Anders Eriksson SWEDIA-PROJEKTET: DIALEKTFORSKNING I ETT JÄMFÖRANDE PERSPEKTIV Bakgrund Swedia 2000 är kortnamnet för ett av den svenska Riksbankens Jubileums- fond (RJ) finansierat forskningsprojekt vars fullständiga namn är ”De svens- ka dialekternas fonetik och fonologi år 2000”. Projektet är ett sexårigt pro- jekt som startade 1997 och avslutas i huvudsak, vad gäller finansiering från RJ, vid årsskiftet 2003/04. (Medel för finansiering av tre doktorsavhandling- ar finns ackumulerade så att de räcker tills dess avhandlingsarbetena slut- förts men i övrigt finns ingen finansiering efter årsskiftet 03/04.) Projektet har genomförts som ett samarbete mellan institutionerna för lingvistik vid universiteten i Lund, Stockholm och Umeå. Syftet med projektet kan kortfat- tat sammanfattas i följande punkter. 1) Dokumenterande av den språkliga variationen inom det som traditionellt brukar kallas svenska landsmål genom inspelningar av talat språk på ett stort antal orter. Variationen ska, förutom den geografiska, också avse variation med avseende på talarnas kön och ålder. 2) Upprättande av en digital databas för forskning. Databasen består av de insamlade in- spelningarna som transkriberats så att de blir sökbara. 3) Information till allmänheten. Denna del har fram för allt inneburit upprättandet av en databas med representativa inspelningar som är tillgänglig över Internet. 4) Vetenskaplig forskning. Projektet heltidsfinansierar tre doktorander. Därutöver bedrivs en stor mängd forskning av projektledarna och andra aktiva forskare. Materialinsamling Val av inspelningsorter: antal och fördelning Målsättningen med Swedia 2000 är att dokumentera och analysera levande svenska dialekter i såväl Sverige som de svensktalande delarna av Finland och på Åland. I ett tidigt skede av projektplaneringen var även Estlands- 12 svenskan med i diskussionen, men närmare efterforskning visade att svens- kan i Estland i allt väsentligt är utdöd. Det övergripande syftet vid val av inspelningsorter var att de skulle spegla den dialektala situationen på ett repressentativt sätt genom att vara någorlunda jämt fördelade med hänsyn till såväl geografisk spridning och befolkningstäthet. I de fall där flera alternativ stod till buds givet dessa krite- rier valdes den ort för vilken det fanns mest dokumentation i form av tidiga- re uppteckningar eller inspelningar. Urvalet av orter skedde i nära samarbete med dialektologer, fram för allt vid dialektarkivet SOFI i Uppsala. Dess forskningschef, Gunnar Nyström, var vår huvudsakliga rådgivare. För hjälp med urvalet av finlandssvenska dialekter har vi främst Ann-Marie Ivars, pro- fessor i nordiska språk vid Helsingfors universitet, att tacka. De dialekter som valts ut är sådana som brukar kallas landsmål. I mate- rialet finns alltså inga stadsmål i egentlig mening. Anledningen till denna begränsning är delvis ekonomisk. Det skulle blivit nästan dubbelt så dyrt att inkludera även stadsmål vilket inte var realistiskt. I valet mellan att doku- mentera stadsmål eller landsmål ansågs landsmålen angelägnare eftersom många av dessa håller på att försvinna. Men det är också så att stadsmålens tillkomst och utvecklingsvillkor skiljer sig radikalt från landsmålens. Detta är förvisso värt en egen studie, men har inte rymts inom ramen för det Swe- dia åtagit sig. Merparten av materialet spelades in under tre intensiva sommarmånader 1999. Under sommaren 1998 gjordes ett mindre antal provinspelningar där tekniken testades. Ett viktigt val som också måste göras var det mellan färre orter med många informanter per ort och fler orter med färre informanter per ort. En anledning att välja det förra alternativet vore om variationen mellan informanter på en given ort skulle visa sig vara så stor att det krävdes många informanter för att skapa representativitet. Under provinspelningarna spela- des därför 20 informanter per ort in. Analyser under perioden fram till som- maren 1999, som inplanerats för de slutgiltiga inspelningarna, ägnades bl.a. åt att försöka hitta svar på frågan om vilket antal informanter som vore lämpligast. Det visade sig då att variationen inte var större än att 12 infor- manter per ort bedömdes som en rimlig kompromiss. Det slutgiltiga antalet inspelningsorter stannade då på 107. Ansvaret för dessa inspelningar delades mellan institutionerna i Lund, Stockholm och Umeå på så sätt att Lund svarade för ett område i södra Sve- rige som ungefär motsvarar Götaland, Stockholm ansvarade för större delen av Svealand samt Åland, Åboland och Nyland och Umeå för Norrland och Österbotten. Inom dessa områden fördelades inspelningsorterna enligt de kriterier som nämnts ovan. (För geografisk fördelning, se kartan i Figur 1, för en lista på de ingående orterna se Appendix 1.) Anders Eriksson 13 Asby Järsnäs Rimforsa Korsberga Stenberga Ankarsrum Burseryd Floby Frillesås Öxabäck Kärna Orust S:t Anna Böda Sproge Fole Segerstad Väckelsång Torsås Bredsätra Jämshög Torhamn Hamneda Broby Hällevik Össjö N. Rörum Tjällmo V. Vingåker Viby Länna St. Mellösa Sorunda Haraker Skinnskatteberg Villberga Skuttunge Järnboås Gåsborn Gräsmark GrangärdeMalung Kårsta Nora Årsunda Gräsö Ockelbo Leksand Orsa Skog Ovanåker Saltvik Dalby Älvdalen Brändö Fårö Skee Köla Skillingmark S, Finnskoga Årstad-Heberg Våxtorp DelsboFärilaLillhärdal Bjuv Närpes VöråKramfors Ragunda Piteå Bjurholm Houtskär Dragsfjärd Särna Munsala Snappertuna Kyrkslätt Strömsund Fjällsjö Löderup Bara Nysätra