Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek. 
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och 
kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att 
OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör 
man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
This work has been digitised at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. 
This means that you can search and copy text from the document. Some early printed books 
are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always 
visually compare it with the images to determine what is correct.
0 CM 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

0O,2TE2B9O9R%o 
X L 
U.J d 
— Z
o
0.51339
Allmänna Sektionen
Hist.
Sv.
II
Zee, 2rw c

EN HOLLÄNDSK BESKICKNINGS RESOR
1615 —1616
—
EN HOLLÄNDSK
BESKICKNINGS
RESOR I RYSSLAND
FINLAND OCH SVERIGE
1615 — i 6 i 6
Trenne reseberättelser, från de tryckta och 
handskrivna holländska 
originalen
Översatta och utgivna
av
SUNE HILDEBRAND
STOCKHOLM
P. A. Norstedt & Söners Förlag
DENNA BOK ÄR TRYCKT Å LINNELUMPPAPPER FRÅN LESSEBO
STOCKHOLM 1917
KUNGL. HOFBOKTR. IDUNS TRYCKERI-A.-B.
163217
%
INNEHÅLL.
Sid.
Inledning............................................................................. IX
Anthonis Goeteeris’ journal över den holländska beskick­
ningens resa till de svensk-ryska fredsunderhand­
lingarna i Diderina 1615—1616 . . .... .............. 1
Herr Joachim reser till Pleskov......................................... 197
Monsieur Andries van Wouw’s resa.................................... 212
Anmärkningar.............................................................................249
Personregister.............................................................................269

ANTHONIS GOETEERIS’ JOURNAL ÖVER DEN HOLL- 
LÄNDSKA BESKICKNINGENS RESA TILL DE 
SVENSK-RYSKA FREDSUNDER­
HANDLINGARNA I DIDE­
RINA 1615—1616

INLEDNING.
fter freden i Teusina 1595, som åt Sverige tryggade besittningen av Estland och Reval, 
Ehade Ryssland under de falska Dmitrierna skakats av häftiga tronstrider och inträtt i ett skede av vanmakt och upplösning. Det nationella motståndet under tsar Vasilij Schuiskij hade brutits genom Polens seger vid Kluschino 1610 och Moskva tvungits att hylla Sigismund Vasas 
son Vladislav som tsar. Svenskarna å sin sida, som genom fördraget i Viborg 1609 blivit ryske 
tsarens bundsförvanter, hade efter Jacob De la Gardies fruktlösa fälttåg mot polackerna, som 
fört honom ända till och inom Moskvas murar, börjat göra erövringar för egen räkning utmed 
Finlands och Estlands gränser, intagit Stora Novgorod och tvungit staden att utvälja en av Karl 
IX:s söner till tsar. Men nu skedde omslaget. En nationellt-religiös folkrörelse uppstod i 
hjärtat av Ryssland, polackerna fördrevos, och med Mikael Romanov uppsteg ett inhemskt 
furstehus på Rysslands tron. Även mot svenskarna började ryssarna gå anfallsvis till väga, be- 
mäktigade sig ett par av deras fasta utposter i öster och hotade Novgorod. Under sådana för­
hållanden blev huvudmålet för Gustaf Adolfs politik att genom förmånliga gränser söka trygga 
Sveriges gamla besittningar och nya erövringar. År 1614 på sommaren hade konungen själv 
begivit sig över till krigsskådeplatsen, och påföljande år ämnade han genom erövringen av det
II—163217. IX
starkt befästa Pleskov (Pskov) vid sjön Pejpus’ sydspets förmå ryssarna att träda i fredsunder­
handlingar. Han hade i samma syfte själv gjort fredsanbud och dessutom vänt sig till konun­
garna i England, Frankrike och Danmark samt till Generalstaterna med anhållan om bemedling. 
Konung Jakob I i England hade skickat ett sitt sändebud till Ryssland, och även Nederländerna 
hade genom brev och beskickning till Moskva förmanat till fred med Sverige och erbjudit sig 
att biträda vid fredsunderhandlingarna. Den engelske gesanten John Merick fick företräde hos 
Gustaf Adolf på Narva slott, varvid överenskoms, att underhandlingarna skulle taga sin början 
den io aug. 1615. Gustaf Adolf utfäste sig att uppskjuta belägringen av Pleskov till den 20 
aug., och Merick å sin sida skulle förmå storfursten att skyndsammast sända sina fullmäktige. 
Jacob De la Gardie, som utsetts att på svensk sida leda förhandlingarna, avfärdades till Novgorod 
med de svenska lejdebreven. Då emellertid storfursten i dessa icke tillagts titeln samoderzets 
eller självhärskare, gjordes invändningar mot deras behörighet, och då ryssarna till den utsatta 
tiden den 20 aug. icke skickat några fullmäktige, började Gustaf Adolf samma dag belägringen 
av Pleskov. Den fortgick under närmare två månader, men stadens sega motstånd, vinterns 
annalkande och sjukdomar bland svenska krigsfolket föranledde slutligen konungen att den 17 
okt. upphäva densamma. Den engelske gesanten hade länge och enträget yrkat därpå och 
hotat att, om konungen ej avstode därifrån, taga sin hand från fredsverket, och även de svenska 
fullmäktige hade yttrat sina betänkligheter, men Gustaf Adolf lät Merick förstå, att upphävandet 
av belägringen skett på hans föreställningar. — Härmed voro de egentliga krigsrörelserna av­
slutade, och de diplomatiska förhandlingarna vidtogo. Den 6 okt. (gamla stilen) avreste de 
svenska fullmäktige till den blivande förhandlingsplatsen, men nära tre månader skulle förflyta 
under allehanda preliminärer och tvistigheter om titelfrågor, ryssarnas »onödige och barbariske 
ceremonier», som Gustaf Adolf kallade dem, innan lejdebreven omsider kunde utväxlas. Det 
skedde den 8 dec. på en bro över Pesockes-ån.
X
Emellertid hade den utlovade holländska beskickningen under ledning av presidenten i 
Höga radet i Holland, Zeeland och Friesland Reinkoud van Brederode^ herre till Veenhuysen, 
borgmästaren i Amsterdam Jur. Dr. Diederik Bas och stadsadvokaten (pensionaris) i Goes 
Albert Joachimi i början av september sjöledes ankommit till Reval och inträffade den 19 nov. 
(nya stilen) i sitt kvarter i Milagona åtta mil från det söder om Ilmen belägna Staraja Russa. 
Här sammanträffade de med de svenska kommissarierna och den engelske gesanten. Efter några 
veckors förberedande förhandlingar begåvo sig samtliga till den i närheten av ryska kvarteret 
belägna byn Glebova, där svenskarna och holländarna togo logi, under det att engelsmannen 
bodde på den för fredsunderhandlingarna utsedda platsen, Diderina. Vid ett möte i Glebova 
den 14 dec. (gamla stilen) mellan de svenska och ryska kommissarierna uppstodo emellertid vid 
fullmakternas utväxlande nya tvistigheter angående titlarna, och det drog ut ända till början av 
Januari 1616, innan svårigheterna kunde biläggas och de egentliga underhandlingarna taga sin 
orjan. De pågingo i över halvannan månad, men då de ryska underhandlarna avvisade såväl 
svenskarnas fordringar som de framställda medlingsförslagen och hotade att förmå storfursten 
att söka stöd hos Polen, beslöts omsider, att medlarna skulle inhämta såväl storfurstens som ock 
konungens av Sverige utlåtanden över fredsvillkoren.1 I avvaktan på dessa ingicks ett stillestånd 
pa 3 manader eller till den 1 juni 1616, varpå de svenska kommissarierna och holländska 
sändebuden avreste från Glebova till Novgorod. Då de sistnämnda till följd av storfurstens 
yttrade missnöje med de föreslagna fredsvillkoren och vanskligheten av samarbetet med den 
engelske gesanten icke ansågo sig kunna uträtta något vidare med sin närvaro, anhöllo de 
skriftligen hos Gustaf Adolf om tillstånd att resa tillbaka till Holland, vilket även beviljades, 
emfärden anträddes över Reval och genom de finska skären till Stockholm och därifrån
Om de närmare detaljerna vid dessa förhandlingar lämnas åtskilliga upplysningar i den första av de här med- 
e a e reseberättelserna, varjämte hänvisas till de bifogade anmärkningarna.
XI
sjövägen till Lübeck. Ehuru de holländska sändebuden sålunda kunde anse sin diplomatiska 
mission i huvudsak förfelad (de omnämnas ej heller i de utväxlade försäkringsskrifterna eller i 
själva fredstraktaten, detta på den engelske gesantens bedrivande, som ville tillförskriva sig själv 
och sin konung hela äran av fredsverket), bidrogo de dock genom sin ådagalagda opartiskhet, 
varigenom de fördelaktigt skilde sig från den för ryssarna intagne engelske medlaren, till en 
för Sverige gynnsam utgång av fredsförhandlingarna. Gustaf Adolf visade dem också sin 
synnerliga bevågenhet och gav uttryck åt sin tacksamhet genom frikostiga hedersbevisningar. 
Vid hemkomsten till Holland tilldelades dem av Generalstaterna en belöning av 10,000 gulden 
som erkänsla för deras ådagalagda nit och gjorda tjänster.
Den 17 okt. 1616 avgåvo sändebuden officiell rapport1 över sin beskickning, ett diplomatiskt 
aktstycke av betydenhet, utmärkt av en livlig och klar stil, innehållsrikedom och moget omdöme. 
Men dessutom har den holländska beskickningens resa gjorts till föremål för en privat rese­
berättelse, den första av de här nedan meddelade. Den utkom av trycket i s’Gravenhage år 
1619 med titel (förkortad) Journael der Legatie ghedaen inde Jaren 1615 ende 1616 by de 
Edele, Gestrenge, Hoochgheleerde Heeren, Heer Reynhout van Brederode, Ridder, Heere van 
Veenhuysen . . ., President inden Hooghen Rade van Hollandt, Zeelandt ende Vrieslandt; 
Dirck Bas, der Rechten Doctor ende Burghenieester der Stede van Amsterdam . ..; ende Ael- 
brecht Joachimi, Ridder.. ..• Te samen... afghesonden aende Grootmachtichste Coninghen van 
Sweden ende Denemercken; mitsgaders aenden Groot-Vorst van Moscovien, Keyser van Rusch­
landt. Ende namentlich op den Vreden-handel tusschen den Hoochghemelten Coninck van 
Sweden ter eenre, ende den Groot-Vorst van Moscovien ter anderer sijde... Dess författare
• ’Verbaal van de Nederlandsche Gesanten Reynout van Brederode, Diderich Bass en Albert Joachimi van hunne 
legatie in Sweden en Rusland in de jaren 1615 en 1616’, jämte rysk översättning intagen i Kejserliga ryska historiska 
sällskapets Sbornik, Tom 24, S. Petersburg 1878.
är en viss ANTHONIS Goeteeris, förste ordinarie deurwaarder i Höga rådet i Holland, vilken i 
egenskap av penning- och hovmästare medföljde på resan. Boken, som är ganska sällsynt, 
är försedd med 24 kopparstick (av vilka det på fol. 14 återkommer fol. 17) efter teckningar 
av författaren; formatet är tvär-8°, detsamma som i föreliggande översättning. Om för­
fattaren stå för övrigt inga vidare upplysningar att inhämta.1 I ett i Kungl. biblioteket 
befintligt, år 1876 hos bokhandlaren Fr. Müller i Amsterdam inköpt, interfolierat exemplar 
av detta arbete finnas i handskrift dels en serie noter till den tryckta texten, dels ytterligare 
ett par av samma hand nedskrivna reseberättelser över tvenne i samband med beskickningen 
företagna diplomatiska delegationer. Samtliga äro medtagna i föreliggande edition. De hand­
skrivna noterna äro författade av en av deltagarna i färden, tillhörande Herr Joachimis svit, något 
som framgår därav, att anteckningarna upphöra under tiden för den sistnämndes resa från Narva 
till Gustaf Adolfs läger utanför Pleskov och därifrån till Staraja Russa. Den första av dessa 
reseberättelser, sid. 197 ff., har till föremål just denna resa, men av noten sid. 33 härnedan att 
döma är den författad av någon annan av deltagarna i denna fård. Den andra reseberättelsen, 
sid. 212 ff., är författad av underceremonimästaren i Herr Joachimis svit ANDRIES van Wouw och 
s 9 drar dennes i sällskap med den engelske ambassadkavaljeren Henry Buddel företagna resa 
rån kvarteret i Glebova till Finland och Åbo.3 Noten 2 sid. 116 upplyser, att Herr Van Wouw
. Ett kortfattat referat av Goeteeris’ ‘Journael' meddelas i Fr. v. Adelungs Kritisch-literarische Übersicht der 
eisen en tn Russland, Bd 2 (1846), och en refererande framställning av densamma är lämnad av H. Beijerman med 
1 e Rijzonderheden, rakende een gezantschap, door onze republiek in 1615 naar het Noorden afgevaardigd ter bemiddeling 
nan den vrede tusschen Zweden en Rusland. En redogörelse för ambassaden ingår även i J. Scheltemas Rusland en de 
Nederlanden. D. I (1817).
Van Vouw's reseberättelse ligger till grund för Harald Wieselgrens uppsats 'Med prestav och profess’ i 'I gamla 
agar och våra (1900). Möjligen är Van Wouw, som tillhörde Herr Joachimis svit, författare även till den första hand-
XIII
själv ställt sin berättelse till författarens av de handskrivna noterna förfogande. Det interfolierade 
exemplaret innehåller för övrigt en av Van Wouw uppgjord lista över alla de orter han på sin 
resa besökt jämte miltalen mellan dessa samt vidare en av densamme författad beskrivning över 
Herr Joachimis ambassad till Danmark 23 maj—6 aug. 1618, på vilken han medföljde som kavaljer. 
Boken är dessutom försedd med 9 särskilt insatta kopparstick, i likhet med de övriga kolorerade.
Utgivaren har trott sig böra meddela reseberättelserna in extenso; dock hava av olika 
anledningar här och där smärre och oväsentligare uteslutningar företagits. I Van Wouw's rese­
berättelse hava de till innehållet med Goeteeris’ journal i huvudsak överensstämmande partierna 
utelämnats. Över i texterna namngivna personer har upprättats ett register med kortfattade 
notiser. Namnformerna äro, för så vitt personen i fråga kunnat identifieras, de med det 
nationella skrivsättet överensstämmande. Svårigheter, delvis oöverkomliga, hava förorsakats av 
de i holländska originalen ofta i hög grad vanställda geografiska, särskilt ryska och finska, 
namnen. De allmännare bekanta, om vilka ingen tvekan kan råda, anföras i moderniserad 
skrivning, vid de mera ovanliga eller i högre grad korrumperade har, i den mån kartor och 
andra hjälpmedel stått utgivaren till buds, till originalens form inom klammer bifogats den 
korrekta eller av utgivaren såsom sådan förmodade. Dock angivas de sistnämnda, särskilt vad 
beträffar de finska ortnamnen, med all reservation. I slutet av boken bifogas några av text­
innehållet föranledda, huvudsakligen historiska och kulturhistoriska anmärkningar.
Goeteeris’ framställning kan i formellt hänseende näppeligen göra anspråk på några lov­
ord: var han en duktig penningmästare, någon språkmästare av rang var han icke. Hans stil 
rör sig med tunga och oviga former och lider av pedantiska upprepningar, hans perioder äro 
skrivna reseberättelsen. Ett originellt bildligt uttryck tycks hän tyda därpå. Sidan 208 nedan heter det på tal om byarna 
vid en flod, att de voro så många, att det såg ut, »som hade det regnat byar». Samma uttryck återkommer sid. 221 i 
Van Wouw’s berättelse.
XIV
stundom hart när oöverskådliga och ha vid översättningen måst upplösas och förenklas för att 
goras njutbara för moderna läsare. Men hans skildring som sådan saknar icke förtjänster. 
Redan en samtida berömde den som en ’pertinente beschrijving’ och har därmed träffande 
kännetecknat densamma. Saklighet är författarens styrka, han har en vaken blick för det nya 
och intressanta, som mötte på resan, och äger nederländarens kärlek till detaljer och karak­
teristiska smådrag, varigenom hans berättelse, ehuru icke fri från påtagliga överdrifter, som 
miljö- och kulturskildring erbjuder åtskilligt av värde. Tilltalande drag äro den esomoftast 
framträdande medkänslan för all den nöd och det lidande han fick bevittna samt en viss torr 
urnor, som stundom tar sig uttryck. En icke oäven berättartalang röjer författaren till den 
finska resan, Andries van Wouw, som har en ganska ledig och underhållande penna, och det 
ar att beklaga, att han icke låtit sina anteckningar omfatta även uppehållet i den svenska huvud­
staden. Som helhet betraktade synas de meddelade reseberättelserna vara av det intresse, att 
de, ehuru tyvärr endast till mindre delen handlande om det egentliga Sverige, förtjänat att efter 
300 år inför svensk publik åter framdragas i ljuset.
XV

Vid sjutiden på morgonen den 25 aug. 1615 avreste Herrar VanVeenhuysen och Joachimi jämte till sviten hörande adelsmän, office­
rare och tjänare* från s’ Gravenhage, beledsagade av Hans Kungl. svenska ’s Graven- 
Majestäts ordinarie ambassadör Herr Jacob van Dijck, och ankommo 
samma dag på aftonen över Leiden till Amsterdam. Här anslöt sig sta- Amsterdam 
dens borgmästare, doktor Diederik Bas, till sällskapet. Sedan man tagit 
avsked av herr ambassadören, fortsattes resan den 27 över Hoorn, där MeeAEiik 
middag intogs, till Medenblik, dit man ankom på kvällen.
Den 28 aug. tidigt på morgonen gingo herrar sändebuden till segels 
från Medenblik på en kravell och satte kurs på ’t Vlie.1 Vädret var ‘t Vlie 
lugnt och vackert, men på eftermiddagen stack plötsligt en häftig storm
* De adliga kavaljererna i Herr Van Veenhuysens svit voro: Claes Claessen Brederode, kapten i 
Höga Generalstaternas tjänst; junker Hendrik Binsen van der Aa; junker Osinga; N. Cromhout. Doktor 
Dirk Bas' kavaljerer voro: Nicolaas Hasselaer, Hillebrant Piet rsz. Vinck; Govert Boelisz.; Pauw; 
Verburck. Herr Joachimis voro: Andries van Wouw; Wiebolt de Wael; Jan Messy., Följande högre 
funktionärer medföljde: Michiel de Mist, hovmästare, Jan Serwouters, sekreterare, Ànthonis Goeteeris, 
penning- och hovmästare, Johan Danckert, generalsekreterare, Dirk de Roy och Jacob Mol, vin- 
skänkar, master Jan van Nessen, kock, m. fl., till ett antal av 40 personer, däri inberäknade tjänare 
och pojkar.
I—163217.
I
med blixt och dunder upp från sydväst; flera fartyg råkade på grund, 
några gingo under i vår åsyn, och spillror av master, tunnor och båtar 
drevo förbi oss. Även vi själva sutto en stund fast,* men kommo med 
Guds hjälp loss igen, endast med förlust av vår ankartross. Först den 
30 på f. m. ankommo vi till ’t Vlie, där ett väl utrustat örlogsfartyg** 
med 60 mans besättning under befäl av kapten Roobol låg och vän­
tade för att föra herrar sändebuden till Reval eller Narva i Livland.1 
Dessa jämte hela sviten inskeppade sig nu ombord. Även detta fartyg 
hade svävat i stor fara under stormen, man hade redan satt yxan 
till masten, men den allsmäktige Guden hade avvärjt ovädret. — För 
motvind blevo vi liggande här till den 3 september.
Den i sept, gingo herrarna i land på Vlieland och företogo med 
några av sviten en åktur till västra sidan av ön, varefter de åter gingo 
ombord.***
* Utanför Harlingen.2 Vi förlorade vårt ena ankare. Det förskräckliga ovädret räckte två nätter 
och en dag. Det var ynkligt att se lättmatroserna, som aldrig förr varit till sjöss, än mindre känt en 
sådan storm vina kring öronen. Är detta början, hurudant skall då icke slutet bliva?
* * Fartyget hette ^Marsvineb^ hade 14 metall- och 4 järnstycken samt 8 stenbyssor.
• ** Den 2 sept, voro åtskilliga av oss i land och roade sig med ridning och kaninjakt.
2
Den 3 sept, gingo vi till segels vid middagstiden, och då vi kommit 
ut till havs, avskedades lotsen, som fört ut fartyget, varpå resan fort- 
sattes*
Den 5 sept, kommo vi mellan Jutland och Norge och sågo vid 
4-tiden på middagen en höjd vid namn Robbeknuyt (Rubjærg-Knude1), 
som hör till Danmark.
Den 6 sept, på f. m. passerade vi några klippor hörande till Norge 
(Bohuslän?) och vid middagstiden ett berg vid namn het Col (Kullen). Så 
snart man fått det tydligt i sikte, är det brukligt att »döpa» dem som komma 
dit för första gången, i det de tre gånger nedsläppas i vattnet med en lina 
från en rå och åter upphalas. Dock kan man köpa sig fri med ett penning­
belopp till besättningen; härav begagnade sig herrar sändebuden och sviten,** 
men några av besättningen, som aldrig förut varit där, sluppo icke undan.***
Vid sydvästlig vind; kursen sattes NNO. Gud give oss lyckosam resa! Med samma vind och 
kurs som ovan seglade vi den 4 vid midnatt över Revet. Den 5 sågo vi på middagen Witte 01ms(?) och 
erforo av en fiskare, att vi befunno oss 8 mil utanför land. På aftonen sågo vi Rubjærg-Knude och Harthals 
(Hirshals)2, rundade på natten Skagens rev och seglade förbi Lesou (Läsö) på 9 till 11 famnars vatten. 
"" För två tunnor gott öl och tre skinkor.
*** Hur hade de kunnat slippa undan, då t. o. m. Hans Maj:t av Danmark blivit »döpt» utanför 
denna klippa!
3
Även denna klippa hör till Danmark och ser ut som å vidstående av- 
bildning*
Sundet Om aftonen vid pass kl. 5 eller 6 ankommo vi till Sundet** mellan 
Helsingör och Hälsingborg, vardera platsen med ett slott, och kastade 
ankar där.*** Sedan vi erfarit, att Hans Kungl. Maj:t av Danmark avrest 
till Braunschweig,1 underrättade herrar sändebuden tullnären i Helsingör, att 
de ärnade fortsätta sin resa, varpå denne svarade, att han icke fått några 
instruktioner i saken, men att herrarna gjorde bäst i att sända någon 
av sviten med rapport till riksråden i Köpenhamn. Detta funno herrar 
sändebuden dock icke lämpligt.
Den 7 sept, anhöllo herrar sändebuden om audiens hos prins 
Christian av Danmark, konungens äldste son, nu tolv och ett halvt år 
Helsingör gammal. Han höll hov på slottet i Helsingör, Kronborg, så kallat, 
emedan många konungar blivit krönta där(?). Denna anhållan beviljades, 
* Den 6 sågo vi ön Anholt. I likhet med Läsö är den mycket farlig för sjöfarande, och många 
fartyg stranda där. Ett ordspråk lyder: »Anholt ger mången en kall ändalykt»2 eller: »Läsö och Anholt 
göra, att mången skeppare ej blir gammal».
** Som är omkring en mil brett.
*** Tätt under slottet Kronborg. Helsingör är en prydlig ort med god belägenhet vid sjön, men 
Hälsingborg är tämligen obetydligt och dess slott mycket förfallet.
4
“IZ
1
t
3 '-i
KULLEN.

