Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt. This work has been digitised at Gothenburg University Library. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. This means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct. 0 CM 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 Ö-TEBO» Allmänna Sektionen Kulturhist Sv. Ex. B Jqv K, fö T h KULTURHISTORISKA SKIZZER AV HENRIK SCHUCK STOCKHOLM HUGO GEBERS FÖRLAG KULTURHISTORISKA SKIZZER AV HENRIK SCHECK STOCKHOLM HUGO GEBERS FÖRLAG 'Co H LX ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG STOCKHOLM 19 2 2 INNEHALL Sid. NORDISK FOLKTRO OCH NORDISK RELIGION......... 1 SVENSKA FORNDIKTER OCH FINSKA RUNOR......... 30 BYZANS OCH NORDEN......................................................... 41 SKÖTKONUNG ELLER SKOTKONUNG ......................... 68 ROSTOCK OCH SVERIGE..................................................... 76 ETT BLAD UR UPPSALAS KRÖNIKA............................. 92 EN RABBIN VID UPPSALA UNIVERSITET.......................109 UR GUSTAF REUTERHOLMS DAGBOK........................... 123 GUSTAF III:S SVENSKA AKADEMI ................................... 141 STOCKHOLM PÅ BELLMANS TID ................................... 168 ERIK SJÖBERG OCH HENRIK PALMÆR ....................... 193 CARL GUSTAF MALMSTRÖM............................................. 208 DEN TALANGFULLA DRAKEN........................................... 242 UR JULENS SAGA ................................................................... 256 Nordisk folktro oeh nordisk religion Tager man. hänsyn, blott till vår äldre litteratur, förefaller det, som om forntidens hedendom snabbt och radikalt utrotats. Medeltidens kristna för­ fattare tala väl någon gång i förbigående om den gamla tron, men sina uppgifter låna de nästan aldrig från den levande folkföreställningen, utan från böcker, vanligen från Adams av Bremen kyrkohistoria. Detta fenomen är likväl mindre egendomligt än man vid första blicken är benägen att tro, ty varje ny religionsform har av littera­ turen att döma samma framgång som kristendo­ men tyckes hava haft här i norden. De bildade och ledande klasserna tillägna sig tämligen hastigt alla moder — i religion, i litteratur, i klädedräkt — och det gamla skicket övertages då av det s. k. folket, hos vilket det sedan för en obeaktad till­ varo. Det är med folkreligionen som med folk­ visan och allmogedräkten — den har en gång också varit herremannens. Hos vårt folks djupa skickt, liksom hos andra folk, finnas därför forntidens alla religioner av- ! lagrade, ehuru blandade om varandra, icke blott asatron, utan även alla de ännu äldre religions­ former, som föregått denna. Det bevarade är na- 1 — Schiick, Kulturhistoriska skizzer 2 turligtvis blott det egentliga folkets forna, verk­ liga religion, icke de högre klassernas teologi. Och såsom en dylik överklassteologi måste vi räkna Snorres och de isländska skaldernas framställ­ ning av våra förfäders religion. Ty denna skalde- religion har aldrig varit de nordiska folkens tro, utan var vad den är: poesi — alldeles som den religion, som träder oss till mötes i de homeriska sångerna, överhuvud äro de lägre och äldre re­ ligionsformerna bättre bevarade än de yngre och högre, emedan det högre aldrig kan bliva allas egendom i samma utsträckning som det lägre. Våra dagars, och i synnerhet den något äldre tidens folktro ger oss således ett slags provkarta på alla olika religionsformer, som i förhistorisk tid avlöst varandra här i norden. Men i och för sig skulle denna folktro dock säga oss föga, om vi ej hade tvenne andra subsidiära hjälpkällor — skaldereligionen, som dock stöder sig på en verk­ lig folktro, och den komparativa religionshisto­ rien, som ger oss medel att insätta de eljes oför­ klarliga fenomenen i deras historiska samman­ hang. Först genom hänsyn till dessa tre fakto­ rer blir det oss sålunda möjligt att i grunddragen rekonstruera bilden av den religiösa utveck­ lingens historia i forntidens Sverige. En dylik bild måste dock bliva mer eller mindre subjektiv. Man rör sig här på osäker mark. Re­ ligionshistorien är en alldeles ny vetenskap, och dess nuvarande resultat kunna därför naturligt­ vis ej göra anspråk på högre rang än av mer 3 eller mindre sannolika hypoteser, som helt visst många gånger komma att revideras. Den, som för sina andliga promenader föredrager en or­ dentligt stenlagd, fast och bred väg, gör därför klo­ kast i att i stället vandra fram på den hävdvunna meningens lugna stråt. Om denna, breda väg verk­ ligen leder till himmelriket, kan visserligen vara tvivelaktigt — enligt de gamla legenderna ledde den icke dit — men den är i varje fall bekvämare. Å den andra sidan är lugn dock icke livets högsta goda. Snarare är lugnet ålderdomens och dödens kännetecken, under det att livets äro strid och arbete. Den, som älskar lugnet, fruktar tvivel och föredrager dogmen framför hypotesen, må därför hålla sig fjärran från de religionshisto- riska teorierna, som ännu endast treva efter de rätta svaren. Ty redan om de rent fundamentala spörsmålen råder ännu tvist — så om frågan angående reli­ gionens första orsak. För min del tror jag, att språket själv här ger oss en anvisning, ty språket är i själva verket konservativare än all världens teologi, och ordet gudsfruktan säger oss, att det varit bävan för det okända, hemlighetsfulla, som varit religionens upphov. I de högre utvecklade religionsformerna har väl denna primitiva stånd­ punkt ersatts av en annan. Man har här onda eller goda väsen, som stå emot varandra och av vilka de onda fruktas och de goda dyrkas, och på en ännu högre ståndpunkt upphör tron på en per­ sonlig ond makt. Men den ursprungliga uppfatt- 4 ningen var enligt min mening den, att tillvaron behärskades av väsen, vilka varken kunde kallas direkt goda eller direkt onda, utan närmast far­ liga d. v. s. av väsen, som människorna framför allt hade att frukta. Denna åsikt har väl blivit bestridd, bl. a. av den utmärkte religionshistorikern Robertson Smith, men i grunden blir det blott en strid om ord, om man räknar denna demontro såsom en lägre och äldre religionsform eller anser att verk­ lig religion först då föreligger, när människan känner sig stå i förhållande till välvilliga och skyddande väsen. Demontron blir i så fall en för­ beredelse för den religiösa kulten, och det är ju en smaksak, om man vill eller icke vill inrymma denna förberedelse inom själva religionen. På samma sätt synes det mig också vara en strid om ord, då man, som några göra, så skarpt skiljer på kult eller dyrkan och magi, genom vil­ ket väsendet i fråga tvingas att gagna eller åt­ minstone icke skada människan. Även här före­ faller mig magien vara den ursprungliga kulten, och skillnaden mellan båda är enligt min mening blott en skillnad i utveckling, icke en artskillnad. Då demonerna på ett högre religiöst stadium bli­ vit onda väsen, ställda i motsats till de goda, sjönk kulten av dem ned till otillåten magi. Så t. ex. hade ju Odin under hedendomens dagar en verklig kult, men vände sig sedermera någon kristen till honom, under utförande av samma kulthandling, blev detta magi. Och i varje kult 5 ligger otvivelaktigen ieke så litet kvar av magi, d. v. s. bakom den fast reglementerade kulten ligger alltid en känsla av, att guden genom vissa bestämda böneformulär eller genom vissa be­ stämda ceremonier om icke direkt tvingas att lyda människan, så dock lättare bevekes än genom andra böner eller andra ceremonier. Men vad är detta annat än en modifierad magi? Ty magien vilar ju i själva verket just på tron på dessa form­ lers ocb ceremoniersi tvingande förmåga. Den enda skillnad emellan magi och kult, som enligt min mening kan upprätthållas, består däri, att magien är en kult av så att säga avsatta gudar, som genom den högre religionens seger sjunkit ned till direkt onda, ej blott farliga väsen. Så t. ex. äro de ännu brukliga källoffren magi, men under hedendomens dagar hörde dessa offer utan tvivel till kulten. En tredje fundamentalfråga är den, om mono- teism eller polyteism varit det ursprungliga. Den förra åsikten, som ju har ett visst stöd i Bibeln, upptogs och försvarades av en mängd framstå­ ende religionshistoriker under 1800-talets förra del, vilka i mångguderiet sågo ett slags degenera­ tion av en urmonoteism. Även på den allra sista tiden har en så framstående forskare som Tylor sökt förfäkta denna mening, men så vitt jag kan se utan framgång. De fall, han åberopat hos åt­ skilliga vilda folk i våra dagar, bero enligt min mening på lån från kristendomen, och lån från kristendomen är det otvivelaktigt, då det i den is- 6 ländska eddadikten Voluspä talas om den mäktiga från ovan, som efter Ragnarök skall härska över gudar och människor. Åsikten om en dylik urmonoteism är också övergiven av de flesta moderna forskare, men enligt deras mening är även den rena polyteis- men en senare företeelse — beroende därpå, att begreppet gudar överhuvud är ett sent moment i utvecklingen. Det ursprungliga är i stället vad man kallar polydemonism, d. v. s. en obestämd mångfald av väsen, av vilka intet framträder i individuell gestaltning. Strindberg, som har en enastående kontakt med detta primitiva föreställ­ ningssätt, har i ett av sina senare arbeten givit oss ett ypperligt svenskt uttryck för detta begrepp, liksom han ock i modern form förträffligt åter­ givit naturmänniskans känslor inför dessa väsen. Som bekant började Strindberg sin författare­ verksamhet såsom en alltmer radikal deist. Så slog han plötsligen om och blev religiös. Men den re­ ligion, till vilken han återgick, var varken statskyr­ kans, filosofiens eller katolicismens, utan religio­ nen i dess niest primitiva form. Han trodde näm­ ligen på vad han kallade makterna. Om dessa mak­ ter äro en eller flera, lämnas — såsom namnet an­ tyder — oavgjort. Ibland framträda makterna så­ som ett väsen, ibland såsom flera, men i så fall, så­ som väsen, vilka icke kunna individuellt skiljas, utan verka samfällt och med en vilja. Oavgjort är också, .huruvida de egentligen äro goda eller onda, men i varje fall äro de dolska och lömska, 7 och ständigt lura de på sitt rov. Dessa hemlighets­ fulla makter framträda närmast såsom ett slags elektricitet, med vilken åtskilliga föremål äro laddade, och detta drag är särskilt beaktansvärt, ty just så föreställde sig forntidens vilde de de­ moniska makter, som behärskade tillvaron. När vilden såg, huru trädet växte, huru säden spirade upp ur den mörka jorden, när han lyssnade till skogens prassel, till vindens ilar, till vattnets sorl, så förnam han i allt detta yttringar av krafter, vilkas väsen han visserligen icke kunde förklara, men som just därför fyllde honom med bävan och vördnad. Föremålen — trädet, stenen eller källan — blevo för honom heliga, icke emedan de själva voro gudar, utan emedan de voro fyllda av en — så att säga — helighetselektricitet, emedan »mak­ terna» här drevo sitt spel och emedan det var far­ ligt att utan vissa skyddande (magiska eller ri­ tuella) försiktighetsmått komma vid dem. Vi er­ inra oss möjligen den israelitiska historien om Ussa och den heliga arken, som från filisteernas land skulle föras till Israel. Vagnen kördes av de rättrogna israeliterna Ussa och Ajo, »men när de kommo till Nakonsdogen, räckte Ussa ut sin hand mot Guds ark och fattade i den, ty oxarne sna- vade. Då upptändes Jahves vrede mot Ussa, och Gud slog honom därför för hans förseelse, så att han föll ned död där vid Guds ark». Arken, där Jahve har sin bostad, verkar här således närmast såsom ett elektriskt batteri, som urladdar sig, när 8 det vidröres utan de föreskrivna rituella försik­ tighetsmåtten. Det ursprungliga föreställningssättet var så­ ledes polydemonistiskt d. v. s. tillvaron behärska­ des av makter, som varken voro goda eller onda, men farliga, dolska och lömska. De voro ej indi­ viduellt skilda och hade därför inga särnamn, utan blott artnamn — såsom det hebreiska eZo him, en pluralis, som bäst kan översättas med »makterna», ehuru »elohim» sedan kom att till be­ tydelsen sammanfalla med Jahve. Dessa makter framträdde såsom ett slags elektricitetsladdning i vissa naturföremål, träd, källor och stenar, och uppgiften var att med besvärjelser eller magiska ceremonier göra dem oskadliga eller i bästa fall tvinga dem till tjänst. Frågan är då: hava vi i norden några rester av detta föreställningssätt, som kanske ligger år­ tusenden bakom asatron? Jag vill då först fästa mig vid några namn, som alldeles motsvarar det hebreiska elohim. Även nordiskt finnas några blott i pluralis förekom­ mande beteckningar för dessa makter, vilket vi­ sar, att de uppfattats såsom en individualitetslös mångfald. Dessa äro bond, hopt samt framför allt regin och rogn. Hit hör ock god — vårt gud — som äldst var ett plurale neutrum, som troligen först sedermera erhöll en singularform och slut­ ligen, genom kristet inflytande, förvandlades till maskulinum. I den litteratur, vi känna, hava dock dessa god och regin redan fått en mer eller 9 mindre bestämd betydelse av gudar i motsättning till andra väsen av lägre rang. Men andra grup­ per av väsen finnas, 'éom bättre bevarat den polydemoniska karaktären — alvar och älvor, dvärgar, tomtar, skogs- och sjöjungfrur, ström­ karlar, disir o. s. v. För alla är gemensamt, att de blott förekomma i flock och farnöte samt således sakna alla egennamn, med ett ord: att de äro polydemoniska väsen. Se vi t. ex. på folktrons dvärgar, finna vi, att de ännu ganska väl bevarat den ursprungliga karaktären. Stundom äro de av sig själva tjänstvilliga, ej sällan visa de sig tack­ samma för visad välvilja, ofta måste de dock tvingas att tjäna människorna, och välviljan för­ bytes då till lömsk illvilja och ett visst tjuvpojks- aktigt begär att skada. De förmå mycket, men de äro ingalunda allsmäktiga, och ofta äro de själva i behov av hjälp av människorna — allt drag, som levat kvar från den uråldriga polydemonismen. Dessa väsen i vår ännu levande folktro äro dock icke av samma art, utan liksom hos andra folk sönderfalla de i två grupper, vilka båda äro ur­ åldriga: naturväsen, som —- för att använda ett yngre uttryckssätt — »bebo» källor, strömmar, stenar eller träd, d. v. s. dvärgar, neckar, ström­ karlar, skogs- och sjörån, eller äro de de dödas andar såsom disir, tomtar, gengångare och älvor. Denna tro å ena sidan på naturdemoner, å den andra på de dödas andar möter oss hos alla folk, hos israeliter lika väl som hos nordbor. Så t.ex. dyrkade kanaaniterna stenar och träd eller 10 rättare de väsen, som höllo till i dessa föremål, t. ex. El (en sten i Sikem), El Olam (en tamarisk i Beerseba) o. s. v. Men därjämte dyrkade de oböt eller de dödes andar, vilka även sedermera — då denna kult genom Jahvereligionens seger blivit otillåten — genom magiska konster frambe- svuros att från sitt underjordiska hem giva upp­ lysningar om framtiden; en dylik dödsande var den, som Saul frambesvor i Endor strax före sitt nederlag. I norden möta vi samma företeelse. Genom asareligionens seger hade väl även hos oss denna kult blivit otillåten, men likväl visa sagorna, att man då och då tog sin tillflykt till denna äldre religion; så frambesvärjer Svipdag i en eddadikt sin moder ur graven, och i Hervararsagan fram­ manar Hervor på samma sätt sin fader Angantyr. Själva huvudfesten till dödsandarnes ära hade dock blivit oberörd av asareligionens seger, och i detta fall hava vi en slående parallell inom den forngrekiska religionen i den s. k. Anthesterie- festen. »Under dessa festdagar — säger Lehmann — packade den bildade atenaren så att säga in allt, vad hans kultur hade givit honom i teoretisk insikt och praktiskt förnuft. Han väntade de dö­ des ankomst, fruktade spöken på ljusa dagen, strök beck på dörrposterna och gick med törne- bliad i munnen för att skydda sig mot gengångare, liksom han satte fram maträtter i sitt hus, som familjens döde medlemmar skulle hålla till godo med, tills dess att han på aftonen drev dem på dörren — kort sagt: han bar sig hela dagen åt 11 som en papuaneger.» Men en alldeles liknande fest var det nordiska disablotet, vars namn vi ännu hava kvar i den blotet åtföljande marknaden Disatinget eller Distingen i Uppsala. För att förstå innebörden av denna fest, som icke närmare beskrives av de gamla nordiska för- fattarne, behöva vi blott taga hänsyn till det sätt, på vilket den firades av andra folk — ty företeel­ sen är allmän mänsklig. En gång om året firas i Japan under tre dagars tid en vacker och stämningsrik fest, som bl. a. beskrivits av Lefcadio Hearn. Det är den s. k. lyktfesten till de dödas minne. På kvällen festens första dag tändas små ljus på gatorna framför varje hus för att själarna skola hitta vägen till sina gamla hem och för att visa dem att de äro väntade och välkomna. Och så lagar man mat åt de döda — icke kött, ty det tycka själarne ej om. När dödsgillet slutligen är till ända och själarne kunna tänkas vara mätta, ställer man till ett väl­ digt oväsen i huset för att antyda för gästerna, att det nu är tid för dem att bryta upp, och därpå tändas ljusen ånyo för att lysa de bortdragande själarne på vägen. Liknande är bruket i Kina. Två gånger om året begiver sig varje familj till fädernegraven, pä vilken man då sätter fram all slags mat jämte de kinesiska matpinna rne, som på ett så förträff­ ligt sätt motsvara européernas kniv, gaffel och sked. Men icke nog med att man på detta sätt håller gille för skuggorna — man vill också giva 12 dem medel att på egen hand fortsätta detta fest­ liv, och i det syftet bränner man vid graven små papperslappar, som skola föreställa sedlar, vilka genom denna ceremoni tänkas överlämnade åt de döde, ait de med dem må köpa sig kläder och föda. En dylik måltid gåvo också de gamla inderna för sina döda. På graven gjordes tre urholk­ ningar för maten och i dem lädes maten, varpå den offrande sade: »Glädjen eder, I fäder, må var och en taga sin del.» När så måltiden tänktes vara slut, skakade han sin mantel, på det att icke några andar skulle sitta kvar i dess veck och sade: »Gå nu bort, I fäder, på edra gamla vägar. Om en månad kunnen I komma igen och äta edert offer.» Liknande fester firades av perserna, av greker och romare, och en dylik fest var ock den hed­ niska julen här i norden. Tyvärr vet man ej med säkerhet, när denna inföll. Troligtvis vär­ den dock ej bunden till någon viss dag, ty den tiden förstod man sig ej på astronomiska beräk­ ningar. Men med all sannolikhet hölls den vid mitten av januari, och i samband med julen stod Disablotet och Disatinget. Då sedan kristendomen infördes, skildes de åt, så att Disatinget eller Distingen flyttades fram till Kyndelsmässan i februari, under det att julen däremot fördes till­ baka i tiden — till den 25 december, den kristna juldagen. Sambandet med Disatinget är av intresse, ty detta namn ger oss en bestämd upplysning om 13 hela festens ursprungliga karaktär. Disir bety­ der nämligen de dödas andar, och Disablotet off­ ret till dessa dödsväsen. En rest av ett dylikt Disahlot torde än i dag finnas kvar — det grötfat, som bonden om julnatten sätter ut åt tomten, ty hustomtarna äro med all sannolikhet gamla disir, familjeandar, närmast motsvarande romarnes pé­ nates, och karaktäristiskt för dessa dödsandar till skillnad från naturväsen som strömkarlar o. S'. v. var just, att man gav dem offer av mat och dryck. Ett dylikt matoffer ger oss sålunda en bestämd antydan om tomtarnes ursprungliga väsen. Redan på denna primitiva ståndpunkt fanns det således en viss skillnad emellan de »makter», som behärskade människolivet, visserligen ej på mak­ terna inom samma grupp, men emellan de olika grupperna. Några voro dödsandar, andra natur­ väsen. Alla voro de farliga, men till förfädrens andar stod man dock i ett mera sympatiskt för­ hållande än till naturdemonerna. Genom mat och dryck, ett vördnadsfullt uppträdande m. m. kunde man få dessa till vänner. Med naturväsendena var detta visserligen också möjligt. Även åt dem offrade man — i källorna kastade man ned smyc­ ken och dränkte man människor, i träden hängde man hundar, hästar och människor, över stenarne göt man offerblod o. s. v. —■ allt tydligen i avsikt att blidka de väsen, som hade sitt tillhåll i dessa naturföremål. Men för det första höra vi ej talas om dessa offer, förr än de individualitetslösa de­ monerna redan stå på gränsen till personliga 14 gudar. För det andra äro dessa offer ej matoffer, utan avse snarast en kraftöverföring: att ge it. ex guden i trädet ny livskraft genom att — medels hängningen — så att säga inympa offrets själ i trä­ det. Slutligen synas ceremonierna här, på den äldre ståndpunkten, huvudsakligen hava gått ut på at', skrämma och jaga bort dessa farliga väsen. Er dylik ceremoni kan jag här anföra, då den delvis ännu lever kvar. Alla känna vi folktron om dvärgen, som för­ stenas, då hans blick träffas av den uppgående solen, om jätten eller trollet, som då spricker o. s. v. Den folktro, som ligger bakom dylika sägner, är tydligen allmänmänsklig : att solen, blixten eller överhuvud elden har förmåga att jaga bort de onda demonerna. Tor, blixtguden, är därför alla trolls, dvärgars och jättars far­ ligaste motståndare, och med sin vigg eller ham­ maren Mjolner nedlägger han dessa mänsklighe­ tens fiender. Ungefär samma roll utför inom den grekiska mytologien Apollon med sina pilar eller solstrålarne och Zevs med sina viggar. Men då man vid nattens inbrott icke längre hade någon hjälp av den naturliga elden eller solen, måste man skaffa sig en konstgjord och upptände då stora bål, som hade samma uppgift: att förjaga och skrämma nattens onda vättar. Särskilt var det en natt, då alla dessa onda andar voro lösa, Valpurgis, häxnatten, Valborgsmässoaftonen, och därför förstå vi också, varför eldbålen den kvällen flamma över hela Upplandsslätten. I detta ännu 15 existerande bruk hava vi således en rest av en magi, som är vida äldre än asatron. Men det var ej nödvändigt att i detta syfte an­ vända elden själv. Man kunde ock begagna sig av en eldssymbol, ett tecken för solen eller blix­ ten. Och dylika tecken, solskivan eller solhjulet samt hammaren, finna vi över allt — på de egyp­ tiska templen likaväl som på nordiska monument från brons- och järnåldern. Förut ville man häri se vittnesbörd om en solkult. Men någon nordisk solkult har troligen aldrig funnits. Solhjulet är visserligen en symbol för solen, liksom banana- ren för blixten, men magiska tecken, alldeles mot­ svarande dem, som italienaren än i dag gör, då han vill avvända t. ex. »det onda ögat», och de visa ingalunda, att man här i norden dyrkat solen. Ungefär på samma sätt måste vi döma om den s. k. solvagnen från Trundholm i Danmark, en leksaksvagn från bronsåldern, på sex hjul, dragen av en häst och uppbärande en förgylld bronsskiva. Denna skiva är med all sannolikhet en symbol för solen, men åtminstone i mina ögon har Lehmann absolut rätt, då han i denna vagn ser icke någon kultbild, utan ett magiskt instrument, avsett att framkalla solsken eller möjligen driva bort onda andar. Genom att låta denna solvagn rulla fram, liksom suggererade man solen att ,själv rulla fram på himlen, och tanken i all kult ligger just i en dylik suggestion: man vill liksom locka naturen att göra efter, vad man själv gör. Men därför behöver man ej antaga, att den tidens männi- 16 skor uppfattat solen såsom en gud, som de dyrkat. Regnet, som man genom en liknande suggestion trodde sig kunna framkalla, har aldrig ansetts som gud, och för bronsålderns danskar kan solen mycket väl hava varit vad den än i dag är för den danske bonden: en naturföreteelse, som är av stor vikt för lantbruket. Nordbon trodde således på makter, som väl kunde delas i vissa grupper, men som inom dessa grupper saknade all personlig individualitet och endast uppträdde kollektivt. De voro framför allt farliga, och religionen bestod därför i gudsfrufc tan en ståndpunkt, som i språket levat kvar långt efter denna tid; ett bland Odins; binamn är Y gg eller den förfärlige, och en annan gud, som mycket dyrkats i Sverige och vars namn lever kvar i staden Skövde, var Skade eller skadegöra­ ren. Visserligen kunde dessa väsen bevekas genom offer, men minst lika säkert var att skrämma dem. Ty ehuru mäktigare än människan voro de ingalunda allsmäktiga, och genom magien kunde deras inflytande neutraliseras. Trollman­ nen, som satt inne med denna kunskap, måste därför på detta skede i utvecklingen hava haft an ytterst betydande maktställning. Frågan blir då: huru utvecklade sig denna polydemonism till gudatro, d. v. s. huru upp- stodo individuella gudar ur dessa individualitets- lösa grupper av »makter». Svaret härpå kan blott givas av den komparativa religionshistorien, och den, som givit det, är den snillrike tyske filologen 17 Herman Usener. Han har nämligen påpekat tvenne mellanformer mellan de individualitets- lösa grupperna och de personliga gudarne. Dessa mellanformer benämner han ögonblicksgudar och särgudar. De förra äro väsen, vilka få en viss individuell existens, men blott för det ögonblick, man behöver dem, och ögonblicket därpå åter sjunka ned i den obestämda totaliteten av »mak­ ter», som ej hava något namn eller något be­ stämt väsen. Ett steg högre upp stå särgudarne, dii certi, som de kallades hos romarne, i vilkas mytologi de först iakttogos. Det betecknande för dem är att de hava ett helt litet specialgebiet för sin verksamhet; de äro, för att begagna en bild från våra dagar, icke' läkare för alla sjukdomar, utan specialister. Så t. ex. bestod sig romaren med icke mindre än tolv olika gudar för plöjning och sådd, och var och en av dessa hade sitt lilla speciella ämbete. Vidare fanns det en särskild gud för åkerns gödslande, för tröskningen o. s. v.; hästarne hade sin gudinna, nötkreaturen sin, bina sin o. s. v., och såsom Usener påpekar hava dessa specialgudar — trots kristendomen — fortlevat hos de romanska folken, endast att de nu blivit helgon. Så t. ex. botar S. Agatha för underlivs­ lidande, S. Apollonia för tandvärk, S. Blasius för halsåkommor o. s. v., S. Crispinus är patron för skomakarne, S. S. Cosmo och Damiano för lä- karne, S. Eligius fö>r smederna; gässen hava sin patron, bina sin, hästarne sin o. s. v. Egentligen är det hos romarne, som dessa sär- 2 — Schiick, Kulturhistoriska skizzer 18 gudar iakttagits, men de finnas ock hos lithauer och letter, och med stor skarpsinnighet har Use- ner uppvisat, att rester av denna ståndpunkt åter­ finnas även hos grekerna. Inom den egyptiska re­ ligionen har detta »särguderi» — om uttrycket kan användas — påvisats av en norsk filolog och religionshistoriker Schenke. För min del tror jag, att icke heller den nordiska mytologien saknar alla spår av detta skede i den religiösa utvecklingen. Betecknande för dessa särgudar är, att de icke hava några verkliga no­ mina propria, utan kallas med de namn, som be­ teckna deras verksamhet. Så heter den romerske gödslingsguden Sterculinus, insåningsguden In- sitor, avmäjningsguden Messer o. s. v. Och ett dylikt namn är otvivelaktigt Tor — Dånet (tyska: Donner), ehuru Tor sedermera blivit ett rent no­ men proprium. Men dånet är blott en enstaka företeelse vid ett oväder, och vi skola då se efter, om vi icke hava några andra särgudar inom samma grupp — »ovädersgruppen» kunna vi ju kalla den. Först vända vi oss då till ett gudapar, som en­ dast helt flyktigt omnämnes i de mytologiska käll­ skrifterna och då i samband med Tor, nämligen guden Fjorgynn och gudinnan Fjorgyn. Rent språkligt motsvarar Fjorgynn den indiske guden Parjanya, som är Veda-tidens ende egentlige regn­ gud, och språkligt motsvarar namnet också lithauernas Perkunas, en oväders- och åskgud. Varken Parjanya eller Perkunas äro längre sär- 19 gudar, båda äro verkliga, personliga gudar, vilka hava ärvt särgudarne inom sin klass. Men en gång hava även de stått på denna lägre stånd­ punkt och varit blott regngudar. En dylik regn­ gud har förmodligen också deras nordiske namne Fjorgynn en gång varit, men mindre livskraftig än Parjanya och Perkdnas har han måst avstå sin existens åt Tor. Nordiskt har således »dåna­ ren» ärvt »regnaren», under det att »regnaren» hos inder och lithauer ärvt »dånaren». En annan gestalt inom denna krets är Tialfe. Namnets betydelse är dunkel — helt naturligt, då det förmodligen härrör från den ur-indo- europeiska tiden. Men hans verksamhetsområde synes emellertid i viss mån hava förblivit det­ samma som i den äldsta tiden. Den isländska sagan låter honom nämligen springa i kapp med tanken. Visserligen segrar han icke, men även Utgårdaloke måste erkänna, att han åstadkommit ett högst anmärkningsvärt kraftprov. Det ut­ märkande för Tialfe synes således vara hans snabbhet; och då han nu i sagan ständigt upp­ träder som Tors eller Dånets följeslagare, vill man gärna i honom se en gammal sär,gud för blixten. Detta antagande bestyrkes av den berättelse som inleder Gatasagan. Enligt denna var det nämligen Tielfwar — den gottländska motsvarig­ heten till Tialfe — som först förde elden till Gott- land, och då nu elden, enligt det gamla och väl också riktiga föreställningssättet, kommit till jor­ den från himlen eller genom blixten, stämmer 20 denna saga förträffligt med den isländska. Men lika litet som majoriteten bland de gamla sär- gudarne har Tialfe kunnat bestå i kampen för tillvaron. Även på honom har Tor segrat, och Tialfe har sjunkit ned till åskgudens tjänare. En fjärde sådan särgud hava vi möjligen i Tialf ves syster Roskva eller som ordet äldre löd : Vroskva. Namnet synes vara besläktat med det gotiska vrisqvan — bära frukt, och att döma här­ av har hon varit en särgud för regnet i dess egen­ skap att skänka äring. Men även hon har i den fornnordiska mytologien upphört att vara en gudinna och har i stället förvandlats till Tors tjäna rinna. Andra gudar inom denna grupp dölja sig ännu mer i skymundan; de hava blivit blott namn, som sedan t. o. m. fått en annan betydelse såsom Bil- skir ner — »det ögonblickliga skenet) , namnet icke på en person, utan på Tors! palats, Mjolner = »krossaren», som bekant namnet på Tors berömda hammare. Andra såsom Blleygr = »den med den Ijusvibrerande blicken», Skirner = »den ski­ nande», Svipdag — »det rörliga ljuset» hava levat kvar, ehuru blott inom gudavärldens underklass. Tron på dylika särgudar levde i viss mån kvar också under asareligionens dagar, och om de olika gudarne upplyser t. ex. Snorre, att en var lämplig att åkalla i en situation, en annan i en annan; Frey t. ex. var god att påkalla för årsväxt, Freya i kärleksangelägenheter, Niord vid sjönöd o. s. v. Ibland kunde det naturligtvis vara svårt att av- 21 göra, till vilken gud man i ett speciellt fall skulle vända sig, och den enda utvägen var dä att lotta om saken. Åtminstone berättar Adam av Bremen, att svenskarne vid kritiska tillfällen plägade, tyd­ ligen genom lottning, utvälja en gud av de många, de dyrkade, och anropa honom. Lyckades före­ taget, föredrogo de då honom framför de övriga. Våra legender från medeltiden visa, att denna tro fortlevat trots kristendomen. En dylik hand­ lar om en norsk kanik, som en dag fick så häf­ tig näsblod, att hans, vänner trodde, att den fromme mannens sista stund var kommen. I denna nöd beslöto de då att draga lott om det helgon, till vilket han för sitt tillfrisknande skulle av­ lägga ett löfte. Tre lotter togos, en för S. Olof, en för S. Birgitta och en för S. Nicolaus Her­ manni i Linköping. När man sedermera drog, be­ fanns det, att S. Nicolaus vunnit. Kaniken gjorde då ett löfte att vallfärda till Linköping, och i samma stund avstannade blodströmmen. Ett annat exempel på samma helgons under­ görande förmåga handlar om en hustru, som led av en mycket häftig huvudvärk. En av gran­ narna rådde henne då att dra lott om, huruvida hon skulle vända sig till S. Nicolaus, S. Birgitta eller S. Ingrid. Förslaget vann bifall, och tre gånger å rad föll lotten på S. Nicolaus, som myc­ ket riktigt också botade huvudvärken. Tanken, som ligger bakom denna legend, är onekligen den­ samma som den, vilken döljer sig bakom den gamla tron på särgudar: det finnes en speciell 22 gud, som botar t. ex. huvudvärk, och uppgiften är då närmast att söka rätt på honom i hela den oändliga skaran av särgudar. Troligtvis hava vi således också i norden haft en mängd särgudar med ett obetydligt verksamhets­ område. Utvecklingen från dessa halvt personliga väsen till verkliga personliga gudar är lätt att föreställa sig. Ju mera kulten fördjupas, ju flera behov får människan och ju mäktigare vill hon ock göra sina gudar. Vägen till en dylik maktökning var mycket enkel och bestod däri, att man hos en enda särgud förenade alla de egenskaper, som förut varit fördelade på en hel grupp dylika vä­ sen. Så har det också gått i norden. Genom att ärva en följd av besläktade särgudar, »blixten», »det ögonblickliga skenet», »frukt- giverskan», »regnaren», »krossaren» samt troligen ännu en mängd andra blev »dånaren» en person­ lig gud, blev Tor. Ju bestämdare han uppfatta­ des såsom ett rent personligt väsen, desto mera löstes han också från den naturgrund, ur vilken hans väsen vuxit fram. Ty den Tor, som vi känna, är ingalunda blott åskan, fattad såsom gud, ej en gång blott och bart en åskgud, utan ett rent per­ sonligt väsen, som har egenskaper och uppgifter, vilka alls icke sammanhänga med hans ursprung­ liga karaktär av åskgud; han är människornas skyddsherre, äktenskapets vårdare m. m. Med andra ord : endast det faktum, a tt han vid sin sida äger andra gudar, skiljer honom från monoteis- 23 mens gud, ty i och för sig är han lika personlig som denne. Utvecklingen frän polydemonism mot mono- teism är således klar, men å andra sidan ver­ kade denna tendens icke utan allt motstånd. Ty alldeles samtidigt gör sig en rakt motsatt ström­ ning gällande, en strömning från monoteism och mot en ökad polyteism d. v. s. en tendens att göra de få huvudgudarna till ännu flera. Denna ten­ dens verkade på flera vägar. Som bekant hade israeliterna en stamgud, Jahve, och moabiterna en, Kemos. Israeliterna dyrkade därför icke Kemos och moabiterna icke Jahve. Men å andra sidan förnekade de inga­ lunda den fientliga stamgudens existens och icke heller hansi makt — nämligen över stamområdet. Men för en erövrarstat som t. ex. Rom ledde detta åskådningssätt till åtskilliga egendomliga poli- tisk-religiösa konsekvenser. Då romarne erövrat ett område, trädde de därmed ock i förhållande till detta områdes gud eller gudar, och det gällde då att .ställa sig väl med dem, ty ehuru besegrade kunde de alltid bliva farliga. De kloka romarne införde då i Rom en kult av det erövrade landets gudar, som således blevo romerska i och med det att deras land blev romerskt, och Salomos i ko- nungaböckerna så klandrade mångguderi berodde antagligen på samma föreställning; de gudar, som på hans tid dyrkades i Jerusalems tempel, voro nämligen gudar just för de stammar, som av David inkorporerats i Israels’ rike. 24 I forntidens Sverige har antagligen samma fenomen upprepats. Bland de gamla gudarna möta vi t. ex. Vera tyr och Gautatyr. Men Vera- tyr betyder ingenting annat än verarnes eller vir- darnes, d. v. s. småländingarnes gud och på samma sätt betyder Gautatyr blott gautarnes eller götar- nes gud. Då nu dessa dyrkats icke blott av små- ländingar och götar utan i hela Sverige, troligen i hela norden, beror detta utan tvivel på politiska förhållanden, som vi numera ej känna, men som varit likartade dem, som i Rom och Palestina ledde till ett liknande resultat. I ett annat fall har verkligen traditionen, ehuru i förvirrad form, bevarat ett minne av en dylik politisk-religiös kontrovers, nämligen striden mellan asar- och vaner. Som jag i ett mytologiskt arbete visat, hava vanerna varit ett folk, som dyrkat Nerthus eller Niord, och detta folk råkade i strid med ett annat, som dyrkade asagudar. Resultatet av stri­ den tyckes hava blivit ett slags allians, genom vil­ ken de förut stridande folken upptogo varandras gudar. På så sätt kommo vanagudarne in i asiar- nes Olymp. Här hava vi således en väg, på vilken de fåta­ liga stamgudarne utvecklade sig till många. Men även andra finnas. Inom den religiösa kulten er­ höll stamguden en mängd binamn, epitet, av vilka många voro lånade från de gamla särgudar, som gått upp i den personlige guden, andra åter äro uttryck för de nya, ofta etiska egenskaper, som man tilldelade guden. Men då kunde det inträffa, 25 att dessa binamn så småningom lösgjorde sig från guden och till sist fingo en självständig exi­ stens. Ett dylikt binamn är enligt min mening Heimdal. Men innan jag går vidare, må det till­ låtas mig att göra en kort digression. Vi veta alla, att gudarne hos åtskilliga folk, bl. a. egyptier, äldst tänktes i djurgestalt, och samma fenomen möter oss också i den äldsta gre­ kiska mytologien, ehuru detta drag där är så gott som utplånat. Men ett minne av detta skede hava vi dock i det attribut, som alltid tilldelas guden, t. ex. Dionysos’ bockhud, eller det djur, som följer honom, t. ex. dioskurernas hästar, eller slutligen i namnet på gudens präster eller prästinnor, t. ex. föl, tjurar, vargar, delfiner. I mitt nyss omtalade arbete har jag sökt visa, att samma företeelse ock­ så möter oss här i norden : Tor var äldst en bock, Odin en häst, en annan gud en fågel o. s. v. Se vi nu på namnet Heimdal, betyder namnet antagligen »den med de skinande, bågformiga hornen», och namnet antyder således, att Heim­ dal liksom Tor äldst haft bockgestalt. Vi skola då undersöka de övriga uppgifter, vi hava i lit­ teraturen, för att se, om dessa bekräfta eller ve­ derlägga denna tolkning. Fö,r det första kallas Heimdal Hallinskide eller som Falk översätter detta ord: »den, som har krumma, bakåtböjda horn», och bland Eddans namn på bocken förekommer också mycket rik­ tigt Hallinskide. För det andra säges Heim- dals huvud heta svärd, och huvudet kallas 26 Heimdals svärd. Men bockens »svärd» är ju onek­ ligen hans huvud, ty på detta sitta hornen, med vilka han stångas. Icke mindre än tre olika om­ skrivningar beteckna honom således som en bock- gud. Men då Tor också äldst tänktes såsom en bock, blir konsekvensen onekligen denna: antingen har den nordiska mytologien bestått sig med två olika bockgudar eller också hava båda från början varit en och samma. Av dessa båda alternativ är det senare det ojämförligt sannolikaste, och denna sats styrkes ytterligare av en mängd andra skäl, som jag här nödgas förbigå. Den följande utvecklingen är lätt att förstå. Heimdal var ett urgammalt epitet för Tor, givet på en tid, då guden ännu tänktes verkligen hava bockgestalt. Men så försvann denna djurkarak­ tär hos gudarne, de förmänskJigades, särskilt inom skaldediktningen, och epitetet lösgjorde sig därför så småningom från guden samt började att få en självständig existens. Samtidigt måste man hava känt ett behov att i namnet inlägga en annan betydelse, ty varför — frågade man nu — skulle guden kallas för »bock». Denna nya be­ tydelse var lätt funnen, ty Heimdal kunde också betyda »den skinande bågen», »jordbågen». Denna båge åter kunde blott vara en: regnbågen. Men då hans namn betydde eller ansågs betyda regn­ bågen, var det blott en naturlig slutsats, att man gjorde honom till regnbågens gud eller vaktare, och liksom Tor skyddade gudavärlden mot jät- 27 tama, fick Heimdal till uppgift att skydda guda- bron mot bergresarne. De stora gudarne splittrade sig således i följd av sina epitet i flera. Ofta synes detta hava berott på lokala förhållanden. I en trakt blev guden bekant under det ena namnet, i en annan under ett annat. När sedan dessa orter gingo upp i en enda stat och denna stat erhållit sin — för att begagna ett djärvt uttryck — statskyrkliga Olymp, upptogos båda gudarna i denna, utan att man anade, att de två i själva verket voro en och samma. Här hava vi således en riktning mot en allt större och större mångfald. Men den riktning mot enhet inom gudavärlden, som röjer sig i sär- gudarnesi försvinnande och ersättande med per­ sonliga gudar — den riktningen fortfor alltjämt att verka. Undersöker man den isländska myto­ logiska litteraturen, stöter man överallt på, vad jag skulle vilja kalla »döda gudar», d. v. s. gudar, vilka en gång dyrkats, men vid hedendomens slut redan voro bortglömda. Anledningen till att dessa glömts var densamma, som vi nyss iaktttogo vid särgudarne. Dessa gamla gudar hade nämligen gått upp i och ärvts av yngre och livskraftigare, särskilt av Odin, som i detta fall kan karaktäri­ seras såsom den store gudadråparen. En eddadikt, Grimnesmal, uppräknar alla de olika namn, un­ der vilka han är känd, ett par tjog namn, men nästan vart och ett av dessa betecknar nog en 28 ■gammal gud, som fått offra sin existens åt den lyckligare medtävlaren. Och dessa gudar voro icke såsom särgudarne väsen av samma art, utan ofta av olika, och i följd därav är också Odinsgestalten så svår att ana­ lysera, emedan han i sig innefattar en hel guda­ värld. Han har identifierats med virdarnes gud och med gautarnes gud, vi finna hos honom drag av en vindgud, en dödsgud, en stridsgud, en träd- gud, en underjordisk gud, en himmelsk gud, en hästgud o. s. v., just emedan alla dessa olika gudar gått upp i Odinsgestalten. Mer än någon annan nordisk gud representerar han därför den forn­ nordiska spekulationensi tendens mot monoteism, och särskilt skarpt framträder detta drag i skaldereligionen, d. v. ®. i de högre klassernas åskådningssätt. I detta är han nämligen icke — såsom utan tvivel inom! folkreligionen — en bland många likar, utan han är gudames konung, »all- fadem», som så vida den nordiska hedendomen fått fortleva, sannolikt kommit att inom denna intaga samma ställning som Zeus inom den ro­ merska kejsartidens filosofiska religion, d. v. s. såsom den ende guden, i förhållande till vilken de övriga blott voro olika uppenbarelseformer. Men ännu in i det sista verkade även den mot­ satta tendensen, tendensen mot polyteism. Den röjer sig dels däri — såsom jag redan påpekat — att en gud splittrar sig i flere, såsom Tor i Tor och Heimdal, Freyja i Freyja, Idun, Gerd, Gefion m. fl., dels däri, att rena abstraktioner personifie- 29 ras såsom t. ex. skaldekonstens gud Brage. Jag kan anföra ännu ett exempel. Äldst fanns det en hel grupp av individualitetslösa ödesgudinnor, nornorna, men så småningom kondenserade sig dessa till en enda: (nordiskt) Urd eller ( angel- sachsiskt) Wyrd. Men därmed var utvecklingen icke avstannad. Den tendens, som finnes i alla religioner att skapa triader av gudar, »treenig­ heter», gjorde, att man av den ensamma Urd ut­ vecklade tre ödesgudinnor Urd, Ver dandi och Skuld. Men Verdandi, vårt »vardande», är blott ett personifierat participium, som för övrigt be­ tyder alldeles detsamma som Urd. Vi se således — för att sammanfatta allt det sagda i få ord — att hos våra förfäder, liksom hos andra folk, den ursprungliga religionen varit po- lydemonism, att denna polydemonism, genom tron på särgudar, utvecklats till polyteism och att denna polyteism i sina högsta utvecklingsfacer tenderat till monoteism, men en monoteism, som ända in i det sista hade att kämpa mot den allt jämt livskraftiga polyteistiska tendensen. Och i själva verket fortlevde denna polyteism under hela medeltiden, ty helgonkulten kan ju knappast anses som något annat än mångguderiet i krist­ nad form, och såsom jag sökt visa har även poly- demonismen funnit en fristad i vår folktro. Svenska forndikter oeh finska runor Den svenska litteraturen börjar, som bekant, först tämligen sent, på 1200-talet, men å andra si­ dan är det tydligt, att den föregående tiden icke kan hava varit en fullkomligt litteraturlös period. En svensk diktning måste utan allt tvivel hava fun­ nits också under hedendomens dagar, ehuru denna i följd av ogynnsamma yttre förhållanden gått för­ lorad. Redan i och för sig kan man draga denna slutsats, ty hur lågt man än vill tänka om forn­ tidens svenskar, icke kunna väl de ensamma av alla germanska folk varit utan de ideella intres­ sen, som taga sig ett uttryck i dikt. Våra run­ stenar med deras många versifierade inskrifter röja snarare, att poesien varit en tämligen all­ mänt odlad och skattad konst, och den uppgift, som föreligger för den svenske litteraturhistori­ kern, är därför närmast att visa, vilka av de för övrigt i germanska land bekanta sagorna också varit poetiskt bearbetade i hednatidens Sverige. En mycket god hjälp i detta avseende giva oss de ganska talrika s. k. bildstenar, vilka påträffats i vårt land och som vittna om, att också svenska,rna varit bekanta med sagorna om Sigurd Fafnes- bane, Volund och andra då populära sagohjältar. 