Borgå Anundsjö Arjeplog Aspås Bengtsfors Berg BurträskFrostviken Frändefors Indal Kalix Nederluleå Sorsele Storsjö Torp Torsö Vemdalen Vilhelmina Vindeln Åre Östad Överkalix Figur 1. Inspelningsorternas geografiska fördelning. Swedia-projektet 14 Val av informantkategorier Det finns en tendens i traditionell dialektologi att försöka blicka så långt till- baka i tiden som möjligt genom att enbart söka upp äldre informanter och då helst sådana som anses representera den äldsta levande formen av en given dialekt. Utan att ta ställning till det relevanta i detta synsätt var dock Swedi- as kriterier för val av informantkategorier åtminstone delvis helt andra. Syf- tet var istället att fånga det levande språket såsom det används i det dagliga livet, här och nu, av representativa kategorier i de samhällen där resp. dialekt talas. Det betydde då tex. att vi så lång det var möjligt ville rekrytera infor- manter som fortfarande var yrkesverksamma och på andra sätt delaktiga i det dagliga sociala livet. För att få kunskap om utvecklingstendenser inom de olika dialekterna var det också nödvändigt att inkludera en åldersdimension. Detta gjordes genom att inkludera två ålderskategorier, ”äldre” resp. ”yngre”, som skulle representera två generationer talare. De ”äldre” definierades som personer i åldersspannet 55 till 65 år och de ”yngre” som personer i åldern 25 till 35 år. Av praktiska skäl var det ibland nödvändigt att tänja på dessa gränser en smula men i huvudsak tillhör de inspelade talarna dessa ålderskategorier. Vi satte medvetet den undre åldersgränsen vid 25 år för att därmed exkludera tex. skolungdomar som ju influeras kraftigt av olika språkliga modeström- mar och därför inte alltid är speciellt reprsentativa för en given dialekt. Vi bedömde det däremot så, att de som vid 25 års ålder och uppåt fortfarande bodde kvar på sin uppväxt ort och i de flesta fall var yrkesverksamma där hade en tillräckligt stark förankring i sin dialekt för att anses representativa. Det har ofta observerats att kvinnor ändrar sitt språk (tex. i riktning mot standardspråket) snabbare än vad män gör. Det var därför nödvändigt att ha med talare av bägge könen i materialet. Således spelades tre män och tre kvinnor in i vardera ålderskategorin. Talmaterial Det inspelade materialet är tänkt att ge en så bred bas som möjligt för fone- tiska och fonologiska studier. För detta krävs ett material som är varierat på ett systematiskt sätt med detta syfte för ögonen. Materialet är därför struktu- rerat på följande sätt. Anders Eriksson 15 Ordlistematerialet Denna del innehåller ord som är avsedda att ligga till grund för en analys av respektive dialekts fonemsystem. Orden är valda så att de griper tillbaka på äldre svenska och är ord som med stor sannolikhet fortfarande finns kvar i dialekterna om och med förändrat uttal. En nyckelvokal eller konsonant i ordet är det egentliga målet och tillsammans är dessa uttal avsedda att så långt möjligt täcka en given dialekts foneminventarium. Kvantitetsmaterialet Detta material är, som ju namnet antyder avsett att kasta ljus över hur kvan- titetskontrasten realiseras fonetiskt i de olika dialekterna. En traditionell, men mycket förenklad, bild av kvantiteten är ju att det finns två alternativ – en kort vokal följd av en lång konsonant eller en lång vokal följd av en kort konsonant och där de båda alternativen upptar ungefär samma fysiska tid, alltså komplementaritet såväl fonologiskt som fonetiskt. Detta stämmer i sträng mening inte ens för standardsvenskan även om det för denna variant utgör en rimlig första approximation. Vad beträffar den dialektala variatio- nen i detta avseende är dock bilden betydligt mer komplicerad, vilket jag ska återkomma till lite senare. Prosodimaterialet Standardsvenskan och de flesta dialekter har distinktiv ordaccent. Som redan Meyer visat i två akustiska studier (Meyer 1937, 1954) varierar dock det fy- siska realiserandet av accenten ganska kraftigt mellan olika dialekter. Syftet med att inkludera studiet av accenterna även i Swedia-materialet är dels att utvidga undersökningen till dialekter som inte fanns med i Meyers studier, dels att öka graden av precision i beskrivningen och slutligen också att se om vi kan iaktta några förändringar med avseende på hur accenten realiseras. Det är inte alldeles självklart hur talmaterialet ska utformas för att spegla detta på ett jämförbart sätt för de olika dialekterna. Det gäller då fram för allt valet av testord. Dels måste orden finnas i alla dialekter för att möjliggöra exakta jämförelser dels måste den accentkontur de tilldelas kunna anses re- presentativ för accenten i allmänhet i en given dialekt. Valet av ord föll till sist på ett antal valutanamn som inbäddades in i varierande kontexter (foku- Swedia-projektet 16 serad resp. icke-fokuserad ställning och som ett led i en sammansättning). De valutanamn som användes var ”kronor”, ”dollar” och ”D-Mark”. Spontantalsmaterialet Förutom det ovan nämnda materialet, av oss kallat ’det kontrollerade materi- alet’ spelades även ett informellt samtal in. Detta hade oftast formen av en informell intervju och gjordes efter att det kontrollerade materialet klarats av. För denna del fanns inga andra instruktioner än att informanten skulle fås att tala så naturligt och avslappnat som möjligt under åtminstone 20 minuter. Inspelnings- och intervjuteknik Inspelningarna gjordes i informanternas hem med hjälp av bärbar inspel- ningsutrustning (DAT-bandspelare och kragmikrofoner). Som inspelnings- miljö valdes det tystaste rummet som fanns tillgängligt, vanligtvis vardags- rummet. Vardagsrum har också fördelen att ha fler och större mjuka ytor vilket dämpar rumsekon. Tidigare erfarenhet och egna experiment hade visat att även mycket måttligt rumseko, tex. sådant man alltid får i ett kök med många hårda ytor kan var mycket störande för den tekniska kvaliteten. Det är viktigt att intervjuaren påverkar informantens talstil så lite som det över huvud taget är möjligt, helst inte alls. För ordlistematerialet användes därför en eliciteringsmetod som gick till så att intervjuaren genom ledtrådar (liknande dem som tex. förekommer i korsord) fick informanterna att produ- cera det avsedda ordet. Denna metod fungerade oftast mycket bra. För den fria delen, av oss kallad ”spontantalsdelen”, var intervjuarna instruerade att bara ingripa minimalt och istället överlämna ordet åt informanten så långt som möjligt. Man skulle kunna tro att risken då är stor att informanten inte säger så mycket, men det visade sig vara en obefogad farhåga. De flesta in- formanter pratade på utan att verka synbarligen hämmade av den för dem något ovana situationen. De flesta av intervjuerna gjordes av projektets egna assistenter men i orter med mycket avvikande dialekter användes ofta någon av de andra informanterna som medhjälpare. Inspelningarnas totala längd kunde variera beroende på intervjusituationen men i genomsnitt finns unge- fär 45 minuters tal per informant inspelat. Anders Eriksson 17 Bearbetning, användning och lagring av det inspelade materialet Det inspelade materialet ska användas för två olika syften, forskning och undervisning. I den senare målsättningen ingår även information till en in- tresserad allmänhet. För detta ändamål har materialet organiserats i två data- baser, av oss kallade ”forskningsdatabasen” resp. ”den publika databasen”. I det följande ska jag beskriva de två databaserna mer ingående. Forskningsdatabasen Allt inspelat material har överförts från de DAT-band som användes vid in- spelningen till hårddisk för analys och bearbetning. Originalinspelningens samplingsfrekvens på 48 kHz har samplats om till 16 kHz vilket är ett lämp- ligare format för akustisk analys. En stor del av materialet har därefter märkts upp på ordnivå och segmentnivå. För uppmärkningen av ordlistema- terialet på segmentnivå har använts en förenklad form av fonetisk transkrip- tion. Vid en sådan transkription är det viktigt att transkriptionen så långt möjligt görs oberoende av vem det är som gör den. För att i möjligaste mån garantera likformighet i transkriptionerna konstruerades därför ett hjälpme- del i form av en knappsats (Se Figur 2) som var kopplad till inspelade refe- rensljud. Genom att trycka på någon av knapparna kunde transkriberaren lyssna på ett inspelat vokalljud med den vokalkvalitet som man kommit överens om skulle motsvara den givna symbolen. Knappsatsen finns i en version för manlig talare och en för kvinnlig. En pilotstudie visade att det var möjligt att på detta sätt åstadkomma stor, om än inte perfekt, samstäm- mighet mellan olika transkriberare. Databasen ligger på UNIX-maskiner och den miljö som används vid be- arbetning och analys kallas ESPS/waves. Många av oss som arbetar med akustisk-fonetisk analys är väl förtrogna med denna miljö, men ett av syfte- na med forskningsdatabasen är att den ska komma till mycket bredare an- vändning än enbart den relativt lilla grupp fonetiska specialister som nu ut- nyttjar den. Det är då nödvändigt att hitta sätt att göra arbetet med den mer användarvänligt. Detta arbete har bara påbörjats, men en del verktyg avsed- da att underlätta informationssökning har redan utarbetats. Det gäller då till exempel sökning i materialet på ord- och segmentnivå. Figur 3 visar exem- pel på paneler för sökning i ordlistematerialet och Figur 4 resultatet av en sådan sökning. Verktygen medger sökning efter ett eller flera testord och möjlighet att avgränsa sökningen med avseende på talarens dialektort, kön och ålder. Man kan vidare välja om man vill att alla inspelade ord för varje talare ska presenteras eller bara ett typexempel. Presentationen kan sedan Swedia-projektet 18 ske i form av uppspelning av de aktuella orden eller på så sätt att orden klipps ut och placeras i en ny fil för vidare bearbetning. Figur 2. För att maximera samstämmigheten mellan olika transkriberare vid transkriptio- nen av vokalljud användes en uppsättning referensljud som transkriberaren kunde lyssna på genom att trycka på resp. knapp på en knappsats. Referensljuden fann i två uppsätt- ningar, en för kvinnlig talare och en för manlig. Figur 3. Verktyg för sökning i ordlisteinspelningarna. Med hjälp av inställningarna i den vänstra panelen väljs talarkategori och ord samt om resultatet ska spelas upp direkt eller sparas i en separat fil. I den högra panelen kan en eller flera orter väljas genom att marke- ra dem i ordlistan eller på kartan. Anders Eriksson 19 Det kan vara av stort värde att snabbt skaffa sig en överblick över någon akustisk faktor i ett antal dialekter, antingen för någon talarkategori eller ef- ter någon areal dimension. Som ett svar på detta behov har Johan Frid vid institutionen för lingvistik i Lund utvecklat två verktyg. Det ena verktyget kan användas för att beräkna formantfrekvenser i testordens vokaler och pre- sentera dessa i diagramform, det andra verktyget kan användas