varför herrarna begåvo sig i land och avlade besök hos Hans Höghet. 
De omtalade i korthet anledningen till sin resa, varjämte de sade sig 
medhava kreditiv och instruktioner1 till Hans Maj:t, vilka de skulle ha 
överlämnat till honom, om han befunnit sig i riket. Hans Höghet mottog 
dem mycket vänligt, önskade dem lycklig resa och god framgång på sin 
beskickning och erbjöd sina bona officia samt åtog sig att avgiva rapport om 
allt till konungen sin Herr fader. Därjämte iklädde han sig de kostnader 
herrarna haft vid sin ankomst för förtäringen på värdshuset. Efter audien­
sens slut begåvo vi oss åter genast ombord, men kunde för motvind icke ome­
delbart avsegla. Mellan kl. 2 och 3 på natten gick vinden emellertid över 
pa nord, varför vi före dagbräckningen den 8 sept, gingo till segels. 
Omkring kl. 7 passerade vi Köpenhamn, beläget 5 mil från Helsingör, 
och ungefär en timme senare ön Amager." Här äro sedan långt till­
baka nordholländska bönder bosatta, vilka bibehållit sitt språk och sin 
klädedräkt.2 Vi foro även förbi en ort vid namn Vasterborn (Falsterbo), 
belägen vid Östersjön.**
Farleden, som kallas Drogden, är mycket grund, på sina ställen endast 5 till 9 famnar djup. 
** På kvällen siktade vi den mycket fruktbara ön Bornholm och seglade förbi den om natten.
• Här maste jag berätta om ett mirakel, som skedde i morse. Günstig Herr Vinck hade dagen förut
7
Den 9 sept, passerade vi Öland, och den 10 siktade vi ön Gottland,* 
som är 18 mil lång och 2 mil bred.1 Samma dag kom ett holländskt 
fartyg på väg från Spanien upp till oss med anhållan om en kom­
pass, då man ombord var i förlägenhet för en sådan. Detta beviljades, 
och i vedergällning erhöllo herrar sändebuden en föräring av några 
vackra klasar spanska druvor, somliga vägande ända till tre pund.
Då vi den 11 sept, kommit omkring 6 eller 7 mil norr om Gottland, 
fingo vi full motvind, varför vi påföljande natt drevo tillbaka några mil.** 
Den 12 på f. m. förändrades vinden något, så att vi nätt och jämnt 
kunde hålla vår kurs, och den 13 vid 2-tiden på middagen siktade vi ön 
Dagerort. Den är 5 mil bred, och på vardera spetsen står ett torn som 
märke för sjöfarande.2
varit i land och offrat åt Gud Backus, varför han något trött gick och lade sig till vila i sin koj. 
Denna befann sig mitt emellan tvenne gjutjärnskanoner, och rätt över hans huvud stod ännu en dylik 
kanon. Då vi nu gingo till segels i Helsingör, gavs salut med 9 skott från Kronborg, och ombord 
avlossades utom de tre nämnda kanonerna även sex andra, varför det, som man kan tänka sig, var ett 
förskräckligt oväsen; men ändå vaknade icke vår backustjänare förrän vi hunnit förbi Köpenhamn. Det 
kan man kalla god sömn!
* Eller -i-Goetland». Det är en vacker, väl befolkad och fruktbar ö, om vilken historieskrivarna 
ha mycket att förtälja.
* • Vädret var byigt och ruskigt och vårt fartyg icke någon synnerligen god seglare.
8
qudeon
»i.
1 
5 meessus
ns
"WV"or
REVAL.
2

Den 14 sept.* siktade vi Lilla och Stora Rogghe (Rågö), vilka äro 
utskjutande uddar från fasta landet,1 och vid 1-tiden på middagen tornet 
i Reval,** dit vi ankommo på aftonen och där vi kastade ankar. Staden 
tog sig på avstånd ut som å vidstående bild.
* Sågo vi Oetgensholm (Odensholm)2 på styrbords sida och de finska skären på babords. Vi 
talade med en lybsk skeppare, kommande från Viborg, som berättade oss, att Hans Maj:t av Sverige 
belägrade Pleskov.
* * Reval är tämligen litet, men mycket starkt befäst. Staden är omgiven av en stark och hög 
mur och därjämte av en tjock och hög jordvall samt en bred och djup stenmurad grav. Murarna äro 
försedda med 36 runda torn, täckta med röda tegelpannor, och så tjocka, att man kan köra med vagn 
på dem, och ändå finns där utrymme för en person vid sidan. Dessutom finnas två stora runda 
fästningstorn, byggda på samma sätt. Det ena kallas Kiek in de pot och det andra Roosegaert 
(Rosengård). 3 Artilleriet är förträffligt. Staden ligger mycket vackert vid havet, men är så förstörd 
av kriget, att det är en jämmer att se. Den har ännu aldrig intagits i krig, ehuru den ofta beläg­
rats, såväl av polacken som av moskoviten. En gång lågo de där med tusen man, men måste draga 
sina färde med skam och nesa. Utanför staden äro trenne stora kors uppresta, på vilka med guld­
bokstäver äro inristade namnen på de borgare, som stupat vid ett utfall, då moskoviterna fördrevos.4 
Husen äro stora och präktiga, ty staden drev fordom vidsträckt handel med allehanda varor, ehuru 
rörelsen nu tyvärr ligger nere. Kyrkor och torn äro här i landet vanligen täckta med koppar. I dom­
kyrkan finns ett praktfullt gravmonument, under vilket friherre Lars Fleming ligger begraven. Sankt 
Olofs kyrka har ett 20 famnar högt, spetsigt torn och ligger dessutom på en höjd, varför tornet vid 
klart väder är synligt mer än tio mil ut till havs. För att nå spetsen måste man klättra uppför 250 
trappsteg av sten och 150 av trä, alla ganska branta. Kyrkans byggmästare, som vid nedstigandet 
störtade och slog ihjäl sig, vilar på kyrkogården vid foten av tornet under en ståtlig gravsten, i vilken
Vid 3-tiden på e. m. den 15 sept, läto herrar sändebuden sätta sig 
i land med skeppsbåten och möttes och välkomnades vid ankomsten av 
en av stadens borgmästare jämte tvenne andra herrar. Då vädret var 
mycket regnigt, inbjöd dem den förstnämnde att hemma hos sig avvakta 
iordningställandet av deras logi, dit de sedermera beledsagades. Her­
rarna bodde var för sig och medlemmarna av sviten två eller tre till­
sammans. Alla välfägnades vi på bästa sätt.1
Den 16 sept, beledsagades herrar sändebuden av magistratspersonerna 
på en promenad runt stadsvallarna och till stadsarsenalen, varvid 
saluterades med grova styckeskott, först från samtliga bastioner och 
därefter från s*lottet.
Den 17 sept, på e. m. voro herrar sändebuden av magistraten i 
Reval inbjudna till Kansliet, där de rikligen välfägnades. I Herr Joachi-
hela Kristi passionshistoria är inhuggen som ett epitafium.3 Utanför strandporten finns en stor och djup 
grop, ur vilken en myckenhet vatten framväller; det utströmmar i havet genom en kanal, vid vilken 
ligger ett kopparvalsverk. Det sägs, att gropen är utan botten, en gång släppte skepparna ned 6,000 
famnar rep utan att nå densamma. Vid stranden ligger ett ståtligt kloster, nu förstört av kriget.
* Detta, som är utomordentligt starkt befäst, ligger på en hög klippa och har ett högt, starkt 
torn, som kallas Långe Herman. 3
12
mis logi hos Sr. Caspar Goldberghen vankades det till middagen ny- 
plockade körsbär*
Den 18 sept, avreste herrar sändebuden från Reval i tvenne vagnar, 
i vilka även några av adelsmännen togo plats. De övriga färdades till 
häst, och bagaget och tjänarna följde efter på kärror. Om aftonen 
kommo vi till Walcuel (Walküll),’ en by fem mil från Reval,** och togo 
kvarter i en adelsmans gård. Som utrymmet var knappt för ett så stort 
sällskap, hade herrarna det mycket obekvämt och sviten än mer.*** Ti­
digt påföljande morgon fortsattes resan. Middag intogs på slottet Kolk,2 
tillhörande Hans Välborenhet Herr Jacob De la Gardie, greve till Leckö, 
friherre till Ekholmen, Svenska kronans överstefältherre och riksråd. 
Slottet utgjordes av en gammal förfallen byggnad med en övermåttan hög
Samt ärter, dem vi plockat på gården. — Bagaget och provianten lastades nu på ett annat 
artyg.fr att föras till Narva, då vårt fartyg var för djupgående.
.., Tre mil från staden flyter en liten flod med ett vackert vattenfall (eller fors).
Sviten måste bestrida vakthållningen och fick sova på halm. Kallmat fanns det tämligen gott 
om, men de som voro törstiga fingo hålla sig till Madame La Riviere, vilket förekom en del läcker­
gommar nog så underligt. Den vackra värdinnan i härbärget, fru Pinse, skänkte i av det kalla vattnet 
i små silverbägare och bjöd var och en att dricka efter behag och lystmäte.
T Det har även förstörts av polackerna.
13
skorsten, varjämte lämningar syntes av ännu en byggnad. På en sida har 
man börjat återuppbygga detsamma, som vidstående bild utvisar. Efter 
måltiden reste vi vidare och kommo genom en vidsträckt skog, där vi 
flerstädes sågo en mängd dödskallar och ben ligga kringströdda. Man 
sade oss, att det var lämningarna efter soldater, som stupat där i en strid 
mellan Plans Maj:t av Sverige och Polen.1 Fyra mil från Kolk togo 
vi nattlogi i en gård, tillhörande en hovjunkare vid namn N. N. Wrangel.
Den 20 sept, intogo vi vår middag på Hans Maj:ts av Sverige slott 
Toisburg Tolsburg*2 15 mil från Reval och ungefär halvvägs mellan Reval och 
Narva. Det ligger vid havet, som sköljer dess murar. Ståthållaren 
Georg Gersdorff sörjde för vår välfägnad. Om natten bröto vi upp och 
logerade i en övergiven bondgård tre och en halv mil från slottet. Vi 
indelade nu vårt folk i trenne avdelningar, vardera under befäl av en kap­
ten, vilka turvis skulle hålla skarp vakt, såväl dag som natt. Om natten 
skulle lägret väl besättas runt om till skydd för hästar och bagage; det 
hände nämligen, att bönderna i mörkret gåvo sig av med de förra, vilket
* Slottet är mycket starkt befäst med höga vallar och präktigt artilleri; då platsen är mycket 
klippig, kan det icke anfallas från sjösidan.
14
A
see
Io
KOLK.

vållade oss stor förlägenhet. Tidigt varje morgon skulle vaktmanskapet 
inställa sig hos herrar sändebuden för att uträtta nödiga ärenden. Detta 
iakttogs från denna dag allt intill vår återkomst.
Den 2i intogo vi vår middag på en Hans Maj:t tillhörig lantgård 
två och en halv mil från Tolsburg, och på kvällen togo vi kvarter i 
Mulders gård, belägen vid byn Karrifer fyra mil från nämnda lantgård.
Vid i o-tiden på f. m. den 22 sept, kommo vi efter tre mils resa till byn 
Couterkeul (Kutterküll), där herrar sändebuden intogo en måltid, och vid 
3-tiden på e. m. anlände vi efter ytterligare två mil till Narva, som är Narva
den längst i öster belägna staden i Livland.* Vid vår ankomst salu­
terades med grova kanoner och muskötskott. Herrar sändebuden togo 
samtliga logi hos rådsherren Hans Mulder, och adelsmännen, officerarna 
och tjänarna inkvarterades i borgarhus på olika håll i staden. Dess 
belägenhet ses å vidstående avbildning. Den har svårt hemsökts såväl
* Narva är icke stort, men ganska starkt och kallas Tyska Narva, enär det ligger på tysk botten. 
Det är beläget vid den fiskrika floden Narff (Narova), genom vilken 72 (?) strömmar avbörda sitt vatten 
i havet. Mönnichhofen ligger begraven i stadens kyrka under en enkel gravvård. — Herrarna voro 
tämligen väl härbärgerade, men några andra mycket illa: mellan mitt logi och en svinstia var föga åt­
skillnad, ty om natten logerade vanligen grisarna hos oss, då vi icke kunde stänga dem ute.
3—163227.
17
av kriget1 som av en för några år sedan inträffad stor eldsvåda; de 
flesta husen ligga, som synes, i ruiner och ha under det alltjämt pågående 
kriget ännu ej kunnat återuppbyggas.
Den 23 sept, avsändes MM. Nicolaas Hasselaer, Johan Danckert 
och Andries Moetrich, den sistnämnde förutvarande sekreterare hos Hans 
Maj:ts ambassadör [van Dijck], till Hans Maj:t av Sverige i lägret utanför 
Pleskov (Pskov) för att anmäla herrar sändebudens ankomst till Narva och 
inhämta instruktioner, vart de skulle begiva sig vidare. — På f. m. den 
24 sept, mottogo herrarna besök av Herr ståthållaren i Narva, som 
stannade som deras gäst till middagen, och den 25 avlade herrarna 
kontravisit, varefter de gemensamt företogo en promenad runt stads- 
vallarna.
Den 26 sept, inemot aftonen anlände till Narva Herr Axel Oxenstierna, 
friherre till Kimito, herre till Fiholm och Tidö, Hans Kungl. Maj:ts riddare 
och Svea rikes kansler.2 På f. m. den 27 mottogo herrarna besök av Hans 
Maj:ts proviantmästare, vilken denna dag stannade som deras gäst, och 
på e. m. av Herr Johannes Rutgers, Hans Maj:ts rådsherre. Den 28 på 
f. m. uppvaktades de av Herr Evert Bremen, ståthållare i Ivangorod, 
18

ntlesiro
Ii
t
attlhnleoses 2.Sadirotn  
tens
TVS NARVA.
.

- —alle TT TT7T “g— -Hilma
IVANGOROD.

som inbjöd dem jämte hela sviten till middag påföljande dag på slottet 
i Ivangorod,1 beläget på andra sidan floden.
Den 29 sept, på f. m. kom Herr Kanslern på besök. Vid middags­
tiden begåvo sig herrar sändebuden med undantag av Herr van Veen- 
huysen, som var opasslig, samt större delen av sviten ned till floden, 
som skiljer svenska från ryska Narva och som är väl ett muskötskott 
bred, och foro över till slottet. Här blevo de hedersamt mottagna av 
ståthållaren och jämte sviten förträffligen trakterade. Salut gavs från 
slottet såväl vid deras ankomst som vid utbringandet av skålarna under 
den präktiga måltiden. Från svenska Narva, ungefär där man går ned 
för att sätta över floden, tog sig slottet ut som på vidstående avbildning. 
Då det ligger på en stor höjd, kan man alls ej se ryska Narva, som 
ligger mycket lågt tätt under slottet. Staden är helt och hållet byggd 
av trä, såväl kyrkan, stadshuset och gatorna som det s. k. hakelverket,2 
som omgiver *densamma  Inom slottets murar finns ett kloster eller en
* Det kallas Ryska Narva, emedan det ligger på rysk botten på andra sidan floden Narova. 
Då de båda platserna ligga så nära intill varandra, ha de tillfogat varandra stor skada i krig. Hans 
Maj:t av Sverige äger dem båda. — Då Pontus De la Gardie en gång skulle fara över denna flod, 
kantrade båten och han drunknade. Det skedde på en söndag, vilket ryssarna hålla för en stor straff-
25
rysk kyrka, helt och hållet av sten och byggd på gammalt sätt. Den 
är icke synlig utifrån, men då jag vid en promenad på murarna kom 
rätt ovanför ståthållarens hus, såg jag den som den ter sig på vidstående 
bild och som den i mitt tycke tog sig bäst ut.
Den 30 sept, på morgonen ankommo herrarnas vinskänkar och 
några av tjänarna med större delen av bagaget till Narva. De hade 
under några dagar svävat i stor fara att gå till botten på redden utanför 
hamnen i Reval, och endast med Guds hjälp hade denna olycka avvärjts. 
På e. m. företogo herrar sändebuden en promenad till en plats kallad 
Fallet en god halvtimmes väg utanför Narva.1 Det var en mycket strid 
dom. Ryska Narva, även kallat Ivangorod, är byggt av Ivan Vasiljevic, av många kallad tyrannen. 
Därvid tillgick på följande sätt. Sedan Ivan funnit en god byggmästare, lät han honom bese platsen 
och sade, att han ämnade uppföra ett starkt slott därstädes och att staden skulle kallas Ivangorod 
efter hans eget namn (Ivan är Jan och gorod är stad, Ivangorod sålunda Jans stad). Han ålade 
honom att göra slottet så starkt som möjligt och att icke spara någon möda eller några kostnader 
därvid. Mästaren åtog sig uppdraget och lovade att bygga det så starkt, att dess make ingenstädes 
skulle stå att finna. Då verket var fullbordat, kallade Ivan byggmästaren till sig, och under förebärande 
av att h an ville låta bygga ännu ett slott, frågade han honom, om det icke vore möjligt att göra detta 
ännu starkare. Mästaren sade sig vilja tänka på saken, tog sitt verk i beskådande, övervägde allting 
noga, och brinnande av begär som han var att få utföra ett dylikt arbete, gav han storfursten till svar 
att han nog kunde bygga ett ännu starkare. Häröver blev storfursten så vredgad, att han lät sticka ut 
båda ögonen på honom för att sätta honom ur stånd att göra det.
26
IatAe2  
- —Spwehtsleits relmrtsit 
KLOSTERKYRKAN I IVANGOROD.

