och drunk­
nade. Men frågar man Sisyfos om sällskapets kvalifi­
kationer blir man genast mindre imponerad.
— De där, säger han med en så föraktfull axel­
ryckning som hettan tillåter, om de har varit uppe 
i tornet? Jo då, men några av dem blev så rörda 
över utsiktens skönhet att de plötsligt började gråta, 
de stod där bara med händerna för ögonen och ska­
kade och skakade och när jag sedan sagt dem vad 
jag brukar säga och de skulle gå ner kom en av 
dem fram till mej och sa: Tack så mycket för titten, 
farbror, det var ju tråkigt det där med prostitutio- 
en, men det bättrar sej väl alltid när polismakten 
utvidgas — men så vackert det var, farbror, så un­
derbart vackert.
Finns det någon förlåtelse för oss — och hur är 
den i så fall beskaffad? Och om det verkligen skulle
207 —472097. Dagerman, Noveller. 309
finnas någon förlåtelse, hur skulle vi i så fall kunna 
komma underfund med formerna för den, då vi ju 
inte ens kan enas om från vilket håll vi skulle kunna 
ha förlåtelse att vänta. Inte ens Sisyfos har nog tänkt 
igenom saken ordentligt fastän han har gått om­
kring och grubblat ända sedan han övertog fyrtor­
net från farbrodern. När han står däruppe i tornet 
och fäller sina berömda ord menar han naturligtvis 
bara detta: Det är ju oförlåtligt det som vi har fö­
retagit oss här, det här svineriet, det här nersmut­
sandet av en natur som rådjur, ormar och älgar har 
lika stor rätt till, det här fördärvandet av vattnet 
till vilket den minsta räka har större rätt än vi ef­
tersom vattnet är dess element och inte vårt — och 
den där ansvarslösa leken med människoliv nere pa 
klippan, vars brutalitet vi blundar för på grund av 
den sällsamma blandning av feghet och lättja som 
fyller vårt väsen. Om det finns någon ursäkt för att 
vi lever så låt oss få den med det snaraste.
När man kommit på ännu bättre fot med Sisyfos 
kan det hända att han med en hemlighetsfull blink­
ning ber en komma ner till stora bryggan när det 
börjar mörkna, och vid den ljuva timme när inga 
krocketklubbor längre smäller, när den sista grammo­
fonen har tystnat — och inget djur kan låta mer 
förtvivlat i dödsögonblicket än en grammofon som 
utstöter dagens sista suck —, när alla skrålande sover 
ruset av sej och alla pinsamt högljutt älskande slum­
rar i varandras armar ocli fåglarna för första gången 
sedan morgonen är ensamma med sina röster, då ror 
Sisyfos en rätt ut mot havet.
Först sitter man där ganska skrämd på toften och 
känner den där ovana sugningen när dyningen snor
310
ee-li
under båten och varje ögonblick väntar man också 
att få höra räddningsbåten komma plaskande för 
att hämta tillbaka den djärve rymmaren, men så 
vänjer man sej vid stundens ensamhet och när man 
vänder sej om och ser in mot badorten är man re­
dan så långt ute att den ligger som en liten blå sten 
på en stor ödslig strand: alla de vidriga husprofi­
lerna är svalda av mörkret, de stora smutsiga re­
klamtavlorna syns inte heller och vattnet är blått 
av ensamhet, de osmakliga gummidjuren är för­
svunna och dykarklippan med de dystra minnena har 
smält ihop med land. Det luktar rent och friskt i den 
långa vinden från havet.
Plötsligt stöter båten mjukt mot en liten holme 
och några pojkar som legat dolda i buskarna rusar 
fram med höga tjut och drar upp den långt på land. 
Sisyfos är tydligen väntad, pojkarna hälsar honom 
med en uppsluppen respekt som välgörande skiljer 
sej från badortens umgängeston, men snart är de 
försvunna igen och man hör dem skjuta ut en flotte 
från en sten och under muntra plaskanden bogsera 
den ut en bit från holmen. Sedan låter de den tyd­
ligen driva över fjärden, det hörs bara ett glatt mjukt 
mummel från en flytande punkt i det mörka vatt­
net och sedan tystnar också det. Det är de dykande 
pojkarna som tillbringar sina nätter här långt utan­
för badortens kvävande omfamning.
— Jag har ju mitt arbete jag, säger Sisyfos när vi 
sitter på var sin sten och röker och låter blicken 
patrullera längs kusten, jag har ju mitt jobb, jag vi­
sar utsikten från tornet så ofta jag hinner, men 
ibland måste man vila ögonen från smutsen, låta dem 
ta ett renande bad och då återstår bara nätterna.
311
Den enda ursäkten, det enda som ger badorten lov 
att existera är just nätterna, de här underbara blåa 
nätterna. Är det inte vackert, säg?
— Hur var det innan, frågar man, ty först nu 
har man sett tornet sticka upp sitt vädrande eller 
kanske varnande pekfinger, hur var det här på fyr- 
tornets tid?
— Å, det var ungefär likadant, det var badort 
då också. Det var ungefär lika smutsigt som nu, 
men smutsen var kanske en annan, mer naturlig sa 
att säga. Där fanns mte så mycket papper, så gott 
om plåt och glas att skära sej på och man hade nog 
mindre brutala sätt att söka spänningen på. Men an­
nars var det ungefär likadant kan man säga.
Man röker en stund i mörkret och hör pojkarna 
komma simmande tillbaka med flotten, da stiger ett 
plötsligt ljussken upp ur havet på cirka en halvmils 
avstånd uppåt norra kusten. Det är en hög flamma 
mitt ute i sjön som tilltar i längd och höjd för att 
slutligen stå som en kilometerlång eldvägg och kasta 
oroligt skiftande skuggor ända hit. Ett ögonblick är 
till exempel pojkarna klart belysta och man hinner 
till sin glädje se att deras ansikten åter kan andas, 
inte är så krampaktigt bittra som på dagen.
— Det är avskrädesfiskarna som har tänt eld på 
en avskrädesbank, säger Sisyfos, ofta finns det ju 
både olja, karbid och annat brännbart i dem och 
när de där fattiga satarna får lust att ställa till fyr­
verkeri sätter de eld på en san där, trots att de vet 
att de kanske bränner upp uppehället för en hel 
vecka. De lever med öppna ögon de och blundar var­
ken för smutsen eller skönheten.
Plötsligt sjunker eldväggen rätt ner i havet som
ett nät som sänks och det blir bländande mörkt. Vi 
sitter tysta på våra stenar och hör pojkarnas muntra 
rörelser i vattnet och känner pulsslagen från havet 
och lyssnar till det mjuka prasslet från tidningar i 
buskarna och det glada klapprandet från flaskor i 
strandvattnet och det lustiga slamret när vinden 
sköljer genom de tomma konservburkarna och från 
badortens lilla blåa sten på kusten tycker vi oss höra 
ett egendomligt skönt brus som från en snäcka — 
och med ens känner vi alla därute i mörkret och en­
samheten hur vi älskar badorten, hur smärtsamt vi 
älskar badorten. Hur smärtsamt vi längtar tillbaka 
till vår nattliga badort.
INNEHÅLL
Sid.
Nattens lekar ......................................................................... 5
Bon soir 17
Snôblandat regn...................................................................35
Saltkött och gurka ...............................................................52
Var ar min islandströja?......................................................62
Den hängdes träd ............................................................ 111
Öppna dörren, Rickard! ....................................................122
De obarmhärtiga .................................................................133
Den främmande mannen....................................................147
Män med karaktärer ........................................................ 166
Mannen som inte ville gråta........................................... 196
Tornet och källan ............................................................ 213
Min son röker sjöskumspipa ........................................... 233
När det blir riktigt mörkt............................................... 247
Mannen från Milesia............................................................260
Den dödsdömde ................................................................ 279
Vår nattliga badort............................................................296