för att pre- sentera grundtonskurvor för accentkonturerna i orden i prosodimaterialet. Den publika databasen Det vi kallar ”den publika databasen” är en Internetbaserad databas (http://www.swedia.nu) som innehåller dialektprover från 100 av de 107 in- spelade dialekterna. I detta material representeras varje dialekt av fyra talare (äldre man, äldre kvinna, yngre man, yngre kvinna). Talproverna är en halv till en minut långa och tagna från spontantalsdelen av inspelningarna. För vart och ett av exemplen finns en transkription och en översättning. Lite bakgrundsinformation om varje landskap och socken finns även med. Figur 5 visar exempel på hur det kan se ut. Databasen har varit en mycket stor pu- blik framgång. Under perioden från dess lansering, 25 december 2002 och fram till i november 2003 har den besökts av omkring 250000 individuella besökare. Direktlänkar till databasen finns på flertalet biblioteks hemsidor och på många skolhemsidor. Långtidslagring av originalmaterialet Det inspelade materialet är naturligtvis av oskattbart värde och måste beva- ras för framtiden på ett säkert sätt. De originalband som användes vid in- spelningen är inte lämpliga för detta syfte. Det är tvärtom så att DAT-band åldras och förstörs ganska snabbt. Något annat medium för permanent lag- ring måste därför användas. Vår första tanke var att använda kopior på CD- ROM för detta ändamål, men åldringsbeständigheten för detta medium är också osäker. En interimslösning, medan vi väntar på en säker permanent metod, är därför att lagra materialet på hårddiskar i flera kopior som dessut- om kopieras om med jämna mellanrum. Även hårddiskar åldras men så länge skadorna håller sig inom ramen för vad felkorrigeringen klarar av kan originalkvaliteten restaureras vid varje kopiering. Kopieringen kan automati- seras och det blir därför inte särskilt arbetskrävande att hålla materialet in- takt på detta sätt i avvaktan på en mer permanent lösning. Swedia-projektet 20 Figur 4. Figuren visar resultaten av en sökning där sökordet varit ’blöt’. Orden har klippts ut och lagts i en följd med en kort tystnad mellan orden. Transkriptionerna på så- väl ord- som segmentnivå följer med. Figur 5. Exempel på en hemsida i den publika databasen. Den högra texten är en förenk- lad fonetisk transkription men med användande av normala ortografiska tecken. Den vänstra texten är en översättning till standardsvenska. När man klickar på någon av hög- talarna spelas ljudfilen upp. Anders Eriksson 21 Forskning inom projektet Det primära syftet med projektet är vetenskaplig forskning. Projektet finan- sierar tre doktorsavhandlingar. Därutöver bedrivs forskning utförd av pro- jektledarna, studenter på C- och D-nivå, examensarbetare och forskare vid andra institutioner. Den inledande fasen av projektet omfattade fram för allt insamling och bearbetning av materialet men allteftersom har forskningsde- len fått en större plats och dominerar nu verksamheten. Arbetet har hittills resulterat i 59 publikationer fram för allt i form av artiklar och konferensbi- drag. I det följande ska jag ge ett smakprov på den forskning som gjorts och görs. Doktorsavhandlingar Tre doktorander är anställda av projektet, Felix Schaeffler (Umeå), Peder Livijn (Stockholm) och My Segerup (Lund). Jag ska nedan ge en samman- fattning av några resultat som framkommit vid arbetet med de tre doktorsav- handlingarna och avsluta med att beskriva några resultat från andra under- sökningar inom projektet. En kvantitetstypologi för svenska dialekter De i projektsamarbetet medverkande institutionerna har av naturliga skäl främst tagit sig an de forskningsområden som passar den egna forsknings- profilen. Vid institutionen för lingvistik i Umeå är bl.a. temporala faktorer i talet en sådan specialitet. Eva Strangert har tex. länge arbetat med sådana frågor som gruppering och pausering i talet. Det är inom ramen för detta forskningsområde som Felix Schaeffler arbetar med sin avhandling om svenskans kvantitetsdistinktion. Syftet är att upprätta en typologisk beskriv- ning av svenskans kvantitet (Schaeffler, Wretling & Strangert, 2002). Det system med komplementär längddistinktion som vi ser i standardsvenskan och i de flesta svenska dialekter är en rest från ett tidigare stadium. Äldre svenska hade en fyrvägsdistinktion i betonad stavelse där vokal- konsonantkombinationerna kort-kort, kort-lång, lång-kort och lång-lång alla var distinktiva. Idag är detta system reducerat till enbart två, kort-lång och lång kort i standardsvenska och de flesta dialekter. Kortstavighet, dvs. kom- binationen kort-kort lever dock kvar i en hel del nordsvenska dialekter (tex. pitemålet) och även långstavighet finns bevarad i några dialekter (tex. älv- dalsmålet och vöråmålet). Kvantitetsdistinktionen i svenska brukar beskrivas Swedia-projektet 22 som en distinktion baserad på längd (med duration som sitt fysiska uttryck), men det är välkänt att även vokalkvalitet är starkt kopplad med kvantitetsdi- stinktionen. Det finns en hel del fonologiska studier av den svenska kvanti- tetsdistinktionen, fram för allt sådana som beskriver den historiska utveck- lingen (Hesselman, 1901, 1902; Riad, 1992) men fonetiska studier av svens- kans kvantitet är få. Ett referensverk vad gäller kvantiteten i standardsvens- kan är Elerts arbete från 1964. De data som där presenteras har tjänat som referens även för studierna av kvantitet inom Swedia-projektet, men också nyinspelade data