Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt. This work has been digitised at Gothenburg University Library. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. This means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct. 0 CM 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 Bengt-Ove Boström SAMTAL OM DEMOKRATI Till Margareta Bengt-Ove Boström SAMTAL OM DEMOKRATI Doxa Samtal om demokrati ingår som nummer 14 i serien Göteborg Studies in Politics, red. Bo Särlvik. ® 1988 Bengt-Ove Boström och Bokförlaget Doxa AB Tryckt av Graphic Systems AB, Göteborg 1988 Utgiven av Bokförlaget Doxa AB Lund 1988 ISBN 91-578-0246-7 Innehåll FÖRORD......................................................................................................................... 7 UPPGIFTEN 1 SAMTAL OM DEMOKRATI......................................................................... 11 1.1 En demokratidebatt........................................................................................... 11 1.2 Samtal om politik................................................................................................. 13 1.3 Disposition........................................................................................................... 17 REDSKAPEN 2 FORM OCH INNEHÅLL.............................................................................. 21 2.1 Fyra betydelser av uttrycket ”formell”............................................................ 24 2.2 Fem slag av demokratiregler............................................................................. 27 2.3 Sammanfattning.................................................................................................... 39 3 PRECISION OCH BEGREPPSSTRUKTUR................................................ 43 3.1 Gränslös demokrati................... 43 3.2 Mål och medel...................................................................................................... 50 3.3 Begreppsstruktur.................................................................................................. 55 3.4 Sammanfattning.................................................................................................... 56 4 VÄRDE OCH REALISM................................................................................ 59 4.1 Värde och realism................................................................................................ 59 4.2 Sammanfattning.................................................................................................... 70 5 EN REGELSAMLING...................................................................................... 73 ANALYSEN 6 FYRA INFLYTELSERIKA DEMOKRATITEORETIKER........................ 77 6.1 Precision och begreppsstruktur.......................................................................... 77 6.2 Form och innehåll........................................................... 112 6.3 Värde och realism............................ 119 7 HERBERT TINGSTEN.................................................................................... 125 7.1 Demokratins seger och kris................................................................................ 125 7.2 Demokratins problem..................................................................................... . . 129 7.3 Den lyckliga demokratin.................................................................................... 148 7.4 Herbert Tingstens demokratibegrepp............................................................... 152 8 JÖRGEN WESTERSTÅHL.............................................................................. 165 8.1 Servicedemokrati......................................................................................... 165 8.2 Kommunal demokrati.......................................................................................... 167 8.3 Den svenska demokratin........................... 180 8.4 Ett hot mot demokratin...................................................................................... 189 8.5 Jörgen Westerståhls demokratibegrepp.............................................................. 191 9 LEIF LEWIN...................................................................................................... 203 9.1 Folket, eliterna och demokratin.......................................................................... 203 9.2 Facklig demokrati................................................................................................ 208 9.3 Leif Lewins demokratibegrepp.......................................................................... 221 RESULTATEN 10 SAMTAL OM DEMOKRATI - SAMTAL OM SAMHÄLLSORDNING................................................................... ....................... 237 10.1 Precision och begreppsstruktur................................................................... ...................... 237 ....................... 243 ...................... 248 ...................... 251 UABV ...................................................................................... ...................... 257 FÖRTECKNING ÖVER TABELLER OCH FIGURER......................... ...................... 265 MOT ...................... 267 REFIIRENSER ................................................................................................................... ...................... 277 Förord Den kunskap och förståelse som man kan få genom vetenskaplig verk­ samhet är alltid produkten av en process som börjar med en önskan om att bättre förstå ett fenomen eller ett skeende. Det som väckte mitt intresse för demokratidiskussioner var att det i dessa presenterades så många skilda demokratibegrepp. Jag ställde mig frågan varför det finns så många demokratibegrepp, och vari skillnaderna mellan dem består. Vad är det som händer mellan den gemensamma utgångspunkten att ordet ”demokrati” betyder folkstyre och fastställandet av en demokratidefini­ tion som många gånger är unik för varje författare? Jag har genom mitt avhandlingsarbete fått både större kunskap om olika demokratibegrepp och förståelse för de mekanismer som ligger bakom mångfalden av demokratibegrepp, och jag hoppas kunna bibringa även läsaren dessa insikter. Min studie är dock inte enbart deskriptiv. Jag ställer också upp nor­ mer, eller regler, för demokratidiskussioner. Dessa kan naturligtvis dis­ kuteras och ifrågasättas, liksom den granskning av texter om demokrati som jag gör utifrån dessa regler. Jag hoppas att en sådan diskussion skall komma till stånd. Även om de angivna reglerna vid min granskning endast kommer i kontakt med ett begränsat antal frågeområden vad gäller demokratibe­ greppet, har flertalet av reglerna ett mycket vidare tillämpningsområde. Exempelvis är föreställningen om att den som berörs av ett beslut kan åberopa demokratisk legitimitet för beslutsdeltagande, intressant för den aktuella diskussionen om relationen stat - individ. Vidare skulle de regler som jag anger för förhållandet mellan värderingar och fastställan­ det av ett demokratibegrepp, kunna uppställas för diskussioner om vilka begrepp som helst. Därför kan denna avhandling kanske vara av intresse även för dem som inte primärt är intresserade av olika demokratibegrepp eller de texter jag granskar. Under mitt avhandlingsarbete har jag fått stöd och hjälp från många håll. Utöver det faktum att Jörgen Westerståhl fått stå till tjänst med material för min undersökning, vill jag här särskilt nämna att Jörgen Westerståhl lyckats med att bygga upp en forskningsinstitution där stora forskningsprojekt, och forskare och doktorander med udda forsknings­ uppgifter som min egen, arbetar sida vid sida. Det är ingalunda självklart att en institution skall kunna bedriva effektiv massdataforskning, samti­ digt som den ger utrymme och god jordmån för mindre forskningsupp- 7 gifter av helt annat slag. Jörgen Westerståhl har lyckats skapa en sådan institution, och hans efterträdare fullföljer hans arbete. Docent Mats Dahlkvist och docent Sören Holmberg har varit mina handledare. De har med stor energi, som jag önskat varit min egen, drivit mig framåt och gett mig all den hjälp och allt det stöd som en handledare skall ge - och mycket mer därtill. Högskolelektor Bengt R. Carlson, forskarassistent Jon Pierre, professor Lars Strömberg och professor Bo Särlvik har vid flera tillfällen tagit del av mina manuskript och lämnat många värdefulla synpunkter. Det gäller även mina seminariekamrater - ingen nämnd, ingen glömd. Bill Bullock har hjälpt mig med språket i den engelska sammanfattningen. För fullgörandet av min forskningsuppgift har jag fått ekonomiskt stöd från Kungl. och Hvitfeldtska Stipendieinrättningen, Göteborgs Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhälle och Adlerbertska Stipendiefon­ den. Karl Staafs fond för frisinnade ändamål har gett ett frikostigt bidrag till tryckningen av min avhandling. Till alla dessa vill jag framföra mitt tack. Jag vill här också tacka för den vänlighet och det personliga intresse jag mött vid mina kontakter med bokförlaget Doxa. Slutligen är det dags att söka utföra den omöjliga uppgiften att i ett förord ge uttryck för den djupa tacksamhet, och skuldmedvetenhet, de flesta avhandlingsförfattare känner gentemot sin familj. Margareta har, utöver att stödja och uppmuntra mig, skött många av de gemensamma sysslorna och även hjälpt mig med praktiska uppgifter i avhandlingsar­ betet. Jonas och Karin har visat stor förståelse för mitt arbete, men också tillsammans med Margareta skänkt mig glädje och avkoppling. Det förutan blir ingen avhandling skriven. Göteborg den 12 juli 1987 Bengt-Ove Boström UPPGIFTEN 1 Samtal om demokrati 1.1 En demokratidebatt Under 1974 fördes i Dagens Nyheter en demokratidebatt som hade sin upprinnelse i den då aktuella ”IB-affären”.1 En av de journalister som hade givit offentlighet åt uppgifterna om IB, Peter Bratt, anklagade i en artikel regeringen och berörda myndigheter för diverse oegentligheter. Bratt ansåg att värdet av den svenska demokratin nu stod inför en avgörande prövning.2 I det därpå följande debattinlägget förde Nils Elvander en mer princi­ piell diskussion om demokratin och demokratibegreppet. Den fortsatta debatten kom väsentligen att föras på detta principiella plan. Tvisteäm­ nena var ingalunda nya. Elvander argumenterade för en demokratisyn som ansluter väl till Herbert Tingstens syn på demokratin som en beslutsform och ”demokratismen” som en överideologi.3 Elvanders kritiker, liksom Tingstens, ansåg ett sådant demokratibe­ grepp vara otillräckligt i flera avseenden. Dels beaktar det inte att en utjämning av sociala och ekonomiska resurser är nödvändig för att medborgarna skall bli likställda vad gäller möjligheter att utöva politisk makt. Dels säger det inget om att viktiga samhällsfunktioner skall ställas under demokratisk kontroll för att ett samhälle skall kunna anses vara en demokrati.4 Båda dessa krav pekar ut en socialistisk samhällsordning som den mest demokratiska. Ett sådant ”socialistiskt demokratibe­ grepp” kunde Elvander inte acceptera, emedan det omöjliggör värdege­ menskap kring demokratin.5 Han undrade också huruvida anhängarna av detta demokratibegrepp är lojala mot den demokratiska beslutsfor­ men. Eftersom det socialistiska demokratibegreppet inkluderar såväl en demokratisk beslutsform som en socialistisk samhällsordning kan man, ansåg han, inte veta vad företrädarna för detta demokratibegrepp skulle prioritera vid en eventuell konflikt mellan de båda.6 Är beslutsformen bara ett strategiskt medel som används så länge den är tjänlig för att uppnå socialism, eller anses beslutsformen ha ett egenvärde som ger den företräde framför andra politiska ambitioner? Elvander ser således valet av demokratidefinition som ett normativt, politiskt ställningstagande. Hans eget politiska ställningstagande där­ vidlag hindrar inte att han ansluter sig till tesen om ett samband mellan ekonomiska, sociala och politiska resurser. De sociala och ekonomiska förhållandena i samhället skall dock, enligt Elvander, ses som förutsätt- 11 ningar för demokratins förverkligande. De bör inte ses som en del av demokratin. De ingår således inte i det fenomen som Elvanders demo­ kratibegrepp refererar till.7 C-H Hermansson får avsluta denna kortfat­ tade redogörelse för huvudpunkterna i DN-debatten med den retoriska frågan: ”Men vilket värde har en definition om förutsättningen för dess uppfyllande saknas?”8 DN-debatten illustrerar väl en klassisk motsättning i svensk demokra­ tidebatt, nämligen den mellan demokratins ”form” och dess ”innehåll”. Den ger emellertid också prov på ett antal vanliga missförstånd och oklarheter i såväl den svenska som den internationella demokratidiskus­ sionen. Syftet med min avhandling är att lyfta fram dessa problem - i DN-debatten och i andra sammanhang - samt att föreslå hur de bör lösas. De problem jag vill diskutera kan sammanfattas i följande tre frågor. En viktig princip som Tingsten och Elvander hävdar är att demokratin bör ses som en beslutsform. De vänder sig mot s. k. ”innehållsliga” definitioner. Om vi skall kunna ta ställning till denna ståndpunkt måste vi först klargöra vad som kan vara en ”formdefinition” respektive en ”innehållslig” definition. Jag tror mig kunna visa att distinktionen bör ges en något annorlunda innebörd än den Elvander tar för given. Jag anser också att det finns andra tänkbara inslag i demokratidefinitioner än de i den angivna dikotomin. Min första fråga gäller således hur man skall uppfatta olika inslag i demokratidefinitioner med avseende på beslutsfat­ tandets form respektive innehåll, samt vilka av dessa inslag som är lämpliga respektive olämpliga. Min andra fråga knyter an till Hermanssons replik till Elvander. Hur bör demokratibegreppet konstrueras med avseende på demokratin, de­ mokratins förutsättningar och demokratins effekter? Till denna fråga kan vi knyta problemet med vad som är mål respektive medel. Vilka konsekvenser får det om man uppfattar demokrati som ett mål respek­ tive ett medel? Vilken innebörd har mål-medelbestämningar när man definierar demokratibegreppet? Slutligen ser Elvander valet av demokratidefinition som ett politiskt normativt val. Det är uppenbart att flertalet debattdeltagare inte bara argumenterar för den ena eller andra definitionen utan också - eller kanske snarare - för att begreppets referens bör förverkligas. Det rör sig således om politiska ståndpunkter. Min tredje fråga blir då: Är det verkligen lämpligt att bedöma olika demokratibegrepp och deras defini­ tioner på politiska grunder? De tre frågor, eller diskussionsämnen, jag nu formulerat utgör tre återkommande teman i min avhandling. Det första temat diskuteras under rubriken ”Form och innehåll”. Det andra temat kallar jag ”Preci- 12 sion och begreppsstruktur”. Det tredje temat har rubriken ”Värde och realism”. 1.2 Samtal om politik Jag avser inte att föreslå någon ny empirisk eller normativ teori om demokratin och dess funktionssätt. Mitt intresse är istället först och främst knutet till analytisk och språklig klarhet. Som jag antydde ovan är demokratidebatten full av motsägelser, oklarheter och andra problem. Min ambition är att spåra upp och identifiera sådana problem, samt att försöka komma med förslag till lösningar för att bringa reda och klarhet i debatten. Min metod är den traditionella idékritikens och mina rättesnö­ ren är den analytiska filosofins program om en god logik och ett klargö­ rande språkbruk.9 Vad god logik innebär - att slutsatser följer av premisser, att klassifice­ ringar är konsekventa osv. - behöver knappast diskuteras närmare här. Däremot är det naturligtvis möjligt att min analys inte i alla avseenden är uttryck för sådan god logik, men det får jag i så fall återkomma till om sådan kritik riktas mot den. Vad är då ”ett klargörande språkbruk”? Här vill jag ange förståelse som det syfte språket bör tjäna - förståelse av budskap och förståelse av de ting vi ägnar våra tankar och våra samtal åt.10 I min argumentation kommer jag att försöka göra troligt att vissa språkbruksregler befrämjar, och att andra motverkar, dessa två slag av förståelse. De språkbruksregler jag kommer att argumentera för kan sägas höra hemma i den samtalsart Evert Vedung kallat ”det rationella samtalet”.11 Utmärkande för detta samtal är att det följer logikens spelregler, och - skulle jag vilja tillfoga - att det förs på ett medvetet plan. Därmed bortfaller reklam- och propagandatekniker som på ett dunkelt sätt vädjar till vårt undermedvetna, liksom de som utnyttjar vår oförmåga eller ovilja att kritiskt granska budskap. Härtill kan läggas kravet att samtalet skall föras på ett språk som maximerar de inblandade parternas förståelse av varandra och av de ting man diskuterar eller reflekterar över. Dessa kriterier på ett rationellt samtal ligger nära Arne Naess karaktäristik av ett ”sakligt meningsutbyte”. Ett sådant sägs öka, eller bättre ordna, vårt vetande.12 Ett dylikt ”rationellt samtal” måste sägas vara en så kallad idealtyp. I verkligheten innehåller snart sagt alla samtal logiska brister, och vårt undermedvetna är på ett eller annat sätt alltid närvarande och påverkar våra perceptioner och vårt beteende. Det hindrar naturligtvis inte att man kan uppställa det rationella samtalet som en idealtyp mot vilken 13 man kan jämföra verklighetens samtal. Är det då meningsfullt att göra sådana jämförelser vad gäller samtal om politik? Svaret på denna fråga beror av hur vi besvarar tre andra frågor. Är ”det rationella politiska samtalet” eftersträvansvärt? Är det möjligt? Är förekommande avvikel­ ser i den politiska debatten kända? Samtal om politik förs i någon mån av alla medborgare. Jag intresserar mig här främst för två grupper: politiker och vetenskapsmän. Vi börjar med politikerna. I den mån medborgarna är beroende av information från politikerna för sina politiska ställningstaganden har de intresse av att 1) det rationella samtalets spelregler följs i politiska diskussioner, eller 2) att man på något sätt kan få kunskap om när och hur reglerna bryts. Det kan med fog hävdas att politiker själva gör anspråk på att hålla sig till ”principer för allvarligt tal”, som Jan Andersson och Mats Furberg kallar två samtalsregler som är aktuella i det rationella samtalet.13 Politikerna gör anspråk på att tala om något som är relevant i det aktuella samman­ hanget, och de gör anspråk på att vara vederhäftiga. Därtill måste den massmediala kontext, som den offentliga politiska debatten äger rum i, sägas vara ägnad att ge intrycket att det rör sig om ett samtal värt att ta på allvar. Det är visserligen allmänt känt att politiker emellanåt avviker från det rationella politiska samtalets smala stig i syfte att vinna röster, men det innebär inte att väljarna alltid kan urskilja vari dessa avvikelser består och när de förekommer. Därför finns behov av att den politiska debatten analyseras med det rationella samtalets spelregler som analysinstrument och samtalsnorm. Kan då inte politikernas offentliga diskussioner tjäna andra legitima syften som ”kräver” andra samtalsarter än det rationella samtalet? Är inte röstvärvandet ett sådant legitimt syfte? I sin klassiska skrift Det politiska språket företräder Gunnar Fredriksson en syn som visar förstå­ else för politikernas röstvärvningsambitioner. Fredriksson anser till exempel att man måste beakta att politiker i vår massmediala värld talar till ett - inte minst ur taktisk synvinkel - mycket heterogent auditorium. Man talar samtidigt till radikala eldsjälar i det egna partiet och marginal­ väljare strax utanför partiets flygelpositioner. Likaså talar man samtidigt till grupper med skilda intressen.14 Andersson och Furberg uppfattar Fredriksson som om han anser att ”det politiska språket” bara bör bedömas utifrån hur effektivt det be­ främjar avsändarens syften. Adressatens intressen måste emellertid till­ mätas lika stor vikt, anser Andersson och Furberg. Vidare hävdar de att röstvärvandet endast präglar politikernas språk i vissa sammanhang, och att det därför inte existerar ett givet sätt att använda språket som utmär­ ker politikerna som politiker. De ser över huvud taget inte något behov 14 av ett särskilt ”politiskt” språk, men det gör uppenbarligen andra. ”Den som tror på existensen av det politiska språket föreställer sig ofta att vardagslivets regler för hederligt umgänge inte är tillämpliga i politiken”, skriver Andersson och Furberg. De fortsätter: ”Flan föreställer sig att politiken har sina egna spelregler och att dessa antingen står utanför moralens område eller innefattar andra anständighetsnormer än de van­ liga”.15 Till detta kan sägas att det är svårt att tillerkänna mer eller mindre bedrägliga samtalstekniker i röstvärvandets syfte någon som helst legiti­ mitet. Såväl Fredriksson som Andersson och Furberg ger också åtskilliga prov på att den politiska debatten kan och bör granskas med det ratio­ nella samtalet som norm. Även Fredriksson anser att den politiska debatten kan och bör hyfsas. Jag anser det vara en självklar huvudprincip för samtal om politik, liksom för samtal om andra ämnen, att det rationella samtalets regler bör iakttagas. Det är visserligen möjligt att argumentera för att den oförfals­ kade sanningen ibland gör mer skada än nytta, men ett sådant resone­ mang är mycket intrikat och har många fallgropar. Hur som helst måste undantag motiveras i det enskilda fallet. Man kan inte generellt undan­ taga en hel yrkeskår, och särskilt inte våra politiska representanter, från umgängesnormer som gäller för samhället i övrigt. Hans Regnéll har formulerat denna handlingsnorm i mer generella termer: ”Hänsynen till andras välgång kan ibland motivera avsteg från allmänna handlingsprinciper som att hålla givna löften eller tala sanning - men endast då allvarliga moraliska konflikter uppstår mellan olika etiska normer. Går man längre än så i fråga om ratio­ nellt nyttotänkande, överskrides lätt gränsen till den moral som praktiseras av en skrupelfri totalitär regim för vilken lögner och löftesbrott alltid är tillåtna medel i kampen för en sak som gäller som god och till fördel för samhället.”16 Men, kan vi då fråga oss, kan det inte ofta vara så att saklig information om olika företeelsers för- och nackdelar leder till handlingsförlamning? Jo, men det botemedel vi då bör rekommendera är inte att informationen skall snedvridas för att ”underlätta” ställningstaganden, utan istället att människors självtillit bör stärkas så att de ”orkar” ta ställning för något som även har nackdelar - till exempel demokratin.17 Det är säkerligen oundvikligt att politikers samtal om politik ibland avviker från de angivna regelsystemen. Det hindrar dock inte att vi söker fastslå vari avvikelserna består, och att vi försöker begränsa omfattningen 15 av dem. Även om det rationella samtalets idealtyp således ej kan förverk­ ligas fullt ut - såväl försåtliga propagandatekniker som oavsiktliga logi­ ska brister är omöjliga att utrota helt - så kan säkerligen den politiska debatten påverkas att närma sig det rationella samtalets idealtyp genom att den fortlöpande granskas utifrån det rationella samtalets spelregler. När, och på vilket sätt, avviker debatten från regelsystemet? När följer man ”principerna för allvarligt tal” eller ”det rationella samtalets spelre- gler”? Vad som nu sagts kan tyckas vara självklarheter. Är det verkligen nödvändigt att i en statsvetenskaplig avhandling motivera ett ställnings­ tagande för det rationella samtalet som norm för diskussioner om poli­ tik? Måste man särskilt argumentera för värdet av att granska samtal om politik efter dessa riktlinjer? För flertalet läsare framstår säkerligen min argumentation som en överloppsgärning - men troligen inte för alla. I olika sammanhang stöter jag på företrädare för en syn på politiska diskussioner som liknar den syn Andersson och Furberg vill tillskriva Fredriksson. Jag har därför här velat distansera mig från den uppfatt­ ningen genom att uttryckligen ange ”det rationella politiska samtalet som grundläggande norm och utgångspunkt för detta arbete. Vad vi hittills diskuterat är politikers och medborgares samtal om politik. Min analys kommer dock huvudsakligen att ägnas åt vetenskaps­ mäns samtal om politik. Det rationella samtalet måste här sägas vara en självklar samtalsnorm. Inom ramen för vetenskapsmannens yrkesroll kan jag inte se några som helst legitima motiv för att inte efter bästa förmåga sträva efter att tillämpa det rationella samtalets regelsystem. Det finns således heller ingen anledning att avstå från att undersöka om där finns några avvikelser från regelsystemet, och i så fall vilka dessa är. Det faktum att diskussionsämnet är politik gör inte undersökningen mindre angelägen - snarare tvärtom. Den granskning jag ämnar göra omfattar självfallet inte alla egenskaper hos demokratidebatten betraktad i ljuset av ”det rationella politiska samtalet”. Jag gör inte heller någon systematisk genomgång av vissa egenskaper, till exempel relevans eller sanning. Det som strukturerar min studie är istället tre problem, eller teman, inom demokratidebatten. När jag analyserar dessa problem i de texter som är mina analysobjekt, använder jag mig av det rationella samtalets betraktelsesätt. Det innebär, för det första, helt enkelt att jag tar texterna på allvar. Jag behandlar dem som om författarna haft för avsikt att föra ett seriöst och meningsfullt samtal. Jag letar således inte efter dolska propagandatekniker. Däremot reser jag emellanåt sakliga invändningar. Det rationalistiska betraktelse­ sättet innebär nämligen, för det andra, att jag också undersöker i vad mån 16 författarnas argumentation är förenlig med de principer jag anser bör gälla för ett rationellt samtal om demokrati. 1.3 Disposition Som svar på mina tre-inledande frågor kommer jag nedan att argumen­ tera för ett antal principer, eller regler, för språkbruk och definitioner i demokratidebatten. Även om det är möjligt att argumentera för dessa principer utan att utgå ifrån problem i en given text, är det risk för att sådana resonemang ter sig alltför abstrakta och/eller meningslösa. Jag väljer därför att presentera mina principer tillsammans med en analys av DN-debatten. Det är min förhoppning att värdet av dessa därmed skall framstå klarare än eljest. DN-debatten har dock i övrigt ingen annan status som analysobjekt än de texter som jag senare i boken kommer att ägna mig åt. Sammanlänkningen av de båda momenten är ett pedagogiskt arrangemang. Det får till följd att presentationen av principerna inte är avslutad förrän i och med kapitel 5 - men också att vi redan där har kunnat se hur det första analysobjektet förhåller sig till dessa principer. Härefter följer en granskning av ytterligare ett antal texter. Jag under­ söker författarnas demokratibegrepp och argumenten för dessa. Det bör här särskilt betonas att min analys enbart avser de aspekter som aktuali­ seras av de regler jag föreslår i kapitlen 2-5. Hur ser de olika demokrati­ begreppen ut? Är begrepp och argument förenliga med mina principer? Hur ser eventuella avvikelser ut? De författare, vars skrifter jag här analyserar, är indelade i två grupper. Den första utgörs av de internationellt välkända demokratiteoretikerna Joseph A. Schumpeter, Alf Ross, C. B. Macpherson och Robert A. Dahl. Deras skrifter behandlas i kapitel 6. Den andra gruppen består av de tre svenska statsvetare som förmodligen betytt mest för den moderna stats­ vetenskapliga demokratidiskussionen i Sverige: Herbert Tingsten, Jörgen Westerståhl och Leif Lewin. Dessa ägnas var sitt kapitel- kapitlen 7, 8 och 9. Det faktum att de författare, vars skrifter jag valt att studera, är välkända och betydelsefulla demokratidebattörer skulle kunna räcka som motiv för att studera deras skrifter. Om detta hade varit mitt enda kriterium vid valet av skrifter hade dock mitt urval blivit väsentligt mycket större. Viktigare har varit ett annat kriterium. Med de studerade texterna vill jag åskådliggöra olika slag av konsekvenser av att tillämpa - respektive av att inte tillämpa - mina principer. De olika författarna har därför valts på grund av att deras texter utgör intressanta åskådningsex­ empel vad gäller dessa principers tillämpning. Jag gör däremot inte 17 anspråk på att ha valt författare som är representativa företrädare för olika slag av skolbildningar eller idétraditioner. Även om frågeställningar och analysinstrument är desamma i samtliga de analyser jag gör, så skiljer sig analyserna ändå i ambitionsnivå. De författare som deltar i DN-debatten är i min studie enbart representerade med sina inlägg i just denna debatt. Man kan säga att det är debatten, snarare än de enskilda debattörerna, som jag intresserar mig för. Så är dock inte fallet vad gäller övriga författare. Dessa är var och en represen­ terade med egna större arbeten kring demokratifrågor. Studien av de svenska statsvetarnas demokratibegrepp är i vissa av­ seenden den mest ingående. Dels beaktar jag inte, som i övriga fall, bara teoridiskussioner, utan även relevanta empiriska studier. Dels söker jag göra en fristående och mer ambitiös deskription av de verk jag analyserar. I avhandlingens sista kapitel, kapitel 10, ställer jag samman och jämför resultaten från de olika analyserna. Vi får därigenom möjlighet att se, inte bara hur de olika författarnas diskussioner förhåller sig till mina princi­ per, utan också hur de förhåller sig till varandra. Avslutningsvis ger jag en rekommendation rörande framtida debatt och forskning kring frågor om samhällsordning. REDSKAPEN 2 Form och innehåll Som utgångspunkt för de fortsatta diskussionerna återger jag inlednings­ vis huvudpunkterna i Nils Elvanders båda inlägg i DN-debatten samt den efterskrift han bifogar sin sammanställning av debatten i skriften Demokrati och socialismd Jag återkommer till kritikernas synpunkter i samband med respektive temadiskussioner. I sitt första debattinlägg undrar Elvander vad Bratt och övriga delta­ gare i den dittills förda IB-debatten ”menar med demokrati”. Han slår därefter fast att demokrati är en styrelseform. Denna styrelseform defini­ eras som ”en metod för beslutsfattande enligt vilken majoritetsprincipen är grundläggande och där ett system av regler garanterar att besluten fattas efter fri debatt och fri åsiktsbildning”. Han säger vidare att dessa friheter brukar kallas ”de politiska friheterna” och att de avser ”yttran­ defrihet, tryckfrihet, föreningsfrihet etc.”. Slutligen ”skall”, i en demo­ krati, majoriteten ta hänsyn till minoritetens uppfattning genom kom­ promiss, så att besluten baseras på bredast möjliga opinion.2 Däremot är demokrati, enligt Elvander, inte en specifik ideologi som säger något om beslutens innehåll och samhällets struktur. ”Den demokratiska ideologin kan betraktas som en överideologi, ty den är gemensam för de politiska åskådningar som verkar inom det demokratiska systemets ram. Man kan visserligen på goda grunder anse att t. ex. ekonomisk jämlikhet är både en förutsättning för och en konsekvens av den politiska demokratin. Men något nödvändigt, begreppsmässigt samband är icke detta.”3 Om man inte gör denna enkla distinktion mellan form och innehåll hamnar man ofrånkomligen i begreppsförvirring, säger Elvander. ”De­ mokrati blir då ett tomt honnörsord, en beteckning på allt som man tycker är bra i politiken, medan det man tycker illa om kallas odemokra­ tiskt /.. ./.”4 Via ett resonemang om nödvändigheten av att demokratin i huvudsak måste förbli representativ kommer Elvander sedan in på ämnet värde­ konflikter. Ett demokratiskt politiskt system kan inte bara vara inställt på att maximera sina egna frihetsvärden, utan måste också fungera effektivt för att överleva. ”Man måste alltså göra avvägningar mellan effektivitet och frihet.”5 Elvander diskuterar fyra sådana avvägningsproblem. De avser förhål- 21 landena 1) yttre, nationell frihet kontra inre frihet, 2) effektivitet i beslutsfattandet kontra rättssäkerhet och politiska friheter, 3) stabilitet kontra förändring samt 4) förtroende för systemet kontra fri kritik. Den första avvägningen gäller just den problematik som var aktuell i IB-affä- ren. Även den andra avvägningen kan illustreras av fallet IB. En säker­ hetstjänst måste vara hemlig för att vara effektiv. Det tredje problemet handlar om risken för att demokratin går under när dess beslut hotar grundläggande värden för någon grupp i samhället. ”Ett demokratiskt politiskt system tål inte hur stora förändringar och därmed samman­ hängande inre spänningar som helst. Revolutionära omvälvningar är oförenliga med demokrati - både definitionsmässigt och reellt sett.” Det gäller dock att finna en balanspunkt eftersom även stagnation och oför­ måga att lösa problem gör att förtroendet för systemet kan svikta. Slutli­ gen bör kritiker av ledande politiker och ämbetsmän besinna sitt ansvar vad gäller medborgarnas förtroende för det politiska systemet. Om anklagelser ”befinnes vara falska, eller om deras sanningshalt inte går att pröva, har demokratin i onödan tillfogats skador som kan vara svåra att reparera”.6 I sitt andra debattinlägg återkommer Elvander till nödvändigheten av att se demokrati som en beslutsform. ”Ett demokratiskt politiskt system måste kunna innesluta alla åsiktsriktningar som accepterar den demokratiska styrelseformen, från högern till de reformistiska vänstersocialisterna. Partierna kan vara oeniga om det mesta, men inte om bevarandet av själva demo­ kratin. De kan ha olika meningar om vilken politik och vilket samhällstillstånd som bäst gagnar syftet att befästa och fördjupa demokratin. Men dessa anspråk får inte drivas så långt att den ena åsiktsriktningen efter den andra försöker monopolisera demokratin genom att identifiera den med sin egen politik. Ty då brister värde­ gemenskapen, och demokratin går under förr eller senare.”7 ”Därför”, säger Elvander, ”måste det socialistiska demokratibegreppet avvisas, liksom varje annan innehållslig definition av demokrati”. I anslutning till detta resonemang frågar Elvander om det inte följer av ”vänsterns” demokratibegrepp att partier som försvarar det kapitalis­ tiska samhället anses vara odemokratiska. Och borde då inte ”åtmin­ stone moderata samlingspartiet ställas utanför den demokratiska gemen­ skapen och helst-i konsekvensens namn - förbjudas”? Om svaret är nej, undrar Elvander om vänstern är beredd ”att ompröva det socialistiska demokratibegreppet och acceptera den formella definitionen fullt ut”.8 22 Slutligen påpekar Elvander att han ingalunda, som hans kritiker på­ stått, bortser från att ”privatkapitalistisk makt kan göra demokratin illusorisk”. Ekonomisk jämlikhet som praktisk förutsättning för demo­ kratin diskuteras i Elvanders första inlägg. Men detta problem ”måste diskuteras i termer av förutsättningar för demokrati; det kan inte ingå i definitionen”, vidhåller Elvander. Även styrelsens resultat bör beaktas. Om inte resultatet tillgodoser majoritetens krav kan förtroendet för det demokratiska systemet svikta. De politiska lösningarna måste dock ge­ nomföras med reformistiska metoder. ”Samhällets kontroll eller överta­ gande av den privata ekonomiska makten måste genomföras steg för steg, annars går demokratin under.”9 Elvander inleder sin slutdiskussion med att söka förklara uppkomsten och populariteten av det ”socialistiska demokratibegreppet”. Han dis­ kuterar hur man velat visa sin sympati för regimer och befrielserörelser i tredje världen som har folklig förankring, och som ofta har vällovliga ambitioner beträffande sitt lands utveckling och fördelningen av produk­ tionsresultatet. Att regimen för en politik som verkar vara i folkflertalets intresse är dock inte tillräckligt för att beteckna den som demokratisk, som ofta skett även när rättssäkerheten och de politiska friheterna varit inskränkta eller obefintliga och legal opposition saknats. ”Med ett ’so­ cialistiskt’ demokratibegrepp - som ser mera till politikens innehåll än till de demokratiska formerna - blir det möjligt att beteckna sådana regimer som demokratiska”, säger Elvander.10 Vidare diskuterar Elvander ”ekonomisk demokrati”: ”Med denna term avses i regel den rimliga tanken att området för demokratiskt beslutsfattande bör utvidgas till att omfatta mer och mer av det ekono­ miska livet, närmast i form av ökad statlig kontroll av näringslivet. Men ofta åsyftas något mera än denna socialistiska idé, nämligen ett innehålls­ ligt demokratibegrepp. Tanken är att demokratin inte är fullständig så länge den är begränsad till enbart det ’politiska’ området och ges en formell definition.” Elvander varnar för att en stark betoning av det socialistiska demokratibegreppet i den socialdemokratiska programde­ batten kan skapa ”förväntningar om en framtida dramatisk omvälvning, utan vilken det socialistiska samhället inte tros kunna förverkligas”. Även om en radikal samhällsomdaning genomfördes på demokratisk väg tror Elvander att den ”demokratiska värdegemenskapen” skulle sättas på svåra prov. I det läget skulle frestelsen vara stor att ”temporärt inskränka de politiska friheterna för att övervinna det kapitalistiska motståndet och säkra det socialistiska systemets genomförande”.11 ”Härtill kommer”, säger Elvander, ”att det socialistiska demokratibe­ greppet är oklart på en fundamental punkt. Det klargör nämligen inte 23 vilket som är viktigast vid en eventuell kollision - den demokratiska beslutsformen eller det socialistiska innehållet.” Ingen av de socialistiska debattörerna har dock velat bestrida att den ”formella demokratidefini­ tionen” är en nödvändig bestämning av demokratibegreppet, fastslår Elvander. Den är nödvändig som utgångspunkt, ”men man anser alltså att den är otillräcklig”. Elvander beklagar att debattörerna inte erkänt att han, genom sitt resonemang om ekonomiska och sociala förutsättningar för demokratin, ”accepterar det som kan vara en rimlig tanke i det socialistiska demokratibegreppet”. Han tillägger: ”Ändå är vi ju alla överens om att man inte kan bortse från den ekonomiska och sociala verkligheten när man diskuterar möjligheterna att genomföra och bevara demokrati /.. ,/.”12 Till slut hävdar Elvander att man genom att stipulera den formella definitionen gör ett normativt ställningstagande: ”vårt demokratibe­ grepp bör vara så beskaffat, att det kan accepteras av alla de politiska åsiktsriktningar som godtar de i definitionen ingående spelreglerna”.13 Därmed överlåter vi ordet till Elvanders kritiker. Torbjörn Tännsjö får inleda. 2.1 Fyra betydelser av uttrycket ”'formell” ”En annan viktig skillnad är den mellan formella och vad man kunde kalla materiella definitioner. I den betydelse jag använder dessa ord, vilken möjligen också är Elvanders, är en formell defini­ tion av demokrati en definition som endast tar fasta på själva be­ sluts metoden, inte på beslutens innehåll. Inte heller här är det något fel på Elvanders definition, som jag ser det. Givetvis bör ’demokrati’ definieras formellt i denna mening av ’formellt’. Jag tror inte heller att någon socialist har hävdat motsatsen. När socialister har protes­ terat mot alltför ’formella’ definitioner av ’demokrati’ har de haft andra betydelser av ’formella’ i åtanke. Polemiska poänger kan utvinnas om socialisternas kritiker medvetet bortser härifrån och hävdar att socialister tänker sig att endast beslut om socialismens införande är demokratiska.”14 I DN-debatten användes ordet ”formell” flitigt. I citatet ovan försöker Tännsjö bringa reda i diskussionen genom att stipulera en specifik betydelse för detta uttryck. En ”formell” demokratidefinition sägs ta fasta på beslutsmetoden, inte beslutens innehåll. En demokratidefinition som tar fasta på beslutens innehåll kallar Tännsjö ”materiell”. Han förvånar därefter säkert många genom att förespråka att demokrati defi- 24 nieras ”formellt”. Därmed ger han också Elvanders definition godkänt på denna punkt. Felet med Elvanders definition sägs ligga på ett annat plan. Enligt Tännsjö bör en demokratidefinition utformas så att högre grad av demokrati är att föredra framför lägre grad av demokrati.15 Detta krav uppfyller inte Elvanders definition, vilket sägs bero på att den är cerimoniellt, snarare än maktpolitiskt, orienterad. Elvander lägger, en­ ligt Tännsjö, vikt vid ”de yttre formerna vid beslutsfattandet, vid vad som står i konstitutioner osv.”.16 När Tännsjö hävdar att socialister, som protesterat mot alltför ”formella” definitioner av demokrati, haft andra betydelser av ”formella” i åtanke, är det förmodligen ”formella” i denna betydelse som Tännsjö syftar på. Det må vara hur som helst med övriga socialisters klarsyn på den här punkten. I vilket fall som helst gör Tännsjö här en viktig distinktion. EFttrycket ”formell” används ofta som motsats till uttrycket ”reell”. Elärmed avses naturligtvis något helt annat än ”formell” som motsats till ”materiell”. I det första fallet avses betydelselösa former - i det andra fallet gör man ingen sådan bedömning, utan syftar blott och bart på former oavsett deras betydelse. En förväxling ligger dock nära till hands om man uppfattar formen för beslutsfattande som ointressant i jämfö­ relse med beslutens innehåll. Beslutsformen blir då oviktig formalia, medan innehållet är det som verkligen betyder något - det som skall realiseras. Att förväxlingen ligger nära till hands innebär dock inte att den är godtagbar. Alldeles oavsett vad vi anser om beslutsformens betydelse är Tännsjös distinktion korrekt. Eftersom risken för förväxling av de båda angivna betydelserna av uttrycket ”formell” är stor, tror jag att det är bäst att vi fortsättningsvis inte talar om ”formella” definitioner av demokrati när vi avser det förhållandet att definitionerna anger former för beslutsfattande. Vi får finna oss i att använda en längre formulering, där vi klargör att definitionen anger speciella former för beslutsfattande, om vi skall gardera oss mot fatala missförstånd. Att låta sin demokratide­ finition ange former för beslutsfattande är förvisso inte detsamma som att den endast skulle avse ”formaliteter” och inte ”realiteter”. Det bör framhållas att det inte enbart är Elvanders kritiker som använder det tvetydiga uttrycket ”formellt” för att beskriva Elvanders demokratibegrepp. Elvander använder själv samma term.17 I ett tidigare inlägg ironiserar Torbjörn Tännsjö och Gunnar Andrén över att Elvander tycks tro att ”ett system av regler garanterar att beslut fattas efter fri debatt och fri åsiktsbildning”. Ja, man påstår till och med att Elvander nöjer sig med att det finns regler med viss innebörd. Hans demokratibegrepp sägs inte ha något med reella maktförhållanden att 25 göra. Författarna leder sedan sitt resonemang dithän att fri åsiktsbildning ej anses vara möjlig under nuvarande samhällsordning.18 Det må vara hur som helst med den saken. Elvander torde dock knappast låta sig nöj a med förekomsten av regler, och han är troligen inte så naiv att han tror att regler ensamma kan garantera något över huvud taget. Det är självfallet reglernas tillämpning Elvander syftar på. Om det är naivt att tro att reglerna kan tillämpas - i den ena eller andra samhällsordningen - beror inte bara på verklighetssyn, utan också på vad man menar med fri åsiktsbildning. Man kan kanske tolka Elvander så att hans demokratibe­ grepp refererar till ett tillstånd där medborgarna, alltefter förmåga och resurser, tillåts utöva vissa politiska aktiviteter. Tännsjös och Andréns demokratibegrepp refererar kanske istället till ett tillstånd där alla med­ borgare får och kan delta i politiken på lika villkor. Skillnaden mellan begreppen skulle då kunna beskrivas i termer av skilda ambitionsnivåer i kraven på verkligheten. Denna skillnad avser dock inte huruvida givna normer tillämpas i verkligheten. Det måste tas för givet att Elvander, såväl som Tännsjö och Andrén, anser att demokratiska normer måste realiseras i verkligheten för att demokrati skall kunna sägas föreligga i denna verklighet - oavsett vilka dessa normer är. Det skall medges att tolkningen av Elvanders position vad gäller ”ambitionsnivå” till dels är en frihandskonstruktion. Vad som talar för att den är riktig är att Elvander anser att det demokratiska styrelseskicket skall kunna omfattas av såväl liberaler som socialister och konservativa. Även om man i vissa åsiktsläger vill gå längre än vad Elvander (eventu­ ellt) vill, och även realisera Tännsjös och Andréns ideal, är det förmodli­ gen ingen som motsätter sig Elvanders grundrättigheter. Vad som talar emot att tolkningen är korrekt är att Elvander medger att ekonomisk jämlikhet är en förutsättning för demokrati. Varför skulle ekonomisk jämlikhet vara en förutsättning för tillåtelse att efter förmåga och resurser utöva politisk aktivitet? Här tycks Elvander istället ha haft likställdhet i det faktiska nyttjandet av dessa rättigheter i åtanke. I ingendera fallet är dock Tännsjös och Andréns tolkning rimlig. Oavsett om skillnaden mellan Tännsjö/Andréns och Elvanders demo­ kratibegrepp är en god illustration av olika ambitionsnivåer vad gäller jämlikhet bör mitt resonemang ändå ha visat att ytterligare en betydelse av uttrycket ”formell” kan fogas till de som förekommer i Tännsjös och Andréns diskussioner. Förutom 1) former, 2) betydelselösa former (ce- rimoniel) respektive 3) det faktum att en regel har viss innebörd, men att regeln inte nödvändigtvis (kan) tillämpas, kan uttrycket avse 4) tillå­ telse att utöva en aktivitet (oavsett individuell möjlighet). Hermansson förser oss med ett exempel där denna fjärde betydelse tycks vara aktuell. 26 När Hermansson kritiserar Elvander påpekar han i förbigående att socialistisk samhällskritik ingalunda påstår ”att formella fri- och rättig­ heter saknar värde för folket”.19 Om Hermansson här syftat på ett betydelselöst cerimoniel eller döda lagparagrafer utan tillämpning i verk­ ligheten hade han säkerligen gjort en annan bedömning. Det faktum att de har betydelse måste innebära att de har betydelse i verkligheten. ”Formell” måste här syfta på något annat än att rättighetsreglerna ej tillämpas eller att rättigheterna avser ett betydelselöst cerimoniel. Jag tror det är rimligt att tolka Hermansson så, att han avser garantier för att få utöva viss politisk verksamhet. Sådana rättigheter innebär inte att alla faktiskt kan utnyttja dem. Likväl är ett sådant tillstånd att föredra framför ett tillstånd där rättigheterna är oreglerade eller där det råder förbud mot politisk aktivitet. Därav Hermanssons försäkran om att man inte anser rättigheterna vara betydelselösa. De är bara inte tillräckliga. Bakom uttrycket ”formell” i samband med demokratibegreppet har vi således funnit inte mindre än fyra skilda betydelser. ”Formell”, i bety­ delserna ej tillämpad respektive betydelselös, torde vara de minst intres­ santa i sammanhanget. Sådana betydelser torde vi bara finna i illasinnade tolkningar av meningsmotståndares demokratidefinitioner. De båda andra betydelserna, som avser beslutsformer respektive tillåtelse att utöva viss politisk verksamhet, är intressantare och synes visa på två viktiga dimensioner med vilka vi kan klassificera olika demokratidefinitioner. 2.2 Fem slag av demokratiregler C-H Hermansson diskuterar i sitt inlägg bland annat Elvanders resone­ mang om demokratin som överideologi. Han finner att det i Sverige råder ”enighet om att beslut skall fattas enligt majoritetsprincipen och på grundval av fri debatt och fri åsiktsbildning. Politiska grupper som propagerade för någon annan metod skulle inte tas på allvar, eller mötas med starkt ogillande.” Hermansson tror dock att uttrycket ”demokra­ tisk överideologi” avser något mer än detta enkla faktum. Han tycker sig också finna stöd för det i Elvanders artikel.20 För det första inskränker Elvander demokratibegreppet till att endast gälla sättet att fatta beslut. Därmed är dock inte frågan om demokrati ”uttömd”, anser Hermansson. ”Den handlar också om det område av samhällslivet där den tillämpas och om förutsättningarna för dess tillämpning. Form och innehåll kan inte isoleras från varandra.”21 För det andra anser Hermansson att Elvander härefter utvidgar sin demokratidefinition. Här avser Hermansson de avvägningar Elvander diskuterar. Hermansson anser att ”överideologin” därmed förvandlas till 27 ”en vanlig ideologi” eftersom partier med grundläggande samhällsför­ ändringar på sitt program ”förvisas utanför demokraternas krets”. Han vänder sig här mot kraven på kompromissvillighet och hänsyn till mino­ riteters grundläggande intressen.22 Eftersom Elvander anser att demokrati bör definieras så att definitio­ nen endast anger former för beslutsfattande får vi förutsätta att Elvander sökt ange enbart formregler i sin egen demokratidefinition. ”Demokrati är - enkelt uttryckt - en metod för beslutsfattande enligt vilken majoritetsprincipen är grundläggande och där ett sys­ tem av regler garanterar att besluten fattas efter fri debatt och fri åsiktsbildning. Dessa frihetsgarantier brukar kallas de politiska fri­ heterna: yttrandefrihet, tryckfrihet, föreningsfrihet etc. I en demo­ krati skall majoriteten ta hänsyn till minoritetens uppfattning ge­ nom kompromiss, så att besluten baseras på bredast möjliga opinion.”23 Jag tror att detta citat ger en god bild av Elvanders demokratibegrepp. I vart fall torde inte definitionen omfatta fler komponenter, som Her­ mansson vill göra gällande när han kritiserar Elvanders olika ”avväg­ ningar”. Denna problematik avser ju konflikten mellan effektivitetsvär­ den å ena sidan och värden som Elvanders demokratibegrepp refererar till å andra sidan. Det som diskuteras är således praktisk politik - inte demokratibegreppets innebörd. På en av dessa punkter uppstår dock en tveksamhet - nämligen rörande kravet på minoritetshänsyn och kompromiss. Menar Elvander att sådan hänsyn följer av demokratibegreppets definition, eller rör det sig om någon slags ”avvägning” som måste göras för att garantera den befintliga demokratins fortbestånd? I citatet ovan framstår kompromiss­ kravet onekligen som en del av demokratin. Å andra sidan diskuterar Elvander senare detta krav i samband md olika slag av avvägningar. En rimlig tolkning av denna motsättning är att Elvander, på den här punk­ ten, helt enkelt inte iakttagit distinktionen mellan demokrativärden per definition och gynnsamma betingelser för demokratins fortbestånd. Även om kompromisskravet ingår i Elvanders demokratibegrepp, missgynnar det inte några speciella politiska åsiktsriktningar så som Hermansson påstår. Det är inte svårt att för varje partis räkning ange samhällsförhållanden som skulle omöjliggöra ett förverkligande av res­ pektive partiers mest grundläggande mål, och där kompromisser inom givna ramar skulle te sig skäligen poänglösa. Linder andra förhållanden än de som gäller i Sverige idag skulle vpk kunna tänkas vara det parti som 28 ”förvaltade” den rådande ordningen, medan de övriga partierna i grun­ den skulle vilja förändra den. Kompromisskravet är inte mindre neutralt än majoritetsregeln. fngen skulle väl vilja påstå att majoritetsregeln gynnar socialistiska partier bara för att det socialistiska blocket råkar ha majoritet i Sveriges riksdag? Kompromisskravet kan således inte sägas generellt gynna någon speci­ fik åsiktsriktning. Det favoriserar inte generellt beslut med visst innehåll. På denna grund finns alltså inget skäl att se kompromisskravet som en innehållslig regel. Detsamma gäller naturligtvis majoritetsregeln. Sådana omständigheter som kan bidra till att medborgarna kan ut­ nyttja de politiska friheterna på lika villkor vill Elvander inte se som en del av demokratin. Han anser att krav på att åstadkomma de åberopade gynnsamma omständigheterna avser beslutens innehåll, och att det är omöjligt att uppnå allmän anslutning till ett demokratibegrepp som ställer sådana krav. Därför bör demokratibegreppet inte definieras på detta sätt. Vi kan då fråga oss varför inte de politiska friheterna, eller rent av majoritetsprincipen, anses ställa krav på visst beslutsinnehåll. Det är ju uppenbart att ett avskaffande av någon av dessa regler skulle vara odemokratiskt till sitt innehåll. Man kan också som Carl-Johan Westholm fråga sig varför bara vissa av de omständigheter som påverkar funktionen och följderna av majoritets­ regeln skall anges i demokratidefinitionen. ”Att t ex yttrandefrihet lika väl som ekonomisk frihet (näringsfrihet eller jämlik köpkraft etc) inver­ kar på funktionen och följderna av majoritetsregeln är klarlagt”, menar Westholm. Han anser alla dessa regler vara innehållsliga till sin karaktär, och att vi måste sägas inkludera vissa ”innehållsliga” regler i vårt demo­ kratibegrepp, men exkludera andra, när vi definierar demokrati som Elvander gör.24 Det är uppenbart att vi närmare måste undersöka vad uttrycken ”form” respektive ”innehåll”, med avseende på demokratibegreppets innebörd, kan betyda. Westholm anser att alla regler utom majoritetsre­ geln är innehållsliga. Tingsten, Ross och Elvander har fel när de uppfattar de medborgerliga fri- och rättigheterna som procedurregler jämställda med majoritetsregeln. Jag kan hålla med om att den principiella skillna­ den mellan till exempel yttrandefrihet och ekonomisk jämlikhet därvid­ lag inte är så stor som det ofta framställs. Min slutsats är dock att det i båda fallen rör sig om formregler - inte innehållsliga regler. Mitt argu­ ment är att motivet för att ange olika slag av regler i en demokratidefini­ tion regelmässigt torde vara att man därmed vill ange under vilka villkor och med vilka medel medborgarna skall kunna hävda sina intressen och värderingar i en demokratisk beslutsprocess. Man vill således utforma 29 spelregler för intressekamp och beslutsprocess. Dessa regler avser inte bara hur konflikter skall lösas (majoritetsregeln eller kompromiss), utan också fördelningen mellan medborgarna av sådana resurser som antas ha betydelse för beslutsprocessens eller intressekampens utgång. Paralleller till sådana regler kan vi finna i många spel och idrotter. I till exempel sällskapsspelet Monopol har alla spelare i utgångsläget lika mycket kapital. I många idrotter finns detaljerade bestämmelser för redskapens utformning. Som jag ser det är alla sådana regler att betrakta som ”formregler”. Att dessa spelregler kan överensstämma med vissa partiers ideal, men inte med andras, föranleder mig inte att ändra min karaktäristik. Vid införandet av allmän rösträtt var de politiska partierna oense om värdet av denna reform. Det hindrar oss inte att karaktärisera den allmänna rösträtten som en demokratisk formregel. När vi bedömer huruvida olika komponenter i en demokratidefinition anger beslutsformer eller beslutsinnehåll, bör vi således undersöka om den definierandes avsikt är att ange regler för beslutsform eller beslutsin­ nehåll. Enklast är det naturligtvis om det klart utsägs i definitionen vilket som är fallet. Om ett demokratiskt beslut där beskrivs som ett beslut som fattats av materiellt och legalt likställda medborgare, så är det uppenbarligen fråga om en formregel. Om däremot demokratiska beslut definieras som beslut om materiell och legal utjämning, så är regeln innehållslig. Det är således möjligt att en och samma idé kan tjäna som formregel i ett demokratibegrepp och som innehållsregel i ett annat. Likaledes kan en formregel i ett visst demokratibegrepp (till exempel Tännsjös) saknas i ett annat demokratibegrepp (till exempel Elvanders). I relation till Elvan- ders formregler kan då den aktuella idén uppfattas som innehållslig, men är det inte rimligare att karaktärisera idén i sin egenskap av demokrati­ kriterium utifrån det demokratibegrepp där den faktiskt har en sådan funktion? Någon generellt verkande karaktäristik kan det hur som helst aldrig bli tal om. Det är sedan en annan sak att beslut om demokratins spelregler har en form- och en innehållsaspekt. Man kan till exempel fatta beslut, enligt demokratins alla spelregler, om att avskaffa just dessa spelregler. När vi bedömer beslutets formstatus ser vi till vilka beslutsregler som använts. Beslutets innehållsliga status bestäms av vilket beslut man fattat. Vi hamnar då i den, till synes, paradoxala situationen att demokrati kan avskaffas på ett demokratiskt oantastligt sätt. Denna karaktäristik av beslutet möjliggörs av att det rör sig om två skilda bedömningar av demokratisk status. Att demokrati avskaffas kan vi se genom att jämföra 30 beslutets innehåll med demokratibegreppets komponenter. Att det sker på ett demokratiskt sätt framgår av jämförelse mellan beslutsprocessens form och samma begreppskomponenter. Resonemanget illustreras i ta­ bell 1. Tabell 1 : Beslutsform och beslutsinnehall vid beslut om demokratiregler. Beslutet avser demokratiregler rörande beslutsform beslutsinnehåll Bedömning av form Hur fattas beslut om Hur fattas beslut om beslut avser be­ demokratiregler demokratiregler slutets rörande beslutsform? rörande beslutsinnehåll? innehåll Vilket beslut fattas Vilket beslut fattas om om demokratiregler demokratiregler rörande rörande beslutsform? beslutsinnehåll? Man kan således inte säga att en komponent är innehållslig bara för att ett beslut om att avskaffa motsvarande regel i sinnevärlden är odemokratiskt till sitt innehall. Man blandar da samman två bedömmngsnivåer. Att bedöma huruvida en komponent anger beslutsformer eller beslutsinne­ håll är en sak. Att karaktärisera ett beslut, om den regel som komponen­ ten anger, är en annan. Det faktum att formregler kan förekomma som beslutsinnehåll innebär således inte att reglerna egentligen är innehålls­ liga. Det gäller för såväl majoritetsregeln som mer långtgående formreg­ ler. Om vi godtar tanken att nära nog alla komponenter i olika definitioner av demokrati är att betrakta som formregler, så följer inte därav att alla sådana regler bör ingå i demokratibegreppets definition. Vi har fortfa­ rande full frihet att bedöma lämpligheten av att inkludera olika formreg­ ler. Jag skall här diskutera några sådana fall av bedömningar. Först och främst maste naturligtvis de olika idéernas relation till språkbruk och idétraditioner bedömas. Demokratibegreppet skall refe­ rera till specifika beslutsformer — inte vilka beslutsformer som helst. Jag går här inte närmare in på villkoren för dessa bedömningar. Det faktum att demokratin kan avskaffas som resultat av en fullt demokratisk beslutsprocess, skapar naturligtvis oro hos demokratins vänner — och kanske även misstankar om att demokratibegreppets defi­ nition är otillräcklig. Borde inte demokrati definieras så att det blir 31 odemokratiskt att fatta sådana beslut? Borde inte någon komponent i definitionen ange just en sådan idé? Mitt svar är att en sådan är överflödig. Som vi sett tidigare (se figur 1) behöver vi inte stödja oss på dylika komponenter för att karaktärisera ett beslut om demokratins avskaf­ fande som odemokratiskt till sitt innehåll. Att beslutet fattats på demo­ kratiskt sätt påverkar inte bedömningen. Folket abdikerar och avskaffar därmed demokratin. Att så aldrig skall ske i verkligheten garanteras naturligtvis inte av att demokratidefinitionen speciellt anger att ett så­ dant beslut är odemokratiskt. Karl Popper söker lösa problemet genom att hävda att en demokrat alltid måste verka för demokratiska beslutsformer, och därmed föresprå­ kar han således att man som demokrat inte behöver underkasta sig några som helst beslut om demokratins avskaffande.25 Som jag ser det, är detta dock ”bara” en politisk handlingsrekommendation - och en sund sådan kan man tillägga. Att det finns en konflikt mellan beslutets form och innehåll kan man emellertid inte komma ifrån, och denna konflikt återspeglas i vår reaktion på beslutet. Även denna reaktion har två dimensioner. Revolterar vi mot beslutet är formen för vår reaktion odemokratisk, medan syftet med reaktionen är att värna demokratin. Godtar vi beslutet är reaktionens form demokratisk, men innebörden blir likväl att vi ej ger demokratin vårt aktiva stöd. I föregående avsnitt diskuterades att demokratidefinitioner varierar i ambitionsnivå vad gäller kraven på verkligheten. En grov, men rimlig, beskrivning verkar vara att definitioner med låg ambitionsnivå vanligen uppfattas som ”formdefinitioner”, medan definitioner med hög ambi­ tionsnivå uppfattas ange såväl formkriterier som innehållsliga kriterier. Enligt mitt synsätt rör det sig således istället om olika ambitiösa formde­ finitioner. I DN-debatten diskuterades lämpligheten av olika sådana ambitionsnivåer. Nackdelen med de mer ambitiösa definitionerna skulle vara att de endast överensstämmer med värderingar och verklighetsupp­ fattning hos vissa politiska grupperingar. Därmed blir det svårt att skapa enighet kring begreppets innebörd - och, tänker man sig, kring tillämp­ ningen av motsvarande styrelseskick. Nackdelen med de mindre ambitiösa definitionerna skulle vara just deras brist på ambition. De regler som anges skapar inte en situation där alla medborgare reellt har samma möjligheter att påverka den politiska beslutsprocessen. Förutsättningen för att denna kritik skall vara giltig är dock att en sådan likabehandling anses vara demokratins ”essens”. Om Elvander med flera anser detta vara fallet, kan man fråga sig om deras ambitionsnivå är så låg. Man kan då istället kritisera att denna ambitions­ nivå inte återspeglas i deras demokratidefinitioner. Det verkar troligt att 32 Elvanders demokratiambitioner är högre än vad hans definition visar, eftersom han anser ekonomisk jämlikhet vara en förutsättning för demo­ krati. Varför skulle så vara fallet om demokrati bara är lika med majori- tetsregelns tillämpning samt tillåtelse för medborgarna att få utöva vissa politiska aktiviteter? Jag tänker här inte förorda någondera av ambitionsnivåerna. Jag tror det är felaktigt att formulera frågan som om det gällde att finna den riktiga eller bästa definitionen av demokrati. Istället bör vi utifrån våra intressen urskilja olika idéer och företeelser, som vi därefter beskriver och analyserar. Vad vi kallar dessa idéer och företeelser borde vara mindre intressant. Ser vi frågan från detta perspektiv kan vi urskilja två intressanta huvudtyper av idéer i demokratidebatten. Den ena refererar till ett tillstånd där medborgarna tillåts värna sina intressen och värde­ ringar med speciellt angivna metoder. Den andra refererar till ett tillstånd där medborgarna också på lika villkor kan utnyttja dessa metoder. Möjligen finns en intressant tredje variant på samma tema, nämligen det tillstånd där medborgarna faktiskt använder