31 Men den komparativa litteraturhistorien har gi­ vit oss ännu en ny källa till vår kunskap om Sve­ riges äldsta litteratur. För den äldre forskningen gällde den isländska litteraturen såsom »götisk» eller »fælles-nordisk», för att begagna det yngre uttrycket, och de svenska litteraturhistorikerna lade utan vidare beslag på eddasångerna, Snorre o. s. v. Denna åsikt är nu ohjälpligen fallen; litteraturen i fråga är utan allt tvivel isländsk, och endast de äldsta dikterna kunna antagas vara norska. Men utan all betydelse för Sverige är denna litteratur dock icke. Svenskar och norrmän äro ju stambefryn- dade folk, deras religiösa föreställningar böra därför — för ,siå vitt dessa varit folkliga — hava varit i huvudsak lika, och även den lärda skalde- mytologien kan icke hava varit alldeles okänd i Sverige, då man vet, att isländska skalder nästan alltid uppehöllo sig vid de svenska stormans- hoven, där de föredrogo sina konstfulla kväden och helt visst även berättade de myter, som audi­ toriet måste känna för att förstå diktens alla lärda anspelningar. Men utöver detta allmänna resonemang kan man icke på denna väg komma. * Nu hava vi dock fått en ny källa, som på ett förträffligt sätt kompletterar vårt vetande i detta avseende, och det är den finska litteraturen. Före­ kommer nämligen en mytologisk saga både inom 32 den isländsk-norska litteraturen och den finska, och är det vidare klart, att dessa icke äro obe­ roende av varandra samt att den norsk-isländska företer den ursprungligare formen, så är slut­ satsen tydlig: att finnarna lånat sagan icke från islänningar eller norrmän, utan fran sina när­ maste nordiska grannar, svenskarna, — vare sig nu dessa lånat från norrmännen eller norrmän­ nen från dem eller sagan varit gemensamt nordisk. Den fornfinska litteraturen är, som bekant, mest känd i den stora av Lönnrot utgivna natio­ naldikten Kalevala. Jag vill här icke inlåta mig på den omtvistade frågan om dess uppkomst och om Lönnrots förhållande därtill. Den hetsiga tvisten härom är i huvudsak blott en tvist om ord, ty i sak äro alla nu ense. I sin nuvarande form, såsom helhet, är Kalevala ett verk av Lönnrot, men på samma gång är den en äkta folk­ lig diktning, ty alla dess delar äro verkliga finska folkdikter, och hela det vidsträckta material, av vilket Lönnrots Kalevala är sammansatt, är nu känt av forskningen. Så länge dessa sånger blott förelågo i Lönnrots egen sammanställning, var det naturligtvis vanskligt att bygga något på en så osäker grund, ty man visste icke, om de olika delarna i en saga verkligen i folktraditionen hört tillsammans eller om samhörigheten in­ skränkte sig till Lönnrots Kalevala. Nu, då man känner själva originalen, är denna vansklighet övervunnen, och man kan studera den finska dik­ ten icke blott i en form, utan i en ofta oerhört 33 stor mängd varianter. Ett dylikt studium gjor­ des redan av den begåvade, allt för tidigt bort­ ryckte finske litteraturhistoriken Julius Krohn, dels i en serie uppsatser i Finsk Tidskrift (1886), dels i första bandet av hans aldrig fortsatta finska litteraturhistoria. För sin del antog Julius Krohn ett skandinaviskt inflytande i en stor mängd fall, och bland de nordiska ämnen, han trodde sig finna i Kalevala, uppräknar han: »sångerna om niflungarna, Vol und, Grotte, Odh- rörirmjödet, Tors kittelhämtning, Ægirs gästa­ bud, Balders död, Yggdrasilsträdet, Sährimner- galten, åtskilliga andra av Odins och Tors även­ tyr att förtiga». Den yngre Kalevala-forskningen har väl en tid ställt sig mera avvisande till detta skandinaviska inflytande, men till en del torde detta hava be­ rott därpå, att en saga — den nordiska om Grotte­ kvarnen och den finska om Sampo — vid en närmare undersökning visat sig alls icke hava något med varandra att skaffa, och även i andra fall torde Julius Krohn hava gått för långt. Hans son Kaarle Krohn — en bland Europas skickligaste folklorister och den väl lärdaste kännaren av finsk folkdiktning — har emellertid på ett mera försiktigt sätt ånyo upptagit proble­ met till undersökning i tidskriften Finnisch- Ugrische Forschungen, där han bl. a. skrivit om Baldersagan i Finland. I åtskilliga punkter äro vi väl ej ense med varandra, men för själva hu­ vudfrågan hava dessa olika meningar icke någon 3 — Schück, Kulturhistoriska skizzer 34 större betydelse, då jag i likhet med honom är övertygad om, att Balder-sagan icke är någon verklig nordisk myt, utan en saga, som uppstått delvis genom inflytande från kristna legender. Kaarle Krohn vill sträcka detta kristna infly­ tande längre än jag anser vara tillåtligt och har en annan mening om den form av Balder-sagan, som föreligger hos Saxo, men för den fråga, som närmast intresserar OiSS, är den ena eller andra åsikten av ringa vikt. I huvudresultatet vill jag alldeles ansluta mig till honom: »den finska ru­ nan om Lemminkäinens död kan icke direkt här­ ledas ur den isländska Balder-sagan, men väl från en variant av denna, som i kristen tid och med kristliga namn vandrat över från Sverige till Finland.» * Vi skola först erinra oss huvuddragen av den isländska Balder-sagan. Odins son Balder oroas av olycksbådande drömmar om sin förestående död, och hans moder, Frigg, låter då alla natur­ föremål gå ed, att de ej skola skada honom, men av ringaktning förbigår hon den oansenliga misteln. Detta fick den illvillige Loke veta, och då alla gudarna voro sysselsatta med att på lek skjuta på den osårbare Balder, stack han ett spjut av mistel i handen på den blinde Hodr, varpå denne, utan att ana något ont, slungade spjutet mot Balder, som genomborrad störtade död till marken. Frigg förmådde då Hermod att rida 35 ned till skuggornas värld att bedja Balder fri ur dödsgudinnans våld. Under nio nätter red lian, kom så till ån Gjoll oeh sprängde över Gjallar- bron, men fick av Hel det svaret, att Balder blott med det villkoret skulle .slippa fri, att alla väsen begräto hans död. Hela naturen strömmade av tårar, men den till jättekvinna förklädde Loke vägrade att gråta, och Hel behöll därför sitt rov. Från Balder vända vi bss nu till en av den finska folkdiktens hjältar, till den unge Lemmin- käinen, som i mycket är en motsvarighet till den nordiska mytologiens erotiker par préférence Frey och väl även lånat åtskilliga drag från my­ terna och sagorna om denne. På dessa skall jag nu emellertid icke gå in, utan vill blott fästa mig vid sången om hans död, vilken föreligger i en stor mångfald av varianter från olika delar av det finsk-språkiga området. Undersöker man de olika varianterna, får man, såsom Krohn anmärker, fram följande gemen­ samma sagoform. Lemminkäinen har dystra aningar om en förestående dödsfara, och en blind herde med »den våta hatten», vilken Lemmin­ käinen underlåtit att muta, genomborrar honom med en giftig stängel av Cicuta virosa samt kastar kroppen i floden Tuonela. Därav att en borste i hemmet börjar blöda, anar hans moder, att han blivit dräpt, och ilar då till dödsriket för att rädda honom. Med en räfsa fiskar hon i flo­ den och lyckas finna hans lik, men hon förmår icke att återskänka honom liv. # 36 Jämföra vi nu dessa båda sagor med varandra, frapperas vi ovillkorligen av likheterna dem emellan. Båda börja med, att hjälten har dystra föraningar om sitt förestående slut, och i följd härav tager i den isländska sagan hans moder ed av alla naturföremål, att de ej skola skada Bal­ der, men glömmer den oansenliga misteln. I den finska runan bliva däremot alla människor, utom en ringaktad person, mutade att ej skada Lem­ minkäinen. Men detta är sannolikt en finsk för­ ändring av den nordiska versionen, ty i döds­ stunden klagar Lemminkäinen, att han glömt att av sin moder spörja efter »orden» (d. v. s. de skyddande trollformlerna) mot vattenstängeln (Cieuta virosa). Och detta antyder onekligen, att gången i den finska runan varit densamma som i den isländska berättelsen: Lemminkäinens moder har lärt honom de skyddande trollformlerna mot alla naturföremål, så att de ej kunna skada ho­ nom, men hon — eller Lemminkäinen — har glömt den till synes ofarliga vattenstängeln. Nästa parti är alldeles lika så när som på en punkt. Balder dödas med ett spjut av miste], men misteln finnes ickte i Finland, och denna växt har därför blivit ersatt med en liknande, med vattenstängeln, Cieuta virosa. Dråparen är i det ena fallet den blinde Hodr, i det andra en blind herde, och denne bär i dikterna det egendomliga epitetet »märkähattu» eller (mannen med) »den våta hatten». Med all sannolikhet har Julius Krohn rätt att häri se en folketymologi av nam- 37 net Hodr, som uppfattats såsom hottr = hatt. Likheterna äro således fullkomligt genomgående utom på en enda punkt. I den isländska berät­ telsen dör Balder under en kämpalek, som utfö- res av alla gudarna, under det att däremot denna lek saknas i den finska runan. Men detta kan mycket väl förklaras av den finska poesiens över­ vägande okrigiska karaktär. En dylik svärdlek låg ej för de finska folkskaldernas lynne, och de uteslöto därför denna episod. Men icke des» mindre synes den ligga bakom den motivering, som skymtar fram också i den finska runan. Den ed, som avfordras alla väsen att ej skada Balder, prövas ju i svärdleken, då gudarna med olika slags vapen skjuta på Balder, utan att ett enda tillskyndar honom något ont. På samma sätt har Lemminkäinen lärt sig trolldomsorden mot alla naturföremål och mutat alla människor, att de ej skola skada honom. Men även detta synes fordra ett prov, alldeles såsom i Baldersagan, och ett dy­ likt prov, motsvarande den isländska svärdleken, har väl därför äldst funnits också här. Mera avvikande är fortsättningen. Genom den blödande borsten får Lemminkäinens moder veta om sonens död. Men detta är ett allmänt sago­ motiv, som tydligen kommit till i den finska ver­ sionen. I denna begiver hon sig själv till döds­ riket att hämta upp sin son, i den isländska lovar hon hela sin kärlek och ynnest åt den, som vill rida till Hel att befria Balder, och på hennes bön anträder Hermod färden. I detta fall är det möj- 38 ligt, att den finska runan bevarat den ursprung­ liga nordiska sagoformen. Hermod är nämligen en för övrigt alldeles okänd gud, och det före­ faller, som om han blott vore en skapelse av de isländska skalderna. Modern är också onekligen den, som är närmast att företaga en dylik färd, och i andra myter är oftast det väsen, som före­ tager Hadesfärden, en kvinna. Kaarle Krohn förmodar här åtminstone möjligheten av en an­ nan folketymologi: Modir (= moder) och (Her)- modr. Oursprungligt är åter, att modern med en räfsa letar efter sonens lik, och motivet återfinnes i en finsk ballad, där en drunknad broder på detta sätt sökes. Själva floden, Tuonela, har däremot en motsvarighet i den nordiska mytologiens döds- rikesflod Gjoll. Och i båda versionerna blir re­ sultatet av Hadesfärden detsamma: Hel behåller sitt rov. * Såsom jag i ett för några år sedan utgivet arbete om Baldersagan sökt visa, är denna saga sammansatt av en mängd olika motiv, av vilka en mängd härröra från de mytiska sagorna om Frey samt några — de, som sist kommit till — från medeltidens Kristuslegender, och det är då ganska intressant att se, huru de finska runorna om Lemminkäinen ställa sig till dessa motiv. I en på sin tid mycket uppmärksammad undersök­ ning sökte Bugge härleda huvudmotivet i Bal­ dersagan från en judisk smädeskrift Toledöth 39 Jeschu, där det berättas, att Jesus tagit ed av alla träd, att de icke skulle låta bruka sig till kors åt honom. Men därvid glömde han en kålstängel, och av denna gjordes korset. Denna tanke tar Kaarle Krohn upp och ser därför i Baldersagan företrädesvis en av de nordiska hedningarna om­ danad kristen legend. Men för det första tyckes Toledöth Jeschu hava varit föga känd under me­ deltiden, och någon hänsyftning på denna skrift förekommer icke förr än tidigast 1278, då en spansk munk alluderar på den. Det är således föga sannolikt, att den kunnat vara populär hos de hedniska nordmännen redan på 800- och 900- talen. Men andra drag finnas både i Baldersagan och i Lemminkäinenrunorna, som säkerligen åter­ gå till Kristuslegenden. Enligt legenden genom­ borrades Kristi sida av den blinde Longinus, och Balder dödas av den blinde Hodr, Lemminkäinen av den blinde herden. Hjältens moder har vidare i bägge fallen lånat drag av jungfru Maria, och i en av de finska dikterna kallas hon rent av Maaria. Men i det hela har kristianiseringen icke gått så långt i Finland som i den isländska dikten. Ett drag i denna är nämligen utan tvi­ vel lånat från legenden: efter Balders död, be- gråtes han av hela naturen, men om detta nämnes intet i Lemminkäinenrunorna. Och allra viktigast är en annan olikhet. Den mytkrets, ur vilken sagan om Balder utvecklat sig, var myterna om Frey, vilka sedan omdanades under inflytande från Kristuslegenden. 40 Den kroppsliga skönhet, som ägts av erotikern Frey, förbyttes i följd härav till Balders andliga renhet. Men på denna ståndpunkt stå ännu icke runorna om Lemminkäinen, som snarast utmärker sig för sin brist på sedlighet. Han skildras näm­ ligen såsom en glad flickjägare, vilkens speciali­ tet är att förföra kvinnorna; d. v. s. hos sven­ skarna, från vilka dessa sagor vandrade över till finnarna, hade detta kristna drag ännu icke lagts till Baldersfiguren. Denne starkt kristnade Balder är icke en gemensamt nordisk, utan en specifikt isländsk figur, och denna slutsats bestyrkes där­ av, att den sedliga renheten heller icke återfinnes hos hjälten i de danska och norska Baldersagor, som vi känna genom Saxo, där de från Kristus­ legenden stammande dragen alldeles sakna — modern förekommer alls icke, och Hodr är icke blind. Där liksom i de från Sverige lånade finska runorna är hjälten ännu företrädesvis: den kropps­ ligt sköne, sexuelle erotikern Frey, och liksom Frey berättas hava haft Freyja till älskarinna, så beskylles även Lemminkäinen att hava skändat sin syster. Dessa finska dikter lära oss således icke blott, att det funnits svenska dikter om Balder, utan de giva oss även en antydan om, huru dessa dikter uppfattat hjälten. Byzans oeh Norden Föredrag vid nedläggandet av rektoratet för Uppsala universitet 1918 Enligt gammal hävd, åligger det universitetets avgående rektor att med en offentlig föreläsning frånträda sitt ämbete, och i anslutning till detta bruk skall jag här söka giva en sammanträngd framställning av en fråga, med vilken jag länge sysselsatt mig, ehuru jag ännu ej fått tillfälle att framlägga mina undersökningar. Den korta tid, som nu står mig till buds, medger visserligen heller icke möjlighet att angiva mer än de all­ männa synpunkterna. Men det är ju också blott dessa, som kunna äga något intresse för en större åhörarkrets. Ämnet är den byzantinska litteraturens inver­ kan på den nordiska under den äldre medeltiden. Korstågen ha, som bekant, haft ett mycket stort inflytande icke blott på västerlandets kultur över huvud, utan ock speciellt på dess litteratur. Men i en punkt tror jag, att man ej riktigt uppfattat detta inflytande. Man liar påpekat, att österlan­ det och västerlandet nu för första gången trädde i verklig, nära beröring med varandra, och man har iakttagit en ström av orientaliska sagoäm- nen, som under 1100- och 1200-talen flödat in i den europeiska diktningen. Men i själva verket har 42 man, enligt min mening, överskattat orientons direkta inverkan, ty denna kan knappt hava varit synnerligen stor. Blott på ett mycket obetydligt område — det heliga landet — kommo musel- maner och franker i direkt kontakt med var­ andra, och denna kontakt var nästan uteslutande krigisk. Något tillfälle till ett fredligt idéutbyte fanns där icke, och den arabiska filosofi, som blev bekant i västerlandet och där fick så stor bety­ delse, nådde kristenheten icke från Palestina, utan från Spanien. De kristna och muselmanerna voro av olika tro och skydde varandra såsom otrogne, de förstodo icke varandras språk, sam- hällsinrättningarna voro alldeles olika, och det andliga utbytet kan därför ej hava varit stort. T. o. m. i Spanien, där kristna och muhammeda­ ner sedan århundraden varit varandras grannar, skedde ett dylikt idéutbyte snarare indirekt än direkt — genom förmedling av judarna, som i viss mån tillhörde både orient och occident. Man behöver för övrigt blott läsa den medeltida litte­ raturen för att frapperas av västerlänningarnas oerhörda okunnighet om österlandet. Geogra­ fien är fullkomligt fantastisk, man tror, att de otrogna tillbådo bilder av Muhammed, t. o. m. av Apollo och andra romerska avgudar, och om statsskick och dylikt har man ej aning. Helt annorlunda var korsfararnas förhållande till grekerna. Dessa voro dock kristna, deras rike en direkt ättling av det forna romerska kej­ sardömet, samhällsinrättningarna voro hos dem 43 åtminstone likartade med dem i västerlandet, och den västerländska överklassen kunde därför utan större svårighet träda i beröring med den byzan- tinska. Korstågen ginge till en stor del genom grekiskt område, överfärden till Palestina, där den gick över havet, förmedlades i regeln av gre­ kiska sjöfarare eller av syditalienska, vilka voro halvgreker, ty vi skola erinra oss, att i Bari, Amalfi och andra syditalienska sjöstäder talades grekiska ännu på 1100-talet. Det inflytande, som man stämplat såsom orientaliskt, har därför en­ ligt min mening i huvudsak varit grekiskt. Men grekerna, som sedan århundraden tillbaka varit grannar till muselmanerna, stodo i ett helt annat förhållande till dem än korsfarama. De hade vitt utgrenade merkantila förbindelser med orien­ talerna, och de grekiska köpmännen ledo icke av de frankiska korsfayarnas religiösa avsky för de otrogne. Orientaliska sagor ha därför lätt kunnat sprida sig till byzantinerna, och enligt min mening var det företrädesvis genom denna gre­ kiska förmedling, som österns sagor blevo be­ kanta i Europa. Men icke blott österns sagor, utan ock den skönlitteratur, som på korstågens tid var på modet hos byzantinerna. Att i detalj påvisa detta byzantinska inflytande är emellertid ytterst vanskligt, emedan hela denna litteratur är förlorad. De italienska humanisterna, som under det grekiska kejsardömets sista tid besökte Konstantinopel, förvärvade sig där blott handskrifter av antika arbeten, under det att den 44 rent byzantinska litteraturen av dem betrakta­ des såsom barbarisk och mindervärdig. De manu­ skript, som efter den turkiska erövringen funnit en fristad i de grekiska klostren och som i våra dagar åter framdragit«, äro så gott som uteslu­ tande teologiska och historiska — för romaner och sagor hyste de fromma munkarna naturligtvis blott ett ohöljt förakt, och följden har också bli­ vit, att denna endast av de byzantinska lekmän nen uppskattade litteratur så gott som fullstän­ digt gått förlorad. Emellertid är de tydligt, att denna byzantinska lekmannalitteratur haft ungefär samma karaktär som den senantika grekiska romanen, förmod­ ligen med ett mer eller mindre starkt inslag från Orienten; och då vi nu i 1100- och 1200-talens franska, tyska och engelska litteratur möta en dylik diktning, har man också dragit den slut­ satsen, att vi här återfunnit den förlorade byzan­ tinska romanen i västerländsk bearbetning. Men vad jag nu vill påpeka är, att samma strömning också på en annan väg nått Europa. Korsfarama hade öppnat en förbindelseled mel­ lan Västeuropa och Byzans. En annan — över Ryssland — hade redan förut öppnats av nord­ bor, företrädesvis av svenskar, och denna väg var i litterärt avseende kanske lika betydelsefull som den förra. Att påvisa detta möter emellertid särskilt stora svårigheter, ty den svenska litteraturen från denna tid föreligger ju icke i några handskrifter, 45 och man kan tillägga, att några dylika handskrif­ ter ganska säkert aldrig funnits, ty de berät­ telser, romaner och sagor jag här avser före­ drogos helt visst blott muntligen och fixerades nog aldrig i skrift. Den rika isländska s. k. forn- aldarsagan, som utan tvivel innehåller en mängd byzantinska och orientaliska sagostoff, är tyvärr heller icke någon god källa. Handskrifterna äro nämligen i regeln ej äldre än från 1400-talet, och den möjligheten föreligger därför alltid, att dessa stoff kommit till Island från Västeuropa, närmast från England, och icke över Ryssland och Sve­ rige med de nordiska väringarna. I fiere fall stamma visserligen originalen till dessa hand­ skrifter från 1200-talet, och före den skriftligen upptecknade sagan gick naturligtvis den munt­ liga. Men att i detalj fastslå kronologien är vanskligt, ocb faran för misstag är därför ej ringa. Lyckligtvis ha vi dock en vida bättre källa, nämligen Saxos danska sagokrönika. Denna ned- skrevs omkring år 1200. Men då voro dessa sagor tydligen redan mycket gamla i norden. De ha nämligen redan hunnit att lokaliseras i Danmark och kombineras med dansk historia. Och ett dy­ likt infiltreringsarbete kan ej ske i ett nu, utan måste tänkas kräva allra minst ett århundrade. Men därmed hava vi kommit till en tidpunkt före det första korståget. Här ha således dessa gre­ kiska sagostoff, såvitt de kunna påvisas, kommit till Danmark med de nordiska väringarna. 46 Men innan vi gâ vidare, torde det var nöd­ vändigt att med några ord beröra nordbornas förbindelser med Byzans. Både såsom krigare och såsom köpmän stodo de nämligen i en myc­ ket livlig beröring med den grekiska kejsarstaden. Som bekant hade svenska krigare, de s. k. var- jagerna, omkring 860 grundat ett rike i Ryssland, vars huvudstad snart blev Kiev. Ganska länge fortfor detta rike att vara svenskt, och det vill t. o. m. synas, som om fursten betalat skatt till Uppsalakonungen. Den härskande krigar- och köpmansklassen var i varje fall svensk, och blott så småningom sia viserades den jämte själva furstehuset — dock först på 1000-talet. Mot slu­ tet av 900-talet började svenska krigare att taga sold också hos den grekiske kejsaren, och så upp­ stod det berömda väringagardet. Av byzantinska författare omtalas det först 1034, men det torde vara mer än ett halvt århundrade äldre. I huvud­ sak rekryterades det tydligen av svenskar, men jämte dem fanns med visshet en stor mängd danskar och norrmän inom kåren. Kort efter 1066, då det avgörande slaget vid Hastings stod, började även engelsmän — först väl mest anglise- rade nordmän från Danelagen — att taga värv­ ning i denna tids kejserliga schweizergarde för att på så sätt undgå det normandiska förtrycket i hemlandet, och mot slutet av 1100-talet synes det, som om engelsmännen utgjort huvudkon­ tingenten. Men att även svenskar ännu i början av 1200-talet i stor utsträckning togo värvning i 47 Konstantinopel, framgår av västgötalagen, som har ett särskilt arvstadgande för de män, som uppehöllo sig i Grekland. Då dessa krigare i regeln väl togo sold blott för ett visst antal år och sedermera vände tillbaka till norden, är det tydligt, att det ända fram till 1200-talets början fortbestått en jämförelsevis livlig förbindelse mel­ lan Greldand och norden. Ännu mera betydelsefull var den merkantila samfärdseln med kejsarstaden vid Bosporen. Våra arkeologer ha påvisat en kulturströmning från Sydryssland redan under folkvandringstiden, men vid denna vill jag här icke fästa mig, då de sago- stoff, som vi under denna tid mottogo, företrädes­ vis voro gotiska, icke grekiska, utan i stället vill jag begränsa mig till vikingatiden. År 839 kommo sändebud från den grekiske kejsar Theophilos till Ingelheim, där Karl den stores son Ludvig den fromme då vistades. Med dem följde några män, som enligt den grekiske kejsarens uppgift berät­ tat, »att de d. v. s. deras nation kallades Rhos, och vilka deras konung hade sänt till honom för vänskaps skull, såsom de försäkrade». Då nu kejsar Ludvig närmare examinerade dem, fann han, att de voro svenskar — Rhos är ju ock samma ord, som ingår i vårt Roslagen. Redan vid denna tid fanns det således en förbindelse mellan Sverige och det byzantinska kejsardömet, och med all sannolikhet hade de svenska sände­ buden skickats till Bosporen för att utverka några 48 handelsförmåner åt de nordiska köpmän, som över Rysslands floder drogo till Grekland. Denna handelsväg — över de ryska floderna — hade vid denna tid blivit en av de viktigaste i Europa. Österns produkter, särskilt dess siden­ tyger och specerier, hade redan under den romer­ ska kejsartiden blivit nödvändighetsartiklar för Europa. Men genom muhammedanismens fram­ trängande blev den vanliga, södra vägen över Me­ delhavet så gott som spärrad, och det var då som svenskarna öppnade den nya vägen över Ryss­ land. En väg gick över Volga ned till Kaspiska havet, vid vars kust svenskar och orientaler möttes. Att handeln på denna trade varit högst betydande, framgår av den oerhörda rikedom på s. k. kufiska mynt, som påträffats i svensk jord. Ty dessa mynt rnottogos utan tvivel såsom betal­ ning för försålda varor, mest pälsverk, som i orienten hade en stark avgång. Men säkerligen for o svenskarna icke tillbaka blott med mynten och för övrigt tomma skutor. Man har nämligen i svensk jord träffat även en oerhört stor mängd av angelsaehsiska och i synnerhet tyska mynt. En del härrör utan tvivel från engelsmännens krigskontributioner till danskarna. Men på denna väg kunna icke de tyska mynten hava kommit hit, och även de engelska mynten äro mycket talrikare i Sverige än i Danmark, vars krigare dock uppburo brorslotten av danagälden. I stäl­ let har man med rätta i dessa myntskatter sett betalningen för varor, som sålts till England och 49 Tyskland. Men dessa varor ha å den andra sidan näppeligen varit blott svenska, utan till en stor del levantinska, som över Gottland och Öland fraktats till Västeuropa. En annan väg gick över Dnjepr ned till Svarta havet och Byzans, och frän början av 900-talet ha vi kvar några handelstraktater mellan greker och »rhos». Dessa senare mottogos av den grekiske kejsaren såsom s. k. gäster och fingo sig anvisat ett särskilt kvarter vid den helige Marnas kloster utanför Konstantinopels murar. Varje månad mottogo de livsmedel från regeringen, och för de varor de införde åtnjöto de tullfrihet. Att de voro tämligen manstarka, framgår därav, att de icke fingo begiva sig in i staden i större trupp än högst 50 man — ett villkor, som förutsätter, att de i regeln kommit i skaror på ett par hundra man. Vid vinterns inbrott voro de skyldiga att förfoga sig hem. Man kan då fråga, vilken betydelse dessa resor haft i litterärt avseende. Med någon skriftlig grekisk litteratur gjorde de nordiska köpmännen och krigarna helt visst icke bekantskap, redan av det enkla skälet, att de icke kunde läsa annat än i lyckligaste fall den nordiska runskriften. I be­ röring med läskunniga byzantinska munkar kom nordbor heller icke — ty dessa betraktade nog de nordiska barbarerna snarast såsom ett slags vilda djur — men väringen umgicks med andra : legoknektar, sjömän, handelsbiträden och dylikt folk, och av dem fick han naturligtvis höra åt- 4 — Schilck, Kulturhistoriska skizzer 50 skilligt. Och språket bör icke hava lagt några oöverstigliga hinder i vägen. Den svenske kriga­ ren, som ofta ett tiotal av år tillhört väringagar- det och legat i garnison i Byzans, Aten och andra grekiska städer, hade naturligtvis nödtorftigt lärt sig att förstå landets innebyggare, fiere av dem hade antagligen grekiska hustrur, och även köp­ männen, som årligen vände tillbaka till Konstan­ tinopel, böra hava förvärvat sig en elementär kunskap i språket. Det är därför all sannolikhet för, att de i sö­ dern fått höra åtskilliga av grekernas sagor och berättelser, ty av sagor ha greken och orientalen alltid varit roade. Under antiken funnos profes­ sionella sagoberättare både i Grekland och Orien­ ten, dylika omtalas ock i Tusen och en natt, och som bekant förekomma de än i dag i Orienten; själv ha.r jag sett ganska många dylika. De sagor, dessa berättade för den lyssnande skaran av sjö­ män och legoknektar, voro väl av ungefär samma karaktär som de grekiska folksagorna än i dag, och dessa återgiva mycket ofta rent antika tra­ ditioner, ibland oberoende av de litterära käl­ lorna och någon gång av en äldre typ än dessa. Likaså får man väl antaga, att grekiska sagor här blandat sig med romerska, ty det grekiska kejsardömet var ju en direkt fortsättning av det romerska, och folket kallade sig som bekant ro­ mare. Vi skola då efter denna inledning övergå till några av Saxos danska konungasagor och visa 51 upp deras antika paralleller. Tiden medger mig naturligtvis ej mer än att framdraga några exem­ pel. De flesta av oss erinra sig säkerligen den antika sagan om drottning Dido, som, då hon kom till Afrika, av landets härskare fick rätt till så myc­ ken mark, som hon kunde omsluta med en oxhud. Hon skar då oxhuden i tunna strimlor och om­ spände med dessa så stor areal, att hon på om­ rådet kunde grunda staden Karthago. Men denna under antiken tydligen mycket populära saga möter oss ock hos Saxo, i Ragnar Lodbroks histo­ ria, som i flere andra punkter tagit upp traditio­ ner från de svenska vikingarna i Ryssland. Då Ragnars son Ivar kom till England, begärde han först blott att få så mycket land, som han kunde omspänna med en hästhud. Den engelske ko­ nungen gjorde ingen svårighet att bevilja denna, som han tyckte, mycket blygsamma begäran. Men Ivar skar huden i tunna remsor och fick där­ igenom ett så stort område, att han på det kunde grunda en stad. Likheten är ju påtaglig. En annan grupp av än i dag mycket populära sagor i Grekland återgår till Theseus, och några av dem möta oss ock hos Saxo. Theseus inledde sin hjältebana med åtskilliga segerrika strider mot jättar, odjur och dylika väsen. En bland dem var Sinnis, en rövare, som höll till på näset vid Korinth, där han överföll alla resande. Med sin oerhörda kraft böjde han ned två furor, band sitt offers ena fot vid den ena trädtoppen, den andra 52 foten i den andra, och lät därpå de båda böjda trädstammarna springa upp, så att den bundne fläktes. Men en alldeles likartad historia möter oss hos Saxo. Han talar om Rötho, en rutenisk d. v. s. rysk rövare — nationaliteten häntyder, varifrån sagan kommit till Danmark — och denne behandlade på så sätt sina offer, att han fästade den fångnes högra fot fast i marken, den vänstra däremot å en trädgren, som han sedan släppte, ( så att den flög upp, varigenom den bundne slets i två delar. Denne rövare dräptes av Halfdan, liksom Sinnis av Theseus. En annan mycket be­ kant Theseus-historia handlar om Prokrustes. Denne lade sina offer i en säng; voro de så långa, att benen sköto ut över sängkanten, högg han av dem; voro de olyckliga så småväxta, att de ej räckte fram till kanten, drog han ut deras lem­ mar. Hos Saxo berättas en något liknande histo­ ria om en Ebbo, som med sitt följe kom till en bondgård i Halland, där han tog in hos tvenne bönder. Men under sken av gästfrihet mördade dessa sina gäster. I taket över sängen hade de nämligen upphängt en bjälke, som var spetsig som en bila, och när de drogo i ett snöre, föll bilan ned och högg av den sovandes huvud. Ebbo själv undgick försåtet, men hans kamrater dödades. Jag vill nu välja ett annat exempel, som pekar hän på Orienten. Alla känna vi Saxos bekanta saga om Hagbard och Signe, men denna saga var känd i norden redan långt före den danske histo­ rieskrivarens tid, ty anspelningar på den före- 53 komma i norska skaldevisor från 900-talet, må­ hända redan i visor från 800-talet. Vi behöva emellertid blott uppmärksamma den situation, på vilken hela sagan är byggd för att finna, att denna icke kan hava uppstått i norden. För att träffa den älskade kläder Hagbard ui sig till tärna och visas så på natten in i kvinno- gemaket. Emellertid blir han upptäckt och förd till avrättsplatsen. Men Signe, som från jungfru­ buren ser detta, tänder eld på denna jungfrubur och omkommer i lågorna. En liknande situation möter oss också i en se­ nare medeltida dikt, Flores och Blanzeflor, som utan allt tvivel ursprungligen är en grekisk ro­ man. Blanzeflor har blivit såld till konungen av Babilonia och där innesluten i ett torn tillsam­ mans med konungens andra kvinnor, vilka vak­ tas av eunucker. Men Flores, som rest till Babi­ lonia för att befria henne, blir i en korg, täckt med blommor, upphissad i tornet och träffar där den älskade. I bägge fallen är situationen fullkomligt orien­ talisk. Det är ett harem, i vilket Hagbard kom­ mer in. För att få tillträde nödgas han förkläda sig till tärna, men de andra haremskvinnorna misstänka hans förklädnad och förråda honom. Nordisk är situationen i varje fall icke, ty i nor­ den höllos kvinnorna alls icke i någon avskildhet, och hela motivet vilar således icke på nordiska, utan på österländska förhållanden. Men vi kunna vända oss till en annan myckel 54 bekant saga, Hamletssagan, som visserligen hos Saxo mycket skiljer sig från innehållet i Shaksperes berömda sorgespel. Även här är sagan vida äldre än hos Saxo, och anspelningarna på den förekomma redan i skaldevisor från 900- talet. Själva sagan är sammanvävd av en mängd olika motiv, men de flesta av dessa peka över på Grek­ land och Orienten. Huvudinnehållet är, att tyran­ nen Fengo dödat sin broder och bemäktigat sig hans tron. För att undgå faderns öde ställer sig den mördades son, Amblethus, såsom dåre, anses i följd därav såsom oskadlig och får därigenom tillfälle att till sist dräpa tyrannen. Men samma typ möter oss i antikens kanske mest bekanta ro­ merska saga, sagan om den romerska republikens grundläggare, Junius Brutus. Hans morbroder, tyrannen Tarquinius, hade förut dödat den ene av systersönerna, och för att undgå samma öde upp­ trädde Brutus såsom dåre. Men även utgången är densamma: Brutus störtar tyrannen och trä­ der i hans ställe i spetsen för den romerska sta­ ten. Likheten mellan de bägge sagorna inskrän­ ker sig emellertid ej härtill. Hamlets namn är på isländska Amlödi. Detta är med all sannolikhet ett appellativ, som betyder dåre, och Brutus är också i själva verket ett appellativ, som betyder slö, dum, förnuftslös. Amlödi kan således vara en ren översättning av Brutus. Nu vill man måhända invända, att detta kan bero på en till­ fällighet och att likheten mellan de båda sagorna 55 dock är så pass allmän, att ett direkt lån icke med nödvändighet behöver antagas. Men i fort­ sättningen möter man ett annat motiv, som är så speciellt, att det ej på detta sätt kan bortför­ klaras. Dåren Brutus skickas bort på en resa, till oraklet i Delphi, men dit tar han med sig en urholkad käpp, fylld med guld, som han förärar oraklet. Liksom Brutus skickas också Hamlet på en resa, till England, och liksom Brutus fyller han före Englandsfärden ett par urholkade käp­ par med guld. Och denna överensstämmelse kan ej bero på en tillfällighet, utan tydligen därpå, att den nordiska sagan lånat från den romerska, som naturligtvis varit välbekant i Byzans, det »'romerska rikets» huvudstad — den berörde ju en bland de viktigaste händelserna i det romerska rikets sagohistoria. Men även de övriga episoderna i sagan återgå till byzantinska motiv. Inom den byzantinska lit­ teraturen finnes en dikt om den vise Ptocholeon. Han är -slav hos en furste och uppger först, att en ädelsten, på vilken fursten sätter stort värde, lider av ett fel, och vid närmare undersökning visar sig uppgiften riktig. För det andra näm­ ner han, att furstens brud var av låg börd, och även detta visar sig riktigt. För det tredje om­ talar han, att fursten själv ej är son till sin för­ modade fader, utan till en slav, och tagen i för­ hör, måste änkedrottningen medgiva sanningen av den vises påstående. I en annan form berättades denna saga om den 56 grekiska kejsar Heraklios, och såsom Axel Olrik visat, stammar den från Arabien. Men samma underbara skarpsinne röjer ock hjälten i Hamletsagan. Då konungen av Eng­ land bjuder honom på ett gästabud, märker han, att brödet smakar blod, drycken järn och fläsket människokött. Det befinnes då, att säden, varav brödet bakats, vuxit på ett slagfält; vattnet, som blandats i drycken, hade hämtats från en källa, i vilken man vid grävning fann .rostiga svärd; svi­ nen, från vilka fläsket tagits, hade ätit av en dödad rövares lik, och alla uppgifterna visade sig såle­ des vara sanna. Vidare yttrade Hamlet, att drott­ ningen hade en trälinnas later, och vid en efter­ forskning fann man, att hon verkligen var dotter till en trälkvinna. Slutligen anmärkte Hamlet, att konungen själv hade trälögon, och även nu måste änkedrottningen medgiva, att hon begått äktenskapsbrott med en av sina trälar. överens­ stämmelsen är således påtaglig. Men även en tredje episod i Hamletsagan åter­ går till en grekisk roman. Motivet är visserligen inom sagans värld mycket allmänt — det är det­ samma, som. vi känna från folksagan Rike Per krämare och som handlar om det fåfänga i att söka rubba ödets oblidkeliga gång. Men detta motiv föreligger här i en speciell utformning, som är egendomlig för Hamletsagan och den grekiska romanen. Denna senare finnes visserligen icke kvar i sin byzantinska version, men vi känna den genom en medeltida fransk bearbetning. Inne- 57 hållet i denna är följande. Kejsar Florian får veta, att ett nyfött barn skall bliva först gift med hans dotter och sedan kejsare i Byzans. För att hindra detta befaller han, att barnet skall dö­ das, men den, som skall ntföra dådet, drar sig för detta och lägger i stallet barnet utanför ett kloster, och där uppfostras det sedermera och får namnet Constant eller Constantins. Då Constant blivit femton år gammal, kommer kejsaren dit och upptäcker saken. Han skickar då Constant till slottsfogden med ett brev, i vilket fogden be- falles att döda brevets bärare. Men Constant lägger sig att sova utanför borgen, prinsessan kommer dit, fäster sig vid den sköne ynglingen, tager brevet, som han bär i sitt bälte, och läser det. När hon det gjort, skriver hon om det, så att det i stället innehåller en befallning, att brev­ bäraren skall förmälas med kejsarens dotter. Så sker, och kejsaren måste erkänna sig besegrad av ödet. Men samma motiv, behandlat på ungefär samma sätt, mötes oss i Hamletsagan. Med ett liknande brev skickas nämligen Hamlet till drott­ ningen av Skottland. I brevet friar konungen av Britannien till den skottska drottningen, men ko­ nungen vet, att drottningen plägar döda alla dem, som komma till henne i friareärenden, och han hoppas, att hon skall döda också Hamlet. Men i sagan går det såsom i den nyss omtalade roma­ nen. Ett stycke från slottet lägger sig Hamlet att sova, några av drottningens utskickade komma 58 dit och bemäktiga sig, utan att Hamlet vaknar, både brevet och Hamlets sköld, på vilken alla hans bragder äro avbildade. Då drottningen ge­ nom dem får veta, vilken hjälte Hamlet är, vek- nar hennes hjärta, och under intrycket av dessa känslor skriver hon om brevet, så att det i stäl­ let kommer att innehålla en rekommendation för Hamlet, och så blir slutet, att drottningen räcker honom sin hand. Men även fortsättningen rör sig med ett orien­ taliskt sagostoff. Hamlet är nämligen redan för­ ut gift — med den brittiske konungens dotter — och han begår således tvegifte, utan att detta stör hans förhållande till den första hustrun. Då han vänder tillbaka till England, blir hans där le­ vande maka alls icke förbittrad över det nya gif­ termålet, utan tar välvilligt emot sin rival och hjälper Hamlet mot fadern. Månggifte förekom ju visserligen också i norden, men den nordiska dikten förhärligar aldrig en dylik passiv under­ givenhet. Denna är orientalisk och ej europeisk. Samma historia, som möter oss i Hamlet, lånades visserligen, också från Orienten, till den franska och tyska medeltidslitteraturen, men man kände sig alltid stå främmande för motivet, och i en bearbetning slutar det hela med att alla tre kontrahenterna gå i kloster. Vi vända oss nu till en annan grupp av sagor. De, som i det gamla Grekland utan all gensägelse voro de populäraste, voro skepparsagorna. Redan under den mykenska tiden hade ju Hellas’ in- 59 byggare varit ett folk a.v sjöfarare, och det för­ blevo de under hela antiken. Särskilt ryktbara voro naturligtvis Odyssevs’ irrfärder, och att dessa sagor levat kvar i Byzans under medeltiden, kan tagas för givet. De högre klasserna kände dem helt visst från Homer os; för de mindre bil­ dade voro de bekanta såsom folksagor, d. v. s. på flere sätt omdanade och uppblandade med andra element, med sagorna om argonauternas tåg, med alla de fantastiska reser omaner, som särskilt un­ der den hellenistiska tiden voro den måhända mest populära nöjesläsningen, och slutligen med Ver- gilius’ bekanta äventyrskildringar i Eneiden, framför allt naturligtvis skildringen av Eneas’ Hadesfärd. Men just i denna mindre lärda och mindre trogna form böra de nordiska väringarna ha fått höra dessa sagor av de soldater, skeppare och köpmän, med vilka de råkade samman i kejsar­ staden, och enligt min mening är det också Odys­ seen, som i förgrovad form ligger bakom en av Saxos sagor. Den förekommer i den åttonde bo­ ken och handlar om den äventyrsfärd, som Torkel företog till Geruths land. De flesta episoderna i denna saga kunna nämligen återföras till episo­ der i Odysséen och Eneiden, och några, som icke återfinnas där, kunna mycket väl tänkas återgå till den byzantinska folksaga, som uppstått med den homeriska dikten som utgångspunkt. Åter andra ha tydligen tillagts av de nordiska sagobe- rättarna själva. 60 Den märkligaste punkten i Odyssevs’ resa var naturligtvis hans Hadesfärd, och av folkfantasien har nog Hades uppfattats såsom själva resans mål. Hades låg, enligt Odysseen, vid »Okeanos’ virvlande floder», vid Kimmeriernas land och stad, »som lågo höljda i moln och dimma, emedan den lysande Helios däröver aldrig blickade med sitt strålande öga, utan där en tryckande natt ständigt vilade över de dödliga arma». Men så skildras ock det land, dit Torkel styrde färden. För att nå fram måste man överfara oceanen, som omgiver jorden, lämna sol och stjärnor bak­ om sig, genomvandra kaos och till sist resa över ljuslösa, av ett evigt mörker hemsökta trakter. Men detta är ju en nästan till orden lika skildring. Torkels färd gynnas först av gunstiga vindar, men så uppstår brist på livsmedel, och besätt­ ningen börjar lida hungerns kval. Man upptäcker då en ö, på vilken präktiga hjordar beta. Men Torkel förbjuder strängeligen folket att döda flere djur, än som oundgängligen behövas för att av­ värja den vä.rsta hungern, ty eljes skulle ortens skyddsgudar komma at hindra deras avfärd. Men denna episod är ganska säkert lånad från Odysséen. På irrfärden komma Odyssevs och hans kamrater till Helios’ ö. Odyssevs förbjuder dem strängeligen att röra Helios’ oxhjordar. Men hungern blir dem övermäktig. »Slem är döden i varje gestalt» — säger en av dem — »värst är lik­ väl av hunger att dö», och så börja de slakta oxarna. Men straffet uteblir icke, och så snart 61 skeppen stuckit ut till havs, uppstår en rasande storm, i vilken de förlisa. Torkel och hans följeslagare komma därefter till Bjarmia, och Torkel förbjuder dem där att tala till någon: »tystnad vore för dem det säk­ raste». Men även denna episod har en viss mot­ svarighet i Odysséen. Då grekerna fara förbi si- renernas ö, är faran, att de skola höra deras sånger, och Odyssevs täpper därför deras öron med vax. Då de kommit fram till målet, uppmanar Tor­ kel kamraterna att ej förtära något av den föda, som bjudes dem. Ty den, som det gjorde, skulle »förlora minnet» samt vidare i »odjurens veder­ styggliga hjordar ständigt förbliva i deras smut­ siga gemenskap», d. v. s. förvandlas till svin, ty på annat sätt kan väl Saxos blomstrande om­ skrivning ej fattas. Här äro två av Odysséens episoder samman­ slagna till en. I början av irrfärden komma gre­ kerna till lotofagernas land. Dessa bemöta dem vänligt och ge dem lotusfrukter att äta, men den, som åt »av den honungsljuvliga lotus, gitte ej vända tillbaka med bud eller tänka på hem­ met, utan där ville de kvar hos lotofagerna stanna, plockande lotusfrukterna jämnt, och förgäta sin hemfärd.» 