med standardsvenska talare har använts. Data från dessa inspelningar har dock visat sig stämma mycket väl överens med de av Elert publicerade. Reduktionen av den gamla svenska fyrvägskontrasten till da- gens två innebär att signaleringen av kontrasten med hjälp av duration till en del blivit redundant. Längddistinktion för antingen vokalen eller konsonan- ten skulle räcka. Detta innebär förstås inte att kontrasten i antingen konso- nanten eller vokalen automatiskt försvinner, men det faktum att kontrast i bägge i sträng mening inte lägre är nödvändig öppnar dörren för en större variation. Det är också vad man finner nu när de olika dialekterna börjat granskas. Variationen i hur olika dialekter fördelar längdförhållandena mel- lan konsonanten och vokalen är betydande. Mycket av detta kartläggnings- arbete återstår men redan har vissa tendenser visat sig. Det finns tex. tydliga areala drag. Således verkar komplementariteten (definierad som förhållandet mellan vokalens och konsonantens längd) vara störst i de nordliga dialekter- na och dialekterna i Österbotten och minst i de sydsvenska (Strangert & Wretling, 2003). En annan tendens som observerats är att vokalerna tycks få bära den största bördan. En utveckling från komplementaritet till distinktiv vokallängd är inte utesluten men det är för tidigt att säga någonting med sä- kerhet på den punkten. Ett intressant resultat i detta sammanhang är även de beträffande kvantitetens realisering i de dialekter som talas i Arjeplog och Vemdalen där längddistinktionen i huvudsak ersatts av en distinktion base- rad på preaspiration (Wretling, Strangert & Schaeffler, 2002). En typologisk studie av svenska koronala konsonanter En tanke som funnits med i teoretiska övervägandena under hela projektpe- rioden är möjligheten att rekonstruera de traditionella dialektområdena som skärningsmängder för distributionen av ett antal relevanta fonologiska sär- drag. Modellen får dock inte övertolkas. Vad den innebär är inget annat än en hypotes som säger att i den ständiga förändringsprocess som språket be- finner sig i är det osannolikt att de olika dragen utvecklas oberoende av var- Anders Eriksson 23 andra, det finns alldeles säkert begränsningar som innebär att förändring inom ett område av fonologin sätter gränser för vilka förändringar som är acceptabla inom ett annat. Det skulle innebära att den språkliga förändringen är en förändring av ett relativt väl integrerat system där förändring inom en del av en dialekts fonologi kräver en anpassning inom andra delar eller åt- minstone gör en sådan anpassning mera sannolik. Det är överväganden som dessa som ligger i botten för den undersökning av svenska koronala konso- nanter som är temat för Peder Livijns avhandlingsarbete. En observation som gjorts för andra språk och som informella observationer pekat på gäller även för svenska dialekter är att vissa koronala konsonanter tenderar att vara dentala (tex. /t/) medan andra tenderar att vara alveolara (tex. /d/). Men ten- densen är olika stark för olika konsonanter och dessutom inget nödvändigt krav. Genom att utgå från det ordlistematerial som finns inspelat i Swedia har Livijn undersökt hur fördelningen på dentalt resp. alveolart artikulerade koronala konsonanter ser ut i ett stort antal av de inspelade dialekterna. Un- dersökningen har ännu en bra bit kvar att gå men redan börjar intressanta mönster framträda. Vad man redan nu kan se är att det finns klara areala drag. Figur 6 som visar fördelningen av dentala resp. alveolara realiseringar av /d/ i delar av Svealand, Åland Åboland och Nyland illustrerar detta mycket tydligt. Vad som nu återstår är dels en kartläggning av alla de inspe- lade dialekterna och dels en sammanställning av data för alla relevanta koro- nala konsonanter i materialet för att se om det går att hitta produktionssätt som naturligt samvarierar och som på så sätt skulle utgöra en sorts dialektal indelning men då på helt andra grunder än de traditionella. Figur 6. Orter med den- tala resp. alveolara /d/- realisationer. Cirklarna står för orter med dentala /d/-realisationer. De svar- ta trianglarna för /d/ med alveolara realisationer och de röda trianglarna för orter där de flesta, men inte alla /d/- realisationer är alveolara. Swedia-projektet 24 Vad är det som gör göteborgskan göteborgsk? My Segerup i Lund arbetar med en avhandling om göteborgska och då fram för allt med frågan om vad det är i göteborgskan som gör den så typiskt gö- teborgsk och lätt att känna igen. Gösta Bruce har beskrivit ett antal svenska dialekters tonala identitet (Bruce, 2002). Han har också i demonstrationer visat att det är möjligt att känna igen dialekter enbart på grundval av deras melodi. Åtminstone gäller detta för vissa välkända dialekter som värmländs- ka, dalmål och gotländska. Men naturligtvis karaktäriseras en given dialekt av mer än melodin. Andra faktorer som taltempo, vokalkvalitet, realisering- en av kvantitets- och acccentdistinktionen spelar med säkerhet också en vik- tig roll. Om detta är emellertid inte så mycket känt för närvarande. Det är i detta perspektiv My Segerups avhandling ska ses. Hennes studie går ut på att undersöka den göteborgska dialekten ur flera olika infallsvinklar där det per- ceptuella intrycket jämförs med akustisk analys. I en del av studien har hon tex. låtit talare med annan dialektal bakgrund än den göteborgska imitera göteborgsdialekten så nära de kunde. Dessa imitationer blandades sedan