sig av de möjligheter som systemet erbjuder. Det får bli en uppgift för empirisk forskning att bedöma hur stor skillnaden mellan dessa tillstånd är, vilka betingelser som är gynnsamma respektive ogynnsamma för att tillstånden skall kunna uppstå eller skapas, vad som är realistiskt etc. Jag har nu argumenterat för att nära nog alla förekommande demokra­ tikriterier anger former för beslutsfattande. Det innebär emellertid inte att det är svart att tänka sig hur en innehållslig demokratiregel skall se ut. Den skall helt enkelt ange att vissa beslutsalternativ är demokratiska och andra odemokratiska. Den avgörande skillnaden mellan form- och inne- hållsregler härvidlag, är således att formregler anger på vilket sätt be­ slutsdeltagarna skall transformera” sina skilda ståndpunkter till ett gemensamt beslut, medan innehållsregler onödiggör en sådan transfor­ mation genom att beslutsinnehållet på ett eller annat sätt anges i regeln. En regel som anger att en minoritet bland beslutsdeltagarna skall ges visst inflytande över beslutets utformning är därför, precis som majori- tetsregeln, en formregel. Däremot är en regel som anger att man skall fatta beslut som ligger i viss grupps intresse att betrakta som en innehålls­ lig regel - även om regeln anger majoritetsintresset som riktmärke. Man är då inte fri att fatta vilket beslut som helst, utan måste — även om man är ense om något annat - tillgodose det angivna intresset. Samma förhål­ lande kan anses föreligga om regeln skulle ange en kombination av majoritetens och minoritetens intresse som riktmärke. Dylika innehålls­ liga beslutsregler är förmodligen inte lika kontroversiella som de där regeln direkt anger hur beslutsinnehållet skall se ut (förstatligande, pri- 33 vatisering etc.), eller där man med socio-ekonomiska kriterier anger vilken grupp i samhället som skall gynnas av besluten. Likväl rör det sig i båda fallen om innehållsliga regler. Vare sig den vanliga majoritetsregeln (formregel) eller regeln om att beslut skall tillgodose majoritetens intressen (innehållsregel) gynnar generellt viss grupp i samhället. Majoritetsförhållanden kan ju variera. En beslutsregels neutralitet i detta avseende är således inte ett tillfreds­ ställande kriterium på att vi har att göra med en formregel. Vi bör istället ta fasta på om regeln föreskriver någon slags transformation av besluts­ deltagarnas skilda ståndpunkter till ett gemensamt beslut (majoritetsbe­ slut eller kompromiss), eller om den istället föreskriver visst beslutsinne­ håll eller vem som skall gynnas av beslutet. Om vi fortsätter vår spel- och idrottsanalogi kan vi säga att de olika innehållsliga regler vi nu diskuterat anger normer för resultatet av det ”spel” beslutsprocessen utgör. Problemet med sådana ”resultatregler” är att de gör själva spelet meningslöst. Vem vill delta i ett spel där utgången är given på förhand? Om sådana demokratikriterier är ovanliga så är ett annat slag av innehållsliga demokratikriterier desto vanligare, nämligen sådana som anger i vilka frågor demokratisk beslutsfattande skall tilläm­ pas. Vi kan kalla dem ”spelplansregler”. Det är inte svårt att gissa inom vilka politiska läger man pläderar för ett omfattande, respektive begrän­ sat, demokratiskt politiskt beslutsfattande. De grupper som vill öka sådant beslutsfattande beskriver gärna denna ökning som en demokrati­ sering. De som är moståndare till en sådan utveckling beskriver den hellre som en politisering. ”Demokratisering” sägs istället innebära att man minskar det kollektiva beslutsfattandet. I DN-debatten pläderar Torbjörn Tännsjö, Gunnar Andrén, C-H Hermansson och Sven Lindqvist för en omfattande användning av de­ mokratiska beslutsformer inom olika sektorer av samhällslivet.26 Såväl riksdagen som andra folkliga organ bör därför spela en mer betydelsefull roll som beslutsfattare. Hermansson och Lindqvist säger mer eller mindre explicit att demokratibegreppet måste innehålla någon sådan bestämning av de demokratiska beslutsformernas tillämpning. Hermansson-. ”Den demokratiska metoden är, som vi ser det, en viktig del av folkstyret, men frågan om demokratin är därmed inte uttömd. Den handlar också om det område av samhällslivet där den tillämpas och om förutsättningarna för dess tillämpning. Form och innehåll kan inte isoleras från varandra.”27 Lindqvist diskuterar vad han kallar ”Herbert Tingstens magiska krit- 34 streck”. Lindqvist kan acceptera att ”demokratin är en samling besluts­ regler som ingenting säger om beslutens innehåll”. ”Men bland dessa spelregler”, fortsätter han, ”finns också en bestämmelse om spelplanens omfattning - och det var här Tingsten drog sitt kritstreck”. Lindqvist: ”Han avgränsade det område inom vilket demokratins regler skulle gälla på det sättet att de demokratiska organen inte fick inkräkta på eller överta ägarmaktens befogenheter. Detta vore näm­ ligen inte en utvidgning av demokratin, utan ett steg in i socialismen. Och att socialism i något avseende skulle innebära vidgad demokrati vore orimligt, ansåg Tingsten.”28 Lindqvist anser att Elvander nu ”axlat Tingstens mantel” i demokratide­ batten. Han refererar också en muntlig diskussion han fört med Elvan­ der. Där förundrade sig Lindqvist över att Elvander ville definiera bort halva samhällslivet från demokratins beslutsområde. Elvander skulle då ha svarat att han inte ville definiera bort halva befolkningen som ”ode­ mokratisk” för att de inte är socialister. Syftande på samma befolknings- halva svarade Lindqvist att ”man kan vara god demokrat i många avseen­ den utan att därför acceptera alla demokratins konsekvenser”. ”Demokratin kommer inte att vara fullt genomförd i Sverige förrän hela ägarmakten är erövrad”, avslutar Lindqvist.29 Som Torbjörn Vallinder påpekar blandar Lindqvist här samman Tingstens demokratibegrepp och hans negativa inställning till en omfat­ tande statsmakt. Tingstens demokratibegrepp kan inte sägas innehålla någon som helst ”spelplansregel”. Argumentationen låg på ett helt annat plan. Tingsten ansåg nämligen att ”en långtgående socialisering skulle innebära ett allvarligt hot mot den politiska friheten, att den förr eller senare skulle sätta demokratin ur spel”. ”Tingsten anförde goda skäl för sin åsikt”, påpekar Vallinder. ”Han påvisade hur framträdande engelska socialister som statskunskapsprofessorn Harold Laski halvt om halvt hade försvarat det ryska politiska systemet och dessutom erkänt, att en övergång till socialism i Storbritannien knappast kunde ske med beva­ rande av demokratin.”30 På samma sätt torde det förhålla sig med Elvan- ders demokratibegrepp. Gång på gång betonar han i sina artiklar vikten av att inte ange demokratins spelplan i demokratibegreppets definition. Som Elvander helt riktigt påpekar finns det en motsättning mellan regler för beslutsformer och regler för beslutens innehåll - såväl vad gäller ”spelplan” som ”spelresultat”. Om inte speciella undantagsregler anges, så innebär formregler att innehållsreglerna i vissa fall ej kan tillämpas, och innehållsreglerna innebär i sin tur att formreglerna i vissa fall ej kan 35 tillämpas. Som tillämpad statsrätt är en sådan kombination av regler således olämplig. Som vi skall se i kapitel 4 följer därav inte att kombina­ tionen nödvändigtvis är olämplig i en demokratidefinition. Man kan undra över varför det skulle vara så viktigt att ange regler för spelplanens omfattning i demokratidefinitionen. Det bereder inga hin­ der att föreställa sig vad ett fullständigt demokratiserat samhällsliv är, och att plädera för ett sådant tillstånd om man så vill, utan att falla tillbaka på sådana innehållsliga definitionskomponenter. Skall det vara någon poäng med att inkludera spelplansregler måste dessa ange be­ gränsningar av det demokratiska beslutsfattandets omfattning. Att in­ kludera sådana begränsningar bland demokratins principer gör emeller­ tid demokratin motsägelsefull. Det torde inte heller vara begränsningar Lindqvist med flera är ute efter. En tänkbar förklaring till att man vill ange spelplansregler i demokrati­ definitionen kan vara att man blandar samman - eller medvetet utnyttjar en sammanblandning - av demokratins ”kvalitet” och ”kvantitet”. Ge­ nom att föra in utbredningen av det demokratiska beslutsfattandet - som är en kvantitativ variabel — i demokratidefimtionen, synes kvantitet förvandlas till ”kvalitet”. Det rör sig emellertid fortfarande om två variabler mellan vilka inte nödvändigtvis föreligger ett positivt samband i sinnevärlden. Det diskuteras till exempel numera om inte det moderna välfärdssamhällets omfattning utgör en sådan belastning på det politiska beslutsfattandet att beslutsprocessernas demokratiska kvalitet blir li­ dande. Spelregler måste inte heller, med någon slags logisk nödvändighet, innehålla ”bestämmelser om spelplanens omfattning”. Saknas sådana spelregler får man anta att ”spelarna” gemensamt beslutar om spelpla­ nens omfattning. Det ”demokratiska spelet” synes ovanligt väl lämpat för en sådan ordning, eftersom spelreglerna anger normer just för gemen­ samt beslutsfattande. Det är då inte nödvändigt att bestämma generella och definitiva regler för ”spelplanens” omfattning. Varje politiskt beslut, och även varje ”icke-beslut”, utgör fortlöpande ställningstaganden rö­ rande det demokratiska beslutsfattandets omfattning. När man på detta sätt använder de demokratiska formreglerna för att fatta beslut om ”spelplanen”, kan det mycket väl tänkas hända att man bestämmer sig för att använda demokratiskt beslutsfattande i relativt ringa omfattning. Vi erhåller då en parallell till det beslut där demokratin avskaffas med demokratiska metoder. Man fattar beslut som är negativa gentemot demokratiska värden, och det sker med en demokratisk be­ slutsprocess. Här gäller dock beslutet demokratisk kvantitet - inte demokratisk kvalitet. 36 Detta resonemang är giltigt för demokratiskt beslutsfattande på natio­ nell nivå. För beslutssystem vars kompetens regleras av den centrala statsmakten är situationen delvis en annan. Här kan man inte välja mellan beslutsformer, utan är hänvisad till de former som bestämts, eller accepterats, av den centrala statsmakten. En liknande situation råder när det gäller val av beslutsforum. Den centrala statsmakten kan fatta beslut i de frågor den önskar, men övriga beslutsfora får den kompetens statsmakten beslutar om eller accepterar. Man kan då fråga sig om alla sådana fördelningar av beslut mellan olika beslutsfora är i överensstämmelse med demokratiska normer. Finns det någon demokratisk norm som anger hur sådana fördelningar bör se ut? Jag anser att det finns en sådan norm. När centraliserat kontra decentraliserat beslutsfattande diskuteras ur ett demokratiskt perspektiv, åberopas ofta förhållanden som har att göra med hur olika beslut berör medborgare i olika delar av landet. Man finner det rimligt att de olika besluten fattas av de medborgare som berörs av besluten - eller av representanter för denna medborgargrupp. Däremot bör inte de medborgare som ej berörs av ett beslut få delta när detta beslut fattas - vare sig direkt eller indirekt. Om egenskapen ”att vara berörd” kunde dikotomiseras på detta enkla sätt, skulle det inte vara svårt att, utifrån denna princip, bestämma vilka medborgare som skulle få delta i de olika beslutsprocesserna. Förmodligen skulle dock inte befintliga beslutsfora kunna användas för alla beslutsprocesser, eftersom beslutsdeltagare, eller valberättigade medborgargrupper, i många fall skulle utgöra en för stor eller för liten grupp med avseende på principen om de berördas beslutsrätt. Om vi ville förverkliga denna princip fullt ut skulle vi tvingas att skapa en lång rad nya beslutsfora - kanske ett för varje beslut. En sådan ordning är naturligtvis helt orealistisk, men man kan mycket väl tänka sig den som ändpunkten på en variabel i ett idealtypsbegrepp. Praktisk användning av ett sådant idealtypsbegrepp får vi när vi karaktäriserar olika beslut som mer eller mindre demokrati­ ska, med avseende på vilka medborgare som får delta i de olika besluts­ processerna. Det är också så som principen om de berördas beslutsrätt använts i decentraliseringsdebatten. Det bör här sägas att egenskapen ”att vara berörd” vanligen inte kan dikotomiseras på ett enkelt och självklart sätt, vilket naturligtvis försvå­ rar bedömningar av vilka som bör få delta i beslutsfattandet. De politiska besluten berör ofta människor i olika hög grad och på olika sätt. Exem­ pelvis berör den offentliga verksamhetens innehåll respektive Aess finan­ siering delvis olika grupper av medborgare. De medborgare som bidrar till finansieringen berörs ofta också i olika hög grad. Dylika svårigheter 37 leder i sin tur till att olika debattörer gör olika bedömningar - inte sällan färgade av respektive debattörers ideologiska hemvist. Vi kan finna argument om de berördas beslutsrätt i flera andra debat­ ter. Ståndpunkter för eller emot offentligt inflytande, löntagarinflytande, konsument- och klientinflytande motiveras ofta med att beslut i olika frågor berör den ena eller andra medborgargruppen. Man kan till och med säga att det mest grundläggande argumentet för den politiska demo­ kratin var, och är, att de politiska besluten inte bara berör envåldshärska- ren eller en privilegierad aristokrati, utan även övriga medborgare i landet. Jag tror mig därmed kunna säga att principen om de berördas beslutsrätt ingår som en naturlig beståndsdel i de demokratibegrepp som en lång rad debattörer, av olika politisk kulör, använt sig av i dessa debatter. Oftast har diskussionen gällt om ett visst beslutsforum, till exempel riksdagen, skall fatta beslut i en viss typ av frågor. Man har mer sällan diskuterat den mer generella frågan om i vilka beslutsfora olika typer av frågor bör behandlas.31 Hur skall vi uppfatta principen om de berördas beslutsrätt? Ar det en formregel eller en innehållslig regel? Vi kan först konstatera att det rör sig om en regel - inte två. Vad som anges är ju inte sins emellan oberoende normer för val av frågor respektive val av fora (beslutsdeltagare). Det är istället relationen mellan frågor och fora som specificeras. En sådan relation kan naturligtvis specificeras på en rad olika sätt, men som demokratisk regel förefaller principen om de berördas beslutsrätt vara den naturliga. Regler som anger en speciell relation mellan frågor och fora kan vare sig sägas utgöra normer för beslutens form eller för deras innehåll. Det rör sig istället om kompetensregler. När ett styrelseskicksbegrepp inkluderar principen om de berördas beslutsrätt är det på intet sätt nödvändigt - eller ens lämpligt - att begreppets definition också anger när den skall tillämpas. Som jag påpe­ kade tidigare följer ju av definitionen att ett samhälle är mer demokra­ tiskt, i kvantitativ mening, ju oftare man tillämpar demokratins princi­ per. Det finns en beröringspunkt mellan principen om de berördas besluts­ rätt och minoritetshänsyn. Om man av praktiska skäl inte kan skapa speciella beslutsfora för frågor som endast berör vissa medborgare, utan sådana beslut måste fattas av - till exempel - parlamentet, finns det anledning att speciellt beakta de berördas åsikter. När de berörda utgör en minoritet måste detta ske genom att icke-berörda avstår från att använda sin rösträtt, eller genom att dessa beslutar i enlighet med minori­ tetens önskan. (Är minoriteten splittrad gäller majoritetsprincipen inom minoritetsgruppen.) Man bör dock lägga märke till att resonemanget är 38 giltigt endast i frågor som speciellt berör minoriteters intressen. Någon generell regel om minoritetshänsyn och kompromisstvång kan ej härle­ das ur principen om de berördas beslutsrätt. Sådana regler kräver andra stödantaganden - till exempel att allas preferenser skall väga lika genom hela beslutsprocessen. Lika-viktsprincipen skall då inte upphöra att gälla efter omröstningen - som den gör när majoritetsprincipen tilldelar majo­ riteten allt inflytande över beslutsinnehållet. Principen om de berördas beslutsrätt är en regel som ger medborgarna i en stat rätt att delta i visst beslutsfattande i samhället - men inte i allt sådant beslutsfattande. Efter att ha lärt känna denna princip, och dess roll i argumentationen för demokrati, är det svårt att se en regel som ger alla vuxna medborgare i en stat oinskränkt frågekompetens som den mest demokratiska kompetensregeln. Likväl återfinner vi sådana regler i de allra flesta demokratidefinitioner. Jag syftar på principen om allmän rösträtt i val till parlament som kan stifta lag om vad som helst. För att skilja detta kompetensförhållande från sådana som principen om de berördas beslutsrätt är exempel på, kan vi fortsättningsvis använda be­ teckningarna ”generell kompetens” respektive ”specifik kompetens”. 2.3 Sammanfattning Vi har identifierat fem typer av komponenter i demokratidefinitioner. De anger alla regler för det demokratiska beslutsfattandet. A. Formregler: Regler för den demokratiska beslutsprocessens form. B. Regler om generell kompetens: Regler som anger vilka som får delta i den demokratiska beslutsprocessen. C. Regler om specifik kompetens: Regler som anger vilka som får delta i demokratiskt beslutsfattande gällande viss fråga, och vilka frågor viss individ får vara med och fatta beslut om. D. Resultatregler: Regler som direkt anger innehållet i de besluts­ alternativ som skall väljas eller vilka intressen besluten skall tillfredsställa. E. Spelplansregler: Regler för när demokratiskt beslutsfattande, enligt A-D, skall tillämpas. Jag har också diskuterat hur dessa kategorier av regler bör uppfattas, samt i någon mån vilka av dem som bör ingå i demokratibegreppet. Varför jag härvidlag inte tar ställning i större utsträckning än vad jag gör kommer att framgå i kapitel 4. 39 1) Somformregler bör räknas alla regler som inkluderats i ett demo­ kratibegrepp för att ange med vilka medel, och under vilka betingel­ ser, beslutsdeltagarna skall kunna hävda sina intressen och värde­ ringar i en demokratisk beslutsprocess, samt regler för hur beslutsdeltagarna skall transformera sina skilda ståndpunkter till ett gemensamt beslut (A). Dessa spelreglers status som formregler har inget att göra med hur långtgående de krav är som reglerna ställer på verkligheten, eller om enighet råder kring att de skall tillämpas. Det faktum att ett beslut om att avskaffa demokratiska beslutsregler är odemokratiskt till sitt innehåll, har heller ingen betydelse för reglernas formstatus. 2) Som innehållsliga regler bör räknas de som anger när demokra­ tiskt beslutsfattande skall tillämpas (E), samt de som direkt anger innehållet i de beslutsalternativ som skall väljas eller vilka intressen besluten skall tillfredsställa (D). 3) Regler som anger vem som generellt får delta i demokratiskt beslutsfattande, samt regler som anger vem som får delta i besluts­ fattande i viss fråga (eller omvänt, vilka frågor viss individ får vara med och fatta beslut om), anger vare sig normer för beslutsfattandets form eller beslutens innehåll. De anger istället normer vad gäller generell (B) respektive specifik (C) kompetens. 4) Ovillkorliga regler för beslutsfattandets form (A) är oförenliga med ovillkorliga regler för beslutens innehåll (D och E). Sådana kombinationer av rättsregler bör därför avvisas. Därav följer inte att demokratibegrepp som innehåller dessa kombinationer nödvändigt­ vis bör avvisas. 3) Att i en demokratidefinition låta en av demokratins spelregler (E) ange när de övriga skall tillämpas är både onödigt och olämpligt. Ett demokratibegrepp som inte anger sin egen spelplan är väl lämpat för en diskussion om vilken denna spelplan bör vara. Om spelplanen skulle vara fixerad redan i demokratibegreppets definition, skulle begreppet knappast vara användbart för en spelplansdiskussion. Det följer av en definition utan spelplansregel att samhället är mer demokratiskt - i kvantitativ mening - ju oftare demokratiskt beslutsfattande tillämpas. Jag vill härutöver ansluta mig till en modifierad variant av Elvanders och Tingstens position vad gäller innehållsliga demokratibegrepp. Jag 40 väljer dock att inte uttala mig om styrelseskicksbegrepp utan istället om deras referenser. Eftersom styrelseskick ej bör ange regler för såväl beslutsformer som beslutsinnehåll, måste vi välja vilket slags styrelse­ skick vi vill ha. Jag väljer då ett styrelseskick som inte anger normer för beslutens innehåll. Min ståndpunkt lägger dock inga hinder i vägen för formregler med ”hög ambitionsnivå”. Fyra av de fem nämnda regelslagen figurerar på ett eller annat sätt i DN-debatten. Man är för det första oense om huruvida spelplansregler skall införlivas i demokratidefinitionen. Jag har visat att sådana regler är onödiga, eller till och med olämpliga, för det politiska syftet att utvidga den demokratiska spelplanen. De gör också demokratidefinitionen mot- sägelsefylld. För det andra uppfattar man sig vara oense om huruvida en demokratidefinition enbart bör ange speciella formregler, eller om den även bör ange visst beslutsinnehåll (resultat). Motsättningen visade sig vid närmare analys bättre kunna beskrivas som en konflikt mellan före­ trädare för formdefinitioner med olika ”ambitionsnivå”. Slutligen upp­ fattas det som vi här kallat generella kompetensregler” som formregler. Specifika kompetensregler diskuteras ej. 41 3 Precision och begreppsstruktur 3.1 Gränslös demokrati Precisionen hos ett språkligt uttryck skulle kunna mätas i antalet tänk­ bara eller rimliga tolkningar av uttrycket. När en utsaga kan tolkas på manga sätt är precisionsgraden låg. Vill vi ha högre grad av precision, måste utsagan preciseras. Mängden av tolkningar minskas då genom att utsagan tillförs information som gör någon eller några av tolkningarna otänkbara eller orimliga. Om denna typ av precisionslära kan vi läsa i, till exempel, Arne Naess’ standardverk Empirisk semantik3 Jag tänker nu diskutera en speciell form av precisionsproblematik, nämligen den när ett begrepp (BJ skall avgränsas från vissa andra be­ grepp (B2-Bn), så att det första begreppet refererar till en specifik förete­ else (Fj) och de andra begreppen refererar till andra företeelser (F2-Fn) som antas vara orsaker till, förutsättningar för, effekter eller produkter av Fr Det gäller alltså att avgränsa begrepp från varandra, vars referenser antas ingå i en kausal kejda. Vi kan illustrera med följande exempel. Social uppväxtmiljö (F2) antas ha stor betydelse för människors framtida yrkestillhörighet (Fj). Yrkes- tillhörighet (F2) antas i sin tur ha stor betydelse för val av parti i riksdags­ valen (Fj). Även om sambanden mellan dessa variabler är relativt starka, och vi tolkar dessa samband i orsakstermer, så har vi knappast några problem att särskilja begreppen eller företeelserna från varandra. Be­ grepp som refererar till viss social uppväxtmiljö ingår inte i definitionen av viss yrkestillhörighet, och begrepp som refererar till viss yrkestillhö­ righet ingår inte i definitionen av visst partival. På samma sätt förhåller det sig med motsvarande företeelser (begreppens referenser). I exemplet finns alltså knappast flera rimliga tolkningsmöjligheter vad gäller gränsdragningarna. Begreppen har hög precision i detta avseende. Det är uppenbart att B, inte inkluderar B2 och B3, och att B , därmed inte refererar till någon slags kombination av F,, F, och F3. Om det hade varit möjligt att välja mellan flera rimliga preciseringsal- ternativ, sa hade dessa avsett olika sätt att dra gränser mellan begrepp vilkas referenser ingår i den kausala kedjan. När man preciserar sig klargör man var man vill placera dessa gränser - man väljer ett av alternativen. Däremot gäller det inte att välja mellan de begrepp vars referenser ingår i den kausala kedjan. Det är inte social uppväxtmiljö, yrkestillhörighet och partival som är preciseringsalternativen. 43 I andra situationer kan finnas oklarhet eller oenighet vad gäller gräns­ dragningarna. Vi har då att göra med begrepp med låg precisionsmvå, eller konkurrerande definitioner. Det är i det första fallet oklart om Bj inkluderar någon eller nagra av B2—Bn, och således refererar till saväl I : som någon eller några av F2—Fn, eller om Bj är fristående gentemot B2—Bn. När oenighet råder, vill man göra olika bestämningar på den här punk­ ten. De kausala relationerna påverkas naturligtvis inte av hur vi drar gränser mellan våra begrepp. Vetenskaplig analys och debatt, men även vardagliga diskussioner, är i hög grad inriktade på att beskriva kausala relationer. Vi vill till exempel ange effekter av politiska reformer, hitta orsaker till kriser eller finna lämpliga medel för att uppnå fastställda mål. I dessa sammanhang är det viktigt att använda begrepp och definitioner med sådan hög precisions- nivå som beskrivits ovan. Såväl förståelse av kausala relationer i omvärl­ den, som förståelse av andra människors påståenden om sådana relatio­ ner, förutsätter hög precision. Det är inte nödvändigt att människor som kommunicerar med varandra gör samma begreppsliga gränsdragningar, men kommunikationen underlättas naturligtvis om man gör så. Däremot är det nödvändigt att man 1) över huvud taget drar gränser, 2) är med­ veten om dessa gränser och tillämpar dem konsekvent samt 3) känner till hur övriga samtalsparter drar sina gränser. Om vi mte drar gränser blir begreppen ”gränslösa”, och därmed oanvändbara för kausalanalys. När man vill utvidga demokratibegreppet så att det refererar även till gynnsamma betingelser för demokrati far det en liknande effekt, efter­ som det i så fall knappast finns någon gräns för hur många faktorer som demokratibegreppet då skulle referera till. (Dessutom måste man ju utgå från ett mer begränsat demokratibegrepp för att kunna identifiera de gynnsamma förutsättningarna.) Faktorer som är gynnsamma för en de­ mokratisk utveckling bör inte karaktäriseras som demokratiska, lika lite som vatten, solljus och näring bör karaktäriseras som en krukväxt. Det innebär emellertid inte att dessa faktorers betydelse för krukväxtens tillblivelse och överlevnad nedvärderas. Att gynnsamma betingelser för demokrati inte definieras som delar av demokratin behöver heller inte innebära någon sådan nedvärdering. Av den politiska debatten kring dessa frågor att döma tycks dock en sådan föreställning vara vanlig. I DN-debatten diskuterar man vilken begreppslig status förutsätt­ ningar för demokrati bör ges. Elvander anser att de ej bör anges i demokratibegreppets definition, vilket ju skulle innebära att de ej anses ingå i demokratibegreppets referens.2 De skäl Elvander anför är av politisk respektive praktisk/semantisk natur. Dels ser han sitt ställnings­ tagande som ett politiskt ställningstagande, med vilket han vill värna den 44 värdegemenskap som demokratin anses vara beroende av för sin fortlev­ nad.3 Dels anser han att innehållsliga demokratiregler gör ”demokrati” till ”ett tomt honnörsord, en beteckning på allt som man tycker är bra i politiken”.4 En förutsättning Elvander explicit nämner är ”ekonomisk jämlikhet”. Han beskriver i sitt andra inlägg denna jämlikhet i makttermer.5 Han påpekar även senare att ”förutsättningarna för att genomföra och bevara politisk demokrati ytterst är en maktfråga”.6 Kritikerna argumenterar mot Elvanders ståndpunkt på olika sätt. Carl-Olof Söderlund vill först ej godta Elvanders distinktion eftersom den ”gynnar det bestående samhället”. Den anses vidare medverka till obenägenhet att ”ta de omvälvande konsekvenser som finns inbyggda i idéerna om den liberala demokratin”. Vidare påpekar Söderlund att ”metod och innehåll befinner sig i ett avgörande orsaksförhållande”. Man kan aldrig ta ställning till metoden utan att ta hänsyn till det samhälle den används i. ”Det är så enkelt som att innehållet i den politik som förs med demokratiska metoder bestäm­ mer de förhållanden som metoden förutsätter.” Söderlund är missnöjd, inte med metoden, utan för att metoden ej ”ges möjlighet att fungera så som teorin föreskriver”. Slutligen medger Söderlund att det säkert är logiskt riktigt att det ej föreligger något ”nödvändigt, begreppsmässigt samband” mellan ekono­ misk jämlikhet och politisk demokrati. Söderlund anser dock att denna iakttagelse inte har något värde för den politiska analysen. Även om de olika ideologiska lägren bekänner sig till den demokratiska metoden, så är man ändå oense i värderingen av det politiska systemet.7 Hermansson, Tännsjö och Andrén pekar explicit på de samhälleliga maktförhållandenas betydelse. Hermansson anser att en definition ej har något värde om förutsättningarna för dess uppfyllande saknas. ”Form och innehåll kan inte isoleras från varandra.”8 Tännsjö och Andrén anser att demokrati bör definieras så att hänsyn tas till reella maktförhållanden. Detta krav anses Elvanders definition inte uppfylla.9 Vi kan först ställa oss den principiella frågan om det är möjligt att upprätta sådana begreppsliga gränslinjer som Elvander pläderar för. Svaret måste bli ja, eftersom det i princip inte finns några som helst hinder för ett fritt val av begreppsliga avgränsningar. Är det då lämpligt? En sådan fråga kan endast besvaras med hjälp av de kriterier som ett studie- eller analyssyfte förser oss med. Elvander ger oss härvidlag en ledtråd. Han säger att frågan om vilken grad av ekonomisk jämlikhet som är en nödvändig förutsättning för demokrati, kan/bör studeras empiriskt. Den lämpar sig icke för definitionsmässiga Stipulationen För 45 att Elvanders gränslinje skall vara poängfylld måste den således skilja mellan begrepp som refererar till skilda företeelser - mellan vilka vi kan tänka oss en påverkansrelation i sinnevärlden. Detta är således den restriktion Elvander vill lägga på definitionen av demokratibegreppet. Kritikerna förordar andra restriktioner. Dessa kan sammanfattas så att demokratibegreppet skall avse reella maktförhållan­ den, till exempel vad avser ”den fria åsiktsbildningen”. Det verkar rimligt att tolka ståndpunkten som att alla medborgare i en demokrati reellt skall ha lika goda möjligheter att delta i opinionsbildningen. Andra krav man ställer har att göra med riksdagens samhällsmakt, både vad avser andelen samhällsfrågor man beslutar om och makten att genomföra fattade beslut enligt beslutens intentioner. Av diskussionen att döma tycks man tro att de skilda krav man ställer är oförenliga. Så är emellertid inte fallet. Vi kan till exempel definiera demokrati så att demokrati innebär att alla medborgare har reella och lika möjligheter att delta i opinionsbildningen, utan att införliva faktorer som verkar gynnsamt för att ett sådant förhållande skall kunna skapas och vidmakthållas. Det är troligt att viss ägarstruktur inom dagspressen, viss fördelning av studiebakgrund etc., utgör sådana gynnsamma fakto­ rer. Det innebär dock inte att fördelningen av sådana maktpotentialer är detsamma som reella och lika möjligheter att delta i opinionsbildningen. Det är möjligt att här urskilja två företeelser/tillstånd, mellan vilka vi kan tänka oss en empirisk påverkansrelation. Man kan sedan diskutera hur självklara och starka sambanden är mellan dessa företeelser. Vissa debattörer anser att relationen mellan, å ena sidan Lars Eljörnes starka position i Göteborgs massmedievärld, och å andra sidan möjligheten för alla åsiktsriktningar att på lika villkor delta i den politiska debatten, inte behöver studeras över huvud taget. Relatio­ nen uppfattas självklart som negativ. Andra anser att det är en öppen fråga hur denna relation gestaltar sig. Oavsett hur vi bedömer läget så är det ändå en empirisk påverkansrelation vi bedömer. Söderlunds ståndpunkt är värd en särskild kommentar. Han anser att man inte kan isolera form och innehåll från varandra, eftersom ”innehål­ let i den politik som förs med demokratiska metoder bestämmer de förhållanden som metoden förutsätter”. Vi godtar för resonemangets skull att det föreligger en sådan empirisk relation som Söderlund beskri­ ver. Vill vi då förverkliga demokrati, bör vi naturligtvis fatta sådana politiska beslut som är gynnsamma för demokratin. Det hindrar dock inte att vi begreppsligt skiljer mellan demokrati å ena sidan, och gynn­ samma förutsättningar å andra sidan. De gynnsamma förutsättningarna, och de beslut som skapar dessa förutsättningar, blir då inte per definition 46 demokratiska. Deras relationer till demokratin fastställs inte i en demo­ kratidefinition. De föreligger i verkligheten. Men för att vi skall kunna finna påverkansrelationer i verkligheten måste vi ha minst två företeelser, och rimligen bör vi då också skapa skilda begrepp som refererar till dessa företeelser. Faktum är att kritikerna för fram sina synpunkter i termer av kausala analyser. ”Metod och innehåll befinner sig i ett avgörande orsaksförhål­ lande”, säger Söderlund. Jag har tidigare sagt att begrepp, som skall vara användbara för kausalanalys, måste avgränsas så att de refererar till klart avgränsade företeelser i en tänkt kausal kedja. Elvander föreslår sådana avgränsningar. Vidare har jag hävdat att sådana gränslinjer inte behöver innebära att de företeelser som hamnar utanför demokratins gränslinjer nedvärderas som determinanter för det politiska systemets demokratiska status. Detta tycks också vara Elvanders ståndpunkt. På båda dessa punkter är jag således benägen att instämma med Elvander. Mitt ställ­ ningstagande för Elvanders sätt att resonera innebär dock inte att jag pläderar för den specifika avgränsning av demokratibegreppet som Elvander förespråkar. Vad jag hävdat är istället 1) att några gränslinjer måste dras om vi skall kunna beskriva kausala relationer med vårt språk, och 2) att kritikerna inte anfört några hållbara argument för att Elvan­ ders gränslinjer ej bör tillämpas. Det faktum att demokratin är kausalt beroende av de diskuterade förutsättningarna talar snarare för Elvanders gränslinjer. I diskussionen finns också andra gränsdragningsproblem - som av debattörerna dock inte identifieras som sådana. Elvander påpekar att demokratin ej kan överleva om inte medborgarna har en grundläggande värdegemenskap.10 Med värdegemenskap torde i detta sammanhang avses viljan att tillämpa den demokratiska metoden för beslutsfattande och konfliktlösning. En sådan värdegemenskap riskerar att upplösas när reformbeslut hotar grundläggande intressen för någon grupp i samhället - åtminstone om förändringen sker alltför snabbt. Elvander tycks mena att sådana grupper i detta läge skulle kunna tänkas överge demokratin. Kort sagt - man är inte obetingat demokrater. Om vi vill säkra demokra­ tins fortbestånd bör vi därför, enligt Elvander, gå varsamt fram på sådana områden där olika gruppers grundläggande intressen hotas.11 Hermansson uppfattar en sådan rekommendation som att partier, vilka i grunden vill förändra samhällsordningen, ”förvisas utanför demo­ kraternas krets”. Han anser att Elvander därmed spränger ramarna för sin egen definition. Den demokratiska överideologin förvandlas till en vanlig politisk ideologi. Hermansson anser att denna ideologi värnar huvuddragen i den nuvarande samhällsordningen.12 47 Det är svårt att säga vad som skall avses med en ”demokratiideologi”, men det torde knappast vara detsamma som ett demokratibegrepp. Mitt intresse i frågan gäller just Elvanders demokratibegrepp, och huruvida Hermansson har rätt i att Elvander ”spränger ramarna” för detta när han anbefaller varsamhet vad gäller vissa typer av beslut. Den fråga vi då får ställa oss är huruvida rekommendationen ingår i Elvanders demokrati­ definition. Om den inte gör det, kan den knappast spränga definitionens ramar. Situationen är här inte helt klar. Närmast till hands ligger att uppfatta Elvander som att han förordar en handlingslinje på basis av en vanlig empirisk förutsägelse. Den företeelse Elvanders demokratibegrepp refe­ rerar till kan komma att avskaffas om vissa typer av beslut fattas. Elvan­ ders demokratibegrepp kan då inte anses referera till visst beslutsinne­ håll. Sådant beslutsinnehåll, och medborgarnas reaktion på de fattade besluten, utgör istället sådana faktorer som kan medverka till att demo­ kratin, så som Elvander definierat den, går under. Man kan moraliskt fördöma att inte alla människor är fullständigt lojala mot demokratin, men det förändrar inte den eventuella giltigheten av Elvanders förutsä­ gelse. Om denna tolkning är korrekt har Hermansson inte iakttagit gränslin­ jen för Elvanders demokratibegrepp. Det följer inte av detta demokrati­ begrepp att man skall iaktta varsamhet med beslut som hotar någon medborgargrupps grundläggande intressen. Det är istället fråga om en strategisk handlingslinje man tvingas använda för att över huvud taget få behålla demokratin. Det finns dock inslag i Elvanders resonemang som talar för att Her­ manssons tolkning är, åtminstone delvis, korrekt. När Elvander i sitt första inlägg tycks ange en definition av demokratibegreppet, påpekar han att ”1 en demokrati skall majoriteten ta hänsyn till minoritetens uppfattning genom kompromiss, så att besluten baseras på bredast möj­ liga opinion”.13 Är det verkligen en demokratidefinition som ges här, innebär det att alla beslut, som endast stöds av en knapp majoritet av medborgarna, per definition är att betrakta som odemokratiska. Så långt skulle i så fall Hermanssons tolkning vara korrekt. Att hävda att det rör sig om en innehållslig regel är dock att gå för långt. Kompromisskravet kan ju ses som en ”transformationsregel” som översätter beslutsdelta­ garnas individuella preferenser till ett gemensamt beslut - och som diskuterats tidigare kan vi säga att en innehållslig regel istället är en regel som helt eller delvis kan hindra tillämpningen av den transformationsre­ gel som är föreskriven. Det krav Elvander här ställer är mer långtgående än det som diskute- 48 rats ovan. Kravet om minoritetshänsyn begränsas inte till att gälla beslut där medborgargruppers grundläggande intressen hotas, utan synes gälla alla typer av beslut. Frågan är dock om det rör sig om ett demokratikrite­ rium eller om en nödvändig empirisk förutsättning för demokratins fortlevnad. När Elvander i sitt första inlägg diskuterar avvägningen mellan stabili­ tet och förändring uppstår ett liknande tolkningsproblem. Han säger där följande: ”Ett demokratiskt politiskt system tål inte hur stora förändringar och därmed sammanhängande inre spänningar som helst. Revolu­ tionära omvälvningar är oförenliga med demokrati - både defini- tionsmässigt och reellt sett.”14 Först talar Elvander allmänt om stora förändringar. Man får intrycket att sådana förändringar kan komma att utgöra en sådan påfrestning på det demokratiska systemet som medför dess undergång - till exempel genom att vissa grupper prioriterar sina specifika intressen framför bevarandet av demokratin. I nästa mening talar Elvander om ”revolutionära om­ välvningar”. Dessa är både per definition, och reellt sett, oförenliga med demokrati. Ar det här fortfarande fråga om sådana förändringar som hotar vissa gruppers ”grundläggande intressen” måste vi åter igen ge Hermansson rätt i sin tolkning. Dessa revolutionära förändringar sägs ju vara, per definition, oförenliga med demokrati. Om ”revolutionära omvälvningar” däremot avser förändring medelst väpnad revolt, eller andra former som strider mot demokratins spelre­ gler, så kan Hermansson inte hämta stöd för sin tolkning här. Frågan är alltså om Elvander syftat på förändringens form eller dess innehåll. Kanske har han menat 1) att väpnad revolt är oförenlig med demokrati per definition, och 2) att andra stora förändringar i samhällsstrukturen reellt sett är oförenliga med demokrati. (Om därmed vissa gruppers grundläggande intressen hotas.) Vi finner således att Hermansson, genom att han inte beaktat att Elvanders demokratibegrepp kan tolkas på flera sätt vad gäller begrep­ pets avgränsningar, eventuellt har feltolkat Elvander. Elvander har å sin sida bidragit till tvetydigheten, genom att inte lägga vikt vid att klargöra gränslinjerna för sitt demokratibegrepp. Diskussionen om det Tingstenska ”kritstrecket” visar på ytterligare ett gränsdragningsproblem. Vallinder påpekar helt korrekt för Lind­ qvist, att Tingsten inte angivit någon som helst ”spelplan” för demokra­ tin i sin demokratidefinition. Den negativa relation mellan demokrati 49 och socialism, som Tingsten ansåg föreligga, är inte en semantisk rela­ tion. Den är av empirisk natur.15 Det bör påpekas att DN-debatten också innehåller fall av klara dis­ tinktioner mellan demokratibegreppet och begrepp som refererar till effekter av, eller förutsättningar för, demokrati. När, till exempel, Elvan- der diskuterar övriga fall av så kallade ”avvägningar”, framgår det klart att han väger demokrativärden gentemot andra värden. Resultatet av dessa avvägningar beskrivs inte som det mest demokratiska tillståndet — möjligen som mesta möjliga demokrati i sinnevärlden. Vi inskränker till exempel yttrandefriheten när det gäller försvarshemligheter för att vi bättre skall kunna försvara vårt land, och därmed också vårt styrelse­ skick. Vilken avvägning som ger mesta möjliga demokrati är naturligtvis öppet för diskussion. Det kan inte slås fast i en definition - vilket Elvander inte heller gör.16 Generellt kan sägas att åtgärder till demokratins försvar sällan lämpar sig som element i en demokratidefinition, eftersom dessa åtgärder oftast innebär avsteg från demokratiska principer. Så är till exempel fallet när motståndare till demokratin inte tillåts plädera offentligt för sin stånd­ punkt.17 Direkt komiskt blir det när man låter sin demokratidefinition bestäm­ mas av den förmodade insikten, att endast en kraftigt modererad demo­ krati kan överleva. Demokratins försvar blir här lika med att bara i viss utsträckning förverkliga demokratiska ideal. Om man låter ett sådant ”försvar” bestämma demokratidefinitionen, hamnar vi i den märkliga situationen att demokrati blir lika med att hålla den demokratiska fanan lågt.18 Att ”demokratins försvar” inte ses som en del av demokratin behöver inte innebära att sådant försvar ej bör användas. Definitionsmässiga avgränsningar behöver över huvud taget inte säga något om hur vi skall handla i verkligheten. Slutligen diskuterar Elvander demokratins effekter. Här uppstår dock inte några meningsskiljaktigheter. Man kunde annars förvänta sig att olika åsikter skulle finnas om hur vi skall bedöma det som Elvander beskriver som ”folkflertalets krav på jämlikhet, trygghet och frihet”.19 Innebär demokrati per definition att sådana krav skall tillfredsställas, eller är det en öppen, och empirisk, fråga om demokratin förmår produ­ cera sådana resultat? 3.2 Mål och medel Per Jönsson kritiserar Elvanders anspråk på att företräda ”den klassiska 50 statsvetenskapliga definitionen av demokrati”. Enligt Elvander innebär denna att demokrati är ”en metod för beslutsfattande enligt vilken majoritetsprincipen är grundläggande och där ett system av regler garan­ terar att besluten fattas efter fri debatt och fri åsiktsbildning”.20 Denna definition, jämte Elvanders resonemang om ”överideologin” och nöd­ vändigheten av att demokratin är representativ, ges följande tolkning av Jönsson. ”Eftersom demokrati är ett medel, inte ett mål i sig, kan den inte betraktas som en politisk ideologi för ett visst samhällssystem, vilken ju måste inrymma bådadera. Begreppet demokrati säger heller inte någonting om beslutens innehåll och samhällets struktur. Den demokratiska metoden tar sig konkret uttryck i representativa styrelseskick och kallas en ’överideologi’, eftersom den är gemen­ sam för alla i representativa system verkande åskådningar.”21 En sådan demokratisyn kan inte sägas vara klassisk. ”Äldre demokrati­ teoretiker hade en helt annan uppfattning”, anser Jönsson. ”För t. ex. John Stuart Mill var demokrati detsamma som ’allas deltagande i de politiska beslutsprocesserna’, dvs. deltagandet var ett mål i sig självt, och medlet för allas medverkan var just den representativa styrelsen och allmän rösträtt.”22 För Elvander är mål-medelrelationen den omvända, hävdar Jönsson. ”Folkets politiska deltagande som ett mål och det representativa styrelseskicket som ett medel kan därför om något anses vara den ’klassiska’ demokratidefinitionen, inte tvärtom, som Elvander gör gällande.”23 Vidare säger han att Elvanders syn är identisk med den reviderade demokratiuppfattning som amerikanska valforskare formulerat. Jönsson häpnar över att Elvander påstår att det endast finns en rimlig demokrati­ definition, och att han då avser ”den moderna omformuleringen, repre- sentationsdemokratin” ,24 I sitt svar på Jönssons kritik tar Elvander tillbaka epitetet ”klassisk”, men han diskuterar inte frågan om vad som skall anses vara mål respek­ tive medel. Han säger däremot att Jönssons kritik bygger på ett missför­ stånd. Även Elvander säger sig vara anhängare av den ”klassiska delta­ gandedemokratin”. Denna diskussion sägs dock ligga vid sidan av det Elvander velat diskutera - nämligen, ”vikten av att definiera demokrati som en styrelseform” och ”de avvägningsproblem som hör samman med 51 denna styrelseform”. ”Jönsson har totalt missuppfattat saken när han sätter likhetstecken mellan definitionen av demokrati som styrelseform och den moderna omformuleringen av demokratibegreppet, som på basis av valforskningens resultat i viss mån förringade värdet av högt folkligt deltagande.” ”Detta är två olika saker”, hävdar Elvander.25 Vi kan tolka Jönssons beskrivning av vad han kallar ”den klassiska demokratidefinitionen” på åtminstone två sätt. Den första tolkningen innebär att demokratibegreppet anger ett mål, och att begrepp som refererar till det medel man kan använda för att nå detta mål, inte anses vara en del av demokratin. Tolkningen bygger på Jönssons påstående om vad Mill ansåg ”vara detsamma som demokrati” - nämligen ”allas deltagande i de politiska beslutsprocesserna”. Denna ståndpunkt för­ knippas med uppfattningen att deltagande är ett mål i sig, medan det representativa styrelseskicket endast är ett medel i förhållande till detta mål. Kombinerar vi dessa båda synpunkter bör det leda till att det angivna medlet ej anses utgöra en del av demokratin. Den andra tolkningen innebär att såväl det angivna målet, som det angivna medlet, är definierade som delar av demokratin. I ett av citaten ovan sägs ju ”folkets politiska deltagande som ett mål” och ”det repre­ sentativa styrelseskicket som ett medel” tillsammans utgöra den ”klass­ iska demokratidefinitionen”. Vi kan konstatera att Jönssons demokratibegrepp saknar sådan preci­ sion som vi just diskuterat. Det är oklart om ”det representativa styrelse­ skicket som medel” skulle kunna tänkas ingå i hans demokratidefinition eller ej. Vi tvingas därför räkna med båda dessa möjligheter, när vi nu skall söka bedöma vilka konsekvenser mål-medelbestämningen har för Jönssons demokratibegrepp. Vad är en mål-medelbestämning? Vilken slags information vill man förmedla genom att beskriva två företeelser som mål respektive medel i förhållande till varandra? Jag tror det vanligen handlar om två typer av omdömen - det ena ett verklighetsomdöme och det andra ett värdeom­ döme. Verklighetsomdömet anger att en företeelse på ett effektivt sätt kan användas för att skapa en annan företeelse. Det rör sig alltså om något slag av orsakssamband. Värdeomdömet anger en prioriteringsordning mel­ lan företeelserna. Om medlet inte visar sig vara effektivt nog är man villig att byta ut det, eftersom man prioriterar att uppnå målet framför att tillämpa visst medel. Man byter däremot inte gärna ut målet - i vart fall inte om mer effektiva medel finns att tillgå till acceptabel kostnad. Det är dock fel att tro att mål-medelbestämningar är absoluta, dvs. att vissa företeelser alltid utgör mål medan andra företeelser alltid utgör medel. Mål-medelbestämningar avser relationer mellan speciellt angivna 52 företeelser - inte företeelserna i sig själva. Det är till och med så att vi i vissa fall kan uppfatta mål-medelrelationer som ömsesidiga. En mål-medelbestämning, som inte involverar sådana verklighetsom- dömen vi nu diskuterat, verkar vara poänglös. Det är däremot lättare att tänka sig mål-medelbestämningar som inte involverar en prioriterings- ordning där målet är viktigare än medlet. De svenska tryckfrihetsre- glerna bidrar till sysselsättningen inom pappersindustrin, men vi skulle inte avskaffa dessa regler om så ej vore fallet - till exempel på grund av att tidningar ersattes av bildskärmar hemma hos abonnenterna. En förete­ else kan ingå i flera mål-medelrelationer, varav vissa anses vara viktigare än andra. Dessutom kan, som sagts tidigare, en företeelse ses som ett medel i en relation, men som mål i en annan - kanske viktigare - relation. De mål-medelbestämningar vi nu diskuterat avser relationer mellan företeelser i verkligheten. Vi försöker skapa vissa företeelser eller tillstånd genom att använda så effektiva medel som möjligt. Det Jönsson gör är dock något annat. Han förser begrepp och deras definitioner med mål- medelbestämningar. Hur skall sådana bestämningar uppfattas? Vi måste då skilja mellan 1) mål-medelbestämningar mellan kompo­ nenter i demokratibegreppet och 2) mål-medelbestämningar mellan de­ mokratibegreppet (eller komponent i detsamma) och andra begrepp. Den första relationen kallar vi intern och den andra extern. Vi tänker oss ett begrepp med två likvärdiga komponenter eller di­ mensioner (A och B). När vi tillför detta begrepp en intern mål-medelre- lation begränsar vi antalet företeelser som begreppet kan referera till. Begreppet kommer att referera till situationer där vi använder oss av medlet A för att åstadkomma målet B, men inte till situationer där B är medlet och A målet - och inte heller till situationer där A och B skapats oberoende av varandra. Vi skulle till exempel kunna definiera demokrati som ”förverkligande av folkvilja (majoritetsvilja) genom folkligt deltagande i politiskt besluts­ fattande”. Demokrati kan då endast sägas föreligga i den utsträckning som folkvilja förverkligas - och förverkligas genom folkligt deltagande. Om dessa två företeelser uppstår var för sig är tillståndet inte demokra­ tiskt. Så är fallet till exempel när folket deltar utan att påverka, men folkviljan likväl förverkligas på grund av att en styrande elit har gemen­ samma intressen med majoriteten. Likaså råder naturligtvis inte demo­ krati när mål-medelrelationen är omvänd. Vi kan dessutom tillägga att förekomst av endast en av företeelserna - till exempel deltagande - inte ger några som helst demokratipoäng. Båda företeelserna måste föreligga - och vara relaterade till varandra så som definitionen anger. Den första tolkningen av Jönssons demokratibegrepp innehåller en 53 intern mål-medelrelation. Målet är ”folkets politiska deltagande” och medlet ”det representativa styrelseskicket”. Jönsson anser att Elvanders demokratibegrepp anger den omvända mål-medelrelationen. Det är svårt att föreställa sig vad ett sådant begrepp skulle referera till, men det är ändå uppenbart att de två begreppen refererar till olika företeelser. Det som skiljer är riktningen i mål-medelrelationen. Det faktum att de båda mål-medelrelationerna kan involvera olika prioriteringsordningar har dock inte någon betydelse för vilka kompo­ nenter som ingår i respektive begrepp. Såväl mål som medel anges i båda fallen, vilket innebär att mål och medel måste föreligga om ett politiskt system skall kunna kallas demokratiskt. Vad gäller då om mål-medelbestämningen är extern? Demokrati defi­ nieras då antingen som 1) mål i förhållande till en annan företeelse, vilken då utgör medel, eller som 2) medel i förhållande till en annan företeelse, vilken då utgör målet. Så vitt jag kan se är sådana definitioner logiskt motsägelsefulla. Om demokrati definieras så att både mål och medel anges, innebär ju det att såväl den idé som refererar till målet som den idé som refererar till medlet ingår i demokratibegreppet. Det är då inte fråga om externa, utan interna, mål-medelrelationer. Om man vill att en mål-medelrelation skall vara extern så kan demokratin bara utgöra relationens ena part, medan demokrati begreppet inte alls har med saken att skaffa. Det rör sig om en vanlig mål-medelrelation mellan företeelser i verkligheten. Om vi där uppfattar demokrati som mål eller medel i förhållande till andra företeelser har ingen som helst betydelse för inne­ börden av demokratibegreppet. Den första tolkningen av Jönssons demokratibegrepp innebär att med­ let ”det representativa styrelseskicket” är ett externt medel i förhållande till ”folkets politiska deltagande” = demokrati, medan målet ”folkets politiska deltagande” = demokrati är ett externt mål i förhållande till ”det representativa styrelseskicket”. Det handlar således om en extern mål-medelrelation där demokratin utgör målet. Jönssons kritik mot Elvander skulle, utifrån denna tolkning, innebära att Elvanders demo­ kratibegrepp refererar till ”det representativa systemet” istället för ”fol­ kets politiska deltagande”. Med ledning av den slutsats vi just formulerat om externa mål-medelrelationer, kan vi beskriva denna skillnad som att begreppen har olika innehåll - men att skillnaden inte har något med mål-medelbestämningar i definitionerna att skaffa. Ibland hör man debattörer deklarera att de ser demokrati som ett medel. Andra säger sig uppfatta demokrati som ”ett mål i sig”. Sådana deklarationer bör enligt diskussionen ovan gälla företeelsen demokrati. De ger ingen meningsfull information om debattörens demokratibe- 54 grepp. Dessutom måste deklarationerna kompletteras med ytterligare minst en företeelse, om de skall kunna ange mål-medelrelationer. För inte är väl det så att de förra debattörerna ser demokrati som medel i förhål­ lande till alla företeelser som kan kombineras med demokrati i en mål- medelrelation? Och inte kan väl de senare debattörerna uppfatta demo­ krati som mål i alla dessa mål-medelrelationer? När man ändå anger att ”man ser demokrati som ett mål i sig”, torde det vara uttryck för en försäkran om att man är obetingat demokrat, och att därmed tillämpandet av demokratins principer värderas högre än att de egna politiska preferenserna (i övrigt) förverkligas. Eftersom en mål- medelbestämning inte behöver involvera någon prioriteringsordning, kan man dock mycket väl tänka sig att förena ”den obetingade demokra­ tens” inställning med mål-medelbestämningar där demokratin utgör medlet. Även om man ser demokrati som ett medel, eller en metod, kan man anse att tillämpandet av denna metod är värt mer än något annat. Hermansson ger uttryck för en sådan hållning. Hans parti tänker inte offra de demokratiska fri- och rättigheterna för att kunna införa social­ ism. Enligt egen uppfattning behöver han inte heller ställas i en sådan konfliktsituation. ”Kampen för demokrati spelar en självständig roll, samtidigt som den underlättar kampen för socialismen, varigenom de­ mokratin först kan till fullo förverkligas.”26 Demokratin är både ett mål i sig och ett verkningsfullt medel för att förverkliga det andra målet - socialismen, enligt Hermansson. 3.3 Begreppsstruktur Jag har nu klargjort skillnaden mellan ”interna” och ”externa” mål. Det är emellertid inte ovanligt att uttrycket ”demokratins mål” syftar på en tredje typ av mål - nämligen maximal demokrati. För att skilja detta fenomen från de interna och externa målen, benämner jag det fortsätt­ ningsvis ”definierat begreppsmål”. Detta mål anger således maximal förekomst av en eller flera kvaliteter, till exempel grad av rösträtt eller tryckfrihet. Den skala, eller de skalor, varmed graden av demokrati mätes kan vi kalla ”definierad begrepps- standard”. Egenskaperna hos denna ”standard” bestäms i demokratide­ finitionen. Anges där endast ett kriterium är den endimensionell. Anges flera oberoende kriterier rör det sig om en flerdimensionell standard. Om två kriterier anges, men dessa förbinds med varandra i en intern mål- medelrelation, blir dock den definierade begreppsstandarden endimen­ sionell. Så är till exempel fallet när demokrati definieras som förverkli­ gande av folkvilja (mål) genom folkligt deltagande (medel). Demokrati 55 föreligger då per definition bara när målet (folkviljans förverkligande) uppnås med hjälp av det angivna medlet (folkligt deltagande). Var för sig har mål respektive medel ingen demokratisk status. Standardens utseende bestäms således av antalet kriterier och relatio­ nerna mellan dessa - men också av de olika dimensionernas variations­ möjligheter. Vi kan här urskilja två viktiga definitionstyper, nämligen idealtypsdefinitionen och klassdefinitionen. Grovt sett kan vi säga att vi med idealtypsbegrepp kan beskriva verkligheten i ”mer-eller-mindreter- mer”, medan vi med klassbegrepp kan beskriva verkligheten i ”antingen- ellertermer”. I det första fallet kan vi till exempel beskriva styrelseskick som mer eller mindre demokratiska. I det andra fallet klassificerar vi istället styrelseskick i de två kategorierna ”demokratier” respektive ”icke-demokratier”. De begreppsegenskaper jag nu beskrivit anger, vad jag skulle vilja kalla ”begreppens struktur”. Det är lätt att se att dessa egenskaper har stor betydelse för hur vi med hjälp av våra begrepp kan beskriva verkligheten. Vi kan också se att olika begreppsstrukturer är olika väl lämpade för olika syften. Här skall som exempel bara nämnas hur väl ett demokratibegrepp definierat som klassbegrepp lämpar sig för den som ser världen i svart och vitt - i fritt och ofritt, medan idealtypsbegreppet är bättre lämpat för mer nyansrika beskrivningar. Därmed inte sagt att det i verkligheten existerar alla sådana tänkbara nyanser. Det är en empirisk fråga. 3.4 Sammanfattning De principer jag argumenterat för i detta kapitel kan sammanfattas i följande regler. (Reglerna har numrerats löpande genom samtliga tre teman.) 6) För att våra begrepp skall bli användbara, bland annat för kausal- analys, fordras att någon slags begreppsliga avgränsningar görs i den kausala kedjan. Det faktum att en företeelse eller ett tillstånd utgör en positiv betingelse för demokrati, är inte ett godtagbart argument för att demokratibegreppet skall definieras så att dess referens inklu­ derar den positiva betingelsen. (Om ett sådant argument skulle godtas är det svårt att se att demokratibegreppet över huvud taget skulle kunna avgränsas. Eftersom argumentet är uttryckt i kausala termer motiverar det istället att demokrati inte skall anses inkludera den positiva betingelsen.) 56 Uttrycket ”demokratins mål” kan avse tre olika slag av mål. A. Definierat begreppsmal: Definitionsmässigt bestämt maximi­ värde, det vill säga maximal demokrati. B. Internt mål: En företeelse som i en demokratidefinition angetts som del av demokratin och som mål i förhållande till ett i samma definition angivet medel - också detta en del av demo­ kratin. C. Externt mål: En företeelse eller ett tillstånd vi söker skapa, befrämja eller bevara med hjälp av demokrati. 7) Uttalanden, där demokrati anges som mål eller medel i förhål­ lande till en annan företeelse (externa mål-medelrelationer) ger ingen information om demokratibegreppets innebörd. Uppfatt­ ningar om mål-medelrelationer bör ej heller låtas påverka vilket begrepp vi vill knyta till termen ”demokrati”. (Om det vi kallar ”demokrati” inte är ett effektivt medel i förhållande till ett uppställt mål, motiverar det eventuellt ett byte av medel - inte ett byte av demokratibegrepp. Måluppfyllelse är då ett kriterium på demokra­ tins ändamålsenlighet - inte på demokratibegreppets eller demokra­ tidefinitionens ändamålsenlighet.) Elvanders krav om att vi bör se socioekonomiska förhållanden som förutsättningar för demokrati är ett rimligt krav. Faktum är att hans kritiker argumenterar som om de faktiskt ser de diskuterade faktorerna som just förutsättningar för demokrati. I flera andra fall uppstår missförstånd i debatten på grund av att man inte beaktar dylika gränslinjer. Som en konsekvens därav missförstås Elvanders diskussion om avvägningar mellan olika värden. När det gäller hänsynen till minoriteter bidrar Elvander själv till oklarheten genom att inte tydligt nog avgränsa sitt demokratibegrepp. Ett av de kritiska debattinläggen mot Elvander är mer oklart än de övriga genom att dess författare, Per Jönsson, dels inte beaktar begrepps­ liga gränslinjer, dels inte tycks se skillnaden mellan externa och interna mål. . 