62 Motsvarigheten är tydlig. Grekerna, som åto av den spis, som lotofagerna bjödo dem, förlorade minnet, och likaså varnar Torkel sina kamrater att äta av den föda, som bjöds dem, ty då skulle de förlora minnet. Men även den andra varningen syftar på en episod i Odysséen, äventyret hos Kirke. Troll­ kvinnan Kirke bjuder nämligen grekerna på gästabud, men blandar en saft i drycken och be­ rör dem därefter med sitt trollspö, varvid de för­ vandlas till svin. Utan tvivel är det denna för­ vandling, som syftas på i Saxos ord, att de »stän­ digt skulle förbliva i odjurens vederstyggliga hjordar i deras smutsiga gemenskap. I underlandet råka danskarna ut för en annan frestelse, för vilken fyra av dem duka under. De hängiva sig nämligen åt några kvinnor och bliva därigenom vansinniga och förlora minnet. Bak­ om denna episod ligger en annan grekisk skeppar - saga, som visserligen ej upptagits i Odysséen, men som vi känna från Lukianos. Om »vinkvinnorna» berättas nämligen i hans roman: »De kysste oss också på munnen, men den, som fick en kyss, blev genast vimmelkantig och raglade som en beru­ sad.» Och ett ännu värre öde hade de, som i samma roman råkade ut för »åsnekvinnorna». Dessa levde av främlingar, och när de druckit dem rusiga, dödade de dem. Hadeslandet, dit danskarna komma, skildras närmast efter reminiscenser från Eneiden. Dit komme danskarna över en flod, liksom Eneas ros 63 till dödsriket över floden Styx. När de kommit över, varsna de en svart, gräslig stad, utanför vilken hemska, vilda hundar vakta portarna. Torkel kastar emellertid till hundarna ett med fett bestruket horn, och i det att de slicka detta, bli de lugna. Men hela denna scen återfinnes i Eneiden. När Eneas i Sibyllans sällskap passerat Styx, mötes han av den trekäftade helveteshunden Cerberus, vars man av ormar reser sig mot främlingen. Men Sibyllan kastar då till honom en kaka, kryd­ dad med magisk konst, och när odjuret slukat denna, sjunker det ihop och lämnar vägen fri. Den stad, till vilken Eneas och Sibyllan därefter komma fram, skildras ungefär på samma sätt som hos Saxo. Därinne dväljas enligt Saxo blod­ lösa, hemska skuggväsen, och bland annat se de på en upphöjd plats en gubbe med genomborrad kropp luta sig med ryggen mot ett söndersprängt klippblock. Detaljerna i Eneiden äro visserligen ej desamma — det skulle de nog ha varit, såvida det varit fråga om en lärd, litterär imitation hos Saxo — men motiven äro desamma: Tityon, som hackas av en gam, Ixion, över vars huvud ett klippblock svävar, Sisifos, som uppför en brant söker välta ett väldigt block, o. s. v. Det är tyd­ ligen dessa motiv, som satt den nordiska fantasien i rörelse. Även pa ett annat ställe hos Saxo förekommer en egendomlig, tydligen från antiken stammande Hades-saga. Om Hading berättas nämligen, att 64 han en kväll såg, hum en kvinna höjde sig upp ur jorden. På huvudet bar hon en odörtsknippa och i ett mantelveck hade hon en samling trots vintertiden gröna örter. Därpå höljde hon ko­ nungen med sin mantel och sjönk med honom ned genom jorden. Men i denna kvinna känna vi ganska tydligt igen Demeter, såsom hon avbildas i antika statyer och reliefer. Demeter, fruktbar­ hetens underjordiska gudinna, framställes ju van­ ligen såsom en kvinna med en krans av sädesax kring huvudet samt en med ax fylld korg eller med en sädeskärve — således med samma attri­ but som. det underjordiska väsen, vilket upp­ träder i Saxos saga. Nere i underjorden kommo de först till ett mörkt, dimhöljt område och därifrån till ett öppet fält, där de sågo några förnäma män, präktigt klädda i purpur. Men hår hava vi sannolikt en reminscens av de elyseiska fälten, såsom dessa skildras av Ver- gilius och där Eneas möter forntidens hjäl­ tar och sångare. Eneas ser, huru en stor del av dem övar sig i kämpalekar, och på samma sätt ser Hading, huru tvenne skaror här strida mot varandra — de, som stupat i strid och som här fortsätta sitt hjälteliv. Parallellerna skulle ännu kunna ökas. Men de anförda må vara nog för att visa, huru den byzan- tinska folksaga, som vi nödgas förutsätta, går igen i Saxos danska historia. Och här kan man tydligen icke tala om något lärt inflytande. Ty Saxo misstänker själv icke, att han rör sig med 65 lan fran antiken, och vad Odysséen beträffar, kände lian ej denna. I stället tror han, att han återgiver danska konungasagor och dansk folk- tradition. De anspelningar på flere av dessa sagor, som förekomma i norska skaldevisor från 800- och 900-talen, visa också, att de redan under dessa århundraden varit bekanta i norden, om än kan­ ske icke alldeles i samma gestalt som hos Saxo. Men detta faktum — ett byzantinskt inflytande på den nordiska litteraturen redan under 900-ta- let — ändrar hela vår hittillsvarande uppfattning av denna litteratur. Som bekant är denna — med tvenne betydande undantag: Saxo och den isländska litteraturen — så gott som alldeles för­ lorad. Av svensk litteratur från denna tid fin­ nes intet kvar med undantag för några föga upp­ lysande runinskrifter. Av rent norsk litteratur återstår knappt mer än några fragment av åld­ riga skaldevisor, som kommit med såsom citat i senare isländska arbeten. Vid Saxos på latin av­ fattade krönika fäste man i äldre tider knappt något avseende, och slutsatsen var därför klar: hela den fornnordiska litteraturen var isländsk, och i denna litteratur hade de övriga nordiska folken ingen del. Emellertid är det lätt att inse, att denna slut­ sats varit förhastad. Den fornnordiska litteratu­ ren har bevarats på den avlägsna ön i Ishavet, vilken mindre berördes av de stora europeiska kulturströmningar, som i de nordiska huvudlan­ den vid den egentliga medeltidens början sköljde 5 — Schiick, Kulturhistoriska skizzer 66 bort den gamla, delvis hedniska kulturen. Men frågan, var denna litteratur uppstått och utveck­ lats, är en annan, som icke kan lösas genom en enkel hänvisning på det faktum, att denna litte­ ratur nu blott föreligger på isländska. Då man ur den här antydda synpunkten först började undersöka den isländska litteraturen, var det naturligt, att man först riktade sin uppmärk­ samhet på de brittiska öarna, och Bugge fram­ kastade då den hypotesen, att den isländska edda- diktningen till en väsentlig del uppstått i väster. Med en bild lånad från Homerosforskningen kal­ lade han dessa brittiska öar för den fornnordiska diktens Eolien. Ehuru Bugges hypotes utan tvivel i vissa delar var riktig, led den dock av väsentliga brister — för det första däri, att han oerhört överdrev be­ tydelsen av detta brittiska inflytande, och för det andra däri, att hans betraktelsesätt var alltför filologiskt. Hela tiden laborerade han med ett tärt inflytande från iriska munkar, under det att något idéutbyte mellan nordiska vikingar och iriska munkar säkerligen aldrig ägt rum. Den undersökning, vars grunddrag jag nu fram­ lagt, visar emellertid, att den nordiska dikten haft även ett annat Eolien — det svenska väringariket i Ryssland, och detta har i litterärt hänseende troligen varit av större betydelse än Britannien. Från de svenska väringarna mottog norden för det första alla de poetiskt så betydande gotiska sagostoffen samt sedermera en ström av byzan- 67 tinska och orientaliska. Undersöka vi nu de is­ ländska fornaldarsagorna, finna vi också, att dessa vida oftare lokaliserats till Östersjötrakten, särskilt till Gardarike, än till Britannien, och även detta talar givet för att hit förlägga den nordiska sagodiktningens första hem — det hem, där den sagodiktning uppstod och utbildades, som sedan upptecknades på Island och går igen i Saxos latinska krönika. Men om så är, får också Sverige en helt annan ställning inom den nordiska litteraturgruppen. Bakom den rika isländska folkdiktningen ligger en fornsvensk väringadikt, som visserligen gått förlorad, men som vi likväl kunna spå>ra icke blott i Saxos konungasagor, i den isländska eddadikt- ningen och fornaldarsagan, utan ock i finska, från Sverige lånade kalevala-runor och i ryska byliner i det forna väringariket. Och på så sätt skall dock, såsom jag hoppas, en framtida forsk­ ning kunna sprida ljus över den nu till synes fullkomligt litteraturlösa tiden före år 1200. Ty även inom litteraturhistorien gäller den gamla satsen, att ingen forntid sover så djupt, att ej en framtid kan väcka den upp ur graven. Skötkonung eller Skotkonung De flesta binamn, som givits våra svenska ko­ nungar, äro ju tämligen lätt begripliga: Erik Segersäll, Anund Kolbränna, Emund Slemme, Håkan Röde, Ragnvald Knaphövde (kort om hu­ vudet), Sverker den gamle, Erik den helige, Erik Läspe och Halte, Magnus Ladulås, Magnus Smek. Egentligen är det blott ett binamn, som är dun­ kelt oeh till sin betydelse omtvistat, och det är det, som bars av Olof Skötkonung. Denna form av namnet torde återgå till Islands äldste histo­ rieskrivare, Are Frode, och från honom hava övergått till den senare isländska litteraturen. Are ger också en förklaring av namnets till­ komst: Olof skulle nämligen såsom ett så spätt barn hava blivit tagen till konung, att sve­ arna nödgats bära honom, »därför kallade de ho­ nom Skötkonung, men sedan Olof svenske». Att svenskarna någonsin kallat sin konung »Olof svenske», kan emellertid på goda grunder betvivlas, och detta var tydligen hans namn i den norska traditionen till skillnad från Olof Trygg- vason och Olof den helige. Men även Ares för­ klaring av namnet Skötkonung strider alldeles mot den svenska uppfattningen av en konung 69 under den hedniska tiden. Konungavärdighe- ten tillhörde ätten. Inom denna valdes ko­ nungen, och Sverige var således en blandning av valrike och arvrike, ty ehuru man ansåg sig skyldig att vid valet hålla sig till en bestämd ätt, tyckes man inom denna hava haft ett fritt val. Men den valde måste vara en vuxen man, som var i stånd att fullgöra en konungs plik­ ter, förrätta offren, anföra hären i krig o. s. v. Övermage kunde han därför ej vara, även om han var den föregående konungens äldste son. Först tämligen långt fram i tiden möta vi en barna- konung, Johan Sverkersson, och att han valdes, torde — utom att nya kristna arvföljdsprinciper nu gjort sig gällande — hava berott därpå, att ingen annan manlig representant fanns för de båda förut kämpande konungaätterna. Han var den siste av Sverkersätten, och Erik Eriksson var­ vid faderns död ännu ofödd. Vidare är det ganska säkert, att Olof Sköt­ konung vid sin faders död icke var något linde­ barn. Enligt den sannolikaste beräkningen dog Erik Segersäll omkring 995. Men enligt de is­ ländska historikernas uppgifter anförde Olof den svenska flottan i slaget vid Svold, som måste för­ läggas till år 1000. Men även om detta skulle vara blott saga, hade Olof vid sin död, som inträffade omkring 1020, med säkerhet barnbarn. Vidare efterträddes han av en fullvuxen son, Anund, och hans andre son, Emund, som avled 1056, kallades »den gamle» och bör därför gärna hava uppnått 70 en ålder av omkring sjuttio år, d. v. s. hava varit född omkring 990. Vid den tid Olof blev konung bör han således, åtminstone enligt islänningarnas egna uppgifter, hava varit en vuxen man och icke ett lindebarn. Ares sagesman har därför tydligen hört ett binamn, .som han uppfattat så­ som »skautkonung», och sedan har Are sökt att giva en förklaring, som kunde passa till namnet. I svenska arbeten uppträder däremot ej nam­ net »Skötkonung», förrän den isländska litteratu­ ren här blivit bekant, d. v. s. på 1600-talet. I Väst- götalagen, vars konungalängd härrör från 1200- talet, kallas han »Olawær Skotkonungær», lika­ så i den härav oberoende krönika från 1344, som finnes infogad i Registrum Upsalense. 1 den Pro­ saiska krönikan från Karl Knutssons tid ar bi­ namnet likaledes »Skotkonungh», så ock hos Eri- cus Olai, hos Olavus Petri, Laurentius Petri m. fl. Föjrst då Hervararsagan — i vilken Ares krönika infogats •— 1671 blivit utgiven av Vere- lius och man där lärt känna namnet »Skötko­ nung», börjar detta binamn att uppträda hos våra historiker, hos Wilde, Dalin och Lag erbring, och det möter oss ock hos Geijer. Att emellertid Ares förklaring av namnet ej var riktig, insåg man dock och förmodade därför, att Olof väl såsom barn blivit hyllad såsom konung, men att detta skett redan under faderns livstid. Detta är emellertid en ren gissning, och den kan ej stödas av några analogier från den senare me­ deltiden, då helt andra statsrättsliga idéer gällde. 71 Då pågick en häftig strid om det av stormännen älskade, fullkomligt fria valriket och det arv- konungadöme, för vilket regeringen kämpade. För att trygga detta senare läto då både Magnus Ladulås och Birger Magnusson redan medan de levde hylla den blivande konungen. Men hela denna fråga existerade ej på Erik Segersälls tid; åtminstone finnes ej den ringaste antydan därom. Hans Hildebrand har emellertid den svenska formen »Skotkonung», som han naturligtvis över­ sätter med »skattekonung». Men hans förklaring — som dock blott gives hypotetiskt — är knap­ past riktig. Enligt denna skulle Olof hava kal­ lats skotkonung, därför att han skattelagt jorden i svealandskapen. Men varje uppgift härom saknas, och saken förefaller, när man tänker efter, ganska orimlig. Att en konung, som eröv­ rar ett land, kan tvinga bönderna att betala skatt, är begripligt. Men att en konung i ett icke eröv­ rat land skulle hava kunnat förmå de fria jord­ ägarna till en skatt, som skulle hava stämplat dem såsom ofria — det är mycket litet troligt. Såsom jag på ett annat ställe visat, har också det svenska skattesystemet uppstått på ett vida na­ turligare sätt: därigenom att de fullkomligt fria garderna (ledungen, gengärden o. s. v.) så små­ ningom genom bruket övergått till fasta pålagor, vilka visserligen, då de på detta sätt omärkligt förvandlats till skatter, godtyckligt ökades, dock först sedan konungamakten blivit betydligt star­ kare, än den var på 1000-talet. 72 Men förklaringen faller redan därpå, att »skot- konung» eller »skattekonung» enligt svenskt språkbruk icke betyder en konung, som uppbär skatt, utan en konung, som erlägger skatt. Man behöver blott jämföra de redan medeltidssvenska orden »skattebonde» och »skattejord», och det is­ ländska »skattkonung» betyder alltid en vassal, en konung, som betalar skatt till en annan. Att Olof varit skattskyldig till någon mäktigare granne, är emellertid uteslutet. Enligt den is­ ländska framställningen gör han intryck av den mäktigaste monarken i norden. Men har vai’ vårt lands förste kristne härskare, och frågan är då, om vi ej i hans trosförändring kunna finna något skäl för binamnet. Peterspenningen kallades under medeltiden »Romskott» eller »Romskatt», och Olof kan åt­ minstone hava betalat en dylik Peterspenning. Men har han det gjort, kan man förstå, att detta av hans hedniska undersåtar betraktats såsom något förnedrande och att de därför kunnat giva honom öknamnet »skattekonungen», som Are icke förstått och därför omtolkat. En tradition om Olofs skattskyldighet under Rom farms verkligen i Sverige under medeltiden, ehuru den först möter oss i ett 1491 från Eskils­ tuna Johanniterkloster utfärdat brev. Den upp­ tages sedan av Olavus Petri, som skriver: »Och är en allmännelig mening, att denne konung Olof skulle för den skull hava vordit kallad skotko- nung, att han lade på det (landet) romskatt.» 73 I och för sig är -saken alls icke osannolik. En­ ligt vad Hans Hildebrand velat visa, döptes Olof av en polsk biskop. Enligt den förut vanliga och fortfarande förfäktade meningen skulle biskop Sigfrid, som enligt traditionen döpt honom, hava varit engelsman, och i varje fall stod den svenska kyrkan i äldsta tider i ett mycket starkt bero­ ende av den engelska. För denna fråga hava dessa olika meningar ej någon betydelse, ty både Polen och England betalade vid denna tid Rom- skatt, och vare sig Olof mottagit kristendomen från Polen eller England, är det därför i hög grad sannolikt, att han ådagalagt sin nya tro genom att erlägga Peterspenning. Någon annan skatt kan han i varje fall ej hava betalat, och utan detta mycket rimliga antagande blir namnet alldeles oförklarligt. Antagandet motbevisas i varje fall ej därav, att man vet, när svenskarna beslöto sig för att betala denna Romskatt, nämligen först på 1150- talet. Ty såsom de bättre kända polska och engelska förhållandena visa, erlade-s denna skatt ganska oregelbundet, och troligen har den kort efter Olof Skötkonung alldeles upphört att utgå från Sverige. Hans efterföljare Anund Jakob skildras väl såsom en god kristen, men den därpå följande Emund betecknas såsom »ljum», och se­ dan följde hedendomens våldsamma reaktion, un­ der vilken Peterspenningen antagligen glömdes bort. På allvar infördes den åter först på 1150- talet av Nicolaus av Albano. Men detta faktum 74 behöver naturligtvis alls icke utesluta, att man mer än hundra år förut under en kort tid er­ lagt en dylik skatt. Måhända bör man ställa denna skatt i förbin­ delse med vår äldsta myntning. Handeln under äldsta tider var ju en byteshandel, oeh något egentligt behov av mynt ägde vi icke, så länge Östersjöns kuster utom av skandinaver blott be­ boddes av vendiska, baltiska och finska folk, som icke heller hade mynt. Annorlunda blev förhål­ landet, när tyskarna på 1100-talet trängde fram till Östersjöns sydkust. Den äldsta tysk-svenska handelstraktaten slöts mellan Henrik Lejonet och Knut Eriksson på 1170-talet, oeh samtidigt, med Knut Eriksson, börjar den svenska myntningen. Denna kan väl tillräckligt förklaras av våra nya handelsförbindelser med de tyska städerna, men ett observandum är alltid, att denna myntning börjar omedelbart efter Peterspenningens infö­ rande. Ty utan mynt kunde denna skatt svår­ ligen skickas den långa vägen till Rom, och skat­ ten skulle ju ock erläggas i ett visst penningebe- lopp per individ. Men ännu mera uppmärksamhet förtjänar denna sammanställning, då vi erinra oss de tvenne tillfällen, då man börjat slå mynt i Sve­ rige: under Birkatiden samt under Olof Sköt­ konung och Anund Jakob. Vid intet av dessa tillfällen var myntet ur handelns synpunkt sär­ skilt behövligt, ty då drevs endast byteshandel. 75 Däremot var det nödvändigt för Peterspenningens erläggande. Att just Olof Skötkonung började slå mynt, styrker därför den tolkning, jag ovan givit av hans binamn. Huvudsyftet var säkerligen Peters- penningen. Så ock för den lilla kristna kolonien i Birka på 800-talet. När denna upplöstes, upp­ hörde också Birkamyntet, och när den hedniska reaktionen efter Anund Jakob började, slutade myntningen för att återupptagas först sedan Peterspenningen definitivt införts. Rostock och Sverige Med anledning av Rostockuniversitetets femhundraårsjubileum De äldsta universiteten äro som bekant Paris och Bologna, vilka aldrig stiftats, utan så små­ ningom vuxit fram och tagit fasta former. Det var sedan med dessa såsom mönster, som de yngre universiteten stiftades. Det äldsta tyska uppstod 1348 i Prag, då ännu en tysk stad. Sedan följde universiteten i Heidelberg (1386), Köln (1388), Erfurt (1392), Würzburg (1403) och Leipzig (1409). Alla dessa universitet be­ funne sig dock i södra, västra och mellersta Tyskland; vid östersjökusten låg däremot intet. Ett dylikt var emellertid i hög grad av behovet påkallat såsom ett vetenskapligt centrum ej blott för Nordtyskland med dess förmögna hansastä- der, utan ock för de skandinaviska och baltiska länderna. Vi skola ju erinra oss, att nationalite­ terna under denna tid ej voro så starkt utpräglade som nu och att våra kuststäder ännu hade ett nästan övervägande tyskt borgerskap. Under­ visningen vid medeltidens universitet meddela­ des ju för övrigt ej på landets språk, utan på latin, och ett gemensamt Östersjöuniversitet var därför alls icke någon orimlighet. 77 På det viktiga kyrkomötet i Konstans fram- kommo även två petitioner i denna riktning. Den ena var från Nordeuropas mäktigaste härskare, unionskonungen Erik av Pommern, som genom en påvebulla av den 26 maj 1419 erhöll tillstånd att upprätta ett »studium generale» i ett av sina nordiska riken — vilket skulle han själv få be­ stämma, men tydligen var det Danmark, som av­ sågs. De finansiella och politiska svårigheterna hindrade honom emellertid att begagna sig av denna bulla, som då ännu ansågs nödvändig, enär ett universitet betraktades såsom ett led i den kyrkliga organisationen. Först 1479 kom uni­ versitetet i Köpenhamn till stånd — två år efter Uppsala. Samtidigt med det att konung Erik gjorde sin framställning, inkom en annan från de båda mecklénburgska hertigarna Johan III och Al­ brecht V, den senare son till Sveriges forne ko­ nung, den avsatte Albrecht av Mecklenburg. Med de båda hertigarna förenade sig biskop Henrik av Schwerin, som närmare utvecklade behovet av en dylik institution såsom en motvikt mot den i landet rådande okunnigheten och barbariet. Och slutligen skickade även staden Rostock en depu­ tation till påven och lovade att bidraga till uni­ versitetets underhåll — ett universitet var ju en stor ekonomisk fördel för en stad. Även denna petition blev bifallen, och redan den 13 februari 1419 utfärdade Martin V ett stiftelsebrev för Ro­ stocks universitet. Med hänsyn till de farliga 78 husitiska kätterierna gjordes dock en viktig in­ skränkning — någon teologisk fakultet fick här icke inrättas, och denna kom också först 1432 till stånd. Dylika inskränkningar voro emellertid under medeltiden ingalunda ovanliga; så t. ex. saknade det stora Parisuniversitetet en juridisk fakultet, och icke häller vid det universitet, som Erik av Pommern fått tillstånd att grunda, skulle någon teologisk fakultet få finnas. Sedan den påvliga bullan ankommit, skred man emellertid raskt till verket, och redan den 12 no­ vember 1419 kunde det nya universitetet invigas. Att invigningen skedde just då, dagen efter S. Martini, var förmodligen en uppmärksamhet åt Martin V. Det nya universitetet hade redan från början elva professorer samt erhöll av staden ett årsan- slag av 800 gulden till deras löner, och likaså an­ visade staden två hus åt anstalten, ett i nya sta­ den, ett vid det gamla torget. Kansler blev bi­ skopen av Schwerin, liksom ärkebiskopen blev kansler för det nybildade universitetet i Uppsala -— fullt naturligt, då dessa kyrkliga dignitärer kunde anses såsom institutionernas egentliga ska­ pare och hela universitetsväsendet vuxit fram ur kyrkan. Den förste rektorn blev magister Petrus Stenbeke, och han tillmättes en större befogenhet än som vanligen kom universitetsrektorer till del. Det, som egentligen konstituerade ett medeltida universitet, var dess privilegier, av vilka egen ju­ risdiktion var det viktigaste. En medlem av Ro- 79 stocks universitet kunde således ej dömas av sta­ dens myndigheter, utan blott av universitetet, och denna domsrätt utövades i Rostock av rektor. I Paris hade studenterna varit indelade i natio­ ner, fyra till antalet. Men någon dylik indelning förekom ej i Rostock, ehuru den där väl kunnat vara berättigad, då icke blott tyskar, utan även nordbor och balter där förekommo till ett mycket stort antal. Men förmodligen berodde detta där­ på, att nationsindelningen redan vid 1300-talets slut förlorat all betydelse i Paris och i stället er­ satts av en annan indelning: i kollegier. Ur­ sprungligen voro dessa ett slags studenthem, där skolarerna erhöllo husrum, föda och tillsyn, men så småningom också undervisning, och det nuva­ rande Parisuniversitetet har även vuxit fram ur ett dylikt kollegium: Sorbonne. Det var detta mönster, som Rostock följde, och redan i början av dess verksamhet finna vi flera dylika »regen- ser» såsom Domus rubei leonis, Collegium uni­ cornis, Porta cæli, Collegium aquilæ, Collegium philosophorum, Domus medicorum o. a., vilka till största delen tyckas ha tillkommit genom en­ skilda legat. Studenten fick här mot en mindre årsavgift, 4 gulden, bostad och föda, och tillsynen utövades här av en magister, kallad »regentialis». Så till vida förekom här ock undervisning, att regensens medlemmar övades i disputationer och latinskrivning, och meningen var, att varje stu­ dent skulle tillhöra någon regens. I följd av det stora antalet kunde denna plan dock ej genom- 80 föras, och man fick nöja sig med att rektor vid inskrivningen anvisade varje student den bostad, han skulle ha, och ställde honom under uppsikt av en » regentialis» såsom privatlärare; ehuru icke boende inom själva regensen komme således även dessa studenter att på visst sätt tillhöra den. För de fattiga studenterna inrättades sedermera på 1500-talet en gemensam »disk», vid vilken femtio fingo fritt bord. Under åren 1419—1477 inskrevos ej mindre än 844 studenter från Skandinavien vid Rostocks uni­ versitet, och av dessa voro väl vid pass 200 sven­ skar. Man kunde då hava väntat, att för dem upprättats en eller flera särskilda regenser, och man kunde dess mer hava väntat det, som tre dy­ lika kollegier förut funnits i Paris, ett för Upp­ sala, ett för Linköping och ett för Skara. Men blott ett dylikt kom till stånd och egendomligt nog för den nordiska nation, som räknade det ojämförligt minsta antalet studenter i Rostock eller norrmännen. Under medeltiden omtalas näm­ ligen en Bursa S. Olavi, som säkerligen är iden­ tiskt med ett senare förekommande Collegium Nor- wegianorum eller härberge för norska studenter. Men något motsvarande för danskar och svenskar tyckes ej hava funnits. Först under sjuårskriget 1563—1570 togs denna fråga upp, och då var det för sent. Staden och universitetet i Rostock be- slöto då, i maj 1563, att vända sig till konungarna i Danmark och Sverige samt bedja dem reparera en gammal, förfallen regens Media Lnna (Halv- 81 månen), som kunde inrättas till bostad för studen­ ter från de tre nordiska rikena. Men att ko­ nungarna, som just då börjat krig med varandra, skulle förena sig i ett gemensamt fredligt värv, var naturligtvis e j att tänka på, och Rostockborna tyckas ej ens hava fått något svar. Om en för­ nyad framställning 1584 till enbart den danske konungen lett till något resultat, är icke känt, blott att »Halvmånen» under detta år verkligen blev reparerad. Emellertid är det möjligt, att skrivelsen 1563 icke blivit utan all effekt. Samma år anslog näm­ ligen Köpenhamns universitets kansler Johan Friis 800 daler till uppförandet av bostäder åt studenter, och byggnadsarbetet började verkligen, ehuru det efter någon tid tyckes hava avstannat. Men planen blev ej dess mindre förverkligad. 1564 stiftade Kristian III en stipendiefond på 30,000 gulden för att med dess årsränta underhålla 27 stipendiater i Wittenberg, och 1569 invigdes det av honom inrättade stora kommunitetet i Köpen­ hamn, där hundra studenter bespisades och där även disputationer höllos. Att skrivelsen från Rostock i någon mån medverkat till dessa dona­ tioner, är ej alldeles otänkbart. Måhända har den också haft någon betydelse för Sverige, som alldeles saknade ett universitet. Ty 1566, således blott tre år senare, beslöt Erik XIV att återupprätta ett kollegium eller universitet i Uppsala, där ungdomen kunde i sina bokliga 6 — Schiick, Kulturhistoriska skizzer 82 konster undervisas och upptuktas, och början gjordes därmed att Laurentius Petri Gothus, som då nyligen kommit hem från Rostock, utnämndes till professor i grekiska. Untier perioden 1419—1477, innan Uppsala uni­ versitet stiftades, var i varje fall Rostock vårt så gott som enda universitet. Redan det första året, 1419, inskrevos åtminstone tre svenskar, Mag­ nus de Zwecia, Jacobus de Kalmarnia och Nico­ laus de Kalmarnia, och på samma sätt fortgår det under de följande åren. Flera av de inskrivna voro äldre män såsom en magister Elavus, som var kanik i Skara, och kyrkoherden Henningus från samma stift, vilka båda 1423 studerade i Ro­ stock. Och ganska många av de forna Rostock- studentema förvärvade sig sedan ett berömt namn i våra hävder såsom biskop Henricus Tidemanni, historikern Erieus Olai, biskop Kettil Karlsson, ärkebiskop Jacob Ulfsson, Heming Gadh, Peder Galle m. fl. Då Uppsala universitet sedan, 1477, grundades, blev dess förste kansler en f. d. Rostockstudent, Jacob Ulfsson, och inom den för­ sta professo.rsuppsättningen möta vi flera forna Rostockstudenter, Erieus Olai, Andreas Bruse, Peder Galle, troligen också andra. Men även efter 1477 forsatte studieresorna till Rostock, där lärarkrafterna voro flera och där mera ingående vetenskapliga studier kunde dri­ vas. Strömmen av svenska studenter förminska- 83 des därför knappast, och vi möta fortfarande namn, som sedan blevo ryktbara, såsom biskop Otto Svinhuvud, reformatorn Laurentius Andrem, hans motståndare Hans Brask m. fl. Ända fram till reformationen hade Rostock så­ ledes även varit Sveriges universitet, men då över ­ gick helt naturligt denna uppgift till Witten­ berg, där protestantismens store lärofader Luther ledde undervisningen. Genombläddra vi student­ matrikeln i Rostock för åren 1528 till 1546, Luthers dödsår, påträffa vi också endast fyra svenskar, bland dem egendomligt nog Olavus Petris son Reginald, som inskrevs 1542. I stället reste alla till Wittenberg. Efter Luthers död inträdde emellertid en för­ ändring. Den, som nu blev den ledande vid Wit­ tenbergs universitet, var den försonlige Melanch- thon. Men hans strävan att förena de olika pro­ testantiska kyrkorna var ingalunda i de renläriga svenska lutheranernas smak, och Wittenberg bör­ jade nu bliva en misstänkt ort, dit man ej gärna skickade de unga, blivande prästerna. I stället kom strömmen nu att rikta sig mot Rostock, sär­ skilt sedan den berömde David Ch y træus 1551 bli­ vit professor därstädes. Alla de teologer, som in- grepo i det senare 1500-talets förbittrade läro- strider i Sverige, kampen mot liturgien, mot kal- vinismen o. s. v., voro Chytraeus’ lärjungar samt hade ett eller annat år studerat i Rostock. Själv grep Chytræus också in i den svenska kyrko- 84 tvisten. Ett av sina arbeten dedicerade han till Erik XIV, ett annat till Johan III, och då Posse- vinus började sin katolska propaganda i Sverige, riktade även Chytræus en stridsskrift mot honom. Av de svenska lutheranerna betraktades han ock­ så såsom ett slags protestantisk påve, till vars dom man oftast vädjade. Men även frånsett dessa kyrkliga tvister fick Chytræus betydelse för sin tids svenska kultur. Han var nämligen icke blott teolog utan även historiker, och 1586 hade han utgivit en fortsätt­ ning på en äldre Rostockhistorikers, Albertus Krantzius’ nordtyska historia; fyra år senare började han en ny fortsättning, ett slags histo­ risk årsbok, i vilken han även redogör för de tre nordiska rikenas historia under den sista tiden. Arbetet hade tillkommit på uppdrag av Johan III, som även genom sina sekreterare försåg Chy­ træus med det behövliga materialet. Men sedan den tyske historikern bearbetat detta, skickade han sin framställning till den lärde Erik Sparte, som rättade och utvidgade den. Chytræus’ Chro- nicon kan därför närmast betecknas såsom ett samarbete mellan honom och Sparre, och ekono­ miskt bekostades det med svenska pengar. 1563 utbröt det förbittrade sjuårskriget mellan Sverige och Danmark, som medförde så många olyckor — även för Nordtyskland, ty i den pest, som under kriget utbröt, bortrycktes 1565 ej mindre än tio lärare och fyrtio studenter i Ro- 85 stock. Under kriget hade de svenska studenterna i Rostock det naturligtvis ganska svårt, ty Öster­ sjön genomkorsades av danska krigs- och sjö- rövarfartyg, och att få pengar och livsförnöden­ heter från Sverige var därför ytterst svårt, våg- samt också att resa tillbaka. En svensk skeppare, som på förvåren 1564 försökte komma över från Rostock till Sverige, blev uppfångad av en dansk kapare, som därvid bemäktigade sig en lie] svensk postsäck från Rostock, innehållande brev från de svenska studenterna till deras hemma­ varande fränder och beskyddare, och av dessa brev, som ännu förvaras i det danska riksarkivet, få vi en förträfflig inblick i ett svenskt student­ liv på utländsk botten för trehundrafemtio år se­ dan. De flesta skriva naturligtvis om de svårigheter, som kriget beredde dem. Laurentius Petri Gothus, sedan måg till ärkebiskop Laurentius Petri Neri- cius och dennes efterträdare såsom ärkebiskop, skriver till sin broder Paul Pedersson, borgare i Söderköping: »Jag skrev eder till efter Hinders- mässan med en båt, som drog härifrån åt Kal­ mar, och hoppas jag, att I haven det brevet und- fångit. Däruti skrev jag om all min lägenhet, nämligen att jag icke kan komma hem, förrän Kungl. Maj:ts örlogsskepp komma i sjön och med Guds hjälp bliva sina fiender övermäktiga och fördriva de sjörövare, som på oss vakta.» Av brevet framgår vidare, att Laurentius för sina 86 studier åtnjöt underhåll av konungen och att detta utbetalades i spannmål, som lämnades till brodern, vilken skulle skicka ut den till Tyskland, där Lau­ rentius själv fick försälja den — ett litet exempel på den tidens oviga penningförhållanden. Lau­ rentius ber därför brodern, »att I skolen vinn­ lägga eder med all som största flit till att undfå min spannmål efter Kungl. Maj:ts brev», och han berättar vidare, att den skeppare, som fört över en del, hade blivit rövad både på skepp och gods. Om — fortsätter han — några skepp löpa hit till Rostock, sedan örlogsskeppen kommit i sjön, »såge jag gärna, att I sände mig två eller tre läster järn, därmed jag måtte betala min skuld och komma mig hädan med». En annan student, son till borgaren och råd­ mannen Henrik Nilsson Balk, skrev samtidigt till sin far och bad om hjälp, när skeppsflottan ut­ löpte, »eljes står jag illa i härberget. Jag hade väl kunnat hjälpa mig med de penningar, som jag hade ut med mig, om icke Sven Månssons son hade fått 20 daler och Botvid åtta» — han hade således lånat ut sin kassa åt några andra studen­ ter. Och så klagar han över, att »här är så dyr tid, som här någon tid haver varit, så att. de svenska studenter, som här äro, äro komna i stor gäld, förty att de icke hava fått ut sin hjälp nu ett år tillgörande. Härtill haver varit något hopp, så att de hava varit betrodde, men nu tro borgarna dem icke mera. De kunna icke heller 87 komina hädan, förrän de hava betalat deras skuld. När skeppen komina här före, så draga de likväl mesteparten sin kos till Sverige, men nu djärvas de icke giva sig ut på sjön för fribytarna, som ligga i sjön.» Själv var han lyckligtvis ännu ingenting skyldig, men de svenskar, som det voro, »de hava sju onda dagar i veckan och bliva aldrig okravda». Några andra brev handla om samme Henrik Balks son, den unge Nils Henrikson. Såsom av ett brev från den äldre studenten Olof Andersson framgår, hade Nils av sin förmögne fader ut­ skickats med Olof, som lovat, »att han skulle bliva hos mig både till säng och studerkammare lika som min egen broder». Denna vackra tanke hade Olof Andersson emellertid icke kunnat få utföra, ty när de kommit till Rostock, hade de där träffat mäster Peder, d. v. s. den Petrus Michaelis Fecht, som sedan blev Johan III:s se­ kreterare och liturgiens egentliga författare, och denne mäster Peder — fortsätter brevskrivaren — »lockade och bedrog honom från oss emot vår vilja och samtycke, vilket vore långt alltsammans upptälja, huru det gick till, vilket är föga för nö­ den, men så mycket kom han åstad, att han gjorde honom oss olydig. Och han tingade honom kost hos en borgare (vilken dock håller väl sitt bord), desslikes ock en tysk mästare till husbonde, hos vilken han skulle bliva både dag och natt emot vår vilja och sade därtill med för doktor David, 88 vilken är överst här i Bostock, att han var honom anbefalld. Så kom det, att han måste mera pen­ ningar utlägga för en vinter för så mångahanda klammeri, att han hade haft nog hos oss ett år. Men nu haver hans husbonde dragit sin kos hä­ dan, varför vi vilja hava honom åter till oss igen.» Pengarna borde Henrik Balk skicka till »doktor David eller någon annan from man, som haver någon myndighet eller auktoritet, liksom Blasius gör med sin son, eller till någon rik borgare, av vilken vi kunna anamma dem och beställa med dem till det bästa, förty får Nils dem i händer, så kunna vi intet bekomma dem igen, utan han förskingrade dem i klammeri och flättja.» Petrus Michaelis har emellertid en annan fram­ ställning av saken och berättar i ett latinskt brev — som är ställt till okänd adressat, men tydligen ej till borgaren Henrik Balk — att den unge Nils’ svenska sällskap ej varit det pålitligaste och att han därför skaffat honom en lärd och from pre­ ceptor, mäster Joachim Hollen från Neubranden­ burg. Denne hade tagit honom i sitt »museum» — det ståtliga latinska namnet på studerkammare — och vidare hade han skaffat honom ett gott matställe, bättre än hos professorerna, vilket un­ der denna pesttid var nödvändigare än annars. Värden hette Kalepinus Becker och berömmes också i andra brev för sitt förträffliga bord. Även en annan Stockholmsborgare, den myc- 89 ket förmögne Blasius Olsson Rask hade en ung son, Nicolaus, i Rostock. Denne var inackorderad hos själva doktor David Chytræus, men Petrus Michaelis, som prövade hans framsteg, var ej rätt nöjd med dessa. »Vad framgång honom sker i sina studier hos doktor David», skrev han till fadern, »kan jag icke fulleliga något märka, ty doktor David haver eljes mycket annat till att bestyra, än att han drängens bästa i den saken och hans seder akta kan.» Mäster Petrus hade sett på hans scripta och funnit, att han hemma bättre kunnat sin grammatik. När han kom ut, hade han fått höra »höga lectiones» och därige­ nom glömt att öva sig i grammatiken. En annan ung gosse, som också bodde hos dok­ tor David, var ärkebiskop Laurentius Petris son, som tycktes hava varit en tämligen bortskämd junker, ty om Chytræus’ mat skriver han till fa­ dern, att den visserligen var dålig, men likväl dräglig. Så kunde en rik student skriva. Men de flesta ledo tydligen brist. Efter nöden, skri­ ver en av dem, »mig så mycket trängde, att jag ingen disk hade, kom jag dock med gode mäns böner till den allmänneliga disken, där man gi­ ver om veckan åtta liibska skillingar, vilka pen­ ningar, efter jag nu inga hade, jag haver fått av Erik Nilsson och Pavel Sars, borgare i Stock­ holm». Vid denna allmänneliga disk serverades dock tre rätter och öl. Det går, skriver en annan, »här icke så till som 90 i Sverige. Vill man hava något av tysken, så måste man först hava handen i taskan. Får man där något ut, så får man ock väl tysken till en god vän». Men tyskarna tyckas i verkligheten hava varit vida beskedligare, än han här anty­ der, ty strax därefter berättar han, att han gjori upp med sin värd om ett pris av trettio daler för årskost, men endast kunnat betala tio. Min vär­ dinna, fortsätter han, »är mig ock så from, att hon haver lånat mig, så att värden intet vetat, halv­ annan daler till att köpa skor för och hoser till julen». Tack vare dessa brev få vi således en ganska god inblick i studentlivet den tid, då Rostock var vårt egentliga universitet. För de följande åren stå icke några dylika mera personliga källskrif­ ter oss till handa, och vi få därför nöja oss med studentmatrikelns mera torra uppgifter. Men av dessa framgår dock, att Rostock ett gott stycke in på 1600-talet, således även efter Uppsala uni­ versitets återuppståndelse, flitigt besöktes av våra studenter, och bland dessa yngre Rostockstuden- ter möta vi ingen mindre än den store Axel Oxen­ stierna. Under sitt uppehåll i Rostock bodde han och hans bror hos en svensk, Petrus Johannis G othus, som ock kan räknas såsom ett svenskt »Ro­ stockminne». Under en hel mansålder var han bosatt i den tyska staden, och där författade han bortåt ett halvt hundratal skrifter, som visser­ ligen är o mycket underhaltiga, men som dock re- 91 presentera så gott som hela vår svenska littera­ tur under decennierna närmast före Gustav- Adolfs tronbestigning. Då universitetet i Rostock nu (1919) firar sin halvtusenåriga tillvaro, är det därför ett arbete även i den svenska kulturens tjänst, vars minne högtidlighålles, och vi svenskar hava ock en oav­ vislig skyldighet att över havet sända vår hälsning och vår tacksägelse till det gamla universitet, som för oss betytt så mycket och vid vilket vi genom så många minnenas band äro fastade. Ett blad ur Uppsalas krönika De, som för en femtio är sedan voro studenter, erinra sig måhända ett val, som dä alltid förekom på varje landskap inom nationen — valet av sprutmästare. I regeln utsåg man den olämpli­ gaste till denna förtroendepost, och måhända bi­ drog detta mera skämtsamma sätt att uppfatta ärendets vikt, till att hela institutionen avskaffa­ des och ersattes med den mera tidsenliga brand­ kår, som vi nu hava. Egendomligt nog får man gå ganska långt fram i universitetets protokoll för att finna något in­ tresse för denna sak, och såvitt jag funnit, upp­ märksammades den först under Olof Rudbecks märkliga rektorat 1662. Vid ett konsistoriesam- manträde talade man då om lämpligheten av att stenlägga gatorna samt anskaffa en »vatten­ konst». Men därefter fortsätter protokollet: »Stegar och vattensprutor, nyttiga för eldsvåda, skola ock förfärdigas och i brandskåp hållas efter Hans Excellens’ resolution. Var professor behö­ ver två sprutor, en stege och en båtshake. Detta funno professores gott och nyttigt vara och att tre läderämbar beställas för var professor samt vattensprutor, så många nödiga äro. En stor och 93 real vattenspruta är ock nödig, som skall vara i minnet att förskaffas.» Emellertid nöjde man sig tills vidare med att behålla saken » i minnet», till dess att man tre år därefter fick en påminnelse från stadens magistrat både om gatornas stenläggning och om eldfaran. Magistraten begärde då, »att prö- fessores och andra av akademiens medel (= med­ lemmar) ville väl förvara sina rökhus för elds­ vådas skull». Härpå svarades: »Det sker gärna och flitigt av profeissoribus; vore önskligt, att borgerskapet ville detsamma göra. Av denna oc­ casion frågade dominus Quæstor (d. v. s. ränt­ mästaren), om den sprutan, som länge omtalt är och med akademiens medel skulle betalas, icke må hit förskaffas? Den vore önskligt hava och bör förskaffas, men emedan den icke så snart för­ färdigas kan, lovade professor Dr. 01. Rudbeck efter samtlige professorum begäran att vilja för­ skaffa trenne läderämbar till var professorem samt små .sprutor, som väl och geschwint föras och vändas kunna. Sedan blev ock talat, att per occasionem skulle talas med Archiepiscopo och de andra kyrkans föreståndare, att ock domkyrkan en av de stora sprutor inköpa skulle. Detta hölls ock för rådligt vara att inråda stadsmagistraten, på det tre sprutor kunde här i staden vara.» Men ännu dröjde det ett par år, innan man fick ens några läderämbar, och ännu 1685 hade man icke förskaffat sig någon spruta i staden. Då mot­ tog emellertid konsistorium ett brev från en ar- 94 tillerilöjtnant Telning, i vilket han meddelade, att akademien och staden av Kungl. Maj:t ålagts att inköpa en av hans stora vattensprutor. Det fann också konsistorium skäligt och beslöt att be­ ställa »en av de bästa, sådana som eljest pläga för 600 daler säljas». Men vid ett följande samman­ träde uppstodo betänkligheter, och man undrade, om man ej kunde slå sig tillsammans med dom­ kyrkan om den dyrbara pjäsen. Efter några må­ nader kom man emellertid på en ny idé, och »ehuruväl man förr varit i den tanken att göra ett med kyrkan och köpa en av större sorten, lik­ väl som det tillfälle torde hända, att hon vore nödig för flera orter tillika, så kan akademien till sin säkerhet köpa en av mindre sorten för sig själv». Svårigheten var nu att skaffa penningar, och det var ingalunda lätt, särskilt som Telning för den mindre sprutan fordrade 800 daler. Först på sommaren 1686 blev slutligen den segslitna affären förd till ända, och sprutan berättas då vara ankommen till Uppsala. Nästa steg var att tillsammans med stadens myndigheter utarbeta en brandordning. Även detta drog om, men till sist blev en dylik dock färdig 1692. Tyvärr finnes den ej kvar bland universitetets papper, och effektiv var den i varje fall icke, ty icke många år därefter bröt den stora vådeld ut, som lade större delen av staden i aska. Först 1745 togs frågan om en ny brandordning upp, och en dylik utarbetades då av den praktiske och ytterst nitiske professor Anders Berch. Några 95 år senare blev den obetydligt reviderad, och är ganska intressant för de inblickar, den giver i de dåtida Uppsalaförhållandena. Ett referat av denna ger således en tämligen åskådlig före­ ställning om stadens karaktär vid 1700-talets mitt. Staden indelades i fyra »fjärdingar»: S. Pärs, Svartbäckens, Vårfru och S. Lars’. Gatunamnen voro delvis olika mot nu. Så hade man i S. Pär Stora Regeringsgatan, Själagatan och Gamla långgatan, som nu bära andra namn. Ännu tyc­ kas några ödestomter hava funnits kvar efter den stora eldsvådan, ty ägarna tillhållas att bebygga dem efter råd och lägenhet samt staden till pryd­ nad. På tomterna »i staden inom staketet» fun- nos även »träd-, kål- och humlegårdar, vilka tills vidare kunna tålas». Dock borde de åt gatan, sär­ deles vid huvudgatorna, inhägnas av brädplank och icke av gärdesgårdar. Omkring kyrkorna, hospitalet, akademien, ärkebiskopshuset med flera uppräknade förnämligare byggnader fingo inga trähus byggas så nära, att eldfara kunde uppstå. Beträffande de trähus, som redan funnos där, skulle prövas, om de kunde få stå kvar. I så fall skulle de emellertid täckas med torv eller taktegel och icke med bräder, mycket mindre med halm. Vid de större gatorna skulle över huvud inga trä­ hus få byggas, och det anmärkes, att trähusen i S. Lars’ fjärding stodo alldeles för tätt bred­ vid varandra. Mältare, bryggare, brännvinsbrännare, destil- 96 latorer, bagare och andra hantverkare, som um- gingos med eldfängda saker, skulle av magistra­ ten hänvisas till stadens utkanter; dit skulle ock badstuvorna förflyttas. Foderhusen skulle så byggas, att de ingen gemenskap hade med vå­ ningshusen; icke heller fick man i dem intaga hö och halm i större myckenhet, än att alla öpp­ ningarna på husen kunde vara tillslutna. Halm­ stackar på gårdarna förbjödos vid plikt av 10 da­ ler silvermynt. Ingen fick sent om nätterna hava stark eld, ännu mindre baka, brygga, bränna eller torka malt om nättema. I uthus och stall, kolhus eller ved­ lider, lador, foderhus, lin- och hampbodar fick man endast gå med ljus i lykta och alls icke med bloss eller eldbränder. Varken där eller liggande i sängen fick man röka tobak eller fästa ljus i väggen. På gatorna fick ingen bära facklor och bloss, och julhalm på golven förbjöds alldeles. Vad brandredskapen angår, skulle akademien underhålla tvenne slangsprutor med därtill hö­ rande vattenkar, 20 handsprutor av förtent järn­ bleck, 6 brandsegel, 30 läderämbar, 4 brandstegar, G handhakar, 30 handyxor, 20 vattenkastare och 20 svabbar. Vid de större akademiska byggnaderna skulle dessutom vara särskilda brandredskap, för vilka de, som bebodde husen, skulle vara ansva­ riga. Domkyrkan skulle hava en slangspruta med tillhöriga redskap, rådhuset och staden två goda slangsprutor med dithörande redskap. Var och en av dessa »societeter» skulle själv förvara 97 sina brandredskap. Slutligen skulle varje hus­ ägare hava en stege vid sitt hus, ämbar, båts­ hakar o. s. v. — hos de förmögna tre gånger så många som hos de fattiga. De av borgerskapet, som höllo hästar, skulle hava goda vattenkärror med därtill hörande tunnor oeh öskar. Två gånger om året skulle brandsyn hållas av en synerätt, bestående av två professorer och två rådmän, med hjälp av en beskedlig man att föra protokollet. I händelse av stridiga meningar och lika röstetal skulle den mening segra, som före­ träddes av den äldste professorn. De allmänna vattenstäJlena skulle av staden hållas i gott skick. Stränderna vid ån skulle där­ för efter hand stensättas »och 20 famnar mur åt­ minstone vart år byggas, tills dess stränderna varda fullbordade. Vid vart vattenställe skall bro byggas och med ledstänger förses samt gatan stenläggas. Så skola ock på de ställen, där nödigt prövas, pumpar vid åbrädden fästas, på det folket må bekvämligen komma till vatten». Stadens all­ männa brunnar — Odensbrunnen, Dragarbrun- nen och Lutbrunnen — skulle förbättras, sten­ sättas, förses med pumpar och hållas igentäckta, och efter »Kamphavet i S. Lars församling prö­ vas nödigt att bibehållas för dess tjänst vid före­ fallande eldsvådor uti nejden däromkring; allt­ så skall vid gatan byggas bro, att folk må be­ kvämligen tillkomma». De brunnar, som funnos på enskilda gårdar, skulle ock helst stensättas och inrättas med pumpar, och ingen dylik brunn 7 — Schiick, Kulturhistoriska skizzer 98 fick igenläggas utan tillstånd av borgmästare och råd. Tornväktama ©kulle vara tre, som natt och dag skulle hålla vakt i domkyrkotornet, var och en under åtta timmar om dygnet. När eld kom lös på östra sidan om ån, klämtades två starka slag i den största klockan, tätt på varandra; eld på västra sidan tillkännagavs med tre slag. På det att hans vakenhet måtte prövas, skulle tornväkta­ ren efter vart klockslag på dagen utropa på tvenne sidor av tornet, vad klockan var slagen samt om nätterna ifrån kl. 9 om aftonen till 4 om morgo­ nen blåsa uti en lur så många gånger som kloc­ kan var slagen. Blev han sjuk och behövde avlös­ ning, skulle han klappa med ett bräde utanför tornet. Befanns han vara drucken på sin post, pliktade han första gången 5 daler, andra gången 10, och vid tredje förseelsen miste han tjänsten. Rökte han tobak i tornet eller tillät andra att göra det, var straffet 30 par spö. Sov han på sin vakt, lät bli att blåsa, yopa eller klämta, blev det likaledes böter. Å den andra sidan fingo tornväktarna fyra kollekter av kyrkan. Dessutom upptog förslaget en brandvakt, bestå­ ende av en officer, 4 rotmästare, 48 gemene och två trumslagare, »och skola alla vara väl övade i vad till eldsvådors släckande hörer, såsom slang- sprutors styrande, brandstegars uppresande, ar­ betande med brandhakar och mera sådant, varuti de några gånger om året skola exerceras». Offi­ ceren, d. v. s. chefen för brandkåren, utvaldes »av 99 borgmästare och råd samt Consistorio academico på det sättet, att omröstningen först sker av råd­ stugans medel (= medlemmar) samt fortsattes sedan i Consistorio academico. Den, som då får de flesta rösterna, bägge societeterna tillhoparäk- nade, skall av landshövdingen därpå erhålla full­ makt». Mönstring med kåren skulle en gång om året hållas av rektor och borgmästare. Kåren fördelades på de olika fjärdingarna i staden, så att var och en av dessa erhöll en rotmästare och 12 man, och rotmästaren skulle var natt visitera de på post utsatta brandvakterna. »Var natt hela året igenom skola 24 man gemene och en trum­ slagare göra tjänst, nämligen sex man av var fjärding. Och skall därmed så tillgå, att var rote församlar sig kl. 9 om aftonen hos sin rotmästare, då rotmästaren med manskapet marscherar upp till Corps de Gardet på Stortorget att uttaga brandvaktsredskapen. Därpå inställa sig vid samma tid officeren och trumslagaren». Därpå marscherade de olika avdelningarna till sina f jär- dingar, där de skulle vara kl. 10. Tre rotmästare fingo därefter begiva sig hem, men den fjärde skulle jämte trumslagaren förfoga sig till Corps de Gardet, där han skulle stanna till avlösningen på morgonen. Försummade någon brandvakt att inställa sig kl. 9, straffades han med »trähästen en timme». Kom han alls icke, blev det fem par spö. Sov han på sin post, steg straffet vid tredje resan ända till 40 par spö och tjänstens förlust. De patrullerande nattvakterna skulle följas åt, 100 två och två, »och «kall den ene hava en skramla i bältet samt en sax på axeln, den andre en yxa och ett läderämbar och, när mörka nätter äro, en li­ ten lykta. Vakttiden skall påstå ifrån kl. 10 om aftonen till kl. 5 om morgonen». Under denna patruller ing fick ingen vid ett vite av 30 par spö drista sig att gå in på någon källare, krog eller hem till sig eller någon annan »att supa och dricka». För att visa sig vakna skulle nattväk­ tarna var gång klockan slog, d. v. s. vid var kvart utöver timslaget, utropa timslaget och tillägga: Guds härliga, milda och mäktiga hand Bevare vår stad för eld och brand. Med ordningens upprätthållande, som tillkom stadsvakten, skulle nattvakten i allmänhet ej be­ fatta sig, »men timar slagsmål på öppen gata eller att nattvakten av obetänkt folk bliver över­ fallen eller* ock att tjuvar äro för handen och vakten icke sådana personer allena Iran fasttaga eller för dem sig värja, så skola de skramla och de däromkring patrullerande brandvakterna ge­ nast stöta till och komma varandra till hjälp att gripa de brottsliga och dem i fängelse sätta». I oträngt mål fingo de dock ej skramla, så att de skrämde åkandes eller ridandes hästar i sken. Vid eldsvåda skulle husbonden eller en dräng från vart hushåll i staden infinna sig på brand­ platsen med nödiga redskap, de borgare, som hade hästar, med dessa och vattentunnor. För att över- 101 vaka vattenupphämtningen tillsattes årligen fyra borgare, »av vilka tvenne skola under påstående eldsvåda uppvakta vid ån samt driva dit kvinn­ folk och. pigor att ösa och pumpa vatten i tun­ norna». Alla — fortsätter det —• »som bo i grann­ skapet och hava brunnar i gårdarna, skola pumpa, ösa och framskaffa vatten i kar eller tunnor, som ställas i portarna eller inne på gården, men icke ute på gatan». Grannarna skola uthänga lyktor för sina hus eller sätta ljus i fönstren, på det att de vid branden arbetande så mycket bättre kundë se. Var och en i staden skulle vid eldsvådan hava någon särskild syssla och dessa fördelas efter olika yrken. Befälhavaren vid en eldsvåda var först och främst landshövdingen, om han var till­ städes, eljest de bägge borgmästarna och näst dem officeren för brandvakten. Dessa, isynnerhet borgmästarna, skulle vid detta tillfälle vara till häst, men heller ingen annan, »och emedan kom­ mando vid eldsvåda svårligen höres för det sorl och brakande, som av folk och elden förorsakas, ty skola de, som föra kommando, hava språkrör, varigenom de ropa». Officeren skulle dock så hava instruerat sitt folk, att han med en »pipa» kunde giva dem befallningar. »Uppkommer slagsmål emellan dem, som vid elden hava att skaffa eller arbeta, vare den brottslige förfallen till tredubbla böter emot det vad allmän lag därom stadgar.» Omkostnaderna för detta brandväsen skulle en­ ligt Berchs förslag utdebiteras på alla hus och 102 tomter i staden, och medlen skulle inbetalas vid Michaelis. Uppbörden skulle handhavas av en »kassör», som tillsattes av båda »societeterna», uni­ versitetet och staden. Utgifterna voro ej heller alldeles obetydliga. Officeren hade enligt för­ slaget en lön av 300 daler kpt »samt dessutom tre tunnland åker av staden årligen, på det han må kunna föda en häst, varmed han om nätterna visite­ rar posterna». Inalles steg avlöningen — däri in­ räknad lönen för en »profoss» — till 6,295 daler, och härtill kom beklädnad för manskapet, brand­ saxar, skramlor, »rock och karpus» åt profossen, vilket allt steg till 4,756 daler vart annat år. I Uppsala funnos då vid pass 470 gårdar och tom­ ter, »som kunna värderas till 180,000 daler kpt. Om nu därav betalas 14 procent årligen i brand- vaktsavgift, så bliver årliga fonden 9,000 daler». Som man härav märker, ansågs Uppsala ej mycket värt den tiden. 