med inspelningar av infödda göteborgare och användes i ett perceptionstest där infödda göteborgare skulle avgöra vilka talare som var ’äkta göteborgare’ och vilka som inte var det. Analyser av svaren jämfördes sedan med akustis- ka analyser av inspelningarna. Det visade sig då bland annat att såväl vokal- kvalitet som vokaldurationer spelade av signifikant roll för intrycket av äkt- het. En grundlig och detaljerad studie av en bestämd dialekt i det här per- spektivet kommer att ge oss värdefulla ledtrådar när det gäller att bättre för- stå vad det är som ger en given dialekt dess speciella karaktär. Annan forskning inom Swedia-projektet – några smakprov. Förutom den forskning som bedrivs inom, eller i nära anknytning till, de tre doktorsavhandlingarna har forskningsaktiviteten varit livlig även inom andra områden. Det fonetiska studiet av de svenska ordaccenterna har en lång tradition med början hos Meyer (1937, 1954) och fortsatt inte minst vid institutionen för lingvistik i Lund (tex. Bruce, 1977), men långt ifrån bara där. Studiet av den svenska ordaccenten har också en relativt framträdande plats i Swedia- projektet. Olle Engstrand och Gunnar Nyström (2002) har gjort en studie av ord- accenten i ett antal dialekter i Dalarna och påvisat en systematisk, areal för- delning vad gäller accenttopparnas tidsmässiga placering i orden. Studien baserar sig på data som samlats in av Meyer (1937) och framtida studier av Anders Eriksson 25 Swedia-materialet får visa om dessa observationer gäller även för dagens dialekter. Medan de flesta svenska dialekter har behållit accendistinktionen finns det också sådana som förlorat den. Här finns två intressanta fall, de finlands- svenska som i de flesta (alla?) fall förlorat den grava accenten och enbart har akut accent och ett område i närheten av Stockholm där accenten generalise- rats till att enbart omfatta grav accentrealisering. Båda dessa varianter har varit föremål för studier inom ramen för Swedia. Ordaccenten i Närpesdia- lekten har studerats av Svärd och Eriksson (2001). Vid informella observa- tioner av andra finlandssvenska dialekter har man tyckt sig observera något som brukar kallas för akustiskt grav, dvs. en accentrealisering som rent fone- tiskt motsvarar den grava accenten i standardsvenska men som inte har di- stinktiv funktion (Dahlstedt, 1953). Liknande auditiva observationer vid ge- nomlyssning av närpesmaterialet inspirerade den av Svärd och Eriksson genomförda undersökningen. De inspelade testorden i prosodimaterialet an- vändes för en detaljerad akustisk studie. Det visade sig då att det förekom enstaka fall av akustiskt grav accentrealisering men att de flesta realiseringar närmast motsvarade akut accent för såväl de ord som i standardsvenskan har grav som akut accent. En intressant skillnad kunde dock observeras. När alla förekomster av akut resp. grav accent normaliserats på en gemensam tids- skala visade det sig att accentfallet i de ord som har akut accent i standard- svenska relativt regelbundet inträffade tidigare än i de ord som har grav ac- cent i standardsvenskan. Vi vet att många av de svenskar som en gång be- folkade Österbotten kom från Uppland. Jämför man nu accentrealiseringen i de östuppländska dialekterna med dem vi funnit för närpesdialekten så ser de förbluffande lika ut sånär som på det faktum att den grava accenten saknar den för de uppländska dialekterna karakteristiska andra accenttoppen. En möjlig och kanske inte helt orimlig förklaring till de närpesiska accenterna skulle kunna vara att den ursprungliga tvåtoppiga accenten av någon anled- ning förlorat sin sena topp och att den perceptuella kontrasten på så sätt bli- vit så försvagat att den fonologiska distinktionen inte längre gick att upprätt- hålla. Vissa dialekter i Stockholms närhet saknar också de distinktiv accent, men här är det den grava accentkonturen som tagit över. Ericsson & Eng- strand (2003) har studerat detta förhållande, ofta kallat generaliserad grav i den dialekt som talas i Sorunda. Perspektivet i den här undersökningen var något annorlunda än det som gällde för Närpes. Här var frågeställningen istället om den generaliserade grava accenten hade kunnat motstå trycket från standardsvenskan eller om den var på väg att ersättas av dennas accent- system. För att få svar på den frågan analyserad författarna inspelningar av talare som representerade ett stort tidsintervall. Den äldsta gruppen utgjordes Swedia-projektet 26 av talare inspelade på 50-talet och som redan då var i 75-90-årsåldern. Mel- langruppen utgjordes av de äldre talarna i Swedia-materialet (50-70 år gam- la) och den yngsta gruppen av de yngre talarna i samma material (20-30 år gamla). Analysen visade att de äldsta talarna hade generaliserad grav accent, de yngsta talarna i allt väsentligt det standardsvenska accentsystemet, medan mellangruppen vacklade mellan de två systemen och använde ibland det ena ibland det andra. Här fanns med andra ord klart belägg för att accentsystemet är på väg att genomgå en förändring från det generaliserade grava mönstret till det som motsvarar standardsvenskans. En annan intressant variation som återfinns beträffande det svenska ac- centsystemet är den mellan s.k. entoppiga och två-toppiga accenter. I de dia- lekter som har entoppiga accenter hänger distinktionen helt på en skillnad i tidsinsättningen för accentfallen. I de akutaccentuerade orden kommer fallet tidigare. För den dialekt som talas i