4 Värde och realism 4.1 Värde och realism För Elvander är det av största vikt att vi skiljer mellan de politiska beslutens form och deras innehåll. Demokratibegreppet skall endast avse beslutens form. Låter vi även definitionen ange normer för beslutsinne­ hållet hamnar vi i begreppsförvirring. ”Demokrati blir då” - tror Elvan­ der - ”ett tomt honnörsord, en beteckning på allt som man tycker är bra i politiken”.1 ”Ett demokratiskt politiskt system måste”, säger han vi­ dare, ”kunna innesluta alla åsiktsriktningar som accepterar den demo­ kratiska styrelseformen”. ”Partierna kan vara oeniga om det mesta, men inte om bevarandet av själva demokratin. De kan ha olika meningar om vilken politik och vilket samhällstillstånd som bäst gagnar syftet att befästa och för­ djupa demokratin. Men dessa anspråk får inte drivas så långt att den ena åsiktsriktningen efter den andra försöker monopolisera demo­ kratin genom att identifiera den med sin egen politik. Ty då brister värdegemenskapen, och demokratin går under förr eller senare.”2 Detta är för Elvander inte bara en fråga om semantisk klarhet. Det handlar om att göra en distinktion mellan ”normativ definition” och ”empirisk verklighet”. ”Genom att stipulera den formella definitionen gör man ett norma­ tivt ställningstagande: vårt demokratibegrepp bör vara så beskaffat, att det kan accepteras av alla de politiska åsiktsriktningar som godtar de i definitionen ingående spelreglerna. Därav följer, att definitionen måste vara formell och icke-innehållslig; den får inte innefatta en viss partiideologi.”3 Elvander anser vidare att ”det socialistiska demokratibegreppet är oklart på en fundamental punkt”. ”Det klargör nämligen inte vilket som är viktigast vid en eventuell kollision - den demokratiska beslutsformen eller det socialistiska innehållet. Det uttrycker bara en förhoppning om att de båda komponenterna skall kunna förenas.”4 Slutligen ställer Elvander följande frågor till ”vänsterns företrädare”: ”Ar det inte en logisk konsekvens av ert demokratibegrepp att partier 59 som försvarar det kapitalistiska samhället anses som odemokratiska? Måste inte åtminstone moderata samlingspartiet ställas utanför den de­ mokratiska gemenskapen och helst - i konsekvensens namn - förbjudas ? Om ni svarar nej, är ni då beredda att ompröva det socialistiska demokra­ tibegreppet och acceptera den formella definitionen fullt ut?”5 Det är uppenbart att Elvander anser att valet av demokratidefinition har en normativ innebörd. Väljer man den ”formella” definitionen, innebär det att man anser bevarandet av de demokratiska beslutsfor­ merna vara viktigare än förverkligandet av de egna politiska preferen­ serna i övrigt. En absolut trohet gentemot de demokratiska beslutsfor­ merna kan Elvander tydligen inte garantera, ens från anhängarna av det formella demokratibegreppet, emedan han räknar med att det finns grundläggande intressen som väger tyngre än lojaliteten mot demokra­ tin. Då han diskuterar detta problem i samband med reformer som innebär förstatliganden, förmodar jag att han här syftar på reaktioner från medborgare med icke-socialistiska sympatier, det vill säga den grupp inom vilken det formella demokratibegreppet torde ha flest an­ hängare.6 Märkligt nog varnar han dock främst för vänsterns villkorliga inställning till demokratin. ”Det finns en risk att en stark betoning av det socialistiska demokra­ tibegreppet i socialdemokratisk programdebatt skapar oklarhet om partiets hållning till demokratin på längre sikt. Risken ligger i att man väcker förväntningar om en framtida dramatisk omvälvning, utan vilket det socialistiska samhället inte tros kunna förverkligas. En plötslig, radikal samhällsomdaning kan naturligtvis genomföras på demokratisk väg, om partiet får majoritet i väljarkåren för en sådan politik. Men det lär inte kunna bestridas, att den demokrati­ ska värdegemenskapen skulle utsättas för svåra påfrestningar. Fres­ telsen att temporärt inskränka de politiska friheterna för att över­ vinna det kapitalistiska motståndet och säkra det socialistiska systemets genomförande kan i ett sådant läge bli stark.”7 Gentemot dessa åsikter polemiserar bland andra Söderlund, Hermans- son och Tännsjö. Söderlund erkänner att det inte föreligger ”något nödvändigt, begreppsmässigt samband” mellan ekonomisk jämlikhet och politisk demokrati. Han fortsätter dock: ”Men vad vinner den politiska analysen på det? Ingenting. Gösta Bohman och jag kan båda bekänna oss till den demokratiska metod som Elvander beskriver och som används i det här landet. Men när 60 vi ska värdera vårt politiska system blir vi oense. Och dess värre kan inte Elvander med sina vetenskapliga instrument få oss överens. Han kan inte tala om för oss t. ex. var i samhället makten ligger eller hur våra åsikter skapas. Slutsats: debatten blir meningslös och utan innehåll om vi ska försöka skapa några neutrala, över intressemotsättningarna upp­ höjda, beslutsmetoder som alla goda demokrater kan sluta upp kring.”8 Hermansson anser att Elvander inte lever upp till sitt eget ideal. I sin diskussion om olika slag av ”avvägningar” sägs denne utvidga sin ur­ sprungliga definition så att den till slut blir liktydig med en politik som i vart fall inte vpk kan ställa sig bakom.9 Elvanders demokratibegrepp är således innehållsligt enligt Hermansson. Han säger vidare att vpk vill värna åsikts- och organisationsfrihet i såväl det kapitalistiska som det socialistiska samhället. Det faktum att partier, som försvarar den kapita­ listiska samhällsordningen, förhindrar ”att demokratin förverkligas på alla områden av samhällslivet”, motiverar inte att de skulle förbjudas. ”Reaktionära åsikter skall bekämpas i fri och öppen diskussion, inte med censur och ingripanden av allmänna åklagaren.”10 Elvanders fråga rörande valet mellan demokrati och socialism bevaras på ett liknande sätt: ”När man /.../ framhåller att kampen för socialismen underlättas av demokratiska fri- och rättigheter innebär det självfallet inte att demokratin skulle göras till en taktisk fråga, som från något håll påståtts. Om organisationsfrihet och allmän rösträtt i dag icke exi­ sterade i Sverige, skulle arbetarklassen ställa deras erövring som första punkt på sin dagordning, som den redan en gång har gjort.”11 Det är dock tveksamt om Hermansson svarar på frågan så som den ställs av Elvander. Hermansson accepterar inte den hypotetiska förutsättning som Elvander förser frågan med; att det skulle finnas en konflikt mellan bevarandet av demokrati och införandet av socialism. Han säger istället: ”Kampen för demokrati spelar en självständig roll, samtidigt som den underlättar kampen för socialismen, varigenom demokratin först kan till fullo förverkligas.”12 Tännsjö anser det vara ”en självklarhet att det inte är särskilt viktigt att enighet uppnås om vad ett visst ord betyder”. ”Var och en kan ju välja att använda ett ord på det sätt han finner lämpligt. Och inte är väl sådana val sådana att konsekvenserna blir dåliga om inte alla gör dem lika. Det 61 väsentliga måste rimligen vara att vi vet vad en person vi talar med menar med ett visst uttryck.”13 Elvander vill dock ”normera språkbruket för andra”. Varför, frågar sig Tännsjö. Svaret är att Elvander tror att valet av demokratidefinition har ”bestämda politiska implikationer”. ”Det skulle vara en ’logisk konse­ kvens’ av ett visst val av demokratibegrepp att vissa partier skulle ställas ’utanför den demokratiska gemenskapen’ och ’i konsekvensens namn’ helst förbjudas.” ”Men någon sådan logik finns inte”, säger Tännsjö. Elvanders ståndpunkt är ”normativ, politisk, inte logiskt grundad”. Det är, enligt Tännsjö, dessutom en orimlig politisk ståndpunkt. ”Vad Elvan­ der hävdar är ju i klarspråk att alla de som inte delar majoritetens uppfattning om vad ordet ’demokrati’ betyder kan fråntas demokratiska rättigheter.” Tännsjö avslutar: ”Trots att jag är oenig med Elvander om ordets innebörd gör jag inte anspråk på rätten att bura in honom. Och jag bestrider hans rätt att söka bura in mig på grund av vår oenighet.”14 Tännsjö bestrider således att några bestämda politiska ståndpunkter är implicita i våra definitioner eller i våra begrepp. Det är därför inte heller viktigt att enas om innebörden av ordet demokrati. Hur förhåller det sig med dessa meningsskiljaktigheter ? Vari består de, och vem har rätt? Tännsjö har utan tvekan rätt i att Elvander ser valet av demokratidefinition som en handling med bestämda politiska implika­ tioner. Jag anser också att Tännsjö har rätt i att ett sådant val inte behöver medföra något politiskt ställningstagande. Att plädera för en definition är en sak - att plädera för att begreppets referens skall förverkligas är en annan. Ändå tycks ju Elvander ha rätt i åtminstone ett fall - nämligen rörande sina egna bevekelsegrunder för att välja en viss demokratidefini­ tion — och att förkasta andra. Han väljer en definition som endast anger beslutsformer (som alla eller de flesta kan acceptera) — just för att han anser dess referens vara mer värdefull än andra ting man kan fatta politiska beslut om. För Elvander innebär således ett sadant val att man, framför förverkligandet av varje annan politisk preferens, prioriterar att beslutsformerna iakttas. Av detta skäl är han också misstänksam mot det ”socialistiska demokratibegreppet”. Om detta inkluderar både demo­ kratiska beslutsformer och socialism — hur skall man då veta vilket som anses vara viktigast? Det är tydligt att om Tännsjö, Hermansson med flera vill förstå Elvander så måste de ta i beaktande att Elvander tillämpar en semantik som innebär att valet av definition har två budskap. Det talar om vad han 62 menar med ordet ”demokrati”, och det talar om vad han anser i en politisk fråga. Det är emellertid också så att Elvander får lov att låta bli att tolka in politiska budskap i andras val av definitioner, om där inte finns några sådana budskap att finna. Elvander oroar sig för att han inte vet om anhängare av ”det socialis­ tiska demokratibegreppet” prioriterar demokrati eller socialism vid en eventuell ”kollision”. Det skäl han anger för sin osäkerhet är just valet av demokratidefinition. Han förutsätter att anhängarna av det socialistiska demokratibegreppet definierar demokrati på samma sätt som han själv gjort - nämligen genom att ange de viktigaste politiska preferenserna. Demokrati och socialism framstår då som jämbördiga härvidlag. Gör Elvander en korrekt tolkning kan man, som Elvander, naturligtvis bli osäker om prioriteringsordningen. Det faktum att socialisterna själva inte räknar med någon sådan ”kollision”, som Elvander anger som hypotetisk förutsättning för sin fråga, torde knappast lugna honom. Om man inte förväntar sig att val av definitioner är uttryck för politiska ställningstaganden, ger emellertid inte det socialistiska demokratibe­ greppet anledning till vare sig frågor eller oro rörande den politiska handlingslinjen. De politiska programmen och det politiska agerandet får istället lugna eller oroa oss vad gäller lojaliteten gentemot demokra­ tin. Jag anser att man inte bör göra som Elvander gör när han väljer definition. Om emellertid en författare till en text gör på detta sätt, får jag lov att acceptera det om jag vill förstå vad författaren menar. Jag kan inte som Tännsjö säga: ”Någon sådan logik finns inte.” Tännsjö finner ju själv att Elvander tillämpar en sådan logik. Däremot bör naturligtvis inte Elvander ta för givet att andra tillämpar samma logik. Nu tror jag ändå, trots allt, att Elvander har större chans än Tännsjö att tolka andras val av demokratidefinition på rätt sätt. Elvander är nämligen ingalunda ensam om att ge sådana val en politisk, normativ innebörd. Förfarandet är mycket vanligt. Jag tror alltså att det snarare är Tännsjö och jag som hör till undantagen. Det hindrar naturligtvis inte att vi båda fortsätter att argumentera för vår ståndpunkt. Vid närmare eftertanke finner jag dock att jag kanske inte heller kan räkna Tännsjö till de med mig likasinnade. När han kritiserar Elvanders demokratibegrepp för att vara cerimoniellt orienterat, gör han ju det från utgångspunkten att demokrati bör definieras så att ”en högre grad av demokrati är att föredra framför en lägre grad av demokrati”. Han förklarar ytterligare: ”Bedömningen av hur demokratiskt ett visst sam­ hälle är ska vara en del av en bedömning av om det är ett gott samhälle.” Om man definierar ett begrepp på sådana grunder måste det väl vara en 63 ”politisk implikation” att referensen till detta begrepp bör förverkligas? Den specifika ”politiska implikation” som Tännsjö angriper är dock värd att granskas närmare. Det följer nämligen inte av, vare sig en ”formell” eller ”innehållslig” definition av demokrati, att de partier som ej vill förverkliga dessa begrepps referenser bör förbjudas. Det följer, som påpekats, inte nödvändigtvis någon som helst politisk handlingslinje av valet av demokratidefinition. Huruvida så skall vara fallet bestäms av den som definierar. Om emellertid en handlingslinje skall anses följa, är det inte nödvändigtvis ett partiförbud. Många vill istället, liksom Hermans­ son, bekämpa antidemokratiska åsikter i ”fri och öppen diskussion”. Vi kan därför kritisera Elvander för att han dragit en ogrundad slutsats. Den är dock inte ogrundad på grund av att det inte förekommer definitioner av demokrati som för sina upphovsmän och anhängare har politiska implikationer. Sådana definitioner förekommer förvisso. Den är istället ogrundad på grund av att Elvander inte kan ta för givet 1) att det följer politiska handlingslinjer av andras demokratibegrepp, och 2) att man väljer just den politiska strategi som Elvander anger för att bekämpa antidemokratiska åsikter. Denna strategi är dessutom knappast demo­ kratisk till sin karaktär, vilket gör det än mer tveksamt om den kan antas följa av någon demokratidefinition. Att man ställs ”utanför den demo­ kratiska gemenskapen” kan innebära att man inte räknas till demokrati­ anhängarnas skara, utan att man för den skull fråntas de demokratiska fri- och rättigheterna. Man kan i detta sammanhang också påpeka att Elvander knappast vill ”spärra in” människor för att de definierar ett begrepp på annat sätt än vad han själv gör. Det är istället det faktum att dessa människor förväntas motsätta sig förverkligandet av det tillstånd, som en viss demokratidefi­ nition anger, som skulle kunna tänkas motivera en repressiv åtgärd. Att Tännsjö här feltolkar Elvander torde kunna tillskrivas det faktum att han inte beaktar att valet av demokratidefinition för Elvander inte bara är en semantisk fråga utan även ett politiskt ställningstagande. Elvander för­ väntar sig att samma förhållande gäller för de debattörer han kritiserar. Därför förväntar han sig också en åtgärd i stil med ett partiförbud. Det bör dock påpekas att han själv inte förespråkar någon sådan åtgärd gentemot dem som definierar demokrati annorlunda än vad han själv gör. Jag lämnar nu DN-debatten för att mer principiellt utveckla och motivera min ståndpunkt vad gäller förhållandet mellan politiska ställ­ ningstaganden och ställningstaganden rörande begrepp och definitioner. Politiska ställningstaganden bygger bland annat pa värderingar (”värde”) och uppfattningar om hur verkligheten ser ut och vad som är möjligt att förverkliga (”realism”). Det är relationen mellan sådana 64 ståndpunkter och ställningstaganden rörande begrepp jag avser disku­ tera. Mina slutsatser kommer därför inte enbart att gälla för politiska ställningstaganden utan även för andra ställningstaganden som involve­ rar värde- och realismbedömningar. Vi kan först notera att det, vad gäller semantiken, är två operationer som är av intresse. När vi skapar och använder ett begrepp urskiljer vi en mer eller mindre komplicerad idé som refererar till ett fenomen i verklig­ heten - eller, för den delen, ett tänkt fenomen. Detta är den ena av de två operationerna. Den andra utför vi när vi i våra samtal använder språk­ symboler för att beteckna dessa fenomen. När jag fortsättningsvis talar om de ovan angivna idéerna kallar jag dem ”begrepp”. De fenomen som begreppen refererar till kallas ”referenser” och språksymbolerna kallar jag ”symboler”, ”ord” eller ”termer”. Dessa tre logiska kategorier ingår i en klassisk och väl etablerad betydelselära inom semantiken. Vi finner den till exempel väl utvecklad och pregnant formulerad i det klassiska verket The Meaning of Meaning av C. K. Ogden och I. A. Richards.151 min fortsatta argumentation, och i de rekommendationer jag ger i form av språkbruksregler, utgår jag från samma tredelning. Jag söker visa vilka språkbruksregler som ter sig rimliga och ändamålsenliga om man dels nogsamt iakttar distinktionerna mellan begrepp, referens och term, dels söker befrämja ett klargörande språkbruk och ett rationellt samtal. Jag börjar med att diskutera relationen mellan begrepp och referens. Den tes jag här ämnar driva är att begrepp och deras referenser inte skall bedömas efter samma kriterier. Att det är fråga om två skilda ting som bedöms visar distinktionen begrepp - referens. Vidare följer det inga­ lunda, av att vi bedömer en referens på ett visst sätt, att vi bedömer, eller bör bedöma, begreppet på samma sätt. Jag vill därutöver alltså visa att det är olämpligt att använda gemensamma bedömningsgrunder - som man gör när man förkastar begrepp för att de refererar till något som man på politiska grunder är negativ gentemot. Låt oss inledningsvis bortse från att människor har olika uppfattningar i såväl värdefrågor som frågor om hur verkligheten ser ut och vad som är realistiskt att vänta sig av framtiden. Denna variation kommer senare att introduceras som en komplicerande faktor. Vi kan börja med att konstatera att vi har behov av begrepp som refererar till fenomen vi är intresserade av att tänka på eller tala om. Om ett begrepp skall vara användbart för reflektion och kommunikation måste det naturligtvis referera till det fenomen som det avses referera till. När en definition, och det begrepp som där anges, ger en felaktig bild av det aktuella fenomenet, kan man säga att begreppet har en annan referens 65 än den avsedda. När sådan dissonans upptäcks, exempelvis genom forsk­ ning, bör begreppet och dess definition revideras så att faktisk och avsedd referens sammanfaller. Den definition som tillskrev atomer egenskapen att vara odelbara, reviderades när man fick kunskap om att de faktiskt är delbara. Vår bild av den avsedda referensen förändrades, och vi revide­ rade därför begreppet i enlighet med vår nya bild. Många av våra begrepp har dock andra funktioner än att beskriva en samtida eller historisk verklighet. Inom ramen för prognosverksamhet kan vi behöva ange tillstånd som inte föreligger nu och som aldrig tidigare förelegat. Tillstånd som endast med låg sannolikhet kan väntas upp­ komma är ofta lika intressanta som mer troliga framtida samhällstill­ stånd. Värderingen av tillståndet spelar minst lika stor roll för vårt intresse som sannolikheten för att det skall realiseras. Vidare kan det vara intressant, bland annat inom politisk verksamhet, att diskutera tillstånd som kanske inte föreligger, eller har förelegat, men som man anser bör eftersträvas - eller undvikas. Det bör noteras att intresse för sådana tillstånd kan föreligga även när sannolikheten för att de skall (kunna) realiseras är mycket liten, eller kanske till och med obefint­ lig. I denna klass av fenomen återfinner vi de politiska utopierna. Demo­ krati har ibland uppfattats som en sådan utopi. Intresset för att diskutera dessa tillstånd skapas av värderingen av tillståndet. Intresset kan visserli­ gen förväntas öka om sannolikheten för en realisering ökar, men även när denna sannolikhet minskar, och kanske blir obefintlig, kan intresset för att tänka på och tala om tillståndet bestå. Finns ett sådant intresse finns också ett berättigande för ett begrepp som refererar till detta tillstånd. Vi kan således skilja mellan begrepp som avses referera till fyra olika slag av fenomen. 1. Fenomen som tidigare existerat. 2. Fenomen som nu existerar. 3. Fenomen som eventuellt kan komma att existera i framtiden. 4. Fenomen som vare sig existerar, har existerat, eller någonsin kommer att (kunna) existera. Man kan naturligtvis också tänka sig olika kombinationer av fallen 1-3. I fallen 1 och 2 kan vi, som anfördes tidigare, kontrollera överensstäm­ melsen mellan begrepp och avsedd referens med hjälp av empiriska studier. Det är emellertid inte möjligt i fallen 3 och 4. Dessa begrepp saknar ju referens i sinnevärlden. Det hindrar dock inte att vi upprätthål­ ler distinktionen mellan begrepp och referens. Även om en referens inte existerar i fysisk mening, så finns ändå en tänkt referens. Det är ändå uppenbart att här tillkommer en analytisk svårighet vad gäller att skilja 66 mellan begrepp och referens. Det kan förklara att just begrepp som refererar till utopier ofta kommit att behandlas som vore de sina egna referenser. Svårigheten motiverar dock inte att vi kan undlåta att tillämpa distinktionen. Vi har ofta användning för begrepp som saknar referens i den existe­ rande verkligheten - till exempel när vi diskuterar framtiden. Dessa begrepp skall naturligtvis inte förkastas enbart för att de saknar sådan referens. Däremot kan man tänka sig att intresset upphör för en referens som förväntas kunna realiseras (fall 3), om man övertygande kan visa att så aldrig kommer att kunna ske. Om intresset för referensen upphör, finns inte längre behov av det aktuella begreppet. En sådan reaktion är emellertid inte självklar. Det kan som sagt finnas andra bevekelsegrunder än uppfattningar om realism som skapar intresse för ett begrepps refe­ rens. Värderingar kan vara en sådan bevekelsegrund. I fall 4 ovan, ställs inte ens i ursprungsläget några krav om realism, vare sig vad gäller förfluten tid, nutid eller framtid. Här bör således referenserna, och därmed behovet av motsvarande begrepp, vara helt immuna mot argu­ ment om bristande realism. Jag har hänvisat till att värderingar kan skapa intresse för olika slag av tillstånd eller företeelser. Det innebär emellertid inte att vi skall godta begrepp vars referenser vi gillar, respektive avvisa begrepp vars referenser vi ogillar. Intresse skapas av såväl positiva som negativa värderingar. Finns intresse för en företeelse, finns också behov av ett begrepp som refererar till företeelsen. Vi kan givetvis inte klara oss enbart med sådana begrepp vars referenser vi gillar. Till dessa argument, mot att ohämmat låta värderingar och uppfatt­ ningar om realism påverka vårt språk, kan fogas ytterligare ett som är nog så betydelsefullt. Språk måste kunna användas för kommunikation mellan människor med olika värderingar och olika verklighetsuppfatt­ ning. För att förenkla diskussionen har vi hittills bortsett från dessa variationer. Detta är naturligtvis en helt orealistisk premiss, och vi måste därför beakta att dessa variationer föreligger. Vi kan då konstatera att på varje punkt där värderingar och uppfattningar om realism åberopats ovan, tillkommer svårigheten att ena sig i dessa omdömen. Vill vi ha ett gemensamt språk, med vilket vi kan kommunicera med varandra, förefal­ ler det i ljuset av denna iakttagelse än mer välbetänkt att anbefalla varsamhet vad gäller relationen mellan vårt språk och våra värderingar och uppfattningar om realism. Hur skall man till exempel kunna enas om att en viss tänkt referens aldrig kommer att kunna realiseras - för att inte tala om värdebedömningen av olika referenser? Den politiska debatten är full av tänkta referenser vars realism och värde är i hög grad omstridda. 67 Nyttan och värdet av ett begrepp och dess definition kan således ifrågasättas på två slag av grunder. För det första kan begreppet ge en felaktig bild av den avsedda referensen - en existerande referens eller en tänkt referens. Då bör begreppet revideras. För det andra kan intresset för en referens, och därmed behovet av motsvarande begrepp, av ett eller annat skäl upphöra. De två grunderna är av helt skilda slag. I det första fallet bör en definition, och det begrepp som därvid anges, avvisas på grund av att definitionen är felaktig. Den bör bytas ut mot en korrekt definition och det begrepp som därvid anges. I det andra fallet kan inga sådana anspråk resas. Definitionen är korrekt, men behovet av begreppet föreligger inte längre. Relationen mellan begrepp och (avsedd) referens kan sägas vara en ”korrespondensrelation”. Med det avser jag att det skall finnas en slags överensstämmelse mellan de båda - en överensstämmelse som skulle kunna liknas vid relationen mellan bild och motiv. När korrespondensen är dålig bör vi förkasta begreppet/bilden. När korrespondensen är god bör vi acceptera begreppet/bilden. Denna korrespondens är den enda rimliga bedömningsgrunden när vi skall värdera ett begrepp. Det finns ingen anledning att förkasta eller godta begrepp för att vi tycker illa eller bra om deras referenser. Att begrepp kan bli obsoleta, på grund av vårt ointresse för deras referenser, är en annan historia. Vi går så över till att diskutera relationen mellan, å ena sidan termer, och å andra sidan begrepp och referenser. Dessa relationer kan sägas vara ”konventionsrelationer”. Genom konventioner, som ofta finns registre­ rade i ordböcker och uppslagsverk, har vi knutit samman termer med begrepp och referenser. Det faktum att det rör sig om konventioner ger två betingelser för vårt språk som i förstone kan tyckas upphäva var­ andra. Å ena sidan spelar det i princip ingen roll vilka symboler och begrepp/referenser vi knyter samman. Det rör sig ju ”bara” om konven­ tioner. Här finns inga krav om, eller förutsättningar för, korrespondens. Å andra sidan kan vi inte använda symbolerna hur som helst om vi skall kunna förstå varandra. Det finns emellertid ingen motsättning mellan dessa båda betingelser. Innan konventioner är etablerade kan vi i princip välja att knyta begrepp till vilka (lediga) termer som helst, eller termer till vilka (lediga) begrepp som helst. Men när konventioner väl är etablerade, bör man hålla sig till dem om man vill göra sig förstådd. De båda betingelserna är således giltiga under olika skeden. När forskare, politi­ ker, byråkrater och andra självsvåldiga språkanvändare lättsinnigt ger ord nya betydelser, tror jag man ofta blandar samman dessa båda skeden. Eftersom ingen konvention är mer rätt än någon annan (skede 1) anser man sig kunna byta ut ords etablerade betydelser (skede 2) och ger 68 därvid egna betydelseförslag. Vi kan sammanfatta. När man föreslår en ny ”demokratidefinition”, på grund av att den gamla är orealistisk eller normativt tvivelaktig, gör man sig alltså skyldig till flera logiska fel och olämpliga semantiska ”operationer”. För det första är det ju inte våra begrepp och deras definitioner som är orealistiska eller normativt tvivelaktiga. Det är istäl­ let deras referenser - existerande eller tänkta - som har dessa egenskaper, och som vi i så fall bör avvisa. Begreppen och deras definitioner kanske vi fortfarande har användning för - åtminstone några av oss. Om inte annars så när vi vill avvisa deras referenser! Resonemanget är i princip giltigt även för andra slag av brister - till exempel logiska konflikter som den mellan form- och innehållsregler. Att vi avvisar referenser som utmärks av sådana regelkonflikter behöver inte innebära att vi skall avvisa motsvarande begrepp. För det andra innebär det faktum att man föreslår en ny ”demokratide­ finition” att man vill knyta samman ordet ”demokrati” med ett nytt begrepp. Visserligen är det nya ofta mer eller mindre besläktat med det gamla begreppet, men strikt logiskt rör det sig om ett annat begrepp och en annan referens. Om man nu är kritisk till det vi brukar kalla ”demo­ krati”, varför kan man då inte uttrycka detta omdöme med hjälp av ordet ”demokrati” och dess etablerade betydelse? Varför kan man inte be­ teckna det nya begreppet och dess referens med en ny term? Det kan ju fortfarande finnas behov av det gamla begreppet i vårt gemensamma språk, och det är ju i så fall lämpligt att det får behålla sitt namn. Finns inte något sådant behov kan man överväga att ta den ”lediga” termen i anspråk, men man bör då noga överväga hur stor risken är för missför­ stånd, och om denna risk är värd att ta. Vill man lösa upp en etablerad språkkonvention är således inte argu­ ment om den aktuella referensens egenskaper relevanta. Det fordras istället argument rörande intresset för referensen bland ”medlemmarna” i språkgemenskapen - och framför allt - argument rörande själva språk­ konventionen och dess ändamålsenlighet. Det syfte en språkkonvention skall vara ändamålsenlig för är, enligt min normativa utgångspunkt, befrämjandet av ”ett rationellt samtal” och förståelse av vår omvärld och varandras budskap. Det torde nu ha framgått varför det är olämpligt att låta våra värde­ ringar och uppfattningar om vad som är realistiskt bestämma vad vi skall mena med ordet ”demokrati”. Det omvända förhållandet är, om möjligt, än mer olämpligt. Vi bör givetvis inte låta vårt intresse för olika slag av samhällsförhållanden styras av vilken betydelse ordet ”demokrati” har eller bör ges. Det gäller såväl vid politisk som vetenskaplig verksamhet. 69 Frågan om vilka samhällsförhållanden vi bör realisera - eller studera, respektive frågan om vad termen ”demokrati” betyder eller bör betyda, kan inte besvaras med ett och samma svar utan att åtminstone en av de båda frågorna riskerar att bli otillfredsställande besvarad.16 4.2 Sammanfattning De principer jag argumenterat för i detta kapitel kan sammanfattas i följande regler. (Reglerna har numrerats löpande genom samtliga tre teman.) 8) Relationen mellan begrepp och referens är en korrespondensre­ lation. I förhållande till referensen bör ett begrepp bedömas enbart efter hur väl det refererar till, eller korresponderar med, avsedd referens. Bedömningar av referensens värde och realism är irrele­ vanta för bedömningen av begreppet. Begrepp och referenser bör bedömas var för sig och efter skilda kriterier. 9) Relationen mellan symbol (term) och begrepp, och relationen mellan symbol och referens, är konventionsrelationer. I förhållande till en symbol bör begrepp och referens enbart bedömas efter hur väl de överensstämmer med symbolens betydelse enligt en, i den aktu­ ella kommunikationssituationen, gångbar språkkonvention. Det följer av 8) och 9) att man ej bör se ett ställningstagande angående vad ordet ”demokrati” betyder, eller bör betyda, som ett ställningstagande angående värdet av, eller realismen hos, det föreslagna begreppets refe­ rens. Utöver att de olika ställningstagandena inte logiskt hänger samman, kan det också anföras att förfarandet är olämpligt ur samtalsfunktionell synvinkel. Om man försöker besvara frågor om ords betydelse och frågor om realism och värde med ett och samma svar riskerar åtminstone ena typen av frågor att bli otillfredsställande besvarade. I anslutning till diskussionen om idealtypsbegrepp i 3.3 kan vi, utifrån de principer jag förordat i detta kapitel, formulera ytterligare en princip. 10) När ett begrepp refererar till ett fenomen som kan tänkas förekomma i högre eller mindre grad, bör begreppet inte vara så konstruerat att maximal förekomst (definierat begreppsmål) likställs med den grad av förekomst som anses önskvärd, eller som man tror det är realistiskt att förvänta sig. Torbjörn Tännsjö är den ende av deltagarna i DN-debatten som uttryck- 70 ligen ansluter sig till den huvudtanke som genomsyrar mina principer ovan - ställningstaganden för begrepp och definitioner bör ej ses som politiska ställningstaganden. Omedelbart därefter formulerar han dock en annan princip som går stick i stäv med den första. Demokratibegrep­ pet skall, enligt Tännsjö, nu definieras så att det refererar till något värdefullt. Mer demokrati skall vara att föredra framför mindre demo­ krati. Således är det ingen av deltagarna i DN-debatten som där förordar, och konsekvent tillämpar, skilda kriterier vid bedömning av olika demo­ kratibegrepp respektive deras referenser. 5 En regelsamling Den första delen av min undersökning är nu till ända. Jag har, med utgångspunkt från problem och oklarheter i en välkänd demokratidebatt i Dagens Nyheter, argumenterat för att följande principer/regler bör iakttas i diskussioner om olika demokratibegrepp. Form och innehåll: 1 ) Som formregler bör räknas alla regler som inkluderats i ett demo­ kratibegrepp för att ange med vilka medel, och under vilka betingel­ ser, beslutsdeltagarna skall kunna hävda sina intressen och värde­ ringar i en demokratisk beslutsprocess, samt regler för hur beslutsdeltagarna skall transformera sina skilda ståndpunkter till ett gemensamt beslut. 2) Som innehållsliga regler bör räknas de som anger när demokra­ tiskt beslutsfattande skall tillämpas (spelplansregler), samt de som direkt anger innehållet i de beslutsalternativ som skall väljas eller vilka intressen besluten skall tillfredsställa (resultatregler). 3) Regler som anger vem som generellt får delta i demokratiskt beslutsfattande, samt regler som anger vem som får delta i besluts­ fattande i viss fråga (eller omvänt, vilka frågor viss individ får vara med och fatta beslut om), anger vare sig normer för beslutsfattandets form eller beslutens innehåll. De anger istället normer vad gäller generell respektive specifik kompetens. 4) Ovillkorliga regler för beslutsfattandets form är oförenliga med ovillkorliga regler för beslutens innehåll. Sådana kombinationer av rättsregler bör därför avvisas. Därav följer inte att demokratibegrepp som innehåller dessa kombinationer nödvändigtvis bör avvisas. 5) Att i en demokratidefinition låta en av demokratins spelregler ange när de övriga skall tillämpas (spelplansregel) är både onödigt och olämpligt. Precision : 6) För att våra begrepp skall bli användbara, bland annat för kausa- lanalys, fordras att någon slags begreppsliga avgränsningar görs i 73 den kausala kedjan. Det faktum att en företeelse eller ett tillstånd utgör en positiv betingelse för demokrati, är inte ett godtagbart argument för att demokratibegreppet skall definieras så att dess referens inkluderar den positiva betingelsen. 7) Uttalanden där demokrati anges som mål eller medel i förhål­ lande till en annan företeelse (externa mål-medelrelationer) ger ingen information om demokratibegreppets innebörd. Uppfatt­ ningar om mål-medelrelationer bör ej heller låtas påverka vilket begrepp vi vill knyta till termen ”demokrati”. Värde och realism: 8) Relationen mellan begrepp och referens är en korrespondensre­ lation. I förhållande till referensen bör ett begrepp bedömas enbart efter hur väl det refererar till, eller korresponderar med, avsedd referens. Bedömningar av referensens värde och realism är irrele­ vanta för bedömningen av begreppet. Begrepp och referenser bör bedömas var för sig och efter skilda kriterier. 9) Relationen mellan symbol (term) och begrepp, och relationen mellan symbol och referens, är konventionsrelationer. I förhållande till en symbol bör begrepp och referens enbart bedömas efter hur väl de överensstämmer med symbolens betydelse enligt en, i den aktu­ ella kommunikationssituationen, gångbar språkkonvention. 10) När ett begrepp refererar till ett fenomen som kan tänkas förekomma i högre eller mindre grad, bör begreppet inte vara så konstruerat att maximal förekomst (definierat begreppsmål) likställs med den grad av förekomst som anses önskvärd, eller som man tror det är realistiskt att förvänta sig. Parallellt med min argumentation har jag kunnat redovisa hur olika inlägg i DN-debatten förhåller sig till mina regler. I undersökningens andra del skall jag nu granska texter av sju andra författare på samma sätt - med den betydelsefulla skillnaden att jag fortsättningsvis inte argu­ menterar för de grundprinciper som återgivits ovan. Den läsare som under sin fortsatta läsning har behov av att i något avseende rekapitulera min argumentation hänvisas till kapitlen 2-4. Den som enbart behöver ta del av regelformuleringarna kan med fördel använda sig av regelsam­ lingen ovan. 74 ANALYSEN 6 Fyra inflytelserika demokrati­ teoretiker 6.1 Precision och begreppsstruktur Demokratin, dess förutsättningar och dess effekter utgör en kausal kedja av företeelser eller tillstånd. Jag har hävdat att, vid studier av sådana kedjor, bör vissa principer iakttas vad gäller konstruktion och använ­ dande av begrepp som skall referera till företeelserna i kedjan. Den fråga som nu skall besvaras är i vad mån, och på vilket sätt, den precisionspro- blematik, som jag sökt bringa reda i med dessa principer, förekommer hos de fyra demokratiteoretikerna Joseph A. Schumpeter, Alf Ross, C. B. Macpherson och Robert A. Dahl. I DN-debatten var man uppen­ barligen medveten om att ett problem förelåg, men då man inte insåg dess natur gick det inte att komma fram till en lösning - ens i bemärkelsen ”agree to differ”. Hur förhåller det sig här? Joseph A. Schumpeter Joseph A. Schumpeter, österrikisk nationalekonom och professor vid Harward, studerar i det klassiska verket Capitalism, Socialism and De­ mocracy bland annat demokratins förenlighet med kapitalism och social­ ism. Som en biprodukt av denna analys diskuteras frågan om vad demo­ krati är - eller snarare kan vara. Det är denna biprodukt vi skall studera närmare. ”Suppose that a community, in a way which satisfies the reader’s criteria of democracy, reached the decision to persecute religious dissent. The instance is not fanciful. Communities which most of us would readily recognize as democracies have burned heretics at the stake /.. Med detta exempel vill Schumpeter visa att beslut som fattas i en demo­ krati inte nödvändigtvis måste vara beslut som är i överensstämmelse med grundläggande humanistiska eller andra värden. Han ställer så frågan: ”... would we approve of the democratic constitution itself that produced such results in preference to a non-democratic one that would avoid them?”2 77 Schumpeter förutsätter att många människor skulle besvara frågan ne­ kande på samma sätt som vissa socialister inte kan acceptera ett styrelse­ skick som inte leder till socialism. Förklaringen är enkel. Det finns värden som uppfattas vara viktigare än tillämpandet av visst styrelseskick - i det här fallet det demokratiska. Av detta faktum drar Schumpeter slutsatsen att demokrati är en ”politisk metod”, ett institutionellt ar­ rangemang vi använder för att fatta beslut. Därav följer att demokratin inte kan vara ett mål i sig (”an end in itself”). Denna insikt måste vara utgångspunkten för varje försök att definiera demokrati. Det är visserli­ gen logiskt möjligt att uppfatta demokratin som ”an absolute ideal or ultimate value”, medger Schumpeter, men han anser att ett sådant tänke­ sätt är onaturligt. Obetingad lojalitet gentemot demokratin kan därför endast ha sin grund i obetingad lojalitet gentemot värden vi förväntar oss att demokratin kommer att skydda eller realisera.3 Med denna utgångspunkt söker Schumpeter efter en lämplig demo­ kratidefinition. Fl an förkastar att demokrati skulle vara lika med den styrelse som folket godtar. I historien finner vi många fall av klart icke­ demokratiska samhällen, där styrelsen (bland annat på grund av den förda politiken) godtagits av en majoritet av befolkningen - kanske till och med en majoritet i varje samhällsklass.4 Den fortsatta argumentationen förs i anslutning till vad Schumpeter kallar ”the classical doctrine of democracy”.5 Denna sammanfattar han i följande definition. ”The democratic method is that institutional arrangement for arri­ ving at political decisions which realizes the common good by making the people itself decide issues through the election of indivi­ duals who are to assemble in order to carry out its will.”6 Schumpeters kritik mot denna doktrin/definition riktar sig främst mot att den, milt uttryckt, är orealistisk. Något ”common good” som med­ borgarna skulle kunna enas om existerar inte. Inte heller kan medborgar­ nas olika åsikter ensamma utgöra riktlinjer för vilken politik som skall föras, eftersom man i de flesta frågor inte har någon klar åsikt - eller endast en bristfälligt underbyggd sådan. Schumpeter anser därtill att våra politiker kan skapa folkets vilja. När så är fallet blir folkviljan en produkt av den politiska processen - inte tvärtom. Under dessa förhållanden ter det sig givetvis inte meningsfullt att förvänta sig att den ”klassiska demokratidoktrinen” skulle vara, eller kunna bli, förverkligad. Schumpeter föreslår därför en ny ”teori” som sägs vara mer realistisk, men som ändå bevarar mycket av det demokra- 78 tins vänner avser med ordet ”demokrati”. Han låter där medborgarna få den mer blygsamma rollen att välja beslutsfattare, vilka inte är bundna till väljarnas preferenser på något annat sätt än genom den regelbundet återkommande kampen om väljarnas röster. ”And we define: the democratic method is that institutional arrang­ ement for arriving at political decisions in which individuals acquire the power to decide by means of a competetive struggle for the people’s vote.”7 Schumpeter tillskriver den nya ”teorin” många förtjänster.8 Dessa rör väsentligen egenskaper som kan sammanfattas med begreppet ”realism”. En av de förmodade förtjänsterna berör dock vårt precisionstema: ”First of all, we are provided with a reasonably efficient criterion by which to distinguish democratic governments from others. We have seen that the classical theory meets with difficulties on that score because both the will and the good of the people may be, and in many historical instances have been, served just as well or better by governments that cannot be described as democratic according to any accepted usage of the term. Now we are in a somewhat better position partly because we are resolved to stress a modus procedendi the presence or absence of which it is in most cases easy to verify.”9 Huruvida det existerat någon sådan ”klassisk demokratidoktrin” som Schumpeter beskriver avstår jag från att bedöma, eftersom det inte har någon betydelse för den fortsatta diskussionen. Vi tar istället genast itu med att söka bedöma Schumpeters analys och definitionsförslag. 1. Schumpeter säger att demokratin inte kan vara ett mål i sig, efter­ som vi prioriterar vissa värden eller mål framför tillämpandet av den demokratiska metoden. Denna slutsats är inte korrekt. Den enda slutsats argumentet berättigar till är att de flesta (alla?) människor inte är obe­ tingade demokrater. Demokrati kan för dessa människor förvisso vara ett mål i sig - till och med ett högt prioriterat mål - men i vissa målkonflikter får tillämpandet av demokratin ge vika för mål som prioriteras än högre. Att karaktärisera demokrati som en metod utesluter således inte att tillämpandet av denna metod uppfattas som ett högt prioriterat mål. 2. Det är orimligt att generellt karaktärisera en företeelse - till exempel demokratin - som mål eller icke-mål. En företeelse kan uppfattas utgöra mål i förhållande till vissa andra företeelser, medan samma företeelse i ett annat sammanhang kan uppfattas som ett medel. Ofta involverar mål- 79 medelbestämningar ett värdeomdöme där målets förverkligande priori­ teras framför användandet av det angivna medlet, om det skulle visa sig att medlet inte är effektivt nog. Så behöver dock ingalunda vara fallet. Det finns till exempel socialister, som visserligen tror att demokratin är ett verksamt medel för att åstadkomma socialism, men som likväl skulle välja demokratin framför socialismen om detta förmodande skulle visa sig vara felaktigt. 3. Jag har tidigare hävdat att det inte är relevant, för bestämningen av demokratibegreppets innebörd, om demokrati uppfattas vara ett mål eller ett medel. Schumpeter anser att demokratin är en metod- inte ”ett mål i sig” - och att denna uppfattning ”must be the starting point of any attempt at defining it”.10 Det är dock oklart på vilket sätt Schumpeter vill att denna utgångspunkt skall påverka våra försök att definiera demokra­ tibegreppet. Kanske tror han att vi lättare skall acceptera ett förslag om ändring av begreppets innebörd om detta begrepp ”bara” refererar till en metod och inte till ett mål - särskilt om det kan visas att metoden är orealistisk eller ineffektiv. En sådan förmodan förutsätter dock tre disku­ tabla premisser, nämligen: 1) att metoder ej kan utgöra mål, 2) att mål alltid prioriteras högre än metoder eller medel, och 3) att avgöranden rörande mål och medel i den politiska verkligheten skall få återverk­ ningar på våra begrepp. Jag anser att ingen av dessa premisser är giltiga. 4. Schumpeters demokratibegrepp är dock inte oklart när det gäller avgränsningar i förhållande till begrepp som refererar till demokratins effekter och förutsättningar. Längre fram i sin studie diskuterar han olika slag av gynnsamma betingelser för att demokratin skall ge de positiva resultat vi förväntar oss av den. Här nämns olika kvalitéer hos medbor­ garna, den politiska verksamhetens omfattning, förvaltningens lojalitet och kompetens, enighet kring samhällsorganisationens grundstruktur etc. Här föreligger inga gränsdragningsproblem vad gäller de olika kau- sala kedjorna. 5. Likaså utelämnar Schumpeter otvetydigt förverkligandet av såväl folkviljan som ”the common good” när han formulerar sin demokrati­ definition. I den mån några sådana företeelser över huvud taget existerar får förverkligandet av dessa utgöra tänkbara empiriska effekter av demo­ krati. Denna gränsdragning är värd en särskild kommentar. I den direkta demokratin finns över huvud taget ingen anledning att fundera över om förverkligandet av folkviljan (i bemärkelsen majoritets viljan) skall ingå i demokratidefinitionen eller ej. I och med att folket självt låtes rösta i varje fråga följer automatiskt att folkviljan blir identisk med det beslut som fattas och som skall förverkligas. När vi låter representanter fatta besluten ställer sig emellertid saken annorlunda. Vi tvingas då ta ställning 80 till om förverkligandet av folkviljan skall ingå i definitionen eller ej. Schumpeter väljer att placera begreppet ”folkviljans förverkligande” utanför demokratidefinitionen, vilket innebär att en självklar ingrediens i direktdemokratin inte förs över till hans definition av den representativa demokratin. Huruvida folkviljan förverkligas i Schumpeters demokrati blir en empirisk fråga, vars svar inte påverkar systemets demokratiska status. 6. Slutligen: Att såväl auktoritära söm demokratiska regimer kan förverkliga folkviljan och ”the common good” är knappast ett tillräck­ ligt skäl för att låta detta kriterium utgå ur demokratidefinitionen. I ett klassificeringsschema kan mycket väl två klasser (till exempel klasserna demokratier och despotier) ha vissa gemensamma egenskaper, om bara någon egenskap skiljer dem åt. Den ”klassiska” demokratidefinitionen innehåller förvisso ett kriterium som skiljer det styrelseskick som där definieras från auktoritära regimer, nämligen valet av representanter till den beslutsfattande församlingen.11 Hade detta kriterium saknats hade Schumpeters invändning varit giltig. Man kan knappast definiera demo­ krati blott och bart som den styrelse medborgarna är nöjda med. Alf Ross Det demokratibegrepp den danske juristen Alf Ross föreslår är ett ideal- typsbegrepp. När alla vuxna medborgare får delta i omröstningar och val; när folket har maximal kontroll över det politiska beslutsfattandet; när den folkliga kontrollen omfattar alla statsmaktens olika förgreningar - då föreligger den renodlade demokratin. När vi på olika sätt fjärmar oss från denna idealtyp blir styrelseskicket i olika avseenden mindre demo­ kratiskt.12 Vi får anledning att kommentera Ross’ definitionsteknik se­ nare. Vad som främst intresserar oss här är Ross’ svar på den fråga han ställer i titeln på det verk jag här skall analysera - Varför demokrati. För att kunna besvara denna fråga måste vi enligt Ross göra klart för oss dels ”vad demokrati och autokrati är”, dels ”vad demokrati (resp. autokrati) betyder, i den meningen att vi måste känna till verkningarna av dessa politiska system och förhållandet mellan dessa verkningar och våra värderingar”. Härvidlag vill Ross bidraga med underlag för våra ställ­ ningstaganden genom att fastställa egenskaper som skiljer demokratin från autokratin.13 Ross tycks här göra den åtskillnad mellan demokrati och demokratins effekter som ingår i huvudtemat i min precisionsanalys. Vid närmare granskning av den terminologi Ross använder - ”är” kontra ”betyder”- blir dock denna tolkning tveksam. Vad är det för slags ”verkningar” Ross 81 avser när han säger sig vilja klarlägga vad demokrati ”betyder”? Frågan om vad demokrati är har Ross, åtminstone delvis, besvarat med den idealtypsdefinition som beskrivits ovan. Grunden för denna definition är att det vid politiska avgöranden skall vara ”flertalets vilja uttryckt genom röstning” som skall vara avgörande.14 Frågan om vad demokrati betyder vill Ross besvara genom att redovisa och diskutera vad han kallar ”demokratins idéer”, det vill säga ”de värden som är förbundna med denna styrelseform”.15 Efter denna programförklaring analyserar han relationer mellan, å ena sidan det demokratiska styrelse­ skicket och å andra sidan våld, frihet och jämlikhet. Vad gäller våldet finner Ross att ”den demokratiska staten är den, i vilken den politiska makten i högsta grad (om än icke absolut) är baserad på ideologisk anslutning, dvs. på rättsföreställningar och icke på fruk­ tan” (för våldssanktioner). Denna slutsats bygger på vad som synes vara en empirisk utsaga, närmare bestämt en prognos. Ross tror att den demokratiska ideologin - i en sekulariserad tid - ”antagligen är den enda som faktiskt har utsikt att vinna allmänt erkännande”.16 Det verkar inte orimligt att karaktärisera det förhållande Ross beskriver som en orsaks- relation. Demokratins idé och/eller praktik föranleder människor att ansluta sig till den demokratiska styrelseskicksprincipen. Vad som dis­ kuteras är således en effekt av demokratin (som idé och/eller företeelse). Den demokratiska metoden för beslutsfattande är fredlig, men denna egenskap delar den med andra metoder för beslutsfattande. Vid våldsan- grepp anser Ross att demokratin måste försvara sig med våld. Likaså kan demokrati införas på revolutionär väg. Det bereder inga svårigheter att finna exempel på båda dessa handlingssätt. Ross anser inte heller att handlingssätten strider mot demokratins egna principer.17 Han torde inte heller mena att våldsmedel vid sanktionering av brott mot demokra­ tiskt fattade beslut, eller tvång gentemot medborgarna att efterleva dessa, skulle strida mot demokratins principer. Handlingssätten förekommer i verkligheten och de är inte per definition oförenliga med demokrati. Vad frihet anbelangar skiljer Ross mellan ett formellt och ett materiellt frihetsbegrepp. Formell frihet för en individ i en social gemenskap innebär att individen ”icke är underkastad andra krav eller förpliktelser än sådana, som han själv ’innerst inne’ kan godkänna - bortsett från att han kanske för ögonblicket drives av sina begär att överträda dem”. Denna frihet kallar Ross ”autonomi”: ”den lag som binder individen är hans egen”.18 Ross kvalificerar således detta frihetsbegrepp så att det endast beaktar väl övervägda och långsiktiga preferenser. Även på detta kvalificerade plan av preferenser blir likväl varje individ i varje social gemenskap ibland underkastad beslut han ogillar. Demokratin minime- 82 rar dock denna typ av tvång genom att man i detta styrelseskick tillämpar flertalsprincipen. De som underkastas en ”främmande vilja” kommer alltid att utgöra ett mindretal. Ross tillägger: ”Ju mera demokratin utövas i samförståndets, förlikningens och kompromissens anda, ju mera parterna känner sig som delar av en gemenskap, ju mera den enskilde identifierar sig med helheten, desto mindre kommer även den vid röstningen besegrade minorite­ ten att känna styrelsen som något främmande. Den kommer att känna att den blivit hörd och har en viss del i resultatet, vilket den i varje fall kan godkänna i den meningen, att detta harmonierar med den demokratiska grundprincip som erkännes även av mindreta- let.”19 Ross pläderar här inte för formella krav på enighet eller kvalificerade majoriteter, eftersom sådana krav skulle innebära att minoriteter skulle bestämma över majoriteter. När flertalsprincipen, utan sådana formella krav, ändå tillämpas så att hänsyn tas till minoritetens önskemål och synpunkter, låtes även minoriteten komma i åtnjutande av visst mått av autonomi. Ross tycks anse att kompromissen är signifikativ för demo­ kratin. Denna sägs nämligen vara ”demokratins väsen”.20 Oavsett om minoritetshänsyn tillämpas kommer emellertid minorite­ ten (och naturligtvis majoriteten) att kunna acceptera det fattade beslutet i och med att man haft möjlighet att välja representanter och delta i opinionsbildningen och genom att det slutliga avgörandet vägletts av flertalsprincipen - med eller utan jämkning av hänsyn till minoriteten. I denna allmänna bemärkelse är alla medborgare autonoma i det demokra­ tiska samhället. Denna autonomi är således förutsättningen för att med­ borgarna skall acceptera även de beslut som går deras intressen och åsikter emot. Man lyder under en politisk ordning man accepterar, och därmed accepterar man också de olika politiska beslutens innehåll.21 (Såvitt jag kan förstå är detta resonemang endast giltigt för medborgare som är demokrater - och därtill obetingade demokrater. Resonemanget kan dock generaliseras så att det blir giltigt även för icke-demokrater om även andra styrelseskick än det demokratiska beaktas. Den slutsats som resonemanget leder fram till är nämligen giltig för varje anhängare av det rådande styrelseskicket - vare sig detta är demokratiskt eller ej. Man brukar beskriva detta förhållande som att styrelseskicket för dess an­ hängare åtnjuter legitimitet.) Den frihet (autonomi) som Ross här diskuterar kan jag inte se som ett tillstånd skilt från, men orsakat av, det demokratiska styrelseskicket. 83 Flertalsprincipens tillämpning och majoritetens ”autonomi” är ett och samma tillstånd - nämligen det tillstånd där majoriteten får sin vilja fram. När Ross beskriver ”autonomi” som en av demokratins ”verkningar” anger han således inte en kausal relation mellan två tillstånd. Han utreder istället majoritetsprincipens innebörd. Inte heller de materiella friheter som Ross förknippar med demokratin utgör ”verkningar” i bemärkelsen effekter. Ross noterar inledningsvis att demokratin inte nödvändigtvis ”är förbunden med större handlingsfrihet för individen än andra statsformer”. Liberalism och demokrati sägs vara ”skilda begrepp utan inbördes sammanhang”. Inte heller några andra allmänpolitiska ideologier är per definition förbundna med demokratin. Härvidlag ansluter sig Ross till Tingstens karaktäristik av demokratis­ men som en överideologi. Att demokratin lättast låter sig förena med en begränsad statsmakt, och att den demokratiska utvecklingen åtföljts av växande åtaganden för statsmakten, skall uppfattas som empiriska sam­ band mellan skilda företeelser.22 (Det senare sambandet kan snarast tolkas som att demokratin har en tendens att bidraga till begränsningar av individens handlingsfrihet.) Ändå menar Ross att vissa friheter ”oupplösligt är förbundna med demokratin”. Han avser då de fri- och rättigheter som vi brukar för­ knippa med åsiktsbildningen i samhället. (Yttrandefrihet, föreningsfri­ het etc.)23 Dessa medborgarrättigheter, flertalsprincipen, den politiska debatten samt strävan efter samtycke och kompromiss ingår i ett idé­ komplex vars begreppsliga status inte är alldeles lätt att avgöra.241 den politiska verkligheten är medborgarrättigheterna naturligtvis en förut­ sättning för en fri politisk debatt. Denna är i sin tur en förutsättning för dels att val och omröstningar skall ge korrekta upplysningar om majori- tetsviljan, dels att meningsmotståndare skall ha en möjlighet att övertyga varandra respektive kompromissa. Dessa empiriska relationer är inte så svåra att härleda ur Ross resonemang. Det är svårare att bestämma vilka av dessa företeelser som för Ross ingår i företeelsen demokrati. Vi kan börja med medborgarrättigheterna. Dessa sägs å ena sidan, tillsammans med de därmed förbundna parlamentariska idéerna, utgöra ”demokratins nerver”.25 Ja, i ett senare sammanhang sägs de, tillsam­ mans med flertalsprincipen, utgöra ”demokratins grundprinciper”.26 Å andra sidan sägs de utgöra en nödvändig ”förutsättning” för att flertals­ principen skall kunna förverkligas. (Därutöver sägs de också ha ett egenvärde som uttryck för den personliga friheten.)27 De två första uttalandena synes tyda på att medborgarfriheterna verkligen ingår i Ross demokratibegrepp. Det tredje uttalandet kan tillsammans med ytterli­ gare ett tolkas som att motsatsen vore fallet. I detta fjärde yttrande sägs 84 demokratins ”väsen” vara en sammanlänkning av flertalsprincipen och idén om en diskussion som syftar till samförstånd och ömsesidigt hän­ synstagande. Denna idé sägs dock vara sådan att den icke låter sig formuleras i ett rättsligt krav. Därför vill Ross bestämma demokratins begrepp ”endast genom flertalsprincipen” och ”hänföra kravet på dis­ kussion till de ideal som innehåller riktlinjer för hur demokratin bör förverkligas .2S Är detta da inte tydligt nog? Ross säger sig ju vilja definiera demokrati endast med flertalsprincipen. Jo, uttalandet är tyd­ ligt, men problemet är att det synes strida mot att medborgarfriheterna jämte flertalsprincipen skulle utgöra demokratins grundprinciper. Jag ser här två rimliga tolkningsmöjligheter. 1) Demokrati är för Ross lika med flertalsprincipen. Denna kräver för sitt förverkligande vissa förutsättningar, nämligen medborgarfriheter och diskussion. Ross und- låter dock att bestämma om det rör sig om skilda begrepp, det vill säga om en begreppslig gränslinje skall dras mellan idéerna. Hans demokrati­ begrepp är därvidlag ”gränslöst”. 2) Den andra tolkningen innebär att såväl flertalsprincipen som medborgarfriheterna ingår i Ross demokrati­ begrepp. Ett sådant förhållande är inte oförenligt med att medborgarfri­ heterna (och diskussion) är en förutsättning för flertalsprincipen. Det är emellertid oförenligt med det fjärde uttalandet ovan. Detta kan dock med en välvillig tolkning uppfattas som om det endast avser diskussion och flertalsprincip — inte medborgarfriheter och flertalsprincip. Det skulle i sa fall endast vara kravet om diskussion — inriktad mot samförstånd och kompromiss - som inte låtes ingå i demokratibegreppet. Medborgarfri­ heterna berörs inte av uttalandet, och vi kan då med ledning av tesen om vad som utgör demokratins grundprinciper sluta oss till att medborgar­ friheterna ingår i Ross demokratibegrepp. Jag tror det är den senare tolkningen som är den rätta. Ross’ text ger dock inte underlag för någon säker slutsats. Vi star da dessvärre inför ännu ett problem. Även kompromissen sägs nämligen vara ”demokratins väsen”.29 Hur kan en egenskap vara så betydelsefull och ändå inte återfinnas i definitionen av den företeelse som har denna egenskap? Som jag ser det blir Ross oss svaret skyldig. Kanske finner vi ledtrådar till lösningen på detta problem i dels ett uttalande om ”riktlinjer för hur demokratin bör förverkligas”, dels beskrivningen av den mentalitet som förutsätts besjäla den sanne demokraten.30 Kanske kompromissen är nagot som enligt Ross bör kombineras med demokrati. Kanske demokratins syfte antas vara att åstadkomma samförstånd och kompromisser. Kanske är önskan om samtycke snarare än herravälde en egenskap som kännetecknar de människor som väljer demokratin fram­ för andra styrelseskick. Kanske en sådan egenskap växer fram naturligt 85 ur demokratins praktik. I samtliga dessa exempel ingår vare sig diskus­ sionen, benägenhet till kompromiss eller kompromissen i företeelsen demokrati. De är istället förutsättningar för eller effekter av denna - eller ”bara” en annan värdefull företeelse. Tolkningen ligger väl i linje med juristen Ross’ kriterium om att endast principer som kan formuleras i rättsliga krav skall ingå i demokratibegreppets definition. Vi har så rättssäkerhetens idé?1 De materiella friheter som här diskute­ rats är självfallet av intet värde om medborgarna, på grund av domstolars och förvaltningsmyndigheters beteende, inte kommer i åtnjutande av dem. Det är också Ross’ uppfattning. Han ser även rättssäkerhet som en förutsättning för den allmänna form av autonomi som innebär att folket styr sig självt. Sådan autonomi kan naturligtvis inte sägas föreligga om beslutade lagar ej tillämpas i enlighet med sina intentioner, och därmed också likformigt. Innebär då det att rättssäkerheten är en del av demo­ kratin, eller är den ”enbart” en företeelse som betingar demokratin positivt? Därom ges inget klart besked. Som jag ser det kan dock inte autonomi och medborgarfriheter uppfattas vara tillstånd skilda från, men positivt betingade av, rättssäkerhet. Frånvaro av rättssäkerhet vad gäller medborgarfriheter och autonomi är nämligen ett tillstånd som är identiskt med frånvaro av medborgarfriheter och autonomi. Jämlikhet kan, liksom frihet, definieras formellt respektive materiellt, säger Ross. Formell jämlikhet innebär att alla behandlas i enlighet med en given regel oavsett vilken. Denna regel kan mycket väl tänkas ange en diskrimineringsprincip, till exempel principen om beskattning efter bär­ kraft. Materiell jämlikhet innebär därutöver att den tillämpade regeln skall harmoniera med vissa godtagbara värderingar. Om regeln anger en diskrimineringsprincip skall det således vara en godtagbar diskrimine­ ringsprincip. Ross förnekar således att jämlikhet måste innebära att alla skall behandlas exakt lika. Ross ger härvidlag en träffande karaktäristik av sina båda jämlikhetsbegrepp. ”Man förstår härav, att antingen är jämlikhetskravet (som formellt) tämligen intetsägande, eller också är det (som materiellt) lika varie­ rande som människornas värderingar och ideal och endast ett härlett uttryck för dessa.”32 Innebörden av den jämlikhet som Ross menar att flertalsprincipen ger uttryck för är dock vare sig intetsägande eller varierande. Här är det istället - med avseende på rösträtten - fråga om ”absolut, materiell likställdhet för alla vuxna individer”. ”Demokratin förnekar varje krite­ rium som vill motivera att den politiska makten tilldelas vissa personer 86 framför andra.”33 Ändå menar Ross att det i demokratin, vare sig rättsligt eller faktiskt, råder fullständig politisk jämlikhet, emedan den politiska makten utövas av en liten krets valda ledare. Medborgarna är sins emellan likställda, men de är inte likställda i förhållande till de politiska beslutsfattarna. Ross finner att samma förhållande råder i ”självhärskardömet”. Därav kan man dock inte sluta sig till att självhärskardömet skulle vara en demokrati. Den avgörande skillnaden ligger däri att den beslutande församlingen i en demokrati, till skillnad från i självhärskardömet, ”är utpekad genom val, har folkets tillit och står under dess kontroll”. Av detta resonemang drar Ross följande slutsats: ”Härav framgår, att jämlikhet är en demokratisk idé av endast underordnad och osjälvständig karaktär. Den ledande tanken är frihet, politisk och personlig. Det förutsättes därnäst, att denna frihet skall tillkomma envar, och så till vida kräver demokratin likhet, alltså likhet i frihet.”34 Även om den angivna jämlikhetsidén är underordnad så är den likväl en del av Ross’ demokratibegrepp. Några andra former av materiell jämlik­ het innehåller det emellertid inte. Demokratin sägs vara en överideologi som intet har att skaffa med andra materiella jämlikhetskrav. Ändå är det en vanlig föreställning att så skulle vara fallet. Ross tror sig kunna ge några förklaringar till detta fenomen. De tidiga förkämparna för politisk demokrati hade ofta även andra jämlikhetskrav på sitt program. Som vi vet såg många demokratin som ett medel i kampen för dessa krav. Vidare refererar Ross till Harold Laski som ser ökad jämlikhet som en nödvän­ dighet för att den politiska demokratin skall kunna bestå. Slutligen skulle jämlikhet även kunna ses som en naturlig konsekvens av att man lägger den politiska makten i händerna på ”de breda folklagren”. Ross finner de båda senare idéerna rimliga (den senares giltighet är dock osäker), men sådan jämlikhet som där åsyftas - social, ekonomisk och kulturell jämlikhet - skall ses som förutsättningar för respektive konsekvenser av den politiska demokratin. Folkstyrelsen är en sak och den politik som denna folkstyrelse leder till en annan, och ”ingenting hindrar att man kan vara anhängare av folkstyrelsen utan att vara social­ ist, dvs. anhängare av en mera jämlik fördelning av samhällets till­ gångar”.35 Även om man skulle anse att det ligger i folkmajoritetens intresse att en sådan politik bedrives, utgör den eventuella förekomsten av denna politik inte ett kriterium på om statsstyrelsen är demokratisk. Ross gör här den välbekanta distinktionen mellan styrelse för folket och 87 styrelse genom folket. För Ross är det den senare företeelsen som är liktydig med demokrati.36 Efter denna diskussion kring demokratins förhållande till våld, frihet och jämlikhet, granskar Ross några vanliga argument mot demokratin. Han finner dock att de egenskaper som där tillskrives demokratin - till exempel korruption och svårigheter att erhålla dugliga ledare - inte skiljer demokratin från andra styrelseskick. I vissa fall argumenterar Ross till och med för att demokratin snarare är det styrelseskick som minst besväras av sådana problem.37 1) Vi kan nu besvara frågan om vad det är för slags ”verkningar” Ross avser när han säger sig vilja klarlägga vad demokrati ”betyder”. Det är för det första ett tillstånd som är förknippat med demokratin per defini­ tion. Det kan beskrivas med de båda uttrycken ”maximerad autonomi” respektive ”flertalsprincipens tillämpning”. När vi väljer demokrati erhåller vi per definition en maximering av autonomin. Denna är således en effekt av vårt val - inte en effekt av demokratin (= flertalsprincipens tillämpning). 