s—ihe. “eIh: e-e2s," J "TaA aneAry" ;■.V-

fors, vid vilken några vattenkvarnar äro belägna; man kan om natten 
tydligt höra bruset av vattnet i staden. Dess belägenhet ses av vid- 
stående b*ild  — Vid det herrarna spatserade utmed strömmen något 
ovanför fallet ankommo dit i en liten båt de trenne utskickade till Hans 
Maj:t, MM. Hasselaer, Danckert och Moetrich.1 De hade varit i icke 
ringa farlighet under resan och medförde underrättelse, att Hans Maj:ts 
stallmästare Claes Horn inom kort skulle följa efter med besked från 
Hans Maj:t på herrarnas skrivelse. De berättade även, att Hans Maj:t 
hårt belägrade Pleskov och redan närmat sig vallarna med gallerier i 
avsikt att inom få dagar börja b**eskjutningen.
Den 4 okt.2 ankom junker Claës Horn, Hans Maj:ts stallmästare, 
jämte några adelsmän till Narva och överlämnade samma dag brev från 
Hans Maj:t till herrar sändebuden. Den 5 var rikskanslern åter på
* Folket som bor vid fallet säges vara trollkunnigt, något som här ej är ovanligt. Floden är 
rik på lax, och vi fingo ofta dylik på bordet. Medan vi voro här, framfödde en piga ett barn, som 
hon kastade under en smutsig bro, där man fann det. Flickan fasttogs och blev efter vår avresa 
levande bränd.
** Sedan det stormiga vädret något saktat sig, ankom till vår stora glädje fartyget den i okt. på 
e. m. till staden. För att komma över revlarna hade man måst lossa ett parti salt.
31
besök för att rådslå om resan. Den 7 ankom hertig Julius av Württem­
berg till Narva med en svit av omkring 40 personer. Den 8 avlade 
herrar sändebuden besök hos hertigen. Den 9 beslöts att fortsätta 
resan och träffades alla därtill nödiga förberedelser.
Den 10 okt. avreste några av de till sviten hörande *adelsmännen  
och *tj*änarna,  sju till antalet, en del till följd av ohälsa, en del av andra 
orsaker, från Narva för att begiva sig tillbaka till H**o*lland.  Till dem 
anslöt sig kapten Roobol, som i vissa angelägenheter följt med hit, men 
nu måste återvända till sitt fartyg i Reval. — Denna dag mottogo herrar 
sändebuden besök av hertigen av Württemberg.
Den 11 okt. sändes vinskänkarna och några av tjänarna sjöledes i 
förväg med bagaget till Jama.1
* Pauw, Verburch, Cromhout, som var opasslig, och Osinga.
** Heemskerck och Daniel Dominicus. Lontcius insjuknade på aftonen efter att ha druckit för 
mycket spanskt vin.
*** Sändebuden läto kalla in allt sitt folk i matsalen och frågade dem, om där funnos några flera 
som ville fara tillbaka med fartyget. I så fall entledigade de dem och gåvo dem tillstånd att resa. De 
framhöllo för dem den svåra kölden och resans farligheter och att de nu sett sina bästa dagar. Denna 
gång var det emellertid ingen som hade lust till något så skamligt; endast Lontcius for tillbaka till 
Reval för att i sällskap med de andra segla hem till mammas köksgrytor. — Nu fyllas vattenbehållarna, 
vilket är ett tecken till att frosten snart kommer.
32
Den 12 okt. avreste herrar sändebuden jämte sviten frän Tyska 
Narva, av staden saluterade med tvenne styckeskott. Som gåva av 
Hans Maj:t av Sverige överlämnade stadens ståthållare Claës Eriksson 
och stallmästaren Claës Horn till var och en av herrarna tvenne rid­
hästar och till alla gemensamt en med goda vagnshästar förspänd resvagn. 
Därefter ledsagade de jämte rådsherren Rutgers herrarna till den ryska 
sidan av floden, där kanslern Axel Oxenstierna och ståthållaren i Ivangorod 
junker Evert Bremen inväntade dem. Efter en stunds samspråk togo 
herrar Van Veenhuysen och Bas avsked av Herr kanslern och därefter 
av Herr Joachimi och de två förstnämnda herrarna, varpå dessa herrar 
med undantag av ståthållaren Claës Eriksson fortsatte sin resa till konun­
gen i lägret framför *Pleskov,  under det att herrar Van Veenhuysen och 
Bas med svit (undantagandes kapten Nicolaas van Brederode, som följde 
med Herr Joachimi till Pleskov) avreste till Novgorod, åtföljda av fri­
herre Anders Grip, kammarjunkare hos Hans Maj:t, samt några ryttare. 
Vid avfärden gavs salut med sex skott från slottet i Ivangorod. — Sedan
* En beskrivning av denna farliga och mödosamma resa är kommen mig till handa och bi­
fogas här nedan. (Se sid. 197.)
33
man sålunda skilts åt, fortsatte vardera sällskapet sin resa. När herrar 
Van Veenhuysen och Bas vid middagstiden kommit omkring en halv 
Jama timmes väg från Jama, möttes och välkomnades de av en åldrig livländsk 
adelsman, Detlof von Tiesenhausen, ståthållare i Jama, och en ståtlig 
rysk adelsman eller bojar samt sju eller åtta ryttare. Dessa herrar förde 
herrar sändebuden in i slottet, där de hälsades med salut från grova 
stycken och muskötsalvor från några kompanier soldater, som vid infärden 
stodo under vapen å båda sidor. — Här stannade vi till den 16 okt, 
inväntande bagaget, som följde sjöledes.
Den 16 okt. avreste herrarna, åtföljda av ståthållaren och friherre Grip 
samt några ryttare, från Jama, där de jämte sviten rönt ett vänligt mot­
tagande och där det på bästa sätt sörjts för deras välfägnad och bekväm­
lighet. Under vägen fodrade vi hästarna litet i byn Outstoppel (Ansztepel?) 
tre mil från Jama, och om natten lågo vi i en annan by vid namn ’t Vrouda 
(Wruda?) tre mil längre bort. Denna dag hade vi haft mycket besvärligt 
regnväder. Påföljande dag bröto vi upp efter frukosten, och då vi på e. m. 
kommit en halv mil längre fram, möttes och välkomnades vi av junker 
Joachim Berendes, ståthållare i Koporje,1 i spetsen för en fännika ryttare 150
34
hästar stark. Av dessa ledsagades vi till Zaris (Starits) skans, där ståt­ Starits
hållaren i Jama tog avsked av herrar sändebuden och återvände hem. 
Skansen var på alla sidor omgiven av vatten och hakelverk, och inom 
dess vallar stodo några trähus.
Den 18 okt. på morgonen lämnade vi Starits under konvoj av ståt­
hållaren med rytteriet och några musketerare. Vägen var nämligen icke 
fullt säker, då skaror av kosacker och andra rövare, på ryska kallade 
streltser,’ uppehöllo sig på vägarna och i skogarna. Vårt middagsmål 
intogo vi två mil från skansen i skogen, och efter ytterligare två mil i 
denna kamperade vi om natten i det fria. För herrar sändebuden och 
ståthållaren restes ett litet tält, i vilket de åto och sovo, under det att 
sviten högg sig träd i skogen och gjorde sig hyddor, vilka täcktes med 
granruskor. Kocken fick hålla till godo under bar himmel.
På morgonen den 19 okt. kommo vi efter omkring två och en halv 
mil till en högst besvärlig och nära nog obeskrivlig kavelbro,2 ja den 
hade icke kunnat vara värre, om den så fört till själva helvetet. Den 
var lagd över moras och rinnande vatten och förfärdigad av runda 
timmerstockar. Det finns gott om dylika broar där i landet, och vi måste
35
passera en hel del på vår väg. Deras längd kan uppgå ända till 14 
mil, ehuru ställvis med avbrott av ett bågskotts längd eller mindre, 
där marken höjer sig något. Då timmerstockarna ofta till följd av sin 
ålder äro söndriga och stundom fem stycken eller fler alldeles upprutt­
nade, så att de bredvidliggande stammarna rulla lösa fram och tillbaka, 
är det förenat med stort besvär för människor och än större för hästar 
och bagage att komma över. Många slädar gingo också sönder för oss, 
så att bagaget, som ävenledes tog skada, med stort besvär måste lastas 
på andra slädar. Hästarna snavade ofta på stockarna och föllo med 
sina ryttare, vilka kommo upp igen alldeles nedsmorda av gyttja. Många 
sutto av och ledde hästarna vid tygeln eller drevo dem framför sig för 
att endast en åt gången skulle falla, vare sig häst eller karl. Då vi 
kommit ut på bron, hade ståthållarens ryttare ridit långt i förväg för att 
välja ett gott kvarter och iordningställa vårt nattläger i skogen. Hans hov­
mästare, som jämte en av herrarnas tjänare ävenledes ridit i förväg ungefär 
en kvarts timme, fick syn på en hop kosacker och streltser, ett rövar- 
och mördarhand till ett antal av omkring 80, vilka med all sannolikhet 
tagit till flykten för ryttarna. Då han icke visste, vilken väg de ämnade taga,
36
stannade han kvar och höll ett öga på dem, under det att tjänaren 
skyndsammast sändes tillbaka för att varna sändebuden att vara på sin 
vakt med allt sitt folk. Ståthållaren, som med sju eller åtta soldater kom 
marscherande i rask takt på bron, på båda sidor omgiven av moras, 
under det att bagaget långsamt följde efter på fasta marken, beslöt att 
fortsätta med gevären redo. Då en av sviten, som ridit i förväg med 
de andra, ämnade sig tillbaka till sällskapet, kunde han ej få sin häst att 
återvända samma usla väg den kommit; till sist, sedan han länge givit 
den sporrarna och slagit den, fastnade den med ena bakfoten mellan ett 
par stockar, så att han störtade med hästen och blev liggande med 
benen under. Då han nu låg där fängslad utan att kunna göra sig loss, 
hörde han hovmästaren högljutt ropa, att kosackerna snabbt närmade 
sig och att han, förlitande sig på sin goda häst, skulle skynda sig att 
varna sändebuden. Detta ljöd föga angenämt i den fallne ryttarens öron, 
och icke låg han heller särdeles bekvämt för att invänta rövarna. Allt­
jämt i liggande ställning skar han då en gren från en hasselbuske, som 
hängde ned mot bron rätt över honom, och piskade med den utan 
uppehåll så länge på hästen, att den till sist med våld gjorde sig lös, 
5
37
lyckligtvis utan att ha skadat sig i fallet. Han satt nu genast upp och 
ankom till sällskapet, som snabbt nalkades i god ordning. Här följer 
en avbildning av en dylik kavelbro, sådana de se ut, där de slingra sig 
i bukter och krökar, här och där försedda med ett kors till tecken att 
någon där blivit ihjälslagen. Dock är det omöjligt att fullt verklighets­
troget återgiva dessa broars usla beskaffenhet. — När vi kommit över 
bron och in i skogen utan att höra av något vidare, sutto herrarna och 
hela sviten av och intogo middag, under det att hästarna fingo stå 
sadlade. Efter ungefär en och en halv mil kommo vi därefter till en 
stor öppen plats eller slätt mitt i skogen, där vi återfunno våra ryttare, 
sysselsatta med att iordningställa vårt nattläger. De berättade, att de 
jagat en hop kosacker på flykten, vilka kvarlämnat några av sina bröd­
påsar och åtskilliga lägereldar, dem de gjort upp föregående natt. Vi 
antogo, att de voro desamma hovmästaren sett. Ståthållaren i Koporje 
indelade nu sitt rytteri i ett 20-tal avdelningar och posterade dem på olika 
ställen i utkanten av slätten, där de var på sitt håll uppgjorde stora 
eldar. I nattens mörker såg det ut, som om väl ett par tusen soldater 
slagit läger. Dessutom utsändes några avdelningar på rekognoscering 
38

2.
S-Wr £.7. 
N£-ptlt""wdallfin‘"Ili,, 
en wh : eg-wopis=ypIICCSCÇÇ
. ahn
—8,
pperr ee("t 1 MMvegjwoiyoibaa
2-2  :- .555,6-•.: VDo- foe,m 1d7, , 
? T
A=
o
ugt)u
" 
./C-pan..  
s5  " . *snd.P=eur.."  : :,  xanT : , 
utwe.".
Dim w 
Nhi."
Mene
KAVFLBRO.

för att förvissa sig om, att allt var lugnt i omnejden. Bagaget ställdes 
i en ring, i vars mitt herrarnas tält slogos upp, under det att sviten 
med sina yxor hämtade sig virke i skogen till sina hyddor. Även vi 
själva höllo skarp vakt, och ridhästarna fingo stå sadlade inom ringen. 
Dock förblev allt lugnt.
Sedan vi rest två och en halv mil vidare, kommo vi den 20 okt. 
till ett förfallet kloster vid namn Siverina, som förr haft många munkar. 
Vi intogo här vår middag och fortsatte sedan ytterligare två mil. Natten 
tillbringade vi återigen i skogen under bar himmel. Även nu gjorde vi 
upp talrika eldar, då det började frysa på starkt.
Den 21 okt. hade vi tillryggalagt två mil, då Herr Bas överfölls av 
kolik, och som han ej kunde fördraga skakandet och stötandet av 
vagnen på kavelbroarna, satte han sig upp på en passgångare och red 
i förväg. Om aftonen kommo vi till skansen Tessau, belägen vid en Tessau
stor flod. Över denna förde en flottbro av timmerstockar, endast fast- 
gjorda vid varandra med bastrep, varför det var förenat med stor fara 
att färdas över den. På bron var också Herr Van Veenhuysen tvenne 
gånger i dödlig fara att drunkna i floden, som var mycket strid. Då
43
han nämligen kom åkande med vagnen, gled denna åt sidan över en 
rund stock, och om icke hjulen klämts fast mellan ett par stammar, så att 
vagnen med knapp nöd hållits uppe, hade hela ekipaget störtat i floden. 
När han nu stigit ned på bron, råkade en av adelsmännen, som stod 
bredvid honom på brokanten, halka ned från den runda stocken i vattnet; 
därvid grep han tag i Herr Van Veenhuysens kappa och drog ned 
honom med ena benet i vattnet, och hade icke herr sändebudet snabbt 
fattat tag i ett av vagnshjulen, skulle de båda ha glidit ned i floden och 
dragits under vattnet av den starka strömmen. I lika stor livsfara 
svävade trumpetaren, som störtade i vattnet med sin häst; dock hulpos 
båda med stort besvär och som genom ett under åter upp igen, hästen 
nära nog halvdöd och trumpetaren alldeles stelfrusen. Herr Bas, vilken 
som nämnt ridit i förväg, hade Gudi lov kommit välbehållen över. Vi 
återfunno honom nu i Tessau. Hit anlände även vårt rytteri, med­
förande en kosack, som de tagit till fånga, sedan de skilts från oss i 
skogen. Han var illa skadad, men detta hade ju föga att betyda. Skansen 
låg på en höjd och var omgiven av åldrigt pål- eller hakelverk, som 
var så högt, att man endast ofullständigt kunde se de små husen inom
44
i sGEr.e7 )th eig" 2spuesoi l ss_t 
Seiess. wov" ei atlas 
n4t 
arean
1a=====tta
BOJARGÅRD.

detsamma. På andra sidan floden, som flyter förbi tätt under skansen, 
låg en bojars eller banerherres gård, ganska vacker och omgiven av fält, 
lämpliga för sädesodling. På gården fanns ett av höga stänger uppburet 
tak, liknande höskjulen i Holland; det var en klockstapel, och i densamma 
hängde en klocka. Ett av de små husen var en kyrka, vilket allt synes 
på vidstående avbildning. — Medan vi lågo här, blevo tre av våra 
hästar uppätna av vargar utanför skansporten, och på en annan revo de 
sönder bakdelen.
På morgonen den 23 okt. lämnade vi skansen och passerade efter 
två mil ett förfallet kloster vid namn Polana. Vår middag intogo vi i 
skogen, i vilken låg en stor by två och en halv mil från klostret. Om 
natten kamperade vi i skogen två mil längre fram.
Den 24 okt. reste vi fyra mil utan att fodra hästarna och kommo 
på middagen till ett ödekloster, vars namn en tolk sade oss vara St. 
Nicolai Vaysitsquy (Vjasisci). Här övernattade vi. Herrar sändebuden sovo Sviassei" 
i en mycket förfallen och bofällig kammare, vars tak till stor del instörtat 
(klostret var som nämnt obebott), adelsmännen och officerarna i ett 
angränsande litet rum, ävenledes till hälften utan tak. Om natten gjorde
47
*.
vi upp väldiga eldbrasor mitt i rummen. Man berättade oss, att några 
soldater kort förut funnit några hundra rubier i denningar gömda i mu­
rarna (hundra denningar gå på en rubel, var denning utgör nio styver).1 
Hit till klostret hade vi oavbrutet färdats över korta och långa träbroar 
av ovan beskrivet slag, alla i dåligt stånd. Klostrets belägenhet ses av 
vidstående avbildning. De runda äpplena på tornen voro täckta med 
gott, starkt bleck liksom bruket är mest överallt i landet; alla ha de 
ungefär samma form.
Tidigt den 25 okt. bröto vi upp och kommo efter två mil till ett 
annat ödekloster, där vi sutto av. Här rastade vi en god timme och 
värmde oss litet, medan vi väntade på den från Novgorod utskickade 
högtidliga mottagningsdeputationen. En kvarts timmes väg från staden 
möttes och välkomnades herrar sändebuden av junker Hans Boije, överste 
och ståthållare i Novgorod, och knäs Ivan Nikitic Odoevskij med son 
samt ytterligare några bojarer eller adelsmän och fyra kompanier rytteri. Knäs 
Ivan tillhörde de förnämsta ryska knäserna eller furstarna och vistades 
på slottet i Novgorod i egenskap av rysk ståthållare eller vojvod. 
Konungen av Sverige hade nämligen förordnat, att i alla ryska städer
48
mnagonnnungnnong0pnpn909d 
" oyan/00
eAA (A
Lmeneeil 
KLOSTRET ST. NICOLAI VJASISCI.
6

en dylik skulle vara den svenske behjälplig att skipa lag och rätt bland 
den ryska befolkningen. Ett ståtligt mottagande hade beretts herrar 
sändebuden: i närheten av staden gavs salut med tvenne kanonskott, och Novgorod 
på färden från stadsportarna upp till slottet passerade hela sällskapet och 
rytteriet mellan soldater under vapen, vilka gång efter annan avsköto 
sina musköter och rör. Mitt framför slottet lossades tvenne kanonskott 
och ytterligare två vid infärden i detsamma. Utanför herrar sändebudens 
logi stod hela rytteriet i god ordning med laddade pistoler, och vid 
herrarnas ankomst avskötos dessa, varjämte det i närheten befintliga 
fotfolket saluterade med sina rör. Husen, i vilka herrarna togo kvarter, 
voro uppförda av timmerstockar och försedda med höga och breda trä­
trappor.1 Dessa liksom marken nedanför och förrummet voro beströdda 
med granris, som spred en mycket god och frisk doft. För att bibehålla 
grönskan utbytas allt emellanåt de gamla kvistarna mot nya. Mitt emot 
herrarnas logi låg en liknande timmerbyggnad, i vilken Hans Maj:ts 
överstefältherre logerade. Här uppdukades på f. m. i en stor och präktig 
sal en måltid för herrarna, i vilken ståthållaren junker Hans Boije och 
knäs Ivan med son jämte några av de högsta officerarna deltogo.
5i
Den stora staden Novgorod eller Nougården säges i omkrets mäta två 
ryska mil, av vilka ungefär två(?) gå på en holländsk. Genom staden flyter 
en snabb ström vid namn Wolgada (Volchov), som driver åtskilliga vatten­
kvarnar. Staden är huvudstad i storfurstendömet Novgorod och kunde 
i fredstid ställa upp 40,000 man soldater för storfursten. Också ha 
ryssarna ett gammalt ordspråk, så lydande: Ho kan stå emot Gud och 
Stora Novgorod? varav stadens forna makt kan förstås. Ännu finnas 
där omkring 70 kloster med tjocka, starka stenmurar, prydda med runda 
torn. Dessa äro stora och små, men för övrigt av ungefär enahanda 
utseende, liknande dem vi sågo på klostret St. Nicolai Vjasisci. De 
äro mestadels täckta av bleckplåt, men stundom av koppar. Husen i 
hela landet äro byggda av timmerstockar, som hämtas ur skogarna och 
som man förstår att utan något som helst järnsmide så skickligt och 
konstrikt hopfoga, att ingen blåst tränger igenom.1 En del stora hus 
hava flera med varandra fast hoptimrade rum, såsom här nedan delvis 
är att se av några avbildningar. Även gatläggningen utgöres av dylika 
runda timmerstockar, lagda på tvären tätt intill varandra,2 och likaså 
bestå befästningarna runt omkring staden av dylika stockar, ställda kors-
52
vis med ena ändan neddriven ett par fot i marken och den andra, som 
är tillspetsad, höjande sig omkring 12 fot däröver. Detta slags befäst­
ningar kallas hakelverk, och deras utseende framgår av bilden från 
Kolk här ovan och av Glebova längre fram. Husen, såväl i staden som 
på landet, äro vanligen försedda med ugnar, och även i små stugor på 
fyra väggar finnas dylika. Dessa ugnar likna icke dem i Tyskland 
eller Livland, utan äro hopmurade av stora gråstenar; i stället för mur­
bruk användes 1er, som hämtas på låglänta ställen. I de stora herr­
gårdarna, där det är högre i taket, når ugnen lika högt som bakugnarna 
i Holland eller högre; detta för att man bekvämligen skall kunna vistas 
i rummet, då det eldas, ty skorstenar finnas aldrig eller ytterst sällan, 
varför röken driver ut över rummet i jämnhöjd med ugnsöppningen. De 
små husen eller stugorna i städerna och på landet utgöras sällan av 
annat än fyra väggar på marken, täckta av ett platt tak av timmer­
stockar. Där takresning finnes, täckes med bräder, och över dessa 
lägges björknäver på samma sätt som skiffer.1 Näverstyckena, som mäta 
ända till två fot i kvadrat, beläggas med grästorvor, som stickas ur 
jorden och på vilka gräset växer grönt. Denna taktäckning är fullkomligt
53
tät, ty nävern håller sig många år utan att ruttna. Bjälktaken åter 
täckas och tätas med säv eller rör, som växer vid morasen, varöver 
bredes ett fotstjockt jordlager, stundom belagt med grästorvor. Det 
förstnämnda sättet är emellertid bättre. I dessa stugor muras ugnarna 
alldeles utmed golvet i en vrå, varför man, då det eldas, har svårt att 
stanna inne för rökens skull.1 Hela rummet alltifrån ugnsöppningen 
upp till taket fylles nämligen av ogenomtränglig rök, och för att undgå 
densamma måste man sitta eller ligga på golvet. Väggarna äro lika 
nedsvärtade och nedsotade som våra holländska skortstensrör, och hängde 
man upp något på dem, skulle det alldeles förstöras. Röken drar ut 
endast genom dörren och fönstren, tills dess ugnen är varm nog. Man 
eldar i regeln alla morgnar före uppstigningen och om aftonen innan 
man går till vila. Veden, mest tallved, hämtas ur skogen och finhugges. 
Stugorna hava vanligtvis två till tre eller högst fyra små fönster, endast en 
fot eller föga mer i kvadrat; de äro försedda med tvenne skjutluckor, 
en av oljepapper eller glas, som kan tagas ut när man eldar, den andra 
av trä, vilken tillskjutes om natten. Det är då så varmt inne i rummet, 
att man om vintern skulle kunna ligga och sova en stund nästan naken.
54
RYSK RÖKSTUGA. INTERIÖR OCH EXTERIÖR.