Orsa gäller att fallen kommer så tidigt att såväl akut som grav accent uppfattas som akut i standardsvenska öron. Detta reser två intressanta frågor – hur stor måste separationen i accentfall vara för att distinktionen ska kunna upprätthållas när denna skillnad är distinktionens enda korrelat och går det att göra distinktionen uppfattbar för standardsvens- ka öron genom att flytta den lite längre fram i ordet och hur långt måste den i så fall flyttas. Eva Olander som är doktorand vid institutionen för nordiska språk i Uppsala arbetar med en doktorsavhandling som behandlar dialekten i Orsa. I denna studie ingår då bl.a. accentsystemet (se tex. Olander 2001). Som en del av detta arbete gjordes en perceptionsstudie (presenterad vid konferensen Svenskans Beskrivning i Uppsala 2003) där dessa frågor be- handlades. Två ord valdes ut som representerade minimala par med avseen- de på accenten i såväl orsamål som standardsvenska. Som utgångsmaterial användes en grav och en akut realisering. Från dessa originalstimuli genere- rades sedan två serier stimuli genom manipulation och återsyntes så att ordet i den ena ändpunkten av stimulusserien lät tveklöst akut för såväl talare av standardsvenska som orsamål och stimuli i den andra ändpunkten på samma sätt solklart grava. Dessa två serier presenterades sedan för lyssnare i såväl Orsa som Stockholm och uppgiften i testet var att säga om det hörda ordet hade grav eller akut accent. För att kunna använda lingvistiskt naiva för- sökspersoner ställdes frågan inte så utan alternativen representerades istället av bilder som föreställde de båda ordens betydelser och försökspersonernas uppgift var att kryssa för den bild som motsvarade det ord som de uppfatta- de. Resultatet visade att området där intrycket svängde över från klart akut till klart grav var c:a 70 millisekunder för bägge grupperna, men att som väntat stockholmslyssnarna förlade detta område senare i ordet. Anders Eriksson 27 Det svenska r-ljudet varierar kraftigt i uttal i olika dialekter och även för olika individer. Den variation som främst ägnats uppmärksamhet är dock variationen mellan främre och bakre r. Damra Muminovic och Olle Eng- strand (2001) har studerat r-ljudet såväl akustiskt som fonetiskt i 9 dialekter på ömse sidor om det som brukar betraktas som gränsen mellan bakre och främre r. Bägge dessa varianter av r brukar ju beskrivas som rullande r, tre- mulantiska med fonetisk terminologi. Det är då intressant att notera att i det material som analyserades i den här aktuella studien, endast 2 % av de inter- vokaliska och 9 % avd de ordinitiala r-ljuden kunde beskrivas som tremulan- tiska. För de intervokaliska r-ljuden var de flesta realiseringar approximan- tiska (59 %) och för ordinitiala /r/ frikativa (72 %). En annan intressant ob- servation var den att det för bakre och retroflexa approximanter rådde ett stort akustiskt överlapp, dvs. r-ljud producerade med radikalt olika artikula- tionsställningar gav akustiskt snarlika resultat. Detta skulle åtminstone delvis kunna förklara uppkomsten av den stora variation vi kan observera. Katrin Stölten och Olle Engstrand (2003) har studerat uppfattad grad av dialektalitet och uppfattad ålder hos talare. I en studie av inverkan av dessa faktorer vid bedömning av talare av arjeplogdialekten kunde de visa på ett relativt starkt samband mellan uppfattad grad av dialektalitet och uppfattad ålder. I stimuli som manipulerats så att de skulle motsvara typiska akustiska korrelat till en förhöjd talarålder (lägre talhastighet och högre grundton) upp- fattades även talarnas dialektalitet som mer utpräglad. Lärdomen av denna studie är att uppfattad dialektalitet delvis är knuten till uppfattad ålder hos talaren och att bägge dessa faktorer måste bringas under kontroll vid studier av dialektalitet. Slutord Vad jag hoppas ha visat med denna genomgång är såväl bredden som djupet i det arbete som bedrivs inom Swedia-projektet. Ändå är det riktigt att säga att detta bara utgör en början. Vi har ännu bara utnyttjat en liten del av det insamlade materialets fulla potential. Det är också så att det mesta av den forskning som hittills utförts har utförts av forskare som är mer eller mindre tätt knutna till projektet. Vi hoppas naturligtvis att kretsen av forskare som aktivt använder materialet i framtiden ska vidgas långt utöver denna sfär och att materialet ska bli en källa till kunskap och inspiration för många forskare inom många olika fält för många år framöver. Vi hoppas också att vårt arbe- te med undervisning och med information till allmänheten, tex. i form av Swedia-projektet 28 den publika databasen, ska bidra till ökad respekt och förståelse för de svenska dialekterna. Referenser Bruce, G. (1977). Swedish word accents in sentence perspective. Travaux de l’Institut de linguistique de Lund 12. Lund. Bruce, G. (2002). Nytt om svensk prosodisk typologi. To appear in Proceedings of the 7th Nordic Dialectology Conference. (H. Sandøy, editor). Engstrand, O. & Nyström, G. Meyer´s accent contours revisited. Proceedings from Fonetik 2002, the XVth Swedish Phonetics Conference, Fysikcentrum, Stockholm, May 29–31. Speech, Music and Hearing, Quarterly Progress and Status Report (TMH-QPSR) 44, 17–20. Dahlstedt, K.-H. (1953). Kommentarer till K-H. Dahlstedts ordsamlingar från Oravais. FMK 154c. Elert, C.