2) För det andra diskuterar Ross en möjlig effekt i den politiska verkligheten av demokratins idé och/eller praktik - nämligen medbor­ garnas anslutning till den demokratiska styrelseskicksprincipen. 3) För det tredje anses vissa av de företeelser som diskuteras vare sig följa av demokratibegreppets definition eller med säkerhet vara typiska effekter av demokrati. Förutom beslutsmetodens fredliga karaktär och den förväntade anslutningen till demokratins principer, sägs icke-våld inte vara något som empiriskt eller logiskt följer av demokrati. Inte heller ställer demokratins principer några krav på de politiska beslutens inne­ håll. Ross låter frågan vara öppen om vilken politik det demokratiska styrelseskicket kan förväntas leda till. 4) För det fjärde finns företeelser som för Ross antingen per definition följer av de demokratiska principerna, eller som utgör 1) förutsättningar för demokrati, 2) effekter av demokrati eller 3) andra företeelser som bör förenas med demokrati. Hit hör rättssäkerhet, medborgarrättigheter, kompromiss och minoritetshänsyn. (För rättssäkerhet och medborgar­ rättigheter är dock alternativ 2 inte aktuellt.) Vidare bör demokratin förenas med våldsanvändning när så är behövligt för att försvara den mot våldsangrepp. 5) Slutligen diskuterar Ross en förutsättning för att demokratin skall kunna fortleva. Dess bestånd anses bero av förmågan att åstadkomma sådan värdefördelning som inte föranleder medborgarna att avsäga sig sin lojalitet gentemot demokratin. Vi har således funnit att Ross med uttrycket ”verkningar” avser en 88 heterogen samling av fenomen med avseende på demokratibegreppets avgränsning. Här återfinner vi, utöver effekter av demokrati, företeelser som det är rimligt att uppfatta som ingredienser i den inledningsvis definierade demokratiska styrelseformen, företeelser vars status därvid­ lag är oklar (det kan röra sig om förutsättningar eller effekter) samt företeelser som blott och bart bör förenas med demokrati. De ”verk­ ningar” Ross diskuterar kan därför rimligen inte beskrivas som verk­ ningar av demokrati, utan snarare som verkningar av valet av demokrati. Valet av det demokratiska styrelseskicket medför 1) att vi erhåller just detta styrelseskick, 2) att vi även erhåller styrelseskickets effekter och 3) att nödvändiga förutsättningar måste finnas eller skapas - vilket inne­ bär att vi även erhåller dessa förutsättningar. De fenomen som vi blott anser bör förenas med demokrati kan dock inte heller sägas utgöra sådana verkningar. Här föreligger två precisionsproblem. För det första ger ordet ”verk­ ningar” intrycket av att Ross tänker diskutera demokratins effekter. Den därpå följande diskussionen handlar dock, åtminstone delvis, om inne­ börden av ingredienser i hans demokratibegrepp. För det andra är det i vissa fall oklart om de diskuterade fenomenen skall utgöra komponenter i demokratin, förutsättningar för demokrati, effekter av demokrati eller blott och bart företeelser som bör förenas med demokratin. När Ross senare diskuterar något han kallar ”demokratins tekniker” uppstår nya tveksamheter i anslutning till precisionstemat. Ross synes här vilja definiera demokratibegreppet i förhållande till vad han förväntar sig att demokratin skall kunna åstadkomma. Han inleder med att fråga hur ”demokratins grundprinciper om flertalsstyrelse och medborgarrät- tigheter /skall/ utformas och genomföras i enskildheter för att på bästa sätt förverkliga idéerna om fred, frihet, rätt och mänsklighet”. Han söker sedan förklara frågans innebörd, dels genom en omformulering, dels genom en beskrivning av de omständigheter man måste beakta när man söker besvara den. Jag kan dock inte se att dessa förklaringar bidrar till bättre förståelse av frågans natur. Omformuleringen lyder: ”Hur skall alltså författningens rättsregler om den politiska maktens utövning gçnom en rad organ med utgångs­ punkt i folket och om medborgarnas rättsliga ställning närmare formule­ ras för att skapa en verkligt demokratisk författning?” Denna fråga sägs vara av ”teknisk-juridisk natur”, och den ”kan icke besvaras abstrakt och absolut på det sättet, att man utifrån demokratins principer en gång för alla konstruerar en idealförfattning som den sant demokratiska”. ”Ingen har någonsin varit ställd inför den uppgiften att förutsätt- 89 ningslöst, med obegränsade fullmakter, skapa en författning. Varje verkligt författningsproblem är ett problem utifrån en alldeles be­ stämd situation, ett reformproblem, vars premisser är ett samhälle med givna politiska traditioner och institutioner, med given social och ekonomisk struktur. Uppgiften är alltid att utifrån denna allde­ les säreget bestämda situation taga ett steg i en viss riktning och därför aldrig densamma vid två olika tillfällen. Därtill kommer, att de demokratiska principerna, även om man bortser från de histo­ riska förutsättningarna som lägger band på konstruktionsfriheten, kan tänkas förverkligade på mera än ett sätt beroende på den vikt man lägger vid olika hänsyn och idéer.”38 Det är svårt att ur denna text utläsa vilken fråga eller vilket problem Ross avser diskutera. Åtminstone tre olika möjligheter står öppna. Ingen av dem är dock förenlig med samtliga delar av den text som relaterats ovan. Den första frågeformuleringen kan tolkas som att Ross söker den precise­ ring av demokratins allmänna principer som i sig innebär en maximering eller optimering av de eftertraktade värdena (fred, frihet, rätt och mänsk­ lighet). Lika gärna kan dock formuleringen uppfattas som att ett orsaks­ samband åsyftas - nämligen det mellan referensen till den sökta precise­ ringen och de eftertraktade värdena. I det senare fallet är det oklart om dessa värden är en del av demokratin eller ej. Ross’ omformulering av frågan synes enklare att tolka. Här söks helt enkelt ”en verkligt demokratisk författning”. En sådan borde inte vara svår att skapa med hjälp av Ross’ egen idealtypsdefinition av demokrati. Går vi vidare i Ross’ text finner vi dock att ett sådant ”enkelt” förfarings­ sätt ej skulle vara möjligt. De omständigheter Ross vill vi skall beakta, visar nämligen att det är politiska reformförslag han är ute efter - inte idealtyper (som ju enligt Ross vare sig behöver vara realistiska eller önskvärda). När man lägger fram politiska reformförslag kan man som bekant inte ensidigt maximera enstaka värden. Man måste av olika skäl kompromissa - för att man själv vill det, för att andra vill det eller helt enkelt för att göra förslagen praktiskt genomförbara. Därtill tycks Ross mena att rättsreglerna samverkar med politiska, sociala och kulturella betingelser så att inga rättsregler generellt kan antas realisera (produ­ cera?) de eftertraktade värdena (vilkas status med avseende på demokra­ tibegreppet är oklar). Studerar vi sedan diskussionerna i kapitlet ”Demokratins teknik” närmare finner vi att Ross där skiljer mellan att utreda vad en maximering av demokratins principer skulle innebära och att, med hänsyn till olika styrelseskicks konsekvenser, föreslå en önskvärd och fungerande ord- 90 ning. Den direkta demokratin sägs utan inskränkning hålla fast vid en demokratisk grundtanke, men Ross pläderar ändå för den representativa demokratin, som sägs utgöra en modifikation av denna grundtanke.39 Vad gäller rätten för demokratins fiender att utnyttja den demokratiska yttrandefriheten skiljer Ross mellan vad som följer av demokratins prin­ ciper och vad som är ett ändamålsenligt försvar gentemot sådana attacker mot demokratin.40 Därmed kan vi säga att det inte är demokratibegrep­ pets innebörd Ross söker fastställa när han diskuterar vad som är en ändamålsenlig konstitution för olika syften, till exempel fred, frihet, rätt och mänsklighet. Återigen leder Ross’ inledande beskrivning av vad han tänker göra oss på villovägar. Kapitlet ”Demokratins teknik” handlar inte enbart om demokratiska principer, utan snarare om den mest ändamålsenliga blandningen av olika principer. Ross söker här inte besvara frågan om vad som är ”en verkligt demokratisk författning”. Analysen är således förenlig med precisionsreglerna trots att kapitlets inledning gav oss misstankar om motsatsen. C. B. Macpherson Den kanadensiske statsvetaren C. B. Macphersons skrifter om demo­ krati hör hemma i en normativt orienterad samhällsvetenskaplig tradi­ tion. Han diskuterar brister och förtjänster hos olika samhällstyper - samt våra föreställningar om dessa - och lämnar gärna ett eget förslag rörande de existerande systemens fortsatta färdriktning. Macpherson hör dock inte till dem som vill reservera ordet ”demokrati” enbart för det egna samhällsidealet. Han är tvärtom ovanligt generös i sin användning av detta så starkt positivt laddade ord. Det förknippas i Macphersons verk med vitt skilda samhällstyper och styrelseskick. Denna ”semantiska liberalism” (språkförbistring?) blir möjlig genom två analysgrepp som vi skall studera närmare. De hör naturligt hemma i våra två teman ”Preci­ sion” respektive ”Värde och realism”. I The Life and Times of Liberal Democracy diskuterar Macpherson den ”liberala demokratins” begränsningar och möjligheter. Han söker därvid visa hur olika ”demokratimodeller” inkluderar eller förutsätter dels olika antaganden rörande samhällets och människans natur, dels olika normativa teorier som rättfärdigar respektive modeller. Modeller­ nas funktionsduglighet i den politiska verkligheten sägs vara beroende av vilka antaganden som görs. En modell som bygger på antaganden/teorier som är oriktiga, orimliga eller oacceptabla för medborgarna är inte en funktionsduglig modell. Verkligheten är dock föränderlig, påpekar 91 Macpherson. Vad som är omöjligt idag kan bli möjligt imorgon. Bedöm­ ningar av modellernas antaganden, och därmed också av modellerna, kan därför inte göras en gång för alla.41 Detta ser Macpherson som något hoppfullt, men man kan så vitt jag förstår lika gärna uppleva det som ett hot. Förändring behöver inte alltid innebära vidgade handlingsmöjlighe­ ter. Och även om så vore, måste inte det nya som blir möjligt nödvändigt­ vis vara något positivt. Vad är då en demokratimodell? Ar det detsamma som ett demokrati­ begrepp ? Om inte - kan eller bör man ställa samma typ av precisionskrav på en demokratimodell som jag ställer på ett demokratibegrepp? Föl­ jande citat kan kanske illustrera Macphersons förhållningssätt i dessa frågor. ”To speak, as I have just done, of ’the society in which a democratic political system is to operate’ may seem to suggest that only a political system is entitled to be called democratic, that democracy is merely a mechanism for choosing and authorizing governments or in some other way getting laws and political decisions made. But we should bear in mind that democracy more often has been, and is, thought of as much more than that. From Mill through L. T. Hob- house, A. D. Lindsay, Woodrow Wilson, and John Dewey, to the current proponents of participatory democracy, it has been seen as a quality pervading the whole life and operation of a national or smaller community, or if you like as a kind of society, a whole set of reciprocal relations between the people who make up the nation or other unit. Some theorists, mostly twentieth-century ones, insist on keeping the two senses separate. Some would even exclude the second sense altogether, by defining democracy as simply a system of government. But in any realistic analysis the two senses merge into each other. For different models of democracy, in the narrow sense, are congruent with, and require, different kinds of society.”42 När Macpherson här talar om demokrati i två olika bemärkelser, snäv respektive vid, tycks det mig som om han med uttrycket ”demokratimo­ dell” avser samma fenomen som uttrycket ”demokratibegrepp” refere­ rar till - en abstraktion som anger väsentliga karaktäristika hos en viss typ av samhällsorganisation. Om det således är olika demokratibegrepp Macpherson syftar på, kan vi på basis av tidigare argumentation kräva att dessa bör vara klart avgränsade gentemot begrepp som refererar till demokratins förutsättningar och effekter. Jag tror inte Macpherson iakt­ tar denna distinktion. Det är dock inte själva valet av den vidare bemär- 92 kelsen framför den snävare, utan snarare argumentet för detta val, som ger anledning till en sådan slutsats. Precisionskravet säger nämligen inget om omfattningen av den enhet som skall avgränsas. Däremot säger det att gränser måste dras - samt att gynnsamma betingelser, för något man vill placera innanför dessa gränser, inte nödvändigtvis måste ges samma begreppsliga placering. Man kan i vart fall inte åberopa det positiva sambandet som argument för en sådan åtgärd. Detta synes dock vara just vad Macpherson gör. Den vidare bemärkelsen sägs vara mer realistisk eftersom den inkluderar såväl den snävare bemärkelsen - styrelseskicket, som det samhälle styrelseskicket ”kräver” och är i samklang med. Det är svårt att se varför en analys med det vidare demokratibegreppet skulle bli mer realistisk än en analys med samma analysobjekt uppdelat i flera begreppsliga enheter. Macphersons tes skulle bli rimligare om uttrycket ”demokratimo­ dell” inte syftade på samma fenomen som uttrycket ”demokratibe­ grepp”. En lösning skulle kunna vara att låta demokrati^egrepp referera till styrelseskick, medan demokrati modeller låtes avse dels styrelseskick, dels deras samhälleliga förutsättningar m. m. Jag tror dock inte att detta är i överensstämmelse med Macphersons terminologi. Nåväl, låt oss gå vidare. Hur ser de demokratimodeller ut som Mac­ pherson studerar? Vilka antaganden görs om samhälle och människa? Hur påverkar dessa utformningen av styrelseskicket? Hur rättfärdigas modellerna? Förekomsten av sociala klasser är central i Macphersons analys. Han påpekar att demokrati under antiken, och även långt senare, definierats som de fattigas, de okunnigas och de inkompetentas styrelse - det vill säga underklassens styrelse. Övriga samhällsklasser har följdriktigt upp­ levt demokratin som ett hot, och därför bekämpat den. Problemet med klasskonflikter i en demokrati har från tid till annan radikala ”utopia- ner” försökt lösa genom att visa hur ett klasslöst samhälle skulle kunna skapas. Dylika lösningar har dock knappast lugnat de övre samhälls­ klasserna.43 Egendomsrätten är central i den klassiska liberalismen - vilket inte hindrar att liberaler kan bekymra sig över rådande egendomsfördelning. Macpherson menar dock att så länge liberalerna trodde att demokratins införande skulle medföra en politiskt beslutad omfördelning av egendom - det vill säga att egendomsrätten kränktes - var liberal demokrati en omöjlighet. När man så småningom fann anledning att revidera detta antagande kunde man acceptera ett demokratiskt styrelseskick. Ja, det är som Macpherson visar inte bara fråga om att acceptera. Demokratin är från andra centrala utgångspunkter i liberalismen det naturliga och bästa 93 styrelseskicket.44 Macpherson beskriver fyra liberala demokratimodeller, där den sista har karaktären av eget förslag till utveckling av de existerande liberala demokratierna. Modellerna beskrivs alla utifrån sitt förhållande till klassfrågan. Utgångspunkterna är att samtliga modeller formulerats i klassamhällen. Modell 1 kallar Macpherson ”Protective Democracy”. Dess förgrundsgestalter är Jeremy Bentham och James Mill. Dessa tror uppenbarligen inte fullt och fast på att allmän och lika rösträtt är förenlig med egendomsrätt och fri marknad. Därför föreslår man olika slag av begränsningar i rösträtten som skall fungera som skydd för dessa vär­ den.45 Modell 2 är egentligen två modeller som Macpherson uppfattar som varianter på ett och samma tema, nämligen ”Developmental Demo­ cracy”. Främste representant för modell 2A är John Stuart Mill. Även denne noterar som ett viktigt faktum att det existerande samhället är ett klassamhälle. Av klasserna anses endast den bildade medelklassen ha förutsättningar att styra landet på bästa sätt. (Det vill säga enligt liberala riktlinjer.) Själva deltagandet i landets styrelse kan emellertid ge sådan ”utbildning” som majoriteten av medborgarna behöver för att bli ansvarskännande och dugliga valmän och representanter. Problemet för J. S. Mill är dock att en sådan utvecklingsmodell likväl kräver att rösträtt ges till ”oskolade” medborgare. Inte heller J. S. Mill tycks därför våga ta steget fullt ut, utan förordar begränsningar och graderingar i rösträtten.46 Modell 2B (Barker, Lindsay med flera) skiljer sig från 2A främst genom att den över huvud taget inte behandlar klassfrågan som ett grundläggande problem för demokratin. Motsättningar förutsätts bli lösta med hjälp av det demokratiska beslutsfattandet. Modellen är därför enligt Macpherson mindre realistisk än dess föregångare.47 Modell 2B saknar alltså det klassantagande som finns i modell 2A. Kvar finns emellertid idén om demokrati som ger medborgarfostran och skapar det ”goda” samhället. I modell 3 finns inte heller dessa förhopp­ ningar kvar. I Schumpeters anda ser man politiken blott och bart som en marknad där väljarnas roll är att vara konsumenter. Modellen har tömts på alla antaganden av moralisk natur, och som övergripande mål kvarstår endast systemets överlevnad. Därav dess namn, ”Equilibrium Demo­ cracy”.48 I modell 4 - ”Participatory Democracy” - återvänder Macpherson till antagandet om klassamhället. Han nöjer sig dock inte med att i sitt recept föreslå en konstitution som är anpassad till ett sådant samhälle. Han undersöker istället först möjligheterna till en förändring av klassamhäl­ let.49 94 Jag behöver inte återge mer av Macphersons analys för att kunna visa på ett av de analysgrepp som förklarar varför Macpherson kan urskilja flera demokratimodeller. Det finns tre typer av variabler som antar olika värden i de modeller som diskuteras. Det är för det första antaganden om människa och samhälle, för det andra det konstitutionella receptet och för det tredje systemets effekter, vilka ligger till grund för den moraliska bedömningen av systemet. Om vi först begränsar oss till de konstitutionella recepten, som enligt Macpherson utgör demokratimodeller i snäv bemärkelse, kan vi konsta­ tera att dessa modeller varierar vad gäller rösträttens utformning. Några av dem förordar begränsningar och/eller graderingar av rösträtten. Trots detta tycks Macpherson betrakta dem alla rätt och slätt som demokrati­ modeller. En sådan karaktärisering strider uppenbarligen mot en, för dessa sammanhang, ovanligt väl förankrad språkkonvention - nämligen att demokrati innebär allmän och lika rösträtt. Denna språkkonvention medför dock inte att alla avvikelser från allmän och lika rösträtt skall uppfattas som lika odemokratiska. Den är till exempel fullt förenlig med Ross’ idealtypsdefinition, utifrån vilken man kan karaktärisera konstitu­ tioner som mer eller mindre demokratiska. Macpherson förser dock inte sina modeller med några sådana nyanser. Macpherson kan då tänkas hävda att han inte vill ställa sig som domare över vad som är, respektive inte är, demokrati. Jag tror emellertid vi lugnt kan förutsätta att de åberopade författarna uppfattat sina respektive konstitutionsförslag som begränsat demokratiska. Därtill kan sägas att även om någon gemensam demokratidefinition inte föreligger borde Macpherson ändå i sin analys använda ett enhetligt demokratibegrepp. En analys där den analyserande inte förmår distansera sig från analysob­ jektens olika språk blir oklar i såväl språk som tanke. Även om vi antar att åberopade författare skulle vara överens om demokratibegreppets innebörd vad gäller de konstitutionella frågorna - och i synnerhet vad beträffar rösträtten - så kan de naturligtvis ha olika uppfattningar om vilka krav en sådan konstitution ställer och hur den kan komma att inverka på samhället. Likaså kan man värdera sådana effekter olika. Att sådana meningsskiljaktigheter föreligger visar Mac­ pherson övertygande. Det är i själva verket på grund av dessa menings­ skiljaktigheter som vissa författare, men inte andra, föreslår begräns­ ningar av rösträtten, och därmed av demokratin. När man då, som Macpherson, låter såväl konstitutioner som deras förutsättningar och effekter ingå i respektive demokratimodeller kommer naturligtvis mo­ dellerna att få åtminstone delvis olika innehåll. Macphersons ”semantiska liberalism” är således följden av 1) att han 95 med sitt modelltänkande faktiskt beskriver olika inskränkningar i röst­ rätten som variationer av demokratin, samt 2) att modellerna vid sidan om konstitutioner även inkluderar olika antaganden om, och värderingar av, konstitutionernas förutsättningar och effekter. Det förra är utan tvekan olämpligt. Var kan annars dessa variationsmöjligheter tänkas sluta? Är månne enväldet också en variant på det demokratiska temat? Att en demokratimodell låtes inkludera en större del av ett samhälle än formerna för det politiska beslutsfattandet kan inte avfärdas lika lätt. Det är en fråga om lämplighet. Om Macpherson med uttrycket ”demokrati­ modell” avser en empirisk modell som anger relationer mellan olika företeelser i sinnevärlden, bör modellens innehåll bestämmas av intresse, frågeställningar, empiriska data och teori. Om de därvid utvalda företeel­ serna också finns angivna i en demokrati definition är det oproblematiskt att kalla modellen ”demokratimodell”. Om modellen inkluderar även andra företeelser blir namnvalet mer intrikat. Ordet ”demokratimodell” kan ge intrycket att enbart demokratin beskrivs i modellen. Om Macpherson med ”demokratimodell” menar demokrati begrepp, så kan naturligtvis modellen/begreppet stipulativt låtas omfatta vilka delar som helst av samhället - förutsatt att man inte låter sig hindras av att andra språkkonventioner redan kan vara etablerade på området. Vad jag vill framhålla gentemot Macpherson är att det argument han åberopar inte är giltigt vid begreppsliga gränsdragningar. Det är ingalunda nöd­ vändigt eller önskvärt att låta företeelser som empiriskt beror av varandra ingå i ett och samma begrepp. (Samhällsförhållanden - former för poli­ tiskt beslutsfattande - beslut som bevarar existerande samhällsförhållan­ den.) Vill man särskilt visa på dessa relationer, och det vill uppenbarligen Macpherson, ligger det snarare i analysens och pedagogikens intresse att begreppsligt skilja dem åt. I det äldre arbetet The Real World of Democracy hittar vi fler exempel på hur Macpherson inte iakttar den distinktion jag pläderar för. Vi kan börja med ett påstående som även återfinns i The Life and Times of Liberal Democracy. Macpherson säger att demokrati ursprungligen be­ tydde att den stora massan, plebejerna, styrde. Det var således, enligt Macpherson, fråga om ett klasstyre där den lägsta och största klassen hade makten.50 Ordet ”betydde” (meant) kan här tolkas som 1) att demokrati per definition var detsamma som nämnda klasstyre, eller 2) att demokrati ansågs medföra att plebejerna, i kraft av sin majoritet, skulle dominera statsstyrelsen. Enligt den första tolkningen återger Macpherson en defi­ nition, enligt den andra en uppfattning om en kausal relation där demo­ krati (= majoritetsstyre) tillsammans med majoritetsförhållandena anses 96 orsaka visst klasstyre. Även om det i båda fallen synes röra sig om ”plebejstyre” är det viktigt att klargöra vilken av dessa tolkningar som gäller. Gör man inte det riskerar man att hamna i en situation där demokrati inte är detsamma som demokrati. Så sker när andra majori­ tetsförhållanden är det ovan angivna råder. Plebejerna - nu i minoritet - dominerar inte, det vill säga demokrati råder inte, men majoritetsregeln tillämpas fortfarande, det vill säga demokrati råder likfullt. Inkonsek­ vensen kommer sig av att skilda demokratidefinitioner tillämpas samti­ digt - nämligen plebejstyre som i den första tolkningen ovan, respektive majoritetsstyre som i den andra tolkningen. Vilken är då den rätta tolkningen? Avser Macpherson att återge en definition eller en uppfattning om ett kausalt förhållande? Motsvarande diskussion i The Life and Times of Liberal Democracy ger oss svaret. Här används nämligen, istället för ordet ”betydde”, ordet ”definierade”.51 Saken tycks därmed vara klar. Enligt Macpherson var demokrati i anti­ ken (och senare) per definition lika med plebejstyre. Ändå vet vi ju att ordet ”demokrati”, redan i antiken och förvisso även senare, ansågs betyda majoritetsstyre.52 Ligger det då inte nära till hands att tro att demokrati (= majoritetsstyre) och plebejstyre kommit att identifieras med varandra på grund av den förmodade orsaksrelationen mellan de båda företeelserna? Om det sedan är Macpherson eller de tänkare denne refererar till, som i så fall felaktigt uppfattat denna orsaksrelation som ett definitionsförhållande, är i detta sammanhang av mindre intresse. Det intressanta är istället att denna sammanblandning utgör ett exempel på brott mot vår precisionsregel. En effekt av demokrati har i och med detta ”brott” kommit att identifieras som demokrati. Att demokrati i antiken skulle ha definierats som plebejstyre är ett av leden i en argumentation där Macpherson söker visa att den västerländ­ ska liberala demokratin inte kan sägas ha ensamrätt till epitetet ”demo­ krati”. I The Real World of Democracy urskiljer han, vid sidan av den liberala, två icke-liberala demokratityper - den ”kommunistiska varian­ ten” respektive ”u-landsvarianten”. Den kommunistiska varianten och u-landsvarianten anses till och med ligga närmast den klassiska demokra­ tidefinitionen, nu formulerad som ”den tidigare förtryckta klassens styrelse eller en styrelse i dess intresse”.53 Formuleringen passar som hand i handske det tillstånd som i kommu­ nistisk teori kallas ”proletariatets diktatur”. Om min slutsats ovan - rörande förhållandet mellan demokrati och plebejstyre - är korrekt, förlorar dock Macphersons argument sin slagkraft. Demokrati bör då ses som majoritetsstyre oberoende av vem som är i majoritet. Om så är fallet kan inte heller demokrati definieras som styrelse i folkets, majoritetens, 97 arbetarklassens eller någon annan grupps intressen. Sådana demokrati­ definitioner brukar kritiseras för att inga objektiva eller enkla kriterier finns för att bedöma intressen. Oberoende av förd politik kan därför varj e politisk makthavare göra anspråk på att styra i hela folkets eller en speciell grupps intressen. Det må vara hur som helst med den saken. Ar demokrati lika med majoritetsstyre, sa skall den förda politiken ses som en empirisk effekt av demokratin/maj oritetsstyret. Såväl frågan om poli­ tikens innehåll som frågan om vem som gynnas av den förda politiken blir då empiriska frågeställningar. Ingetdera sias ju fast i demokratidefi­ nitionen. (Därmed försvinner också den svåra frågan om hur intressen fastställs från diskussionen om demokratibegreppets innebörd.) För tydlighetens skull skall påpekas att exakt samma förhållande gäller oberoende av vilken medborgargrupp demokratidefinitionen anger som den styrande gruppen. Det avgörande är om demokrati definieras genom att en styrande grupp identifieras (hela, eller del av, folket). Då skall den förda politiken uppfattas som en empirisk effekt av demokratin. Det är naturligtvis möjligt att välja en demokratidefinition oberoende av hur tidigare generationer och idétraditioner definierat demokrati. ”Majoritetsstyre”, ”den tidigare förtryckta klassens styrelse” eller ”sty­ relse i denna klass’ intresse” är därvidlag lika gångbara som stipulativa definitioner. Vi maste emellertid välja vilken av dessa defmitionstyper vi vill ansluta oss till. Vi kan inte tillämpa alla samtidigt. Däremot är det logiskt möjligt att införliva alla kriterierna i en och samma definition. Ställer vi då krav på att alla kriterierna skall vara uppfyllda samtidigt för att det skall vara fråga om demokrati är allt gott och väl - förutom möjligen att det är osäkert om vi kan hitta några sådana företeelser i sinnevärlden, nu eller i framtiden. Nöjer vi oss med att något eller några av kriterierna skall vara uppfyllda för att demokrati skall råda riskerar vi att få en så disparat grupp av stater som kan sägas vara demokratiska att demokratibegreppet synes vara allomfattande och meningslöst. Det se­ nare är vad Macpherson råkar ut för när han beskriver vitt skilda poli­ tiska system som ”varianter av demokrati”. När kommunismens respek­ tive u-ländernas alternativ bedöms ger den förda politiken och/eller klasstyret underlag för att karaktärisera dessa alternativ som demokrati­ varianter. När de liberala systemen bedöms är det styrelseformen som ger underlag för samma karaktäristik.54 Macpherson redovisar två argument varför samtliga tre systemtyper bör kallas demokratier. För det första vill man inom samtliga system gärna uppfatta de egna systemen som — just demokratier. Det synes inte vara enbart av respekt för etablerade språkkonventioner som Macpher­ son åberopar detta argument. Som vi sett anser han att de icke-liberala 98 systemen kan åberopa visst släktskap med ”den ursprungliga” demokra­ tiuppfattningen. För det andra har de tre systemen något väsentligt gemensamt - nämligen ”det yttersta målet: att erbjuda betingelser för att alla medlemmar i samhället fullständigt och fritt skall kunna utveckla sina i väsentlig mening mänskliga egenskaper”.55 I detta andra argument dyker återigen precisionsproblemet upp. Är demokrati lika med 1) det yttersta målet, 2) metoderna för att komma till målet eller 3) både mål och metod? Om det är det yttersta målet som är demokrati finns ingen anledning att kalla något av medlen, med vilka vi skall skapa detta mål, ”demokrati”. Om demokrati istället skall ses som en metod eller ett medel, med vilket man söker nå det gemensamma målet, förstår jag inte varför alla metoder, oavsett utseende, skall ges samma namn. Om det finns fyra kommunikationssätt, med vilka man kan färdas till ett bestämt resmål, benämner vi inte dessa färdsätt med en gemensam term bara för att resmålet är detsamma. Slutligen, om demo­ krati skall avse såväl mål som metod skall modeller med gemensamt mål, men med olika metoder, ges namnetiketter. Eftersom de är olika i ett väsentligt avseende torde det vara bekvämast att skilja dem åt med olika namnetiketter, eller ännu hellre, att låta mål och metod utgöra två skilda begreppsliga enheter. Till sist ytterligare ett exempel på Macphersons ovilja att begreppsligt separera styrelseskick och de politiska beslutens innehåll. Med uttrycket ”liberal demokrati” avser Macpherson inte bara rösträtt och medborger­ liga rättigheter i den politiska beslutsprocessen, utan även ett liberalt ekonomiskt system. Varje statsform existerar, enligt Macpherson, för att vidmakthålla en rad maktrelationer mellan individer och grupper i sam­ hället. Den liberala staten existerar då naturligtvis för att vidmakthålla liberala maktrelationer - som i vart fall hittills varit detsamma som kapitalism. Att den liberala staten blivit liberaldemokratisk förändrar inte denna bild, eftersom den liberaldemokratiska staten i allt väsentligt är den liberala staten plus demokratisk rösträtt. Fortfarande gäller kapi­ talismens ”nettoöverföring av produktionsförmåga” från de många till de få - till dem som äger produktionsmedlen.56 Den liberala staten sägs vidare vara ”valfrihetens politik”. ”Allt är valfritt eller kan bli valfritt när som helst - det vill säga allt utom själva det liberala samhället och den demokratiska rösträtten.”57 Ändå tycks Macpherson inte anse att denna kombination är den enda möjliga. Under en period i vår historia har visserligen kapitalismen varit mer eller mindre nödvändig, eftersom detta system kunnat utveckla en ekonomi med (tillräckligt) hög produktivitet. Men, säger Macpherson, när vi nu nått dit kan vi göra oss av med den liberala/kapitalistiska komponenten i våra 99 liberaldemokratiska system, utan att för den skull behöva göra oss av med demokratin.58 Om det således är möjligt att byta ekonomiskt system-varför säger då Macpherson att det inte råder valfrihet vad gäller vilket ekonomiskt system som skall tillämpas? Vad betyder då påståendet om att den liberala demokratin existerar för att vidmakthålla liberala/kapitalistiska maktrelationer? Antingen finns det en möjlighet att byta ekonomiskt system eller också finns inte någon sådan möjlighet. Någon av dessa två idéer måste vara felaktig. Om det finns en sådan möjlighet får den begreppsliga konstruktionen ”liberal demokrati” inte någon annan innebörd än en demokrati där man valt att föra en liberal ekonomisk politik, till exempel på grund av systemets produktivitetspotential. Tesen om att allt är valfritt utom det liberala samhället och den demokratiska rösträtten har då ingenting med reell valfrihet att göra, utan är bara ett semantiskt konstaterande. Om man väljer bort det liberala samhället och/eller den demokratiska röst­ rätten så försvinner det liberaldemokratiska systemet och ersätts av ett annat. Därför är det ”inte möjligt” att i det liberaldemokratiska samhället göra sådana val! Detta kan väl knappast vara vad Macpherson avser att säga? Då återstår alternativet att det inte är möjligt att byta system. Det kan i sin tur bero på omständigheter utanför mänsklig kontroll. Några sådana redovisar dock inte Macpherson. Det kan också bero på att ett liberalt system ger oövervinneliga maktresurser till en minoritet som har intresse av att behålla det liberala systemet. Då är emellertid styrelseskicket inte demokratiskt i detta avseende. Beteckningen ”liberal demokrati” blir då motsägelsefull. Jag kan således inte se att analysen vinner något på att begreppen demokrati och (ekonomisk) liberalism kopplas samman på det sätt Macpherson gör. Tvärtom leder det till oklarheter - som när Macpherson kallar den liberala demokratin för ”valfrihetens politik’ . Det handlar ju här om valfrihet på två plan. Demokratins valfrihet innebär, bland annat, valmöjlighet mellan olika ekonomiska system. Ett av dessa - den ekono­ miska liberalismen - brukar beskrivas som den ekonomiska valfrihetens system. Robert A. Dahl Det första intrycket av den amerikanske statsvetaren Robert Dahls dis­ kussion kring demokratin och dess förutsättningar i det klassiska verket A Preface To Democratic Theory, kan lätt bli att han där inte nöjaktigt 100 skiljer mellan dessa båda fenomen. Det faktum att alla diskuterade fenomen beskrivs som ”prerequisites” eller ”conditions” ger osökt asso­ ciationer till liknelsen med löken som skalas ända tills ingenting återstår av den. Det är ju inte ovanligt att förutsättningar för demokrati förklaras ingå i demokratibegreppets definition just för att de är förutsättningar för demokrati. Hos Dahl synes förhållandet vara det omvända. Även feno­ men som vanligen uppfattas vara kriterier på demokrati anges som förutsättningar för demokrati. Vid närmare granskning visar det sig emellertid att Dahl i sin egen teori iakttar den efterfrågade distinktionen. Intrycket av att han inte gör det är följden av att han i båda samman­ hangen använder termen ”conditions”. Denna engelska term kan emel­ lertid ha flera betydelser. De som här är aktuella torde varuförhållanden respektive förutsättningar. När Dahl diskuterar kriterier på demokrati avser termen ”conditions” de förhållanden som dessa kriterier anger.59 När han diskuterar gynnsamma betingelser för demokrati avser termen förutsättningar för demokrati.60 Jag anser således att Dahl tillämpar den efterfrågade distinktionen. Dahls mångfacetterade resonemang kring demokratin och dess förutsätt­ ningar framtvingar dock större noggrannhet och skärpa i min analys, samtidigt som jag tror att analysen kan strukturera Dahls resonemang på ett sätt som bidrar till att ökad klarhet uppnås kring vad uttrycket ”demokratin och dess förutsättningar” kan stå för. I sin bok diskuterar Dahl tre demokrati teorier; ”Madisonian theory”, ”Populistic theory” och ”Polyarchal theory”. (Jag benämner fortsätt­ ningsvis dessa teorier ”Madisonian Democracy”, ”Populistic Demo­ cracy” och ”Polyarchal Democracy”.) Dahl är själv upphovsman till den tredje teorin. De tre teorierna är, trots den gemensamma benämningen ”demokratiteorier”, mycket olika. Olikheten begränsar sig inte till att de säger olika saker om ett och samma objekt. Även objekten är, åtmins­ tone delvis, olika. ”Madisonian Democracy” är enligt Dahl en teori om hur man åstad­ kommer en ”icke-tyrannisk republik”, det vill säga en republik där vare sig minoriteter eller majoriteter ”tyranniserar” övriga medborgargrup- per. En sådan republik är således målet för teorin. De medel man anvisar för att målet skall kunna förverkligas utgörs främst av ett specifikt konstitutionellt regelsystem.61 Dahl säger att teorin är uppbyggd enligt en metod han kallar ”the method of maximization”. Man specificerar ett mål som skall maximeras, och demokrati kan sedan definieras som de speciella omständigheter- i det här fallet ”govermental processes” - som är nödvändiga för att målet skall kunna maximeras.62 Dahl kritiserar ”Madisonian Democracy” på flera punkter. För det 101 första närmar sig teorin gränsen för vad som kan anses vara förenligt med demokrati när den så sorgfälligt söker undvika majoritetskontroll.63 För det andra är det föreslagna regelsystemet på många punkter inte adekvat i förhållande till sitt syfte.64 För det tredje är konstitutionella regelsystem inte tillräckliga som förutsättningar för att uppnå samhälleliga målsätt­ ningar.65 Det är oklart vilken slags relation som skall antas råda mellan icke­ tyranni och de konstitutionella arrangemangen. Om vi väljer att se de konstitutionella arrangemangen som förmodade positiva empiriska be­ tingelser för icke-tyranni hamnar vi i situationen att demokratibegrep­ pets innebörd bestäms av vilken konstitution som bäst förmår producera icke-tyranni - oavsett konstitutionens utseende. Att demokratibegrep­ pets innebörd skulle bestämmas på sådana grunder är inte förenligt med en av precisionsreglerna och inte heller med vanligt språkbruk. Alterna­ tivet är att se de konstitutionella arrangemangen som direkt härledda ur den givna målsättningen. Då kan teorin tolkas så att såväl målsättning som konstitutionella arrangemang är uttryck för demokratibegreppets innebörd. Föreligger denna oklarhet - och det eventuella brottet mot precisions- regeln - i den teori Dahl söker återge, eller är det frågan om rena ”tolkningsprodukter” från Dahls sida? Med andra ord: Är det Madison m. fl. eller Dahl som står för oklarheten och det eventuella brottet mot precisionsregeln ? Det skulle föra för långt att söka besvara denna fråga här, men det behöver naturligtvis inte hindra oss från att ställa den. När det gäller Dahls förhållande till mina språkbruksregler får vi dock låta oss nöja med en granskning av hans egen ”demokratiteori”. Först dock några ord om ”Populistic Democracy”. Även ”Populistic Democracy” anser Dahl vara uppbyggd i enlighet med maximeringsmetoden.66 De mål som skall maximeras är folksuverä­ nitet och politisk jämlikhet. I en definition slås fast att en organisation är demokratisk om, och endast om, den politiska beslutsprocessen är i överensstämmelse med dessa målsättningar. De två målen preciseras sedan så att det första målet anses vara tillfredsställt när i val mellan flera alternativ det mest populära alternativet realiseras (”the alternative most preferred by the members”), medan politisk jämlikhet anses råda om i val mellan flera alternativ alla medborgare ges lika vikt (”equal value”). Man finner sedan att den enda beslutsregel som är i överensstämmelse med de uppställda målen är majoritetsregeln.67 Enligt Dahl säger teorin ingenting om verkligheten. Den relation som föreligger mellan teorins mål och den beslutsform som är nödvändig för att målet skall maximeras är av strikt logisk karaktär. Beslutsformen är 102 härledd ur målbeskrivningen.68 Detta måste innebära att någon påver- kansrelation i empirisk mening inte föreligger mellan mål och förutsätt­ ning. Det medför i sin tur att relationen saknar de moment av osäkerhet och föränderlighet som vidlåter empiriska påverkansrelationer. Det torde också innebära att såväl målbeskrivning som den ur målbeskriv­ ningen härledda beslutsregeln får anses vara uttryck för demokratibe­ greppets innebörd i ”Populistic Democracy”. I sin egen teori, ”Polyarchal Democracy”, ställer Dahl följande fråga. ”What are the necessary and sufficient conditions for maximizing democracy in the real world?”69 Målsättningen och den analytiska tekniken är inledningsvis densamma i ”Polyarchal Democracy” som i ”Populistic Democracy”. Eftersom frå­ geställningen ovan avser ”the real world”, kan detta dock bara bli en startpunkt för teorin. När denna väl är etablerad finner Dahl det nödvän­ digt att närmare beskriva villkoren för att målsättningen skall anses vara uppfylld i verklighetens politiska system.70 Trots att de åtta kriterier som därvid anges måste anses svara mot en idealtyp långt bortom realismens gräns - möjlighet för alla att inför en omröstning tillfoga beslutsalternativ, identisk information om alternativen för alla etc. - visar Dahl redan i denna diskussion att ”Polyarchal Democracy” är mer anpassad till ”the real world” än vad ”Populistic Democracy” är. I ”Populistic Demo­ cracy” saknas ju dessa operativa kriterier som Dahl anser är nödvändiga för att man skall kunna avgöra om teorins mål skall anses vara uppfyllda i den politiska beslutsprocessens olika faser i ett representativt styrelse­ skick. Gentemot dessa idealtypiska kriterier kan vi jämföra en ofullkom­ lig världs politiska system. Det är dock lika fel att se dessa kriterier som kausala förutsättningar för måluppfyllelse som det var att i ”Populistic Democracy” se majoritetsre- geln som en sådan förutsättning. Diskussionen kring kriterierna inleds nämligen med följande fråga. ”Let us begin, however, with a meticulous concern for precision of meaning. First, what do we mean by ’maximizing democracy’?”71 Dahl härleder sedan operativa kriterier ur de abstrakta målen, till exem­ pel att fattade beslut måste verkställas.72 Kriterierna är målsättningen applicerad på en given verklighet. I några fall kan man också säga att han preciserar målen när han anger sådana kriterer. De ursprungliga målen tillförs då nya bestämningar. Som exempel kan nämnas villkoret att alla 103 individer skall ha samma information om beslutsalternativen.73 Det är den majoritetspreferens som föreligger när detta villkor är tillfredsställt som skall förverkligas - ingen annan. Identisk information blir på detta sätt, liksom de övriga villkoren, ett kriterium på demokrati - inte en kausal förutsättning för demokrati. När Dahl ställt upp sina kriterier på måluppfyllelse, och därmed på demokrati, finner han naturligtvis att det inte existerar någon stat som uppfyller alla dessa villkor. Idealtypen är ju inte en teori om verklighe­ tens system, utan den utgör endast ena ändpunkten på en skala gentemot vilken verkligheten kan jämföras. Eftersom ”Polyarchal Democracy” emellertid skulle vara en teori om verkligheten låter Dahl sådana stater som inte hamnar allt för långt från idealtypen utgöra en grupp av system som han kallar ”polyarkier”. Dahl finner det därvid vara en onödig begränsning att bara intressera sig för sådana organisationer vi kallar stater och inkluderar därför även andra slag av organisationer med liknande styrelseskick i gruppen polyarkier. Han reviderar därefter den fråga som inledde analysen. ”What are the necessary and sufficient conditions in the real world for the existence of these eight conditions, to at least the minimum degree we have agreed to call polyarchy?”74 I denna fråga återfinner vi termen ”conditions” med sina två betydelser. Dels talas om ”eight conditions” (förhållanden) som kännetecknar poly- arkin, dels frågas efter ”conditions” som utgör betingelser för att dessa förhållanden skall kunna uppstå. Frågeställningen är således inriktad på nödvändiga empiriska betingelser för polyarkins existens. Det rör sig således om påverkansrelationer. Om dessa relationer formulerar Dahl nio hypoteser. De empiriska förutsättningarna för polyarki som där anges är inte på någon punkt av konstitutionell art. Till skillnad från i ”Madisonian Democracy” antas här sociala och psykologiska faktorer gynna eller missgynna måluppfyllelse.75 Även om Dahl således använder samma term för just de två slag av fenomen jag anser det vara viktigt att skilja mellan - demokratikriterier och förutsättningar för demokrati - anser jag ändå att Dahls diskussioner visar att han gör den efterfrågade distinktionen - åtminstone i sin egen teori. Det kan ändå finnas skäl att på några punkter förtydliga Dahls analyser i detta avseende. Analyserna av de tre demokratiteorierna innehåller åtminstone fyra olika slag av fenomen som skulle kunna rubriceras som ”förutsätt­ ningar” i en teori om demokrati. Det är emellertid bara i ett av de fyra 104 fallen som det rör sig om positiva empiriska betingelser för demokrati. I de andra fallen rör det sig istället om förutsättningar för att ett system skall kunna uppfattas som demokratiskt, det vill säga kriterier på demo­ krati. 1) Exempel på positiva betingelser för demokrati hittar vi i den senare delen av ”Polyarchal Democracy”. Var och en av de nio hypoteser som där formuleras anger en eller flera empiriska relationer mellan demokra­ tin och förmodade positiva betingelser för densamma. Även ”Madiso­ nian Democracy” kan tolkas så att den förutsätter empiriska relationer av samma slag, men det tycks då vara demokratin som utgör den positiva betingelsen för måluppfyllelse. 2) Alternativet är, som påpekades tidigare, att tolka ”Madisonian Democracy” så att de konstitutionella arrangemangen anses härledda ur det angivna målet. Båda fenomenen får då antas vara uttryck för demo­ kratibegreppets innebörd. Kriterier på demokrati som härletts ur en abstrakt demokratidefinition finner vi även i ”Populistic Democracy” (majoritetsregeln) och i den första delen av ”Polyarchal Democracy”. I ingendera fallen rör det sig om förutsättningar för demokrati i bemärkel­ sen positiva empiriska betingelser för demokrati. 3) I diskussionen kring ”Polyarchal Democracy” poängterar Dahl också det önskvärda i att de egenskaper som kriterierna anger är obser­ verbara. Då han finner att detta i vissa fall är ogörligt, medger han att vi i våra studier av de politiska systemens demokratiska status ibland måste tillgripa indirekta mått.76 Dessa indikatorer är naturligtvis ingenting annat än kriterier på demokrati. De avses ju spegla de mer direkta kriterierna på demokrati. 4) Slutligen två exempel på preciseringar av kriterier. I det första fallet hänvisar jag läsaren till vad som ovan sagts om att alla skall ha samma information om alternativen. Jag uppfattar inte detta kriterium som härlett ur de i ”Populistic Democracy” och ”Polyarchal Democracy” angivna målen. Villkoret tillfogar ett kriterium som preciserar demokra­ tibegreppets innebörd i jämförelse med vad som kan utläsas och härledas från målbeskrivningen. Det är osäkert hur Dahl uppfattar kriteriet där­ vidlag. Det andra exemplet rymmer inte någon sådan osäkerhet. Dahl förbi­ går där flera preciseringsmöjligheter och uppfattar en som den enda möjliga. Detta leder i sin tur till att han anser majoritetsregeln vara den enda beslutsregel som överensstämmer med målen för ”Populistic De­ mocracy” och ”Polyarchal Democracy”. ”DEFINITION 1 : An organization is democratic if and only if the 105 process of arriving at governmental policy is compatible with the condition of popular sovereignty and the condition of political equality. DEFINITION 2: The condition of popular sovereignty is satis­ fied if and only if it is the case that whenever policy choices are perceived to exist, the alternative selected and enforced as govern­ mental policy is the alternative most preferred by the members. DEFINITION 3 : The condition of political equality is satisfied if and only if control over governmental decisions is so shared that, whenever policy alternatives are perceived to exist, in the choice of the alternative to be enforced as government policy, the preference of each member is assigned an equal value. Proposition 1: The only rule compatible with decision-making in a populistic democracy is the majority principle. DEFINITION 4: THE RULE: The principle of majority rule prescribes that in choosing among alternatives, the alternative preferred by the greater number is selected. That is /.. ./.”77 Dahls slutsats förutsätter emellertid två premisser som inte finns angivna i texten, nämligen 1. att ett av de givna konkurrerande alternativen skall realiseras, samt 2. att valet av det alternativ som skall realiseras skall göras på grundval av adderade röstetal (vilket ytterst är konsekvensen av att två medborgare anses mer värda än en). När man då beräknar alternativens popularitet måste man givetvis ge alla röster samma vikt om förfarandet skall vara förenligt med definition 3 ovan. Det alternativ som fått högst röstetal anses vara mest populärt och förklaras som vinnare. Av de i texten angivna premisserna följer dock inte att vi måste begränsa valet av alternativ som skall realiseras till de konkurrerande huvudalternativen. Kompromisser, där hänsyn tagits till de olika alterna­ tivens röstvikt, är en annan möjlighet att tillämpa likaviktsprincipen. Men vi måste inte heller basera valet av politik som skall realiseras på adderade röstetal som ovan. Om vi inte gör så, skulle en lösning där allas preferenser tillfredsställs i lika hög grad vara i överensstämmelse med målen. ”Equal value” realiseras då genom kompromisser som ligger lika långt från (men så nära som möjligt) alla väljares preferenser, utan att någon hänsyn tas till vem som är i majoritet eller minoritet. Man kan naturligtvis invända att dylika lösningar är svåra att åstadkomma och lika svåra att utvärdera, men frågan gällde här inte vad som är praktiskt möjligt utan vad som följer av givna premisser. De föreslagna lösningarna 106 kan dessutom fungera som idealtyper - på samma sätt som Dahls demokratikriterier - gentemot vilka den verkliga världen kan jämföras. Om min analys är korrekt föreligger här alltså flera preciseringsmöjlig- heter av målformuleringarna. Grovt sett kan vi säga att frågan gäller vad som skall avses med uttrycket ”most preferred”, respektive när och hur ”likaviktsprincipen” skall tillämpas. Vilken beslutsregel som skall anses vara i överensstämmelse med målsättningarna i ”Populistic Democracy” och ”Polyarchal Democracy” blir självfallet också beroende av vilken målprecisering vi utgår ifrån. Oavsett vilken precisering vi väljer, och vilken beslutsregel vi än härleder från denna, så gäller dock följande: Preciseringar av kriterier på demokrati, och principer härledda ur dessa preciseringar, är själva kriterier pä demokrati. De är inte empiriska förutsättningar för demokrati. De frågor som Dahl diskuterar i A Preface To Democratic Theory återkommer i flera av hans senare arbeten. Det gäller bland annat minori- tetsproblemet. Trots sin kritik av ”Madisonian Democracy” ser Dahl risken för ”majoritetstyranni” som ett viktigt problem som måste ges någon slags lösning - i den mån det inte löser sig självt genom att enighet råder i frågor som medborgarna anser är viktiga. Problemet har två aspekter - dels den etiska bedömningen av majoritetsbeslutet som så­ dant, dels hotet mot demokratins fortlevnad. Dahl låter emellertid aldrig förväntade effekter av olika styrelseskicks- regler bestämma definitionen av det demokratiska styrelseskicket. Poli­ tiska problem löses i den politiska verkligheten - inte i våra begreppssy­ stem. Det gäller även minoritetsproblemet.78 När Dahl finner att vi använder ordet ”demokrati” för att beteckna dels en idealtyp, dels ett antal styrelseformer som är kompromisser mellan demokratiska ideal och andra värden (ekonomi, kompetens etc.), säger han inte att vi måste ändra en av definitionerna, utan att vi fortsättningsvis bör använda skilda termer för dessa två fenomen. Idealet föreslås få behålla sitt namn, medan de system där man tvingats/önskat göra avvikelser från idealets krav ges namnet ”polyarkier”.79 Avvikelserna får naturligtvis inte vara hur stora som helst. Som vi har sett låtes polyarkibegreppet referera till övre delen av en skala (eller flera skalor) vars slutpunkt är den demokratiska idealty­ pen. Det är således möjligt att inom polyarkins ram, i viss utsträckning, lösa problem och göra avvägningar på bekostnad av demokratiska vär­ den. Ytterligare exempel på att Dahl iakttar distinktionen demokrati kon­ tra demokratins förutsättningar och effekter finner vi i After the Revolu­ tion och Polyarchy. Särskilt tydligt kan vi se det i Polyarchy, vars ämne är just betingelser som gynnar en utveckling mot polyarki och ett vidmakt - 107 hållande av denna.80 Fördelning av ekonomiska resurser, som även disku­ terades i DN-debatten, är en av de faktorer som antas spela stor roll. Dels skapar ojämlikhet en polariserad intressekamp som omöjliggör eller försvårar demokrati. Dels tenderar ekonomisk och annan ojämlikhet att underminera den politiska jämlikheten.81 Om denna säger Dahl: ”... until and unless we reach much greater parity in the distribution of political resources, other steps toward democratization are like treating tuberculosis with aspirin, or airdropping marshmallows to famine victims.”82 I After the Revolution finner vi också en regel om specifik kompetens som måste sägas ingå i Dahls demokratibegrepp, nämligen ”the Principle of Affected Interests”.83 Vi återkommer till denna regel i 6.2. Sammanfattning Analysen av precisionstemat har här getts en omfattning och disposition som kräver att huvudresultaten nu sammanfattas och behandlade förfat­ tare jämförs. Macpherson är den av våra fyra författare vars analys tydligast strider mot de normer som presenterades i kapitel 3. När Macpherson pläderar för att demokrati skall ses som en vittomfattande samhällsmodell och inte bara som ett styrelseskick, är hans argument att det senare står i ett intimt empiriskt beroendeförhållande till övriga ingredienser i denna övergripande samhällsmodell. Argumentet motiverar snarare den mot­ satta slutsatsen - och i vart fall inte den Macpherson vill plädera för. Med Macphersons allomfattande demokrati blir det inte heller själv­ klart att skilja mellan styrelseskick och styrelseskickseffekter. Det sägs till exempel att demokrati kan vara detsamma som styrelse genom och/ eller för de tidigare undertryckta - inte att dessa fenomen är en empirisk effekt av exempelvis majoritetsregeln och klassfördelningen. Slutligen säger Macpherson att alla de tre modellerna bör uppfattas som demokratimodeller eftersom de har ett gemensamt mål. Ar det just detta mål som är liktydigt med demokrati finns dock ingen anledning att benämna medlen ”demokrati”. Om Macpherson istället vill se just medlen som leder till visst mål - men inte målet i sig - som demokrati, så måste målsättningen sägas vara irrelevant för metodens demokratiska status. Är det såväl metod som mål som för Macpherson är liktydigt med demokrati rekommenderas en mer nyanserad terminologi. I Schumpeters analys bereder det inga svårigheter att urskilja vad som 108 är demokrati och vad som är dess förutsättningar respektive effekter. Man kan därvid notera att Schumpeter inte bara låter det bli en empirisk fråga vilka beslut man fattar i en demokrati - utan också om besluten är i överensstämmelse med folkmajoritetens mening. Däremot vill Schumpeter tillmäta en av sina bestämningar en bety­ delse som strider mot den andra av de två precisionsnormerna. Han anser nämligen att demokratin måste ses som en metod- inte ett mål i sig - och att denna uppfattning måste vara utgångspunkten för varje försök att definiera demokratibegreppet. Som tidigare visats är emellertid så­ dana mål-medelbestämningar av föga intresse vid begreppsdefinitioner. De hör hemma i den politiska verkligheten. Där är det dessutom fullt möjligt att se tillämpandet av en metod som ”ett mål i sig” - ja, till och med som det viktigaste målet av alla. Schumpeters idé har ingen motsva­ righet hos de övriga författarna. Ross skiljer i sin analys inte klart mellan vad han anser vara demokrati respektive demokratins effekter och/eller förutsättningar. Med demo­ kratins ”verkningar” synes Ross snarast avse verkningar av valet av demokrati. I inledningen till kapitlet ”Demokratins teknik” tycks han också vara på väg att bryta mot den precisionsregel som säger att demokratibegreppet ej bör definieras med hänsyn tagen till de ändamål man vill att demokratin skall tjäna. Den vidare diskussionen i kapitlet ger dock inte underlag för någon sådan kritik. I Dahls analyser har jag inte funnit några brott mot precisionsreglerna. Visserligen använder Dahl den mångtydiga termen ”conditions” för snart sagt alla de fenomen han diskuterar, men jag anser att man klart kan utläsa av analysen när han anser sig diskutera förutsättningar för demo­ krati respektive villkor för att ett politiskt system skall kunna sägas vara demokratiskt. Dahls analyser ger dock exempel på flera fenomen som kan ligga nära till hands att uppfatta som förutsättningar för, eller effekter av, demokrati - nämligen härledningar från, samt preciseringar och operationalise- ringar av, demokratibegreppets innebörd. I samtliga fall måste det emel­ lertid anses vara fråga om kriterier på demokrati. I tabell 2 har jag noterat vilka slag av regelbrott de olika författarna gör sig skyldiga till. Schumpeter definierar generellt demokratin som ett medel. Ross och Macpherson avgränsar ej sina demokratibegrepp tydligt nog i förhållande till demokratins förutsättningar och/eller effekter. Macpherson låter därutöver demokratibegreppets innebörd bestämmas av vad demokrati förväntas/avses leda till, samt motiverar sitt (sina?) demokratibegrepp med argumentet att demokratibegrepp måste definie­ ras så att demokratins förutsättningar ingår i demokratin. Slutligen är 109 Tabell 2: De fyra författarnas ”brott” mot spräkbruksregler inom temat ”Precision och begreppsstruktur”. ■ = Regelbrott □ = Ej regelbrott _ccc <§ Demokratidefinitionen saknar klar gräns mellan demokratin och dess för­ utsättningar respektive ef­ fekter. Företeelser definieras som element i demokratin med motiveringen att de utgör förutsättningar för demo­ krati. Demokratibegreppet de­ finieras i förhållande till vad demokratin förvän­ tas/ avses leda till. Demokrati definieras (ge­ nerellt) som mål eller me­ del. Dahl den ende som inte bryter mot någon av reglerna. I tabell 3 kan vi närmare se på vilka sätt de olika demokratibegreppen är ”gränslösa”. I mittkolumnen anges de fenomen som jag anser att de olika författarna givit entydiga och positiva besked om när det gäller deras status som demokratikomponenter. I denna kolumn återfinner vi således komponenter i de olika demokratibegreppen. I tabellens vänstra kolumn anges sådana fenomen som respektive författare undlåter att klart karaktärisera som antingen demokrati eller demokratins förutsätt­ ningar. Här återfinner vi för Ross’ del rättssäkerhet och medborgarrät- tigheter - och kanske även kompromiss och minoritetshänsyn. (De senare företeelserna kan dock också uppfattas enbart som värdefulla företeelser som bör förenas med demokrati.) I tabellens högra kolumn anges de fenomen som respektive författare undlåter att klart karaktäri­ sera som antingen demokrati eller demokratins effekter. Ross’ och Macphersons analyser innehåller några sådana oklarheter. I Macpher- sons fall kan man dessutom säga att de fenomen vars status är oklar uppfattas som demokratins mal. Demokratin skall utformas så att målet kan uppnås. Huruvida det är frågan om ett ”externt” eller ett ”internt” mål beror på om det anses utgöra en del av demokratin eller ej. 110 M -T3 O o « o O <3 • O C/5 •fl 5- 111 Tabell 3: Företeelser somför respektive författare utgör komponenter i demokratin, och företeelser som antingen anses utgöra komponenter i demokratin eller förutsättningar för, respektive effekter av, demokrati. 