Dörrarna äro ävenledes mycket små, så att man måste bocka sig för att 
komma in. På vidstående bild visas en dylik stuga med ugn invid 
golvet: till höger ser man, hur den ser ut utifrån med sina rökhål, till 
vänster dess inre med den eldade ugnen i hörnet. Som lyse använder 
man i stället för ljus långa och torra stickor, som späntas helt tunna 
av tallved och som torkas på ugnen. De kallas luciner1 och instickas 
med ena ändan mellan ett par ugnsstenar med den brinnande ändan 
något nedåtlutad för att lågan icke så lätt skall slockna. Så fort en är 
utbrunnen, tändes en ny. Sådant är bruket mest allestädes på lands­
bygden. — De gifta kvinnorna av stånd och deras döttrar ser man 
nästan aldrig i Ryssland. Vill en ung man begära en flicka till äkta, 
så ber han först någon gammal kvinna att besöka henne och taga såväl 
hennes uppträdande som utseende m. m. i betraktande. Hon avlägger sedan 
rapport hos den unge mannen, och för den händelse, att denna utfaller 
till hans belåtenhet, beger han sig hem till den unga flickan och anhåller 
hos fadern om hennes hand. Ger denne sitt samtycke, får han likväl 
icke se flickan förrän på andra dagen efter bröllopet.2 Om man vill 
skaffa sig en tjänstepiga, så finnas dylika av olika slag till salu alla 
7—163217
fredagar i Novgorod. T. o. m. adelsfruar, som äro änkor eller på annat 
sätt förlorat sina män, kan man stundom tillhandla sig för en ringa penning. 
Man kan behandla dem efter behag och låta dem löpa, när man är trött 
på dem. De utbjuda sig själva till salu på torget, hållande ett stycke 
linnevävnad i handen, som stode de där för att sälja det. KL 12 på 
middagen slå alla ryssar igen sina bodar, och sedan de intagit en 
måltid, lägga de sig att sova till kl. 3, under vilken tid ingen skulle 
kunna väcka dem och få dem ur huset, om de också kunde göra en god 
affär.1 Komma ståndspersoner, såsom gesanter och deras gelikar, å Hans 
Maj:ts vägnar på genomresa och äro i behov av hästar, kärror, slädar 
eller livsmedel, så sänder översten på platsen bud till bojarerna eller 
adelsmännen och till borgarna, vilka måste uppbringa allt som står i 
deras förmåga. Vägra de att godvilligt lämna något ifrån sig, så smäller 
man dem med små fingertjocka käppar så länge på skenbenen (vilket 
de icke tycka bra om), tills de lova att anskaffa allt som begäres av 
dem. Utan hugg och slag står nämligen ingenting att få av en ryss.2 
— Ryssarna äro mycket skickliga i att efterbilda saker och ting, såväl 
handarbeten som annat. — Om vintern råder stor nöd, särskilt bland
58
lantbefolkningen, som av kriget drives från de brända byarna, varom 
utförligare skall berättas vid vår återkomst.
Den 27 okt. gästades herrar sändebuden av ståthållarna i Novgorod 
och Koporje jämte några andra officerare, varpå de sistnämnda ledsagade 
herrarna upp på slottsvallarna, till kyrkan och till en plats i klostret, 
kallad Paradiset, där metropoliten vistas. Här öppnades endast dörrarna, 
tröskeln fick man ej överskrida. Kyrkan var invändigt smutsig och 
mörk, endast några ljus brunno därinne, och väggarna pryddes av talrika 
målerier, ej synnerligen framstående. I närheten av kyrkan står ett litet 
träkapell med en i trä snidad bild av metropoliten, synlig genom ett 
galler. Förbigående ryssar böja ofta knä för densamma.
Den 28 okt. avlade herrar sändebuden i sällskap med ståthållarna 
besök hos metropoliten. Hans namn är Isidor av Stora Novgorod och Metropo­liten
Velikija-Luki, och hans rang motsvarar en kardinals. Ehuru han före sitt 
inträde i det andliga ståndet varit en kosack och stråtrövare och mördare, 
hålles han nu nästan för en gud.1 Klostret, i vilket han vistas på slottet i 
Novgorod, är prytt med flera av vit bleckplåt täckta torn; det mellersta, 
vars tak är av förgylld koppar, uppbär ett dubbelkors av förgyllt silver,
59
krönt av en duva av fint guld och av ansenlig storlek. Vid ingåendet 
i klostret passerade vi först en stor port, därefter en trätrappa samt 
åtskilliga gångar, dörrar och smårum, en del alldeles mörka, för att slut­
ligen ankomma till ett stort rum, i vilket metropoliten befann sig. Innan 
ögonen hunnit vänja sig vid det rådande mörkret, var det dock omöjligt 
att urskilja vare sig rummets storlek eller något föremål därinne eller 
metropoliten själv. Endast i ett hörn av rummet var en glugg knappt 
en fot i kvadrat uthuggen i timmerväggen, genom vilken ljuset föll på 
ett litet bord med en pulpet. Där stod metropoliten. Han bar ett långt, 
grått skägg och var iförd en lång rock, vars tyg eller färg man dock 
ej kunde urskilja; i handen höll han en stav eller dylikt, på vilken han 
stödde sig till följd av sin ålder. Han var omgiven av munkar i svarta 
rockar och huvudbonader med en rund tingest liknande en tallrik hängande 
på ryggen under klädnaden. Munkarna lupo till och från och kringsvär­
made honom som bin sin kupa, vilket tog sig sällsamt och nästan spöklikt 
ut i mörkret. Med hjälp av en medhavd tolk, Sr. Gerrith van der Heyden, 
tillkännagåvo herrarna nu sin ankomst, varför metropoliten, ävenledes ge­
nom tolken, vänligt tackade. Knäs Ivan Odoevskij, som under tiden anlänt,
60
gick fram till metropoliten och kysste hans huvud med synnerlig vördnad 
och belevenhet, så som här är bruket, varpå han en stund samtalade 
med honom. Därefter fingo alla svenskarna lämna rummet för att 
metropoliten skulle få samtala något allena med herrar sändebuden, vilka 
endast behöllo sin svit kvar. Sedan man till sist tagit vänligt farväl av 
varandra, lämnade vi metropoliten i sitt mörker och begåvo oss med 
längtan och glädje åter ut i dagsljuset.
Samma dag på e. m. förde ståthållarna herrar sändebuden till St. st. Antho- 
Anthonius’ kloster, uppfört av metropoliten med samma namn.1 Här 
visades dem en rund, målad sten, omkring tre fot i diameter, på vilken 
St. Anthonius säges ha drivit dit över havet från Rom. En mindre sten, 
som legat på den större och på vilken han suttit, visades även, likaså 
tvenne buntar grönklädda och förgyllda spanska rör, dem han säges 
ha nyttjat som båtshakar för att bära av med, när han ibland drev för 
nära land.
Den 30 okt. hämtade ståthållaren i Novgorod herrar sändebuden för 
att avlägga besök hos knäs Ivan, där de jämte sviten välfägnades med 
en festmåltid och starka drycker.
61
Den i nov. företogs en spatsertur utanför staden längs floden, som 
redan var så starkt tillfrusen, att några av sällskapet sprungo över på 
isen. Den 2 mottogo herrarna besök av knäs Ivan, som i sin tur trak­
terades med bankett, brännvin och andra starka saker. Den 5 på f. m. 
promenerade herrarna åter längs floden för att fördriva tiden. De avvak­
tade nu en lämplig tidpunkt för sin avresa, men det drog ut ända till 
den 12 i denna månad, innan isen blev stark nog att tillåta oss passera 
med hela sviten, bagage och konvoj på slädar. Nu hade det icke kunnat 
ske utan stor fara, då isen skulle ha brustit under de främsta slädarna, 
så att de efterföljande ej kunnat komma efter.
Den 8 nov. kom knäs Ivan åter på besök och välfägnades liksom 
förra gången med bankett och dryckeslag.
Avresa Den 12 nov. kl. 8 på morgonen var allting redo till avfärden, och 
från 
Novgorod slädarna stodo färdiga med förspända hästar för att föra oss till Staraja 
Russa. Medan herrarna ännu sutto till bords, kommo knäs Ivan med 
son samt några bojarer på avskedsbesök, och sedan man tagit hjärtligt 
farväl, togo herrar Van Veenhuysen och Bas plats bredvid varandra 
i en stor släde, förspänd med de två vagnshästarna. De flesta med-
62
lemmarna av sviten sutto två och två i enspända slädar, och i dylika 
fördes även bagaget. Som betäckning medföljde Herr ståthållaren i 
Koporje med sitt rytteri, vilken beledsagat herrarna allt ifrån skansen 
Starits, samt ryttmästaren friherre Fleming med några av sina ryttare; 
en del av hans hästar hade måst spännas för slädarna. I allt bestod 
sällskapet av omkring 150 slädar, därtill kom rytteriet samt ett 30-tal 
fotsoldater. På vägen mellan herrar sändebudens logi och slottsporten 
stodo soldater å ömse sidor under vapen, och då vi passerat den sist­
nämnda och kommit ned på floden Volchov, som var starkt tillfrusen, 
gavs hederssalut från slottet med tvenne grova styckeskott, varjämte de 
på flodstränderna uppställda soldaterna avlossade sina musköter. Nu 
kommo knäs Ivan och son i var sin släde och ledsagade herrarna förbi 
den nedbrända delen av staden, från vars vallar ävenledes gavs salut. 
Sedan vi härefter tagit avsked av ståthållaren i Novgorod Hans Boije 
och av den ryske ståthållaren knäs Ivan Odoevskij med son, fortsatte vi 
vår resa längs flodstranden och kommo till en stor sjö vid namn Ilmen, 
tolv mil lång och fyra mil bred. Omkring en halv mil från Novgorod 
hade herrarna vält med sin släde, dock Gud ske lov utan att skada sig.
63
På kvällen kommo vi fram till ett kloster, beläget vid floden omkring 
sju mil från Novgorod. Här måste vi övernatta, ty slädarna med pro­
vianten och bagaget, som kört i förväg, hade råkat vilse, och vi hade 
ingen med oss som kände vägen. Vi lyckades ej få rätt på dem, men 
förmodade, att några eldar, som brunno i fjärran, tillhörde vårt folk; dock 
var det för långt att komma dit. Då ett par tre brödbullar var allt vi 
hade med oss i matväg, voro vi i stor förlägenhet för föda; herrarna 
skuro upp bröden och delade ut dem, så långt de räckte. Vi tillbragte 
alltså en mycket dålig natt, föga överlastade av mat och dryck som 
vi voro.
Sedan vi följande morgon fortsatt vår resa utan att ha frukosterat, 
påträffade vi omsider vårt folk och intogo med god aptit vårt middags­
mål på flodstranden. Till all lycka mötte vi på aftonen en ryss, vilken
vi anmodade att följa med oss och visa oss på rätt väg, något som han
även gjorde. Vid det vi nu följde floden på isen, gingo några av oss
ned sig på densamma, och på ett ställe, där en liten biflod inmynnade, 
brast isen även under herrar sändebudens släde. Då isen var tunn och 
sliten av det starka strömdraget, kommo båda hästarna i vattnet, men 
64
starka som de voro togo de sig, ehuru med möda, upp igen. Släden 
välte över hålet, som den gjort ännu större, varvid Herr Bas föll med 
vänstra armbågen mot isen, som dock lyckligtvis höll, och herr Van 
Veenhuysen huvudstupa kastades ur ovanpå herr Bas. Båda voro emel­
lertid oskadda och ej heller synnerligen våta. De kommo sålunda genom 
Guds nåd välbehållna från äventyret, men hade herr Bas vid fallet brutit 
igenom isen, vartill ej mycket fattades, så hade båda av den starka 
strömmen dragits under densamma, utan att det funnits någon möjlighet 
att bispringa dem. Vi hade tänkt hinna fram till Staraja Russa på 
kvällen, men råkade vilse, i det vid togo av på en annan liten flod, som 
vi följde väl en halv mil. Vi måste nu tillbaka samma väg, men isen 
var av den stora slädträngen så uppkörd och sliten, att detta var förenat 
med stor fara. Sprucken och brusten som den var, brast den även under 
åtskilliga bagage- och proviantslädar samt ridhästar. Med hjälp av rep 
och träd, som vi höggo i skogen, gjorde vi fast dem, icke utan stor risk 
för dem, som därvid voro behjälpliga, att själva falla i vattnet och 
drunkna. Med stor möda och efter lång tidsutdräkt fingo vi till sist 
upp slädarna, alla mycket ramponerade och sönderbrutna, och en mängd 
8—163217.
65
kläder och linne till hälften förstörda. Somligt blev alldeles fördärvat, då 
vi ej hade tillfälle att taga det ur koffertarna och låta det torka förrän 
i Milagona. Under allt detta hade tiden så långt framskridit, att vi 
överraskades av mörkret, och då det under sådana förhållanden icke var 
rådligt att fara vidare, kamperade vi under bar himmel på flodstranden 
i skogen. Var och en sov i sin släde, bagage- och proviantslädarna 
ställdes nere vid floden under god bevakning. Då det frös starkt på 
om natten och var övermåttan kallt, gjorde vi på flera ställen upp väldiga 
eldar. För att underhålla dessa måste några av sviten gå med sina yxor 
i skogen och hugga bränsle, varvid en del såväl av detta arbete som av 
den föregående ansträngningen att få upp slädarna ur vattnet blivit 
så törstiga, att de nödvändigt måste läska sig. Då emellertid ölet och 
vinet frusit till is, kunde man intet tappa därav, utan fick släcka sin törst 
i brännvin och spanskt. Till följd härav och i glädjen över att ha räddat 
slädarna blevo några så yra i mössan, att de gingo och letade efter sina 
tappade yxor nere vid floden och det spanska vinfatet. Då de sedan lade 
sig att sova i sina slädar, blevo de, berövade sina sinnens bruk som de 
voro, så förslöade av kölden, att det, om vi icke fört dem till elden för
66
att värma sig, varit fara värt, att de låtit sällskapet resa ifrån sig och 
aldrig kommit efter. Detta var också nära att hända en av dem. Då 
vi saknade honom, måste en ryttare rida en god mil tillbaka för att 
hämta honom, eljest hade han fått stanna efter i stor fara för vargar och 
björnar. Han var ej synnerligen väl till mods, men allt avlöpte ju genom 
Guds hjälp *lyckligt.
Den 14 nov. på morgonen fortsatte vi resan och kommo på mid­ Staraja Russa
dagen till Staraja Russa med alla våra effekter i behåll. Här mottogos 
herrarna av ståthållaren junker Frans Dücker, och från skansen gav 
garnisonen salut med två grova styckeskott. I Staraja Russa inväntades 
herrar sändebuden av herr Joachimi med svit, vilka återkommit från sitt 
besök i lägret utanför Pleskov. Skansen ligger 12 mil från Novgorod och 
var fordom en stad eller köping drygt två mil i omkrets, vilket kan ses
* Det berättades även en historia om en som låg och sov i sin släde pour ce qu'il avoit trop 
goûté de vin. Då man lade honom vid elden för att tina upp hans styvnade stövlar litet, stack han båda 
fotterna i brasan, och då man varskodde honom om faran, muttrade han bara: »Det rör er inte, det är 
mina egna stövlar.» Här är så mycket prövosamt, att man måste muntra upp sig litet med att be­
rätta lustigheter, det förundrar mig storligen att M. Anthoni Goute glömt att tala om den här 
historien.
67
av klostren, som ligga runt omkring; nu är den alldeles öde och bränd, 
så att endast ett fåtal obebodda hus stå kvar, en bedrövlig syn. Här liksom 
i omgivningen var nöden till följd av kriget utomordentligt stor, allt var 
bränt och förstört. Man berättade oss, att några ryttare, som kort förut ridit 
ut på rekognoscering i den närbelägna skogen, i ett hus påträffat en kvinna 
och bett henne om litet mat. Då hon nekade dem det, sökte de själva runt 
omkring och hittade till slut en säck med kokt kött, av vilket de åto. 
Då kvinnan blev varse detta, sade hon dem under tårar, att om de visste 
vad de åto, skulle de nog låta det vara. Tillfrågad vad det då var för 
slags kött, svarade hon, att det var hennes eget barn, som bortrövats 
av vargarna och som hon kokat för att därmed stilla sin rasande hunger. 
Ryttarna blevo förfärade och stjälpte ut säcken, varvid de funno det lilla 
barnets händer och fötter. Av andra lämningar kunde de dock sluta, att 
ännu ett litet barn blivit behandlat på samma sätt och att bortrövandet av 
vargen endast tjänat henne till en förevändning. De läto nu allt ligga och 
skyndade därifrån. På ett annat ställe erforo de, hurusom en liten gosse 
slagits med sin lille bror och dödat honom samt kokat och ätit av köttet. 
Själva sågo vi i Staraja Russa, hur en liten pojke, som föregående vin-
68
ter fått sina fötter förfrusna, grävt ned sig bredvid ett stall i en stor 
hög hästspillning; endast huvudet och högra armen intill axeln stucko 
fram därur för att sätta honom i stånd att inmundiga den svindrav 
och orenlighet, som en annan liten gosse uppsamlade åt honom på 
vägen. Han satt så infrusen i den med en tjock isskorpa överdragna 
gödselhögen, att det varit honom omöjligt att utan hjälp komma upp ur 
densamma. Man berättade oss även såsom verkligen passerat, att man 
i sin olidliga hungersnöd grävt upp ett lik, som legat åtta dagar i jorden, 
och förtärt det, ja en man med hustru och dotter skulle på kort tid ha 
dödat och uppätit åtta personer. Vi sågo själva, huru hundar och barn 
stodo omkring ett ruttnande hästkadaver, sletos om köttet och åto av 
detsamma. Allt detta låter övermåttan sällsamt och rysligt, ja kunde 
synas otroligt, om vi icke själva bevittnat det, så som här nedan skall 
ytterligare berättas.
Den 15 nov. företogo herrarna samtligen en promenad till den s. k. 
Saltbrunnen, från vilken det salta vattnet ledes genom trärör under jorden 
till husen med saltpannorna. I fredstid fanns ett 40-tal dylika, vilka inbragte 
storfursten av Moskovien ända till 40,000 rubel eller flamska pund årligen.1
69
Den 17 nov. avreste vi från Staraja Russa, där ståthållaren efter 
råd och lägenhet väl trakterat oss. Såsom varande sjuk kvarlämnade vi 
Monsieur Wijbolt de Wael, vilken ankommit dit med Herr Joachimi, 
och gåvo honom till sällskap Monsieur Nicolaas Hasselaer jämte vår 
doktor och en av vinskänkarna. Vi åtföljdes av ståthållaren i Koporje 
och ryttmästaren Lorenz Wagner med några av sina ryttare, vilkas 
hästar måste spännas för våra slädar, då vi icke kunnat uppbringa andra. 
Vid avfärden gavs salut med tvenne grova styckeskott, och soldaterna 
avsköto sina rör. Ståthållaren Frans Dücker följde oss ett gott stycke 
på väg. På kvällen ankommo vi till Gessup, alldeles folktomt och med 
de flesta byggnaderna nedbrända eller i ruiner. Här stannade vi över 
natten och hade det obekvämt nog.
Den 18 nov. foro vi omkring 4 mil vidare utefter f*loden  och 
kommo till ett ensligt trähus, där vi intogo vår middag. För att skaffa 
oss värme stucko ryttarna huset i brand, annat bränsle syntes ej till. 
Efter ytterligare omkring 3 mils färd på floden kommo vi mot aftonen 
Posse- 
leauvo till det vid flodstranden belägna Posseleauvo, där ännu några byggnader
* Polna (Pola).
70
want
# 
.
: :
"T
"I milt 
"veins int.
,5h
ie.
POSSELEAUVO.

voro i behåll. Flerstädes i husen och stugorna måste vi kasta ut lik, 
dödskallar och *ben  för att kunna övernatta där. Skarp vakt hölls nu 
som alltid, vari alla utom herrar sändebuden d**eltogo.  Väldiga eldar 
uppgjordes, vid vilka många av sällskapet satte sig att sova, tills det 
blev deras tur att gå på vakt; andra sovo i sina slädar, herrar sände­
buden i en smutsig och nedrökt s*t*u*ga,  andra åter i dylika, ur vilka 
man först måst kasta ut liken. Från flodstranden tog sig platsen ut 
som å vidstående bild.
Den 19 nov. fortsatte vi två mil utefter floden. Vid pass sju och 
en halv mil från Staraja Russa, där av allt att döma fordom en stor by 
varit belägen, åkte ståthållaren i Koporje ned sig på isen med sin släde, 
så att han kom ända till halsen i vattnet. Isen var så uppkörd av den 
långa slädträngen och så söndersprucken, att den stundom tycktes bölja 
som vågorna i en sjö. Dock voro isflaken tjocka nog att tillåta oss 
passera, ehuru en och annan gick ned sig. För att ståthållaren skulle
* Lämningar, sade man oss, efter ihjälsvultna eller av polacken nedhuggna inbyggare.
** Man sade, att polacken var på benen, likaså kosacker och andra stråtrövare. Även mot vargar 
måste vi vara på vår vakt, så att de icke åto upp våra hästar för oss.
*** Ur vilken sju lik och några dödskallar utburits.
9—163217
73
få torka sig gjorde vi upp en stor eld på land och intogo under tiden 
vårt middagsmål. Sedan en av ståthållarens folk sänts i förväg för att 
underrätta Hans Maj:ts av Sverige kommissarier, vilka befunno sig i 
närheten, om vår förestående ankomst, bröto vi åter upp och ankommo 
på e. m. till ett tätt invid floden beläget kvarter, där några övergivna 
ryska »rökstugor» av ovan beskrivet slag iordningställts till logi för 
Milagona herrar sändebuden och sviten. Stället hette Milagona och ligger åtta 
mil från Staraja Russa. På isen mottogos herrar sändebuden högtidligen 
av de svenska kommissarierna, av Hans Maj:t utsedda att deltaga i 
fredsunderhandlingarna med tsaren, nämligen: Herr Jacob De la Gar die, 
greve till Leckö, friherre till Ekholmen, herre till Kolk och Runsa, Svea 
rikes råd och Överstefältherre, Herr Henrik Horn, Hans Kungl. Maj:ts 
riddare och Svea rikes råd och marskalk, arvinge till Kankas, Wenden1 
och Hesslö, lagman eller domare på Öland, Arvid Tönnesson (Wilde- 
man) till Tjusterby, ståthållare på Viborg och i karelska domsagan, Måns 
Mårtensson (Palm), sekreterare, m. fl. De åtföljdes av ryttmästaren junker 
Otto Scheiding och några officerare samt en fännika ryttare. Efter en stunds 
samspråk på isen ville man till följd av den skarpa kölden icke längre
74
Eeesstleng  
Eernsas
ee s 
t“oil ir 
Iimn whstt’.l Aie  /07.225,
woes
502:
*RR? 
i Is
MILAGONA.

stå där med blottat huvud, utan begav sig i land till kvarteret, där 
samtalet fortsattes i en ganska rymlig, för de dagliga måltiderna iord­
ningställd stuga. Därefter begåvo sig herrar kommissarierna med svit 
tillbaka till sitt kvarter i Romanov en god halv mil därifrån; vi själva 
stannade kvar i Milagona. — I ett av husen därstädes funno vi benen 
av en avliden och bortskaffade dem. Här slogo vi oss nu ned någon 
tid. Vi öppnade vårt bagage och våra koffertar, som legat i vattnet, 
och torkade kläderna, som voro mycket förstörda och ej blivit bättre i 
de otäcka rökstugorna. — Milagona ligger vid flodstranden och är om­
givet av skogar. Dessa vimla av vilt, såsom vargar, nu i sin brunsttid, 
björnar, rävar, älgar m. m. samt en myckenhet fasaner, rapphöns, tjädrar, 
orrar och andra fåglar. Vi sköto även en del. Ställets belägenhet ses av 
vidstående bild; man lägge märke till köket, som står i det fria utanför 
kvarteret, täckt av granris och upptill alldeles öppet.
Den 20 nov. redo herrar sändebuden med några av sviten på 
präktiga hästar, som ställts till deras förfogande av Herr Jacob De la 
Gardie, till byn Romanov, belägen vid samma flod som Milagona. 
Här hade fältherren och Hans Maj:ts kommissarier sitt kvarter. Det låg
77
på en höjd och var runt om befäst med palissader eller hakelverk av 
gott furuvirke. Därinnanför stodo en kyrka och ett torn samt rådhus och 
kansli, alla konstrikt hoptimrade av furuvirke utan något som helst järnsmide, 
varför de synts mig värda att avbildas. Vid sin ankomst fingo herrarna 
ett mycket vänligt mottagande, och efter långa förhandlingar intogs mid­
dag, varvid de på bästa sätt trakterades.1 På kvällen anträdde vi åter­
färden, ledsagade av fackelbärare. Vårt kvarter hade icke mycket av 
bekvämlighet att bjuda, varför herrarna fingo hålla till godo med att 
vara ganska trångbodda. Som skyddsvakt hade vi omkring 30 fotknektar, 
vilka sedermera om natten förstärktes med 12 ryttare, och för att ytter­
ligare trygga oss mot anfall av björnar, vargar och andra vilda djur, som 
i stort antal uppehöllo sig i skogarna å ömse sidor om floden, och av de tal­
rika kringströvande kosackerna och rövarna omgavs platsen med ett pålverk 
eller en palissad. Det oaktat svävade vi under fjorton dagar i stor fara 
och ständig fruktan att bliva överfallna av en beryktad polsk rövare vid 
namn Lisovskij, som varit i konungens av Polen tjänst. Denne, som låg 
omkring 40 mil därifrån med 2,000 ryttare, kunde på ett dygn tillrygga- 
lägga mellan 20 och 30 mil, nästan utan att fodra hästarna. Ryktet
78
?= 
ig 
(E
46
ROMANOV.

