Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt. This work has been digitised at Gothenburg University Library. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. This means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct. 0 CM 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 tuTrI 1 J St Allmänna Sektionen Polygr OHN JOHNSON 3 0 KB NDARE GOTEBCF 3 sLOTEK. J . ) NT 57. j . 7/3 FRANS G.BENGTSSON OCH MILITÄRER ALBERT BONNIERS FÖRLAG 1 4 0. . "1 16,2 14,., - h FRANS G. BENGTSSON LITTERATÖRER OCH MILITÄRER LITTERATÖRER OCH MILITÄRER ESSAYER AV FRANS G. BENGTSSON STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG Copyright. Albert Bonnier 1929. STOCKHOLM ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1929 VILLON 1299580 En mörk kväll framåt tiotiden, strax före jul år 1456, hjälptes fem tystlåtna figurer åt att i trädgården bakom ett obebott hus på Sorbonneuniversitetets om­ råde i Paris resa en stege mot en hög mur. Dylik verk­ samhet vid en så sen timme var allt annat än förtro­ endeingivande, och i känslan härav hade dessa natt­ liga arbetsmyror förlagt den till ett skyddat ställe, där de kunde vara någorlunda säkra för att ingen kring­ strövande patrull av stadsvakten skulle komma stic­ kande med korsspjut och näsvisa frågor. Sedan de fått stegen stadigt placerad, togo fyra i laget av sig sina överplagg och lade dem i en hög invid muren; lämnande den femte att vakta dessa, äntrade de därpå vigt uppför stegen och försvunno i mörkret. Bakom muren låg College de Navarre, vars kapell tjänst­ gjorde som teologiska fakultetens skattkammare. Säll­ skapet på besök, ungt, rörligt folk, var brokigt sam­ mansatt och bestod av en urspårad borgarson, Colin de Cayeux, f. d. studerande vid universitetet, nu yrkes- förbrytare och redan övermogen för den galge i vil­ ken han om ett par år skulle hamna; två filosofie magistrar av dunkelt ursprung, François Villon och Guy Tabarie, fullfjädrade figurer också de; en specia­ list kallad Petit-Jean, sällsynt händig med dyrkar — fortis operator crochetorum —; samt slutligen en på 8 villovägar råkad prästman från Picardie, som sanno­ likt tagits med för god lyckas skull i sin egenskap av namne till S:t Nicolas, tjuvarnas skyddspatron. In­ komna i kapellet koncentrerade de fyra sig kring en ofantlig järnbeslagen kista, av vars många tunga lås ett par snart gåvo med sig inför Petit-Jeans artistiska lirkningar. Med förenade krafter bändes därpå locket upp, tills resten av reglarna sprängdes; och sedan ett därinnanför befintligt mindre skrin visat sig än mera medgörligt under den säkre fackmannens händer, fann man sig vid försiktigt sken från en lykta i besittning av femhundra gyllene écus, vilka i all hast delades och stuvades in. Vid midnatt klättrade fyra belåtna män tillbaka nedför stegen; i handen på kompanjonen vid klädhögen stacks en avräknad dusör av måttlig storlek; därpå slank man i väg i natten. Teologiska fakulteten sov fridfullt vidare och saknade inte sitt bortkomna mynt förrän frampå vårsidan. Denna lilla episod, förevigad i ett domstolsprotokoll och uppletad av en lärd dyrkare av Villon bland ett parisiskt arkivs månghundraåriga bråte, rymmer i och för sig ingenting särskilt märkligt. Sången som sire- nerna sjöngo, eller namnet som Achilles anlagt när han höll sig gömd bland kvinnorna — de båda ting kejsar Tiberius roade sig med att efterlysa bland sina lärda —- skulle tett sig som jämförelsevis viktiga före­ mål för mänsklig nyfikenhet bredvid detaljerna i detta nattliga besök i College de Navarre, därest det rört sig om ett företag av vanliga enkla skälmar. Men eftersom det här ville sig så, att en av de inbian- 9 dade var en stor poet, sitt århundrades ojämförligt störste, erhåller tilldragelsen en viss betydelse; åt­ minstone får den strax över sig en intressant färg. Och sådan nu denna episod framstår, uppgrävd och avdammad av nitiska forskare, kan den dessutom också tjäna till att i någon mån illustrera en viss genom­ gående egenskap hos Villon, —- den egenskap av full­ komlig praktisk hemmastaddhet i en krokig tillvaros alla vinklar som återspeglas i hans poesi och som åt densamma skänker dess prägel av säregen vederhäf­ tighet. Att en stor diktare samman med ett band tjuvar ar­ rangerar ett inbrott är redan det märkligt nog — det vore kanske inte så lätt att i litteraturhistorien leta fram någon exakt parallell — ; men än mera anmärk­ ningsvärt är, att när i detta fall fem personer, var­ ibland alltså en poet, skrida till utförandet av ett företag som säkert tett sig ganska krävande och riska­ belt, är det ingalunda poeten som avsöndras från säll­ skapet såsom duglig endast till att vakta de avlagda kläderna, under det de centrala bestyren övertagas av sällskapets mera praktiska element. Guy Tabarie, den andre akademikern, var den som lämnades kvar utan­ för muren; poeten däremot skattades tydligen av in- brottsexperter sådana som Colin de Cayeux och Petit­ jean såsom en värdefull aktiv medhjälpare, en full­ god och på allt sätt förtroendeingivande jämlike. Ingen fara ansågs föreligga för att han skulle fumla eller bli nervös eller börja anfäktas av poetiska gril­ ler; inte heller för att han efteråt skulle visa sig 10 olämpligt lösmynt i något vindränkt impromptu på källaren la Mulle. Trots sin ungdom och relativa oer­ farenhet — han var vid denna tidpunkt tjugufem år och hade just gjort undan sitt första mord och sitt första längre poem, ganska harmlösa debutstycken båda — var denne lille svartmuskige magister och versmakare enligt de professionella kamraternas åsikt alls inte någon person att godmodigt se ned på och skjuta åt sidan när det rörde sig om yrkets allvar, inte någon ande på minsta sätt omtöcknad av sina utflykter bland balladtillverkandets mysterier, utan en man fullt värd sitt salt även bland folk av uteslutande praktisk läggning. Naturligtvis skulle det stora flertalet av världens mera framstående lyriska poeter i en sådan situation satts att vakta kläderna, därest de av folk som Colin de Cayeux och hans sällskap ens ansetts duga till ett så underordnat värv. Ty som de flesta bland dem i olika variationer påpekat, med känslor av stolthet, ve­ mod eller raseri, är det deras vanliga lott i livet att sitta för sig själva och fundera — We are the music-makers And we are the dreamers of dreams, Wandering by lone sea-breakers And sitting by desolate streams — under det världens rätta barn, de obegripligt stupida och obegripligt klipska, äro sysselsatta på annat håll, — framför allt sysselsatta med att i ett universellt 11 College de Navarre leta reda på gångbart mynt. Ett fåtal stora lyriker kan man visserligen nämna, som säkert skulle varit självskrivna att gå med in: män som Byron och Robert Burns, Keats sannolikt också, möj­ ligen några till, — personer med en viss välorienterad klarvakenhet i blicken trots allt vistande bland dröm­ mar och melodier; men de allra flesta skulle av Colin de Cayeux och Petit-Jean efter en kort granskning förständigats att stanna utanför, hjälplöst intrasslade i sina poetiska vingar liksom albatrosserna i Baude­ laires poem. Villon var ingen bortbyting i tillvaron; inför en vill- sam bohemvärlds problem och situationer stod han sällan handfallen och hade tydligen såtillvida alls ingen känsla av att ha hamnat på fel klot. ”Allt kän­ ner jag till, utom mig själv”, förkunnar han i sin Ballade des menus propos, ett stycke som han utan större artistisk omsorg drej ar fram i lekfullt positiv- halarhumör: ... jag kan skilja en krake från en åsna och ett gott tillfälle från ett dåligt; av rocken känner jag mannen, av drängen herren och av tunnan vinet; de glada flickorna har jag reda på, Bietris och Belet, och jag vet hur krögarna göra sina summeringar; jag förstår att umgås med idioterna på feta platser (fols nourris de cresm.es) och är väl bevandrad i falskspe­ larnas jargon (je cognois quant pipeur j arg önne ) ; jag vet också vad som menas med drömmar och visio­ ner; och Roms makt känner jag till, och böhmarnas kätterier; kort och gott: 12 Prince, je cognois tout en somme: Je cognois coulourez et blesmes. Je cognois Mort qui tout consomme.. . Je cognois tout, fors que moy mesmes. Poetiska gåvor och. skolastisk lärdom ta inte stort utrymme i den katalog över sina färdigheter han här har upprättat; det är övervägande en praktisk vishet han briljerar med. En flitig yngling vid boken hade han aldrig varit, enligt vad han själv med sedesam min upplyser i Testamentet, på ett ställe där han lamente- rar över sin förspillda ungdom; och det är svårt att tänka sig honom i någon som helst positiv förbin­ delse med lärdom och vetenskap, utom möjligen som ledare av ett seminarium i tjuvspråk. Överhuvudtaget kan man lätt komma att vackla mellan tvenne mot­ satta men i det närmaste likaberättigade alternativ beträffande totaluppfattningen av hans bisarra före­ teelse. När man med hans poesi i minnet läser någon framställning av hans liv, är det naturligt att tänka sig honom som en poet och scholar, som av ett hetsigt temperament och en ond världs snaror tragiskt bragts på fall; men å andra sidan, när man med hans öden och äventyr i färskt minne återvänder till hans litte­ rära produktion, ligger det lika nära till hands att betrakta honom som en yrkesförbrytare som då och då unnar sig en smula semester — eller som av rätt­ visans inburande arm förskaffats en sådan — och som därunder i brist på bättre tidsfördriv roar sig med att skriva poesi. 13 Av den professorliga lärdomen — den lärdom han i sin livstid så omsorgsfullt undflydde, för att i stället, liksom Frödings fattige munk från Skara, dra omkring med konor och gigare och än värre sällskap —• har han trots allt inte i längden kunnat undgå att bli in­ fångad och examinerad; och av den har han blivit omhändertagen utan allt agg, med största kärlek och förståelse. Om det är sant att Guds änglar mera fröjda sig åt att få bispringa ett förvillat får än åt att säll­ skapa med dem som alltid vandrat ostraffligen, gäller något liknande beträffande sinnelaget hos de lärda be- lysare av Villon och hans verk som våra sena tider frambragt. Tålmodiga forskare, stillsamt men out­ släckligt förälskade entusiaster — Longnon, Marcel Schwob, Pierre Champion m. fl. — ha grävt igenom hela hans värld, ha med tusentals aktstyckens hjälp sökt återuppväcka hans miljö till så mycket liv som möjligt, ha med uppbjudande av det yttersta skarp­ sinne kombinerat sig fram till förklaringar av dunkla allusioner och till kunskap om ålderdomliga pari­ siska skandalunderlag för hans vitsar och giftigheter. Ensamt för hans skull förefalla dessa hans nitiska be­ undrare ha i detalj genomläst praktiskt taget bottenlösa arkiv (vid studiet av en bok som Pierre Champions stora Villonbiografi gripes man av den största respekt för mänsklighetens förmåga att släpa med sig officiellt papper genom seklerna) ; och i sin hängivenhet för sitt föremål synas dessa forskare känna sig fullt be­ lönade för sina mödor, därest de småningom lyckas bringa i ljuset en och annan obetydlig detalj, som än 14 sâ avlägset kan sättas i förbindelse med honom, —■ glada åt minsta spår av någon villonsk flinga snö från i fjor. Säkert har aldrig på någon Doctor Subtilis eller Seraphicus, som Sorbonneuniversitetet på sin tid med stolthet frambragt och sett lysa, av en eftervärld slösats tiondelen så mycken kärleksfull lärd möda som på denne svarte spefågel och oförbätterlige gibier de potence, denne från universitet och fädernestad bortdrivne och på Chåteletdomstolens stränga perga­ ment till ögonblicklig förvisning dömde skälm, denne i allo hopplöst förkomne arme lille studerande, povre petit escollier, som han själv sucksamt kallar sig. Alla åtkomliga gränder där han strukit omkring ha kartlagts och beskrivits, alla krogar han hedrat med ett omnämnande ha lokaliserats: la Mulle, där man planlade inbrottet i College de Navarre; Pomme de Pin, hans favorittillhåll, där han var skyldig värden, Robert de Turgis, åtskilligt med pengar; Les Trumi- lières, där han måst lämna i pant det par byxor som han i Lilla Testamentet donerar åt Maître Robert Valée, skrivare i Parlamentet, på det att denne därmed i anständighetens intresse må bättre klä upp sin älska­ rinna. Hans diktnings persongalleri — ett fantastiskt följe — har återuppväckts och arrangerats i hans bak­ grund och efter möjlighet försetts med kött och blod, alla ytterst fängslande personer för de Villonbesatta : skälmar och avsigkommet folk de flesta, en och annan av bättre sort, men alla nu ihågkomna endast emedan han någon gång råkat snudda vid dem. Några bland dem han förevigat skulle kanske inte känt sig smick- 15 rade av den tjänsten. Thibaud d’Aussigny, biskop av Orléans, lysande och driftig prelat på sin tid, skulle säkert ställt sig mer än misstrogen, därest någon pro­ fetisk röst sommaren 1461 talat om för honom, att han skulle bli föremål för en sen eftervärlds intresse ute­ slutande på grund av att en figur av den mest sorgliga art, inspärrad djupast nere i hans biskopliga fängelse­ torn i Meung efter att ha gripits under ett försök att stjäla kyrksilvret i Baccon, skulle låta hans namn bä­ ras ned genom tiderna, överöst av smädelser i odödlig vers. Och Messire Robert d'Estouteville, prévôt av Paris, skulle säkert blivit lika förvånad över sin lott att efter så och så lång tids förlopp huvudsakligen vara ihågkommen bland människor emedan Villon till hans ära skrivit en ballad —■ till och med inte bland sina bästa — och skurit in namnet på hans ädla gemål, Ambroise de Loré, i form av ett akrostikon längs dess rand. Personer som dessa hörde naturligtvis inte till Vil­ lons normala sfär: inom den rörde sig enklare folk, föga upptaget av tankar på rykte och eftervärld, — folk som likväl forskningen i stor utsträckning lyckats snoka reda på i arkiven. Ibland gör det ett sällsamt intryck att få se gestalter, som man vant sig att ute­ slutande identifiera med någon lustig bildväv hos Vil­ lon, vandra omkring som stadiga — eller kanske ibland ganska ostadiga — figurer på verklighetens mark, utrustade med årtal och social meritlista. En person t. ex. som Maître Jean Cotard, den gamle lag­ karlen och väldige drinkaren, som hjälpte Villon med 16 en process en gång när denne ”chikanerats” (som han kallar det) av en viss Denise, och ät vars själs väl­ färd i paradiset Villon till tack ägnat den soliga bal­ lad, där han ber himmelrikets heliga gynnare av dru­ vans saft, fader Noa och Lot och architriclinus från bröllopet i Kana, att på det bästa taga sig an l’ame du bon feu Maistre Jehan Cotard, — en figur som denne har man svårt att tänka sig existera utanför Villons vers; men han är återfunnen, till och med i ganska igenkännligt skick, i form av en advokat vid kyrkliga domstolen i Notre-Dame av tvivelaktigt rykte: hans av dryckenskap vibrerande namnteckning kan man se återgiven hos Champion. Märkvärdigast är kanske att de lärda nu till och med förmå gå nyfikenheten till handa med biografiska notiser rörande diverse av Villons fruntimmersbekanta, — allsköns enkla skökor och lösa existenser som mänskligt att döma borde haft små utsikter att bli bevarade i pränt. Under kommentatorernas besvärjel­ ser växer ur de namn, som Villon flyktigt strött ut här och där i sitt Testamente, ett antal halvskönjda kvinnogestalter fram; och kring den poet, som själv i sin berömdaste dikt vävt samman en ovansklig slinga kvinnonamn ur gamla sägners genljud, viras sålunda, lyftad ur stoft och skugga, en ny girland Damer av fordotn, hopsatt av mera realistiska blomster. I och för sig äro dessa varelser föga sensationella, och ingen­ ting intressant finns att säga om dem; men skimret från Villons genius låder vid dem en gång för alla, 17 och de förmå därför rätt starkt vädja till varje be­ traktares fonder av känslosamhet eller kuriositetsin- tresse. La Grosse Margot, hjältinnan i det fruktans­ värda stycke självbespegling han bragte med sig som nettovinst ur sitt bolag med henne i den bordell, där vi två hälla hus, anser man sig med tämlig visshet ha funnit rätt på; Catherine de Vausselles, med vilken han säger sig en gång ha haft en stormig kärleksscen, som slutade med att hon i hans tillstädeskomne vän Noël le Jolis när­ varo genompryglade honom på bara kroppen, ”som tvättgummor banka sina klutar” — även henne är man på spåren, dock utan handgripligt resultat tills vidare; och rörande Marion 1’Idole, vars namn M. Pierre Champion med rätta finner ”doux et mysté­ rieux”, är man hjälpligt orienterad tack vare proto­ kollet från en rättegång med hennes soutenör, klerken Colin de Thou. Marthe däremot, hans verkligt allvar­ liga förälskelse efter allt att döma, hans chière rose och jaulse beauté, som skattade klangen av mynt högre än en medellös poets giljande, dväljs ännu oåterfun- nen där Villon lämnade henne. Att dessa kvinnor, och andra liknande som han i förbigående nämner, verkligen existerat, har naturligt­ vis ingen läsare av Villon någonsin betvivlat, utom kanske i fallet Grosse Margot — som är en särskild historia, där finesser rörande litterär påverkning kom­ ma med i spelet —; men det finns i Testamentet en hög och respektingivande skepnad, den enda kvinna som 2. — Benstsson, Litteratörer och militärer. 18 däri framföres talande (om man bortser från Villons moder, i vars mun han lagt sin Ballade pour prier Nostre Dame), beträffande vilken det låge närmare till hands att tro sig stå inför en av Villon skapad allmän typ, åstadkommen för att ge dramatiskt uttryck åt hetäryrkets filosofi från en avdankad utöverskas synpunkt, än inför ett porträtt med någon bestämd real förebild. Det är ”den vackra hj älmsmedsfrun”, Villons odödliga Belle Heaulmière. ”Den gamla som var hjälmsmedsfru hörde jag veklaga och önska sig vara ung flicka på nytt, och detta är vad hon sade . . ." börjar Villon sitt avsnitt om henne; därpå följer, i verser av fläcklös skönhet, hennes underbara litania, — hennes återblick på sin ungdoms lust och sin kropps härligheter och hennes dystra mönstring av de ruiner som finnas kvar. Sedan hon ändat sin självbetraktelse med en strof, som Matthew Arnold någonstans citerat som ett exempel på ”den stora stilen” i poesi, brister hon i något lättare ton ut i en maning till de unga kvinnorna av tvivelaktig dygd i hennes grannskap, — en maning vari hon med tragisk furia (och naturligt­ vis med ett ackompanjemang av villonsk ironi i bak­ grunden) uppmanar dem att ta för sig på allvar längs den breda vägen medan tid är. Denna hennes avslu­ tande maning, La belle Heaulmière aux filles de joie, löper ungefär så här: Handskmakarfru, kom sätt din lit till mig, din lederska med rätta; och du, skoflickarns Blanche, hör hit! Ett ber jag er, med ögon vätta: 19 hugg för er män och bli ej mätta och spara ingen villig karl; ty åldern gör er, flickor nätta, till slitet mynt, som ingen tar. Du Hökarjänta, mjäll och vit, som går i dans med fotter lätta! Och Vävar-Jenny! Upp med flit i tide att ert värv förrätta! Upp att frän fönstren le och sprätta och locka folk med allt som drar; ty tids nog kommer dok och hätta och slitet mynt, som ingen tar. Var inte blott en läckerbit för fästman din, Kappsömmar-Netta! Och du, Catherine vid broderi’t, lev ej förgäves: gör det rätta. Låt ungt och välskapt manfolk lätta sin börs nu i er ungdoms dar. Vad få ni sen, av åren frätta? Blott slitet mynt, som ingen tar. Jag gråter bitter gråt för detta: ej mer, fast högt i rop jag var, kan jag mig nu i omlopp sätta än slitet mynt, som ingen tar. Därefter tar Villon farväl av henne med några rader av den art som endast han visste att åstadkomma. "Så är den lärdom hon ger dem, hon som en gång var ljuvlig och skön; det må vara värt vad det kan, och väl talat eller ej: det hon har sagt har jag här skri­ vit ...” 20 Ceste leçon icy leur baille La belle et bonne de jadis; Bien dit ou mal, vaille que vaille, Enregistrer j’ay faict ces dis ... Mot vad man skulle kunnat förmoda visar sig denna skepnad inte vara enbart en skapelse av Villon: Siméon Luce och Marcel Schwob ha återfunnit henne, men hennes verkliga namn känner man inte. Hon för­ blev uteslutande La belle Heaulmière hela sitt liv igenom, till och med i officiella aktstycken, alltifrån sin blomstring i århundradets början, under den sin­ nesrubbade Karl VI :s pittoreska regim, då hon var älskarinna åt Nicolas d’Orgemont, galant och stormrik kanonikus i Notre-Dame, intill den trista ålderdom då hon, sjuttioårig eller mera, någon kväll torde i minnes­ värda tonfall ha kåserat om sitt liv inför en hemlös klerk med tunn fysionomi och spelande ögon — ”svart och torr som en ugnsraka” -— som kanske lånat hus för natten i hennes kyffe i glädjeflickornas gränd. En säll­ sam sibylla hon, rörd av mörka jordgudars besatthet; och en sällsam Æneas som gäst och lyssnare. Promenader i denna villonska värld kunde man hålla på med länge, ty den är spatiös och innehållsrik trots sin fragmentariska belysning — eller kanske del­ vis just på grund därav —; likväl skulle längre irr­ färder sannolikt snart bli tröttande för dem som inte ha Villons verser med sig som en tråd i labyrinten. Men en särskild sak där är alltför betydelsefull för att förbigås; hela denna världs titelvinjett och sam­ manfattande symbol, den magnetiska pol till vilken 21 flertalet av Villons vänner oemotståndligt dragas och dit han själv ett par gånger känner sig allvarligt gravitera, — platsen där alla dessa enfants perdus nå sin slutliga fullkomning, för att sedan, liksom profeten i ödemarken, lämnas övergivna av alla utom himlens korpar. Som Dantes värld domineras av Infernoporten och dess inskrift om rättvisan som be­ själat dess höge byggare — Giustizia mosse il mio alto fattore —, domineras Villons av galgen i Mont- faucon och den dithörande helgade formeln (som han själv en gång fick höra mumlas) : ”... till att hängas och kväljas på stadens galgträ”: être pendu et estranglé au gibet de Paris. Denna galge, ett ofantligt tvåvåningsarrangemang av stolpar och tvärbalkar, i stånd att på en gång ackommodera ett femtiotal delin­ kventer, åtnjöt en legendarisk ryktbarhet; och stads- bödeln på Villons tid, Henry Cousin (kallad M. Henry av sin familjära publik, Monsieur de Paris enligt det hedervärda galgmästarskråets egen inbördes titulatur), tävlade i folkligt anseende med själve Tristan l’Her- mite, kung Ludvigs livprofoss. Skuggan av denna myckna galgtrafik faller mörk över tiden, som för övrigt i allo var mörk: den förvildning som spirat i hundraårskrigets spår visade ännu inga tecken till dämpning, och all moral stod i ett nadir som kanske inte ofta nåtts. Någon särskilt tryckt stämning inför rättsskipningens frikostiga maner tycks emellertid inte ha förefunnits, beroende på att så gott som alla huma­ nitära känslor lågo sänkta i en så trygg vintersömn, att varken rättvisans handhavare eller föremål bered- 22 des nämnvärd olägenhet av deras existens. Vad rätt­ visans åskådare beträffar, hade dessa sin gamman in­ för en trevlig avrättning, une belle pendaison, ungefär som man nu har inför en lyckad idrottstillställning. Förbrytares tillvaro kunde givetvis under dylika förhållanden te sig bekymmersam nog; men lika litet då som nu var den utan chanser för den kloke och händige. Från de lagliga följderna av något streck som man verkligen begått kunde man med en smula omtänksamhet oftast hålla sig undan; men därvid är det sant, att man å andra sidan alltid löpte den största risk att gripas för sådana saker som helt andra per­ soner hade på sitt samvete; och detta var betydligt allvarligare än att ställas till rätta för egna förseelser, emedan man såsom oskyldigt anklagad inte allenast hade att vänta en slutlig hängning utan dessförinnan också diverse tortyr innan den falska bekännelsen frampressats. Vanligast användes därvid det s. k. vattenförhöret, question de 1’eau, varvid med till­ hjälp av en linneduk, som på något sätt fastgjorts i den anklagades mun, denne tvangs att svälja enorma kvantiteter vatten. Villon, som fått genomgå denna procedur (dock ej såsom oskyldig), återkommer i sitt Testamente med bitterhet till de skurkar som hällt i honom så mycket vatten, mer än nog för en livstid. Även om man råkat bli fast och inspärrad, voro alla möjligheter att slippa undan den närmare bekant­ skapen med M. Henry långtifrån uttömda; Villons levnad ger exempel på flertalet metoder som därvid­ lag kunde komma till användning. Till att börja med 23 kunde man i kretsar som hans alltid åberopa sig på sin egenskap av klerk och sitt därav följande privile­ gium att dömas endast av kyrklig rätt. Detta var ett försök som aldrig kunde skada och som ofta var effek­ tivt, ty de kyrkliga myndigheterna voro måna om sina rättigheter och respekterade för sin förmåga att utöva repressalier inför den världsliga maktens övergrepp; för dåtidens någorlunda skrivkunniga förbrytare var därför denna utväg en liknande reflexrörelse, som när nutida skälmar och illgärningsmän förmedelst certi­ fikat om svagsinthet söka skydd i en vänlig vetenskaps armar. Slog emellertid detta försök slint —■ och i fråga om notoriska kunder vände de uttröttade myn­ digheterna stundom ihärdigt dövörat till —, hade man andra medel att hoppas på. Fångvaktarna, betänkliga figurer i det dåtida Paris, ofta vänner och bröder till sina inhysingar, kunde stundom mutas eller övertalas; varpå man lugnt och stilla gick sin väg från fängelset, för att vid en kanske ännu i fjärran befintlig rann- sakningsdag helt enkelt rapporteras bortkommen. Eller också kunde det hända att man en vacker dag utan vidare, med höga myndigheters eget vänliga till­ stånd, frigavs och släpptes ut i en festsmyckad ytter­ värld, emedan kungen råkat hålla intåg i staden; så lyckligt hände det sig för Villon i biskop Thibaud d’Aussignys torn, när Ludvig XI nykrönt drog genom Meung. Vidare kunde man söka utverka ett kungligt benådningsbrev, lettre de remission, — skrivelser som kunde fås att opartiskt dugga över onda och goda med hjälp av försänkningar i det kungliga kansliet eller 24 kunskap om slingervägar som nådde dit. Ett sådant värdefullt brev visste Villon, efterlyst för sitt första mord, att förskaffa sig sommaren 1456, sedan han en kväll bakom kyrkan S:t Benoit-le-Bétourné, där han vilade sig på en stenbänk samman med en viss Ysa- beau, kommit i gräl om flickan med en berusad präst­ man vid namn Philippe de Sermoyse och avslutat upp­ trädet med att driva sin daggert genom skrovet på denne. Det är uteslutande tack vare detta brev, utställt i två exemplar, det ena för Maître François de Mont- corbier och det andra för Maître François des Loges, autrement dit de Villon (han rörde sig efter hand med ett flertal namn), som denna episod kommit att bevaras åt eftervärlden. Hur många gånger Villon i sista stund lyckades slingra sig ur rättvisans snara kan ingen säga, men det måste ha varit ofta nog. Några av hans undslip- panden känner man till, men man vet så gott som ingenting om hans äventyrligaste tid: de år då han efter inbrottet i College de Navarre strök omkring på landsbygden samman med där grasserande band av vagabonder och skälmar, kallade les coquillards. Allt tyder på en sällsynt förmåga hos honom att ta vara på minsta gynnsamma möjlighet när han råkat illa ut. ”Den vräkes av vågen men sjunker ej”, lyder devisen i det parisiska stadsvapnet: fluctuât nec mergitur; och ett liknande heraldiskt språk hade denne mång- forfarne son av staden kunnat göra till sitt: hotad av galgen men alltjämt ohängd. 25 En gång kom likväl den mörka skuggan honom så nära, att han trots all tur och fintlighet till sist greps av misströstan; det är den sista bild ur hans liv man känner, den tilldragelse på vars grundval han åstad­ kom sin berömda Ballade des Pendus. Sedan hans strövtåg i landsorten avslutats i biskop Thibauds torn, återvände han till Paris och nedskrev omedelbart sitt Testamente, ännu medtagen av fängelsevistelsen och med färska känslor mot biskopen såsom skarp poetisk eggelse. Härunder höll han sig omsorgsfullt dold, ty trots lettres de remission och kroningsbenådning var det alltjämt ytterst riskabelt för honom att visa sig i Paris. Två av hans närmaste vänner, Colin de Cayeux och Regnier de Montigny, hade på sista tiden hängts, och i teologiska fakultetens räkenskaper stod han bok­ förd för en summa av etthundratjugu écus i guld, sedan nämnda fakultet tack vare beklagligt drucket pladder av Guy Tabarie numera vunnit klarhet rö­ rande det nattliga besöket i dess kapell. Förlitande sig på sin tur och sitt fina väderkorn, kanske också på fakultetens tankspriddhet, vågade sig likväl Villon småningom fram ur sitt gömsle; vid denna tid tycks han också ganska allvarligt ha skärskådat lämpligheten av att börja ett bättre liv. Med något sådant fick han likväl inte tid att komma i gång innan allvarliga trå­ kigheter begynte. Inom kort fann han sig insatt på le Châtelet, anklagad för någon stöld; och när denna anklagelse väl visat sig vara ogrundad, eller åtmin­ stone obevisbar, uppenbarade sig plötsligt teologiska fakulteten, som fått reda på att han fanns att tillgå i 26 fängelset, och yrkade på uppgörelse av det nu fem år gamla mellanhavandet från College de Navarre. Fakul­ teten åstundade inte så mycket att få Villon hängd som att få sina pengar tillbaka, och då poeten givetvis inte var stadd vid kassa, blev resultatet ett ganska sällsamt arrangemang: Villon fick underteckna en för­ bindelse att terminsvis återbetala den summa som vid inbrottet kommit på hans lott, fyrtio écus årligen un­ der loppet av tre år; därpå frigavs han tills vidare, till underlättande av detta programs genomförande. Då hans egen namnteckning svårligen kan ha till­ mätts större värde, är det sannolikt att någon välvillig själ gått i borgen för honom, kanske den fromme kaplanen i S:t Benoit-le-Bétourné, Guillaume de Vil­ lon, hans morbror och fosterfader. Man kan knappt tänka sig något mera beklagansvärt än den nu ut­ släppte poeten. Inte nog med att han som hittills måste se sig om efter medel för dagen, strävsamt nog redan det: nu begärde man också att han skulle börja amortera gamla inbrott. Dignande under dylika krav sökte han sig hastigt tillbaka till sina forna tillhåll i grändernas mörker; och det är här som domstolsdoku- menten låta ridån gå upp för en sista klart belyst scen ur hans liv. En kväll i november 1462 infinner sig Villon hos sin vän Robin Dogis, boende vid Pergamentsmakare- gatan, samt ber, förmodligen utsvulten, att få kvälls- vard hos denne. Detta beviljas; övriga gäster äro Hutin du Moustier och Rogier Pichart, den senare en klerk med oroligt humör. Efter måltiden ber Villon 27 sällskapet gå med honom till hans kammare, ovisst var. På vägen dit passeras ett par upplysta fönster, innanför vilka Maître François Ferrebouc, påvlig no­ tarie, samman med några sekreterare sitter fördjupad i skrivgöromål. Klerken Rogier Pichart stannar och börjar okväda skrivarna med kraftiga uttryck; och sedan en ordväxling hastigt kommit i gång, under­ stryker han ytterligare sina poänger genom att spotta på dem genom fönstret. Nu störta samtliga de skri­ vande ut på gatan, och ett livligt slagsmål vidtar; ett par av sekreterarna övermanna Hutin du Moustier, under det den påvlige notarien personligen samman­ drabbar med Robin Dogis och erhåller ett ej föraktligt knivstygn. Skandalen är stor, ty Ferrebouc är en högt ansedd personlighet, som bland annat för några år sedan deltagit i revisionen av Jeanne d’Arcs process; och när våldsverkarna hopsamlas och dragas inför rätta, medtages också Villon, trots att denne såsom ett klokt bränt barn skytt elden och i god tid avlägsnat sig från slagsmålet. När hans välkända fysionomi nu åter dyker upp inför Chäteletdomstolen, som nyss släppt honom ur sina händer, tryter dess tålamod definitivt: utan att stort bekymra sig om undersökningar rörande gra­ den av hans delaktighet i det föreliggande målet, anser den det nu vara högst på tiden att få denne olyck­ salige akademikers angelägenheter ordnade en gång för alla. I en blink serveras han vattentortyren och dömes därefter till galgen. Denna gång är det allvar i luften. Den gamle välvillige Robert d'Estouteville sitter inte längre som prévôt; nu fungerar en av kung 28 Ludvigs nya kvastar, som bemödar sig om att sopa rent. Villon överklagar visserligen genast domen för­ medelst en appell till Parisparlamentet, men han har en känsla av att hans utsikter äro minimala. Trots allt skall M. Henry tydligen ändå få hand om honom till sist. Medan han sitter i någon svart håla och väntar på slutet, åstadkommer han tvenne poem: det ena en sak på fyra rader, det andra en regelrätt ballade, magi­ stralt konstruerad enligt denna svåra forms mest krävande schema. Fyrradingen kom att länge leva på parisarnas läppar som Villons bästa rolighet och cite­ ras av Rabelais efter traditionen; säkert är den fort­ farande en toppunkt inom den reala galghumorns sparsamt odlade genre: ”Jag är François (vilket är värst för mig själv), född i Paris, en stad i trakten av Pontoise; och med hjälp av ett rep, en toise långt, skall min hals nu snart läras vad min ända väger.” Balladen som han gjorde i samma veva är ett ganska ensamtstående poem, om man tänker på dess art och dess psykologiska fundament. Det är inte särskilt många människor som åstadkommit poesi i skuggan av en omedelbart förestående våldsam död. De gamla nordiska skalder, som tillverkade sina huvudlösen- stycken inför någon irriterad monark, bli inga paral­ lellfall; ty bortsett från att deras därvid åstadkomna alster knappt kommit att skattas som poesi, utgjorde i dessa skalders situation sj älva diktandet det säkra medlet att rädda livet, och den åstadkomna drapan rörde sig därför minst av allt om någon upp- 29 görelse inför det oundvikliga. Sir Walter Raleigh, av­ rättad i Towern 1613 på grand av diverse groll från Jakob I:s sida, samt markisen av Montrose, hängd i Edinburgh 1650 såsom obotlig roj alist, kunde där­ emot nämnas såsom personer vilka förmått åstad­ komma nobla verser i en sådan situation. Dessutom finnas, på ett plan närmare Villons, de klassiska ting André Chénier åstadkom omedelbart innan han av Fouquier-Tinville sändes till giljotinen. Både Chénier och Villon kunde ännu hysa något hopp om livet när de skrevo; Chénier avsevärt, Villon ytterst litet. Ché- niers lott blev att dö och Villons att gå fri; men psyko­ logiskt sett befinner sig Villon i sitt poem mycket närmare döden än Chénier i sitt: han har gjort upp med allt och är fullkomligt färdig, hemmastadd som hängd redan. Chéniers sista dikt är ojämförligt mera ska­ kande, beroende på att han så fruktansvärt är fast i dödsångestens grepp, med ansiktet vänt mot livet, — en Laokoon i svårare kval än den i marmor; men Villons prestation är större och mera otrolig, emedan han, all sin livshunger till trots, här befinner sig på andra sidan jämmerns regioner och med saklig min står ansikte mot ansikte med döden. Denne galgfåg- larnas ypperste och ”prince of all ballad-makers” är sig själv i det sista. Den säkra handen darrar inte; och av de fromma talesätten, hur allvarligt menade de än må vara, ändras intet drag i fysionomin. Hopp­ lös och okuvlig, omöjlig att bringa ur fattning, trium­ ferar han som en rännstenens plötsligt upprätte Luci­ fer över mörkren i vilka han stirrar in. 30 EPITAFIET I FORM AV EN BALLADE som Villon gjorde för sig och sina kompanjoner när han väntade på att bliva hängd tillsammans med dem. I bröder kvar på jorden, gån ej strängt vår plats förbi; med ömkan sen vår lott. Ty envar som på oss med miskund tänkt skall själv av Gud bli mätt med samma mått. Fem, sex vi här hängts upp, nu trasor blott: det kött vi slösat för och fröjdats i har slitits, tärts och ruttnat: snart nog vi som stoft och lösa ben till marken falla. Gån ej med skratt och hånsord oss förbi; men bedjen Gud att han tar mot oss alla. Må ingen, som vi ropa till, bli kränkt av brodersnamnet, fast vår plats vi fått av lagens hand: åt envar blev ej skänkt nog vist förstånd att leva rätt och gott. Det minnens, sedan nu vårt slut vi nått; och inför Sonen av Vår Fru Marie så talen, att vår boning ej må bli där heta kval kring de fördömda svalla. Och strön kring oss ej kallt begabberi; men bedjen Gud att han tar mot oss alla. Av strida regn vi tvagits där vi hängt, av frost och sol vi svartnat. Korpar brått med vassa hugg i våra ögon trängt, ryckt av vårt hår, ej skäggen ens försmått. Ro få vi ej; än hit, än dit, i vått och torrt, vi svängt för vinden och förbli 31 hans tidsfördriv vid fåglars flax och skri och hack vid hack. O bröder, er vi kalla: tillhören ej vårt onda kompani; men bedjen Gud att han tar mot oss alla. Prins Jesus, Furste hög, vars nåd gör fri: mot Helvetet som gapar stå oss bi; inför dess hot åt dig vi oss befalla. Och människor: utan gyckel sen oss I; och bedjen Gud att han tar mot oss alla. I detta försök till översättning är titeln bibehållen i enlighet med den överskrift varmed Clément Marot, Villons 1500-talsutgivare, försåg dikten, och vilken först i senaste tiders vetenskapliga mönsterupplagor funnits böra förvisas till anmärkningarna. Några titlar som kunna visas härröra från Villon själv existera inte, varken för denna ballad eller hans övriga; det är därför svårt att förstå, varför inte även den mest förfinade vetenskaplighet kan låta de goda uppfinning­ arna av Villons gamla muntra kollega stå kvar i fred, i stället för att draga fram torftiga titelförsök ur manu­ skripten och de första trycken. De båda balladerna om damerna och seigneurerna du temps jadis figurera t. ex. i Longnons senaste upplaga (som säkerligen i övrigt är så bra en upplaga gärna kan vara) med titlarna Ballade och Autre Ballade, — ett återvändande till upprinne- lig kysk enkelhet som utan tvivel är god vetenskap, men inte av den sort som kan anses göra någon män- niska vare sig klok eller glad. Men detta är endast en suck inom parentes. 32 Utrustad liksom katten med nio liv, gick Villon även denna gång mot all förmodan fri från snaran. I något anfall av gott humör förbarmade sig Parlamentet över honom och upphävde dödsstraffet; men på grund av sitt ”onda leverne” dömdes han till tio års förvisning från la ville et prévôté de Paris. Underrättad om denna benådning, brister Villon ut i ett sprittande im­ promptu, riktat till fängelsets portvakt, och sänder till Parlamentet en preciös bollade, tydligen åstadkom­ men i största hast, med invecklade tacksägelser och med anhållan om tre dagars respit för att göra sig i ordning till landsflykten. Det är hans sista livstecken: från detta ögonblick försvinner han spårlöst, uppslu­ kad av ett mörker så tätt att ingen forskarflit lyckats fånga en skymt eller ett eko. Han måste ha varit död 1489, när hans dikter först utkommo i tryck: det är allt man vet. Ur strängt kompositionell synpunkt borde han givet­ vis blivit hängd i sammanhang med den stora balla­ den; praktiskt taget kan man säga att han blev det, eftersom den sätter punkt i hans biografi. Mot galgen pekar hans liv från början; och kommen så nära detta mål som möjligt, når han i denna ballad sin höjdpunkt som realist, i det han poetiskt bemästrar den största och svåraste realitet hans innehållsrika liv ställt honom inför, — en realitet vanskligare att förvandla till poesi än till och med interiörerna hos Grosse Margot. Men rent poetiskt sett är denna sak inte det högsta han åstadkommit; det finns ingenting direkt förhäxande eller magiskt i detta stycke om de hängda, inga rader 33 som av sig själva införlivas med läsarens medvetande en gång för alla för att åter och åter väckas upp och ringa med en förtrollning som aldrig kan dö. Sitt största poem, balladen om damerna, skrev han inte i något självbiografiskt sammanhang, inte på basis av någon upplevelse, utan i ett ögonblick då han helt lös­ gjort sig ur sin tillvaros trassel och poetiskt skakat av sig stoftets skrud. Balladen om damerna av fordom innehåller ingen­ ting, klargör ingenting, ställer inte upp några problem, pejlar inga själsdjup, uttrycker ingen moral och ingen omoral och framför inga frappanta synpunkter röran­ de något som helst fenomen under solen eller ovanför. Dess beståndsdelar äro så enkla som möjligt: några rim, ett tonfall, en rad namn och en refräng. Med så överskådliga element borde poemet vara lätt att analy­ tiskt nå till botten på, och vad Villon däri åstadkom­ mit borde vara möjligt att något så när göra efter för översättare och efterbildare. Men ingen har lyckats, fast många försökt; vid det poemet kan ingen hand röra: det är med det som med den kungliga uppen­ barelsen framför Hamlet: We do it wrong, being so majestical, To offer it the show of violence; For it is like the air invulnerable And our vain blows malicious mockery. Med sin harmoni av osinnlighet och färg, sitt be­ slöjade skimmer och sin klang som av klockor från andra sidan tidens blå kullar, är detta poem, kan man 3. — Bengtsson, Litteratörer och militärer. 34 säga, poesin själv i sin renhet, dess förkroppsligade platoniska idé, —- en ”insubstantial pageant” som smälter i tunn luft liksom féeriet på Prosperos ö. ... La royne Blanche comme lis Qui chantoit à voix de seraine, Berte au grant pié, Bietris, Alis, Haremburgis qui tint la Maine ... Kanske kom det till honom i Thibaud d‘ Aussignys torn, där han hade gott om tid; i så fall ha den dagen solens hästar, liksom en gång mångudinnans, för en stund fått trava på egen hand, medan deras körsven gick på visit i bispens källare. Inledningen till Peveril of the Peak, en roman som jämte två andra skrevs 1823 och som i sin helhet knappt brukar räknas till Scotts mest lyckade, har formen av ett ”Prefatory Letter” från d:r Dryasdust till dennes vän, kapten Clutterbuck, och är ett av Scotts mest glänsande lekverk i den genre av mystifie- rande inledningsepistlar som han skapade under sin anonyma tid. Flera av dessa epistlar höra överhuvud­ taget till hans mest beundransvärda ting. De gamla sällsamma original, som han framtrollade för att ha som lustiga skärmar mellan sig och publiken och som han lät stå fadder till olika nummer i Waverleyserien, bilda ett litet galleri för sig själva vid sidan av hans egentliga romangestalter. Åstadkomna endast i förbi­ gående såsom hjälpmedel vid författarmaskeraden, ha de likväl solitt utgestaltats av hans snabba hand och tilldelats sitt säregna liv ur hans överflödande in­ givelse. Med sin antikvariska lärdom och sitt pedanteri, nyanserat i de olika fallen, sin gravitetiska stil, sina sällsamma citat och sin skolastiska humor samt med sina namn av så befängda bokstavskonglomerat som möjligt, utgöra dessa hjälpfigurer — Jedediah Cleish- botham, skolmästare i Gandercleuch, Cuthbert Clutter­ buck, pensionerad kapten i Kennaquhair, samt Rev. d:r Jonas Dryasdust, vördig pedagog i York — ett 38 särdeles älskvärt sällskap för varje läsare som besitter så pass mycket tålamod, att han ger sig tid att lyssna till deras omständliga haranger tillräckligt länge för att få klart för sig vad de egentligen handla om. När anonymiteten som dolt ”the Author of Waverley” efter hand började finnas kvar endast i rent formell bemär­ kelse — och vid tiden då Peveril skrevs hade ansikts­ masken, som Scott själv någonstans säger, hunnit bli åtskilligt nött vid hakan och öronen —, tillät Scott ett par gånger dessa sina figurer att sammanträffa med sin andlige fader, den mystiske Waverleyförfattaren, och att i sina epistlar berätta därom för varandra. I episteln framför den föregående romanen, The For­ tunes oj Nigel, hade kapten Clutterbuck redan kunnat meddela sin lärde vän i York, att han i bokförläggaren Constables etablissement i Edinburgh hugnats med ett sammanträffande med den store anonyme och haft ett litterärt samtal med denne. Dock hade därvid på grund av åtskilliga omständigheter den okändes anlets­ drag och närmare konkreta särmärken så gott som helt och hållet förblivit ourskiljbara och svepta i skymning och mystik, — så att man kunde säga, på­ pekar nu d:r Dryasdust i sin svarsskrivelse, att vad som den gången tett sig för kapten Clutterbuck inte så mycket varit Waverleyförfattaren i kroppslig gestalt som fastmera endast hans Eidolon eller substanslösa skugga. Nu har emellertid en fullständigare uppenba­ relse ägt rum i York. På ljusa dagen, med buller och bång och efter dunkningar med portklappen som väckt upp doktorn ur hans eftermiddagsmeditation, har ”the 39 Author of Waverley", stadd på genomresa söderut, kommit stövlande in i det dryasdustska biblioteket i högst konkret gestaltning och dröjt kvar en längre stund; han har under sin visit inte sagt nej till erbju­ dandet att slå sig ned framför en kraftig stek, flanke­ rad av stora bägare vin av doktorns yppersta förråd, och har ingående och gemytligt konverserat med sin värd i litterära materier. Och d:r Dryasdust meddelar så ett porträtt av sin gäst, vilket enligt Lockhart med avdrag för en smula humoristisk stilisering återger Scott sådan han gick och stod vid denna tidpunkt: Författaren till Waverley inträdde, en fylligt tilltagen och högvuxen man, klädd i en reskappa som höljde en snusbrun kostym, tillskuren efter mönstret av den som bars av vår store Rambler. Hans nedvikta hatt — ty han föraktade en resmössas moderna lättfärdighet —- var över hans huvud fastbunden med en stor silkesduk, i ändamål att från hans öron utestänga dels kölden, dels pladdret av hans angenäma medresenärer i den postvagn från vilken han nyss nedstigit. Någonting av sar­ kastisk klokhet och insikt låg över hans raggiga gråa bryn; men i övrigt voro hans anletsdrag grovt tillhuggna, och mera tunga än vittnande om livlighet och snille; dock framstack hans näsa anmärkningsvärt, liksom i den raden av den latinske poeten: ... immodicum surgit pro cuspide rostrum. En bastant promenadkäpp stödde hans hand ; en dubbel Barcelonaduk skyddade hans hals; hans mage var något kullrig, dock ej övermåttan ; hans knäbyxor voro av slitstarkt kläde ; och ett par högstövlar, som skjutits något nedåt för att bereda hans vador lättnad, dolde inte hans behagliga resstrumpor av lammull, tillverkade inte på väv, utan med stickor, efter det vördnads­ värda gammaldags mönster som i Skottland är känt under namnet ås-och-fåra. Hans ålder föreföll att vara avsevärt över femtio men kunde inte belöpa sig till sextio fullt; vilket jag 40 med nöje lade märke till i förhoppning att en god del arbete ännu skall kunna avvinnas honom, särskilt som en allmän kärnfullhet i hans utseende, omfånget och styrkan av hans röst, stadigheten i hans steg, kurvan av hans vad, hans harsknings djup och det solida rungandet av hans nysning utgjorde sam­ stämmiga tecken på en konstitution som byggts för varaktighet. Sä såg alltså Aladdin ut i sin skotska inkarnation. Den nye Prospero, ”the great Magician”, ”the Wizard of the North”: hans gängse benämningar voro många och av romantisk färgning; men av en romantiker, i detta ords olika nyanser av drömmare och jordfräm­ ling, osinnlighetstrånare och blek extatiker, fanns tyd­ ligen inte mycket att uppspåra i hans yttre skepnad, — en uppenbarelse mera i mr Pickwicks stil än på­ minnande om en legitim besittare av Lampans Ande. Ingenting av Werther eller Ossian i uppsyn och kosty­ mering: i hans min finner hans betraktare endast framträdande ett drag av ”sarcastic shrewdness”, och kostymen är gjord efter modellen av doktor Samuel Johnsons habit. Avgjort är denne ”Author of Waver- ley” en ytterst gedigen, sympatisk och vördnadsvärd uppenbarelse; men, måste man säga, förvånansvärt prosaisk. Mot vilka romantiska extaser kan denne jovialiske ande känna sig manad att vingas? Mot vilka visioner bortom skyn? Den ser nästan alltför komfor­ tabelt materialiserad ut, denne ande, för att kunna ha behov att försöka sig på sådant. Likväl är det denne samme tungfotade och robuste gentleman, med rungande nysningar, snusbrun d:r Johnsonfrack, bullersam gemytlighet, trivsel i sinne- 41 världen och allt, som är sin tids mästertrollkarl och oförliknelige frambesvärjare av romantiska äventyr, dess alltid redobogne ministrel och trouvère med en hel världsdel kring sig i lysande halvkrets, dess säll­ samme råttfångare, som kan få Europa att mangrant följa med så snart han börjar spela. Och denna roll fyller han år ut och år in utan någon som helst märk­ bar ansträngning, mest som en lek på lediga stunder; överlägset och i en fart trollar han småleende fram sina verk och skickar dem med vänlig likgiltighet ut i världen, själv till synes mest upptagen av umgängesliv och sociala plikter och utan annan uttalad åstundan beträffande sina produktioner än den, att de skola för­ må skänka sina läsare en stunds förströelse och sin författare en anständig betalning. Jämför man Walter Scotts liv och temperament med hans författarbröders av den romantiska typen, faller det genast i ögonen hur normal, borgerlig och fast för­ ankrad i den reala världen han är i jämförelse med dem. I hans livsfilosofi, i planerandet och genom­ förandet av hans existens från början till slut, finns ingenting excentriskt, ingenting originellt, ingenting vittnande om ett romantiskt temperaments förflugen- heter och utbrott. Alla hans instinkter äro till ytter­ lighet sobra och vältämjda, hans livsinställning och privata strävanden idealt borgerliga. Man behöver inte tänka på figurer som Burns eller Byron för att få fram excentriska kontraster till Scott; ty alla då­ tida romantiker utan undantag äro en samling fantas­ tiska vildskott, förryckta eller förskruvade hjärnor, 42 jämförda med honom, — Coleridge, Charles Lamb, Shelley, Thomas Moore, till och med Wordsworth, till och med Keats: rebeller, bohemer, eremiter, predi­ kanter och konstfanatiker, kringirrare i tillvarons ut­ marker och gränsområden, geniala galningar och Johannesdöparefigurer i vildmarken allesamman; han ensam solid, sund, sansad, utan någon attityd, utan någon hysteri, orubbligt placerad i tillvarons mitt. Den ende bland hans mera bekanta samtida, som i prosaisk vederhäftighet och borgerlig dygd skulle kunna ta upp tävlan med honom, vore the poet laureate, Robert Southey, ytterst prisad av alla såsom människa, fast såsom författare numera betydligt för­ mörkad. Men även själve Southey är i jämförelse med Scott en från genomsnittsmänsklig synpunkt excen­ trisk figur, i detta ords bokstavliga betydelse. Ty Southey satsade sin personlighet uteslutande på sitt författeri, var helt och hållet skriftställare, helt och hållet lärd, intet annat, — en figur som inte kunde tänkas utanför sitt bibliotek, typen för den flitige och systematiske litteratören med sitt genomförda dagliga litterära arbetsprogram : episk poesi på morgonen, bio­ grafi och historia mellan lunch och middag, lyrik och tidningsartiklar efter kaffet. Det var säkerligen främst med tanke på Southey som Byron, hans hjärtlige ovän, i en strof i Beppo konstaterade: One hates an author that’s all author, fellows in foolscap uniforms turned up with ink... Han skulle aldrig kunnat säga något liknande om Scott (även om man förutsätter misshumör mellan 43 dessa båda, vilka alltid kommo bra överens sedan Byrons ungdomsilska i English Bards stökats undan) ; ty Scott framstår inte för fantasin exklusivt såsom författare, utan först och främst såsom människa, i det fallet lik Byron själv. Och ändå var Scott säker­ ligen minst lika flitig skribent som Southey, — hop- skrev och ederade allt som allt uppemot tvåhundra volymer och framlevde kanske lika mycket av sitt liv i sitt bibliotek som han. Totalintrycket blir ändå för Scotts vidkommande ett helt annat. ”Jag har tillbragt mitt liv vid arbetsbordet”, konstaterade någon gång Napoleon lugnt; detta må vara sant nog rent statis­ tiskt men ger ändå alls inte något tillfredsställande intryck i hans fall: som typ blir naturligtvis han aldrig någon pennfäktare, hans existens aldrig någon skrivstolsexistens, även om han skulle övertrumfa flertalet professionella författare i fråga om antalet timmar ägnade åt skrivgöromål. Det är i någon mån samma förhållande med Scott: han är en i allo nor­ malt och harmoniskt agerande, normalt värderande människa, ingen specialist, ingen enbar auktor; i summan av hans liv — ett liv ägnat åt ämbetsgöro- mål, familj, umgänge, slottsbygge och skötseln av ett gods — är den litterära aktiviteten, trots häpnads­ väckande energi och omfång, endast en förströelse jämsides med åtskilliga andra. Att skriva romaner var ett livsinnehåll för honom —• och efterhand ett allt­ mer betydelsefullt sådant — men aldrig ens tillnär­ melsevis ett livsinnehåll av allt uppslukande karaktär. Skotska antikviteter utgjorde ett annat; ett annat syss- 44 landet med att inreda Abbotsford; ett annat att vara en patriarkalisk sheriff, en välbeställd godsägare och en god husbonde för folk och fä. Av denna hans mång­ faldighet, hans vägran att existera övervägande såsom litterär specialtalang, skänkes åt hans liv den rikedom och den prägel av överallt förefintlig valör, som gör att hans livslopp trots sin relativa händelselöshet — ty bortsett från den stora finanskatastrofen rymmer det knappt flera specifika händelser än förste bäste genomsnittsförfattares existens — med lätthet förslår att fylla ut en sådan jättebiografi som Lockharts. Att grunda en självständig ättegren, att själv komma att stå som stamfader till en familj Scott of Abbotsford, var kanske hans mest lidelsefulla personliga önskan; i varje fall var det för honom viktigare än någon som helst författarära. En sådan åstundan och sådan värdegradering, låt vara sunt mänsklig i hög grad, måste sägas bland litterärt folk av romantisk observans vara en i hög grad märkvärdig företeelse, kanske ena­ stående. Man kan knappt tänka sig Balzac systematiskt skrapa samman medel till ett fideikommiss, anseende detta värv såsom betydelsefullare än fullkomnandet av La Comédie Humaine; inte heller kan man tänka sig Flaubert intresserad i fortplantandet av sin släkt, eller i någon sorts arrangemang beträffande den, med en upptagenhet på minsta sätt jämförlig med den var­ med han kunde intressera sig för kompositionsproble- men i Trois Contes eller för den bristfälliga syntaxen i Mérimées prosa. Tegnérs sats: ”Egentligen levde jag blott när jag skrev”; — Villiers de L’Isle Adams 45 aforism: ”Leva? Vi ha inte tid att leva, vi mäste skriva. Leva, det kan tjänstefolket sköta om”; — Wordsworths hårdnackade vägran att en gäng under ett poetiskt anfall låta sig slitas bort från skrivbordet till sin hastigt insjuknade dotters bädd: — sådana extravaganser i ord och handling äro för skalder och författare, särskilt de romantiska, ytterst vanliga och kunna anses nästan normala för dem; det är deras negerande av allt, offrande av allt, till förmån för sin skapelses extas och illusion. Från en synpunkt anses detta sublimt, från en annan förryckt och omänskligt; hur som helst, för allt sådant stod Scott fullkomligt främmande. Han var klar och lugn som dagen, fast rotad i verkligheten, med ett väsen av orubblig balans; Runeberg, större såsom poet (i strikt bemärkelse), är såsom människa besläktad med honom i det fallet. I hela sin personliga litterära filosofi, i sitt kall­ blodiga taxerande av sitt verks värde och relativa be­ tydelse, i sin övertygelse om sitt författarkalls måttliga höghet och i sitt enkla godtagande av förläggares och publiks omdömen om hans olika verk såsom rättesnöre vid avgörandet av dessa verks inbördes halt — i detta och annat dylikt var överhuvudtaget Scott så sjutton- hundratalsmässigt commonsensebetonad och oroman­ tisk som gärna möjligt. D:r Johnson betraktade varje människa, som underkastade sig obehaget att syssla med skriftställeri utan att vara driven därtill av be­ hovet att förtjäna sitt uppehälle, såsom en närmast narraktig person; och även om Scott inte gick så långt 46 och alls inte för egen del ansåg själva författandet såsom ett obehag, var likväl den åsikt han hyste, att publikens röst utgjorde den säkraste måttstocken be­ träffande ett skönlitterärt verks värde, inte stort mera ideell och inte stort mera överensstämmande med romantisk estetik än d:r Johnsons. En publikframgång av den art som kom honom själv till del borde från sådana premisser lyft honom mot skyarna i hans själv­ uppskattning; sannolikt skulle den varit tillräcklig att förvrida huvudet på vilken annan författare som helst, vare sig han hyllat Scotts tes eller ej. Men inte heller här kunde han bringas ur jämvikt: han såg alltid på sina egna prestationer med utomordentligt nykter blick. Han strök ögonblickligen segel för Byron och lät sin poesi höra det förflutna till; på höjden av sin popularitet avstyrkte han en gång sin unga dotter från att läsa Marmion eller The Lady of the Lake, ”emedan unga damer inte borde skada sin smak genom läsning av underhaltig poesi”. Det jämnmod, varmed han ibland tog även mycket löjlig vänkritik ad notam och rättade sig efter sådana ändringsförslag som kunde tänkas göra vad han skrivit mera njutbart för läse­ kretsen, saknar sannolikt motstycke hos någon så stor författare. En gång rann visserligen sinnet till på honom för en sådan saks skull: det var när förlägga­ ren Blackwood via Scotts litteräre agent Ballantyne skickade in ett förslag till ändring av slutet i The Black Dwarf; Scotts svar till Ballantyne blev av ovan­ lig kraft och otvetydighet: ”Jag har mottagit Black­ woods oförskämda förslag. Fan anamme den drum- 47 mein! Hälsa honom och hans hantlangare att jag till­ hör litteraturens Svarta Husarer, som varken ta eller ge pardon. Förbanne mig om inte detta är det fräc­ kaste tilltag som någonsin en författare utsatts för.” Frasen om de svarta husarerna (som syftar på Lüt­ zows frikår, berömd från 1813) klingar jämte det övriga bestämt nog; vilket likväl inte hindrade Scott från att senare i liknande fall visa sig ytterst med- görlig. I Ivanhoe lät han i romanens slut den dräpte sachsiske konungaättlingen, Aethelstan, återuppstå från de döda för att göra sin förläggare Constable, som fäst sig vid denna figur, till lags; och slutet på S:t Ronan’s Well skrev han om till ett omfång av ett trettiotal sidor, eftergiven inför Ballantynes bevekliga utläggningar angående det ursprungliga slutets bris­ tande tillständighet, ehuru han själv var fullt med­ veten om att han därigenom skadade romanens litte­ rära kvalitet. Men denna samma överlägsenhet och nonchalans gentemot sina skapelser, som ibland kom honom att gå med på dylika ändringar, gjorde honom å andra sidan också ofta likgiltig inför påpekanden av svagheter i konstruktionen eller förslag angående brist­ fälliga detaljer som lätt skulle kunnat ändras; ”som trädet har fallit, får det ligga”, brukade han säga i dylika fall. Omsorgen om stilistisk utformning vållade honom som bekant aldrig några gråa hår; ”vers”, sade han, ”gör jag mig besvär med och skriver om två gånger, ibland tre; prosan får bli som pennan löper”. Med sådant i tankarna kan man möjligen i viss mån finna något fog för Robert Louis Stevensons vid första 48 påseendet övermåttan fräcka och otillbörliga karak­ teristik av Scott såsom ”an idle child”. Taget allt som allt skulle man uppenbarligen inte gärna kunna säga om Scott att han skrev med sitt hjärteblod; han tog saken lugnare och doppade sin gåsfjäder i ett mindre preciöst fluidum. Romantiker, om de äro av rätta sorten, skriva emellertid i regel med sitt hj ärteblod, — åtminstone är det en vedertagen åsikt, ej minst av dem själva; särdeles blodfulla äro de kanske inte alltid, men vad blod de ha använda de villigt till skrivändamål : det är deras kastmärke. Scott var inte med på sådant; han förbrann inte i några vitglödande extaser; han var inte någon överstepräst invigd åt något konstideal, ingen bekänn are, ingen profet, ingen martyr. Han kåserade, han berättade, spann historier, vävde äventyr, kombinerade intriger med osviklig förmåga och hade ständigt ett outsinligt förråd av gestalter och händelser, citat, talesätt och anekdoter till hands i sin fantasi och bland sitt för- undransvärda minnesförråd; men allt framfördes be­ härskat, urbant, sobert, ständigt med något av världs­ mannens ton av lugn distans i rösten. Överlägsen och i viss mån likgiltig gentemot sina verk såväl vad deras form som innehåll beträffar, synes han i grunden aldrig ha taxerat dem högre än som ting för stunden, aldrig ha låtit sina känslor fullt engageras vare sig i dem eller för dem; och för fantasin ter han sig, i sin totalitet såsom romanförfattare, inte så mycket som ett hängivet och koncentrerat snille, ansträngande varje nerv och fiber i sin varelse för att åstadkomma 49 sitt allra yppersta, som fastmera som den lugnt god­ modige slottsherren och underhållande värden, i färd med att berätta anekdoter vid middagsbordet. Kan så tillkommen litteratur besitta något mera än en snabbt förflyktigad charm, och finns det under så­ dana omständigheter fortfarande kvar i hans verk någonting av dess ursprungliga förtrollning, någon­ ting av verklig, omedelbart förnimbar, lödig roman­ tik? Eller har det romantiska skimret falnat till aska, — hans verks ursprungliga färg och essens förflykti­ gats för att endast lämna kvar en efter hand alltmera ödslig förvittring: —• melankoliska ordöknar hemfallna åt glömskan och den vallfärdande litteraturhistori­ kern? Hans romantiska värld, upptimrad i en titans bekymmerslösa lek, så mångportad och mångbebodd, skulle den nu te sig förödd? Det kunde så synas, ty det är långtifrån ovanligt att råka människor som finna hans romaner tråkiga. Har hans verks soliditet, trots all jättelikhet i resningen, efter hand visat sig vara i viss mån bedräglig, liksom fallet blev med hans egen? ”En konstitution byggd för varaktighet”, ansåg d:r Dryasdust, när han såg gestalten av ”the Author of Waverley” framför sig; och ändå var den slut tio år därefter, denna jättekonstitution, så outslitlig den än föreföll -—■ bräckt av möda under det skede då han heroiskt satt sig att träla med sin Napoleonbiografi, nu läst av få —; ty, som den gamle kavaljeren, major Bellenden, gnolar i en liten melankolisk visstump i Old Mortality: 4. — Bengtsson, Litteratörer och militärer. 