6.2 Form och innehåll Tre av våra fyra författare diskuterar uttryckligen huruvida demokrati är en beslutsform och/eller visst beslutsinnehåll. Som vi har sett deklarerar Ross att demokrati är en beslutsmetod, och att demokratismen därför - i förhållande till våra allmänpolitiska ideologier - är en ”överideologi”. Han gör denna markering när han diskuterar förhållandet mellan materi­ ell jämlikhet och demokrati. Det är härvidlag endast den politiska jäm­ likheten (till exempel vad gäller rösträtten) som ingår i Ross’ demokrati­ begrepp.84 Ross’ ställningstagande kan jämföras med min diskussion om form- respektive innehållskomponenter i kapitel 2. Av det faktum att man vill se demokrati som en beslutsform, följer inte att denna form vad gäller jämlikhet endast kan avse rösträtt och vissa basala politiska med- borgarrättigheter. Ambitionsnivån kan i princip sträcka sig hur långt som helst, utan att den kan sägas ställa några direkta krav på innehållet i de beslut man fattar. Enda grundvalen för tesen att demokrati innebär enbart sådan jämlikhet som Ross anger, är en språkkonvention med just denna innebörd. Utifrån en sådan konvention kan man slå fast att demo­ krati och socialism respektive liberalism är skilda begrepp och företeel­ ser. Ar det bara detta Ross vill säga? Även Schumpeter försäkrar att demokratin bara är en metod - eller att vi bör se den som en sådan. Syftet är här emellertid inte att skilja form från innehåll, utan att ge demokratin som metod en normativ status skild från den status som tillkommer sådana fenomen som kan vara samhälle­ liga ”mål i sig”. Likväl förutsätter Schumpeters idé distinktionen form - innehåll. Utifrån en språkkonvention liknande den Ross an vänder/före­ slår, samt föreställningar om människors prioriteringar, anser sig Schum­ peter kunna slå fast att demokratin bara kan/bör tillmätas instrumenteilt värde. Den kan aldrig, eller bör aldrig, vara ett självständigt mål.85 Macpherson jämför två typer av demokratibegrepp - sådana som enbart beaktar det politiska beslutsfattandets former respektive sådana som även beaktar samhällsstrukturen i övrigt. (Macpherson använder uttrycket ”demokratimodell”, men det är osäkert om han med det avser något annat än demokratibegrepp, det vill säga en idé som refererar till företeelsen demokrati.) Han förordar det vida begreppet eftersom detta är mer ”realistiskt”.86 Därav följer ju inte att detta begrepp anger resultat­ regler - men det skall erkännas att Macpherson förmodligen ställs inför en svår uppgift om han skall söka motivera sitt vittomfattande demokra­ tibegrepp med att alla dess komponenter anger formregler för den demo­ kratiska beslutsprocessen. Hans resonemang synes ju också implicera att de konstitutionella recepten får viss utformning för att de konstitutio- 112 nella förhållandena skall producera beslut med viss innehåll. Detta inne­ håll tycks i åtminstone några fall gå ut på att bevara existerande samhälls­ strukturer. Möjligen kan vi uppfatta denna tanke som ett uttryck för att Macphersons olika demokratibegrepp innehåller ”resultatregler”. När Macpherson talar om ett ursprungligt demokratibegrepp gör han emellertid en tydligare markering. Enligt denna ursprungliga uppfatt­ ning skulle demokrati vara lika med ”den tidigare förtryckta klassens styrelse eller en styrelse i dess intresse”.87 Definitionen vinner uppenbar­ ligen Macphersons gillande eftersom han sedan använder den när han karaktäriserar system som uppfyller något av dess två kriterier som demokrativarianter.88 Även om det inte fastslås vilka intressen den tidi­ gare förtryckta klassen har - eller vilken klass detta är - kan ändå det andra alternativet i definitionen sägas ange ett innehållsligt kriterium. Det säger inget om vem som skall styra, eller hur det skall ske. Det anger istället direktiv för vilka intressen besluten skall tillfredsställa om syste­ met skall anses vara demokratiskt. Det är endast Robert Dahl som över huvud taget inte diskuterar om demokratibegreppet skall avse beslutsformer eller beslutsinnehåll. De kriterier på demokrati som Dahl föreslår visar att han förutsätter att demokrati är en beslutsform. Han är inte omedveten om vilka beslut som skulle åstadkomma gynnsamma betingelser för demokratin - men så­ dana betingelser, eller beslut om dem, utgör för Dahl inte kriterier på demokrati. De är ”conditions for polyarchies to exist”.89 Dahl inser att minoriteters synpunkter ibland måste beaktas om inte det politiska systemet skall bryta samman. Även av andra skäl kan sådan hänsyn vara motiverad. Han låter emellertid inte sitt demokratibegrepp bestämmas av denna insikt.90 När vi söker bedöma och jämföra ambitionsnivån hos författarnas formregler måste vi beakta att de använder olika metoder när de faststäl­ ler sina demokratibegrepp. Ross och Dahl använder sig av variabeldefi­ nitioner där demokratiskt maximum (idealtypen) är en teoretisk och ensidig maximering av demokrativärden. En sådan renodling behöver vare sig vara möjlig eller önskvärd. Dahl diskuterar till exempel hur vi på många områden prioriterar kompetens och ekonomi framför demokrati i beslutsfattandet.91 Schumpeter anger istället en klassdefinition medan Macpherson inte anger någon definition alls - vilket naturligtvis inte hindrar att hans analyser istället ger besked om vad han anser att demo­ krati är. Valet av definitionsteknik är emellertid inte av avgörande bety­ delse för ambitionsnivån. De flesta klassdefinitioner kan omformuleras till idealtypsdefinitioner. I själva verket döljer sig ofta en sådan bakom den givna formuleringen. Så kan till exempel Schumpeters ”free compe- 113 tition for a free vote” beskrivas i idealtypstermer.92 Kampen och röst­ ningen kan vara mer eller mindre fri. Macphersons demokratibegrepp torde fungera på liknande sätt. Ambitionsnivån kan bättre fångas i antal formvariab 1er i definitionen och förhållandet mellan variablernas maximum och verkligheten. När man jämför antal variabler måste man givetvis beakta hur många subvari- abler som dölj er sig bakom var och en av de variabler som explicit nämns i definitionen. Bakom Schumpeters variabel, som gäller graden av frihet i kampen om väljarnas röster, döljer sig givetvis ett antal sådana subvaria- bler. Vad gäller det andra kriteriet kan som exempel nämnas att det torde vara lättare att maximera rösträtten vid val av representanter än att maximera principen om det bundna mandatet i relationen mellan väljare och valda. Det är ogörligt att kort och rättvisande jämföra ambitionsnivåerna hos våra fyra författares demokratibegrepp. Jag har här bara velat ange några viktiga utgångspunkter för en sådan studie. En intuitivt grundad jämfö­ relse kan vem som helst göra. Kanske man då finner att Schumpeters demokratibegrepp är det minst ambitiösa. (Schumpeter vill ju ha ett ”realistiskt” demokratibegrepp.) Ambitionen hos Macphersons form­ kriterier kan inte bedömas utan att vi får veta vilka dessa är, men om alla hans kriterier på demokrati är formkriterier vore det märkligt om inte Macphersons demokratibegrepp är det mest ambitiösa vad avser formen. Mot en sådan slutsats kan emellertid anföras att Ross’ idealtyp är direkt- demokratisk, medan Macpherson, trots att han vill se ökat folkligt deltagande och inflytande, kanske ändå låter sitt demokratibegrepp handla om beslutsfattande väsentligen genom representanter.93 Vid sidan om de två regeltyper vi nu diskuterat finns ytterligare tre. Två av dem avser kompetensförhållanden - generell respektive specifik kompetens. I Ross’ idealtypiska demokrati får alla vuxna medborgare delta i omröstningar och val. Den verksamhet som da åsyftas är den offentliga, politiska verksamheten. Även medborgarrättigheter torde tillkomma alla. (Även icke-vuxna?) Vad Ross diskuterar är således gene­ rell kompetens. Några regler om specifik kompetens anger han ej. Schumpeter intar den originella ståndpunkten att varje population måste få definiera sig själv. Med detta avses inte den näraliggande tanken att vi får acceptera varje stats geografiska utbredning, sådan den från tid till annan föreligger, för att inom dessa stater tillämpa någon av de olika styrelseformerna - till exempel demokrati. Schumpeter går längre än så. Inom varje politiskt system skall en grupp av medborgare kunna utse sig till det ”folk” som i folkstyrelsen skall styra systemet. Tanken bygger på iakttagelsen att alla politiska system tillämpar något slag av politisk 114 diskriminering, till exempel vad avser ålder. Den egenskap som ålder förutsätts vara indikator på - mognad - är emellertid inte perfekt korrele­ rad med ålder. Det finns unga medborgare utan rösträtt som är mognare än äldre medborgare med rösträtt. Schumpeter anser tydligen att vi, i konsekvensens namn, måste acceptera varje slag av politisk diskrimine­ ring där människor utesluts från inflytande med argumentet att de - eller en stor majoritet av dem - inte är ”kompetenta”.94 Schumpeter tycks således vare sig ange generella eller specifika kompetensregler. Dahl ironiserar över Schumpeters ståndpunkt och undrar om ett land som styrs av ett triumvirat är demokratiskt bara de tre härskarna inom sig tillämpar majoritetsregeln,95 Schumpeter har i själva verket två problem - ett begreppsligt och ett praktiskt politiskt - och han föreslår i varje fall inte en tillfredsställande lösning på det begreppsliga problemet. Om vi använder idealtypstekni- ken, när vi definierar demokrati, kan alla inskränkningar av rösträtten - även de åldersbaserade - ses som begränsningar av demokratin. (Ross är härvidlag inte konsekvent. I hans idealtyp har bara vuxna rösträtt.) Olika slag av begränsningar, som vi väljer att göra i verklighetens styrelseskick, kan sedan uppfattas som mer eller mindre grova avvikelser från idealty­ pen. Att utesluta alla medborgare under en begränsad del av deras liv - den första delen - torde vara en mindre grov avvikelse än att utesluta exempelvis en tredjedel av medborgarna under hela deras liv. Dahl ifrågasätter inte bara Schumpeters tes om begreppet ”folk” i folkstyrelsebegreppet, utan också att den demokratiska rätten till poli­ tiskt inflytande skall bestämmas i relation till existerande politiska sys­ tem och beslutsfora. Dahl förordar nämligen att vi istället för en regel om generell kompetens anger en regel om specifik kompetens som den demokratiska kompetensregeln, närmare bestämt principen om de be­ rördas beslutsrätt - hos Dahl benämnd ”the Principle of Affected Inte­ rests”.96 Utifrån denna princip kan antalet medborgare som har infly­ tande över ett visst beslutsforum vara såväl lagom som för litet respektive för stort, om de beslut som fattas berör personkretsar av olika omfång. I citatet nedan ger Dahl exempel på det förhållande som hans amerikanska publik, från sina ideologiska utgångspunkter, kanske har svårast att acceptera - nämligen när ett beslut borde fattas av ett organ som fler människor kan påverka än vad som nu är fallet. ”By now you may be troubled by the thought that the principle has unlocked Pandora’s box. Very likely it has. For example, it forces us to ask whether there is not after all some wisdom in the half-serious comment of a friend in Latin America who said that his people 115 should be allowed to participate in our elections, for what happens in the politics of the United States is bound to have profound consequences for his country. Do not dismiss his jest as an absur­ dity. In a world where we all have a joint interest in survival, the real absurdity is the absence of any system of government where that joint interest is effectively represented.”97 Macpherson är återigen svår att bedöma på grund av uppfattningen att demokrati kan vara lika med klasstyre. Skall detta tolkas så att endast en klass ges politiskt inflytande oavsett majoritetsförhållandena, eller som att alla tillåts delta, men att den klass som är i majoritet får den politiska makten? Att den liberala demokratin existerar för att vidmakthålla libe­ rala/kapitalistiska maktrelationer kan tolkas som att systemet fungerar så att endast anhängare av sådana maktrelationer ges något verkligt inflytande. Eller är det möjligen så att man i den liberala demokratin endast kan/får fatta politiska beslut i ett begränsat antal frågor, medan man i de andra varianterna får/kan ägna sig åt mer extensivt beslutsfat­ tande i de politiska institutionerna. Det förefaller meningslöst att speku­ lera vidare. Vi får lämna frågan om de två slagen av kompetensregler öppen för Macphersons del. Slutligen har vi då ”spelplansreglerna”. När skall demokratiskt be­ slutsfattande tillämpas? Här kan Macphersons ”vida” demokratibe­ grepp tolkas så att demokrati skall tillämpas i snart sagt varje mellan- mänsklig relation. Det är då inte bara de politiska institutionernas beslutsfattande vi bedömer utan allt beslutsfattande i samhället (och kanske inte heller bara beslutsfattande). På liknande sätt förhåller det sig faktiskt med Dahl. För den som dels utgår från ”the Principle of Affected Interests”, dels använder idealtypstekniken, faller det sig naturligt att betrakta hela samhället, snarare än något av dess subsystem, när man skall bedöma demokratisk status. Utöver demokratiska formregler är ju då nämligen fördelningen av beslut mellan olika fora intressant. Dahl pläderar dock inte för att idealtypen skall realiseras, men att vi gott kan närma oss den.98 Vare sig Dahl eller Macpherson anger dock någon speciell spelplansre- gel, vilket är rimligt om de ej vill ange begränsningar i demokratibegrep­ pet för när den demokratiska metoden skall tillämpas. För Macphersons del kan vi emellertid härleda en spelplansregel från åtminstone det demokratibegrepp som innebär att man styr i en viss klass’ intresse. Även de övriga ”vida” demokratibegreppen skulle dock kunna tänkas ligga till grund för en sådan härledning. De tycks förutsätta att de politiska besluten går i bestämda riktningar. Om man skall realisera ett 116 politiskt program förutsätter det inte bara att vissa beslutsalternativ väljs framför andra, utan också att de frågor där dessa beslutsalternativ är aktuella kommer upp till avgörande. Frågor som ej är relevanta för det åsyftade programmet är emellertid inte av intresse. I detta faktum måste ligga en underförstådd spelplansregel från Macphersons sida. Ross diskuterar hur fenomenet demokrati kan förekomma utanför politiken, men det demokratibegrepp som refererar till en beslutsform synes han ändå reservera för det politiska systemet (där man kan fatta beslut i de frågor man finner för gott). För Ross är frågan om vad de politiska institutionerna bör fatta beslut om en ideologisk fråga, som demokratismen i sin egenskap av överideologi inte behöver/skall befatta sig med." När demokratiska ideal präglar andra sidor av mänsklig samlevnad än den politiska, väljer Ross att tala om ”sinnelagsdemo- krati”.100 Schumpeter diskuterar enbart demokratin i det politiska be­ slutsfattandet där man, liksom hos Ross, kan fatta beslut i de frågor man önskar. Således anger inte heller Schumpeter någon spelplansregel.101 I tabell 4 har jag angett vilka slag av ”spelregler” de fyra författarnas demokratibegrepp innehåller. De olika reglerna har därvid inte formule­ rats så att de, tillsammans med övriga regler i respektive demokratibe­ grepp, utgör konsistenta och väl sammanhållna regelsystem. Det har inte varit mitt syfte att göra sådana rekonstruktioner. Utöver klassificeringen av de diskuterade spelreglerna har jag i tabellen därför bara indikerat reglernas innehåll med en kort formulering - författarens eller min egen. Tabellen avses främst spegla vilka slag av komponenter, med avseende på min klassificering, som respektive demokratibegrepp innehåller. Som framgått av analysen i 4.1 är det på några punkter oklart vad som är, och vad som inte är, komponenter i de olika demokratibegreppen. Även de fenomen vars status därvidlag är oklar har klassificerats och anges i tabellen inom parentes. Samtliga fyra författare kan sägas ange någon slags formregler - även om Macpherson kan tänka sig dels flera olika uppsättningar av form­ regler, dels att byta ut formregler mot andra slag av regler. (Den tidigare förtryckta klassens styrelse eller styrelse i dess intresse.) Ross och Macpherson anger regler om generell kompetens medan Dahl istället anger en regel om specifik kompetens. Schumpeter säger sig uttryckligen inte vilja ange några kompetensregler utöver att ”varje population får definiera sig själv”. Macpherson anger med säkerhet en resultatregel - ”styrelse i den tidigare förtryckta klassens intresse”. Möjligen gäller det även idén om ”de samhällsbevarande besluten”. Därutöver utgör ”det gemensamma yttersta målet” en demokratisk resultatregel för Macpherson, förutsatt 117 cP -P u ^ Vh O D ^ ° O 4-1 «T. :0 (fi ‘E m c Figur 1: Kommunalforskningsgruppens demokratimodell: ”Demokra­ tiska värden och demokratisk teknik13 171 Som ett gemensamt värde för informationsteknikerna anges allmänt att alla informationskanaler skall vara ”öppna”. Slutligen förutsätter demo­ kratin enligt Westerståhl att medborgaren själv är intresserad, aktiv och skaffar sig information. Dessa tre förutsättningar betingar varandra öm­ sesidigt.14 I Westerståhls modell finner vi två ”mellanliggande” värden utöver vad som redovisats ovan. Teknikerna deltagande och representation antas kunna åstadkomma identitet och åsiktsöverensstämmelse via ”per­ sonrepresentativitet” och ”åsiktsrepresentativitet”. (Fördelningen av åsikter eller sociala egenskaper i valda församlingar överensstämmer med motsvarande fördelning i väljarkåren.)15 Effektivitetsvärdet avser relationen mellan det fattade politiska be­ slutet och vad som faktiskt verkställs av förvaltningen.16 Det kommer inte att diskuteras vidare här. Medborgarna och kommunen Kommunalforskningsgruppens Ett forskningsprogram publicerades 1970. Elva år senare redovisades resultat från en ny kommunundersök­ ning i Westerståhls rapport Medborgarna och kommunen (medförfat- tare: Folke Johansson). En forskningsgrupp som så småningom tog sig namnet ”Kommunaldemokratiska forskningsgruppen” fick 1978 i upp­ drag av den s. k. Kommunaldemokratiska kommittén att göra en utvär­ dering av kommunindelningsreformen. Denna utvärdering skulle utfö­ ras inom ramen för ett stort forskningsprogram där statsvetare från olika institutioner samt ett mindre antal kulturgeografer avsågs medverka.17 Westerståhls specifika forskningsuppgift i programmet blev studier av medborgavaktivitet respektive den kommunala självstyrelsens förank­ ring hos medborgarna. Den senare deluppgiften beskrivs i kommitténs förslag till forskningsprogram som en undersökning av medborgarnas ”attityder till systemet som sådant” och deras ”förtroende för politi­ kerna samt bedömning av servicenivå m. m.”.18 Westerståhl anser att denna uppgift kan sägas vara lika med att studera ”hur det representativa systemet fungerar i kommunerna”.19 Inledningsvis diskuterar Westerståhl den kommunala självstyrelsen. Han påpekar att det ofta framställs som otillfredsställande när kommu­ ner tillämpar olika skattesats eller har olika ambitioner vad gäller service. Westerståhl markerar att sådana resonemang går stick i stäv med idén om kommunal självstyrelse. Kommunerna måste självfallet få fatta de beslut som har stöd inom respektive kommun, och som är anpassade efter de 172 enskilda kommunernas specifika förhållanden, om självstyrelsen skall ha någon reell innebörd. En annan sak är att behov av interkommunala variationer kanske ej föreligger. Westerståhl tänker därför undersöka ”skillnader mellan kommuner med avseende på kommunmedlemmarnas behov av och krav på samhällelig service”.20 Westerståhl utgår, när han diskuterar den kommunala självstyrelsen, från regeringens proposition om kommunal demokrati, ny kommunal­ lag m. m. (1975/76:187).21 Här sägs att medborgarnas inflytande (i den kommunala självstyrelsen) sker enligt den representativa demokratins principer. Westerståhl erinrar också om motiven för övergång från den direktdemokratiska kommunalstämman till fullmäktigesystemet. Han finner att det vid sidan om det praktiska problemet att finna tillräckligt stor möteslokal, huvudsakligen rörde sig om två argument. För det första kunde man ofta betvivla stämmobeslutens representativitet. Få deltog i stämmorna - och deltagandet kunde betingas av faktorer som närhet till möteslokalen eller i vilken utsträckning de aktuella frågorna berörde respektive kommunmedlemmar. För det andra menade man att fullmäk­ tigesystemet var överlägset vad gäller beslutens kvalitet. ”Med ett växlande deltagande från olika grupper riskerade man att besluten på stämman inte blev konsekventa. /.../ Ett system med valda fullmäktige, menade man, gav bättre garantier för att besluts­ fattarna var tillräckligt informerade, hade överblick över olika delar av den kommunala verksamheten och kunde planera på längre sikt. /.../ Fullmäktigesystemet betraktades inte som en sämre utan som en bättre form för folkstyrelse: genom valda fullmäktige skulle kommunmedlemmarnas önskemål komma till uttryck på ett mera fullständigt och genomtänkt sätt.” Av redogörelsen att döma sympatiserar Westerståhl med dessa argument. Han fortsätter: ”När man resonerar på detta vis torde man utgå från att en väl fungerande representativ folkstyrelse skall leda till samma resultat som en direkt folkstyrelse skulle ha gjort, under förutsättning att alla medborgare haft tillfälle att delta i besluten och i samma utsträck­ ning som fullmäktige sätta sig in i ärendena. Med detta synsätt kan man hävda att folket styr även i en representativ folkstyrelse och man kan som överordnat mål behålla tanken på 'folkviljans förverk­ ligande’.”12 173 I sin diskussion kring medborgerlig aktivitet presenterar Westerståhl dels ett kategorischema över olika typer av aktiviteter, dels ett schema över motiv för medborgerlig aktivitet.23 Här struktureras viktiga inslag i debatten om deltagande på ett klargörande sätt, samtidigt som Wester­ ståhl slår fast sin egen position. I denna ryms bl. a. en utvidgning av deltagandevärdet i förhållande till Kommunalforskningsgruppens mo­ dell. Olika slag av politiskt deltagande 1. Valdeltagande 2. Direkt deltagande i beslut: stämma, folkomröstning (beslutsfattande organ) 3. Indirekt deltagande i beslut genom påverkan via allmän åsiktsbild­ ning eller på berednings- och tillämpningsstadiet Kollektivt: genom partier genom organisationer genom aktioner Individuellt: genom politiker genom tjänstemän genom massmedier 4. Potentiellt deltagande Kollektivt: allmän aktivitet inom organisationer Individuellt: kunskap, åsikter, intresse, mediaexposition, diskus- sionsaktivitet, kompetens - hög nivå Westerståhl säger att det inte råder enighet om vilka typer av aktivitet som är relevanta. Vill man närmare studera det medborgerliga deltagan­ det måste man emellertid bestämma sig för vilka former av deltagande som skall räknas. Ovanstående sägs vara ”ett exempel” på ett sådant schema. Det är emellertid inte ett exempel vilket som helst - utan här anges just de aktiviteter Kommunaldemokratiska forskningsgruppen studerat. Man får förmoda att Kommunaldemokratiska forskningsgrup­ pen liksom Kommunalforskningsgruppen begränsat sina studier till att omfatta aktiviteter man uppfattar vara förenliga med demokrati. Vid sidan om valdeltagande står främst det indirekta deltagandet till buds för majoriteten av medborgarna. Direkt deltagande är, så när som på folkomröstningar, förbehållet den lilla del av befolkningen som utgörs av valda representanter. Även med drastiska ökningar av förtroendeman- nakåren - exempelvis en fördubbling - förblir det direkta deltagandet förbehållet en bråkdel av medborgarna i en kommun. 174 Utöver dessa tre aktivitetsformer diskuterar Westerståhl s. k. potenti­ ellt deltagande. I denna kategori inkluderas sådant deltagande som utgör en resurs, vilken i det aktuella läget inte utnyttjas. ”Aktivitet inom organisationer, även om aktiviteten inte för tillfället är inriktad mot det politiska systemet, kan ses som en sådan resurs, eftersom nästan alla organisationer vid vissa tillfällen berörs av politiskt beslutsfattande.”24 Det kan också finnas skäl att studera de individer - menar Westerståhl - ”som, utan att direkt eller indirekt delta, är väl utrustade ifråga om kunskaper och åsikter, är aktiva i politiska diskussioner etc.”.Wester­ ståhl ser dessa personer som ”ett slags reserv i samhället, som kan ingripa vid behov”.25 När det gäller motiven för politiskt deltagande som demokrativärde presenterar Westerståhl följande schema.26 Motiv för medborgerligt deltagande 1. Deltagande ger politiskt inflytande A. Demokrati = direkt demokrati = deltagande B . Deltagande är målet för demokratin C. Deltagande är ett medel, bland andra, för att förverkliga demo­ kratins överordnade mål 2. Deltagande värdefullt också av andra skäl än politiska A. Allmänanda, vidgade perspektiv, aktivering av samhället B. Personlighetsutveckling, självförverkligande C. Bot mot alienation D. Sysselsättningsterapi Westerståhl kommenterar: ”En väsentlig distinktion kan göras mellan dem som lägger ett renodlat politiskt perspektiv på det medborgerliga deltagandet, d.v.s. koncentrerar sig på förhållandet mellan medborgarnas delta­ gande och det politiska systemet, och dem som främst ser detta deltagande som betydelsefullt av andra skäl. Inom den första kate­ gorin kan man också skilja mellan dem som ser på det medborger­ liga deltagandet som ett mål i sig eller som ett medel.”27 Kategori 1A innefattar dem som i Rousseaus anda vill definiera demo­ krati som deltagande. Själva deltagandet skänker fattade beslut den legitimitet som fordras för att de skall accepteras på demokratiska grun­ der. Kategori IB skiljer sig från 1A genom att den representativa demo- 175 kratin accepteras som en nödvändighet, och därmed accepteras också andra former än direkt deltagande i beslutsfattandet. I båda synsätten är dock medborgerligt deltagande det centrala i demokratin. Kategori 1C skiljer sig från dessa synsätt genom att deltagande här ses som ett av flera tänkbara medel för att nå det grundläggande målet för demokratin: Folkviljans förverkligande. Westerståhl ansluter sig till detta tredje syn­ sätt. Visserligen anser han att det medborgerliga deltagandet är en nödvän­ dig förutsättning för folkstyrelsen, men om det överordnade målet skall kunna nås måste man även använda andra tekniker. Deltagande i den politiska åsiktsbildningen är nödvändigt för att man skall kunna tala om en ”folkvilja” som skall förverkligas. Dessutom måste medborgarna tillkännage sina åsikter. Det sker i valen av representanter men också på andra sätt. I valen deltar nästan alla, men deltagande i opinionsbild­ ningen är ojämnt fördelat inom befolkningen. ”Det finns därför hela tiden risk för att de som deltar i större utsträckning eller på ett effektivare sätt får ett oproportionerligt inflytande. Det är en ständig uppgift för de valda representanterna att söka motverka eller balansera denna skevhet i inflytande.”28 Härutöver urskiljer Westerståhl ett antal motiv som rör andra effekter av deltagande än politiskt inflytande. Mills tanke om allmänandans utveckling som en effekt av deltagande återfinns bland de övriga moti­ ven. I anslutning till arbetet med Kommunaldemokratiska forsknings­ gruppen medverkade Westerståhl i en minnesskrift till Stein Rokkan med en artikel där projektet och dess teoretiska förutsättningar beskrivs. På några punkter är Westerståhl där utförligare än i sin rapport. Westerståhl betonar här betydelsen av att utgå från varje politiskt systems förutsättningar när man skall bedöma relevansen av olika demo­ kratiska tekniker. Inom det svenska systemet kan inte en modell som uteslutande inriktas mot deltagande vara tillfyllest. Det valsystem vi tillämpar utgör en gynnsam förutsättning för representativitet, som i sin tur kan bidra till att folkviljan förverkligas. Ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar har inte samma förutsättningar härvidlag. Våra parti­ ers karaktär med relativt väl sammanhållna kluster av medlemmar/ väljare/idéer/intressen underlättar representationsfunktionen men för­ svårar också påverkan genom aktivitet utanför partierna.29 Representation är därför en viktig demokratisk teknik för Westerståhl. Tekniken innehåller dock ett antal problem som Westerståhl diskuterar i Medborgarna och kommunen.30 176 1. Först diskuteras svårigheter när det gäller att översätta partiernas allmänna budskap till konkreta beslut. Många gånger ger de generella åsiktsmönstren (ideologierna) ingen vägledning för hur en konkret åtgärd skall utformas. Här kan istället sådana hänsynstaganden vara av betydelse som inte legat till grund för väljarnas röstning på valda­ gen. Dessutom kan väljare och valda ha olika uppfattning om en ideologis innebörd och tillämpningsområde. 2. Vidare diskuterar Westerståhl de problem som följer av att intensite­ ten i olika väljargruppers preferenser kan variera. Välorganiserade minoriteter sägs i praktiken ofta kunna utöva ett stort inflytande över politiska beslutsprocesser. 3. Slutligen undrar Westerståhl hur vi skall se på skillnaden mellan väljarnas och representanternas informationssituation. Om vi tar fasta på det kvalitativa argumentet för representativ folkstyrelse så kan vi knappast kräva att representationen och dess beslut alltid måste vara representativa visavi väljarnas önskemål. Likaså kan vi fråga oss om man måste vara representativ i alla skeden av en beslutsprocess. Westerståhl menar här att det kan vara acceptabelt att representanterna ligger något ”före” väljarna i tiden. Ordet ”före” indikerar då att väljarna - efter upplysning/propaganda - skall följa efter sina representanter. Det är uppenbart att den tidsrymd som skall passera innan detta sker måste ha en begränsning - och enligt Westerståhl en relativt snäv sådan. Westerståhl nämner en valperiod som exempel. På detta område känner sig dock Westerståhl osäker: ”För att få ett fastare grepp om vad åsiktsre- presentativitet skall innebära behövs egentligen som underlag en teori om hur politisk åsiktsbildning går till. Inom ramen för en sådan teori skulle det vara lättare att ange den funktion åsiktsrepresentativitet som ett värde eller mål kan fylla.”31 Westerståhls rapport består självfallet till större delen av redogörelser för den genomförda empiriska studien. Vårt intresse har dock koncentre­ rats till den inledande teoridelen. På några punkter finns även anledning att kommentera operationaliseringar, resultat och slutsatser. De aktiviteter som studeras har redovisats ovan. Vid mätningen av dessa måste man enligt Westerståhl vara generös. Det påpekas att: ”Ibland är det rapporterade beteendet av föga märkligt slag, t. ex. under­ tecknande av ett upprop, men det är nödvändigt att tillämpa vida defini­ tioner när man inom totalbefolkningen studerar företeelser av detta relativt ovanligt slag.”32 Resultaten är ändå sådana att Westerståhl, i motsats till vad som är vanligt, finner anledning att se ljust på situatio­ nen. Aktiviteten är förmodligen högre än någonsin - och i vart fall högre 177 än vid tidpunkten för Kommunalforskningsgruppens mätningar på 1960-talet. De medborgare som är passiva är i allmänhet också förhållan­ devis nöjda. Det är en mycket liten grupp som både är passiva och missnöjda. Westerståhl registrerar dock att de etablerade partiernas ställ­ ning är på väg att försvagas. Andelen medborgare som väljer andra vägar för att söka påverka politiken ökar, samtidigt som också medelåldern för partimedlemmar ökar. Partierna har svårt att rekrytera unga medlem­ mar.33 I övrigt finner Westerståhl som väntat att män är mer aktiva än kvinnor, att högre socialgrupper är mer aktiva än lägre samt att högutbil- dade är mer aktiva än lågutbildade. När det gäller ålder finner han att yngre väljare - som är mindre aktiva genom partier än äldre väljare - kompenserar sig genom andra aktiviteter, där de äldre är mindre aktiva. Westerståhl talar även om kompensatoriska drag vad gäller övriga bak­ grundsvariabler, men då handlar det snarare om att den aktivare grup­ pens överlägsenhet är mer eller mindre markant för olika aktivitetsfor­ mer.34 När man redovisar varje aktivitet för sig innebär det att vissa medbor­ gare förekommer i mer än en grupp - dvs. de som ägnar sig åt fler än en aktivitetsform. Om man istället vill utgå från individer och göra en redovisning av aktivitetsnivån i befolkningen som helhet får man gå tillväga på ett annat sätt. Man kan till exempel klassificera medborgarna efter hur många aktiviteter de ägnar sig åt. Westerståhl väljer istället att konstruera en ”hierarkisk aktivitetsskala” där aktiviteterna rangordnas efter deras ”förutsatta betydelse för kommunalpolitiken eller deras när­ het till det kommunalpolitiska systemet”.35 Varje medborgare klassifice­ ras sedan enbart efter den aktivitet som har högst rangordning av de aktiviteter vederbörande utövar. Hierarkin återges i tabell 6. Inom paren­ tes anges andel intervjupersoner i respektive grupper. Det tycks inte vara något klart samband mellan aktiviteternas position på aktivitetsskalan och fördelningen av intervjupersoner över densamma. Tabell 6: Westerstahls hierarkiska aktivitetsskala,36 Politisk aktivitet 1. Genom partier (17 %) 2. Genom tjänstemän ( 9 %) 3. Genom aktioner ( 7 %) Potentiell aktivitet 4. Organisationsaktiva (22 %) 5. Personlig kompetens ( & %) Ingen politisk aktivitet 6. Aktivitet i enskilda angelägenheter (11 %) 7. Ingen aktivitet (28 %) 178 Om vi därefter går över till representationsproblematiken finner vi att tekniken ”grupprepresentativitet” enligt Westerståhl knappast försvarar sin plats i demokratiteorin. Inom den politiska representationen finner vi ungefär samma sociala snedfördelning som vad gäller politisk aktivitet i övrigt. Genom ett tänkt viktningsförfarande kan vi emellertid föreställa oss vad som skulle hända med åsiktsrepresentativiteten om ideala grupprepresentativa förhållanden rådde. Det visar sig att åsiktsrepresen­ tativiteten inte skulle påverkas nämnvärt.37 Westerståhl för argumentationen vidare och undrar om det inte kan anses vara ett rättvisekrav att alla grupper har lika chanser att bli repre­ senterade. Här frågar han väljarna till råds, och finner då att en överväldi­ gande majoritet prioriterar andra urvalskriterier framför grupprepresen­ tativitet. Det anses vara viktigare att kandidaten är duglig än att denne är kvinna, arbetare, ung etc. Likaså är det viktigare att olika kommundelar är representerade.38 Vid mätningen av åsiktsrepresentativitet studeras väljarnas respektive politikernas inställning vad gäller 1) den kommunala verksamhetens totala omfattning, 2) prioriteringar mellan olika verksamhetsområden samt 3) handlingsalternativ i vissa konkreta sakfrågor. För att belysa den första frågeställningen ställdes dels en principiellt formulerad attityd­ fråga om huruvida man ville sänka skatten eller bygga ut den kommunala servicen, dels frågor om huruvida man ville satsa mer eller mindre skattepengar på olika verksamhetsområden. Den senare frågan användes också för att rekonstruera de efterfrågade prioriteringsmönstren. Slutli­ gen ställde man i alla kommuner frågor om inställning till olika beslutsal­ ternativ vad gäller barnomsorg och bostadsbyggande. I ett antal special- studerade kommuner frågade man också om inställningen i kommunspecifika frågor. När det gäller inställningen till verksamhetens totala omfattning, mätt med den angivna principfrågan, erhåller man ett väntat resultat. Såväl på väljar- som politikernivå kan partierna placeras i en traditionell skala från vänster till höger. Väljarspektrat är dock åtskilligt snävare än politiker- spektrat. Mittenpartiernas representanter har genomsnittligt ungefär samma principiella åsikt som sina väljare, medan övriga representanter ligger till vänster (mer service) respektive höger (lägre skatter) om sina väljare. När man använder de mer konkreta frågorna, som rör verksam­ hetens omfattning vad gäller olika sektorer, blir mönstret delvis ett annat. Samtliga borgerliga representantgrupper får nu en mer utgiftsvänlig profil. Folkpartiet och Centerpartiet ligger klart till vänster om sina väljare, medan Moderata samlingspartiet nu intar en mindre markerad högerposition. Ju närmare verkligheten det principiella kravet om skatte- 179 sänkning och begränsning av den offentliga sektorn kommer, desto svårare synes det bli att fullfölja denna principiella huvudlinje.39 Resultaten ovan återkommer när det gäller serviceprioriteringar. De olika väljargrupperna är sins emellan mer överens om dessa priorite­ ringar än vad deras representanter är. På dessa generella nivåer menar Westerståhl att det representativa systemet tycks fungera någorlunda väl. Den åsiktsskillnad som manifesteras i form av att väljargruppen är mindre polariserad än representantgruppen, vad gäller allmänna attity­ der, är naturlig i ett representativt system. Politiskt aktiva människor får en mer konsekvent och ideologiskt medveten samhällssyn. När det gäller inställningen till konkreta handlingsalternativ kan dock representations- problem uppstå.40 På det principiella idéplanet har ideologierna i allmänhet en positiv funktion för åsiktsrepresentativiteten. Ideologierna blir en (gemensam) lättöverskådlig karta som såväl partier som väljare orienterar efter när de skall inta en allmän politisk position. Ideologin kan dock leda fel i de fall kartan inte används på samma sätt av väljare och representanter. Inom vissa områden kan väljarna orientera mer oberoende av den gemen­ samma kartan än vad representanterna gör. I sådana fall tenderar också representanterna att överskatta sin åsiktsrepresentativitet. Ett exempel på detta fenomen är barnomsorgsfrågor. Här har partierna inte, och framför allt inte de båda vänsterpartierna, uppmärksammat att en majoritet av väljarna har en traditonell syn på barnomsorgen. Generellt kan sägas att det är vid överförandet av de allmänna principerna till de konkreta politiska avgörandena som de gemensamma referensramarna kan upp­ höra att fungera. Westerståhl redovisar flera sådana exempel i sin studie. Inledningsvis säger Westerståhl även att politikerna legitimerar sitt ”för­ språng” framför väljarna utifrån sina ideologier. Det skulle i så fall innebära att politikerna är medvetna om eventuella åsiktsskillnader, men anser det vara viktigare att följa den egna ideologin än att efterkomma väljarnas önskemål.41 8.3 Den svenska demokratin Westerståhl har medverkat i två läroböcker som på ett övergripande plan behandlar Sveriges politiska system. Den första - Samhällskunskap - utkom redan 1954. Westerståhls bidrag ”Demokrati - diktatur” präglas i stor utsträckning av de idéer Tingsten förde fram nio år tidigare i Demokratiens problem. Den andra läroboken - Den svenska folkstyrel­ sen - kom 1979 (medförfattare Bengt Owe Birgersson). Här återfinner vi många av de idéer som utgör grunden för Westerståhls studier av den 180 kommunala demokratin. Samhällskunskap Westerståhl noterar att ordet ”demokrati” vid sidan om att avse ett visst statsskick också används i andra sammanhang. Med ”ekonomisk demo­ krati” avses ekonomisk jämlikhet. ”Industriell demokrati” anses råda när de anställda har inflytande över ledningen av de företag där de arbetar. Ytterligare ett exempel är talet om ”utbildningsmöjligheternas demokratisering”. Westerståhl menar att detta sätt att använda ordet demokrati i överförd bemärkelse ”är ägnat att ge intryck av att olika former av demokrati har ett inre samband”. Om arten av dessa samband råder emellertid starkt delade meningar. Därför menar Westerståhl att man bäst bidrar till klarhet i diskussionen om man reserverar begreppet demokrati för ett visst slags statsskick.42 Enligt Westerståhl kännetecknas ett demokratiskt statsskick av två moment. 1) En apparat som låter folkviljan komma till uttryck. 2) Medborgerliga friheter och rättssäkerhet. Det etablerade förfarandet under 1) är att medborgarnas åsikter registre­ ras genom val av representanter eller genom folkomröstning. Rösträtten skall vara allmän. Helt utan begränsningar är dock rösträtten aldrig. Det är, menar Westerståhl, ”inte möjligt att ange en bestämd och för alla förhållanden tillämplig gräns, vid vilken dylika inskränkningar i röst­ rätten blir så omfattande, att de är oförenliga med en demokratisk styrelse”. Rösträtten måste i en demokrati ”vara så allmän, att inga väsentliga åsiktsriktningar inom folket förhindras att göra sig gällande i tillbörlig grad”.43 Rösträtten bör vidare vara lika, dvs. ”varje medborgares röst skall väga lika tungt”. För att förhindra påtryckningar skall röstningen vara hemlig. Därutöver skall folkets opinion inhämtas regelbundet och ”inom ej alltför langa tidsintervaller” ,44 Som ett viktigt led i den demokratiska tekniken räknar Westerståhl också majoritetsprincipen: ”när olika uppfattningar står mot varandra och ingen samlande linje kunnat uppnås, träffas avgörandet i enlighet med majoritetens åsikt”.45 Demokratin inkluderar också ett antal friheter. Hit räknas enligt Westerståhl yttrandefrihet, tryckfrihet, mötes- och demonstrationsfri- het, frihet att bilda organisationer. Därtill vill Westerståhl lägga friheter på särskilda områden, som religionsfrihet, vetenskapens och konstens frihet. Offentlighetsprincipen är ett viktigt komplement. Inte i någon 181 stat är de uppräknade friheterna obegränsade. Westerståhl anser dock att det som utmärker demokratin är att inskränkningarna inte riktas mot framförda åsikter utan endast mot vissa uttrycksformer.46 Huvudidén är att åsiktsbildningen skall bedrivas utan tvångsingredi- enser.’’Respekten för demokratin, för den enskildes personlighet, fram­ träder /.../ just däri, att han /den demokratiske politikern/ i första hand accepterar medborgarnas uppfattning, sådan den faktiskt föreligger, och i andra hand söker påverka denna uppfattning, inte genom tvång utan genom upplysning.”47 En demokratisk stat måste också, enligt Westerståhl, vara en rättsstat. Tvister skall avgöras enligt lagen och ej med fysiskt våld. Offentliga myndigheter skall på samma sätt som privata aktörer vara bundna av lagen. Den enskilde skall kunna hävda sina rättsanspråk gentemot staten och kunna förutse de rättsliga konsekvenserna av sina handlingar. Han skall inte kunna berövas sin frihet utan att hans sak inom kort tidsrymd prövas rättsligt.48 Hur skall då demokratin förhålla sig till de åsiktsriktningar som är mer eller mindre principiellt antidemokratiska? Westerståhl anser att enbart en analys av demokratins principer knappast kan ge underlag för en ståndpunkt i frågan. ”Å ena sidan medger dessa principer åsiktsfrihet. Men å andra sidan har ingen härav dragit den slutsatsen, att en grupp, som står i begrepp att göra en statskupp, lika litet som en enskild vilken planerar ett brott, skulle kunna draga sig undan myndigheternas ingri­ pande, därför att vederbörande säger sig handla enligt en viss åskådning.” Vad som skall tillåtas är ”en praktisk avvägningsfråga, som får bedömas från fall till fall”, anser Westerståhl.49 Demokratin kan vidare sägas vara en överideologi, som är förenlig med skilda politiska åskådningar. Accepterar man demokratin innebär det att man måste underkasta sig även misshagliga beslut som fattats på demo­ kratisk väg. I Tingstens efterföljd menar dock Westerståhl att en fram­ gångsrik folkstyrelse förutsätter ett betydande mått av värdegemenskap, i första hand en bred samling kring de demokratiska idéerna. Majoritets- principen måste hanteras varsamt. Stora minoriteter som ser livsviktiga intressen hotade av majoritetsbeslut kan drivas till revolt.50 Av olika skäl tvingas vi acceptera att det även i demokratin måste finnas en elit. Människor är olika politiskt aktiva och olika väl informe­ rade. ”En fullständig, faktisk politisk jämlikhet, som innebär att alla har exakt samma mått av politiskt inflytande, har aldrig funnits och kommer väl aldrig att finnas.” Problemet förstärks av den moderna politiska verksamhetens omfattande och komplicerade natur, som kräver expert­ kunskaper, heltidsengagemang och specialisering. Det sagda hindrar 182 inte, menar Westerståhl, att man söker sträva efter en breddning av ”den demokratiska elitens underlag”, vilket kan ske genom objektiv och mångsidig politisk upplysning som stimulerar till självständiga ställ­ ningstaganden. Westerståhl anser dessutom att demokratin knappast är genomförbar innan folkbildningen nått en viss nivå.51 Westerståhl konstaterar avslutningsvis: ”Den framställning av demokratin, av dess problem och förhållande till diktaturen, som här givits, har bland annat visat, att den fullän­ dade folkstyrelsen snarare är en idealbild än ett alltigenom förverkli­ gat statsskick. Demokratins genomförande möter och måste alltid möta en rad svårigheter. /.../ Det har också understrukits, att ett erkännande av de problem, som är förenade med demokratins förverkligande, inte på något sätt kan användas som försvar vid försök att sudda ut skiljelinjen mellan demokrati och diktatur. Det må vara svårt att exakt ange de demo­ kratiska friheternas gränser eller att skapa en folkstyrelse utan bris­ ter. Motsatsen - ofrihet, förtryck och våld - är dock gamla företeel­ ser i mänsklighetens historia, vilkas uttrycksformer är lätta att känna igen. Den moderna diktaturen skiljer sig här från sina före­ gångare främst genom sin överlägsna effektivitet och planmässighet. Mot denna bakgrund avtecknar sig bilden av demokratin i full klarhet.”52 Den svenska folkstyrelsen I Den svenska folkstyrelsen konstaterar Westerståhl att det av två skäl blivit lättare än tidigare att behandla bokens ämne. Dels har vi genom tillkomsten av den nya regeringsformen fått en lagtext där ”både folksty­ relsens grundläggande normer och dess väsentliga teknik fastläggs”. Dels har statsvetenskaplig forskning ”på viktiga punkter kartlagt hur /.../ det svenska politiska systemet faktiskt fungerar”.531 sin framställ­ ning har Westerståhl behov av båda dessa material. Denna skall nämligen innehålla, såväl en beskrivning av ”vilka politiska värden eller mål som är uppställda” för det politiska systemet, som en utvärdering av ”i vilken mån de uppställda målen faktiskt tillgodoses”.54 Det är främst bokens inledningskapitel som är av intresse för oss. Här diskuteras ett antal principiella demokratifrågor samt presenteras en s. k. demokratimodell. Westerståhl begränsar inledningsvis bokens ämne till att gälla den s. k. politiska demokratin.55 Kärnan i den politiska verksam­ heten sägs vara ”beslutsfattandet eller beslutsprocessen i gemensamma 183 angelägenheter”. Westerståhl söker härefter avgränsa politikbegreppet ytterligare. Han anser att det är olyckligt om ”allt i samhället” kallas politik. ”Termen blir då mer eller mindre meningslös och det specifikt politiska suddas ut. Om termen skall vara hanterlig och användbar är det därför av vikt att den inte sträcks ut alltför långt bakåt i beslutskedjan eller framåt i fråga om beslutens följder. Allt som påverkar de politiska besluten är således inte politik, t ex den stora mängden privata beslut om utlandsresor som kan påverka valutare­ serven. Att politiska beslut mycket ofta får konsekvenser i tredje och fjärde led som inte alls är avsedda eller uppmärksammade vid be­ slutsfattandet motiverar inte heller att dessa konsekvenser räknas falla inom det politiska beslutsområdet. Det förefaller naturligt att i nu berörda avseenden begränsa termen politik till aktiviteter av­ sedda att påverka de politiska besluten och till konsekvenser av det politiska beslutsfattandet som varit avsedda eller rimligen kunnat förutses.”56 Westerståhl diskuterar vidare relationer mellan demokrati och övriga samhällsförhållanden. ”Givetvis kommer de ekonomiska förhållandena och samhällsför­ hållandena i övrigt att påverka den politiska demokratins arbetsvill­ kor och möjligheter. Vi utgår emellertid från att man på ett menings­ fullt sätt kan använda termen politisk demokrati utan att förutsätta en viss samhällsordning i övrigt. Det innebär också att man accepte­ rar tanken att i politisk demokratisk ordning och inom den ram som grundlagen anger kan fatta vilka beslut som helst med avseende t ex på samhällsekonomin. Den motsatta uppfattningen skulle innebära att ett av folket eller folkmajoriteten understött beslut skulle kunna vara odemokratiskt på grund av sitt innehåll. (Obs att det således är teoretiskt möjligt att i demokratisk ordning avskaffa demokratin, t ex skyddet för den fria åsiktsbildningen.) Demokrati i den här använda meningen gäller alltså själva det politiska beslutsfattandet och inflytandet över beslutsfattandet men inte vad besluten innehåller. Den demokratiska ideologin blir på detta sätt ett slags ’överideologi’, inom vars ram många slag av politiska ideologier med skilda samhällsmål kan verka. Man kan också uttrycka saken så att demokrati i denna mening främst gäller 184 de politiska spelreglerna.”57 ”Folkstyrelsen i Sverige, liksom dess motsvarigheter i andra länder, måste i väsentlig grad utövas indirekt, genom valda representanter”, påpekar Westerståhl. Vid sidan om den fysiska omöjligheten att samla alla medborgare i ett stort land till en enda plats för att besluta i gemen­ samma angelägenheter anför Westerståhl de argument som användes i debatten vid införandet av kommunfullmäktige. Jämfört med kommu­ nalstämman ansågs systemet med kommunfullmäktige ge förbättrad representativitet och beslutskvalitet.58 När Westerståhl diskuterar olika demokratiuppfattningar inleder han med att registrera två olika betydelser som används sida vid sida. Å ena sidan menar vi med demokrati ”ett faktiskt politiskt system med vissa egenskaper”. Å andra sidan är demokratin ”ett ideal som man strävar efter att förverkliga men kanske aldrig helt kan uppnå”.59 Vidare säger Westerståhl: ”Demokratin i den mening begreppet vanli­ gen används i vårt land är i grunden individualistisk: det ankommer ytterst på den enskilde att ta ställning i politiska frågor. Individerna har olika egenskaper och olika erfarenheter och kan alltså ha olika politiska uppfattningar. Åsiktsbildningen måste därför vara fri så att olika åsikter och kritik mot andras åsikter får framföras.”60 Individualismen är dock inte total. På den politiska aktivitetens område kan, och måste, enskilda samarbeta för att främja sina ståndpunkter. Tesen om individualism gäller förvärvandet av åsikter. Individen måste själv få välja åsikt och inte tillvitas en sådan av andra. Understundom inträffar ”att någon är så övertygad om riktigheten i sin egen politiska ståndpunkt att han anser att avvikande uppfattningar endast kan förklaras av bristande kunskaper eller tvivelaktiga bevekelse- grunder”. I den svenska demokratin är man ändå hänvisad till att med övertalning försöka ändra andras uppfattning - eller att kapitulera. I en kommunistisk stat är det det kommunistiska partiets uppgift att formu­ lera sådana ”riktiga” uppfattningar. Dissidenter är okunniga eller illvil­ liga.61 Westerståhl nämner också att majoritetsprincipen utgör ett väsentligt inslag i folkstyrelsen. Denna måste tillämpas när skilda uppfattningar föreligger och det inte går att få fram en gemensam ståndpunkt. Wester­ ståhl markerar dock att det ”i majoritetens ställningstagande normalt brukar ingå också ett hänsynstagande till minoriteten: vid nästa val kan ju majoritetsläget växla och demokratin förutsätter för sitt bestånd ett hänsynstagande också till olika minoritetsgrupper”.62 Som avslutning på det inledande kapitlet presenteras ”en översiktlig 185 Figur 2: Jörgen Westerståhls modell av ”den svenska folkstyrelsen”F 186 Fri åsiktsbildning modell av den svenska folkstyrelsen”. Enligt Westerståhl skall modellen ”säga något både om hur den svenska folkstyrelsen är tänkt att faktiskt fungera och om vilka mål eller värden folkstyrelsen skall förverkliga”. I modellen ingår ett antal grundläggande demokrativärden, teknikvärden, tekniker respektive aktörer. Den svenska regeringsformen sägs vara ut­ gångspunkten såväl för urvalet av modellelement som för hur dessa skall sammanbindas i modellen.64 Regeringsformen säger att all offentlig makt utgår från folket. Därför måste folkviljan förverkligas i ”rimlig” utsträckning, säger Westerståhl. Folkviljans förverkligande blir därför ett av demokratins två grundläg­ gande mål/värden. Westerståhl fortsätter: ”för att man skall kunna tala om folkvilja måste åsiktsbildningen ske under betingelser som garante­ rar rimliga krav på frihet i åsiktsbildningen”. Fri åsiktsbildning blir därför det andra grundläggande demokrativärdet.65 Den representativa demokratin förutsätter, enligt Westerståhl, ”att folkets vilja förverkligas trots att folket inte alls, eller endast i liten skala, direkt deltar i beslutsfattandet”. Så kan ske ”genom att man tillämpar ett antal demokratiska tekniker och söker tillgodose med dem förbundna teknikvärden” ,66 Teknikvärde 1 innebär att de valda förutsätts vara åsiktsrepresentativa för sin väljarkår. Detta demokratiska teknikvärde sägs vara nära förbun­ det med vårt valsätt och partisystem: ”partierna står för allmänna åsikter /.../ och utbredningen av dessa åsikter i valmanskåren skall på ett proportionellt riktigt sätt avspeglas bland de valda”. Det förutsätts här­ vid att ”viktigare politiska beslut, som de valda efter valet fattar i olika frågor, kan härledas ur de allmänna åsikter väljarna således givit sitt stöd”.67 Genom parlamentarism (teknikvärde 2) skall regeringen bli lyhörd för riksdagsmajoritetens önskemål. Förvaltningen förutsätts därefter lojalt följa statsmakternas beslut - ”beslutsförverkligande” (teknikvärde 3). Därmed är målet nått: folkviljan har förverkligats.68 Ytterligare ett teknikvärde tillkommer dock - deltagande. Detta har enligt Westerståhl anknytning till båda de överordnade demokrativär­ dena. Det folkliga deltagandet i en representativ demokrati kommer till uttryck dels i val, dels i opinionsbildningen genom deltagande i partiers, organisationers och massmediers verksamhet. Aktörerna i opinionsbild­ ningen förutsätts påverka både väljare och valda. Westerståhl sträcker sig så långt att han menar att demokrati inte kan finnas utan folkligt deltagande. Valdeltagandet bör vara så högt som möjligt. De passivas önskemål riskerar nämligen att ej bli beaktade av de valda. Visserligen har den vanlige medborgaren begränsade möjligheter 187 att delta i opinionsbildningen, men ”även här är det ett mål att alla har en grundläggande information och känner till hur man skall göra sina åsikter kända”. Det är också viktigt att ”deltagandet inte är begränsat till vissa grupper inom folket medan andra står helt utanför”. En jämn fördelning av deltagandet även i åsiktsbildningen är målsättningen.69 Massmedier, organisationer, partier och de allmänna valen skall till­ sammans åstadkomma den åsiktsrepresentativitet, som i sin tur är ett medel för att nå demokratins övergripande mål: ”folkviljans förverkli­ gande”. Partier och organisationer har i och för sig många gemensamma drag, men Westerståhl anser att de skillnader som ändå finns motiverar att de bör ges olika roller i den politiska beslutsprocessen. När organisa­ tionerna verkar utanför sitt centrala verksamhetsområde finns ingen garanti för att de representerar sina medlemmars åsikter. Medlemsaktivi­ teten är liksom i partierna låg. Partiernas åsiktsrepresentativitet gentemot medborgarna testas emellertid i varje val. Härvid kan den enskilde medborgaren stödja det parti han sympatiserar mest med. Organisatio­ ner har ofta ett faktiskt monopol inom sitt intresseområde, och indivi­ dens möjligheter att via organisationslivet ge uttryck för en åsikt ligger därför endast i att bli medlem i, eller stå utanför, den aktuella organisatio­ nen. Det finns slutligen ingen given norm för vilka vikter olika intressen skall tillmätas. Inom folkstyrelsen tillämpas lika-viktsprincipen, och konflikter avgörs med majoritetsprincipen. Organisationer ”brukar inte vilja finna sig i majoritetsavgöranden”, säger Westerståhl. ”Antingen förhandlar man sig fram till enighet eller också vill man kunna säga definitivt nej, dvs förhindra ett beslut.” Westerståhl vill därför reservera beslutsfattandet i riksdagen för parti­ erna, medan organisationerna hänvisas till opinionsbildningen. Här är det viktigt att speciella intressen kommer till uttryck men, säger Wester­ ståhl, ”det är också av vikt att de via partierna sammanvägs till ett allmänintresse eller samhällsintresse”.70 Partiernas lyhördhet för folkopinionen anser Westerståhl vara av godo ur demokratisk synvinkel. Det som av många uppfattas som taktik, populism etc. blir i Westerståhls analys faktorer som ökar åsiktsrepresen- tativiteten, och som i sin förlängning därmed kan medverka till att folkviljan förverkligas.71 Slutligen några ord om den kommunala självstyrelsen. Decentraliserat beslutsfattande sägs kunna underlätta ”strävan att uppnå överensstäm­ melse mellan besluten och de lokala opinionerna {folkviljans förverkli­ gande)” . Den kommunala självstyrelsen kan dock inte vara oinskränkt. En avvägning mellan statlig nivå och de kommunala nivåerna måste ske, där hänsyn tas till att icke önskvärda olikheter mellan skilda delar av 188 landet uppstår. Eftersom kommunerna bedriver sin verksamhet på dele­ gation från staten blir det ”en praktisk fråga om var en verksamhet bäst bedrivs”.72 Westerståhl meddelar i avslutningen på inledningskapitlet att det finns andra demokratiuppfattningar med anknytning till folkstyrelse av svensk typ. ”Bl a har det hävdats att det medborgerliga deltagandet har ett egenvärde eller tom är det högsta demokratiska värdet /.../.” I Westerståhls modell däremot är deltagande ett ”demokratiskt teknik­ värde som skall tillgodoses för att de överordnade värdena, folkviljans förverkligande under fri åsiktsbildning, skall kunna förverkligas”. Där­ emot har folkstyrelsen för Westerståhl ett egenvärde. Andra sägs se demokratin som det bästa styrelseskicket p. g. a. dess effekter.73 8.4 Ett hot mot demokratin Westerståhl varnar i en debattartikel i DN 1971 för vissa tendenser i tiden.74 Han inleder med att påpeka att ”demokrati inte är liktydigt med vissa tekniker för beslutsfattande och opinionsbildning (val med allmän rösträtt, tryckfrihetsregler osv)”. Dessa tekniker ser han istället som ”medel för att tillgodose de grundläggande demokratiska värdena: ett politiskt beslutsfattande som svarar mot medborgarnas önskemål och en självständig åsiktsbildning bland medborgarna”, Efter en historisk betraktelse över demokratibegreppets användning kommer Westerståhl in på de problem han vill avhandla. Han inleder med att påpeka: ”Under senare år har det blivit vanligt att kalla varje ordning som man själv gillar för demokratisk”. I vissa fall är en sådan tendens oförarglig men ”som minimivillkor borde emellertid uppställas att man icke betecknar företeelser som demokratiska som kan vara oförenliga med den politiska demokratin”. Som exempel på oförargliga användningar, nämner Westerståhl be­ skrivningar av förändrade tilltalsformer (du istället för ni) som demokra­ tiska. Exempel på motsatsen är exempelvis ”skoldemokrati”. (Se förkla­ ring nedan.) Något som speciellt oroar Westerståhl är när beslut betecknas som demokratiska ”enbart p ga deras innehåll”. Westerståhl menar att demokratin endast avser spelregler - ej att spelet måste få den ena eller andra utgången. Om så vore, försvann därmed också ”förutsätt­ ningarna för en bred och över tid bestående förankring för demokratin hos medborgarna”. Demokratin är/bör vara en ”överideologi”. Spelre­ glerna måste följas oavsett spelets utveckling om spelet skall kunna fortgå. Det mest aktuella problemet vad gäller demokratibegreppets använd- 189 ning gäller dock enligt Westerståhl beslutsorganisationer utanför det politiska systemet. Även här finns ”enklare fall” - dvs. sådana som Westerståhl kan acceptera. Att betrakta organisationer som stater för sig och tala om demokratiska beslutsformer i dessa sammanhang medför inga svårigheter. Analogin är naturlig. Förutsättningen är dock att det handlar om interna frågor. ”Går vi däremot över till företagsdemokrati i betydelse av inflytande för de anställda är problematiken uppenbar”, anser Westerståhl. Här avses såväl privat som offentlig verksamhet. I det offentliga fallet in­ skränks det inflytande som allmänhetens företrädare i riksdag och rege­ ring utövar. ”På liknande sätt är de som direkt eller indirekt nyttjar ett privatföretags varor eller tjänster att betrakta som den närmaste motsva­ righeten till allmänheten och ägarna som de vilka i första hand är intresse­ rade av att beakta denna allmänhets önskemål”, påpekar Westerståhl. I båda fallen anser dock Westerståhl att inga större svårigheter förelig­ ger när man sysslar med interna förhållanden utan väsentlig betydelse för produktionen av varor eller tjänster. Det är först när denna produktion berörs som de olika användningarna av ordet demokrati kolliderar. Westerståhl påpekar vidare nogsamt att han inte uttalat sig om det berättigade i ökat inflytande för de anställda eller på vilket sätt allmänhe­ tens intresse bäst representeras. Det kan till exempel inte på förhand uteslutas att allmänhetens intresse bäst tas till vara av de anställda. Vad Westerståhl vill säga är istället att en viss terminologi är vilseledande, nämligen när åtgärder som skall öka de anställdas inflytande beskrivs som i sig demokratiska. Slutligen pekar Westerståhl på hur besvärlig situationen blir när det är fråga om en verksamhet som i detalj regleras genom beslut av offentliga organ. ”Demokratin i skolverksamheten representeras således främst av riksdag och regering respektive skolstyrelse. Skoldemokrati som beteck­ ning på ett elevinflytande över skolverksamhetens utformning blir då uppenbart otillfredsställande.” Men, menar Westerståhl, skulle man använda termen bara för att beteckna vissa samråds- och umgängesfor­ mer - dvs. ej för verkligt inflytande - riskerar man att misskreditera hela det demokratiska styrelseskicket. Demokratin kan framstå som en illu­ sion. I annat sammanhang påpekar Westerståhl att den offentliga förvalt- ningsverksamheten ”är ett utflöde ur de politiska organens beslut och därmed ur den representativa demokratin”.75 ”Att ge vida ramar för förvaltningsverksamheten får ses som en teknik som de politiska organen använder när det gäller att styra samhället.”76 De politiska intentionerna bakom de allmänna riktlinjerna skall därför vara vägledande för förvalt- 190 ningsbesluten.77 (Demokrati och intresserepresentation, medförfattare Mårten Persson.) 