förmälde, att han var på benen för att störa förhandlingarna mellan 
svenskarna och ryssarna, och vi hade ingen möjlighet att på minsta sätt 
bjuda honom motstånd. Till slut ställde han dock kosan annorstädes in i 
Ryssland för att efter mycket rövande och mördande återvända till Polen.
Då det den 21 nov. kommit till herrar sändebudens kännedom, att 
Herr ambassadören av Storbritannien John Merick ämnade skicka några 
av sina adelsmän för att hälsa dem välkomna, beslöto de att i sin tur 
sända två av sviten till Herr ambassadören med förfrågan, om de icke 
själva finge komma till honom;1 varpå de fingo till svar, att då Herr 
ambassadören hade att avgiva några angelägna depescher till de ryska 
herrar kommissarierna angående den för fredsunderhandlingarna beramade 
platsen,2 detta i dag fölle sig mindre lägligt, men att om herrarna be­
hagade infinna sig påföljande dag, de då skulle vara välkomna.
Den 22 nov. på e. m. begåvo sig herrar sändebuden till ambassa­
dörens *kvarter,  en bojargård, belägen tre till fyra muskötskott från
* Det hette Palestina och låg vid floden Pola. Engelske ambassadören hade en svit på 60 
personer, av vilka 28 buro hans livré, karmosinröda mantlar med silverbårder. På andra sidan floden 
mitt emot Palestina ligger en stor, vacker by vid namn Pallith. Den var obebodd till följd av kriget, 
varför engelsmännen revo ned den och använde virket till bränsle i sitt kvarter.
10—163217. 81
Romanov och tillhörande kvarteret därstädes. Vid sin ankomst mot- 
togos herrarna vänligen av Herr ambassadören, och sedan de något 
samspråkat,1 foro vi om aftonen tillbaka till vårt kvarter i Milagona.
Den 23 nov. läto herrar sändebuden efterhöra hos Hans Maj:ts av 
Sverige kommissarier, om det fölle sig lägligt, att de avlade besök, men 
fingo till svar, att dessa själva ville komma till herrarna. Kort därefter 
ankommo de också och återvände på aftonen.
Den 26 nov. avlade herrar sändebuden besök hos ambassadören av 
Storbritannien. Här erforo de, att svar ankommit från de ryska kommis­
sarierna av den lydelse, att dessa, ehuru de icke fått någon befallning 
därom, av skyldig aktning för Hans Maj:ts av Storbritannien önskan 
samtyckte till den av Herr ambassadören föreslagna platsen, dock med 
villkor, att korskyssandet skulle äga rum vid en flod, belägen ett stycke 
ifrån nämnda plats, och där föregående år utväxlingen av fångar skett.2 
Till denna korskyssning och edliga försäkran voro från Hans Maj:ts av 
Sverige sida delegerade ryttmästare Lorenz Wagner, herre till Stens- 
holm, Arvid Horn till Wuorentaka, Anders Nilsson till Farenthal(?) 
och Abraham Specht, sekreterare.3 Den sista november redo Herrar
82
Van Veenhuysen och Joachimi till Romanov för att besöka de svenska 
kommissarierna. Den 2 dec. ankom Svea rikes marskalk Herr Henrik 
Horn till Milagona och överlämnade några skrivelser.1 Den 4 på e. m. 
mottogo herrarna besök av storbritanniske ambassadören, med vilken de 
konfererade om några angelägenheter rörande fredshandeln. Efteråt 
gavs en bankett efter ortens råd och *lägenhet.
Den 5 dec. på morgonen ankom en adelsman från Herr ambassa­
dören med några depescher. På e. m. begåvo sig herrar sändebuden 
till de svenska kommissarierna, men då dessa redan tidigt ridit till 
engelske ambassadörens kvarter, anträffade de dem icke och vände åter 
*ti*llbaka.
Den 7 dec. kommo de svenska kommissarierna för att överlägga 
om fredshandeln och stannade som herrar sändebudens gäster till mid­
dagen. Vid deras återfärd på kvällen blev en överstefältherren tillhörig,
* Fältherren sände till vårt kvarter efter bröd för sin egen taffel, ty i Romanov stod varken 
bröd, kött eller öl att få, än mindre havre och hö för hästarna; korteligen, där var brist på allting. 
Fältherrens kock sjuknade och avreste med sina två hjälppojkar i en enspänd släde.
** Den 6 på St. Niklas dag kommo över 50 slädar med proviant från Novgorod, varöver 
glädjen blev stor.
83
utmärkt vackert tecknad spansk jakthund, vid vilken han var mycket 
fästad, överfallen och uppäten av *vargarna.
Den 8 dec. ankommo Monsieur Wijbolt de Wael, Monsieur Hasselaer 
samt vinskänken och doktorn från Staraja Russa, den förstnämnde nu 
alldeles återställd. Som exempel på den därstädes härskande utomor­
dentliga nöden berättade de oss, att ryssarna helt hastigt och lustigt på 
gatan försökt att skära strupen av en överstefältherren tillhörig hund 
för att äta upp den, men skurit miste, varpå hunden räddats av överste­
fältherrens jägare, som händelsevis kom gående förbi. Ryssarna hade även 
på gatan funnit liket av ett barn, ett offer för hungern och kölden, 
skurit stycken av dess kött och uppätit. Under sådana förhållanden var 
det omöjligt för ståthållaren, som endast med möda kunde anskaffa det 
nödvändigaste till sin familjs och sitt husfolks livsuppehälle, att förse 
dem med livsmedel; dock erbjöd han sig att slakta ned en fölunge, som 
stod på stallet, till proviant på resan, vilket de dock med tacksam­
het avböjt, beslutna att härda ut, tills de ankommo till oss. Detta
* Han var mycket ledsen över händelsen, hade betalt 300 kronor för hunden.
84
hade de även gjort, och hade nu allesammans mycket god aptit, så att 
det riktigt kliade i tänderna och magen på *dem
Den io dec. uppstod vid eldningen brand i Herr Bas' stuga, men 
den släcktes snart av soldaterna, innan den åstadkommit synnerlig skada. 
Herrar Bas och Joachimi foro därpå i sina slädar till Romanov för att 
inhämta upplysningar om korskyssandet. På vägen mötte de herrar 
sändebudens utskickade, som sänts i förväg och som fått till svar, att 
ännu ingen säker underrättelse ankommit; om det så behagade herrarna, 
skulle de i alla fall komma och äta middag med herrar kommissarierna. 
Vi återvände därpå till vårt kvarter. Samma dag hade sekreteraren 
Serwouters, som jämte några andra av sviten varit i Romanov, i 
kapten Appelmans logi fått smaka på björnstek. Björnen hade skjutits 
i skogen mellan Milagona och Romanov och smakade f*ö*rträffligt.  — 
På e. m. ankom de ryska kommissariernas tolk Timotheus, kallad
* De hade med sig fältherrens kock, som kört ner sig med sin släde på floden. Själv kom 
han från äventyret med livet, men de två pojkarna och hästen drunknade.
** Kaptenen förärade M. Andries van Wouw, som också var hans gäst, en av björnens 
huggtänder.
Dirk, med skrivelser till herrar sändebuden. Han inbjöds att deltaga i 
aftonmåltiden och stannade kvar över natten.
Den 11 dec. på morgonen begåvo sig herrarna till storbritanniske 
ambassadörens kvarter och stannade som hans gäster till middagen. Vid 
i-tiden på middagen ankommo även de svenska kommissarierna. Efter 
långa diskurser råkade man i häftig dispyt såväl om ryske tsarens och 
Hans Maj:ts av Sverige titlar som de å båda sidor utsedda kom­
missariernas. Till slut uppställde Herr ambassadören tvenne alternativ, 
av vilka man kunde välja det som syntes bäst, vilket gav anledning till 
nytt meningsutbyte, allt för långt att här relatera.1 Det är för övrigt 
icke min avsikt att i detalj redogöra för fredsunderhandlingarna, 
utan att i all enkelhet skildra de märkligaste händelserna under 
vår resa.
Den 12 dec. sände herrrarna brev till ambassadörens kvarter för 
att med tolken Timotheus låta vidarebefordra det till de ryska kommissa­
rierna. Emot aftonen ankom fältöverstens tolk Hans Brakel, som var 
mycket skicklig i ryska språket, för att delgiva herrar sändebuden utkastet 
till korskyssningsformuläret, men då avfattningen av titlarna icke överens-
86
stämde med vad som först föreslagits, sändes Brakel tillbaka ännu en 
gång med annat svar.
Den 13 dec. på e. m. foro herrar sändebuden till svenska kommis­
sariernas kvarter för att konferera om den förestående resan till förhand- 
lingsplatsen. Dock uppsköts på grund av Herr ambassadörens opasslighet 
avresan till nästföljande tisdag. Följande morgon läto herrarna genom 
hovmästaren Michiel de Mist efterhöra Herr ambassadörens befinnande 
och fingo till svar, att det var som förut, men att han hoppades på 
bättring till påföljande dag; han tackade herrar sändebuden för deras 
artighet att vilja dröja så länge för hans skull och bad dem uppskjuta 
resan ännu en dag, då han under tiden hoppades få underrättelse om, 
huruvida korskyssandet skulle äga rum eller icke. Denna hans anhållan 
beviljades. Den 15 på morgonen sände herrarna bagaget i förväg till 
den beramade förhandlingsplatsen i akt och mening att nästa dag själva 
följa efter. Men efter kvällsmåltiden ankom en av överstefältherrens 
kavaljerer med anmodan från kommissarierna till herrar sändebuden att 
dröja en dag till eller i händelse av dåligt väder ytterligare en, då en 
del skrivelser, som kommissarierna måste medhava, icke förr hunno bli
87
färdiga. Herr ambassadören, som underrättats om förhållandet, hade 
givit sitt samtycke, vilket herrar sändebuden även gjorde.
Den 16 på f. m. ankom fältöverstens hovmästare med de nämnda 
skriftstyckena.1 Resan uppsköts åter till nästa dags morgon före dag- 
ningen. På e. m. kom Herr fältöversten själv för att konferera med 
herrarna om resan.
Avresa från Tidigt på morgonen den 17 dec. bröto herrarna upp från Milagona
Glebova och framkommo pa kvällen till sitt nya kvarter i en by vid namn 
Glebova åtta tyska mil därifrån. Här hade fältöversten och Hans Maj:ts 
av Sverige kommissarier sitt kvarter, ehuru de sistnämnda ännu icke 
anlänt.2 Ett kompani soldater under befäl av kapten Appelman var 
ävenledes förlagt i Glebova, och i en nedbränd och förstörd by utanför 
i skogen låg ryttmästar Wagners rytteri. Byn Glebova själv var till 
största delen förstörd av kriget, ehuru en del trähus nödtorftigt istånd- 
satts för att skaffa oss tak över huvudet. Till större säkerhet mot 
överfall befästes platsen runt omkring med palissader eller hakelverk, och 
då sviten var något för trångbodd, hoptimrade vi ytterligare några hus 
i herrar sändebudens kvarter, vartill virket hämtades på slädar drygt en
88

-pJeauodign)  
22, 
912/40
Tdehtes autigmol 
Me®,
GLSOVA.

och en halv timmes väg över isen.* Köket inrättades ute i det fria tätt 
bakom matstugan och bestod liksom i Milagona helt enkelt av en inhäg­
nad, utvändigt klädd med granris och upptill alldeles öppen. Glebova 
låg nedanför ett tämligen högt berg, varifrån det tog sig ut som å vid- 
stående bild. — Här lågo herrar sändebuden under tiden för förhand­
lingarna. Två gånger om dagen måste de i sina slädar åka till stor- 
britanniske ambassadörens kvarter, beläget norr om vårt och ungefär en 
verst från de ryska gesanternas. (En verst betecknar i ryska språket en 
mil och är en femtedel av en tysk.) Den för förhandlingarna bestämda 
platsen hette Diderina och skall längre fram avbildas med tälten uppslagna, 
då den tog sig prydligare ut.
* M. Van Wouw och jag begåvo oss med vår släde (ty här är var och en sin egen tjä­
nare) till den på andra sidan en sjö belägna stora byn Silisca och hämtade oss där en prydlig liten 
ugn, vilken vi satte upp i vårt logi i Glebova. Detta hade vi själva byggt på fint italienskt maner 
med platt bjälktak, täckt av säv och vass och därovanpå sand. Huset var 13 fot långt, 9 fot brett och 
6 fot högt. Det var försett med skorsten och möblerat med en prydlig säng, ett bord och en bänk. 
Då jämväl våra koffertar och hela vårt bagage stodo därinne, var det icke över sig gott om utrymme, 
men ändå måste det räcka till som salong, då vi hade främmande, till tvätt, när vi tvättade, och stun­
dom till stall, då vi gåvo våra hästar stulet foder. Vi hade själva förfärdigat allehanda husgeråd av 
trä, så att vi voro väl försedda med allting och mycket belåtna att få bo i fred tillsammans i vår lilla 
hydda, hur torftig den än var.
II—163217.
93
Den 18 dec. på morgonen begåvo sig herrar sändebuden till ambassa­
dören i Diderina och konfererade med honom om fredsangelägenheterna. 
På e. m. ägde edsavläggelsen och korskyssandet rum.1 Den 19 sändes 
hovmästaren Michiel de Mist och Joriaan Cats med skriftlig förfrågan till 
ryska herrar kommissarierna, när det skulle falla sig lägligt, att herrarna 
avlade besök och överlämnade brevet från Höga G* eneralstaterna.
Den 20 dec. återkommo hovmästaren och Cats med skrivelser från 
de ryska sändebuden, men sändes följande dag tillbaka med anhållan att
* Då det var mycket kallt, skaffade sig var och en så mycket bränsle han kunde. Även jag 
och M. Van Wouw spände hästen för vår släde och foro till Silisca för att förse oss med dylikt. 
Där påträffade vi MM. Vinck och Boelisz., som begivit sig dit i samma ärende. Dessa hade i den 
därvarande kyrkan tillgripit några vapensköldar, varför vi bestraffade dem, sägande, att herrarna säkerligen 
skulle ta illa upp, om de finge veta, att de begått kyrkorån. Häråt endast skrattade de hånfullt. Då 
vi med vår lastade släde vände tillbaka till vårt kvarter, funno vi på vägen ett stort stycke av en 
dylik sköld, som vi togo med oss i avsikt att göra ett bord av den. Knappt voro vi framme, förrän 
Herr Bas, en belevad, men på samma gång hetlevrad herre, fick veta det. Han blev ytterst uppbragt 
och menade, att om det komme till ryssarnas kännedom, dessa kunde taga det illa upp, och att man, 
om de så fordrade, icke kunde neka dem att låta rättvisan ha sin gång; ja, tilläde han, de skyldiga för­
tjänade att hängas. Herr Van Veenhuysen sade blidkande: »Min herre, ni passar icke rätt väl till krimi­
naldomare, man hänger inte folk så där hastigt och lustigt.» Herr Joachimi skrattade, Herr Bas gor­
made än värre. Då gick M. Van Wouw till Herr Joachimi och berättade, hur vi kommit över tavlan och 
hur MM. Boelisz. och Vinck begått kyrkorån. Herr Joachimi tövade icke att rapportera det för Herr Van 
Veenhuysen, varpå de gemensamt omtalade det för Herr Bas, tillfogande, att det var de till brottet verk-
få dessa jämte ett tidigare erhållet brev *översatta.  De återkommo den 
22 dec. mot aftonen med svar, att tolken Timotheus skulle följa efter för 
att översätta breven. De hade även av ryssarna erfarit, att Georg van der 
Heyden var på väg från Moskva, dit han av herrar sändebuden skickats 
direkt med brev till storfursten för att skaffa en tolk. Samma dag mot- 
togo herrarna brev från Hans Kungl. Maj:t av Sverige och från Hans 
Maj:ts kommissarier.1
Den 23 dec. ankom tolken Timotheus för att översätta de nämnda 
breven. Påföljande morgon anlände Georg (eller Gerrith) van der Heyden 
med storfurstens tolk Paulus Sterling.2 Tolken Timotheus åter reste 
strax före middagen tillbaka till ryska kvarteret, dit de ryska kommissa­
rierna samma dag anlänt. Det låg endast tre verst från Glebova och 
ligen skyldige, som borde straffas, och icke de som handlat utan argt uppsåt. Den som nu stämde 
ned tonen något var Herr Bas, ty kyrkorånarna tillhörde båda hans eget folk. Det bestämdes nu, att 
det stora stycket skulle återföras till det ställe, där vi hittat det, och att de andra skulle skaffa sina 
stulna sköldar tillbaka till kyrkan. Därvid sparades det icke på skratt och hånfulla tillmälen.
* Herrar sändebuden skrevo brev till fältöversten i Romanov med anhållan om furage för häs­
tarna, ty här fanns intet att få. Hästarna åto sin egen spillning och annan orenlighet man kastade 
för dem, märkvärdigt nog även spicken sill, ja, drivna av hungern sleto de till och med manarna och 
svansarna av varandra, vilket kan tyckas alldeles otroligt.
95
hette *Polonovo.  På e. m. ankommo de svenska kommissarierna till 
Glebova,1 undantagandes hovmarskalken Henrik Horn, som i Romanov 
överfallits av en hetsig feber och tvangs att återvända till Novgorod.
Den 25 dec. på morgonen sändes bud till ryska kommissarierna 
med ursäkt, att tolken Paulus Sterling icke kommit till deras kvarter; 
detta hade enkom underlåtits för att icke ingiva de svenska kommis­
sarierna några ofördelaktiga *ta*nkar.
Den 26 dec. kommo de svenska kommissarierna åter på besök.2
Den 28 dec. ankom en bojar från de ryska kommissarierna med 
inbjudan till herrar sändebuden att gästa dem. Vid bister köld och 
mycket djup snö begåvo sig herrarna dit i sina slädar. Här blevo de 
jämte sviten hederligen t*r*a*kterade  på ryskt maner med få rätter åt
* Bör vara Pesko, som var starkt befäst.3 Då det låg på ett tämligen högt berg, kunde man 
endast från en sida närma sig detsamma.
** Tidigt på morgonen denna dag sändes många hästar av brist på furage till Novgorod. Om 
natten hade två av fältherrns bästa hästar dött. Det var en jämmer att se de arma kreaturen, som 
rasade av hunger. Ibland dogo fem till sex på samma dag.
*** Då det var fastetid, hade någon riktig bankett icke kunnat tillredas. Ryssarna fasta fyra gån­
ger om året, var gång under sex veckor.4 Herrar sändebuden mottogos mycket ståtligt av knäserna 
och bojarerna, som voro mycket praktfullt klädda. Detta är ej att undra pä, ty såväl deras som svi­
tens och soldaternas praktklädnader tillhöra icke dem själva utan storfursten och sparas för att
96
gången, men så många fler omgångar.1 Där fanns många slags kaviar 
av olika fiskar och andra sällsynta anrättningar. En gås serverades 
fyrstyckad på fyra fat, så att den upptog hela bordet. Som dryck 
brukades brännvin och annat starkt, även mjöd,2 som där brygges på flera 
olika sätt och som är mycket i bruk. — Man förde långa diskurser om 
fredshandeln.3
Den 29 dec. på morgonen voro vi i engelske ambassadörens kvarter, 
och samtidigt begynte ryssarna uppresa sina tält på höger hand utanför 
Diderina. Vid middagstiden avreste vi åter till vårt kvarter för att på Diderina
e. m. återvända till förhandlingsplatsen. De ryska och svenska kommis­
sarierna hade också kommit tillstädes, och där diskuterades och dispute­
rades vitt och brett om fredsangelägenheterna.4
Den 30 dec. borttogos åter tälten, då man icke kunde uppnå något 
samförstånd.*
ståta med vid högtidliga tillfällen. Herrar kommissarierna voro klädda i karmosinrött sammet och 
högrött siden och buro brokiga damastkappor, mycket dyrbart arbetade och broderade med pärlor. Då 
det blev sent, innan vi skildes, fingo vi facklor med oss på hemvägen, vilket tog sig mycket ståtligt ut
i skogen. — Det som här står om måltiden hör till den 5 jan. 1616.
* Våra herrar redo till engelske ambassadören, dit även de ryska kommissarierna kommo med ett
ståtligt följe av 150 beridna adelsmän och s. k. kosacker. De sistnämnda äro beväpnade med
97
Den 31 dec. besökte herrar sändebuden den engelske ambassadören 
i Diderina.*
Anno 1616 Den I jan 1616 begåvo vi oss åter till engelska kvarteret. Bister 
köld rådde."*
Den 2 jan. voro herrarna två gånger i nämnda kvarter. Där infunno 
sig även de ryska gesanterna med en fännika ryssar om 50 hästar samt 
några bojarer. De sistnämnda sutto ståtligt till häst och hade små trum- 
bågar och därjämte med åtskilliga andra vapen. Dessutom medföljde hundra streltser eller fotsoldater, 
beväpnade med rör, som skjuta mycket små kulor.
* Vi erhöllo av ryssarna fyra slädar med proviant, en levande oxe, gäss och en säck hårdfrusna 
ägg. Dessutom öl, bröd och brännvin, vilket allt var mycket välkommet, ehuru det ej förslog långt. 
Hö till våra hästar kunde vi däremot icke få, av vilka allt emellanåt en dog för oss.
* * I försalen i engelsmannens hus befunno sig tre stora målningar, vilka förts dit från en eller 
annan kyrka. De föreställde detsamma, nämligen Marie bebådelse, men på olika sätt. På den första 
stod Maria vid sin spinnrock och spann, på den andra satt hon och spann, och på den tredje satt 
hon sysslolös och såg på, hur hennes tjänarinna spann. Vilken av dem överensstämmer med verkliga 
förhållandet vet jag icke, men så mycket vet jag, att de icke kunna göra det alla tre. — Soldaterna i 
vårt kvarter slaktade en halvdöd häst, kokade och stekte en del av köttet och gjorde sig lustiga det nya 
året till ära. — Jag och många med mig hade hittat stycken av tavlor, vilka vi ämnade föra med oss 
till Holland som en märkvärdighet, men Herr Bas’ tal om hängning låg mig så i sinnet, att jag icke 
tordes behålla dem längre, utan klöv dem i stycken och eldade en brasa av dem för att fira helgen. 
Det syntes bättre att värma sig vid dem än att man gjorde dem till stegpinnar att klättra upp i 
galgen på.
98
mor hängande framför sadelbommen, sådana befälet här brukar för att 
giva signal till anfall eller å*tertåg. 1
Den 3 jan. besökte engelske ambassadören överstefältherren i vårt 
kvarter i Glebova, och även våra sändebud voro hos honom.
Den 5 jan. voro herrar sändebuden med svit samt storbritanniske 
ambassadören på bankett hos de ryska k**ommissarierna. 2
Den 6 jan. voro herrarna åter tvenne gånger i engelska kvarteret, 
men då man icke kunde uppnå fullt samförstånd, framskredo förhand­
lingarna föga.
Den y jan. voro herrarna jämte sviten inbjudna till den svenske 
överstefältherren.
Den 8 jan. sammanträffade parterna åter i det engelska kvarteret, 
men kommo till intet resultat.3
* De använda dem i stället för vanliga trummor och trumpeter.
** Jfr sid. 96, not***. I matsalen stod en buffet med 170 dryckeskärl av guld eller silver, stora
och små. Vid uppfärden till skansen stodo alla soldaterna å ömse sidor under vapen och förblevo 
stående där, tills herrarna åter avrest. De voro iförda den storfursten tillhörande galamunderingen, 
vilken de sedermera avlade i magasinet för att åter påtaga sina gamla kläder. Detta kallas mosko­
vitisk ståt.
99
Den 12 jan. restes tälten ånyo.
Samman­ Den 13 jan. avlade herrar fredsmäklarna besök i tälten. Härvid 
komst i 
tälten uppkastades åtskilliga frågor angående placeringen av desamma och av 
bordet, enär ryssarna och jämväl engelske ambassadören yrkade på, att 
två tredjedelar av bordet skulle stå på deras område, vilket efter deras 
sätt att räkna blev gott tre fjärdedelar.1 Efter mycket ordande fram och 
tillbaka kom man dock slutligen överens. Tälten, fem ryska och tre 
svenska, upprestes nu alla i en rad bakom Diderina. Av de ryska, som 
alla vette med tältöppningarna mot varandra, stod det minsta, som 
dagligen nedtogs, längst ut närmast det ryska kvarteret, under det att 
det femte och största stod tätt invid Hans Maj:ts av Sverige första tält. 
Detta och det andra svenska tältet vände sina tältöppningar mot varandra, 
det tredje stod längre bort. Härtill kom herrar fredsmäklarnas tält, som 
var upprest åt engelska kvarteret till, i omedelbar närhet av de två intill 
varandra stötande ryska och svenska tälten. Ungefär mitt emellan de 
sistnämnda placerades ett bord på så sätt, att de båda parterna kunde 
sitta mitt emot varandra på var sin sida om detsamma inom sina respektive 
tält; för att de icke skulle kunna se varandra, spändes ett förhänge längs
100
utmed bordet. I fredsmäklarnas tält stod tvärs för detta bord ett annat, vid 
vilket dessa hade sina platser.1 För att hålla fotterna varma lågo stora 
björnfällar utbredda på marken, vilket dock föga båtade, då kölden var 
utomordentligt stark.* Efter dessa förberedelser öppnades fredsförhand­
lingarna.2 Herrar fredsmäklarna, ambassadören av Storbritannien och de 
nederländska sändebuden, intogo sina platser vid det för dem bestämda bor­
det, och i Hans Maj:ts av Sverige tält togo fältöversten samt de tre andra 
kommissarierna plats, om vilka senare utförligare talats under den 19 nov. 
vid vår ankomst till Milagona. De hade anlänt till Diderina med kapten 
Appelmans kompani och något rytteri, tillsammans 200 man,** såsom 
förut avtalats. Av den ryske tsaren eller storfursten voro följande herrar 
utsedda till kommissarier: Knäs Daniel Ivanovic Mezetskij, överste hov­
mästare och ståthållare i Suzdal, Aleksei Ivanovic Zjuzin, adelsman
* Den ryske kommissarien Nikolai Nikitiö (Novokäcenov) fick sina tår förfrusna, Claes Claesson 
Uggla ett lillfinger och Andries van Wouw ena örsnibben. Trots den starka frosten frös dock icke den 
utanför kvarteret befintliga brunnen till.
* * De voro vid mycket gott mod, slogo på trummor och blåste trumpet, så att det var en fröjd 
att höra och se.
12-163217. IOI
och ståthållare i Satsk, Nikolai Nikitic Novokscenou, sekreterare, och 
Dobrynja Semenov? De ledsagades av ett kompani soldater eller 
skyttar samt rytteri, omkring 300 man, men dessutom lågo minst 200 
dolda i skogarna runt omkring. Denna bakslughet bekymrade dock sven­
skarna föga, ty de svenska kommissarierna voro beslutna att göra motstånd, 
vad som än komme att hända, detta oaktat ryssarna voro beridna och be­
väpnade åtminstone för två. De äro nämligen behängda med vapen alldeles 
som St. Jakob med musslor:1 i ett koger vid gördeln hänger en pilbåge, 
på vänster sida ha de ett pilkoger i en rem kring halsen, ur vilket de med 
högra handen framtaga pilarna över vänstra axeln, vidare en bred sabel 
på vänstra sidan under pilkogret, samt under sadeln på högra sidan 
ett långt eldrör och på den vänstra en pallasch, d. v. s. en lång och 
bred sabel att föras med båda händerna; några hava dessutom ett par 
pistoler framför s*a*delbommen.  För det mesta äro de vidare beväpnade 
med en kort och tjock piska, kallad karbas,2 som hänger i gördeln och
* De kommo tyst och högtidligt med flygande fanor. Trummor och trumpeter brukas icke, 
men i stället för de sistnämnda stundom säckpipor.
** Gammalt folk ha vanligen sina glasögon, sin kniv och ett slipjärn hängande vid sidan.
102
är försedd med en ögla vid handtaget att träda handen igenom. 
Den kommer dem bäst till pass, då svenskarna äro dem i hälarna på 
öppna fältet, i det de då låta alla sina övriga redskap fara och endast 
bruka karbasen; vändande sig om i sadeln, piska de därmed oavlåtligen 
på sina hästar för att så fort som möjligt uppnå sina förskansningar, 
där de, så snart porten är stängd om baken på dem och deras rygg 
säker, åter fatta stånd som schweizare. Med dessa ryttare och soldater 
uppställda å ömse sidor intogo herrar kommissarier och fredsmäklare de 
för dem bestämda platserna med sina tolkar stående bredvid sig. Då 
förhänget hindrade båda parterna att se varandra, frågade de ryska 
kommissarierna fredsmäklarna, om svenske överstefältherren hade några 
pistoler på sig. Härpå svarades nej. Strax därpå sporde de, om han 
medhade sitt sidogevär, varpå svarades, att detta vore båda parterna 
tillåtet. Nu frågade herrar fredsmäklarna, om båda parterna voro färdiga. 
När svaret blev jakande, gavs befallning, att förhänget, som hindrade 
kontrahenterna att se varandra, hastigt skulle borttagas. Detta skedde, 
och de två förträffliga herrar, som så länge bekrigat varandra som 
dödsfiender, var och en i sin herres tjänst, och som aldrig förut befunnit sig
103
så nära varandra, sågo varandra plötsligt ansikte mot ansikte, icke utan 
stor alteration och rörelse å ömse sidor. Båda reste sig samtidigt och 
räckte varandra handen, vänligt hälsande varandra välkomna till platsen. 
Härpå togo förhandlingarna omedelbart sin början. Först sysselsatte 
man sig med titelfrågan, såväl beträffande storfursten som Hans Maj:t 
av Sverige. Detta blev en omständlig sak, då ryssarna övermåttan 
upphöjde sin egen herre, men vägrade att tillerkänna Hans Maj:t av Sverige 
de honom tillkommande titlarna, något som överstefältherren på intet vis 
ville godtaga. Tvenne gånger reste han sig från bordet och besteg sin 
häst för att rida sin väg och avbryta förhandlingarna, men på vänskaplig 
anmodan av fredsmäklarna begav han sig åter till sitt tält och intog 
sin plats.1 Då man nu lyckades komma något bättre överens, återupp- 
togos förhandlingarna och pågingo under två dagar, var dag minst sex 
timmar, ute i tälten i närvaro av engelska och holländska sändebuden. 
Hela tiden rådde den bistraste köld, så att en av ryssarna förfrös sina tår. 
Man beslöt därför att förlägga sammankomsterna till engelske ambassa­
dörens kvarter och stuga. Då förhandlingarna den 15 jan. här återupp- 
togos, vände sig den ryske fältöversten till den svenske, räckte honom
104
handen och hälsade honom välkommen dit till platsen, menande att han 
befann sig i Ryssland, varpå den senare svarade: »Huru? Det är jag 
som hälsar Eder välkommen, ty den plats, där vi nu stå, har Hans 
Kungl. Maj:t vunnit med sitt svärd; därför tillkommer det ingalunda 
Eder att hälsa mig välkommen här.»1 Härpå drogo sig herrarna tillbaka 
för att överlägga, under det att sviten stannade utanför i ett stort rum, 
försett med en hög ugn, liknande bakugnarna i Holland; då den eldades 
och började röka, kunde man till följd av dess höjd likväl utan 
olägenhet vistas i rummet. Hit infunno sig herrarna nästan dagligen, 
ibland en, vanligen två gånger om dagen. Ryssarna kommo för 
det mesta på morgonen och i så stort antal, att hela rummet upp­
togs av dem. Då de dagligen äta lök,2 fylldes rummet av en sådan 
löklukt, att vi till en början voro glada att lämna dem i okvald be­
sittning av detsamma, ehuru vi med tiden vande oss därvid. Den bästa 
utsikten över förhandlingsplatsen med tälten hade man från ryska kvar­
teret till höger bakom Diderina, ty på andra sidan skymdes den av 
engelske ambassadörens hus; jag var där tre gånger, innan jag för 
den utomordentligt starka köldens skull lyckades avteckna densamma.
105
Dess belägenhet ses å vidstâende bild jämte ankommande soldater och 
r*yttare
Den 18 jan. började våra hästar en efter annan att dö av hunger, 
vilket icke behövt ske, om vi i likhet med engelske ambassadören kunnat 
erhålla hö av ryssarna. Trots de största ansträngningar lyckades det 
icke den svenske fältöversten att skaffa vare sig hö eller proviant, 
då allt måste hämtas ända till 100 mil därifrån borta i Finland 
och annorstädes. Mycket folk, såväl ryssar som finnar och andra, 
gick förlorat vid transporterna, i det de på sjön dukade under för
* Den 14 jan. Fältherren De la Gardie meddelade herrarna, att han endast under ytterligare 
tio dagar såg sig i stånd att förse oss med proviant och hö för hästarna. Allt måste hämtas från 
Novgorod eller ännu längre ifrån, och även där var det svårt att få något. På Novgorodska sjön hade 
några slädar blivit stående, då deras formän frusit ihjäl och blivit ett byte för vargarna. Även rys­
sarna sade sig kunna erbjuda oss mycket ringa hjälp, då de själva måste skaffa sig proviant ända från 
det 500 verst eller 100 holländska mil avlägsna Jelixla (Jelets?). Drar det ut på tiden, tänker jag, att vi här 
få bevittna ett jämmerligt skådespel; vore herrarna väl hemma, skulle de nog inte så lätt ge sig hit igen.— 
Den 15 jan. förhandlades i engelsmannens hus. Svenskarna hade endast så mycket folk med sig som 
avtalat, men ryssarna hade väl dubbelt så många; opålitliga som de äro, lita de ej heller på andra. 
— Den 16 påträffades en man ihjälfrusen vid spiskvarteret. Många ha fått händer och fötter för­
frusna. Av ryssarna erhöllo vi i dag något proviant, varibland ankor, välsmakande och stora som gäss. 
Vi sjöngo tedeum i glädjen.
106