50 Time will rust the brightest blade, And years will break the strongest bow. Was ever wight so starkly made, But time and years would overthrow? Om någon tagit sig för att citera denna strof såsom tillämplig på Waver leyromanerna, skulle Scott själv förmodligen knappast brytt sig om att protestera. När han i Londons salonger var föremål för översvallande beundran och hyllning, såsom säsongens ojämförliga lejon, föll det honom alls inte in att posera såsom skapare av odödliga mästerverk; han nöjde sig med att på tu man hand citera en rad ur Midsommarnatts- drömmen : Know then that I one Snug the Joiner am, No lion fell. Likväl är det möjligt att han trots all sin oberörda blygsamhet var medveten om, att Waverleyromanerna, hans kärleksbarn, tillkomna med så vårdslös lätthet, fått i arv av sin skapare en ”constitution built for permanence”; och fast de nu ha hundra år på nacken, finns det ännu läsare villiga att förfäkta att de allt­ jämt ha sin lysande ungdom obruten kvar. En stor kritiker som Brandes var som bekant inte av den åsik­ ten. ”En författare som alla ha läst men som ingen läser”, lyder hans bekanta kvickhet om Scott. Ä andra sidan summerar t. ex. Andrew Lang sin åsikt i ämnet på följande sätt: ”Skolor av små romanmästare blomstra och försvinna; men hans verk bestå, till en glädje för mänskligheten för alltid.” Litet tålamod är egentligen nästan allt som behövs hos den som nalkas 51 hans fantasivärld; endast den som alltför burdust kommer med sitt ”Sesam, öppna dig!” och inte ger sig tid att vänta, måste med nödvändighet vända därifrån besviken; men den som i lugn lättjefullhet dröjer kvar en stund, blir fortfarande rikt belönad. Ett lovord över Scott av någorlunda modernt datum, ett lovord av helt annan art än Andrew Langs, men i sitt slag innebärande minst lika hög uppskattning, härrör från en större man än de båda nämnda, näm­ ligen från Leopold von Ranke, som en gång på gamla dagar efter en genomläsning av Quentin Durward för­ klarade, att det som denna bok bjöd på i grunden ut­ gjorde ”die wahre Geschichtsschreibung”. Quentin Durward är överhuvudtaget en av de mest fulländade böcker som existera, och det är en gåta att många människor kunna framleva sitt liv utan att upprepade gånger läsa igenom den. Lockhart omnäm­ ner den feber av hänförelse som bröt lös i Paris när boken kom ut, — när ”Louis XI and Charles the Bold started into life again at the beck of the Northern Magician”. Det är svårt att tänka sig att ens någon förhärdad läsare av i dag skulle kunna undgå att känna något i samma stil vid första bekantskapen med dessa personer. Även i en roman av för övrigt likgil­ tigt eller underhaltigt innehåll skulle en figur sådan som Scotts Ludvig XI ensam vara nog för att sprida glans över det hela. Bland romantiska fursteskepnader från alla tider och litteraturer är denne luggslitne Ludvig av Valois en gestalt som aldrig skulle behöva riskera att skymmas undan eller att trädas förbi oigen- 52 känd: den plirande statskonstvirtuosen med en dager av grå fasa omkring sig, den varlige och saktfärdige herrn med sin bryska gemytlighet och sin konversa­ tions ominösa torroligheter, vilka gärna glira åt galgen till, är i sin genre ett mirakel som få författare gjort efter och som ingen överträffat. Att Scott har förmått skapa honom till en humorist, låt vara en humorist av allra strävaste art, är kanske det mest beundransvärda av allt i boken; ty humor är vad som minst av allt kan uppspåras i Scotts huvudkälla, hos Philippe des Commines; och även om grovheterna i Cent Nouvelles Nouvelles genom en tänjning av terminologin skulle kunna fås in under denna benämning, är det likväl humor av en art som Scott alls inte hade någon an­ vändning för. Sedan man stiftat bekantskap med kung Ludvig hos Scott, är det omöjligt att i någon detalj tänka sig honom annorlunda än i hans version. Om man efter läsningen av Quentin Durward går till Com­ mines, kung Ludvigs pietetsfulle krönikör och mång­ årige högtbetrodde medhjälpare i många invecklade politiska pratiques, kan man inte undgå att finna att hela hans framställning, och särskilt hans dimmigt vördnadsfulla teckning av kungen, gör ett relativt in­ tryck av blek overklighet och tredjehandsmässig brist på substans, liksom om man i hans text inte hade fram­ för sig annat än en illa urvattnad och tillsuddad kopia av Scotts ovanskliga original. Scott debuterade som bekant tre gånger såsom ro­ manförfattare, i tre olika huvudstäder: 1814 med Waverley i Edinburgh, 1821 med Ivanhoe i London, 53 1824 med Quentin Durward i Paris; varje gång lade han ett nytt konungarike för sina fötter. Dessa tre epos med respektive skotskt, engelskt och franskt ämne blevo hans mest bländande triumfer; och alla dessa tre höra till övervägande delar till hans mest roman­ tiska verk, liksom också fallet är med hans försök med ytterligare en fjärde miljö, österlandets, i The Talis­ man, även den en av hans bästa ögonblickliga fram­ gångar. Hans talrika verk med mera lokalskotska äm­ nen blixtrade inte fram på firmamentet med fullt sådan kometglans som dessa; de voro av tyngre struktur och på det hela taget mera realistiska. Efter hand inträdde en förskjutning i den inbördes värderingen av dessa båda grupper, den mera romantiska och den mera realistiska: kritikens allmänna mening blev efter hand den, att Scott var mest sig själv och mest till sin fördel när ”hans fot var på hans egen hed”, för att citera hans Rob Roy: det egnaste elementet i hans verk tun­ nades ut i direkt proportion till deras miljös avstånd från Skottland. Romaner innehållande dels humoris- tiskt-realistiska praktstycken ur skotskt folkliv, som t. ex. Old Mortality och Guy Mannering, dels mera intima drag av Scott själv från hans mannaålder och ungdom, som The Antiquary och Redgauntlet, lyfte sig så småningom upp över flera bland de stora ögon­ blickliga glansnumren. En del av dessa begynte också att dala, —• The Talisman först och mest för att till sist bli uteslutande en bok för pojkar; därefter också Ivanhoe. Quentin Durward lydde inte den allmänna lagen, beroende på att den rent artistiskt är ett mäster- 54 verk pâ ett högre plan än någon annan av hans roma­ ner: det är utan tvivel dess förtjänst, att Scott på ett ställe i Flauberts brevväxling, där denne förklarar sig djupt road av Pickwick Papers men upprörd över dess brist på reda och sammanhang, av denne stränge do­ mare prisas såsom den ende engelske romanförfattare som förstått sig på kompositionsteknik; — Flaubert glömmer tydligen därvid bort Fielding. Det är pris av ett slag som sällan kommit Scott till del, utom just beträffande Quentin Durward. I skärningspunkten mellan dessa båda serier, eller kanske rättare tendenser —- å ena sidan den mera ro­ mantiska och internationella, å den andra den mera realistiska och lokalt skotska — befinner sig hans stora förstlingsverk, Waverley. Med bådas förträfflig­ heter förenade i sig borde den därför vara den allra yppersta bland Scotts romaner; och så är säkerligen också fallet. Men att så är, ser man märkvärdigt nog nästan aldrig påpekas av kritiker : minst ett tiotal olika nummer i romanserien, alltifrån Guy Mannering (som Stevenson höll på) till The Fair Maid of Perth (som var Balzacs favorit) kan man se nämnda som Scotts bästa bok; men Waverley i tydliga ord ytterst sällan. Endast Goethe, som var en stor beundrare av Scott, uttalar hos Eckermann otvetydigt som sin åsikt, att Scott aldrig i sina senare verk nått fullt så högt som i sitt första. Att Waverley inte oftare tillerkännes hedersplatsen kunde kanske hos några bero på, att det inte vore riktigt artigt gentemot Scott att påstå att han åstadkommit sitt mästerstycke i sitt första verk och 55 sedan aldrig någonsin kommit upp till fullt samma höjd; romanförfattare, liksom alla andra, böra givetvis helst beträffande kvaliteten av sina verk följa sitt ryk­ tes stigande kurva åtminstone en tid, även om de debu­ tera vid så pass mogen ålder som han. Waverley har sina bekanta tråkiga inledningskapitel (de som skrevos 1805 och sedan stoppades undan bland fiskeredska­ pen) ; den är ojämn och slarvig i kompositionen på ett sätt som enligt några är störande, och rör sig dess­ utom på ett par ställen, när damer äro närvarande, med en konversationsstil närmast hämtad från sjutton- hundratalspastoraler och av en art som kan gräma vem som helst. Men å andra sidan handlar den om Scotts största ämne, — upproret 1745, det ämne som framför alla andra upptagit honom såsom yngling, när han uppe i högländerna lyssnat till minnena från den tiden sådana de funnos bevarade hos Alexander Stewart of Invernahyle. Denne var hans Fänrik Stål, som själv varit med om det hela; han hade haft lik­ nande upplevelser i slaget vid Prestonpans som Ed­ ward Waverley i romanen och hade en gång i sin tidiga ungdom utkämpat en duell på bredsvärd med själve Rob Roy MacGregor. Bortsett från själva upp­ roret, vars händelser ge romanen bredd och rytm och lyfter upp den ur intrigromanens sfär (den ound­ gängliga kärlekshistorien märks knappt bland det andra), handlar Waverley om en hel värld som går under —■ klanernas ■— och är därför till hela sin stäm­ ning långt mera verkligt episk än något annat av hans verk. Dessutom leva samtliga gestalter i denna roman, 56 ingen enda är blott och bart teater; till och med den romantiske dåren är levande, — Davie Gellatley, Scotts närmaste motsvarighet till kung Lears narr. Själve hjälten låter ibland en viss mänsklig min glänsa fram ur det pansar av abstrakt moralisk och tempera­ mentslig fullkomlighet, varmed enligt det av Scott godtagna romanschemat de nominella hjältarna nöd­ vändigt måste vara utrustade för att kunna framstå som fullt förtjänta av det traditionella slutäktenskapets lycka. Och det är en vid rymd och stor rytm över händelseförloppet med dess olika huvudmoment: låg- landsinteriörerna hos baron Bradwardine; färden till högländerna; gästandet hos klanchefen Fergus Mac Ivor; scenerna kring Charles Stuart i Edinburgh; slaget vid Prestonpans (Scotts bästa slag); marschen till Derby; reträtten och katastrofen; Maclvors öde: ". .. och mitt huvud komma de att sätta upp ... jag hoppas de sätta upp det över den skotska porten, så att jag ännu efter döden kan ha ögonen vända mot mitt lands blå kullar, som j ag älskat ... här skulle vår vän baronen ha tillfogat: Moritur, et moriens dulces reminiscitur Argos”; -—• därpå huset Bradwar- dines förmörkelse och den tappre baronens stoiska sammanfattning av det hela: ”... med Virgilius Maro kunna vi nu säga: Fuimus T roes — och där ha vi slutet på en gammal sång. Men hus och familjer och män ha stått länge nog, när de ha stått tills de falla med ära ...”; slutligen så det restituerade huset Brad­ wardine i idyllens solsken som i början. 57 Med vad som ännu mer än klanromantiken och de uppträdande personernas öden bidrar till att hela denna roman på ett särskilt sätt lyftes och genomdall- ras av en stor lyrisk ton, är att den handlar om en känsla och en idé som för Scott utgjorde något av hans värdefullaste och egnaste: den stuartska legiti­ mismens idé i dess sista visit på verklighetens mark. Charles Edward, ”the young Chevalier”, är som person ingenting — ett namn, en ung prins, en vacker skugga endast; men som idé är han så mycket mera. Scott var, brukade han säga, hannoveran med sitt förstånd men jakobit med sitt hjärta och sin fantasi; och med tanke på den särskilda lag som styr fantasins martyrer är det trots all Scotts balans och besinningsfullhet inte svårt att avgöra i vilket läger han skulle hört hemma, om han levat när prins Charles höll hov i Holyrood. I det ögonblick Scott lade åt sidan sina versromanser för att på prosa föreviga upprorsåret, blev han egent­ ligen mera personligt engagerad än han någonsin varit i sin poesi; den fulla charmen av all hans själs nobless, ridderlighet och lojalitet kom först där fram i all sin glans. Det finns en liten scen i Redgauntlet, som man i det sammanhanget nästan skulle kunna frestas att tolka symboliskt. Den unge Darsie Latimer, bokens lycko- prins, har fasttagits av sin släkting, Redgauntlet, och föres med i dennes följe i halv fångenskap, förklädd till kvinna för att inte bli igenkänd av hjälpare. Willie Steenson, kallad Wandering Willie, en kringvandrande blind musikant, som förut en gång på annan ort sökt 58 hjälpa Darsie genom att utanför hans fönster spela melodier vilkas ord kunde ge fången olika fingervis­ ningar, sitter på en värdshuslokal och underhåller ett sällskap sjömän och smugglare med dansvisor, när Cristal Nixon, Redgauntlets hantlangare, eskorterar Darsie genom krogrummet. Darsie känner igen spel­ mannen, men vågar inte direkt ge sig till känna för honom; denne filar i slö stämning på sitt instrument: ... men just som de passerade spelmannens upphöjda plats, frågade Darsie honom, med särskilt eftertryck i stämman, om han inte kunde spela en skotsk melodi. Mannens ansikte hade ögonblicket förut varit fullkomligt uttryckslöst, medan han gick igenom sitt nummer liksom en bonddräng går genom ett vackert landskap, alltför mycket van att uppfatta sin syssla som ett hantverk för att ha något som helst intresse kvar för den­ samma: i själva verket tycktes han knappt medveten om de ljud han frambragte... Detta var hos Wandering Willie endast ett tillfälligt anfall av slöhet, sådant som stundom in­ finner sig hos alla konstutövare, antingen av trötthet eller av förakt för de närvarande åhörarna... Men när musikanten hörde Darsies röst, lyste hans ansikte ögonblickligen upp och visade det fullkomliga misstaget hos dem som tro att anlets- uttrycket huvudsakligen är beroende av ögonen. Med ansiktet vänt mot det håll varifrån rösten kommit, med överläppen litet uppdragen och skälvande av spänning och med de vissnade kinderna plötsligt färgade av en rodnad som förtjusningen och överraskningen frambragt, bytte han i blinken ut den skrällande hornpipe, som han med likgiltig och lättjefull stråke sågat fram, mot den nobla skotska airen: You’re welcome, Charlie Stuart, vilken flög från hans strängar som i inspiration och efter en andlös paus av beundran mottogs av alla åhörarna med ett brak av bifall. 59 Melodin som Wandering Willie här tar upp bör ha haft ungefär följande ord (därest man kan sluta från den travesti som Robert Burns har i ett litet tillfällig- hetsstycke, betitlat ”Inskription på en whiskytum- lare”): You’re welcome, Charlie Stuart, You’re welcome, Charlie Stuart; There is never a flower that blooms in May That’s half so welcome’s thou art. Med något litet sinnrikhet borde man kunna för­ fäkta, att situationen här återger Scott (i Wandering Willies skepnad) i det ögonblick då han utbyter Rokeby eller The Lord of the Isles (sin något slitna hornpipe) mot det brusande bravurnumret Waverley, hans hjärtas hälsning till prins Charlie. De gamla jakobitiska låtarna gå som ett diskret och vemodigt ackompanjemang genom hela Redgaunt- let; Charles Edward själv skymtar fram i romanen ett ögonblick, fast endast som skuggan av en skugga; för de sista jakobiterna var han knappt mycket av en per­ son, endast en romantisk dröm bortom haven: It is over the water and far away, And over the water to Charlie: Come well, come woe, we will gather and go Over the water to Charlie. Men i Waverley är den lyriska tonen ljus; och det finns ingenting drömskt eller trånande hos den truba­ durgestalt i kjolar, vilken Scott där låter först höja sin röst i sång till den siste Stuarts lov. Det är just 60 när upproret utbrutit: Waverley är ensam på väg ned­ åt från högländerna för att försöka ordna sina trass­ liga förhållanden; han stannar därvid i en by vid en smedja och får sin häst skodd av en hannoverskt sinnad presbyteriansk smed, vilken är den förgrämde ägaren av en stuartskt orienterad gemål, bördig från högländerna. Denna uppenbarar sig plötsligt för sme­ den och åskådarkretsen i full extas: Innan Waverley hann taga reda på närmre detaljer, kom en stor, grovt byggd kvinna med hårda knotiga anletsdrag, ungefär fyrtio år gammal, rusande in i kretsen, klädd som om hennes plagg hade slängts på henne med en högaffel, med kinderna flammande klart röda där de inte voro nedsmorda av sot och lamprök; och i det hon vårdslöst lät flaxa omkring i luften ett tvåårsgammalt barn, som hon svängde högt i sina armar utan att bekymra sig om dess tjut av förskräckelse, brast hon med all sin kraft ut i sång: Charlie is my darling, my darling, my darling, Charlie is my darling, the young Chevalier! ”Hör ni vad som väntar er nu?” fortsatte den upphetsade kvinnan, ”ni eländiga, krokryggade whigsluskar! Har ni hört om dem ni nu har att vänta, som ska stämma ner ert kackel och skryt? Pojkarna från bergen är på väg... Ni med ert whigsladder och presbyteri, ni kortsnaggade snörvlande ynk- ryggar! Vad tror ni pojkarna i kilt ska bry sig om era synoder och prästmöten, era skörlevnadsböter och era skampallar — Kvicka på, gubbe, och sko hästen åt herrn som har kommit från norr! Det syns lätt att han inte är av det flata packet som hör till kung George: han är en tapper Gordon, allra minst...” Detta den stuartska smedfruns lyriska utbrott är en vällyckad realistisk variation av temat i den lilla 61 franska visa, vilken baron Bradwardine tidigare i romanen sjunger pä Luckie MacLearys krog: Mon coeur volage, dit elle, N’est pas pour vous, garçon, Mais pour un homme de guerre Qui a barbe au menton. Lon, Lon, Laridon. Hos Lockhart finnas citerade de sista versrader från det stuartska upprorets dagar, som veterligen kommo över Walter Scotts läppar. Det var när han befann sig i Italien under sitt sista år, redan fullständigt bruten av flera slaganfall. Roms omgivningar besågos en dag, och en sakkunnig ledsagare höll som bäst på att för­ söka intressera honom för olika sevärdheter, — när han plötsligt, ”med djup, allvarlig röst och stark be­ toning”, framsade: Up the craggy mountain And down the mossy glen We canna gang a-milking For Charlie and his men. Han hade då besett de enda ting i Rom, för vilka han ännu hade något intresse där: Stuartarnas grav­ kor i Peterskyrkan samt det palats som bebotts av kardinalen av York, — Charles Edwards broder och den siste manlige medlemmen av den ätt, som alltifrån Mary Stuart till ”the young Chevalier” varit föremål för mera svärmiska känslor av trohet och dyrkan än 62 kanske någon annan dynasti. Det är en romantik som är höjd över den vanliga i detta hans slutcitat, där hans domnande hjärna en sista gång försöker fasthålla en klar bild och förena till ett två älskade ting: Char­ les Stuart och Skottlands berg. Joseph Conrad, eller med hans fullständiga namn Teodor Jozef Konrad Korzeniowski, offentliggjorde sitt första verk 1895. Han var då en trettiosjuårig kap­ ten i engelska handelsflottan med tjugu års sjömans­ liv bakom sig; under flera år hade han på lediga stunder sysslat med en roman utan att därvid ha några bestämda tankar på en litterär framtid. Boken trycktes i tusen exemplar och väckte föga uppmärk­ samhet. Några kännare gillade den: den var konst­ närligt fullödig, originell, stilistiskt framstående; men kompositionen var tung och obehändig, psykologin tog alltför stor plats, ämnet var tragiskt; den hade inga förutsättningar att bli populär. När nu efter hans död tjugunio år senare hans samlade verk föreligga färdiga i tjugutvå innehållsrika band, gälla samma karakteri­ stika fortfarande om hans produktion i dess helhet. Han har skrivit många bättre — och några sämre — saker sedan dess; men som konstnärlig personlighet står han fortfarande utrustad med samma attribut som när han skrev Almayer’s Folly. Hans berömmelse har kommit sakta; han har aldrig visat sig tillmötesgående inför publikens tycken; och ehuru han nu oemotsagt står i allra främsta ledet av samtida litterära berömd­ heter, har han aldrig blivit poulär på samma sätt som Kipling, Wells, Bennett, Shaw och tjogtals författare 5. — Bengtsson, Litteratörer och militärer. 66 på lägre plan. Detta beror bland annat därpå, att han aldrig trots sin berömdhet låtit locka bort sig från fullföljandet av sin konstnärliga kallelse. Han verkar endast med rent litterära medel; idealist — i den me­ ningen att han sitt liv igenom förblivit sitt litterära ideal trogen —- är ingen i högre grad än han. Han har aldrig brytt sig om att slå mynt av sina hugskott och åsikter genom avhandlingar i samhällsförbättring, imperialism, naturvetenskaplig religion eller gottköps- filosofi för folket. Han står isolerad i sin genomförda vägran att befatta sig med samhällslivets uppseende­ väckande och efemära vardagsfrågor, nöjd att syssel­ sätta sig med det förblivande och betydelsefulla, — människosjälen, illusionerna och de eviga elementen. I. Conrad var i besittning av ett enastående rikt erfa- renhetsstoff, när han på grund av sjuklighet och på litterära vänners inrådan vände ryggen åt sjön för att begynna en fredlig författartillvaro. Sedan han som yngling lämnat sitt polska hemland, hade han under växlingsrika förhållanden, som man får se glimtar av i några av hans saker av memoarkaraktär, tjänat sig upp till engelsk Master Mariner. Härunder hade han sett folk och deras seder från en annan synpunkt än turistens och förvärvat sig en människokännedom av annat slag än den, som faller på den genomsnitt­ lige skriftställarens lott. Men för det praktiska hade han inte försummat det teoretiska; från början fram- 67 står han som en genomkultiverad personlighet. Sjö­ livet, säger han på något ställe, är på det hela taget gynnsamt för tankeverksamheten. Han har tagit väl vara på tillfällena till studium; och redan i sitt första verk visar han sig såsom en fullt personlig första rangs stilist på ett förvärvat tungomål. Han har om­ talat, att han till en början nästan tvekade, om han skulle skriva på engelska eller franska; Flaubert var på den tiden hans stora litterära mönster, som lärde honom aktge på prosastilens kontur, färg och full­ tonighet. Italienare och spanjorer har han tydligen umgåtts med på deras egna språk, i den gamla världen såväl som i den nya; överhuvudtaget äro hans kun­ skaper och hans universella kultur av den art, att vilka typer han än introducerar — skandinaver eller hol­ ländare, kineser eller kreoler —- får man alltid det intrycket, att de icke äro tomma konstruktioner och exotiska bländverk, utan figurer med ett erfarenhets- underlag nog starkt att låta dem framstå såsom allt­ igenom förtroendeingivande skapelser såväl typiskt som individuellt. Det exotiska är särdeles framträdande i Conrads tidigare verk och är det drag hos honom som vid en första bekantskap kanske faller starkast i ögonen. Därvid är det främst hans ingående kännedom om den ostindiska arkipelagens folk som varit honom till gagn och kommit honom att vinna nytt land åt litte­ raturen. Han är den förste som tagit hand om mala­ jerna; de äro ur litterär synpunkt lika oskiljaktigt förknippade med honom, som hinduerna med Kipling, 68 polynesierna med Stevenson och japanerna med Laf­ cadio Hearn. Kosmopolit som han är, har han kunnat nalkas dem utan ett spår av västeuropeisk provinsia­ lism. Den genomgående grundton i hans verk, som man närmast skulle kunna beteckna som en stor, med- kännande ironi, är så pass upphöjd och universell, att differenser i ras och kultur inför den bli betydelselösa ting, även om de rent artistiskt bibehålla sitt stora värde. ”Jag Wischnu är densamme för alla människor, och bland de dödliga gives det ingen som är värd min kärlek eller mitt hat”, lyder ett indiskt språk, som Emerson älskade att citera; och fattar man detta på ett sätt främmande för självgod överlägsenhet och likgiltighet, skulle det kunna i någon mån karakteri­ sera den inställning hos Conrad som kommer honom att fullkomligt självklart placera sina exotiska figurer såsom jämbördiga vid kultiverade européers sida. Ett svalg skiljer honom i det fallet från t. ex. Kipling, som inför sina orientaliska typer alltid bibehåller något av turistens inställning, en godmodig överlägsenhet buren av en kanske inte särdeles fördjupad humor. Conrad har levat sig in i sin österländska miljö på ett helt annat sätt än Kipling och återger den trots all yppig färgprakt på ett långt mera behärskat sätt än denne —• kanske än någon föregående litterär exotiker. Från habil impressionism och från rous- seauansk idealisering står han lika fjärran. Knappt någon annan än han skulle kunnat förena nykter be­ skrivning, varm poesi och en saknadskänsla, fri från 69 all sentimentalitet, på ett sådant sätt som han lyckas göra i den magnifika inledningen till Karbin: A me­ mory (i Tales of Unrest), där han talar om sina exo­ tiska vänner: Där skymta anleten också — mörka, stridslystna och leende; de öppna, orädda anleten som tillhörde barfotade, väl beväp­ nade och ljudlösa män. De trängdes pä vår skonares smala däck i en grannlåtsprydd och barbarisk flock, i växlande färger av rutiga saronger, röda turbaner, vita jackor och bro­ derier; med blänk från dolkskidor, guldringar, amuletter, armband, spjutblad och juvelbesatta vapenfästen. De hade självsäker hållning, beslutsamma ögon och ett reserverat sätt; och vi tycka oss ännu höra deras mjuka stämmor tala om strider, irrfärder och överfall; lugna i sitt självberöm, still­ samma i sitt skämt; stundom med väluppfostrat sänkt röst prisande sin egen tapperhet eller vår frikostighet, eller också med lojal hänförelse skildrande sin härskares förtjänster. Vi minnas ansiktena, ögonen, rösterna; glimmandet av silke och metall; mumlet och rörelsen i denna flock, glänsande, fest­ klädd och krigisk; och vi tycka oss ännu känna beröringen av vänliga bruna händer, som, efter ett kort, fast grepp, sjönko åter till vilan runt ett inlagt fäste. Havet är Conrads andra stora inspirationskälla. Av naturliga skäl är han förtrogen med det som kanske ingen författare före honom; han har sett det i alla dess skiftningar under alla zoner, införlivat med själva sin personlighet dess ödslighet, skönhet och majestät, kämpat mot det och lärt sig älska det. I hans havs- och stormskildringar, i Typhoon, Youth, Mirror of the Sea och The Nigger of the Narcissus, firar hans 70 förmåga av storslagen, besjälad naturbeskrivning sina största triumfer. Elementens uppror har kanske ingen förmått ge med den handgripliga konkretion och obän­ diga kraft som han; den känsla av kosmisk ödslighet och allmän kataklysm, som Shakespeare med poetiskt symbolspråk lyckas framsuggerera i den berömda stormscenen i tredje akten av Pericles, ger Conrad direkt förtätad i episk prosa i Typhoon. Havet, som ger nytt liv och som dödar — som tvingar sina tjä­ nare att endast i förlitan pä sina egna fysiska och moraliska resurser självständigt utforma sin person­ lighet och sitt öde — som sopar bort konvention, ytlighet och billig självgodhet och i stället fostrar uthållighet, mod och sanning — det är det ständigt återkommande temat för hans lovsång. Det stora fler­ talet av hans gestalter höra havet till, representanter för en naiv och äkta livsfilosofi. Han gör dem varken till änglar eller demoniska kraftfigurer. Han tycker om dem, därför att de äro i eminent grad mänskliga. Hos dem äro yta och kärna ett; deras dygder och deras laster äro deras egna; de ha vant sig att stå omedelbart inför en verklighet, där varje handling är ett avgö­ rande, som tar hela deras personlighet i anspråk. De ha lärt sig att inte enbart existera, utan även att leva. Vad som lockar Conrad till de primitiva folken och till männen från haven är att han finner samma kvaliteter hos dem båda. Han söker den från all kon­ vention befriade kärnan av personlig sanning och mänskligt värde, •—• liksom t. ex. Carlyle i Past and 71 Present skuddade från sina fötter stoftet av en samtid, som huvudsakligen föreföll honom vara en vävnad av sofismer och ihåliga attityder, och gick tillbaka till ett kloster i S:t Edmundsbury på tolvhundratalet, för att få nöjet att skildra en värld där ännu någonting verkligen var vad det gav sig ut för att vara. Som psykolog renodlar Conrad sina typer i lämplig miljö för att få fram deras personlighet hel och ohämmad. Vad en modern kulturmänniska innerst är vet ingen, allra minst hon själv, förrän hon kommit i kontakt med det elementära livets hårda och nakna krafter och berövats den billiga och opersonliga självsäkerhet, som skänkes henne genom anpassningen till ett meka­ niskt inlärt livsschema. Conrad dömer ingen; han moraliserar inte och predikar aldrig. Han avslöjar sig inte som anhängare av någon definierbar filosofi; han känner inte till något recept ”zum seligen Leben”. Kulturfientlig är han minst av allt. Men hans kärlek till och vördnad för all den mystik och storhet, som livet såsom sådant rymmer, kommer honom att som konstnär främst uppsöka det i de manifestationer, där det ter sig ursprungligt, under det han står främmande för den tillvaro, där vi leva kollektivt och handlings- löst, livnära oss av halvheter och sofismer samt raffi­ nera våra själar till döds. Mötet mellan natur och civilisation, mellan sanning och sken, mellan det vildvuxna och drivhusplantan, har han ofta framställt och därur fått fram en stor rikedom på själsliga problem och förvecklingar. I “. 72 Lord Jim tvingas hjälten att lämna bakom sig en värld, vars subtiliteter och halvsanningar han inte begriper, för att ute i Borneos vildmarker vinna klarhet i, om han är en i grunden feg stackare eller om han är en man, som kan bemästra sitt öde och vinna seger inför ett avgörande prov. I Chance är det Flora de Barral, den förolyckade storsvindlarens dotter, som, hemlös bland de människor där fädernas missgärningar falla tungt över barnen, till sist i den världsfrämmande kapten Anthony finner en man vilken trots allt kan älska henne för hennes egen skull, —• något som hon i sin cyniskt förtvivlade filosofi ansett såsom helt omöj­ ligt. I The Rescue är det mrs Travers, hustrun till en aktningsvärd storfinansiär, som på en turistfärd till­ sammans med sin man strandar med sin jakt borta i ostindiska arkipelagen och därstädes, när hon träffar på den okonventionelle smugglarkaptenen Tom Lin- gard, får känna sin latenta mänsklighet vakna till oanat liv och får uppleva emotioner som varit henne okända i den societet, där den kultiverade och affärs­ mässiga erotiken till konsistens och temperatur före­ fallit jämförlig med en munfull cigarrettrök. I The Planter of Malata (en av novellerna i sam­ lingen Within the Tides') möter Renouard — en fransk­ kanadensisk världsvandrare som hamnat som plan- tageägare på en söderhavsö — sitt öde i en intellektuell och självsäker professorsdotter från London. Hon är full av livsfilosofi och allsköns kulturattribut, med­ veten om sin ställning och sina förpliktelser, kylig och 73 förnäm. Hon vill endast gifta sig med en man, ”vars öde hon kan forma”. Kärlek är för henne ett primitivt obehag, som hon irriterad och oförstående ryggar till­ baka för. "Ja", säger Renouard i slutscenen, i det han till sist ger upp inför detta sköna skal av en sfinx, din fader hade rätt. Du är en av de där aristokraterna... Â, jag menar inte att du är lik männen och kvinnorna från harneskens och hjältedådens tider. Nej, nej! De stodo på den nakna jorden, hade traditioner att lyda, hade sina fotter på denna passionernas och dödens jord, som inte är något drivhus. De skulle varit för tarvliga för dig, ty de hade att leda den primitivaste mänsklighet, de måste förstå denna mänsklighet och lida tillsammans med den. Nej, du är endast det översta skiktet, du är föraktfull och överlägsen, — bara fradgan och bubblandet ovanpå de okända djup, som en dag skola vräka dig ut ur tillvaron. Men du är du! Du är du! Du är den eviga kärleksgudinnan själv: — endast, o gudomlighet, är det hos dig icke din kropp, utan det är din själ, som är gjord av skum!” Denne tropikers, världshavs och tragiska människo­ ödens epiker är ingen romantiker i vanlig bemärkelse. Han är romantisk i sin miljö, sina underbart färg- mättade beskrivningar, dessutom i sin ytterliga omsorg om den konstnärliga formen; men därest man vill kalla honom romantiker i sin helhet, blir det som företrädare för en romantik av särdeles sträng och desillusionerad art. Den är ärlig och maskulin; av någon åtrå efter att vare sig försköna eller förfula till­ varon finns ingenting hos honom. Inflytelser från den franska senare romantiken, troligen främst från Flau- 74 bert, äro märkbara i det konstnärliga credo, som han satt som företal till sin roman The Nigger of the Narcissus. Konstnären, säger han, vänder sig till våra sinnen, appellerar till vår förmåga av hänförelse och förundran och till vår känsla för mysteriet, som omger våra liv; till vår känsla av medömkan, — och skönhet, — och smärta; —■ till vår latenta förnimmelse av enhet med universum. ”1 det skrivna ordet måste konsten ihärdigt eftersträva skulpturens plasticitet, målningens kolorit och den magiska suggestionskraften hos musi­ ken, som är konsternas konst. Och det är endast genom hängiven och aldrig svikande strävan efter fullkomlig förening av form och substans; det är endast genom en ständig och aldrig modfälld omsorg om satsernas struktur och ton, som en tillnärmelse är möjlig till plastik och färg, — som för ett ögonblick ljuset av magiska suggestioner kan bringas att spela över en yta av vardagliga ord, över de gamla, gamla orden, tunnslitna och präglingslösa efter tidsåldrar av vårds­ löst bruk . . . Mitt mål, som jag arbetar för att nå, är att genom det skrivna ordets makt förmå er att höra, förmå er att känna — det är, framför allt, att förmå er att se. Detta — och intet mera; och däri rymmes allt. Och om jag lyckas, skall envar finna något, allt efter sin förtjänst: uppmuntran, tröst, fruktan, för­ trollning — allt han begär — och kanhända också en glimt av den sanning, som han har glömt att be om.” Som man ser, anfäktas inte författaren till detta program av någon ängslan inför risken att bli karak­ teriserad som ärkeromantiker av de kritici, vilka — 75 för att använda en amerikansk skriftställares talesätt —- ”must shelve and label or be damned”. I samma företal avböjer han emellertid alla sådana distinktio­ ner såsom otillfredsställande: Realism, romantik, naturalism, till och med den officiella sentimentalismen (vilken liksom de fattiga är synnerligen be­ svärlig att bli fri från) — alla dessa gudar måste efter kort tids sällskapande överge honom — just pä själva tröskeln till templet — och lämna honom ensam inför sitt samvetes fram­ stammande bud och inför den klara insikten om verkets svårig­ heter. I denna krävande ensamhet förlorar till och med ropet om l’art pour l’art sin eggande klang av skenbar immoralism. Det hörs som en viskning långt borta, ofta obegriplig, men då och då i stånd att skänka en smula uppmuntran. I sin psykologi är Conrad allt utom romantisk. Han är en oblidkelig hjärterannsakare; han döljer ingen­ ting, förskönar ingenting. En tainesk aforism fastslår, att visserligen är det sköna skönast, men det fula är också skönt — nämligen när en stor konstnär berör det. Därför är Conrad så fjärran som möjligt från frestelsen att imponera med uppdukandet av sådant s. k. osminkat liv, det vill säga allsköns triviala plump­ heter, som hos okonstnärliga författare ofta få utgöra det främsta tecknet på deras egenart; under hans hand förlänas åt allt material positiva konstnärliga kvali­ teter. Men icke desto mindre går han till sitt analy­ tiska verk med en grundlighet som gjort, att inte en­ dast Henry James utan även Dostoj evski ofta blivit nämnd i samband med den conradska själsdissektio- nen. Klagomål ha framkommit från kritiker, som ansett 76 att hans psykologiska intressen fört honom för långt; ibland inträffar hos honom liksom hos James att skild­ ringen och utredningen av en tilldragelse ta längre tid, än själva handlingen i fråga skulle ha gjort i verklig­ heten. Han är outtröttlig i sitt klarläggande av moti­ vens och själskonflikternas tilltrasslade härvor; för hans temperament, på samma gång lidelsefullt och kontemplativt, kommer allt an på att fullständigt och övertygande få fram alla självuppgivelser och svag­ heter, all heroism och egenvilja, som tillsammans konstituera ett människoöde. Men han måste ha le­ vande och ursprungligt material att arbeta med; inför västeuropéns ansiktsmask gör han i regel halt, om där­ för att han icke kan tolka den eller därför att han bakom den inte kan finna något av intresse, är svårt att avgöra. Man skulle kunna säga, att han är exotiker till sin miljö, emedan han är realist och sannings­ sökare till sin psykologi. Karakteristiskt nog handla hans berättelser med europeiska ämnen — romanerna The secret Agent och Under Western Eyes samt ett par noveller — om anarkister, — inte emedan han älskar dessa vidare varmt, utan emedan de ge honom någonting att analysera. Det är förklarligt, om för en man som han, utrustad med ett omutligt krav på san­ ning och personlig helgjutenhet samt under sina karaktärsdanande år ständigt ställd ansikte mot an­ sikte med naturens evighetssymboler, Europa stundom skulle komma att te sig såsom platsen för en skäligen intresselös häxdans, där människorna huvudsakligen syntes ivriga att på varje ledig stund med tillhjälp av 77 ständigt förbättrade medel skräckslagna fly bort från det outhärdligaste av allt, — från tomheten, — från sig själva. Conrads självständigt formade livssyn och tempera­ ment komma på ett förträffligt sätt till synes i hans förhållande till sina kvinnogestalter. Han är fri från all sentimentalitet i skildringen av dem, —• samtidigt som han är lika fri från brutalitet; han skapar kvinno­ gestalter av den mest fulländade charm men pryder dem aldrig med minsta trasa av någon konventionell idealiserings slöja. För honom är inte erotiken det allt uppslukande grundmotivet; det finns likvärdiga pas­ sioner vid sidan av kärleken. I hans verk möta oss utomordentliga kvinnor, levande och rikt individuali­ serade, societetsprodukter och naturbarn av olika slag; men någon dominerande roll spela de sällan och äro inga medelpunkter kring vilka allting rör sig: den lidelse de uppväcka eller själva brinna i, är endast en tråd bland många andra i ödenas väv. En kärleks­ historia, vilken i elementär kraft och poetisk charm kan mäta sig med den, som utspelas mellan Jim och halvblodsflickan i senare delen av Lord Jim, får man leta efter; men trots allt är den i romanen endast en episod, som väl tjänar till att förhöja slutkatastrofens tragik men knappt på något sätt bidrager till dess oundviklighet. Hjälten i Nostromo älskas av många kvinnor och dör för en kvinnas skull ; men då har hans personliga öde redan fullbordats genom lockelser och ambitioner, som haft föga att göra med kvinnokärlek. I Youth, den novell med vilken Conrad först slog ■■Ml 78 igenom, talas intet om kvinnor; lika litet i hans all­ männast bekanta berättelse Typhoon; han har skrivit en hel roman, The Nigger of the Narcissus, vari från början till slut inte förekommer skymten av en kvinna, något som torde vara ganska sällsynt. Det är intres­ sant att se, att när en andrarangsförfattare som Jack London imiterar Conrad — i den underhållande men slarvigt hopkomna The Mutiny of Elsinore, som har The Nigger of the Narcissus till direkt förebild — måste han för att kunna vidmakthålla intresset tillöka skeppsbesättningen med en vacker kaptensdotter, som efter de överståndna strapatserna kan skänka hjälten belöningen för hans välförhållande. Endast en gång — i romanen Victory, som är ett av hans mästerverk — har Conrad tagit en kärlekshistoria till huvudmotiv i en längre berättelse, och resultatet visar mer än väl, att han i grund behärskar sitt ämne även i det fallet; men ingen, som går till lektyren bör tro, att romanens titel innebär bröllopsklockringning på slutet; den se­ ger, som Axel Heyst •—• ”the Swedish baron” — och den stackars före detta violinspelerskan på Schom­ bergs hotell nå fram till ute på ön Samburan är så fjärran som möjligt från vad man med stöd av tradi­ tionell romanteknik kunde förmoda. II. Envar med någon slags intresse för litteratur har förmodligen mer än en gång upplevat, hur man plöts­ ligt vid läsningen av en författare kan gripas av hans 79 tonfall på ett sådant sätt, att man genast tar itu med hans samlade verk, läser alltsammans samt längtar efter mera. Man har så att säga blivit du med denne författare; man förstår honom otvunget och utan an­ strängning; han är inte längre en kall främling, som mumlar halvbegripligt och långt borta. Allt han säger är bra, emedan det är roligt att höra honom tala. Det finns inte längre några tröttande longörer och onödiga utvikningar i hans verk; man vänder inte åstad från något halvtjog sidor här och där för att få tag på tråden igen; han är förträfflig med resonemanger, bisarrerier och allt, just sådan han är. Den hos varje vuxen människa förutsatta förmågan av kylig kritisk granskning har plötsligt gått till sömns. Man klagar inte alltsomoftast: ”Detta skulle Shakespeare eller Thackeray eller eventuellt jag själv gjort på ett helt annat sätt.” Utan man känner i stället någonting i stil med en aforism av en gammal frankisk hövding: ”Jag älskar mitt folks fel, om de ha några, mer än romar­ nas dygder.” Den som emellertid inte ännu nått fram till detta känsloläge gentemot Conrad, skall ofta ogynnsamt frapperas av en egenhet hos honom, som troligen tröt­ tat och skrämt bort åtskilliga läsare. Det är hans egen­ domliga sätt att berätta, som ibland även i hans bästa verk —- till exempel Lord Jim och Chance — antar så extrema former, att det vid första ögonkastet ter sig antingen som otymplighet och artistisk oförmåga eller som ett medvetet hån mot all föregående kompositions­ teknik. Han börjar till synes på måfå någonstans mitt 80 i en historia och går sedan odeciderat baklänges i sicksacklinjer utan något synbart mål. Hans situatio­ ner och gestalter lösgöra sig endast långsamt och med möda ur kaos. När man läst de första kapitlen, har man ofta en känsla av att veta mindre än när man bör­ jade. Det berättas om Edgar Allan Poe, att han en gång, när Dickens nyss börjat offentliggöra en av sina tidi­ gare romaner i något månadsmagasin, underkastade de tillgängliga begynnelsekapitlen en analys, som satte honom i stånd att på pricken förutsäga hela romanens intrig, — något som förskaffade honom ett smickrande erkännande från Dickens, när denne i ett brev sade sig böjd för att tro att Poe hade övernaturliga makter i sin tjänst. Antaget att någon nu vore utrustad med Poes analytiska förmåga, skulle han inte ha ringaste utsikt att lyckas med en liknande granskning av någon conradsk romaninledning. Hos Conrad får man länge hålla till godo med att irra omkring i klärobskyren i ett horisontlöst land, där ens obestämda sensationer förefalla härledda från dead winds’ and spent waves’ riot in doubtful dreams of dreams. En god illustration till Conrads benägenhet att till stor del berätta sina historier baklänges får man i hans två tidigaste romaner. I Almayer’s Folly, den första, berättas slutet av den historia, som man får höra bör­ jan av i An Outcast of the Islands; och inom den förstnämnda romanens ram upprepas samma förfa­ ringssätt i smärre skala: man erhåller först en situa- 81 tionsbild av Almayer, när han befinner sig omedel­ bart inför slutkatastrofens utveckling, för att sedan genom ett flertal kapitel småningom göras underkun- nig om de intrasslade händelser, som fört fram till denna situation. I de öppenhjärtiga företal, varmed Conrad efter Henry James’ mönster försett den sam­ lade upplagan av sina verk, meddelar han en del de­ taljer om hur han fått sina uppslag och hur de ut­ vecklats i hans fantasi. Det har ofta varit någon obe­ tydlig anekdot, några ord hörda på en sjömanslokal eller någon legend från de tropiska haven, som givit honom första impulsen. Han börjar då med den situa­ tion som själva uppslaget inbjuder till; och först sedan, under den bakåtgående analysen av hur denna situation måste ha kommit till stånd, gestaltas lång­ samt i hans fantasi den psykologiska bakgrund och det nät av konflikter, från vilka slutligen upplösningen härledes med oundviklig nödvändighet. Stundom före­ drar han likväl att berätta sin historia på ett mera rätt­ framt sätt. Uppslaget till hans omfångsrikaste roman, Nostromo, var ett obestämt rykte, som han en gång hört i Mexikobukten, om en man som under någon sydamerikansk revolution stulit en pråm, lastad med silvertackor. Denna pråm möter man inte i romanen, förrän man har ungefär fyrahundra sidor bakom sig; då har man redan hunnit bli intimt bekant med större delen av republiken Costaguanas befolkning samt framför allt med Conrads kanske mest monumentale hjälte, den store Nostromo, hamnarbetarförmannen i gruvstaden Sulaco, vars lidelse icke är kärlek, icke 6. — Bengtsson, Litteratörer och militärer. 