8.5 Jörgen Westerståhls demokratibegrepp Precision Jörgen Westerståhls olika sätt att gestalta demokratin ställer onekligen precisionsproblematiken på sin spets. Redan i Samhällskunskap från 1954 hittar vi embryot till det tänkesätt som senare kommer att prägla Westerståhls diskussioner kring demokratin. Han säger här att två mo­ ment är centrala i det demokratiska statsskicket: 1) en apparat som låter folkviljan komma till uttryck, samt 2) medborgerliga friheter och rättssä­ kerhet. ”Apparaten” brukar bestå av allmän och lika rösträtt i hemliga och regelbundet återkommande val av representanter, majoritetsprinci- pen samt medborgerliga friheter knutna till åsiktsbildningen i samhället. Av formuleringarna att döma kan man tänka sig fler sätt att utforma ”apparaten”. Det centrala är att apparaten ”låter folkviljan komma till uttryck”, inte att den har visst utseende.78 Uttryckssättet är dock så vagt att det är möjligt att tolka det sagda på två sätt, varav endast det ena ger underlag för vår precisionsanalys. Om nämligen ”apparaten” och det faktum att folkviljan ”kommer till uttryck” är två skilda fenomen, och det förra är en orsak till det senare, kan vi fråga oss om det är båda fenomenen eller bara det ena - och i så fall vilket - som utgör demokratin. Om ”apparaten” är lika med demokrati kan vi, som flera gånger tidigare, kritisera att vad som skall vara demokrati bestämmes av vilken ”apparat” som bäst förmår åstadkomma det som demokrati förväntas åstadkomma - att folkviljan kommer till uttryck. Det är emellertid också möjligt att tolka de språkliga uttrycken ”appa­ rat” och ”folkviljan kommer till uttryck” så att de åsyftar en och samma företeelse. En speciell utformning av ”apparaten” -1, ex. allmän och lika rösträtt - uppfattas då som en precisering av att folkviljan kommer till uttryck. Vi kan tänka oss andra preciseringar, men det är således inte fråga om alternativa medel med vilka vi kan förorsaka uppkomsten av ett fenomen vi kallar ”att folkviljan kommer till uttryck”. Söker vi oss längre fram i tiden blir Westerståhls analyser distinktare på den här punkten. När han fortsättningsvis diskuterar demokratin, resonerar han i termer av olika slag av ”värden”. Det finns för Wester- ståhl två grundläggande demokrativärden - folkviljans förverkligande och fri eller självständig åsiktsbildning. Med ”folkvilja” avses endast sådana åsiktsmönster som uppkommer under betingelsen ”fri/självstän- 191 dig åsiktsbildning”. De tekniker med vilka sådan folkvilja skall förverkli­ gas kan inte gärna ses som preciseringar av folkviljans förverkligande. Uttrycken refererar istället till skilda fenomen. De fenomen som kallas ”tekniker” skall åstadkomma ett annat fenomen som kallas ”folkviljans förverkligande”. Hur förhåller sig då Westerståhls demokratibegrepp till dessa feno­ men? Är det de grundläggande värdena, teknikerna eller bådadera som utgör demokratin? Ett till synes kristallklart svar finner vi i inledningen till debattartikeln ”Ett hot mot demokratin”. Där sägs ju demokrati inte vara ”liktydigt med vissa tekniker för beslutsfattande och opinionsbild­ ning”. Westerståhl exemplifierar med ”val med allmän rösträtt, tryckfri- hetsregler osv”. Han fortsätter sedan: ”Dessa tekniker betraktas i stället som medel för att tillgodose de grundläggande demokratiska värdena: ett politiskt beslutsfattande som svarar mot medborgarnas önskemål och en självständig åsikts­ bildning bland medborgarna.”79 Kan det uttryckas tydligare? Demokrati är inte detsamma som allmän rösträtt etc., utan istället det tillstånd man eventuellt kan förvänta sig att beslutsfattande med dessa egenskaper kan resultera i. Är denna tolkning korrekt visar det sig att Westerståhl och Tingsten, trots stora likheter i sina demokratidiskussioner, faktiskt inte använder sig av samma demo­ kratibegrepp. För Tingsten var det proceduren och institutionerna som var liktydiga med demokrati. Är då tolkningen riktig? Jag finner det svårt att tolka uttalandet på något annat sätt. Visserligen är uttrycket ”demokratiskt värde” inte kristallklart med avseende på relationen till demokratibegreppet, men om vi ser till hela uttalandet finns knappast utrymme för alternativa tolkningar. Det är inte teknikerna som är demokratin. Dessa skall åstad­ komma demokrati. Senare i sin artikel säger också Westerståhl att åtgär­ der ägnade att öka de anställdas inflytande över en verksamhet inte i sig kan sägas vara demokratiska. Man kan emellertid inte utesluta att en sådan ordning skulle innebära att allmänhetens intressen blir tillvara­ tagna på bästa sätt. Resonemanget synes implicera att medinflytande för de anställda inte i sig är demokratiskt, men att sådant inflytande kanske kan åstadkomma demokrati. Är då Westerståhl helt pragmatisk vad gäller styrelseformer och de­ mokrati? Är vilken styrelseform som helst förenlig med demokrati, bara den låter åsiktsbildningen vara fri och leder till att folkvilj an förverkligas ? Är till exempel en korporativiskt sammansatt ”riksdag” (!) eller grade- 192 rad rösträtt inte bara definitionsmässigt förenliga med demokrati utan också de bästa styrelseformerna ur demokratisk synvinkel om de visar sig oöverträffade som tekniker för att ”förverkliga folkvilja”? Redan i artikeln ”Ett hot mot demokratin” finns tecken som tyder på att Westerståhl tänker sig andra restriktioner än rent pragmatiska med hänsyn till nyttan. Han säger ju nämligen att demokratin ”gäller spelreg­ ler”, och att medborgarna måste hålla sig till dessa spelregler oavsett om spelet för tillfället artar sig bra eller inte. Här hittar vi således ett första tecken på ett precisionsproblem i Westerståhls demokratibegrepp. Är det ”folkviljans förverkligande” eller teknikerna som utgör demokratin ? Distinktionen mellan, å ena sidan grundläggande värden, mål eller normer och å andra sidan tekniker, teknikvärden eller medel återkom­ mer i Ett forskningsprogram och Den svenska folkstyrelsen. Här talas emellertid om såväl demokratiska tekniker som demokrativärden. Man kan i och för sig tänka sig att Westerståhl kallar teknikerna ”demokra­ tiska” på grund av att de åstadkommer demokrati, men en mer näralig­ gande tolkning är att Westerståhl verkligen kan tänka sig andra restrik­ tioner för teknikerna än instrumentella sådana. Dessa restriktioner innebär att vissa tekniker är demokratiska i sig. I sin senaste demokratistudie talar Westerståhl fortfarande om folkvil­ jans förverkligande som ett övergripande mål för demokratin, men epite­ tet ”tekniker” är nu borta. Faktum är att vissa formuleringar nu tyder på att det är de forna teknikerna som utgör demokratin, och att folkviljans förverkligande mycket väl kan ses som ett externt mål för demokratin. I resonemangen kring kommunfullmäktigereformen säger Westerståhl: ”När man resonerar på detta vis torde man utgå från att en väl fungerande representativ folkstyrelse skall leda till samma resultat som en direkt folkstyrelse skulle ha gjort, under förutsättning att alla medborgare haft tillfälle att delta i besluten och i samma utsträck­ ning som fullmäktige sätta sig in i ärendena. Med detta synsätt kan man hävda att folket styr även i en representativ folkstyrelse och man kan som överordnat mal behålla tanken på ’folkviljans förverk­ ligande’ .”80 Det är möjligt att man med det underlag jag nu presenterat skulle kunna säga att Westerståhl inte är konsekvent i sina bestämningar av vad demokrati är. Mitt intresse är dock inte primärt att finna inkonsekvenser, utan att visa på betydelsen av principerna och distinktionerna i mitt precisionstema. Om inkonsekvenser är frukten av att man inte varit medveten om, eller inte iakttagit, distinktionerna har det emellertid ett 193 pedagogiskt värde att visa på sådana inkonsekvenser. Inkonsekvenser är dock inte enda sättet att visa på behovet av att dra klara gränslinjer mellan demokratibegreppet och begrepp som refererar till demokratins förut­ sättningar och effekter. De tolkningssvårigheter vi haft kan också visa att Westerståhl i varje fall inte klart nog manifesterar sådana gränslinjer i sitt språk. Att fenomenet ”förverkligande av folkvilja” är viktigt i Westerståhls demokratistudier går dock inte att ta miste på. Att den s. k. ”servicede­ mokratin” tilltalar Westerståhl beror på att samspelet mellan partiled­ ning och väljare leder till att väljarnas preferenser slår igenom i besluts­ fattandet. Ja, politikerna är så till den grad måna om sina väljare att man förbättrar deras situation på olika sätt utan att några krav ställts om sådana reformer. Häri ligger ett problem som diskuteras mer generellt i Medborgarna och kommunen. Får representanterna i en demokrati ”ligga före” sina väljare så att man omfattar åsikter som först vid ett senare tillfälle gillas av en välj armajoritet? Problemet löses pragmatiskt. Om ett representativt styre skall ha de förtjänster som angavs vid över­ gången till fullmäktigesystemet måste representanterna ibland låtas ha ett sådant försprång. Med försprång menas dock att väljarna senare kommer att omfatta representanternas åsikter och att så sker inom högst en valperiod, enligt Westerståhl. Även om det inte sägs i texten innebär ju det faktum att representan­ terna ”ligger före” sina väljare också att de många gånger hinner fatta beslut som inte (ännu) gillas av en väljarmajoritet. Mot en sådan ordning kan riktas den praktiska invändningen att många beslut är irreversibla när de väl verkställts. Även om majoriteten av medborgarna fortsätter att vara motståndare till ett beslut, kan den åtgärd som beslutet ledde till inte göras ogjord. Man kan knappast gå tillbaka till vänstertrafik igen, riva en nybyggd sporthall etc., och naturligtvis inte heller därmed få tillbaka investerade pengar. Ur semantisk synvinkel kan resas invändningen att förverkligad folkvilja knappast är detsamma som att det förverkligade så småningom blir folkvilja. Om det första är demokrati, kan man inte utan vidare säga att det senare också är demokrati. Särskilt stor blir skillnaden om man tänker sig att de flesta beslut i efterhand accepteras enbart p. g. a. att man inte haft tillfälle att uppleva de alternativa besluten förverkligade - för att inte tala om när man i efterhand tvingats acceptera beslut p. g. a. att de är irreversibla. I den debatt som följde på det första kommunalforskningsprojektet kritiseras Westerståhl både för att ”folkviljans förverkligande” är otill­ räckligt som demokratikriterium och för att det går alltför långt. Tor­ björn Tännsjö påpekar att kriteriet är förenligt med upplyst despoti och 194 Sten Johansson anser att våra valda representanter inte gärna kan reduce­ ras till ”nickedockor” som skall verkställa folkvilja.81 Gentemot det senare påpekar Westerståhl och Tännsjö helt riktigt att Johansson före­ språkar ett elitinslag i den representativa demokratin.82 Tännsjös invändning är giltig om demokrati för Westerståhl blott och bart innebär ”förverkligande av folkvilja”. Man kan, för att travestera Westerståhls egna ord, inte på förhand utesluta att folkviljan bäst för­ verkligas av en upplyst despot. Är emellertid de redovisade teknikerna en del av Westerståhls demokratibegrepp så är despoti naturligtvis ute­ sluten. Hur förhåller det sig då? Är de tekniker som ger medborgarna viss delaktighet i statsstyrelsen en del av Westerståhls demokratibegrepp eller ej ? Man kan inte, som Westerståhl försöker, lösa frågan genom att säga att folket styr om dess vilja förverkligas. Vi behöver klara gränslinjer som markerar huruvida tekniker, förverkligad folkvilja eller båda ingår i Westerståhls demokratibegrepp. Min kritik av Westerståhls demokratibegrepp innebär dock inte att det är omöjligt att urskilja fenomen som ej ingår i begreppet. Vi kan till exempel notera att Westerståhls diskussion om minoritetshänsyn här­ vidlag är klarare än Tingstens.Westerståhl talar här bara om vad som blivit ett vanligt förfarande - inte vad demokratins principer påbjuder. Min bedöming är således att minoritetshänsyn ej ingår i Westerståhls demokratibegrepp. Westerståhl är inte heller omedveten om sådana gränsdragningspro- blem jag diskuterar här. Han påpekar för sina kritiker Voitto Helander och Krister Ståhlberg att demokratins fostrande roll skall ses som en effekt av demokratin.83 Han förnekar inte att ekonomiska och andra samhälleliga förhållanden påverkar demokratins funktionssätt, men häv­ dar ändå att man ”på ett meningsfullt sätt kan använda termen politisk demokrati utan att förutsätta en viss samhällsordning i övrigt”.84 När han diskuterar politikbegreppet målar han upp exakt den precisionsproble- matik som jag nu diskuterar. Att den avgränsning som Westerståhl föreslår kan kritiseras förändrar inte mitt intryck av att han är medveten om behovet av gränslinjer i kausala kedjor.85 Han använder dock inte denna insikt när han diskuterar demokrati. I den samling av fenomen som Westerståhl benämner ”grundläggande värden”, ”mål”, ”värden” (av mer underordnad karaktär), ”tekniker” och ”teknikvärden” är det svårt eller omöjligt att hitta klara och konsekvent använda gränslinjer. 195 B egreppsstruk tur De synpunkter Westerståhl framför som har betydelse för strukturen hos hans demokratibegrepp är nära nog identiska med Tingstens. Han påpe­ kar att det är svårt att fastställa de gränsvärden för rösträtt, medborgerliga friheter etc. som ett statsskick måste uppnå för att vara demokratiskt, men han är likväl både angelägen och förvissad om att demokratin och diktaturen klart kan skiljas från varandra. Trots att utgångspunkten för resonemanget i Samhällskunskap är demokratin som idealtyp, där den renodlade demokratin utgörs av ett antal variablers maximivärden, söker han ändå avslutningsvis reducera dessa variabler till en dikotomi.86 I nästa lärobok, och tjugofem år senare, påpekar Westerståhl att det rör sig om skilda betydelser. Han använder visserligen sedan båda betydelserna omväxlande, men han försöker inte någon mer gång förena de båda oförenliga betydelserna.87 Om alla de fenomen vi diskuterat verkligen ingår i Westerståhls demokratibegrepp, måste det sägas ha en komplicerad och mångdimen- sionell struktur. Några av Westerståhls kritiker undrar över hur man skall gå tillväga när man väger samman de olika ”delvärdena” till ett samlat mått på hur mycket folkvilja som har förverkligats.88 Den fråge­ ställningen kan dock bara bli aktuell om vi ser underordnade värden och tekniker som indikatorer på, eller delar av, fenomenet förverkligad folk­ vilja. För Westerståhl rör det sig ju istället om medel respektive mål. Man kan inte avläsa hur mycket folkvilja som förverkligats genom att studera hur flitigt de olika medlen använts. Form och innehåll Det är naturligtvis svårt att klassificera komponenter i ett begrepp när man inte vet vilka komponenter som ingår i begreppet. Liksom Tingsten ger dock Westerståhl själv besked om arten av sitt demokratibegrepp. Det anger inte visst beslutsinnehåll utan endast besluts/ormer. Studerar vi alla fenomen som kandiderar till en plats i Westerståhls demokratibe­ grepp tycks också karaktäristiken vara i stort sett riktig. Min vanliga reservation är dock att kompetensregler utgör en särskild kategori. Westerståhls kompetensregel ger alla vuxna och myndiga medborgare rätt att välja representanter, som därefter får stå för beslutsfattandet. På deltagandet i opinionsbildningen och enskilda kontakter med politiker läggs inga restriktioner. Vem som helst får agera, och det märkliga är att man tycks få agera hur som helst. I Medborgarna och kommunen diskuterar Westerståhl olika typer av aktivitetsformer, vilka uppenbarli- 196 gen kan ha mycket olika genomslagskraft. Han upprättar också en slags hierarki över aktiviteterna efter deras ”förutsatta betydelse för kommu­ nalpolitiken eller deras närhet till det kommunalpolitiska systemet”.89 I Den svenska folkstyrelsen säger Westerståhl att ”en jämn fördelning av deltagandet i åsiktsbildningen är ett mål”.90 Då måste man rimligtvis också ta i beaktande de olika aktiviteternas art och genomslagskraft. Huruvida Westerståhls hierarki kan användas i ett sådant syfte är dock tveksamt. Vissa brister är i vart fall uppenbara. För påverkan av det politiska beslutsfattandet är troligen aktivitet genom det egna partiet, för de allra flesta partimedlemmar, ett långt mindre verkningsfullt medel än personliga kontakter med politiker och tjänstemän är för vissa medbor­ gare. Olika slag av aktioner som ger omfattande publicitet har ibland också visat sig vara mycket verkningsfulla. När man studerar aktivitetsskalan kan man vidare undra över om det inte är en allmän maktstudie Westerståhl söker göra. Inte kan väl alla de aktiviteter som kan rymmas inom de olika kategorierna anses vara demokratiska aktiviteter. En aktion kan ju blott och bart vara ett sätt för en minoritet att obstruera verkställandet av ett majoritetsbeslut. Kontak­ ter med politiker och tjänstemän i enskilda angelägenheter kan inrymma olika slag av korruption (hot, bestickning, vänskapskorruption, utnytt­ jande av social ställning etc.). Jag anser visserligen att man egentligen bara kan avgöra ett systems demokratiska status om man också studerar avvikelserna från demokrati - därför är det lovvärt att även studera icke­ demokratiska deltagandeformer - men då bör man naturligtvis söka skilja demokratiska deltagandeformer från icke-demokratiska. När det gäller målet ”folkviljans förverkligande” kan vi karaktärisera det på samma sätt som vi gjorde i diskussionen om Tingstens demokrati­ begrepp. Ser man väljarna som de legitima beslutsdeltagarna ter sig denna regel bara som en omformulering, eller logisk konsekvens, av just det faktum att väljarna utgör de legitima beslutsdeltagarna. Att ha be­ slutsrätt måste ju innebära att man kan påverka ett beslut. När enighet ej kan uppnås tillämpas en transformationsregel (till exempel majoritetsre- geln). När utfallet av transformationsregelns tillämpning verkställs ”för­ verkligas folkviljan”. Ser man istället representanterna som de legitima beslutsdeltagarna ter sig en regel om folkviljans förverkligande som en innehållslig regel - även om regeln inte pekar ut en speciell sorts politik utan bara den från tid till annan rådande ”folkviljan”. I förhållande till väljarna är det således fråga om en form- eller kompetensregel, medan samma regel för representan­ terna måste ses som en innehållslig regel. De är ju ej fria att fatta vilket beslut de vill. 197 Att Westerståhl anser att demokrati bör ses som en beslutsform marke­ ras tydligast i de två läroböckerna. I ett längre citat från Den svenska folkstyrelsen har vi sett hur Westerståhl knyter samman en sådan marke­ ring med resonemang kring förutsättningar för demokratiskt beslutsfat­ tande och demokratismen som överideologi. Westerståhl begår här inte misstaget att blanda samman bedömningsnivåer så att formregler också blir innehållsregler på grund av att beslut om formreglerna har ett demokratiskt eller odemokratiskt innehåll. Det är ”teoretiskt möjligt att i demokratisk ordning avskaffa demokratin”, säger Westerståhl.91 Hur den demokratiska överideologin förhåller sig till denna delikata besluts­ situation får vi dock inget besked om. Den obetingade demokraten skall ju blott och bart se till beslutens former - men gäller det även när de demokratiska beslutsformerna avskaffas? Westerståhls demokratibegrepp lägger således inga restriktioner på beslutens innehåll, utom möjligen vad gäller idén om folkviljans förverk­ ligande. Samma förhållande gäller för valet av vilka frågor som skall behandlas i olika beslutsfora. Beslutsfattandet i kommunerna ses som delegerad beslutsrätt, och det blir sedan en praktisk fråga var en verk­ samhet bäst bedrivs. Att det är det statliga beslutsfattandet som Wester­ ståhls demokratibegrepp knytes till, framgår med all önskvärd tydlighet både i diskussionerna kring den kommunala självstyrelsen och infly­ tande över offentlig verksamhet genom intresserepresentation. Någon annan demokratisk legitimitetsgrund, som till exempel ”principen om de berördas beslutsrätt”, ingår inte i Westerståhls demokratisyn. När termen ”demokrati” används på ett felaktigt sätt i dessa sammanhang är det allvarligt - inte minst för tilltron till demokratiskt beslutsfattande, säger Westerståhl. När han sedan överför detta tänkesätt till privata företag blir det konsumenterna som närmast anses motsvara medbor­ garna i den politiska demokratin. Vare sig ägare eller anställda kan åberopa annan demokratisk legitimitet för sitt deltagande i beslutsfattan­ det än att de söker tillvarata konsumenternas/”medborgarnas” intressen. När skall då demokratiskt beslutsfattande tillämpas (spelplansregel)? Ja, om det ger vare sig Westerståhl eller hans demokratibegrepp något besked. Det ankommer på väljarna och deras representanter att be­ stämma. Värde och realism Den första kommunforskningsgruppen låter politiker, via den offentliga debatten, välja ut de objekt som skall studeras. Rör det sig här enbart om val av forskningsobjekt faller en bedömning av detta tillvägagångssätt 198 utanför mitt ämne. Är man även ute efter att definiera det demokratibe­ grepp man fortsättningsvis skall använda berör emellertid tillvägagångs­ sättet i hög grad vårt värde- och realismtema. Faktum är ju att jag rekommenderat språkbruksstudier för att lösa problemet om vad man bör mena med, till exempel, ordet ”demokrati”. Vad man säger sig ha gjort är ju just någon slags språkbruksstudie. Problemet är bara att resultatet av studien samtidigt skall utgöra ett val av forskningsobjekt. Det är dessutom uppenbart att Westerståhl ser valet av ”demokratiska värden” och specificeringen av dessa som ett utslag av samhälisvärde- ringar. Han påpekar till exempel att det varit önskvärt att den systemati­ sering och specificering av demokrativärden som utfördes av forsknings- ledningen hade kunnat diskuteras med politikerna. Så har man inte gjort, och teoretiskt ”löper man därför risken att forskarnas värderingar avvi­ ker från politikernas och att värdespecifikationen därför blir mindre relevant ur politisk synpunkt”.92 Valet av de ospecificerade demokrativärdena bygger dock på politiker­ inlägg i offentliga debatter. Det tycks därför vara inte mindre än tre frågor som politikerna, på detta indirekta sätt, fått besvara. 1. Vad skall Kommunalforskningsgruppen undersöka? 2. Vad skall Kommunalforskningsgruppen mena med termen (kommunal) ”demokrati”? 3. Vilka styrelseformer är värdefulla? Westerståhl förutsätter uppenbarligen att man kan besvara dessa tre slag av frågor med ett och samma svar. Värde- och realismtemats grundidé innebär emellertid att man ingalunda kan förutsätta något sådant. Tvärtom är sannolikheten liten för att man skall lyckas besvara alla frågorna på ett tillfredsställande sätt om man inte söker ge skilda svar. I presentationen av värde- och realismtemat diskuteras uttryckligen rela­ tionen mellan värderingar och semantik - däremot inte valet av forsk­ ningsobjekt. Eftersom detta val rimligen borde grundas på bl.a. värde­ ringar, snarare än på semantiska förhållanden, följer det emellertid av de i temat angivna reglerna att den semantiska frågan och frågan om valet av forskningsobjekt inte kan/bör likställas. Man kan i det sammanhanget också ifrågasätta valet av politiker som referensgrupp. Om kommunstudien skall bilda underlag för åtgärder från politikernas sida är det tänkbart att politikerna pekar ut det ”bästa” studieobjektet ur politisk synvinkel. Som referensgrupp för vad som vanligtvis avses med uttrycket ”demokrati” är politikerkåren dock allt­ för exklusiv. Det är inte otänkbart att politikerna, genom den speciella 199 roll de spelar i det politiska spelet, förvärvar en delvis annan ”demokrati­ syn” än flertalet övriga medborgare. Även rekryteringsmekanismer kan ha betydelse därvidlag. Om Kommunalforskningsgruppen tänkte disku­ tera ”demokrati” enbart med politikerna kan ändå förfarandet godtas. Ville man även nå ut till en bredare publik kan studiet av politikernas språkbruk ha varit ett missgrepp. Ytterligare ett exempel på att Westerståhl inte skiljer mellan att ange värderingar av styrelseformer och att ange vad demokrati är, ges när han diskuterar demokratibegreppet som klassbegrepp respektive idealtyps- begrepp. I den senare tappningen sägs demokrati vara ett ideal som man strävar efter att förverkliga, men som man kanske aldrig helt kan uppnå. Utmärkande för idealtypsbestämningar brukar annars var att idealty­ pen/renodlingen inte bara är orealistisk utan även oönskad p. g. a. att den anger ett tillstånd med ensidig värdeprioritering.93 Det finns emellertid också ett exempel som visar att Westerståhl kan vara medveten om och tillämpar den angivna distinktionen. I diskus­ sionen om inflytande för anställda över den verksamhet de arbetar inom, säger Westerståhl att han inte diskuterar det berättigade i kraven om medinflytande. Han bara konstaterar att åtgärder som tillmötesgår så­ dana krav inte i sig kan sägas innebära en demokratisering. I samma artikel ondgör han sig över tendensen att beteckna varje ordning man själv gillar som ”demokratisk”. Exemplen visar dock bara att sådana restriktioner som följer av de egna värderingarna inte är tillräckliga för Westerståhl som underlag för en bestämning av demokratibegreppet. Demokratin har vissa givna egenskaper. Inom ramen för dessa är det dock fullt tänkbart att Westerståhl kan låta såväl värderingar som upp­ fattningar om realism spela roll för den närmare specificeringen av demokratibegreppet. Är det möjligen vad Westerståhl gör när han påpekar att vi även i demokratin måste acceptera förekomsten av politiska eliter och att vi kan låta representanterna ”ligga före” sina väljare. Är det sådan semantisk pragmatism som ligger bakom att Westerståhl gör det till ”en praktisk fråga” i vilken utsträckning antidemokratiska grupperingar ska få verka i demokratin, att det är värdefullt med minoritetshänsyn och stora majo­ riteter i demokratin och att folkstyrelsen sägs få en högre kvalitet när kommunalstämmorna ersätts med fullmäktigesystemet - trots att folk- styrelsen egentligen tunnas ut ytterligare genom denna reform. Som jag ser det finns det ”demokratiska” svar på alla dessa frågor, i den meningen att de kan härledas ur ett ordinärt demokratibegrepp. Det är emellertid inte säkert att vi vill tillämpa den ordning som svaren anger. Det är till exempel rimligt att uppfatta den demokratiska yttrandefrihe- 200 ten som om den tillåter även antidemokratiska grupper att plädera för sin åsikt - men naturligtvis inte att de söker skapa kaos i samhället genom våld och terror. Om vi vill ge alla grupper yttrandefrihet är däremot en annan fråga, som mycket väl kan besvaras ”på praktiska grunder”. Är då alla de uttalanden som jag nu refererat att betrakta som semantiska ställningstaganden från Westerståhls sida, eller är det bara en praktisk politisk diskussion? Diskussionerna tar ofta sin utgångspunkt i någon slags ”demokratibegrepp” men letar sig sedan snabbt in i resonemang om det möjliga eller det värdefulla i den praktiska politiken. Jag tolkar det som att Westerståhl i varje fall inte upprätthåller någon klar gräns­ linje mellan att analysera demokratibegreppet och att analysera eller reformera verkligheten. Två exempel på denna glidning mellan två slag av analyser får avsluta. I Den svenska folkstyrelsen använder Westerståhl regeringsformen som underlag för konstruktionen av en demokratimodell. Han anser sig härvid även finna stöd för att inkludera komponenter i modellen som inte klart utsägs i regeringsformen, till exempel värdena folkviljans förverkli­ gande och åsiktsrepresentativitet. Man kan i och för sig ifrågasätta om ett styrelseskicksdokument verkligen kan förväntas enbart bygga på demo­ kratiska principer, men det är inte vad jag i första hand vill peka på. Om utgångspunkten för modellen således är regeringsformen, glider snart Westerståhl i sin beskrivning av modellen över till att hämta sin inspira­ tion från den politiska verkligheten. ”För att man skall kunna tala om att all offentlig makt ’utgår från folket’ måste folkviljan i rimlig utsträckning förverkligas och för att man skall kunna tala om folkvilja måste åsiktsbildningen ske under betingelser som garanterar rimliga krav på frihet i åsiktsbild­ ningen.”94 Man skulle i och för sig kunna hävda att det modesta kravet om att folkviljan skall förverkligas i rimlig utsträckning är en korrekt tolkning av ett styrelseskicksdokument som inte enbart bygger på demokratiska principer. Jag tror dock att idén i lika hög grad är Westerståhls egen. Hur det än förhåller sig med den saken kan det knappast röra sig om en renodlat demokratisk idé. Det andra exemplet hämtar vi från operationaliseringarna i den empi­ riska studien Medborgarna och kommunen. Som ett led i utvärderingen av demokratin i kommunerna studerar man medborgarnas politiska aktiviteter. Sådan aktivitet är tydligen inte så vanlig, vilket man beaktat vid operationaliseringarna. Westerståhl säger: 201 ”Ibland är det rapporterade beteendet av föga märkligt slag, t. ex. undertecknande av ett upprop, men det är nödvändigt att tillämpa vida definitioner när man inom totalbefolkningen studerar företeel­ ser av detta relativt ovanliga slag.”95 Det är vanligt att man söker konstruera empiriska mått så att man erhåller stor varians i den studerade variabeln, eftersom man då har större glädje av måttet vid korrelationsanalyser. Vid en utvärdering av demo­ kratin i kommunerna borde man emellertid vara intresserad av den absoluta aktivitetsnivån för i sammanhanget intressanta aktiviteter. Det blir inte mycket till utvärdering om man gör måtten ”generösa” bara för att aktivitetsnivån skall bli högre och därmed variansen större. 202 9 Leif Lewin Leif Lewin tillträdde professuren i statskunskap vid Uppsala universitet 1972. Härefter har han, utöver de studier jag tänker granska närmare, främst ägnat sin forskning åt studier av politiskt beslutsfattande i ett rationalistiskt perspektiv. Lewins bidrag till min studie utgörs av två omfattande forskningsrapporter. I den första presenterar han avslut­ ningsvis en egen ”demokratimodell”. Denna använder han sedan i sin studie av demokratin i den svenska fackföreningsrörelsen, vilken redovi­ sas i den andra rapporten. 9.1 Folket, eliterna och demokratin I Folket och eliterna beskriver och analyserar Leif Lewin en, huvudsakli­ gen amerikansk, demokratidebatt. Debatten handlar om relationerna mellan ”folket” och de politiska ”eliterna” i en demokrati. Lewin finner att man kan dela in debattörerna i två läger, ”normativister” och ”funk- tionalister”, som intar olika ståndpunkter i en rad olika frågor. Han tycker sig också se att de olika ståndpunkterna i dessa frågor harmonie­ rar så väl inom varje läger att man kan tala om två ”genomförda demo­ kratidoktriner”.1 Debattörerna är oense om vilka attityder medborgarna har gentemot det politiska systemet, vilka kunskaper medborgarna har och i vilken utsträckning de deltar i det politiska livet. Normativisterna anser visser­ ligen att deltagandenivån är för låg i förhållande till idealtillståndet, men att nivån ändå är högre än vad funktionalisterna hävdar. Detsamma gäller kunskapsnivån.2 Funktionalisterna anser vidare att önskvärda ”demo­ kratiska” attityder och kunskaper inte samvarierar med deltagandeni­ vån, medan normativisterna hävdar motsatsen. För funktionalisterna blir låg deltagandenivå ett sätt att hålla tillbaka den okunskap och de odemo­ kratiska värderingar som är vanliga bland medborgarna. Normativister­ na anser att just politiskt deltagande befrämjar förvärvandet av kunskap och demokratiska attityder. Man är således oense om huruvida den politiska apatin har någon positiv funktion i det demokratiska politiska systemet.3 Man är vidare oense om huruvida det finns konkurrerande politiska eliter, eller om samhället styrs av en homogen elit. Oenigheten hänger samman med inställningen i metodologiska frågor. Grovt sett kan vi säga att vissa normativister hävdar att enbart studier av beslutsprocesser ej 203 kan avgöra frågan om huruvida det finns konkurrerande politiska eliter. Man måste också ta hänsyn till sådana beslut som inte fattas. Vissa funktionalister hävdar då att företeelser som inte finns, inte heller kan bli föremål för vetenskapliga studier.4 Lewin finner slutligen att normativisterna ansluter sig till en klassisk norm inom demokratisk teoribildning. Deltagande i det politiska livet anses befrämja individens personlighetsutveckling i ett bestämt avse­ ende, nämligen ökad ansvarskänsla för medmänniskorna och det system individen ingår i. Lewin benämner denna kvalitet ”allmänanda”.5 Det synes främst vara omsorgen om denna allmänanda som får normativis­ terna att hålla fast vid en ”klassisk” demokratidefinition: ”Demokrati är en styrelseform som förverkligas i samma utsträckning som folket deltar i den politiska beslutsprocessen.”6 Även funktionalisterna bekänner sig, enligt Lewin, till en norm. Denna rör, till skillnad från normativisternas, inte individen utan syste­ met. Det gäller att bevara systemets demokratiska utformning. Detta är endast möjligt med ett begränsat deltagande från medborgarnas sida, bland annat på grund av att ökat deltagande skulle medföra att medbor­ gare med låg kunskapsnivå och odemokratiska attityder annars skulle mobiliseras. Funktionalisterna vill därför sätta sin tillit till de politiska eliterna. Medborgarna ges tillfälle till demokratisk styrning av dessa genom val mellan konkurrerande politiska eliter.7 ”Demokrati är en styrelseform varigenom eliter får politisk bestämmanderätt genom kon­ kurrens om folkets röster.”8 Funktionalisterna anser att USA är en demokrati, och att demokratin reder sig gott utan omfattande folkligt deltagande - ja, till och med tack vare att deltagandet är begränsat. Förutom att ytterligare deltagande inte är önskvärt, anser man också att det är orealistiskt att ställa kraven på medborgarnas deltagande och kunskaper så högt som ”klassikerna” gjorde, och normativisterna gör.9 Funktionalisterna gör vidare anspråk på att ha förklarat ett systems funktionssätt snarare än att ha omformulerat demokratins värdenormer. Normativisterna anser att det just är det senare funktionalisterna gjort. Man har övergivit demokratins klassiska ideal. Om dessa ideal ej förverk­ ligas kan vi inte säga att demokratin fungerar väl, utan vi nödgas konsta­ tera att demokratin ej är till fullo förverkligad.10 De värderingar som de båda skolorna utgår från redovisas sällan explicit, säger Lewin. Normativisterna hänvisar främst till den demokra­ tiska idétraditionen, som funktionalisterna anklagas för att göra våld på. Lewin finner även ett allmänt engagemang för underprivilegierade grup­ per - men diskussionen stannar oftast vid ren indignation. Den förs inte 204 fram till explicita och klart formulerade värderingar. Likväl gör man inte anspråk på att doktrinens grundmoment är något annat än en värde­ ring.11 Det är här funktionalisterna begår sitt avgörande misstag, anser Le- win. Vad funktionalisterna gör är att de söker vederlägga en norm med, vad de uppfattar vara, en empirisk teori. Man söker undvika att involvera värderingar i sin analys - men har ändå tagit sig an ett värdeproblem. Något sådant är emellertid inte möjligt, säger Lewin. ”Empiriska obser­ vationer kan aldrig tjäna som bevis för normativa satser.” De kan då naturligtvis inte heller tjäna som bevis mot sådana satsers giltighet. Funktionalisternas teori är dock inte renodlat empirisk. Varje doktrin måste ytterst bygga på en värdering. Lewin menar att funktionalisterna döljer sin värdering - uppskattningen av det existerande systemet - i satser som endast skenbart är av renodlat empirisk karaktär. Värderingen är, till skillnad från normativisternas värdering, inriktad på systemets - ej individens - välbefinnande.12 ”Funktionalisterna iakttar inte, som de själva gör gällande, någon värdeneutralitet. De avslutar inte en halvfärdig teckning; de ritar en alldeles ny. De gör just vad de förnekar att de gör - ersätter, inte reviderar, den klassiska doktrinen. I deras mun har ’demokrati’ fått en helt ny innebörd.”13 Lewins modell - den interaktiva demokratin Lewin avslutar med att föreslå en egen demokratimodell, som han förser med samma tre nivåer som hans analysschema består av - normativ, funktionell respektive deskriptiv analysnivå.14 Mest grundläggande anser Lewin den normativa nivån vara. Här anges systemets mål - dvs. det mål modellkonstruktören vill att systemet skall uppnå. Målet för Lewins ”interaktiva” demokrati är ”participationsökning, varvid människornas allmänanda utvecklas”. Lewin förutsätter således att allmänanda utveck­ las bäst om/när medborgarna deltar aktivt i den politiska beslutsproces­ sen. Deras kompetens och ansvarskänsla för medmänniskorna och det system de ingår i antas då utvecklas positivt. Lewin pläderar därför för ett system med omfattande medborgerlig ”participation”.15 (Lewin använ­ der den engelska termen ”participation” istället för den svenska termen ”deltagande”.) Så långt tycks idégodset vara hämtat från de s.k. normativisterna. Dessa har dock inte tillräckligt beaktat att systemet skall fungera effek­ tivt vad gäller samhällets ”värdeallokering”. Någon måste få uppgiften 205 att väga samman olika preferenser till konkreta beslut och se till att besluten verkställs. Till denna uppgift fordras en ”elit” - dvs. en grupp representanter. Denna aspekt har normativisterna - men inte funktiona- listerna- försummat, menar Lewin. Han anammar dock inte funktiona- listernas syn på relationen elit - massa. Apatin har ingen konstruktiv funktion, menar Lewin, och han vill följaktligen inte begränsa deltagan­ det. Istället skall participationen maximeras.16 Denna ökning skall dock åtföljas av motsvarande ökning vad gäller kunskap, systemorientering etc. Så sker också normalt i verkligheten.17 Senare i boken efterlyser Lewin en mer specificerad norm med vilken erhållna mätvärden, vad gäller politisk aktivitet, kan jämföras. ”Att härleda en sådan norm och ge den numeriska värden - en förutsättning för systematiska jämförelser med de empiriska resulta­ ten - ur klassikernas retoriska krav på ’upplysta’ och ’dygdiga’ medborgare är visserligen en mycket komplicerad idéhistorisk forskningsuppgift. Men det är den typen av idékritisk traditionsför- medling som är nödvändig för dagens empiriska teoribildning.”18 På den funktionella analysnivån beskriver Lewin tre idealtypiska funk- tionsmodeller - ”direkt demokrati”, ”indirekt demokrati” respektive ”interaktiv demokrati” (Lewins modell). De två första typerna kan endast fullgöra en av funktionerna ”consensusuppbyggande” respektive ”värdeallokering”. Direktdemokratin kan inte allokera värden - den indirekta demokratin förmår inte skapa genuin consensus eller god representativitet mellan väljare och valda. Lewins funktionsmodell söker tillfredsställa båda systembehoven.19 Beslut Beslut Beslut 23 MASSA MASSA MASSA A. Direkt demokrati B. Indirekt demokrati C. Interaktiv demokrati Figur 3: Tre funktionsmodeller.20 206 Modellerna är således att betrakta som ”idealtyper” (renodlingar). I vilken utsträckning dessa överensstämmer med normativisters respek­ tive funktionalisters syn är svårt att säga, men det torde vara klart hur Lewin bedömer tendenserna hos respektive doktriner. Normativister har undlåtit att behandla behovet av eliter, och funktionalister har inte tillräckligt noggrant analyserat relationen mellan participation och con­ sensus. Slutligen kan Lewins demokratimodell beskrivas även på en deskriptiv analysnivå. Här återfinns som i analysschemat ”individernas beteende”. Här kan man studera huruvida normer för detta beteende är uppfyllda eller ej. Lewins modell återges i figur 4.21 Sammanfattningsvis formulerar Lewin sin interaktionsmodell på föl­ jande sätt: ”MODELL: Demokrati är en styrelseform som förverkligas i samma utsträckning som det uppstår växelverkan elit-massa i den politiska beslutsprocessen Lewin avslutar sin modellpresentation: ”Till sin logiska status är interaktionsmodellen - i likhet med participationsmodellen men i motsats till kompetitionsmodellen - en öppet normativ modell: interaktionen skall maximeras. Detta innebär bl. a. att teorin om apatins konstruktiva funktion avvisas redan av definitionsskäl.”22 Till detta kan fogas två preciseringar. Det deltagande som anges i model­ len måste kunna ge inflytande i utbyte. ”Inflytandet är participationsbe- greppets hårda kärna”, fastslår Lewin.23 Den andra preciseringen avser relationen mellan deltagande och socioekonomisk utjämning. Lewin anser att sådan utjämning befrämjar det medborgerliga deltagandet. Hur långtgående strukturella förändringar som krävs, sägs dock vara en empirisk fråga. Lewin konstaterar: ”Demokrati innebär med andra ord en experimentell hållning till jämlikheten, inte en axiomatisk. Demokratins axiom är participa- tionsmaximering.”24 207 Normativ Systemets analysnivå mål Beslut Funktionell analysnivå MASSA Utifrån kommande intryck Deskriptiv Individers analysnivå beteende Figur 4: Lewins modell - den interaktiva demokratin.25 9.2 Facklig demokrati I sin fackföreningsstudie söker Lewin utröna i vilken utsträckning ”fac­ ket” styrs demokratiskt, och vilka avvikelser från demokrati som förelig­ ger. Utgångspunkten är den ”interaktiva” demokratimodellen från Fol­ ket och eliterna. Denna modell bygger på ett antal antaganden av empirisk natur. Vid sidan av utvärderingsuppgiften avser Lewin att i sin 208 studie också testa hållbarheten i dessa antaganden.26 Slutligen inkluderar undersökningen en studie av empiriska relationer mellan modellens variabler och ett antal s. k. oberoende variabler. Vilka betingelser synes gynnsamma respektive ogynnsamma för en demokratisk utveckling?27 Lewin diskuterar hur teoretiker som Rousseau, Weber, Lenin och Schumpeter ställt sig till demokratins styrelseproblem. En grundläg­ gande fråga är, enligt Lewin, hur man skall kunna förena organisationens förmåga att verka för sina syften med hög grad av deltagande från medlemmarnas sida.28 Lewin konstaterar att de olika recept som anbe­ falls varierar kraftigt vad gäller vilket värde man vill ge prioritet. Lenins och Rousseaus recept kan sägas utgöra polerna på en tänkt skala. Lewin påpekar att de behandlade teoretikerna var och en kan kritiseras på empiriska grunder. ../ byråkratin kanske inte alls är så effektiv som Weber trodde, revolutionen kommer måhända inte att följas av det klasslösa sam­ hälle Lenin räknade med, eliternas konkurrens förläggs kanske till ett i förväg överenskommet, mycket mera snävt avgränsat frågeom­ råde än vad Schumpeter avsåg /.../” Huruvida dessa invändningar är riktiga är emellertid inte avgörande för Lewin. ”Det som är normativt avgörande är att de kritiserade handlingsnor- merna inte lägger den vikt vid folkets deltagande i beslutsprocessen, som är förutsättningen för att målet ’allmänandans utveckling’ skall kunna uppnås.” Följdriktigt har Lewin försett sin egen modell med den efterlysta egen­ skapen. ”Den målsättning jag håller fram i min demokratimodell är sålunda av socialpsykologisk natur: genom deltagandet skall den enskilde förändras till sin personlighet, hans politiska ansvarstagande och engagemang skall vidgas till att omfatta systemet som helhet. Delta­ gandet är medlet, allmänandan målet.”29 Den rousseauanska modellen går inte heller fri från kritik. Lewin anser den vara orealistisk i och med att man helt bortser från organisationens effektivitet. Allmänanda kan dessutom inte, enligt Lewin, utvecklas utan påverkan från en någorlunda stark och självständig politisk elit.30 209 Lewin placerar sig sålunda mellan de båda ytterpolerna. Såväl elitens relativt självständiga roll som massans deltagande är nödvändiga för allmänandans utveckling. Beslutsfattande genom eliter är också nödvän­ digt för effektivitetens skull. Interaktion är nödvändig för consensusupp- byggande. Lewins förslag gör anspråk på att vara något bättre än en kompromiss där man tvingats ge avkall på mot varandra stående värden. I och med att elitdominans och massans deltagande underordnats andra värden - framför allt allmänandans utveckling - så framstår Lewins blandning som en optimal lösning. Det är den bästa kombinationen för att åstadkomma allmänanda och på köpet får vi effektivitet och consen­ sus.31 Lewin bemöter också i sin teoridiskussion kritik som riktats mot den interaktiva demokratimodellen från Folket och eliterna. Bengt Börjesson kritiserar Lewin för att han förordar utjämning av sociala och ekono­ miska skillnader endast i den utsträckning som är nödvändig för att det politiska deltagandet skall maximeras. Börjesson anser också att Lewin inte skiljer mellan deltagande som innebär beslutsutövning och intresse och engagemang för politiska frågor. Han synes därmed implicera att Lewins maximerade participation inte nödvändigtvis ger något infly­ tande. Tillsammans med idén om elitens fostrande roll får det Börjesson att fälla omdömet att Lewins modell är en ”manipulativ demokrati” utan ”systemhotande konsekvenser”.32 Bengt Abrahamsson förstår inte varför Lewin gör jämlikhet till ett indirekt demokratiskt mål, då denne ju själv ger ”en rad goda argument just till varför utjämning är ett direkt mål”. Statuspolariseringen skapar ju enligt Lewin apati bland stora grupper. Även Richard Murray och Odd Olofsson ville sätta jämlikhet som demokratins ”axiom” eller mål.33 Thorsten Nybom och Klas Åmark menar att det bildningsbehov som förelåg under 1800-talet - och som gällde enkla språkliga färdigheter, ej allmänanda - inte är aktuellt idag. Lewin har gjort en tidsbunden bisak till demokratins huvudsak.34 Lewin bemöter kritiken bl. a. genom att hänvisa till forskningsresultat som implicerar att positiva samband råder mellan social status och deltagande. Som mellanliggande variabel återfinns medborgarnas effi­ cacy, dvs. politiskt självförtroende. För att kunna öka det folkliga poli­ tiska deltagandet måste vi därför eftersträva utjämning av inkomst, för­ mögenhet, utbildning etc. Lewin menar dock att de registrerade sambanden inte nödvändigtvis är absoluta: ”/.../ hur långtgående struk­ turella förändringar som krävs är en empirisk fråga”.35 Vidare: 210 ”Vad Börjeson, Murray, Abrahamsson och Olofsson gör är att - i likhet med mig - stiga ur den renodlat politiska modellen ut i dess socio-ekonomiska omgivning men i motsats till mig förlägger de också demokratins mål dit. För dem är demokratins mål inte att eftersträva höga värden på någon politisk variabel såsom allmänan­ dans utveckling, förverkligandet av medborgarnas vilja, elitkonkur­ rens om folkets röster eller bevakning av medlemmarnas materiella intressen. För dem är demokratins mål den utanförpolitiska, socio- ekonomiska jämlikheten, som jag vill kalla en förutsättning för demokratisering. I den statsvetenskapliga litteraturen brukar en sådan begreppsbestämning, som föresvävar mina rousseauanska kri­ tiker, kallas en innehållslig definition av demokratin, och den åtnju­ ter med rätta ett stadgat dåligt rykte.”36 Gentemot Nybom - Åmark citerar Lewin J. S. Mill: ”Den man som skrev ’let a person have nothing to do for his country, and he will not care for it’ eftersträvade en mycket mera långtgående moralisk-politisk upp­ fostran än blott meddelande av läs- och skrivfärdigheter.”37 Vissa kritiker efterlyser emellertid uttryckligen något som Lewin rimligen måste uppfatta som en ”politisk variabel” för att använda hans egna ord. Sten Johansson saknar uttalanden om maktfördelning på modellens normativa nivå. Stefan Björklund anser att ”den enda effektiva basnormen” är lika makt. (Lewin undrar med rätta vad som menas med effektiv basnorm.) Björklunds argument är av naturrättslig karaktär. ”Ingen individ kan hävda någon naturlig rätt till makt över andra. Därav följer att varje individ har en självklar rättighet till del i samhällsmakten och att ingen individ har en självklar rättighet till större del än andra.” Jämlikhet är för Björklund ett objektivt kriterium.38 Björklunds invändning avfärdas på grund av att dennes förslag inte pekar ut ”något särskilt intressant forskningsprogram” och att Björk­ lund söker använda ”det gamla knepet” att ge sin egen ståndpunkt ökad tyngd genom att kalla den ”objektiv”. Det som gör Björklunds förslag ointressant ur forskningssynpunkt är att något dylikt styrelseskick ald­ rig existerat. ”Eftersom det finns styrelser i alla större sammanslutningar och den politiska jämlikhetens ’objektiva kriterium’ därför överallt är satt ur spel, måste man tydligen döma ut alla existerande styrelser, eller /.../ upprätta ett register över dem, vari man rangordnar den grad av förbry­ telse mot det objektiva kriteriet, som de olika styrelserna gjort sig skyldiga till.”39 Lewin återkommer så till sina argument för nödvändigheten av en politisk elit. 211 ”Det viktigaste argumentet jag över huvud taget har att komma med gentemot mina rousseauanska kritiker gäller auktoritetsutövningen inom demokratin. Det jag hävdat är ju att eliter måste godtas även i demokratiska system, för endast genom dem kan man få till stånd en auktoritativ verkställighet. Utan att makten för begränsade tidspe­ rioder tas från medlemmarna och överförs till styrelsen kan inte medlemmarnas önskemål om politiska reformer tillgodoses.”40 Lewin anser visserligen att politisk jämlikhet skulle kunna vara den naturliga normen för en demokratisk teori”, men dock bara under förutsättning att denna norm kunde utvecklas till en konsistent modell utan målkonflikter”. Så är inte fallet, menar Lewin. Ty håller man konsekvent fast tanken pa politisk jämlikhet, avstar man fran en central politisk ledning och därmed också från möjligheten att reformera sam­ hället.”41 Flera reagerar mot det uppfostringsprogram Lewins modell inklude­ rar. Pär-Erik Back tror inte detta program kommer att mötas med odelad förtjusning. Birger Hagård påpekar att enighet ej råder om vad som är ”rätt” uppfostran: ”Det kan ju finnas åtskilliga skäl för många männi­ skor att inte vilja låta sig ledas av samma värderingar som t ex den socialdemokratiska maktelitens.” Olof Wennås undrar var skiljelinjen går mellan Lewins ”indoktrinering” och sådan indoktrinering som sker i länder, som vi inte anser vara demokratier. Nybom — Åmark anser att Lewin kommer nära ”den traditionellt konservativa synen på männi­ skan”. ”En förmyndarattityd som hävdar att medborgarna är omogna och irrationella, vilka måste uppfostras innan de kan tilldelas infly­ tande.”42 Lewin finner varningsorden vad gäller fostran berättigade. Han med­ ger att han lagt för stor tonvikt vid eliternas skolning av medlemmarna. Helt omedveten om problemen har han dock inte varit, enär han redan i Folket och eliterna betonade skillnaden mellan ”äkta samförstånd” och ”falskt samförstånd/manipulation”. För att motverka eventuella konser­ vativa effekter av elitens fostran av massan, har Lewin dock nu modifierat sin modell genom att införa det nya värdet ”krav”, ”vari folkets missnöje uppfattas som en demokratisk tillgång som tvingar eliten att radikalisera sin politik och flytta fram systemets positioner”.43 Fackföreningsstudien Förutom några nya termer är huvuddragen i den modell Lewin använder i sin studie identiska med huvuddragen i den modell han presenterade i 212 Folket och eliterna. Så har ”consensusuppbyggande” översatts till ”sam- stämmighetsuppbyggande”, ”beslutsprocess” har blivit ”opinionsbild­ ning” och ”individers beteende” har ersatts med ”styrelseledamöters och medlemmars beteende”. Normativ analysnivå: Allmän­anda Beslut > t Funktionelf analysnivå: STYRELSE O ' > MEDLEMMAR /Styrelse-\ ' ledamöters > f Deskriptiv och analysnivå: medlemmars ^beteende J Figur 5: Lewins modell - den interaktiva demokratin,44 213 Utvecklande av allmänanda är fortfarande Lewins normativa utgångs­ punkt. Han kommenterar: ”Ytterst kan något annat skäl för detta normativa ställningstagande inte åberopas än mina egna värderingar. Min positiva värdering av begreppet allmänanda är den fasta normativa punkt, varifrån denna undersökning om samspelet mellan styrelse och medlemmar i den svenska fackföreningsrörelsen skall utgå. Det ligger också i detta betraktelsesätt att det även är den enda punkt, där värderingar tillåts påverka undersökningen.”45 Det är också samma fenomen som förutsätts kunna skapa allmänanda. ”’Opinionsbildningen’ består av ett samspel mellan medlemmar och styrelsen, vilket bl. a. tar sig uttryck i att medlemmarna aktivt deltar i politiken, skaffar sig kunskap om systemet och ansluter sig till vissa med detta förknippade värden och i att styrelseledamöterna söker informera och agitera, gör sig förtrogna med medlemsopinio- nen och engagerar sig för en fördjupning av systemvärdena. Som en följd av detta samspel i opinionsbildningsprocessen sker i det ideala fallet ett ’samstämmighetsuppbyggande’ både i fråga om valproce­ durer och sakfrågor mellan styrelse och medlemmar. I det ideala fallet fattar vidare styrelsen ’beslut’, som är förankrade i denna av den dubbelriktade opinionsbildningen befrämjade samstämmighe­ ten. Slutligen verkställs de fattade besluten på ett ’auktoritativt’ sätt.”46 Lewin knyter till ”variablerna” opinionsbildning, samstämmighetsupp­ byggande, beslut och auktoritativ verkställighet ett antal ”värden”. Dessa värden återfinns i tabell 7. Under variabeln ”opinionsbildning” studerar Lewin individernas ak­ tivitet, kompetens och systemorientering. Det sista värdet avser intresse för systemet som helhet, dvs. att man icke blott är intresserad av privata fördelar.47 ”Samstämmighetsuppbyggandet” studeras i form av legitimitet, åsiktsöverensstämmelse, krav och skolning. Systemets legitimitet mäts genom att Lewin frågar medlemmarna om de finner den valprocedur godtagbar som tillämpats vid val av fackliga förtroendemän. Den åsikts­ överensstämmelse som studeras gäller naturligtvis relationen mellan för­ troendemännens och medlemmarnas åsikter. Värdet krav står för det, ur demokratisk synvinkel, positiva förhållandet att medlemmar som är 214 Tabell 7: ”Variabler’ ’ och ”värden” på den funktionella analysnivån,48 Funktionell analysnivå Variabler Värden Aktivitet Opinionsbildning Kompetens Systemorientering Legitimitet Samstämmighetsuppbyggande Åsiktsöverensstämmelse Krav Skolning Beslut Beslut Icke-beslut Auktoritativ verkställighet Auktoritet missnöjda också ställer krav. Med skolning avses framför allt förvärvandet av allmänanda. Främjar fackligt deltagande tillväxten av allmänanda bland medlemmarna? Ar allmänandan mer utvecklad bland förtroende­ männen, och har dessa en sådan ledarskapsuppfattning som gör att de kan fungera som ledare och lärare?49 Variabeln ”beslut” kan anta två värden. Antingen fattar man beslut i enlighet med den samstämmighet som byggts upp - eller också fattar man inte beslut, trots att krav rests från medlemmarna, vilket indikerar att ”samstämmighet” mellan ledning och medlemmar inte föreligger i den aktuella frågan.50 Mot ”auktoritativ verkställighet” svarar värdet auktoritet. Eftersom Lewin ser missnöje bland medlemmarna som en demokratisk tillgång, vill han i operationaliseringen ”kvalificera” godtagandet av styrelsens sätt att verkställa besluten med medlemmarnas missnöje. Konkret tar detta sig uttryck i att Lewin endast uppfattar ledningen som auktoritativ i sådana avdelningar där medlemmarna är missnöjda med förbundets agerande i avtalsrörelsen, men där man ändå blivit övertygade om det riktiga i att godta ledningens beslut. Så är enligt Lewin fallet om man inte organiserar vilda strejker.51 Lewin anser att den lokala fackliga ledningen normalt är solidarisk med den centrala uppgörelsen. Det eventuella missnöjet riktas därför 215 även mot den lokala styrelsen. Likväl godtar man i de flesta fall styrelsens handlande. Styrelsen har då auktoritet. Resonemanget stämmer dock inte med en annan bestämning av auktoritetsvärdet, där Lewin säger att auktoritet ”får beteckna uppfattningen att den fackliga politiken är godtagbar, eftersom styrelsen presenterat övertygande argument för att så är fallet”.52 Man kan inte både vara missnöjd med den fackliga politi­ ken och övertygad om att den är riktig. Ser vi på operationaliseringarna tycks det första fenomenet vara bäst kartlagt. Här har Lewin verkligen frågat medlemmarna om de anser att man lyckats få ut så mycket av arbetsgivarna som gick att få ut. Det andra fenomenet studeras genom frånvaron av vilda strejker.53 Det faktum att man inte tillgriper en vild strejk (som är olaglig) behöver inte innebära att man blivit övertygad om att den fackliga politiken är godtagbar. Vi kan notera att majoritetsprincipen inte nämns bland de demokrati­ värden Lewin anger på ”den funktionella analysnivån”. Betyder det att Lewin ser samstämmighetsuppbyggandet som en ersättning för majori­ tetsprincipen? Innebär den interaktiva demokratin att man alltid fattar enhälliga beslut - åtminstone i bemärkelsen att man enas om kompro­ misser? Betraktar vi Lewins samstämmighetsuppbyggande närmare fin­ ner vi att samstämmigheten i Lewins modell endast avser relationen mellan väljare och valda. Det är ”samstämmighet” mellan dessa båda grupper som interaktionen i Lewins modell avses skapa. (Se citatet ovan om opinionsbildning.) Det torde innebära att målet för samstämmighetsuppbyggandet är att skapa likartade åsiktsmönster bland väljare och valda. Det ger också utrymme för likartade menings­ skiljaktigheter inom de båda grupperna. Det innebär att vi även i Lewins modell har behov av en beslutsregel som avgör vilket beslutsalternativ som skall realiseras. Även om majoritetsprincipen inte anges som ett värde i Lewins modell tror jag ändå att den är underförstådd som beslutsregel. När Lewin klargör att hans modellkomponent allmänanda inte skall uppfattas så som ”hänsynslösa diktatorer” uppfattat (eller utnyttjat) Rousseaus idé om allmänviljan, säger han följande som visar att han tar majoritetsregeln för given som demokratisk beslutsregel. ”Inte blott majoritetsregeln utan även principen om minoriteternas rättigheter kommer i denna undersökning att betraktas som stränga demokratiska spelregler.”54 Sammanställningen av ”variabler” och ”värden” i tabell 7 är svår att tolka eftersom Lewin inte är konsekvent i sin terminologi. Två av ”varia­ blerna” - opinionsbildning och samstämmighetsuppbyggande - visar 216 sig svara mot mångdimensionella företeelser, och det är snarast dessa dimensioner som utgör enskilda variabler - till exempel aktivitetsgrad, grad av legitimitet etc. Aktivitet och legitimitet är samtidigt positiva värden - dvs. något man bör eftersträva. Därav termen ”värden”. Lewin avser med ordet ”värde” således inte variabelvärde. Vad gäller den tredje ”variabeln” tycks emellertid just detta vara fallet. Beslut och icke-beslut måste uppfattas som variabelvärden på en dikotom variabel. Det ena variabelvärdet motsvarar ett demokratiskt värde, men knappast det andra. Den fjärde ”variabeln” liknar den första och den andra, med den skillnaden att det här rör sig om ett mer sammanhållet fenomen (grad av auktoritet). Det skulle föra för långt att här redovisa och diskutera varje opera- tionalisering, men jag vill peka på några förhållanden som har betydelse för den fortsatta analysen. Likaså vill jag här redovisa sådan kritik mot Lewins operationaliseringar som inte hör naturligt samman med den diskussion jag så småningom skall föra kring Lewins demokratibegrepp. Lewins mått på medlemmarnas systemorientering synes mest röra huruvida medlemmarna är kritiska mot olika slag av funktionärer och den politik som förs. Man frågar också om inställningen till kollektivan­ slutning, huruvida man noterat trakasserier inom rörelsen etc. Svar som anger negativa fenomen inom rörelsen uppfattas som bristande system­ orientering hos medlemmarna. ”Det är /.../ en ganska mörk bild vi får av systemorienteringen inom fackföreningsrörelsen”, säger Lewin.55 Denna tolkning av resultaten kan inte vara rimlig. Det handlar inte om medlem­ marnas bristande systemorientering - deras bristande omtanke om sys­ temet som helhet. Möjligen förhåller det sig precis tvärtom. Man bryr sig så mycket om systemet, att man har åsikter om det. Den man älskar, agar man. Man kan vidare invända mot att värdet krav mäts i termer av missnöje, och att missnöje rätt och slätt tolkas positivt ur demokratisk synvinkel.56 Det är i och för sig riktigt att oförmåga att ställa krav är negativt ur demokratisk synvinkel, men uttalat missnöje är inte bara ett mått på förmåga att ställa krav. Det är naturligtvis också ett mått på, just miss­ nöje! Ett missnöje som kan vara frukten av ledningens inkompetens, ovilja att följa medlemsopinionen, eller - för att använda ett av Lewins kriterier - oförmåga att bygga upp ”samstämmighet”. Att ”kvalificera” auktoritetsvärdet med medlemmarnas missnöje är inte heller en bra operationalisering. Om vi skall använda Lewins krite­ rier måste alla medlemmar i en förening vara missnöj da för att föreningens styrelse skall kunna sägas ha full auktoritet. Omvänt har styrelsen ingen auktoritet om alla är nöjda. Det är bara missnöjda medlemmar i avdel- 217 ningar utan vilda strejker som bidrar till sin styrelses auktoritet, enligt det använda måttet.57 Man kan naturligtvis inte utesluta alla nöjda ur den grupp medlemmar som skall anses ge sin styrelse auktoritet. Om vi godtar Lewins kriterium - frånvaro av vilda strejker - kan det istället med fog antas att en förkrossande majoritet av de nöjda skulle avstå från vild strejk även om de hade varit missnöjda. När det gäller skolningen av medlemmarna skall här bara noteras att Lewin frågar om såväl vanliga medlemmars som ledningens ståndpunk­ ter i olika politiska sakfrågor, som till exempel inställningen till den solidariska lönepolitiken, huruvida det är för lätt att få socialbidrag och huruvida invandrarpolitiken bör skärpas till förmån för svenska arbetsta­ gare.58 Jag återkommer senare till dessa frågor. I vissa fall mäter Lewin olika egenskaper hos medlemmar respektive ledning, eftersom de antas ha olika funktioner i systemet. De skilda funktionerna är ju också ett viktigt inslag i Lewins demokratimodell. Tydligast markeras detta i samband med värdet ”skolning”. Lewin ställer här en fråga som skall visa om ledningen är beredd att kreera den roll Lewin vill ge dem. Dessa får markera om man instämmer eller ej i följande fråga: ”Det är inte alltid nödvändigt att styrelsen exakt företräder medlem­ marnas åsikter. I många fall kan det vara viktigare att ledningen står emot reaktionära strömningar, som kan finnas bland arbetarna.”59 Slutligen mäter man ”allmänanda” med anslutningen till den solidariska lönepolitiken.60 Det är möjligt att detta mått är en bra indikator på allmänanda - men det förutsätter att de medlemmar som är för solidarisk lönepolitik intar denna ståndpunkt av hänsyn till kollektivet och dess medlemmar. Det förutsätter vidare att motståndarna intar sin stånd­ punkt av egoistiska skäl. Ett sådant samband är emellertid inte självklart. Man kan vara motståndare för att man tror att den solidariska lönepoliti­ ken missgynnar kollektivet, och man kan vara anhängare för att man tror att den egna gruppen kommer att gynnas. Här följer så en kort redogörelse för Lewins resultat. Jag avstår därvid från att redovisa sambanden mellan den interaktiva demokratimodellens variabler och de s. k. oberoende variablerna. (Lön, mobilitet, kön, med- lemstid etc.)61 Vid sin modellprövning erhåller Lewin följande resultat: 1) De tre viktiga modellvariablerna ”opinionsbildning”, ”sam­ stämmighet” och ”auktoritet” samvarierar. Här finns positiva, 218 ”ehuru ingalunda perfekta samband”.62 2) ”Icke-beslut” förekommer inte inom fackföreningsrörelsen. Därmed stärks tilltron till elitens demokratiska pålitlighet.63 3) Förekomsten av allmänanda samvarierar med de fackliga avdel­ ningarnas styrelsesätt, så att allmänandan synes påverkas positivt av höga värden för opinionsbildning, samstämmighet och auktoritet.64 4) Allmänandan är bättre utvecklad hos ”eliten” än hos medlem­ marna.65 Vad gäller systemorientering i övrigt, deltagande och kom­ petens har ej jämförbara frågor ställts till ”elit” och medlemmar. På samtliga studerade punkter finner Lewin således förväntade variatio­ ner och samband. Eliten är bäst skickad att leda opinionsbildningen - man är mer inriktad på helhetens bästa. Ju bättre interaktion i opinions­ bildningen, desto mer samstämmighet och auktoritet. Ju mer interak­ tion, samstämmighet och auktoritet - desto mer allmänanda hos med­ lemmarna. Flera av ”variablerna” ovan utgörs, som vi har sett, av flerdimensio- nella fenomen. Det har därför sitt intresse att studera hur Lewin behand­ lar och redovisar dessa ”variabler”. Vi vänder oss därför till Lewins utvärdering av demokratin inom facket för att närmare kunna studera hur erhållna data bearbetas och redovisas.66 De värden som registrerats på de olika variablerna skall ligga till grund för en beskrivning av hur fackföreningsrörelsen styrs. Det gäller i första hand att karaktärisera avdelningarna - inte medlemmarna. De värden som uppmätts på individnivå utgör dock det material som karaktärise- ringen av avdelningarna bygger på. En avdelning där medlemmarna har låga värden på deltagandevariablerna uppfattas som demokratiskt tvek­ sam vad gäller opinionsbildningen etc. Lewins ambition är att samman­ fatta data om varje avdelning så att ett värde erhålls för var och en av modelldelarna. Lewin bortser här från modelldelen ”beslut”. Varje av­ delning skall alltså kunna karaktäriseras med tre värden vad gäller dess demokratiska status. (Opinionsbildning, samstämmighetsuppbyggande och auktoritet.)67 Genom sina ambitioner ställs Lewin inte bara inför problemet att addera variabler för en specifik grupp, utan också inför att addera varia­ bler för två olika grupper. Styrelsens respektive medlemmarnas egenska­ per skall nämligen vägas samman inom var och en av modelldelarna. Lewin bestämmer sig, i enlighet med andemeningen i sin modell, för att 219 ge styrelsen dubbel vikt jämfört med medlemmarna.68 Härefter söker Lewin hitta demokratiskt godtagbara gränsvärden pä sina variabler. På det sättet reduceras data till tre dikotomier. Varje avdelning betecknas som godkänd eller underkänd vad gäller de tre modelldelarna.69 Lewin påpekar att man varit försiktig vid bedömningen av avdelningar som hamnat nära respektive godkändgränser. Man har studerat dessa närmare, och med ledning av en bedömning av samtliga modelldelar slutgiltigt bestämt betygsättningen. Exempelvis har en av­ delning vars ena variabelvärde fallit inom en s. k. osäkerhetszon kunnat få godkänt på denna variabel endast om de båda andra variabelvärdena hamnat på rätt sida om godkändgränsen.70 Demokratiska Impotenta Manipulativa Terapeutiska Passiva (N = 50) Figur 6: Klassificering av fackföreningsavdelningarna.71 220 De tre dikotomierna ger en teoretisk utfallsram om åtta kombinationer av värden. Tre av dessa visar sig inte förekomma i Lewins undersökning, medan övriga fem finns representerade i varierande utsträckning. Den helt demokratiska varianten omfattar 26 procent av avdelningarna. De avdelningar som har underkänt värde för auktoritet - de ”impotenta” - utgör 14 procent. De som har för lågt värde på opinionsbildningsvaria- beln - de ”manipulativa” omfattar också 14 procent. En avdelning där samstämmighetsuppbyggandet är bristfälligt kallas ”terapeutisk”. Denna typ omfattar 16 procent. Slutligen kan alla värden vara för låga. Dessa avdelningar kallas ”passiva” och uppgår till 30 procent av materia­ let.72 9.3 Leif Lewins demokratibegrepp Den analys som här följer av Lewins båda verk har inte karaktären av en allmän granskning. Nu som tidigare är mitt analysobjekt ett demokrati­ begrepp - denna gång Lewins demokratibegrepp. Det innebär att jag inte söker bedöma Lewins beskrivning och analys av den, huvudsakligen amerikanska, demokratidebatt som Lewin granskar i Folket och eliterna. Det är istället Lewins slutsatser, och den demokratimodell han konstru­ erar på grundval av dessa, som är av intresse. Jaggör emellertid ett avsteg från denna huvudlinje, när jag nu inleder med att granska ett av de klassiska verken i den debatt Lewin studerar - Voting från 1954 av Berelson, Lazarsfeld och McPhee. Lörfattarnas diskussion, och Lewins tolkning av denna, ger nämligen en god illustration av de problem som uppstår när demokratibegreppet har oklara gränslinjer. Precision Voting är en redovisning av ett antal amerikanska välj arstudier. I bokens avslutningskapitel diskuterar man relationen mellan de resultat man kommit fram till och de krav man inom den klassiska politiska teorin ställer på medborgarna i en demokrati. Dessa förutsätts vara i hög grad intresserade av politik och därmed starkt motiverade att delta i det politiska livet. De måste också vara kapabla att delta i politisk diskus­ sion, vilket i sin tur förutsätter att de är kunniga. Vidare förutsätts medborgarna vara rationella och principfasta. De studier Berelson m. fl. redovisar visar emellertid att de allra flesta medborgare inte motsvarar de krav som ställs på dem. Författarna frågar sig då: Hur kan det komma sig att det demokratiska systemet fungerar så väl, när medborgarna i så hög 221 grad saknar de egenskaper som traditionellt antas vara en förutsättning för att demokratin skall fungera så som vi önskar?73 Det svar man ger är att kraven på individerna är överdrivna eller för generella. Om det demokratiska systemet skall fungera på det sätt vi önskar, bör snarare medborgarna ha olika egenskaper och inte nödvän­ digtvis de som redovisades ovan. Här diskuterar författarna olika krav vi ställer på det politiska systemet. Vi vill att det skall vara stabilt, men också flexibelt när så behövs. Vi vill att det skall vara både progressivt och konservativt. En lagom blandning av consensus och konflikt skall hålla systemet samman, utan att det för den skull stelnar i sina former. Vi vill att valhandlingen skall vara uttryck för individens självständiga ställ­ ningstagande, men också att väljarna skall vägledas av bästa möjliga information och politiska ledare. Författarna finner att de krav vi ställer på systemet bäst kan förverkli­ gas om medborgarnas politiska intresse, attityder och aktiviteter ser ut ungefär som de ser ut i undersökningen. Om alla hade starka politiska preferenser skulle det vara svårt att komma överens om kompromisser. Meningsbrytningarna kunde skapa regid fanatism och demokratin kunde på sikt gå under. Politiken behöver å andra sidan några medborga­ res starka engagemang - dock inte allas. Så för man på punkt efter punkt en diskussion i vilken man söker förklara varför demokratin fungerar så bra, när den egentligen kunde förväntas fungera dåligt.74 Denna diskussion ingår i underlaget för Lewins karaktärisering av de s. k. ”funktionalisterna” och deras demokratisyn. Lewin anser att dessa funktionalister har gett ordet ”demokrati” en ny innebörd. Jag är dock inte säker på att så är fallet. Det är möjligt att tolka, åtminstone slutkapit­ let i Voting, som att man utgår från att systemet är demokratiskt. Demokratin uppfattas då institutionellt i termer av allmänna val, politisk frihet etc., dvs. man utgår från den demokratidefinition som, i varje fall i västvärlden, torde vara den mest förekommande. För att ett system med dessa karaktäristika skall vara flexibelt, stabilt etc. fordras att medbor­ garna förhåller sig så till politiken som författarna föreskriver. Vissa skall vara aktiva men inte alla osv. Detta kan man säga utan att ge demokrati­ begreppet en ny innebörd eftersom vare sig medborgarnas egenskaper och förhållningssätt eller systemets flexibilitet och stabilitet är delar av det fenomen man kallar demokrati. Medborgarnas egenskaper och för­ hållningssätt är istället förutsättningar för att demokrati, dvs. allmänna val och politisk frihet, skall leda till stabilitet, flexibilitet m. m. Om min tolkning är riktig rör det sig således inte om en revision av demokratibe­ greppet. Man diskuterar bara vilka förutsättningar som krävs för att demokratin skall ge önskade effekter. Den revision man gör gäller således 222 en empirisk teori gällande relationen mellan demokratin, dess förutsätt­ ningar och dess effekter. Revisionen gäller ej demokratibegreppets inne­ börd. Det skall medges att författarna till Voting använder ordet ”demo­ krati” på ett lite vårdslöst sätt. Det kan vara ett tecken på att man inte avgränsat sitt demokratibegrepp så omsorgsfullt som jag anser vara nödvändigt, och det gör i så fall Lewins tolkning till en av flera möjliga. Man säger till exempel: ”The democratic citizen is expected to be interested and to partici­ pate in political affairs.” ”If there is one characteristic for a democratic system (besides the ballot itself) that is theoretically required, it is the capacity for and the practice of discussion.” ”An assumption underlying the theory of democracy is that the citizenry has a strong motivation for participation in political life.” ”The democratic citizen is expected to be well informed about political affairs.”75 Citaten kan tolkas som att man här diskuterar egenskaper som medbor­ garna måste ha för att systemet skall anses vara demokratiskt. Man beskriver egenskaper hos ett demokratibegrepp, vilket man senare revi­ derar. Man kan dock lika gärna, och kanske hellre, tolka uttalandena så som jag gjorde tidigare. Följande uttalande tycker jag stärker tilltron till denna tolkning. ”If the democratic system depended solely on the qualifications of the individual voter, then it seems remarkable that democracies have survived through the centuries.”76 Ordet ”depended” kan inte gärna referera till ett definitionsmässigt förhållande, dvs. till att demokratibegreppets definition föreskriver vissa medborgaregenskaper. Det torde istället röra sig om ett empiriskt bero­ endeförhållande mellan demokratin å ena sidan och vissa medborgar­ egenskaper å andra sidan. Min slutsats är att avslutningskapitlet i Voting i varje fall inte ger något entydigt underlag för Lewins tes om ett nytt begreppsinnehåll. Det faktum att Lewin ändå tolkar diskussionen så, kan tyda på att han själv 223 inte klart avgränsar det som skall anses utgöra demokratibegreppet i de analyser han gör. Vid närmare studium av Lewins modell visar det sig att just detta är fallet. Innan vi tar oss an komponenterna i Lewins modell skall dock en sak klarläggas. Även om konstitutionella regler, som majoritetsprincipen och olika slag av rättigheter, vare sig anges i den modell som återges i figur 5 eller nämns i Lewins verbala definitionsuttryck, tolkar jag ändå Lewin som att han tar sådana regler för givna. I ett klarläggande om ”allmänandans” natur nämner han nämligen just majoritetsprincipen och minoritetsrättigheter och karaktäriserar dessa som ”stränga demo­ kratiska spelregler”.77 Av komponenterna i Lewins modell är det egentligen bara idén ”väx­ elverkan elit-massa i den politiska beslutsprocessen” som med säkerhet kan sägas ingå i Lewins demokratibegrepp. Detta fenomen anges nämli­ gen i den verbala definitionen av Lewins demokratibegrepp. Märkligt nog kallar Lewin sitt definitionsuttryck ”modell”, men det har förvisso formen av en definition.78 Lewins demokrati modell inkluderar åtskilligt fler fenomen, och det kan sägas vara detta faktum som ger upphov till Lewins precisionsproblem. Det första vi kan notera är att Lewin i sin modell inte bara intresserar sig för interaktionen som sådan utan även för individegenskaper som utgör betingelser för interaktionen. Han studerar därvid inte bara aktivi­ teter utan även individernas kompetens och systemorientering. Det är naturligtvis helt legitimt att studera dessa fenomen, men skall de ingå i Lewins modell av demokratin om de inte ingår i det Lewin anser utgör demokratin - eller gör de kanske det ändå? Här har vi en parallell till diskussionen i Voting och vi finner då att Lewins egna begreppsliga gränslinjer är oklara. Det kan förklara varför Lewin tolkar Voting som han gör. Nästa precisionsproblem uppstår när vi skall avgöra huruvida effekter av det som omväxlande kallas beslutsprocess, opinionsbildning och interaktivitet skall anses ingå i Lewins demokratibegrepp. Jag avser då ”samstämmighetsuppbyggandet” eller ”samstämmigheten”, fattandet av ”beslut”, och den ”auktoritativa verkställigheten”. Dessa fenomen ingår i modellen men anges inte i definitionen. Detta förhållande skulle kunna tolkas som att modellen även beskriver andra fenomen än demo­ kratin, men en sådan tolkning är inte förenlig med Lewins karaktäristik av de studerade fackföreningsavdelningarna. Dessa anses nämligen bara vara fullt demokratiska om man kan uppvisa godtagbara värden för såväl opinionsbildning som samstämmighetsuppbyggande, beslut och aukto­ ritativ verkställighet. (Beslutsvariabeln har dock utgått i den slutliga 224 resultatredovisningen eftersom Lewin inte funnit några fall av s. k. icke­ beslut.) Även här finner vi således oklara gränslinjer. Så återstår frågan om vilken status det fenomen har som Lewin karaktäriserar som ”demokratins mål” - allmänanda.79 Är det ett internt eller externt mål i förhållande till Lewins demokratibegrepp? Skall det faktum att det angivna målet ingår i Lewins figur över sin modell tolkas som att det är ett internt mål, dvs. en beståndsdel av demokratin? Eller skall det faktum att allmänandan brutits ur ”funktionsdelen” av model­ len uppfattas som att det är frågan om ett externt mål? Jag kan inte finna att Lewin givit oss någon entydig upplysning om allmänandans status. Lewin är dock inte, liksom flera av de författare vars skrifter jag analyserat, omedveten om precisionsproblematiken. Han poängterar att socioekonomiska förhållanden skall ses som förutsättningar för demo­ kratin.80 Den indelning i beroende och oberoende variabler som görs visar också på en sådan medvetenhet. De oberoende variablerna avgrän­ sas dock bara från modellen som helhet, och vi vet därför fortfarande inte om alla komponenter i modellen också anses utgöra komponenter i demokratin.81 Vi finner i Lewins framställning även exempel på den precisionspro- blematik där demokratibegreppets innebörd låtes bero av föreställningar om mål-medelrelationer. Sådan interaktion Lewin föreskriver förutsätts nämligen leda till samstämmighet, beslut, auktoritativ verkställighet och i sista hand allmänanda. Det är just dessa relationer Lewin har testat i sin studie. Man kan då ställa sig frågan vilken slutsats Lewin hade dragit om sambanden hade varit obefintliga eller negativa. Hade demokratibegrep­ pets innebörd då för Lewin blivit en annan? Och vad hade hänt om den föreskrivna interaktionen hade uppvisat ett negativt samband med vissa av de angivna värdena och positiva samband med de övriga? Ett liknande problem skulle uppstå om det visade sig att Lewins interaktion skapar maktlösa medborgare med ett stort mått av allmän­ anda. Lewin anser ju att deltagande måste vara förknippat med en reell möjlighet till inflytande, men är det så säkert att det råder ett starkt positivt samband mellan allmänanda och inflytande? Min kritik är emellertid inte sådan att den faller om alla samband visar sig vara positiva. Det är förfaringssättet som sådant jag kritiserar. Man tillämpar en bakvänd logik om man låter demokratibegreppets innebörd bestämmas av vad man hoppas att demokratin skall ”producera”. Sedan tillkommer dessutom en rad praktiska olägenheter som gör metoden olämplig. Frågan om vad demokrati är, och vilka effekter den får, är och bör vara skild från frågan om vilket fenomen som förmår skapa allmänanda. J. S. 225 Mill definierade inte demokrati som deltagande i ett representativt sty­ relseskick på grund av att ett sådant deltagande utvecklade medborgar­ nas allmänanda. Det var över huvud taget inte en definitionsfråga Mill uttalade sig om i de här sammanhangen. Det var istället en politisk fråga. Han var för representativ demokrati eftersom den innebar att medbor­ garna deltog i det politiska livet och därigenom utvecklade sin allmä­ nanda.82 De praktiska problem jag refererade till ovan gäller osäkerheten, och eventuellt oenigheten, om att sådana positiva samband föreligger som Lewin förutsätter. De test Lewin genomför, och de långt ifrån perfekta samband han därvid registrerar, framstår knappast som entydiga eller oomtvistliga. Man kan därför fråga sig varför Lewin inte intar samma öppna och ”experimentella hållning”, till exempel vad gäller förhållandet mellan den s. k. interaktiva beslutsprocessen och medborgarnas allmän­ anda, som han gör beträffande förhållandet mellan socioekonomiska förhållanden och deltagande. Lewin säger att deltagandet skall maxime­ ras, men det kanske inte behövs så mycket deltagande för att allmänanda skall utvecklas i önskad omfattning. Sambandet behöver inte vara linjärt. Det är också tänkbart att det finns långt mer effektiva sätt att skapa allmänanda än med den metod Lewin föreslår. Jag kan tänka mig en rad sätt som i varje fall inte på förhand kan förkastas som ineffektiva - till exempel att studera, meditera, leva bland fattiga människor i storstäder­ nas slum, resa i u-länder eller bli religiös. Det finns exempel på länder med auktoritära regimer där religionen lyckas frammana så mycket ”allmänanda” att dess medborgare utan tvekan offrar sina liv för sitt land. Men dessa metoder har väl inget med demokrati att göra, invänder någon. Nej, just det. Men vad säger att just ett styrelseskick- och just det demokratiska - skulle vara bästa metoden? Exemplet visar, anser jag, att valet av medel för att nå ett givet mål, respektive fastställandet av demo­ kratibegreppets innebörd, är och bör vara skilda verksamheter. Begreppsstruktur Det är naturligtvis svårt att fastställa strukturen hos ett begrepp när det är oklart vilka komponenter som ingår i begreppet. Oavsett vilken av de tänkbara avgränsningarna man väljer, finns det emellertid vissa inslag i Lewins diskussion som är värda att granskas närmare i detta samman­ hang. Deltagande (participation) måste under alla förhållanden sägas ingå i referensen till Lewins demokratibegrepp. Detta skall maximeras, säger 226 Lewin. Uttalandet tyder på att Lewins demokratibegrepp är ett ideal- typsbegrepp. Lewins karaktäristik av den interaktiva funktionsmodellen som en av tre idealtyper ger ytterligare stöd åt denna tolkning. Två ting talar emellertid mot att den är riktig. För det första tycks Lewin, i varje fall ibland, ha ambitionen att hans demokratimodell skall kunna utgöra ett realistiskt reformprogram. Han vill ju t. ex. föreslå ett mer realistiskt demokratibegrepp än det begrepp han formulerat för ”normativister- nas” räkning. Idealtypsbegreppens signum är knappast politisk realism, utan snarare renodling och ensidig värdemaximering.För det andra är den databearbetning Lewin genomför i sin fackföreningsstudie oförenlig med idealtypstänkandet. Det finns skäl att här närmare granska denna bearbetning. Den kan sägas innehålla tre moment, nämligen poängsätt­ ning, variabelaggregering samt gränsdragning. Lewin vill jämföra de erhållna värdena med normativa föreställningar om demokratin. Detta hade i och för sig varit möjligt att göra utan någon vidare databearbetning. Eftersom Lewin vill reducera data till tre meta- variabler måste han emellertid först kombinera ihop data på ett lämpligt sätt. De olika variablerna och värdena måste sinsemellan viktas och poängsättas. Redan här kan en grundläggande invändning resas. Endast när olika operationaliseringar söker täcka ett och samma fenomen ligger något värde i att slå samman variabler. I andra fall förlorar man nyanserad information utan att erhålla något annat värdefullt istället. Det tycks uppenbart att Lewin studerat flera olika fenomen inom var och en av modelldelarna. Värdena borde alltså ej summeras. Lewins modelldelar är till sin karaktär mångdimensionella. Därför borde också resultatredovis­ ningen ges den formen. Däremot är naturligtvis samspelet mellan olika karaktäristika av intresse. Skall man kombinera variabler till en metavariabel måste man dock vikta och poängsätta. De principer som vägleder Lewin i detta äventyr­ liga företag är ”begreppens teoretiska signifikans” samt ”förmåga att empiriskt diskriminera mellan olika avdelningar”.83 Det framgår inte hur sådana överväganden mer i detalj givit vägledning. Utöver att slå samman variabler för varje grupp för sig, adderar Lewin även variabler för två olika grupper - medlemmarna och ledningen. Vid denna sammanslagning ges ledningens värden dubbel vikt, i enlighet med den speciella roll ledningen avses spela i Lewins modell. Man kan naturligtvis här diskutera rimligheten i denna specifika viktning, men det viktigaste måste enligt mitt förmenande vara att återigen ifrågasätta sammanslagningen av variabler. Lewin har ju rätt i att alla sammanslagningar involverar viktningspro- 227 blematik. Underlåter man att aktivt ta ställning till vikter innebär det att lika vikt tilldelas respektive grupper eller variabler. Men varför över huvud slå samman två grupper, som enligt Lewin har fundamentalt skilda uppgifter i systemet? Här mer än någonstans framstår strävan efter endimensionalitet som oförståelig. Vilken rimlig innebörd kan man ge åt det faktum att två avdelningar uppvisar lika värden på en sådan variabel? Liknande kritik kan riktas mot förfarandet att ange gränser för vad som är ”godkänt” ur demokratisk synvinkel. Varför reducera kontinuerliga variabler till dikotomier? Alla skillnader inom den godkända respektive den underkända gruppen försvinner, medan en specifik nivåskillnad framstår som helt avgörande. Vad talar över huvud för att man bör bestämma sådana gränser? I förhållande till andra variabler kan en variabel förhålla sig på detta sätt. Vid en viss nivåhöjning på den ena variabeln inträffar en dramatisk förändring på den andra variabeln. (Exempel: Ballongen spricker p. g. a. övertryck.) Vi talar då om icke­ linjära samband. I förhållande till sig själv kan en variabel självfallet inte uppvisa sådana naturliga ”kvalitativa språng”. Nittio procent av maxi­ malt variabelvärde är mer än åttio procent, som är mer än sjuttio procent etc. Varför ange en godtycklig godkändgräns? Lewins påpekande om att man varit försiktig vid bedömningen av avdelningar som hamnat nära respektive godkändgränser förändrar ingenting i sak. Det är fortfarande fråga om onödiga, och godtyckliga, dikotomiseringar av kontinuerliga variabler. Effekten av de regler som tillämpas vid de ”osäkra” fallen kan dessutom sägas ytterligare förstärka analysens tendens mot endimensionalitet. De medför ju nämligen att enhetlighet eftersträvas vad gäller bedömningen av de tre variablerna. Om Lewins databearbetningar skall läggas till grund för en beskriv­ ning av det Lewinska demokratibegreppets struktur, så måste vi konsta­ tera att Lewin berövar sitt demokratibegrepp dess möjligheter att fungera som ett nyansrikt vetenskapligt verktyg. Ett mångdimensionellt begrepp med ett stort antal tänkbara variabelvärdekombinationer förvandlas till tre dikotomier. Ett idealtypsbegrepp reduceras till klassificeringsbe- grepp. Vi kan således konstatera att två oförenliga begreppsliga strukturer finns antydda i Lewins analyser. Den idealtypiska funktionsmodellen och Lewins maximering av den interaktiva participationen förutsätter en idealtypsstruktur. Dikotomisering av den interaktiva participationen och övriga modelldelar - dock ej allmänandan - ger en klassificeringsstruk- tur. Den senare strukturen är, åtminstone, fyrdimensionell. Full demo­ krati råder först när gränsvärden för samtliga fyra dimensioner överskri­ dits. Vi kan slutligen notera att Lewin inte gärna vill dela ut 228 demokratipoäng om inte medborgarnas mått av aktivitet, kunskap och systemorientering tillväxer någorlunda parallellt.84 (Variablerna samva­ rierar i Lewins studie.) Mills idé om att röstmässigt gynna de bildade återfinns således här som demokratikriterium på systemnivå. Form och innehåll Lewin kritiserar Börjesson m. fl. för att dessa förespråkar en ”innehållslig definition av demokratin”.85 Dessa ser nämligen den socioekonomiska jämlikheten som demokratins mål. För Lewin kan sådan jämlikhet ”bara” bli en förutsättning för demokratins förverkligande, och han anser naturligtvis att hans egen demokratidefinition inte har några inne­ hållsliga element. Det är möjligt att han har rätt i båda fallen, men man skulle faktiskt kunna argumentera för att förhållandet är det omvända. Det skulle alltså innebära att Lewins demokratibegrepp, men inte kriti­ kernas, har innehållsliga kriterier. Vi börjar med kritikernas jämlikhetskriterium. Den jämlikhet som här avses kan mycket väl uppställas som norm i en spelregel för den demo­ kratiska beslutsprocessen. Som tidigare påpekats är det ingalunda orim­ ligt att uppfatta sådana regler som formregler. Lewin utgår i sin kritik från ett demokratibegrepp där socioekonomisk jämlikhet ej ingår som spelregel för beslutsprocessen, och då blir det naturligt att uppfatta krav om socioekonomisk jämlikhet som enbart ett krav på de politiska be­ slutens innehåll. Med ett annat demokratibegrepp som utgångspunkt skulle karaktäristiken emellertid kunna bli en annan. Vi kan därför säga att Lewin vid valet av det demokratibegrepp han utgår från förutsätter det som skall bevisas. Man kan faktiskt uppfatta kritikernas socioekonomiska jämlikhet på ytterligare ett sätt som innebär att det inte kan röra sig om ett innehålls­ ligt demokratikriterium. Lewin ger själv nyckeln till den tolkningen när han talar om att hans kritiker ser socioekonomisk jämlikhet som ”demo­ kratins mål”. Om det nämligen här rör sig om ett ”externt” mål, är socio­ ekonomisk jämlikhet över huvud taget inte ett demokratikriterium. Det är då istället fråga om en tänkbar, och önskad, effekt av demokratin. Lewin kommer emellertid inte fram till en sådan karaktäristik, vilket kan tyda på att han anser det vara fråga om ett internt mål eller ett ”definierat begreppsmål” - dvs. maximal demokrati. Det är naturligtvis också möjligt att han inte skiljer mellan dessa tre typer av mål. Detta resonemang kan ha betydelse för något vi diskuterat tidigare - nämligen hur vi skall uppfatta det mål Lewin anger i sin egen modell. Allmcnanda och socioekonomisk jämlikhet nämns nämligen i Lewins diskussion som 229 alternativa ”demokratimål”. Rör det sig i båda fallen om externa mål, interna mål eller maximal demokrati? Eller avser Lewin ett slags mål i ena fallet och ett annat slag i det andra fallet? Vi kan dessvärre inte ge något entydigt svar på dessa frågor. När vi nu skall karaktärisera Lewins demokratibegrepp har detta gränsdragningsproblem viss betydelse. Ar allmänanda ett demokratikri­ terium - och är i så fall beslut vars innehåll präglas av allmänanda också ett demokratikriterium? Besvarar Lewin båda dessa frågor jakande har Lewins demokratibegrepp ett ”innehållsligt” inslag - en s. k. resultatre­ gel. Skall beslut präglade av allmänanda istället ses som önskvärda effek­ ter av demokrati så faller naturligtvis denna karaktäristik. Vi är således även på detta analysfält beroende av de begreppsliga gränslinjer vi förgä­ ves försökt fastställa i precisionsanalysen. Det faktum att allmänanda operationaliseras i termer av anslutning till viss politik skulle kunna ses som en precisering som ger en mer långtgå­ ende och konkret resultatregel. Oavsett om allmänanda skall anses ingå i Lewins demokratibegrepp eller ej, uppfattar jag dock förhållandet mel­ lan allmänanda och anslutning till den solidariska lönepolitiken som ett förhållande mellan studieobjekt och indikator. Huruvida anslutningen till den solidariska lönepolitiken är en bra indikator på allmänanda är en empirisk fråga. Indikatorn skall, om min tolkning är korrekt, inte ses som en precisering eller exemplifiering av allmänanda. Allmänanda bör rimligtvis vara en predisposition för att handla utifrån omsorg om ”det allmännas bästa” el. dyl. Det är inte handlingarna som sådana som utgör allmänandan. (Till exempel anslutning till den solidariska lönepolitiken.) Lewins val av indikator behöver vidare inte uppfattas som att han person­ ligen ser den solidariska lönepolitiken som ett lämpligt instrument för att befrämja ”det allmännas bästa”. Huvudsaken är att intervjupersonerna i hans undersökning ser saken på det sättet. Jag har här sagt att Lewins demokratibegrepp eventuellt kan anses ange normer för beslutsinnehåll, och att kritikernas demokratibegrepp kanske inte gör så. Jag kan dock inte med säkerhet säga att dessa tolkningar är korrekta. Jag vill inte ens säga att det är troligare att mina tolkningar är korrekta än att Lewins är det. Vad jag velat peka på är istället att Lewins argumentation bygger på en felaktig eller olämplig konception av begreppsparet form - innehåll. Jag kan således inte accep­ tera hans argument, men det behöver ju inte innebära att den karaktäris­ tik argumenten leder fram till är felaktig. Utöver dessa synpunkter har jag inget att invända mot Lewins egen karaktäristik av sitt demokratibegrepp. Det anger den demokratiska beslutsprocessens former. Det rör sig dock inte om ett konstitutionellt 230 regelverk, inte om rättsliga begränsningar och möjligheter vad gäller beslutsprocessens utformning, utan snarare om normer för beslutspro­ cessens faktiska innehåll. Istället för rösträttsregler ägnar sig Lewin åt att diskutera valdeltagande osv. Ett traditionellt konstitutionellt regelverk skymtar dock fram här och var i analysen. (Majoritetsregeln och minori- tetsrättigheter nämns.)86 Frågan om vem som har rätt att delta i besluts­ processen diskuteras inte, men traditionella medborgar- och medlem- skapskriterier tycks tagna för givna. Även om Lewins demokratibegrepp således inte anger ”spelregler” i vanlig mening, rör det sig ändå om regler i den meningen att beslutspro­ cessen måste ha vissa karaktäristika för att den skall anses vara demokra­ tisk. Om vi bara markerar att det inte rör sig om konstitutionella regler, anser jag vi kan använda regelterminologin även när vi beskriver Lewins demokratibegrepp. Jag anser också att det, förutom ”regeln” om allmän­ anda, rör sig om ”regler” för beslutsprocessens form och inte dess innehåll. Man kan dock tillfoga att resultatregler, i den mån de förekom­ mer (allmänandan), inte bara ställer krav på att vissa beslutsalternativ skall väljas framför andra (resultatregel), utan också att vissa frågor skall tas upp till behandling (spelplansregel). Värde och realism Det torde stå klart att Lewins demokratibegrepp har karaktären av politiskt reformförslag. För det första motiverar han sitt demokratibe­ grepp med en värdeståndpunkt gällande begreppets referens. Denna inkluderar - eller tros kunna skapa - allmänanda, som Lewin värderar högt. För det andra avses begreppet ha en realistisk referens. Utan en politisk elit kan inte någon auktoritativ värdefördelning komma till stånd, argumenterar Lewin när han skall motivera elitens speciella ställ­ ning i den föreslagna demokratimodellen. Dessa argumentationsmönster återfinner vi också i kritiken av ”funktionalister” respektive ”normati- vister”. ”Funktionalisterna” kritiseras för att de påstår sig enbart ha förklarat ett systems funktionssätt, när de i själva verket försett demokra­ tibegreppet med en ny norm. ”Normativisterna” håller fast vid en klassisk norm, men har inte insett nödvändigheten av politiska eliter. Lewin ställer sig i värdefrågan på normativisternas sida. Han delar således deras värdering. Detta ställningstagande har för Lewin ingenting med språkkonventioner att göra. Lewin förnekar uttryckligen, i en kom­ mentar till Kommunalforskningsgruppens demokratimodell, relevansen av språkbrukskriterier i sammanhanget. 231 ”Vems språkbruk som har flest anhängare är /.../ inte avgörande; majoritetsregeln kan ju inte åberopas för vetenskapliga ställningsta­ ganden.”87 Lewins ståndpunkt i dessa frågor står således i klar motsatsställning till de principer jag argumenterat för. Jag anser att frågan om vad vi bör mena med ordet ”demokrati” inte kan uppfattas som en fråga som skall avgöras med vetenskapliga ställningstaganden - och inte heller med politiska ställningstaganden, som synes vara det som Lewin försöker göra. Det bör istället vara just vad Lewin säger att det inte är - en språkbruksfråga. Det innebär att det inte heller bör vara en fråga om hur samhället skall vara organiserat. Lewin säger att det sätt vi väljer att definiera t. ex. begreppet ”representativt ledarskap” indirekt talar om hur vi anser att demokratiska organisationer bör styras.88 Så måste inte, och bör ej, vara fallet. Begrepp skall inte bedömas med samma måttstock som begreppens referenser. Om ett begrepps referens är orealistisk, negativt värderad eller otjänlig för ett visst ändamål, innebär det inte att begreppet skall värderas på samma sätt. Att Lewin ändå förfar på detta sätt skulle eventuellt kunna förklaras av att han helt enkelt uppfattar begrepp och referens som ett och samma fenomen. Jag har svårt att tro att det är Lewins principiella ståndpunkt, men vid åtminstone ett tillfälle tycks han undlåta att skilja mellan de båda fenomenen. När han diskuterar sin normativa utgångspunkt säger han följande: ”Min positiva värdering av begreppet allmänanda är den fasta nor­ mativa punkt, varifrån denna undersökning /.../ skall utgå.”89 Rimligen är det själva allmänandan, dvs. begreppets referens - inte begreppet, som Lewin värderar positivt. Ändå kallar Lewin det han värderar positivt ”begreppet allmänanda”. Om min tolkning är korrekt skiljer han således här ej mellan begrepp och referens. Det kan slutligen noteras att Lewins kombinerade begreppsliga och normativa ställningstagande, som innebär att politiskt deltagande skall maximeras, inte heller är särskilt gångbart som politiskt mål. Det finns ju andra ting här i världen man kan vilja ägna sin tid åt. Om vi så återgår till den demokratidebatt som är utgångspunkten för Lewins diskussion kan vi säga följande. Det är riktigt att empiriska observationer aldrig kan tjäna som bevis för normativa satser.90 Däremot är det naturligtvis värdefullt att veta vilka ideal som är möjliga att förverkliga, när man skall satsa sina begränsade resurser för att söka 232 uppnå några av dessa. Den senare frågeställningen borde vara intressant när man, som Lewin, vill lägga fram ett politiskt program. Min utgångspunkt är emellertid att värderingar av samhällstillstånd är irrelevanta för vad vi bör avse med ordet ”demokrati”. Vi behöver därför över huvud taget inte bekymra oss över huruvida värderingar kan avfär­ das med empiriska argument. Den definition Lewin formulerar åt ”funktionalisterna” är olämplig om den avviker från ett etablerat språk­ bruk. ”Normativisterna” bör inte, som Lewin anser, avkrävas någon argumentation för sin värdeståndpunkt. Den är irrelevant i samman­ hanget. Med min utgångspunkt ter sig inte heller Lewins kritik mot Björklund rimlig.91 Föreställningar om vad som är intressanta forskningsprogram bör inte låtas bestämma vad vi skall mena med ordet ”demokrati”. Det måste finnas gränser för vilka friheter forskare får ta sig vad gäller vårt språk. Ett lämpligare förhållningssätt hade varit att konstatera att frågan om den renodlade demokratins existens faktiskt inte är något särskilt intressant forskningsprojekt! Sedan skulle man kunna ägna sig åt att studera blandade styrelseskick istället. Då visade det sig emellertid att man får användning för det register Lewin raljerar över. En kartläggning av ett blandat styrelseskick handlar nämligen om att se i vilken utsträck­ ning man ”förbrutit sig” mot olika styrelseskicksprinciper, och i vilken utsträckning man realiserat andra. Man kan även studera förutsättningar för, och effekter av, olika blandade styrelseskick. Detta kan man göra utan att avge värdeomdömen om den ena eller andra kombinationen. Likaså behöver ett konstaterande av att inga renodlade demokratier - med perfekt jämlikhet - existerar, inte innebära att existerande styrelse­ skick döms ut. Huruvida just Björklund kan tänkas vara så trolös gent­ emot sin ”basnorm” är tveksamt. Jag menar dock att detta är den enda rimliga ståndpunkten. Att konstatera avvikelser är en sak - att värdera dem är en annan. Jag tror att huvuddelen av de problem vi har funnit förknippade med Lewins demokratibegrepp, och hans analys av andras, kan sammanfattas så, att Lewin ej skiljer mellan de analytiska redskapen definition, modell och doktrin. Lewin utgår från en doktrin när han konstruerar sin, i en figur återgivna, demokratimodell. I texten benämns sedan en specifik sats - som endast beskriver en del av modellen - just med uttrycket ”modell”. Likväl är den verbala ”modellen” uttryckt i definitionster- mer.92 Vi har tidigare sett i kommunforskningsrapporterna att en ”demokra­ timodell” gärna blir vag med avseende på demokratibegreppets avgräns- ning i förhållande till begrepp som refererar till demokratins förutsätt- 233 ningar och effekter. Med en demokratidefinition torde man lättare kunna fastställa sådana avgränsningar. De avgränsningsproblem vi note­ rat vad gäller Lewins demokratibegrepp uppkommer genom att modell och definition inte ger samstämmiga upplysningar på den här punkten. Ja, det är till och med oklart huruvida modellen alls ger några sådana upplysningar. Lewins kommentarer ger oss inte information om vilken av de båda uttrycksformerna som återger Lewins demokratibegrepp. De problem vi diskuterat i detta avsnitt återfinns i spänningsfältet mellan doktrin och begrepp (manifesterat i definition eller modell). Jag anser att det rör sig om två skilda fenomen. För Lewin tycks de, åtmins­ tone vad gäller demokratibegreppet, flyta samman. 234 RESULTATEN 10 Samtal om demokrati - samtal om samhällsordning Jag har i mina analyser sökt identifiera och lyfta fram problem i den debatt som handlar om demokratibegreppet - eller snarare om olika demokratibegrepp. Vidare har jag, med den normativa utgångspunkten att demokratidebatt kan och bör bedrivas som ett ”rationellt samtal”, föreslagit regler som skall avhjälpa dessa problem. Slutligen har jag undersökt i vad mån olika författare till texter om demokrati följer eller bryter mot dessa regler. Jag skall nu sammanfatta resultaten av mina analyser. Därvid kommer jag inte att upprepa mina regler eller argumenten för dem. (Se kapitel 2-5.) Istället koncentrerar jag mig på de författare som vi mött i de olika kapitlen. Utöver de sju författare vars skrifter jag analyserat i kapitel 6-9 kommer vi i sammanfattningen även att möta en deltagare från DN- debatten - Nils Elvander. 10.1 Precision och begreppsstruktur Inom ramen för detta tema har jag diskuterat fyra olämpliga sätt att definiera ett demokratibegrepp. (Se kapitel 3.) Dessa fyra brott mot språkbruksregler inom temat ”Precision och begreppsstruktur” återges i tabell 8, där jag också markerat om något eller några av brotten förekom­ mer i de studerade författarnas texter. Robert Dahls demokratibegrepp är det enda som inte är behäftat med någon av de fyra bristerna. Visserligen kunde distinktionen mellan demokratikriterier och förutsättningar för demokrati uttryckas tydligare än vad Dahl gör, men jag uppfattar det ändå som att han gör den efterfrågade distinktionen. (Se 6.1.) Så gör även Schumpeter. Däremot karakäriserar denne sitt demokratibegrepp så att dess referens endast kan utgöra ett medel för andra syften. Demokratin kan aldrig vara ett mål i sig, hävdar Schumpeter. (Se 6.1.) Ingen av de övriga författarna förser sitt demokratibegrepp med någon sådan egenskap. 237 Tabell 8: De åtta författarnas ”brott” mot språkbruksregler inom temat ”Precision och begreppsstruktur”. (? = Osäker bedömning. Se textkommentar.) ■ = Regelbrott □ = Ej regelbrott Ja3 g3 J3 Cf§ Q H H-l Demokratidefinitionen saknar klar gräns mellan demokratin och dess för­ utsättningar respektive ef­ fekter. Företeelser definieras som element i demokratin med motiveringen att de utgör förutsättningar för demo­ krati. Demokratibegreppet de­ finieras i förhållande till vad demokratin förvän­ tas/avses leda till. Demokrati definieras (ge­ nerellt) som mål eller me­ del. Såväl Ross’ som Elvanders demokratibegrepp saknar klar gräns mellan demokratin och demokratins förutsättningar och/eller effekter. (Se 6.1 och 3.1.) Övriga författare definierar sina demokratibegrepp så att de dels underlåter att klart avgränsa demokratin, dels låter demokratibe­ greppet bestämmas av vad de tror och hoppas att demokratin skall åstadkomma. (Se 6.1, 7.4, 8.5 och 9.3.) Frågetecknet i Tingstens kolumn indikerar en oklarhet som jag skall redogöra närmare för i anslutning till tabell 9. Slutligen är Macpherson ensam bland författarna i tabellen om att motivera ”sina” demokratibegrepp med argumentet att ett demokratibe­ grepp måste definieras så att företeelser som beror av varandra kommer att ingå i begreppets referens. (Se 6.1.) Att detta inte är en ovanlig ståndpunkt framgår av vår genomgång av DN-debatten. Macpherson får här representera de debattörer som sympatiserar med detta synsätt. 238 I tabell 9 kan vi närmare se på vilket sätt de olika demokratibegreppen är ”gränslösa”. I mittkolumnen anges de fenomen som jag anser att de olika författarna givit entydiga och positiva besked om när det gäller deras status som demokratikomponenter. I denna kolumn återfinner vi således komponenter i de olika demokratibegreppen. I tabellens vänstra kolumn anges de fenomen som respektive författare underlåter att klart karaktärisera som antingen demokrati eller demokratins förutsättningar. Ross’, Elvanders och Tingstens diskussioner kring kompromiss och mi- noritetshänsyn kan därvidlag sägas ha en oklar status. Samma oklarhet råder kring Ross’ uppfattning om rättssäkerhet och medborgarrättighe- ter, Tingstens uppfattning om partilivet samt Westerståhls syn på hela den apparat som används vid politskt beslutsfattande. Slutligen är Lewin oklar rörande olika medhorgaregenskaper som kompetens och system­ orientering. (Se 6.1, 3.1, 7.4, 8.5 och 9.3.) I tabellens högra kolumn anges de fenomen som respektive författare underlåter att klart karaktärisera som antingen demokrati eller demokra­ tins effekter. Här återfinner vi Ross’ kompromiss och minoritetshänsyn, Macphersons yttersta mal, Tingstens och Westerståhls folkviljans för­ verkligande, Westerståhls självständiga åsiktsbildning samt fyra kom­ ponenter från Lewins demokratimodell. I samtliga registrerade fall, utom för Ross och möjligen Tingsten, gäller också att man beskriver dessa fenomen som demokratins mål. Eftersom det är osäkert var gräns­ linjerna går för de olika demokratibegreppen kan vi inte veta om man anser att det rör sig om ”externa” eller ”interna” mål. I vilket fall som helst kan vi emellertid säga att de angivna målen låtes bestämma respek­ tive författares demokratibegrepp, i och med att begreppet låtes omfatta det mest effektiva medlet med vilket man kan förverkliga målet. (Se 6.1, 7.4, 8.5 och 9.3.) Hos Westerståhl kan vi registrera det märkliga förhållandet att den ruta där klart angivna demokratikomponenter skall anges är helt tom. Det är således möjligt att tolka Westerståhl som att demokratiska tekni­ ker skall förverkliga demokratins mål - utan att vare sig tekniker eller mål är beståndsdelar i demokratin! Här har vi i så fall motpolen till Macpher­ sons demokratibegrepp. För Macpherson är allt demokrati - för Wester­ ståhl inget! Slutligen skall sägas att Tingsten intar en ambivalent inställning till folkviljans förverkligande. När han explicit diskuterar detta fenomen tycks han anse att det vare sig definitionsmässigt är en del av demokratin, eller kan antas vara en osviklig eller önskad empirisk effekt av demokra­ tins tillämpning. I andra sammanhang diskuterar han emellertid på ett sätt som motiverar att vi kan uppfatta att folkviljans förverkligande är 239 s R bRO 4K-i o XO Oh £ JJ S cP ^ "S i 0 ^ •S ^ 2 ^ -SÜ Si 1 -? S«U vSi ̂ • *0 Qj /e-*u k .*> "eu, hCL) s -s» h -% •: .<. OJ • S ^ +-i V> +a 4-i ^ s s J> •~ ^ +-s eu -s; _» Oi *». ^ -2 P V. ^ s £* nS O JA o J* > ”demokratins mål” även för Tingsten. Så är till exempel fallet i diskus­ sionen kring kvinnlig rösträtt. I analysen har vi naturligtvis även funnit exempel på klara avgräns- ningar mellan demokratin och demokratins förutsättningar och effekter. Det rör sig då inte enbart om de avgränsningar som Dahl och Schumpeter gjort. Även hos de författare vars demokratibegrepp har oklara gränslin­ jer kan vi urskilja vissa fenomen som helt uppenbart inte ingår i referen­ sen till deras demokratibegrepp. Bland de förutsättningar och effekter vars status inte är oklar kan nämnas Dahls ”conditions for maximizing democracy in the real world”, Schumpeters beslutsinnehåll, Elvanders ekonomiska jämlikhet och Tingstens genuina folkvilja. (Se 6.1, 3.1 och 7.4.) Mitt intresse är emellertid primärt knutet till de eventuella oklarheter som råder kring respektive gränslinjer. Vi kan då konstatera att flertalet av de studerade författarna inte avgränsar sina demokratibegrepp på ett sätt som gör dessa användbara för kausalanalys. Härvidlag måste Mac- phersons tillvägagångssätt, som resulterar i ett allomfattande demokrati­ begrepp, sägas var det mest förödande. Dessa begrepp är således behäf­ tade med ett allvarligt handikapp. Flertalet diskussionsämnen i samhällsdebatten rör ju just kausala relationer. Vilka omständigheter kan stabilisera eller underminera det rådande styrelseskicket? Vilka åtgärder måste vidtas för att en reform skall ge önskat resultat? Jag anser också att det är denna typ av frågor som, vid sidan av värderingar av de olika tillstånden, är viktiga att diskutera. Däremot anser jag att frågor om var vi skall dra begreppens gränslinjer är förhållandevis oviktiga. Sådana gränser bör vi helt enkelt stipulera, eller fastställa, utifrån vårt intresse och med vederbörlig hänsyn till vedertaget språkbruk. I DN-debatten ägnade man oproportionerligt stor möda åt detta förhållandevis oviktiga problem. En ordnad och rationell diskussion - och även ett rationellt tänkande - kring frågor om kausala relationer, kräver klara - och helst gemensamma - gränslinjer, men inte att gränserna ges någon speciell sträckning. Vidare leder alla de olämpliga sätt att definiera ett demokratibegrepp, som jag här diskuterat, till onödig språkförbistring. Sannolikheten för att vi skall kunna använda ett gemensamt språk när vi samtalar om olika sätt att organisera samhället, måste antas minska om våra begrepp skall konstrueras och användas med hänsyn till vad vi vill att de olika organi­ sationsprinciperna skall leda till, vad som är nödvändiga förutsättningar och vad som skall ha rangen av mål respektive medel. Språkförbistring försvårar i sin tur rationell kommunikation. Slutligen kan vi vad gäller demokratibegreppets struktur notera att 242 Ross och Dahl uttalat ansluter sig till ett idealtypstänkande. Även övriga författare diskuterar ofta som om deras demokratibegrepp hade denna karaktär, men likväl talar man ibland om demokratier som en speciell klass av företeelser. (Se 6.1, 3.3, 7.4, 8.5 och 9.3.) 10.2 Form och innehåll I tabell 10 har jag sammanställt analysresultaten gällande olika slag av komponenter i demokratibegrepp. Jag har valt att beskriva dem som fem olika slag av regler för den demokratiska beslutsprocessen. Formreglerna anger på vilket sätt, och under vilka förhållanden, beslut skall fattas. Hit hör bland annat ett antal regler om medborgerliga fri- och rättigheter och regler för transformationen av de enskilda beslutsdeltagarnas åsikter till ett gemensamt beslut (till exempel majoritetsregeln). Formregler kan dock också avse förhållanden som normalt inte regleras i konstitutioner eller förhållanden som över huvud taget inte låter sig påverkas av rättsliga regler. Likafullt anger de förhållanden som måste föreligga för att besluts­ processens form skall vara demokratisk. De generella kompetensreglerna anger vilka som har generell rätt att delta i det demokratiska beslutsfat­ tandet, medan de specifika kompetensreglerna anger vilka som får delta i beslutsfattande rörande viss fråga - eller vilka frågor viss individ får vara med och fatta beslut om. Resultatreglerna anger direkt innehållet i de beslutsalternativ som skall väljas eller vilka intressen besluten skall till­ fredsställa. Spelplansreglerna talar om när demokrati skall tillämpas. Vad gäller resultatreglerna skall tillfogas att dessa antingen direkt kan peka ut ett beslutsalternativ eller indikera var det föreskrivna beslutsalternativet kan sökas. Dessa indikatorer kan i sin tur vara mer eller mindre specifice­ rade i förhållande till tid och rum. En resultatregel som föreskriver förverkligandet av visst partiprogram är mer specificerad än en resultat­ regel som föreskriver folkviljans förverkligande. Folkviljan kan från tid till annan ha olika utseende med avseende på politikens inriktning, medan visst partiprogram pekar ut en speciell sådan inriktning. Vad som bestämmer att det i båda fallen rör sig om innehållsliga regler (resultatre­ gler), är att de inte tar fasta på beslutsdeltagarnas åsikter om vilket beslut som skall fattas. (Se kapitel 2.) Som redan påpekades i 6.2 har det inte varit min avsikt att söka göra sådana rekonstruktioner av respektive demokratibegrepp där de olika ”spelreglerna” tillsammans med övriga ”spelregler” utgör konsistenta och väl sammanhållna regelsystem. Såväl tabell 4 som tabell 10 avses istället främst spegla vilka slag av komponenter, med avseende på min klassificering, som respektive demokratibegrepp innehåller. 243 Q b .S u T3 C JA O . uft P. ft _!4 *+* O ioOQo U s . 3Vs3 • öp b SS. ,JS J w> -sSe 3ft pOH, >Jhÿ 53 aS 3s :sS i3s 3> B '-u*-' rt IS “SPtu ^bß £> -rt S J4 Trt ^_2■Ku « 2 -co -S« 3J : > S Ö.ß "o■is^ T3 riJ JS -J § GI Ë ^I .ft•S &-I ; * > i 73^3 3^M_2> jS -«S -jy.•—3 *3 s) rG s3 !S 'C3L. -Ë-H 3o 7^ •s jj ■ "1 S i rt :S o « -g 2 opcQw W5P - rS; OC ri 43 :£0 §»h* rËv ^^c S) -, : s ■ Vo ^ 5 3= ” 3 3 o:C0 «u Oh h G 3 ^*4H T’ e'-s ■ ’ '-♦■H •c a jâ ,Sft ■ ^ ° w S P w !2^ :rt3 s -* !* >Pû PLO P t—1 C &J3 h , h•Js .'G2 rGt .-2 tQsd G g -O5G :* *':0 "> r°"fcSSs ££C3 1, h C wJ3 O•vu OG h W Under analysens gång har jag många gånger påpekat att det är svårt att klassificera komponenter i ett demokratibegrepp när man inte vet vilka komponenterna är. Jag har då naturligtvis syftat på att respektive förfat­ tare inte tillräckligt klargjort gränslinjerna för sitt demokratibegrepp. (Jämför tabell 9.) Jag väljer, i denna sammanställning av analysresultaten, att klassificera även de komponenter vars hemvist jag är osäker om. I tabellerna 4 och 10 anges dessa inom parentes. Som framgår av första kolumnen i tabell 10 råder det i stort sett enighet om att demokrati är en metod för beslutsfattande. (Se 6.2, 2.2, 7.4, 8.5 och 9.3.) Det är bara Macpherson som eventuellt har en annan mening. Denna slutsats bygger på det faktum att Macpherson säger att demokrati kan vara lika med den tidigare förtryckta klassens styrelse eller styrelse i dess intresse. Även andra resonemang ger underlag för slutsatsen att Macpherson inte är särskilt nogräknad vad gäller beslutsformer. Vidare är naturligtvis inte demokrati en beslutsform för Westerståhl om hans demokratibegrepp saknar formkomponenter. Om han däremot ser sina tekniker som, åtminstone del av, demokratin, kan även Wester­ ståhl räknas till dem som uppfattar demokratin som en beslutsform. Det är väl trots allt troligt att det är den senare tolkningen som skulle vinna Westerståhls gillande, inte minst på grund av att Westerståhl själv säger att demokrati är en form för beslutsfattande. Likväl kvarstår det faktum att Westerståhl i sina texter ibland synes tömma sitt demokratibegrepp på beslutsformer. När det gäller begreppskomponenter som generellt anger vem som har rätt att delta i beslutsfattandet är bilden något mer splittrad. Även om Lewin inte uttryckligen anger rösträttskriterier i sin modell tar jag för givet att han, liksom övriga skandinaver, ansluter sig till principen om allmän och lika rösträtt. Lewins analys och modell avser ju snarare processer och aktiviteter än rättsregler, men det förefaller troligt att Lewin tar traditionella demokratiska rösträttsregler för givna. (Se 6.2, 2.2, 7.4, 8.5 och 9.3.) Så är dock inte fallet med de icke-skandinaviska författarna. Dahl anger en regel om specifik kompetens, det vill säga en regel som talar om i vilka beslut olika medborgargrupper har rätt att delta. (”The Principle of Affected Interests.”) Schumpeter säger att varje population som skall tillämpa hans demokrati måste få definiera sig själv. Det är tveksamt om vi kan uppfatta detta som en kompetensregel. Rör det sig inte snarare om ett avståndstagande från att införliva sådana komponenter i demokrati­ definitioner? Vidare måste samma slutsats gälla för Macphersons gene­ rella kompetensregel som för hans formregel. Det verkar inte vara avgö­ rande vem som styr riket. Om politiken ges ett visst innehåll så kan även 246 detta faktum ge anledning att karaktärisera styrelsen som demokratisk. (Se 6.2.) Utöver Macphersons resultatregel kan även ”ändamålskriterierna” eventuellt uppfattas som resultatregler, det vill säga om ändamålen förut­ sätts bli förverkligade genom beslut, och regler därom ingår i respektive demokratibegrepp. Om så är fallet innehåller således även Tingstens, Westerståhls och Lewins demokratibegrepp resultatregler. Emedan reg­ ler som föreskriver visst beslutsinnehåll förutsätter spelplansregler, kan de författares demokratibegrepp som anger resultatregler även sägas inkludera underförstådda spelplansregler. Om man skall fatta ett beslut med visst innehåll, måste sådana frågor där det utpekade beslutsinnehål­ let utgör ett beslutsalternativ bli föremål för avgörande. (Se 6.2, 7.4, 8.5 och 9.3.) Det bör framhållas att denna karaktäristik bör förses med reservationer och nyanseringar enligt tidigare analyser. Tingstens, Westerståhls och Lewins ”resultatregler” kanske inte ingår i respektive demokratibegrepp. För Tingsten och Westerståhl gäller att man även kan tolka regeln om ”folkviljans förverkligande” som en formregel. Slutligen tycks Tingsten ibland anse att det över huvud taget inte finns något samband mellan demokrati och folkviljans förverkligande. Sammanfattningsvis kan vi säga att precisionsproblematiken gör sig gällande även inom detta tema. I flera fall vet vi inte vad som skall ligga till grund för karaktäristiken av de olika demokratibegreppen. Därför kan vi till exempel inte säga om Lewins demokratibegrepp är motsägelse­ fullt eller ej. Anger det såväl beslutsformer som beslutsinnehåll, eller bara beslutsformer? I vissa fall berörs dock inte vår karaktäristik av att precisionsproblem föreligger. Att till exempel majoritetsregeln, för Tingsten och Elvander, eventuellt skall modifieras med minoritetshän- syn, påverkar inte beslutsregelns formstatus - förutsatt att man avser en minoritet bland beslutsdeltagarna. Macphersons olika demokratibegrepp tar fasta på vitt skilda slag av karaktäristika hos ett samhälle. Såväl kompetensförhållanden (klasstyre) och förd politik som beslutsformer och andra samhällsförhållanden kan ge underlag för att karaktärisera ett samhälle som demokratiskt. Ordet ”demokrati” får därmed så skiftande alternativa betydelser att det i praktiken blir oanvändbart i samtal om samhällsordning och styrelse­ skick. I författarnas karaktäristik av sina demokratibegrepp kan sägas före­ ligga åtminstone två avvikelser från min klassificering av begreppskom- ponenter. För det första låter samtliga skandinaver förstå att deras demo­ kratibegrepp anger former för beslutsfattande. (Se 6.2, 2.2, 7.4, 8.5 och 9.3.) Därmed urskiljer de inte kompetensreglerna som en speciell kate- 247 gori vid sidan av formreglerna. (Eventuellt kan även ändamålskriterierna ses som en avvikelse från formkaraktäristiken.) Schumpeter anger en till intet förpliktigande kompetensregel, medan Dahl och Macpherson inte ägnar någon uppmärksamhet åt klassificeringen ”formregler” kontra andra typer av regler. (Se 6.2.) För det andra låter ingen av de som kritiserar ”innehållsliga” demo­ kratiregler - det vill säga våra fem skandinaver - oss förstå att de skiljer mellan genuint innehållsliga regler och formregler med ”hög ambitions­ nivå”. (Se 6.2, 2.1, 2.2, 7.4, 8.5 och 9.3.) Därmed synes de kritisera båda regeltyperna utifrån antagandet att det rör sig om en och samma typ av regler - de så förhatliga innehållsreglerna. Genom att inte heller de som kritiseras tycks vara medvetna om distinktionen (se DN-debatten), låses debatten i ett ofruktbart läge där striden alltså kommer att stå kring frågan om huruvida demokratibegreppet skall ges en innehållslig defini­ tion eller ej. Man försvarar respektive kritiserar principiellt innehållsliga definitioner, trots att försvararna nog känner på sig att det ligger något sunt i kritikernas argument. Om försvararna iakttog den distinktion jag förordar skulle de kunna ta tillvara det sunda i kritiken, och avvisa innehållsliga demokratikriterier, utan att ta avstånd från det egna demo­ kratibegreppet. Det som betraktas som innehållsliga kriterier kan nämli­ gen, utifrån min distinktion, ofta ses som höga formambitioner. Om då båda parter godtog denna distinktion kunde man sedan diskutera frågan om vilket demokratibegrepp som är bäst - ett med höga eller låga formambitioner. Ännu bättre vore naturligtvis om man kunde komma bortom de semantiska dimridåerna och istället diskutera den verkligt viktiga frågan: Vilket slag av samhälle skall vi eftersträva? Vilka formam­ bitioner skall vi försöka förverkliga? Det förutsätter emellertid att debat­ törerna godtar de principer jag förordat i temat ”Värde och realism”. 10.3 Värde och realism De teser jag hävdat i detta tema kan sammanfattas så, att jag anser det vara olämpligt att söka besvara frågan om vad demokrati är och frågan om vad som är ett önskvärt och/eller realistiskt samhällstillstånd med ett och samma svar. Vad vi menar med ordet ”demokrati” bör inte bestämmas av vår uppfattning om vad som är ett värdefullt och/eller realistiskt sam­ hällstillstånd. Dessa ståndpunkter skall naturligtvis inte heller bestäm­ mas av vad ordet ”demokrati” betyder. Detta får konsekvenser för, till exempel, politikers och vetenskapsmäns språkbruk. Definierandet av ett demokratibegrepp kan inte likställas med att avge ett politiskt rerorm- förslag eller att urskilja ett intressant forskningsobjekt. Det rör sig om tre 248 skilda verksamheter för vilka skilda regler bör gälla. När man låter samma regler styra dessa verksamheter är det uttryck för, antingen tron att detta är ett lämpligt förfarande, eller att man inte ser att det är skilda verksam­ heter. Mer generellt kan vi uttrycka saken så, att man likställer eller förväxlar begrepp och referens. (Se kapitel 4.) Hur olika författares demokratibegrepp, och argumenten för dessa, förhåller sig till dessa teser har jag tidigare sammanfattat i tabell 5. Denna kan nu kompletteras med Elvanders, Tingstens, Westerståhls och Lewins demokratibegrepp. (Se tabell 11.) Yi finner då att Ross’ och Dahls konventionellt bestämda demokratibegrepp får sällskap av Tingstens konventionella demokratibegrepp från Demokratiens seger och kris. Schumpeter är fortfarande den ende som använder realismbedömningar men inte värderingar av referenser, när han argumenterar för sitt demo­ kratibegrepp. Hans ambitioner vad gäller realism avser både den existe­ rande verkligheten och framtiden, vilket gör att Schumpeter kan sägas kräva att hans demokratibegrepp skall utgöra såväl en deskription som en prognos. (Se 6.3 och 7.4.) Det är uppenbart att Elvander, åtminstone delvis, motiverar sitt val av demokratikriterier med att de refererar till något som han anser är värdefullt. Han säger själv att det rör sig om ett normativt ställningsta­ gande. Däremot är det tveksamt hur vi skall uppfatta hans position rörande realismfrågan. Jag uppfattar det inte som om han i sina diskus­ sioner, rörande demokrativärden kontra andra värden som effektivitet och nationell säkerhet, anser att den lämpliga avvägningen också är lika med maximal demokrati. Han säger ju att man inte kan/bör maximera demokratins frihetsvärden. Därför utgör Elvanders kriterier, så långt, en utopi. De refererar ju till något som värderas positivt, men som inte nödvändigtvis är realistiskt. (Se 4.1.) Macpherson är fortfarande den ende som kan göra anspråk på en plats bland skönmålningarna. Några av de demokratibegrepp han anger skall beskriva verkligheten - men enbart de sidor av denna verklighet som företrädare för de olika skolorna värderar positivt. Som påpekats låter sig Macpherson dock inte nöja med deskription. Han vill också lämna ett eget reformrecept. Det demokratibegrepp han därvid föreslår hör natur­ ligtvis hemma i kategorin reformförslag. (Se 6.3.) I kategorin reformförslag återfinner vi inte mindre än tre av de förfat­ tare vi även klassificerat på annat sätt. Macpherson är en av dem. Elvan­ der och Tingsten är de två övriga. Elvanders och Tingstens diskussioner rörande värdet av minoritetshänsyn ger underlag för dessa klassifice­ ringar. I dessa båda fall vill jag dock markera viss osäkerhet, eftersom det här varit svårt att fastställa respektive demokratibegrepps gränslinjer. 