.5
er.
. 1 ^ïi ®
won”. thos.ds; wM “wjees t5 "Alr wgoowenttien  e gr
Gga
Tal
5177
ge7
■
nit ," s
T.ruevsrane fMrlr
)
i.e . 
 tr
M L laejtene ((
(003 Be
2’ -RGe
r
"se
"
") 
”er, we e’ it"e ■
DIDERINA. FÖRHANDLINGSPLATSEN.
=====
köld och vedermödor och blevo liggande, ett byte för björnar och 
*vargar.
Den 28 jan. började några av den svenske fältöverstens folk 
att löpa över till ryska sidan, en del av hunger, då det var så ont 
om bröd, att en mans ration kostade 18 denningar (d. v. s. 20 styver 
och 4 penningar)1 för varje mål, andra av argt uppsåt, i det den ene 
intalade den andre därtill.
Den 29 jan. sjuknade Herr presidenten livsfarligt i feber och pleuresi, 
varför man trots den skarpaste köld måste slå åder på honom tvenne 
gånger på samma dag. Någon tid därefter var han på bättringsvägen, 
men fick efter fjorton dagar ett återfall och måste för tredje gången 
åderlåtas. Därefter tillfrisknade han, Gud ske lov, och återfick sina 
krafter. Herr Bas besvärades ofta av kolik, så även i dag, varför Herr
* Den 19 dogo ytterligare några hästar. Cats förfrös sina tår, men lyckades rädda dem genom 
att ingnida dem med snö. — Den 20 fröso 16 ryttare ihjäl i ryttmästar Wagners kvarter, varjämte 
några hästar dogo. Här talas om allt annat än köpenskap och affärer, endast om hunger, nöd, ihjäl- 
slagning, hängning, plundring, ihjälfrysning, svältdöd, överlöpande och dylikt. Fältherren förklarade, 
att han endast fyra dagar till kunde förse oss med proviant. — Den 24 åto herrarna hos engelske 
ambassadören. Av brist på proviant måste tjänarna vända tillbaka till sitt kvarter, och även där hade 
kocken mycket litet att komma med.
III
Joachimi ensam fick bege sig till engelska kvarteret, åtföljd av några av 
*sviten  Den 31, då Herr presidenten och Herr Bas voro något bättre, 
blev det Herr Joachimis tur att bli sjuk, varför Herr Bas for ensam till 
engelska kvarteret. Här rådde stor uppståndelse, då en av överlöparna 
gjort skada på Hans Maj:ts av Sverige tält och tagit med sig ett stycke 
*dä*rav. 1
Den i febr, löpte åter några över från vårt kvarter, såväl ryska 
bojarer som andra, av vilka två *in*f*ångades.
Den 2 febr, nedtogos åter tälten. Dagligen svulto hästar ihjäl 
för oss.f
* Den 29 sändes några av sviten med tolv slädar bagage till Novgorod. Svenskarna kunde nu 
icke giva oss mer proviant, så att vi måste leva på ryssarnas nåd, och det var knappt nog. Penning­
mästaren fick ett finger förfruset. Ett stycke kött, som kocken kokat, var, då man skar upp det för 
att sätta det på bordet, inuti ännu alldeles fruset.
** Som man kan tänka sig, blev fältherrn ytterst vredgad häröver. Så snart överlöparna kommo 
till ryssarna, fingo de en ny dräkt och fem rubel var i handpenningar, vilket lockade många över.
*** Då de satt sig till motvärn, hade de erhållit svåra sår, den ene blev skjuten genom livet, 
den andre fick huvudet kluvet och dog strax efteråt. Då man sade, att vi följande dag skulle avresa, 
sändes Danckert och några andra med allt bagaget till Novgorod, så att vi endast behöllo kläderna 
på kroppen.
f Den 3 febr. 2 anhöllo ryssarna om vapenstillestånd på fyra månader, vilket avslogs. De 
kommo mycket ståtligt åkande på kälkar. Framför var och en av dem red en förridare med
112
Den 5 febr, ankom post från Holland, som lästes med icke ringa 
glädje av de respektive *mottagarna
Den 12 febr, begav sig kaptenen junker Nicolaas van Brederode 
tvenne upprepade gånger på väg för att resa till Moskva med brev1 till 
storfursten, men kom båda gångerna tillbaka till följd av mellankommande 
hinder. Även den 13 gjorde han ett försök, och först den 14 lyckades 
han komma i väg, medtagande två tjänare och åtföljd av en adelsman 
ur engelske ambassadörens svit med sina två tjänare. De foro åstad i 
var sin släde vid bister k**öld.
sin herres sabel i handen och en annan, som bar hans bästa pälsmössa, under det att en tredje ryttare 
följde efter med hans rock. Den sistnämnda påtaga de under resan för att icke smutsa ned sina 
dyrbara mantlar (dessa tillhöra icke dem själva, utan storfursten). För var fläck de sätta på dem få 
de ett slag på bara kroppen med en piska.
* Den 8 febr, voro herrarna äter på bättringsvägen. Åto hos engelsmannen, som väl har 
en ’engelsk’ tunga, men en vargs hjärta. Den 9 febr, voro MM. De Mist och Cats hos ryssarna för 
att meddela dem, att vi, om de icke kunde skaffa oss proviant och hö, sägo oss nödsakade att av­
resa. De erhollo var och en ett par sablar i present. Den II erhöllo vi av ryssarna något fläsk 
samt färsk fisk. Den sistnämnda var over sex veckor gammal, men icke kokt, utan stelfrusen. Ibland 
få vi gäddor stora som en kabeljo.
** Den 13 hade en finsk löjtnant Erik Jörensson gillrat en bössa framför ett stycke kött i 
skogen. En hungrig varg kom för att äta av åteln, men då han slet i köttet för att springa bort med 
det, brann skottet av och dödade honom. Strax kommo två andra hungriga vargar och åto så full-
13—163217.
113
Den 15 febr, löpte åter några av svenske fältöverstens folk över till 
fienden. En av dem infångades på väg till Diderina, där på fältöverstens 
befallning skarp vakt hölls av två ryttare och två fotsoldater. Detta 
överlöpande förorsakade honom mycket besvär och stora svårigheter, och 
mycket av hans bästa folk gick förlorat. Den ene satte upp den andre, 
och i synnerhet uppviglades de därtill, då de voro på vakt i engelska 
kvarteret. Fältöversten beslöt därför att statuera ett exempel och låta 
hänga den ovannämnde överlöparen i omedelbar närhet av platsen för 
hans *infångande.
Den 16 febr, ställde åter några soldater till krakel och nära nog 
myteri i vårt kvarter i avsikt att uppegga varandra att löpa sin kos. 
Till höger om porten, där man dagligen måste passera ut och in, alldeles 
vid högvakten, där skyltvakten stod, upphängde de på en lång stör en 
ständigt upp den döda kroppen, att endast benen och svansen voro kvar Här gäller ordspråket: 
»Det måtte råda stor hunger i skogen, då den ena vargen äter upp den andra.»
* Detta överlöpande var icke så mycket att förundra sig över, ty hunger driver vem som helst 
till vad som helst. Många hade ej smakat bröd på fyra eller fem dagar, och i skogen var det mycket 
ont om vilt och fågel. Då ingen proviant kommer från Novgorod, så är att befara, att soldaterna göra 
myteri och löpa över allihop. Fältherrn låter genom oss och andra hemligen uppköpa bröd i ryska 
lägret, men det förslår icke mycket, då även där föga står att få.
114
er
yxa, en kniv, ett par glasögon och ett slipstål, allt beräknat att givas en 
viss skurkaktig uttolkning i överensstämmelse med deras arga *uppsåt.  
Då fältöversten, som aldrig tappade modet och städse uppträdde med stor 
försiktighet och klokhet, så som förhållandena krävde, fick kännedom om 
detta ganska farliga och ryssarna välbehagliga tilltag, lät han genast taga 
två av de förnämsta anstiftarna vid halsen, vilka levat i den tron, att 
han icke skulle våga förgripa sig på dem av fruktan, att de alla skulle 
sammangadda sig mot honom och tillfoga honom något ont. Men då 
de sattes i häkte och sågo, att de gjort upp räkningen utan värden och 
att de nu måste göra upp den på nytt, och då man sade dem, att såväl 
de själva som de av deras medbrottslingar man finge tag i ofördröj ligen 
skulle hängas upp på den där stören i porten i stället för de nämnda 
verktygen och att de skulle förbereda sig därtill, så föllo de till föga 
och blevo spaka som lamm och började bedja och tigga om nåd, sägande,
* De menade, att fältherrn, av vilken de ansågo sig illa behandlade, skulle skära halsen av dem 
med kniven, om denna icke vore skarp nog, skulle han bryna den på slipstålet, såge han ej bra, skulle 
han sätta glasögo en på näsan, och var det icke nog med halsavskärningen, skulle han taga yxan och 
hugga huvudet av dem.
115
att ryssarna uppviglat dem med vackra löften. I dessa böner förenade 
sig även de nederländska sändebuden, varpå fältöversten, ehuru ogärna, 
benådade dem till livet. De kommo båda till vårt kvarter för att tacka 
herrarna, beklagade det skedda och lovade att för framtiden uppföra sig 
ärligt och duktigt och att taga sig till vara för dylika och andra upp­
roriska tilltag.
Den 18 febr, åto herrar sändebuden hos ryssarna* Denna dag 
avsändes Andries Jacobsz. van Wouw jämte en av engelske ambassa­
dörens kavaljerer och var sin tjänare med brev till konungen av Sverige 
till Åbo i Finland, där Hans Maj:t en tid vistats.**
En soldat Den 19 febr, fördes den på vägen till Diderina gripne överlöparen till 
bhr hangd det närmaste grannskapet av ifrågavarande ställe, drygt omkring två 
muskötskott från Diderina, för att upphängas i ett där befintligt stort 
träd. En ryss, som kom körande vägen fram med sin släde, uppfångades 
för att förrätta exekutionen. Då han såg, att han icke slapp undan, reste
* Undantagandes Herr Joachimi, som var opasslig.
** Så förmodade man. Då M. Andries van Wouw’s resebeskrivning ställts till mitt förfogande, 
bifogar jag den här nedan, enär den synes mig märklig. (Se sid. 212.)
116
han släden bakfram mot trädet för att använda den som en stege, skar 
ett bastrep från densamma och fastgjorde det vid en gren, lämnande en 
ögla öppen, enligt hans förmenande lagom stor att träda huvudet igenom. 
Delinkventen, som vid sin ankomst fördes upp på släden, hade icke 
händerna bundna på ryggen, utan framför sig, så att han själv kunde 
hjälpa sig att träda huvudet genom slingan; denna hade dock gjorts något 
för trång. Härvid ropade han med hög röst: »O, skall jag så gruvligen 
dö vid detta rep, finns det ingen nåd och ingen som vill fälla förbön för 
mig?» Härpå svarade ryttmästar Wagner: »Finns där någon som vill 
fälla förbön för er, så skall ni släppas lös och fri» — varmed han menade, 
att den andre skulle hängas i hans ställe. Soldaterna, som väl kände 
honom, tego stilla och ville icke ge sig in i sådant trångmål, och 
sergeanten svarade å de andras vägnar: »Nej, vi lägga oss ej ut för en 
skälm.» Då frågade ryttmästaren med hög röst delinkventen, vad som 
förmått honom att löpa över, om han lidit brist på pengar, mat eller 
något annat, varpå denne svarade endast nej, men att det funnits även 
andra överlöpare och att han icke vore den första. Sedan han så ur­
skuldat sig, bad han att få förrätta sin bön, vilket tillstaddes honom.
117
Men då ryssen, som icke förstått ett ord av hela samtalet och som såg, 
att endast delinkventen fortsatte att tala, förmenade, att han nu stått 
länge nog på slädpinnarna och hackat tänder i den bistra kölden, så 
knuffade han ned honom innan han ännu ens hunnit börja med sin 
andakt. Därpå klättrade han ned från släden och nedtog densamma, och 
då han själv var illa utrustad med kläder i kölden, klädde han genast 
av den hängde och påtog hans kläder medan de ännu voro varma. 
Dragande släden efter sig vid repet gick han så sina färde som om ingen­
ting passerat och lät delinkventen hänga där och sprattla med benen. 
Men efter detta tordes han icke mer begiva sig till ryska kvarteret, då 
man där lovat, att han, om man finge tag i honom, skulle kastas på 
elden och uppbrännas. Storbritanniske ambassadören var mycket miss­
nöjd med att man hängt den där karlen så nära hans kvarter och 
sände omedelbart bud till den svenske fältöversten med anmodan att 
låta taga bort honom. Fältöversten fann emellertid ingen anledning att 
efterkomma denna begäran, då avståndet syntes honom tillräckligt stort 
från Herr ambassadörens kvarter och åsyn, utan lät honom hänga kvar. 
Men påföljande natt skars han ned, som man trodde av ryssarna, varför
118
fältöversten ångrade, att han ej utsatt vakt för att förhindra detta; den 
hängde skulle nämligen ha tjänat till varnagel för de andra soldaterna, 
när de dagligen gingo där förbi till sin vakttjänstgöring.
Då det skulle bli för långt att dag för dag berätta allt som hände Nöden i Glebova
under vår vistelse i Glebova och hela gången av fredsunderhandlingarna, 
så förbigår jag detta och vill endast tillfoga något om den här rådande 
nöden och kölden. Dagligen dogo hästar av svält, såväl av våra egna 
och rytteriets som av dem som voro utanför kvarteret. De som stodo 
på stallen åto med respekt till sägandes upp sin egen träck och orenlig- 
het, och därefter sina krubbor och grimmor och så mycket de kunde av 
sina slädar, korteligen allt de kunde komma över. Till sist sleto de 
manarna av halsen på varandra och åto upp dem, ja en häst bet t. o. m. 
av tröjknapparna på en av sviten för att därmed stilla sin rasande hunger. 
Hjälp stod ej att finna, då vi varken för pengar eller goda ord kunde 
erhålla något hö eller havre av ryssarna, under det att engelske ambassa­
dören fick allt vad han behagade. Då nu till på köpet av de 300 ryssar, 
finnar och andra, vilka, som ovan nämnts, fått i uppdrag att proviantera 
oss, 220 aldrig kommo tillbaka, i det de omkommo av köld och veder-
119
mödor eller föllo offer för de vilda djuren, så blev oss detta till slut så 
prövande, att vi önskade få draga våra färde igen. Därtill var dock ännu 
föga utsikt. Kölden var så fruktansvärd, att flera ryssar fingo sina fingrar 
bortfrusna; svarta som kol hängde och slängde de vid sina senor, och 
då vi räckte dem deras föda, måste de fasthålla den med handstumparna, 
en ömklig syn. Andra förfröso öron, näsa och fötter, Joris van Cats 
fick en frostfläck stor som en daler i ansiktet, Andries van Wouw 
förfrös ena örsnibben och penningmästaren en av sina fingrar. Om de 
gått in i värmen, så skulle dessa vitfrusna kroppsdelar ha svartnat och 
fallit bort, men genom att först länge gnida dem med snö, blevo de 
Gud ske lov räddade utan att deras ägare hade vidare men av det. Då 
kocken stod över elden för att laga maten, fröso vid flera tillfällen hans 
skägg och mustascher fast vid varandra och voro så fulla av istappar, 
att han knappast kunde tala. Försökte han taga bort de sistnämnda, 
rann stundom bloden. Detsamma hände upprepade gånger mig själv 
och Andries Jacobsz. van Wouw inne i vår stuga. Med herrar sände­
budens tillstånd hade vi nämligen själva uppfört en dylik i vårt kvarter 
av virke, som vi hämtat från andra sidan en sjö. Innan den ännu hunnit
120
bli helt och hållet tätad mellan stockarna, funno vi vid uppvaknandet 
överlakanet till följd av ångan från andedräkten fastfruset vid skägg och 
mustascher och dessa så fulla av ispiggar, att vi hade god tid att tänka 
oss för vad vi ville säga, innan vi tinat upp dem. Detta avlopp van­
ligen icke utan blodflöde, och på samma sätt blödde läpparna, då vi 
drucko ur flaskor, remmare eller bägare, i det huden fastnade vid dem. 
Då jag satt och skrev vid elden med bläcket stående på en liten bräda 
över knäna, hände det, att det förra trots värmen tillfrös så starkt, att det 
var mig omöjligt att få en enda bokstav ur pennan på papperet, ja, det 
frös även i själva pennan. Dylikt passerade dock icke i de stugor, som 
voro försedda med ugnar och där man eldade. I vår stuga fanns ingen 
ugn, men för snygghetens skull hade vi förfärdigat en skorsten av en tunna 
utan botten, som placerades ovanpå taket; om aftonen, när en stor brasa brun­
nit ned, täckte vi tunnan upptill med ett härtill passande lock. På samma 
sätt gjorde herrar Bas och Joachimi, under det att Herr Van Veenhuysen be­
höll sin ugn, vilket var bättre för värmen, men mindre fördelaktigt för snygg­
heten. En gång hade kocken i omkring fem timmar kokat ett stycke 
nötkött på c:a 20 pund, men då han skar itu det för att lägga upp det 
14—163217.
121
på ett par fat, var det ännu ej upptöat inuti. En annan gång serverades 
en lång och tjock gädda, som stekts på rost, av vilken vi kunde äta 
ytterbitarna, under det att den var frusen kring benet. Detta kan synas 
omöjligt, om man icke förstår orsaken. Som nämnt stod vårt kök under 
bar himmel och bestod av en med granris täckt inhägnad utan tak. Det 
kunde därför ej bli mycket varmt och tjänade huvudsakligen som till­
flyktsort för kocken. Då nu gäddan sattes på elden, blev den visserligen 
kokt på undersidan, men förblev till följd av den fruktansvärda kölden i 
köket frusen ovanpå, varjämte eldsvärmen hade svårt att tränga in till 
benet på den tjocka fisken. På samma sätt var det med köttet, ty 
kittlarna voro vanligen så fulla, att de översta bitarna icke kommo under 
vattnet, varför de hindrades från att koka. Det liknade för resten mest 
en stenhård isklump, då det lades i grytan. Även gäddorna, somliga 
två till tre fot långa, voro hårda som stockar, då de kastades ned i 
köket, och hade då varit frusna i fjorton dar eller tre veckor. Äggen, 
som vi fingo i säckar, voro så hårdfrusna, att intet enda gick sönder, 
då säcken sattes ned från släden på köksgolvet. De voro ej heller alltid 
så färska som önskligt, men voro två eller tre skämda i en omelett, så
122
var det icke så noga, man fick vara glad att få några alls. Då vi som 
sagt icke fingo någon tillförsel, började på sistone allting att tryta, och 
värre blev det dag för dag. Vi hade därför redan omkring fyra veckor till­
baka beslutat att draga oss från förhandlingarna, så mycket mer som vi 
sågo, att vi icke kommo någon vart med ryssarna och att dessa kunde 
låta oss ligga där ett år, obekymrade om vi omkommo av hunger och 
umbäranden. På herrar sändebudens befallning hade vi därför sänt en 
del av tjänarna med vårt bagage i förväg till Novgorod i den fasta 
övertygelsen att vi själva en dag senare skulle följa efter, och för att så 
litet som möjligt betunga oss med resgods på vägen, behöllo vi icke 
ens ombyte av linne och kläder. Då ryssarna märkte detta, hade de 
samma natt sänt ett bud till herrar sändebuden och fältöversten med 
underrättelse, att brev ankommit från storfursten och med begäran, att 
herrarna samtligen ville begiva sig till engelske ambassadören i Diderina 
för att rådpläga i anledning därav. Det sades, att ryssarna satt ihop 
detta brev för att kvarhålla herrarna ännu längre på platsen.1 De stannade 
också i ytterligare fjorton dagar. Vi hade nu omkring sex veckors tid 
varit utan ombyte av linne och kläder, och några av sällskapet hade fått
123
sina skjortor så nötta av byxlinningen och ärmarna upptill så slitna av 
armrörelserna, att plagget föll i stycken och endast en kort, ärmlös tröja 
blev kvar. På samma sätt var det beställt med övriga klädespersedlar. 
Allt måste inom kort ha fördärvats av smuts, och rent linne fanns ej 
att få för pengar. Dessutom hade vi lätteligen kunnat råka ut för ett 
plötsligt inträdande töväder, något som vid denna årstid icke är ovanligt 
här i landet. Genom de väldiga snömassornas smältning skulle alla 
dalar ha förvandlats till strida älvar, och sålunda överrumplade hade vi 
icke kunnat komma någon vart, utan varit hänvisade till ryssarnas nåd 
eller måst dö av hunger. Herr fältöversten, som väl kände till landets 
beskaffenhet, under det att herrar sändebuden voro i okunnighet därom, 
hade upprepade gånger framhållit detta för dem. Då de nu insågo, att 
man icke kunde komma längre med ryssarna, som endast sökte kvarhålla 
oss efter eget behag, beslöto de åter att avresa. För att förmå dem att 
stanna lovade oss nu ryssarna att förse oss med proviant och vad vi 
eljest hade av nöden och gjorde det även under fjorton dagars tid, 
ehuru det var magert nog. Dock fingo vi även något av fältöversten, 
som städse var full av omsorger för oss och dag och natt tänkte på,
124
hur han skulle kunna skaffa oss det nödvändigaste. Eljest hade vi haft 
det nog så illa ställt och måst omkomma av hunger.
Den i mars talade man åter om att avresa och började göra en 
del förberedelser. — Den 4 vid dagbräckningen väntade herrarna kallelse 
från engelske ambassadören, men då en sådan icke inträffade, foro de 
själva och fältöversten jämte några av deras respektive sviter i sina 
slädar till Diderina, dit även de ryska kommissarierna infunnit sig. 
Samma dag slöts ett stillestånd på tre månader i avvaktan på storfurstens 
och Hans Maj:ts av Sverige närmare instruktioner angående trenne före­
slagna punkter; under tiden skulle inga fientligheter få äga rum å ömse 
sidor.* Traktaten undertecknades och beseglades av båda parterna och av 
herrar fredsmäklarna samt överlämnades i engelske ambassadörens förvar. 
— Vid middagstiden avreste herrar sändebuden och de svenska kommis- Ayezgoszån 
sarierna jämte sviterna och återstoden av rytteriet och soldaterna från 
Glebova2 och ankommo om aftonen till Romanov omkring 8 mil däri- Romanov 
från. Några av de medföljande soldaterna voro utrustade med träskrid­
skor, fem till sju fot långa eller ännu längre och omkring handsbreda, 
på vilka de kunde löpa över snön i skogarna, där människor och hästar
125
sjönko flera fot djupt ned i snön. Bönderna här i landet begagna sig 
denna årstid med fördel av dylika. I Romanov övernattade vi och 
begåvo oss den 6 mars tidigt i väg. Nästa natt tillbringade vi i en by 
Ivasko vid namn Ivasko åtta mil därifrån och kommo den 7 vid middagstiden 
Sytna till byn Sytna fyra mil längre fram. I en där befintlig kyrka, invändigt 
helt och hållet ramponerad, sågo vi liken av flera människor, som dött 
av hunger och köld. Under golvplankorna i ingångsporten lågo en 
kvinna och två små barn tätt hopkrupna, alla nästan nakna, endast 
kvinnan med ett trasigt linnelivstycke på sig. Inne på kyrkgolvet låg 
en annan kvinna med hemskt förvridna anletsdrag, varav man kunde 
sluta, att hon dött i stort elände och under svåra plågor. Hon var 
alldeles svart av hunger och styv som ett bräde av köld med naglarna 
gula som guldslagarhinna. I koret vid ett altare låg ännu en rysk kvinna 
utsträckt på en lång bräda. Hon hade vackra anletsdrag, var iklädd en 
linnerock och syntes icke länge ha varit död. Man sade, att hon var 
av förnäm börd, eftersom hon lagts uppe i koret. Det hela erbjöd en 
sorglig och ynkelig anblick. I kyrkan funnos en mängd små tavlor, av 
vilka åtskilliga fallit ned och gått i stycken, samt ett stort antal s. k.
126
passersedlar eller vägabrev,1 hela som söndriga, sådana ryssarna, efter 
vad man berättade oss, lägga hos den döda kroppen vid begravningen. 
Dessa vägabrev bestå av omkring handsbreda och ända till två spann 
långa pergamentremsor, skrivna på ryskt maner och med rött och svart 
bläck samt upprullade på ihåliga rullar. — Sytna, där vi övernattade, var 
helt och hållet förstört av kriget, och då de där befintliga rökstugorna 
erbjödo mycket dåliga bekvämligheter, stannade större delen av sviten 
kvar i sina slädar. Som kölden var skarp, hade vi den natten litet svårt 
att komma i svettning.
Den 8 mars på morgonen avreste herrar sändebuden jämte de Novgorod 
svenska kommissarierna från Sytna och ankommo på e. m. till Novgorod, 
beläget sju mil därifrån. Här bereddes herrarna ett mycket ståtligt 
mottagande av Herr guvernören och den ryske ståthållaren Knäs Ivan 
Odoevskij, den sistnämnde illa sjuk. Soldaterna stodo under vapen, och 
borgerskapet överräckte bröd, vilket är en hedersbevisning. Vi voro mycket 
glada att åter råka människor, med vilka vi kunde samspråka, ty på 
vägen hade vi varken i byarna eller på godsen sett något folk. Överallt 
hade vi funnit nedbrända hus och ihjälslagna eller av köld och hunger
127
omkomna människor. Flerstädes på vägen mellan Glebova och Novgorod 
hade vi sett lik, uppätna intill benen av vilda björnar och vargar, somliga 
till hälften, andra helt sönderslitna. Även talrika hästar hade rönt samma 
öde, däribland många av våra egna provianthästar, allt högst jämmerligt 
och sorgligt att åse.
Den 10 mars besökte herrarna åter den andlige metropoliten och 
relaterade för honom i korthet vad som tilldragit sig vid fredsförhandlingarna 
och på vilka konditioner de avrest. — Den 13 på morgonen återkom 
kapten Brederode från Moskva, medförande brev från storfursten till 
herrar sändebuden.1 Han berättade, hurusom det vid hans ankomst till 
staden mycket noga vakats över, att han och hans tjänare gingo raka 
vägen till sitt logi eller rum, där de måst stanna under hela tiden för 
sin vistelse därstädes eller omkring tolv dagar. Han fick icke sätta sin 
fot på gatan utom en enda gång, då han fördes till storfursten för att 
avlägga vederbörlig artighetsvisit.2 Denna förlöpte utan att han fått säga 
ett enda ord och utan att han själv tilltalats av storfursten, men dennes 
folk sade honom, att han kunde skatta sig lycklig att ha fått komma 
under storfurstens klara ansikte. Då han fått sitt besked och sina brev,
128
fördes han tillbaka på samma sätt som han kommit, raka vägen ut 
genom stadsporten, och kunde ingenting se av staden och dess belägen­
het, varför han ej heller närmare kunde yttra sig därom. Den engelske 
adelsmannen däremot och hans tjänare hade tillstånd att gå vart de 
bi ehag• aid e• . Di oen skäon k i han erhöll var också mycket obetydlig.’ — Under Den förfär- den tid vi lago pa slottet i Novgorod gingo vi nästan dagligen ut •i  ligNao vngöodreond i
staden, dels för att promenera, dels för att göra nödiga uppköp, och blevo 
därvid vittne till den stora nöd och det elände, som där rådde. Här 
och där på gatorna sågo vi de stackars människorna ligga ihjälhungrade 
eller ihjälfrusna, av ryssarna föga bättre aktade än hundar. Om morg­
narna lastades de av ett par karlar på slädar och bortforslades utan alla 
ceremonier till en för ändamålet avsedd byggnad, där de styva liken, 
somliga dubbelböjda och alla nästan nakna, uppstaplades på varandra 
som tunnor. En eller stundom två gånger i veckan fördes liken omkring 
en mil utanför staden, där man grävt trenne stora och djupa gropar. I de 
två största av dessa hade man denna vinter på varandra nedkastat över 
18,ooo människor, som alla fallit offer för den olidliga kölden, den rasande 
hungern och andra vedermödor. Den ryska befolkningen bekymrade
15—163217.
I29
sig föga därom och gjorde sig ringa möda att bringa hjälp i nöden. 
De arma stackare, som ännu voro vid liv, släpade sig omkring på gatorna, 
så länge benen buro dem, och vi kunde se man, hustru och barn hålla 
varandra under armarna för att stödja varandra. Alla voro nästan utan 
kläder, svarta av hunger och knappast annat än skinn och ben. De 
klagade och hylade så ynkeligen på gatorna av hunger och köld, att 
ett hjärta av sten hade måst bevekas att giva dem en allmosa. Detta 
händer dock sällan, och giver man något, är det icke mer än ett stycke 
bröd av en valnöts storlek, vilket förslår ungefär lika mycket som en 
böna i en bryggkittel. Då de till sist falla omkull av matthet, krypa 
de omkring så långt de kunna i smutsen kring husen, tills de förbli 
liggande för att dö i elände utan vare sig hjälp eller tröst.
Uppbränd5 Den 14 mars sågO vi en ung ryss, som kocken på morgonen funnit 
på elden liggande på elden i köket. Den förstnämnde, som var sjuklig Och därför 
icke kunnat sätta sig till motvärn, hade av några andra unga män 
kastats på elden och bränts till döds. Liket var alldeles hopskrumpet. 
Detta hade de gjort av missunnsamhet, ty förövarna av dådet, som voro 
alldeles nakna och svarta som morer av hunger, umbäranden och smuts,
130
hade resonerat som så, ju flera grisar, desto tunnare drank. De hade 
gett sig in i köket från gatan för att då och då vrida på spettet, och 
kröpo sedan ovanpå varandra in i en där befintlig ugn. Grymma, hårda 
och obarmhärtiga som de voro, kastade de den ihjälbrände utan vidare 
åt sidan och läto honom ligga i smutsen som en hund. Vi hörde där Ivan Vasil- 
även berättas, huru tyrannen Ivan Vasiljevic, storfurste till Moskva, en grymhet 
gång tagit hustrun från sin sekreterare och våldfört sig på henne; då 
nu sekreteraren i sin ovilja över den honom tillfogade skymfen visade 
ett icke alltför blitt ansikte och storfursten märkte detta, så beslöt han 
att hämnas och befallde, att kvinnan skulle upphängas i benen över 
hennes mans bord; där fick hon hänga hela åtta dagar, under det hennes 
man dagligen måste intaga sina måltider vid bordet. En mycket åldrig 
moskovit, som för oss bekräftade sanningsenligheten av ovanstående, 
omtalade även såsom något verkligen passerat, att Vasiljevic, då han 
år 1569 var i Novgorod, från bron över floden Volchov låtit nedkasta 
1,700 av de förnämsta borgarna och dessutom en hel del munkar och 
fattigt folk, vilka man, för att bereda honom ett nöje, alla låtit ömkligen 
omkomma genom drunkning. En hederlig köpman, som han ävenledes
131
låtit kasta i floden från bron, och som, bunden som han var, varit nära 
att drunkna, hade han åter låtit draga upp ur vattnet, och då han kom­
mit till sans igen, tillsport honom, vad han sett för märkvärdiga ting 
därnere. Köpmannen svarade, att han varit i helvetet och där sett den 
plats och den stol, som stodo redo för honom, Vasiljevic, då han en 
gång skulle dö. Detta uppretade så storfursten, att han lät placera 
köpmannen i en kittel fylld med olja och så småningom uppvärma den, 
tills den blev sjudhet och köpmannen koktes till döds. En annan gång 
lät storfursten sätta den dåvarande metropoliten i Novgorod bakfram på en 
häst, gav honom en säckpipa i handen, på vilken han måste blåsa som 
en spelman, och skickade honom sålunda under stor smälek i väg till 
Moskva. Denne tyrann fattade även en gång hat till sin kansler, vartill 
behövdes endast ringa anledning. Han befallde därför, att han jämte de 
flesta av hans vänner skulle föras in i ett rum, varpå de senare måste 
skära ut ett duktigt stycke kött på honom, på det han sålunda skulle dö 
som en martyr. Vasiljevic’ sekreterare, som hörde till kanslerns bästa 
vänner, berövade honom då, för att göra pinan kort, hans manslem, 
varefter han också inom kort avled. Då tyrannen märkte, att en alltför
132
stor nåd kommit honom till del och denna snabba död tycktes honom 
alltför lätt, lät han genast gripa sekreteraren, sägande, att då han, efter 
vad han förstod, vore orsaken till det hastiga förloppet, han nu finge 
välja mellan tvenne straffdomar: att antingen i rått tillstånd oförtövat 
uppäta det han skurit av kanslern eller bereda sig på att själv på samma 
sätt bli skuren i stycken. Nödd och tvungen måste han då i stor­
furstens närvaro uppäta det avskurna. Ibland, när lusten föll på Ivan, 
lät han stänga in några arga björnar i en inhägnad, skära klorna av 
dem och knipa av deras tänder, varpå han lät föra dit några personer, 
allt som det föll honom in, vilka björnarna slogo till döds med sina 
ramar.1 Vi hade funnit ett porträtt av denne tyrann i Herr Bas’ logi på 
slottet i Novgorod, och av denna anledning kommo vi att tala om ho­
nom; dock lämpade sig bilden icke att avteckna. Av en sådan grymhet 
kan man lätteligen förstå, huru mycket barmhärtighet kan påträffas hos 
folket.
Den 17 mars på morgonen togo de tre herrar sändebuden avsked Avresa från Novgorod
av fältöversten Herr Jacob De la Gardie och avreste jämte sviten från 
Novgorod. Som betäckning för slädarna medföljde 60 ryttare och som
ISS
prestav och skaffare ståthållaren Claës Claësson Uggla. Vi intogo vår 
Tessau middag i skogen och ankommo på aftonen till skansen Tessau, sedan 
vi denna dag tillryggalagt tio tyska mil. Den 18 reste vi vidare, sovo 
om natten i en skog i våra slädar och ankommo den 19 på f. m. till 
starits skansen Starits, 14 mil från Tessau. Här vände rytteriet om. Samtidigt 
anlände hit Lambert Massa, som vi mött på vägen och som till herrar 
sändebuden överlämnade brev från Holland. Dessa, av olika datum och 
sedan hopsamlade, mottogos och lästes med stor glädje. Samma dag 
avreste Massa till Moskva.
Den 20 mars på morgonen lämnade vi Starits med tio franska ryttare 
från skansen som betäckning och intogo vår middag i en by vid namn 
Vestlale. Natten tillbringade vi i byn Schledevits, åtta mil från Starits. 
Båda byarna voro mycket förstörda. Vid middagstiden påföljande dag 
Jama ankommo vi till staden Jama, där vi fingo ett mycket hedersamt och 
vänligt mottagande av ståthållaren junker Claës Galle med familj. De 
tio franska ryttarna vände här tillbaka. Den 22 på morgonen lämnade 
Narva vi Jama och framkommo vid middagstiden till Narva. Även här rönte 
vi ett hedersamt mottagande av därvarande ståthållaren junker Nils
134
s
SLOTTET TOLSBURG.