82 vinningslystnad, icke åtrå efter avancemang, utan en­ dast ett begär att alltid vara den omutlige och till allt beredde, som envar kan lita till i ett förtvivlat våg- spel, för hans namns berömmelses skull. Även i Vic­ tory förflyter berättelsen i det stora hela i en framåt löpande ström, dock med ständiga utvikningar och bakåtsvängningar för kompletterande upplysningar ur Heysts tidigare liv; men i själva inledningstablån får man likväl hjälten presenterad •—• analogt med Al- mayer — i en situation som övergiven och drömmande ensling med sitt materiella verk i spillror bakom sig, —■ en situation vari man sedan återfinner honom först efter flera kapitel. Utom genom denna sin fallenhet för ständiga regres­ ser, gör Conrad också ofta sin framställning tung och invecklad genom att låta en historia komma till genom hopflikande av flera olika personers referat och kom­ mentarer. Han använder sig inte ofta av en roman­ författares traditionella rätt att vara allvetande be­ träffande sina handlande personer. Han föredrar att se på sina gestalter utifrån och att låta intelligenta iakttagare i deras omgivning småningom avslöja deras handlingar och karaktärer från olika synpunkter. I Lord Jim t. ex. får man först en summarisk inledande skildring av hjältens allmänna förhållanden och miljö. Därpå uppträder kapten Marlow, som är författarens språkrör i flera romaner men aldrig direkt handlande förgrundsfigur utom i de båda på självbiografisk grundval byggda berättelserna Youth och Heart of Darkness. Han antages nu berätta större delen av vad 83 därpå följer för ett klubbsällskap flera år efter de skildrade tilldragelserna. Härunder återger han ofta i direkt anföring vad han hört andra berätta, och ibland kommer man ännu en potens högre i denna mekanism av i varandra inskjutna referat. Sista delen av historien presenteras i form av brev från Marlow till författaren i London, bestående dels av Marlows allmänna kom­ mentarer och spekulationer över hjältens öde, dels en skildring av sluthändelserna, i den mån dessa kunnat rekonstrueras genom upplysningar från Jims älskade, från hans malajiske tjänare samt från den metafysiske fjärilssamlaren Stein. Därefter avslutas romanen med författarens egen korta epilog: —■ ”Och sålunda för­ svinner han från skådeplatsen, i ovisshet och skym­ ning, sluten, outrannsaklig och högst romantisk . . .” En sådan framställningsmetod har sina givna nack­ delar: den sätter läsarens tålamod på svårt prov och tillmötesgår sällan hans primära krav på överskådlig­ het och klarhet. Men givetvis har den från Conrads synpunkt ännu större fördelar; och slutresultatet av hela detta i början förvirrande berättelsekomplex i Lord Jim blir en märkvärdigt skarpt markerad, homo­ gen och betydelsemättad vision av den isolerade centralfiguren. Allt i romanen utgår från honom och återkastas som reflekterat ljus mot honom: från det ögonblick han som en obskyr styrman lockas att lämna det till synes till hopplös undergång vigda pilgrims- fartygets däck, är det som om han ensam ginge fram längs en halvbelyst gång mellan grupper av undrande gestalter, efter hand förstorad bland skuggorna, — 84 intill dess han till sist med hamletsk statur når fram till Doramins tronstol, när ödet äntligen beviljat honom möjligheten till det avgörande karaktärsprovet. Och Conrad har med sina omständliga metoder på ett utomordentligt sätt gjort läsaren mottaglig för de tragiska känslorna av medlidande, fruktan och säll­ sam triumf, när Doramin fyrar av sin flintlåspistol mot hans bröst och det därpå meddelas att ”de försam­ lade sade, att när den vite hövdingen träffats av kulan, kastade han en sista stolt och oförfärad blick över ska­ rorna på båda sidor och föll därpå framstupa, stum, med handen över läpparna”. I Chance är Conrads sätt att berätta ännu mer in­ vecklat. Halva romanen återgives av Marlow direkt; andra hälften får man reda på av styrmannen Powell via Marlow; båda dessa återge i sin tur andra sages- män, och de vanliga regresserna förekomma talrikt. Man har hunnit igenom halva romanen, innan någon direkt händelseutveckling börjar bli märkbar. Inte desto mindre är detta ett av Conrads mera populära verk. I sitt företal till den samlade upplagan talar han om, att någon kritiker påvisat möjligheten av att göra romanen ett par hundra sidor kortare, om en annan metod använts. Men Conrad har sitt svar redo: ”Jag erkänner, att jag inte fullt förstår innebörden av en sådan anmärkning och inte heller nyttan av densamma. Utan tvivel skulle det varit möjligt att genom använ­ dandet av en annan metod och mycken omsorg få plats till hela denna historia på ett cigarrettpapper; ja, mänsklighetens hela historia skulle kunna få rum där, 85 om den såges från tillräckligt avstånd. Alla män­ niskors öde på denna jord sedan tidernas början kunde sammanfattas i en enda fras av oändligt inne­ håll: —- ‘De hava fötts, de hava lidit, de hava dött.’ Och ändå är det ett storslaget epos. Men i de minu­ tiösa skildringar av män och kvinnor, som det blivit min livslott att återge, är jag icke i stånd till ett så summariskt betraktelsesätt.” Hos Conrad förbli alltid karaktärerna och själskon- flikterna huvudsaken; intresset för själva den yttre händelseutvecklingen som sådan är underordnat. Det är sant, att när Conrad äntligen fått sina oändliga premisser färdiga, leder han ofta i verkens senare del berättelsen framåt med en kraft och fart, som ibland — t. ex. i Lord Jim och Victory —• kan stegras till ett andlöst tempo. Men man har likväl aldrig känslan av att något föregående endast är avsett som ett medel för ernåendet av en sluteffekt, lika litet som man någonsin ertappar honom beväpnad med en symbo­ listisk trollstav av den enklare sorten. Varje episod i hans berättelser har egen betydelse och är ett själv­ ändamål, på samma gång som den konstnärligt och psykologiskt ingår som moment i den högre enheten. Han sysslar inte med några andra problem än de största, äldsta och aldrig slutgiltigt besvarade. Han arbetar alltid i kosmisk skala; livet som totalitet är hans studium; problemet om konsten att sluta stycken har han för sin del löst på samma sätt, som litteratu­ rens störste alltid gjort: det finns intet annat slut än livets slut. Alla doktriner, formler och dagsproblem 86 tona bort i den oändliga ödesmonotonin. Han kan inte ventilera förslag till äktenskapsetik eller till upplys­ ningsverksamhet bland vildar och sjömän, lika litet som t. ex. Flaubert kunde tänkas som författare till en traktat om allmän rösträtt. Han glömmer aldrig ett ögonblick, att — som en irländare en gång formu­ lerade det — vi endast leva en kort tid och är o döda mycket länge. Conrad kan kallas fatalist och pessi­ mist; men den konstnärliga optimism, som endast kan vidmakthållas genom att på strutsmaner gömma huvu­ det för det enkla slutfaktum, är förmodligen sällan mycket värd. Varje konstnärlig framställning av ett människoöde, som vill ge sig sken av att vara nådd fram till ett slutresultat i och med att hjälten hamnar i en världsåskådning, ett äktenskap eller ett socialt maskineri, måste alltid i viss mån bli skev och osann. Conrads hjältar dö, —• som Shakespeares och de is­ ländska sagornas. Och de dö inte som martyrer för någon formulerbar idé; deras öde bevisar ingenting och vederlägger ingenting; allt förblir ett sublimt mysterium och en öppen fråga. Det berättas, att en vän till den franske astronomen Arago en gång lyckades förmå denne att läsa igenom Racines Phèdre. Den frejdade forskaren uppenbarade sig efter avslutad lektyr med ett förbryllat ansikte och en förargad fråga: ”Mycket bra; men vad vill nu egentligen denne herre bevisa med allt detta?” Lä­ sare av Aragos typ måste gripas av indignation och förtvivlan inför slutet på de flesta av Conrads verk. När Almayer till sist ligger död i sitt ruinerade fak- 87 tori, knäckt av opium, förföljelser och svikna hopp, komma hans båda arabiska handelsrivaler Abdulla och Reschid upp och betrakta kallt sin fiendes lugna anlete. — ”Och när de gingo bort genom massan, som vek undan framför dem, hördes fallet av de tummade kulorna i Abdullas radband, under det han i en hög­ tidlig viskning fromt frammumlade namnet Allah! Den Förlåtande! Den Miskundsamme!” I sista scenen i Victory tar den stillsamme kapten Davidson, efter det han inför guvernören avgivit sitt officiella vittnesmål om de blodiga sluthändelserna på Heysts ö, fram sin näsduk och torkar svetten från pannan. —■ ”Därefter, ers excellens, seglade jag bort. Där fanns ingenting att göra.” —■ ”Tydligen inte”, instämde excellensen. Försjunken i tankar tycktes Da­ vidson överväga saken ännu en gång, och mumlade därpå med en ton av sorgset jämnmod: — ”Ingenting alls!” Conrad är tragiker helt igenom. Det är ett av grund­ elementen i den starka förtrollning han utövar, att det, som man i brist på bättre termer måste kalla det ro­ mantiska, hos honom är så intimt och organiskt förenat med det tragiska. På grund av denna sin kvalitet har han små utsikter att någonsin bli populär i vidare kret­ sar, där man inte senterar det tragiska såsom i hög grad skiljaktigt från det enbart sorgliga och nedslå­ ende. Conrad efterlämnar inte något deprimerande in­ tryck. Hans hjältar gå under; men de segra i själva sin undergång, som de stora tragediernas karaktärer alltid göra; de hava ”mastered their fate”. Deras bort- 88 gång blir en försoning, — alls inte i moralisk-juridisk betydelse enligt schemat skuld och straff, utan en försoning mellan deras vilja och ödet själv. De nå triumfen och harmonin trots allt. Undslippandet till en harmlös idyllisk ålderdom skulle inte förefalla oss innebära någon välgärning för Heyst eller Jim, lika litet som vi skulle bli väl till freds vid tanken på Hamlet i långrock och tofflor, gungande barnbarn, — eller Othello stapplande vithårig över piazzan för att lyfta sin pension. "Vi drivas till att utropa”, säger A. C. Bradley i sin bok om den shakespeareska tragedin, och hans ord äga, låt vara i annan skala, en tillämplighet även på Conrads gestalter, ”att dessa mäktiga och överlägsna andar som förgås äro alltför stora för det lilla utrymme i vilket de rört sig, samt att de försvinna icke till förintelse utan till frihet; och på något sätt bäres den övertygelsen till oss, att all denna pina och hemsökelse måste räknas som ett intet gentemot den heroism och kärlek, som manifesteras i densamma, och som kommer våra hjärtan att skälva.” CONRADS LIFE AND LETTERS I två tilltalande och till storleken aktningsvärda volymer, sammanlagt rymmande något över sjuhundra sidor mestadels ganska tätt tryck, har G. Jean-Aubry åstadkommit ett verk som sannolikt en god tid framåt kommer att förbli huvudkällan beträffande Joseph Conrads liv. Det kan sägas vara fullt i stil med Con­ rads egen position att hans biograf är en fransman som skriver på engelska; han gör detta så bra, att åt­ minstone en icke engelsk läsare svårligen kan spåra något oengelskt i hans framställningssätt. M. Jean- Aubry är, enligt ett av Conrads brev, en ”well known critic of art and letters” och är ytterligare kvalificerad för sitt biografiska värv genom att under Conrads senare år ha hört till hans närmare personliga vänner; han har översatt en del av hans verk till franska och fick sig tillägnad Conrads sista fullbordade roman, The Rover. Den levnadsteckning han åstadkom­ mit, uppenbarligen med mycken och samvetsgrann möda särskilt beträffande Conrads tidigare år, är ute­ slutande historisk, i den mån den inte är en brevsam­ ling, och är såtillvida inte någon allomfattande och idealt tillfyllestgörande biografi : någon litterär diskus­ sion av Conrads verk har inte ingått i planen, inte heller några personliga Conradreminiscenser av Aubry själv. Dylikt har, efter vad han i sitt förord meddelar, sparats till ett påtänkt framtida verk i mera person­ lig stil. Sin åstundan efter mera intima ögonblicks- porträtt måste därför den nyfikne Conradbeundraren i stället tillfredsställa med hjälp av t. ex. en sådan bok som mrs Jessie Conrads: Joseph Conrad as I knew him; eller Richard Curies utmärkta: The last twelve years of Joseph Conrad. I. Conrads liv uppdelar sig för biografen naturligt i tre perioder: de polska barndomsåren 1857—1874; därpå hans sjöliv till 1894, vari de fyra första åren, franska och med Marseille som medelpunkt, bilda en viktig underavdelning, som kom att bli mycket märk­ bar i hans alstring; slutligen hans liv som författare under de följande trettio åren till hans död den 7 augusti 1924. Få dokument av Conrads egen hand fin­ nas bevarade från de båda första perioderna; de in­ skränka sig till några brev till en polsk vän i Eng­ land från hans senare år till sjöss, och det är därför till stor del resultatet av egna biografiska forskningar av M. Aubry som framlägges i boken. Det polska avsnittet rör sig om en period av mytisk och förhistorisk karaktär, — en sparsamt belyst, spök­ lik värld, där ett antal dystra skuggor med långa in­ vecklade namn tystlåtet irra omkring: släktingar till Conrad på fädernet och mödernet av ätterna Nalecz- Korzeniowski och Bobrowski: adelsmän, litteratörer, godsägare, olyckliga patrioter; längst i bakgrunden 93 en hederslegionprydd grandonkel, som ridit bland Poniatowskis lansiärer och varit med om reträtten från Moskva. Om denne sistnämnde förnäme gamle Napoleondyrkare, Nicholas Bobrowski, har visserligen inte M. Aubry någonting att förtälja, däremot Conrad själv så mycket mera i sin självbiografiska skiss iA Personal Record: sannolikt var det från reminiscenser och känslor sammanhängande med denne som Conrad fick sitt speciella intresse för Napoleonstiden, vilket han bibehöll livet ut och varom novellerna The Duel och A Soldiers Soul vittna samt även den roman han aldrig hann fullborda, Suspense. Även Conrads far­ fader hade tjänat under kejsaren samt sedermera varit med om upproret 1831; beträffande honom har för övrigt endast funnits bevarat, att han var en tungsint och lättretlig man och att han spekulerat bort det mesta av familjeförmögenheten, två saker som kunde tänkas sammanhänga med varandra. Conrads fader bar det ovanliga förnamnet Apollo (i ett brev, där sonen nämner honom, föredrar han formen Apollo­ nius, fast han själv kan sägas ha gjort det mesta möj­ liga för att rättfärdiga ett så poetiskt fadersnamn) ; denne sysslade med Shakespeareöversättning och var inblandad i upproret 1863 samt blev efter detta depor­ terad till Volodga, dit hans hustru följde honom med sin sexårige son. Från denna exil stamma de första rader som bevarats av den blivande store författarens hand, en inskription på baksidan av ett porträtt: ”Till min kära mormor som hjälpt mig att skicka kakor till min stackars far i fängelse — polack, kato- 94 lik, adelsman. Den 6:e juli 1863. Konrad.” Den använda formeln kommer igen femtio år efteråt i ro­ manen The Arrow of Gold, där den gravitetiske lycko­ riddaren mr Blunt presenterar sig själv såsom "Amé- ricain, catholique et gentilhomme”. Upproret och dess följder utplånade på ett undan­ tag när familjen Nalecz-Korzeniowski från jordens yta: en av Conrads farbröder sköts, en annan dog i Sibirien, och hans föräldrar, som fått återvända från Volodga, avledo inom kort, brutna av exilens sträng­ het. Den unge Teodor Joseph, ensam överlevande, togs om hand av en morbroder, Thaddeus Bobrowski, som blev hans förmyndare och som under hans följande vandringsår kom att utgöra den så gott som enda kvar- levande förbindelselänken med fosterlandet. I Conrads litterära verk har inte denna hans ung­ doms polska miljö lämnat nämnvärda direkta spår. Man kan peka på hans Napoleonsintresse; på ämnet till en novell — Prince Roman; på ett i hans mera personliga artiklar här och var framträdande kraftigt hat till Ryssland och Tyskland (ett hat som inte färgat av sig på individuella ryssar och tyskar i den mån sådana figurera i hans verk) : detta är ungefär allt som direkt kan spåras. En annan sak är problemet, i vad mån hela den mörka och tragiska grundstämning­ en, som så starkt ingår i totalintrycket av hans verk, kunde tänkas sammanhänga med de polska barndoms- intrycken och med de hopplösa patrioternas filosofi. Själv uppmuntrade han inte kritiska funderingar över dylikt. Han bevarade alltid en intensiv känsla för Po- 95 len, ofta märkbar i breven och i offentliga uttalanden under världskriget; å andra sidan avskydde han att höra talas om att i hans skrifter något specifikt sla­ viskt inslag skulle kunna spåras. När H. N. Mencken, den amerikanske kritikern, under ett av hans sista år publicerat en god och ytterst uppskattande längre analys av hans verk, personlighet och livsfilosofi samt därvid också råkat komma in på kapitlet om hans slaviska arv, avhölls inte Conrad av all panegyriken från att i ett kommenterande brev till en vän beteckna Menckens dithörande spekulationer som ”mere parrot talk”. Såsom polsk aristokrat ansåg han sig ha grun­ dade anspråk på att betraktas som västeuropé, och därmed får väl i någon mån det faktum anses sam­ manhänga, att under det han för övrigt behärskade och förstod snart sagt alla möjliga språk och litteraturer, var han i sina brev mer än en gång noggrann med att understryka dels sin fullkomliga okunnighet i ryska, omfattande till och med det ryska alfabetet, dels att en såda typisk representant för det slaviska som Dostojevski för honom var en obegriplig och motbju­ dande hysteriker. Den ende ryske författare han satte stort värde på var Turgenj ev. Anledningen till att den sextonårige polske skol­ ynglingen plötsligt greps av åtrån att bli sjöman, och detta med sådan styrka att han lyckades genomföra sin åstundan trots alla kvarlevande släktingars för­ skräckelse och indignation, förblev alltid för Conrad själv oförklarlig; förhållandet tedde sig för honom som ett oreducerbart psykologiskt mysterium. Hans 96 biograf anför ett par saker, bland annat ett citat frän ett par kasserade manuskriptblad hörande till The Arrow of Gold, som skulle kunna tyda på att en olyck­ lig förälskelse spelat en viss roll därvidlag. Hans ovilja att leva som rysk undersåte kan också ha bi­ dragit: redan tidigt hade hans förmyndare sökt få honom naturaliserad i Österrike men misslyckats. Dy­ likt kan förklara hans längtan bort från Polen, men den särskilda dragningen till sjön förblir under alla omständigheter något högst märkvärdigt. Under alla sina sjöfarande år mötte han aldrig någon landsman bland sjöfolk, meddelar han i A Personal Record; endast en gång hörde han rykten om en sådan. Marseilleepisoden, som räckte i ungefär fyra år, är det kanske mest strikt romantiska skedet i Conrads liv; det är också ett skede som i rikt mått senare ut­ nyttjades av honom såsom författare. Försedd med pengar av sin onkel i Ukrajna, levde han till en bör­ jan bohemliv på artistkaféer och deltog därpå som matros och steward på franska skepp i ett par resor till Västindien. Efter att ha återvänt till Marseille, blev han via franska legitimistkretsar engagerad i att sjövägen smuggla vapen och ammunition till Don Carlos, som satt i gång ett tronkrävarkrig i norra Spanien. Biografen trevar sig beträffande allt detta fram bland otillräckliga källor och förvirrade data: Conrads egna senare uppgifter bidraga inte alltid till att reda upp problemen, emedan han inte hade mycket sinne för kronologisk exakthet (han gjorde aldrig under hela sitt liv, på ett kort undantag när, några 97 anteckningar beträffande sina upplevelser), och hans korrespondens med morbrodern har gått förlorad. Några av dennes svarsbrev ha emellertid bevarats, och en del andra upplysningar har Aubry tålmodigt letat fram ur officiella källor — besättningslistor, listor över ankomna skepp o. d. Trots hans ansträngningar har carlistäventyret förblivit svept i mystik, men han har kommit till den övertygelsen att det mesta av vad Conrad själv i konstnärligt omstöpt form berättat om den tiden (i The Arrow of Gold och i kapitlet om ”Tremolino” i Mirror of the Sea) har ett starkt verk­ lighetsunderlag och i väsentliga drag är upplevat. Den mystiska och förtrollande Rita i det förstnämnda verket har inte kunnat identifieras; däremot har mrs Blunt med oförändrat namn upptäckts i Judith Gau­ tiers memoarer, och pistolduellen mellan Conrad och mrs Blunts excentriske son har verkligen ägt rum, i februari 1878, varvid Conrad fick en kula genom krop­ pen och onkel Thaddeus i panik anlände från Ukrajna. Sin från litterär synpunkt fruktbaraste bekantskap gjorde Conrad under denna tid i den korsikanske styr­ mannen Dominic Cervoni, hans kamrat under carlist­ äventyret, — en person som återfunnits i arkiven och som inte endast i omaskerad skepnad förekommer i de två nämnda verken utan dessutom dels stått modell till Conrads största figur i hans yppersta verk, Nostromo i romanen med samma namn, dels märkbart influerat teckningen av sådana gestalter som Peyrol i The Rover och Attilio i Suspense. Under ett av be­ söken i Västindien stötte Conrad på den anekdot som 7. — Bengtsson, Litteratörer och militärer. 98 senare kom att ge uppslaget till Nostromo; han upp­ fångade där också en skymt av två säregna individer, vilka i tidens fullbordan fyrtio år efteråt skulle komma att utformas till de båda superba skurkarna i romanen Victory, — den skranglige mr Jones och dennes egen­ domlige sekreterare, Ricardo, som var så talangfull med sin slidkniv; därom berättar han själv i företalet till denna roman. Vid tjuguett års ålder börjar han sin förbindelse med England. Och först då, märkvärdigt nog, även med engelska språket; tidigare hade han därav inte kunnat ett ord, medan däremot franskan varit honom förtrogen alltifrån barndomen. Det är ett egendomligt förhållande, att under det han livet igenom talade franska fullständigt som en infödd, med en liten sydfransk nyans i vissa ord såsom enda märkbara säregenhet, förblev hans engelska uttal ständigt be­ häftat med en markerad brytning (inte specifikt polsk, säger hans biograf, utan snarast en mycket stark fransk accent), trots hans i skrift ständigt ådagalagda snart sagt obegränsade virtuositet i att handhava detta språk. Sina första praktiska språkövningar fick han under en tids kustfart på engelska nordsjökusten. Redan efter två år var han i stånd att avlägga styr- mansexamen; kapten blev han sex år senare. I septem­ ber 1881 kom han som andre styrman med på den resa, som han en gång skulle föreviga i den ojämför­ liga berättelsen Youth, — på barken Palestine av London, destinerad till Bangkok med kol av sin be- fraktare, men av ödet destinerad att efter ett år av 99 strapatser och envisa motigheter brinnande övergivas av sin besättning någonstans utanför Javas kust. I berättelsen är skeppets namn Judea, men eljest synes allt det rent materiella i densamma vara faktiskt; till och med kaptenens namn har Conrad bibehållit oför­ ändrat. Över skildringen av denna resa, vars sensa­ tioner i och för sig på intet sätt höjde sig över vad som tusentals gånger skett och återgivits, ha tack vare Conrads magi bretts en glans och en verklighetsinten- sitet som över få andra. Därmed började hans världsvandrarår på allvar, och ett par år senare gjorde han ombord på skeppet Narcissus den resa från Bombay runt Godahopps- udden till Dunquerque, som en gång skulle resultera i ett annat av hans mästerverk: The Nigger of the Narcissus. Även här följer Conrad verkligheten rätt noggrant beträffande själva stommen av skildrade till­ dragelser, såsom hans egna muntliga upplysningar, meddelade i biografin, ge vid handen; de flesta av berättelsens figurer ha haft förebilder, även den mag­ nifike Singleton, som i verklighetens skuggtillvaro bar namnet Sullivan. I berättelser av denna art — Youth, The Nigger, The Shadow Line, i viss mån också Heart of Darkness — har Conrad skapat en ny genre, — en sorts lyriskt-realistiska prosapoem med självbiogra­ fisk kärna och kortast möjliga omfång, fria från ar­ rangerat händelseförlopp och från vanlig litterär spän­ ning, burna av vision och förtätad lyrisk känsla och vällande fram ur ett tillstånd av meditativt tillhaka- skådande med grav och balanserad kadens. 100 Conrads upplevelser i ostindiska farvatten ägde rum under åren 1887—1888; därav falla endast fyra månader speciellt på den malajiska arkipelagen, — en förvånansvärt kort tid när man tänker på vilket betydande utrymme denna miljö intar i hans produk­ tion. Under dessa månader var han styrman på en liten ångare som ägdes av en arab och som gick i småhandel bland öarna. Det var härunder han träffade Almayer i ett litet faktori på Borneos östkust; om denna betydelsefulla tilldragelse har han själv be­ rättat i A Personal Record. Hur pass viktigt detta möte kom att bli för honom, omtalar han också där: ”Om jag inte råkat bli tämligen väl bekant med Al­ mayer, är det nästan säkert att jag aldrig skulle kom­ mit att lämna efter mig en enda rad i tryck.” Exakt vad det kan ha varit hos denne avsigkomne holländare av halvkast som väckte Conrads litterära imagination till liv, förblir i viss mån hemlighetsfullt; han antyder att han i honom fann förmågan att drömma stora drömmar parad på ett särskilt renodlat och patetiskt sätt med den mest fullkomliga oförmåga att realisera ens det minsta grand av dem. Två år efter detta möte påbörjade han Almayer s Folly på ett resanderum i London; i sin självbiografiska skiss har han meddelat huru sedan de första kapitlen, långsamt förökade, i manuskript följde honom på flera års irrfärder, till Australien, Kongo och Ukrajna, och hur han ombord på ett vintrigt fartyg i Rouens hamn satt och arbetade med början på dess tionde kapitel och kände sig över- skyggad av ställets mäktiga genius, Flaubert, — ”the 101 kind Norman giant with enormous moustaches and a thundering voice, the last of the Romantics”, som han kallar honom. Besöket i Kongo, där Conrad höll på att förlora Almayer vid en färd utför några forsar, blev hans sista större äventyr såsom världsvandrare; av en klimatfeber som han ådrog sig där påfrestades hans konstitution avsevärt, vilket bidrog till att han några år senare kom att sluta upp med sitt sjöfarande liv. Det synes ha varit ren äventyrslystnad som lockade honom till Kongo, ett land med få andra lockelser: som pojke hemma i Polen hade han en gång under drömmar över en atlas satt fingret mitt i den största vita fläcken på Afrikas karta och lovat sig själv att som vuxen göra en visit där. Han erhöll anställning som andre officer på en liten belgisk ångare på Kongo- floden och företog på denna den resa in till mörkrens hjärta som han konstnärligt transponerat i Heart oj Darkness, den mest intensiva och fascinerande av alla hans kortare berättelser. Det var under denna resa som han för en gångs skull gjorde några uppteck­ ningar; dessa, avfattade i lakonisk dagboksform, ha efter hans död hittats i hans gömmor och publicerats som appendix till en volym Last Essays. Kongo var på den tiden (och är kanske ännu) en av jordklotets ruskigaste vrår; och de känslor av förakt och väm­ jelse, som dess förhållanden och dess civilisations- pioniärer väckte hos honom, komma till synes redan i dagboken för att senare i Heart of Darkness förtätas till en vision av sällsam glans. Här som annars i hans 102 berättelser med utgångspunkt från egna upplevelser är verklighetsunderlaget starkt och sträcker sig ibland ända till smådetaljer: hans biograf har genom trägna studier bland belgiska publikationer och officiella aktstycken lyckats identifiera en hel del av berättelsens figurer. Den man, vars ledigblivna plats Conrad till­ trädde på flodångaren och genom vars revben gräset växte så yppigt, när han fann hans lämningar i den negerby där han fått ett spjut genom kroppen under ett bråk med en hövding om ett par kycklingar, näm- nes i berättelsen som en dansk vid namn Fresleven; Aubry har lyckats leta upp en viss Freiesleben på vilken det hela passar in. De två ledande herrarna vid Stanley Pool, kommissionären och hans äldre släk­ ting, visa sig ha burit namnet Delcommune, — den sistnämnde av dem en i Kongos annaler ej okänd forskningsresande, efter vad det förefaller, ehuru nu­ mera en större yttervärlds kännedom om honom torde inskränka sig till den conradska frasen att han ”carried his fat paunch with ostentation upon his short legs”. Till och med den tragiske och förskräck­ lige Kurtz, som fysiskt och moraliskt trängt djupast in bland mörkren, har återfunnits i form av en agent vid Stanley Falls vid namn Klein. Sådana identifie­ ringar äro naturligtvis övervägande betydelselösa kuriositeter: Conrads gestalter förbli fullt ut hans egna, oberoende av livets bleka förebilder; likväl ha de sitt intresse genom att visa att hans gestaltskapande fantasi gärna började sitt arbete från någon faktisk utgångspunkt. 103 Efter Kongoepisoden företog han ännu ett antal långresor; men samtidigt med att hans hälsa alltmer ingav honom oro, började nu Almayer lida mot sin fullbordan. En vacker dag fann han sig vara författare, och av en klarsynt kritisk vän övertalades han att fort­ sätta på den inslagna vägen. Under de återstående trettio åren, från 1894 till hans död, förlöpte hans liv vid skrivbordet. Ännu när han redan hade tre publicerade verk bakom sig, gjorde han ett allvarligt försök att återvända till sjön, misströstande om att kunna försörja sig med sin penna; men något kom­ mando stod nu inte längre att få, kanske emedan rederierna skyggade för en så litterär kapten; och med eller mot sin vilja fann han sig hänvisad till att för framtiden navigera uteslutande bland minnen och vi­ sioner och att bringa det ena svårmanövrerade litte­ rära verket efter det andra i hamn, även däri fullt ut dokumenterande sig såsom Master Mariner. Hans biografi rörande hans litterära skede, sådan den pre­ senteras i Aubrys verk, består bortsett från några korta orienterande översikter uteslutande av hans brev. IL Conrad korresponderade på tre språk — engelska, franska och polska. De brev, som M. Aubry offentlig­ gjort i sin biografi, utgöra ett urval ur den engelska delen, vilken naturligt nog var den vida övervägande; ett antal polska meddelar han i översättning. De franska breven, rätt många till antalet och enligt 104 Aubry ofta av stort intresse, skola senare publiceras i en särskild volym för fransk publik. Sammanlagt fylla de här meddelade breven närmare tre fjärde­ delar av hela verket; ordnade i trenne kapitel, vilka var för sig inledas med en kort översikt, bilda de ett fortlöpande ackompanjemang till Conrads författar- bana alltifrån de dagar då Almayer just fullbordats. Bland adressaterna figurera i stor utsträckning en mängd berömdheter bland hans litterära vänner: Galsworthy, Cunninghame Graham, H. G. Wells, Ar­ nold Bennett, Edmund Gosse, Sidney Colvin; även Henry James, som Conrad särskilt värderade och räk­ nade bland sina mästare, är med ett par gånger. De förtroligaste korrespondenterna äro de båda först nämnda samt dessutom — och kanske i främsta rum­ met — Edward Garnett, den kritiker som upptäckte Conrad genom att som litterär rådgivare hos förläg- garfirman Fisher Unwin råka ut för manuskriptet till Almayer och ivrigt yrka på dess antagande: sedan han i samband därmed blivit personligt bekant med Conrad, förblev han dennes oftast anlitade förtrogne i litterära ting. De samlade breven till Garnett ha se­ nare utgivits av denne; endast ett mindre antal av dem har kommit med här. Breven till R. B. Cunninghame Graham äro talrika och ofta särskilt intressanta. Denne mångsidige man —■ världsvandrare, essayist, historiker, reseskildrare, social idealist, naturfolksälskare, parlamentsledamot m. m. — blev tidigt bekant med Conrad genom att en gång råka läsa en novell av honom, An Outpost of 105 Progress, och omedelbart förtjust tillskriva honom med anhållan om närmare bekantskap ; nära förbunden med honom alltsedan, kom han att överleva sin vän, ehuru något äldre till åren, och har bringat hans minne en vacker hyllning i den inledning han skrivit till Con­ rads sista, postumt utkomna novellsamling, Tales of Hearsay. Talrika äro också breven till Galsworthy, vilken var en av Conrads närmaste vänner och hans tidigaste bekantskap bland litterärt folk: med honom blev han bekant redan under ett av de sista åren av sin sjötid, vid ett tillfälle då Galsworthy såsom lust­ resande Oxfordstudent vände hem från en tur till Australien på ett fartyg där Conrad var förste styr­ man. Gentemot dessa båda är Conrad mest oförbehåll­ sam och avhandlar i sina brev till dem litet av varje, familj eangelägenheter, gikt och finanser, stundom med Cunninghame Graham till och med politik och all­ män världsåskådning; men naturligtvis först och sist litteratur, det ömsesidigt viktigaste ämnet, varvid hans uttryck av hjärtlig glädje över vännernas verk och över den uppmuntran de skänka honom, när de gilla hans egna, omväxlar med hans mörka kommentarer och hopplösa stönanden över det arbete han själv för ögonblicket har för händer. Galsworthys produktion och litterära framtid låg honom särskilt om hjärtat; gentemot honom kände han sig tydligen i någon mån såsom litterär handledare. Han är ivrig att egga och uppmuntra honom under den första tiden, diskuterar hans figurer och händelseförlopp i detalj och föreslår någon gång förbättringar i kompositionen; en gång 106 kan han inte låta bli att skaka på huvudet inför en nyutkommen roman av honom och att varna honom för att förläsa sig på Tolstoj; han yppar därvid den farhågan, att Galsworthy så småningom kan riskera att glida bort från den rena litteraturens sfärer till moralistens och folkuppfostrarens, därest han inte ser upp i tid. Någon frändskap mellan dessa båda såsom författare existerar givetvis alls inte. ”Jag, som i det skrivna ordet aldrig sökt något annat än en form för det sköna” — med denna paren­ tetiska deklaration på ett ställe i företalet till A Per­ sonal Record rangerar Conrad in sig bland de rena och oblandade konstnärerna, bland dem vilkas strä­ van och verk icke grumlats av några tendenser eller biavsikter; och självfallet avspeglas denna hans in­ ställning även i hans val och värdesättning av favorit­ författare. Utom Turgenjev och Henry James, redan nämnda, prisar han bland de moderna sådana män som Daudet, Maupassant, Anatole France, W. H. Hud­ son. Utopister och människoförbättrare hatade han, därest inte personliga förmildrande omständigheter förelågo, och ansåg dem såsom andliga krymplingar och charlataner eller i bästa fall såsom ”sincere but dangerous lunatics”. Män som Bernard Shaw och H. G. Wells synas inte såsom författare ha hört till de tilltalande för honom: han karakteriserar dem på ett ställe såsom gentlemän nitiskt sysselsatta med att under muntert glam gräva personlighetens grav. En gång, på tal om dramatik, nämner han med uttryck av bittert hån två samtida som i sin produktion av 107 olika anledningar gjort ett särskilt ogynnsamt intryck på honom: d’Annunzio och Maeterlinck; vartill han fogar Ibsen med den anmärkningen att han helst vill avstå frän att säga vad han tänker om honom. Men detta är ett enstaka fall; han var mera böjd för att uppehålla sig vid dem som voro värda pris än vid dem han övervägande hade klander för: mer än gång cite­ rar han i sina litterära essayer i Notes on Life and Letters med instämmande Anatole Frances sats, att den sanna litteraturkritiken består i en redogörelse för själens äventyr bland mästerverk. Den mästare han sannolikt hyste den största venerationen för, Flaubert, nämner han sällan i sina brev, sällan också eljest, — så gott som endast på det redan omnämnda stället i början av A Personal Record, där han bland annat omtalar hur han som styrman satt försjunken i medita­ tioner över Almayer på samma kafé i Rouen där Charles Bovary med gemål superat efter operan. Karakteristiskt börjar han ett brev till Galsworthy, när dennes roman The Patrician utkommit, med att säga: ”Naturligtvis är detta inte ren estetik; men det är bland romaner endast Salammbô.” Någon fransk kritiker, personligen bekant med honom, upplyste i en artikel vid hans död, att Conrad praktiskt taget kunde L‘Éducation Sentimentale utantill. Småsaker som dessa samt dessutom och framför allt en hel del likheter i åskådning och temperament mellan dem båda komma en att sörja över att han aldrig skrev något om Flau­ bert; men kanske framstod denne för honom så själv- 108 klar och avslutad, att kommentarer skulle tett sig som en överflödighet och en impertinens. Det intressantaste i Conrads brev består i vad han meddelar angående sina egna verk och deras tillbli­ velse; i så gott som varje brev har han något att nämna om den sak han för ögonblicket har för hän­ der. Det är sällan med någon ton av glädje eller till­ försikt han avhandlar detta ämne; tvärtom ha väl relativt få människor i högre grad än han marterats av sitt kall och sin genius. Obegränsad ambition, de högsta konstnärliga krav på sig själv, fullkomlig oför­ måga till någon kompromiss innan det bästa möjliga resultat nåtts, ett långsamt, mödosamt trevande i halv­ mörker innan det harmoniska uttrycket, den rätta över­ gången, den exakta psykologiska nyansen till sist för­ verkligats: allt detta — vilket medförde en för honom själv ständigt ytterst irriterande långsamhet i hans produktion, åtföljd av perioder av fullkomlig sterili­ tet — resulterar vid så gott som varje verk i uttryck av den svartaste förtvivlan, av hopplöshet, dödstrött- het och självförakt, och tonar som en utomordentligt dyster litania längs hela räckan av hans tidigare verk ända fram till Chance, för att först under hans sista år i någon mån mildras. I fråga om dylika utbrott av klagan över hans om en galärslavs dagsverke påmin­ nande författarmöda ligger en parallell mellan hans brev och Flauberts nära till hands; men Flauberts verop och förbannelser äro såtillvida av en mildare art, som i hans fall inte några finansiella bekymmer funnos för att lägga last på bördan, under det att 109 Conrad, ensamt hänvisad till sin penna samt med familj att försörja, under större delen av sin bana hade sådana till trogen uppvaktning som ett sällskap ut­ hålliga furier bakom sin rygg. Han vet aldrig av vila utan måste efter fullbordandet av en sak omedelbart ge sig i lag med nästa, — byta ut ett större helvete mot ett något mindre, som han en gång uttrycker det vid övergången från Under Western Eyes till A Smile of Fortune. Han är tvungen att sälja nyss påbörjade romaner till månadsmagasin för följetongspublicering och har därpa att manad efter månad leverera sina tjugutusen ord antingen han kan eller ej. Ständigt hemsökes han härunder av giktanfall, vilka slå honom till marken som krympling och försätta honom i sista stadiet av utmattning. Hans förtroliga nödrop och lamentationer, vilka sällan ha något av hysteri eller romantiserande överdrift i tonfallet, äro ofta av en skakande intensitet i sin behärskade saklighet. Å andra sidan har han ett rikt förråd av lyckliga illustrationer till hands för att åskådliggöra sina tillstånd. Han liknar sig vid en ekorre i en bur, idogt löpande runt i sitt hjul utan att någonsin komma någon vart; jämför sig med en utsliten åkarkamp, som endast då och då för en kort stund kan prestera en konvulsivisk galopp; prisar Sisyfus lycklig, som åtminstone då och då fick sitt stenblock upp på krönet, låt vara att det strax rullade ner igen, under det han själv känner sig vältra runt ett block som förblir på stället och endast för varje varv sjunker djupare i dy. En gång travesterar han med en humor av brutnaste slag en sats ur Sa- 110 lammbô, tagen frân skildringen av Mathos gatlopp: Et le misérable écrivait toujours. Efter hand som hans romanidéer tilltaga i storhet och djup, tilltaga också frambringandets smärtor. The Nigger synes vara så gott som den enda bland hans längre saker som han lyckas åstadkomma i ett obrutet förtröstansfullt tillstånd, fri från gnagande känslor av kritisk skepsis: när han talar om den, ha hans ord en underton av förvissning om att vad han här håller på att åstadkomma verkligen för en gångs skull är något att vara stolt över; men en sådan stämning hör hos honom till de sällsynta undantagen. Under kampen med Lord Jim vacklar han längs sammanbrottets rand och åstadkommer månad efter månad sitt pensum i en särdeles tröstlös stämning, förtvivlad bland annat Över att befinna sig längre från slutet ju längre han håller på; ty denna berättelse, som han ursprungligen tänkt sig som en novell, växte under hans händer till en jätteroman, som hotade att aldrig vilja taga något slut. En enstaka gång ger han uttryck åt en känsla av entusiasm: ”Jag är sjuk, gammal och skuldsatt; men på sista tiden har jag märkt att jag fortfarande kan skriva. Det kommer, det kommer —• och jag är ung, frisk och rik.” Ibland får han ge upp det hela och gå till sängs för en tid; men hans imagination, som aldrig sover, driver honom inom kort upp till för­ nyad kamp med det motspänstiga materialet; och slut­ ligen, ett år senare än han tänkt sig, kan han med en ton av trött triumf meddela att verket nu är fullbordat efter en sista ursinnig dust vid skrivbordet som varat Ill tjuguen timmar i sträck. En tid därefter instämmer han fogligt i sin vän Garnetts kritiska betraktelser över romanen i fråga och uttalar med jämnmod den åsikten, att den nog, beroende på otillräcklig talang hos sin författare, är i väsentliga stycken misslyckad: han hade varit sataniskt högmodig i sitt uppsåt och försökt skapa en levande värld och få ting och gestalter att lysa, men sannolikt endast lyckats åstadkomma en död klump lera. Lord Jim är väl den bland hans böc­ ker som efter hand blivit mest läst och mest allmänt beundrad, fast den vid det första offentliggörandet inte väckte någon nämnvärd uppmärksamhet. Ett par år efter dess fullbordan är han färdig för ett annat stort äventyr och ger sig i kast med Nostromo, ett ännu mäktigare, fast för många läsare mera svår­ genomträngligt verk, — ett epos av sådan soliditet och stor rymd, sådan genomförd plastisk utformning i sitt gestaltvimmel och sådan aldrig grumlad glans i färgen, att där bredvid till och med Lord Jim och The Nigger träda i skuggan. Nostromo var på vippen att ta livet av honom. I sin självbiografiska skiss har han gett en antydan om hur han under två års tid förekom som en sömngångare i sin omgivnings värld, helt absorberad av ansträngningen att finna sig till rätta bland de ständigt fördjupade labyrinterna av republiken Costaguanas fruktansvärda trassel, och hur detta företag tedde sig för honom liksom den ständiga ödsliga påfrestningen vid en vinterlig dubblering av Kap Horn västvart, — som ett arbete utfört inte för någon möjlig adekvat löns skull utan ”for the mere 112 winning of a longitude”. Av breven kan man närmare se hur illa medfaren han kände sig av denna lång­ variga gastkramning. ”Jag, min käre Wells”, heter det i slutet av ett brev fyllt av vänliga gratulationer över någonting denne givit ut, ”befinner mig nu vid den fullkomliga förryckthetens gräns av ängslan och grubbel över mitt verk” —• och samtidigt meddelar han Galsworthy : ”... j ag hör ingenting utifrån, tän­ ker ingenting, reflekterar inte över något: jag avskär mig helt och hållet från allt — och med allt detta är jag just nätt och jämnt i stånd att fortsätta att gå framåt, eller rättare att plumsa framåt, från den ena eländiga historian till den andra, ständigt djupare i smörjan”. Fullkomligt förbrukad och dessutom mot slutet ansatt av sömnlöshet, tvivlade han på att han skulle överleva romanens fullbordande. Vid ett långt svimningsanfall, som kommit över honom vid skriv­ bordet, måste han efter ett blekt tillkvicknande skakas tillbaka till livet genom att i en skyndsamt anskaffad automobil åkas omkring på landsbygden; varpå han på kvällen, något uppfriskad av detta, efter att ha stannat hos en vän stängde in sig i ett gästrum i säll­ skap med skrivsaker och fyra stearinljus samt där frampå morgonsidan skrev ned de sista satserna av detta magnifika verk. Oftast och utförligast får man i breven höra omtalas The Rescue, som han vid trettionio års ålder påbörjade såsom den tredje i ordningen av sina romaner för att slutligen fullborda vid fyllda sextioett. Hans brev från den tid, då han med ungefär halva romanen 113 skriven inte trots de mest krampaktiga ansträngningar förmådde föra den vidare, rymma hans mest tragiskt färgade betraktelser och självanalyser; likväl bibe­ hålla dessa, mitt i allt elände, ständigt i så oför­ minskad grad det specifikt conradska tonfallet av tankfull, noga övervägd exakthet och ha fortfarande sina uttryck och bilder formade med sådan artistiskt anstruken pregnans, att läsningen av dem nu så gott som uteslutande alstrar känslor av litterär och lust- betonad art. Till sist, har någon tänkare sagt, blir ändå allting litteratur, — en sats som särskilt väl pas­ sar in i ett fall som Conrads. Ett av hans mera abstrakt hållna utbrott i samband med The Rescue illustrerar i någon mån hans krav på sin konst och hans allmänna psykologiska inställning gentemot yttervärlden och dess aktualiteter: ”Jag förskräckes när jag tänker på att jag måste hala fram alltsammans ur mig själv. Andra skribenter ha någon utgångspunkt. Någonting att hugga tag i. De börja från en anekdot — från en tidningsnotis (en bok kan ha sitt uppslag från en sats i någon gammal almanacka), de stödja sig på dialekt ■— eller på tradi­ tion —• eller på historia — eller på någon av ögon­ blickets fördomar och griller; de spekulera i någon av sin tids övertygelser eller tendenser — eller i från­ varon av dessa ting — något som de kunna smäda eller berömma. Hur som helst ha de någonting att utgå ifrån; vilket jag inte har... Jag är gränslöst olycklig. Min uppgift förefaller mig lika klyftig som 8. — Bengtsson, Litteratörer och militärer. 114 ett försök att lyfta världen utan hjälp av den punkt, som till och med Archimedes erkände vara behövlig.” En gång illustrerar han med en enkel och effektiv bild sin allmänna inställning gentemot tillvaron (i ett brev till Cunninghame Graham, tydligen som svar på betraktelser av denne över världens förbättrings­ möjligheter e. d.): ”Det finns — låt oss säga en maskin. Den fram­ ställde sig själv (jag är strängt vetenskaplig) ur ett kaos av järnskrot; och se! — den stickar. Jag är för­ färad över dess ohyggliga verksamhet och står lam­ slagen. Jag känner att den borde brodera i stället; men den fortsätter att sticka. Du kommer och säger: ’Detta är fullt i sin ordning: det hela beror bara på rätta sortens olja. Låt oss använda denna -— t. ex. celest olja — och maskinen skall då brodera de skö­ naste mönster i purpur och guld.’ Men blir det så? Tyvärr alls inte. Inte genom någon som helst smörj- ning kan du åstadkomma broderi med en stickmaskin. Och den mest förödande tanken är att den eländiga tingesten har gjort sig själv: gjort sig själv utan tanke, utan samvete, utan förutseende, utan ögon, utan hjärta. Det är en tragisk händelse — och den har hänt. Du kan ingenting göra åt det. Bitterhetens sista droppe ligger i misstanken att man inte ens kan slå sönder den. I kraft av den ena och odödliga sanning, som finns i den impuls vilken bragte den till existens, är den vad den är — och den är oförstörlig. 115 Den stickar oss in och den stickar oss ut. Den har stickat tid, rum, smärta, död, förruttnelse, förtvivlan och alla illusionerna — och ingenting har någon be­ tydelse. Men jag erkänner att betraktandet av den oblidkeliga processen då och då kan skänka en viss förströelse..." Detta är något i stil med buddistiska stämningar inför Samsaras kretslopp, om möjligt med ytterligare en tillsats av tröstlöshet; Lucretius och Schopenhauer bli i jämförelse härmed upprymda sangviniker. Ett emotionellt utgångsläge av denna art skulle knappt a priori kunna anses gynnsamt för åstadkommande av stora konstverk; likväl gick alltid Conrad till sist fullständigt i land med sitt gestaltandes mysterium. Den metafysiska skrothögens mörker och den empi­ riska stickningsräckans fundamentala intighet om­ vandlas under hans hand till en konstnärlig produkt som är positiv och sällsamt lödig, trots att denna pro­ dukt alltid som en klart urskiljbar nyans bär med sig någonting av utgångslägets oförvillade hopplöshet. Hos honom, som hos alla stora konstnärer, är det som om konsten förlänats en förmåga att gå tillbaka bort­ om stickmaskin, bortom skrothög, ända hän, liksom Faust i sin Anfangsmeditation, till någon ren urimpuls där bakom, för att sedan återvändande ha med sig därifrån en transcendent kvalitet av på en och samma gång ren agens och tidlös vila; så att man kunde säga att den universella stickmaskinen (som naturligtvis bland sina frambringade illusioner även, låt vara 116 sparsamt, frambringar den stora konsten såsom en) i och med en sådan konstskapelse likväl tvingas att partiellt koppla av från sitt primärfabrikat för att för en stund, trots allt, verkligen brodera i guld och purpur. KARL XII De medeltida poeter, från korstågstiden och framåt, som sjöngo om krigiska ting eller författade äremin­ nen över ädla beskyddare, hade för sitt bruk kon­ struerat en fast krets av hjältar, som tjänade till jäm­ förelse och högsta mått beträffande all ridderlig dygd. Dessa historiens yppersta kallade de ”De Nio Ärorika” och hade med sin tids ordningssinne i dylika ting in­ delat dem i triader — tre hedningar: Hektor, Alexan­ der och Julius Cæsar; tre judar: hertig Josua, kung David och Judas Makkabeus; samt tre kristna: kung Arthur, Charlemagne och greve Gottfrid av Bouillon. Ännu så långt fram som efter renässansen kan man i den engelska litteraturen ofta stöta på The Nine Worthies; och i den franska ser man ännu Brantôme i sina Vies des Grands Capitaines ha såsom högsta beröm om någon Charles de Bourbon eller Anne de Montmorency, att han i fråga om tapperhet kom upp mot Les Neuj Preux. Då och då under senare medel­ tiden förfäktades i olika länder, där någon stor folklig hjälte framträtt, att denne såsom en tionde borde fogas till den helgade kretsen. Sålunda ivrade engels­ männen för sin Svarte Prins; fransmännen än mera nitiskt för Bertrand Duguesclin, senare för Jungfrun av Orléans; under det skottarna ansågo i främsta rum­ met böra ifrågakomma Robert Bruce, segraren vid 120 Bannockburn. I ett svenskt historiskt verk sägs det, att på något ställe i Tyskland finns eller har funnits en gammal framställning i bild av denna hjältekrets, där platsen som den tionde upptogs av en svensk kung, nämligen Magnus Ladulås. Inte många skulle rösta på honom nu; det är kanske hans tillnamn som gjort att han för den senfödde lekmannen framstår som en god och solid, men inte särskilt heroisk herre; men åtskilliga skulle utan tvivel, förutsatt att dessa nio ärorika lyckats bibehålla sig aktuella genom tiderna, röstat för att Karl XII fått en plats bland dem. En plats bland sådana folkens älsklingsheroer som dessa skulle han inte enbart förtjäna genom sina rent personliga egenskaper och genom stora ting han ut­ fört, utan dessutom genom ytterligare en egenskap som han har gemensam med åtskilliga bland dessa nio men som han i sin tid är ensam om. Han är i viss mån liksom Alexander eller Charlemagne en mytbildande gestalt, en gestalt som människors fantasi aldrig vill tröttna att syssla med. Det är sant att någon karo- lingisk sagokrets inte vuxit upp kring honom, men man kan knappt förneka, att en tendens till något lik­ nande, trots tidernas ogynnsamhet, alltid förefunnits just i hans fall. Kring honom har alltid ett ensamt skimmer svepts, en hemlighetsfull storhet ruvat, någon­ ting som till sin art är helt skilt från hans samtidas historiska aura; och betraktandet av honom har delvis på grund därav på ett helt annat sätt än beträffande det stora flertalet historiska personligheter varit av starkt emotionell och poetiskt betonad art. Hans 121 gestalt lånar sig endast motvilligt åt den strikta veten­ skapen. Varje historiker irriteras av Karl-XII-legen- den, stryker sig så att säga med handen över ögonen för att få bort en väv, ett töcken eller ett sken, som kommer emellan honom och föremålet, — klagar över skalders påfund, över den populära bilden, över en idealiserad gestalt. Något liknande sker knappt be­ träffande någon annan av vår historias gestalter. Vi ha haft andra hjältar; vi ha haft romantiska regenter som Erik XIV och Kristina; stora krigare, framgångs­ rikare än han, som Gustav Adolf och Karl Gustav; men de äro inte romantiska som han, inte heller kri­ gare som han ; deras välde över människors fantasi är obetydligt jämfört med det välde han utövar. Hela den inställning hos eftervärlden, som ger sig till känna i sådana ting som Göta Kämpavisa eller Sinclairvisan, Axel eller Den gamle knekten eller Per Thomassons folkliga rim, har endast kommit honom till del. Vi ha ordet karoliner, och det är ett distinkt och mättat begrepp; men för männen från Breitenfeld eller fran tåget över Bält ha vi intet särskilt namn, och ingen särskild dager breds kring dem. Vad är det som gör honom så legendarisk, sa out­ tömlig för fantasin? Hans karaktär och hans levnads­ lopp äro naturligtvis tillräckligt egenartade och stor­ slagna för att förläna honom en plats för sig själv; men ännu något tillkommer dessutom. Den känsla han inger av obegränsad kraft, av stora uppsåt, av uthål­ lighet och förmåga, är sådan, att vi omedvetet, under det vi följa hans väg med data och namn från Narva 122 till Fredrikshald, se framför oss icke allenast den historiskt givna gestalten med dess jagande efter vind och dess slutliga skörd av misslyckande, utan också en annan, obestämd, ideal gestalt, den som han skulle förkroppsligat om inte ödet själv så småningom sällat sig till hans fiender. Han är större än någonting han utfört; och för fantasin, som inte dömer, räknar och mäter, utan som endast ser och lever med, förblir han alltid till sitt väsen den oövervinnlige. Han blev till en legend alltifrån början. Sjutton­ hundratalet ter sig inte för oss som någon särskilt lämplig jordmån för hjältedyrkan, tvärtom framstäl- les det i allmänhet —• .och kanske med rätta — såsom en i mångt och mycket lika torr, kall och nyttighets- betonad tid som vår egen; men inför honom föll lik­ väl allt till föga. Han var främst; och de som kommo honom närmast följde på långt avstånd. På något sätt var han alltifrån första stund för varje tillfällig iakt­ tagare, för varje läsare av avisor eller begrundare av Haupt- und Staats-actionen, så ”singulier och obegrip­ lig”, så sällsamt utrustad med något ”jag vet inte vad av venerandum och liksom horrendum” — som stu­ denten Alstrin säger i brev från Altranstädt —, att han i viss mån lösgjordes ur sin tid och miljö och redan för sin samtid blev till en antik gestalt, tidlös, oåtkomlig, helt och hållet ensam. Han var demonisk, i grekisk bemärkelse, som ingen annan. Människor undrade över honom, hänfördes av honom, tillbådo honom; drogos till honom, på samma gång som de ohjälpligt höllos på avstånd, av något dunkelt och 123 skrämmande i hans enkla och fåmälda attityd, något paniskt element, outsagt, osynligt, fruktansvärt. Att bara få flyktigt se honom var en stor lycka. Morits, den sedermera berömde Maréchal de Saxe, som knap­ past från August och Aurora kan tänkas ha fått till skänks vare sig någon större Karl-XII-beundran eller något genom praktiska föredömen uppodlat sinne för spartansk livsföring och sedestränghet, vallfärdade som yngling för att uppfånga en skymt av sin hjälte i elden på Stralsunds vallar. I Turkiet blev han en mytologisk gestalt; i Holland dyrkade en sekt honom som Messias. Man hör aldrig omtalas att någon sekt dyrkade Hans Härlighet av Marlborough, vare sig som Messias eller som något annat; inte heller före­ faller dennes militära rykte ha varit tillnärmelsevis jämförligt med Karls, fast det strängt taget borde ha tett sig minst lika berömligt och svårt att mäta sig med Villars och Vendôme och hålla stånd mot Maison du Roi, som att vid Narva — enligt ordalagen i en kunglig skrivelse före slaget — ”delogera be:te patrask och tvinga den canadien att vika undan”. Karl XII:s tidsålder led ingen brist på iögon­ fallande personligheter. Prins Eugen var i hög grad en sådan, med sin romantiska ungdom, sin vendetta mot Ludvig XIV, sin besatthet av krigets furia, sina fälttåg och segrar runt halva världsdelen. Charles Mordaunt, Earl of Peterborough, —• ”if not the greatest”, säger Macaulay, ”yet assuredly the most extraordinary character of that age, the King of Sweden himself not excepted” — förde krig i Spa- 124 nien på ett sätt som i fråga om spektakulära inslag väl kunde mäta sig med Karl XII:s i Polen; bland annat praktiserade han vid Barcelona med framgång samma metod som Karl lancerat vid Lemberg, näm­ ligen att storma befästa och som ointagliga ansedda städer med en handfull avsuttna dragoner. Men över gestalter som dessa faller, trots allt, sjuttonhundra­ talets ljus kallt, klart och nyktert; de äro mer eller mindre betydande, men ha ingenting mysteriöst och gränslöst inom sig, ingen egen rymd omkring sig; de synas för sin samtid ha tett sig intressanta, men inte förundransvärda, och bortsett från historiker av facket frågar ingen stort efter dem och deras verk nu. Karl XII däremot sammanställes även av kyliga sjuttonhundratalsnaturer med Alexander som den kri­ giska ärans högsta exponent. Det är bland seklets be­ tydande skriftställare inte endast Voltaire som känt hans förtrollning. Henry Fielding, som i sin ungdom översatt Adlerfeldts Histoire Militaire de Charles XII till engelska, har i början på åttonde boken av Tom Jones ett kapitel, där han underkastar begreppet det underbara —- the marvellous — en estetisk gransk­ ning. Han anför där Aristoteles’ sats, att diktaren skall hålla sig till det sannolika, och att det för honom inte är någon ursäkt, när han dukar upp något otroligt, att detta likväl är faktiskt sant och verkligen tilldragit sig så. Denna sats, säger Fielding, gäller för poeten och romanförfattaren, men inte alltid för historikern: denne kan någon gång bli tvungen att framställa helt och hållet otroliga ting, sådana som inte skulle få före- 125 komma i ett diktat verk. "Such was the successless armament of Xerxes, described by Herodotos; or the successfull expedition of Alexander, related by Arrian. Such, of later years, was the victory of Azincourt, obtained by Harry the Fifth; or that of Narva, won by Charles the Twelfth of Sweden. All which instances, the more we reflect on them, appear still the more astonishing.” D:r Samuel Johnson har också yttrat sig om Karl XII. Skulle man leta upp någon person fullkomligt immun mot all förblandning av militär gloire, vore det kanske svårt att finna någon bättre än denne nyktre och vise representant för sitt århundrades kultur. Politisk historia intresserade honom föga, krigshistoria minst av allt. Militärer tyckte han personligen inte mycket om på grund av deras torftiga konversation och deras bristande intresse för humaniora. Heroer voro för honom i främsta rummet filosofer, moralister och lagstiftare, lärda humanister, eller vördiga biskopar som producerat sig i högkyrklig dogmatik. Bortsett från det enstaka faktum, att han en gång i yngre dagar förmedelst en foliovolym slog en förläggare i golvet, samt att han under polemiken mot James Macpherson rörande Ossiansångernas äkthet vandrade omkring på Londons gator med en stadig påk i sin hand, för att vid ett eventuellt överfall från den uppretade bardens sida ge denne en lämplig minnesbeta, har hans lev­ nadstecknare inte kunnat spåra några personligt kri­ giska tendenser hos honom själv. Men Karl XII sente­ rade han trots allt. 126 Vi kommo att tala om krig, säger Boswell under datum 10 april 1778, när de dinerade hos en lagkarl i The Temple; den store doktorn var dä sextionio år gammal. —• D:r Johnson: Every man thinks meanly of himself for not having been a soldier. . . . Nej, min herre: om Sokrates och kung Karl den tolfte av Sve­ rige båda voro närvarande i något sällskap, och Sokrates sade: ’Följ mig, för att åhöra en föreläsning i filosofi!’ och Karl, i det han lade handen på värjan, sade: ’Följ mig, för att avsätta tsaren!’ då skulle varje man skämmas att följa Sokrates. Denna känsla är universell : likväl är den egendomlig .. . Mänsklig­ heten ärar dem som hava övervunnit fruktan, vilken är en så allmän svaghet.” I sitt bästa verk i bunden form, The Vanity of Human Wishes, ett poem modellerat efter Juvenalis’ tionde satir och med en grundton som framgår av titeln, väljer han Karl XII, liksom Juvenalis valt Hannibal, som det stora exemplet på krigets omskift­ ningar och på att ingen mänsklig beräkning står fast eller följs av beständig lycka; och kanske har inte ofta sjuttonhundratalets vers fått ett mera majestätiskt fall än där, fast d:r Johnson eljest inte skattas särskilt högt som poet numera. On what foundation stands the warriour's pride, how just his hopes, let Swedish Charles decide; a frame of adamant, a soul of fire, no dangers fright him, and no labours tire; o’er love, o’er fear, extends his wide domain, unconquer’d lord of pleasure and of pain. 127 Behold surrounding kings their pow’rs combine, and one. capitulate, and one resign. Peace courts his hands, but spreads her charms in vain: ”Think nothing gained”, he cries, ”till nought remain; on Moscows walls till Gotic standards fly, and all be mine beneath the polar sky.” The march begins in military state, and nations on his eye suspended wait; stern Famine guards the solitary coast, and Winter barricades the realms of frost. He comes: nor cold, nor want his steps delay; hide, blushing glory, hide Pultovas day ... But did not chance at last her errour mend? Did no subverted empire mark his end? Did rival monarchs give the fatal wound? Or hostile millions press him to the ground? His fall was destined to a barren strand, a petty fortress and a dubious hand; he left the name, at which the world grew pale, to point a moral and adorn a tale. Moralen är den gamla, som Salomo kände till: ”Jag säg hur det tillgår under solen, att till löpande hjälper icke att vara snar, till strid hjälper icke att vara stark, till framgång icke att vara klok, . . . utan allt står till tiden och lyckan.” Voltaire har, om man så vill, densamma: Car où est le souverain qui pût dire: ”J’ai plus de courage et de vertus, une âme plus forte, un corps plus robuste; j’entends mieux de guerre, j’ai de meil­ leures troupes que Charles XII?” Que si, avec tous ces avantages, et après tant de victoires, ce roi a été si malheureux, que devraient espérer les autres .. .? 128 Voltaires bok, som bland alla verk gjort mest till Karl XII :s berömmelse, är kanske också bland alla böcker han skrev den som i längden gjort mest till hans egen. Det är ett verk som länder båda till heder. Panegyrik låg i vanliga fall inte mycket för Voltaire; och att denne hånets överstepräst och mästare, som så ofta gjorde ett bekant talesätt till sanning genom att med förkärlek betrakta historiska personer från den kallgrinande kammartjänarens synpunkt, för en gångs skull hos Karl XII skulle finna något som kom honom att lägga bort alla grimaser och all klipsk ironi, för att i stället skriva enkelt och rättframt om en gestalt som till och med för honom var stor, sann, tapper och ädel — det är inte det minst märkvärdiga bland allt märkvärdigt kring Karl XII. Boken gör på den nutida läsaren ett dilettantmässigt intryck och ter sig sannolikt för den invigde histori­ kern som en enda vävnad av ovederhäftigheter. Många fel ligga öppet i dagen: perspektivet är bristfälligt, händelserna retoriskt stiliserade, anekdoterna ofta föga förtroendeingivande, slagen vid Narva och Poltava, annat att förtiga, särdeles grovt misshandlade och be­ rövade all färg och kontur. Ibland, när hans informa­ tion tryter, förefaller han brodera på fri hand (tout ce qui osa résister fut passé au fil de l’épée, parenterar han suveränt över stormningen av Lemberg, framma­ nande bilden av en episk massaker, under det i själva verket få dylika företag ägt rum med mindre blods­ utgjutelse) ; och rena löjligheter förekomma då och då, som t. ex. påståendet att Karl var smått avundsjuk 129 på Rhensköld för segern vid Fraustadt. En del sådana misstag rättade han emellertid efter hand, när Nord­ berg och Adlerfeldt och andra källor blevo tillgäng­ liga; och han var alltid mån om att framhålla, att vad han skrev var sanning, så långt i hans förmåga stod att finna ut den, och alls inte någon roman. Med alla bristfälligheter bibehåller Voltaires verk sina särskilda förtjänster. Herodotos, Froissart och Snorre äro också fulla av misstag men leva trots allt och meddela på något sätt en sanning som kanske är väl så värdefull som den deras kommentatorer van­ ligen förmå åstadkomma. Voltaire som historiker är kanske inte av de nämndas rang men har likväl något gemensamt med dem, framför allt genom att det är det personliga som i främsta rummet intresserar honom, och inte något opersonligt politiskt skeende. Han skri­ ver Karl XII:s biografi, och inte Karl XII:s regerings­ tids historia, två ting som sammanfalla delvis men långtifrån fullständigt. Förhållandet till Karl XII, om man skriver från den ena synpunkten eller från den andra, blir naturligtvis helt olika: i första fallet har han ett absolut värde, är intressant och stor i sig själv och mätes efter sitt tragiska öde; i andra fallet är han bara en faktor i vår historia, en funktionär rätt och slätt, och mätes uteslutande efter den nytta eller skada han gjort landet. Ty det enda tragiska med en funktionär såsom sådan, han må vara bankkassör eller enväldig konung, är om han vid slutredovisningen inte kan prestera vad han tagit emot: därmed är han dömd. Så och så mycket av våra lydländer har förlorats, så 9. — Bengtsson, Litteratörer och militärer. 130 och så mycket folk slagits ihjäl till ingen nytta: han var en dålig kung, en skadlig man, ett rötägg. Han hade ”fel”, säger man då. Men det är bara ett annat uttryck för egoistisk förargelse över att det gick honom illa. Ty om vintern i Ukrajna blivit mindre sträng och han inte skjutits i foten vid Vorskla, då hade han kanske lyckats: då hade han så småningom rett upp alltsammans, intagit Moskva och återvänt hem till Stockholm med tsar Peter och hans krona bland bagaget: då hade han inte ägt några fel eller något dubiöst äventyrarnamn längre, — liksom Karl X Gustav befriades från allt sådant och fick namn om sig som en vidsynt och ansvarskännande man, tack vare att de danska sunden fröso i rättan tid. Från sådana synpunkter är det naturligt för oss svenskar att nalkas honom, fördömande eller urskuldande; Voltaire däremot kunde efter måttet av sina krafter se och skildra honom rent episkt, intresserad i främsta rummet av honom själv. I moderna upplagor av hans verk kan man få se fotnoter, där han av någon fransk éditeur korrigeras under åberopande av Fryxell; så­ dant kan sannolikt från en synpunkt vara fullt i sin ordning; från en annan kan man däremot hävda, att Voltaire, trots alla brister och all ytlighet, hade mera begrepp om Karl XII i sitt lillfinger än Fryxell någon­ sin härbärgerade under sin vördnadsvärda nattmössa; ty den ene sökte skildra honom själv, under det den andre uppfattade honom endast indirekt, med ögonen och intresset riktat uteslutande på det materiella ut­ bytet av hans liv. 131 Karl XII själv var nog mera böjd att uppskatta personer efter vad de voro i sig själva, än att mäta dem efter framgång och misslyckande. Som pojke svarade han en gång sin lärare, när de talade om Mardonius och denne fältherres olyckliga slut: ”Det kan intet göra till saken, att en ärlig karl är olycklig, och där han föll, där föll han med ära.” Och om sig själv skulle han vid sitt slut kunnat säga, liksom Æneas hos Virgilius, och med minst lika stor rätt som denne: Disce, puer, virtutem ex me verumque laborem; fortunam ex aliis.1 Men det låg just inte mycket för honom att dekla­ mera heroiskt om sig själv. Inte många saker förefalla på samma gång så enkla och så gåtfulla som Karl XII:s karaktär. Man klagar över hans slutenhet, som kommer varje hans handling och syfte att förbli svept i ett dunkel, där forskare med möda söka treva sig fram; man skulle önska finna något ord, någon antydan av honom, där han talar oreserverat, ger uttryck åt sin personlighets patos, låter någon glimt lysa upp sitt innersta. Något sådant sker inte: aforismer och betraktelser lågo honom fjärran; i sina brev och bevarade yttranden nöjer han sig med att nyktert avhandla vad han omedelbart har för handen. Men om även så inte varit, även om han talat mera, haft intelligentare lyssnare, skrivit bättre brev, — skulle det hjälpt ändå? Sannolikt inte myc- 1 Lär dig, yngling, av mig mod, fasthet och flärdfritt uppsåt ; framgång av andra lär. 132 ket. The rest is silence, säger den döende Hamlet och går bort med sin naturs hemlighet oförrådd, efter att en hel tragedi igenom ha med en virtuositet som få lagt sin själ öppen och grävt i dess dunklaste skrymslen; och de lärda fråga alltjämt villrådigt: var han klok eller galen, stark eller svag, handlings­ människa eller verklighetsfrämmande fantast, en varm­ hjärtad natur eller en illusionslös cyniker? De äro varandra i övrigt inte mycket lika, den filosofiske danaprinsen och det krigiska majestätet av Sverige, dessa de båda nordiska grannländernas enda två bidrag till första rangens tragedihjältar (vårt bidrag visserligen in natura) ; men de äro varandra lika i den väsendets gåtfullhet och ogenomtränglighet, som gör dem ständigt nya för var generation, ständigt omtvis­ tade, ständigt till föremål för allsköns hypoteser och tolkningar. De ha för övrigt haft ett egenartat öde gemensamt, dessa båda alltigenom manliga karaktärer, nämligen att av det penetrerande snusförnuftet bli avslöjade som kvinnor, — Hamlet emedan hans känslor för Ofelia inte voro tillräckligt varma och han i döds­ ögonblicket tänkte på Horatio, Karl XII på grund av sin ovillighet att släpa omkring en drottning bland polacker och tatarer samt emedan han alltför mycket tog det sjätte budet på allvar. En god karakteristik av Karl XII finns hos Emer­ son, i hans essay ”Heroism”. Han nämner inte Karls namn och tänker kanske inte direkt på honom; vem eller vilka han närmast har i tankarna är oklart, ty 133 han hänvisar visserligen på ett ställe till Plutarchos, men utpekar därpå, med transcendentalistens rätt att vara förbryllande, såsom de bästa gestalterna i dennes hjältegalleri BrasidaS, Epaminondas och Scipio, samt­ liga obefintliga hos Plutarchos; men hur som helst äro likväl hans ord anmärkningsvärda: Mot all denna yttre ondska och fiendskap ställer sig en människas inre i krigisk position och förklarar sig i stånd att ensam bemästra den oöverskådliga mängden av fiender. Åt denna själens krigiska attityd ge vi namnet heroism. Dess ur­ form är det förakt för trygghet och overksamhet som gör krig tilltalande. Det är en självtillit som överskrider klokhetens skrankor i sitt överflöd pä energi och i sin kraft att motstå allt varav den kan drabbas. Hjälten besitter en själ av sådan jämvikt, att inga motgångar förmå skaka hans vilja; med jämnmod, och så att säga skämtande, går han sin väg fram, följande sin egen musik, densamme såväl bland förskräckande scener som omgiven av en likgiltig samtids omtöcknade för­ nöjdhet. Det är något ofilosofiskt i heroismen; det finns hos den något som inte är heligt; den har stolthet; den tycks inte veta av att andra själar äro likvärdiga med den; den är indi­ vidualismens yttersta form. Icke desto mindre måste vi djupt vörda den. Det finns ett element i stora handlingar som gör att vi aldrig till fullo kunna komma underfund med dem... Självtillit är heroismens väsen. Den är själen i ett till­ stånd av krig, och dess yttersta manifestation är ett oböjligt motstånd mot falskhet och oförrätt samt en förmåga att ut­ härda allt som ondskans verktyg förmå åstadkomma. Den talar sanning; och den är rättvis, frikostig, måttlig, överlägsen gent­ emot småaktiga beräkningar och likgiltig gentemot människors tal. Den fullföljer sitt mål till det yttersta; den besitter ett mod som ingenting kan skrämma, en kraft som ingenting kan nöta ut. Dess skämt är om det vanliga livets tarvlighet. Den 134 falska omtänksamhet, som pysslar med välbefinnande och förvärv, betraktas av den med gyckel och road förvåning... Men vad som allra mest drar mig till dem som tillhöra den heroiska arten är den oföränderliga godlynthet de besitta. Ty väl kan även den vanliga pliktmänniskan nå därhän, att hon förmår väga och lida med högtidligt allvar. Men dessa säll­ synta själar skatta omdöme, framgång och liv till så ringa värde, att de icke vilja försona sina fiender med anbud och böner eller genom att röja någon nedstämdhet, utan ständigt te sig oförändrade i sin naturliga storhet. Det vore kanske svårt nog att vare sig hos Plutarchos eller någon annanstans leta upp någon personlighet, på vilken allt detta passar in bättre än på Karl XII. Dygdemönster, idealkaraktärer av vilket slag som helst, äro i allmänhet tråkiga, såväl i litteraturen som i historien, och få oftast avstå hedersplatsen i fråga om intresse såväl inför de pittoreskt lastbara som inför dem vilka utrustats med humoristiska egenheter. Galahad och den unge Siegfried kan man inte betrakta någon längre stund utan att bli tankspridd; Gunnar Håmundsson på Hlidarendi, idealkaraktären i Njala, är den ende person där som hotar att bli smått led­ sam; den rättrådige Aristides och Cato Uticensis alstra en viss nervositet; t. o. m. en gestalt som Gustav Adolf skulle kanske med sitt övermått av förträffligheter verka smått beklämmande, därest inte hans stundom påkommande koleriska utbrott utgjorde ett räddande moment. Karl XII däremot blir aldrig ointressant, trots alla sina dygder, kanske emedan han uppbär dem så otvunget och självklart att han aldrig verkar pom­ pös eller konstlad, aldrig teater eller moralpredikan, 135 utan alltigenom som ren natur, nödvändig i sin har­ moni, sig själv nog, oupplösligt danad av starka och rena element. Därtill kommer också, att vissa sällsynta dygder, när de uppträda i extrem form, som hos Karl XII hans tapperhet och sannfärdighet, alstra något av samma sensationsintresse, som eljest främst brukar komma mänskliga brister och extravaganser till del. Bortsett från de ”fel” hos honom, som kunna kon­ strueras för att förklara hans olyckor — egensinnig­ het, bristande människokännedom, ringa intresse för diplomati o. d. — är det bland hans karaktärsdrag kanske främst hans hårdhet och hans okänslighet gent­ emot lidanden som blivit föremål för ogynnsamma omdömen. Så skisserar t. ex. utgivaren av hans brev en ganska dyster bild på denna punkt, särskilt med material från hans bekanta direktiv till sina generaler angående pacificeringen av polackerna men även med exempel hämtade från hans förhållande till sitt eget folk, — hans skämt angående präster och apotekare som dö av fältsjuka i lägret vid Lais, hans lätta om­ nämnande av vintern i Ukrajna o. d. När hans hund Cæsar dör, kallar han det en stor olycka; men när en strövkår nedgjorts av polackerna, förklarar han det inte göra så mycket, om blott svenskarna därvid för­ hållit sig tappert och soutenerat sin reputation till det sista. Utgivaren av hans brev talar om lägerlivets för- slappande inflytande på mänsklighetskänslan, och det är naturligtvis riktigt. Krig alstrar vana vid krigets dödssätt och lidanden, liksom fred alstrar vana vid 136 fredens; vi dö t. ex. lika ofta i båda fallen, nämligen en gång var, men med döden i fredlig form ha vi efter hand gjort oss förtrogna och finna den därför mindre chockerande. Det har funnits sådana tider — vi kunna tänka på vikingatiden —, då kriget och vad därtill hörde ansågs som det normala, under det en fredlig död på grund av ein ovanlighet gjorde ett bisarrt och skrämmande intryck. ”Kläd mig”, sade en viss gammal slagrörd jarl Sigvard av Northumberland, ”i järntrö­ jan som jag förr bar, och led mig ned till stranden där jag vadade i land från skeppen först; ty som enr ko på halmen vill jag inte dö.” Men i ett fall som Karl XII:s spela naturligtvis andra faktorer in än den hlotta vanan vid kriget som existensform. Dels får man betänka, att det inte gärna går att föra krig med händerna hela tiden lyfta mot himlen i fasa och sorg över att olyckor och dödsfall alltemellanåt inträffa; även om dessa kännas smärtsamma, är det naturligt­ vis för yrkesmannen bäst, så att säga rent tekniskt, att försöka ta sådant så enkelt som möjligt. Dels är det också klart, att en man som Karl XII, som alltid var beredd att kasta bort sitt eget liv som ett värdelöst skiljemynt, inte kan ha varit mycket lagd för att i krigiska värv visa särskilt ängslig ömsinthet gentemot andras. Vår nutida humanitära åskådning är natur­ ligtvis inte mycket att skryta med, ingen moraliskt upphöjd attityd i och för sig, utan endast en objekti- vering av vars och ens åstundan att till varje pris tänja ut sin egen livstråd till dess yttersta gräns. 137 Om Karl XII på denna punkt formulerat sin filo­ sofi, skulle han kanske kunnat använda ord liknande dem som Sarpedon, när han går till sin sista strid, riktar till Glaukos i Iliaden: Käre, beskärdes oss blott, om vi oskadda komma ur kampen, levnad beständig, förskonad från död och från ålderdom friad, ginge jag ej såsom nu att i drabbningen slåss bland de främsta, ej heller ställde jag dig i den mandomsprövande striden; nu däremot, då i tusen gestalter oss dödens gudinnor följa vart än vi gå hän, och en dödlig ej länge kan fly dem: fram! för att öka vårt eget beröm eller öka en annans. Vilket kanske inte är den högsta tänkbara bland livsåskådningar men likväl en god sådan i sin art, en som ser på tillvaron mera från kvalitetens än från kvantitetens synpunkt. Det är anmärkningsvärt, att fältherrar med stark religiositet och av puritansk läggning, som Cromwell och Karl XII, fått namn om sig som särskilt stränga och krävande såväl mot sina egna som mot fienderna. Och det förefaller, märkvärdigt nog, som om knappt några andra älskats av sina soldater med en fullt så fanatisk kärlek som fältherrar av denna art, fast de alltid krävde det yttersta av sitt folk och tillstadde få friheter i tjänsten. Att Karl XII verkar gripande och starkt talar till fantasin när man någon lång kväll sitter i ro och läser böcker om honom, det är inte märkvärdigt; ty hos honom finns nästan allt som fängslar i historien: per­ sonlighet, storhet, romantisk glans, episka bedrifter, hög tragik (det finns ingenting i historien utom kanske 138 den sicilianska expeditionen hos Thukydides, som kan jämföras med Poltava), —- tragik inte endast episodiskt, utan ett helt skede av tragisk lyftning; och allt detta är nu för oss endast ett skådespel att utan omak ta del av, ett skakande skådespel visserligen och ett som berör oss närmre än andra, men likväl endast ett spel nu: trummor och salvor ha tystnat för länge sen, döda glömts, spår höljts igen, de sista tårarna torkats; och vi — vi som läsa — vi ha endast att vända bladen. Vad vi kunna känna för honom är, med all sin inten­ sitet, endast något idealt, något lyriskt och drömskt; ty för oss är han endast en vision, en myt; och vi få honom, sådan han står för vår syn, till skänks. Av oss kräver han ingenting. Men vad de män kände för honom, som följde honom genom halva Europa utan att veta vart, de soldater för vilka han inte var någon dröm, utan det inkarnerade ödet själv, och ett hårt öde för de flesta, och av vilka han krävde allt ■— det är så mycket större. Det är deras ära, men på samma gång är det hans. Han tog en aln från deras livslängd ofta; men han satte mer än en aln till deras andliga statur. Med honom voro de allting vuxna; utan honom voro de endast vad vi äro i gemen — rö för vinden. Det visste de själva: Ej mera någon finns, som sig om oss bemöder; vårt hantverk dåger ej, vår mästare är död. En fången karolin i Ryssland skrev så vid budet om hans fall. Han brydde sig inte om att tänka på vad han själv gjort och lidit för kungen; inte på nio 139 års fångenskap eller på utsikten till annalkande be­ frielse; allt sådant var för ögonblicket betydelselöst gentemot tanken på vad kungen varit för honom. Den sergeant Nils Frisk vid Livgardet, vars egen­ händiga meritförteckning Quennerstedt meddelar i fjärde bandet av Karolinska Krigares Dagböcker, har en monumental vändning på slutet. Han hade varit med om alltsammans alltifrån Narva, bivistat samtliga Hans Majestäts större aktioner, varit med om att bära kungen efter benbrottet vid Krakau, burit honom igen vid Poltava, sårats och tagits till fånga där, ut­ växlats och återkommit till regementet, för att till slut vara med om inmarschen i Norge och belägringen av Fredrikshald. ”Därifrån blev jag kommenderad med Hans Kongl. Maj:t allt stadigt men högstbeklagligen, på det sista, efter livstiden, med Hans Högstsalig Kongl. Maj :ts lik hit till Stockholm igen.” Man kan se hur orden och tankarna streta mot för honom, liksom om han trots allt inte kunde få något riktigt grepp på det faktum att kungen nu alltså ändå verkligen är död. ”Sålunda dog Sveriges siste kung”, säger Carlyle på Btt ställe i sin Frederick the Great; ”och tog, kan man säga, sitt lands liv med sig i graven; ty de lösgjorda officiella personligheterna där ha sedan dess inte kläckt fram mycket i riktning av kunglighet; inte hel­ ler har det landet därefter lyst bland nationerna, eller gjort sig stort värt att omnämnas.” Känslan av att allting tog slut vid Fredrikshald och att alla därmed automatiskt krympte samman 140 från att ha varit heroer till att åter bli vanliga harmlösa varelser i duodesformat, har väl ingen lyckligare uttryckt än den man — så pass okänd för övrigt att han kanske kan kallas en folkets röst —- som skrev det ryktbara epigrammet om det svenska uret, — rader som på ett egenartat sätt förena vits med patos och som påstås ha av salig professor Stille i Lund ansetts för all epigrampoesis Mount Everest : Vad i sin period den högsta punkten sett, skall snart därpå på nytt sitt förra Intet röna. Kung Karl vi nyss begravt, kung Fredrik nu vi kröna: så har vårt svenska ur då gått från XII till I. STONEWALL JACKSON Ingenstans i världen gro veterligen två strån i stället för ett på grund av någon gärning som han utfört. Liksom en lilja på marken bedrev han ingenting till mänsklighetens fromma, sådde inte och spann inte hel­ ler; i den mån någon härlighet trots detta låder vid honom, beror det uteslutande på att han var en egen­ artad personlighet och en stor general. Det är inte så särdeles längesedan han levde, inte ännu sjuttio år. Möjligen existerar ännu en och annan vördnadsvärd gamling som varit med i ”the Army of the Valley”; åtminstone kunde tidningar för få år sedan, då Lloyd George gästade Amerika, berätta huruledes denne i Rich­ mond, där en patriarkalisk skara långlivade rebeller samlats till någon minnesfest, med glädje påträffat en autentisk figur som tjänat under Stonewall Jackson. Likväl förefaller en gestalt som hans nu så avlägsen som om han levat i en forn tidsålder och tillhört en ut­ död ras. ”0 Napoleon”, utbrast en gång Paoli inför en liten trumpen artillerilöjtnant, ”hos dig finns ingenting modernt: du är hel och hållen ur Plutark!” Detta visade sig efter hand vara ett överdrivet påstående; men om en man som Jackson skulle man kunna säga något sådant. Hans filosofi, hans tro, de idéer för vilka han nitälskade och stred — allt dylikt har redan länge hört hemma i de antikverade tingens skrothög. Hans 144 form av religiositet, iögonfallande gammalmodig redan i hans tid och miljö, kan näppeligen numera tänkas förekomma hos någon människa som är att räkna med. Åsikter sådana som dem han hyste angå­ ende negerslaveriets berättigande och unionsstaternas individuella suveränitet förfäktas säkerligen inte nu på allvar av någon, inte ens i hans egen stat. På intet sätt befann han sig från allmän historisk synpunkt ”in the swim”, som hans landsmän säga. Men han har sina kompensationer. Han bibehåller med lätthet platsen som det amerikanska inbördes­ krigets mest säregna och mot sin bakgrund skarpast avtecknade gestalt, trots att detta krig i det fallet inte var vanlottat. Hans bana var kort, men från början till slut var den högst remarkabel; och den var väl komponerad av ödet, — alltifrån den stund då han som en obskyr pedagog beträdde krigets första slag­ fält, vid Bull Run, och med sin trupp avgjorde segern, intill den dag, knappa två år senare, då han med världsberömt namn red in i sin egen eldlinje vid Chancellorsville och döende bars bort från platsen för sin största bedrift. Honom beskärdes förmånen att oövervunnen falla i en lysande segers ögonblick, — som Gaston de Foix vid Ravenna, Desaix vid Marengo, Claverhouse vid Killiecrankie, Wolfe vid Abrahams Heights. De mycket skickliga påstås ofta understödjas av en utpräglad tur; och om det i krigets första drabbning var Jacksons skicklighet som åstadkom segern, var det däremot turen som arrangerade det så för honom att 145 han där kom att förlänas sitt berömda nom de guerre, vilket därefter bidrog till att för vän och fiende låta honom framstå med en särskild nimbus. En vacker julidag 1861 ryckte nordstatsgeneralen McDowell fram mot den lilla floden Bull Run, ett stycke söder om Washington, ivägskickad av Lincoln med en vacker, splitterny armé och med ropet: ”Framåt mot Rich­ mond!” mäktigt ljudande bakom sig från hela den otåliga Norden. Vägen till Richmond var på kartan inte lång, och sydstatsgeneralernas förmåga att göra den törnströdd hade man sig ännu inte bekant. Det var söndag, och en mängd senatorer och kongressleda­ möter hade passat på ledigheten och tillsammans med sina parasollprydda damer åkt ut från Washington för att se på kriget. På andra sidan floden lågo de kon- federerade under Beauregard; dennes styrka var inte stor, men hans kollega Joseph Johnston höll som bäst på med att efter forcerade marscher förena sig med. honom. Detta försiggick diskret och var uttänkt som en liten överraskning åt McDowell och de kikarbeväp- nade statsmännen på nordsidan; enligt deras uppfatt­ ning hölls nämligen Johnston sysselsatt av unions­ generalen Patterson flera dagsmarscher väster ut. McDowell, alltjämt något överlägsen, gick till angrepp, trängde på sin högra flygel fram över en bro och stod inom kort med en stark kår i rebellernas flank. John­ stons nyanlända brigader sändes då fram för att mota honom där. Två av dessa, Bees och Bartows, fördes av män vilkas öde det var att bli på platsen; den tredjes befälhavare däremot, professor Jackson från 10. — Bengtsson, Litteratörer och militärer. 146 Lexington, Va. — en gänglig, brunskäggig man i sina bästa år, pedagogiskt tankfull i min och hållning, med vänliga ögon och låg röst, fåmäld och reserverad till sitt sätt och beträffande excentriciteter i stånd att ta upp tävlan med vilken yrkesbröder som helst — skulle denna dag slippa undan med ett skrubbsår och hinna uträtta åtskilligt innan sitt slut. Bees brigad, som kom upp först, överväldigades och strömmade efter en stund bakåt i upplösning; Bee mötte Jackson, som var stadd i framryckning. ”General, de tränga oss tillbaka!” sade han. ”Well, sir”, svarade Jackson, ”then we will give them the bayonet”; varpå han intog en stark ställning längs en liten höjd och där beslut­ samt satte sig på tvären mot de påträngande unionis- terna. Bee galopperade med värjan i hand in bland sina skaror för att samla dem. ”Look”, ropade han, ”there is Jackson standing like a stone wall! Rally behind his Virginians!” Efter en stund var paniken besvuren; Bee föll, men förstärkningar anlände; Jack­ son satte i rätta ögonblicket i gång ett motanfall, som sprängde den flankerande styrkan; allmän upplösning grep omkring sig bland unionisterna, och framåt kvällningen vältrade deras före detta armé tillbaka längs Washingtonvägen i en hopplös röra, under det en och annan konfedererad kula oförskämt pep till och med kring retirerande senatorers och kongress­ ledamöters öron. Jackson förklarade sig i stånd att omedelbart gå mot Washington i panikens spår; men president Jefferson Davis, överste krigsherre på syd­ sidan, förhindrade nämnvärd förföljelse, och även de 147 högre generalerna höllo före att manskapet var alltför segerdrucket och alltför otränat för någon framstöt. Förstämd över sådan räddhåga och indolens fick Jack­ son nöja sig med att kampera på slagfältet; men för egen del kunde han vara nöjd, ty denna dag hade han vunnit ett namn på mer än ett sätt. Hädanefter var han ”Stonewall”, trots att han alltid vidhöll att benäm­ ningen rätteligen tillkom inte honom själv utan bri­ gaden. Thomas Jonathan lydde eljest de förnamn som efter detta mer och mer råkade i glömska; med dem hade han begåvats trettiosju år tidigare i ett nybyggarhem i västra Virginia. Av skotsk-irländsk härstamning, hade han vuxit upp hos en släkting i enkla förhållanden, sedan hans föräldrar tidigt avlidit. Tjuguårig vann han inträde vid militärskolan i West Point, utrustad med otillräcklig underbyggnad men med obegränsad energi; hans redan märkbara sällsamheter, hans rustika maner och stillsamma enstöringslynne, utsatte honom till en börj an för en del drift, så mycket mera som han en tid framåt figurerade bland de sämsta eleverna. Småningom arbetade han upp sig mer och mer och avslutade den fyraåriga kursen som nummer sjutton bland ett fyrtiotal, i samma årsklass där ett annat generalsämne, Nordens sedermera sorglustigt berömde ”unge Napoleon”, G. B. McClellan, gick ut som num­ mer ett. Jackson hade turen att utexamineras just lagom för att som underlöjtnant vid artilleriet komma med i mexikanska kriget 1849—1850, — ett numera tämligen bortskymt företag, som av Grant, deltagare 148 även han, i hans memoarer lyftes upp till den svind­ lande rangen av det kanske mest orättfärdiga krig som någonsin satts i gång av en stark stat mot en svag. Jackson skötte sig däri berömligt och vände hem som major; snart ledsen på den fredliga trupptjänstens slentrian, sökte och erhöll han därefter anställning vid Virginia Military Institute i Lexington, varest han se­ dan i lugn och ro till inbördeskrigets utbrott verkade som professor i optik, astronomi och artilleritaktik. Hans naturs excentriska tendenser fingo under denna tid tillfälle att långsamt och harmoniskt slå ut i full blomning; efter hand fullkomnades mer och mer hans likhet med en återuppstånden sextonhundratalspuritan. Bland sina lärjungar var han på grund av sina stränga krav och sitt abstrakta sätt inte särdeles avhållen; av den sanna hänförelsen för sin professor grepos de först längre fram, när de kommo att följa hans fanor. På sin lediga tid studerade han krigshistoria, särskilt Na­ poleons kampanjer, samt ägnade sig för övrigt åt lyckligt, familjeliv och åt religion. En gudfruktig divisionsgeneral hade under mexikanska fälttåget väckt hans intresse för religiösa ting, ett intresse som efter hand alltmera fördjupades. I ingenting älskade han halvmesyrer, inte heller i detta; efter moget övervä­ gande anslöt han sig till den presbyterianska riktningen och inrättade i allo sitt liv efter sin stränga sekts lära. Bibeln studerade han dagligen, med kommentarer och med pennan i hand; en tiondel av sin inkomst anslog han till allmosor; vilodagen firade han med gammal­ testamentlig grundlighet. Han bröt aldrig ett brev på 149 en söndag, och enligt hans åsikt gjorde sig staten skyl­ dig till en grov otillständighet genom att befordra post även dessa dagar, dymedelst inledande svaga själar i frestelse, överhuvudtaget förföljde honom vilodags- problemet livet ut: besvärligt redan i fred, kom det att stundom bli nästan outhärdligt för honom i krig; hans officiella rapporter och hans brev till mrs Jack­ son kommo att få ett skakat tonfall när han sett sig nödsakad att marschera eller slåss på en sabbat. Sär­ skilt under sitt berömda fälttåg i Shenandoahdalen, när han i regel hade tre överlägsna fientliga kårer omkring sig och tiden var mer än dyrbar, måste han i det fallet ofta skjuta alla hänsyn åt sidan; ohygglig­ heten i detta sökte han då mildra genom att vid första förefallande paus i operationerna hålla söndag för sig och sina trupper tre dagar i följd, tills räkningen åter bragts att stämma. I sitt tal — som aldrig var högljutt och aldrig mångordigt — blandade han gärna in bib­ liska talesätt; hans favorituttryck var ”by the blessing of Providence”, ett uttryck som ofta i fredens dagar hördes fromt frammumlat under allvarliga ecklesia­ stika överläggningar i den församling där han tjänst­ gjorde som diakon, eller under förtroliga samtal med mrs Jackson angående befrämjandet av den söndags­ skola för negrer, som de gemensamt grundat och ledde, och som sedermera under kriget ofta förnams av hans stab, framsagt med lika from enständighet, när någon ömtålig krigslist höll på att vävas runt Banks och Frémont, eller när något ursinnigt bajonettanfall 150 släppts löst mot McClellan, Pope eller "Fighting Joe” Hooker. Religiositet av sådan art som hans kan te sig besyn­ nerlig nog; den utomstående betraktaren kan lätt dri­ vas till överlägsen medömkan och frestas till den för­ modan att det måste vara tämligen skralt beställt med vederbörandes andliga utrustning. Emellertid trivdes Jackson förträffligt med sin religion, vilken inte anlagts av några teatraliska hänsyn, och märkvärdigt nog fanns alls inte något fel med hans förståndsgåvor. Så­ dant hans öde kom att gestalta sig, blev hans religiösa övertygelse honom till oskattbar praktisk hjälp. I sin bergfasta förvissning att leva omedelbart under Guds hand var han alltid i stånd att med det fullkomligaste sinneslugn ta på sig ansvar av vilken art och vilken storlek som helst; han tvekade aldrig, misströstade aldrig, tvivlade inte ett ögonblick på att planerade företag kunde genomföras, hur desperat situationen än kunde te sig, och red i kulregn och bland krevader lika lugn som han förr promenerat till sin lektion. I fält hade han med sig tre böcker, vilka han ständigt rådfrågade: Bibeln, Noah Websters ordbok — detta emedan han ofta kände en viss osäkerhet beträffande stavning — samt Napoleons maximer om krig. När han låg döende vid Guineys Station, samtalade han angående Bibelns nytta för en fältherre med en med­ lem av sin stab, som vakade vid hans bädd, och frå­ gade därvid bland annat denne om han kunde säga, var i Bibeln man kunde lära sig det rätta stiliserandet av stridsrapporter; när den unge löjtnanten svarade 151 att han aldrig tänkt på att leta efter dylikt på ett sådant ställe, påpekade Jackson med allvar att de oöverträff- liga mönstren i det fallet stode att finna i Josuaboken, — korta, klara och sakliga redogörelser, fria från för- hävelse och tomt tal, med äran given åt Gud. Reglerad som ett urverk framgled hans tillvaro i Lexington, där år lades till år utan anmärkningsvärda avbrott. En sommar besökte han Europa, där han tog i betraktande engelska katedraler, som mycket hän­ förde honom, samt begrundade Waterloos topografi och florentinska gallerier; men detta var ett isolerat anfall av äventyrslust. Andaktsstunderna hemma bibe- höllo oförminskad sin charm, familjelivet sin lycka; och genom alltjämt fortsatt studium av Napoleons lär­ domar fördjupades alltmera den tankfulle professorns inblick i den esoteriska konsten att vinna bataljer. Ingenting föreföll mera osannolikt än att han någon­ sin skulle komma att omsätta sin militära beslagenhet i praktik. Mänskligt att döma hade han alla utsikter att i frid skiljas hädan, omgiven uteslutande av den gloria som kan skänkas av en samvetsgrant utförd lärargärning och en nitisk verksamhet som diakon. Bullersamt politiskt klammeri mellan slavstater och ”fria” stater hörde visserligen till ordningen för dagen i Washington; men sådant hade pågått länge, och för­ ståndiga män räknade inte på allvar med möjligheten av något våldsamt avbrott i detta traditionella gräl. Därest negerförkämparna i norr bleve alltför när­ gångna, ansåg man sig i SÖdern alltid ha den utvägen kvar att helt enkelt anmäla sitt utträde ur unionen; 152 därtill gåve författningen klar tillåtelse, och en sådan avveckling borde därför kunna äga rum utan bråk. Personligen ansåg Jackson negerslaveriet för en be­ svärlig och mycket ansvarsfull institution, som likväl sannolikt utgjorde den tills vidare lämpligaste existens­ formen för negrerna och som dessutom otvetydigt god­ kändes av Bibeln. Det är inte troligt att han med någon större entusiasm skulle gått i strid enbart för slavfrå­ gans skull; men det var secessionsfrågan som för hans fädernestats del kom att träda i förgrunden. När Lin­ coln mot all förmodan valts till president, utbröt panik i Södern, där Lincoln åtnjöt rykte som särdeles våld­ sam negerbefriare: staterna längs sydkusten anmälde genast sitt utträde, under det Virginia förhöll sig av­ vaktande. Lincoln visade sig emellertid snart sinnad att bestrida rätten för någon stat att under några som helst förhållanden utträda ur unionen och började med kraft rusta för att tvinga de genstörtiga att återvända. När denna i Söderns ögon heliga rätt kränktes, secederade ytterligare ett antal stater, bland annat Virginia; Södern stod som en man enig att trotsa varje attentat mot statssuveränitetens princip. Under sådana förhål­ landen var saken klar för varje son av Virginia: Jack­ son lade handböckerna i astronomi och optik åt sidan och erbjöd den nyblivna Konfederationen sitt svärd. Den fulla innebörden i detta erbjudande kunde då inte gärna inses av Jefferson Davis och hans omgivning; men de som kände Jackson personligen betvivlade i varje fall inte hans pålitlighet och hans envishet. ”Vem är Jackson?” frågade någon i presidentens om- 153 givning, när det kom på tal att anförtro honom ett kommando. ”Jackson”, svarade en person som kände honom, ”är en man av den sorten, att om han sättes på en plats med order att hålla den, skall han inte dra sig tillbaka så länge en enda man och ett enda gevär finnes kvar för honom att använda.” En tid efter Bull Run skickades Jackson väster ut med några få tusen man till ett sj älvständigt kommando i Shenandoahdalen. Hösten och vintern förflöto lugna överallt: på båda sidor var man sysselsatt med att inöva rekryter. McClellan, utnämnd av Lincoln till överbefälhavare, ledde förtjänstfullt denna exercis på nordsidan och förvärvade sig därigenom stort anseende. Slutligen voro hans förberedelser färdiga och hans fälttågsplan klar, och trupperna sattes i rörelse litet varstans. När Lincoln och hans Secretary for War, mr Stanton, tidigt på våren 1862 överblickade totalsituatio­ nen, kunde de inte annat än känna sig väl tillfreds med allt. Ett stycke nedanför Richmond, Konfedera­ tionens huvudstad, låg på ”the Peninsula of Virginia” McClellan med huvudarmén, hundratusen man, dit- transporterad sjöledes för att fortast möjligt rycka fram mot Richmond, som försvarades av knappt hälf­ ten så stor styrka under Joseph Johnston. Lee satt ännu kvar i Richmond som rådgivare åt president Davis. I grannskapet av Washington fanns en stark kår under McDowell, som skulle stöta till McClellan och göra hans övermakt ännu mera förkrossande. Ett stycke västerut, kring Shenandoahdalen (även kallad ”the Valley of Virginia” eller kort och gott ”the Valley”) 154 vegeterade tvenne prydliga kårer under Banks och Frémont i lugn och ro; och borta i fjärran västern, vid Mississippi, hade en dubiös figur från Galena, Ill. vid namn Ulysses S. Grant — betraktad med illa dolt misstroende av alla överordnade på grund av ett stad­ gat rykte för dryckenskap — just börjat göra sig oväntat angenämt förnimbar. Det hela tedde sig så förtroendeingivande som möjligt: Söderns undergång stod efter allt att döma omedelbart för dörren; Rich­ monds öde syntes i varje fall beseglat; McClellan vän­ tade endast på de sista förstärkningarna. Men egen­ domliga saker började nu plötsligt tilldraga sig i the Valley. The Valley, en lång, smal dalgång, löper i riktning norr—söder med Alleghanybergen längs sin västra sida och Blue Ridge längs sin östra; i norr går den upp till Potomac, gränsfloden mellan Virginia och Maryland, — då mellan Norden och Södern. Massa- nuttenbergen, fristående och otillgängliga, ligga ett stycke nedåt dalen inpassade liksom ögat i en synål; floder och landsvägar löpa på båda sidor om dessa och slingra sig för övrigt om varandra längs dalens hela längd. Det hela kom nu att tjänstgöra som en högst märkvärdig strategisk dansbana, där Jackson figurerade solo i centrum med en flock förvirrade motparter omkring sig. Han hade sitt vinterkvarter i Winchester, nära dalens norra ända, med femtusen man; Banks låg vid Potomac med trettiotusen. Banks var en högstämd och retorisk personlighet, politiker till yrket, som Lincoln måst ge ett kommando för att 155 hålla vid gott humör; han hade släppts på bete i the Valley, där mänskligt att döma ingenting kunde hända honom. Situationen såg så mörk ut som möjligt för Jackson: förstärkningar stodo inte att få; Banks bör­ jade röra på sig; till råga på allt hade Jackson besvär med sitt eget folk och med krigssekreteraren i Rich­ mond, mr Benjamin, samt hölls av flera bland sina officerare på fullt allvar för att vara hopplöst förryckt. Slutligen utrymde han Winchester och drog sig söder ut; men hunnen ett kort stycke gjorde han plötsligt helt om och störtade sig över Shields, en av Banks' underbefälhavare, som med tolvtusen man kommit in­ om räckhåll. I en stjärnklar kväll slogs man länge och ursinnigt bland vintriga skogsmarker vid Kernstown, till dess slutligen Jacksons tunna linjer, illa medfarna, pressades tillbaka. Mörk, men ingalunda modfälld, drog han sig långsamt bort från slagfältet, efterläm­ nande ett par sönderskjutna kanoner; fienden till­ trodde sig inte att förfölja. Detta var en seger för de federala; likväl åstadkom händelsen den största oro i Washington. Lincoln, med all sin kallblodighet i övrigt, var beträffande sin huvudstads säkerhet käns­ lig som en prinsessa på ärten. Vad var egentligen i görningen? Hur kunde Jackson våga gå offensivt till väga så långt norr ut? Han måste ha erhållit förstärk­ ningar: händelsen varslade tydligen om en förestående framryckning mot Washington. Lincoln kom hastigt till den slutsatsen att inga ytterligare trupper kunde avgå till McClellan, emedan de alla behövdes till huvudstadens skydd. McClellan bad och besvor, men 156 ingenting hjälpte: först, förklarade presidenten och hans krigssekreterare, måste the Valley rensas och denna bakdörr till Washington effektivt stängas till; för övrigt borde McClellan vara i stånd att uträtta något med den armé han redan hade. Därvid blev det, och med undertryckt jämmer fick McClellan börja praktisera sig fram mot Richmond genom kärr och ur­ skogar utan någon hjälp av McDowells kår. En del av denna skickades i stället till the Valley, och över de talrika generalerna därstädes regnade nu mr Stantons direktiv: de hade att med det snaraste lokalisera Jack­ sons kår . . . klämma efter Jackson på skarpen . . . driva Jackson och hans följe ut ur the Valley... Detta visade sig oväntat besvärligt; ty under det unionsgeneralerna efter bästa förmåga försökte full­ göra dessa order, blev det i stället Jackson som i sin tur och ordning lokaliserade, klämde efter och drev hela svärmen av federala strateger i the Valley. Hans finter, hans ilmarscher, framför allt hans förmåga att ständigt dyka upp på helt andra ställen än någon för­ nuftig beräkning kunde låta förmoda, fyllde dem först med betänksamhet, sedan med skräck. Frémont, som intet ont anande kom framryckande västerifrån, fjär­ ran från all rapporterad farlighet, överfölls först vid Sittlington Hill och drevs illa tilltygad tillbaka in bland Alleghanybergen. Därpå utförde Jackson en invecklad serie rörelser, som varken hans eget folk eller fienden förstod sig på; och sedan därigenom till­ räcklig förvirring skapats och han under tiden oför- märkt lyckats draga till sig några anlända förstärk- 157 ningar, slog han plötsligt ur det mest oväntade väder­ strecket ned som en blixt på Banks. Vimmelkantig av överraskningen höll Banks stånd så gott han kunde men kastades hastigt över ända, förlorade träng och artilleri, jagades upp genom the Valley, drevs med bajonetten genom Winchesters gator och vräktes slut­ ligen i full upplösning tillbaka över Potomac. Prisande Gud för segern, men med den fulla lyckan grumlad på grund av att en kavalleribefälhavares missgrepp för­ hindrat honom att göra av med Banks helt och hållet, kamperade Jackson ett par dagar på Potomacs strand, sysselsatt med att tillgodose sitt svultna och slitna folk ur de erövrade förråden, och stegrade genom sin där- varo villervallan i Washington till det yttersta. Men hans egen belägenhet var i hög grad äventyrlig, och snart inlöpte allvarsamma rapporter. Ett gott stycke söderut framryckte från skilda håll Shields, som nu hörde under McDowell, och Frémont, som återhämtat sig, för att avskära Jacksons enda reträtt- väg; deras avstånd till sin föreningspunkt var endast hälften av hans väg dit. Den yttersta skyndsamhet var av nöden, och Jackson dröjde inte länge med att komma i ordning. Medtagande fångar och förråd gjorde han genast helt om. Hans stridsnötta fågelskrämmor, av­ brutna i sitt stök bland Banks’ kringströdda effekter, trädde kallade av uppbrottssignalerna oförtövat i gevär, filerade åter genom Winchesters gator, föllo in i sitt vanliga quick-march-tempo och svepte rappfotat söder­ ut längs Shenandoahdalens genomlöpande ”turnpike road”, — vädjobanan för åtskilliga av de bedrifter i 158 hastig förflyttning, som komme dem att förlänas be­ nämningen Jacksons fotkavalleri. Jackson hade nu hunnit förvärva sina truppers obegränsade tillit: på hans befallning voro de alltid villiga att försöka det omöjliga. Utan knot fördrogo de strapatser långt över vanliga mått. ”Tre slag om dagen och ett mål mat i veckan” — så skisserade sedermera hans veteraner rutinen i the Valley. De hade sina talesätt angående de forcerade marscherna. ”Moses”, sade de, ”använde fyrtio år på tåget genom öknen; men om Stonewall haft kommandot där, skulle han trummat folket igenom på tre dagar, i double-quick och på halvrationer.” Hans stora hemlighetsfullhet, som kom honom att aldrig ens för sina närmaste officerare förråda minsta glimt av sina planer, fördrogo de numera med jämn­ mod; tillfrågade av utomstående: ”Where are you going, boys?” brukade de sorglöst svara: ”We don’t know; but Old Jack does.” På denna marsch söderut fingo de nu pröva det yttersta. Situationen under kapplöpningen med de båda generalerna, som försökte räcka varandra han­ den framför Jackson, var någonting i stil med den lek som kallas sista paret ut, och för Jackson stod allt på spel. I sista ögonblicket lyckades han slinka mel­ lan sina båda motståndare, som gripits av tvekan när de nalkades hans väg, och fortsatte därpå med oför­ minskad fart ned förbi Massanuttenbergen, under det en förföljare kom efter längs vardera sidan av dessa. Hunnen till en punkt nedanför denna bergryggs syd­ spets gjorde han halt i en stark ställning vid en flod, 159 tog emot Frémont vid Cross Keys och drev honom undan, gick därpå under natten tillbaka över floden och mötte nästa morgon Shields vid Port Republic samt tillfogade honom ett grundligt nederlag. Därpå försvann Jackson, hastigt och spårlöst, liksom om han upplösts i luft. Om mötena med Jackson voro prövande för hans motståndare, gjorde hans försvinnanden ett än mera irriterande intryck på deras nerver. Med oändlig var­ samhet börj ade de på nytt treva sig fram här och var, med rykten surrande omkring sig och varje ögonblick ängsliga att trampa i någon fälla som gillrats upp för dem av den fruktansvärde professorn. Men han förblev försvunnen. Medan Shields och Frémont försökte draga andan efter sista mötet, låg han i bivack ett stycke söderut, i skogarna runt Mount Solon, höll andaktsstunder och skodde hästar; och när de åter kände sig färdiga för kurragömmalek runt Massanut- tenbergen, hade hans kolonner redan osedda ringlat österut och fördjupat sig i passen på Blue Ridge. McClellan, som utanför Richmond hölls underkunnig om ställningar och förhållanden i the Valley, blev ängslig å sina kollegers vägnar. ”Jag tycker inte om Jacksons försvinnande”, meddelade han i ett telegram till krigsministeriet; ”han kommer att dyka upp inom kort där man minst väntar honom.” Däri visade sig McClellan ha rätt; ty strax därefter gjorde sig Jack­ son åter förnimbar genom att driva in McClellans egna utposter vid Mechanicsville. Han hade i ilmarscher korsat Virginia och förenat sig med huvudarmén utan- 160 för Richmond. Den så kallade sjudagarsbataljen tog nu sin början med att McClellans ena flygel krossa­ des i slaget vid Gaines’ Mill, huvudsakligen av Jack­ sons trupper, varefter McClellan under utomordentligt svåra och förbittrade strider långsamt drevs tillbaka ned genom Chickahominys kärr av de konfedererades förenade armé, nu förd av Lee, och endast med nöd lyckades undgå fullständig ödeläggelse genom att till sist hålla stånd vid Malvern. Kort därefter inskeppade sig McClellan, modlös och med en ruinerad armé, och återvände till Washington för att där entledigas. Därmed hade detta stora företag mot Richmond än­ dat i ett gigantiskt fiasko, främst tack vare Jacksons verksamhet. Med en styrka aldrig överskridande fem- tontusen man, i början långt mindre, hade han opere­ rat mot en femdubbel övermakt, slagit alla sina mot­ ståndare successivt, bundit en stark kår vid Washing­ ton och slutligen i det avgörande ögonblicket varit till hands utanför Richmond. Det var inte att undra på att hans namn redan flög kring Södern, buret av hänförelse, under det Norden nämnde det med mörk respekt; och med full rätt kunde hans bibelkunniga barfotabrigader, med en optimistisk omtolkning av en sentens hos kung Salomo, sjunga i en av sina visor: The race is not to those who have got The longest legs to run; The battle to those people not Who shoot the biggest gun. Richmond klädde sig till fest och arrangerade tack­ sägelsedagar efter befrielsen från McClellans hot, men 161 för Lee och Jackson fanns inte mycken tid till dylikt: de och deras soldater, illa medfarna efter kampanjen i kärren, fingo rekreera sig genom att omedelbart draga åstad till nya slagfält med högre och mera hälsosam luft. I norra Virginia stod redan en annan unionsarmé, bildad av de numera förenade och förstärkta kårer som Jackson haft att göra med i the Valley. Befälet över denna här hade anförtrotts åt Pope, en general som tillkallats från-västern för att lära mindre fram­ gångsrika trupper hur man förde krig borta vid Mis­ sissippi. Denne övertog befälet med en proklamation, vari han underströk sin offensivanda och utlovade hastiga segrar. Han förbjöd allt ängsligt spekulerande över egna reträttlinjer och anbefallde i stället systemet att leta upp fiendens och fortast möjligt avskära dem; med McClellans försiktighet och söl drev han blodigt gyckel; som slutkläm påbjöd han skärpt behandling av civilbefolkningen inom besatta områden. Denna ryktbara proklamation studerades på olika håll med olika känslor: av befolkningen i Norden med glädje och förtröstan, av Popes egen armé med åtskillig fundersamhet, av McClellans män —• vilka avgudade sin general, ingen vet rätt varför •—• med bittra hån­ skratt och av folket i Södern med ytterligt raseri. Lugna som alltid togo Lee och Jackson del av den­ samma, åstundande att komma underfund med psyko­ login hos sin nye motståndare för att med ledning därav kunna behandla honom på bästa sätt. "Denne nye general gör anspråk på er särskilda uppmärk- 11. — Bengtsson, Litteratörer och militärer. 