249 Kanske även minoritetshänsyn - på samma sätt som nationell säkerhet etc. - skall ses som värden skilda från de demokratiska värdena. (Se 4.1 och 7.4.) Tabell 11: Krav som ställs på begreppens referenser, samt de funktioner som begrepp har vars referenser motsvarar dessa krav - de åtta författar­ nas demokratibegrepp. (? = Osäker klassificering. Se textkommentar.) Inga krav Krav om Krav om gällande realistisk realistisk referensens referens referens realism. (nutid o. dåtid). (framtid). Inga krav DESKRIPTION PROGNOS gällande referensens Ross Schumpeter Schumpeter värde. Dahl Tingsten I Krav om UTOPI SKÖNMÅL- REFORM- värdefull NING FÖRSLAG referens. Elvander I Macpherson I Macpherson II Elvander II (?) Tingsten II (?) Westerståhl Lewin Slutligen hamnar såväl Westerståhls som Lewins demokratibegrepp i kategorin reformförslag - förutsatt förstås att Westerståhls demokratibe­ grepp inte är tomt. Såväl Westerståhl som Lewin tycks anse att faststäl­ landet av ett demokratibegrepp är en verksamhet som involverar såväl värderingar som bedömningar av vad som är realistiskt. Det handlar då, i de diskussioner man för, inte om att ge en verklighetstrogen bild av positiva drag i den existerande verkligheten (skönmålning), utan man är istället inriktad på att principiellt ange vad som är värdefullt och realis­ tiskt. Det faktum att Westerståhl, i syfte att göra sina undersökningar ”matnyttiga”, väljer att utgå från andras värderingar (politikernas) skil­ jer visserligen honom från ”reformivrarna”, men just hans åsikt att demokratibegreppet över huvud taget skall fastställas utifrån värderingar motiverar ändå denna klassificering. (Se 8.5 och 9.3.) Lewin markerar däremot eftertryckligt att det är hans egna värde- 250 ringar som styrt honom vid formulerandet av det egna demokratibegrep­ pet. Förfarandet upphöjs närmast till en del av den vetenskapliga meto­ den. Man bör explicitgöra sina värderingar, och argumentera för dem, dock ”utan att göra anspråk på att kunna vetenskapligt ’bevisa’ dem”, säger Lewin.1 Huruvida detta allmänt är en lämplig utgångspunkt för vetenskaplig och annan debatt är en fråga som ligger utanför mitt ämnes­ område. Lewins analyser utmynnar emellertid i just det som är mitt ämne - en argumentation för vad vi bör mena med ”demokrati”. I sådana sammanhang är värderingar av referenser malplacerade. 10.4 Samtal om samhällsordning Det finns många slag av vetenskapliga studier som brukar karaktäriseras som demokratistudier. En viktig huvudgrupp är de empiriska studierna av strukturer, aktörer och processer i historiska eller existerande poli­ tiska system. Dessa kan i sin tur delas in i åtminstone tre undergrupper. Den första omfattar studier där man söker fastställa systemens demokra­ tiska status. Lewins fackföreningsstudie är ett bra exempel på en studie som primärt har ett sådant utvärderingssyfte. Den andra gruppen omfat­ tar sådana studier där man tar för givet att systemen är demokratiska och istället söker beskriva eller förklara olika slag av fenomen inom ramen för dessa system. Ofta kan då demokratin ses som en strukturell determi­ nant i förhållande till de studerade fenomenen. Väljarstudier har ofta denna karaktär. Slutligen söker man i en tredje grupp av studier förklara demokratins framväxt, fortlevnad eller fall. En andra huvudgrupp är studier av idéer rörande demokrati. Här kan vi, som Vedung, skilja mellan innehållslig och funktionell idéanalys. I de förra studerar man idéernas innebörd, logiska konsistens, relevans, san­ ningshalt etc. I de senare studerar man idéerna som element i kausala eller rationalistiska förklaringar. Det är således ett mycket brett spektrum av studier som går under namnet ”demokratistudier”. Vilket slag av studie är det då jag har gjort? Först och främst kan vi konstatera att det rör sig om idéanalys. Närmare bestämt analyserar och värderar jag olika demokratibegrepp - och fram­ för allt de argument som används för eller emot dessa. Analysen är först och främst innehållslig. Jag kartlägger begrepp och argument, och söker fastställa om dessa är förenliga med ”det rationella samtalets” regler. Är klassificeringen form - innehåll genomförd på ett rimligt och logiskt konsistent sätt? Skiljer man mellan demokrati och demokratins förut­ sättningar respektive effekter? Förkastas respektive godtas begrepp på grundval av argumentation gällande begreppen eller argumentation gäl- 251 lande begreppens referenser? När jag sedan diskuterar definitioners konsekvenser för rationell reflektion och kommunikation, kan analysen sägas vara funktionell. Jag argumenterar där för att vissa språkbruksreg- ler mer än andra befrämjar språklig klarhet och förståelse. Det råder emellertid inget absolut samband mellan en förespråkad definitions sam talsfunktionella kvaliteter och kvaliteten hos argumenten för denna. Även om argumenten är ologiska kan den förespråkade definitionen av andra skäl vara den mest lämpliga. Likaså är frånvaron av brott mot logikens regler inte någon garanti för att den förespråkade definitionen är lämplig ur samtalsfunktionell synvinkel. Så är till exem­ pel inte fallet när någon 1) visar att han är medveten om att bedömningar av begrepp och referenser utgör skilda operationer, men 2) likväl väljer att tillämpa en semantik som innebär att han alltid bedömer begrepp på samma sätt som han bedömer deras referenser. Personen ifråga är alltså medveten om distinktionen begreppsbedömning - referensbedömning, men väljer ändå avsiktligt att förse alla ord med en betydelse vars referens han gillar och/eller anser vara realistisk. Vederbörandes språk blir då knappast funktionellt för rationell kommunikation. Att ställningstaganden rörande demokratibegreppets innebörd också ofta utgör politiska ställningstaganden har jag diskuterat inom temat ”Värde och realism”. De konflikter vi där fann kunde ofta beskrivas som politiska konflikter. Detta tänkesätt kan troligen också förklara många av de regelbrott och meningsskiljaktigheter vi registrerat inom övriga te­ man. Om den egna demokratidefinitionen skall utgöra ett politiskt program, så ter det sig naturligt att i demokratidefinitionen ange, till exempel, när demokratin skall tillämpas. Frånvaro av ett sådant inslag i definitionen skulle ju kunna tolkas som neutralitet i ”spelplansfrågan”. Det ter sig kanske också oemotståndligt att utöver ”formregler” ange ”resultatregler”, särskilt om man ser realiserandet av ett speciellt besluts­ alternativ som en förutsättning för demokrati. Ser man demokratidefini­ tionen som ett politiskt handlingsprogram är det rimligt att inkludera ett helt batteri av åtgärder där vissa utgör förutsättningar för framgången av andra. Bakom alla dessa regelbrott och meningsskiljaktigheter rörande demokratibegreppets innebörd skymtar således samma grundläggande fenomen - föreställningen att ett ställningstagande för en demokratidefi­ nition är, eller skall vara, ett politiskt ställningstagande. Denna idé är i sin tur ett uttryck för att man förväxlar begrepp och referens, alternativt att man tror att de kan bedömas efter samma kriterier. Sex av de åtta författare, vars texter jag studerat, behandlar i ett eller annat avseende begrepp och definitioner som vore de begreppens refe­ renser. (Se 10.3.) Man uttalar sig om referenserna, som kan existera i 252 verkligheten eller enbart vara tänkta, och låter sedan dessa uttalanden ”drabba” begreppen/definitionerna. Det synes således som om förfat­ tarna förväxlar begrepp och referens, eller tror att dessa kan bedömas efter samma kriterier. Detta tankemönster är ingalunda ovanligt. I politi­ ken är det närmast legio. Här kan sammanblandningen även utgöra en medveten propagandateknik. Tankemönstret är inte heller någon nyhet. Faktum är att vi återfinner det i den essensialistiska föreställningsvärld som länge präglade tänkandet inom den politiska filosofin. Idag är emellertid essensialismen sedan länge övergiven som vetenskaplig teori. T. D. Weldons och Karl Poppers kritik har därvidlag haft stor betydelse.2 I sin kritik av Platon beskriver Popper dennes essensialism som en teori om idéer, ting, begrepp, kunskaper, värden och utveckling. Tingen i sinnevärlden motsvaras av idéer i idévärlden. Sinnevärlden är dock bara en dålig kopia av de sanna essenserna i idévärlden. Söker vi den sanna uppfattningen om ett begrepps innebörd bör vi därför studera idéer snarare än verkligheten. Med kvaliteten ”sann” förknippades inte bara korrekthet utan även idealitet. Sinnevärlden avviker från idévärlden, och dessa avvikelser är av ondo. Platon förutsatte vidare att all utveckling i sinnevärlden naturligen innebär en degenerering av de ”sanna” idéerna. Kunskap om de sanna essenserna erhåller vi genom intellektuell intui­ tion. De erfarenheter vi erhåller genom att studera verkligheten ger blott underlag för åsikter i dessa frågor. Distinktionen bygger på föreställ­ ningen om en oföränderlig idévärld respektive en föränderlig sinnevärld. Något som är föränderligt kan bara ge fragmentarisk och osäker infor­ mation om sin oföränderliga, sanna idé.3 En essensialist som Platon tänker sig således att begreppen har en sann och samtidigt god innebörd i idévärlden, under det att sinnevärldens företeelser utgör mer eller mindre degenererade avbilder av dessa ”sanna” idéer. Bedömningen av sinnevärldens företeelser låtes påverka begreppsbildningen på så sätt att en definition som refererar till en ”ond” och ”degenererad” företeelse anses vara en felaktig och olämplig defini­ tion. Begreppets ”sanna” idé är en annan än den angivna. Enligt Popper utmärks essensialismen också av en bakvänd definitionsteknik. Istället för att ersätta en lång historia med en kort, ersätter man en kort historia med en lång, som Popper uttrycker det.4 Man utgår således från en term och dess mer eller mindre vaga betydelse, och söker sedan utröna denna terms sanna eller egentliga betydelse, istället för att ge namn åt de begrepp och företeelser man intresserar sig för. Den förra verksamheten är naturligtvis legitim, men bör knappast låtas utgöra ämnet för studier i politisk filosofi. Frågeställningen bör nämligen uppfattas som lexikal och kan därför på sin höjd behandlas i 253 form av klargöranden rörande författarens eller andras språkbruk. Dessa klargöranden bör naturligtvis inte blandas samman med frågor som rör valet av reformförslag eller studieobjekt. Platons essensialism kan sägas involvera en sådan sammanblandning. Begreppens ”sanna” innebörd ansågs ju ange något eftersträvansvärt. Att anklaga Schumpeter, Macpherson, Lewin m. fl. för att vara an­ hängare av essensialismens föreställningsvärld vore att gå för långt. De tror knappast på förekomsten av sådana ”sanna” idéer som beskrivits ovan. Likväl finns där likheter. Man utgår från termen ”demokrati”, och eventuellt dess mer eller mindre vaga betydelse, och söker därefter motivera att termen knytes till en betydelse som kan vara besläktad med tidigare förekommande betydelser - men som långt ifrån alltid är det. De argument som används är sådana som vi normalt använder när vi pläde­ rar för politiska reformförslag. Det rör sig således om argument rörande värde och realism. I några fall förekommer bara ena argumenttypen vilket ger det definitionsförslag man pläderar för en annan funktion än det politiska reformförslagets. Vilka dessa funktioner är framgår av tabell 11. Likheterna med det essensialistiska tänkesättet är således betydande. Ja, de är så framträdande att det synes mig motiverat att beteckna de studerade författarnas argumentationsmönster på ett sätt som visar att det rör sig om varianter på det essensialistiska temat. För tankemönstret hos dem som anser att egna värderingar skall styra valet av innebörd som skall knytas till termen ”demokrati”, är beteckningen ”värderelativ essensialism” lämpad. Man anser inte att det, vad avser värde, finns en enda riktig innebörd, men att innebörden är sann relativt den definieran- des värderingar. För tankemönstret hos dem som anser att uppfattningar om vad som är realistiskt skall styra valet av innebörd kan vi använda beteckningen ”realistisk essensialism”. Denna essensialism kan inte på samma sätt sägas vara relativistisk eftersom det i princip finns ett enda korrekt svar på frågan om vad som är realistiskt. Eftersom valet av innebörd ändå kommer att ske på grundval av de definierandes, ofta vitt skilda, bedömningar av vad som är realistiskt, blir situationen ändå likartad den som gäller för den värderelativa essensialismen. I båda fallen hamnar vi, i onödan, i en omvänd babylonisk språkförbistring. Istället för att använda ett gemensamt språk, med vilket vi uttrycker verklighets- omdömen och värdeomdömen, låter vi uppfattningar om realism och värde förbistra vårt språk så att vi får gemensamma termer som betecknar för varje individ unika betydelsemängder. Antalet tänkbara betydelse­ mängder ökar dessutom drastiskt om många tillämpar båda dessa essen­ sialistiska tänkesätt samtidigt - det vill säga man låter sina begrepp och 254 definitioner utgöras av politiska reformrecept. Det bör poängteras att distinktionen mellan bedömningar av begrepp och bedömningar av referenser inte bara är relevant vid politiska ställ­ ningstaganden. Den är lika relevant, till exempel, vid valet av studieob­ jekt i vetenskapliga sammanhang. Att föreslå en demokratidefinition bör således inte likställas med att ange ett intressant studieobjekt. (Jämför Lewins kritik av Björklund.) Om vi anser att en demokratidefinition ger demokratibegreppet en referens som är ointressant att studera, till exem­ pel för att den är orealistisk, finns ingen anledning att för den sakens skull byta demokratidefinition. Istället bör vi kort och gott konstatera att demokratin är ointressant att studera, och därefter välja att studera något annat. Syftet med min avhandling är emellertid inte enbart, eller ens primärt, att värna vårt gemensamma språk och den kommunikation det kan användas för. Lika viktigt, eller viktigare, är att vetenskapliga studier och politisk argumentation befrias från irrelevanta meningsutredningar. I bästa fall är utredningarna så irrelevanta att de ej påverkar valet av studieobjekt eller valet av politiskt reformförslag. I sämsta fall hämmas tänkandet kring lämpligt studieobjekt eller reformförslag kraftigt av den, visserligen ofta diffusa men ändå verkningsfulla, inskränkning som lås­ ningen vid en viss term och dess etablerade betydelse utgör. Här bör vi istället självfallet förfara som Popper rekommenderar. Först väljer vi ett intressant studieobjekt eller en lämplig reform. Sedan kan vi, med veder­ börlig hänsyn till etablerat språkbruk, bestämma oss för vad vi skall kalla studieobjektet eller det som reformen skall åstadkomma. Jag anser således att det är fel att låta en diskussion om vilken samhälls­ ordning vi vill ha, bli en diskussion om vad demokrati är. När man till exempel finner att det politiska systemet i en industriellt avancerad stat inte klarar sig utan en relativt självständig byråkrati, tvingas man ju gå utanför de ramar för diskussionen som demokratibegreppet sätter, såvida man inte är beredd att göra våld på vår föreställning om vad demokratiskt beslutsfattande är.5 Om vi istället förutsättningslöst ställer frågan om vilket samhälle vi vill ha - och sedan jämför detta samhälle med demokra­ tiska och andra ideal - så blir diskussionen åtskilligt mer fruktbar, och bidrar dessutom till klarsyn rörande våra politiska preferenser. På liknande sätt är inget vunnet med att ängsligt anbefalla att demo­ kratibegreppet endast bör avse enkla beslutsformer, med motiveringen att vi annars inte kan enas om att tillämpa demokrati. Uttalandet lägger en tjock semantisk dimridå över det faktiska problemet. Varför fundera över demokratibegreppets innebörd när vi bör ställa frågor om politiska preferenser? Om man är osäker på att lojaliteten gentemot grundläg- 255 gande demokratiska spelregler är tillräckligt stark, bör man ju ställa frågor rörande denna lojalitet: Kan vi vara överens om att tillämpa regeringsformens bestämmelser rörande politisk frihet och allmän och lika rösträtt i direkta val till en lagstiftande församling? Därutöver kan man naturligtvis ställa frågor om huruvida tillräckligt många kan enas om att skapa, vidmakthålla eller förändra andra förhållanden i samhället - till exempel sådana maktförhållanden som inte regleras i regeringsfor­ men. Vi kan sammanfatta: Om ställningstaganden gällande vårt språkbruk skall styras av våra politiska preferenser - eller vad vi anser vara intres­ sant eller möjligt att studera - kan vi omöjligen skapa ett gemensamt språk, vilket allvarligt försvårar våra möjligheter att kommunicera. Om våra politiska ställningstaganden, respektive våra val av studieobjekt, skall styras av språkkonventioner begränsas våra möjligheter att på ett kreativt och självständigt sätt reflektera över hur politiska problem skall lösas respektive vilka samhälleliga företeelser som kan vara intressanta att studera. Därtill kommer att sammanblandningen av semantik, politik och val av studieobjekt försvårar, både för oss själva och för dem som tar del av vårt samtal, att klart se vilken av de tre frågorna vi besvarar. Om vi istället befriar våra politiska och vetenskapliga diskussioner från de semantiska dimridåerna står reformförslagen, respektive de till­ tänkta studieobjekten, där nakna så att vi klart kan se dem sådana de är. Vi kan sedan diskutera deras likheter och skillnader, förtjänster och brister. Låt oss därför separera vårt samtal om vad demokrati är från vårt samtal om vilken samhällsordning vi vill ha respektive vårt samtal om vad vi bör studera. Eftersom de två senare frågeställningarna måste anses vara viktigare än den semantiska är det i första hand dessa vi fortsätt­ ningsvis bör ägna våra krafter åt. 256 Summary The topic of this thesis is discussions about the concept of democracy - or rather discussions about different concepts of democracy. Such discussions usually concern the advantages and disadvantages of some of these concepts. Almost everyone who participates in these debates criti­ cizes one or several definitions of democracy. It is also common that the participants suggest new definitions. I have in my analysis tried to identify and bring forth different kinds of problems in this continuous universal discussion. Furthermore, I have, from the normative basis that debates about democracy can, and should, be pursued as a “rational discourse”, suggested ten rules regarding the language of the discussions which, if complied with, can help us solve these problems. Finally, I have investigated to what degree different authors of texts about democracy comply with or break these rules. When I indicate problems and suggest rules for discussions about different concepts of democracy, I use a debate about democracy and socialism from the Swedish daily paper, Dagens Nyheter, 1973, as an illustrative material. The analysis consists of three different themes. In the first -form and contents -1 discuss different types of components in various concepts of democracy. The different components are all descibed as rules for “the game” of democratic decision making. One of the main questions in the DN debate was if the concept of democracy should state rules both for the form of decision making and the contents of the decisions, or if the rules should apply only to the form of decision making. In the first analysis theme, I try to answer this question. However, I find it necess­ ary to start by explaining how different types of rules for democratic decision making shall be interpreted with regards to the categories “form” and “contents”. In the analysis five types of rules for “the game” of democratic decision making are identified. A. Rules regarding form: Rules regarding the form of the democratic decision making process. B. Rules regarding general competence: Rules which state who may participate in the democratic decision making process. C. Rules regarding specific competence: Rules which state who may participate in democratic decision making concerning certain ques­ tions. 257 D Rules regarding results: Rules which directly state what contents “democratic” decisions shall have. E. Rules regarding “the field of the game”: Rules which state when democratic decision making, according to A - D, shall be applied. In the end of the first theme I suggest five rules (1-5) regarding the language of discussions about different concepts of democracy. In 1-5 are stated how the five types of rules for democratic decision making (A-E) shall be understood, and to a certain extent, which ones of them should be included in the concept of democracy. The reason that I do not take a stronger position than I do come clear in my discussion regarding the third theme. 1) Rules which state with what means and under what circum­ stances the decision makers shall be able to assert their own interests and values in a democratic decision making process, and rules for how the decision makers shall transform their different individual opinions to a joint decision, should be considered as rules regarding the form of the democratic decision making process (A). The status of these rules (A) as rules regarding form has nothing to do with how extensive they are, or if there is agreement on that they should be applied. The fact that a decision about abolishing democratic decision making rules is undemocratic in its contents does not affect their status as rules regarding form. 2) Rules which state when democratic decision making shall be used (E), as well as those rules which directly state what contents “democratic” decisions shall have (D), should be considered as rules regarding contents. 3) Rules which state who, without exceptions, may participate in democratic decision making, and rules which state who may partici­ pate in decision making concerning certain questions, do not state norms regarding the form of decision making or the contents of the decisions. Instead they state norms concerning general (B) and specific (C) competence. 4) Unconditional rules regarding the form of decision making (A) are irreconcilable with unconditional rules regarding the contents of the decisions (D and E). Such combinations of rules should be rejected when they appear as judicial rules. This is not to say that concepts of democracy which contain these combinations should necessarily be rejected. 258 5) It is both unnecessary and inappropriate, in a definition of democracy, to let one of the rules of democracy (E) state when the remaining rules shall be applied. A concept of democracy which does not state its own “field of the game” is well suited for a discussion about which this “field” should be. If the location and the proportions of the field were determined in the concept of democracy, this concept would hardly be usable for a discussion about these properties of the field. It follows from a definition which does not state rules regarding “the field of the game” that a society is more democratic - in a quantitative meaning - the more often democratic decision making is applied. In the second theme -precision and the structure of concepts -1 discuss another main question in the DN debate. How should the concept of democracy be defined and apprehended with reference to democracy, democracy’s prerequisites and the effects of democracy? My simple answer is that it is necessary to define the concept of democracy in a way that clearly separates democracy from its prerequisites and effects if the concept of democracy shall be usable as a language tool. I also discuss questions regarding democracy as a means or as a goal. What are the consequences if one understands democracy as a goal as opposed to a means? What implications does the goal-means determination have when one defines the concept of democracy? First, three types of goals are specified. A. Defined concept goal: In a definition determined maximum value of the qualities that the concept refers to. B. Internal goal: A phenomenon or a condition which in a definition of democracy has been stated as a part of democracy and as a goal in relation to a given means in the same definition - that being also a part of democracy. C. External goal: A phenomenon or a condition we attempt to create or keep with help of democracy. In this theme I suggest two rules (6-7) regarding the language of discus­ sions about different concepts of democracy. 6) To make our concepts usuable for, among other things, analysis of causal relations, it is necessary that some kind of conceptual delimitations are made in the causal chains of phenomena. The fact that a phenomenon or a condition furthers a democratic develop­ ment is not an acceptable argument for having the concept of democracy defined so that its reference includes this phenomenon 259 or condition. (If such an argument should be accepted it is difficult to see that the concept of democracy could be delimited at all. Since the argument is expressed in casual terms, it instead motivates the conclusion that democracy does not include the conditions that further democracy.) 7) Statements where democracy is stated as a goal or a means in relation to another phenomenon (external goal-means relations) give no information about the meaning of the concept of democracy. Neither should opinions on goal-means relations in­ fluence what concept we want to connect to the word “democracy”. (If what we call “democracy” is not an effective means in relation to a given goal, it might motivate a change of means, not a change of the definition of democracy. Goal fulfilment is then a criteria of the practicality of democracy, not of the practicality of the concept or the definition of democracy.) In the third theme - value and realism -1 discuss if it is advisable to judge concepts of democracy and their definitions on political grounds. Should one, as is common, judge different concepts of democracy by the value and the realism of the referents to these concepts of democracy? I consider this to be inappropriate for several reasons. My discussion leads up to the following three rules (8-10). 8) The relation between a concept and its referent is a relation of correspondence. In relation to its referent, a concept should be judged only according to how well the actual referent agree with the phenomenon it is intended to refer to. Judgements of the value and realism of the referent are irrelevant for the judgement of the con­ cept. Concepts and referents should be judged independently of each other and after different criteria. 9) The relation between symbol (term) and concept, and the rela­ tion between symbol and referent, are relations of convention. In relation to a symbol, concept and referent should be judged only according to how well they agree with the meaning of the symbol according to a current language convention. 10) When a concept refers to a phenomenon which can exist to a greater or lesser extent, the concept should not be defined so that maximal occurrance (i.e. the defined concept goal) is made equal to that degree of occurrance which is considered desirable or realistic. 260 Besides the debate in Dagens Nyheter, texts by seven authors are analysed: Joseph A. Schumpeter, Alf Ross, C. B. Macpherson, Robert A. Dahl and the three Swedish political scientists Herbert Tingsten, Jörgen Westerståhl and Leif Lewin. The question which I attempt to answer is how these authors’ definitions of democracy and their arguments relate to my ten rules regarding the language of discussions about different concepts of democracy. What are the characteristics of their concepts of democracy? Are their arguments compatible to these ten rules? All the authors suggest, or use, concepts of democracy which state rules regarding form. If the question of form versus contents is discussed at all, rules regarding competence is also conceived as rules regarding form. Dahl’s rule of competence differs from the others by stating a norm regarding specific competence instead of general competence. Only Macpherson’s concept of democracy can, with certainty, also be said to state a rule regarding results. (Rule in the interest of the formerly oppressed class.) In order to make it possible to realize a specific policy, a question where that policy is a decision alternative must be dealt with in the decision making. This means that Macpherson’s concept of democracy also states a rule regarding the usage of democratic decision making, i.e. a rule regarding "the field” of democratic decision making. With the exception of Schumpeter and Dahl, the authors in question do not delimit their concepts of democracy so that one could clearly separate democracy from its prerequistes and/or effects. Amongst the phenomena whose status are unclear, with at least some of the authors, are legal security, compromise, consideration of minorities and different techniques for decision making (parts of democracy or prerequisites for democracy) and also “realization of the will of the people”, independent forming of opinion, concensus and a civic-oriented altruism (parts of democracy or effects of democracy). In several cases the latter phenomena are said to be “the goals of democracy”. Since it is unclear if these phenomena are parts of democracy, we cannot say which kind of goal these statements refer to. Finally, all the authors, except Ross and Dahl, argue for or against different concepts of democracy using arguments which refer to the value and/or the realism of the referents to these concepts of democracy. Five of the suggested definitions of the concepts of democracy serve also as political reform proposals. This confusion of semantics and politics is a violation of the rules regarding language presented in the third theme. Furthermore, I believe that this violation can explain why the authors violate the rules regarding language presented in the first and the second theme. If my definition of democracy shall form a political program, it 261 seems natural that I make my definition state, for example, when democratic decision making should be applied. The absense of such an element in my definition would implicate that I do not have an opinion on the matter. It might also seem natural, besides rules regarding form, to make my definition state rules regarding results, especially if I believe that these results are prerequisites for democracy. If my definition of democracy shall serve as a political program, it is natural that I make it state a set of measures where some are prerequisites for the success of others. Behind all of these violations of my ten rules, regarding the language of discussions about different concepts of democracy, we find the same basic notion — that opinions on concepts of democracy are, and should be, political opinions. This notion is an expression of the fact that one confuses concept and referent, or that one believes that they can be judged by the same criteria. The authors’ confusion of politics and semantics resemble the classic essentiahsts way of thinking about concepts. Instead of stating a phenomenon which they want to discuss or study, and then equip it with a suitable symbol, they start with a symbol and then try to give the symbol a meaning which refers to a realistic and/or valuable phenomenon. Perhaps they do not believe, as Plato did, in the existence of “true” concepts, but the argument nevertheless carries traces of the essentialistic pattern of thought. For the pattern of thought of those who think that personal values shall determine which concept we shall con­ nect with the term “democracy” the expression “value relative essential- ism” is appropriate. One does not believe that, in regards to value, there is one “true” meaning of the word, but that the meaning is true relative to the definer’s values. For the pattern of thought of those who think that personal opinions of what is realistic shall determine which concept we shall connect with the word “democracy” we can use the expression “realistic essentialism”. This essentialism is not, in the same way, relativistic since there, in principle, is only one correct answer to the question of what is realistic. Since the choice of concept nevertheless will depend on the definers’ widely differing opinions of what is realistic, the effects of “realistic essentialism” is similar to those of “value relative essentialism”. Those authors who give a political suggestion when they suggest a definition of democracy are at the same time “value relative essentialists” and “realistic essentialists”. The confusion of semantics and politics can have several negative consequences. If one tries to answer the question of what is a desirable and realistic social order and the question of what the word “democracy” means (or should mean) with one and the same answer, 262 there is a considerable risk that at least one of the questions will be answered unsatisfactoraly. If the creation and use of a language shall be determined by our political beliefs, we cannot possibly create and use a common language, which seriously obstructs our possibilities to com­ municate. If, vice versa, our political beliefs and opinions should be determined by language conventions, our possibilities to reflect in a creative manner on how political problems can be solved would become very much limited. In addition, the confusion makes it difficult, both for ourselves and for those who follow our discussions, to clearly see which of the two questions we try to answer - the political (which social order we want) or the semantic (what the word “democracy” means). 263 Förteckning över tabeller och figurer Tabeller 1. Beslutsform och beslutsinnehåll vid beslut om demokratiregler. (Sid 31.) 2. De fyra författarnas ”brott” mot språkbruksregler inom temat ”Pre­ cision och begreppsstruktur”. (Sid 110.) 3. Företeelser som för respektive författare utgör komponenter i demo­ kratin, och företeelser som antingen anses utgöra komponenter i demokratin eller förutsättningar för, respektive effekter av, demo­ krati. (Sid 111.) 4. Fem olika slag av demokratiregler i de fyra författarnas demokrati­ begrepp. (Sid 118.) 5. Krav som ställs på begreppens referenser, samt de funktioner som begrepp har vars referenser motsvarar dessa krav - de fyra författar­ nas demokratibegrepp. (Sid 120.) 6. Westerståhls hierarkiska aktivitetsskala. (Sid 178.) 7. ”Variabler” och ”värden” på den funktionella analysnivån. (Sid 215.) 8. De åtta författarnas ”brott” mot språkbruksregler inom temat ”Pre­ cision och begreppsstruktur”. (Sid 238.) 9. Företeelser som för respektive författare utgör komponenter i demo­ kratin, och företeelser som antingen anses utgöra komponenter i demokratin eller förutsättningar för, respektive effekter av, demo­ krati. (Sid 240.) 10. Fem olika slag av demokratiregler i de åtta författarnas demokratibe­ grepp. (Sid 244.) 11. Krav som ställs på begreppens referenser, samt de funktioner som begrepp har vars referenser motsvarar dessa krav - de åtta författar­ nas demokratibegrepp. (Sid 250.) Figurer 1. Kommunalforskningsgruppens demokratimodell: ”Demokratiska värden och demokratisk teknik”. (Sid 171.) 2. Jörgen Westerståhls modell av ”den svenska folkstyrelsen”. (Sid 186.) 265 3. Tre funktionsmodeller. (Sid 206.) 4. Lewins modell - den interaktiva demokratin. (Sid 208.) 5. Lewins modell - den interaktiva demokratin. (Sid 213.) 6. Klassificering av fackföreningsavdelningarna. (Sid 220.) 266 Noter Noter kap. 1 1 Debattinläggen finns samlade i antologin Demokrati och socialism, sid. 13-123, red. Nils Elvander. (Elvander 1975) Där återges även fem debattinlägg som inte publicerats i DN. Det sista av dessa är Elvanders slutkommentar till debatten. När jag i fortsättningen refererar eller kommenterar DN-debatten hänvisar jag till Elvanders debattantologi. Med ”DN-debatten” avser jag såväl de i DN publicerade debattinläggen som de fem övriga debattinlägg som i Elvanders antologi knyts till DN-artiklarna. 2 Bratt 1975a. 3 Elvander 1975a; Elvander 1975b; Elvander 1975c. 4 Söderlund 1975; Tännsjö - Andrén 1975; Bratt 1975b; Hermansson 1975; Lindqvist 1975; Tännsjö 1975; Himmelstrand 1975. 5 Elvander 1975b, sid. 35; Elvander 1975c, sid. 120. 6 Elvander 1975c, sid. 119. 7 Elvander 1975a, sid. 19; Elvander 1975b, sid. 35-36; Elvander 1975c, sid. 119-120. 8 Hermansson 1975, sid. 43. 9 Se t. ex. Marc-Wogau 1984, uppslagsorden ”Filosofi” och ”Analytisk filosofi”; Marc- Wogau 1968, sid. 42-46; Russel 1984, kap. XXXI; Naess 1970, passim; Regnéll 1971, passim; Vedung 1977, passim. 10 Jfr. Naess 1970, kap. I—II; Regnéll 1971, kap. 4-5; Vedung 1977, kap. 3. 11 Vedung 1977, kap. 1. 12 Naess 1970, kap. VI. 13 Andersson - Furberg 1973, sid. 32-34. 14 Fredriksson 1982, sid. 31—38. 15 Andersson - Furberg 1973, kap. 12, cit. sid. 105. 16 Regnéll 1964, sid. 43. 17 Jfr. Naess 1970, sid. 80-83. Noter kap. 2 1 Elvander 1975a; Elvander 1975b; Elvander 1975c. 2 Elvander 1975a, sid. 18-19. 3 Ibid, sid. 19. 4 Ibid, sid. 20. 5 Ibid, sid. 21. 6 Ibid, sid. 21—22, cit. sid. 22. 7 Elvander 1975b, sid. 35. 8 Ibid, sid. 35. 9 Ibid, sid. 35-36. 10 Elvander 1975c, sid. 116-117. 11 Ibid, sid. 118. 12 Ibid, sid. 119. 13 Ibid, sid. 120. 14 Tännsjö 1975, sid. 99. 15 Ibid, sid. 95-96. 16 Ibid, sid. 100. 17 Se t. ex. Elvander 1975b, sid. 33. 18 Tännsjö — Andrén 1975, sid. 28. 19 Hermansson 1975, sid. 43. 20 Hermansson 1975, sid. 42. 21 Ibid, sid. 42. 22 Ibid, sid. 42-43. 23 Elvander 1975a, sid. 19. 24 Westholm 1976, sid. 180-185, cit. sid. 182. 25 Popper 1969a, sid. 124-125. 267 26 Tännsjö - Andrén 1975, sid. 29; Hermansson 1975, sid. 42-44; Lindqvist 1975, sid. 89-91. 27 Hermansson 1975, sid. 42. 28 Lindqvist 1975, sid. 89. 29 Ibid, sid. 89-91. 30 Vallinder 1975, sid. 114. 31 Principen om de berördas beslutsrätt som en demokratinorm diskuteras i Dahl 1977, sid. 64-67 (”The Principle of Affected Interests”) och Öhman 1978, sid. 22-25 (”Person­ kretsens omfattning”). Noter kap. 3 1 Naess 1970, kap. II. 2 Elvander 1975a, sid. 19; Elvander 1975b, sid. 35-36; Elvander 1975c, sid. 120. 3 Elvander 1975b, sid. 35-36; Elvander 1975c, sid. 120. 4 Elvander 1975a, sid. 20. 5 Elvander 1975a, sid. 19; Elvander 1975b, sid. 35-36. 6 Elvander 1975c, sid. 120. 7 Söderlund 1975, sid. 23-24. 8 Hermansson 1975, sid. 42-43. 9 Tännsjö - Andrén 1975, sid. 28-29; Tännsjö 1975, sid. 100. 10 Elvander 1975b, sid. 35; Elvander 1975c, sid. 120. 11 Elvander 1975a, sid. 22; Elvander 1975b, sid. 36; Elvander 1975c, sid. 118-119. 12 Hermansson 1975, sid. 42-43. 13 Elvander 1975a, sid. 19. 14 Elvander 1975a, sid. 22. 15 Lindqvist 1975, sid. 89; Vallinder 1975, sid. 114. 16 Elvander 1975a, sid. 21—22. 17 I vissa fall sammanfaller åtgärder till demokratins försvar med demokratins egna princi­ per. Så blir fallet om man tror att antidemokratiska åsikter bäst bekämpas i fri och öppen debatt. 18 Om Leif Lewin tolkar de s. k. funktionalisterna rätt är deras demokratibegrepp resulta­ tet av en sådan logisk kullerbytta. (Se inledningen av kapitel 9 i denna avhandling.) 19 Elvander 1975b, sid. 36. 20 Elvander 1975a, sid. 19. 21 Jönsson 1975, sid. 30. 22 Jönsson 1975, sid. 31. 23 Ibid, sid. 31. 24 Ibid, sid. 31-32. 25 Elvander 1975b, sid. 34—35. 26 Hermansson 1975, sid. 46. Noter kap. 4 1 Elvander 1975a, sid. 19-20. 2 Elvander 1975b, sid. 35. 3 Elvander 1975c, sid. 120. 4 Ibid, sid. 119. 5 Elvander 1975b, sid. 35. 6 Elvander 1975a, sid. 22; Elvander 1975b, sid. 36; Elvander 1975c, sid. 118-119. 7 Elvander 1975c, sid. 118. 8 Söderlund 1975, sid. 24. 9 Hermansson 1975, sid. 42-43. 10 Ibid, sid. 44. 11 Ibid, sid. 46. 12 Ibid, sid. 46. 13 Tännsjö 1975, sid. 92. 14 Ibid, sid. 92-95. 15 Ogden - Richards 1946, kap. 1. 16 Jfr. Dahl 1977, sid. 94; Ross 1968, sid. 92; Öhman 1978, sid. 21. 268 Noter kap. 6 1 Schumpeter 1979, sid. 240. 2 Ibid, sid. 242. 3 Ibid, sid. 242-243. 4 Ibid, sid. 246-247. 5 Ibid, kap. XXI. 6 Ibid, sid. 250. 7 Ibid, sid. 269. * Ibid, kap. XXII. 9 Ibid, sid. 269-270. 10 Ibid, sid. 242. 11 Detta under förutsättning att här avses fria val. Vi kan annars kritisera den ”klassiska” definitionen för att den inte skiljer mellan fria och ofria val. 12 Ross 1968, kap. IV. 13 Ibid, sid. 96-100, cit. sid. 97. 14 Ibid, sid. 99. 15 Ibid, sid. 97. 16 Ibid, sid. 100-103, cit. sid. 102 och 101 17 Ibid, sid. 102. 18 Ibid, sid. 103-106, cit. sid. 106. 19 Ibid, sid. 106-108, cit. sid. 108. 20 Ibid, sid. 120. 21 Ibid, sid. 108. 22 Ibid, sid. 111-112, cit. sid. 111. 23 Ibid, sid. 113. 24 Ibid, sid. 113-123. 25 Ibid, sid. 122. 26 Ibid, sid. 158. 27 Ibid, sid. 113 och 123. 28 Ibid, sid. 113-114. 29 Ibid, sid. 120. 30 Ibid, sid. 113-114 och 136. 31 Ibid, sid. 126-128. 32 Ibid, sid. 128-129, cit. sid. 129. 33 Ibid, sid. 129-130. 34 Ibid, sid. 130-131. 35 Ibid, sid. 131-134, cit. sid. 133. 36 Ibid, sid. 139-140. 37 Ibid, kap . VI. 38 Ibid, sid. 158. 39 Ibid, sid. 187-194. 40 Ibid, sid. 213-218. 41 Macpherson 1984, sid. 1-9. 42 Ibid, sid. 5-6. 43 Ibid, sid. 9-22. 44 Ibid, sid. 10 och 42-43. Se även Macpherson 1971, sid. 6. 45 Macpherson 1984, kap. II. 46 Ibid, sid. 50-69. 47 Ibid, sid. 69-76. 48 Ibid, kap. IV. 49 Ibid, kap. V. 50 Macpherson 1971, sid. 5-6. 51 Macpherson 1984, sid. 9-10. 52 Jfr. Dahl 1970, sid. 34-35. Dahl säger där följ ande: ”Running through the whole history of democratic theories is the identification of ’democracy’ with political equality, popular sovereignty, and rule by majorities.” Han underbygger sedan detta påstående med citat från texter av Aristoteles, Locke, Rousseau, Jefferson, Lincoln och De Tocqueville. 53 Macpherson 1971, sid. 12 och 23-24. 54 Ibid, sid. 20-22, 32-34 och 56-57. 269 « Ibid, sid. 36-37. 38 Ibid, sid. 39-45. 57 Ibid, sid. 33. 58 Ibid, sid. 44-45 och 61-62. 59 Dahl 1970, sid. 67-71. «> Ibid, sid. 74-81. 61 Ibid, kap. 1 och sid. 82. 62 Ibid, sid. 63. 63 Ibid, sid. 30—32. 64 Ibid, kap. 5. 65 Ibid, sid. 81-84. 66 Ibid, kap. 2 och sid. 63. 87 Ibid, sid. 36-38. 68 Ibid, sid. 63—64. 69 Ibid, sid. 64. 70 Ibid, sid. 63-71. 71 Ibid, sid. 64. 72 Ibid, sid. 71. 73 Ibid, sid. 70. 74 Ibid, sid. 71-75, cit. sid. 75. 75 Ibid, sid. 75-84. 76 Ibid, sid. 67 och 70. 77 Ibid, sid. 37-38. 78 Dahl 1970, kap. 2,4 och sid. 64; Dahl 1977, sid. 8-28 och 59-67; Dahl 1978, kap. 7; Dahl 1982, sid. 88. 79 Dahl 1970, sid. 71-75; Dahl 1977, kap. 1 och sid. 59-81; Dahl 1978, sid. 1-9. 80 Dahl 1978, särskilt sid. 2-3 och 32. 81 Dahl 1977, sid. 105-115; Dahl 1978, kap. 6. 82 Dahl 1977, sid. 162-163. 83 Ibid, sid. 64—67. 84 Ross 1968, sid. 128-134. 85 Schumpeter 1979, sid. 242-243. 86 Macpherson 1984, sid. 5-6. 87 Macpherson 1971, sid. 12; Macpherson 1984, sid. 9-10. 88 Macpherson 1971, sid. 20-22 och 32-34. 89 Dahl 1970, sid. 74. 90 Dahl 1970, kap. 2, 4 och sid. 64; Dahl 1977, sid. 8-28 och 59-67; Dahl 1978, kap. 7; Dahl 1982, sid. 88. 91 Dahl 1977, kap. 1. 92 Schumpeter 1979, sid. 271. 93 Macphersonl984, kap. 5. 94 Schumpeter 1979, sid. 243-245. 95 Dahl 1977, sid. 85. 98 Ibid, sid. 59-67. 97 Ibid, sid. 67. 98 Dahl 1982, sid. 194-205. 99 Ross 1968, sid. 111-113 och 128-134. 100 Ibid, sid. 134-141. 101 Schumpeter 1979, sid. 292. 102 Ross 1968, sid. 92. 103 Schumpeter 1979, kap. XXII. 104 Ibid, sid. 270. 105 Ibid, sid. 271. 106 Ibid, kap. XXI. 107 Ibid, sid. 240-243. 108 Macpherson 1984, sid. 108. 109 Dahl 1978, sid. 2. no Dahl 1977, sid. 79. 111 Ibid, sid. 78. 112 Ibid, sid. 94. i'3 Ibid, sid. 64-67. 114 Se t. ex. Dahl 1970; Dahl 1977; Dahl 1978. 270 Noter kap. 7 1 Tingsten 1939, sid. 12. 2 Ibid, sid. 12-13. 3 Ibid, sid. 13-14. 4 Ibid, sid. 37-38. 5 Ibid, sid. 40. 6 Ibid, sid. 402. 2 Ibid, sid. 396-398. 8 Ibid, sid. 338-339. 9 Ibid, sid. 12, 325, 438, 569 och 585. 10 Ibid, sid. 47. 11 Ibid, sid. 402. 12 Ibid, sid. 482. 13 Ibid, sid. 396-398. 14 Ibid, sid. 14-15, 40-42 och 622-623. 15 Ibid, sid. 42. 16 Ibid, sid. 58. 17 Ibid, sid. 58. 18 Ibid, sid. 38. 19 Tingsten 1969a, sid. 16. 20 Ibid, sid. 17. 21 Ibid, sid. 116. 22 Ibid, sid. 85. 23 Ibid, sid. 18. 24 Ibid, sid. 17-18. 25 Ibid, sid. 74. 26 Ibid, sid. 20. 27 Ibid, sid. 42. 28 Ibid, sid. 42—43. 29 Tingsten 1945, sid. 174-175. 30 Tingsten 1969a, sid. 68. 31 Ibid, sid. 69. 32 Ibid, sid. 30. 33 Ibid, sid. 70-71. 34 Ibid, sid. 88-89. 35 Ibid, sid. 150. 36 Ibid, sid. 77-89, cit. sid. 78. 37 Ibid, sid. 71. 38 Ibid, sid. 71-72. 39 Ibid, sid. 149. 40 Tingsten 1948, sid. 197. 41 Tingsten 1969a, sid. 90. 42 Ibid, sid. 92-94. 43 Ibid, sid. 94-102. 44 Ibid, sid. 102-104. 45 Ibid, sid. 40-41, cit. sid. 41. 46 Ibid, sid. 24—29. 47 Ibid, sid. 104-105, cit. sid. 105. 48 Ibid, sid. 93. 49 Ibid, sid. 88-89. 50 Ibid, sid. 119-120. 51 Ibid, sid. 85. 52 Ibid, sid. 39-40. 53 Ibid, sid. 122. 54 Ibid, sid. 121. 55 Ibid, sid. 120. » Ibid, sid. 119-120. 57 Ibid, sid. 125. 58 Tingsten 1948, sid. 333. 59 Tingsten 1969a, sid. 126—135. 60 Ibid, sid. 133. « Ibid, sid. 134. 62 Tingsten 1948, sid. 322. 63 Tingsten 1969a, sid. 133—134, cit. sid. 134. 64 Ibid, sid. 134-136, cit. sid. 135-136. 65 Tingsten 1969b, sid. 18-19. 66 Tingsten 1966, sid. 11—23. 97 Ibid, sid. 21-22. 68 Ibid, sid. 19 och 22-23. 69 Ibid, sid. 28-36. 70 Ibid, sid. 12 och 66—68, cit. sid. 68. 71 Ibid, sid. 32-35. 72 Ibid, sid. 206-208. 73 Ibid, sid. 24. 74 Tingsten 1948, sid. 246. 75 Tingsten 1937, sid. 206. 76 Tingsten 1966, sid. 216—217. 77 Tingsten 1969a, sid. 61. Se även Tingsten 1939, sid. 32 och 61-62. 78 Tingsten 1969a, sid. 148. Se även Tingsten 1966, sid. 205. 79 Tingsten 1969a, sid. 149. 89 Ibid, sid. 70-71. 81 Ibid, sid. 20. 82 Ibid, sid. 105. 83 Ibid, sid. 85. 81 Tingsten 1939, sid. 14. 85 Tingstenl969a, sid. 120-121. 86 Ibid, sid. 42. 87 Ibid, sid. 74. 88 Tingsten 1939, sid. 12. 89 Tingsten 1969a, sid. 42-43. 99 Ibid, sid. 68. « Ibid, sid. 119-120. 92 Ibid, sid. 40. 93 Ibid, sid. 68. 94 Ibid, sid. 71-72. Noter kap. 8 1 Westerståhl 1956a; Westerståhl 1956b. 2 Westerståhl 1970, sid. 22-27. 3 Ibid, sid. 24. I Ibid, sid. 30—35. 5 Ibid, sid. 34. 6 Ibid, sid. 33. 7 Ibid, sid. .34. 8 Ibid, sid. 35-40. 9 Ibid, sid. 41. 10 Ibid, sid. 41. II Ibid, sid. 42. 12 Ibid, sid. 42—43, cit. sid. 43. 13 Ibid, sid. 44. 14 Ibid, sid. 45. 15 Ibid, sid. 43. 16 Ibid, sid. 45—48. 17 Hela forskningsprogrammet presenteras i Utvärdering ... 1978. 18 Ibid, sid. 77. 19 Westerståhl — Johansson 1981, sid. 9. 20 Ibid, sid. 9-11, cit. sid. 11. 23 Ibid, sid. 11-13. 22 Ibid, sid. 12. 23 Ibid, sid. 14-16. 2 72 24 Ibid, sid. 16. 25 Ibid, sid. 16. “ Ibid, sid. 16-19. 27 Ibid, sid. 16. 28 Ibid, sid. 17. 29 Westerståhl 1981. 30 Westerståhl-Johansson 1981, sid. 20-22. 31 Ibid, sid. 22. 32 Ibid, sid. 44. 33 Ibid, sid. 132-134. 34 Ibid, sid. 41-43. 35 Ibid, sid. 62—65, cit. sid. 62. 36 Ibid, sid. 64. 37 Ibid, sid. 111-116. 38 Ibid, sid. 110-111. 39 Ibid, sid. 85-87 och 90. 40 Ibid, sid. 94-99. 41 Ibid, sid. 20-22 och 101-109. 42 Westerståhl 1964, sid. 21-22. 43 Ibid, sid. 17. 44 Ibid, sid. 18. 45 Ibid, sid. 18. 46 Ibid, sid. 18-20. 47 Ibid, sid. 33. 48 Ibid, sid. 20-21. 49 Ibid, sid. 29. “ Ibid, sid. 27-28. 51 Ibid, sid. 25-26. 52 Ibid, sid. 33-34. 53 Birgersson - Westerståhl 1979, sid. 7. 54 Ibid, sid. 12. 55 Ibid, sid. 13. 56 Ibid, sid. 10-11. 57 Ibid, sid. 13-14. 58 Ibid, sid. 16-17, cit. sid. 16. 59 Ibid, sid. 12. 60 Ibid, sid. 14-15. 61 Ibid, sid. 15. 62 Ibid, sid. 19. 63 Ibid, sid. 8. 64 Ibid, sid. 18-19. 65 Ibid, sid. 19-20. 66 Ibid, sid. 20. 67 Ibid, sid. 20-21. 68 Ibid, sid. 21. 69 Ibid, sid. 21-22. 70 Ibid, sid. 82-84, cit. sid. 84. 71 Ibid, sid. 63-64. 72 Ibid, sid. 202-203 och 17. 73 Ibid, sid. 22. 74 Westerståhl 1971a. 75 Westerståhl - Persson 1975, sid. 74. 76 Ibid, sid. 70. 77 Ibid, sid. 58-74. 78 Westerståhl 1964, sid. 17—19, cit. sid. 17. 79 Westerståhl 1971a. 80 Westerståhl - Johansson 1981, sid. 12. 81 Tännsjö 1978, sid. 34; Johansson 1972; Johansson 1971, sid. 28—29. 82 Westerståhl 1971b, sid. 374; Tännsjö 1978, sid. 45-46. 83 Helander-Ståhlberg 1973, sid. 68-69; Westerståhl 1973, sid. 128. Se även Westerståhl - Johansson 1981, sid. 16-19. 273 84 Birgersson - Westerståhl 1979, sid. 14. 85 Varför skall näraliggande förutsättningar och effekter inkluderas i politikbegreppet? Westerståhl säger ju att politik är en beslutsprocess. Det är inte lämpligt att inkludera några som helst förutsättningar för, och effekter av, denna beslutsprocess i politikbe­ greppet. Man kan inte heller definiera bort vissa empiriska samband. Antingen föreligger de, eller också föreligger de inte. 86 Westerståhl 1964, sid. 33-34. 87 Birgersson - Westerståhl 1979, sid. 12. 88 Helander - Ståhlberg 1973, sid. 69. 89 Westerståhl-Johansson 1981, sid. 62. 90 Birgersson - Westerståhl 1979, sid. 22. 91 Ibid, sid. 13—14, cit. sid. 14. 92 Westerståhl 1970, sid. 24. 93 Jfr. Alf Ross’ demokratibegrepp, Ross 1968, sid. 92. 94 Birgersson - Westerståhl 1979, sid. 20. 95 Westerståhl— Johansson 1981, sid. 44. Noter kap. 9 1 Lewin 1970, sid. 13. De båda debattlägren får sina namn på sid. 18 och 21. 2 Ibid, kap. 3. 3 Ibid, kap. 4. 4 Ibid, kap. 5. 5 Ibid, kap. 6. 6 Ibid, sid. 18. 7 Ibid, kap. 6. 8 Ibid, sid. 20. 9 Ibid, sid. 8-9 och 189. 10 Ibid, sid. 186-198. Se särskilt sid. 191 och 197-198. ‘i Ibid, sid. 186-188. 12 Ibid, sid. 188-196, cit. sid. 190. 13 Ibid, sid. 196. 14 Ibid, sid. 220-247. 15 Ibid, sid. 228-232, cit. sid. 229. 16 Ibid, sid. 223-226 och 246. 17 Ibid, sid. 243-244. Se även sid. 75-76. 18 Ibid, sid. 234. 19 Ibid, sid. 223-226. 20 Ibid, sid. 226. 21 Ibid, sid. 232-235. 22 Ibid, sid. 228. 23 Ibid, sid. 230. 24 Ibid, sid. 246. 25 Ibid, sid. 227. 26 Lewin 1977, sid. 5-6. 27 Ibid, sid. 108-110. 28 Ibid, sid. 13-34. 29 Ibid, sid. 38. 30 Ibid, sid. 40—41. 31 Ibid, sid. 43. 32 Börjeson 1970. 33 Abrahamsson 1975, sid. 58; Murray 1970, sid. 32; Olofsson 1971. 34 Nybom - Åmark 1972, sid. 448. 35 Lewin 1977, sid. 59. 36 Ibid, sid. 60. 37 Ibid, sid. 58. 38 Johansson 1971, sid. 18; Björklund 1970, sid. 601-603, cit. sid. 601; Lewin 1977, sid. 56. 39 Lewin 1977, sid. 57-58, cit. sid. 57. 40 Ibid, sid. 61. 41 Ibid, sid. 61. 274 42 Back 1970; Hagård 1971, sid. 210; Wennås 1970; Nybom - Åmark 1972, sid. 448. 43 Lewin 1977, sid. 63. 44 Ibid, sid. 43. 45 Ibid, sid. 39. 46 Ibid, sid. 46. 47 Ibid, sid. 46 och 48. 48 Ibid, sid. 47. 49 Ibid, sid. 48-51. “ Ibid, sid. 51-52. 54 Ibid, sid. 52-53, 108 och 169-171. 52 Ibid, sid. 53. 53 Ibid, sid. 161-165 och 169-171. 54 Ibid, sid. 42. 55 Ibid, sid. 142-147, cit. sid. 146. 56 Ibid, sid. 161. 57 Ibid, sid. 170. 58 Ibid, sid. 165-166. 59 Ibid, sid. 166. “ Ibid, sid. 131-133. 81 Ibid, sid. 109 och 199-220. 62 Ibid, sid. 194-196, cit. sid. 195. 83 Ibid, sid. 166-169. 84 Ibid, sid. 222-223. 85 Ibid, sid. 131-133. 88 Ibid, sid. 177-198. 87 Ibid, sid. 178. 88 Ibid, sid. 180-190 och 178-179. 89 Ibid, sid. 190-191. 73 Ibid, sid. 193-194. 71 Ibid, sid. 197. 72 Ibid, sid. 196-198. 73 Berelson - Lazarsfeld - McPhee 1954, sid. 306-312. 74 Ibid, sid. 312-323. 75 Ibid, sid. 307-308. 78 Ibid, sid. 311. 77 Lewin 1977, sid. 42. 78 Lewin 1970, sid. 228. 79 Lewin ger olika besked om vilket den ”interaktiva” demokratins ”mål” är. Vid ett tillfälle sägs målet vara ”participationsökning, varvid människornas allmänanda utveck­ las”. (Lewin 1970, sid. 229.) I sin modell anger han dock rätt och slätt ”allmänanda” som målet. (Lewin 1970, sid. 227; Lewin 1977, sid. 45.) Jag har tagit fasta på den senare målbeskrivningen. 80 Lewin 1970, sid. 246; Lewin 1977, sid. 60. 81 Lewin 1977, sid. 109. 82 Se t. ex. Mill 1972, kap. VIII. 83 Lewin 1977, sid. 177-178. 84 Lewin 1970, sid. 243-244. 85 Lewin 1977, sid. 60. 88 Ibid, sid. 42. 87 Ibid, sid. 39. 88 Ibid, sid. 17. 89 Ibid, sid. 39. 90 Lewin 1970, sid. 190. Det kan noteras att Lewin gör sig skyldig till samma beteende som han kritiserar funktionalisterna för. Han kritiserar ju nämligen normativisternas norm (demokratibegrepp) - formulerad av Lewin - för att vara orealistisk eftersom den ej tar hänsyn till behovet av politiska eliter. Ett omdöme som förvisso bygger på empiriska observationer. 91 Lewin 1977, sid. 57. 92 Lewin 1970, sid. 227-228. 275 Noter kap. 10 1 Lewin 1970, sid. 186. 2 Weldon 1953, kap. 2; Popper 1969a, kap. 3; Popper 1969b, kap. 11. 3 Popper 1969a, kap. 3. 4 Popper 1969b, sid. 9-21. 5 Jfr. Dahl 1977, sid. 94. 276 Referenser ABRAHAMSSON 1975: Abrahamsson, B., ”Byråkrati, participation och egalitär demokrati” i Organisationerna i det moderna samhället. Relationen majoritet - minoritet., Statens råd för samhällsforskning, Almqvist & Wiksell, Uppsala 1975, sid. 37-62. ANDERSSON - FURBERG 1973 : Andersson, J. - Furberg, M., Politik och propaganda. Om röstvärvandets semantik., Aldus/Bonniers, Stockholm. BACK 1970: Back, P.-E., ”Demokrati - vad är det?”, Dagens Nyheter 22.10.1970. BERELSON - LAZARSFELD - McPHEE 1954: Berelson, B. R. - Lazarsfeld, P. F. - McPhee, W. N., Voting. A Study of Opinion Formation in a Presidential Campaign., The University of Chicago Press, Chicago. BIRGERSSON - WESTERSTÅHL 1979: Birgersson, B. O. - Wester- ståhl, J., Den svenska folkstyrelsen, LiberFörlag/Jurist- och Samhälls­ vetareförbundets Förlag, Stockholm. BJÖRKLUND 1970: Björklund, S., ”Demokratins problem ställt på nytt”, Tiden 1970:10, sid. 596-604. BRATT 1975a: Bratt, P., ”För oss är demokrati inget tomt ord!” i Elvander, N. (red.), Demokrati och socialism, Rabén & Sjögren, Stockholm 1975, sid. 13-18. BRATT 1975b: Bratt, P., ”Elvander friskförklarar borgerlig demokrati!” i Elvander, N. (red.), Demokrati och socialism, Rabén & Sjögren, Stockholm 1975, sid. 38-41. BÖRJESON 1970: Börjeson, B., ”Demokratins livsvillkor”, Dagens Nyheter 24.10.1970. DAHL 1970: Dahl, R. A., A Preface To Democratic Theory, The Univer­ sity of Chicago Press, Chicago och London. DAHL 1977: Dahl, R. A., After the Revolution^ Authority in a Good Society., Yale University Press, New Haven och London. DAHL 1978: Dahl, R. A., Polyarchy. Participation and Opposition., Yale University Press, New Haven och London. DAHL 1982 : Dahl, R. A., Dilemmas of Pluralist Democracy. Autonomy vs. Control., Yale University Press, New Haven och London. ELVANDER 1975: Elvander, N., (red.), Demokrati och socialism, Ra­ bén & Sjögren, Stockholm. ELVANDER 1975a: Elvander, N., ”Dags för en seriös debatt om demo- 277 kratins problem” i Elvander, N. (red.), Demokrati och socialism, Rabén & Sjögren, Stockholm 1975, sid. 18-23. ELVANDER 1975b: Elvander, N., ”Vänstern vacklar i synen på demo­ kratin” i Elvander, N. (red.), Demokrati och socialism, Rabén & Sjögren, Stockholm 1975, sid. 33-38. ELVANDER 1975c: Elvander, N., ”Demokrati och socialism” i Elvan­ der, N. (red.), Demokrati och socialism, Rabén & Sjögren, Stockholm 1975, sid. 116-123. FREDRIKSSON 1982: Fredrikssson, G., Det politiska språket, 6. uppl., Tiden, Stockholm. HAGÅRD 1971 : Hagård, B., ”Elit och massa”, Svensk Tidskrift 1971:4, sid. 206-213. HELANDER - STÅHLBERG 1973: Helander, V. - Ståhlberg, K., ”Några kritiska synpunkter på den svenska kommunforskningsgrup­ pens demokratimodell”, Statsvetenskaplig Tidskrift 1973:1, sid. 66-69. HERMANSSON 1975: Hermansson, C.-H., ”Den demokratiska me­ toden och förutsättningarna för demokrati”, i Elvander, N. (red.), Demokrati och socialism, Rabén & Sjögren, Stockholm 1975, sid. 41-46. HIMMELSTRAND 1975: Himmelstrand, U., ”Om liberal och socia­ listisk demokrati” i Elvander, N. (red.), Demokrati och socialism, Rabén & Sjögren, Stockholm 1975, sid. 105-111. JOHANSSON 1971 : Johansson, S., Politiska resurser. Utkast till kap 10 i betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden., Låginkomst- utredningen, Allmänna förlaget, Stockholm. JOHANSSON 1972: Johansson, S., ”Har vi demokrati i Sve­ rige?”, Dagens Nyheter 18.1.1972. JÖNSSON 1975: Jönsson, R, ”Elvanders definition kan inte kallas ’klassisk’” i Elvander, N. (red.), Demokrati cch socialism, Rabén & Sjögren, Stockholm 1975, sid. 30-33. LEWIN 1970: Lewin, L., Folket och eliterna. En studie i modern demo­ kratisk teori., Almqvist & Wiksell, Stockholm. LEWIN 1977: Lewin, L., Hur styrs facketf Om demokratin inom fackföreningsrörelsen., Fackföreningsundersökningen 1, Rabén & Sjögren, Stockholm. LINDQVIST 1975: Lindqvist, S., ”Herbert Tingstens magiska krit­ streck” i Elvander, N. (red.), Demokrati och socialism, Rabén & Sjögren, Stockholm 1975, sid. 88-91. MACPHERSON 1971 : Macpherson, C. B., The Real World of Demo­ cracy. The Massey Lectures., Oxford University Press, London. 278 MACPHERSON 1984: Macpherson, C. B., The Life and Times of Liberal Democracy, Oxford University Press, Oxford. MARC-WOGAU 1968: Marc-Wogau, K., Studier till Axel Häger­ ströms filosofi, Prisma, Falköping. MARC-WOGAU 1984: Marc-Wogau K., Filosofisk uppslagsbok, 3. uppl., Doxa, Lund. MILL 1972: Mill, J. S., Considerations on Representative Government i Utilitarianism, On Liberty, and Considerations on Representative Government,]. M. Dent & Sons, London 1972, sid. 171-393. MURRAY 1970: Murray, R., ”Eliten åt folket!”, Liberal debatt 1970:6- 7, sid. 29-33. NYBOM - ÅMARK 1972: Nybom, T. - Åmark, K., ”Demokrati - vad är det?”, Historisk Tidskrift 1972:3, sid. 440-449. NAESS 1970: Naess, A., Empirisk semantik, Läromedelsförlagen/ Svenska bokförlaget, Stockholm. OGDEN - RICHARDS 1946: Ogden, C. K. - Richards, I. A., The Meaning of Meaning. A Study of The Influence of Language upon Thought and of The Science of Symbolism., 8. uppl., Kegan Paul, Trench, Trubner & CO., London. OLOFSSON 1971: Olofsson, O., ”Folket och eliterna i västerländsk tappning”, Ny Dag 27-28.1.1971. POPPER 1969a: Popper, K. R., The Open Society and Its Enemies. I. The Spell of Plato., 5. uppl., Routledge & Kegan Paul, London. POPPER 1969b: Popper, K. R., The Open Society and Its Enemies. II. The High Tide of Prophecy: Hegel, Marx, and the Aftermath., 5. uppl., Routledge & Kegan Paul, London. REGNELL 1964: Regnéll, H., Ordet och tanken. Semantiska uppsat­ ser., Svenska Bokförlaget/Bonniers, Stockholm. REGNELL 1971: Regnéll, H., Semantik. Filosofiska och språkveten­ skapliga grundfrågor inom betydelseläran., 2. uppl. Läromedelsförla­ gen, Stockholm. ROSS 1968: Ross, A., Varför demokratiI, 2. uppl., Tiden, Stockholm. RUSSEL 1984: Russel, B., A History of Western Philosophy, Unwin Paperbacks, London. SCHUMPETER 1979: Schumpeter, J. A., Capitalism, Socialism and Democracy, 5. uppl., George Allen & Unwin, London. SÖDERLUND 1975: Söderlund, C.-O., ”Politik-en söndag vart tredje år” i Elvander, N. (red.), Demokrati och socialism, Rabén & Sjögren, Stockholm 1975, sid. 23-27. TINGSTEN 1937: Tingsten, H., Political Behavior. Studies in Election Statistics., Stockholm economic studies No. 7, P. S. King & Son, 279 London. TINGSTEN 1939: Tingsten, H., Demokratiens seger och kris. Den författningspolitiska utvecklingen 1880 — 1930., 2. uppl., Bonniers, Stockholm. TINGSTEN 1945: Tingsten, H., Demokratiens problem, Norstedts, Stockholm. TINGSTEN 1948: Tingsten, H„ Argument, Bonniers, Stockholm. TINGSTEN 1966: Tingsten, H., Från idéer till idyll. Den lyckliga demokratien., Norstedts, Stockholm. TINGSTEN 1969a: Tingsten, H., Demokratiens problem, 6. uppl., Aldus/Bonniers, Stockholm. TINGSTEN 1969b: Tingsten, H., Min politiska horisont och andra essayer, 2. uppl., Norstedts, Stockholm. TÄNNSJÖ - ANDRÉN 1975: Tännsjö, T. - Andrén, G., ”Det är inte riksdagen som har makten” i Elvander, N. (red.), Demokrati och socialism, Rabén & Sjögren, Stockholm 1975, sid. 27-30. TÄNNSJÖ 1975: Tännsjö, T., ”Borgerlig demokrati och socialistisk” i Elvander, N. (red.), Demokrati och socialism, Rabén & Sjögren, Stockholm 1975, sid. 92-104. TÄNNSJÖ 1978: Tännsjö, T., Demokratimätning. En inblick i den statsvetenskapliga skolastiken., Filosofiska småtryck No. 4, Akade­ militteratur, Stockholm. UTVÄRDERING ... 1978: Utvärdering av kommunindelningsrefor- men. Förslag till forskningsprogram., Delbetänkande I av kommunal­ demokratiska kommittén, Ds Kn 1978:5. VALLINDER 1975: Vallinder, T., ”Demokratin under debatt” i Elvan­ der, N. (red.), Demokrati och socialism, Rabén & Sjögren, Stockholm 1975, sid. 113-116. VEDUNG 1977: Vedung, E., Det rationella politiska samtalet. Hur politiska budskap tolkas, ordnas och prövas., Aldus/Bonniers, Stock­ holm. WELDON 1953 : Weldon, T. D., The Vocabulary of Politics. An enquiry into the use and abuse of language in the making of political theories., Penguin Books, Melbourne/London/Baltimore. WENNÅS 1970: Wennås, O., ”Folket och eliterna”, Göteborgs-Posten 20.10.1970. WESTERSTÄHL 1956a: Westerståhl, J., ”Demokratisk elit”, Dagens Nyheter 2.8.1956. WESTERSTÅHL 1956b: Westerståhl, J., ”Servicedemokrati”, Dagens Nyheter 4.8.1956. WESTERSTÅHL 1964: Westerståhl, J., ”Demokrati - diktatur” i Sam- 280 hällskunskap för seminarieundervisningen, annan högre undervis­ ning och det fria bildningsarhetet. I. Stats- och kommunalkunskap, socialpolitik m.m., 4. uppl., Kungl. Skolöverstyrelsens skriftserie 9, Falun 1964, sid. 15-34. WESTERSTÅHL 1970: Westerståhl, J., Ett forskningsprogram, Den kommunala självstyrelsen 1, Almqvist & Wiksell, Stockholm. WESTERSTÅHL 1971a: Westerståhl, J., ”Ett hot mot demokratin”, Dagens Nyheter 20.6.1971. WESTERSTÅHL 1971b: Westerståhl, J., ”Demokratidebatt”, Statsve­ tenskaplig Tidskrift 1971:4, sid. 371-376. WESTERSTÅHL 1973: Westerståhl, J., ”Replik till Helander - Ståhl- berg”, Statsvetenskaplig Tidskrift 1973:2, sid. 127-128. WESTERSTÅHL - PERSSON 1975: Westerståhl, J. - Persson, M., Demokrati och intresserepresentation. En principdiskussion., Liber- Läromedel/Utbildningsförlaget, Stockholm. WESTERSTÅHL - JOHANSSON 1981 : Westerståhl, J„ - Johansson, F., Medborgarna och kommunen. Studier av medborgerlig aktivitet och representativ folkstyrelse., Rapport 5 från kommunaldemokra­ tiska forskningsgruppen, Ds Kn 1981:12. WESTERSTÅHL 1981: Westerståhl, J., ”Participation and representa­ tion” i Torsvik, P. (ed.), Mobilization, Center-Periphery Structures and Nation-Building. A volume in commemoration of Stein Rokkan., Universitetsförlaget Bergen/Oslo/Tromsö 1981, sid. 429-447. WESTHOLM 1976: Westholm, C.-J., Ratio och universalitet. John Stuart Mill och dagens demokratidebatt., Skrifter utgivna av Statsve­ tenskapliga föreningen i Uppsala Nr 72, Rabén & Sjögren, Stock­ holm. ÖHMAN 1978: Ohman, B., Vad är ett demokratiskt samhälle? Försök till en saklig betraktelse., Prisma, Stockholm. BHili Frågan om hur vi bör uppfatta förhållandet mellan det demokratiska beslutsfattandets former och beslutens innehåll är klassisk i politisk och samhällsvetenskaplig demokratidebatt. Den har dock genom åren oftare besvarats med ideologiskt färgade slagord än med grundliga analyser. I Sverige har man ofta nöjt sig med att upprepa Herbert Tingstens teser från 1940-talet - eller tolkningar av dessa - utan att närmare utreda deras hållbarhet. Samtal om demokrati innehåller en inträngande analys av detta och andra viktiga problem i demokratidebatten. Diskussionen leder fram till ett antal principer utifrån vilka författaren granskar texter om demokrati av bl a Joseph A Schumpeter, Alf Ross, C B Macpherson, Robert A Dahl, Herbert Tingsten, Jörgen Westerståhl och Leif Lewin. På ett mer generellt plan handlar Samtal om demokrati om vilka normer och regler som bör gälla för politisk begreppsbildning och samtal om politik. De principer som Bengt-Ove Boström föreslår för ordnade samtal om demokrati leder till två slag av förståelse - förståelse av budskap och förståelse av de ting vi ägnar våra tankar och våra samtal åt. ISBN 91-578-0246-7