Jansson samt hela garnisonen. Vår väg hade åter gått Över de ovan 
omtalade kavelbroarna, som nu lågo dolda under hårdfrusen snö. Då 
denna fyllde alla gropigheter, var det nu förenat med mindre besvär att 
komma över.
Den 24 mars voro Herr Van Veenhuysen (de två andra herrarna 
befunno sig icke rätt väl) samt större delen av sviten på middag hos 
överste Cobron på slottet i Ivangorod, där de fingo ett ståtligt mot­
tagande och rikligen välfägnades. Salut gavs under måltiden. — Den 
27 vid middagstiden avreste vi från Narva och togo om natten logi i 
kungsgården Peets fyra mil därifrån. Nästa natt tillbringade vi i byn 
Warry sex tyska mil längre fram, och den 29 på e. m. ankommo vi 
efter ytterligare fem mil till slottet Tolsburg. Här mottogos och väl­
fägnades vi på det bästa av ståthållaren Georg Gersdorff. Då havet 
var starkt tillfruset, gingo jag och några andra ut ett stycke på isen, 
varifrån slottet tog sig ut som på vidstående bild; dock har jag för att 
förhöja anblicken låtit sjön gå öppen.
Den 31 mars avreste vi från Tolsburg, furagerade efter tre mil i 
en by vid namn Auts och ankommo på aftonen till fältöverstens gård 
16—163217.
137
Kolk Kolk fem mil därifrån. Den 2 april bröto vi åter upp, furagerade efter fyra 
Revai mil i byn Jilleth (Jeglecht?) och ankommo på e. m. till Reval. Endast med 
knapp nöd hade vi fått fram några av våra hästar ända dit, de övriga voro 
så utmattade av hunger och vedermödor, att de icke förmådde draga slä­
darna längre och måste lämnas kvar på vägen. Då vi närmade oss 
staden, gick det lättare. Vi mottogos ståtligt av guvernören Herr Gabriel 
Oxenstierna, friherre till Mörby, och friherre Nils Bielke i spetsen för 
några ryttare samt av stadens magistrat. De tre herrarna samt några 
av sviten togo logi hos köpmannen Seigneur Herman Wustman, åter­
stoden av sviten i andra borgarhus. Alla rönte vi ett mycket vänligt 
bemötande, så att vi i jämförelse med vår föregående belägenhet nu 
tyckte oss ha kommit till det förlovade landet. Samma dag mottogo 
herrarna brev från marskalk Henrik Horn, vilka besvarades.
Den 5 april på e. m. avlade guvernören och andra officerare besök 
hos herrar sändebuden, och den 6 på e. m. mottogo de besök av mar­
skalk Henrik Horn, som på morgonen anlänt till Reval.
Den 7 april på morgonen återkom Seigneur Andries Jacobsz. van 
Wouw till Reval från sin resa till Åbo, medförande svar från Hans Maj:t 
138
av Sverige1 samt brev från Höga Generalstaterna. Han hade även i 
Åbo inhändigat privata brev från Holland, vilka mottogos med stor 
glädje. Då han haft en mödosam resa, hade Hans Maj:t av Sverige 
förärat honom en vacker guldkedja med vidhängande medaljong.* Samma 
dag avlade herrar sändebuden kontravisit hos Herr marskalken Horn, 
vilken omedelbart därefter lämnade Reval.
Den 8 april på f. m. avlade rådsherrarna i Reval besök hos herrar 
sändebuden och trakterades med rhenskt vin. Den 12 voro herrarna 
och hela sviten av guvernören Oxenstierna inbjudna till middag på slottet. 
Välfägnaden var utomordentligt riklig och ståtlig. I dryckesväg fanns 
där utom lybskt och rostockskt öl endast hypokras, tillsatt med karde­
mumma,2 och av allt dracks det redeligen. Då vi medhunnit ungefär 
halva antalet rätter, ljödo trumpetstötar, vilka vi trodde förebåda en ny 
rätt, men i stället inträdde efter trumpetarna prestaven Claes Claesson Uggla 
* Han tog åter logi tillsammans med mig hos Anna Bous på Munkgatan. Hennes svärmor, 
som hon hade boende hos sig, blir nästkommande juni 99 år gammal. Hon går ännu stundom ut, har 
god syn och hörsel, och det är icke mer än fyra år sedan hon dansade en gaillard^ för sin dotter­
dotter och slog ihop händer och fötter. I 51 år har hon varit änka, 20 år hade hon sin man säng­
liggande sjuk och i 83 år har hon bott i detta hus. Medan vi ännu voro här, fick hon brev från 
Danzig, att hennes son dött som ungkarl vid 82 års ålder. Det synes mig i sanning underbart.
139
med en hovmästarstav i handen, med vilken han saluterade. Han åtfölj­
des av ett antal personer, lika många som bordsgästerna, vilka i hän­
derna buro stora gyllene eller förgyllda bägare för herrarna och vida, 
höga glas för sviten, somliga rymmande mer, andra mindre än ett stop 
och alla fyllda med hypokras. Alla dryckeskärlen sattes samtidigt ned 
på bordet, ett framför varje bordsgäst, så att vi förvånades över att på 
en gång se en så stor mängd vin. Än mer förundrade blevo vi, då 
guvernören lät tillsäga oss, att den som sist hade druckit i botten, skulle 
få sitt glas fyllt på nytt för att utan pardon åter tömma detsamma. För 
att slippa undan med ett gjorde sig nu några så bråttom, att de fingo 
nog av dryckjom ända till påföljande dag och måste taga den kortaste 
vägen till sina respektive *login.
* Om också herrarna förträffligen välfägnas på måltider och banketter, så bidrager denna stora 
hovhållning i sin tur till alltings fördyrande. Så t. ex. kostade före vår hitkomst ett får T/2 och en 
oxe 12 daler, under det att man nu får ge drygt en, resp. 25 daler, och så är det med allting. Om 
vi stanna här länge, komma vi att förorsaka svår dyrtid och skaffa oss mångas förbannelse på halsen. 
— Ännu den 15 april kom folk resande över isen från Helsingfors i Finland. Havet är här 15 mil 
brett. De sade oss, att isen ännu var tjockare än en halv manslängd, men då det töade starkt och 
isen blev lös, åkte många ned sig med sina hästar. Luften börjar nu att klarna över bergstopparna, 
varför vi hoppas på öppet vatten inom fjorton dagar. Herrarna gå dagligen på gästabud eller ha 
själva gäster, varvid det ofta drickes tappert.
140
Den 17 april på e. m. mottogo herrarna besök av guvernören och 
av friherre Bielke, vilka stannade till kvällen som deras gäster? Den 
20 låg havet ännu alldeles tillfruset och stängt, så att man kunde köra 
med häst och släde på isen, men kort tid därefter började denna gå 
upp och öppet vatten att inträda. Den 21 kommo herrar borgmästarna 
samt Syndikus Derentals på besök. Den 23 skrevo herrarna till Höga 
Generalstaterna i Förenade Nederländerna.1
Söndagen den 24 april på morgonen avled Johan Exalto, till­
hörande Herr presidenten Veenhuysens svit, efter åtta till nio dagars 
*sjukdom?
Den 25 april foro herrar sändebuden jämte hela sviten i vagnar 
och till häst till guvernören Oxenstiernas gård omkring två timmars 
körväg utanför Reval. Här roade man sig först med fiske och infångade 
över 200 abborrar och gäddor, varefter vi på e. m. hederligen och
* Den 19 blev en bondpojke, som bragt sin husbonde om livet, halshuggen.
** Hans kusin Jacques Exalto försäkrade, att han, då han vakade vid den sjukes bädd, sett en 
vacker och rikt smyckad ungmö stående framför densamma. — Då man skulle bära liket utför trap­
porna, bad husfolket, att man för all del icke skulle stöta emot väggarna, ty gjorde man det, komme 
det hädanefter att spöka i huset. I sanning en alltför stor vantro hos luteraner!
141
hjärtligen välfägnades av Herr guvernören och hans husfru Anna 
Bande (?) samt friherre Nils Bielke.
Den 26 april på morgonen begrovs Johan Exalto i storkyrkan i 
Reval, kallad St. Niklas’ kyrka.2 I begravningståget deltogo utom herrar 
sändebuden även magistraten i Reval och därvarande andliga samt ett 
stort antal borgare, män, kvinnor och barn* Enligt bruket därstädes 
bars framför de andliga av en man med en lång duk kring halsen ett 
ljus, vägande, efter vad man sade oss, över 60 pund.3 Liket, som 
föregående afton förts till herrar sändebudens logi, bars därifrån av dessas 
tjänare. Det var en mycket ståtlig och hederlig begravning.**
Den 28 april kom ett bud från Tolsburg över isen med brev till 
Burmania t herrar sändebuden. --- Den 29 avled Thomas Burmania efter åtta dagars
sjukdom, även han tillhörande Herr presidenten Veenhuysens svit.*** Detta 
gjorde oss så mycket mera nedslagna, som även herrarnas hovmästare
* Framför de andliga kom skolmästaren med sina skolbarn, vilka sjöngo.
** Alla som följde liket till kyrkan fingo något till bästa, männen bröd, doppat i vin, vin och 
kandeel^ kvinnorna och flickorna allehanda läckra konfityrer. I kyrkan hölls en likpredikan, varefter 
man skildes åt. Guvernören och friherre Bielke stannade som herrarnas gäster.
*** Han dog av strypsjuka, en elak sjukdom.
142
Michiel de Mist, vilken bodde i samma hus som Burmania, varit sjuk 
allt ifrån första dagen av vår vistelse i Reval. Dessutom låg en av 
Herr Joachimis tjänare i häftig feber, och en av Herr Bas’ svit var 
insjuknad. Då herrar sändebuden själva i tur och ordning voro mindre 
väl till pass, så började vi frukta, att vi nu, då vi kommit i lugn och 
ro, skulle förlora för oss ännu oersättligare personer. Men Gud lät det 
i sin nåd bliva vid de förluster vi redan haft.
Efter majpredikan på f. m. den i maj begrovs Burmania i St. Niklas’ 
kyrka bredvid den ovannämnde E*xalto  Begravningen bivistades, utom 
av herrar sändebuden, magistraten och prästerskapet, av guvernören Oxen­
stierna, friherre Bielke och några andra officerare. Dessa stannade där­
efter till middagen hos h**errarna.
* Svartrockarnas girighet och Guds rättfärdighet vara evinnerligen: naturligtvis måste återigen 
ett 60 punds vaxljus bäras framför liket! Emellertid blåste det ut under vägen. Huruvida den av­
lidne vid sådant förhållande for raka vägen till himmelrik, vet jag inte.
** Då herrarna fått underrättelse om, att de finska skären voro öppna, men att de två örlogs- 
skepp, som av Hans Maj:t beordrats att hämta dem över, till följd av motvind icke kunde komma in 
till Reval, förhyrde de ett där liggande holländskt fartyg. — Den 8 maj kunde vi ännu löpa över isen. 
Tvenne fartyg ankommo, det ena från Spanien, det andra från Zeeland, lastade med salt, vin och 
andra varor, varför glädjen var stor i staden. De hade icke påträffat mycket is på vägen utom vid 
Dagerort, där den ännu var över tre famnar tjock. Här är ännu ibland stark frost om nätterna.
M3
Den 4 maj på e. m. avlade herrar sändebuden besök hos Herr guvernö­
ren på slottet. Samma dag mottogo de brev från marskalk Horn, vilka 
omedelbart besvarades.
Den 7 maj på e. m. företogo herrarna samtligen en promenad 
utanför Reval till ett ställe, där man hugger lasursten ur klipporna och 
jorden. Vid hemkomsten på aftonen mottogo de brev från Hans Kungl. 
Maj:t av Sverige, vilka de påföljande dag besvarade.1
Den 12 maj voro Herr presidenten och Herr Joachimi ute och 
promenerade. Den 14 var Herr guvernören på besök och talade om en 
viss fånge, som dömts till döden. På e. m. spatserade herrarna utanför 
staden. Den 15 hade herrar sändebuden middagsbjudning för Herr guver­
nören, magistraten i Reval samt de husvärdar, hos vilka de logerat, då vi 
först ankommo till staden. Den 16 kom Herr marskalk Horn på besök och 
den 17 på morgonen två av Revals borgmästare för att göra några 
meddelanden. — Några dagar förut, då jag själv och Andries Jacobsz. 
van Wouw befunno oss på en promenad utanför staden, sågo vi rytt-
Skepparen från Zeeland berättade, att kapten Roobol på hemvägen till Holland förlorat sitt fartyg på ett 
rev, men att hela besättningen räddats.
144
mästar Lorenz Wagner ute på en ridtur i sällskap med en junker N. N. 
Delwich, förlovad med hans syster och av honom mycket avhållen, båda 
glada och väl till m* ods  Då nu ryttmästaren på lek avlossade sin 
pistol, råkade han oförvarandes skjuta sin blivande svåger en k**ula  
genom kroppen, så att han störtade död från hästen eller i varje fall 
avled strax därpå. Ryttmästaren, som nästan blev från sina sinnen av 
sorg, sände i största hast en av ridknektarna till Reval för att hämta en 
kirurg i den tron, att den skjutne ännu stode att rädda. Men det var 
för sent. Till följd härav blev ryttmästaren så förtvivlad av sorg, att 
han föresatte sig att icke mer intaga någon föda, då han icke längre 
ville leva. Ständigt ropade han på sin älskade Delwich. Nästan varje 
natt vakade någon av sviten hos honom och försökte intala honom att 
äta litet. Endast så småningom kunde han förmås därtill, ty var gång han 
erinrade sig det skedda, ville hjärtat brista i bröstet på h*o*n*om.
Den 18 maj gästade herrarna jämte sviten Herr kommissarien Adam 
Schraffer, som bodde omkring en mil utanför Reval. Där voro även
* Och beskänkta.
** Två.
*** Ack, vilket elände medför ej dryckenskapen !
17—163217.
145
Herr marskalken Horn och guvernören Oxenstierna samt några andra 
officerare, och alla välfägnades vi på det förträffligaste*
Sedan vi nu länge och väl väntat på öppet vatten (ett par dagar 
förut hade man från ett under land liggande fartyg mätt ända till tolv fots 
uppstaplad is), beslöts äntligen att göra allt redo till avfärd, och påföljande 
Avrgsa. från dag, den 19 maj, lämnade vi vid middagstiden Reval för att resa till Åbo i 
Finland. Vi beledsagades av marskalk Horn, guvernör Oxenstierna och 
andra officerare samt av magistraten i Reval till yttersta ändan av 
hamnpiren, där vi inskeppade oss på ett fartyg vid namn Såningsmannen 
av omkring 60 lästers dräktighet. Kapten var Jacob Mantgens van 
Abbekerck.** Vi satte kurs*** rakt på de finska skären och Åbo, be­
läget 36 mil från Reval.
* Då en ordväxling uppstått mellan M. Jan Messy och några av marskalk Horns svit, kom mar­
skalken oförväntat tillstädes, berövade utan att spörja om orsaken till tvisten Messy hans vapen, bröt 
det i stycken och kastade det på marken. Därpå gick han åter sin väg. Saken fick inga följder och 
herrarna låtsade icke om någonting.
** Vid avfärden sparades icke på varma tårar från deras sida, som alltför lättroget givit våra 
gossar sin tro och tillbragt mången kärleksnatt med dem. Få se, om där icke med tiden kommer en 
skeppslast små holländare till oss!
*** N.N. till W. på ön Narrien (Nargö) vid O.N.O. vind, och därefter . . . Nargö, som är ganska 
vacker, passerade vi inemot aftonen.1 Om natten drejade vi bi, då vi icke tordes närma oss skären.
146
Tidigt på morgonen den 20 maj ankommo vi till de finska skären, Finska skären
vilka bestå av i havet kringströdda, tätt invid varandra liggande sten- 
klippor. Vi befunno oss nu 12 mil från Reval, men då vi vid middags­
tiden kommit ett par mil in bland skären, måste vi till följd av motvind 
kasta ankar.* På e. m. ankom i en roddbåt** Hans Vevyer, en skotte, 
kapten på Hans Maj:ts av Sverige örlogsfartyg »Merkurius».1 Han med­
delade oss, att hans fartyg låg ungefär en halv mil längre bort, och att han 
hade befallning av Hans Maj:t att hämta herrarna ombord och föra dem
* Vi företogo spatserturer på de kringliggande holmarna och klipporna. De stora öarna äro 
bebodda av bönder. Det är förenat med stor fara att segla i dessa farvatten, särskilt vid dåligt väder, 
ty där vimlar av stenar och blindskär. De sistnämnda ligga jäms med vattenytan eller en till tolv fot 
under densamma. På en del klippor stå små stenrösen som sjömärken, utmärkande god ankarbotten. 
Varannan eller var tredje mil mäste man ha ny lots. Klipporna vimla av fåglar och öarna av harar, 
mårdar och annat småvilt. Vi sågo här myrstackar sex fot i omkrets och fyra fot höga; myrorna voro 
drygt tre gånger så stora som hemma i Holland. Bönderna kommo till oss i sina båtar med färsk 
fisk, ägg och fågel. Vår prestav Claes Claesson Uggla begav sig på middagen till Åbo för att under­
rätta Hans Maj:t om herrarnas ankomst. Efter omkring en halv mil påträffade han de kungliga far­
tygen liggande bland klipporna. Till följd av det slingrande farvattnet kunde varken de se oss eller vi 
dem. Så snart man erfor herrarnas därvaro, avlossades en mängd kanonskott, varigenom vi förstodo, 
att de icke voro långt borta. Dock kunde vi icke komma till dem, utan måste förbliva liggande där 
vi voro.
** Med åtta rödklädda roddare.
147
till Åbo* Han vände därpå tillbaka och sände oss inemot aftonen fyra 
Barösund båtar, vilka togo oss på släp till Barasund (Barösund),** där han låg 
med sina fartyg."** Vid vår ankomst gavs salut från dem samtliga. Natten 
tillbringades ombord.*
Den 2i på morgonen fingo vi god vind och fortsatte tolv mil till 
jungfru- Jungfrusund.+f Här kom Tomas Tomasson, enspännare1 hos Hans Maj:t 
av Sverige, ombord, vilken meddelade oss, att några adelsmän på Hans 
Maj:ts order skulle komma oss till mötes en mil från Åbo.++ Han begav 
sig därefter landvägen i förväg för att underrätta Hans Maj:t om herrar sände­
budens ankomst. Mot aftonen passerade vi genom Terwesund (Tervösund), 
men då vinden blivit motig, måste vi åter kasta ankar, då vi kommo till 
Pargasport Paris Port (Pargasport). Det var en god och trygg hamn, på alla 
sidor omgiven av höga holmar och öar. Där fanns ett trefaldigt,
* Där Hans Maj:t inväntade dem.
** Då det var stillt väder och vinden rätt emot.
*** Sju till antalet.
+ Av bönderna erhöllo vi förträfflig fisk, bl. a. en fot långa abborrar samt gäddor, vägande 10 
till 14 pund.
++ Färden gick mellan tätt invid varandra liggande, mycket skrovliga klippor.
++ Han medhade fågel och ägg för vår räkning.
148
vackert eko, som förträffligt återgav trumpetstötar och hela me- 
ningar."
Den 22 maj på morgonen foro vi med god vind tre mil vidare. 
Vid 9-tiden på f. m. kom junker Robert von Rosen, en livländsk adels­
man och Hans Maj:ts hovjunkare, ombord, medförande en del livsför- 
nödenheter.** Han sade sig vara utsänd av Hans Maj:t för att anmoda 
herrarna att icke komma till Åbo, såsom först var sagt, utan fortsätta 
sin resa till Stockholm, då Hans Maj:t med det snaraste skulle följa 
efter. Han hade befallning att stanna hos oss och sörja för den nödiga 
provianteringen under resan. Under sådana förhållanden kastade vi ankar 
i Labbedasund (Lapilansalmi?) omkring två mil från Åbo, huvudstaden i 
Finland. Från ett högt berg i närheten kunde man tydligt se den med dess 
torn och slott.*** Medan vi lågo och väntade på god vind, gingo vi ofta i 
land och sågo inåt landet många vackra platser med bergshöjder, beprydda 
* Vi åtföljdes av tre av konungens fartyg, vilka stannade i Jungfrusund. De övriga fyra gingo 
till Livland.
* * Såsom två levande oxar, som väl gått en tio år för plogen, 25 harar, en mängd fågel 
och ägg, även sill, öl, bröd och vin.
* ** Många av oss voro förargade över att endast få se staden på avstånd och icke komma in 
till densamma.
149
med vilt växande träd, och på låglänta ställen grönskande åkerfält, besådda 
som obesådda. Nedåt havet, som kringflyter alla dessa öar och holmar, 
fanns nästan intet annat än klippor, ehuru delvis grönskande och träd­
bevuxna. Båtarna, med vilka bönderna färdas mellan öarna, hava segel 
med svarta och vita tvärränder, såsom synes å vidstående avbildning. 
Denna föreställer Labbeda (Lapilan) sund eller hamn, och teckningen är 
gjord så, att man kan se de flesta holmarna och öarna, men icke vårt 
fartyg, som ligger något åt sidan.
På e. m. kom Herr Johan Pontusson De la Gardie, friherre till 
Ekholmen, guvernör i Åbo och äldste bror till fältherren, ombord, åtföljd 
av några adelsmän och officerare, och senare på kvällen rikskanslern 
Axel Oxenstierna, utsänd av Hans Maj:t, jämte en del adelsmän och andra 
personer. Bland dessa befann sig även kontrollören Anthonis Monyer från 
’s Gravenhage, vilken medförde brev från Holland till herrar sändebuden och 
några andra i sällskapet. Stor blev därför glädjen i våra hjärtan att så oför­
modat påträffa en så god vän och bekant, som till på köpet kom med goda 
underrättelser från de respektive adressaternas vänner och bekanta. Hela 
sällskapet stannade till kvällen som herrarnas gäster och dröjde under vän-
150
ul
""""‘"""" 
: MMoffinm n ore amTi imme 
--an ‘JbIFDe.,.4 a—$,
5
' M~w~ ///2U~ . K 
MAy/livIn/A/pv.,».,... . 
-wuter-"””. WMi2
LABBED A SUND. (Lapilansalmi?)