162 samhet”, sade någon till Jackson. ”And, please God, he shall have it”, svarade Jackson tankfullt. Jackson tillhörde hädanefter ”the Army of Northern Virginia” såsom Lees närmaste man; vid stora och ömtåliga kombinationers åstadkommande opererade han ofta skild från huvudarmén; lagrarna från the Valley lät han därunder inte vissna. Lee och Jackson, nobla män och överlägsna generaler båda, uppskat­ tade varandra varmt och samarbetade sällsynt har­ moniskt. Lee, urban och vidsynt, klar och vis, en full­ komnad aristokratisk typ med sin själs adel och huma­ nitet återspeglad i sina drag, hade i den kantige peda­ gogiske gentlemannen från Lexington, denne besyn­ nerlige krigets ljungeld, med det enkla utseendet, de få orden, den låga rösten, det fromma mumlet, de vänliga melankoliska ögonen — ögon liksom tröttade av mycket grubbel över finstilta bibelkommentarer och mycket spanande genom slagfältens rök — funnit ett komplement som gjorde dem båda tillsammans till en makt av fulländad effektivitet på sitt område. De förstodo sitt krigiska spel i grund. De skapade hän­ delserna och situationerna, suveräna i sin konst så långt deras medel på något sätt tilläto. De färdades genom krigets dimma och förvirring i en klarhet för­ länad endast åt dem. Hurudan situationen kunde te sig, med vilka övermakter de än hade att göra, en sak var alltid konstant: det var alltid de som befunno sig i centrum, alltid de som förmådde urskilja Ariadnes tråd. Deras motståndare — med starkare bataljoner men med svagare karaktär och endast i stånd till en 163 långt mindre noggrann kalkyl av det givnas element —- voro alltid hänvisade till att dväljas i en yttre rymd, där mörkret och mycket ofta också tandagniss­ lan rådde, — alltid famlande och oförberedda, alltid väntande på någonting eller förargade över något som inte ville gå som det skulle, ständigt med mun och medvetande formande en och samma fråga, i villrå­ dighet och med hjärtslitande iver: vad försiggår? vad står egentligen på? Lee och Jackson representera an­ den, deras motståndare den tröga materien. Dessa båda avverka på kort tid en hel räcka av Lincolns generaler: McDowell, McClellan, Pope, Burnside, Hooker, Meade, -—■ generaler som, efter att ha startat med de till synes mest välgrundade förhoppningar att på kort tid göra Nordens övermakt gällande, inom kort få avträda efter att i alla fall utom det sista ha sett sina arméer slagna i spillror och sig själva för­ vandlade till misslyckade figurer. I flera fall omgivas dessa nordstatsgeneraler av det skimmer som kommer den klassiske stymparen till del; men detta är säker­ ligen till stor del omständigheternas skull, som place­ rat dem mot två så sällsynta experter. När slutligen Grant anlände från västern och påbörjade sitt lång­ variga hamrande, fick Lee med sinande resurser strida utan Jacksons hjälp. Som en gammal regementspastor en gång långt efter kriget, vid en statyavtäckning i New Orleans, uttryckte det: ”När Gud i sitt outgrund­ liga rådslag beslutat att Konfederationen inte skulle bestå, fann han det först vara nödvändigt att taga bort från oss sin tjänare, Stonewall Jackson.” 164 Det var nu först Popes tur, och hans korta gästspel i Virginia gestaltade sig särdeles episkt. Fälttåget mot honom öppnades med att Jackson vid Cedar Mountain kom över hans förtruppsbefälhavare, ingen mindre än sin sedan gammalt välkände Banks — mr Commissary Banks, som Jacksons soldater brukade benämna honom för det alltid rikliga bytets skull — och gick lika illa åt honom som förr. Detta var för Jacksons folk ett sensationellt slag därigenom att de vid ett tillfälle, då en del eget infanteri råkat i oordning vid ett mot- anfall, för första gången under kriget fingo se sin general uppträda med dragen värja, när han red in i oredan för att ställa sakerna till rätta igen. Kort därefter slogo sig Popes och Lees samlade arméer ned längs var sin sida av floden Rappahannock, Pope i norr, Lee i söder. Man kanonerade en smula över flo­ den och företog kavalleriraider, men eljest rådde lugn. Pope, redan överlägsen i styrka, var vid gott mod, emedan han med det snaraste väntade ytterligare till­ skott, efter hand som McClellans hemskeppade folk hann komma upp. För Lee däremot såg situationen mycket besvärlig ut, ty han hade inga förstärkningar att vänta. Ett par inledande försök att bringa Pope på fall hade inte lyckats; ett i bästa fall långsamt tillbakavikande mot Richmond föreföll oundvikligt. Men Lee och Jackson, som inte förfärades av några styrkeförhållanden, hade en vacker dag ett förtroligt samtal vid ett möte i det fria. Överläkaren på Jack­ sons kår, dr McGuire, som råkade passera förbi, såg med häpnad den stillsamme Jackson gestikulera och 165 till och med draga upp linjer i sanden med sin stövel. Lee sågs därefter långsamt nicka bifall, och doktorn förstod genast att någonting alldeles särskilt var i görningen. Samma kväll började Jackson förberedel­ serna till sin mest berömda marsch. Mot ett mål känt av honom själv och Lee, men eljest av ingen, bröt han med hela sin kår upp i den tidi­ gaste gryningen nästa dag; -—■ Stonewall, brukade hans soldater sedermera säga, marscherade alltid i gryningen utom när han bröt upp kvällen innan. Det var nära hälften av Lees styrka han hade med sig, några och tjugotusen man; sin kosa ställde han väster­ ut, parallellt med floden på dolda vägar och med sin vän J. E. B. Stuarts kavalleri som en sky omkring sig. Över det uppståndna tomrummet bredde Lee ut den kår han hade kvar och fortsatte lugnt att amusera Pope med sina kanoner. Jackson hade befallt att allt bagage skulle kvarlämnas; en hjord oxar drevs med som proviant; för övrigt fick man leva på omogen säd och gröna äpplen längs vägen. Många av hans officerare medförde i sina sadelpåsar som vägkost endast en handfull skorpor och en strut salt. Allt sol­ daterna hade att bära utom sin paltor och sin beväp­ ning inskränkte sig till en bleckkanna här och var samt ett antal stekpannor per regemente, burna med skaften nerstuckna i gevärsmynningarna. Ingen anade vart det bar hän —■ kanske till the Valley, kanske till Washing­ ton —; men humöret var ypperligt hos alla, ty det var tydligt att ett företag i Stonewalls bästa stil var i gång. Jackson red som vanligt tyst, — hopsjunken 166 och med mösskärmen över ögonen, försänkt i medita­ tioner. Kolonnen genomvadade övre Rappahannock, drog genom byarna Orleans och Salem, fortsatte i nordlig riktning till långt ut på natten och fick slut­ ligen göra halt i trakten av White Plains. Uttröttade föllo soldaterna i sömn på sina platser; men efter ett par timmar väcktes de åter, när dagningen ännu låg grå, och satte sig halvsovande i gång på nytt. Deras väg svängde nu österut, ringlade uppför Bull Run- bergen och fram genom ett pass kallat Thoroughfare Gap. När Jacksons folk vid middagstiden från dessa höjder blickade ned över ett fridfullt augustilandskap framför sig, insågo de alla vad det rörde sig om: de befunno sig nu ett gott stycke bakom Popes högra flank, och vägen rakt fram skar denne frejdige pro- klamationsförfattares kommunikationer med Washing­ ton. All trötthet var med ens bortblåst: genom den långa högsommardagen drogo de oförtrutet framåt, brända av stark sol och svepta i ett kontinuerligt moln av damm. Mot kvällen red Jackson till kolonnens spets och såg sina trupper draga förbi, i det han komplimen- terade sina officerare till manskapets goda kondition och till de väl anslutna leden. Efter hand som divi­ sionerna kommo upp — först Ewells, därpå Jacksons egen, nu förd av Taliaferro, därpå A. P. Hills — och männen fingo syn på den välkända figuren vid väg­ kanten, beredde de sig att hylla honom med sedvan­ liga tjut och vilda acklamationer; men Jackson höjde avböjande handen: bakåt fortplantades anmaningar: ”Inget skrik, pojkar; yankees kan höra oss!” och sol- 167 daternå nöjde sig med att svinga sina hattar i tyst salut. Jackson kunde känna sig belåten med allt: det hela hade åtminstone ännu så länge gått utmärkt, och inga tecken tydde på att Pope märkt något. Men ställ­ ningen var så labil och riskfylld som möjligt: Pope låg nu mittemellan Lee och Jackson, flerdubbelt över­ mäktig gentemot båda var för sig. Sent på kvällen nådde Stuart med kavalleriet och Stonewallbrigaden till Manassas Junction, som var Popes depå, och besatte platsen efter en kort strid. Nästa morgon kom Jackson med huvudstyrkan; and to the bugles’ din, sweating beneath their haversacks, with rifles bristling on their backs, the dusty men trooped in. Ett vackert preliminärt resultat av två dygns force­ rad marsch låg här klart för allas blickar. Belägen nära Washington samt under Popes vingars skugga, var denna plats mänskligt att döma den tryggaste som kunnat väljas till upplagsplats för Popes förråd. Ofantliga mängder av allt som den rika Norden kun­ nat utfundera till en stor armés underhåll tedde sig här för Jacksons förvånade män: sybaritiska ting som dessa föga bortskämda soldater hittills knappt ens drömt om: kokvagnar, fältbagerier, godståg fulla av konservdosor, berg av mjölsäckar, whiskykuttingar i gedigna staplar, magasin vid magasin fullproppade med skodon och klädespersedlar. Sedan Jackson skic­ kat ut patruller, hållit bön och satt vakt över whiskyn, släppte han lös sitt folk till ett par timmars fri plund- 168 ring, och en sällsam festlighet vidtog, välbehagligt förevigad i deltagares memoarer. Vid det här laget hade Pope börjat i någon mån komma underfund med saker och ting, och en känsla av bottenlöst elände bemäktigade sig honom till en början. Men han repade snart mod och beslöt att krossa Jackson innan någon återförening med Lee hunnit äga rum. Till den ändan lät han alla sina kårer göra helt om och på bred front konvergera mot Ma­ nassas för att därstädes, som han sade, ”bag the whole crowd.” Själv anlände han sent på kvällen till detta ställes närhet; horisonten var då festligt upplyst av flammor från hans brinnande förråd, och väldiga brak från exploderande ammunitionsupplag hälsade honom på långt håll, som dånet från en stor drabb­ ning. Jackson var spårlöst försvunnen. Pope slet sitt hår och utdelade order och kontraorder natten igenom. Nästa dag överfölls plötsligt vid Groveton den kår som utgjorde hans västliga flygel; lättad dirigerade han hela sin armé ditåt och avsände ett telegram till Lincoln, meddelande att Jackson nu var fast och att det hela skulle gå förträffligt i lås. Under tvenne dagar löpte därpå Pope fåfängt till storms mot Jackson, som intagit en stark ställning längs en järnvägsbank; men på andra dagens eftermiddag, när Pope fort­ farande var i full gång, hade Lee hunnit till platsen och i skydd av några skogsbälten fått Longstreets kår ordnad till ett samlat flankanfall, som svepte Pope från slagfältet och kom honom att med en förstörd armé ragla in under skyddet av Washingtons för- 169 skansningar. Därmed var Popes fältherrebana lyktad och en av krigets mest glänsande segrar, den så kal­ lade andra Manassas, inskriven i Konfederationens korta men ärorika historia. Lee gick nu över Potomac och invaderade Maryland med en fåtalig och illa utrustad men stolt och segervan armé; Jackson öppnade företaget genom att tvinga tolvtusen unionister att kapitulera vid Harpers Ferry. I brist på bättre togs nu McClellan åter till nåder av Lincoln och kom långsamt Lee till mötes. Den osed­ vanligt blodiga batalj, som Norden uppkallade efter ån Antietam, Södern efter Sharpsburg, utkämpades nu på Potomacs norra strand, när McClellan, sölande som alltid men med mer än dubbel övermakt, gick till anfall mot Lees fyrtiotusen. Huvudangreppet kom mot Jacksons flygel men sjönk efter väldiga böljeslag slutligen tillbaka. Lee kvarblev hela nästa dag på slagfältet, spekulerande över någon möjlighet att kringgå McClellan, och återvände därpå ostörd över floden; Jackson täckte reträtten. Efter en tids vila började därpå McClellan manövrera sig fram efter Lee, men på ett så utomordentligt dåsigt och melanko­ liskt sätt att det väckte allmän ovilja i Washington. När slutligen Lees berömde kavallerigeneral, Stuart, företagit en större ritt runt hela unionsarmén och åstadkommit förfärande tillstånd bland McClellans ka­ valleri utan att själv på något sätt komma till skada, fann Lincoln att man skrattade åt hans härförare allt­ för mycket, och McClellan entledigades åter, denna gång definitivt. Kort tid därefter dök Jackson plöts- 170 ligt upp i the Valley, ryckte norrut och besatte Win­ chester tätt vid Potomac. Skräcken för hans namn var nu i Norden sådan, att Times’ korrespondent i Wash­ ington, skildrande den panik som nu utbröt, meddelade såsom den fasta övertygelsen hos varje människa i huvudstaden, att ”Stonewall Jackson stands ready to pounce upon Washington from the Shenandoah, and to capture President, Secretaries, and all”. Men innan något vidare hann bliva av, kallades Jackson österut till Lee för att möta en stor framstöt mot Richmond av Lincolns nyutnämnde general, Burnside. Dennes illa beryktade anfall vid Fredericksburg ändade med fullkomligt sammanbrott för honom själv; han er­ sattes därefter med Joseph Hooker, Lincolns yttersta resurs för ögonblicket. Hooker hade såsom divisions­ general förvärvat sig smeknamnet ”Fighting Joe” och gjort fullt skäl för detsamma; vissa högre själsför- mögenheter, lämpliga för en överbefälhavare, trodde man sig också på nordsidan ha spårat hos honom; in­ tressanta saker kunde därför väntas tilldraga sig när han komme att presentera sig för Lee och Jackson med hundratjugotusen man. Men hösten var nu långt fram­ skriden, och tills vidare nöjde man sig på båda sidor med att gå i vinterkvarter längs stränderna av Rappa­ hannock. Detta vinterkvarter är det enda lilla idylliska av­ brottet i Jacksons blixtrande krigarbana. I allt som förefallit under det gångna innehållsrika året hade han utan rast deltagit. Strapatser tycktes inte mycket bita på honom, trots att han alltid yttrade sig med stilla 171 vemod om sin hälsa; men hans folk kunde behöva en smula ro. Stonewallbrigaden, som räknat tretusen man vid Bull Run och som därpå ständigt tillhört hans kommando och vanligen satts in på de besvärligaste ställena, hade nu reducerats till en vördnadsvärd spillra, som i ett styrkebesked efter slaget vid Sharps­ burg figurerade med sammanlagt tvåhundrafyrtiosex gevär. Man fick nu lov att en stund dra andan och att efter råd och lägenhet pyssla om sin ännu mirakulöst förefintliga varelse. Ibland erhölls till och med något litet att äta, vilket väckte stor glädje och förvåning: de konfedererade hade sedan länge upphört att hysa några illusioner beträffande sitt stackars överan­ strängda kommissariat. Något missmod förefaller aldrig ha härskat i Jacksons kår, trots alla umbäran­ den; segervissheten och äran utgjorde sannolikt en ej föraktlig motvikt gentemot dylikt. Man hade dessutom åtskilligt att roa sig med: mellan de fientliga armé­ erna blomstrade en privat småhandel upp tvärsöver floden: rebellerna kursade bort sin förnämsta tillgång, som utgjordes av rulltobak, mot vad yankees kunde ha till övers av kaffe och skodon. Förmodligen var det under sådan marknad som Jackson en gång kom ri­ dande längs floden vid en inspektion av utposterna: hans soldater, talrikt närvarande längs stranden, sprungo upp och kantade hans väg under hurrarop, varvid några nyfikna från nordsidan ropade över flo­ den för att få reda på vad uppståndelsen gällde: när de fingo till svar att det var general Stonewall Jack­ son man hurrade för, skyndade en mängd unionssol- 172 dater fram längs sin strand och deltogo med all iver i hyllningsropen. Jacksons popularitet bland sitt folk hade nu hunnit bliva gränslös, detta trots att han lika litet i disciplin­ saker som i något annat klemade med sina män. Hans bestraffningar voro kända såsom de strängaste i armén. Han var visserligen alls inte någon sådan rå och bur­ dus natur som nordstatspoeten Whittier gör honom till i ’ Barbara Fritchie”; tvärtom var han mild och ömsint, ytterst ridderlig mot nonkombattanter, barn­ kär till den grad att han en gång i en adjutants när­ varo inte lyckades tillbakahålla sina tårar vid under­ rättelsen om att dottern i ett hus där han haft kvarter —■ en sexårig flicka som ibland brukat komma in och jollra med generalen — oväntat hade avlidit; men beträffande disciplinen tålde han intet skämt. Andra generaler, även Lee, anlade psykologiska synpunkter på soldater sådana som deras, föga bevandrade i krigs­ lagar, och läto stundom nåd gå för rätt; Jackson där­ emot var i allvarligare ting obeveklig. Tredskande och uppstudsigt folk, förövare av stölder och övervåld mot civila, fasttagna desertörer och dylika, hamnade i den mån de tillhörde hans kår undantagslöst framför exekutionsplutonen. Till och med sådana nådeansök- ningar, där delinkventen bad att få bli instucken bland de främsta för att falla i nästa strid, avslog han i regel : att slåss och stupa för Söderns frihet var enligt hans uppfattning ett göra uteslutande för anständigt folk. Trots detta avgudades han av sina soldater. Till någon del kom sig detta utan tvivel därav, att hans egenheter rerenes 173 gjorde det lätt för gemene man att bedriva sin avguda­ dyrkan under formen av vänligt gyckel. Soldaterna tröttnade aldrig att berätta anekdoter om sin general och att fundera ut historier om honom; som t. ex. följande: ”Stonewall dog och skulle till himlen, och två änglar skickades ned för att hämta honom. De sökte honom i hans tält, han var inte där; de sökte honom vid bönemötet, han var inte där; de sökte honom vid utposterna, han var inte där heller. Då återvände de för att rapportera att han försvunnit; men när de hunno hem igen, funno de att Stonewall gjort en flankmarsch och nått himlen före dem.” När Jack­ son red längs tältgatorna i sitt läger, utbröt alltid ett sådant oväsen bland hans folk, att lyssnare på avstånd brukade säga: ”Det är antingen Stonewall eller en hare”; dessa två fenomen voro de enda som uppväckte sådana ovationer. Ett par dagar efter det han denna höst utnämnts till generallöjtnant, skrev han hem till mrs Jackson att han helst av allt skulle velat vara präst; befattningen som en förkunnare av Ordet föreföll honom såsom den mest avundsvärda av alla. Han menade alltid exakt vad han sade; likväl drog honom en annan sida av hans natur till kriget och vad därmed sammanhängde, alla fromma lockelser till trots. De konfedererade hade ett speciellt stridstjut som användes vid bajonett­ anfall, — en gäll, utdragen, drillande historia, möj­ ligen av indianskt ursprung; detta berömda s. k. ”rebel yell” uppstämdes ibland för nöjes skull i något tält, togs upp av grannar och drog alltmer mäktigt fram 174 genom lägret. Jackson älskade att lyssna till detta ljud, vilket påminde honom om hans stora ögonblick. En adjutant har bevarat huruledes en kväll, när Jackson satt upptagen av administrativa göromål i sitt tält, detta tjut plötsligt bröt löst bland en av hans brigader och bars vidare av andra tills hela nejden genljöd; Jackson uppenbarade sig då barhuvad i största hast och tog plats som lyssnare, ”med armbågarna mot ett stängsel, liksom en lantman som lyssnar till näkter­ galen”, varpå han tyst följde den framvällande ljud­ vågens stigning och kulmination och lyfte på huvudet för att uppfånga de sista dallringarna, när den slut­ ligen dog bort i ett eko bland bergen; därpå gick han åter in, muttrade för sig själv med kännarmin: "Den bästa musik jag någonsin hört.” Fram i april började Hooker rymma upp i sina kvarter och fundera på ett vårfälttåg. Snabbt och be­ händigt förde han därpå sin armé ett stycke västerut och gick över Rappahannock vid Chancellorsville, i en oländig skogstrakt, där han intog en stark ställning med sin flodövergång i ryggen. Lee och Jackson skyn­ dade dit. Hooker hade då redan hunnit inrätta sig i en vid båge, med flyglarna mot floden och starka för- skansningar av fällda träd längs hela sin front; han var dessutom i det närmaste dubbelt så manstark som Lee, vilken för ögonblicket endast förfogade över Jacksons kår och två divisioner av Longstreets. Att ränna huvudet mot Hookers förskansningar var under sådana omständigheter utsiktslöst; å andra sidan kunde de konfedererade inte slå sig till ro framför hans ställ- 175 ningar för att vänta på hans eget angrepp, alldenstund situationen på grund av ett sekundärt företag av en av Hookers underbefälhavare ett stycke nedåt floden inte tillät något uppskov. Den enda ljuspunkten var att man lyckats locka åstad större delen av Hookers kaval­ leri på en jakt inåt landet efter ett par av Stuarts brigader; Lee var därför överlägsen i detta vapen och kunde rekognoscera efter behag. Spaningarna voro till en början nedslående nog; allting hos Hooker såg tröstlöst starkt och gediget ut. Slutligen befanns det emellertid, att hans högra flygel inte räckte ända tillbaka till floden utan endast stödde sig mot en skog, kallad the Wilderness, som ansågs helt och hållet oframkomlig. Jackson greps genast av ett livligt in­ tresse för denna flygel och denna skog. Sedan nog­ granna undersökningar företagits, avhandlade han situationen med Lee, och man nådde hastigt till ett beslut. Lee gick kallblodigt med på att dela sin starkt underlägsna armé; ett företag analogt med det mot Pope, fast denna gång på det taktiska planet, skulle åter igångsättas av Jackson. Slaget vid Chancellors- ville, som utmärkes av sin sällsynta elegans, kom att bli någonting i stil med Banérs arrangemanger vid Wittstock, med Jackson i Kings och Stålhandskes roll fast mera direkt effektiv än dessa. Lee skulle syssel­ sätta Hooker i fronten, under det Jackson med hela sin kår skulle göra en dold flankmarsch och falla över honom från the Wilderness. I en tidig morgonstund, den 2 maj 1863, sade Jackson farväl till Lee och försvann med tjugosextusen 176 man västerut på slingrande skogsvägar. De order han utgivit för marschen vittnade nogsamt om företagets betydelse; de påbjödo bland annat, att denna under inga omständigheter finge avbrytas, att ingen hade att bekymra sig om förefallande kavalleriskärmytslingar och dylikt, samt att eftersläntare skulle expedieras med bajonetten. Trots all varsamhet blev på ett ställe denna rörelse längs Hookers front observerad av fienden, och Hooker skickade fram en av sina kårer för att ställa till oreda bland dessa till synes retirerande trupper. Jackson avdelade en brigad ur kön för att syssla med denna kår och drog oberörd vidare, tyst och med hoppressade läppar, endast då och då mum­ lande: ”Press on!” Marschen fortgick dagen igenom, under stark hetta och med få raster; men i leden anades allmänt vad som förestod, och envar gjorde sitt bästa. En av Jacksons stabsofficerare, som brådskande red fram genom trängseln av trupper för att nå täten, där Jackson uppehöll sig, fann solda­ terna i upprymd sinnesstämning och hälsades över­ allt med muntra tillrop: ”Här är en av Jacks små gossar; släpp fram honom, pojkar... Har du fått bra frukost i dag, sonny? . . . Kvicka dig fram bara, annars får du påskrivet för att du kommer för sent. . . Tell Old Jack that we are all coming, and don’t let him begin the fuss till we get there!” Ogrumlad frid och tillförsikt rådde fortfarande på eftermiddagen denna dag hos general Hooker och hans trupper. Den söderut framsända kåren under Sickles ansågs som bäst hålla på med att i lugn och ro in- 177 samla fångar och byte bland de observerade borttå- gande rebellerna, och inga rapporter om oroande tecken hade från något håll avhörts. I general Howards kår på Hookers högra flygel, närmast the Wilderness, stodo gevären kopplade i rader längs de söderut vettande bröstvärnen, under det manskapet höll på med matlagning och kortspel. Några patruller på- stodo sig ha märkt rebeller i skogen, men ingen brydde sig om att tillmäta detta någon betydelse: det måste röra sig om isolerade kringstrykare. Samtidigt höllo Jacksons trupper som bäst på med att efter tio timmars marsch intaga stridsformering ungefär en kilometer innanför skogsbrynet. Bredvid en landsväg, som löpte fram genom skogen och ut där­ ifrån rakt in i Howards flank, höll Jackson på sin stridshäst, ”Little Sorrel”, med klockan i hand. En lätt rodnad märktes på hans kinder; då och då rörde sig hans läppar ljudlöst; sannolikt kommunicerade han med Härskarornas Gud. Han hade nyss avsänt sin sista rapport till Lee, däri han meddelat att han med det snaraste tänkte anfalla och att det såg ut som om en ständigt nådig försyn skulle vilja förläna dem en stor framgång. Hans divisioner, under Rodes, Colston och A. P. Hill, hade uppmarscherat på tre linjer med ett par hundra meters mellanrum, nog­ grant ordnade i rät vinkel mot vägen; på ömse sidor om denna glimmade deras vapen i kvällssolen under höga grenvalv och förlorade sig utåt flyglarna bland tät underskog. Ett ridande batteri hade kört fram i jämnhöjd med första linjen och höll på vägen bredvid 12. — Bengtsson, Litteratörer och militärer. 178 Jackson; hästarna kastade med huvudena och sprätte av iver. Bakåt, mot den sjunkande solen, syntes Hills eftersta brigader just i färd med att anlända. Rodes, första linjens befälhavare, höll bredvid Jackson; snett framifrån, på långt avstånd, förnams spridd kanonad från Lees flygel. Jackson såg på klockan; den var nära sex. "Är ni färdig, general Rodes?” — ”Ja, general, allt är klart.” Jackson nickade och stoppade klockan i fickan: ”You can go forward, sir.” Klangen av trum­ peter genomskar den förväntansfulla tystnaden under grenvalven; därpå hördes ett starkt prassel och kra- sande, när linjerna trängde fram genom snåren; och ögonblicket därefter steg ”the rebel yell” ur tjugosex­ tusen strupar och nådde med en så skräckinjagande ton som aldrig förr de förbryllade motståndarnas öron. Officerare och manskap på den federala sidan, vilka vände sina blickar mot det plötsligt så skrämmande skogsbrynet, sågo ur detsamma komma framspringande först sina egna utposter, därpå en mängd uppskärrade harar och rådjur; därpå kommo till synes långa an- rusande grå linjer med glimmande bajonetter, och med ytterlig hastighet sköljde nu fördärvet fram över hela Howards kår. Denna förefaller ha satt sig till sådant motvärn som omständigheterna medgåvo, men på mindre än en halvtimme var den sprängd och öde­ lagd, — nedgjord, fången eller stadd på hejdlös flykt bort mot Hookers högkvarter i centern. Hooker satt tillsammans med några medlemmar av sin stab vid kaffet på en öppen veranda på gården Chancellors- 179 ville, kåserande om Sickles’ sannolika framgångar söderut, när plötsligt skarpt dån av kanoner blev hörbart på kort avstånd rakt i väster. "Min Gud, här komma de!” utbrast en officer, som gått ned på vägen framför verandan för att se vad som stod på. I nästa ögonblick vältrade en vild röra av tross, marketentar- vagnar, kanonspann, vansinnig boskap och skrikande flyktingar fram på vägen förbi överbefälhavarens blic­ kar; det var vad som fanns kvar av Howards kår. Our leader is Joe Hooker, he takes his whisky strong, hette det i en populär visa i Hookers armé; och på nordsidan försökte man efteråt delvis förklara neder­ laget vid Chancellorsville med tillhjälp av den hypo­ tesen att överbefälhavaren varit berusad under slaget, —- liksom onda tungor ville göra troligt beträffande Grant vid Shiloh. Detta bestreds med skärpa av Hooker och hans förtrogna; men det förefaller sanno­ likt att han aldrig under slagets fortgång förmått åter­ vinna jämvikten efter denna oväntade syn av Howards förbipasserande rester: nyss stolt och segerviss, blev han med ens fullständigt konfys och miste all tro på sig själv. I en tätnande skymning, fylld av skrän och rul­ lande infanterisalvor och efter hand allt skarpare genomlyst av blixtarna från många kanoner och av sken från skogar som skjutits i brand, gick Jacksons färd oemotståndligt vidare, fram mot Hookers center; och brigader ur Rodes’ och Colstons linjer, blandade 180. om varandra efter många bajonettanfall mot skansar och förhuggningar, hade vid tiotiden på kvällen nått tätt intill de båda dominerande höjderna Hazelgrove och Fairview, från vilka Hookers enda reträttväg över floden kunde nås med artilleri. Jacksons avsikt var att med hela sin kår placera sig grensle över nämnda väg, varpå Hooker och hans armé, klämda mellan Lee och honom, skulle haft att välja mellan kapitulation och undergång. Men det var nu olyckan inträffade, — ett tillfälligheternas spel som kanske avgjorde kriget. Vid tiotiden lät Jackson sitt folk stanna för att få ordning i leden till det förestående nattliga slutanfal­ let och red själv med sin stab genom sin front framåt vägen för att rekognoscera. När han återvände, togs hans ryttartrupp i mörkret för federalt kavalleri, och en salva avlossades från ett Nord-Carolinaregemente på Hills division, vilken höll på med att intaga plats i främsta linjen. Hästar och ryttare föllo om var­ andra på vägen; Jackson fick två kulor genom vänstra armen och en genom samma hand; hans häst vände och skenade mot de fientliga linjerna, men greps i sista ögonblicket, och Jackson föll i en hjälpares ar­ mar. ”Alla mina sår äro från mitt eget folk”, mum­ lade han svagt, innan han domnade bort. En artär var avsliten och förblödning hotade; med mycket besvär fördes han fortast möjligt bakåt till en ambulans. Båren råkade ut för artilleribeskjutning och en av bärarna träffades; Jackson föll tungt till marken, var­ vid han ådrog sig inre skador. Sedan hans arm ampu­ terats och han vaknat från kloroformbedövningen, 181 kom en adjutant från fronten med rapporter och an­ hållan om vidare order från general Stuart, vilken tillkallats och övertagit befälet. Med snabba, be­ stämda frågor gjorde sig Jackson underrättad om lägets detaljer; hans ögon lyste upp som förr, och med en våldsam ansträngning sökte han få sitt för­ svagade medvetande att behärska situationen för att ännu en gång kunna vara sin sak nyttig; men efter en stund sjönk han sorgsen tillbaka: ”Jag vet inte... general Stuart får göra vad han anser bäst.” Slaget slöts med att Hooker drevs tillbaka över flo­ den, totalt demoraliserad; den fullständiga katastrofen undgick han tack vare Jacksons fall. Denna seger be­ tecknade kulminationspunkten för Södern. Triumfen över den sagolika bedriften var stor, men den grum­ lades av tanken på den hjälte, segerns främste upp­ hovsman, som nu vid Guineys Station låg kämpande med döden. ”General Jackson har förlorat sin vänstra arm, men hären har i honom förlorat sin högra”, sade Lee, och detsamma tänkte alla. Ett par dagar tycktes allt arta sig väl, men en lunginflammation tillstötte, enligt vad man ansåg på grund av skadorna vid fallet från båren; och fjorton dagar efter slaget, en söndag, blev det tydligt att han endast hade få timmar kvar. Han förnam med glädje att hela hären höll bön för honom; när hans hustru gråtande kastade sig över bädden och sade honom att skilsmässan nu var myc­ ket nära, svarade han med sin vanliga stoicism: ”Very good; it is all right.” Snart därefter omtöcknades hans själ; med stark kommandoröst ordnade han en sista 182 gång i yrseln sina skaror till strid: ”Order A. P. Hill to prepare for action! Pass the infantry to the front! Tell major Hawks...”; därpå avbröt han sig mitt i satsen. En stund låg han tyst och sade sedan stilla: "Låt oss gå över floden och vila i skuggan på den andra sidan”; och ögonblicket därefter hade denne store krigare gått in i det förgångna. Sex veckor senare utkämpade Lee uppe i Pennsyl­ vania slaget vid Gettysburg, det första slag där han inte hade Jackson att lita till. Jacksons kår, som öpp­ nade striden, fördes där av Ewell, en aktningsvärd medelmåtta. I de memoarer, som på gamla dagar ned- skrevos av den konfedererade generalen J. B. Gordon, en god skribent och högt skattad militär — som då var brigadbefälhavare under Ewell och som två år senare vid Appomattox, där Lee sträckte gevär, förde den kvarvarande spillran av Jacksons kår — berättar denne om sina känslor under slaget vid det tillfälle under första dagens strid, då han fick se den redan handgripliga segern glida undan ur den konfederera- des grepp på grund av Ewells ängsliga pedanteri och ointelligenta bokstavslydnad; han omtalar hur han då fylldes av en förtvivlad trängtan efter ”en halv timme av Jackson’. Det berättas om Lee själv, en personlig­ het föga fallen för lösliga extravaganser, att han ett par år efter kriget, en dag då han som rektor vid lyceet i Lexington fått mottaga ett brev innehållande frågor från någon historiker angående detaljer vid Gettysburg, med en hos honom sällan sedd upprörd­ het lät knytnäven falla i bordet med en kraft som 183 kom skrivattiraljerna att skallra, i det han vänd till en närvarande prästman förklarade, att om han haft Jackson vid Gettysburg, skulle detta slag ändat i en stor seger: Baltimore och Washington skulle fallit, och Konfederationens frihet skulle därmed ha varit säkerställd. Detta är möjligt: mer än en blott och bar möjlighet kan det enligt sakens natur inte vara; men i varje fall utgör detta uttalande av den ene av den världsdelens båda största krigare en vacker tribut åt den andre. ROBERT MONRO Till bruk för alla ärliga kavaljerer som gynna det höglovliga vapenyrket —• ”to the use of all worthie Cavaliers favouring the laudable profession of Armes” —• sammanskrev på 1630-talet den skotske soldenär- översten Robert Monro en berättelse om vad han och hans regemente, ”det hedervärda skotska regemente som kalias Mac-Kayes regemente”, varit med om i det tyska kriget, — ”först under den storsinte konungen av Dan­ mark, vid hans strider med kejsaren; därpå under den oövervinnlige konungen av Sverige, så länge Hans Majestät var i livet; och sedermera under the Directeur General, the Rex-Chancellor Oxensterne, och hans generaler”. Monro hade 1633 återvänt till sitt hem­ land för att på rikskanslerens uppdrag värva manskap till sitt avtunnade regementes komplettering. Förmod­ ligen var det kraschen vid Nördlingen som kom emel­ lan och hindrade honom från att återvända; man kan antaga att svenskarnas aktier på rekrytmarknaden un­ der den närmaste tiden inte stodo vidare högt, och i det olyckliga slaget hade hans regemente så gott som tillintetgjorts. 1 brist på bättre grep den arbetslöse översten då till pennan för att med omständligt patos kläda sju års episka upplevelser i ord, — med en så­ dan utstyrsel av tillämpningar och militära lärdomar, citat, fromma betraktelser och intrasslade pedantiska 188 vändningar som kunde krävas av en rättskaffens ka­ valjer med anspråk på bildning, ej utan vissa håg­ komster från sin ungdoms latinstudier och med en klar blick för ämnets majestät. Hans bok utkom i London 1637; dess titel, lång som ett företal, är be­ kant för läsare av A Legend of Montrose, där Scott anför den i sin inledning. Vanligen citeras den som Monro his Expedition. Överste Monro själv är också i viss mån bekant för dem som minnas denna roman; ty det är han som levererat åtskilligt material till Scotts odödlige Dal- getty, — Ritt-master Dugald Dalgetty of Drum- thwacket, den bålde lyckoriddaren och militärteoreti­ kern, som återvänt till Skottland lagom för att taga del i Montroses kampanjer och för att därunder upp­ bygga sina vapenbröder med ändlösa reminiscenser från den tid då han följde ”the invincible Gustavus Adolphus, the Lion of the North, and the Bulwark of the Protestant Faith”. Dalgetty är naturligtvis för ingen del något blott och bar kopia av översten; Scott har avsevärt stiliserat honom. Såsom retoriker har han förädlats i förhållande till förebilden och åstadkommer i varje ögonblick väl turnerade perioder med den mest befängda frasering, som nästan ständigt lockar till skratt; Monro håller sig därvidlag på ett blygsammare plan och når endast undantagsvis upp till den stora komikens sfärer. Ä andra sidan är Scotts hjälte av artistiska skäl en i moraliskt avseende förgrovad figur jämfört med förebilden. Dalgetty är den renodlade soldenären utan högre vyer, framfusig, tapper och 189 ärekär, stolt över sitt yrke och uppfylld av det mest minutiösa intresse för dess etikett och teknik, men full­ ständigt blottad på något som helst sinne för sitt krigs- hantverks eventuellt förefintliga ideella sidor. Han slåss lika gärna för papister, arminianer och veder- döpare som för protestanter, —• förutsatt endast att han hederligt utfår sin sold eller åtminstone då och då beredes ett anständigt tillfälle till plundring; ett ögon­ blick har han till och med funderat på att gå i turkisk tjänst; det religiösa elementet hos honom inskränker sig till de bibliskt glimmande attribut han hänger kring Gustav Adolf. Monro däremot har ett personligt intresse för den protestantiska sakens framgång, och talar överhuvudtaget gärna om religion; han skulle aldrig bekvämat sig att tjäna Tilly eller Friedlända- ren ; han noterar med tillfredsställelse att engelska och skotska lyckoriddare helst följa de svenska fanorna. På slagfältet vid Breitenfeld, där Monro verksamt fått gripa in i det handgemäng som bragte Tillys stora infanterianfall att stanna, vände han sig efter segern till kungen med en anhållan att i sitt glesnade rege­ mente få sticka in alla fångar av brittisk nationalitet; när han efter erhållet tillstånd hänvände sig i ärendet till Banér, som hade sorterandet av fångarna om hand, och dessa båda tillsammans bland tusentalen av till­ gängliga tillyaner endast lyckades fiska upp samman­ lagt tre irländare, greps visserligen Monro å tjänstens vägnar av vemod över den skrala rekryteringen, men kunde samtidigt med en viss moralisk tillfredsställelse meddela kungen sitt misslyckande, såsom ett bevis 190 pâ att de brittiska öarna övervägande producerade folk som tjänade den rätta saken. Värja och halvpik voro instrument vilkas hante­ rande Monro grundligt förstod sig på; med pennan hade det sig däremot besvärligare för honom, och hans manövrer för att komma till rätta med vad han vill ha sagt bli ofta ganska tröttande. Hans ämne är släkt med Xenophons, hans hänförelse för Gustav Adolf är någonting i stil med Joinvilles för Ludvig den He­ lige; men under det såväl den klare athenaren som den bekymmerslöst kåserande sénéchalen av Cham­ pagne lysa som avsevärda stjärnor inom världslittera­ turen med sina militära memoarer, har däremot Monro inte lyckats göra sin skildring av den expedition han deltog i till stort mera än en bortglömd kuriositet. Intet ämne är i och för sig stort och intressant nog till att göra en bok läslig, inte ens när det framföres med det mest gedigna allvar; en viss litterär instinkt —- ofta så gott som ogripbar men likväl avgörande för läsaren — måste ha varit verksam vid åstadkommandet av ordens dräkt, därest en sådan framställning skall räddas undan ödet att bli blott och bart en källskrift för vetenskapsmän. Få människor ha varit mindre an­ fäktade av några litterära baktankar än en man som Joinville, när han dikterade sin bok om kung Ludvig; i den mån han bekymrade sig om någon disposition, blev den så bakfram som möjligt, och i sin framställ­ ning pratade han med suverän nyckfullhet iväg som det föll sig. Likväl blev hans bok stor litteratur, kanske delvis på grund av att han i förhållande till en skribent 191 som Monro satt inne med en bestämd stor fördel: såsom det anstod en gentilhomme på hans tid kunde han var­ ken läsa eller skriva. Han talade till sin sekreterare med tonfallet hos en man av värld, otvunget och med en charmerande lätthet, helt fängslad av sitt ämne, och vad han åstadkom blev läsligt alltigenom. Monro däremot, full av latinska citat och med Frontinus och Quintus Curtius på sina fem fingrar, har tack vare sina studier sett portarna till pedanteriets land öppnade för sig på vid gavel; med mycken och samvetsgrann möda har han lyckats göra sin bok i stor utsträckning oläslig, såvida man inte för med sig åtskilligt tålamod till lek­ tyren. Parallellt med varje berättande kapitel i hans bok löper ett kapitel med ”Observationer”, fullt av upprepningar och proppat med didaktiskt svammel; dessa kapitel rymma emellertid en del ting som göra att man inte helt enkelt kan hoppa över dem vid läsningen. Det är en slöja av tyngsta slags barockutsirning, skym­ mande läsarens blick, som av Monro bredes över de skildrade tilldragelserna; endast sällan låter han en någorlunda klar bild slippa igenom. Trots allt är Monro såsom skribent all aktning värd, — en förvildad Xenophon från ett tidevarv då litterära produktioner förefalla ha spirat endast som ytterst säll­ synta blomster i fältlägren. I bibliografier rörande Trettioåriga kriget intar hans bok ett ganska ensamt rum: memoarer av praktiskt verksamma personer inom krigets och politikens områden synas ha hört hemma så gott som uteslutande i Frankrike. Han står därför som en skäligen ensam talman för ett stort brödraskap : 192 många oartikulerade andar, grubbelfria svärdets män, få genom honom röst, och det hedervärda soldenär- skråets enkla filosofi och etik bli klart förnimbara i hans betraktelser och kommentarer. Det regemente, vars öden Monro skildrar och över vars ena hälft han förde befälet under dess svenska tid, uppsattes av lord Reay; ursprungligen avsågs att använda det som förstärkning åt greve Mansfeld, pro­ testantismens ende återstående partigängare i Tyskland vid den tiden. När regementet hösten 1626 fulltaligt inskeppade sig i Cromarty, hade emellertid Mansfelds oroliga liv redan nått sitt slut, och kosan styrdes i stället till Kristian IV av Danmark, som nu flitigt vär­ vade folk till sitt tyska krig. Monro började sin bana som löjtnant under ”den värdige och välborne kapte­ nen, Thomas McKenzie of Kildon”; men svärd och pestilens samt hans egna förtjänster kommo att göra hans befordran snabb, och efter föga mer än ett år var han överstelöjtnant samt under lord Reays perio­ der av frånvaro chef för regementet. Lord Reay var överhuvudtaget oftast frånvarande. Högättade män sådana som han uppsatte regementen och skänkte åt dem sitt namns glans samt ordnade de höga finanserna med hågade kungar; men för rutingöra på slagfält och i spetsen för stormkolonner fingo de sällan någon tid övrig: dylikt fick skötas av enklare män, sådana som Monro. Ätten Monro var talrikt företrädd inom regementet; det är ett oräknat antal subalterner, under­ befäl och meniga, bärande detta namn, som den sam­ vetsgranne översten under sin berättelses lopp anteck- 193 nar såsom avgångna med döden. Inte mindre än tre blivande överstar under Gustav Adolf, tillhörande denna släkt, tjänade i regementet: Robert Monro, ba­ ron of Fowles, ättens huvudman, kallad ”the Black Baron”, för dåliga affärers skull hänvisad till att pant­ sätta sina gods och taga värvning, död av sår i Ulm; John Monro of Obstell, stupad i Wetterau vid Rhen; samt författaren själv, mera varaktig än de flesta, fast han sällan stod i skymundan när viktigare aktioner ägde rum. Upplevelserna i fält under den danska tiden voro för Monro, som ser på sakerna uteslutande från rege­ mentets synpunkt, visserligen mycket strapatsrika men likväl på det hela taget tillfredsställande. Fälttåget i sin helhet var så misslyckat som möjligt, men rege­ mentet höljde sig med ära vid åtskilliga stormningar och eftertruppsstrider. Skottarna fingo inom kort an­ seende som ett rangregemente; i svåra situationer satte därför det danska befälet framför allt sin lit till dem, gav dem de mest utsatta poster och lät dem uthärda utan förstärkningar mycket längre än andra trupper. Sådant är nu visserligen mycket hedersamt för ett regemente och sprider dessutom glans över Skottland; å andra sidan finns till och med hos skottar en gräns i fråga om uthållighet och stridslust, och ett par gånger i Oldenburg tycks det enligt Monros åsikt ha blivit väl mycket av det goda. När Tilly ryckte in i Holstein, drabbades regementet av en allvarsam olycka. Tre kompanier av detsamma försvarade Bredenberg, ett be- fästat slott därstädes; sedan uppfordran till kapitula- 13. — Bengtsson, Litteratörer och militärer. 194 tion avslagits, stormade de kejserliga och läto allt som fanns pä slottet springa över klingan, män, kvinnor och barn; endast en fänrik undslapp och kom med detaljerna till regementet. Vad som därvid framför allt väckte förtrytelse hos skottarna var att även deras regementspredikant dräpts, trots att han befunnit sig på knä, bedjande för sitt liv med upplyfta händer. En tid därefter stormade Monro i sin tur en av de kejser­ liga besatt holsteinsk ort, som i hans berättelse döljer sig under namnet Aickilfourd; skottarna vägrade nu såsom tack för senast att giva någon pardon, och sedan de kejserliga slutligen förskansat sig i en kyrka, lät Monro efter en kort själsstrid spränga kyrkporten med stormbockar: för folk som slog ihjäl regementspastorer kunde inte ställets helgd få anses utgöra något skydd. Dessa båda tilldragelser utgjorde ett förspel i mindre skala till de likartade händelser som samma regemente ett par år senare skulle komma att vara med om i Neu- Brandenburg och vid Frankfurt an der Oder. Med den danske kungen är Monro mycket nöjd: någon härförare var han kanske inte, men solden ut­ betalades punktligt, och han var mån om att ordna goda kvarter. Hans stående epitet hos Monro är ”the mag­ nanimous”; hans utseende var sant kungligt; hans klokhet, omsorg och uthållighet få beröm. Dessutom var han i det personliga umgänget med hedervärda kavaljerer en språksam och vänlig herre; Monro har ätit vid hans taffel och har till och med en gång, under en inkvartering på Låland, fått mottaga ett besök av kungen som räckte till klockan tre på natten; det 195 enda Monro därvid har att anmärka är att kungen avlägsnade sig utan att säga farväl, — en tankspriddhet som med hänsyn till det danska majestätets dryckes- vanor inte förefaller alltför oförklarlig vid den tiden på dygnet. Bättre kvarter än de danska har Monro tydligen aldrig prövat på, åtminstone inte förrän han kom med på tåget genom Rhenlandet hösten 1631. Smärre sammanstötningar förekommo visserligen då och då med danska inkvarteringsvärdar och med andra regementen, dock närmast såsom angenäma avbrott i vad som eljest kunde blivit en tillvaro i alltför dåsig välmåga. Efter återkomsten från Holstein förlädes Monro såsom nybliven major med en del av regementet till Assens på Fyn; på samma plats låg en annan major med några skvadroner av Rhengrevens ryttare. Frågan vilkendera som rätteligen ägde att kommendera i garni­ sonen alstrade snart köld mellan de båda majorerna, och denna köld spred sig till deras lojala manskap; inom kort belöpte sig gatuslagsmålens dagliga netto­ resultat till fyra à fem döda per regemente. General­ major Slammersdorph fick enkom bryta upp från sitt högkvarter i Odense och fälla krigsrättsdom till Mon­ ros förmån för att bringa detta inbördeskrig till ett slut. När de båda regementena härnäst träffade sam­ man — båda då i svensk tjänst •—■ förefalla dessa miss- hälligheter ha varit glömda ; eller kanske Gustav Adolf och den ordningsälskande fältmarskalk Horn kände till verksamma recept mot sådana privata förströelser. När danska borgare och bönder stundom irriterades av sina skotska inkvarteringar, tillgrepo de till en bör- 196 jan den närmast till hands liggande utvägen att mör- bulta dem de påträffade ensamma; då emellertid detta i längden visade sig föga lönande, funno de på ett bättre medel, nämligen att framställa anklagelser för våldtäkt. I ett fall blev Monro av med tre man pâ en gång för en bondflickas skull; krigsrätten i Köpen­ hamn, som med sig associerat Monro, hade av honom övertalats att ställa saken på framtiden på grund av bristande bevisning, men då han efter detta beslut av­ lägsnat sig från Köpenhamn, lät man icke desto mindre genast hänga de anklagade, — ett tillvägagångssätt som kommer Monro att skaka på huvudet, dels emedan han anser anklagelsen lögnaktig, dels och framför allt emedan krigsrätten inte kan anses ha uppfört sig fullt kavaljersmässigt mot honom själv genom att föran­ stalta hängningen i smyg i hans frånvaro. Monro är i detta sammanhang mån om att påpeka, att rättsskipning ingalunda saknas inom ett regemente som hans; hans redogörelse för dessa förhållanden är en god tidsmålning i sitt slag: Lag och rätt värdas bland soldater likaväl som bland andra lagliga sammanslutningar, och vår rättvisa är den bästa som finns och den minst partiska; ty våra lagar äro konungens ar­ tiklar, och vi få med ed lova att lyda vår president eller domare, den bland oss som är högst i rang; vid hans sida sätter Hans Majestät en auditor. Vår jury behöva vi inte sam- manleta utan ha alltid tillgängliga tretton förståndiga med­ lemmar av regementet, officerare, kaptener, löjtnanter, fänrikar, sergeanter och korpraler, tills antalet är fullt. Vår profoss eller gavilliger är åklagare och begär i konungens namn rättvisa å den klagande partens vägnar, eller i den generals namn 197 som leder fälttåget. Varje regemente måste ha en egen bödel; om en sådan saknas, har översten att hyra en annan till att utföra avrättningen mot betalning; men ibland, när brottet inte är vanhederligt, eller den person som skall avrättas är respek­ terad, bevisas honom äran att bli skjuten av sina kamrater, eller också halshuggen, utan att någon bödel får komma vid honom. För lättare förseelser ha vi också lättare straff, som få utföras av den straffades kamrater; såsom gatlopp, när en soldat klädes naken till midjan och får löpa hundra famnar mellan tvåhundra soldater, uppställda i två led, som vändas mot varandra; dessa slå honom då med små käppar, som till­ skurits av regementets gavilliger, och alla ha att iakttaga god ordning och disciplin. För än mindre förseelser finnas ännu lindrigare straff; såsom att slås i järn; att stå vid en påle med armarna hopbundna över huvudet; att sättas på en trä- märr på en offentlig plats för att sålunda skämmas; och vidare att stå sex eller sju timmar längre än vanligt som vaktpost, såsom jag en gång i mina unga dagar fick göra vid Louvre- porten i Paris. Jag var då i konungens gardesregemente såsom ny rekryt och hade sovit på morgonen i stället för att vara med vid exercisen; till straff fick jag stå vakt från klockan elva på förmiddagen till klockan åtta på kvällen, klädd i bröst­ harnesk, stormhatt och armskenor, järn ända till tänderna, en het sommardag, tills jag var trött på livet; detta har alltsedan gjort mig mera noggrann med att straffa dem jag själv för befäl över. I maj 1628 erhöll regementet order att i hast mar­ schera till Helsingör, varifrån det överskeppades till Stralsund för att utgöra garnison i denna hotade stad, som angreps av Wallenstein och som danske kungen tagit i sitt skydd. Här fick Monro och hans folk pröva på sina hårdaste strapatser i dansk tjänst. Wallen­ stein, som lovat taga staden om den så vore fästad med järnkedjor vid himmelen, bedrev belägringen med 198 stor våldsamhet. Tre stormningar företogos mot de ställ­ ningar Monro höll besatta; utanverk togos och åter­ togos under ursinniga nattliga handgemäng med pik, bardisan och .morgenstern; regementet förlorade på några veckor mer än halva sin styrka. Det skotska blo­ det flöt emellertid inte förgäves: staden hölls, trots alla Wallensteins ansträngningar, och vid stormning­ arna förlorade de kejserliga, såsom Monro med till­ fredsställelse påpekar, minst tre gånger så mycket folk som han. När nöden blivit som störst, kunde han med glädje hälsa ankomsten av en berömd landsman, Alex­ ander Leslie, generalmajor i svensk tjänst, som av Gustav Adolf skickats dit med tillräcklig hjälp. Vid omnämnandet av denna oväntade undsättning förliknar Monro staden Stralsund vid Sara, Abrahams gemål, som gjordes fruktsam när hon minst väntade det. De danska trupperna drogos nu tillbaka; och med vad folk han hade kvar i livet — samt för egen del medförande en muskötkula i sitt ena knä — återvände Monro till Köpenhamn. Här uppenbarade sig nu lord Reay med ett stort antal rekryter, som han hade med sig från en värvningsturné i Skottland, och regementet gjordes åter komplett med tolv fulltaliga kompanier. Vintern 1628—1629 låg Monro i kvarter ”in Målline (Malmö) in Skonland”, med ett par kompanier i ”Alzenburgh” och ett i ”London” i samma konungarike. Malmö gör ett gynnsamt intryck på den uppmärksamme överste­ löjtnanten: mathållningen i borgarfamil jer är utmärkt utan att direkt stöta på överdåd; man har gott om silversaker och håller sig med talrik tjänstepersonal; 199 i fråga om dräkt, utseende och vanor söker man i bättre kretsar på ett berömvärt sätt att efterlikna sin konung så mycket som möjligt. I juni 1629, när freden med kejsaren var förestå­ ende, avdankades regementet ur dansk tjänst; då översten som vanligt var frånvarande, på besök i Eng­ land, sände Monro på eget bevåg en underhandlare till kungen av Sverige för att höra sig för om an­ ställning hos denne. Gustav Adolf skickade omgående jakande svar jämte respengar och order, varpå halva regementet avgick till Ostpreussen för att inläggas som besättning i Braunsberg, under det den andra hälften sändes till Stockholm, dit Monro själv snart följde efter i sällskap med sin återkomne överste. Här demonstre­ rade Hans Majestät sitt infanteri för de båda herrarna och visade dem ”det nya uppställningssättet med bri­ gader, som nu för första gången kom i bruk, och be­ fallde att regementet skulle undervisas i denna exercis, vilket på kort tid skedde så grundligt, att Hans Maje­ stät var mäkta till freds ... så att han öppet i härens närvaro sade att han önskade att allt hans infanteri varit så väl exercerat som min överstes regemente, för vilken saks skull han sade sig gärna velat betala en stor summa penningar ; och efter det han en gång låtit regementet passera förbi på väg till sina kvarter, pri­ sade han det högt och storligen för dess goda ordning och sade att han en dag hoppades få god tjänst utförd av dessa män för sina pengar . . ." Kort tid därefter gick kungen över till Tyskland; med honom följde lord Reay med den tillgängliga halvan av regemen- 200 tet; Monro sändes till Ostpreussen för att övertaga självständigt befäl över sina sex kompanier därstädes, med order att snarast möjligt stöta till kungen med dem. Han inställde sig hos ”the Rex-Chancellor”, som satt som styresman i detta land, och var ett par må­ nader efter fälttågets öppnande klar att inskeppa sig med sitt folk i Pillau, varpå kursen styrdes mot Wolgast i Pommern. Till den pommerska kusten anlände han i en svår storm, som gjorde hans skepp läck och slutligen vräkte det upp på en sandbank, varifrån Monro under stort besvär tog sig i land; med vapen och manskap räddade men berövad all ammunition och allt bagage, fann han sig isolerad på kusten, tjugu tyska mil öster om Stettin, där kungen låg, och med fiender innästlade överallt i trakten. Emellertid lyckades han fintligt reda sig ur den besvärliga situationen och uppnå förbindelse med huvudhären, och trots vedervärdigheterna lyfter han sig vid detta tillfälle till en kortare lyrisk flykt: Efter det vi sålunda genom Guds försyn åter lyckligen lan­ dat på Tysklands sköna, fruktbara och rymliga kontinent, med en handfull gamla och beprövade soldater, i stånd att uthärda släp, umbäranden och vedermödor, samt tappra nog att ge sig i kast med all slags faror och äventyr, voro dessa sannerligen att skatta lyckliga till att bli ledda av en sådan fältherre som deras nye mästare, Gustav den Oövervinnlige : under vars kommando och ledning, såsom deras högste chef, samt mig, såsom Hans Majestäts och min överstes under­ ordnade officer, de kommo att marschera från Pommerns kust, i trakten av Rügenwalde, ned genom hela Tysklands bredd, allt intill Alpernas fot i Schwaben. 