180,000 daler kopparmynt voro 60,000 daler silvermynt, som motsvarar unge- gär 80,000 kronor i vårt mynt, och även med hän­ syn till det ändrade penningvärdet förefaller detta bra litet, även för en stad av bara kåkar. Denna brandordning, för vilken nu redogjorts, framlades i konsistoriet redan i januari 1745, och konsistorium fann då nödigt att härom kommuni­ cera med magistraten. Denna åter tog sig en myc­ ket rundlig tid att fundera på saken, och i maj 1749, då Berch var rektor, androg han, »hurusom han för några år sedan på consistorii academici begäran författat en brandordning för bägge so- 103 cieteterna samt att densamma med stadsmagistra- ten kommunicerad blivit, men att saken hos be­ malte magistrat kommit att avstanna». Med an­ ledning härav beslöt man att översända förslaget till landshövdingen, på det att denne skulle kunna framtvinga ett utlåtande av magistraten. Då ej heller han lyckades, skickade man ånyo förslaget till magistraten och bad om ett svar. Detta kom först den 21 februari 1750 och innehöll blott, att inrättningen tycktes bliva för kostsam, i anse­ ende vartill den av staden icke kunde ställas i verket. I stället framställde magistraten en an­ nan begäran: tornväktaren hade nämligen »blivit huvudsvag och torde kunna göra någon skada, så framt icke någon anstalt däremot gjordes», i följd varav magistraten anhöll, att konsistoriet ville bidraga till hans pensionering. Beskedligt nog anslog konsistoriet 100 daler härtill. Detta ärende antyder tankegången i stadens föregående vägran att antaga Berchs förslag till brandordning, ty staden hade nämligen den åsik­ ten, att universitetet borde bekosta så mycket som möjligt av stadens utgifter, och egendomligt nog fick man verkligen universitetet att gå in på denna besynnerliga tankegång. Det tillsattes näm­ ligen deputerade från bägge societeterna, vilka i september 1750 inkommo med ett förslag till pro­ visorisk brandordning. Enligt detta skulle två tornväktare antagas för en lön av 300 daler om året för vardera, och skulle denna lön betalas till hälften av staden, till hälften av universitetet. 104 I norra domkyrkotornet skulle en kur för dem uppföras på domkyrkans bekostnad. Medelst en mässingslur eller ropare skulle väktaren till­ kännagiva timmarna från 9 på kvällen till 6 på morgonen. Emedan bägge societeterna från Matts­ mässan om hösten till Valborgsmässan om våren enligt denna överenskommelse gemensamt skulle hålla gränsvaktkarlar omkring staden, så borde ävenledes dessa förses med en »lur», varmed de kunde besvara tornväktarens tutningar. Men under den övriga tiden om året, då nätterna voro ljusa, »kan allenast en karl, som stän­ digt patrullerar, underhållas». Så snart torn­ väktaren märkte någon olycka vara å färde, skulle »han strax och först med luren giva det stadsvak­ ten till känna samt varest den sig yppar, sedan och strax därpå förfoga sig ned i klocktornet och utan att låta på tiden ankomma medelst vanligt klämtande i stora klockan giva olyckan tillkänna». Stadsvakten borde vaya »noga underrättad om sta­ dens brandmästare, synnerligen sprutmästaren, som böra hava var sin nyckel till spruthusen, och i fall de nu nattetid av klämtningen ej strax skulle vakna, hos dem tillkännagiva, kunnandes även en av dem strax gripa till brandtrumman och med densamma folket, helst de näst intill bo­ ende, uppväcka». Rotar och vattenkö rare skulle »indelas till var sin spruta». Denna anordning antogs på ett år, men vid be­ slutet, att kostnaderna skulle delas av bägge so­ cieteterna, anmärkte rektor, att han gjorde det 105 uttryckliga förbehållet, »att i anseende till den olika obligation, som stadens och akademiens ju- risdiktioner till en sådan inrättnings underhål­ lande hava, denna fördelning icke måtte fram­ deles dragas till exempel och vändas akademiska societeten till last». Stadens deputerade ansågo sig däremot »äga fog att yrka, det bägge societe- terna under denna tiden i all inrättning måtte draga lika last, till repartionen på egendomarna kan för sig gå». Å den andra sidan anfördes, att universitetet väl skaffat sig brandredskap, men däremot trots påminnelser icke borgerskapet, men yttrades från motsidan: »som svårt vill falla för var och en, ehuru villig han vara kunde, att sig strax förse med dessa förnödenheter, så prö­ vade bägge societeterna för nödigt och gott, att de, som sig däröver (över det utsatta vitet för för­ sumlighet i detta fall) besvära och erbjuda sig att vilja inlösa slika instrumenter samt till den än­ dan hos var sin magistrat sig strax anmäla, skola för vitet bliva fria och på en särskild lista bliva antecknade, varefter med uppköpande därav skall utav vardera magistraten göras förslag och det så tillräckligen, att icke allenast dessa bliva hulpne, utan ock de, som tredskas, kunde få tillgång och vid dübelt vite påläggas att inköpa vad dem fe­ lar eller ock i husen till dem inlevereras och pen­ ningar därför tillika med det senare vitet ut­ mätas». Åtgärden var emellertid blott provisorisk, och ännu en gång anhöll rektor, att magistraten ville 106 avgiva ett verkligt utlåtande om universitetets förslag till brandordning. Sedan emellertid rek­ tor förmått staden att verkställa en taxering av husen, bestämdes 1752, att fyra tornväktare skulle anställas, samt avlönas med 4 procent eller åtta öre för varje hundra daler kopparmynt av varje egendoms taxeringsvärde, likväl med undantag för universitetets och stadens publika byggna­ der. Resultatet — några tornväktare — var emeller­ tid mycket klent, och året därpå tog prof. Mel- dercreuz ånyo upp frågan och hemställde, om man icke i Uppsala kunde tillämpa den för Göte­ borg fastställda brandordningen. Med anledning härav började nya överläggningar med staden, vars deputerade förklarade sig gå in på, »det i stället för den nuvarande tornvakten en gångande brandvakt här bleve inrättad, isynnerhet som kostnaden därvid skall efter noga uträkning icke bliva större än den hittills varit». Det frikostiga i detta anbud framgår av det beslut, som borger- skapet tre år därefter (1756) fattade på allmän råd­ stuga: att till den nya brandvakten betala tre åttondedels procent av egendomarnas värde — i stället för fyra procent — dock under förutsätt­ ning att universitetet betalade samma procent för dess byggnader ( som förut varit fria) mot det att borgerskapet betalade för rådhuset. Slutligen blev den 23 augusti 1759 en för stad och universitet gemensam brandordning utfär­ dad. Den inledes med några bestämmelser om 107 »en ordentlig och av bägge societeterna gemen­ samt tillförordnad sötare», vilken skulle erhålla en av rektor och borgmästaren underskriven bok, i vilken dagen för sotningen i alla hus och gårdar skulle antecknas. Nästa kapitel handlar om brandredskapen. Universitetet skulle hava 2 slangsprutor, 24 handsprutor av järnbleck, 6 brandsegel, 36 läderämbar, 6 brandstegar, 6 brand­ hakar, 30 yxor, 20 vattenkastare och 20 svabbar. Vad staden beträffade, »drager magistraten den försorg, att för staden underhålles en god slang­ spruta med dess tillhöriga redskap, men förbin­ der sig nu genast icke till den övriga redskapen vidare, än då stadens förmögenhet bättre fram sådant tillstädja kan». Men däremot skulle dom­ kyrkan hava en slangispruta och 20 läderämbar, hospitalet 4 handsprutor — staden slapp således undan med betydligt mindre än en fjärdedel av hela denna kostnad. Till skötande av slangspru­ torna skulle stadens och akademiens försvarsfolk enrolleras i fyra isprutkompanier under befäl, som tillsattes av kyrkorådet, universitetet och ma­ gistraten. Under varje sprutförman skulle lyda: en isprutmästare, en brandmästare, en rotmästare, tre vice rotmästare, en spruthusmästare, tre strål- mästare, en sprutlagare, sprut- och redskapstjä- nare, slang förare och pumpare så vid sprutan som vid ån. I övrigt anslöt man sig ganska nära till Berchs förslag med några förändringar. Den patrulle­ rande nattvakten inskränktes således till 16 man 108 (i stället för 48), »ena hälften av akademiens och den andra av stadens underhavande försvarsfolk jämte en profess, som tillika blir trumslagare, vilka ömsevis varannan afton av akademiens och stadens vaktmästare skola anföras», och skulle denna vakt gemensamt avlönas av universitetet och staden. Staden slapp således mycket lindrigt från affä­ ren. Lönen till tornväktaren lyckades man få domkyrkan att betala, brandattriljen fick uni­ versitetet så gott som ensamt påkosta, och stadens utgifter för sitt brandväsen bestücke sig således till anskaffandet av en slangspruta och underhål­ let av åtta nattvakter. Därmed var frågan för en längre tid avgjord, och brandväsendets senare historia i Uppsala er­ bjuder ej samma kulturhistoriska intresse. En rabbin vid Uppsala universitet Ortodoxismens århundrade, 1600-talet, utmärkte sig av lätt insedda skäl för ett starkt begär att omvända kättare till den allena saliggörande tron, och i detta fall var det just ingen skillnad på katoliker och protestanter, som bägge voro lika nitiska. Att dessa omvändelser i vårt land dock voro jämförelsevis sällsynta, har sin naturliga förklaring däri, att den lutherska läran här var så konsekvent genomförd, att just ingen fanns att omvända. Men en kättersk främling, som kom hit efter att hava avsvurit sin religion, kunde däremot alltid påräkna sympatier samt ofta också ekonomiskt understöd, även om hans moral just ej gjorde honom förtjänt av någon uppmuntran. Så bestod sig även Uppsala universitet under Karl XII:s och Fredrik I:s tid med några »judei conversi», som förtjäna en viss uppmärksamhet och i varje fall fullständiga bilden av denna tids kulturhistoria. Vid universitetet voro de anställda såsom ett slags språkmästare i hebreiska. Dylika språkmästare funnos i de moderna språken — i franska, italienska, spanska och någon enstaka gång i tyska — och jämte fäktmästare, dans- 110 mästare, ridlärare och dylika s. k. exercitie- mästare bildade de en grupp för sig inom det lärda samhället. Inom det semitiska språkstu­ diet förefalla dylika övningslärare oss väl täm­ ligen överflödiga, men detta studium hade ända sedan 1681, då den duglige Peringer blivit pro­ fessor i orientaliska språk, inriktat sig på den rabbinska litteraturen, och här voro onekligen de judiska rabbinerna de mest kompetenta lärarna. De flesta av denna tids mera betydande svenska orientalister studerade därför gärna på sina utländska resor under någon berömd rabbin. Men att inkalla någon dylik i landet var naturligtvis av religiösa hänsyn ej möjligt, och man var där­ för inskränkt till sådana, som avsvuyit sin tro och antagit den sanna kristna läran. Den första f. d. rabbin, som fick anställning vid universitetet, hette ursprungligen Moses ben Aron, men hade efter dopet antagit det mera kristet klingande namnet Johan Kämper. I en inlaga till konsistoriet av 1704 berättar han själv om sina tidigare öden: »Det lärer ofelbart Vene- rando Consistofrio i friskt minne vara, på vad sätt jag till denna Kungl. Akademien kommit att sätta mig neder, nämligen sedan Hans Högstsal. Maje­ stät, glorvördigst i åminnelse, givit den fordom högvördige och höglärde Herr Laurentius Norr­ man befallning vid dess avresa till utrikes orter att hitbringa någon Conversum, som till ungdo­ mens nytta här vid akademien skulle bliva kon­ serverad, Och som bemälta sal. Norrman, ingen Ill finnande av de kvaliteter han ville och fordrades, förnam, att jag då för tiden till Sverige överkom­ men var, gjorde han sig om min ringa person underkunnig och detsamma Venerando Consisto- rio föreställde, varuppå följde en günstig rekom­ mendation till Hans sal. grev. Excell. Herr Kans­ leren, vilken av sitt stora nit till studiernas flore­ rande, detsamma beviljade, förunnandes mig ett litet underhåll, tills dess man vidare förnumme min stadighet i den kristliga religionen samt flit i den studerande ungdomens information och under­ visande, då jag ock sedermera att avböja all suspi­ cion om veksinnighet beslöt hos mig att ingå ett kristligt äkta förbund, det ock sedan vann sin fullbordan.» Då detta skrevs, hade han en sex à sju år uppe­ hållit sig i landet, och han tyckes således under Karl XI :s sista regeringsår hava kommit till Sve­ rige, där han gift sig med en svenska, Anna Strö­ mer, som överlevde honom. Den berömde filo­ logen Laurentius Norrman hade företagit tre re­ sor till utlandet, den första 1679—1680 för att stu­ dera den rabbinska litteraturen, den andra 1691, då han hade till uppgift att särskilt taga kännedom om judarnas förskansningar och medlen att under­ gräva dem, och den tredje 1695. Det var tydligen denna, som Kämper avsåg, och han hade således kommit, till Sverige 1695. Huruvida hans omvän­ delse berott på någon övertygelse eller ej, är na­ turligtvis omöjligt att avgöra, men hans vandel tyckes ej hava givit anledning till några anmärk- 112 ningar, och han förefaller hava varit en verkligt lärd talmudist; åtminstone yttrar sig en så kom­ petent domare som Erik Benzelius mycket för­ månligt om hans kunskaper. Själv uppger han, att många, som nu innehade boklärda höga och ansenliga tjänster, betjänat sig av hans studier och att han använt så stor flit på de studerandes undervisning, att han för sig själv knappt någon timma haft till rekreation. Karl XI, som ju ej kan beskyllas för att hava slösat med statens medel, igav honom ett årligt an­ slag från statskontoret — troligen 200 daler smt — för att han skulle undervisa ungdomen vid uni­ versitetet, och efter den tidens måttstock var detta inte så litet. Men 1701 klagade Kämper hos kansle­ ren, Bengt Oxenstierna, att det »föll sig svårt» för honom att leva på denna lön, i följd varav han anhöll att bliva med något stipendium understödd. Och som jag — skrev kansleren — »hörer honom berömmas för sin flit och skicklighet» och som han var sysselsatt »med nyttiga verks utarbetande, så tycker jag mycket kristligt vara, att en sådan conversus framgent styrkes i sitt goda uppsåt och njuter ett underhåll, som han någorlunda kan vara hulpen med.» Kansleren rekommenderade honom därför till ett stipendium, och ett sådant fick han också ■— egendomligt nog inom den juridiska fa­ kulteten; men något annat var väl ej ledigt. I samma skrivelse hade Kämper påpekat det lämpliga i, att han erhölle »någon distinktion från den allmänna ungdomen». Hans ärelyst- 113 nad sträckte sig vid detta tillfälle dock ej längre än till önskan att i domkyrkan slippa stå bland studenterna och att i stället få plats i adjunk­ ternas bänk, och denna anhållan blev även be­ viljad. Sitt kyrkliga nit visade han också strax därefter. 1702 anhöll han nämligen om att få låna 600 dal. från universitetet till pappers upp­ köpande till ett verk, som han hade för händer »och förmodligen lärer ha god nytta med sig så­ väl till att bringa judarna att erkänna sanningens ljus som ock närmare upptäcka den kristeliga doc- trinam och antiquitates judaicas». Då den teo­ logiska fakultetens dekanus, till vars censur arbe­ tet lämnats, gav en mycket förmånlig attest om dess renlärighet, fick Kämper av bibliotekskassan, dock mot borgen, låna 600 daler. Som borgesman fick han kyrkoherden och prosten i Örebro Johan Strömer — tydligen en släkting till hustrun, möj­ ligen Kämpers svärfar. Räntan bestämdes till sex procent, och lånet skulle amorteras med Käm­ pers stipendier. Emellertid blev det för honom allt svårare att under krigstiden dra sig fram, och 1704 anhöll han om ett akademihemman. Då konsistorium visserligen avslog denna begäran, men förklarade sig icke vilja »underlåta att vara honom på annat sätt behjälplig», bad han att bliva antagen till arrendator å något hemman. Och här hade han bättre tur, ty Olof Rudbeck förklarade sig vilja taga honom till arrendator på sitt prebendehem- man Nontuna, och vidare skrev konsistorium till 8 — Schuck, Kulturhistoriska skizzer 114 kansleren och rekommenderade honom för hans »vackra erudition» till någon tillökning från den fond, som var anslagen till converses, »jämväl ock av prebendepastoratet Hageby och Ramstad uppâ de ordinarie utlagorna, som härtills varit anslagna till kungl. akademien». Men långt ifrån att få någon ökning kom Käm­ per i stället i allt svårare omständigheter. Kriget slukade alla inkomster, och den summa, som an­ slagits till de »omvända», kunde ej utbetalas. Kämper blev därför reducerad till sitt lilla stu­ dentstipendium och den biförtjänst, han kunde hava i övrigt, och 1709 fick man av fattigkassan ge, honom 16 daler smt »för dess medellöshet i dessa svåra tider». Någon mera stadigvarande plats fick han först 1714, då han av regeringen ut­ nämndes till — bokauktionator. Det kungliga bre­ vet härom — undertecknat av hela interimsrege- ringen med Ulrika Eleonora i spetsen — är onek­ ligen karaktäristiskt för denna tid: »Emedan den från judiska läran omvände och vid akademien i Uppsala för sin vackra vetskap uti orientaliska språken antagne magister Johan Kämper medels en underdånig supplik sin stora torftighet och ganska knappa utkomst tillkännagivit, anhållan- des, det han på ett eller annat sätt måtte i någon måtto soulagerad och understödd bliva, och Vi i anseende därtill samt dess åtskilliga vackra ar­ beten, som han efter vederbörandes vittnesbörd till studiernas befordran gjort, gärna vilja hava honom hulpen och till sina villkor förbättrad, 115 men i brist av andra publika medel ej funnit något tjänligare än att tillägga honom den frihet och förmån att efter framlidne auktionatorn von der Hardt där vid akademien förrätta de bok­ auktioner, som intet immediate under akademien höra» etc. Den belöning, som till sist tillföll den omvände, var därför icke vidare lysande, och Kämper fick icke heller länge njuta av den, ty redan 1716 slu­ tade han sina dagar — efter vad det förefaller i den ytterligaste misär. Konsistoriet nödgades att av fattigkassan giva änkan ett anslag av 20 da­ ler smt för att få mannen i graven. Och detta var det minsta möjliga. Framför mig ligger en räkning på begravningskostnaderna för en stu­ dent, som avled alldeles samtidigt, och de stiga till 183 daler kpt eller 60 K> daler smt. Att döma härav kostade endast likkista, svepning och lik­ stol av enklaste beskaffenhet 20 daler smt. Vid studentens begravning serverades dessutom vin, öl, kringlor och konfekt — en post, som förmod­ ligen indrogs vid den gamle rabbinens. Konsistorium skrev vidare på änkans begäran till kammarkollegium och berättade där, att hon »för medellöshets skull intet förmår beledsaga sin avlidne käre mans lekamen till sitt vilomm, så framt hon därtill icke kunde erhålla de medel uti Stockholm för förflutna och innevarande år, soni Hans Kungl. Maj:t behagat till förbemälte hennes mans underhåll i livstiden- aUernådigast anslå». Huruvida dessa medel utfallit eller ej, 116 framgår ej av handlingarna. Och en annan be­ gäran — att få åtnjuta nådår. — tyckes icke hava beviljats. Hans stipendium var för övrigt på låne- vägen uttaget i förskott, så att Kämper själv re­ dan i livstiden uppburit sitt nådår, utan att lämna något kvar åt änkan. Av konsistorieprotokollen att döma var Kam­ per en man, som ganska mycket höll på sin vär­ dighet. Vid upprepade tillfällen vände han sig till konsistorium med begäran att erhålla en be­ st ämd rang — det var ju denna tids »honnetta am­ bition», och Kämper var i denna punkt ej mera löjlig än hela samtiden, för vilken rangfrågan hade en avgörande vikt. Men konsistoriet hade ingen myndighet att utdela någon rang och hän­ visade därför rabbinen till Kungl. Maj:t, som icke tyckes hava upptagit frågan till prövning. Men inom universitetet fanns det andra vägar att bliva bemärkt, och 1704 meddelade rektor, att rabbi Kämper förklarat sig vilja publice hålla en oration på hebreiska, »den han sedan vill avsätta på polniska». Detta beviljades av konsistorium, som dock med fog påpekade, att, om talet skulle översättas, så vore lämpligare att översätta det till latin än till polska, som vid universitetet var ett mindre känt språk än latin. Redan detta — att offentligen få orera vid ett universitet — var ju en stor heder, och denna ökades ytterligare. Ärkebiskopen och prokansleren, som tyckes hava varit honom särskilt bevågen, medgav nämligen, att han fick åtnjuta den för en man i hans ställ- 117 ning ovanliga utmärkelsen att hålla sitt tal från den »övre katedern», som eljes var förbehållen professorer och deras vederlikar, under det att studenter och andra av den kategorien blott fingo uppträda i den nedre. Men detta tyckes hava re­ tat Kampers egentlige förman, professorn i orien­ taliska språk Daniel Lundins, och vid det nästa konsistoriesammanträdet besvärade han sig över Kämper, som utan Lundins’ censur vågat trycka en skrift på hebreiska — en gravskrift över ärke­ biskop innan — och på denna kallat sig »inter- pres linguæ rabbinicæ et thalmudicæ in Acade­ mia Upsaliensi», till vilken titel — som kunde uppfattas som professor — han alls icke hade någon rätt. Med anledning härav beslöts, att rek­ tor skulle tillhålla honom att ej trycka något utan vederbörlig censur och fråga honom, vi han vågade kalla sig interpres. Vad den förra an­ märkningen beträffade, svarade Kämper, att ärke­ biskopen både censurerat skriften och själv skic­ kat den till tryckeriet. Titeln hade han ej dit- satt, utan hade denna kommit dit, sedan han lämnat skriften från sig; »eljes anhåller han, att konsistorium behagade giva honom någon ti­ tel, förmedels vilken han kan ifrån den studerande ungdomen distingueras». Lundins gav sig emellertid icke, utan klagade året därpå ånyo över, att Kämper kallat sig »inter­ pres» och påstod, att det icke var tillfylles, att Kämper privatim åtvarnades, utan ville Lundius, att han i konsistorium skulle publice tilltalas här- 118 för. Med anledning härav uppkallades Kamper i konsistoriet, där han pä skarpen ansattes i denna riksviktiga fråga. Han tillspordes då försit, vilken titel han erhållit i det kungl. brev, vari han till­ delats ett anslag från statskontoret. I detta hade, såsom han medgav, han endast kallats »conversas». Men å den andra sidan anförde Kämper, att Christian Gerson uti Leipzig kallade sig den tiden, han där var, lector linguæ thalmudicæ, och är mycket mindre erfaren i det språket än han; så tyckte Kämper emot honom väl kunna kalla sig »interpres». Denna förklaring approberades emel­ lertid icke, och Kämper erhöll en offentlig var­ ning. När man därefter kom in på censurfrågan och yrkade på, att Kämpers arbeten skulle granskas och gillas av Lundins, tyckes rabbinen hava för­ lorat tålamodet och svarade: »om någon censure­ rade dess skrift, skall han vara så god i det språket som han, och eljes tillåter han icke, att någon dess skrift censurerar». Detta fann Lundins person­ ligt och frågade, »vad för hemligheter i den skrif­ ten är, som han icke förstår», samt antydde där­ jämte, att där funnes åtskilligt, som för en kristen och en rabbi conversas vore oanständigt. Detta förundrade Kämper så mycket mera, som början var tagen från en psalm, »den han dock annor- ledes uttytt, och lärer ingen förstå dess metod och invention». Sedan Lundins gemält, att ingenting fanns i skriften, som han icke — även utan anli­ tande av lexikon — förstod, så ingrep prorektor 119 och åtvamade rabbinen, »att han icke måtte vara för stolt i sitt tal». Kamper svarade, att »jag tänkt, att det jag skrivit skulle lända akademien till heder; men nu bliver det mig annorledes ut­ tytt». Prorektor yttrade då, att rabbinen icke så skulle upptaga hans förmaning. Man erkände väl hans flit i informerandet in thalmudicis et rabbi- nicis, men kunde ej tillåta, att han begagnade en titel, till vilken han ingen rätt hade. Efter denna sammandrabbning höll sig Kam­ per en tid tyst och vände sig till ett arbete, som vid denna tid åtnjöt ett stort anseende bland semi- tisterna, en talmudisk kommentar till pentateu- ken, kallad Sohar, och 1710 anmälde han i kon­ sistorium, att han utarbetat ett extrakt av detta arbete, »uti vilket finnas härliga saker till den kristna religionens sanning och styrka, varav man kan se, att den gamla judiska synagogans tro om Messias haver med de kristnas varit enahanda, havandes han samma sitt verk, som handlar så­ väl om trinitate som om Messias’både förnedrings- och upphöjningsstånd och är såsom en nyckel till Kabbala, framvist för åtskilliga av de höglärda herrar professores så i theologica som philo- sophioa facultate och deras nöje och behag här­ över inhämtat». Med anledning härav hemställde han, att biblioteket skulle inlösa hans manuskript. Bibliotekarien, den lärde Erik Benzelius, till vilken ärendet remitterats, fann dess värde väl sådant, att det borde förvärvas av universitetet, men ansåg lämpligt, att det försågs med en la- 120 tinsk översättning. Emellertid fick Kämper för den del, lian nu lämnade, 150 dialer, och under föl­ jande år uttog han ytterligare då och då en summa för detta arbete. I ett annat fall ställde man sig mera tveksam till hans verksamhet. 1712 anhöll nämligen Käm­ per att få föreläsa över judarnas ritual. Men om denna begäran yttraide prof. Celsius: »Om Ven. Consistorium finner, att en så angelägen lek­ tion kan anförtros åt rabbi Johan Kämper, är jag icke emot hans begäran, men min oförgrip­ liga mening är, att det stycket är så grannlaga att röra vid, att den, som intet har theologiam väl inne, såväl dogmatic© som exegetice, kan där­ vid själv lätteligen fara vill och föra jämväl andra på anstötliga meningar». Med anledning härav vägrades Kämper att läsa härom och hänvisades till sina vanliga lectiones. Betänkligheten berodde nog på rabbinens egen­ skap av konvertit, ty senare röjde man ett myc­ ket stort intresse just för det föreläsningsämne, som man 1712 funnit så betänkligt. Kämper hade nämligen en mycket flitig lär­ junge, Anders Norrelius, som sedermera blev bi­ bliotekarie och som började med en latinsk över­ sättning av Kämpers extrakt ur Sohar. Samme Norrelius tog sedermera, 1736, då han var biblio­ tekarie, på ett ganska originellt sätt upp sin gamla lärares idé. Av ett och annat tillfälle — skrev han till konsistorium — »som nästlidne höstter­ min sig tilldrog, märkte jag, med vad begärlighet 121 den här vid akademien studerande ungdomen åskådade de antikviteter och ceremonier, vilka uti judarnas synagogor fordom och än i dag övliga äro, och har jag till att befrämja deras nytta i gemen och isynnerhet deras, som älska filologien och traktera studium theologicum, fattat det upp­ såtet att inrätta en synagoga härstädes, vilket mitt välmenta uppsåt jag så hos Hans Höggrevl. Excell., vår nådige kansler, som hos Högvördiga- ste Herr Ärkebiskopen, vår höggunstige procan- cellarius, vederbörligen tillkännagivit». Dessa hade ställt sig välvilliga till planen, som torde kunna »lända akademien till någon lustre», och ärkebi­ skopen hade proponerat, att Norrelius skulle få den salen till synagoga, »vilken i samma hus med domkapitlet just svarar däremot». Detta hade av domkapitlet bifallits, varpå order gått till veder­ börande att låta förfärdiga fönstren till samma sal. »Nu emedan min tanke är att så inrätta denna synagoga, att högre och nedrigare personer skola hava lust att se henne, vartill erfordras någon hjälp av penningar», så anhöll Norrelius att »med publika medel få låta vitlimma bemälta sal och den med ett bord, ett vackert skåp, en kateder, några stolar och annat nödvändigt in- nanrede förse och pryda». Därjämte inlämnade han till konsistoriet en för­ teckning på »några rara judiska antikviteter», som superintendenten Wallin ville försälja till biblioteket för ett pris av 50 riksdaler specier. Dessa antikviteter inköptes verkligen, sedan pri- 122 set nedprutats1, men om synagogan tog man sig någon betänketid, och Norrelius inlämnade där­ för en ny skrivelse till konsistoriet, vari han be­ rättade, att han låtit kalla snickaren, mäster Petter Sandberg, till den tillämnade synagogan och där visat honom, vad som borde göras. Med anled­ ning därav hade Sandberg uppsatt ett kostnads- förslag, som slutade på 206 daler kpt, och Norre- lius anhöll nu, att konsistoriet av hänsyn till ungdomens nytta ville hos kansleren begära denna summa till rummets sättande i vederbörligt stånd. Härpå svarade konsistoriet, att man skulle med snickaren ackordera om ett lindrigare pris, men själva synagogans inrättande fann konsisto­ riet vara gott och nyttigt, »såvida staten därmed ej på något sätt graveras, viljandes likväl kon­ sistorium för det verket ej stå i ansvar». Detta var således i hövlig form ett avslag, och den hövliga formen berodde tydligen därpå, att kansleren redan förordat förslaget, ehuru han först velat inhämta konsistoriets yttrande. Någon synagoga tyckes därför ej hava kommit till stånd, och i varje fall innehålla handlingarna inga vi­ dare underrättelser om Norelius’ originella idé. Ur Gustaf Reuterholms dagbok 1600- och 1700-italetis människor tyckas hava haft avundsvärt gott om tid. I våra bibliotek kan man träffa på handskrivna romaner på flera hundra sidor, som någon herre eller dam roat sig med aitt med den prydligaste piktur kopiera. Oeh då skrev man ej sällan dagböcker — blott för sitt eget nöje, utan en tanke på eftervärlden, tydligen med en viss rädsla, att något främmande öga skulle falla på dessa rader, som ofta gåvo ut­ tryck åt dagboksförfattarens hemligaste tankar. En mycket flitig författare av denna art var Gustaf Gottfrid Reuterholm, en farbroder till hertig Karls bekante gunstling, en visserligen ej obegåvad, men tämligen torr och prosaisk natur, vars dagboksanteckningar likväl kasta ett visst ljus över frihetstidens livsuppfattning. Redan som pojke började han att föra dagbok, och från hans »journals 1736 har Forsstrand i sin bok om Linné gjort några intressanta utdrag. Från hans mognare år finnas blott några fragment av hans journaler för åren 1751, 1752 och 1753, tyvärr ganska ofullständigt bevarade. Men även dessa fragment innehålla åtskilligt av ett visst kultur- 124 historiskt värde, och vi lära i dem att känna en typ från frihetstiden. I januari 1753 yttrar han sig om sitt förfat­ tarskap. »Det är nu — skriver han — snart 20 år sedan jag begynte att dagligen uppteckna mina göromål uti en s. k. journal eller dagbok, och efter däruti jämväl influtit, vad jag läst eller hört uti varjehanda mer och mindre nyttiga ämnen, har jag därmed år ifrån år f ortsatt, ehuru jag väl ofta funnit, att mera tid därtill åtgått, än mot nyttan därtill kunde svara, helst emedan journalstilen medförer upptecknande av onödigt lappri, varibland det lilla reella, som här och där kan komma in, så bortblandas, att det knappt kan märkas och icke utan möda fås igen, i syn­ nerhet sedan jag de senare åren begynt att även giva hushållssysslor rum däri.» Karaktäristiken tjräffar alldeles in. Reuter- holm talar om allt möjligt, huller och buller. Vanligen börjar han med en redogörelse för vä­ derleken t. ex: »Väderleken har varit mulen, stark sydvästlig blåst, som gjort kölden känn­ barare än den uti sig själv varit; några små sku­ rar av trind snö föllo middagstiden.» Därpå ko­ pierar han i dagboken sorgfälligt alla de brev, som han under dagens lopp skrivit, ej blott affärs­ brev, utan ock breven till far, bröder och systrar. En stor avdelning upptages av olika »rön» i lant­ hushållning och trädgårdsskötsel, och han redo­ gör utförligt för alla besök, han gör hos sina torpare och bönder, samt för alla utanordningar 125 i råg, blandsäd o. s. v. åt dem, t. ex.: »Michel Michelsson gav jag i kommission att höra efter någon bra bonde till hälftenbrukare åt mig här vid Schema och lovade honom en tunna råg för sitt omak, om han det uträttade. Härifrån for jag till Ryttartorpet och besökte Erik Olofsson, som låg rätt usel till sängs och gav föga hopp att repa sig. I skymningen kom jag väl hungrig hem, och sedan jag litet ätit samt låtit utmäta två fjärdingar råg åt spögubben, som anhöll om sin så kallade måla, satte jag mig att färdig- skriva mina brev. Vad spögubbens rättighet egentligen är, vet jag ingen ordning vara uppå, utan giver honom efter gottfinnande.» Läser han någon bok, så nedskriver han i sin journal en ganska utförlig recension, som för oss kan hava ett visst intresse, emedan några offent­ liga kritiker den tiden knappt förekommo; även de mest hovsamma anmärkningar i tryck ansågos då såsom personligt äreröriga angrepp. Reuter- holm är vanligen missbelåten med vad han läser. Så hade han kommit över den bekanta, vackra grekiska herderomanen Daphnis och Chloe i Amyots gamma]franska översättning: »ämnet är ringa och händelserna likaså, att, à la rigueur till sägandes, det är illa använd tid, som på dess lä­ sande bekostas, helst fransyskan jämväl är så elak och gammal, att endast en criticus, som söker ordens ursprung, kan hava någon nytta vid dess läsande. Jag kan dock icke neka, att denna läs­ ningen roat mig i anseende till simpliciteten i 126 skrivarten, förbunden med innocensen av herde- levernet. Ehuru chimeriskt det i sig själv är, be­ hagar dock en livlig eller naiv målning därav, som är lämpad efiter ämnet. Fénelon hair tagit modell till åtskilliga av sina målningar utur Télémaque av denne auctoren.» Ej ens Voltaires Siècle de Louis XIV vinner hans odelade bifall. Voltaire, detta stora snille, är författare till detta arbete, och det tyckes mig nog — skriver han — till dess bepöm. »Jag har trott säga något, då jag under hela världens bi­ fall kallat Voltaire stor. Månne icke den imodes- tien får sken av förställd, då jag vågar kritisera det sista eller 22 kapitlet av denna tornen för dess korthets skull. En, som så tyckes vilja lyfta sig över allmänhetens tal, rykten och domar, synes icke bort rädas att gå närmare i detalj av de rö­ relser, som så nyligen satt hela Europa uti brand och de hemliga drivfjädrar till politikens så vack­ lande tillstånd samt skiften allt ifrån den Ut- rechska freden, fastän en stor del av dem ännu leva, som därtill bidragit Jag vågar även lägga härtill, att man borde av berättelse-och skrivsät­ tet något visst kunna sluta, det författaren till detta verket varit född fransos. Dess beskriv­ ningar äro ravissanta, men mig synes det han så ofta kommer igen med antiteser, oppositioner och jämförelser, att icke alldeles är olämpligt till hans skrivart vad Rollin yttrar sig om Seneca på ett ställe, helst detta icke skall vara orationer.» Allra strängast är han mot en stackars Upp- 127 saladisputation av Trozelius: Korta anmärk­ ningar vid Sviogöthernas forna hushåll, ty här kände han sig i sin egenskap av lantbrukare fullt sakkunnig. Om — skriver han — »en lapp­ skräddare flickade så ovärdigt hop lappar av olika färger som den höglärde Trozelius citaitio- ner av auctorer, visst bleve dess arbete fördömt till en Arlequins kåpa. I mitt tycke är det aitt stjäla folkets penningar, då man utgiver en så­ dan fatras på trycket, som skall vara något och ändock intet annat är än ogrundade gissningar.» Av 1600-talets svärmeri för den götiska forntiden finnes ej ett spår hos denne äkta ättling till den praktiska frihetstiden. Våra förfäder voro helt enkelt barbarer, och »det är en oförskämdhet att bestrida det. När intet rov räckte till, så måste väl våra fäder jaga, fiska, sköta boskap och idka jordbruk. Men det skedde utan applikation eller vetenskap, ja, de nyttjade jorden som rövare, ty de brände upp .skogarna, efter de ej voro vana att arbeta med annat än egg järn.» Men även själva stilen klandras. Författaren »uppsöker obrukade och ovanliga ordformer ur gamla göti­ skan, där lika väl kunde passa sig andra även så goda, men mera bekanta». Och så fortsätter han sida efter sida att stryka ned Trozelius, som lyck­ ligtvis aldrig fick läsa denna bistra kritik. Utförligast är Reuter holm kanske om de säll­ skap, i vilka han råkar. Han yttrar sig om möble­ manget, om maten, om personerna och karaktä­ riserar icke blott dem, utan ofta även deras för- 128 fäder. Gemenligen äro hans omdömen allt annat än milda. Vid ett besök i Uppsala mottogs han »med mycken complaisance» av hovjunkaren Jo­ han Brauner, son till den förre landshövdingen, men icke dess mindre får dennes hus följande orlovssedel: »Ehuru förmöget detta huset är, ses dock föga spår därav. En min dire vanitetisk och vällustig än jag kallar torftighet den osnygghet och desordre, som en sordid ekonomi här åstad­ kommer. Den ursäktar, att rum äro illa möble­ rade och ostädade, att god mat är uti osnygga käril och utan prydnad tämligen slätt apprete- rad, att uppassningen är knapp och att tjänste­ folket liknar bondtöser och slynglar samt back- stuguhjon, då all omkostnad, som icke är impor­ tent eller oangenäm utan allenast för nöjets skull, hålles onödig och kanske lastansvärd». Likväl nödgas han erkänna att Brauner var en god lant­ brukare, och han antecknar massor av »rön», som han här fått göra. Medan de besågo svinhu­ set, »som var rätt artigt och bekvämt inrättat, sjuknade ett av dess invånare i vår åsyn av en sjuk­ dom, som kallas Skott, kastade sig på rygg, spar­ kade och sträckte alla fotterna från sig. Detta gav anledning att även få lära, vad botmedel i sådan händelse är nyttigt. Svinet gavs ett pul­ ver av orsten, salpeter och lagerbär och kom sig alldeles före inom en fjärdedels timma.» Från Ultuna, som beboddes av Brauner, begav han sig till Lövsta i Funbo socken, som ägdes av friherrinnan Bjelke, syster till Brauners mor, 129 och här kommer en ny karaktär istik: »Ehuru vi kommo tämligen sent i full skymning, blevo vi dock ganska gunstigt mottagna, vartill mycket bidrog den bekantskap» som jag allt sedan 1746 haft med hennes son, vice presidenten uti Åbo Hovrätt samt riddaren av kungl. Nordstjärneor- den baron Sten Carl Bjelke, som nu även var här hos sin mor och till vilken mitt besök en­ kannerligen adresserade sig. Ehuru denna fru även tar rätt mycken connaissance av sin hus­ hållning och roar sig därav samt i sitt väsen och i sitt hus visar tarvlighet, så sker det med mera värdighet än av hennes syster på Ultuna. Allt är snyggt och så hederligt, som hennes stånd krä­ ver, utan överflödighet. Man är väl betjänt, och man hör här i huset annat kunna omtalas än economica, som bliva tediösa, när de vara för länge, i synnerhet när man av smutsig och karg levnad ser, att smak för vinsten endast gör en så nödig, nyttig och även angenäm vetenskap kär.» Efter några tämligen utförliga moralfilo­ sofiska betraktelser över detta tacksamma ämne övergår han till en karaktärstik av sin värd: »Baron Bjelke har ett gott begrepp, mycken kär­ lek för vetenskap och har för den skull samlat åtskilliga vackra insikter, dem han även har god gåva att föra till torgs, fast somliga ledsna vid hans vidlyftighet. Ekonomien är det ämne, var­ på hans tycke förnämligast fallit. Ingen kost­ nad eller möda har han sparat att samla kun­ skap däruti genom professor Kalm, som för lians 9 — Schück, Kulturhistoriska skizzer 130 medel gjort resor både till England och Ryss­ land, genom böcker, varav han — i synnerhet engelska, som äro de yppersta — har ett ansen­ ligt förråd, och genom försök, dem han alla ieke spunnit silke vid. Det enda jag har mot honom är, att han synes för mycket benägen till nyheter och att han gör allt för hastiga samt stort till­ skurna kalkyler. Ett stort huvudfel är ock, att lian utputsar så sina berättelser, att sanningen uti dem oftast utgör den allra minsta delen. Eljes är hans sällskap angenämt och uppbyggligt. Han ekonomiserar icke av girighet, utan av kärlek för vetenskapen att briljera däruti och vara andra till nytta. Vi embarquerade oss icke uti många diskurser i afton, efter man ville vi skulle vila efter resan.» Dagen därpå var en söndag, och förmiddagen »förnöttes att avhöra en miserabel predikan av husprästen». Till middagen ökades sällskapet med fröken Brauner, B jellies kusin, och m:lle Elvia, en syster till Vetenskapsakademiens sekre­ terare. De båda damerna få genast sina porträtt: »Den förra har fått ingenting av naturen, som gör henne behaglig, stor, tjock, illa växt, confusa lineamenter och skelande ögon. Hennes ständiga tystnad har ock satt mig uti en fullkomlig okun­ nighet om hennes själs beskaffenhet. Hur défigu­ rer ad hennes fysionomi är, så markerar den dock något gott, som jag ock i anseende till ovissheten helst vill tro. M:lle Elvia är en stygga utav en annan espèce. Hennes långa, stora och magra 131 ansikte liknar en. mask av en engelsk bokpärm. Det övriga av hennes lekamen är icke så illa tournerat, fastän benen över allt prédominera. Hon peccerar snaratre i snacksamhet än i något annat och beledsagar sin babil med ryckningar, löje och hafsighet, som i behag överensstämma med det övriga av hennes person.» Som man märker hade det sina obehag att råka ut för Reuterholms skarpa blick. Bland de hemligheter, som Gustaf Reuterholm anförtrott åt sin dagbok, är även hans gifter­ målsplaner. Någon svärmisk älskare var han icke, och då man läser hans dagbok med dess sar­ kasmer och dess torra, prosaiska uppfattning, kan man halvt förstå, att han icke hade någon tur hos damerna. Men hans mycket öppenhjär­ tiga reflexioner hava likväl sitt intresse, och han gav sig mycket god tid att nedskriva dem. Ty­ värr avbrytas dagboksfragmenten, just då man närmar sig själva upplösningen. Men denna framgår dock av andra anteckningar. I januari 1751 — Reuterholm var då trettio år — kastar han en blick tillbaka på sitt föregående liv och skriver: »Mina första tankar på gifter- målsämnet ha varit att aldrig underkasta mig ett sådant band, som jag ansåg som ett hinder till att förvärva kunskaper och med tillbörlig och oupphörlig drift vända dem till det allmännas nytta, varuppå min äresjuka syftade. Det ringa stöd jag till ett sådant mål vid mognare år fann mig äga utav min far och det ringa hopp jag 132 hade att igenom dess ärvande komma i bättre om­ ständigheter därtill — dels efter arvet icke kan bliva så särdeles ansenligt, emedan vi äro många syskon, dels ock efter jag tid efter annan fått sätta mig i skuld, emedan min far ganska knappt tilldelat mig mitt underhåll — bragte mig om­ sider att falla på den tanken till att genom ett rikt gifte söka denna bristens fyllnad och att komma i stånd till att fortsätta mina syftemål utan att uti dem av omsorg för uppehälle eller hrist på medel till deras bedrivande bliva hind­ rad. Jag inbillade mig då att kunna vara nöjd, evad för en människa jag skulle få, allenast att hon vore väldigt förgyld, ty litet penningar, som till nödig subsistence allenast kunde räcka, höll jag icke nog att betala ett sådant tvång, som jag ansåg giftermålet för. För dessa orsakers skull beslöt jag år 1746 först rätt med allvar att tänka på något gifte. Ibland de rikaste jag den tiden hört omtalas var assessor Adelheims dotter i Värmland; hon sades hava att vänta efter en gammal morfaster, hos vilken hon uppföddes, över 50,000 plåtars egendom.» Som det förefaller tyckes han då icke ens hava sett den utkorade, vilken 1746 för övrigt endast var fjorton år gammal. Men icke dess mindre begärde han sin fars samtycke till det tillämnade giftermålet. »Min far — fortsätter han — tyckte icke om detta förslag, emedan han ville se mig med någon gammal eller åtminstone ansenligare släkt förbunden. Emellertid tillstadde han mig 133 att göra en resa åt Värmland om sommartiden samma år. Jag förmodade få se Amin te ■— så kallade jag den tiden Catharina Adelheim — uti den stora marknaden, som Pärsmässotiden hålles uti Karlstad. Men mitt hopp slog mig felt, och såväl att avvända all misstanke om min avsikt och att bese landet tog jag från Karlstad vägen åt Åmål, sedan jag undeir åtta dagars vistande gjort bekantskap med hela landets förmögnaste och hederligaste inbyggare, som mest voro bruks­ patroner, samt lovat att under min vandring be­ söka så många jag komme uti nejden av.» Se­ dan han därefter gästat en mängd ställen i Värm­ land, kom han på hemvägen till assessor Adel- heim, »som den tiden bodde på ett bruk vid namn Rottneros. Jag kände av berättelser något så när förut hans sinnelag, och han hyste för mig i anseende till min far en favorabel préjugé. Det var mig för den skull icke svårt att så vinna hans vänskap ifrån första början av vår samvaro, att jag med halvt våld måste slita mig ifrån honom, sedan jag förlängt mitt nog kortare tillämnade besök på tredje dygnet. Jag gör mig en heder av denna högaktningsvärda mannens benägenhet, ty att förtiga dess erfarenhet och insikt uti varje­ handa vetenskaper, äro dess rena tänkesätt och genomträngande skarpsinnighet ganska sällsynta. Jag vill ej nämna, att han i hela Värmlandsorten ej har sin like, ty det gör honom föga heder.» Början var således gjord, men den tillärnade ge­ målen hade han ännu ej sett, I Karlstad träffade 134 han en ung adelsman vid namn Rappolt, som var nära lierad med familjen Adelheim och med vilken han blev god vän. Honom anförtrodde jag — skriver Reuterholm — »mina anslag uppå Aminte. Hade han kunnat göra mig så myeket biträde som han fägnades däråt och uppmunt­ rade mig därtill, skulle Aminte längesedan med andra termer stått nämnd i min dagbok. Hennes morfasters bruk var icke långt härifrån och även uti min väg.» Ledsamt nog avbrytes fragmentet här och fortsättningen fattas. Men det är tydligt, att han rest till bruket, Munkfors, och ytterst sannolikt att han där eller senare fått mottaga en korg. I varje fall blev Catharina Adelheim aldrig fri­ herrinna Renterholm, utan blev i stället gift först med en kammarherre Anrep samt sedan med en greve Hamilton, och det stora bruket Munkfors kotm icke i Reuterholms ägo. Berättelsen om detta missöde har emellertid av Reuterholm nedskrivits såsom inledning till en annan frierihistoria, som vi lättare kunna följa. Den 4 januari 1751 reste han på nyårs- visit till grevinnan De la Gardie på Friberg, syster till Arvid Horn. För köldens skull hade han »stoppat in» sitt huvud i en luden mössa, och för att vederbörligen kunna uppträda i pe­ ruk, måste han först taga in hos »grevinnans hov­ präst, Ekstedt, som nyligen blivit kapellan i den närmast härtill belägna Kulla socken, en imperti­ nent karl, som medels grevinnans gunst aldrig 135 fått pröva någon motgång, utan hittills fått räkna all sin livstid för goda dagar. Uti gre­ vinnans rum fann jag bordet dukat, och emottog hon samt replicerade med vanlig gunst min ny- årsgratulation». I hennes hus vistades hennes dotterdöttrar, ett par unga fröknar Stenbock, för vilkas släktförhållanden Reuterholm utförligt redogör. Fröken Ulrica Stenbock — fortsätter han — »äger allt vad vackert kan kallas till an­ seende, hy och växt, utom det att hon är något liten, som är ett familjefel hos Stenbockarna. Hennes väsen utmärker både ädelt och gott sinne samt mycken solidité. Ju mera jag lärt känna henne, ju mera har min vördnad och böjelse att älska henne så tilltagit, att jag näppeligen tror mig mera kunna ingå några giftermålsförbin- delser utom med henne. Fast hon har ett stort namn, så kunde jag ändå våga anmäla mig, efter hennes förmögenhet icke svarar häremot, om jag allenast hade så mycket av mig själv, att jag kunde soutenera en sådan hustru.» Som det tyekes avhöllo dessa ekonomiska be­ tänkligheter Reuterholm från att med någon större energi uppvakta fröken Stenbock, och i dagboken finnas ock några andra antydningar om, att han i stället kurtiserat en annan dam, som i dagboken uppträder under pseudonymen Dafne, »vilken med förakt belog min smärta och med sin kärlek till Damon bedrog mig.» Först i oktober 1752 synes han hava vänt sina tankar tillbaka på fröken Stenbock. Han reste då ånyo 136 till Friberg och skriver i sin dagbok: »Fröken Ulrica har med sin syster hela sommaren svävat omkring landet, en sitor del uti greve Tessins följe. Den större sfär och levnad, som hon emot förr fått smak uppå, syntes hava gjort någon impression på henne, vilket jag dock endast av fysionomi och later kunde döma, så att jag tviv­ lar om hon nu lika så väl skulle finna sig uti en bornerad lycka, som hon för några år skulle kunnat göra det. Hennes väsen svarade mig icke uti sinnets hemliga känsla på samma sätt som förr. Dock tycktes mig, att ju längre vi voro tillsammans, ju mera attention hade hon för mig.» Emellertid var Gustaf Reuterholm nöjd med sitt besök, och till den gamla grevin­ nan skrev han, att »åtankan av Friberg följer mig ända dit all vanlig tankekänsla upphör. Åt­ minstone kan aldrig hos mig utplånas den för mig sista gången yttrade synnerliga nåd att vilja vara mig uti en moders ställe. Jag är icke nog förmäten att upptaga det annorlunda än som ett nådigt skämt. Likväl uppväcker en vördsam och stundelig hågkomst därav den innerligaste er­ känslas rörelse uti mitt sinne.» Den 2, 3 och 4 januari 1753 var han åter på Friberg, dit en mängd grannar kommit, »så att det blev en bal en forme utav. Men som rummet var stort och kallt, jag jämväl icke mådde sär­ deles bra, tog jag icke särdeles del i glädjen». Av dagboken framgår ock, att Reuterholms nöje till en icke ringa del grumlades av svartsjuka, 137 I kammarherre Melcher Falkenberg befarade han tydligen en rival och ger därför av honom ett utförligt porträtt, som är allt annat än smick­ rande. Han beskylles — berättar Reuterholm •— »att hava praktiserat utav bibliotekarien Herr Olof Dalins byrå samt sedan divulgerat de ej mindre osmakliga och narraktiga än satiriska predikningar om kalotten, brödstycket etc., som Dalin vid Drottningholm för överheten och en del av hovet skall hava hållit.» Viktigast var utan tvivel dock, att han tyckt sig märka, att fröken Ulrica Stenbock, »har någon attention fö,r honom. Jag vet väl, att hon intet är blind för hans fel, men hon är fattig». Det bidrog —■ fort­ sätter han — »att göra mig mindre munter dessa dagar, att jag fann hos henne en mindre embar- rasserad reserve för mig än vanligen ... Jag fruktar snarare, att hon mer och mer fått smak för den stora världen, att hon gjort reflexion uppå, diet jag icke skulle med någon lustre kunna föra henne däruti och att hon för den skull all­ deles beslutit undertrycka den lilla böjelse, hon haft för mig. I mitt tänkesätt för henne är jag jämväl så inresolu, att jag icke kan ogilla, om hon på det sättet skulle tänka.» Så börjar han att reflektera på, om han skall fria eller icke, och rådgör i detta fall både med sin far och sin bror Axel. Till den förre skrev han i mars 1753: »Jag vet inte, om det är en besynnerlig underlig­ het hos mig eller om det händer alla andra män- 0 i skor på samma sätt. Men det är visst, att bland 138 det oräkneliga antal kvinnfolk, som jag i mina dagar sett, har jag funnit allt för få så danade, att jag trott mig kunna bliva lycklig uti äkten­ skap med dem, fast jag icke kan neka, att många utvärtes behagligheter kunnat hos mig upptända flyktiga och snart dämpade begär. Min herr far lärer så mycket mindre ogilla mitt val, då jag har den äran att berätta, det Ulrica Stenbocks uppförande är sådant, att hon oaktat dess säll­ synta fägring är allmänneligen älskad och be­ römd av sitt eget kön.» Både fadern och brodern avrådde honom. Men icke dess mindre avsände Gustaf Reuterholm ett friarbrev, ehuru han själv knappt vågade hop­ pas på ett gynnsamt svar från den högförnäma fröken. Och det gick såsom han befarat. Den 2 april underrättar han fadern om, att han fått »ett vidrigt utslag». Den hugnaden — fortsät­ ter han — »har jag därvid, att samma utslag var med all upptänklig hövlighet och varsamhet be­ ledsagad, så att jag intet är utsatt för det åtlöje, som orättvist beledsagar korgar, då deras erhål­ lande blir bekant». Hans hjärta blev i varje fall ej förkrossat, och redan samma månad, som han fått korgen av Ul­ rica Stenbock, avsände han följande brev till en Fredrik Uggla i Värmland, vilken han under sin förra expedition tyckes hava lärt känna, men tydligen ej var vidare bekant med. Efter några inledande ord kommer han fram till satsen, »att penningar bli vårt högsta goda och att vi intet 139 kunna finna oss uti några omständigheter, var- est detta brister. Under de snart sex år, som jag uti detta mitt lilla lanthybble haft en gan­ ska dryg hushållning, i det den varit gemenlig med en syster, som uti sitt enkestånd har föga annan egendom än fem stycken mest fullvuxna barn, har jag icke allenast måst sakna de be­ kvämligheter, som jag önskat och varit van vid, utan ser mig ock efter handen mer och mer ut­ satt för brist på det nödiga genom den gäld, jag mig tid efter annan åsamkat. Jag ser mig för den skull nödsakad att tänka uppå, huru jag ge­ nom något fördelaktigt giftermål måtte kunna bättra mina omständigheter. Värmland är en av de landsorter, där förmöget folk mest finnes och där könet efter mitt tycke har de mesta be­ hagligheter. Bunden av min hushållning och trängd utav andra dagliga utgifter är icke min lägenhet att på måfå, som man plägar säga, spilla tid och kostnad på en resa genom ett så vidsträckt land. Min herre, såsom både infödd och inbyggare av denna orten och följaktligen kännare av alla hus där äro, kan genom en vän­ lig underrättelse skaffa mig den kunskap jag åstundar med mindre omak. Er gamla vänskap lärer intet finna det besvärligt eller obenäget upptaga, det jag ber er som en vän giva mig vid handen, om något fö.rslag där nere kunde givas, som förtjänar närmare att tagas uti övervä­ gande.» Därefter ber han att för Uggla få framlägga 140 sina »grundsatser», vilka är o: »Penningar, håller jag före, böra aldrig utom i nödfall annorlunda anses än som ett fördelaktigt biskäl. Ju mer en person har av andra förmåner, ju mindre för­ gyllning behöver hon. I anseende till mig, så är icke allenast nödigt att få en förmögen, utan ock en, som verkligen redan äger sin förmögen­ het, så att man icke i de första åren nödgas ge­ nom lån förtära sig uti hoppet på ett tillkom­ mande arv. En ung flicka har mindre vett och förfa renbet än en äldre, men hon har ock mera behag samt böjligare sinne, så att en förnuftig man kan stöpa henne i vad form han behagar. Fägring är en sak, som fägnar ögat och binder sinnet. Men som den är allt för mycken ändring underkastad, bör därvid efter mitt tänkesätt in­ tet annat avseende havas, än att personen med intet lyte eller någon vedervärdighet är behäf­ tad. » Huruvida herr Fredrik Uggla åtog ' sig detta delikata uppdrag, framgår ej av de bevarade papperen, och de giva heller ingen upplysning om, huruvida den Catharina Sundgren, som nio år senare eller 1762 blev Gustaf Reuterholms maka, motsva.rade det ideal av kvinna, som han uppställt i sitt brev till vännen Uggla. Gustaf III:s Svenska akademi Av Svenska akademiens egna protokoll och handlingar får man onekligen en i viss mån annan bild av dess karaktär under Gustaf III:s tid, än man kan få av någon andrahandsskildring. Det, som först slår läsaren, är, huru starkt denna akademi var konungens egen. Gustaf III var närvarande vid nästan alla dess sammankomster, dessa höllos på slottet, förbindelsen mellan konungen och akademien skedde alltid direkt och muntligen, icke skriftligen, och hans personligen avgivna resolutioner togos omedelbart till proto­ kollet. »Konungen i akademien» motsvarade täm­ ligen »konungen i statsrådet» — dock med den skillnaden att Gustaf III var vida mera eftergi­ ven för sina litterära rådgivare än för sina poli­ tiska. Denna »beskyddarens» personliga ställning till sin akademi var dock ingen nyhet, ty den återfinnes ock i moderns skapelse, i Vitterhets­ akademien, som sammanträdde hos drottningen, vid vars sammanträden hon likaledes var närva­ rande och där hon i sista hand tyckes hava av- 142 gjort besluten. Och Lovisa Ulrika å sin sida hade utan tvivel tagit mönstret från sitt hem­ land, ej från Paris, ty vid denna tid spelade »be­ skyddaren» i den franska akademien alls icke samma roll som ursprungligen under Richelieu, och den illitterate Ludvig XV intresserade sig icke det ringaste för akademiens angelägenheter. I Preussen däremot hade Lovisa Ulrikas farmor stiftat den »societas», som hennes bror sedan om- bildade till den berömda Berlinakademien. Vis­ serligen bevistade Fredrik II egendomligt nog aldrig dess sammanträden, men hemma hos sig omgav han sig med ett slags mindre akademi, Algarotti, Maupertuis, Voltaire, då han var i Berlin, d’Angers, La Mettrie m. fl., och det var tydligen ett dylikt litterärt umgänge hans syster ville hava. I allmänhet har man kanske allt för mycket betraktat Svenska akademien såsom en kopia av den franska och i följd därav förbisett, huru nära Svenska akademien sammanhängt med den in­ hemska föregångaren, Vitterhetsakademien — dock med den väsentiga skillnaden att i den ena var Lovisa Ulrika, i den andra Gustaf III »be­ skyddare». I denna skillnad låg nog också en av huvudanledningarna till den Svenska akademi­ ens instiftelse, ty något rent litterärt behov före­ låg knappast, enär de båda akademierna i det närmaste hade samma uppgifter. Vitterhetsakademiens var att »frambringa en ren smak, ett städat tänke- och ett hyfsat skriv- 143 sätt, såsom uti samhället nyttiga, prydliga och behagliga», och de ämnen, med vilka akademien skulle sysselsätta sig, voro därför historia, anti­ kviteter, vältaligheten och språkets uppodling, d. v. s. dess uppgift var — om man stryker bort antikviteterna — alldeles densamma som Sven­ ska akademiens. Ämbetsmännen voro också de­ samma: en direktör och en sekreterare, till vilka i Svenska akademien efter franskt mönster kom en kansler eller vice ordförande. Arbetssättet var slutligen detsamma. Man utsatte tävlingar och bedömde inkomna tävlingsskrifter i poesi och väl­ talighet samt även andra arbeten, som inlämnats till granskning, man höll »éloger» över berömda män, man diskuterade och tänkte skriva regler fö,r det svenska skrivsättet o. s. v. Skillnaden mel­ lan de båda akademierna betingades således näs­ tan uteslutande av de bägge beskyddarnas per­ sonligheter. Här — i sin egen akademi — var Lovisa Ulrika den enväldiga härskarinna, som hon aldrig lyc­ kades bliva inom politiken, under det att Gustaf III snarare uppträdde såsom den »förste med­ borgaren» i en fri stat. I Lovisa Ulrikas aka­ demi firades högtidsdagen på drottningens födel­ sedag, den 24 juli, då någon av ledamöterna ge­ nom »ett vältalighetsprov» skulle »uppliva den underdåniga erkänsla, Akademien Hennes Kungl. Maj:t Drottningen skyldig är». Med större takt trädde Gustaf III själv i bakgrunden och be- 144 stämde, att hans akademi skulle fira sin minnes­ fest på »den store Gustaf Adolfs födelsedag». I viss mån ligger väl häri ock en skillnad mellan äldre och yngre tiders grannlagenhet. I sitt te­ stamente bestämde t. ex. Skytte, att professor Skytteanus årligen skulle stiftarens »liberalitet med härliga orationer perorera», och häri såg samtiden tydligen icke något löjligt. Bestäm­ melsen i Vitterhetsakademiens stadgar härrör möjligen från Adolf Fredrik, icke direkt från Lovisa Ulrika, ehuru hon väl ej kunnat vara omedveten därom, och den föregicks, som sagt, av många prejudikat. Men att Gustaf III bröt häremot, berodde tydligen därpå, att han ville giva sin akademi en friare och mera allmänt medborgerlig ställning än den, som tilldelats Lovisa Ulrikas. Samma tendens röjer sig ock i en annan bestäm­ melse. I Lovisa Ulrikas akademi utnämndes direktören och sekreteraren av drottningen, un­ der det att direktören i Svenska akademien ut­ sågs genom lottning och sekreteraren genom ledamöternas fria val — med ett naturligt un­ dantag för den förste, som konungen utnämnde i samband med själva instiftelsen. Men även ledamöterna i Vitterhetsakademien utsågos av drottningen, hedersledamöterna utan föregå­ ende förslag, de arbetande efter ett dylikt för­ slag, som dock de facto med ett undantag aldrig ifrågakom, under det att ledamöterna i Svenska akademien valdes direkt av akademien, varefter 145 valet blott underställdes Gustaf III:s stadfäs- telse, som han aldrig vägrade att giva, även då valet ej var i överensstämmelse med hans egen önskan. Vitterhetsakademien var därför snarare drottningens privata litterära umgängeskrets, under det att Svenska akademien dock var ett »fritt samhälle», inom vilket Gustaf III var den »förste medborgaren». Olikheterna mellan de båda akademierna voro dock ej större, än att de med några mycket lätta ändringar kunnat avlägsnas, och man kan därför fråga, varför Gustaf III ej föredrog att refor­ mera Vitterhetsakademien framför att stifta en ny. Den huvudsakliga anledningen låg helt visst däri, att även han hade ett behov av en litterär umgängeskrets, som han själv valt, och att han därför ej kunde nöja sig med moderns. Lovisa Ulrika hade väl avlidit 1782 — fyra år före Sven­ ska akademiens instiftelse — men brytningen ■mellan henne och sonen hade dock varit så stark, att Gustaf III svårligen kunnat trivas i en krets, där så mycket skulle hava påmint om henne. Att åter utplåna alla dessa minnen, skulle hava tytts såsom brist på sonlig pietet, och han föredrog därför en nyskapelse, på vilken han kunde trycka sin stämpel. Och till detta huvudskäl komme andra. Utan . tvivel inverkade förebilderna från Frankrike, ehuru man kanske allför uteslutande framhållit dem. I Frankrike fanns både en Académie fran­ çaise och en Académie des belles-lettres, och sä- 10 — Schück, Kulturhistoriska skizzer 146 kerligen var det detta, som gav Gustaf III upp­ slaget till Vitterhetsakademiens klyvning i en Svensk akademi och en Antikvitetsakademi. Över en dylik Svensk akademi kunde också kastas en större glans än över en mera lärd och — vad som för 1700-talet var detsamma — pedantisk anti­ kvitetsakademi. Efter franska akademiens före­ döme strök därför Gustaf III skillnaden mellan hedersledamöter och arbetande ledamöter och satte i sin akademi »herrar» och »poeter» såsom jämlikar, Fersen vid sidan av Kellgren. Av de tretton av konungen utsedda voro Höpken, Scheffer, Hermansson, Fersen och Oxenstierna alldeles obestridligen »herrar»; de båda biskoparna Celsius och Wingård, Gyllenborg och Schröder - heim stodo denna gräns mycket nära, och endast Rosenstein, Botin, Adlerbeth och Kellgren kunde betraktas såsom »gens de lettres». Blott Kellgren och de båda biskoparna voro ofrälse, ehuru även de såsom medlemmar av Svenska akademien ge­ nom de för akademien utfärdade privilegierna nu blev o likställda med adelsmän. Utåt hade akademien således rangens högsta glans, men inom akademien utplånades denna av den eljes i dyliga ting så ömtåliga konungen genom be­ stämmelsen, att ingen skillnad skulle vara »leda­ möterna emellan i anseende till börd, stånd eller ämbeten». Akademien har sedermera som bekant fått upp­ bära mycket klander för sin smak för »blå band» — icke minst av Tegnér. Om det berättigade eller 147 oberättigade bäri, har jag ingen anledning att här yttra mig, men så mycket är obestridligt, att denna smak i varje fall delades av Gustaf III. Vad han ville — visserligen blott såsom ett bi­ syfte — var att skapa en litterär ordensdekora- tion, vilket ett medlemskap av Lovisa Ulrikas Vitterhetsakademi icke varit och heller aldrig kunde bliva, och detta skedde genom det val, han gjorde av medlemmar. För Fersep, Hermansson och deras likar kunde ett dylikt medlemskap åt­ minstone betraktas såsom en ny utmärkelse, lagd till de många de förut hade — kanske ej fullt förtjänt, men därför dess mera kärkommen — ty det var dock ej varje excellens, som kunde bliva en av de aderton. Och med 1700-talets sätt att se var det onekligen att giva litteraturen ett riddarslag, då den ofrälse litteratören Kellgren intogs i denna högadliga krets. Utan att överskatta umgängestonen inom 1700- talets högadliga kretsar måste man vidare med­ giva, att denna var den mest förfinade i det då­ tida Sverige, och ett försök att flytta yrkeslittera- törerna in i denna samhällssfär var dock ett klokt steg i den riktning, som angavs såsom syfte för alla dylika akademier: att uppodla smaken. Kell­ grens egen informatorstid i aristokratiska hem har nog ej varit utan ett starkt inflytande på hans diktning. Betecknande för samma synpunkt är Gustaf III:s ovilja mot alla professorer. Rättvisligen bör erkännas, att universiteten då ej stodo sär- 148 deles högt. Linné — som på grund av sin euro­ peiska ryktbarhet väl skulle hava fått en plats i Svenska akademien — var död, likaså Ihre. Men Lagerbring levde och bland mindre berömda Neikter, Fant och Lindblom. Men ingen av dem fann nåd inför konungen, och den ende veten­ skapsman, som han ansåg värdig ett rum bland de aderton, var kammarrådet af Botin, som dock var adelsman, huvudstadsbo och — som det före­ faller — något vivör samt således, åtminstone i sitt liv, fri från professorspedanteriet. Genom denna gallring sökte Gustaf III, om än kanske omedvetet, att avlyfta den lärda tyngd, som vilat över Lovisa Ulrikas akademi. Och må­ hända insåg han även, att Vitterhetsakademien icke kunde reformeras i den riktning han ville. Om denna hade ombil da ts till en Svensk akademi, hade dock dess gamla medlemmar följt med, och dessa företrädde faktiskt en äldre smakriktning. Gustaf III föredrog därför att plocka ut de med­ lemmar, Scheffer, Ilöpken, Gyllenborg, Rosen- stein och Botin, som kunde användas, samt lämna Liljestråle, Leijonhufvud, Manderström, Elers och andra åt deras öde. En nyskapelse blev akademien således ej ge­ nom sin uppgift eller sitt arbetssätt, utan genom den anda, som fyllde densamma. Det, som ger Svenska akademien, liksom alla andra institutio­ ner, dess karaktär är den ledande personligheten, och under Gustaf III:s tid var den ledande onek­ ligen konungen själv. Dess historia under denna 149 tid är således en historia för sig, till sitt skap- lynne alldeles skild från dess historia under se­ nare tid, och själva stadgarna giva endast obe­ tydlig ledning för bedömandet av dess verksam­ het. Ty denna bestämdes minst lika mycket ge­ nom praxis och framför allt av konungens per­ sonlighet. Svenska akademien under Gustaf III:s tid var dennes litterära statsråd. Dess uppgift var att leda och stifta lagar för den svenska smaken. I det syftet skulle akademien ge ut en gramma­ tika och en ordbok för att på så sätt fastställa, vilka ord och uttryck som voro de ur en förädlad smaks synpunkt tillåtliga och riktiga; medlem­ marna skulle för allmänheten uppläsa dikter och tal, som kunde tjäna såsom mönster för unga författare, och dessa mönsterskrifter skulle sedan tryckas i akademiens handlingar; och de skulle rätta inkomna tävlingsskrifter samt även andra, som till akademien insändes. Av denna rätt att bli bedömd begagnade sig också allmänheten ganska flitigt. Den förste, som på detta sätt vände sig till akademien, var den sedan så bekante ex­ cellensen Skjöldebrand, som till akademien in­ sände det första utkastet till sitt skaldestycke Odin; sedan följde en mängd andra efter, och man drog sig ej ens för att en gång inskicka en pre­ dikan, som av akademien pliktskyldigast över­ lämnades till sakkunnig granskning åt den glade statssekreteraren för ecklesiastikärenden Elis Schröderheim. I allmänhet utföllo omdömena så, 150 att granskaren kort och gott förklarade den ifråga­ varande skriften ovärdig akademiens uppmärk­ samhet, än mer dess uppmuntran. Men »spåren avskräckte icke», och nya olycksförsök följde i de äldres ställe. I viss mån gör akademien — liksom dess före­ gångare under 1600-talet, Antikvitetskollegiet — intryck av ett ämbetsverk, till vilket regeringen ansåg sig kunna remittera alla litterära frågor. Så t. ex. upplyser protokollet, att »konungen för­ klarat dess nådiga avsikt vara att uppdraga åt akademien utgivandet av den nya psalmboken». Men denna besynnerliga plan tyckes ha blivit kvävd i lindan, ty sedan höra vi ej vidare av den.. Ett annat uttryck för denna tendens var pla­ nen att göra Svenska akademien till ett slags överdomstol för teatrarna. Överläggningarna härom ledde visserligen ieke till något resultat, men höra till de intressantare bland akademiens papper, enär män som Kellgren, Leopold och Ro­ senstein härigenom fingo tillfälle att framlägga sina tankar rörande den samtida dramatiken oeh dramats teori. Uppslaget gavs av den bekante Risteil, som för sin teater utfäst tvenne pris, vilka akademien årligen skulle utdela för det bästa tragiska och det bästa komiska stycke, som uppförts. Men innan denna fråga slutdiskuterats, tillkom en ny punkt. En författare, som inläm­ nat ett drama till teatern, men fått detta refuse­ rat, kunde enligt teaterns av konungen utfärdade reglemente hos Svenska akademien överklaga 151 detta beslut, och utföll akademiens dom till hans förmän, skulle pjäsen trots teaterdirektionens vägran uppföras. Två gånger fick verkligen aka­ demien tillfälle att yttra sig i ett dylikt ärende, ena gången (1801) om Urtima tinget av Gustaf von Schantz, andra gången (1802) om en översätt­ ning, Svenska småstäder. En tredje plan ledde ej heller till något resul­ tat — tanken att på franska språket utgiva en journal, som för utlandet skulle redogöra för den svenska vitterhetens samtida utveckling. Planen var ej ny, ty redan inom Vitterhetsakademien hade man varit betänkt på något dylikt. En bland dess stadgar lydde nämligen: »Vi uppdraga akademien att årligen eller på kortare tid under namn av handlingar, journaux eller dagböcker utgiva sitt yttrande och omdöme över de ut­ komna svenska och främmande skrifter, varvid själva saken skärskådas och granskas med den anständighet, som vederbör och kan tjäna till rättelse och icke till förargelse.» Därmed avsågs nog blott de vanliga, på svenska avfattade hand­ lingarna, ehuru dessa ej fingo den här avsedda karaktären av ett slags vittra årsberättelser. Men frågan kom tillbaka under Gustaf III:s tid. Re- dän vid en av de första sammankomsterna inom Svenska akademien påpekade Kellgren det olämp­ liga sätt, på vilket den litterära kritiken sköttes i den lärdomsjournal, som utgavs av den tyske pastor Lydeke i Stockholm och som var utlän­ ningarnas så gott som enda källa rörande svensk 152 vitterhet. »Konungen täcktes härvid yttra dess nå­ diga tanke vara, att all sådan olägenhet bäst kunde avhjälpas, om en god journal över svenska vit­ terheten författades på franska språket, och ville Hans Kungl. Maj:t uppdraga Kungl. Vitter­ hets-, Historie- och Antikvitetsakademien att ge­ nom någon av dess ledamöter besörja om en dy­ lik journals utgivande.» Vid Vitterhetsakademiens kort därpå följande sammanträde tog konungen upp frågan och upp­ drog därvid åt bibliotekarien Ristell att utgiva denna journal. Planen diskuterades omsorgsfullt och blev ganska omfattande, men förföll, då Ristell kort därefter nödgades rymma. En ma­ gister Agander erbjöd sig samtidigt att till franska översätta akademiens handlingar, men efter skedd granskning befunnes hans insikter i språket ej tillfyllesgörande, och man avböjde därför anbudet. Men Agander var ihärdig och utgav 1788 på egen hand Mélanges de littérature suédoise med översättningar av dikter och tal av akademiens ledamöter, och då detta anmäldes, kunde »akademien ej annat än med särdeles nöje anse herr Aganders berömliga företagande och avsikt och anmodade sekreteraren att dess tänke­ sätt för honom förklara». Men längre kom man ej i detta avseende. En huvuduppgift för akademien var utgivan­ det av en svensk grammatika och en svensk ord­ bok, och med denna uppgift hade i själva verket alla akademier under 1700-talet sysselsatt sig —, 153 Vetenskapssocieteten, Vetenskapsakademien och Vitterhetsakademien, men om man undantager Ihres på Vetenskapssocietetens uppdrag utarbe­ tade stora Glossarium, hade man ej kommit längre än till förberedande diskussioner. Svenska aka­ demien tog uppgiften mera på allvar och tänkte börja med en svensk grammatik. Men huru föga man ännu uppfattade räckvidden av ett dylikt företag, framgår av de första förhandlingarna härom. En av akademiens ledamöter, Botin, hade utgivit en liten grammatik, Svenska språket i tal och skrift, som föga skilde sig från en vanlig skolbok, och » akademien förmodade, att med några få tilläggningar och ändringar vid detta vackra och grundliga arbete snajrt kunna åstadkomma en sådan grammatica, som blivit akademien ålagd att författa». Vid läsningen och granskningen av densamma tyckes man emellertid — ehuru proto­ kollen därom intet direkt utsäga ■— hava kommit till en annan uppfattning, och utan att hava fat­ tat något beslut i grammatikfrågan övergick man till ordboksarbetet. Till en början tänkte man sig nog även här blott en helt vanlig ordbok — väl närmast i stil med en förbättrad upplaga av Sahl- stedts — men under de förberedande meningsut­ bytena kommo allt flera principfrågor upp, och av förhandlingarna finner man, att akademien trots sin flit och sitt intresse med varje dylik diskussion faktiskt allt mer och mer avlägsnade sig från målet. Ty med varje diskussion visade det sig, att svårigheterna växte i vida starkare 154 progression än arbetsintensiteten och den veten­ skapliga förmågan. Slutet blev som bekant, att arbetet så småningom avstannade, därför att upp­ giften i själva verket var omöjlig för Gustaf III:s akademi. Det torde ha varit tvivelaktigt, om ens en ve­ tenskaplig språkakademi kunnat gå i land där­ med. Men Gustaf III:s akademi var icke och var aldrig av konungen ämnad till en vetenskaplig institution, utan den var en samling av höga her­ rar och betydande skalder »med smak», d. v. s. av män med förmåga att själva konstnärligt be­ handla och förädla språket. Den ende av dem, som enligt den tidens fordringar kunde anses så­ som en vetenskapligt skolad språkman, Botin, var obestridligen den allra olämpligaste. Hans prin­ ciper voro pedantiska och ofta orimliga, och det var en lycka, att de bestredos av män som Kell­ gren, vilken icke var någon språkman ex professe, men en författare med smak och sunt förstånd. Och även om Schröderheim, Arm feit, Rosen­ stein och andra av akademiens ledamöter stått på höjden av sin tids vetenskapliga språkbild­ ning — och dessutom bibehållit sitt sunda om­ döme — hade uppgiften varit lika omöjlig. Ty åt ett dylikt arbete hade de blott kunnat ägna några få lediga stunder, som de tagit från äm- betsgöromålen, och ett företag av denna omfatt­ ning hade lika fullt förblivit outfört. Den enda praktiska möjligheten att fullborda en dylik ord­ bok hade då — liksom nu — varit att anförtro 155 den åt en kommission, som icke haft någon annan uppgift eller sysselsättning och vars medlemmar avlönats för detta arbete som för en annan stats­ tjänst. I själva verket är detta, vad Svenska akade­ mien nu — efter många ansatser i annan rikt­ ning — gjort. Ordboksarbetet har överlämnats till en dylik vetenskaplig språkkommission, vil­ ken avlönas med de medel, som inflyta genom Posttidningen, och ledamöterna i detta s. k. scrip­ torium äro fullt upptagna av sitt arbete. Men på Gustaf III:s tid hade mån dels ännu ej fått blic­ ken öppen för de vetenskapliga förutsättningar, ett dylikt arbete krävde — i själva verket utbil­ dades denna uppfattning först under akademiens överläggningar — dels saknade .man de behövliga ekonomiska tillgångarna. Inom Vitterhetsaka­ demien var väl 1773 frågan uppe att söka skaffa särskilda anslag till arbetande ledamöter, men längre än till en diskussion kom man icke, och även då tyckes tanken ej ha varit att skaffa an­ slag åt personer, vilka uteslutande ägnade sig åt vetenskapligt arbete, utan blott understöd åt dem, som vid sidan av sina ämbetsgöromål sysslade med historia, antikviteter eller språk. Svenska akademiens tillgångar under dess första tid voro mycket små, och Gustaf III:s ekonomi var som bekant så svag, att han med bästa vilja ieke kunde anslå någon lön åt personer, som uteslu­ tande ägnade sig åt akademiens tjänst. Akade- demiens äldsta stat slutade på en summa av 156 2,490 rdr sp., av vilka dock 1,000 först i fram­ tiden kunde utgå. Av dessa disponerades 900 rdr sp. till åtta pensioner åt inhemska för­ fattare; två gingo till Vitterhetsakademien och fyra till Svenska akademien (Adlerbeth 150 rdr, Nordin, Leopold och Sjöberg 100 rdr var­ dera). Men på dylika anslag kunde naturligtvis ingen leva, och de betraktades snarare såsom un­ derstöd åt behövande författare. Ordboksarbetet kunde också först då återupptagas, när akademien erhållit en tryggad ekonomisk grundval. Det arbete, som ur praktisk synpunkt var det angelägnaste — regleringen av det ytterst vack­ lande stavsättet — blev emellertid fullbordat, ehuru först efter Gustaf III:s tid. 1801 utgav nämligen akademien den av Leopold författade vidlyftiga avhandlingen Om svenska stavsättet, vars vetenskapliga förtjänster och brister jag ej tillåter mig att bedöma, men som dock har haft det goda med sig, att den för tre fjärdedels år­ hundrade gjorde slut på det olidliga rättstav- ningsgrälet. Akademiens överläggningar i dessa språk­ frågor äro i varje fall av ett stort intresse, och särskilt mästerliga äro Kellgrens yttranden. Ingen kunde vara mindre skolfux än han, och en av hans anmärkningar ser nästan ut, som om den varit riktad mot de kriarättare, som i senare tid så ondgjorts över Levertins och Heidenstams »språkfel». Kellgren hade sökt att göra några fina begreppsnyanser. Men strax därefter fort- 157 sätter han: »Torde doek hända, att denna för­ fining är överdriven. Bevare oss Gud att för myc­ ket vilja omgränsa varje ords betydelse! Jag känner för väl, vad ett allt för strängt åtskiljande skulle skada vitterheten. Skalden behöver i var stund få utvidga eller inskränka, kanske även missbruka ett ords bemärkelse. De strofer, som vi mest beundra hos de latinska poeterna, äro ofta ej annat än fel mot språket, än avsteg från ordets rätta förstånd. Det tycks, som orden i detta språk föga ägt annat än en ungefär betydelse, och jag fruktar, att Horatius nödgats utstryka många vers, om i hans tid funnits en Romerska Akade­ miens Dictionnaire.» Gustaf III var personligen närvarande vid Svenska akademiens nästan alla sammanträden, och av dess medlemmar tyckes knappast någon ha varit mera nitisk än han. Han deltog också i diskussionen, men av protokollen att döma med den yttersta takt. I de frågor, han överlämnat till akademien — prisbelöningar, ordboksarbetet o. d. — yttrade han sig icke, men däremot när det gällde tolkningen av akademiens stadgar, som ju utfärdats av honom och vilkas efterlevande han därför hade både rätt och skyldighet att övervaka. Men även här inskränkte han sig i allmänhet till att meddela sitt beslut utan att in­ gå på någon motivering. En dylik diskussion är av ett särskilt intresse och mycket belysande för konungens uppfattning av akademiens uppgift. I par. 57 av statuterna 158 hade nämligen konungen föreskrivit, att om inga till pristävlingen inkomna skrifter kunde belö­ nas, »åligger det då en eller flera av akademiens ledamöter att däröver skriva», och denna skrift skulle sedan »insättas i akademiens handlingar att tjäna till mönster för dem, som i dylika äm­ nen tänka skriva». Detta fall inträffade ganska snart. Konungen hade på grund av en enskild prisstiftelse såsom tävlingsämne utsatt Ett skalde­ stycke över svenska bergverken, men de två dik­ ter, som inkommit, befunnos ej värdiga belö­ ningen. Akademien hemställde då, om icke samma prisämne finge ännu en gång uppgivas. Men konungen erinrade därvid om par. 57 och höll på, att en av akademiens egna ledamöter skulle skriva en dikt i stället. »Akademien — heter det — förklarade sig i underdånighet vörda både den lag henne blivit föreskriven och den nådiga förklaringen konungen nu därå täckts göra, men vågade i lika under­ dånighet föreställa: att den skyldighet, som här­ igenom ålades akademiens ledamöter, bleve så mycket svårare att uppfylla, som den skrift, vil­ ken av en ledamot över ett prisämne författades, borde tjäna till mönster enligt själva orden i stad­ garna; att ingen av akademiens ledamöter vore nog förmäten att tro sig kunna lämna allmänhe­ ten mönster i vad slag det ock vore; att därest någon skulle vara nog lycklig att åstadkomma ett arbete, som närmast nådde fullkomligheten, skulle dock det namn av mönster, varmed stad- 159 garna stämplade detta arbete, helt visst göra allmänheten motsträvig att erkänna dess värde och uppmärksam att uppleta, framsätta och förhöja dess fel. Härav .skulle en naturlig följd bliva, att en författare under fruktan att beskyl­ las för en överdriven egenkärlek, under avvaktan av ett oblitt bemötande från sina läsare, skulle sakna håg, följaktligen eld och styrka. Akade­ miens ledamöter, hellre än att äventyra så far­ liga försök, skulle till äventyrs belöna vad skrift som helst och isnarare välja att blottställa sig för förebråelser, vilka fölle på akademien i gemen, än att ådraga sig dem för egen räkning samt hellre vilja beskyllas för lindrige och flate domare än förmätne och mindre lycklige författare.---------- Det syntes vara stridande mot själva naturen av ett tävlingsämne, att de, som däröver skola döma, någonsin över detsamma annorledes än för enskild räkning finge skriva, varför ej heller sådant i någon akademi vore brukligt eller till- låtet.» På grund härav anhöll akademien, att ko­ nungen »täcktes ändra den omnämnda 57 par. i stadgarna eller åtminstone genom nådig förkla­ ring frikalla dem från uppfyllandet av den där- uti fastställte skyldighet. Konungen täcktes i nåder yttra, att Hans Maj:t hölle äventyrligt att göra någon ändring eller undantag i de lagar, vilka blivit akademien till evärdelig efterlevnad fö;reskrivne och i sådan mening av var och en ledamot undertecknade.» Vid ett följande sammanträde gjorde väl aka- 160 demien ett förnyat försök att fä paragrafen änd­ rad, men med lika liten framgång, och vid det därpå följande nödgades man därför skrida till lottning för att utse den blivande skalden. Det komiska i situationen visade sig redan däri, att man naturligtvis måste utesluta Fersen, Botin, Armfelt och dylika från lottningen och inskränka denna till »skaldernas» krets. Av dessa föll lot­ ten på Kellgren. Men ehuru protokollet därom ingenting nämner, tyckes man dock ännu en gång hava fått utsätta samma tävlingsämne, och Kell­ grens mönsterpoem blev således uppskjutet på ett år, så vida ej heller då någon tävlingsskrift kunde belönas. Tyvärr inträffade även detta fall. Åter in- kommo två tävlingsskrifter, och till granskare av dem utsågs Kellgren. Hans kritik är ett full­ komligt mästerstycke av persiflage och faller aldrig u;r den ton :av aktningsfull granskning, som han låtsar de båda pekoralens bergsvetenskapliga lärdom förtjäna. Men sedan granskaren slutat sin redogörelse, fortsätter han: »Vad mig angår, är jag alldeles obehörig att döma i ett skaldeslag, för vilket jag äger den största vördnad, men ej den allraminsta skicklighet. Jag tror, att ett poem över svenska bergverken skulle kunna för­ fattas i en stil, som ej vore varken låg eller löj­ lig och att detta ämne i en skicklig målares hand skulle kunna förena all grundlighet av en veten­ skap med allt skaldekonstens behag. Men jag är ej denne målare. Min devis är inversen av det 161 bekanta ordet: anch’io sono pittore. Jag har någon gång sökt uttrycka — med framgång eller ej — vad jag tänkt eller känt, men ej att teckna, vad jag sett. Naturen har ej givit mig varken hand eller öga. Den mindre blygsamhet, som fin­ nes i detta, och allt slags vittnesbörd, som man gi­ ver sig själv, torde akademien denna gång med benägenhet förlåta, då nödvändigheten avtvingar det. Det har i följd av våra stadgar och ett blint ödes beslut blivit mig ålagt att i förevarande ämne på akademiens vägnar författa ett poem till mönster för svenska snillet Jag har ej upp­ fyllt denna plikt av det enda skäl, att jag icke kan uppfylla den, och jag anhåller, att akademien täckes stödja detta skäl emot den högre befall­ ning, vars olydnad intet annat än omöjligheten gör förlåtlig. Man pålägger ej Paseh att måla landskap eller Martin porträtt.» Läxan åt konungen var således tämligen skarp, men ehuru denne .själv var närvarande, då Kell­ gren uppläste detta anförande, yttrade han intet, men böjde sig lojalt för Kellgrens förklaring utan att vidare yrka på någon tillämpning av den om­ stridda paragrafen. Även vad invalen beträffar, får man det in­ trycket, att Svenska akademien varit vida själv­ ständigare än Vitterhetsakademien, men att ko­ nungens önskningar dock varit tämligen bestäm­ mande. Några brev rörande de första invalen finnas icke, vilka sätta oss i stånd att bedöma Gustaf III:s större eller mindre inflytande på ut- 11 — Schück, Kulturhistoriska skizzer 162 gången. Men att den först invalde, gunstlingen Armfel,t, valts antingen på order av konungen eller för att tillmötesgå en önskan, som man med visshet antog denne hysa, torde icke kunna be­ tvivlas. Armfelt hade endast några dagar förut fyllt 29 år och var faktiskt blott en ung hovman. Men ehuru han ej gjort sig känd såsom förfat­ tare, var han obestridligen ett snille och en man med så mycken verklig esprit och smak, att valet väl kunde försvaras. Den näste, Nordin, var nog också konungens kandidat och dennes gunstling, men tillika en bland samtidens främste svenske lärde, och i bägge dessa fall gingo sannolikt ko­ nungens och akademiens önskningar i samma rikt­ ning. Så var ock förhållandet vid de båda närmast följande valen, då Leopold och Clewberg utsågos. Den förre hade just då fått uppmärksamheten riktad på sig, hade av konungen kallats från Upp­ sala till Stockholm, där han fått bostad på slot­ tet, hade fått i uppdrag att utarbeta Helmfelt, blivit kungl. bibliotekarie o. s. v. Om det än här­ av var tydligt, att han i konungens ögon var den uppgående stjärnan, var författaren till Erotiska oden dock även, enligt den akademiska uppfatt­ ningen, näst Kellgren sin tids mest betydande skald. Även Clewberg, som var konungens gunst­ ling, åtnjöt ett stort litterärt anseende och var nära vän till Kellgren och Rosenstein. Först om hans val veta vi bestämt — genom ett brev f;rån Fersen till Rosenstein — att det skett på konungens order, och brevet antyder oek det 163 närmare förfarandet. Konungen hade för Rosen- stein tillkännagivit sin önskan, denne hade dels muntligen, dels skriftligen meddelat denna till akademiens ledamöter, och valet utföll så, att Clewberg fick alla röster utom en. Först vid de båda nästa valen, som skedde samtidigt, märker man någon större röstsplittring, och detta berodde antagligen därpå, att konungen nu ej hade någon egen kandidat, utan tillät akademien att välja fullkomligt fritt. De valde, rektor Murberg och kopisten Sjöberg, voro utan tvivel akademiens kandidater, den förre med hänsyn till ordboks­ arbetet, som till en stor del lädes på hans skuld­ ror, den senare såsom författare till den första dikt, som akademien prisbelönat. Men å den andra sidan är det ganska säkert, att Gustaf III gjorde en grimas, då han hörde, att den lärde skolman­ nen Murberg fått en plats i akademen, ty en skol­ mästare var nästan värre än en professor, och vad den halvsvultne, oadlige Sjöberg beträffar, för­ säkrar åtminstone Leopold, att konungen bestämt varit emot hans val. Emellertid bekräftade han omedelbart såväl detta som Murbergs, ehuru denne blott fått 9 röster, Sjöberg t. o. m. endast 7 av tretton. Det sista valet var således ganska anarkiskt. Vill man vara opartisk, får man medgiva, att konungen onekligen hade bättre smak med sina kandidater än akademien med sina. Vid nästa val tog konungen därför åter saken om hand. Akademien önskade den på sin tid så överdrivet 164 beundrade vältalaren Lehnberg, som då ännu var en obefordrad prästman, men konungen gav ge­ nom Rosenstein bestämda order, och kronprin­ sens vice-guvernör greve Gyldenstolpe blev myc­ ket riktigt vald med alla röster utom Adlerbeths, oeh att han icke även fick denna, berodde därpå, att Adlerbeth ej i tid hunnit insända en ny röst­ sedel, sedan han fått höra konungens önskan. I brev till Rudbeck gjorde Kellgren, som då var frondör, med anledning härav den satiriska an­ märkningen: »Som vi äga ett fritt val, så har Hans Maj:t befallt oss att inkalla Gyldenstolpen.» Vid nästa val var Rosenstein emellertid ko­ nungen för slug. Man misstänkte, att Gustaf III önskade biskop Wallqvist — som i varje fall var en vida större begåvning än Lehnberg, efter vår tids sätt att se, t. o. m. en bättre stilist — och det gällde att förekomma bestämda order. Ko­ nungen befann sig då i Finland, där han genom brev bearbetades av Schröderheim och Rosenstein samt personligen av Armfelt och Leopold med anhållan, att han ville tillåta akademien att denna gång välja Lehnberg. Som det förefaller lyckades verkligen Armfelt avlocka konungen ett halvt löfte, som man låtsade tro vara ett helt, och på Armfelts auktoritet, utan att invänta ko­ nungens brev, anställde man valet. Gustaf III stod således inför en fait accompli, och den vänte­ tid han tog, innan han bekräftade valet, antyder, att han tvekat eller åtminstone velat låta akade­ mien känna något obehag av sin manöver, som 165 han nog genomskådade. Men även denna gång nöjde han sig med att lojalt bekräfta valet. Av akademiens arbeten synes han föga ha intres­ serat sig för grammatikan och ordboken, ty dylika mera vetenskapliga uppgifter lågo honom ganska fjärran. Att han ändock ålagt akademien detta arbete var dels ett arv från föregående akade­ mier i Sverige, dels ett lån från Franska akade­ mien. Men inom Svenska akademien yttrade han sig aldrig, då dylika frågor voro på tal. För diktkonsten — om man undantager dramat — hade han ock mindre sinne, och den nyss anförda diskussionen visar, huru föga han kunde sätta sig in i en verklig skalds arbetssätt. Av den dåtida vitterhetens olika arter voro tydligen dramat och vältaligheten — äreminnet och jämförelser i Plutarks stil — hans älsklingsbarn. Men det är betecknande för hans lojalitet mot akademien, att hans så utpräglade intresse för dramatiken här ganska litet gjorde sig gällande. Han gjorde aldrig något försök att bereda »den svenske Ra­ cine», Rosenheim, en plats bland de aderton, bland tävlingsämnena utsattes aldrig författandet av ett drama, och även från tanken att utdela pris åt de bästa stycken, som uppförts på Dramatiska teatern, avstod han snart. Däremot sökte han på allt sätt omhulda välta­ ligheten, och onekligen var han — enligt sam­ tidens smakfordringar — själv häri en mästare. Den vanliga uppgiften, att akademien, då den till­ delade honom priset för äreminnet över Torstens- 166 son, varit okunnig om författaren, är nog alldeles riktig, ehuru man av protokollen och hand­ lingarna får en något olika uppfattning av situa­ tionen. Det kan knappt lida något tvivel, att Schröderheim, som var en av granskarna, varit invigd i hemligheten, vare sig konungen yppat den för honom eller han med sitt uppövade spår­ sinne i dylika ting gissat sig till den. Men de övriga granskarna vore tydligen oinvigda, ty el­ les hade de helt säkert tagit sin uppgift på ett helt annat sätt. Höpken hade ej