-C. (1964). Phonological Studies of Quantity n Swedish. Uppsala: Almqvist & Wiksell. Ericsson, A. M. & O. Engstrand (2003). The generalized grave accent in the Sorunda dialect: Preliminary observations of three generations. Papers from FONETIK 2003, PHONUM, Reports in Phonetics, 9, Department of Philosophy and Linguis- tics, Umeå University, 97–100. Hesselman, B. (1901). Skiss öfver nysvensk kvantitetsutveckling. I Språk och stil, 1, 10– 25. Hesselman, B. (1902). Stafvelseförlängning och vokalkvalitet. Undersökningar i nordisk ljudhistoria, del 1. Uppsala Nya Tidnings AB, Uppsala. Livijn, P. & O. Engstrand. (2001). Identifying places of articulation in coronal conso- nants: a combined EPG and listening test. Papers from FONETIK 2001, Working Papers, 49, Department of Linguistics, Lund University, 108–111. Livijn, P. & O. Engstrand. (2001). Place of articulation for coronals in some Swedish dialects. Papers from FONETIK 2001, Working Papers, 49, Department of Lin- guistics, Lund University, 112–115. Livijn, P. & Engstrand, O. (2002). Dialektal variation i svenska koronaler: experimentella observationer. In M. Sundman & A.-M. Londen (eds.), Svenskans Beskrivning 25. Åbo: Förhandlingar vid Tjugofemte sammankomsten för svenskans beskrivning, Åbo 2001, 154–163. Livijn, P. (2002). Distribution of dental and retroflex l-sounds across some Swedish dia- lects. Proceedings from Fonetik 2002, the XVth Swedish Phonetics Conference, Fysikcentrum, Stockholm, May 29–31. Speech, Music and Hearing, Quarterly Pro- gress and Status Report (TMH-QPSR) 44, 17–20. Meyer, E. A. (1937). Die Intonation im Schwedischen, I: Die Sveamundarten. Studies Scand. Philol. Nr. 10, Univ. Stockholm. Meyer, E. A (1954). Die Intonation im Schwedischen, II: Die norrländischen Mundarten. Studies Scand. Philol. Nr. 11, Univ. Stockholm. Anders Eriksson 29 Muminovic, D. & O. Engstrand. (2001). /r/ in some Swedish dialects: preliminary obser- vations. Papers from FONETIK 2001, Working Papers, 49, Department of Linguis- tics, Lund University, 120–123. Riad, T. (1992). Structures in Germanic prosody. Dissertation. Department of Scandinavian Languages, Stockholm University. Olander, E. (2001). Fonetisk konstans och variation i orsamålets ordaccenter. In M. Sundman & A.-M. Londen (eds.), Svenskans Beskrivning 25. Åbo: Förhandlingar vid Tjugofemte sammankomsten för svenskans beskrivning, Åbo 2001, 239–250. Segerup, M. (1999). Imitation of dialects: from South Swedish to West Swedish. Pro- ceedings of the 14th International Congress of Phonetic Sciences (ICPhS 99), San Francisco, 1253–1256. Segerup, M. (2000). Vowel quantity in West Swedish the villain of the piece? Proceed- ings FONETIK 2000, Department of Languages, Skövde University College, 125– 12. Segerup, M. (2003). Word accent gestures in West Swedish. Papers from FONETIK 2003, PHONUM, Reports in Phonetics, 9, Department of Philosophy and Linguis- tics, Umeå University, 25–28. Shaeffler, F., P. Wretling & E. Strangert. (2002). On the development of a Quantity ty- pology for Swedish dialects. In Proc. Speech Prosody 2002, Aix-en-Provence, France, 11–13 April 2002. 627–630. Strangert, E. & P. Wretling (2003). Complementary quantity in Swedish dialects. Papers from FONETIK 2003, PHONUM, Reports in Phonetics, 9, Department of Philoso- phy and Linguistics, Umeå University, 101–104. Svärd, N. & A. Eriksson. (2001). Har Närpesdialekten ordaccent? In M. Sundman & A.- M. Londen (eds.), Svenskans Beskrivning 25. Åbo: Förhandlingar vid Tjugofemte sammankomsten för svenskans beskrivning, Åbo 2001, 297–307. Wretling, P., E. Strangert & F. Shaeffler. (2002). Quantity and preaspiration in Northern Swedish dialects. In Proc. Speech Prosody 2002, Aix-en-Provence, France, 11–13 April 2002. 703–706. Stölten, K. & O. Engstrand (2003). Effects of perceived age on perceived dialect strength: A listening test using manipulations of speaking rate and F0. Papers from FONETIK 2003, PHONUM, Reports in Phonetics, 9, Department of Philosophy and Linguistics, Umeå University, 29–32. Swedia-projektet 30 Appendix 1. Ansvarsområde Umeå (34) A: Sverige (31) Lappland (3) Arjeplog Sorsele Vilhelmina Norrbotten (4) Överkalix Nederkalix Nederluleå Piteå Västerbotten (3) Burträsk Degerfors (Vindeln) Nysätra Jämtland (6) Aspås Berg Frostviken Ragunda Ström Undersåker Ångermanland (4) Anundsjö Bjurholm Kramfors Fjällsjö Härjedalen (3) Lillhärdal Storsjö Vemdalen Medelpad (2) Indal Torp Hälsingland (4) Delsbo Färila Ovanåker Skog Gästrikland (2) Ockelbo Årsunda B: Finland (3) Österbotten Munsala Närpes Vörå Ansvarsområde Stockholm (34) A: Sverige (27) Dalarna (7) Grangärde Husby Leksand Malung Orsa Särna Älvdalen Uppland (5) Gräsö Kårsta Nora Skuttunge Villberga Värmland (7) Dalby Gräsmark Gåsborn Hammarö Köla Skillingmark Södra Finnskoga Västmanland (3) Haraker Järnboås Skinnskatteberg Närke (2) Stora Mellösa Viby Södermanland (3) Länna Sorunda Västra Vingåker Anders Eriksson 31 B: Finland och Åland (7) Åland (2) Brändö Saltvik Åboland/Åbo skärgård (2) Houtskär Dragsfjärd Nyland (3) Pellinge (Borgå) Evitskog (Kyrkslätt) Snappertuna Ansvarsområde Lund (39) Dalsland (2) Bengtsfors Frändefors Bohuslän (3) Kärna Orust Skee Halland (3) Frillesås Årstad-Heberg Våxtorp Västergötland (5) Floby Korsberga Torsö Östad Öxabäck Småland (7) Ankarsrum Burseryd Hamneda Järsnäs Stenberga Torsås Väckelsång Östergötland (4) Asby Rimforsa S:t Anna Tjällmo Skåne (6) Bara Bjuv Broby Löderup N. Rörum Össjö Blekinge (3) Hällevik Jämshög Torhamn Öland (3) Böda Bredsätra Segerstad Gotland (3) Fårö Fole Sproge Swedia-projektet