201 Ack, suckar han på ett annat ställe längre fram, om bara inte vår mästare tagits ifrån oss, the King of Captains and the Captain of Kings : vi skulle gått över Alperna då och gjort en visit i Rom. Från det ögonblick Monro anträder den långa mar­ schen genom Tyskland i sällskap med den kungliga armén, som han och hans regemente skulle komma att tillhöra så gott som ända till Lützen, blir hans ton högre stämd än förr och hans inställning till sitt krigs- hantverk i viss mån förändrad. Under de danska kam­ panjerna har hans regemente, dess väl och ve och dess vunna ära, varit allt för honom: någon armé att känna sig som del av har inte existerat för honom, inte heller något gemensamt företag att intressera sig för. När han sagt ”vi”, har han alltid menat regementet endast. Under Gustav Adolf däremot ser han genast allt från helhetens synpunkt och känner den inbördes samhörig­ heten starkt: när han säger ”vi”, menar han hären. Naturligtvis försummar han fortfarande inga lämpliga tillfällen att ge uttryck åt sina partikulära skotska känslor, men dessa bryta sig inte mot helhetskänslan: kungen kan visserligen vara stolt över att äga ett rege­ mente sådant som Monros, men å andra sidan lägger Monro intet band på sin stolthet över att tjäna under en konung sådan som denne — of never dying memory ... Illustrissimus among Generals ... the Phoenix of his time. Skottarnas bedrifter ta självklart största ut­ rymmet i anspråk, alldenstund han endast berättar vad han själv bevittnat, men han erkänner villigt att det finns andra än hans landsmän som kunna utmärka sig: 202 det tyska infanteriet, särskilt i den gula och blå briga­ den, är inget folk som baxnar för småsaker; svenskarna själva förhålla sig aktningsvärt både på öppna fältet och vid stormningar; och finnarna, som han kallar Haggapells, äro skötsamt folk på hästryggen, bra att ha med sig på utsatta kommenderingar och väl förfarna i att leva om med Hoicks och Montecucculis kyras- siärer. Inom sitt eget vapen har Monro mycket bestämda åsikter beträffande värdeskillnaden mellan musketörer och pikenerare, vilka i dåtida infanteriförband ingingo med ungefär jämnstor styrka. Musketörer äro givetvis bra på många sätt, särskilt att skicka fram före huvud­ hären såsom skärmytslare ; det nya svenska systemet med musketerarplutoner bland kavalleriet är också högeligen att rekommendera. Men vid riktigt allvar komma musketörerna dock till korta; särskilt vid större stormningar gör sig bland dem en bristande an­ svarskänsla och en viss löslighet i moralen märkbar, som stundom är omöjlig att helt motverka: de ha en inrotad tendens att sprida sig till plundring så snart man nått inom murarna, lämnande fanor och befäl­ havare vind för våg, under det pikenerarna uppföra sig mera sansat. Överhuvudtaget är piken enligt Monros åsikt ett långt noblare vapen än musköten: Pikenerare äro beslutsamma män och skola alltid föredragas av mig vid allvarlig tjänst, ävensom när det rör sig om att underlägsen retirera med ära inför en fiende, särskilt kavalleri; och vi se ofta att när musketörer upplösa sig, i sin snikenhet efter byte, stå de hedervärda pikenerarna stadigt kvar hos 203 sina officerare, skyddande dem och sina fanor. Sålunda göra de sig förtjänta av det ärorika namnet av rättskaffens soldater, i det de sätta dygden högre än lusten efter guld; ty guld för­ svinner under det dygden är förblivande... Men piken är det ädlaste av alla vapen och det jag för egen del litar till på en stridsdag; och närhelst jag åter skall löpa till storms eller bestiga en bräsch, klädd i lätt bröstharnesk och en god järnhuva och med säkra kamrater vid min sida, skall jag alltid välja en halvpik att gå in med. Mitt i vintern bröt kungen med en del av hären upp frän Stettin och ryckte under snöstormar och stark köld fram mot Neu-Brandenburg, som med lätthet in­ togs. Dess besättning utgjordes enligt Monro av den ur militär synpunkt uslaste samling såväl befäl som manskap, som han någonsin sett för sina ögon; men annat kunde man knappt vänta, tillfogar han, ty den bestod uteslutande av stackars enfaldiga italienare, som inte gärna kunde ha mycket begrepp om krig. Emellertid hade detta avsigkomna följe haft god tid till plundring i trakten under sin garnisonstjänst; de först inryckande av kungens folk kommo därför över en myckenhet mynt och guldkedjor. Hela operationen har trots det svaga motståndet på det högsta imponerat på Monro, som här brister ut i en lång dityramb över kungens enastående gåvor som fältherre. ”En sådan herre ville jag gärna tjäna; men en sådan herre skall jag knappast åter få se”, förklarar han med vemod. Kniephausen sattes som kommendant på platsen; denne var enligt Monro en i krigskonsten väl förfaren man, och en vaken kavaljer kunde i hans sällskap in­ hämta åtskilliga lärdomar, trots att han inte älskade 204 skottar. Det var Kniephausen som formulerat den sat­ sen, att ett uns tur och lycka i krig har lika mycket värde som ett pund skicklighet och beräkning; men själv var han en man som aldrig hade tur, inte heller i Neu-Brandenburg. Den hälft av lord Reays rege­ mente, som kommit över från Sverige, lades in som besättning, varpå kungen vände sig åt annat håll. Inom kort kom Tilly till platsen och skred till dess be­ tvingande; Kniephausen dröjde alltför länge med att parlamentera, och vid den slutliga stormningen höggs så gott som allting ned: endast kommendanten själv och ett antal officerare fingo behålla livet. Detta var ett svårt slag för Monro, som här förlorade många gamla vapenbröder; men inom kort fick han vara med om den stora revanschen vid Frankfurt. Stormningen av Frankfurt an der Oder, den 3 april 1631, är vad han som skildrare lyckats bäst med i hela sin bok; vid detta tillfälle spelade han själv en viktig roll. Hans regemente — eller halvregemente — bildade numera, sedan kungen definitivt indelat sitt infan­ teri, jämte tre andra regementen den skotska brigaden, anförd av John Hepburn, en ridderlig och oförvägen herre, barndomsvän till Monro. Utom den skotska del­ togo den gula, den blå och den vita brigaden; med kavalleriet hade kungen tiotusen man utanför murarna, under det fältmarskalk Tiefenbach med stort lugn satt innanför med niotusen. Monro anställer en längre strategisk betraktelse över företagets ytterliga vågsam- het, med Tilly lägrad på inte alltför långt avstånd, stark till numerären och med den färska skräcken från 205 Neu-Brandenburg omkring sig, samt över den utom­ ordentliga finessen i kungens beräkningar och all­ männa dispositioner. Eftersom ingen tid fanns till någon regelrätt belägring, måste antingen Tiefenbach lockas ut på öppna fältet eller också staden ofördröj- ligen stormas; ingendera möjligheten föreföll vidare praktikabel. Sedan den framryckande svenska hären, hunnen till en tysk mils avstånd från staden, av kungen egenhändigt ställts upp i full slagordning och därpå under en splendid anmarsch — varav min­ net synes ha varit ytterst levande för Monro vid ned­ skrivandet — braverat på fältet i all krigisk pomp utan att lyckas få Tiefenbach att röra på sig, skickades infanteriet fram i lämpliga ställningar för att göra sig i ordning till stormning. Den skotska brigaden skulle gå mot en av stadens huvudportar. Det rörde sig om att övervada en våt grav, bestiga en med palissader försedd jordvall, passera mellanrummet mellan denna och själva stadsmuren samt därpå, om allt ville sig väl, i sällskap med den vikande fienden bereda sig inträde i staden. Banér fick ledningen av företaget. När efter något dygn alla förberedelser voro undan­ stökade, gav artilleriet signal till anfall med en allmän salva, varpå brigaderna, svepta i röken, började avan­ cera mot sina utsatta mål. Den blå och den gula bri­ gaden, ”av hela armén skattade såsom tappra och ut­ hålliga i alla företag”, kommo mot Walter Butlers irländare och slogos två gånger tillbaka med den största furia under svår manspillan; först sedan större delen av Butlers folk nedgjorts och han själv tagits 206 till fånga med en pik genom livet, lyckades de bemästra motståndet frän dessa driftiga söner av den gröna ön. ”Om alla stått på sig så bra som dessa irländare, hade Frankfurt inte blivit vårt den dagen”, förklarar Monro. På hans egen kant kom man hastigare till rätta med ett mindre heroiskt motstånd; skottarna befunno sig snart omedelbart framför själva porten, men i denna satte sig fienden allvarligt på tvären, stödd av ett par där uppställda mindre kanoner jämte a flake of small shot, that shot a dozen of shot at once, som Monro uttrycker det, — tydligen någon dåtida sorts kulspruta eller orgelbössa. Monro blev den som först steg in i denna föga inbjudande genomgång: Den tappre Hepburn, som gick i spetsen för huvudstyrkan av sina pikenerare, hade nått till en halv piklängds avstånd från porten, när han fick ett skott ovanför knäet; omtöcknad av den stora smärtan måste han draga sig tillbaka och sade därvid till mig: ”Bror Monro, jag är skjuten”, varvid jag kände stor sorg. Hans major, en beslutsam kavaljer, ryckte därpå fram för att komma in men sköts död framför porten, varpå pikene- rarna föllo undan och stodo stilla. General Baner var bredvid och uppmanade alla kavaljerer att gå in; varpå överste Lumsden och jag, som båda voro i spetsen för våra egna pikenerare, han med en bardisan i handen, jag med en halvpik och med en stormhatt som skyddade mitt huvud, befallde vårt folk att rycka fram, och därpå själva såsom de första, skuldra vid skuldra och lyckligen utan skada, tillsammans beträdde porten, varest vid vårt inträde några som jag vet fingo vad de behövde. Fienden, som var förvirrad av anfallet, hade inte kvar besin­ ning eller förstånd nog att släppa ned det stora fällgallret framför oss; vi nådde därför gatorna i deras hälar och höllo stånd där tills våra pikenerare ställts upp i ordning; varpå vi ryckte fram längs den ena gatan och general Baner längs den 207 andra... Vi togo nio fanor; mesta delen av deras soldater höggs ned, till hämnd för den grymhet de övat i Neu-Branden- burg; men några av deras officerare fingo kvarter, sä som några av våra hade fått av dem. Enbart en dans på rosor blev emellertid inte ens denna lysande dag för Monro; ty gatorna voro fulla inte endast av döda utan också av de kejserligas tross, — rader av kärror och rustvagnar, där man kunde plocka fram ”silverserviser, juveler, guld, pengar och kläder”. Sådant kunde soldaterna inte motstå, så myc­ ket mindre som de hade kungens eget ord på att goda dagar väntade dem. Leden kring Monro avtunnades hastigt för privata ärendens skull; officerarna åtlyddes inte längre; till festlighetens höjande, eller för att få bättre ljus vid rannsakandet av mörka skrymslen, stacks här och där eld av den upprymda soldateskan; några egna fanor kommo bort under förvirringen och kunde inte återfinnas förrän nästa morgon, och vid somliga regementen fanns inte en enda man kvar hos befälet; —• allt otillständigheter över vilka Monro på det allvarligaste jämrar sig, ärligt erkännande att han den kvällen inte hade någon hand med sitt folk. Kungen förefaller ha varit måttligt charmerad av levernet i staden, när han mot kvällen red in med Rhengrevens ryttare; han utfärdade åtskilliga stränga order, men eftersom få funnos tillgängliga för att lyssna till dem, tog det sin tid innan någon effekt kunde ernås. Ett par dagar senare, efter erövringen av Lands­ berg, där det gått lugnare till, var han vid bättre humör och ”tillät där på sabbatseftermiddagen sin 208 armés förnämsta officerare, såsom general Baner, generallöjtnant Baudissin och åtskilliga andra, att göra sig en glad stund, ehuru Hans Majestät själv ingen­ ting drack; ty hans vana var att aldrig dricka mycket utom ytterst sällan och för särskilda orsakers skull; var viss på att när han gjorde det, skedde det för att underlätta någon plan som skulle främja hans företag eller som rörde hans rikes väl”. Banér och Baudissin nämnas naturligtvis inte på en slump i sammanhang med detta dryckeslag: de voro båda framstående män vid bägaren. Skottarna hade också sin berömde man på det området: generalmajor Patrik Ruthwen, kallad Pater Rotwein, som i fältlägrens hårda konkurrens hastigt svingade sig upp till en allmänt erkänd rang­ plats som dryckeskämpe; han hade ett huvud av järn och uthärdade oerhörda kvantiteter. Han och Baudissin, vilken var hans i det närmaste jämngode motpart, drucko ofta samman; men efter kungens död tog Bau­ dissin avsked och gick i sachsisk tjänst, dit de kur­ furstliga vinkällrarnas rykte förmodligen bidragit att locka honom. De båda dryckesbröderna möttes än en gång: under en av Banérs tidigare kampanjer, när båda var på sin sida förde självständiga kårer, kommo de en tidig morgonstund ihop sig i ett mycket besynnerligt fältslag vid Dömitz, varvid Ruthwen, såsom den mindre bakrusige av de två, fick tillfälle att foga en sista strå­ lande viktoria — fast av annan art än förr — till sina tidigare triumfer över Baudissin. För egen del uppe­ håller sig Monro med välbehag vid det gemytliga drickande som förekom när han låg tillsammans med 209 Axel Lillie i Treptow i Mark-Brandenburg, ”en stad som av ålder varit berömd för sitt goda öl, vilket vi med gamman prövade tills hetsighet och åtskilliga trätor började märkas bland vårt folk; men vi skildes åt som goda vänner”. Axel Lillies vänskap med Monro tycks ha hållit i sig; ty ett halvår senare, framför Mainz, var det i Monros skans Lillie såsom tillfällig besökare satt och pratade vid en pipa, när en kanon­ kula kom och tog bort hans ena ben. Strax efter Frankfurts intagande råkade Monro ut för kungens häftiga humör utanför Landsberg, när han fått i uppdrag att göra i ordning en skans, vilken han trots träget arbete natten igenom inte lyckades få färdig till en tidig inspektion; kungen for strängt ut mot honom och ville inte höra på några urskuldande skäl; men när han fått klart för sig rätta samman­ hanget, var han ledsen över sina hårda ord. Monro förråder ingen snarstuckenhet över episoden, utan pri­ sar tvärtom kungen för den sinnets otålighet som alltid kom honom att med all makt driva på befäst­ ningsarbeten. Samtidigt medger han, att de tyska sol­ daterna i fråga om grävning äro händigare än skot­ tarna: det är det enda fall där han tillerkänner en annan nation priset framför sin egen. Överhuvud är kungen en kapital herre i att förmå sitt folk, även det värvade, att utan vederlag arbeta med spaden: ”Vid sina många belägringar och fasta läger, vid Schwedt, Frankfurt, Landsberg, Brandenburg, Werben, Tanger­ münde, Wittenberg och Würzburg, fick han på ett år sitt folk att utföra mera sådant arbete för ingenting, 14. — Bengtsson, Litteratörer och militärer. 210 än holländarna skulle fått satt i verket under tre, även om de vart år betalt en tunna guld”. Efter mera färglösa episoder från Brandenburg och från tåget till Berlin ringlar sig Monros enkla epos vidare till lägret vid Werben, — ett läger av en art som var en ny uppfinning av Gustav Adolf och för dåtiden ett under av fältbefästningskonst. Inte alle­ nast får Monro där sin hänförelse för kungens mili­ tära snille ytterligare stärkt utan får också se ett nytt bevis på hans särskilda lycka i allt, så att han förvisso är förtjänt av att kallas både krigsgudens och Fortunas älskling — Mars his Minion and Fortunes Favourite. I Brandenburg hade nämligen pesten rasat till den grad, att Monro på en vecka förlorat trettio man av sitt regemente; men i Werben, endast sex dagsmarscher därifrån, försvinner varje spår av pest genast från hela hären, vilket endast kan anses som ett Guds under. Sedan Tilly uppenbarat sig utanför lägret för att försöka ett anfall men efter ett par dagars funde­ rande — tärd av provianteringsbekymmer i en trakt som kungens ryttare rakat ren på förhand — sur­ mulen dragit sina färde på nytt, bröto svenskarna snart upp i hans spår och passerade Elbe vid Witten­ berg, där de förenade sig med den kursachsiska hären. Denna tedde sig glänsande och splitterny, där den i paraduppställning mötte på fältet, under det kungens folk såg nött och tillbucklat ut; ”dock tänkte vi inte sämre om oss själva för det”, säger Monro. Nu var man äntligen redo, som han därvidlag uttrycker sig, att conjunctis viribus gå mot förkämpen för hu- 211 set Österrike och den katolska ligan, och arméerna satte sig förenade i rörelse mot Breitenfeld. "När lärkorna började pipa den 7 september 1631”, manade trummorna i den svenska armén till uppbrott, och sedan man förfriskat sin kropp med viktualier och sin själ med syndabekännelse och meditationer, tillryggalades inte utan besvär det sista stycket väg fram till Tillys ställningar. Vid middagstiden stod man front mot front och kunde ömsesidigt börja kano­ naden; denna var påfrestande nog för infanteriet, som under väntans timmar inte hade något annat att göra än att stå stilla och sluta luckorna. ”Sådan musik”, säger Monro, ”är knappt värd att stå och lyssna till, fast jag erkänner att ljudet är martialiskt; men om du, läsare, med tålamod och mindre utsatt för fara förmår att läsa detta kapitel till ända, skall du finna att den musiken blev väl betald innan slutet; fast med sådant mynt att musikanterna inte ville stanna kvar för att ta emot det sista.” Den skotska brigaden stod i andra linjen men hade sedan handgemänget börjat större tur i fråga om att vinna utmärkelse än de främre brigaderna, som aldrig kommo till användning. När Tilly efter att ha krossat sachsarna kom vältrande in över Horns flygel med massan av sitt infanteri, blev det bland annat skottarna som av kungen själv skic­ kades fram för att hejda honom. Någonting likt en röksvept glimt av ett dåtida slagfälts skymning och förvirring har Monro lyckats få med i skildringen av det ögonblick, då hans folk stötte samman med Tillys fyrkanter : 212 Fienden stod fast och såg på oss från nära håll; och då de sågo vår brigad och de andra svänga upp, voro de färdiga att ta mot oss med en salva från kanoner och musköter; men våra små kanoner avfyrades bland dem tvenne gånger; och innan vi satte oss i rörelse, gåvo vi dem en muskötsalva, vilken åter­ gäldades, varpå vår brigad genast ryckte fram och pikarna, korsades. Vi bragte en av deras battaglier i oordning och gingo oförtövat till exekution så att den sprängdes. Jag förde högra flygeln av våra musketörer, Lumsdens och My Lord Reays, och vi gingo nu fram mot en andra hop som försvarade deras kanoner. Sedan vi drivit dem från kanonerna, voro vi herrar över dessa och följaktligen innehavare av fältet; men röken var tät, dammet rördes upp, och vi befunno oss liksom i ett mörkt moln, utan att kunna se hälften av våra rörelser, mycket mindre urskilja vare sig fiendens åtgärder eller våra egna brigaders plats; varför jag, som hade en trumslagare bredvid mig, lät honom slå den skotska marschen tills det ljusnade, vilket samlade våra kamrater till vår sida och kom våra slagna motståndare att skingras; och först då, när brigaden åter samlats, kunde de som voro i livet märka vilka vänner som dödats eller sårats. Näst Gud ansåg sig kungen enligt Monro i främsta rummet ha det svenska och finska rytteriet att tacka för segern; men bland fotfolket fick den skotska bri­ gaden mest tack och beröm. Monro räknar i sin all­ männa betraktelse över slaget upp en lång lista orsaker till segern, religiösa och militärtekniska om varandra; men den förnämsta orsaken är för honom ändå kungen själv, som ensam uppvägde mer än tjugutusen man: ”0 give Gud att jag än en gång under en sådan ledare finge genomkämpa en sådan dag i detta gamla krig; jag skulle anse mig dö på rätt sätt, om jag därvid 213 doge stående... Den som bestyr om sin armé så som Gustavus förstod att göra, han skall vinna riklig frukt, ja taga för sig av allt det bästa som kejsardömet fram­ bringar, gott rhenvin och neckarvin, inte bara för sig själv utan för den ringaste soldat, och det ända till övermått; vilket stundom har kommit mig att mera klaga över den riklighet som kom våra soldater till del efter denna seger, på grund av deras missbruk av densamma, än jag någonsin klagat över knappheten dessförinnan.” Det långa triumftåget efter segern, genom Thüringen, Rhenlandet och Bajern, rymde många upplevelser för Monro, ofta värda att leta reda på i hans knaggliga text men knappt i höjd med Frankfurt och Breiten­ feld. Han förde befälet över palatsgardet i München, när kungen i sällskap med Vinterkonungen av Böh­ men höll hov där; och han tillhörde fortfarande den kungliga armén vid Nürnberg. Vid Lützen var han däremot inte med: det var den första större aktion där kungen inte hade skottarna att lita till, såsom Monro påpekar till förklaring av att det där gick som det gjorde. Han höll vid den tiden till i Sydtyskland under Horn och hemsökte även stiftet Dunklespiel vid övre Rhen, samma stift där ryttmästar Dugald Dal- getty lät sig väl smaka bland biskopsdömets tillgångar. Efter kungens fall började den allmänna soligheten över tillvaron grumlas; och efter Nördlingen rymdes de överlevande av Monros regemente i ett enda kom- 214 pani, tolftedelen av den styrka med vilken det trätt i svensk tjänst. Om kungen levat, skulle han inte kun­ nat säga annat än att hans önskan vid inmönstringen i Stockholm gått i uppfyllelse: av det regementet hade han fått god tjänst för sina pengar. SERGEANT BOURGOGNE Om Napoleons ryska fälttåg och om hur den Stora Armén mötte sin undergång ha berättelser nedskrivits av två deltagare: av Philippe de Ségur, greve och stabsofficer, i hans Histoire de Napoléon et de la Grande Armée pendant Vanné 1812, och av Adrien François Bourgogne, sergeant vid gardets grenadjä- rer, i memoarer som lång tid fingo ligga obeaktade i manuskript för att först på 1890-talet utgivas. Ségur avhandlar fälttåget i brett perspektiv och strävar mot den stora historieskrivningens höjder. Han indelar sitt verk i tolv böcker som ett välskapat epos, tar sitt motto från Virgilius och smyckar skildringen av vik­ tigare överläggningar med direkta anföranden efter antikt maner. Hans framställning är samvetsgrann och bitvis glänsande; han är utrustad med omdöme och klart förstånd och själv djupt gripen av sitt ämne; samtidigt är han en aning teatralisk, och i hans höjda passager, hans apostrofer till vapenbröder och hans utropssatser om heroism och odödlig ära, klingar ibland ett eko av den retorik som blomstrade i kejser­ liga bulletiner och proklamationer, -— en retorik som, när den var som värst, till sin form rörde sig på pseudoklassiska styltor och till sitt innehåll var av­ passad efter en förenklad underlöjtnantspsykologi. 218 Hans bok är i sin helhet intressant läsning; men med gardessergeantens krönika kan den inte tävla. Bour­ gogne konkurrerar inte med Ségur som fälttågets historieskrivare: det är uteslutande med egna upple­ velser han sysslar ; men som skriftställare står han med all sin olärdhet på ett högre plan än den litteräre greven. Förmågan att med enkla medel åstadkomma starka intryck är hos honom i hög grad förhanden; varje scen han uppehåller sig vid står klar och skarp för läsarens ögon. Till hans förtjänster höra en lugn saklighet, en okonstlad stil, ett sparsamt inslag av pittoresk gardistj argon och på sina ställen en underton av flegmatisk humor; dessutom en ej föraktlig re- flexionsförmåga och ett utpräglat detaljminne. Natur­ ligtvis är en historieskrivare ogynnsamt ställd i för­ hållande till en memoarförfattare när det rör sig om att åt läsaren meddela bilder av hög verklighetsinten- sitet; historikern blir i regel den mera abstrakte av de två. Hos Ségur få vi överblickar och sammanhang, stora rörelser, summariska stridsskildringar, en all­ män vy av reträttens elände. Hos Bourgogne försättas vi till en värld där de stora synpunkterna äro av­ lägsna och mytiska och där allt intresse koncentreras kring handgripliga personliga detaljer: var dags mått av svält och köld och döda kamrater; problem an­ gående packning och beklädnad; besvär med att släpa på byte från Moskva; frostskador, utmattning, ohyra och kolik; räddande bivackeldar och hästkadaver; seglivade marketenterskor ; skinnande litauiska inkvar- teringsjudar; skymtar av kejsaren till fots i snön; 219 vilsekommenhet och förtvivlade skärmytslingar och livgivande klunkar ur någon erövrad kosackisk bränn- vinsplunta. Bourgognes ämne är sensationellt, men det finns ingenting av sensations] äkt i hans sätt att be­ rätta; med sin konkretion och sin frihet från varje spår av tirader och teaterkänslor är han den mest klassiske anden av de två, i detta ords bästa bemär­ kelse. Frappant hos denne napoleonske soldat är hans respekt för sanningen i minsta detalj. Han synes ha ägt en självklar förvissning, i smått som i stort, att vad som verkligen hänt är intresseväckande nog i sig själv utan någon tvivelaktig förgyllnings tillhjälp, — ett anmärkningsvärt karaktärsdrag i en tid och miljö som hans, då det mäktiga föredömet från kejsaren själv, vars respekt i det fallet var lika med noll och vars verksamhet som krigsjournalist gav upphov åt uttrycket ”ljuga som en bulletin”, måste ha utgjort en avsevärd lockelse till efterföljd för varje lojal berättare om den Stora Arméns bedrifter. En utstof- ferad anekdot rörande gardet, anförd hos Ségur, kor­ rigeras av Bourgogne, trots att frestelsen bör ha varit betydande för honom att låta den stå kvar oemotsagd. Ségur berättar — säkerligen i god tro — att när under reträtten resterna av armén, efter att ha brutit upp från Smolensk, på ett ställe i närheten av Krasnoje funnit höjderna på ömse sidor om vägen manstarkt besatta av ryssar, vilka öppnade eld på en del löst folk i täten och åstadkommo stor panik, grupperade sig det Gamla Gardet, som kom därnäst, genast i be- 220 tryggande kolonner runt kejsaren och fortsatte därpå, med honom i sin mitt, sin väg fram genom korshe- skjutningen med så bekymmerslös min som om alls ingen fiende funnits i närheten, under det dess musik, i avsikt att pigga upp kejsaren och markera hur lugn han kunde känna sig hos sitt garde, stämde i med: Var har man det sä skönt som i familjens sköte! Denna melodi tystades då genast ned av kejsaren, vars sinne för muntra infall var i olag, och musiken fick i stället ta upp: Framåt att rädda kejsardömet! Denna anekdot, en vacker honnör åt gardet och dess förmåga att behålla en smula humör kvar under dystra förhållanden, godkännes inte av Bourgogne. Jag har ofta hört denna historia berättas och till och med sett den i tryck, säger han (han slutredigerade sina upp­ teckningar på 1830-talet och hade då läst Ségur) ; men den är inte riktig: det där om musiken är fel. Ty vid den tidpunkten fanns ingen musik kvar ens vid gardet; och även om någon funnits på sin plats, hur skulle de arma satarna till musikanter kunnat blåsa instru­ ment eller fingra klaffar i sådan temperatur, till på köpet med förfrusna fingrar? Nej : historien med mu­ siken tilldrog sig i Smolensk, dagen före uppbrottet, när kejsaren dröjt där i fyra dagar och hären ville hem. Berthier letade då samman några musikanter och lät dem blåsa det nämnda stycket, varvid kejsaren strax trädde ut och befallde dem ta det andra i stäl- 221 let; i Smolensk var det möjligt för dem att blåsa, ty där funnos eldar att tina upp horn och fingrar vid. Fast Bourgogne endast var tjugusju år vid tiden för den ryska kampanjen, hade han redan tillräckligt lång tjänst bakom sig för att kunna räknas till de riktiga vieux grognards. Tjugoårig hade han vunnit inträde vid gardet och hade sedan i kejsarens följe sett sig om litet varstans i Europa. Han hade varit med vid Jena, Heilsberg, Eylau och Friedland, hade fått en kula i knät vid Aspern och hade två gånger varit i Spanien; sergeant var han sedan ett par år tillbaka. Hans egen berättelse börjar i Almeida i Portugal: det var där som hans regemente i mars 1812 nåddes av en kejser­ lig order att med det snaraste förfoga sig hemåt. Tjänsten under Massénas portugisiska fälttåg hade varit ansträngande; och efter en hundramila marsch nalkades de gamla grenadjärerna Paris med vissa för­ hoppningar att nu efter år av strapatser få vila ut en smula, -—- att få röka sin knaster i ro en tid kring sina kaserner i Courbevoie, festa på en bit korv och för tio centimes Suresnesvin mellan reveljen och frukost­ soppan, defilera i veckoparader för kejsaren en grande tenue och dansa med sina kärestor på Barrière de Roule. Men sedan kejsaren efter framkomsten tittat på dem ett slag och funnit dem i passabel kondition, satte han dem efter fyrtioåtta timmars vila på en mängd vagnar, som han samlat ihop åt dem, och utan vidare bar det därpå i väg åt Tyskland till. Genom Westfalen, Sachsen och Polen gick det undan, i åkdon och till fots, och midsommardagen på morgonen pas- 222 serade gardet Rysslands gräns. Ett halvår senare över­ skreds åter samma gräns, då åt motsatt håll; Bour­ gognes regemente, som hörde till de bättre bibehållna, räknade då några och sextio man i ledet, allt som fanns kvar av tvåtusen. Bortsett från ett svårt åskväder, som under en av fälttågets första dagar ställde till stor oreda i hären och ansågs som ett dåligt omen, har Bourgogne inte mycket att säga om marschen till Moskva. Gardet, som gick med kejsaren, hade det drägligare ställt med provianteringen än linjetrupperna och led ingen större skada; vid Borodino stod det overksamt i reserv. Kräsligt hade man det emellertid inte ens i gardet: ett par dagar efter Borodino, när Bourgogne med några man hade vakten utanför kejsarens kvarter, förskaf­ fade han och hans patrull sig ett opåräknat mål genom att dinera på en trosskrake som blivit liggande i när­ heten. ”Tålamod!” sade kejsaren småleende, när han kom förbi, ”snart få ni det bättre; om fyra dagar äro vi i Moskva.” Den fjortonde september, en vacker dag med sommarväder, fick man efter att ha nått upp till krönet av en höjd, ”kallad Mont-de-Salut”, i gar­ dets led syn på Moskva med sina förgyllda spiror och kupoler och kom överens om att det såg ut att vara en vacker stad, där man nu kanske kunde få pusta ut några dagar efter att utan uppehåll ha varit i gång ända från Portugal. Gardets inmarsch försiggick hög­ tidligt med musik; men kejsaren var vid dåligt hu­ mör, eftersom ingen borgmästare med råd kommit ut med stadens nycklar: det enda som efter kejsarens 223 stampningar uppenbarat sig var en fåtalig samling slödder, som Murat lyckats driva upp i den tomma staden och övertalat att föreställa den önskade deputa­ tionen. Bourgogne nämner ingenting om, huruvida vid detta tillfälle det berömda par vita byxor drogs på, som varje gardesgrenadjär hade i sin ränsel för att uteslutande användas vid intåget i erövrade huvud­ städer; men en månad senare, när man lämnade sta­ den, talar han om att han då kastade bort plagget i fråga, emedan det trängdes med hans Moskvasouveni- rer: han hade på känn att det inte skulle komma till användning under den närmaste tiden. Kejsaren hade utfärdat stränga order mot plundring, men hans order i det fallet tolkades alltid med stor kallblodighet av la Grande Armée, så mycket mera som underhållssystemet i hären till stor del var base­ rat på att trupperna försörjde sig själva. Gardes­ grenadj ärerna, som bivackerade på ett stort torg om­ givet av tomma adelspalats, plundrade till husbehov redan samma kväll; kött, inlagd frukt, likör, brännvin och delikatesser hade man snart i överflöd omkring sig och klagade endast över den sparsamma före­ komsten av bröd. Därpå kom den stora branden, var­ igenom man fick friare händer. Bourgogne utsändes åtskilliga gånger i släckningsärenden och till infång­ ande och exekution av Rostopschins mordbrännare; i realiteten blev det likväl därvid mest fråga om att krafsa så mycket kastanjer som möjligt ur elden. De erfarna soldaterna inrättade sig i Moskva på lång sikt och motsågo med lugn en övervintring där, för att kanske sedan — vem kunde veta? — vändas åt Mon­ goliet och Indien till. Ödeläggelsen genom branden bekymrade dem inte stort: hela hären kunde bott lugnt och bra i källrarna, säger Bourgogne. Man pro- vianterade och bryggde öl; ett par infångade skräd­ dare sattes i arbete på Bourgognes kompani; själv kom han över ett par folkliga ryskor, som installera­ des hos kompaniets underbefäl för att gå till handa vid tvätt och andra förekommande sysslor. Man an­ ordnade till och med en splendid kostymbal, där de båda tvätterskorna uppträdde klädda som rokoko- markisinnor, glada och berusade; tyvärr kom inom kort en officer och lånade dem av Bourgogne och glömde att lämna dem tillbaka. Nöjena i Moskva ändades den 17 oktober, när kej­ saren äntligen tröttnat på att sitta och tjura i Kreml under väntan på fredsanbud från Alexander. Armén drog söderut, genom Kalugaporten, brokig som en marknadsflock med bylten och bojarpälsar och häm­ mad av en oräknelig tross. Mortier med det Unga Gardet stannade kvar till sist, och efter ett par dags­ marscher förnam armén en dov skakning i rymden, när han vid sitt avtåg sprängde tsarernas borg i luf­ ten. Snart började det knaka i trossen, vars hjul och dragare alltsomoftast gåvo upp trots mycket svärjande på alla kontinentens tungomål; även fotfolkets pack­ ning kändes ofta besvärande tung. Bourgogne invente­ rade nu sin ränsel och meddelar en noggrann inne­ hållsförteckning. Han fann där ett par skålpund soc­ ker och ris, något skorpor och en halvbutelj likör; en 225 kinesisk damklänning av silke; flera småföremål av silver och guld, däribland en bit av det stora Ivans- korset som kejsaren låtit nedtaga för att ta med hem; sin paraduniform; en stor damridkappa kantad med grön sammet; två silverplattor, en fot långa och åtta tum breda, med bilder i relief, den enas föreställande skönhetstävlingen på berget Ida, den andras Neptunus i sin char dragen av sjöhästar; vidare åtskilliga medal­ jonger samt en rysk furstes spottlåda, besatt med bril- janter. Närmast skjortan bar han en vadderad pikéväst av gult siden, som han själv sytt av en damkjol, och utanpå uniformen en lång kappa brämad med herme­ lin; från hans bälte dinglade i en silvergalon en pung, innehållande diverse småsaker, bland annat en Jesus i silver och guld och en liten kinesisk porslinsskål — de två enda ting som kommo med till Frankrike. Slut­ ligen hade han sextio patroner och sitt gevär, — ett gevär som han haft i sex år och med vilket han blivit till den grad förtrogen, att han i mörker kunde iden­ tifiera det med känseln i en gevärspyramid och känna igen det på skramlet när det föll till marken. ”Lägg därtill”, slutar han sin inventering, ”hälsa och gott humör samt god vilja och förhoppning att göra min uppvaktning för Kinas och Indiens damer, så ha ni en föreställning om sergeanten vid kejserliga gardets veliter.” Att uppvaktningen för Kinas och Indiens damer skulle få anstå tills vidare blev snart tydligt även för männen i ledet; ty efter den blodiga sammandrabb­ ningen vid Malojaroslawez, där Kutusov och vice- 15. — Bengtsson, Litteratörer och militärer. 226 kungen av Italien handskats med varandra ytterst hårdhänt, avstod kejsaren från sin planerade sydliga reträttväg och gick tillbaka norrut; imponerad av ryssarnas starka motstånd bekvämade han sig motvil­ ligt till den enda utväg han ansåg finnas kvar, näm­ ligen att gå hem samma väg han kommit. Samtidigt hade emellertid Kutusov, å sin sida lika imponerad av ursinnet i vicekungens anstorm, ävenledes befallt utrymning av sina ställningar för att lämna den södra reträttvägen fri, men därom visste Napoleon ingenting vid fattandet av sitt ödesdigra beslut: den dagen var hans stjärna i hög grad förmörkad. Den Stora Arméns reträtt kom nu att gå genom trakter som redan under framryckningen totalt utsu- gits. En av de sista dagarna i oktober passerade man Borodinos slagfält, som inte företedde någon uppmunt­ rande syn, och i samma veva föll den första snön. Samtidigt började soldaternas privata proviantförråd, medbragta från Moskva, att tryta, och därmed höll det stora eländet sitt intåg. Alla disciplinära och mänsk­ liga band lossnade hastigt. Rekonvalescenter från Borodino, som legat på fälthospital i närheten av slag­ fältet, skulle på kejsarens befallning medtagas hemåt på trossfordon och marketentarvagnar; men från dessa vagnar, fyllda med byte från Moskva, vräktes de vid första lägliga tillfälle undan av trängpersonalen och lämnades att ostört omkomma vid vägkanten. Köttet av störtade eller stulna hästar utgjorde snart arméns enda bespisning; man lärde sig också att un­ der marsch som hastigast åderlåta hästar, när man 227 fick sällskap med någon skvadron, för att sålunda improvisera någon enkel pannkaka —■ eller också, när det brådskade, sörpla i sig blodet rått. Bourgogne lade märke till -— som ett bevis på hur kejsaren i det längsta sökte sörja för sitt garde — att detta vanligen fick bivackera över natten på något ställe där kaval­ leri varit lägrat föregående natt och där alltså häst­ kadaver funnos att tillgå. Men inom kort sinade också denna tillgång: kung Joachims stolta kavalleri upp­ hörde att existera: i sorgsna horder snubblade hans tagelhjälmade kentaurer fram till fots i den kejserliga kolonnens kö, föga lämpade för långpromenad i sina höga stövlar. Sällande sig till snön och hungern kom nu också den stränga kölden, och varje natt voro dessa tre mak­ ter endräktigt verksamma i att utplåna och begrava la Grande Armée. Skildringen av sina upplevelser efter mörkrets inbrott den 8 november, när frosten nådde ett kulmen, har Bourgogne lyckats göra till en sannskyldig fasornas natt. På kvällen åsåg han en eldsvåda, som utbrutit i en jättelik lada tillhörig ryska postväsendet; ungefär åttahundra man, till stor del officerare, hade där packat in sig för natten och bommat portarna in­ ifrån; sju illa åtgångna personer lyckades man hala ut, tack vare en lösbruten planka, men fick för övrigt nöja sig med att på avstånd betrakta ett hav av eld som skalv av den innestängda massans konvulsioner. Förbipasserande soldater stannade för att värma sig eller för att rosta en bit hästkött på bajonetten; ”en sådan härlig eld!” mumlade de i stillsam belåtenhet. 228 Senare på natten hade Bourgogne vakten hos Mortier och satt med sina män runt elden i ett skjul i sällskap med marskalken, medan denne superade på en bit hästkött, en skorpa och en klunk konjak; de hörde då rymden fyllas av ett dovt och ödsligt ljud: det var snöstormen som kom. På morgonen såg Bourgogne en större avdelning av gardets artilleri i orörd bivack kring kanonerna: den hade fullständigt dött ut under natten. Prins Emil av Hessen-Kassel, en tjuguårig yngling som med en egen kontingent åtföljde hären, räddades under denna natt på ett egendomligt sätt: när stormen blev mördande kring hans öppna bivack, ställde sig vad som fanns kvar av hans dragoner, unge­ fär etthundrafemtio man, i en tät flerdubbel krets om­ kring honom, svepta i sina vita kappor, och stodo kvar så natten igenom; endast i en fjärdedel av dem fanns det på morgonen ännu liv. Ett par dagar senare drog hären in i Smolensk, där den hoppades få föda och vinterkvarter; vid åsynen av denna armé av spöken greps stadens franska gar­ nison av förfäran och vägrade till en början att öppna portarna. Svälten och eländet minskades inte märk­ bart i denna stad, där föga fanns att få; gardet fick sig tilldelat en smula mjöl. Bourgogne irrade en natt omkring i staden, letande efter en kamrat, och hade allsköns upplevelser: snubblade över lik, plumsade ned i snöfyllda källrar, tumlade på huvudet in i en kula där ett band organiserade tjuvar höll till, — före detta soldater som nu inriktat sig på att plundra sina kamrater i kvarteren och som färdades i härens tät 229 för att i tid vara installerade på varje ny plats. Bour- gogne, särskilt suspekt såsom tillhörande gardet, slapp med nöd ut ur deras gömsle med livet. Ett ackompanjemang av fjärran orgelmusik upphörde inte att under dessa nattliga äventyr förbrylla och irritera honom, och efter hand började han allvarligt miss­ tänka att han var på väg att bli galen. Slutligen tre­ vade han sig fram till en katedral, kring vars väggar en mängd frusna lik lågo staplade, och fann i kyrkans inre ett antal upprymda kamrater, varav några trak­ terade en orgel. Njutande gott sällskap, musik, bränn­ vin, en smula kokt ris samt bitar av en häst som man lyckats stjäla från en likvagn utanför kyrkan, till- bragte han slutet av sin innehållsrika natt i Smolensk oväntat angenämt. I Smolensk såg han en gammal kavallerist, som inte orkade gå längre, hjälpas in i staden av några man ur garnisonen; av honom ger han ett bra por­ trätt : Det var en gammal gardeshästjägare, som de höllo under armarna. Han sade mig att nästan alla hans tår voro förfrusna; fotterna hade han svept i bitar av fårskinn. Hans skägg, poli- songer och mustascher voro fulla av ispiggar. Han leddes fram till elden och satte sig och brast genast ut i förbannelser över tsar Alexander, landet och Rysslands Gud; därpå frågade han mig om någon ranson eau-de-vie delats ut. Jag svarade nej : jag hade inte hört talas om någon utdelning ens och trodde inte att mycket hopp fanns. ”Då återstår det bara att dö”, sade han. Den unge tyske vaktofficeren kunde inte längre stå ut med att se veteranen så illa däran; han knäppte upp sin kappa, drog fram en butelj eau-de-vie och bjöd honom en klunk. ”Tack”, sade han, ”ni har räddat mitt liv; om något tillfälle 230 funnes att rädda ert pä bekostnad av mitt eget, skulle jag inte tveka ett ögonblick med att kvittera tjänsten, var lugn för det. Nog sagt: kom ihåg Roland, chasseur à cheval vid kejsarens Gamla Garde, -—- nu till fots, eller rättare utan fotter alls för tillfället. För tre dar sen måste jag överge min häst; jag sköt honom för pannan för att han inte skulle ligga kvar och plågas. Jag skar en bit av låret; det har jag kvar av och skall nu äta...” Officeren räckte honom åter buteljen och bad honom behålla den. Den gamle hästjägaren visste inte hur han skulle uttrycka sin tacksamhet. Han bad än en gång officeren komma ihåg honom, i garnison eller i fält, och slutade med att säga: ”Den rätta sorten dör aldrig.” Men därpå tillade han hastigt att han nu sagt något mycket dumt; ”ty tusentals män ha dött de sista tre dagarna, som voro lika goda som jag. Sådan ni ser mig här, har jag varit med i Egypten och gått igenom en del där; men antingen ni känner till de där sakerna eller ej, det var en lek jämfört med detta. Jag hoppas vi nu äro vid slutet av våra plågor ; det sägs att vi skola gå i vinterkvarter här och vänta på våren för att då ta revansch.” Han visste inte, tillägger Bourgogne, att våra veder­ mödor, långtifrån att vara slut, i själva verket nyss hade börjat. Efter Smolensk blev det värre och värre; och efter den förtvivlade bataljen vid Krasnoje, där gardet led mycket och slutligen fick gå tillbaka efter­ lämnande sina sårade i snön, började tecken till upp­ lösning visa sig även inom dess motståndskraftiga elitregementen. ”Till Krasnoje hade jag hållit humö­ ret uppe”, säger han, ”men sedan jag sett våra sårade kamrater krypa efter oss i snön, fåfängt ropande på hjälp, greps jag av djup nedstämdhet och misströs­ tan.” Strax efter Krasnoje blev han också av med sin ränsel med allt dess exotiska innehåll; värst var att 231 den också innehöll en liten påse mjöl, som han kom­ mit över i Smolensk. Hittills hade Bourgogne alltid hållit sin plats i ledet; men under letandet efter sin ränsel, som en försvunnen kamrat turat om med honom att bära, förlorar han sitt regemente ur sikte och blir nu en tid framåt en eftersläntare och lös marodör, irrande på egen hand längs andra vägar än den kej­ serliga kolonnen; till sist genskjuter han denna vid Berezina. En natt, då han gått vilse och är nära döden av köld och utmattning, ramlar han nedför en brant och hamnar i en ravin, där en av gardets packvagnar kört fast och efter ett avslaget kosackanfall lämnats kvar samt sedan plundrats av franska lösgängare. Han beslutar inrätta sig där över natten och samlar ihop spillror till en eld, endast störd i sina sysslor av en sårad kosack som vältrar omkring bland bråtet; men när han till sist beslutar göra det riktigt trevligt för sig genom att sätta eld på hela den plundrade vagnen, lyftes dennas tältduk åt sidan, och en jättelik upprätt skepnad kommer till synes, svept i en vit kappa från huvud till fot och med en dragen sabel i handen. Hä­ pen och förskräckt frågar Bourgogne, om det är en fransman, och får till svar att den maste vara en en­ faldig fan som kan komma med en sådan fråga. Ett förtjust ömsesidigt igenkännande äger rum, och Bour­ gognes livsmod stiger åter under inflytande av den nyfunne kamraten. Denne är picard och hans namn är Picart; han är en av de äldsta brumbj örnarna bland gardets grenadjärer och en oförbrännelig ande. Han har varit med i eskorten av en konvoj, som av- 232 gått från Moskva före hären, och lämnats kvar här efter överfallet för att vakta packvagnen tills någon hjälp kan komma med hästar; om arméns olyckor vet han ännu ingenting. När de båda kamraterna i gry­ ningen tycka sig höra trumpeter i fjärran, gissar Picart att det är la diane som blåses hos något kavallerirege­ mente; närmast tycker han det hörs som reveljen hos gardets hästgrenadj ärer : Fillettes, auprès des amoureux tenez bien votre sérieux ... När Bourgogne upplyser honom om att det är fjor­ ton dagar sen det i Stora Armén blåstes vare sig diane eller revelj och att något kavalleri knappt finns längre, åhöres han av Picart med misstrogen häpnad; men när denne slutligen fått i sig sanningen och i djupt misshumör halvkvävd kravlat sig upp ur ett snöhål, i vilket han plötsligt försvunnit under deras gemen­ samma nattmarsch, tar han bladet från munnen: Han började svärja över le bon Dieu de la Russie och över kejsar Napoleon, som han kallade för en conscrit; ty mera förstånd än en konskriberad kunde man inte ha, när man stannade sä länge i Moskva som han gjort: ”Fjorton dagar var nog för att äta och dricka vad som fanns där; men att stanna i trettiofyra, när vintern var i faggorna, vad skulle det tjäna till? Coquin de Dieu, jag säger ännu en gång att han burit sig åt som en konskriberad; och om han varit här, skulle jag sagt honom i ansiktet, att det inte är på det sättet man leder sina män.” Men när de ett par dagar senare under sitt gemen­ samma kringirrande få höra ett ryskt rykte, att kejsa- 233 ren och hela hären tagits till fånga, har Picart glömt sin tillfälliga vresighet; han upprepar ständigt för sig själv att ryktet är lögn, att —■ nom d’une pipe — kejsaren och gardet överhuvud inte kunna tagas till fånga, utan hellre dö; men han är full av oro och förtäres av längtan att snarast möjligt komma till­ baka till sitt regemente. Slutligen, efter många även­ tyr och diverse skärmytslingar med kosacker, få de tag på en jude som mot hederlig betalning skall leda dem till arméns väg; trots vägvisaren råka de vilse och pulsa fram på måfå, när Picart plötsligt kastar sig raklång på den snöhölj da marken och med rungande röst befaller dem vara tysta. Bourgogne tror att hans kamrat blivit sinnesrubbad; men denne rusar glädje­ strålande upp: ”Kanonerna! Nu äro vi räddade! Vive l’Empereur!” Nu ta de målmedvetet ut stegen, och om en stund är Picart vid så briljant humör, att han stäm­ mer upp sin favoritmelodi, en visa som var i svang i armén 1805, när man bröt upp från lägret i Boulogne för att gå mot österrikarna: Les Autrichiens disaient tout bas: ”Les Français vont vite en besogne; Prenons, tandis qu’ils n’y sont pas, L’Alsace et la Bourgogne!” Ah! tu te souviendras, la-ri-ra, Du départ de Boulogne! En stund senare ha de nått stora vägen; stödda mot sina gevär och i möjligaste mån uppsnyggade stå de båda grenadjärerna vid vägkanten och se den kejser­ liga kolonnen nalkas; 234 De första som kommo till synes voro en del generaler, några till häst men de flesta till fots, samt en hel del andra högre officerare : det var spillrorna av den Heliga Skvadronen och den Heliga Bataljonen, två förband som uppsatts för tre dagar sedan och som redan knappt kunde sägas existera längre. Därpå kommo några rester av gardets kavalleri. Kejsaren kom därnäst, till fots och med en käpp i handen. Han var svept i en stor pälsfodrad kappa och hade på huvudet en amarant- färgad sammetsmössa, kantad med svart räv. På hans högra sida gick, likaledes till fots, kung Murat, på hans vänstra prins Eugène, vicekungen av Italien; därpå kommo marskalkarna Berthier, Mortier, Ney, Lefebvre samt andra marskalkar och generaler, vilkas kårer upphört att finnas till. Därpå kommo sju- eller åttahundra officerade och underofficerare, marsche­ rande i ordning under fullkomlig tystnad och bärande de regementens örnar som de tillhört och som de så ofta lett till seger. Det var vad som fanns kvar av sextiotusen man. Därpå kom det kejserliga gardets infanteri, alltjämt i ordnade led; fotjägarna kommo först. Stackars Picart, som inte sett armén på en månad, betraktade allt detta utan att säga något, men hans krampaktiga rörelser visade alltför väl vad han kände. Flera gånger stötte han gevärskolven mot marken, eller slog sig med knytnäven för bröstet och för pannan. Jag såg stora tårar rinna längs hans kinder och droppa på hans mustascher där istappar hängde. Slutligen vände han sig mot mig: ”Jag vet inte, mon pays, om jag drömmer eller är vaken. Jag gråter vid att ha sett kejsaren marschera till fots, men en käpp i handen, han som är så stor, han som gjort oss så stolta.” Om Berezinaövergångens fasor har Bourgogne åt- skilligt att berätta; men till de kulminerande scenerna där var han inte ögonvittne. Själv förlorade han där en björnhud, som han släpat med sig nästan ända från Moskva och som räddat livet på honom under de värsta nätterna, och härefter ökas hans lidanden ytter- 235 ligare. Han sackar nu bakåt bland det lösa folket och är mer än en gång nära att vid en utbrunnen eld sjunka in i den sista sömnen; med övermänskliga an­ strängningar håller han sig i gång och förenar sig åter med sitt regemente i Wilna. Var gång han återser sitt kompani, har det smultit samman märkbart sedan sist; men några säkra män äro alltid kvar, alltid på sin plats i kolonnen och alltid redo att i möjlig mån hjälpa den återkomne: adjutant-major Roustan, löjt­ nant Césarisse, sergeant Grangier, — den sistnämnde Bourgognes bäste vän och en man som, enligt vad denne säger, ”kroppsligen inte var stark men ägde en okuvlig ande”. En annan ande av samma art ser Bourgogne då och då en skymt av under reträttens sista stadier: marskalk Ney med eftertruppen, — den ende befälhavare (utom Gouvion Saint-Cyr) som skulle återvända från Ryssland med ökad ära. Alltifrån Smolensk för Ney en tillvaro som i arméns ögon gör honom till en mytisk och alltmer häpnadsväckande gestalt; ibland är han under flera dagar försvunnen, — avskuren, kringränd av fienden och redan begråten såsom tillspillogiven ; men förr eller senare dyker han alltid åter upp, emanerande ur ett moln av kosacker med någon spillra av sitt folk omkring sig, själv med geväret på armen som simpel soldat, alltid redo att göra halt och front för att ge det upplösta följet fram­ för sig tid att komma undan. Omkring honom smälter arriärgarde efter arriärgarde bort; själv går han med en inspirerad andes resurser oskadd genom det hela och lyckas ständigt på nytt skrapa samman tillräckligt 236 mycket folk för att hålla ett friskt smatter av musköt­ eld i gång; — arméns klippa till det sista. När Bourgogne nattetid stryker omkring på egen hand i Wilna för att driva upp något ätbart, stöter han åter samman med Picart för ett ögonblick; denne tar honom med till några judar, vilkas hjärtan man lyckas vinna genom att Picart utger sig för att till­ höra den mosaiska bekännelsen; resultatet blir en butelj brännvin, men därpå måste Picart bort i tjänste­ ärenden, och en stund senare b judes Bourgogne på förgiftat kaffe av några andra judar, som därigenom hoppas komma i tillfälle att plundra honom. En tid framåt lever han nu med mycket litet liv, laborerande med fruktansvärda krämpor i magen. Regementet går åter ifrån honom, men han släpar sig fortfarande framåt så gott han kan, med eftertruppen i aktion ett kort stycke bakom sig. Strax utanför Wilna måste arméns kassa övergivas; soldaterna rumstera fritt i vagnar lastade med mynt; men de flesta ha nu lärt sig återhållsamhet i fråga om nöjet att släpa på tung pack­ ning, och påsar med femfrancsstycken slumpas bort för en spottstyver i myntat guld. Här stötte Bourgogne samman med en gammal sergeant vid sitt regemente vid namn Daubenton, som marscherade framåt påfallande krumböjd. Ovanpå sin ränsel, och fastbunden med ett rep vid denna, bar han en storvuxen hund; Bourgogne undrade om det var en hund han tänkte äta. Den gamle sergeanten avvi­ sade indignerat detta och sade sig långt hellre vilja äta kosacker samt uttryckte sin förvåning över att 237 