alls brytt sig om hela isaken, Hermansson hade gjort några kria­ rättelser vid Casströms tävlingsskrift, men för­ bigått konungens, ehuru han muntligen för sekre­ teraren anmärkt, att han »i anseende till tankar- nes styrka», funnit n:r 4 (Gustaf III:s) bäst för­ tjäna priset, och Botin hade satt Casströms opus före konungens. Vad de övriga beträffar, får man tro Rosenstein på hans ord, att ingen utom Schröderheim visste, att konungen var författaren. Men å andra sidan voro akademikerna tillräckligt skolade hovmän för att åtminstone ana situatio­ nen, då överläggningen den 9 december kommit så långt, att den frånvarande Schröderheims entu­ siastiska yttrande upplästes — efter Botins. Men något tillfälle att privat meddela sina misstankar till varandra hade de icke, ty konungen var när­ varande, och äreminnet belönades därför utan någon dylik privat överläggning. Av ett brev från Rosenstein till Leopold framgår emellertid, att det åtminstone några dagar efter prisutdel- 167 ningen var en inom akademien känd hemlighet, vem författaren var. Tyvärr finnas de andra tävlingsskrifterna ej kvar i akademiens arkiv, men domen var utan tvivel rättvis och opartisk, ty Casström, som var ko­ nungens egentlige medtävlare, stod av hans övriga vitterhetsprov att döma utan tvivel tillbaka för Gustaf III. Stockholm på Bellmans tid Föredrag vid Bellmanssällsskapets årsmöte Då vi söka återkalla bilden av Bellmans Stock­ holm, få vi för det första ej glömma bort, att detta Stockholm då var en ganska liten stad, som varken till utseende eller invånarantal på­ minner om den stad, i vilken vi nu bo. Invånar­ antalet steg ej till mer än något över 70,000, och Sveriges huvudstad var således ej mycket folk- rikare än Norrköping i våra dagar och betydligt mindre än Malmö. Det var därför naturligt, att den tidens stockholmare kände varandra vida bättre än vi nu göra. En stackars fyllbult, som nu försvinner i den stora människomassan, var då en allmänt bekant personlighet, som alla hade sett ragla kring på gatorna, en rolig sällskaps­ människa, som nu blott är uppskattad i en enskild krets, var då känd i hela staden, en bryggare och en krögare likaså, och över huvud kunde man den tiden tillåta sig ett vida mera intimt skämt med varandra än i våra dagar, då i stort sett bara vissa riksdagsmän och andra sceniska artister ha fördelarna och olägenheterna av att vara all­ mänt bekanta figurer. Dessa stockholmare bebodde också en till ut- 169 sträckningen högst betydlig mindre stad än vi. De flesta hade ännu sina hem i den gamla sta­ den inom broarna, och malmarna voro i förhål­ lande till arealen glest befolkade, även om husen och kojorna sträckte sig ganska långt. Men de lågo på stora avstånd från varandra, voro i regeln små, under det att husen inom den gamla staden voro relativt höga och lågo alldeles tätt inpå var­ andra. Mest bebyggd var nog Södermalm, under det att Norrmalm hade stadskaraktär endast i kvarteren närmast Norrbro. Redan vid Klara norra kyrkogata var man så gott som ute på landet. Ett där beläget husi, som ägdes av en fältskär Schönrock och där Kellgren en tid bodde på 1780-talet, var omgivet av en stor trädgård, för vars skötsel Schönrock måste hålla sig med en särskild trädgårdsmästare, och för övrigt lågo här stora tobaksland, av vilka Schönrock hade en ej alldeles obetydlig inkomst. Huru vanliga dylika tobaksplantager inom staden voro, framgår av en förordning från 1767, enligt vilken »de här i sta­ den varande tobaksplanteurer, lika som lantman­ nen icke imåga försälja deras trädgårdsväxter eller gröna saker i minut annat än å de vanliga torgdagarna». Mellan torg dagarna fick försälj­ ningen endast ske en gros. En malm då för tiden var således närmast en trädgårdsstad. Något längre ut, bortom tobaksplantagen, lågo de malm­ gårdar, som nu befinna sig mitt inne i staden, men dit 1700-talets stockholmare flyttade ut på sommarnöje; en dylik s. k. Fåfänga hade Abra- 170 ham Westman på Sabbatsbergshöjden. Ännu år 1780, då Elers bok om Stockholm trycktes, var trakten kring Johannes kyrka nästan blott be­ byggd med kojor. Ovanför och omkring S. Jo­ hannis och S. Olof — säger han — »hava dels berg och höjder, dels sumpiga och låglänta rym­ der icke varit de tjänligaste utan mycken kost­ nad att kunna bebygga. Således finner man hus och kojor på denna trakten så nedsjunkna i jor­ den, att taken äro i lika läge med gatan och hava till tomtens hägnad planket på taket». Öster­ malm, som ända in våra dagar bibehållit sitt gamla namn Ladugårdslandet, gjorde på Bell­ mans tid ännu skäl fö,r detta och upptogs av be­ teshagar och kojor, där kogubbar, sjömän och an­ nat dylikt f olk höll till. Ännu på Blanches tid, då han skrev sina Bilder ur verkligheten, var Ladu­ gårdslandet, såsom vi erinra oss', närmast en kåkstad, där blott en eller annan koja avbröt gatornas långa rader av plank. Kungsholmen skildras av natursvärmaren Thorild såsom en idyllisk landsbygd. Jag har — skriver han om sin nya bostad, dit han flyttat från Köpman- gatan — »Jag har omkring mig landet, skogen, friheten och den vises sällhet .. . Solen sänker sig ned mot skogsbrynet. Vad detta lugnet, denna ljuvt glada vårglansen, dessa stilla vatten passa med min själ. I fridens och landets sköte sitter jag vid mitt öppna fönster och skriver till dig » — som man ser ett Arkadien, där i våra dagar väl­ diga stenkolosser höja sig. 171 Såsom de äldre av oss ännu minnas voro mal- marna förr i världen betydligt backigare än i våra dagar, och stenläggningen var miserabel. Men ännu sämre beställt var det med renhåll­ ningen, och om denna tala åtskilliga förordningar från slutet av 1760-talet. En av dem handlar om tiden, inom vilken isen av gatorna nu i vår bör upphuggas och bortföras. Av denna förordning framgår, att isen och orenligheten fick ligga kvar till slutet av april, då husägarna så i staden som på malmarna ålades att isen samt orenligheten utföra och stjälpa vid de stränder, som tarva ut- fyllning. I ett annat plakat från november 1768 klagas över, att stadens invånare ej låtit rengöra deras hus och egendomar, i följd varav magistraten »till förekommande ej mindre av en därigenom för hälsan förorsakad skadelig stank och lukt än ett osnyggt och ohyggligt utseende» ålade stadens invånare att »denna årstiden och eljes så ofta regnväder infaller och gatorna orena finnas, dem tvenne gånge varje vecka låta sopa och rengöra». Den, som beträdes med att »sopa, bära eller låta lägga orenlighet och sopor uppå grannens gata eller gränd, skall vara förfallen till dubbel plikt». Emellertid tyckas dessa påbud ej hava medfört önskad effekt, ty 1770 klagas över, att orenligheten vräkts på sådana ställen, där utfyllning icke är tillåten, varav ej allenast obotlig skada för sjö­ farten utan ock osnygghet förorsakas. I följd härav sökte magistraten övertyga husägare och 172 stadens övriga invånare om den nytta oeh lindring samt bekvämlighet i allmänhet, som ett entre­ prenadsystem här skulle medföra. Samtidigt sökte man även att överlåta en annan kommunal skyldighet på entreprenad. Belys­ ningen i Bellmans Stockholm var mycket dålig oeh skedde medelst små hornlyktor eller s. k. lan­ ternor, vilka ofta sutto på långt avstånd från var­ andra — ett talgljus eller en oljelampa. I sep­ tember 1769 utfärdade magistraten härom ett på­ bud, som börjar: »Alldenstund de här i staden in­ rättade lysande lyktor icke allestädes varit ut­ satta och underhållna på sina behöriga ställen, utan blivit flyttade samt följaktligen icke haft sins emellan det behöriga och jämna avstånd, som författningarna utsätta, varigenom lysningen allt­ så skett ojämnt»; för den skull hade magistraten med »en ljusgrön fläck» utmärkt det ställe, där lyktan skulle sitta. Genom en förordning av 1749 hade väl dessa lanternor påbjudits, men därvid hade blott stad­ gats, att de skulle vara tända den mörkaste tiden av året, från mörkningen till midnatt, dock ej vid månsken. Men vederbörande« uppfattning av den tidpunkt, då mörkret inföll, tyckes hava va­ rit något svävande, och i september 1769 utfärda­ des därför en ny förordning, som detaljerat an­ gav klockslaget. Vad åter angick tändningen och underhållandet av stadens enskilda lyktor utbjöd överståthållaren upprepade gånger denna skyl­ dighet på entreprenad. 173 Efter midnatt var staden således försänkt i beckmörker, och den nattvandrare, som då ville hem, måste själv lysa sig med en lykta. I följd av ovarsamhet med elden både inom- och utom­ hus förekommo ofta eldsvådor, och en bland Fred­ mans yppersta epistlar är som bekant ägnad åt eldsvådan i Kolmätargränd. Ett uttryck där kan måhända giva en ledning vid diktens datering. Alla erinra vi oss verserna: Jeppe, blås i tornet, blås! Som en gås Kacklar den satan. Den allusion, som här förekommer, är också lättolkad. Överst på det nuvarande Brunkeberg — skriver Carlen — »låg ett trätorn, och i det bodde en av staden antagen väktare, allmänt be­ nämnd Jeppe på berget efter Holbergs komedi med samma namn» . Men om detta torn finnes en »Kungörelse om de på Brunkeberg förr va­ rande Brandsignalers förflyttning, til det på S. Claræ Kyrko-Torn i det stället inrättade Wård Torn. Gifwen Stockholms Råd-Hus d. 29 April 1769». Kungörelsen lyder: »Som det på Bruncke- bärg bofälliga Wård-Tornet kommer att nedtagas, och utkikningsrum til upptäckande af de här i staden sig timande olyckelige elds-wådor blivit i det stället inrättat öfwerst af S:t Claræ Kyrko- torn, hvarifrån jämte wanlig klämtning äfwen kommer af Tornwäktarne en Lykta med brin­ nande ljus uti att uthängas om natten på en 174 stång, som wisar til det ställe, där wådelden är, samt en röd Flagg, då olyckan sig tildrager om dagen; altså warder detta förberörda föranstal­ tande til Allmänhetens underrättelse härigenom almänneligen kungjort. Stockholms Rådhus den 29 April 1769.» Att döma härav upphörde Jeppe således med sin verksamhet i april 1769, varefter själva tornet någon tid därefter nedrevs. Men i så fall talar detta onekligen för, att den 34: de episteln om eldvådan i Kolmätargränden skrivits före denna tid. Men vi återvända till stadens utseende. Parkerna utanför staden — som i Bellmans dikt spela en så stor roll — voro ej heller desamma som i våra dagar. Haga var på 1760-talet ännu en skogstrakt. Där låg då ett torp, som hette Prästhagen, och detta område köptes 1771 av Gustaf III, som där tänkte skapa ett svenskt Ver­ sailles. Det tillämnade stora slottet kom som be­ kant aldrig till stånd, och var och en av oss kän­ ner helt visst till de ännu bevarade fundamenten. I den punkten blev Haga således blott en dröm. Men skogstrakten förvandlades till en av våra vackraste parker, och i denna byggdes på 1780- talet den bekanta paviljongen. Haga tillhör så­ ledes icke Bellmans ungdom, men som vi veta har han i en av sina senaste dikter — Fjäriln vingad syns på Haga — givit ep förtjusande skildring av denna trakt, vid vilken kung Gustafs minne kan­ ske fastast är knutet. Av en alldeles annan typ var Djurgården, och 175 om dess karaktär på Bellmans tid har säkerligen den stora massan av stockholmare en falsk före­ ställning. Bellmans Djurgården var icke någon Bois de Boulogne för den tidens Stockholm, utan närmast en kåkstad — med andra ord: Bellmans Djurgård var den nuvarande Djurgårdsstaden, dit Hasselbackens middagsgäster mycket sällan förirra sig, men över vars ruckel det dock, trots alla moderniseringar, vilar en aftonrodnad från Fredmans och Ulla Winblads dagar. Redan på 1600-talet hade Walmunsön — som Djurgården då hette — blivit längs stranden be­ byggd med en liten förstad, dit stockholmarna ibland reste ut. Så berättar redan Olaus Rud- beck i sin Atlantica, att »roddarepigor skjutsa ungkarlar och jungfrur ut till Djurgården om sommaren för att roa sig». De äldsta inbyggarna voro här kronans båtsmän, som på bergsknallarna här och var uppförde sina kojor; sedan tillkommo andra sjömän och arbetare vid det här anlagda varvet, och förstaden blev i följd härav allt större samt sträckte sig, såsom nu, längs stranden från Alkärret fram till Beckholmen — en mycket oregelbunden och ruskig stad med en ganska bråkig och ej vidare sedesträng befolkning. Tack vare detta växte här också upp krog vid krog. Den mest bekanta av dessa var, såsom vi alla veta, Gröna Lund eller Mjölnargården, där så många av Fredmans Epistlar spela och som där­ för blivit varje god stockholmare så kär. Bell- manssällskapets förhoppning är ock att i förening 176 med andra befryndade gillen och föreningar kunna rädda detta så intressanta minne av Bell­ mans Stockholm. Längre åt slätten låg Tyska Paradiset, som Hallman omnämner i en av sina farser, och på andra sidan om stora landsvägen det nuvarande Hasselbacken, som då kallades Dunderhyttan eller Hasselbackskrogen, inbäddad i ett snår av hassel och hagtornsbuskar. Djur­ gården var ett inhägnat område, dit man endast tilläts passera genom vissa portar: Roslagsporten, Liljans Port, Porten vid Ladugårdslandstullen, Porten vid överjägmästarebostället och Porten vid det så kallade Pihlmans vid Djurgårdsbron. För en vagn betalades här 12 öre kpt., av en gå­ ende blott 1 öre kpt. Båtar fingo blott lägga till vid fyra bryggor: Bryggan vid Djurgårdsbron, bryggan vid stora slätten eller så kallade Ber­ gens, bryggan vid laboratorium och bryggan vid Djurgårdsbrunn. Såsom jag nyss nämnde låg det krog vid krog i Djurgårdsstaden. Att så varit fallet, lider icke något tvivel. Det intygas av Bellmans dikter och för övrigt av en mängd andra ströskrifter från denna tid. Men här komma vi till en egendom­ lighet, som jag vill påpeka, ehuru jag för närva­ rande ej kan giva någon säker förklaring. Vi ha nämligen, såsom jag strax får tillfälle att tala om, en förteckning över Stockholms alla krögare eller rättare över alla innehavare av krogsedlar* men bland dessa finnes ingen enda i Djurgårdssta­ den. Att döma härav fanns här således icke någon 177 enda krog. Och detsamma tyckes framgå av en denna tid utfärdad förordning, enligt vilken det var strängeligen förbjudet att till Djurgården in- praktisera brännvin från Stockholm. För att ge kraft åt detta förbud hade vakten t. o. m. försetts med skarpladdade gevär. Å den andra sidan talas dock i samma förordning om våldsamheter, som begåtts med anledniug av brännvinssmugg- ling till Djurgården. Den slutsats, man härav kan draga, är således närmast den, att. det på Djurgården väl ej funnits några verkliga krogar, men dess fler lönnkrogar, där brännvin serverats i ganska ymnigt mått, utan att innehavaren be­ talat de lagliga krogutskylderna. Säker är denna slutsats naturligtvis icke, men jag har här velat beröra frågan, på det att våra Stockholmsfor- skare må ägna den sin uppmärksamhet och kan­ ske finna den riktiga lösningen. Egendomligt nog tyckes någon »fader Bergström», va.rs »glada hus» omtalas av Bellman, icke hava bott i Djur- gårdstaden, och åtminstone 1768 hade han icke någon krog där. För att från själva staden vända oss till be­ folkningen, så bodde denna allt efter yrken och samhällsklasser i olika stadsdelar. Huvudmassan av den gamla »stadens» befolkning utgjordes tyd­ ligen av borgare och ämbetsmän. Taxeringsläng- derna sätta oss något så när in i bostadsförhål­ landena den tiden. Så kunna vi till exempel välja ett hus i hörnet av Gråmunkegränden och Nyga­ tan. Där bodde de båda bröderna Staffel, två bland 12 — Schiick, Kulturhistoriska skizzer 178 denna tids mera bekanta guldsmeder. I den ena våningen bodde Gustaf Staffel med hustru, hus­ jungfru, fyra gesäller, två lärgossar och en piga, i den andra våningen hans kompanjon och bror Anders med husjungfru, fyra gesäller, två lär­ gossar och en piga. Huset bredvid hade fem hy­ resgäster: kungl. sekreteraren Emanuel Deutsch med en husjungfru och en piga, framlidne justi- tierådet Jusléens änkefru med en piga, f. d. re­ gistrator Jusléen, hovtrumpetaren Her forth med hustru och en piga samt bildhuggaren Carl Ger­ des utan några tjänare alls. Litet längre bort på Gamla Norrbro, som nu upptages av riksbanken och riksdagshuset, lågo som bekant flera hus. I ett av dem, tydligen ganska stort, bodde också fem hyresgäster: över- stallmästaren Wattrang med en lakej, men ingen piga, stallmästaren von Sehewen, också blott med en lakej, vagnmästaren Åberg med hustru och piga, hovslagaren Söderbom med hustru, fyra ge­ säller, en lärgosse och två pigo,r. Men största de­ len av huset upptogs tydligen av hr direktören och boktryckaren Lars Salvius, vars hushåll be­ stod av betjänten i boklådan Gustaf Lindstedt, hushållerskan Hedvig Terullin, sex lärgossar, en husdräng och tre pigo.r. Under 1600-talet höll även adeln, liksom den övriga befolkningen, helst till i den gamla staden såsom en mängd ännu bevarade gamla adelspa- lats där visa. Men redan under samma århund­ rade började dock högadeln att flytta ut på mal- 179 marna, där de fingo stora donationer av jord. Ännu på Bellmans tid var den södra delen av Norrmalm upptagen av stora adelspalats, om­ givna av trädgårdar, men grannar till småfol­ kets oansenliga bostäder. Vid det nuvarande Gustaf Adolfs torg låg det Torstensonska palat­ set, som dock på Bellmans tid övergått i den rika köpmanssläkten Grills ägo och först 1783 inköptes av prinsessan Sofia Albertina. Änkefru Grill hade ett ganska ansenligt hus­ håll för att vara en ensam dam, nämligen två husjungfrur, två lakejer, en kusk, en stalldräng, fem pigor och en husdräng. Hon bebodde dock ej alldeles ensam hela huset, utan där bodde också åtskilligt småfolk, bland dem avskedade Volon­ tären Appelbom, som höll krogen n:r 643, en guld­ smed med en gesäll, två lärlingar och två pigor, och åt torget låg en såpbod. Huset bredvid i samma kvarter upptogs uteslutande av excellen­ sen Göran Gyllenstjerna, vars betjäning var ytterst talrik: en kock, en kockspojke, en kam­ martjänare, två kammarjungfrur, en hushållerska, fyra lakejer, en kusk, en husdräng och fem pigor. Men så var han också en grand seigneur, vars ståtliga, av Pasch målade porträtt en och annan måhända erinrar sig. Mitt emot det Grillska huset befann sig det gamla Lillieska palatset, som kort därefter om­ byggdes till Opera, och på Blasieholmen reste sig de Fersenska palatsen. I det ena residerade Axel von Fersen, och det omfattade hela det kvarter, 180 som nu upptages av Sörensenska huset, Stora Sällskapet och åtskilliga andra egendomar. Mitt emot låg brodern Carl Reinhold von Fersens pa­ lats på samma tomt som det nuvarande utrikes­ ministerhotellet och Musikaliska akademien. Båda bröderna levde såsom engelska lorder och vista­ des företrädesvis på sina stora lantgods samt blott tillfälligtvis i huvudstaden, där de likväl omgåvo sig med en hel hovstat av tjänare. Så hade Carl Reinhold von Fersen enligt en av Forsstrand med­ delad mantalsförteckning en tjänarskara av icke mindre än 24 personer — bland dem också en hovskräddare. En dylik aristokrat talade ej ens samma språk som en stockholmsborgare, utan både i tal och skrift begagnade han franskan — tilläg­ gas kan : en ganska avskyvärt uttalad franska, ty för de fonetiska petitesserna hade man den tiden intet öra. Marmontel skämtar i ett brev om sin vän, vår älskvärde minister i Paris, skalden Creutz, som förklarat varje fransyska vara »un anche». Stavningen i den tidens franska brev här i Sve­ rige är också ytterst fantastisk, och även med grammatiken är det si och så — men franska talade och skrevo alla, som tillhörde hovet, och hur utbredd denna franska kultur var, visas bäst därav, att Stockholms enda teater vid frihetsti­ dens slut var den franska i Bollhuset, som tyckes hava haft en ganska stor publik. Bejlmans me­ lodier äro också som bekant till en stor del lånade från de franska operetter och vådeviller, som här uppfördes. 181 En från bördsaristokratien skild klass var börs- aristokratien. Om den förra hade sitt Faubourg Saint-Germain på Blasieholmen, bodde börsens magnater helt naturligt nere vid Skeppsbron, och på gammalt patriciermaner hade köpmannen i samma hus sin bostad, sitt kontor och sina varu­ lager — de senare vanligen belägna åt de trånga gränderna i närheten av ganska tvetydiga lokaler, kragar och jungfruhus, som här trängdes om varandra och där sjömän och slödder, hela den Bellmanska världen, hade sitt tillhåll. Gränsen mellan denna skeppsbroadel — som Forsstrand kallar den — och bördsadeln var dock mindre skarp än mellan de oadliga patricierna och de ofta ganska förmögna småborgarna, hantverkar- konungarna, bland vilka bryggare och destillato- rer intogo ett särskilt bemärkt rum. Dessa borgar- konungar bodde helst ute på malmarna, på Norr­ malm och Kungsholmen, där de hade ett tillräck­ ligt utrymme för sina fabriken och sina nederlag. Ofta voro de beskyddare till den talrika lägre ämbetsmannavärlden, de stackars utsvultna »se­ kreterarna», som vanligen stodo vid proletaria­ tets gräns. De förhållanden, under vilka dessa arbetade — eller rättare sagt: icke arbetade — voro fullkomligt abderitiska. Såsom befordrings­ grund gällde den tiden anciennitetsprincipen, och i följd därav skrev den unge extra Ordinarien in sig i så många verk som möjligt för ätt vid första tillfälle med ålderns rätt kunna söka ett ämbete. I regeln arbetade han icke i något verk, annat än 182 tillfälligtvis, och åtnjöt då i ersättning ljuspengar och renskrivararvode. Sedan skedde hans be­ fordran ofta genom s. k. ackord. Den fast anställde ämbetsmannen sålde sin plats med åtföljande lön åt en extra ordinarie, denne nödgades vanligen låna upp ackordsumman och befann sig därför under större delen av sitt liv i en beständig pen­ ningknipa. Ej sällan fick en ämbetsman avsked med bibehållandet av sin lön, och efterträdaren fick sköta platsen utan ersättning, blott i det ovissa hoppet om en ljusning, då företrädaren en gång slutade sina dagar. Ett litet exempel kan här anföras, visserligen ej från Stockholm, utan från Uppsala och från en något senare tid än Bellmans. 1796 fick professorn i astronomi Me- landerhjelm avsked med bibehållande av sin lön, och till hans efterträdare utnämndes observatör Prosperin, som fick sköta platsen för sin obser- vatorslön. Men redan efter ett år anhöll han om avsked samt fick även detta, likaledes med bibe­ hållandet av sin lön. Prosperins efterträdare blev observatör Regnér — utan någon lön alls, ty både professorns och observatorns voro ju upptagna. Först efter fyra år, då Prosp'erin av­ led, nådde Regnér upp till observatorslönen, men professorslönen fick han aldrig, ty han och Me- landerhjelm dogo samma år. Ett annat exempel kan tagas från Bellmans ungdom. I Antikvitets­ arkivet funnös tre assessorer. En av dem var den utmärkte historikern Botin, men han tjänst­ gjorde såsom kammarråd och uppbar sin lön i 183 Antikvitetsarkivet utan att tjänstgöra i verket. Den andre, Helsingius, en ökänd smädesskrivare, hade för sina politiska förtjänster fått en asses- sorslön, men brydde sig aldrig om att infinna sig på ämbetsrummet, och den tredje assessorn, Moze- lius, hade slagit sig ned på landet och syntes i följd därav heller aldrig till. Vad Helsingius be­ träffar, anmäldes verkligen hans försumlighet för kanslikollegiet, men hans förklaring visar bäst det djupa förfall, i vilket frihetstidens ämbets­ mannavärld till sist sjunkit: »Sekreteraren Hel­ singius förmälte, det de i Kungl. Antikvitetsar­ kiv förefallande göromål icke egentligen äro de, uti vilka han önskat få uppoffra sin tid uti det allmännas tjänst, utan att dess flyttning dit skett genom det den lön, han innehaver, blivit honom såsom något soulagement lämnad.» Denna lön var ringa och i stället att lisa hans svaga villkor bleve den honom till skada, om han därigenom bleve hindrad att genom andra utvägar söka sin soutien. Därför hade han arrenderat en liten egendom ute på landet samt var i följd därav hindrad att tjänstgöra. Detta egendomliga skäl togs emellertid för gott och »deras Excellenser och Kungl. kollegium ömmade sekreteraren Hel- singii knappa omständigheter». Att Bellman lät vice sekreteraren Åhlander sköta platsen i Num­ merlotteriet, var därför alls icke något egendom­ ligt. Åhlander själv var antagligen nöjd med att på detta sätt skaffa sig en »merit», och i stort sett var ju arbetsfördelningen i detta fall 184 ganska förnuftig. Åhlander skrev förmodligen bättre protokoll och Bellman i varje fall bättre vers. I andra fall däremot var fördelningen mindre lämplig. De verkliga tjänstförrättande voro i stor ut­ sträckning de lönlösa extraordinarierna, »Kungl. sekreterarne», som fingo draga sig fram på sina ljuspengar bäst de kunde. Detta problem löste de emellertid i regeln ganska illa, ty detta släkte av levnadsglada unga herrar tyckte helt naturligt om att roa sig, hade sina små middagar på Klas på Hörnet eller Kejsarkronan, voro medlemmar i Amaranten och andra sällskap. För att få det behövliga rörelsekapitalet skrevo de på växlar åt varandra och hade i regeln de mest miserabla af­ färer. Det vai' detta proletariat, Bellman till­ hörde och som han i sina äldsta visor på ett så åskådligt sätt skildrat. Till sist komma vi till den lägsta samhällsklas­ sen — den, som Bellman med den största förkär­ leken skildrat, den samhällsklass, som bodde i de trånga gränderna i den gamla staden eller på malmarnas utkanter. Vi vända oss först till da­ merna. De flesta av dem hade en eller flera gånger i sitt liv gjort bekantskap med Spinnhuset på Långholmen. Till en början var denna anstalt ej avsedd för verkliga förbrytare, och i ett på­ bud från 1724 heter det: »Alla lättingar och tjänstlösa personer, jämväl alla lösa kvinnsper­ soner, vilka tvärt emot ofta skedda publikationer löpa med korgen kring gator och i husen, skola 185 genom stadens betjänte bliva upptagna och föras till rasp- eller spinnhuset att brukas till det där förordnade arbete, varest de ock hava att åtnjuta sitt underhåll emot arbetets fortsättande.» Här tyckes det således ännu blott vara fråga om kvin­ nor, som drevo olaga handel. Men enligt 1734 års lag skulle otuktiga kvinnspersoner dömas till bö­ ter eller allmänt arbete, och det var av denna klass, som Spinnhuset sedermera huvudsakligen befolkades. Spinnhuset var således från början en tvångsarbetsanstalt för lösdrivare av båda könen samt egendomligt nog också ett barnhus. Men på 1760-talet utvidgades denna grupp med rena brottslingar, och med anstalten förenades nu ock­ så ett kurhus. Hjonen sysselsattes med ullspånad och underhöllos av dem, som arrenderat deras ar­ bete. Men dessutom fick Spinnhuset åtskilliga skatter, en viss årlig avgift från vinskänkar, kaffehus, traktörer och krögare, en avgift för varje komedi, som spelades m. m. Så vitt man vet satt emellertid Ulla Vinblad — eller Maria Kristina Kjällström som hon egentligen hette — aldrig på Spinnhuset, utan blev blott ådömd bö­ ter. Av de manliga hjältarna i Epistlarna hade några varit soldater, Mowitz vid artilleriet, Moll­ berg vid Livgardet till häst, och yrket var knappt någon lämplig moralisk skola. Några kaserner, där manskapet kunde övervakas, funnos då icke, utan stadens invånare erlade inkvarterings - pengar, och för dessa inhystes soldaterna var 186 som helst. Av ett för tidens seder ganska upp­ lysande arbete, Stortjuven Jacob Guntlacks Le- vernesbeskrivning, framgår, att de jämte det mi­ litära yrket kunde hava ganska växlande syssel­ sättningar. En där omtalad soldat var sko­ makaregesäll, och Guntlack själv, som var hant­ langare vid artilleriet, bodde en tid hos en myc­ ket tvetydig dam, hos vilken han var uppassare, varigenom —heter det — »han förtjänte ansen­ liga drickspengar». De kanske flesta av de i Fredmans Epistlar om­ nämnda personerna äro dock krögare, och alla stodo de i ett mycket intimt .samband med krogen. Antalet krogar i Stockholm år 1768 steg till den ansenliga siffran av över 200. Denna siffra fram­ går av en då utfärdad förordning om krögarnas avgifter till Spinnhuset. Samtliga krogar skulle betala 10,000 dal. smt, och avgiften för varje krog hade bestämts till 42 dal. 18 öre smt. Men genom vakanta krognummer och avsigkomna krögare hade beloppet icke kunnat uppbringas, varför av­ giften för varje krog höjdes till 50 daler. Men denna rundligt tilltagna summa ger oss minst 200 krogar. Emellertid är denna beräkning högst betydligt för låg. I Stockholms stads arkiv fin­ nes nämligen, .såsom jag nyss anförde, från dessa år s. k. kroglistor, och av dem framgår, att krog­ numren voro ej färre än 700. Så vitt jag kunnat finna voro ytterst få nummer vakanta. Att en stor mängd krögare varit försumliga i betalningen, är däremot möjligt, men i alla fall är det tydligt, 187 att den tidens Stockholm haft närmare 700 krogar, d. v. s. en krog på var hundrade invånare, män, kvinnor och barn. Innehavarna av dessa krog- rättigheter hade ganska växlande yrken. De flesta voro änkor, såsom skepparhustrun Brita Söder­ kopp, tryckaren i banken Erik Fröbergs änka Maria Fröberg, hovskräddaren Anders Wester­ bergs hustru, sergeanthustrun Eva Ekroth och t. o. m. en verklig fru, nämligen fru Maria Catha­ rina von Wildt. Bland de manliga krögarna finna vi sillpackaren Olof Bresman, ringaren Nils Krö- ling, timmergesällen Anders Wessman, parmmä- taren Samuel Lindblom, snickaren Biur, avske­ dade artilleristen Anders Rolig, kungl. lakejen Erik Strass, kyrkobetjänten Anders Högström — för att nu blott ge några exempel på krögarnas övriga sysselsättningar. I den krogsedel, som var och en fick under­ teckna, förständigades han eller hon, att »ej hålla liderligt och misstänkt väsende, utan föra ett stilla leverne och hålla anständigt hus, icke till­ låtandes något sällskap på dess krog, ifrån den 1 augusti till den 1 maj, sedan klockan 9, och efter den 1 maj till den 1 augusti, sedan klockan 10 om aftonen vid 10 dalers silvermynts vite första gången, andra gången dubbelt och tredje gången näringens förlust, icke heller tillstädja något spel och dobbel med kort och tärning vid 200 daler silvermynts straff, och om han skulle förmärka hos sig något liderligt sällskap, som visar någon vanart eller synes med elak anordning umgås, 188 åligger honom sådant genast och på färsk gär­ ning vederbörande stadens fiskaler och uppsy- ningsmän vid handen giva». Att närmare redogöra för dessa Bacchiställen skulle taga för lång tid, och i S:t Eriks Årsbok har redan den gamle nitiske Stoekholmsforskaren Claes Lundin härom skrivit en utförlig och sak­ rik avhandling. Några restriktioner med avseende på förtä­ ringen gavs det, som bekant, icke den tiden, och en ganska karaktäristisk belysning faller genom några mot slutet av 1760-talet utfärdade förord­ ningar över den tidens uppfattning av nykterhets- frågan. Av nationalekonomiska motiv ivrade man ganska starkt mot förtärande av kaffe och choklad, och ett påbud utfärdades, »det böra fiska­ ler och uppsyningsmän i städerna på källare och de ännu så kallade kaffehus såväl som på värds­ hus och andra näringsställen flitigt efterspana, huruvida något missbruk med kaffedrickande där må förelöpa, varvid dem vid ett hundra dalers silvermynts vite, beslagarens ensak, ej må vägras av värd eller gäst att ingå på vad tid om dagen och uti vilket av de rum, som värden för sig själv eller sin näring nyttjar». Men om man, när det gällde kaffe, var obönhörligt sträng, var man där­ emot mild mot de gamla kafévärdarna. Då de nu icke längre fingo skänka ut kaffe, fingo de i stället privilegium på att »under namn av mun­ skänkar hädanefter destillera brännvin och andra likörer samt dem jämte tévatten, dricka, honungs- 189 mjöd, enbärsviner och andra dylika drycker till­ reda och försälja». På så sätt förvandlades nyk­ terhetskaféerna — för att begagna vårt språkbruk — till krogar, och detta kännetecknar kanske bäst det olika uppfattningssättet då och nu. Det kvantum brännvin, var och en ansågs be­ höva, framgår av en kungörelse från 1770. Såsom resekost beräknas två kannor brännvin, d. v. s. något över fem liter, för den, som haver sju mils väg eller längre ifrån sitt hemvist, och en kanna allenast, när han på närmare väg färdas. Att Bell­ man, såsom en bevarad källarräkning visar, tog fem supar till en portion gädda, var således ej så märkvärdigt som det förefaller oss. Priserna på spritdrycker voro ej heller vidare svindlande efter vår tids myntvärde. Enligt pris- taxan kostade ett helt fat dubbelöl 48 daler koppar­ mynt; ett fat enkelöl kostade ej mer än 24 daier och en tunna 20. Brännvinet kostade sju daler kannan, men en kanna gott dubbelöl blott en da­ ler. Till jämförelse kan nämnas, att man sam­ tidigt betalade 26 öre för en mark fårkött, 22 för färskt oxkött och 30 öre för en mark gödkalv. Ett lispund smör kostäde efter godheten mellan 24 och 28 daler kpt. Då värdet av en daler kopparmynt väl ej är alldeles klart för var och en av mitt auditorium, kanske jag bör omskriva dessa värden i nuva­ rande myntsort. På en specieriksdaler, d. v. s. fyra kronor, gick det då 18 daler kopparmynt, 190 och en daler kopparmynt var således ungefär 22 öre. En kanna brännvin, d. v. s. något över två och en halv liter, betingade därför ett pris av 1,50 eller ungef är 60 öre litern. En enkel sup på en käl­ lare kostade 2 skilling. I förhållande till priset på kött var priset dock högre än i våra dagar, ty ett kilo kött kostade då blott mellan 40 och 50 öre. Ännu billigare var smöret. Ett lispund, d. v. s. 8% kilo, betalades då med 5 kr. 30 öre à 6 kr. 20 öre eller mellan 60 och 70 öre pr kilo. Priserna voro således efter våra penningeför- hållanden mycket låga. Men å den andra sidan voro Bellmans inkomster ytterst obetydliga. Or­ dinarie lön fick han först 1768 och den var ej större än 250 daler silvermynt eller något över 165 kr. Även efter den tidens prisnivå var detta ej ens en dränglön, ty enligt en taxa från samma tid hade en dräng 4 daler kopparmynt i dagspen­ ning, d. v. s. om man räknar 300 arbetsdagar 1,200 daler kopparmynt om året eller 400 daler silver­ mynt, d. v. s. 150 daler mer än Bellman. Först 1775 fick han en någorlunda anständig bärgning, där­ igenom att han då erhöll en pension ur konungens handkassa på 100 riksdaler specie eller 400 kr. Genom samma välvilliga ingripande av Gustaf III fick han 1776 dessutom en lön av 1,000 daler sil­ vermynt. 1782 och följande år, då hans inkomster voro som störst, stego de dock ej till mer än 1,733 kr., och att han alltid hade dåliga affärer, bör där­ för ej väcka någon förvåning. Som bekant har 191 han blivit klandrad både därför och för att han ej med tillräcklig energi skött sin plats i Num­ merlotteriet. Men dåliga affärer bero ej uteslu­ tande på slarv, utan kunna också orsakas av otill­ räckliga inkomster, och de flesta av denna tids ämbetsmän, som icke hade någon ärvd förmögen­ het, ledo av samma ekonomiska svårigheter som Bellman. Hans skaldebröder, grevarna Creutz och Oxenstierna, hade ännu mera usla affärer. Att leva av sin penna är för en lyrisk skald nästan alltid omöjligt, och på Bellmans tid var det ännu omöjligare än i våra dagar. Vi behöva blott erinra oss, att Fredmans Epistlar ej tryck­ tes förr än 1790, således mer än tjugo år efter det att de flesta skrivits, och förmodligen erhöll Bell­ man endast en ren spottstyver i honorar. Men att han det oaktat arbetade vidare i sitt lönlösa och i alla avseenden otacksamma kall, snarast ring­ aktad såsom en mindervärdig krogpoet, som illa använt sina gåvor — det förefaller oss snarast som verklig storhet. För övrigt — skall man nu nödvändigt mäta människovärdet efter kronor och öre, så torde både Bellman och Cervantes, som båda levde hart när såsom tiggare och dogo såsom fattiglappar, i alla fall stå ganska högt. Ty ser man på de summor, som under tider­ nas lopp — ehuru visserligen av andra — för­ tjänats på deras arbeten, representera dessa ett ej obetydligt belopp, och ur den synpunkten är Bellman den förste richarden inom vår littera- 192 tur. Ingen svensk författare före hans tid tryc- kes fortfarande i ständigt nya upplagor. Han är den förste, som allt jämt tillhör den levande lit­ teraturen. Av 1700-talets alla svenska skalder är han till sist nog den, som kommer att leva längst, därför att hans diktning representerar också ett andligt kapital, av vars avkastning släkte efter släkte skall hämta glädje, levnadsmod och hu­ manitet. Erik Sjöberg oeh Henrik Palmær I den självbiografi, som den bekante astrono­ men Gustaf Svanberg efterlämnat och som i handskrift förvaras i Uppsala universitetsbiblio­ tek, har han åtskilligt att berätta om sina båda ungdomsvänner Erik Sjöberg (Vitalis) och Hen­ rik Palmær. Ingen av dem blev väl sedan någon betydande författare, men båda voro onekligen begåvade män, vilkas biografier icke äro utan lit­ teraturhistoriskt intresse, och Svanbergs notiser torde därför förtjäna att meddelas. Sjöberg var, då han och Svanberg lärde känna varandra, redan 27 år gammal, men hans fattig­ dom hade betydligt fördröjt hans studier. Stu­ dent hade han blivit 1814, men han hade sedan för att livnära sig fått vistas ute på kondition. Dessutom var han sjuklig, till en del i följd av bristfällig diet, och han blev heller icke gammal; 1828 gjorde lungsoten ända på hans ganska glädje- tomma levnadsbana. Den andre av Svanbergs ungdomsvänner, Hen­ rik Palmær, hade som bekant både ett ypperligt lynne och en ypperlig hälsa. Läsaren erinrar sig måhända huvuddragen av hans liv. Född 1801, 13 — Schück, Kulturhistoriska skizzer 194 kom han 1819 från Linköpings gymnasium till Uppsala, där han sällade sig till det fosforistiska lägret, vars kärntrupp bestod av östgötar. Men som Svanbergs anteckningar närmare utveckla, lockades han av denne ungdomsvän över från skönlitteraturen till naturvetenskapen. Sedan han efter elva års akademiska studier avlagt en myc­ ket vacker grad, blev han adjunkt i kemi vid Karolinska institutet, där han emellertid skötte sig så illa, att lian efter tre år nödgades taga av­ sked. Sedan återstod för honom blott litteratö­ rens osäkra yrke, och denna tillvaro frestade han till sin död 1854, bekant över land och rike för sina bitande infall och sin originella personlig­ het. Bekantskapen med Vitalis gjorde Svanberg 1821, då den senare vistades såsom informator hos greve Posse på Hornö, under det att Sjöberg gjorde samma tjänst hos den ej långt därifrån boende prosten Collinder. Kort efter min ditkomst — be­ rättar Svanberg — »frågade man mig, om jag kände informatorn hos prosten Collinder, V« mil därifrån; denne student skulle, hade man hört, vara så ’snäll att skriva vers’. Det var Erik Sjö­ berg, Vitalis, som nyss hade uppträtt i kalender för damer och om vilken jag ännu icke hört ta­ las. Snart blevo vi innerliga vänner. Jag för­ vånade mig mycket över hans skygghet i säll­ skap. Han var bjuden jämte några andra en afton till Hornö. Sedan vi druckit té i salen, föreslogs, att vi skulle gå in i det inre av de 195 bagge förmaken, och där gö>ra lekar. Han sade mig då: ’Jag stannar ensam kvar i salen.’ Jag: ’men man släcker ljusen där och tändetr dem ej förr än till aftonmåltiden’. Han: ’ja, då sitter jag i mörkret’. Efter något parlamenterande för­ mådde jag honom att icke väcka uppseende, utan följa sällskapet in, men med det av honom gjorda och av mig naturligtvis bifallna villkoret, att han skulle få sitta bredvid mig. Efter några lekar, under vilka Vitalis icke syntes obelåten, skulle vi leka underlekar. Guvernanten, en varken ung eller behaglig dam, hade liknat sig vid ett not- skåp, och jag gick omkring och bar upp undren. När jag kom till Vitalis, flög en skälmsk blick ur hans öga och han viskade åt mig: ’Jag undrar, hur många fiskar hon fångar i den noten’. När jag redogjorde för de uppburna undren och där­ ibland nämnde Vitalis’ under, blev guvernanten över detta ytterst förbittrad, sade, att hon avsett ett skåp med musikalier och att den, som haft det undret, skulle sitta. För att rädda Vitalis upp­ gav jag icke, vilken som haft det obehagliga und­ ret, utan föreslog i stället, att vi skulle begynna en annan lek, vilket sällskapet biföll, under det guvernanten förgäves yrkade på att få veta nam­ net på den undrande. Vi voro sedermera ej så sällan tillsammans, Vitalis och jag: dels voro han och prosten Collinder, som var en vänlig och munter man, på besök hos mig eller jag hos dem i prästgården, och därigenom grundlädes den va,rma och broderliga vänskap, som för framtiden 196 förenat mig och Vitalis, så att han stundom in­ hämtade min mening om vad han författat.» Då båda lämnat sina konditioner och återkom­ mit till Uppsala, »sökte jag — berättar Svanberg — stifta vänskap mellan honom och min vän Hen­ rik Palmær. Detta gick dock icke så lätt. Pal- mær var snart sagt en daglig gäst hos Palmblad och var känd såsom en lika rättrogen fosfo.rist som någon; den skygge Vitalis trodde därför, att han ’kunde vara spion åt desse’. Denna hans sin­ nesstämning slog likväl snart om till motsatsen. Palmær kom sålunda mera att umgås med Vita­ lis än jag, som hade en annan studieriktning, och övergav efter hand umgänget med fosforisterna. För dessa hade jag aldrig kunnat få något tycke, så uppburna de än voro denna tid av den stora mängden. Jag fann något konstlat och krystat och således obehagligt redan i hela deras sätt att vara. Även då den fromsinte och i många hän­ seenden älsklige Atterbom talade, omgiven av en beundrande skara, fann jag däri varken något nöje eller något angenämt. Vad han sade syntes mig vara anlagt på att göra effekt och icke det naturliga uttrycket av en verkligen inneboende känsla. Vad som snart dessutom väckte obehag hos mig var den stora missaktning, som de ådaga- lade mot naturvetenskaperna. Sådan framskym­ tade alltför tydligt, då Atterbom några år däref­ ter i en uppsats angående nödvändigheten av en professur i estetik talar om det ’handgripliga och mungripliga’, och man kunde ibland de många 197 drabanterna stundom höra sådana utgjutelser som den, att Berzelius lätt kunnat förvärva sitt rykte, ty blandade man några av de många äm­ nena i naturen tillsammans i en gryta, vore det icke svårt att1 få en ny kombination och dymedelst göra en upptäckt o. s. v.» Vid promotionen 1824 blevo Vitalis och Svan­ berg kamrater och stodo för övrigt på samma ståndpunkt i den stora fråga, som då upprörde promovendi, frågan, huruvida man vid det hög­ tidliga tillfället borde bibehålla den gamla pro- motionskostymen, den av Gustaf III införda, men för länge sedan avskaffade s. k. »Svenska dräk­ ten». De blevo emellertid slagna och voro myc­ ket missbelåtna med hela ståten: »När promo- tionsdagen och vanliga högtidligheter i Botaniska trädgården voro slut, gingo Vitalis och jag hem och avklädde oss narrdräkten och infunno oss så­ ledes ej på balen. Vitalis, som kommit in från landet för att promoveras, bodde hos mig, och var det då efter de färska intrycken, som han skrev Promotionen 1824, som hos många väckte så stor förbittring. » Under terminen — fortsätter han — »hade våra kamrater Nicander och baron Hamilton (den se­ nare sedermera överpostdirektör m. m.) utlagt i boklådan en subskriptionsanmälan om poemer av Nicander med teckningar av Hamilton, och skulle poemerna återgivas i ett troget facsimile av för­ fattarens handstil (Nicander hade en vacker stil). Vitalis i likhet med många tyckande detta vara 198 för mycket egenkärt, inlämnade dä i boklådan en subskriptionsanmälan om dikter av sig; men så­ som han hade en dålig handstil, skulle man få ett troget facsimile av sättarens handstil; dessutom skulle de förses med teckningar av den berömde målaren Grangren, ’om vilken ingen människa hört talas’. Anmälan innehöll tillika en invit åt subskribenterna att förse sina namnteckningar med motto. Följden blev en hel mängd namn och många elaka yttranden på vers och prosa om de nämnda personerna. Jag tecknade ej mitt namn, emedan jag, ehuru god vän med Vitalis, ej gillade detta hans uppträdande, vilket nog var förhållandet med honom själv sedermera, om han också för ögonblicket, såsom jag märkte av hans yttrande, hade väntat också mitt namn. Ni- cander och Hamilton voro denna tid långt ifrån populära. De voro ej vad man kallar ’goda kam­ rater’. Därtill var Hamilton för stolt, och den veke Nicander fann det vara bra, så länge de voro tillsammans. En annan tid kom sedan, då Nicander gärna vände tillbaka, isolerad från och i ett annat förhållande till den man, som klivit upp på samhällets höjder. Jag vet icke, om pro­ fessorerna uppskattade deras kunskaper, men hörde, att Biberg emot deras förväntan blott gi­ vit dem ett admittitursbetyg, under det Vitalis, jag tror utan tentamen, erhöll approbatur, var­ åt rätt många gladde sig. I motsats häremot er­ inrar jag mig, att då Tegnér ett år besökte Upp­ sala, lät han kalla på Nicander för att få göra 199 hans bekantskap, under det att han alls icke låt­ sade om Vitalis — något som denne, som i Upp­ sala i allmänhet var så uppburen, med smärta er­ for. Vid detta Tegnérs besök anställde akademi­ staten aftonbjudning för honom, vid vilken jag, som då redan var docent, va,r närvarande. Hän­ delsevis befann jag mig en stund på samma ställe i salen, där Palmblad stod och, naturligtvis helt ödmjukt talade vid ’Herr Biskopen’. Den förre sade då bland annat, att vi — fosforisterna — såsom unga visserligen hade burit oss åt som tjuvpojkar (eller något dylikt). Det blixtrade då ur Tegnérs skälmska ögon, när han genmälte ungefär sålunda, att om någon kunnat vara tjuv­ pojke, var det han själv, vilket jag tolkade så, som om han menade, att det felades dem kvickhet för att vara det.» Under höstterminen 1823 och promotionstermi- nen 1824 — berättar Svanberg — »bodde jag till­ sammans med Henrik Palmær. Få voro väl de, om ens någon, som kände honom så väl som jag, och sällan ha? jag blivit med en så hjärtlig och glättig vänskap bemött som av honom. Detta hindrade dock icke, att han till följd av sitt rör­ liga, mellan ljus och mörker ständigt växlande hetsiga lynne ofta behövde vänners överseende och fördragsamhet, vilka också ända från gym­ nasietiden i rikligaste mån kommo honom till del, ty jag kan säga, att kamrater aldrig blevo stötta på honom, även då han kunde tyckas mycket hava förgått sig. I högsta grad lekfull och glad, ställ- 200 de han i allmänhet så till i vår bostad, att vi voro såsom tvenne muntra barn, som äro sams. Detta var mången gång uppfriskande för mig, som var strängt sysselsatt med tentamensläsning och så­ ledes icke just upplagd för glättighet. Han var då ännu uteslutande estetiker och alldeles från- vänd allvarliga studier samt rakt obekant med de exakta vetenskaperna. Bedan på gymnasium hade han befriats från matematik, till vars in­ hämtande han ansågs oförmögen. Under hans dag­ liga skämt hände det ofta, att han yttrade sig högst förklenligt o-m naturvetenskaperna. Trött härvid sade jag en gång allvarligt till honom, att han borde skämmas för att vilja bedöma saker, som han icke förstod. Han kunde ju försöka att studera sig in i något av de naturvetenskapliga ämnena, så finge han se, om de verkligen vore av beskaffenhet att vara föremål för åtlöje. Jag gav honom då Walmstedt» kollegium i kemi, emedan jag trodde mig lättast kunna intressera honom därmed, isynnerhet som det väl företrädesvis var kemi, som utgjorde skottavlan för honom och många andra i Uppsala. Det stod ej länge på, innan han inhämtat allt, vad som stod i kollegiet, och sade, att det verkli­ gen intresserade honom. Han ville nu laborera och anmälde sig därför hos Walmstedt att få en plats bland laboranterna. Ungefär 40 hade för samma ändamål låtit anteckna sig. Dessa alla kallades till Walmstedt, och genom examen skulle utrönas deras behörighet, Efter slutat förhör ytt- 201 rade Walmstedt, att fiere visserligen voro skick­ lige, men att då det blott fanns en plats på labora­ toriet ledig och bergskarlar hade företräde, till­ erkändes den och den, som studerat till bergsexa­ men, förmånen att nu få bliva laborant. Palmær kommer inrusandes till mig helt ursinnig. Han yttrade då, att det var jag (’min günstig herre’), som velat narra honom att studera kemi, på det han skulle bliva chikanerad o. s. v. Jag svarade, att hela staden visst nu talade om den chikan, som vederfarits den store Palmær, men att han ju mycket snart kunde upprätta sitt rykte och om­ intetgöra min elaka plan att få honom utskämd, därigenom att han genast fortsatte sina studier i kemi och inom kort anmälde sig hos Walmstedt till tentamen däri för filosofiska graden. Detta fann han då vara en god idé, och det dröjde väl icke mer än åtta dagar, förrän han var hos Walm­ stedt och tenterade. Walmstedt förklarade sig då synnerligen nöjd och önskade, att han vid för­ sta lägenhet skulle bliva laborant för att få ett högt betyg. Han fick sedermera laudatur. Sedan jag fått Palmær att intressera sig för kemi började jag -tala med honom om matema­ tik. Ehuru han på gymnasiet, sade jag, varit be­ friad från matematik såsom saknande alla anlag därför, kunde han ju försöka att åtminstone läsa Lacroix’ aritmetik och algebra, vilka jag lämnade honom. Det kunde ju, forfor jag, dock hända, att det, när allt kom omkring, var på samma sätt med matematiken som med kemien, nämligen att 202 han över förväntan fann behag i den. Han hade däremot intet att invända, utan började helt be­ skedligt att läsa först aritmetiken och därefter algebran samt detta, såsom jag vill minnas, på egen hand utan all min hjälp. Sedermera fortsatte han sina matematiska studier och blev färdig med ett laudaturspensum även däri, varefter han stu­ derade fysik, i vilket han i sinom tid även fick laudatur av Rudberg, med vilken jag hade gjort honom bekant. Sålunda var han nu nästan helt och hållet frånvänd de estetiska studierna, vilka jämte filosofi hittills hade uteslutande upptagit all hans tid. Till sorg för sina fosforistiska vän­ ner talade han mindre aktningsfullt om dem och deras sysselsättningar och var nu vorden en måls­ man för naturvetenskaperna, vilkas lovtalare han var, och blev intim vän med Rudberg, bägge Svan- bergarna m. fl. Ett sådant studieliv hade nu upptagit några år; blott det första av dessa år bodde vi tillsam­ mans, och han skulle äntligen tänka på kandidat­ examen. Atterbom var då sedan 1828 professor i teoretisk filosofi, och jag gick då av egen drift och vänskap för den gamle kamraten till honom för att utforska hans tankar om Palmær och hans filosofiska insikter samt erfara, om han efter av­ brutet umgänge dem emellan var honom gramse. Atterbom beklagade då, att Palmær nu för tiden så förklenligt talade om ämnen, som fordom varit ho­ nom kära. Jag genmälte då, att Atterbom nog bor­ de med kännedom om Palmærs lynne inse, att den 203 tid skulle komma, då denne skulle återvända till sin första kärlek. Atterbom sade sig även tro detta, och vad filosofien beträffade kände han tillräckligt Palmærs insikter och förmåga. I exa­ men fick Palmser även laudatur i teoretiska filo­ sofien. Men då han icke regelmässigt läst sitt ämne, utan t. ex. läst Fichte och Spinoza med för­ bigående av mycket, som utgjorde den vanliga kursen, är jag övertygad, att han för en annan examinator skulle stått sig slätt, om denne velat förhöra honom helt enkelt i logik och antropologi. Men jag erinrar mig icke, om Atterbom ens ten­ terade eller examinerade honom. Jag vill nära tro, att Atterbom ansåg sig tillräckligt känna honom fö.rut genom de samtal, de i en förfluten tid haft med varandra. Onekligen förtjänade Palmær också sitt betyg, om man blott tog förmå­ gan och icke läxan i betraktande. Då Palmær naturligtvis erhöll laudatur i estetik, hade han således fem laudatur i sin filosofiska kandidat­ examen.» En annan historia handlar om Vitalis och den­ nes mellanhavande med bokhandlaren och förläg­ garen Götrek. Bland dennes planer — berättar Svanberg — »var också den att utgiva en tidskrift Brage, och han sökte medarbetare för denna. Jag föreslog Vitalis att lämna honom dikter mot 50 Rdr Banco arket, varmed denne var rätt nöjd, och Götrek fick genast sådana till införande i sin tidskrift. När dagen för penningarnas erläg­ gande inträffade, kommo inga sådana. Vitalis var 204 i sin fattigdom ett mönster av punktlighet i affä­ rer, så att om han någon gång ogärna och förlä­ gen lånade av mig till sina stövlars halvsulning, betalade han på sagd timme den lilla summan. Han blev således ytterst förbittrad på Götrek, titulerade honom snart sagt för en skurk. Jag lugnade honom likväl efter hand. Efterföljande postdagar väntade vi städse likvid, men alltid för­ gäves. Nu stundade julen, och jag sade Vitalis, att Götrek förmodligen skulle skicka penningarna julafton, men han vidhöll på fullt allvar, att han aldrig skulle få dem; han trodde aldrig den, som en gång ljugit. Han gick således mycket gärna in på mitt förslag, att vi skulle hålla vad — sexa om aftonen — om saken, och Palmær bevittnade vadet. Julafton kom, men inga pengar. Vi be- gåvo oss då till källaren, där jag som värd ’be­ stod’ de bägge vännerna mera än som var ut­ lovat, vilket föranledde Vitalis till det yttrandet, att det var väl, att här i världen fanns folk, som höllo mera än sitt ord, då så många andra voro bedragare. Vitalis blev snart särdeles gladlynt; det blev alltid denne kroppsligt svage person efter den allra minsta förtäring. Då vi återvände upp­ åt Fjärdingen, gående förbi Nosocomium, hötte han upp åt arkiater von Afzelius’ bostad och sade: ’Du gubbe, som sade, att jag skulle dö inom tre månader, jag lever än, Du.’ Arkiatern hade näm­ ligen, jag tror hela nio år förut, svarat den fat­ tige studenten så, då denne ville rådfråga honom om sitt bröstlidande. 205 Mellanhelgen kom, men inga penningar. Vi reste då till Stockholm, och efter ditkomsten gick jag följande morgon till Götrek och förehöll ho­ nom det på en gång orätta och okloka uti att på sätt, som skett, behandla Vitalis, vilken i sin för­ bittring nog ieke ville hava för framtiden något med Götrek att skaffa. Han tog mycket illa vid sig och drog upp ur bröstfickan den för Vitalis avräknade och bestämda summan, vilken han av sölaktighet hade dröjt med att avsända. Nu kom frun och bad, att jag för all del skulle ställa allt till rätta igen och övertala Vitalis att jämte mig spisa middag hos dem. Detta sade jag mig na­ turligtvis icke kunna lova, emedan vänskapen mellan hennes man och Vitalis nu vore, så vitt jag förstod, för framtiden avbruten. Men hon var envis, att jag skulle försöka. Då jag kom till vårt logis, fann jag Vitalis allvarsam med långa steg mätande rummet. Han vände sig då till mig med frågan: Nå hur gick det?, och såg tvivlande ut. Jag sade det vara, såsom jag anat, slarv av Götrek och att pennin­ garna, som jag nu lämnade till Vitalis, voro fär­ diga, när jag kom. Nu blev Vitalis mycket nöjd; han yttrade, att han trott, att han aldrig skulle få dem, och tilläde, att vi för dessa helt opåräk­ nade penningar borde göra oss något nöje. Jag fortfor, att jag fått ett ärende till honom, som jag icke visste om jag borde framföra, och efter att ha visat mig litet tvehågsen, nämnde jag, att de 206 ville se oss till middag. Till min förvåning sade lian då: ’Äro de så hyggliga och vilja giva oss middag på köpet? Det är väl icke att fundera på.' Jag sade mig ha betvivlat hans samtycke, då han yttrat så svåra ord om Götrek. Vitalis inföll: ’Det var då det, men nu har han ju beta­ lar!’ Jag underrättade då den närboende Götrek om att bjudningen accepterats, och vi hade hos honom en trevlig middag, under vilken Vitalis, uppmuntrad av den kvicka f,run, var vid ett bril­ jant lynne. Efter måltiden slut viskade Vitalis åt mig, att det var synd om Götrek och att han ville giva honom ’Vapendansen med fosforis- tema’, vilken han hade i bröstfickan. Jag sade då: ’Det får du icke, han skall betala den efter överenskommet pris.’ Jag trodde Vitalis ville rätta sig efter min mening, men däri misstog jag mig, ty då han av Götrek tog farväl stoppade han .skriften inom dennes rock och bad honom hålla densamma till godo. Av det anförda inses, huru oriktigt det påstå­ endet är, som förekommer i Hotbergs biografiska lexikon, att Vitalis i janua,ri 1825 började utgiva en poetisk tidskrift Brage, vilken av brist på upp­ muntran efter några få nummer måste upphöra. I själva verket visste han aldrig något om den för honom obekante Götreks plan och hade ingen an­ nan del däri, än här omtalats, nämligen att han först sålde några dikter och så skänkte honom den sistnämnda skriften.» 207 Under den följande tiden, då Vitalis bodde i Stockholm, Svanberg i Uppsala, träffades de båda vännerna mera sällan, och i mars 1828 slutade Vi­ talis sitt liv. Carl Gustaf Malmström Inträdestal i Svenska Akademien 1913 På egendomen Holmstorp i Närke föddes för snart hundra år sedan två bröden Berndt Elis och Carl Gustaf Malmström. Den äldre av dem blev innehavare av den professur vid Uppsala univer­ sitet, som jag för närvarande bekläder; den yngre skall jag nu efterträda i Svenska akademien, och det åligger mig således att här söka skildra hans livsgärning. Någon uttömmande levnadsteckning må man dock icke fordra av mig. Dels torde en dylik aldrig kunna givas omedelbart efter en be­ tydande mans frånfälle, då händelser och perso­ ner ännu stå minnestecknaren alltför nära, dels behärskar jag alltför litet den vetenskap, i vil­ ken Malmström var mästaren, för att, såsom sig bör, kunna värdesätta hans insats i den svenska hävdateckningens utveckling. Vad jag kan giva är därför endast de yttre konturerna av hans liv och den uppfattning, jag fått av hans personlig­ het, sådan denna framträder i hans skrifter och enskilda brev. Carl Gustaf Malmström hade en hård ungdom. Då han blott var 13 år gammal, avled hans fader, 209 efterlämnande en talrik barnskara och en med skuld. belastad egendom.1 Till en början såg det ut, som om boet skulle gå till urarvakonkurs, men genom en fördelaktig försäljning av gården Holmstorp blev i stället ett litet överskott, som för Carl Gustaf Malmströms del steg till några få hundra kronor. Det var med detta kapital, som trettonåringen nu skulle fullborda sin uppfostran. På hösten 1836 — samma år fadern avlidit — flyttades han från Örebro skola till Strängnäs gymnasium, där han intogs såsom den förste i den nedersta ringen. Väl erhöll han vid gymna­ siet del av de fåtaliga stipendier, som där fun- nos, men det största av dessa steg till 4 rdr banko — och för återstoden var trettonåringen i huvud­ sak hänvisad till eget arbete. Så fick han bostad genom att läsa med boktryckaren assessor Ek­ marks barn, och då han underrättar sin mor om denna förmånliga kondition, tillfogar han: »Till- lika läser jag för assessorns brorson, varför jag 1 Fadern, Carl Adolf Malmström, titul. ekonomiedirektör, född 1764, gifte sig 1785 med Brita Maria Boström, från vilken han skildes 1811. Med henne hade han tre barn, Ludvig, Betty (moder till Carl Gustaf och Knut Styffe) och Erland. Utom med halvsystern, Betty Styffe, hade Carl Gustaf Malmström föga beröring med dessa syskon. Fa­ dern gifte 1812 om sig med Hedda Styffe och hade med henne följande barn: 1) Carl f. 1812, + 1821 (drunknad), 2) Halvar f. 1814, död späd, 3) Berndt Elis f. 1816, t 1865, den bekante skalden, 4) Salomon f. 1817, t 1837 (drunk­ nad, student), 5) Hedvig Charlotta f. 1819, t 1842, 6) Carl Gustaf f. 1822, t 1912. 14 — Schiick, Kulturhistoriska skizzer 210 får kaffe om morgnarna, mjölk om kvällarna, ljus och vedbrand — väl ej mycket, men ändock något.» Vid ett annat tillfälle längre fram berät­ tar han, att han gav lektioner i tyska för 12 sk. i timmen, och att han fått upp sina ordinarie in­ komster för terminen till 30 rdr — förmodligen utom bostaden och de övriga naturaförmånerna. Resten fick utfyllas av det lilla fädernearvet, ty någon hjälp från modern ville han icke mottaga. På mellanterminerna skaffade han sig kondition såsom informator för yngre skolgossar, och på det viset drog han sig fram — utan skuld och utan hjälp — ända till studentexamen. Men lätt bör det icke hava varit.1 Sommaren före stu­ dentexamen, som han avlade på hösten, fick han undervisa sex elever under åtta timmar om dagen, och för att få någon tid övrig till egna studier nödgades han stiga upp kl. 4 om morgnarna, vil­ ket han för övrigt gjort under hela terminen och varav han, enligt egen uppgift, både andligen och lekamligen funnit sig väl. Först kl. 6 på kvällen blev han fri från sina elever, men under 1 Redan under sin skoltid plågades Malmström av en svår ögonsjukdom, men hann utom skolämnena läsa åt­ skilligt annat. I sina brev citerar han Holberg, Schiller och andra författare, som då förmodligen lågo utanför de flesta gymnasisters intressesfär. Men då modern en gång berömde honom för hans flit, skrev han: »Varifrån mamma hört om min ovanliga flit, undrar jag just. Visserligen har jag läst mycket i sommar, men det är stor skillnad mellan att läsa mycket och att läsa flitigt.» 211 dagens återstående timmar måste den unge infor­ matorn sällskapa med familjen. Det oaktat kunde han på hösten 1840, vid ännu ej fyllda 18 år, resa upp till Uppsala, där han i början av oktober avlade en synnerligen vacker studentexamen. Men under det att denna examen för hans mera lyckligt lottade kamrater blev in- ledningsfesten till ett glatt och ofta ganska lång­ varigt juvenalliv, måste den fattige Malmström omedelbart efter sin inskrivning vid universite­ tet packa sin kappsäck och återvända till sin strävsamma informatorsplats nere i Småland. Året innan han blev student hade han nämligen fått plats hos kapten Tigerschiöld på Boxtorp, där han visserligen trivdes synnerligen väl och där han närmast betraktades såsom en medlem av familjen, men där den barnskara, han hade att undervisa, var väl stor för en ung man, som samtidigt skulle sköta sina egna studier. Det var likväl med tungt hjärta han på hösten 1841 lämnade den älskvärda och vänliga familjen på Boxtorp för att tillträda en ny kondition hos hov­ marskalken baron De Geer på Stjärnholm, fader till den bekante statsmannen Louis De Geer, som var en intim vän till Malmströms bror Berndt och som skaffat honom platsen. Men arbetet var mindre än på Boxtorp och lönen betydligt större — 300 rdr och fritt vivre — så att han då och då kunde skicka sin mor mindre penningssum­ mor. Mot vad han fruktat, kom han för övrigt även på Stjärnholm att befinna sig särdeles väl. 212 Alla visade honom godhet oeh välvilja, och i hov­ marskalken fann han snart en verkligt faderlig vän. Malmströms ursprungliga tanke, då han gick på gymnasiet i Strängnäs, var att hliva präst, och ännu i ett brev från bö,rjan av 1842 skrev han, att han ansåg prästämbetet »för det ädlaste och vik­ tigaste i staten, om det rätt förvaltas», ehuru jag tillfogar han, »ej heller döljer för mig de svårig­ heter och det höga ansvar, som därmed äro för­ knippade». Han ämnade därför så fort som möj­ ligt taga prästexamen, sedan skaffa sig ett pasto­ rat, och så skulle modern flytta till honom. Men kort därefter inställde sig religiösa be­ tänkligheter, och svårligen misstager jag mig, om jag ställer denna brytning i samband med Ignells uppträdande. Nu glömd, hade denne reli­ giöse författare en mycket stor betydelse för sin generations tankeliv, och i breven till modern förklarar Malmström, att Ignell var en författare, som han av innersta hjärta högaktade och tac­ kade för vad han skrivit och vars böcker han dagligen studerade. Malmström var under hela sitt liv djupt och allvarligt religiös, och samma dag han fyllde 20 år, skrev han till modern ett brev, som tydligen är taget ur djupet av hans hjärta och som inne­ håller icke blott hans ungdoms, utan ock hans mannaålders världsåskådning: »Mammas yngste son fyller i dag sitt tjugonde år, och jag kan väl ej värdigare fira den dagen än genom tack- 213 samhet mot den Gud, som hittills så nådigt styrt mina öden. Men därnäst är det min plikt att hembära mamma min tacksamhet ej blott för li­ vet, utan för det, som ger livet sitt enda värde: för uppfostran till gudsfruktan och arbetssam- het. Utan detta vore livet en plåga eller åt­ minstone en värde- och glädjelös skänk.»1 Denna tro — att religionen och arbetet äro livets kostbaraste gåvor, som giva icke blott in­ dividen, utan även folken kraft i utvecklingens kamp — -bibehöll Malmström under hela sitt liv. Denna världsåskådning ligger bakom hans histo­ riska författarskap, och den vänder tillbaka ännu i åldringens sista brev. Men just därför att Malmström var en så all­ varligt religiös natur, grep Ignells kritik av kyr­ kans bekännelseskrifter honom djupt, och han 1 I en bland sina första uppsatser skriver Malmström på tal om Englands oerhörda utveckling efter 1688, och se­ dan han visat, att denna ej kan förklaras ur yttre orsaker: »Nej, människan tillväxer inifrån. Man må hopa över henne naturens och lyckans förmåner: det beror dock av den anda, som i henne bor, huruvida dessa skola bliva hennes lycka eller fördärv. Så förhåller det sig ock med samhällena — jordmån, klimat, läge kunna ej allena göra ett folk rikt, mäktigt och bildat, så vida ej den anda, som livar folket, är av det rätta slaget. Det är engels­ männens religiositet och sedliga allvar, deras kärlek till sitt land, dess lagar och seder, deras politiska klokhet och deltagande för allmänna angelägenheter, deras arbetsam­ het, företagsamhet och omtanke, som gjort England till var det är.» Som man märker, är tanken densamma som i brevet till modern. 214 kände, att det skulle bliva honom omöjligt att avlägga prästeden. Med den övertygelse, han nu fått, måste han därför välja en annan levnads­ bana än den, han först tänkt sig.1 Men valet förefaller oss överraskande — han 1 På sommaren 1843 skrev han till modern: »För det närvarande läser jag några arbeten av en präst, Ignell, som mamma kanske får höra mycket fördömas, men som jag av innersta hjärta högaktar och tackar för vad han skrivit.» Några månader senare kom han in på det åtal, för vilket Ignell råkat ut: »Mamma har väl observerat den nya kättarförföljelsen mot Ignell — det är en till­ dragelse, som intresserar mig på det högsta. Få torde med mera iver och nöje än jag hava studerat Ignells skrifter, som nästan äro min dagliga lektyr. Jag kan dock ej i sa­ ken ogilla konsistorii förfarande, ty det kan ej genom någon advokatyr bestridas, att hans lära strider mot den ortodoxa, och konsistorii skyldighet är att vaka över den senares upprätthållande. Här visar sig nu prästedens oformlighet. Sedan Ignell en gång avlagt densamma och genom fortsatta studier och forskningar kommit till över­ tygelse om de symboliska böckernas felaktighet, så måste han antingen bli menedare eller hycklare, antingen tala mot sin övertygelse eller mot sin ed. Jag anser, att han gjort rätt, då han föredrog sin övertygelse framför sin ed och högre aktade Guds pris än människors. — Är det då ej hårt, att en människa skall förföljas för sin övertygelse och sitt mod att utsäga den? Sådan är likväl vår kyrkas organisation, oaktat hon benämner sig protestantisk — protesterande mot allt trostvång. Jag är innerligt glad, att jag ej avlagt någon dylik ämbetsed. Nu får jag tro, vad jag kan tro. Men om jag för några år sedan hade haft den lagliga åldern, så hade jag då ej tvekat att gå eden, och jag skulle då nu hava varit i samma val mel­ lan hyckleri och mened som Ignell.» 2L5 ville bliva lantbrukare. Skälen voro likväl inånga oeh ganska starka. För det första var Malmström under hela sitt liv en hänförd vän av landet. Varje sommar under sin mannaålder tillbringade han nere i Småland på den lilla egendomen Hove- torp, som han fått med sin första hustru, oeh han blir kanske aldrig så mycket poet, som då han får tala om grödan, om de mognande körsbärs­ träden, om de vackra solnedgångarna, om sina torpare och deras barn, vilka alla föddes och dogo på gården utan att någonsin vilja flytta och vilka för honom mera blivit gamla, kära vänner än tjänaye. För det andra hade Malmström ge­ nom umgänge med baron De Geer lärt sig skatta jordbruket såsom en stor fosterländsk angelägen­ het, och hans åsikter i denna punkt sammanfalla ganska nära med dem, som i våra dagar uttalats även i riksdagen. Felet hos det dåtida jordbruket va,r enligt Malmström, att det icke sköttes enligt vetenskapliga metoder, utan blott enligt gamma] slentrian. Lantbrukaren studerade icke de veten­ skaper, som dock borde vara de grundläggande för en rationell drift, och det var därför unga, ve­ tenskapligt bildade och intresserade mäns plikt att kasta sig på denna näring, som dock var den främsta källan till nationell rikedom. Till dessa skäl kommo andra, mera person­ liga. Ända sedan gymnasietiden hade Malm­ ström lidit av en svår ögonsjukdom, som ofta hindrat honom att läsa, och han fruktade, att denna skulle göra det omöjligt för honom att 216 fortsätta på studiebanan. Till sist — kanske främst — kom tanken på modern. Baron De Geer hade lovat att förorda honom till en plats såsom frielev vid Degehergs lantbruksskola; sedermera skulle han, om möjligt, i Tyskland driva mera vetenskapliga studier, och till sist skulle han bliva förvaltare hos De Geer, och då — skriver han — »skall mamma med Guds hjälp ej mera behöva lida brist, så länge jag lever och har hälsan.» Emellertid fick han icke den tilltänkta friplat­ sen på Degeberg, och detta rubbade något hans tillförsikt. Väl förklarade sig De Geer ändock villig att antaga honom till förvaltare på Stjärn- holm, och på hösten 1843 tillträdde han verkligen denna plats. Men han hade förbisett styrkan av de intressen, som bundo honom vid de huma­ nistiska studierna, och han genomgick nu en själskris, som troligen var den svåraste i hela hans liv. Såsom han sedermera erkände, berövade den honom nätternas sömn och förde honom till den obotliga hypokondriens gräns. För modern sökte han väl dölja detta själslidande, men till sist fattade han sitt beslut och kände detta tydligen såsom en befrielse: »Se så, nu har jag åter hissat annan flagg och styr kosan på graden. Efter en lång tid av villrådighet, som stundom gränsat till förtvivlan, har jag åter beslutat mig till att resa till universitetet och känner mig nu så glad och lycklig, att jag vore färdig att dansa om med hela världen.» Detta brev skrevs i februari 1844, och me- 217 ningen var, att han först på hösten skulle resa till Uppsala. Men väntan blev honom alltför lång, och redan i vårterminens studentkatalog finna vi Carl Gustaf Malmström bland Söder- manland-Närkes nations recentiorer. Efter blott två års vistelse vid universitetet tog Stjärnholms forne förvaltare — i maj 1846 — sin filosofie kan­ didatexamen och examinerades därvid enligt då gällande stadga i fakultetens alla ämnen — även de naturvetenskapliga — va,rvid han fick överbe­ tyg i samtliga de humanistiska utom i österländ­ ska språk.1 En bidragande orsak till hans beslut var baron De Geers ädelmodiga anbud att låna honom pen­ ningar, åtminstone till ett års studier i Uppsala. Men huru skall jag göra, frågar han sin frände Carl Gustaf Styffe: »Skuldsättning är äveptyr- 1 Malmströms kandidatbetyg voro: Fysik — admittitur. Statistik — cum laude. Historia —— laudatur. Praktisk filosofi — cum laude. Kemi — admittitur. österländska språk. — admittitur. Astronomi — admittitur. Latin — insigniori cum lande. Teoretisk filosofi — non sine laude approbatur. Grekiska — non sine laude approbatur. Naturalhistoria — admittitur. Arkeologi — insigniori cum laude. Estetik — cum laude. Matematik — approbatur. 218 lig, för mig i synnerhet, som måste sörja icke blott för mig själv, utan ock tänka på mammas underhåll.» Farhågan var emellertid ogrundad. Hans studieskulder blevo mycket obetydliga, ty endast under de två år han läste på sin kandi­ datexamen, var han utan plats, och t. o. m. då var han, åtminstone under sommaren 1845, informator hos friherre Äkerhjelm på Saltkällan, ej långt från Lysekil. I det Åkerhjelmska hemmet gjorde han bekant­ skap med friherrinnans syster, som kort förut bli­ vit änka efter en ung löjtnant Tamm, son till den rike friherre Tamm på Österby. Deras son Hugo, den sedermera så bekante riksdagsmannen och jordbrukaren, var då endast en liten sexåring, vars uppfostran nu skulle börja, och för honom anställdes Malmström såsom guvernör omedelbart efter det att han avlagt sin kandidatexamen. Första året av detta informatorskap vistades Malmström mest på Österby, men meningen var, att han på hösten 1847 skulle lämna familjen och återvända till universitetet. Hugo Tamms moder hade emellertid lärt sig skatta Malmströms över­ lägsna egenskaper såsom uppfostrare, och då hen­ nes son året därpå skulle in i Uppsala katedral­ skola, bad hon, att Malmström skulle taga gossen med sig och även i Uppsala fortfara att vara hans guvernör. Den unge lärarens djärvaste förhoppningar blevo nu uppfyllda. Han fick äntligen en så länge åtrådd akademisk kondition, han kunde bilda ett 219 ©get hem, ooh — bäst av allt — han kunde taga sin gamla mor till sig. Tyvärr fick Malmström blott en kort tid njuta av den sonliga pliktuppfyllelsens glädje, ty redan 1849 slutade modern sina dagar — utan tvivel så lycklig, som en mor kan bliva, vars liv, trots alla yttre sorger, dock städse i så rikt mått värmts av den sonliga kärlekens sol. Mellan Hugo Tamm och hans lärare utveck­ lades med åren ett ganska enastående vänskaps­ förhållande. Det första brevet från Malmström till Tamm är f.rån september 1847 och bär adres­ sen: »Till en liten pilt, som kännes vid namnet Hugo», och det är ganska överraskande att läsa, huru den — som det föreföll de fleste — så sträve och stränge Malmström här jollrar med en liten sjuåring och gör det icke utan talang. Breven dem emellan stiga sedan till hundratal — från Tamms barndom, ända till dess att båda såsom åidringar stodo beredda att taga farväl av livet, och det ligger något egendomligt tjusande i att genombläddra dessa gulnade blad, där ett helt livs minnen slå en till mötes likt doft från torkade ro­ sor. Den, som först bortgick, var den yngre av de två, men ännu i det sista brev, som Hugo Tamm mottog från sin forne, åttiofemårige lä­ rare, erinrar sig denne med tacksamhet den tid, då — såsom han skrev — din mors oinskränkta förtroende gav »mig en ställning, som icke ofta kan komma en ung lärare till del och band mig 220 med band, som de följande 61 åren icke avnött, utan stärkt.» Men jag återvänder till Malmströms studier. Redan på gymnasiet hade grekiska och historia varit hans huvudämnen, och så blev det ock i hans akademiska grad. Men han hade ingalunda be­ stämt sig för att bliva historiker ex professe, och ännu medan han skrev på sin gradualavhandling, tvekade han, om han icke sedermera borde slå sig på juridiken. I och för sig var en dylik gradualavhandling visst icke nödvändig, ty de flesta av den tidens magistrar disputerade ej på avhandlingar, som de själva författat, utan försvarade blott 16 sidor av en, som skrivits av någon professor eller docent. Å den andra sidan betraktades det dock såsom en avsevärd förtjänst att uppträda såsom »auc- tor», och det var detta Malmström gjorde i »Ad Historiam Ecclesiæ Suecanæ temporibus a Con- cilio Upsalensi proximis annotata». Avhandlin­ gen, som avsåg att utreda, huru den svenska kyrkoorganisationen utdanats i början av 1600- talet, ventilerades i april 1848 och hörde tydligen till de allra bästa under treårsperioden, ty den belönades av den filosofiska fakulteten med ett extra pris. Genom denna framgång knöts emel­ lertid Malmström fastare till det historiska stu­ diet, och planerna på juridiken övergåvos. Aret därpå följde en fortsättning, och på grund av dess förtjänster kallades Malmström till docent i fäderneslandets historia. Med kyrkohistoriskt 221 författarskap sysslade han även under de närmast följande åren, dels i tidskriften Frey, dels i den först av C. F. Bergstedt, sedan av Malmström utgivna »Tidskrift för litteratur», som utkom under åren 1851 och 1852 -och som innehöll en hel följd av gedigna uppsatser, de flesta och mest betydande författade av Malmström, vilken under denna tid utvecklade en oerhörd flit. I de båda årgångarna införde han ej mindre än tio större avhandlingar och anmälningar, bland dem den viktiga undersökningen »Om centralisation, äm­ betsmän och län i Sverige under medeltiden», som visar, att Malmström redan nu hunnit att djupt intränga i medeltidens förvaltningshistoria. Den röda tråden i hans uppsatser är kampen mot den då rådande religiösa intoleransen eller — såsom Malmström formulerade satsen — mot »den skam­ liga ofördragsamhet mot främmande religionsför- vanter, som numera så bedrövligt utmärker Sve­ rige framför alla andra civiliserade folk». Sär­ skilt varm blir han, då han talar om det då ännu gällande konventikelplakatet, som först 1858 upp­ hävdes. »I sanning — skriver han — vi borde blygas att tala om, alt vår störste konung offrat sitt liv för samvetsfriheten i Europa, då vi kunna tåla, att samvetstvånget inom vårt eget land nu är större än nästan i något annat europeiskt sam­ hälle. Det är fåfängt attt söka kasta skulden här­ för på auktoriteter, på prästerskapet, på den lag­ stiftande maktens olämpliga organisation; skul- 222 den och skammen är hela samhällets, är den all­ männa opinionens, är vars och ens, som icke gör allt, vad i hans förmåga står, för att avtvå denna fläck ur vår lagstiftning. Om var och en, som inser, huru stridande mot religionens väsen allt samvetstvång är, ville med allvar bemöda sig att inom sin verkningskrets sprida denna överty­ gelse, så skulle snart en bestämd och allmän opi­ nion därom bilda sig. Och när det allmänna tänkesättet blivit nog upplyst och fördragsamt för att erkänna vars och ens rätt att bliva ’salig på sin fason’ — för att inse, att den religiösa övertygelsen icke kan leva utan frihet, ej kan regleras genom polisstadgar, då faller denna lag, faller ohjälpligt, vore ock den lagstiftande mak­ ten uppdragen åt ett kardinalskollegium. Ty den allmänna opinionen är en murbräcka, för vars oupphörliga slag, om de riktas av friheten och upplysningen, alla murar måste falla.» Under de följande åren, då den vetenskapliga forskningen allt starkare absorberade Malm­ ströms intressen, blev han väl mer och mer obe­ nägen att göra några uttalanden i dagens frågor, ty han hade en känsla av, att han dock stod dem fjärran, och historien hade lärt honom svårighe­ ten att! bedöma de handlandes motiv. Men en fri­ sinnad man förblev Malmström till sin grund­ åskådning alltid, ännu in in det sista, även om åldringens uppfattning av friheten icke alltid sammanföll med det yngre släktets. 1851 erhöll Malmström riksstatens större ut- 223 rikes resestipendium å 1,200 rdr banko för att i främmande arkjv anställa forskningar rörande frihetstidens historia. Denna resa blev av stor betydelse för den svenska historieforskningen, ty det var genom den, som Malmström fördes in på sitt livs egent­ liga studieområde. Hittills hade han föga sysslat med 1700-talet, utan mest med de äldre perio­ derna. Ännu i april 1851 tänkte han blott att — såsom merit för sin begäran om reseanslag — be­ arbeta någon detalj av frihetstiden, dalupproret eller 1756 års revolutionsförsök, men jag fruktar — skrev han — »att det blir mig för svårt». Några ingående studier i denna periods historia tyckes han således ännu ej hava börjat. På sommaren 1852 anträdde han emellertid sin första utländska studieresa och ankom den 12 augusti till Paris, där han i utrikesdepartemen­ tets arkiv började studera de franska depescherna från Stockholm. Därifrån reste han till London för att genomgå de engelska och stannade slut­ ligen på hemvägen i Köpenhamn, där han dock fann vida mindre än han hade väntat. Tillbaka var han i juni 1853. Det gällde nu för Malmström, huruvida han skulle bliva i tillfälle att bearbeta det ytterst rika material, han samlat. Från universitetet hade han intet understöd, och 1851, två år efter mo­ derns död, hade han dessutom gift sig med Eva Tigerschöld, syster till kaptenen på Boxtorp. Visserligen medförde hans maka en obetydlig för- 224 mögenhet, men ej större än att den på intet sätt befriade Malmström från nödvändigheten att tänka på sin bärgning.1 Under den första tiden efter hemkomsten reflekterade han därför på att för sin utkomst söka något lektorat, först vid Karlberg, sedan i Linköping, men slog lyckligtvis dessa tankar ur hågen och lovade Styffe att »ännu fresta lyckan någon tid». I stället arbetade han energiskt på sin historia, och på sommaren 1855 utkom slutligen det första bandet av »Sveriges politiska historia från konung Carl XII:s död till statsvälvningen 1772». Jag kan tillägga, att det tidigaste offentliga erkännande, som gavs åt detta banbrytande arbete, kom från Svenska akade­ mien, som redan på julen samma år belönade det med det s. k. kungliga priset. I våra dagar med det intresse för det veten­ skapliga arbetet, som utmärker statsmakterna, skulle Malmström säkerligen redan efter det första bandets utgivande hava tillförsäkrats en tryggad existens, som givit honom möjlighet att 1 Bouppteckningen efter Malmströms första hustru vi­ sade följande tillgångar: lösören (kläder m. m.) 2,117,00 rdr rmt. bibliotek 275,00 » » kontant . 100,00 » » fordringar 13,268,70 » » varifrån avgick skulder 1,142,54. Dessutom ägde Malm­ ström egendomen Hovetorp, som taxerades till 28,000 rdr rmt, samt där förvarade inventarier, möbler m. m. för 1,347 rdr 45 öre. Förmögenheten var således ganska måttlig. 225 fortsätta arbetet. Men tiderna voro då andra, och först 1877, då hela det stora arbetet förelåg fär­ digt och Malmström redan var en 55 års man, er­ höll han en professorslön. Väl blev han 1858, vid 36 års ålder, adjunkt1 i historia och statistik vid Uppsala universitet, men även denna ganska blygsamma befordran skedde icke utan motgångar och svårigheter. Ad- junktslönen var icke stor — 2,500 kr. — men med sina enkla vanor hade Malmström dock fått en plats, som gav honom existensmöjlighet, och där­ med var han nöjd. Då en historisk professur några år därefter blev ledig i Lund, brydde han sig icke om att söka den, utan föredrog den plats, han hade, som visserligen gav mindre lön och fak- 1 Just då Malmström avslutat det första bandet av sitt stora arbete, avled professorn i historia vid Lunds uni­ versitet Samuel Ebbe Bring. Malmström tvekade länge, om han skulle söka platsen, ty han ville ej komma bort från huvudstadens arkiv: »Om jag — skrev han till Styffe — hade blott en halv professorslön i Stockholm, skulle jag aldrig söka mig därifrån.» Slutligen inlämnade han doek sin ansökan. Men som han befarat, fick han Sve- delius till medtävlare, och denne blev även Brings efter­ trädare. Därigenom blev emellertid Svedelius’ adjunktur i Uppsala ledig, och kort förut hade Abraham Cronholm tagit avsked från den historiska adjunkturen i Lund. Malmström samt hans kamrat Wahrenberg i Uppsala sökte bägge platserna, och därvid uppfördes Malmström av bägge konsistorierna i första rummet, i Uppsala efter ett sakkunnigutlåtande av F. F. Carlson, med vilken univer­ sitetets båda andra historiker Bergfalk och Vingqvist instämde. Malmström, som nu kunde anse sig tämligen 15 — Schilck, Kulturhistoriska skizzer 226 tiskt mera arbete, men där han var Stockholms- arkiven närmare. Någon sinekur blev hans ad­ junktur emellertid icke. Till adjunkternas upp­ gift hörde bl. a. att förrätta studentexamina, och detta var i varje fall ett ganska tidsödande ar­ bete; så t. ex. hade han en gång att under maj månad pröva ej mindre än 239 examinander, och i regeln hade han ett dylikt »dagsverke» — som han kallar det — åtta timmar om dagen under de månader, studentexamina pågingo. Därtill kom, att en adjunkt var skyldig att utan någon ersätt­ ning sköta en ledig professur, och under nästan hela tiden 1856—1868 fick Malmström förestå an­ tingen den historiska eller den skytteanska pro­ fessuren. Vinsten av att han icke mottog Lunda- professuren var således den, att han för en ad- säker på den för en historiker mera tilltalande platsen i Uppsala, återtog då sin ansökan till adjunkturen i Lund. Men så inträffade det otroliga: kansleren utnämnde — mot tvenne konsistorier och mot samtliga sakkunnige — Wahrenberg till adjunkt i historia och statistik vid Upp­ sala universitet med en tydligen av kanslerssekreteraren Nordström skriven eller inspirerad motivering, som är klassisk i sin orättfärdighet. Malmströms större veten­ skapliga meriter såsom författare sägas där »motvägas» av den vetenskapliga förtjänst, som Wahrenberg ådagalagt genom den väl vitsordade lärareverksamhet, han utövat, och då de således i vetenskapligt avseende voro likställda, men Wahrenberg två års äldre docent, så utnämnde kansle­ ren honom. Men så avled Wahrenberg strax efter ut­ nämningen, platsen söktes ånyo, och Nordström fick den för honom troligen föga angenäma plikten att den 10 juni 1858 skriva ut Malmströms fullmakt. 227 junktslön fick sköta den vida mera ansträngande platsen i Uppsala. Den enda förändring i hans ställning, som skedde, var, att han 1863 fick ut­ byta titeln adjunkt mot den av e. o. professor. Det kan därför icke väcka någon förvåning, att hans stora verk ej fortskred mied den hastig­ het, som han från början ansett möjlig. I ja­ nuari 1855 trodde han, att den andra delen skulle bliva färdig redan vid 1856 års slut, och vad de följande banden beträffade, hoppades han, att de skulle kunna utgivas ännu fortare, då hans utom­ lands samlade material var vida rikare för fri­ hetstidens slut än för dess början. Men andra de­ len utkom först 1863, och den tredje lät fortfa­ rande vänta på sig. Så väckte slutligen C. F. Bergstedt vid 1868 års riksdag en motion om ett anslag på extra stat av 2,500 kr., på det att Malm­ ström måtte »sättas i tillfälle att utan avbrott i de honom åliggande akademiska funktionernas fortgång fullborda och utgiva sitt arbete». Motionen bifölls av riksdagen, och anslaget ut­ gick även för följande år t. o. m. 1876. Någon ekonomisk vinst skördade Malmström emellertid icke härigenom, snarare motsatsen genom den er­ sättning, som han avstod till sin vikarie. Men det väsentliga för honom var, att han erhöll full tjänstledighet och kunde flytta till Stockholm att där driva de nödvändiga arkivstudierna. Tack vare riksdagens inskridande, kunde han således till sist, efter 22 års arbete, avsluta sitt livsverk, 228 vars sjätte och sista del utkom 1877, samma år som hans tjänstledighet gick till ända. Både stilen och forskningsmetoden i detta äro ett klart uttryck för Malmströms personlighet, vars utdaning jag därför sökt skildra, utförligare än jag eljest skulle hava gjort. I viss mån var Malmström en självlärd man. Under sin första studenttid vistades han ensam på Stjärnholm, utan lärare och utan studiekam­ rater. När han sedan kom till Uppsala, nödga­ des han av ekonomiska skäl i största hast avlägga sin examen, och med Geijer tyckes han aldrig hava kommit i personlig beröring, även om han under examenstiden åhörde dennes sista föreläs­ ningar.1 Av Geijers stil och framställningsform har han i varje fall ej rönt några intryck, och den vetenskapliga metod, han utbildade, är ett ut- 1 Då Malmström kom till Uppsala, rådde en stark miss­ stämning mot Geijer bland studenterna med anledning av dennes uppträdande i studentmötesfrågan, och denna misstämning röjer sig ock i Malmströms brev till Styffe. Om föreläsningarna skriver han intet på vårterminen, men på hösten (23/io 1844) yttrar han: »Geijer började sina före­ läsningar sistlidne torsdag för fullt auditorium. De första dagarna talade han om personlighetsprincipen, men vad han sade, fick ingen höra, emedan han alltid sväljer ned halva meningen. Sedan har han läst tydligare, men orda­ grant ur sin Historia och Hävderna.» Men endast några dagar senare fortsätter han: »Geijer lär de sista dagarna varit högst intressant. Beklagligtvis har jag ej haft tid 229 tryck just för honom själv och bör ses mot bak­ grunden av hans egen ungdom. Denna hade varit strävsam och glädjelös. Re­ dan vid 13 år hade han blivit hänvisad blott till sin egen kraft, under försakelser och strängt ar­ bete hade han kämpat sig fram, och detta hade utvecklat honom till en. man—allvarlig och omut­ ligt rättfärdig. Detta röjer sig redan i hans stil. Då han började sin verksamhet, levde man ännu kvar i den nyromantiska genialitetens epigon­ period, då varje, om än så obetydlig, professor skulle vara en personlighet med en, så vitt möj­ ligt, snillrik och originell stil. Man märkte icke, att denna s. k. originalitet i själva verket var till- gjordhet och imitation. Malmström var här såsom alltid djupt ärlig. Hans stil är ett mönster av flärdfrihet och söker aldrig att blända genom någon quasigenialisk djupsinnighet. Däremot är den klar, ren, överskådlig och lättfattlig, stundom att höra honom.» Sedan märker man, huru hans beundran för Geijer stiger: »Carlson fortfar att läsa, inen jag har ej hört honom på några veckor. Det är visst ingenting hän­ förande, ingenting värmande i hans föredrag, men det är klart, hedigt och åskådliggörande, och det är alltid en stor förtjänst. Jag hör honom gärna, även då jag ej får höra något nytt. Geijer torde väl få vänta på en värdig efter­ trädare ännu så länge; en sådan man fås väl ej mer än en på vart sekel» (7/h 1847). Under Malmströms student­ tid föreläste Geijer höstterminen 1844 Fäderneslandets historia, 1845 De akademiska studiernas historia och deras betydelse. 1846 var han tjänstledig. 230 kanske något kärv, såsom Malmström själv före­ föll dem, som ej närmare kände honom.1 Lika ärlig var även hans forskning. Stave- now, vilken väl av nu levande historiker bäst är i stånd att värdesätta Malmströms behandling av frihetstiden, yttrar, att hans arbete med avse­ ende på uppgifternas pålitlighet är av en ganska enastående stosrhet: »Det finnes knappt ett miss­ tag bland denna oerhörda massa av fakta», och därtill kommer, att Malmström här rörde sig på ett nästan obearbetat fält, ty — säger Stavenow — »Geijers berömda teckning var en genialisk översikt, men vilade på en mycket ofullständig bearbetning av det >rika arkivmaterialet och var heller icke fri från tendens och konstruktion». Utan tvivel kan och kommer denna tids historia att skrivas om av andra. Malmström hade, ban- brytare som han var, icke hunnit forska igenom alla källorna till denna periods historia, och en kommande hävdatecknare skall med all sannolik­ het upptäcka nya, som kasta ett annat ljus över åtskilliga företeelser och personligheter. Men ingen kunde vara mera medveten än Malmström om ' För de flesta trädde nog allvarstyngden i hans väsen starkast fram, men en bland dem, som stod honom nära, vits­ ordar i ett brev »hans utpräglade sinne för humor. Utom­ stående kunde ju ej veta mycket därom, ty emot den yttre världen vände han merendels den allvarsamma sidan. Men i den trängre kretsen älskade han fint och vettigt skämt. Karak­ täristiskt för denna sida hos honom var, att hans älsklings­ författare var sedan barndomen Anna Maria Lenngren». 