590
yedat 
q.
1

STIG DAGERMAN
De dömdas ö
Pris häft. 9: 50, inb. 13:50
»Den är skriven med en frenesi i bildspråket, med 
en överraskande och ibland gripande inbillnings- 
kraft, som adlar det outhärdliga till dikt — det är 
prosapoem av en benådad lyriker.»
Karl Ragnar Gierow i Svenska Dagbladet
» — läsarens motstånd blir knäckt: av fantasistyr­
kan, av lidelsen, av det makabra leklynnet, av den 
omisskännliga ungdomsrena uppriktigheten. Och 
framför allt av den konstnärsvilja som röjs bäde 
i de lyriska praktstyckena och i de djärva, härda 
greppen kring kompositionsproblemen.»
Ivar Harrie i Expressen
» — den fyrtiotalistiska prosans hittills märkligaste 
verk.» Artar Lundkvist i Stockholmd-Tidningen
Tysk höst
Pri 5: 75
» — en ur flera synpunkter lysande bok.»
Herbert Tingslen i Dagend Nyheter
» — den styvaste Tysklandsboken på svenska.»
Herbert Greveniuo i Stockholms-Tidningen
Pris häft. kr. q: co: inb. 17: —
Kung!. Boktr. Sthïm 1947 
472097


2 
©
2 
o 
2 
@ 
00 
0 
>
CM 
O 
00
O 
O 
o 
CD
VASASTADENS
Bokbinder 
GÖTEBORG
Göteborgs uni
BHEV
■X /
2
3
7.
w