Bourgogne inte kände igen hunden. När Bourgogne såg närmare efter, visade det sig vara Mouton, rege­ mentets egen hund. Mouton hade kommit till rege­ mentet 1808 i Spanien och därpå följt det i alla kam­ panjer, varit med vid Aspern och Wagram och därpa åter i Spanien och Portugal. När man brutit upp mot Ryssland, hade han kommit bort i en by i Sachsen, efter vad man förmodade bortstulen; men en vecka efter intåget i Moskva hade han till regementets glädje och häpnad åter inställt sig. Ett detachement av rege­ mentet, som avgått från Paris senare än huvudstyrkan, hade tågat genom samma sachsiska by: Mouton hade känt igen uniformen och åter slutit sig till sina gamla vänner. Nu hade han emellertid fått framtassarna för­ frusna; och fast den gamle sergeanten mer än väl insåg att ingen möjlighet fanns att rädda honom i längden, hade han inte kunnat förmå sig att överge honom. En svärm av flyktingar och anstormande kosacker skilde Bourgogne från Daubenton, just i det ögonblick då den gamle sergeanten knäppt en kosack och Mouton försökte flyga i strupen på en annan: dessa bådas vidare öden ha därför förblivit obekanta. En sorts pendang till historian om sergeant Dauben­ ton och regementets hund är historian om dragonen Mellé och hans häst. Upprepade gånger under reträt­ ten råkade Bourgogne samman med sin vän Mellé, som var på gardesdragonerna; ”en av de bästa drago­ ner i hären”, kallar han honom. Han såg honom färdas ensam, ledande sin häst vid tygeln, när denne var för trött eller snön för svår, och såg honom en gång länge 238 arbeta med en liten handyxa för att genom tjock is komma åt dricksvatten till hästen. En annan gäng åter­ kom Mellé nattetid från ett ryskt läger i närheten, drivande en fånge framför sig och med en bunt hö bak på sadeln : svept i en kosackkappa hade han ensam givit sig in bland ryssarna för att skaffa foder, — en utväg som han mer än en gång lyckligen använde. Han hade ridit samma häst alltifrån Jenafälttåget 1806 och med den deltagit i kejsarens samtliga fälttåg sedan dess. Han kom tillbaka från Ryssland med sin häst i behåll, deltog i det sachsiska fälttåget 1813 och i det franska nästa år, fortfarande med samma häst; med en meritlista av tolv stora slag och trettio mindre aktioner sköts slutligen hästen vid Waterloo, medan däremot dragonen Mellé, riddare av Hederslegionen, fortfarande var i livet på 1830-talet, när Bourgogne slutredigerade sina memoarer. Bourgogne nådde åter sitt regemente i Kovno och deltog, åter vapenför — med förfrusna lemmar in­ skränkande sig till en hand och en fot — i striderna där; den 14 december gick regementet över Njemen, sedan översten i ett kort tal komplimenterat sina kvar­ varande sextio man för vad de med ståndaktighet för­ mått gå igenom i det land de nu äntligen lämnat bak­ om sig. På preussisk mark upphörde genast all ord­ ning, och man drev iväg i lösa hopar på jakt efter goda kvarter; man hade fortfarande många obehag att utstå, inte endast av kölden utan också av den preus­ siska befolkningens prejerier och oginhet och av kosackerna som alltjämt envist hängde efter. I Wir- 239 ballen, proppfullt av arméns spillror och utan inkvar- teringsutrymme för andra än officerare, träffade Bour­ gogne åter samman med Picart, som han fann bekvämt installerad och just i färd med att sy fast ett par översteepåletter på sin uniformsrock för att få ha sitt logi i fred. Slutligen, dagen före julafton, nådde Bour­ gogne till Elbing, den utsedda uppsamlingsplatsen för gardets spillror, och fick kvarter hos en ung och livlig gräsänka vid namn m:me Gentil. Sedan han därstädes ätit och sovit ut, badat och rakat sig samt till avhjäl­ pandet av bristfälligheter i sin toalett av en klädjude tillbytt sig ett par utomordentligt vackra scharlakans­ röda byxor — av ornamenteringen att döma ursprung­ ligen tillhöriga någon adjutant hos Murat — dröjer hans livsmod inte att återvända till honom; efter tre dagars bekantskap kallar han sin värdinna den skö­ naste kvinna han någonsin sett och finner henne inte okänslig inför en dylik uppskattning. Ytterligare glädjekällor yppa sig: bortkomna kamrater, som man sedan länge ansett döda, komma efter hand till rätta i ej föraktligt antal; god tillgång finnes till drickbart vin, och befolkningen i Elbing är vänlig; Bourgogne och Picart blomstra tillsammans som gäster vid ett ståtligt småborgerligt bröllop. Men en vacker dag slå gardets tre kvarvarande trumslagare la grenadière, och uppbrottets stund är inne. Rörd och tacksam tar Bourgogne farväl av m:me Gentil och anträder hem­ marschen till Frankrike; och därmed når den tappre sergeantens berättelse om sina ryska öden sitt slut. 240 Tillfångatagen efter slaget vid Dresden nästa år, nedskrev han sina första anteckningar såsom krigs­ fånge, medan han ännu hade upplevelserna färska i minnet. Efter Napoleonskrigens slut, och sedan han på äldre dagar erhållit en syssla som adjutant de place i Valenciennes, utarbetade han på denna grundval sina memoarer, hjälpt av samtal med åtskilliga vapen­ bröder, vilka han som sina ”vittnen” uppräknar i slu­ tet av sin bok. Ibland, när han läst igenom vad han skrivit, har det hela tett sig för honom endast som en dröm eller feberfantasi; men samtidigt har han alltid känt sig så besatt av dessa ryska minnen, att han måst skriva ner dem för att kanske därigenom bli befriad från deras makt. Det är att hoppas att han lyckades därmed och att han i sin ålderdoms drömmar slapp att hemsökas av skräckvisioner från Smolensk och Berezina; säkert är att han genom sitt försök att be­ fria sig från maran åstadkommit ett verk där många scener framstå med nästan visionär glans. Han dog 1867 ; säkert en av de sist nedbäddade del­ tagarna i den Stora Arméns reträtt. . t.. KELTISKT OCH IRLÄNDSKT 16. — Bengtsson, Litteratörer och militärer. Alla kelter, säger Cato den äldre i ett fragment, uppskatta över allt annat två ting och beflita sig träg­ nast om dem: händighet med vapen och fyndigt tal, rem militär em et argute loqui, — ”Fechten und Esprit” översätter Mommsen med ett snett öga på fransmännen. I full överensstämmelse med denna sats se vi den första keltiska gestalten i historien — Bren- nus, han som tog Rom — introducera sig själv och sin ras förmedelst en åtbörd med svärdet och en rykt­ bar replik, rapp såväl med vapnet som med tungan. Ett par tusen år senare fastslår G. K. Chesterton att the great Gaels of Ireland are the men that God made mad, for all their wars are merry and all their songs are sad. Det är fortfarande, i hans karakteristik som i Catos, fråga om samma tvenne ting: slagsmål och ordakonst, krig och litteratur. Och så snart man tänker vare sig på irländarna eller på kelterna i sin helhet, är det främst i dessa två funktioner de framstå för ögat, å den ena sidan som krigare och äventyrare, å den andra som barder, outtröttliga vävare av sägner och legender. Opraktiska och nyckfulla, ha de aldrig haft någon hand med mera solida ting; därför låder också i 244 historien en förbannelse vid allt keltiskt. Inte ens som krigare och litteratörer ha de skördat lön efter för­ tjänst: de ha satsat blodet, men andra folk ha byggt staterna; de ha åstadkommit myterna, men de litte­ rära mästerverken ha utformats på andras språk. Kel- temas öde är enhetligt i sin tragik: Irland är endast ett specialfall. Över all keltisk historia vilar ett skimmer av lyrisk förryckthet. Alla deras krig äro muntra, heter det i den anförda versen, och det är inte svårt att säga var­ för: i deras krig står ingenting på spel utom livet, som är en billig vara för dem, och äran, som barderna alltid veta ta hand om; alla politiska och etiska mo­ ment, som krångla in tillvaron och förbittra själen för andra folk, äro dem i grunden främmande. De antika kelterna framstå från början till slut i sitt fria skick som ett följe av homeriska rövare och landsknektar, glada och tanklösa hjältar för vilka var dag är sig själv nog. Deras vandringar ha till skillnad från ger­ manernas ingen början och intet slut. De dyka upp vid alla gränser från Spanien till Mindre Asien, has­ tiga och oberäkneliga, fantastiska av åsyn, högdragna och lättretliga, slåss som furier med allt som kommer mot dem och släntra sedan vidare som om ingenting hänt. De kläda av sig nakna till strid, störta tjutande mot legionerna, skövla Rom, låta senaten springa över klingan och draga därpå förstrött bort från alltsam­ mans för att blanda sig i något stamgräl på annat håll. De ha, som Mommsen säger, skakat alla stater men själv aldrig grundat någon. De ha åstadkommit 245 soldenärer och klanhövdingar men inga fältherrar eller statsmän. De kunde med våld göras till statsborgare men aldrig godvilligt tämjas med bibehållen egenart. Den så kallade heroiska åldern, som hos greker och ger­ maner var ett övergångsstadium, förefaller ha varit kel- temas definitiva form. Germanerna gingo så småningom av egen drift med på att kränga av sig djurhudar och brynjor för att börja domesticeras i riktning mot kavajkostym; kelterna aldrig. Germanerna ha fyllt världen med sina framsteg och uppfinningar, — social­ etik och tvåkammarsystem, sj uskiftesbruk och spar­ banker, nyktra och jordiska ting; kelternas uppfin­ ningar ligga på ett annat plan och äro till antalet en­ dast två: rimmet och duellen. De trivdes inte i en väl­ ordnad värld; när den började möbleras på allvar, gingo de bort. Ser man på vad de en gång varit och vad som finns kvar av dem nu, är det som om hela deras stora och lysande stam brutit upp från prosaiska grannar och dragit väster ut mot det mytiska Land av Evig Ungdom, varom deras sångare visste besked, och som om endast några försenade spillror dröjt sig kvar vid kusterna där de inskeppat sig. I litteraturen, liksom i historien, har deras insats förblivit anonym. På de brittiska öarna och i Bretagne blommade under medeltiden deras fantasi och mystik upp i sällsam rikedom och införlivades med världs­ litteraturen i form av sagocykeln om kung Arthur. Men hur mycket av dessa sagors gestaltning som bör tillskrivas dem, och hur mycket franska bearbetare, är fortfarande långtifrån klarlagt. Ännu för få år 246 sedan stodo bland litteraturforskarna kelternas aktier lågt, — på den tiden då professor Wendelein Foerster uppträdde som en hetsig förkämpe för Chrestien de Troyes och hans originalitet såsom Arthusdiktare; men sedan dess ha de åter börjat stiga och förefalla för ögonblicket stå högt. En amerikansk forskare, Arthur C. L. Brown, har ansett sig kunna bevisa, att de kon­ tinentala diktarna ofta troget följde keltiska original, — att t. ex. Chrestiens dikt om Yvain i själva verket är så gott som en kopia av en irländsk fesaga; och professor Zenker i Rostock har häromåret i en tjock bok. Studien zur Artusepik, vars lärdom trotsar all beskrivning, kommit till analoga resultat. Men hur den saken än må hänga samman, är det från början klart att någon oförfalskad keltisk stämma inte når oss den vägen. De kontinentala skalderna ha, även om de en­ dast voro bearbetare eller översättare, likväl behandlat stoffet i överensstämmelse med sin egen smak och kul­ tur; vad man finner hos dem kommer i lyckligaste fall att förhålla sig till ett oftast förlorat original på samma sätt som t. ex. Gallands klassiska franska be­ arbetning av Tusen och en natt förhåller sig till Bur­ tons ordagranna version. Men bakom Arthusepiken, den produkt man i främsta rummet tänker på som den keltiska andens manifestation, finns en ursprungligare litteratur stycke­ vis bevarad, gaelers och kymrers egna berättelser, sånger och myter, oberörda — åtminstone i det när­ maste —■ av latinskt och germanskt inflytande. Ytter­ världens närmare kännedom om denna litteratur är .=========== 247 av sent datum; ty man kan härvid bortse från Mac­ phersons manipulationer med Ossian. Lady Charlotte Guest utgav 1848 i översättning från en walesisk me- deltidshandskrift en samling sagor, kallade Mabino- gion, en översättning som var både lärd och artistisk samt försedd med ett otal upplysande noter angående kymriska antikviteter; därmed lyftes en glömd littera­ tur ur skräpvrårnas damm på samma sätt som när biskop Percy på sin tid återuppväckte den engelska balladlitteraturen. Dittills hade walesiska och iriska handskrifter vilat orörda, eller på sin höjd hafts om hand av lokala entusiaster som sysslat med att här­ leda kymrerna från Herodotos’ kimmerier och. att för­ fäkta att Hekataios från Miletos i sitt förlorade verk ingående beskrivit de gamla irernas glans och härlig­ het, liksom en gång rudbeckianerna hos oss. Men nu tog en mera nykter forskning vid, särskilt som sam­ tidigt den keltiska filologin fick fast mark under fot­ terna genom tysken Zeuss’ verk. Redan i början på sextiotalet höll själve Matthew Arnold såsom profes­ sor i poesi i Oxford en serie föreläsningar om keltisk litteratur, däri han varmt förordade ett fördjupat studium av densamma; han uppehöll sig särskilt vid den walesiska, den enda som då i någon mån fanns tillgänglig, och i främsta rummet vid Mabinogion. Dessa sagor voro inte endast kuriösa objekt för forsk­ ningen, utan besutto också ett mycket högt estetiskt värde, en vild charm och förtätad poesi som måste gripa envar; i dem återspeglades en mytisk forntid och ett primitivt kulturskede med oanad färg och 248 skärpa. Det har sagts, att en sådan saga som den om Kilhwch och Olwen inte har sin like utanför Tusen och en natt. I dessa berättelser stöter man flerstädes på Arthur, men det är inte romansernas pompöse och ridderligt fulländade furste utan en gestalt i långt mera ur­ sprunglig miljö. Den heliga graalkalken återfinnes i form av en magisk kittel som efterspanas på härfär­ der till Irland: när den börjar koka, kan en hel här bespisas ur den, förr blir den inte tom. I sagan om Kilhwch finnes en förteckning över Arthurs hjältar; man känner igen några, vilkas namn senare övergått till den kontinentala epiken, men många äro ytterst egendomliga gestalter med åldrigt groteska drag, halvt människor, halvt förvridna gudar: ”Sugyn, Sugne- dydds son, som sög in en sjö på vilken voro trehundra skepp, så att endast den torra sanden blev kvar; han var bredbröstad. Uchtryd Varyf Draws, som bredde ut sitt röda okammade skägg över de fyrtioåtta loftbjäl- karna i Arthurs hall. Teithi Hên, Gwynhans son, vars land uppslukades av havet; han själv undkom med nöd och kom till Arthur; och hans kniv hade den egen­ heten, att sedan den dag han kom där ville aldrig något skaft bli kvar på den och på grund därav kom en sjukdom över honom, och han tynade bort under resten av sitt liv, och därav dog han.” När en främling kom­ mer till hovet och bankar på, förkunnar portvakten : ”Kniven är i steken och ölet i hornen, och glammet är stort i Arthurs hall, och hitin släppes ingen utom en konungason från ett gynnat land eller en artist 249 som för med sig sin konst.” När Peredur (romanser­ nas Parcifal) som yngling drar ut i världen, ger hans fromma moder honom råd: ”Varhelst du ser en kyrka, gå in där och säg ditt paternoster. Och om du ser mat och dryck, och ingen har förstånd eller hövlighet nog att bjuda dig, tag då själv. Och om du hör ett skrik, så rid i riktning mot det, särskilt om det är ett kvinno­ skrik. Och om du ser en vacker ädelsten så tag den, och giv den sedan till en annan; då skall du bli pri­ sad. Och om du ser en skön kvinna, älska henne då, antingen hon vill eller ej ; ty på så sätt blir du en bättre och mera uppskattad man än förr.” De äldre bland dessa sagor ha en atmosfär, som knappt är lik något annat i någon litteratur, ena ögon­ blicket luftigare än ett persiskt feäventyr, nästa stund mörka av urtidsmyter, så i en blink hårdnande till blodig grotesk, allt berättat på samma sakliga, naivt obekymrade, färgrika sätt. Kilhwch, en ung släkting till Arthur, har i en dröm sett Olwen, Yspaddaden Penkawrs dotter, och blivit förälskad i henne. Efter årslångt letande når han till en herdekoja i närheten av hennes faders palats och ser där en skymt av Olwen: Flickan var klädd i en mantel av eldfärgat silke, och kring hennes hals var ett smycke av rött guld, pä vilket voro dyr­ bara smaragder och rubiner. Mer gult var hennes huvud än ginsten i blom, och hennes skinn vitare än vågens skum, och finare voro hennes händer och fingrar än skogsanemonen som blommar bland stänk från ett källsprång i skogen. Den tränade hökens öga och blicken från den tre gånger ruggade falken voro icke klarare än hennes. Hennes bröst var mer snövitt än bröstet på den vita svanen, och hennes kind rödare än någon 250 ros. Vem helst som såg henne fylldes av kärlek. Där hon satt sin fot sprungo fyra vitklöverblommor upp. Och därför kalla­ des hon Olwen. Hennes fader Yspaddaden har emellertid för vana att döda alla friare, ty han vet sitt öde: när hans dot­ ter gifter sig skall han själv dö. Kilhwch och hans följ are gå på kvällen fram till palatsets nio portar, dräpa i stillhet väktarna och deras hundar och lyckas så småningom komma till tals med den gamle. Efter lång gensträvighet, och allt under det han försöker mörda sina gäster, går slutligen Yspaddaden med på att ge sin dotter åt Kilhwch, mot det att denne först utför ett fyrtiotal omöjliga bedrifter: bland annat vill Yspaddaden själv bli rakad före bröllopet, och det finns endast en man i världen som kan raka honom. Med fattning ser han sina gäster avlägsna sig levande, säker på att de överenskomna villkoren äro för svåra. Kilhwch utför dem likväl, med Arthurs hjälp och un­ der stor manspillan och långa härnadståg. Slutligen är allt klart: Då var Kilhwch redo och drog åstad, och Goreu, Custennins son, med honom, och så många som önskade ont åt Yspaddaden Penkawr. Och de togo de underbara tingen med sig till hans slott. Och Kaw från Nordbritannien steg fram och rakade Yspaddaden, skägg, skinn och kött, från öra till öra in till benet. ”Är du rakad nu, man?” frågade Kilhwch. ”Ja, jag är rakad nu”, svarade han. ”Är din dotter min nu?” — ”Ja, hon är din; men därför behöver du inte tacka mig, utan Arthur som hjälpt dig; av min fria vilja skulle du aldrig haft henne, ty med henne mister jag mitt liv.” Därpå grep Goreu, Custen­ nins son, honom vid håret och släpade honom efter sig till 251 tornet och skar av hans huvud och satte det på en stång på tornets tak. Och den natten blev Olwen Kilhwchs brud, och hon var hans hustru så länge hon levde. Sålunda vann Kilhwch Olwen, Yspaddaden Penkawrs dotter. Denna saga, som anses rymma något av det mest typiskt keltiska, är från tidig medeltid med insprängda mytiska drag av okänd ålder; men i de iriska sagorna finnas bevarade reminiscenser från ännu äldre kultur­ skeden. Irland är inom den keltiska litteraturen vad Island är inom den forngermanska. Tack vare hän­ givna barder och munkar har en omfångsrik litteratur räddats undan alla inbördeskrig, vikingahärjningar och senare olycksöden och föreligger nu i gamla hand­ skrivna folianter med pittoreska och vördnadsbjudande namn: the Book of Leinster, the Yellow Book of Lec- can, the Book of the Dun Cow m. fl. Irländare, engels­ män, tyskar och fransmän —- O’Grady, Stokes, Win­ disch, Kuno Meyer, d’Arbois de Jubainville och flera — ha broderligt tävlat i att utgiva, översätta och kom­ mentera ett stort antal sagor, dikter och historiska verk, så att även den språkligt okunnige nu är i stånd att uppfånga en och annan glimt ur denna åldriga skattkammare. Det är en blodfull bild av ett vilt och uppsluppet barbari som dessa iriska sagor ge oss, en bild som i detaljer förvånansvärt nära stämmer över­ ens med antika underrättelser om gallerna. Man har två heroiska sagokretsar, den om ulsterhjältarna och den om Finn; bakom dessa ligga rent mytiska sagor av mera tidlös karaktär. Bevarade uppteckningar av sagorna gå inte längre tillbaka än till elvahundratalet, 252 men sagorna själva äro långt äldre. Enligt inhemsk traditionell kronologi utspelas händelserna i den äldre sagokretsen omkring vår tideräknings början: konung Conchobar, ulstercykelns Agamemnon eller Charle­ magne, dör i en saga av sorg och raseri vid under­ rättelsen om Kristi korsfästelse. Men bortsett även från ett sådant senare inskott, ge sagornas egen tidsfärg stöd åt en så hög åldersuppskattning, eller kanske åt en ännu högre; så t. ex. äro stridsvagnar, som bland gallerna på Cæsars tid redan hörde till det förgångna men funnos kvar hos britterna, i dessa sagor fort­ farande i fullt bruk, och ulsterhj ältarna fara fram i dem på sant homeriskt sätt. Förvånansvärd är den tro­ het varmed sagornas ursprungliga skarpa färger be­ varats, trots att de under så lång tid fortplantats bland kristna recitatorer och avskrivare; vi förflyttas i dem till en värld av vilt prunkande hedendom, där alls ingen dämpande schattering av kristen moralitet kan upptäckas. De isländska sagornas konservatism i trade­ ringen är inte så anmärkningsvärd; ty bortsett från att de äro mycket yngre, äro de i jämförelse med de irländska ytterst sobra och harmlösa kompositioner. Att någon gång de medeltida iriska klerkerna mitt i all sin stolthet över sin gamla litteratur och sitt arbete på att bevara den åt eftervärlden likväl gnagts av vissa betänkligheter, kan man se i slutet på deras största hjältedikt, där en kopist — enligt Windischs edition av deras största hjältedikt, Tain bô Cilalnge — till­ fogat en dubbel efterskrift, först på sitt modersmål nedkallande ”välsignelse över envar som troget beva- 253 rar denna saga i sitt minne och skyddar den för att uppblandas med tillsatser” — och sedan omedelbart tillfogande, på latin, med sin kristna själ: ”Men jag, som skrivit ned denna historia, skänker ingen tilltro åt vissa ting i den; ty en del däri är demoners bländ- verk, en del poeters uppfinningar, något är trovärdigt, något inte, något endast lämpligt till dårars förlus­ telse.” Sagotidens Irland är delat i fyra konungariken, Ulster, Connaught, Leinster och Munster, vartill kom­ mer en överkonung mitt i landet, i Temir; den sist­ nämnde tycks huvudsakligen vara tillkommen för att öka antalet möjliga kombinationer vid inbördeskrigen. Man slåss av alla möjliga anledningar; särskilt popu­ lära äro härnadståg för att röva boskap från grannar, — en allmän keltisk sed, som de skotska högländarna länge bevarade och som Walter Scott beskrivit i bör­ jan på Waverley. Man firar rungande gästabud i konungarnas hus, stora rum med eldstad mittpå gol­ vet och hjältarna kretsformigt lägrade på bonade britsar runtom. Ett omtyckt sagomotiv är därvid styc­ kandet av det kokta svinet, som försiggår med stor pomp: det bästa stycket kallas hjältebiten och skall av förskäraren tilldelas den förnämste närvarande krigaren. Därvid stå vanligen ett flertal hjältar upp och kräva densamma, skildra vältaligt sin styrka och sina bedrifter och fara slutligen löst på varandra med skrän och svärdshugg, — ungefär som när man hos oss tillsätter en professur. Drag av krasst barbari äro talrika. Man bär omkring motståndares avhuggna 254 huvuden som troféer, eller sätter upp dem på pålar pä stridsplatsen. Ibland, när hjältar dra fram mot en stad, tillgriper man ett egendomligt medel, som även finns omnämnt hos Cæsar, för att avleda deras vrede och förhindra mord och plundring. Så i en saga, ”Striden om hjältebiten” (översatt till tyska av Thur- neysen i Sagen aus dem alten Irland), där Ulsters tre främsta krigare, Lægire, Conall och Culanns Hund, kommit i tvist angående sin rangordning och upphet­ sade givit sig i väg från gästabudet för att få saken avgjord genom skiljedom av Connaughts drottning. I en stor scen, påminnande om när Bibelns Isebel och Joram från Jisreels murar se Jehu komma farande (”Och väktaren förkunnade och sade: Jag ser en hop; och det är ett körande såsom Jehu körande, Nimsi sons; ty han kör likasom han vore rasande”), ser drottning Medb från sin borg Cruachan Ai, hur de tre tvistande i sina stridsvagnar ursinnigt nalkas över slät­ ten. Hon känner igen dem på sin dotters beskrivning; och i det hon tar för givet att de komma i mordiskt uppsåt, slösar hon inte bort någon tid med parlamen- teringar, utan befaller alla borgens unga kvinnor, in­ beräknat sin dotter, att strax kläda av sig och nakna skynda dem till mötes utanför porten: — ”kanske låta de så bli att slå ihjäl oss!” Irlands Iliad har man kallat den största sagan i ulstercykeln, Tâin bô Cûalnge — Boskapsrovet i Cualnge — där Cuchulainn, Culanns Hund, är huvud­ personen. Han är Irlands nationalhjälte, fortissimus heros Scottorum, med drag påminnande om Achilles 255 och om den finske Lemminkäinen, mycket vapen­ skicklig, dömd att dö ung, kvinnokär och trätlysten, stundom skön och ridderlig, stundom förvriden i my­ tisk vredeskramp och fruktansvärd att åse. Han har sitt namn av att han som gosse råkar döda smeden Culanns vakthund och därpå erbjuder sig själv att göra tjänst i dess ställe, tills en annan hund kan an­ skaffas och tränas. Sagan handlar om, hur drottning Medb av Connaught (en stor figur i sagorna, som i starkt förvandlad gestalt dyker upp som Mercutios Queen Mab hos Shakespeare) drar åstad mot Ulster med hela det övriga Irlands härsmakt för att röva en berömd tjur, den Brune av Cualnge. I Iliaden är det akajerna som slåss, under det Achilles håller sig på avstånd; i Boskapsrovet är det tvärtom: alla Ulsters krigare befinna sig i ett oförklarligt svaghetstillstånd och ligga till sängs hela vintern, och Culanns Hund får ensam söka uppehålla den anryckande hären. Detta åstadkommer han genom att varje natt med sin slunga döda ett stort antal män i Medbs läger, så att hon slutligen går in på en överenskommelse med honom: hon skall sända fram kämpar en efter en till enviges- kamp mot honom, och under tiden får hären inte rycka fram längre. Största delen av sagan handlar därpå om dessa envigen, kulminerande i kampen mel­ lan Culanns Hund och hans avhållne fosterbroder Ferdiad, som befinner sig i drottningens här. Maken till primitivt epos finns inte hos något germanskt folk. I fråga om berättelsekonst och karaktärsteckning stå givetvis de isländska sagorna oändligt mycket högre; 256 men till gengäld har den irländska sagan sin särskilda charm genom sin bronsåldersatmosfär och sin barba­ riska prakt. Ofta är den långrandig, som varje folk­ epos, med namnlistor, upprepningar och inlagda dunkla dikter; den irländska litteraturen äger väl knappast något verk, som rent konstnärligt kan mäta sig med de walesiska sagorna. Här och där i sagan (som Windisch översatt i sin edition) hittar man detaljer som påminna om episoder i isländsk litteratur; de båda öarna stodo under flera århundraden i livlig beröring med varandra, vilket bland annat märks på förekomsten av irländska per­ sonnamn på Island, — Njal, Kormak, Kjartan och flera. I början av sagan, när Medbs häruppbåd håller på att samlas i Cruachan Ai, kommer bland de olika hövdingarna även Cormac, en landsförvist prins från Ulster; han introduceras särskilt omständligt: Då kom den första skaran: de hade klippt hår. Gröna mantlar hade de, med nålar av silver i. Skjortor med guld­ tråd närmst huden, tätt invävda med rött guld. Svärd med vita grepp och byglor av silver. ”Är det Cormac nu?” sade envar. ”Nej, han är det inte”, sade Medb. Då kom den andra skaran. Kort hår hade de. Svepta i helt blå mantlar. Glänsande vita skjortor närmst skinnet. Svärd med kulprydda hjalt av guld och med byglor av silver. ”Är det Cormac nu?” sade envar. ”Nej, han är det inte”, sade Medb. Då kom den tredje skaran: tvärklippta framtill, ljusgult, gyllne, löst fallande hår baktill. Purpurmantlar, konstigt vävda, kring dem, med gyllne sirade nålar på bröstet. Fina långa silkeskjortor, som räckte ned till mittpå benen. I takt lyfte de sina fotter och satte dem åter ned. ”Är det Cormac nu?” sade envar. ”Ja, det är han”, sade Medb. 257 Det liknar uppseglingen vid Svolder, där hövding­ arna ständigt gissa att det är Ormen Långe som kom­ mer. När Medb står i begrepp att draga ut med hären, ser hon i en uppenbarelse en kvinnlig gestalt komma mot sig i luften, stående på stången till en vagn. Det är en mö av Sidh-folket, någon av krigsgudinnan Mor­ rigans jungfrur. Flicken väver en väv ”med ett svärd av ljus brons i sin högra hand till vävsked och med sju strängar av rött guld”; drottning Medb utfrågar henne i en högretorisk dialog om hur fälttåget skall avlöpa, och refrängen är alltid densamma: "Fedelm, sierska, hur ser du vår här?” — ”Jag ser scharlakan över den, jag ser den röd.” Det påminner om ”Sången om Spjutväven” i slutet på Njals saga, där en man på Hebriderna ser valkyriorna väva ”med svärd till sked och pil till vävkam”, under det de sjunga om det stora Clontarfslaget mellan konung Brian av Munster och Sigtrygg Silkeskägg av Dublin. 17. — Bengtsson, Litteratörer och militärer. MYTER OCH SAGOR Gudarna äro först till för att dyrkas eller hädas, därpå för att filosofiskt avslöjas, slutligen för att be­ handlas religionsvetenskapligt. I det första stadiet betraktas de med övervägande vänligt intresse, i det andra med fientligt, i det tredje med något av den ömsinta vördnad som tillkommer museiföremål. Den process de undergå är analog med den som äger rum beträffande barns julklappar. Ett barn som på jul­ afton begåvats med sin andel av dylika och hunnit praktiskt orientera sig beträffande deras funktioner, ser sig i besittning av en Olymp som det utan vidare tar för god. Dess värld är för en stund helt och hållet utan vank, mycket skön och otrolig, och nöjet att fin­ nas till och vara verksam i densamma når sitt maxi­ mum av intensitet. En mängd underverk ske runtom­ kring i bländande virrvarr: sprattelgubben sprattlar, den rödstrimmiga apan klättrar lodrätt längs sin tråd, den kinesiske djävulen far med en smäll upp ur sin låda med sotigt ansikte och utbredda armar, och den lilla guttaperkagrisen, klämd med pekfingret i magen eller flanken, utstöter sitt mysteriösa skrik. Inställ­ ningen gentemot dessa fenomen är rent religiös, ogrumlad av all intellektualism, alltigenom harmo­ nisk och bejakande; leksakerna erhålla namn, leva en självständig fantastisk existens och spela under nat- 262 tens lopp en livlig roll i episka drömmar fyllda av glans och fasa. Detta första stadium är alltför härligt för att kunna vara länge. Frågan vilken hemlighet som ligger dold bakom de olika fenomenen, problemet hur allt detta innerst inne hänger samman, tränger sig snart fram; vetgirigheten och kausalitetsinstinkten hålla sitt intåg i barnkammaren; och annandag jul, en stund efter frukosten, slår gemenligen gudarnas och mirakiernas ödestimma. Forskandet efter naturlagarna tar nu sin början: sprattelgubbens snören tagas loss, guttaperka- grisens ventilationsanordningar dissekeras fram, den kinesiske djävulen gripes om nacken och halas knast­ rande ut ur sin låda, den klättrande apan sönderläg- ges i tvenne symmetriska halvor med tillhjälp av en fruktkniv som införes i dess fogar. Barnet är nu filo­ sof, eller åtminstone fritt tänkande protestant, och söker efter företeelsernas fundament och tingens san­ ning. Även detta andra stadium är starkt lustbetonat så länge det varar, fyllt av intellektuell lidelse och triumf samt rikt på upptäckter. Därpå infinner sig reaktionen, det trista uppvaknandet till förödelsen och intigheten : förståndet har begått sitt första dråp, hemskt och oåterkalleligt, och ingen hjälp, intet medikament, ingen- appell till vuxnas vishet, förmår åter framkalla den flydda glansen kring dessa ting, nyss fyllda av liv och makt, nu reducerade till en liten hög av skrot och spiralfjädrar. Andra saker finnas emellertid att gripa sig an med, och sorgen blir inte lång. Men om nu, såsom ibland kan hända, en eller annan spillra råkar 263 bli tillvaratagen av någon äldre romantisk själ, och barnet, hunnet till vuxnare år, konfronteras med en sådan relik, upphämtad ur någon byrålådas gömmor, inträder det tredje stadiet, det religionshistoriska; och om betraktaren därvid inte enbart försjunker i tankar över hur långt bort han hunnit från dylika barnsligheter, utan glömmer sådant och endast ser det patetiska tinget självt, kan han möjligen i en glimt uppleva något stort och sagolikt och i fantasin för­ sättas tillbaka till en mytisk värld, — kanske rentav, om han är sentimentalt begåvad, för en sekund känna sig nästan som nyromantiker eller naivist. Mänskligheten byter illusioner liksom Don Juan byter älskarinnor, hastigt otillfreds med den närva­ rande, ständigt upptänd av stark lit till den nästa: gudar mot sofister, rituella formler mot naturveten­ skapliga besvärjelseord, tron på själens framtida him­ melska frälsning mot tron på släktets framtida jor­ diska fullkomning. Bergspredikan mot ”Das Kapital”, paticcasamuppada mot descendensräckan, orakler och haruspices mot statistiker och nationalekonomer, häxan i Endor mot sir Oliver Lodge, de nio muserna mot professor Freud; — ting inbegripna i en kosmisk ringdans under månen på ett sätt utan tvivel lika majestätiskt och självtillräckligt, lika fjärran från att rymma någon förnuftig anledning till vare sig glädje eller sorg, som rörelserna i den andra celesta gavott, där varv lägges till varv i ett planetsystems välv- ningar. Annat än dylika skuggspel få vi aldrig rik­ tigt tag på; illusionerna utgöra i varje givet ögon- 264 blick det enda verkligt reala för oss; men däröver har man strängt taget knappt någon anledning att klaga, och illusionslöshetens illusion finns alltid till hands för de förstämda. Skulle det egentligen kunna vara sörjt för vår trevnad på bättre sätt än så? Men utom den varaktiga sysselsättning som tillförsäkrats mänskligheten i jagandet efter nya illusioner, har ock­ så ett annat lika outsinligt tidsfördriv beskärts oss i förmånen att få lov att drömma om de förgångna; och när människoanden, vilande sig från den förra funktionen, då och då en stund ägnar sig åt den se­ nare, är det utan tvivel ett i allo värdigt företag att därvid bland annat återkalla den allra första kärleken, den till vilken man enligt ordspråket helst återvänder, och söka väcka de döda gudarna från släktets ungdom till en stunds spöklikt liv. Religionshistorisk läsning har en tendens att bli tröttande, när man saknar fackvetenskapsmannens spe­ ciella drift. Vagt drömmeri över heliga texter, blädd­ rande i exotiska mytologier, ett hopplöst mumlande av sällsamma och hastigt bortglömda namn, förvir­ rande presentationer av gudar, skäggiga och bevingade, världens herrar av fordom, gudar med näbb, gudar med gumshorn, polycefala, ithyfalliska och hermafro­ ditiska gudomligheter, gudinnor med sexton armar, med hundra bröst, med tusen älskare, dystra allmak­ ter med fallenhet för blodskam och släktmord — ofta skräckgestalter av en art som numera knappt skulle kunna åstadkommas av de förenade ansträngningarna av ett helt dårhus —: för lekmannen får lätt sysslan- 265 det med sådana ting, sedan det första livliga kuriosi- tetsintresset hunnit tillfredsställas, en prägel av mono­ toni och långtråkighet. Sådan litteratur är knappt nå­ gon eggande läsning i längden, och den är föga om- växlingsrik; myter rymma i allmänhet inte mycken dramatik i handlingen och ha ofta en särdeles sträv och hackig form (så mycket mer som vi i allmänhet måste ta del av dem i översättningar) ; dessutom be­ sitta de för lekmannaförståndet inte stort mera grip­ bar realitet och substans än Thomas de Quinceys opiumdrömmar. Vad tjänar det egentligen till att läsa sådant? kunde man med ett sken av berättigande fråga. Ändå kan man inte komma ifrån en känsla att mytologiska ting fortfarande äga kvar ett värde (jag tänker inte här på värdet för filologer och historiker, utan endast på värdet för den enkle naive läsaren), — en känsla av att ett levande mysterium, någonting av storhet och betydelsefullhet, fortfarande klänger fast vid dessa forna gudar, trots glömska och förfall, och att läsningen av de historier vari de figurera inte är en alldeles ofruktbar sysselsättning. Att denna känsla är reell kan man lätt övertyga sig om genom att till jämförelse tänka på någon art av litteratur som verkligen är helt och hållet död. Medeltidsroma- ner av sämre sort, Don Quijotes böcker om riddare och drakar t. ex., sådana de förevisas i det kapitel av hans historia där kyrkoherden och barberaren företaga sin berömda inventering, det är helt och hål­ let död litteratur — för övrigt av en art något be- 266 släktad med den mytologiska —; och om någon fölle på den idén att åter hopsamla den förryckte riddarens bibliotek och läsa igenom detsamma, skulle vederbö­ rande på sin höjd kunna ge sitt tilltag en prägel av skenbart förnuft genom att göra en doktorsavhand­ ling av det hela. Historierna om Palmerin av Eng­ land, Esplandian och Florismarte av Hyrkanien åter­ gälda inte på minsta sätt besväret att läsa igenom dem, om vi få lita på Cervantes’ auktoritet (fast det är sant att kyrkoherden fäller ett vänligt ord för Pal­ merin) : dålig stil, brist på komposition och psykologi, barnslig osannolikhet samt ett ändlöst radande av det ena enformiga äventyret till det andra äro de genom­ gående kännetecken, vilka komma Cervantes att lugnt avfärda denna litteraturart såsom dravel. Vända vi oss från sådana ting, vilka inte enbart behöva sökas på riddarens av La Mancha hyllor, till någon handbok i mytologi — egyptisk t. ex., eller aztekisk — sker det med en känsla att komma i kontakt med något långt mera vitalt och betydelsefullt; och denna känsla är egendomlig och inte lätt att helt förklara, allden- stund innehållet i vad vi läsa fortfarande är till sin art ungefär identiskt med den sorts innehåll som Cer­ vantes fördömde, eller snarast ännu mera barockt. Det är sant att det i ena fallet rör sig om gudar och heroer, i andra fallet endast om romanhjältar; men dessa olika kategorier ha åtminstone det kännetecknet gemensamt, att många trott på deras verklighet for­ dom och att ingen tror på deras verklighet nu. En levande hund ansågs av kung Salomo vara mera värd 267 än ett dött lejon, vilket kanske är sant; men mellan en död hund och ett dött lejon skulle han utan tvivel satt likhetstecken; och vad är för oss, abstrakt sett, skillnaden mellan Re-Harmachis och Tirante den Vite, mellan Quetzalcoatl och Don Kyrieleison av Montalban, mellan en figur i en multnad medeltids- roman och en figur i en uppgrävd myt? Båda dessa genrers personager äro ihåliga drömfigurer som be­ driva sina primitiva äventyr ut i det blå; båda pre­ senteras med en vördnad och beundran som bjärt sticker av mot vår oförmåga att komma i någon som helst verklig kontakt med dem; det medium, varigenom bekantskapen med dem förmedlas, är i allmänhet ungefär lika svårsmält i båda fallen: vad anledning ha vi strängt taget då att skänka större intresse åt det ena skruvade fantasifostret än åt det andra? Direkt litterär förträfflighet hos myter är, om man bortser från judar och greker, inte mycket vanlig: den finns visserligen någon enstaka gång så utpräg­ lad, att den starkt lyser fram trots översättningar och trots textens fragmentariska skick, som t. ex. i Völuspå eller i babyloniernas epos om Gilgamesh; men de myter som inte råkat ut för behandling av någon stor skald äro genomsnittligt minst lika otymp­ liga som medeltida prosaromaner. Likväl behålla myterna sin lockelse och de forna gudarna sitt patos; och detta beror sannolikt till stor del därpå, att dessa gudar dock en gång trots allt verkligen styrt världen och så handgripligt som möj­ ligt föreskrivit folks och individers öden. En gång 268 voro de störst och mäktigast, och från deras vilja fanns ingen undflykt; de ryckte hårdhänt i orsaks­ kedjan och kunna därför fortfarande göra anspråk på att betraktas med en viss respekt även av den mest materialistiska historiefilosofi. ”Jag vill öka mitt namn bland folken”, förkunnade Amon, och hans hä­ rar drogo upp genom Syrien alltintill den flod som egyptierna kallade ”det bakvända vattnet”; — ”land och skatter och större offer!” krävde Ninih, och hans assyrier satte på sig toppiga hjälmar och axlade höga fyrkantiga sköldar och gingo lydigt åstad för att lägga imperier öde; — "jag är törstig”, meddelade Tezcatli- poca dystert, och blod från trettiotusen hjärtan gavs honom genast som stillande dryck; ■— ”jag är mörk, jag är trött, jag är sorgsen, sorgsen . . .” suckade Surya eller Savitar eller kanske själve Indra, och präster och skalder exercerade danserskor och bryggde öl och gjorde tiotusen sinnrika visor för att liva upp honom. Efter läsningen av någon mytologi kan man plötsligt vakna upp med den ofrivilligt förvånade tan­ ken, att dessa gudar, så utomordentligt solida, ju trots allt aldrig existerat; men en sådan tanke är sannolikt en sofism, ty vad betyder exakt begreppet existens, när det är fråga om gudar? De existera så länge man tror på dem och existera då mera intensivt och verkningsfullt än något annat: Nergal och Mar­ duk, Ishtar och Anaïtis ha funnits till precis lika handgripligt som de nu blomstrande, ej mindre heliga och mäktiga gudar, i vilkas skugga vår tids styresmän strida och hålla rådslag, sådana gudar som Framåt- 269 skridande, Frihet, Demokrati m. fl., — bättre gudar än de fornorientaliska, utan tvivel, i varje fall med gemytligare ansiktsmask, men såtillvida av besläktad art som de trots sin väldighet inte utan vidare äro åt­ komliga för ett attribut som ”existens”. Det är två slags människor som stundom syssla med mytologi, under försök att bland döda gudar och spillrade myter leta fram något av värde, i ena fallet någon sanning, i andra fallet någon bild: dels veten­ skapsmän, dels poeter; och det är klart att det därvid är de förra som tagit på sig den besvärligare uppgif­ ten. Religionsforskare kunna inte gärna gentemot sitt ämne förhålla sig rent beskrivande och katalogise­ rande, enär detta skulle vara en ganska flack syssel­ sättning, föga lämpad för deras skarpsinne; de ha därför efter hand tänkt ut många olika system för att vetenskapligt analysera gudar och myter och förklara deras tillblivelse. Dessa förklaringar äro i regel myc­ ket vackra och nästan alltid fullt övertygande när de framföras av sin uppfinnare; när de däremot refere­ ras av någon annan ha de en tendens att te sig som höjden av villkorlighet och bibehålla då ofta endast ett humoristiskt värde. Gudarna ha sålunda efter hand förklarats såsom hänsovna heroer, såsom förklädda himlakroppar, såsom idéer, såsom drömmar och myc­ ket annat; myterna såsom allegorier över naturför­ lopp, såsom missförstådda metaforer, såsom yrkes­ mässigt hokuspokus av präster m. m. Det är kanske tryggast ätt hoppas att någon sanning finns på mer än ett håll bland dessa och liknande hypoteser; likväl 270 är det svårt att tro att man på det området verkligen skall kunna lyckas förklara något som är värt att för­ klara. Vid religionsvetenskapsmäns analyser av myter och gudar tränger sig för läsaren fram parallellen med litteraturvetenskapsmäns analyser av diktverk och diktgestalter; och sistnämnda art av verksamhet, som bör vara den lättare av de två, blir som bekant alltför ofta endast en begreppsskolastik som inte förklarar någonting alls, beroende bland annat på bristande intuitiv kontakt med ämnet. Få saker äro mera tröst­ lösa än att läsa någon lärd utredning av vad ett dikt­ verk egentligen ”betyder”: ty är det ett verk som är värt något, betyder det naturligtvis ingenting annat än sig själv, liksom en regnbåge eller en människa eller en solnedgång endast ”betyder” sig själv; och ju sinnrikare och mera raffinerad tolkningen är, desto värdelösare kan den förmodligen i allmänhet sägas vara. Men ännu mycket svårare än för litteratur­ forskare att komma i någon verklig kontakt med sitt speciella ämne bör det vara för religionsforskare att komma i kontakt med sitt. När man är trött på tolk­ ningar av ett diktverk, återstår alltid utvägen att helt enkelt läsa igenom verket i fråga och att efter måttet av sina krafter försjunka i det och uppleva det; men den utvägen är på det mytologiska området stängd, eller i varje fall inte lätt att beträda. En död religion eller ett tillryggalagt religiöst skede kan näppeligen återupplevas. Flaubert försökte en gång att förvandla sig själv till en kartager och att komma underfund med vad en figur som Molok verkligen var såsom idé 271 och makt; kanske han lyckades sâ långt en människa kan lyckas i ett så förtvivlat företag. Den ideale reli­ gionshistorikern skulle vara två ting på en gång: dels en borgare i Sumer och Akkad, kännande med deras känslor, tänkande med deras tankar, okunnig med deras okunnighet och vis med deras vishet; dels en samtida till oss, uttryckande dessa känslor och tankar i termer begripliga för oss. Och då detta är ett nära nog övermänskligt krav, kan man tvivla på att tolk­ ningar av myter och gudar någonsin kunna bli annat än mer eller mindre våldsamma konstruktioner: i en nutida kulturmänniskas själ är det psykologiska ackompanjemanget till hela processen utslocknat och svårligen möjligt att ens i fantasin för ett ögonblick återställa. Vissa saker beträffande gudarna och deras tillbli­ velse kan man emellertid inse och mer eller mindre begripa, t. ex. det egenartade faktum att den utveck­ ling gudarna genomgå i sitt förhållande till sina indi­ viduella funktioner är motsatt den utveckling män­ niskorna genomgå i sitt förhållande till sina. När män­ niskor avla barn sker det inte för att koppla en till­ tänkt individ fast vid en bestämd framtida funktion, — inte t. ex. för att fylla en vakans vid ett regemente eller för att presentera en sökande till en professur som om trettiofem år kan tänkas bli ledig; tvärtom sker det utan några som helst baktankar, och den nya varelsen, som funktionslös träder in i världen, rätt­ färdigar till en början sin tillvaro helt enkelt genom att finnas till. Efter någon tid börjar den emellertid 272 tänka på att bli sergeant eller professor och utvecklas så småningom, om allt går väl, till att bli så gott som helt och hållet en funktion, i lyckliga fall en funktion av ytterst snäv och specialiserad art. Gudarna ten­ dera åt motsatt håll: de börja som specialister och sluta som oberoende allmänexistenser. Till en början ha de, åtminstone i många fall, en viss, noga bestämd syssla, som tar dem helt och hållet i anspråk, — att blixtra, att befrämj a växtlighet, att mumla i ett vatten­ fall, att beskydda en stad, o. d.; men efter hand, om de få växa till, slita de sig loss från platsen och syss­ lan och börja göra vad som faller dem in; och först när de helt frigjort sig från all dylik primitiv rutin, och inte längre behöva förnedra sig genom att upp­ vakta människorna med futtiga små tjänster eller yrkestrakasserier, äro de fulländade gudar, värda att älskas uteslutande emedan de finnas till och äro sköna. Men till denna rena rymd av himmelsk l’art pour l’art ha kanske knappt några andra än grekerna låtit sina gudar till fullo höja sig. Grekerna synas därför också ha varit så gott som de enda som verkligen älskat sina gudar och som för­ mått umgås med dem som män i stället för som rädda skolbarn. De kunde till och med driva gyckel med dem utan någon nervositet från någondera sidan, vilket är det största tecknet på ömsesidig kärlek och förståelse. De tilläto Zeus och Hermes litet av varje, emedan de tyckte mycket om dem; de måste ha älskat Herakles ungefär som Shakespeare måste ha älskat sir John Falstaff. 273 Tänker man på grekerna vill man knappt utan vi­ dare medge att polyteism är en avgjort lägre religions­ form än monoteism; och med tillhjälp av en analogi från litteraturen skulle man från en viss synpunkt (om också blott från den) kunna förfäkta motsatsen. Man brukar säga, att en diktare som t. ex. Byron inte hör till de allra största, beroende på att han inte kunde skapa en mångfald gestalter utan ständigt endast var sysselsatt med att porträttera sig själv i sublimerat dystert majestät; och man ställer såsom hans motsats och såsom den högsta typen Shakespeare, emedan ingen gräns fanns för hans gestaltningsförmåga. Säger man nu att ett folk skapar sina gudar liksom en dik­ tare sina gestalter, bli hebréer och araber paralleller till Byron, under det att grekerna företräda den högre arten. Alla andra polyteister äro givetvis från den synpunkten stora klåpare i jämförelse med grekerna: egyptier och i viss mån också indier bli såsom sämre romanförfattare, vilka visserligen åstadkomma en stor mängd figurer men hos vilka dessa figurer ofta kon­ turlöst flyta samman i varandra och stundom knappt kunna åtskiljas annat än genom ett namn, en grimas eller något enstaka vidhängt attribut. Babylonierna äro kanske bättre än dessa, någonting i Balzacs stil, skapande sina gudar mödosamt och kraftfullt och med en viss mörk vällust. Att kelterna inte lyckades åstad­ komma en verkligt utpräglad och förnäm gudasynod ter sig nästan som ett mysterum; men kanske det negativa intrycket uteslutande beror på de bevarade källornas torftighet. Våra nordiska förfäder synas inte 18. —■ B e n g t s s o n, Litteratörer och militärer. 274 ha hört till de sämst begåvade, om man tänker på figurer som Thor och Loke. Men alla folk, vilkas mytologi inte från början illustrerats av skulptur och måleri, äro naturligtvis ogynnsamt ställda vid en sådan jämförelse. Les Dieux eux-mêmés meurent, sade Théophile Gautier, mais les vers souverains demeurent, plus forts que les airains. Poeterna, den andra sortens människor som då och då vända sig till mytologierna, ha friare hand än vetenskapsmännen. De anstränga sig inte analytiskt, med att leta efter en sanning, utan syntetiskt, med att leta efter en harmoni, och gestalta därför sitt material tämligen efter behag. De fästa heller inte, när de få tag på en myt eller en gud som passar dem, särskilt stor vikt vid objektets eventuella etiska kvaliteter, lika litet som de i allmänhet be att få se sin älskades skolbetyg i flit och uppförande innan de stränga sin lyra till hennes lov. Bortser man från hebreiska och klassiska ämnen, som alltid varit aktuella för dem, var det först germansk och keltisk mytologi som började poetiskt utnyttjas i modern tid. Parallellt med arkeologins och språkvetenskapens landvinningar följde därpå under adertonhundratalet indisk, egyptisk och främreasiatisk. Särskilt parnassier och prerafaeliter voro mytologiskt intresserade. Le­ conte de Lisle levde som poet till stor del på att för­ söka göra en förhatlig tillvaro uthärdlig med tillhjälp av splendida gudaprocessioner hämtade från alla folk och tider, — t. o. m. från de gamla nordborna, fast hans dikter med ämnen från dessa knappt äro särskilt Rennes 275 njutbara för deras ättlingar. Dante Gabriel Rossetti skrev den dikt som några kritiker ansett såsom hans förnämsta, ”The Burden of Niniveh”, med utgångs­ punkt dels från betraktandet av en assyrisk tjurkoloss i British Museum, dels från profeten Nahums triumf- sång över Ninives ödeläggelse och arkeologen Layards bok om sina utgrävningar i närheten av denna stad. Emerson, som naturligt nog helst drogs till religioner med filosofisk halt, hämtade stoffet till sin mest be­ römda dikt, ”Brahma”, från fornindisk mytologi: If the red slayer think he slays, or if the slain think he is slain, they know not well the subtle ways I turn, and pass, and turn again. Far or forgot to me is near; shadow and sunlight are the same; the vanished gods to me appear; and one to me are shame and fame. They reckon ill who leave me out; when me they fly, I am the wings; I am the doubter and the doubt, and I the hymn the Brahmin sings. Till detta har han fogat en strof med sens moral som knappt passar in i sammanhanget, detta för att motväga diktens moralupphävande panteism; denna strof har inte samma rymd och majestät som de an­ förda, men i sin helhet kan dikten sägas vara ett ly­ sande exempel på poetisk konkretisering av en reli­ gions rent metafysiska sida. Den motsatta ytterlig- 276 heten inom modern poesi med mytologiskt ämne fin­ ner man i en sådan dikt som Oscar Wildes ”The Sphinx”, där all metafysik och innebörd, all tanke överhuvudtaget, skalats bort från stoffet och där gu­ darna verka uteslutande med färger och konturer så­ som inslag i ett skönt och invecklat broderi. Skalden utfrågar däri en sfinx som förirrat sig in i hans studiekammare —■ liksom korpen hos Poe -—- an­ gående dess öden och amourer, och blandar därvid egyptiska, asiatiska och hellenistiska gudomligheter om varandra i en solenn häxdans: And did you see the Cyprian kiss white Adon on his cata­ falque? And did you follow Amenalk, the god of Heliopolis? And did you talk with Thoth, and did you hear the moon­ horned Io weep, and know* the painted kings who sleep beneath the wedge- shaped Pyramid? ... And did you love the God of Flies, who plagued the Hebrews and was splash’d with wine unto his waist? Or Pasht, who had green beryls for her eyes? Or that young god, the Tyrian, who was more amourous than the dove of Astoreth? Or did you love the god of the Assyrian; whose wings, like strange transparent talc, rose high above his hawk-faced head, painted with silver and with red, and ribbed with rods of oreichalch? Or had you secret shameful quests and did you harry to your home some Nereid coiled in amber foam with curious rock crystal breasts? 