231 denna för övrigt allmänmänskliga brist. Snarast var han med sin samvetsömhet rädd, att den stora publiken skulle alltför mycket sätta tro till just hans framställning: »Jag har — skrev han till Hugo Tamm — dragit mitt strå till stacken, där det tillsammans med andras kan tjäna såsom un­ derlag för en ny tids mångsidigare och grundli­ gare forskning och riktigare bedömande. På ofel­ barhet har jag aldrig gjort anspråk och känner mig ängslig till mods, när jag ser mig åberopad såsom en auktoritet i bedömandet av frihetstiden. Jag känner då ansvajret av att hava bestämt mån­ gas — kanske hela min samtids dom över hän­ sovna släkters handlingar och karaktärer, en dom, för vilken jag skall stå till svars inför den hög­ ste domaren.» I de sista orden kommer det fram ett av de mest kännetecknande dragen i Malmströms väsen. Han var en sträng man, men sträng mest mot sig själv. Domar över andra ville han icke fälla, särskilt icke hårda domar, och få torde starkare än han hava haft känslan av, att ordet dock är en gärning, för vilken människan en gång skall stå till svars. »Vilket oerhört ansvar — säger han — ligger icke på en akademisk lärare, omgi­ ven av ungdom i själva fruktsättningsåldern, hos vilken varje hans ord eller handling kan väcka till liv slumrande frön till gott eller ont. När jag nu hör forna lärjungar citera ord, som jag fällt för 20 à 30 år sedan, så ryser jag i mitt sinne vid tanken, att kanske andra bevara i sina minnen 232 och till sitt fördärv andra ord, obetänkta, harms­ na, kanske lättsinniga, som kunnat undfalla mig, ty jag har visst icke alltid haft band på min tunga — ha:r det icke ännu.» Denna djupa känsla av det talade och skrivna ordets ansvar spåras också ständigt i hans stora arbete, och det var denna ansvarskänsla, som för­ mådde honom till en strängare kritisk sovring av de historiska källorna än den någon föregående svensk historieskrivare gjort, ty nödgades han fälla en dom, ville han, att denna skulle vara grundad på obestridligt riktiga fakta. Hans principuttalanden förekomma särskilt i den märkliga kritiken av Axel von Fersens me­ moarer (i Svensk Tidskrift 1871), och så vitt jag kan erinra mig, är detta hos oss det första försö­ ket att bestämma de historiska källornas olika grad av vittnesgillhet. I huvudsak torde Malm­ ströms värdesättning bliva bestående, men enligt min mening igår han kanske — iföljd av sin egen naturell — något för långt i sin tro på de offent­ liga handlingarnas sanningshalt och i sitt under­ skattande av de enskilda dokumentens betydelse. Att en memoar, nedskriven långt efter händel­ serna, endast med stöd av minnet, nästan alltid måste bliva värdelös fötr bestämmandet av histo­ riska data, är ett obestridligt faktum för var och en, som något sysslat med denna art av littera­ tur. Åtminstone för mig skulle det vara omöjligt att blott med stöd av mitt minne relatera händel­ ser, som timat föir en tid av trettio eller fyrtio år 233 tillbaka, och lika omöjligt var det helt visst för Fersen, Skjöldebrand och deras samtida. Att detta numera, även hos oss, gäller såsom en obe­ stridlig historisk grundsats, beror till en väsent­ lig del på Malmströms glänsande kritik av Fer­ sen. Men alldeles värdelös är memoaren dock icke. Den ger oss — vad de offentliga handlin­ garna sällan giva — ett »temperament», som för historikern icke är utan vikt att känna, då han läser de i detta fall blekare riksdagsprotokollen. Från memoaren är det emellertid ett stort steg till den samtida dagboksanteckningen och det samtida brevet. I förhållande till protokollen sät­ ter Malmström icke heller dem högt: »Om en rådsherre eller en riksdagsman under en över­ läggning icke uttalar sin egen innersta bevekelse- grund att till- eller avstyrka en åtgärd, så uttalar han åtminstone de skäl, som han tror mest skola bidraga att bestämma de övrigas omdöme och be­ slut, och detta synes oss vida viktigare, än vad samme man möjligen i tysthet nedskriver för att inverka på en utanför ståendes mening om saken.» I denna form kan ju satsen möjligen vara sann, men jag skulle mot Malmströms teori vilja upp­ ställa ett yttrande av Bismarck, att man av de officiella dokumenten alls icke kan döma till de verkliga drivfjädrarna, men något mera av de en­ skilda breven. Och i själva verket är denna fråga enligt min tro vida mera komplicerad än Malm­ ström i sin kritik ville erkänna. En väsentlig del av historikerns konst ligger just i att bestämma 234 graden av varje källas sanningshalt, och denna måste i varje enskilt fall prövas, ty det är icke nog att dela dem i två grupper: offentliga och enskilda handlingar. I viss mån erkände även Malmström detta, då han yttrade: »De enskilda anteckningarna sakna icke allt värde; redan det kan vara av vikt att se, huru antecknaren vill, att sakerna skola uppfattas; många biomständigheter, många hemliga bevekelsegrunder kunna genom dem bevaras åt eftervärlden; men de kunna aldrig ersätta, aldrig undantränga de offentliga akterna, och en historia, företrädesvis grundad på dem, bli­ ver endast en skvallerhistoria.» I den sista, obestridligt riktiga satsen ligger med all sannolikhet den psykologiska förkla­ ringen till Malmströms ståndpunkt. Den utgjorde en berättigad, t. o. m. nödvändig reaktion mot den art av historieskrivning, som i Fryxell hade sin främste representant, och genom Malmströms kritik — samt ännu mera genom den praktiska tillämpningen därav i hans stora arbete — blev det dock fastslaget, att de historiska källornas värde först — före användandet — måste sam­ vetsgrant och utan förutfattad mening rann­ sakas, och att de offentliga handingarna dock, särskilt när det gäller fakta, undantagslöst äro att föredraga framför memoaren och oftast, ehuru visst icke alltid, framför den privata anteck­ ningen. Med den utförliga skildringen av frihetstidens politiska liv var Malmströms stora insats i vår 235 hävdateckning gjord. Han författade väl icke så få historiska avhandlingar under och kort efter denna tid, men dessa — även de, som rörde Karl XII:s historia, — hava dock närmast avse­ ende på frihetstiden. På detta sista, särskilt för Karl XII:s historia, viktiga författarskap hindrar mig dock tidens knapphet att ingå. Något nytt, stönre arbete kände han sig icke äga kraft att börja. 1877 — samma år det sista bandet av hans historia utkom — avgick emellertid Carlson från den historiska professuren, och Malmström kalla­ des då helt naturligt till hans efterträdare. Men såsom professor skulle han icke bliva gammal. Redan året därpå mottog han ett anbud att in­ gå i den andra De Geerska ministären. På detta svarade han först nej, och i ett brev till Hans Forssell utvecklade han närmare sina skäl: »Du anser — skriver han — historisk forskning vara en god förberedelse till statsmannavärv. Detta vill jag ingalunda bestrida, men tror dock, att det icke får upphöjas till en sats av absolut gil­ tighet. Ger du närmare akt på min historia, sä skall du där finna många spår av villrådighet, obeslutsamhet, skygghet att uttala ett omdöme. Välvilliga granskare kalla det oväld. Men jag frågar: huru skall den, som när det gäller för­ flutna tider, där akterna äro tillgängliga och följ­ derna hunnit mogna, ängsligt tvekar i sitt om­ döme och grubblar dag och natt över lämplighe­ ten av ett uttryck — huru skall han finna sig 236 till rätta, när det gäller att fatta beslut, som gripa in i framtiden, eller bedöma personer, som han icke ser längre än till tänderna? Betänk­ samhet är en god sak, som jag visst icke vill sakna hos en statsman, men förmåga att in in­ stant! bedöma en sak och fatta ett beslut är ej mindre nödvändig, och den förvärvas knappast i arkivema.» Malmström hade dock en mycket stark känsla av en medborgares plikt att icke undandraga sig de offentliga värv, till vilka han av vederbörande kallades, framför allt ej undandraga sig dem av bekvämlighetsskäl, och genom att vädja till denna pliktkänsla lyckades Carlson och Forssell att övertala honom. Dröjande och motvilligt gav han till sist sitt samtycke, men han hade icke svårt att inse, att någon politisk framtid ej vän­ tade honom. »Du tror — skrev han till Hugo Tamm — att jag drives av ett inre tvång att i någon riktning genomföra någon stor tanke. Ack nej! Jag är helt enkelt ett stycke bränsle, som kastas in i ugnen för att någon tid hålla stats­ maskinen i gång. Jag gör mig inga illusioner därom. Men även det är ju en god och nödig sak att ombesörja styrelsens alldagliga ären­ den.» Den vacklande De Geerska ministärens dagar voro emellertid redan räknade, då Malmström in­ trädde i konseljen; i april 1880 avgick De Geer själv, och Malmström följde efter på hösten. An­ ledningen, att han drog sig tillbaka, var när- 237 mast hälsoskäl. I sina memoarer vitsordar De Geer, att han aldrig känt »en plikttrognare män­ niska», men denna plikttrohet nödgade den vid administrativa göromål ovane forskaren till ett arbete, som vida översteg hans krafter och bröt hans hälsa, och för att återvinna denna måste han omedelbart efter sin avgång nr konseljen taga sig ett års tjänstledighet.1 Efter denna tid återvände han väl till sin pro­ fessorsplats — mest därföjr att han höll på prin­ cipen, att ett avgående statsråd icke skulle söka befordran. Men han fann snart, att det gamla universitetsarbetet också var för strängt för en man med redan svag och vacklande hälsa. Sam- samvetsgranp som han var, pressades han hårt av föreläsningarna, och vid 58 års ålder kände han, att krafterna började svika. Han tänkte därför allvarligt på att, utan pension, taga av­ sked, »ty jag vill icke — skrev han till Tamm — tjäna längre än krafterna räcka till, ett föremål för en yngre släkts ömkan och ovilja.» Men så 1 Då han skulle avgå såsom statsråd, skrev Malm­ ström till Tamm: »Det är nu två år sedan det bestäm­ des, att jag skulle gå in i konseljen. Det var tungt och bekymmersamt på den tiden, och jag trodde icke, att det skulle gå väl. Med glädje och tacksamhet motser jag nu slutet och erkänner gärna, att jag under min korta statsmannabana från alla håll rönt mera välvilja och understöd, än jag hade kunnat hoppas, så att dessa två år varit vida angenämare än många andra, och jag kan utan bitttra minnen åter stiga ned i förhållanden, som bättre passa mig.» 238 fick han redan 1882 ett anbud att bli riksarkiva­ rie, och detta ämbete, kärt för varje historisk forskare, tilltalade naturligtvis särskilt Malm­ ström. I vad mån han lyckades göra någon ny insats i arkivets utveckling, känner jag icke, men så mycket är dock säkert, att det var under hans riksarkivarietid, som medel anslogos och rit­ ningar uppgjordes till riksarkivets nya hus. I detta skulle Malmström själv aldrig få flytta in, ty redan innan det blev färdigt, hade han upp­ nått pensionsåldern, och 1887 drog han sig till­ baka från det offentliga livet för att ägna sina återstående krafter åt en revision av det stora verk, som upptagit hans mannaålder. 1864 hade han förlorat sin första hustru, och detta hade gripit honom djupt. Men 1868 hade han gift om sig, och i detta äktenskap återfann han utan allt tvivel livets lycka.* 1 I fyrtiofyra år fingo han och hans maka åldras tillsammans. Somra.rna tillbringade de på det vackra Hove- torp i Småland, och där firade de ock sitt silver­ bröllop. »De närvarande — berättar Malmström för Tamm — voro gårdens och torpens samtliga vuxna invånare, och roligt var, att, med undan­ tag för ett torp, samma familjer, som firade vårt 1 Malmströms andra fru var Charlotta Küber (f. 1827). I detta äktenskap föddes (1869) en son Carl, vilken avled redan 1871. 239 bröllop, nu kunde vara med om silverbröllopet.» 1 Men till sist hindrade årens orörlighet honom från att resa ned till Hovetorp och för att ändock få vistas i naturen flyttade han då från Stock­ holm till Djursholm, där han slutade sina dagar. Hans ålderdom blev längre än de flestas, kanske också fridfullare och ädlare. För Malmström själv innebar ålderdomen intet skräckinjagande. »Som jag alltid — skrev han till en annan åldring — ansett solnedgång och aftonrodnad för den vackraste delen av dygnet, så finner jag ock­ så, att ålderdom,en har sina stora behag.» En lång och vacker levnadsdags aftonrodnad kastade även sitt milda sken över den gamles sista år. Den ene efter den andre av hans ungdoms och mannaålders vänner gick bort, och själv kände han sig såsom en bortglömd, vilken döden för­ gätit att taga med sig. I dagens fejder ville och kunde den gamle ej deltaga. »Jag ser — skrev han under kampen mellan frihandlare och pro­ tektionister — på dagens strider mest i deras för­ hållande till förflutna tider, och frihetstidens 1 Brevet fortsätter sedan: »Silverbröllopet blev sä myc­ ket mer en glad fest, som det firades med ett härligt och efterlängtat regn. Vi hade redan dukat borden ute under den stora linden, dä regnet begynte och nödgade oss att sä flytta dem under tak. Men alla underkastade sig med glädje det besvär och den obekvämlighet, som därav blev en följd. Vi åto i den stora vävstugan i drängstugu- byggnaden och drucko sedan kaffe i vår sal, där Char­ lotte därpå spelte några psalmer och ungdomen sjöng. Alla voro glada och belåtna när vi kl. 10 skildes.» 240 stridsrop återljuda i mina öron, när jag hör sor­ let omkring mig.» Någon gång kunde väl åldringen brusa upp över vad han ansåg vara den nyare tidens brist på fosterlandssinne och pliktkänsla. »Men — till­ fogar han efter ett dylikt utbrott — tvivelsutan finnes det mycket vackert och varmt, som rör sig i ungdomens hjärtan utan att göra väsen av sig — jag är viss därom, ty så har det alltid varit. Men det vederstyggliga låter mera tala om sig; det är de skärande missljuden man hör på avstånd. Kanske vore det bättre, om man levde mitt i ungdomens krets.» Hans ungdoms tro på livets ideella makter följde honom ock in i det sista. »Varje männi­ skoålder — skrev han — har haft sina livsfar­ liga fiender att kämpa emot, eller, om icke precis varje generation, så doek varje större epok. Tror du, att de, som levde för hundra år sedan eller i tiden närmast före reformationen eller vid folkvandringen o. s. v., kunde se sig omkring och framför sig med mindre hemska blickar än vi? Vi äro ej bättre än våra fäder — ha de fått kämpa för livet för att försvara det, som bättre är än livet, så måste ock vi göra det­ samma. Jag erkänner, att jag ofta nog är nära att låta misströstan få makt med mig — men det är icke rätt, och ännu mindre skulle det vara rätt av den, som står mitt i striden och kan göra nytta där. Man kan falla, man kan misslyckas och besegras, det är sant. Men vem kan sägas 241 verkligen hava misslyckats i en god sak, t. o. m. om han själv går under? Att kämpa för vad rätt är, att plöja -och så för framtiden, det hör oss till — och låta Gud sörja för segern och skör­ den.» I en bland hans första skrifter förekommer ett citat från Geijer, vilket ofta vänder tillbaka hos honom och som upprepas ännu i ett bland de sista brev, han skrev, då utvecklingen syntes gå i en riktning, som han ogillade: »Jag tror med Geijer på det godas, outtömlighet att städse komma fram i nya, oförutsedda former.» Det var i denna tro, som den gamle, nära nit­ tioårig, inslumrade i den eviga vilan den 12 sep­ tember 1912. 16 — Schlick, Kulturhistoriska skizzer. Den talangfulla draken De, som läst Hjalmar Söderbergs spirituella, av författarens soligaste humor genomandade skämtsaga Den talangfulla draken, ha måhända fäst sig vid fabelns likhet med H. C. Andersens barnsaga Den flygande kofferten. Men kanske endast få veta, att de båda nordiska skalderna här behandlat ett ytterst spritt sagomotiv, som under olika tider fått tjäna såsom språkrör för ganska skilda åskådningar. Jag skall därför med några ord beröra motivets historia. Frågan om dess äldsta förekomst samman­ hänger med ep inom litteraturhistorien mycket diskuterad fråga: tvisten om de indiska och de europeiska sagornas inbördes ålder. Någon lärd utredning av detta svårlösta problem är här emellertid ej på sin plats, utan vi få nöja oss med att konstatera det faktum, att åtminstone denna saga i sin äldsta form föreligger i ett grekiskt arbete, i den fabulerade biografi över Alexander den store, som falskeligen tillskrevs hjältekonungens vapenbroder Kallisthenes och som antagligen författades redan under Ptole- mäernas regering, i varje fall i Egypten. 243 Denna Alexanderroman börjar med en egendom­ lig historia. Den vise egyptiske konungen Nek- tanebus flydde av åtskilliga skäl till Macédonien, där han uppträdde såsom trollkarl. Konung Phi­ lippus var för tillfallet borta, och Nektanebus spådde hans drottning Olympia, att guden Am­ mon om natten skulle komma till henne och att hon genom honom skulle få en son. Sedan upp­ trädde Nektanebus i en drakes gestalt såsom gu­ den Ammon, och följden av detta besök blev Alexander den stores födelse. Syftet med denna berättelse kan lätt genom­ skådas. Författaren var utan tvivel en egyptisk man, och för honom gällde det att göra Alexan­ der den store till en ättling av de gamla farao­ nerna och giva honom icke grekiska, utan rent egyptiska anor. Utgångspunkten tog han från Alexanders eget påstående,' att han var Zeus Ammons son, och detta påstående sökte han nu att giva en rationalistisk förklaring i tidens smak. Denna Alexanderroman blev tidigt bekant och populär, och måhända var det romanen, som gav uppslaget till en skandal, som tilldrog sig i det verkliga livet. Den inträffade i Rom på Tibe­ rius’ tid och berättas kort därefter av den ju­ diske historieskrivaren Josephus. En romersk riddare, Mundus, hade förälskat sig i en gift dam vid namn Paulina. Denna var såsom de högättade romerska matronorna i allmänhet mycket bigott och särskilt intresserad för de 244 mystiska, orientaliska kultur, som vid denna tid kommit på modet i Rom. Hon besökte därför flitigt det stora Isistemplet, och Mundus mutade då en prästinna i detta, vilken inbillade Paulina, att guden Anubis förälskat sig i henne och hade för avsikt att om natten besöka henne. För att komma i åtnjutande av denna nåd begav sig Pau­ lina om kvällen till Isistemplet, där Mundus uppenbarade sig såsom Anubis — i förbigående sagt en ytterst anskrämmelig apgud, av vilken man i Rom påträffat några bilder. Då emeller­ tid Paulina var nog enfaldig att skryta över sin erövring, kom historien till Tiberius’ öron, och han redde ut mysteriet samt lät riva Isistemplet. Denna tempelskandal inristade sig tydligen i romarnas minne, och under striden mellan heden­ dom och kristendom togs historien ånyo upp — denna gång för att åskådliggöra hedendomens styggelse och de hedniska prästernas bedrägerier. I varierad form berättas den nämligen av den fornkristne författaren Rufinus, som förvandlar älskaren till en Saturnuspräst — möjligen där­ för att Paulinas man hette Saturninus. Från dessa fornkristna författare gick anek­ doten över till medeltidens. Men den antika he­ dendomen var nu död, och att ytterligare slå ihjäl den lönade sig icke. Däremot vände man nu anekdotens udd, så gott sig göra lät, mot medeltidens enda tolererade irrlära — mot ju­ dendomen. Första gången vi möta denna nya version är hos cistercienser-munken Cæsarius 245 von Heisterbach, vilken omkring år 1200 skrev sitt fordom så berömda och anlitade arbete Dia- logus miraculorum. I detta berättar han föl­ jande historia. I staden Worms bodde en ansedd jude, som hade en vacker dotter. Granne till dem var en ung klerk, och mellan honom och den unga judinnan uppstod ett hemligt kärleks­ förhållande, som icke blev utan sina följder- Flickan sade då till älskaren: »Yppar jag detta för min fader, skall han säkert döda mig». Men den unge klerken svarade: »Frukta icke, ty jag skall hjälpa dig. Om din fader frågar dig om ditt tillstånd, så skall du säga: ’om jag skall föda, vet jag icke, men det vet jag, att jag är jungfru och att jag ej känt någon man’. Det övriga skall jag besörja.» Därefter förklädde den unge mannen sig till ängel, och om natten avlägsnade han flätverket från fönstret till ju­ dens sängkammare, väckte juden och hans hustru och sade till dem: »O, I rättfärdige och av Gud älskade! Glädjens, ty eder dotter skall föda en son, som skall bliva det israelitiska folkets räd­ dare. Stor skall eder dotters ära bliva, ty det är hon, som skall föda den Messias, efter vilken I biden.» Juden och hans hustru, som på mor­ gonen funno, att deras dotter verkligen var ha­ vande, och av henne hörde de ord, som klerken ingivit henne att svara, blevo nu utom sig av glädje, och ryktet om Messias’ ankomst spred sig till hela den judiska kolonien, som sedan, då dotterns förlossning skulle inträffa, samlade sig 246 i judens hus. Men hon födde icke Messias, utan — en flicka! Denna berättelse, som just ej förefaller oss vidare hedrande för den unge kristne klerken, upptogs emellertid av medeltidens predikanter i syfte att förlöjliga judarnas Messiashopp. En dylik predikan — av munken Herolt — inleder detta uppbyggliga »exempel» med följande ord: »Men judarna ville icke tro Kristus vara Guds och jungfru Marias son samt världens frälsare, ehuruväl de av sina egna skrifter borde hava funnit detta, enär profeterna tydligen förebåda Kristus. Men judarna utlägga oriktigt dessa heliga skrifter och säga, att Messias icke kom­ mit, utan att han skall komma. Härom läser man i Caesarius’ dialogus» — och så följer den nyss relaterade historien, efter vilken predikan­ ten fortsätter: »När judarna sågo detta, blevo alla slagna och sågo sig bedragna. Men en jude rusade i vredesmod fram, grep barnet och ströp detta, och därefter drogo judarna sina färde, fyllda av förvirring och harm.» Detta var den prästerliga variationen av mo­ tivet. Men det utbildades ock i rent antikyrk- lig riktning, ty genom hela medeltiden går det, trots dess bigotteri, en underströmning av ett intensivt hat särskilt mot munkarna. Ju mera renässansen närmade sig, dess mera tilltog det i styrka, och i Boccaccios Decamerone framträder det ganska ohöljt. Där möta vi också motivet i dess nya gestalt. Hjälten i den fjärde dagens 247 andra novell är en munk i Venedig Alberto da Imola, som förälskat sig i sin biktdotter, en myc­ ket vacker, men också mycket enfaldig dam, hustru till en köpman, som för tillfället rest bort. Munken inbillar henne, att ärkeängeln Gabriel kastat sina blickar på henne och önskar ett rendez-vous. Vid detta tillfälle skulle likväl ärkeängeln antaga mänsklig gestalt, och den vackra frun finge själv välja, vilken hon ön­ skade. Utan svårighet lyckades Alberto över­ tyga henne om, att Albertos egen lekamen var den lämpligaste, som Gabriel kunde ikläda sig, och sedan gick allt efter önskan. Men även här var ärkeängelns utkorade nog oförsiktig att skryta med den nåd, som vederfarits henne, och detta hade till följd, att hennes bröder ställde sig i försåt för den himmelske älskaren, som i största hast fick rädda sig genom fönstret och hoppa i kanalen. Då han sedan sökte rymma från Venedig, råkade han ut för ett nytt även­ tyr och hamnade till sist i klosterfängelset, där han dog. Hos Boccaccio ligger dock ännu huvudvikten på själva den roliga och uppsluppna historien. Hos hans efterföljare, neapolitanaren Massuccio, som berättar samma novell i en annan variant, framträder mera hatet mot skenheligheten och bigotteriet. Den dominikanejrmunk, som hos ho­ nom är hjälten, lyckas genom sina kanaljerier förföra sitt biktbarn, icke en fåfäng hustru, utan en ung, högättad och from flicka, som han in- 248 biliar, att hon av Gud blivit utsedd att föda den femte evangelisten till världen. Här kunna vi för ett ögonblick stanna. Vi hava nu följt motivets historia från Egypten till Västerlandet, från Ptolemäerna fram till renäs­ sansen. Den bärande tanken i motivet är, att en älskare förkläder sig till gud och därigenom be­ drar den kvinna, han åtrår, och detta motiv, som från början diktats i patriotiskt syfte, utvecklar sig först till en satir mot hednisk eller judisk vidskepelse, sedan till ett angrepp på munkarnas sedeslöshet. Men från Egypten spred sig moti­ vet ej blott till västerlandet, utan ock till Orien­ ten, för vilken Pseudo-Kallisthenes’ Alexander- roman närmast var avsedd. Över de helleniserade diadokrikena i öster nådde det här behandlade motivet till Indien, och i denna nya kulturvärld utvecklades det i ännu en ny riktning. Den äldsta orientaliska versionen möta vi i den ryktbara indiska samlingen Pantschatantra, vars ålder dock ej kan med full visshet bestäm­ mas. Så mycket är dock säkert, att samlingen förelåg redan på 500-talet e. K., då den översat­ tes till fornpersiska. Men i denna tidiga sam­ ling fanns icke den berättelse, vars historia vi nu undersöka, och enligt vad den kanske skickli­ gaste Pantschatantra-kännaren, Benfey, anser, har denna saga först ganska sent — på 1100-ta- let — infogats i samlingen. Det är denna ver­ sion, som Hjalmar Söderberg i huvudsak begag­ nat. 249 I Orienten tillkom ett nytt sagomotiv, till vil­ ket uppslaget dock givits av Pseudo-Kallisthe- nes, som låter Nektanebus komma till drottnin­ gen såsom den till drake förvandlade guden Am­ mon. Detta utvecklades därhän, att den falske guden flyger till den älskade — ett motiv, som för övrigt förekommer alldeles oberoende av det nyss behandlade: om älskaren som gud. Det nya motivet är oss bekant från en mångfald sagor. Jag behöver blott erinra om en svensk folkvisa, Den bedelgranna, och om den franska folksagan Fågel Blå, som återgår till en »lay breton», Yonec. Inne­ hållet i denna är följande. En svartsjuk äkta man inspärrade sin hustru i ett gammalt torn, och där fick hon under sju långa år tvina bort. Men en dag kom en falk inflygande genom fönstret, och inför den fångna damen förvandlade fågeln sig till en ung rid­ dare, som blev hennes älskare. Fortsättningen, huru mannen lyckas döda riddaren, är här ej av intresse, utan blott det motiv, som begagnats i uppslaget. Men detta är med all sannolikhet lånat från Orienten, vars sagovärld på 1100-talet, ge­ nom korstågen, fick en stor betydelse för väster­ landet. Hustrun, som är inspärrad i ett torn utan någon beröring med yttervärlden, hör ganska säkert hemma i ett österländskt harem. Samma motiv — den i ett torn inspärrade da­ men och den flygande älskaren — möter oss i den nyss omnämnda berättelsen i Pantschatantra. Vid en stor fest får en stackars vävare syn på 250 den nnga kungadottern, som kommer ridande pâ en elefant, och då han fått skåda hennes fägring, blir han sjuk av kärlek. Men hans gode vän, en timmerman, lovar att hjälpa honom. I det syftet förfärdigar han av trä en Garuda — den fågel, vilken var guden Vischnus vingade bärare. Vi­ dare utrustade han vävaren med gudens alla attribut, och så flög denne till det torn, i vilket prinsessan vai’ instängd, uppträdde inför henne såsom Vischnu och njöt hennes kärlek. Emeller­ tid upptäcktes dessa nattliga besök, och prin­ sessan yppade då för sina föräldrar, att det var Vischnu själv, som tagit henne till gemål. Då konungen från ett gömställe övertygat sig om, att dotterns älskare kom flygande på Vischnus Garuda och var utrustad med gudens alla känne­ tecken, blev han överlycklig, men tillika så över­ modig, att han utmanade alla grannar, som nu började krig mot honom. I sin nöd, då blott huvudstaden ännu stod honom åter, bad han dot­ tern vända sig till Vischnu med anhållan om hjälp. Den stackars vävaren höll visserligen god min och lovade att förinta svärfaderns fien­ der. Men han visste icke, huru detta skulle kunna ske. Han enda hopp var, att de vid åsynen av hans Garuda skulle bliva förskräckta och gripa till flykten, men på denna möjlighet trodde han icke mycket, utan höll det för sannolikast, att hans sista stund var kommen. Uppe i himmelen åsåg Vischnu allt detta, och hans Garuda frågade honom, vad nu var att göra. 251 Men guden svarade: »Vävaren är beredd att dö, har därföir redan gjort bot, och hans undergång är säker, ty han kan ej undgå fiendens pilar. Men faller han, så skall hela världen säga, att Vischnu och hans Garuda besegrats, och då skall man icke längre bevisa oss båda någon heder. Därför skall du skyndsamt fara in i denna Ga­ ruda av trä, och jag skall ikläda mig vävarens gestalt samt förinta hans fiender. Genom deras nederlag skall vår ära ytterligare ökas.» Så skedde, och fienden blev i grund slagen. Men vävaren steg fram för konungen och berät­ tade hela historien, sådan den från början till­ dragit sig, och konungen, som blivit vid gott lynne genom sin seger, icke blott förlät honom, utan gav honom dessutom sin dotter och ett lant­ gods, där vävaren sedan levde i njutningen av alla de sinnliga fröjder, som de levande kunna åtrå. Fabeln är, som man ser, i det hela den vi känna från Pseudo-Kallisthenes, ehuru den här kombinerats med flygmotivet. Även till denna kombination fanns, såsom redan påpekats, ett uppslag i Alexandexromanen, där Nektanebus uppträder såsom en drake, vilken ju alltid tänk­ tes såsom flygande. Men icke blott själva fabeln har genom denna kombination förändrats; även motivets innebörd har blivit en annan än i de västerländska versionerna. I Indien riktade sig satiren ej mot munkar eller kättare, utan syf- 252 tade ännu högre upp — till ett ganska blasfemiskt gyckel med själva gudavärlden. Inom den islamitiska Orienten var ett dylikt respektvidrigt skämt däremot omöjligt, och motivet ändrades där därför om för att passa in i den rättrogna musulmanska världsåskådningen. Vad själva fabeln beträffar, var ändringen lätt verk­ ställd. Flygredskapen kunna ju vara många, och i en senare indisk variant, i Vetalapantscha- vinsati, var flygmaskinen en förtrollad vagn, som i den islamitiska sagan förbyttes till en flyg­ koffert. I denna saga måste ock den muhame- danska tron på ödets oundviklighet spela in, och likaså foirdrade rättrogenheten, att den förmätne ej undgick sitt straff. Denna saga — om köpmannen Malek och prin­ sessan Schirine — möter oss i den persiska sam­ lingen Tusen och en dag samt utkom redan 1785 i fransk översättning i Cabinet des Fées (15 :e bandet), varifrån H. 0. Andersen sannolikt lånat den. Måhända har Hjalmar Söderberg också be­ gagnat denna version, ty en episod kan hava gi­ vit honom uppslaget till ett av de roligaste par­ tierna i Den talangfulla draken — överlägg­ ningen i ministerkonseljen om den falske gudens straff — men å den andra sidan är likheten här så pass avlägsen, att något dylikt samband ej behöver antagas. Mera påtaglig är en annan lik­ het — det fyrverkeri, som i bägge sagorna avslu­ tar striden. Och i båda skiljer sig avslutningen från den indiska sagans. 253 Det är hjälten, Malek, som själv berättar sin historia. Av en köpman hade han fått en under­ bar koffert, som kunde flyga genom luften, oeh av denna fick han snart ett osökt tillfälle att be­ gagna sig. Sitt fädernearv hade han förslösat och börjat låna. Då nu fordringsägarna ansatte honom för hårt, räddade han sig in i kofferten, tryckte på knappen och flög bort från det hela. Efter flygfärden hamnade han utanför staden Gasna, där han av en arbetare fick veta, att lan­ dets konung inneslutit sin dotter i ett torn, om­ givet av vakt och till vilket blott han hade nyc­ keln, därför att han blivit spådd, att hon skulle råka i olycka för en ung man. Maleks nyfiken­ het blev nu eggad, och om natten flög han upp till tornet, där han . fann prinsessan Schirine, vars skönhet överträffade hans djärvaste aningar. In­ för henne uppträdde han nu såsom Mahomet, blev trodd och njöt Schirines kärlek. Varje vecka besökte emellertid konungen sin dotter, och då hon syntes honom upprörd och förändrad, nödgas hon bekänna, att Mahomet tagit henne till gemål. Ko­ nungen visste nu ej, vad han skulle tro. Å ena sidan var det tydligt, att ingen kunnat komma in i tornet, ty vakten hade ingen sett, och låset var orört, men å andra sidan hade dock någon varit där. Visirerna, som frågades om råd, voro i all­ mänhet böjda att tro på prinsessans berättelse, och endast en visade sig mera klarseende. Ko­ nungen beslöt då att själv övertyga sig om saken och stannade därför under natten kvar i tornet. 254 Då utbröt emellertid ett häftigt åskväder, och under detta anlände den förmente profeten. Hans uppträdande med blixt och åska övertygade konungen, som genast föll ned och tillbad sin höge måg, varefter han finkänsligt drog sig till­ baka. Då sedermera den klentrogne visiren bröt benet av sig, betraktades detta såsom ett straff, och ingen betvivlade längre konungahusets lycka. Ett friaranbud till Schirine, som konungen av­ slår, invecklar honom emellertid i ett krig, och liksom i den indiska berättelsen vädjar han till sin höge måg. Men här griper icke den verklige Mahomet in, ty han var för hög för denna skämt­ saga, utan i stället är det Malek själv, som från sin flygande koffert kastar ned några stenar, slår ihjäl den fientlige konungen och skrämmer hans här på flykten. Men då han under seger­ jublet vill arrangera ett litet fyrverkeri från sin flygmaskin, stannar en gnista kvar i denna, och då Malek efter ett besök i staden återvänder till skogen, där han dolt sin koffert, har denna brun­ nit upp. Han har nu intet annat att göra än fly, sällar sig till en karavan och kommer till Kairo, där han blir en fattig vävare. Dessa äro de viktigaste varianterna av det sagomotiv, som Hjalmar Söderberg med så över­ lägsen humor behandlat. Någon direkt tendens har han väl ej lagt in i sin saga — han har målat, därför att det nu en gång roat honom att måla. Men bakom det hela ligger hans skeptiska, pessimistiskt färgade världsåskådning med dess 255 beslöjade humanitet, som väl skyr de starka ut­ trycken, men som dock, trots ironien, ligger på djupet av allt han diktat. För övrigt visar sig Hjalmar Söderberg, här som annars, såsom en av de lätt räknade förfat­ tare, vilka äro så stora språkkonstnärer, att man vid läsningen av deras skrifter knappt frågar efter dessas tendens eller syfte, utan blott njuter av den överlägsna konst, med vilken varje sats är formad. Vår litteratur äger få sådana mästare — Kellgren, Tegnér, Strindberg, Fröding och nu senast Hjalmar Söderberg. Att diskutera avsik­ ten i hans saga är därför för mig lika överflö­ digt som att diskutera meningen i en symfoni. Ty båda äga ett formens skönhetsvärde, som kommer att bestå, då våra dagars diskussions­ ämnen längesedan äro bortglömda. Ur julens saga I Danmark, ej långt från tyska gränsen, ligger Askovs folkhögskola, oeh där liar den danska Grundtvigianismen sitt säte. Allt det ädla och storslagna i denna rörelse kommer här fram : dess friska och glada religiositet, dess varma foster­ landskärlek, dess breda, sunda folklighet och dess djupa känsla för de nordiska folkens enhet. Li­ vets ideala makter synas här härska mer än an­ norstädes, och här lär sig även främlingen att älska Danmark — det lilla landet, där dock så många stora tankar och så många ädla söner fostrats. Bland dem, som verka vid Askovs folkhögskola, är även den gamle, vördnadsvärde prosten H. F. Feilberg.1 Då man först möter denne stillsamme, anspråkslöse, nästan blyge gamle man, har man svårt att ana, att man befinner sig inför en av nordens lärdaste forskare, dess kanske mest be­ läste »folklorist». Oeh dock är det så, ty i allt vad som jrör f olklore är Feilberg ett levande lexi­ kon — och ett lexikon, som är tillgängligt för en och var, som vill rådfråga det. Till sina många arbeten har han i dessa dagar lagt ännu ett, som just nu har ett aktualitetens 1 Denna skizz skrevs till julen 1904. Feilberg avled 1921. 257 intresse: det första bandet »Jul», ett i bästa me­ ning populärt arbete, som är avsett att bliva en fullständig julens historia. Här redogöres för alla de olika julbruken i Danmark, Norge och Sverige i nutid och forntid samt även för mot­ svarande plägseder i andra land, vi få höra legen­ der och sagor, och även åt den, som icke intresse­ rar sig för själva undersökningens vetenskapliga uppgift, ger således denna bok ett rikt utbyte. Men arbetets egentliga syfte är att besvara frågan: vad liar julen ursprungligen varit, och huru har denna fest blivit, vad den är? För den, som icke förut reflekterat häröver, kan denna fråga synas både överflödig och nästan löjlig. Alla veta vi ju, att julen är den stora festen till åminnelse av Kristi födelse. Men tänka vi när­ mare efter, erinra vi oss, att bibeln icke med ett enda ord nämner om dagen, då Jesusbarnet föd­ des. Och lika litet tyckes det inorn den äldsta för­ samlingen hava funnits en fast kyrklig tradi­ tion rörande denna punkt. Några av de gamla författarna förlägga födelsedagen till den 20 april, andra till den 20 maj, Cyprianus uppgiver den 28 mars, Clemens Alexandrinas den 17 novem­ ber, och då man först började att fira julen i Rom, firades den den 6 januari. Först år 354 be­ stämde man sig där för den 25 december, och så småningom följde andra stift denna beräk­ ning. Anledningen, att man valde just denna dag, var förmodligen en rent teologisk spekulation. I Johannesevangeliet kallar Jesus sig själv för 17 — Schiick, Kulturhistoriska skizzer 258 »världens ljus», och. redan i detta uttryck ligger ju en symbolik, som man vidare utförde i anslut­ ning till Johannes döparens ord: »han måste till­ växa, men jag måste avtaga». Världens fysiska ljus, solen, fattades såsom en symbol av dess andliga ljus, Jesus Kristus, och emedan solen — sedan årets mörkaste dag, den 24 december, gått till ända — börjar att »tillväxa» den 25 december, bestämde man sig för denna dag såsom Kristi födelsedag, under det att Johannes Döparens dag blev den 25 juni, då ljuset börjar »avtaga». Men detta faktum förklarar dock icke julens egendomliga karaktär, och se vi närmare efter, finna vi snart, att julen på de flesta ställen efter­ trätt någon gammal hednisk fest, vars ceremo­ nier ofta, ehuru i kristnad form, dröjt kvar till våra dagar. Ett dylikt utbyte var också i full enlighet med den romerska kyrkans visa kyrko­ politik. I ett märkligt brev, som Gregorius den store skrev, inskärpte han särskilt satsen, att man icke borde blott taga, utan även giva. Man skulle därför icke nedbryta de hedniska templen, utan man skulle förvandla dem till kristna kyr­ kor, man skulle låta hedningarna behålla sina gamla fester och gillen, men av dem skulle man göra nya kristna fester till kyrkans och marty­ rernas ära, man skulle således kristna hedendo­ men, icke inlåta sig på den omöjliga uppgiften att i ett slag utrota den. Vad nu julen beträffar, var den redan långt före Kristi födelse en festglädjens tid, ty från 259 den 17 till den 24 deeember firades då i Kom de uppsluppet glada saturnalierna, antikens karne­ val. Flera av de bruk, som därvid iakttogos, er­ inra ganska starkt om våra julseder. Så t. ex. fanns det i Rom ett slags julmarknad. Den 24 december .sålde man nämligen kulörta vaxljus, små djurfigurer, gjorda av vetemjöl, anis, ho­ nung och olja, gudabilder av 1er och dylikt, vil­ ket allt då köptes till presenter åt barnen. Även de gamla fingo sina julklappar — t. o. m. jul­ klappar med julklappsvers, och en hel samling av dylika har bevarats till våra dagar, Martia- lis bekanta diktsamling »Xenia». En liknande fest firades vid samma tid av de hedniska germanerna — en fest, som också il­ lustrerades av lekar och utklädningar. En byzan- tinsk författare giver härpå en beskrivning, som tyckes hava undgått d:r Feilberg. Vid denna fest uppträdde de gotiska krigarna maskerade i djurfällar och utförde en krigardans, under det att de sjöngo en sång, vilken den byzantinske författaren sökte uppteckna och som mynnade ut i det obegripliga jubelropet »Tul», »Tul» (må­ hända en missuppfattning av det gotiska Jiuls = jul). Men vad var då själva innebörden av den gamla germanska julen? En tid har man häri velat se en solfest. Men dels höra dessa solteorier till ett skede, som den religionsvetenskapliga forsk­ ningen nu lyckligtvis lagt bakom sig, dels finnes det, såsom d:r Feilberg anmärker, i sagolittera- 260 turen» icke något spår av en solkult, som hör till julen, inga föreställningar, som i norden knöto sig till vintersolståndet såsom en fest för det segrande ljuset och människornas glädje där­ vid». D:r Feilberg ansluter sig i stället till den åsikt, som numera allt mera allmänt omfattas av alla moderna religionshistoriker: att julen var en dödsfest och att kulten därvid åtminstone från början varit en kult av de avlidnes andar, som vid denna tid stego upp ur sina gravar och åter begåvo sig till ättlingarnas hem — en gång deras eget. Dessa andar voro både välvilliga och farliga. De hade sitt hem i det mörka riket un­ der jorden, varifrån allt liv och all växtkraft stammade, och det var därför tydligt, att »det goda året» icke var en företeelse, för vilken de voro främmande. Äringen var en gåva, som de sände upp i ljuset från det skumma hem, där de dvaldes, och det var därför viktigt att stå väl med dem. Man sökte då att på bästa sätt und­ fägna dem, och julen var just det gille, med vil­ ket de levande hälsade de döda. En dylik dödsfest firas hos de flesta folk, eme­ dan det föreställningssätt, på vilket den vilar, är allmänmänskligt, och vi skola därför taga en hastig överblick över denna fest hos de olika folken. Om det sätt, på vilket den firas i Japan, Kina och Indien har redan förut talats i denna bok (sid. 11—12). Enligt persernas tro komme de döde en gång 261 om året tillbaka och sporde de levande: »Vem vill prisa oss? Vem vill hylla oss? Vem vill mottaga oss med en handfull kött och en kläd­ nad?» Den, som villfor deras begäran, kunde vara säker om att under året hava huset fullt av goda gåvor. Hos grekerna kallades denna fest Antheste- rierna, och i Rom funnos flera dylika fester — att denna tro slagit djupa rötter, röjer sig genast vid en blick på de etruskiska gravkammarna, som ju äro inrättade som gästabudssalar. Och bruket att hålla gille för de döde försvann icke med kristendomen. T. o. m. Augustinus’ fromma moder Monica ville, då hon kommit till Italien, infinna sig på kyrkogården med bröd, gröt och vin — såsom hon var van vid i Afrika — men blev på biskopens befallning hindrad av port­ vakten. Emellertid gick det icke för kyrkan att utrota denna urgamla hedniska sed, och kyrkan valde då den kloka utvägen att av den i stället göra en kristen'fest — det blev »Alla själars dag» den andra november, som ännu i katolska land är en bland årets stämningsrikaste fester och om vilken legenderna spunnit sin frodigaste vävnad. På aftonen den 31 oktober vid solnedgången »ringas själarna ut», allt arbete upphör, så snart klockorna börjat ljuda, och alla begiva sig hem, ty nu är det farligt att vara ute. Men hemma ordnas allt att mottaga de döde, och särskilt upp­ lysande äro därvid esternas folkseder, ty hos dem värmer man t. o. m. badstun, för att de döde 262 skola kunna taga sig ett bad; i norra Italien gör man även i ordning gästsängar åt dem. Bordet dukas med omsorg, kött och salt, soppa, vin o. d. sättes fram, och hela natten brinner ljus, men allt arbete sker tyst för att ej skrämma de vän­ tade gästerna, och till sist lämnar familjen salen för att låta.de döde börja sin fest. Men på natten bliva själarna fria — ur skärs- elden, uppgav den medeltida teologien, som så småningom förvandlades till folktro, dock utan att döda det gamla hedniska föreställningssättet, som fortfarande levde kvar och visste att berätta om andra hem för de döde. Emellertid samla de döde sig, gravarnas stenar skjutas åt sidan, de fångne kasta sina länkar från sig och stå åter upp ur sina griffer, lysta av de svaga ljus, som de levande planterat ut på kyrkogården, och så börjar det ändlösa tåget mot de levandes bygd. Först komma de vitklädda andarna, därpå de rödklädda och sist de svartklädda — de förtap­ pade, vilkas åsyn intet levande väsen kan för­ draga. Över huvud taget äro dessa andar osyn­ liga, men tack vare vissa konstgrepp har det dock lyckats för åtskilliga att få skåda skuggor­ nas tåg; om man t. ex. sätter sig vid en korsväg och tittar genom en tvågrenad gaffel får man för­ mågan att se denna andevärld. Så skrider det långa tåget fram. Där ett kruci­ fix reser sig vid vägen, böja skarorna knä, och ofta vet legenden även att berätta, att skaran drager in i någon öde kyrka, där ljusen då tän- 263 das av sig själva, under det att spökprästen trä­ der fram till altaret att förrätta de dödas mässa, som ingen levande får åhöra — smyger sig dock någon in i kyrkan, är han ovägerligen hemfallen åt döden. Därpå skingras tåget, var och en går till sina anhöriga, och först då klockorna ringa Av e Maria samlas de på nytt att vandra tillbaka till de mörka bostäderna. Stundom sker uppbrot­ tet på bestämd uppmaning av värden. När den estniske bonden anser, att hans gäster kunna vara mätta, går han in i salen och hugger sönder den torrvedsfackla, som tjänat till belysning, samt säger åt de döda, att de nu må gå sin väg, ty nu ha de fått både mat och dryck. De därpå följande dagarna, Allhelgona- och Allasjälarsdag, är det däremot de levande, som besöka de döda, på kvällarna tändas ljus på kyrkogården, och ännu på 1600-talet satte man i Schwaben fram mat och dryck på gravarna. I Messina lär folket ännu i dag gå ut till kyrko­ gården med mat och dryck, slå sig ned på de av­ lidna anförvanternas gravar och där hålla ett muntert gille. Katolikernas Alla själars fest är således en gammal hednisk dödsfest, vilken inledes med en inbjudan till de döda, därpå en måltid för dem och till sist en anmaning till dem att förfoga sig bort. Undersöka vi nu den gamla nordiska jultron, återfinna vi där alla dessa drag, det vill med andra ord säga: den förkristna julen .här i Norden var ägnad åt kulten av de dödas andar. 264 Tyvärr vet man ej med säkerhet, när den hed­ niska julen inföll, ty de uppgifter man har, synas vara påverkade av den kristna påskkalendern. Troligen var den ej bunden till någon viss dag, ty den tiden förstod man sig ej på astronomiska beräkningar, men med all sannolikhet hölls festen här i Sverige vid mitten av januari. I samband med denna fest stod i Sverige Disatinget och Disa- blotet. Då sedan kristendomen infördes, skildes de åt, så att Disatinget eller Distingen flyttades fram till Kyndelsmässan i februari, under det att julen fördes tillbaka till den 25 december — den kristna juldagen. Sambandet med Disatinget är av intresse, ty detta namn ger oss en bestämd upplysning om hela festens ursprungliga karaktär. Disir be­ tyder nämligen de dödes andar, disablotet offret till dessa andar, och disatinget eller distingen den marknad, som hölls i samband med detta viktiga miidvintersoffer. Offergillet vid jultiden var således ägnat de dödes andar, och detta stämmer också med de underrättelser, vi hava om nordbons övriga före­ ställningar rörande julen. På julnatten blevo alla gengångare lösa, och de isländska sagorna hava mycket att förtälja om deras framfärd un­ der denna hemska tid. Så berättas det i Grettes saga, att en gengångare på julnatten dräpte får­ herden Glom. Nästa julnatt kom denne, nu så­ som själv gengångare, och dräpte den nye får­ herden, och först en följande jul fick den starte 265 Gretter makt med honom. Vid den tiden var det ock, som den vilda jakten eller de dödas tåg drog fram genom bygderna, och det var dessa skräck­ injagande väsen, man med sitt offer ville be­ veka samt stämma mildare. En dylik hemsk kult tillhör den grå forntiden, och redan vid hedendomens slut tyckes julen hava förvandlats till en företrädesvis glad fest, där de högre gudarna, Frey och andra, till hälf­ ten utträngt forntidens dystra dödsväsen. Och till sist nådde den vite Krists lära också till Nor­ den, och därmed blev den hedniska julen något helt annat, om än många gamla sedvänjor från hednisk tid dröjt kvar. Skola vi tänka oss en bild av de olika tiderna, giva oss de isländska sagorna en ganska åskåd­ lig föreställning om forntidens julnatt. Det är mörkt; snön yr kring den öde gården på heden, och stormen viner. Skaror av gengångare, myr- linga;r, vättar och andra onda andar draga i ra­ sande fart fram över bygden, och ve den olyck­ lige vandrare, som råkar ut för ett möte med dem, ty det är döden. Bilden av den kristna julnatten träder oss till mötes i en otalig mängd av sägner och legender, i århundradens kristna diktning, som här ut­ vecklat sin skäraste och renaste fantasi — en stilla, stjärnklar natt, då, om man får tro legen­ derna, hela naturen har frid. Strax vid Nürn­ berg, berättar en dylik legend, stod där (1430) ett underbart träd, som på julnatten, just då Jung- 18 — Schuck, Kulturhistoriska skizzer 266 fru Maria födde Jesusbarnet, bar äpplen så stora som en tumme. På Sicilien lövas då träden, blom­ morna spricka ut och grena;rna tyngas av frukt, men blott för några minuter, endast så länge som jungfru Maria behövde att föda sin son. I Syrien böja fruktträden då sina grenar att hälsa den nye konungen, hela jorden, träd och örter, stå försänkta i en tyst vördnad, och strömmarna stanna för ett ögonblick i sitt lopp. Men även djuren hava en förnimmelse av stundens helig­ het, och under natten erhålla de talets gåva. I Norge begiva sig därför de fäbodsfolk, som eljest sova bland kreaturen, på julnatten till bondens stuga för att icke oroa djuren, och av samma skäl härbärgeras då hunden och katten i stallet. På tolvslaget öppnar himlen sig, Guds änglar stiga ned att i vinternattens köld värma sig vid den på härden flammande julbra­ san, och mödrarna kunna tryggt lämna sina små för att gå i midnattsmässan. Skulle barnet vakna och gråta, så kommer då Jungfru Maria själv och sjunger det till sömns. Och de döda, vi skymta i julnatten, äro icke längre folktrons hemska väsen, utan milda och goda genier, som blott föra med sig julens frid och minnenas vemodsfyllda glädje. Pris 7 kronor Omslagsvignetten, som föreställer Stockholm från Kungsholmen, är reproducerad efter en gravyr av J.FJWartin i verket “Svenska vuer“. Omslaget tryckt hos Cederquists Grafiska A.-B., Stockholm 1922 +0->» O Z Z *<■A> a> 1 a> > c 2 ta W co O) 10 fO) CM O O ■O O 0 O <0 * ÿ ( l L £ H i