277 Or from the brick-built Lycian tomb what horrible Chimaera came with fearful head and fearful flame to breed new wonders from your womb? En del av hans namn och figurer vore svåra att uppleta i vanliga mytologiska handböcker och ha sannolikt tillverkats av poeten själv efter ögonblickets infall, vilket naturligtvis i ett poem som detta inte spelar någon som helst roll. Men det största diktver­ ket av denna art är Flauberts Tentation de Saint Antoine (i den tidigare avfattningen), där alla gudar och demoner, heresiarker och förrycktheter passera revy framför den ståndaktige eremiten i Tebes öken. Mest intressanta bland de nu utkomna. volymerna i serien Myter och Sagor äro kanske H. D. Langes egyptiska och E. Briems babyloniska. Hur primitiva och barnsliga de meddelade sagorna, särskilt de egyp­ tiska, ofta kunna te sig innan man något vant sig vid dem, är likväl i fråga om dessa båda kulturer så pass mycket associationsmaterial för handen för läsaren i gemen, att berättelsernas urtida otympligheter fort övervinnas och snart närmast verka tilltalande. Något nämnvärt av den åldriga vishet, som Herodotos lärde världen att tro på, låter sig inte skönjas i de egyptiska sakerna, tvärtom göra de från den synpunkten ett ytterst enkelt intryck; men de meddela på något sätt, trots inlagda skräckmoment, en stämning av jovialisk idyll och välbehaglighet, som alstrar en förmodan att egyptierna på de lediga stunder, då de slogo sig lösa 278 från begravningsgöromålen, mycket väl förstodo sig på att trivas med tillvaron. Deras små historietter med världsligt ämne sluta ibland sorgligt men väcka ändå inte hos läsaren något särdeles mörkt vemod utan kvälla fram med glad och harmonisk ton; så t. ex. den mycket gamla historien om recitationsprästen Uba-oners trolldomsskicklighet, ursprungligen såsom färsk ecklesiastik anekdot berät­ tad för den konung Chephren som byggde den ena pyramiden. Recitationsprästen Uba-oner hade en ung hustru av muntert och oförväget lynne, som råkade förälska sig i en viss ”borgare”. Denne borgare, svårt förälskad även han, talade en vacker dag till henne så: ”Det finns ju ett lusthus i Uba-oners sjö; se, där kunna vi tillbringa tiden.” Förslaget vann gillande, lusthuset fiffades upp, en trogen tjänarinna ställdes på vakt, och borgaren fördrev därpå dagen tillsam­ mans med den glada recitationsprästfrun på ett sätt som inte kunde annat än väcka recitationsprästens Uba-oners ytterliga förtrytelse när lusthusförvaltaren framåt kvällen kom löpande med skvaller. Långtifrån att konsterneras av olycksbudet befallde emellertid Uba-oner genast fram sina heliga trolldomsverktyg, formade snabbt en liten sju tum lång krokodil av vax, som sedan den släppts i vattnet förvandlades till ett fruktansvärt vidunder, och gav den i uppdrag att vänta på borgaren. Historien slutar tragiskt: kroko­ dilen tar borgaren, och frun brännes på bål; och dess sens moral faller lätt i ögonen när man lägger märke till det eftertryck varmed den förmätne älskaren gång 279 på gång stämplas som borgare: om han tillhört skrået eller åtminstone varit en lovande kandidat vid präst­ kollegiet i Heliopolis, hade affären uppenbarligen inte behövt taga en så allvarlig vändning. Men på slutet bryter åter den idylliska tonen igenom: när konung Chephren med nöje lyssnat till denna historia, befallde han att åt recitationsprästen Uba-oner skulle såsom belöning för hans ådagalagda yrkesskicklighet utan- ordnas ”en kaka, en kruka öl, ett stort stycke kött och ett mått rökelse .. . Och allt, vad hans majestät be­ fallde, utfördes.” En annan ton råder hos babylonierna, och deras andliga sfär gör intryck av att ha varit både högre och mörkare än egyptiernas. När man under stapplan­ det fram bland deras brutna texter stöter på uppma­ ningar till glädje och livsnjutning, klinga dessa ofta lika ödsligt melankoliskt som hos Predikaren själv och få på grund av denna dystra grundton ett lik­ nande poetiskt skimmer som hos honom: Gilgamesh, varthän ilar du väl? Livet, som du söker, skall du ändå inte finna. Då gudarna skapade människorna bestämde de åt dem döden, men livet behöllo de för sig själva... Hör därför på, Gilgamesh: fyll din mage, fröjda dig dag och natt, och häll dagligen glädjefest. Dansa och förlusta dig dag och natt, smycka dina kläder, låt ditt huvud vara tvaget och bada i vatten. Se på de små som hålla dig i handen, och låt kvinnan fröjda sig i dina armar... Och Gilgamesh sade till Engidu: ”Berätta för mig, min vän, berätta för mig om tillståndet i underjorden, sådant du såg det; berätta detta för mig.” Men Engidu svarade honom: ”Jag vill icke berätta det för dig, min vän, jag vill icke berätta HHMI mcec 280 det för dig. Ty om jag berättade för dig om tillståndet i underjorden sådant jag såg det, skulle du sätta dig ned hela dagen och gråta” ... ”Spelen i Tammuz’ dagar på flöjten av lapis lazuli, spelen också på ringen av karneol! Spelen med honom, i klagomän och klagokvinnor, så att de döda må stiga upp och känna doften av rökelsen!”... Det är mycket skönt och sorgset: en klagan ur en åldrig kulturs höst, när hinsidesprakten börjat vissna. Beres Perms EN DRYCK UR KÄLLAN Bandusias källa, som var värd vin och blommor och vars vatten glänste genomskinligare än glas, var utan tvivel en god källa att släcka törsten ur. Tack vare Horatius har den blivit en av de mest poetiska bland alla kända källor; och likväl var den inte någon helig källa —■ åtminstone inte heligare än källor i gemen på den tiden -—- och inte heller något hälsovatten: allt den skänkte var en god dryck, klar och kall, ingen­ ting mer. De okade oxarna drucko där, komna från plogen, — säkert med djupt nedsänkta mular; likaså traktens strövande hjordar. Däremot nämner skalden ingenting om att han själv så mycket som läppjat på dess inbjudande flöden. Han prisar högstämt dess visuella behag och efterbildar i konstrika harmonier vattnens melodiska porlanden, där de välla fram ur klippskrevan som järnek skuggar; i sin hänförelse lovar han till och med att i morgon skära halsen av en ung bock med nyutsprungna horn och låta den röda strömmen blandas med vattnet, —- en religiös gest av kanske något arrangerad art för en man som Hora­ tius. Men varför ägnar han inte en strof åt det som bör ligga närmast till hands för beundraren av en så utsökt källa, nämligen att själv dricka av dess vatten? Koncentrera vi för ett ögonblick vårt skarpsinne på detta litteraturvetenskapliga problem, dröjer lös- 284 ningen naturligtvis inte att infinna sig. Horatius har här ryggat tillbaka för en allvarlig svårighet, — en svårighet som såväl i den rena praktiken som i den poetiska utformningen inte var lätt att komma till rätta med. Osviklig poet som han var, kände han allt­ för väl till det enda rätta sättet att dricka ur en källa; och sådan han nu en gång själv kroppsligt var danad och utstyrd — liten och trind, mån om sin toalett och utpräglat bekväm till sin läggning —■ har han inte känt sig som rätte mannen att kyssa den lockande vattenytan. Att med värdighet gå i land med denna sak kan ställa sig kinkigt nog ännu för män i kavaj; för dem i toga måste den ha varit förtvivlad. Källvatten är en utomordentligt ädel dryck, och där­ för finns det bara ett sätt att dricka det, — samma sätt som enligt Vitalis redan Adam använde, när han fyrfotad låg invid den klara källan och läppjade sin morgondryck ur henne. Endast vulgära drycker kunna inmundigas hur som helst utan att förlora något av sin karaktär; dit höra vattenledningsvatten och brunnsvatten, mjölk och öl, medicinska och hygieniska vätskor; de kunna utan att lida skada drickas ur glas, koppar, flaskor eller ler­ muggar, alltefter behag. Brännvin är en dryck, som förvisso inte står högt på skalan ; likväl kan man redan med den inte förfara alldeles hur som helst. Om man till exempel, som i principlösa ungdomsdar kan hända, i sällskap med från staden hemåkande lantfolk låter sig förledas till att dricka med ulvarna, det vill säga 285 ur buteljen, skall man finna att smaken blir neutral och fadd på ett sätt som långtifrån enbart kan bero på klunkarnas olämpliga ljumhet. Ju högre en dryck står, desto strängare blir kravet på en viss bestämd form för dess njutande. Sin höjdpunkt når naturligt­ vis detta i fråga om vin, där i noggrant lagbunden gestaltning en hel kristallarkitektur utbildats. Rhen- vin skall glimma i omstjälpt gotik; även champagne helst i spetsbågs- eller perpendikulärstil (ehuru vissa variationer därvidlag synas vara tillåtna) ; under det medelhavsländernas produkter böra flöda mot vår uppåtvända andäktighet ur romanska eller antika kupolformer. På samma sätt är det också med käll­ vatten: dess egenart som dryck är, att det mellan sitt naturliga bäcken och den drickandes mun inte tål vid något mellanled. Man kan försöka med vad som helst som dryckesskål i det fallet: med sin huvudbonad, med den gröpta handen, med glas, pappersbägare, näverstrutar eller annat dylikt — det tjänar ingenting till: det smakar inte källvatten längre. Den rätta aro­ men har förflyktigats på grund av felaktig form. Lik­ som det inte finns någon kungsväg till geometrin, finns det heller inte något sätt för bekvämt folk att dficka ur källor. Visserligen har sättet att lägga sig på knä och hämta upp vattnet i den håliga handen mycket gamla anor. När Gideon förde ned sin här till vattning för att enligt gudomlig anvisning sortera den efter dess sätt att dricka, lade sig något mer än trettioettusen man framstupa och drucko direkt; men trehundra häm- 286 tade upp vattnet i sin hand och läppjade sakta, — lapade som hundar, säger texten. Pä grund av detta drag, som kunde anses vittna om bortkommenhet och allmän urartning, utvaldes dessa trehundra till att gå med Gideon mot midianiterna: Guds arm i striden skulle bland sådana sekunda kämpar komma att skön­ jas så mycket tydligare. I och för sig har detta sätt att dricka ingenting rekommenderande: det går lång­ samt att bli otörstig på det sättet, och vattnet smakar ingenting. När man törstig nått fram till en god källa och pla­ cerat sig framstupa vid dess brädd, med säkert stöd för händer och tåspetsar, samt därefter blåst bort ned­ fallna barr och löv och sådana små svarta kryp som bruka kila omkring i ytan, för att slutligen som en annan Narcissus nalkas sitt dallrande spegelanlete, försvinner tyvärr samtidigt med munnen också näsan i vattnet, vilket gör att man måste dricka mycket fort och i ett andedrag, eller rättare i en andehållning. Men värre är, att man i regel befinner sig utsträckt i ganska brant framåtsluttning och därför måste svälja uppåt, en sak som under tidernas lopp blivit mera besvärlig för oss än för markens fänad. En del per­ soner påstå sig alls inte i stånd att dricka i den ställ­ ningen, emedan en motström uppstår i deras strupe. Dessa äro i sanning beklagansvärda, dömda att förbli främlingar för ett av de ädlaste bland alla elixir. Källvattnets dygd består inte endast i att det är rent och kallt utan framför allt i att det är levande. Det rör sig, väller fram, springer i dagen, susar, porlar 287 och klingar, — åtminstone är sus, porlande och dylikt nästan alltid förbundet med det i poetisk behandling, där det rör sig om det ideala källvattnet. Bandusias källa porlade; dess musikaliska plask bor ännu kvar i skaldens vers: unde loquaces lymphae desiliunt tuae. Denna akustiska sida hos källvattnet bidrar naturligt­ vis kraftigt, där den verkligen finns, till att göra det levande; liksom fallet till exempel i all enkelhet är med svalkande drycker med is i, — nämligen när isen inte bjudes som en hackad sörja utan i form av bitar som vackert klinga mot glaset. När Lidner skall bilda ett jämförelseled av extravagant ljuvlighet, tillgriper han ”källans sus invid en blomsterstrand”; i en saga i Tusen och en natt är det levande vattnet — jämte det spelande trädet och den talande fågeln — ett av de tre underverk det rör sig om att nå fram till på top­ pen av andarnas berg; och en indianstam visade en gång sin uppskattning av vattens ljud genom att ge sitt mest poetiska prinsessebarn namnet Minnehaha, ”Laughing Waters”. Men de källor man stöter på i verkligheten förhålla sig ofta fullkomligt tysta; ändå förbli de bra källor med sin särskilda atmosfär omkring sig. När natur­ skildrare höra ”markerna sjunga av källsprång” eller dylikt, rör det sig förmodligen oftast om smältvatten som rinner ner i gamla sorkhål; sådant kan klinga rätt näpet på en mossmark någon solig dag i mars. 288 Ingen bland de källor jag kommit att umgås med por­ lar någonsin det allra minsta; därtill äro de alltför lugna, kanske alltför påverkade av fridfulla omgiv­ ningar. Bäckar med diverse röstresurser känner jag till, men ingen källa. Men alla poesins talande källor äro inte att ta fullt efter ordalydelsen. Likt källans våg, säger skalden, i det han vänder sig till människan i allmänhet (jag kommer inte ihåg sammanhanget och kan inte hitta stället, men hoppas att jag minns rätt och att det är Stagnelius som säger det: vem skulle det annars vara? ) : Likt källans våg som mellan vassen klagar framblänker du på tidens älv och flyr; och i dessa två rader, där man med hjälp av tillsynes enkla medel — väl placerade 1-ljud och långa vokaler ■—- förmår göra stor poesi av en sliten bild, rör det sig åter om en hörbar källa. Men endast vid första ögonkastet; i själva verket är det ett vattendrag han tänker på; och dessa två rader äro intressanta bland annat genom det stora avstånd läsarens fantasi har att tillryggalägga mellan deras början och slut och genom de efter hand vidgade horisonter som öppna sig under denna fantasins snabba resa. Vi ha till en början en källa, ett synnerligen avgränsat ting, med sin ”våg”; därpå ett vattendrag med vass längs strän­ derna, sålunda tydligen närmast en å eller liknande, där denna våg, nu stadd på bortfärd, klagar: ”klagar” suggererar höst, och landskapet med vass som be­ ståndsdel blir ett vidsträckt, öde land i grått; —- var- 289 ifrån vi slutligen nâ fram till ”tidens älv”, i vanliga poeters hand en eländig kliché endast, men här fram­ besvuren som en gedigen flod, tung, bred och mörk, med de hänspolade människoödena förnimbara endast som ett blänk vid dess snabba lopp ut mot oändlig­ heten. Men om en källa av hörbart slag rör det sig alltså inte i detta fall, när man närmare ser efter. Endast i romantiska bergland kan man kanske ofta stöta på dylika sprudlande idealkällor, källor som tala; eljest äro de i regel av den lugna art som Virgi- lius måste ha haft i tankarna i en berömd rad, där han talar om ”mossiga källor och gräs mjukare än sömn”: muscosi fontes et somno mollior herba. Men det är sant att även de tystaste källorna åstad­ komma en slags ljudlös musik. Slår man sig ensam ner i närheten av en skogskälla, kan man även i den mest dåsiga sinnesstämning inte undgå att på ett sär­ skilt sätt känna närheten av en sådan förbindelse med jordens djup och innandömen, en sådan naturens pu­ pill och grönskimrande iris, och att förnimma tyst­ naden som en silence more beautiful than any song. Och även en sådan lugn källa, vars överflödsvatten stillsamt försvinner mellan gräs och mossa, kan då och då göra sig hörd med något enstaka ljud, skapat vid den fullkomliga tystnadens gräns. På en vattenyta så stilla, att simmande löv knappt förändra sitt läge un­ der en god stund, kan ibland en rörelse av undre liv bli märkbar; förmodligen på grund av någon ojämn- 19. —• Bengtsson, Litteratörer och militärer. 290 het i ådrornas puls. En liten kuliring uppstår då sakta i den gyllensvarta genomskinligheten, en svag ansats till ett verkligt källsprång, lika oväntat som när ängeln rörde om i Bethesdas damm; i en klar linje, en vac­ kert ren kurva, mjuk som en klängranka eller en buckla fint hår vid en flickas öra, lösgör sig en liten återsvallning längs brädden, och någonting likt skug­ gan av ett ljud kan då bli hört, — som om en späd källnymf för ett ögonblick rest sig på armbågen och suckat halvuppvaknad, endast för att åter i välbehaglig vila borra kinden så mycket djupare i sitt örngott. Inte ens säven längs Hades floder kan sucka med ett mera stillsamt ljud; det är verkligen något som kan kallas mjukare än sömn. Vid en sådan källa, borttappad i en ödemark, höll jag ibland till förr i världen, — en sommar när jag drev omkring med Sternes Tristram Shandy i fickan och en skäligen oskadlig bössa, ämnad åt kråkor och ringduvor, under armen. Tätt vid dess brädd låg jag då timtals, fördjupad i my uncle Tobys fortifikations- arbeten och mr Shandy seniors filosofiska diskurser, då och då med ett öga efter något lämpligt föremål för ett bomskott. Men den källan är borta nu. Ett meningslöst, jättestort dike, under inflytande av kris­ tidens hybris iverksatt av ett antal bönder för gulds och gröna åkrars vinnande, har uppslukat inte alle­ nast en ofantlig summa pengar, som någon humoris­ tisk statlig myndighet roat sig med att satsa, jämte samtliga inblandade bönders timliga välfärd, Utan också denna på allt sätt förstklassiga källa. Detta sista 291 grämer mig avsevärt; särskilt när jag besinnar, att om staten i stället lånat ut sina överflödiga pengar t. ex. åt mig, skulle åtminstone källan alltjämt fun­ nits kvar. Den hade ett kallt, klart vatten med behag­ ligt innehållsrik smak, fullt av järn och förmodligen salter, starkare och bättre än både Ramlösa och Ron­ neby; det smakade, skulle jag tro, ungefär som det vatten, över vilket Falköga i Den siste mohikanen hål­ ler en lovprisande föreläsning mellan klunkarna, med majoren och de båda befriade flickorna som åhörare, sedan han och mohikanerna slutfört sin jakt efter Le Renard Subtil mellan Glens vattenfall och Hälso­ källorna. — ”Vare även med lov nämnd ibland käl­ lor du...”; men ingen skall nu någonsin smaka det vattnet mera. Nothing is better, I well think, than love: the hidden well-water is not so delicate to drink ... lyder anslaget till en av Swinburnes bästa dikter, The Leper; näst kärlek kan alltså källvatten, åtminstone från rent poetisk ståndpunkt, tillerkännas ett heders­ rum bland de yppersta tingen. I själva verket kan det i det avseendet ta upp tävlan med vin: vatten och vin äro de båda universellt suveräna dryckerna därvid­ lag, ensamt höjda över massan av andra. Men börjar man grubbla över poetiska drycker, råkar man hastigt in i en värld full av gåtor, där det är omöjligt att upptäcka någon allmän princip, efter vilken de skulle kunna ordnas. Det finns andra poetiska drycker än vatten och vin; men då är det oftast fråga om sådana 292 som te sig poetiska tack vare sin avlägsenhet, sin säll­ synthet, sina historiska associationer eller dylikt: komme man i tillfälle att smaka dem, skulle kanske poesin avsevärt blekna. Dit höra t. ex. sorbet och mjöd; porsöl kanske också, trots det fruktansvärda bakrus det lär ha förorsakat; samt den whiskyns sträva stamform, kallad usquebaugh, som av forna tiders rörliga män i de skotska högländerna dracks out­ spädd ur spilkumar på fastande mage i gryningen för att säkerställa hälsans bevarande vid strövtågen bland ett rått klimats dimmor. Whiskyn i trängre bemärkelse däremot, hur förädlad och på allt sätt förträfflig den sedan dess hunnit bliva, har ringa poetisk valör; ännu mindre har om möjligt konjak, vilket är högst märkvärdigt. Baudelaire, som skrev religiöst extatiska dikter om vinets metafysiska inner­ sida, skulle aldrig kunnat tänkas besjunga även den mest utsökta konjak: blotta tanken är grotesk; och ändå är det en dryck väl värd de högsta lovord. Något oförklarligt öde har velat att den inte skall vara poe­ tisk. Den höstlige Neptunus hos Karlfeldt tömmer ”mången sjunken flaska rom” med bibehållet maje­ stät; han skulle blivit vulgär av de flesta andra star­ kare drycker, t. ex. ”mången ljuvlig akvavit”. Sandels bjuder vid sin frukost bland annat på genever, vilket går utmärkt; om han proponerat gin eller holländskt goldwasser, i praktiken bra mycket uthärdligare dryc­ ker, skulle han däremot totalt fallit ur tonen. Punsch är en särskilt besynnerlig dryck. Jag tar för givet att endast få människor verkligen tycka om pann 293 den, d. v. s. tycka om själva dess lukt och smak och konsistens; antingen den är varm eller ljum eller kall, förblir den i dessa avseenden lika obehaglig. Den är lika besvärlig att få i sig som någon av de tre kardinaldygderna; men liksom fallet lär vara med dem, fyller den ens varelse med en särskild frid och harmoni, sedan man tålmodigt låtit sig i till­ räcklig grad genomdränkas, samt förlänar åt patien­ ten en morgondag i trankilt och smågnolande humör. Sannolikt bör man på förhand ha en aning om detta för att kunna förmå sig att någon gång hänge sig åt dess njutande. Därför är det också endast män som dricka punsch, klarskådande balanserare av lust och olust i enlighet med Epikurs föreskrifter; kvinnor vägra alltid utan betänkande. Även nutidens fullfjäd­ rade och allsidigt experimentella unga damer, som med jämnmod svälja brännvin och konjak och med vällust smutta på allsköns klibbiga likörer, låta sina små svandunstoucherade anleten överskyas av ett drag av livlig vedervilja vid blotta nämnandet av denna dryck. Det är sant att det är med punschen som med Julius Cæsar: den vill helst se feta människor om­ kring sig, slätkammat folk som sover gott om dagen: detta stämmer bäst överens med hela dess atmosfär, och den påstås själv kraftigt bidraga därvidlag. Detta kunde vara en huvudsaklig anledning till kvinnors upprört avvisande attityd, och även till tidens allmänt minskade hänförelse för drycken. - Visserligen är sådant till största delen att anse som grundlösa griller. Den fetes öde är att vara fet, den 294 magres att förbli mager: en diet av rädisor och ram- lösavatten för den ene, sockerkaka och porter för den andre, gör sannolikt inte stort från eller till för någon­ dera. Fetma och magerhet äro platoniska idéer, av gudarna på förhand färdigsydda intelligibla kosty­ mer, som det gäller att så bra som möjligt fylla ut: varje människa mår bäst av att nå kongruens med sin idé. De utströs över sinnevärlden i periodiskt varie­ rande proportioner, liksom solfläckar och norrsken. På sextonhundratalet voro alla människor feta; på sjuttonhundratalet voro alla människor magra; lik­ väl åt och drack man så mycket man orkade under båda dessa århundraden. Detta bekräftas av ett par lysande undantag: Napoleon blev fet (visserligen först sedan adertonhundratalet brutit in) utan att någonsin ge sig tid att äta; under det den lille torre Ludvig XIV åt så gott som oavbrutet dag och natt och förblev torr till det sista. Men hur som helst hör punschen till sitt väsen sam­ man med fetlagt folk och är därför nu stadd på av­ skrivning. Den går sin väg samman med en hel del andra inbördes hophörande ting: toddy, vira, pate­ tiska festharanger, sällskapstenorer, fettvalkar och tvinnade mustascher; vi skrida nu framåt med en ny uppsättning agremanger och känna oss därigenom tills vidare bättre: whisky, mineralvatten, bridge, cyniska sentenser, glattrakade energikonturer och spänstiga knippen senor som ständigt gå sönder. Kanske kan på det sättet även punschen småningom bli en poetisk dryck, drömskt betraktad ur fjärran. 295 Tills vidare är den emellertid i det avseendet en paria bland drycker, och det skulle krävas en skald utrustad med mer än ormens list och duvans oskuld för att kunna lyckligt placera den i allvarligt menad lyrik. Ur en gammal folkviseartad bit, som jag som barn hörde sjungas, minns jag ett par rader: Sä sattes där då fram för mig två fyllda skålar; den ena den var fylld av vin, den andra fylld av tårar. Kanske detta inte är särskilt högtstående som poesi; likväl skulle verkan bli katastrofal, därest man i denna text utbytte vin mot punsch, detta trots att punsch verkligen varit en nationell symbol för något så när städad livsglädje. Nu kunde man kanske tänka, att vin i sådana sammanhang till stor del är så överlägset på grund av sin färg, — diktens abstrakta vin är na­ turligtvis alltid rött; men detta stämmer inte; ty för­ sätta vi oss i inbillningen till den fullkomnade fram­ tid, där vin såsom en högst betänklig sak på sin höjd skall intagas teskedsvis vid medicinska komplikationer, skulle en skald då åstadkomma samma färgverkan genom att sjunga: den ena fylld av hallonsaft, den andra fylld av tårar; och det skulle ändå inte bli riktigt detsamma. Lika litet skulle naturligtvis mjölk kunna ta upp tävlan med poesins aristokratiska drycker, åtminstone inte utom i ett specialfall där den ingår bolag med en annan ingrediens. A priori borde särskilt dimjölk vara poetisk, i egenskap av ursprungsdryck, livets käll- 296 språng och dylikt; men samvetsgranna poeter, som utgående från någon sådan betraktelse försöka sig på dimotivet, se sig i allmänhet endast i stånd att åstad­ komma ett jolmigt fiasko. Jag kan endast komma ihåg ett enda ställe, där dimjölk gör sig utmärkt; där upp­ nås effekten genom en kontrast med varginnemj ölk. Det är i The Prophecy of Capys i Macaulays Lays of Ancient Rome; alltså en ungkarls ofördärvade själ som här går i land med problemet: Leave gold and myrrh and jewels, Rich table and soft bed. To them who of man’s seed are born, Whom woman’s milk has fed. Thou wast not made for lucre, For pleasure, nor for rest; Thou, that art sprung from the War-god’s loins And hast tugged at the She-wolf’s breast. - Även komjölk står lågt. Homeros och kanske en och annan gammal bukolisk poet kunna komma någon vart med den, men knappt några andra. Men här inträder nu ett mystiskt förhållande: i en bestämd sammansätt­ ning blir mjölk plötsligt högpoetisk: Bortom skyn är hans rike av mjölk och av honung, bortom skyn är hans härskarors vapendån. Denna starka effekt av mjölks förening med honung har inte enbart sin grund i bibliska associationer; själva sammansättningen åstadkommer en harmoni, en slags kemisk förening. Detta var bekant inte endast för de gammaltestamentliga poeterna; Ovidius begagnar sig av samma medel vid beskrivningen av den Gyllene Åldern: 297 Floder av mjölk runno fram, och nektarbräddade floder flödade även, och klargrön ek dröp glimmande honung. Det högsta poetiska ställe där mjölk figurerar är kanske slutet av Coleridges Kubla Khan, där skalden skisserar sig själv sådan han ter sig vid återvändandet till verkligheten från sin extas; sammanställningen med honung återkommer även där: Weave a circle round him thrice, And close your eyes with holy dread; For he on honey-dew hath fed And drunk the milk of Paradise. Den honungsdagg, av vilken skalden i detta speciella fall närt sig, var som bekant laudanum eller något annat liknande opiat. Är det nu sant, att mjölk är ett verksamt palliativ vid opiumbakrus, föreligger givet­ vis i dessa rader en ytterligare stärkt harmoni mellan de båda ämnena, och ett glas mjölk har kanske då verkligen känts paradisiskt för den kvalde poeten. Vill man undersöka, huruvida denna inom poesins värld förefintliga märkvärdiga frändskap även har någon motsvarighet inom verklighetens, kan man göra detta genom att taga munnen full med honung (som bör vara färsk och klar, inte stelnad och kornig) och därtill dricka iskyld mjölk; detta visar sig då vara mycket gott, om man inte håller på för länge; och satsen att ”truth is beauty, beauty truth” kan sägas i detta fall stämma något så när. Men med detta enda något konstlade undantag tycks det inte finnas något som helst drickbart fluidum, som 298 på minsta sätt kan ta upp tävlan med de båda stora elementen vin och vatten. Människor angelägna om att leva poetiskt oklanderligt ha därför att alltjämt främst hålla sig till dem; och antingen, såsom Bandusias skald brukade göra, njuta dem i en efter stämningen avvägd blandning; eller också, i överensstämmelse med Syrachs sons recept, stundom dricka det ena och stundom det andra. Var dag vid tretiden, om vädret är drägligt, lösgör jag mig från böcker och skrivbord för att ta en pro­ menad runt sjön. Det är en vacker sjö, åtminstone för att vara i Skåne, med skog runtom, bok på nordsidan och en mängd olika blandningar runt den södra, utan något spår av hus eller åkrar inom synhåll och med mycket klart och rent vatten liksom sin västliga syster­ sjö; — med endast ett smalt näs emellan ligga de placerade som två blåa ögon nedanför Hallandsåsens massiva bryn. Den har ett namn som stavas Rössjön och som uttalas analogt med namn som hässja och ryssja, fast det till min sorg aldrig i någon skolläro- bok i svenska finns upptaget bland ord tillhörande denna sällsynta och förnämliga typ. Det tar ungefär tre timmar att gå runt den, om man gör sig lagom brått. Att promenera på landsvägar är knappt något nöje numera; man möter för mycket trasigt buller och sammanhangslös brådska och känner sig alltför snävt tolererad, utan att som motvikt få erfara minsta fläkt av sådan äventyrlighet och spänning som en stor­ stadsgata kan skänka; mén på skogsstigar och längs smala bygdevägar, trafikerade på sin höjd av en och annan enspännarkärra eller något långsamt framgniss- lande vedlass, kan fotgängaren ännu harmoniskt före- 302 komma utan att behöva känna sig som en konstlad arkaism. Längs södra och östra strandens system av uddar och vikar slingrar sig gångstigen genom olika bälten av blandskog och gran bekymmerslöst framåt i nyck­ fulla vindlingar, skuggad av långt gräs och genom­ dragen av hopflätade rötter där lövskog härskar, här och där i någon sänka kantad av pors och al, stundom efter ett regn på sina ställen tjänstgörande som ett mindre vattendrag, och uppe under granarna på ud­ darnas branta ryggar mjukt belagd med sådan späd, klart grön mossa, som kommer sensommarljuset, där det snett strilar ned från grenvalvens öppningar i arabesker och rutmönster, att te sig lika solitt skim­ rande och purt metalliskt som någonsin ett guldregn mellan persiennerna i prinsessan Danaes sängkam­ mare. Det är en stillsam promenadväg, lämpad för tanklös försjunkenhet och vaga drömmerier, en väg där man kunde tro sig vara tio mil borta från närmsta människa. Någon mötande syns aldrig till; intet stö­ rande ljud hörs, på sin höjd en ekorres snatter eller någon ton från mes och strandpipare; och de ter­ ränger och olika aspekt, som efter hand te sig, äro i sin stillhet och enkelhet just lagom omväxlande för att rädda promenaden från monotoni och hindra den från att få en prägel av pliktskyldig hälsosam kropps­ rörelse. Stigen rundar en lång udde, vilken bär nam­ net Flaggstångsudden — alls inte emedan någon flagg­ stång skulle vara tillfinnandes där, utan emedan dess smäckra granar duga att förvandlas till sådana efter 303 hand som de gallras ut —• och på var spets två be­ stämda gamla träd, sedda ute från sjön i rät linje bakom varandra, visa den kunnige fiskaren väg till ett ryktbart abborrgrund. Därpå går den ett stycke tätt intill en brant strandbrink, längs vars rand unga exemplar av ask och lönn vaja med ljust löv, — träd som det alltid är ett nöje att se emedan de inte äro vanliga här. Sedan snuddar den vid en liten vik, for­ mad nästan som ett näckrosblad, tätt kringskuggad och alltid lugn, där en skrakfamilj brukar förekomma och där någon gång till och med en enslig lom kan bli sedd, i färd med att ge uppvisning i konstdykning. Därpå kommer jag till den udde, utanför vilken Karl XI :s silverkista ligger nedsänkt, och ett stygn av dåligt samvete finns alltid tillreds för mig där. Det är sjutton tusen daler silver, rövade av snapp- hanarna från svenska armén, och den historian har jag ännu inte börjat skriva. Nämnvärda folkliga tradi­ tioner om dessa skoggångsmän finnas knappt kvar i dessa trakter, men ett par autentiska minnesmärken existera fortfarande. På en holme invid stranden ett stycke åt väster synas sparsamma ruiner av ett slott, som de plundrade och höllo besatt och där svenskarna kommo över dem och brände dem inne; norr om sjön, uppe vid Trollehallar, finns en bred klippskreva, allt­ jämt kallad Snapphanestallet, där de brukade gömma sitt byte och ha sina fångar tjudrade; och tätt där- bredvid klyvs åsen av en lång, brant ravin, genom- fluten av en forellbäck, längs vilken de utan tvivel skärmytslat med kungens folk på spanskt maner, med 304 bakhåll och nedrullade klippblock. Kanske är det mitt öde att förr eller senare söka foga in dessa ting i ett ordentligt prosaepos i klassisk stil, som bör rymmas i två band om jag kan undgå att trassla in mig i de­ taljer; jag borde redan ha börjat för länge sen, säger jag mig varje dag vid passerandet av det dåliga sam­ vetets udde. Men ännu har jag inte lyckats komma underfund med hur det går till att börja. Med vers kan man i nödfall alltid börja i slutet, men med prosa är något helt annat mysterium förknippat. Kanske en roman påbörjas, liksom livet påbörjas, lättsinnigt och principlöst, på vinst och förlust, för att efter hand strama till och få form och stadga eller också kastas i papperskorgen. Romaner böra givetvis sluta tragiskt, därest de ha någon pretention på halt och anständig­ het; och där är jag i varje fall på den säkra sidan, ty alla mina bättre snapphanar skola i slutscenen hängas vid trumvirvlar på Äby ting; endast ett par lägre, vinglande individer skola få pardon, ett särskilt svart får skall till och med erhålla en livränta. När jag någon gång efter år av mödor hunnit så långt som till den scenen, skall jag envisas med ett författar- arvode på jämnt sjuttontusen daler silvermynt, lika mycket som finns i den sänkta kistan, samt därpå be­ nämna den dystra udden med något en smula gladare namn, —■ Silverpuckeln eller Point de Trésor. Ett stycke bortom denna prövande punkt nalkas jag en spång, som leder över en bred å, och lyckas van­ ligen att i samband med den få de besvärliga snapp- haneaffärerna ur huvudet. 305 Framför mig löper, slött grymtande, en liten kol­ svart fransk dvärgdogg vid namn Achilles. Han är en trogen men ibland något besvärlig följeslagare på mina ensliga promenader. Av alla djur jag någonsin stiftat bekantskap med är han det ojämförligt mest självsäkra och genstörtiga. En genomgående princip hos honom är att aldrig godvilligt vika ur vägen för något mötande föremål, levande eller dött, och när han någon gång färdas på trafikerade vägar blir han trots sin diminutiva gestalt hastigt en skräck för alla vägfarande. Motorcyklar hatar han med särskild li­ delse och störtar alltid blint emot dem; han har där­ vid frälsts från många bråda dödar uteslutande tack vare den omständigheten, att de förbittrade cyklisterna vanligen inte våga köra över honom på grund av risken för dem själva att mista balansen och hamna i diket. Med bandhundar av fem gånger hans egen storlek slåss han gärna och ursinnigt och driver dem därvid oftast in i deras kojor, dels understödd av ra­ seriet i sitt anlopp, dels av en viss isande demonisk underton i sin röst. Fotgängare intressera honom mindre; på sin höjd går han tankfullt fram och luktar på dem ett slag med en min av kallt kannibaliskt konnässörskap ; men de ta likväl mötet med honom minst lika allvarligt, som om det rörde sig om en automobilomnibus på smal väg, och tycka i allmän­ het bäst om att stillastående vid yttersta dikeskanten betrakta hur han med sänkt bovfysionomi, utstående blängande ögon, breda röda käftar på halvspänn och sin lilla grovlemmade lekamen guppande i kort 20. —- Benstsson, Litteratörer och militärer. 306 knyckig lunk, blodtörstigt rosslande rullar förbi som en inkarnation av brutal självhävdelse och ständigt aktionsberedd ondska. Vid spången gör han halt. Denna består av ett par långa stockar, utlagda med en alns mellanrum och sparsamt hopfästade vid varandra med spridda smala brädlappar, varav flertalet ruttnat sönder och fallit av. Ursprungligen brukade han ta sig fram längs ena stocken i sin vanliga takt utan att röja något spår av nervositet; men en dag, när spången var hal av regn, plumsade han plötsligt i ån och spolades hastigt åstad mot en sandbank vid utloppet ett stycke nedanför. Detta grep honom djupt: vatten har han alltid be­ traktat med misstro; och sedan den dagen vägrar han att sätta sin fot på spången. Lugn placerar han sig på sin svansstump, lika oberörd av alla kallelser som tallstubben vid hans sida och med en uppsyn så präg­ lad av fridfull inre försj unkenhet, som om han vore sysselsatt med att för sig själv recitera en strof ur Théodore de Banvilles dikt om de filosofiska kani­ nerna : Et dans la bonne odeur des pins Qu’on voit ombrageant ces clairières Nous sommes les tendres lapins Assis sur leurs petits derrières. Det återstår då ingenting annat än att haka fast käppkryckan i hans halsband och släpa honom över, varvid han i stumt raseri spjärnar mot av yttersta förmåga samt med häftiga kast och knyckar försöker göra sig fri. Slutligen förlorar han då ofta på grund 307 av sin egen våldsamhet fotfästet och tumlar ut i rym­ den; och jag balanserar mig i land så gott det går med lindansarsteg, under det hans ursinniga spratt- lingar, där han pendlar från käppkryckan, varje ögon­ blick hota att stjälpa mig i vattnet. Så snart vi nått fast mark och jag satt ned honom, faller han omedel­ bart åter in i sin vanliga trumpna lunk som om ingen­ ting hänt. Sedan vi därefter tagit oss fram över ett öppet stycke sank ängsmark, fullt av rännilar och täta klungor älggräs, samt via rullstensknallar och brant urholkade kitteldalar, uppfyllda av sumpig tall, fördjupat oss i en region av grå vildmarksprägel, böjer stigen små­ ningom av mot norr och tangerar efter en stund sjöns östra sida, där den i inskuren avsats, på någon meters höjd över vattenspegelns steninfattning, sandgul och solskensmarmorerad bland fladdrande lövskuggor ringlar fram nedanför branta släntor av mörk gran. Svalt vinddrag från väster, som kommer in efter att ha strukit fram över båda sjöarnas längd, blandas här samman med stagnerad hetta, dallrande återstrålad från vindfria sluttningar, och med kärrs och barrsko­ gars aromatiska dunst av fuktig, solhettad växtlighet till en dekokt av bedövande sommar, kredensad av någon grönögd Frau Holde med tunga ögonlock; och det stillsamma skvalpet från strandvattnet, där det genomvävt av reflexer i grönt och guld kluckar bland glättade kullerstenar, är som halvinslumrat mummel och sömnigt kyssande. Ett stycke bortåt norra stran­ den, ytterst på en utskjutande låg rullstensrygg, kan 308 ibland en posterande häger bli sedd med nacken mot skulderbladen, försjunken i begrundan av något kapi- tel i den fyllda krävans filosofi, eller dä och då med blixtsnabb näbb ljustrande någon vagabonderande smågädda, som därpå med vällustig omsorg praktise­ ras ner genom den arbetande ormhalsen; och från någon furas topp lösgör sig ibland plötsligt med yr­ vaket skrän och flaxande en störd korp, för att efter en stunds vimmelkantigt manövrerande i oviga kurvor tungt styra kosan bort längs åsen, där hans skugga långsamt flyter hän över trädkonturerna som ett kvar­ glömt flarn av ödslighet och svart magi från fordom. Stämningen av het slummer och epikureisk dåsighet är emellertid inte allenarådande: varelser främmande för all indolens förfölja här idogt ärenden som inte tåla något uppskov, och här möta vi de enda trafi­ kanter, inför vilka min förelöpare anser det vara skäl att stiga åt sidan: kolonner av myror i tät formering, hemmahörande i en stack på stigens yttersida alldeles intill sjön. Någon erfarenhet har så småningom kom­ mit honom att respektera dem, vare sig det kan bero på att de förmå bita igenom hans trampdynor eller att han är kittlig mellan tårna eller endast på att de ha någon lukt som är honom emot. I stället för att trava på tvärs genom deras armé utan att lägga märke till något särskilt, som han till en början gjorde, har han nu lärt sig känna igen det obehagliga stället och föredrar att vika av från vägen, som de uppta i hela dess bredd, för att med ett ovant utseende av bekym­ mersam varlighet ta sig fram i en brant inskärning 309 längs dess innersida, bland nedrasande grus och små­ sten. Själv får jag företaga liknande åtgärder för att undvika dessa sällsamma varelser, som ha valt sin trafikled och sin boplats med så komplett förakt för varje hänsyn till liv och trygghet. Stigen är visser­ ligen föga använd; men eftersom deras härväg på minst ett hundratal meter sammanfaller med den samt deras myller är kompakt, måste varje vandrare, som passerar utan att speciellt lägga märke till dem, nöd­ vändigt massakrera dem i tiotusental. Detta faktum tycks likväl inte på minsta sätt slå ned deras livsmod eller hindra deras samhälles blomstring. Platsen de valt för sin stack är imponerande och högst märkvärdig. Först lade jag märke till den utan att dess egendomliga belägenhet särskilt slog mig; men småningom har denna myrstack för mig börjat te sig alltmer intrikat och förbryllande och har efter hand växt till att bli det dominerande naturfenomenet längs min dagliga väg. Vem har någonsin hört talas om en myrstack vid själva brädden av en sjö, fast- klamrad vid ett par stenblock och en dvärgtall på halvannan meters avstånd från vattnet? I varje fall aldrig jag. Vad ha myror där att göra, när de ha tusentals tunnland skog att fritt kolonisera åt alla håll? Ett mysterium, förvisso; och för att ingenting skall fattas ha de slagit sig ned just vid den ända av sjön där vind och vågor nästan alltid ligga på, ■— exakt på den mest riskfyllda fläck de skulle varit i stånd att vid systematiska efterforskningar uppleta. Ett niera bokstavligt uppfyllande av det gamla 310 nietzscheanska programmet att ”leva farligt” skulle man knappt kunna tänka sig. Kanske äro de över­ myror, resultatet av någon nylig mutation, en lusus naturae som Naturen kan ha skäl att gnugga händerna åt, —• tappra och sorglösa varelser, likgiltiga gentemot allt, fyllda av vishet och lycka. Från sin äventyrliga bebyggelseplats på den smala strimman sluttning mellan stigen och sjön — ”between the Devil and the deep sea”, kunde man säga — är det som de väl till freds mumlade, med stillsam galghumor: O Helvete, var är din gadd? O Död, var är din seger? Efter en vecka av oväder och stormar, varunder jag inte kommit denna väg, väntade jag att finna dem ut­ plånade, — dränkta och bortsköljda av vågor som vid västlig storm anlända till denna strand i aktningsvärd gestalt och utgjuta sig i vred fradga. Och översköljda hade de mycket riktigt blivit: stacken såg tillplattad ut i betänklig grad, barr och grus hade tvättats ut och spolats ned mellan vattenbrynets småsten, och talrika gråa skal av myrpuppor hade fått följa med i syndafloden. Men affärerna gingo åter sin gång som förr: arkitekter och murare brottades med sina pro­ blem som vanligt; rekonvalescenter kravlade nytert omkring i gasset på stenarna; vrakfiskare rumsterade vid stranden; och i det återvända ljumma solglittret längs stigen drogo legionerna fram i ypperlig för­ fattning, som om aldrig något Capua kunde finnas till för dem, lika målmedvetna och lika tätt slutna som någonsin, opåverkade av en veckas inspärrning i sina 311 källrars fukt, immuna mot takdropp, reumatism och livsleda. Ibland har jag vid betraktandet av denna stack in­ billat mig, att den kunde utgöra resultatet av en revolt mot de hygieniska förhållanden i skogens innandö­ men som stammen hittills varit van vid. Ty dessa för­ hållanden böra ha en prägel av en viss primitivitet och instängdhet. I sina vanliga omgivningar ha skogs- myrorna inte mycket tillfälle att komma i beröring med elementen i obemängt tillstånd. En smula ren sol kunna de visserligen då och då slicka, uppkrupna på någon trädrot, men det är också ungefär allt. Gemen- ligen kravla de. i halvskymning omkring bland unkna barr och sur mossa, stöka i mustig mull och dricka ur ruttna små pölar. Kanske har någon kringströvande äventyrare, berusad av nya vidder och nya sanningar, återvänt hem till sin stam i skogsdunklet och etablerat sig som profet med legender om frisk luft och friskt vatten; kanske har han så småningom lyckats samla kring sig en skara, som han med heroiska ansträng­ ningar predikat varm och släpat med sig till sjö­ stranden. När jag tänker så, antaga mina känslor för dem en karaktär av tempererad aktning utan någon egentlig hjärtlighet; de te sig då för mig närmast som rotlösa fantaster, vanliga rebeller mot en tradition, kunniga men förvillade, fulla av sinnrikhet men utan vishet, —• som varelser vilka i tragisk förryckthet bytt bort ett inre värde mot ett yttre; och jag kan då till­ önska dem en effektiv dränkning ju förr dess hellre. 312 Men ibland föreställer jag mig att de äro ofrivil­ liga emigranter, landsflyktingar frän någon stor kri­ gisk katastrof, —• de enda överlevande från något stor­ mat Ilion uppe däir granarna stå som tätast; — nu trots vidriga öden i färd med att växa till ny styrka igen, sedan de lyckats klamra sig fast vid randen av ett kargt och stenigt Latium. Jag styrkes i denna upp­ fattning av att deras stack har att uppvisa om inte sju så åtminstone tre distinkta kullar, beroende på det ojämna underlagret av kullersten. Visserligen äro dessa landsflyktingar talrika och väl disciplinerade och göra alls inget bortkommet intryck; men vem vet vilka större stater och ännu långt fruktansvärdare härs­ makter som driva sitt spel där uppe bland mörkren? När jag ser på dem under denna förutsättning, deltar jag i deras öden och önskar dem sådan trivsel i sina värv och fortsatt bärgning undan storm och flod, att en dag till sist skall kunna komma, då de skola se sig i stånd att göra slut på sin exil, vända sjön ryggen och äntra uppför sluttningen för att återtaga sitt stam­ land, kanske också erövra andras; varpå de skola in­ träda i en förnämligare existens, med slavar och rike­ domar och stor skräck omkring sig, — härskare kan­ hända över en stack av ouppnådda dimensioner, dystra skipare av jus gladii över kanske ända till ett halvt tunnlands vidd; för att så slutligen, mätta av släp och strider, låta solen gå ned över sig i imperial dekadens och endast likgiltigt lyssna till spridda reminiscenser från sitt heroiska rike vid stranden. •e..I........ 313 Som pojke bevittnade jag en gång ett stort och in­ vecklat myrkrig. Det utkämpades en solig augusti­ eftermiddag i en trädgård, upp längs en vildvinsbe- vuxen mur på ett gammalt gråstenshus, kring en fönsterpost — som var detta krigs Termopyle — samt i sitt slutstadium på golv och möbler i ett litet bak­ om fönsterposten befintligt förmak. Det fördes mellan en anfallande här av stora röda myror, hemmahörande under stenfoten på baksidan av ett häststall, samt en försvarshär av svarta, rätt storvuxna också de, kanske av den art som kallas Fusca nigra, boende vid muren under vildvinet. De röda marscherade längs en träd­ gårdsgång, tågade in under en hängask, drogo förbi en grupp astrar och några stånd löjtnantshjärtan, run- dade en verandatrappa, veko därpå av upp i ett rosen­ land och ryckte fram mot muren samt försvunno i en djungel av revor och hopflätade grenar. Själva storm­ ningen av de svartas fäste försiggick i det fördolda; men efter en stund blevo ett stycke uppåt muren, där växtligheten var glesare, skaror av retirerande svarta myror synliga, medförande vad mobilier de förmått rädda; och sedan angriparna, inte nöjda med vad de ernått i första anloppet, trängt efter upp genom de besvärliga urskogsdefiléerna, déboucher ade deras röda kolonner vid brösthöjd från marken och skredo omedelbart till anfall över ett stycke bar muryta upp mot fönsterposten, där de svarta koncentrerat sig till ett sista försök och där en mördande kamp tog vid. Det var egendomligt att bevittna detta skådespel av våldsamhet och episkt raseri, utspelat fullkomligt ljud- 314 löst i en klar eftermiddagsstillhet bland en doft av varmt löv och rosor. Över slagfältet låg solskenet idylliskt utstrött i splittror och flak bland skuggor från överhängande vildvinsrankor; och allt som hör­ des därifrån var små knäppningar mot bladen när dräpta krigare tumlade nedåt. De svartas tillflyktsort, bestående av en rad tegelstenar som med någon lut­ ning stack ut från muren, kunde endast bestigas vid sina ändpunkter; och fulla av stridslystnad stodo de svarta där beredda att huvudstupa slunga sig mot varje uppklättrande motståndare. De röda avance­ rade oförtrutet, likgiltiga för förluster. Inga ryktbart vansinniga bravader i gamla krig, som jag senare råkat läsa om, ha gjort starkare intryck på mig än striden om denna fönsterpost, med så bitter beslut­ samhet bedrevs den från båda sidor. Slutligen lyc­ kades trots allt eskaladen för de röda; och tack vare att fönstret på grund av det myckna vildvinstrasslet inte lät sig riktigt tillstängas, vällde nu båda arméerna om varandra in i rummet, som snart var uppfyllt av stridande. De svarta gjorde vad de kunde till det sista: duellanter mötte varandra på golv, soffkuddar och bord; manövrerade i rasande klungor längs bordsben och bland böcker och album; jagade varandra på homeriskt maner runt blomstervaser och fotografi- ställ; eller vacklade, slutna i förbittrad omfamning, vid avgrundens rand uppe bland stoppade vilstolars antimakassarbroderier. Efter någon timme var trage­ din till ända och detta svarta Kartagos ödeläggelse så fullkomligt verkställd, att till och med en Cato 315 Major bland de röda skulle förklarat sig nöjd. Seg­ rarna drogo bort samma väg de kommit, efterlämnande ett betydligt antal av de sina på valplatsen, och kunde efter en stund ses på hemväg längs trädgårdsgången, medförande sårade och byte. Stämningen var utan tvivel hög i deras led; men en besk epilog, som en liten ansats till poetisk rättvisa, väntade borta under hängasken. I gångens gräskant höll ett litet samhälle små klarröda ettermyror till; och plötsligt, vare sig eggade vid åsynen av det hemsläpade bytet eller irriterade av tramp och segersånger, kommo dessa ut ur sin lya som blixtar och höggo in i segrarnas flank. De voro få till antalet men åstadkommo likväl ett fruktansvärt rabalder. Panik utbröt omedelbart, baga­ get övergavs, invalider lämnades åt sitt öde; och samma kompanier som nyss så dödsföraktande del­ tagit i den stora stormningen vände nu oförtövat ryg­ gen till inför dessa ljungande pygméer och flydde skräckslagna, ventre à terre. De små ljusröda furierna brydde sig likväl inte om att inlåta sig på vidsträcktare äventyr och föreföllo inte drivna av några erövrarten- denser: sedan de rensat glacisen framför sitt näste och tvungit den stora armén att böja av i en vid båge, återvände de belåtet till sina avbrutna inomhusvärv; — varpå de nyss så respektingivande legionerna, nu med sin gloria avsevärt beskuren, stillfärdigt traskade vidare hem till sitt. Detta var ett stort och skakande krig, och ett skåde­ spel vars make jag aldrig bevittnat; som ensam när­ varande krigskorrespondent följde jag det under när- 316 mare tre timmar och har därför nu, en smula sent ur reportersynpunkt visserligen, sökt rädda åt eftervärl­ den dess huvuddrag med så minutiös sanningsenlig­ het som möjligt. Hos landsflyktingarna vid stranden har jag ännu inte fått se något liknande företag; tills vidare nöja de sig med att ödsla bort sitt liv under mera fredliga former, vilket de göra på ett så slösande sätt att det för dem bör vara likgiltigt om krig råder eller ej. Längs stigen krossas de av vandrare; från stacken spolas de vid minsta böljegång i djupet; och när lugn råder, klättra de upp i en liten ek, som växer ut över sjön, och falla från dess grenar ned i vattnet. Detta sätt att ta sig ned från ett träd var kanske ändamåls­ enligt när de bodde i skogen och hade mjuk mossa att falla på; men här upprätthålles sannolikt detta till­ vägagångssätt endast av den anledningen, att ingen av dem som falla i vattnet återvänder till stacken för att upplysa om systemets olägenheter nu, när under­ laget är en förrädiskt grönskimrande vattenspegel. Några rädda sig upp på kullerstenar utan landfäste för att där omkomma; de flesta driva långsamt till sjöss. Småningom skall kanske en myrätande stam av mörtar och löjor uppstå i denna sjö, — klipska epikuréer som inte behöva anstränga sig för sin 'middag, utan som ständigt kunna i behaglig dagdrivarattityd stå och vagga i strandskvalpet med fenorna i kors, lugnt förtröstande till de håvor som någon övervattensför- syn låter regna i deras mun. 317 Men stackens bebyggare lägga inte dylika småsaker på sinnet. Majestätiska i sin styrka kunna de ödsla kungligt med sig själva; och där ingen fruktan finns, finns ingen olycka. Lugnt och liksom triumferande förmå de att ur sin outtömliga reservoar av liv låta ösa ut sig åt båda håll — låta sig krossas under någon förbivandrande Juggernauts fotsulor på den ena sidan, slukas av en hungrig sjö på den andra; och det är som om någon oförytterlig sinnets jämvikt funnes kvar till och med hos de medlemmar av stammen, vilka här i eftermiddagslugnet äro i färd med att över Glömskans Vatten långsamt driva hän mot intighet, liksom själar i planetens kölvatten. Sedan jag en stund begrundat detta, och sedan Achilles tankfullt skrubbat undan ett par myror från sin nacke, återtaga vi vår promenad och börja i filo­ sofisk sinnesstämning klättra uppför åsens sluttningar. IN N E H Ä L L. Villon ........................................................................................ 5 Walter Scott .......................................................................... 35 Joseph Conrad.......................................................................... 63 Conrads Life and Letters ................................................... 89 Karl XII .................................................................................. 117 Stonewall Jackson .................................................................. 141 Robert Monro .......................................................................... 185 Sergeant Bourgogne ............................................................... 215 Keltiskt och irländskt ........................................................... 241 Myter och Sagor ...........................................................;... 259 En dryck ur källan ............................................................... 281 Promenad till en myrstack ................................................... 299 FRANS G. BENGTSSON TÄRNINGSKAST. Dikter. 3: 50. ”Det käcka och rörliga lynnet är från börj an ägnat att slå an i denna diktsamling, lyckligt förenat med en formtalang, som är ganska markant även på den svenska nutidsversens högt drivna nivå. Denne unge formälskare har sinne för kadens och kontur, tekniken ligger honom i blodet...” Anders Österling i Svenska Dagbladet. ”Frans G. Bengtssons dikter höra inte till de allra van­ ligaste nybörjarknäpparna på lyran, och vänder man vidare på dessa Tärningskast, så skall man bli varse, att de i själva verket utgöra en av de originellaste och stilfullaste versdebu­ tanterna på mången god dag. Här finns det ämnen, som ha glans och patina, och en form, som inte skyr finessen.” Olle Holmberg i Nya Dagligt Allehanda. ”Säkerligen ha vi i Bengtsson fått en ny, verkligt bety­ dande lyriker. Med all sin tradition verkar han ej efterklangs- mässig. Han behärskas ej, som efterklangspoeterna, av de historiska formerna, han behärskar dem och brukar dem för sina ändamål.” Fredrik Vetterlund i Aftonbladet. LEGENDEN OM BABEL. Dikter. 4: 75. ”Det är en stolt och stimulerande bok i sin absoluta frihet från konstnärlig dagtingan, präglad av ett lyriskt intellekt, som man har rätt att vänta mycket av.” Gabriel Jönsson i Sydsvenska Dagbladet. ”Få yngre svenska skalder ha fått ett så stort pund att för­ valta som han. Att han har både viljan och förmågan att göra detta är uppenbart.” Axel Ahlman i Skånska Dagbladet. ”Det tycks inte existera några som helst formella svårig­ heter för Frans G. Bengtsson. Hans tekniska färdighet är fullt jämförlig med de stora nittiotalsdiktarnas.” Nils Åhlenius i Upsala Nya Tidning. ALBERT BONNIERS FÖRLAG t) 259 Cr : : routr. at Mm. —Sit cteotw’ 1