skapligt samspråk kvar ända till framemot morgonen. På mat och dryck ledo 
de ingen brist. — Ehuru det icke var månsken, var den korta natten så 
ljus, att vi icke behövde tända något lyse, och då solen plötsligt rann 
upp, hade vi icke en aning om, att det blivit så sent. Gästerna togo 
nu hjärtligt farväl och foro jämte sin svit tillbaka till Å* bo.
Den 24 maj gingo vi åter till segels för att, då vinden var otjänlig, 
försöka att taga oss fram med kryssning. Då vi emellertid på lång tid 
ingenting vunno, blevo vi nödsakade att åter kasta ankar. Alltsedan vi 
kommit in i de finska skären fingo vi dagligen utmärkt fisk ombord, av 
det slag, som här kallas pomochel eller torsk.1 Den liknar kolja, men 
har mörkare skinn, som vid kokning blir ännu något svartare och lossnar; 
till smaken är den sötaktig, och den är ganska lös i köttet. Andra fiskar 
äro rombformiga och kallas rudor, till färg och utseende liknande våra
* Den 23 var vädret vackert, men vinden rätt emot, varför vi förblevo liggande för ankar. Vi 
gingo i land på holmarna för att fördriva tiden, köpte präktiga får för 16 rundstycken. Som 
dryck brukas här saven av björkar, vilken tappas på följande sätt. Om våren vid lövsprickningen 
hugger man ett hål med en yxa i stammen och sätter in en plugg, varpå laken rinner ut och upp­
samlas i ett fat. Den giver en svalkande, syrlig och hälsosam dryck, och man kan även brygga ett 
gott öl av densamma. — Enligt vad lotsarna säga finnas här i trakten magnetiska stenar; det kan väl 
ha sin riktighet, ty våra kompasser kunde ej hålla sig stilla, utan snurrade ständigt runt.
18—163217.
153
karpar, men kortare och bredare, och mycket välsmakande. Dessutom 
fingo vi braxen och mört. — Seigneur Anders Bureus, Hans Maj:ts sekre­
terare, kom ävenledes ombord.
Den 25 maj på morgonen seglade vi med god vind vidare och an- 
kommo vid 5-tiden på e. m. till Corper stroom (Korpoström). Här kastade vi 
ankar för att byta lots, vilket stundom måste ske varannan, var tredje eller 
fjärde mil. Utan dessa lotsar, som äro mycket förfarna, hade det varit förenat 
med stor risk för fartyg, last och alla ombordvarande att passera skärgården. 
Den vimlar nämligen av blindklippor, några en halv, andra en till fyra 
famnar under vattnet. Varje lots är därför inövad på en viss sträcka 
och känner denna i g*rund
Den 26 maj i daggryningen foro vi vidare med ny lots och ankommo 
tidigt utanför Å**land.  Vid middagstiden kom ståthållaren på slottet
* Då vi seglat omkring två mil, stötte vi med god fart på ett blindskär. Vi kastade genast ut 
lodlinan och funno tre famnars vatten, men fartyget hade Gud ske lov icke tagit någon skada. Det 
är betydligt farligare att navigera här än i Spanska sjön, men också nöjsammare, ty om aftonen går 
man i land och spatserar, och kocken kokar maten där. Man ser här på öarna och klipporna talrika 
träkors, vilka utmärka, att någon drunknat eller begravts på platsen.
** Eller, som andra säga, Eland, emedan där finnas många eländen (älgar).
154
Kastelholm junker Jörgen Wulfsdorff ombord.1 På e. m. kommo vi ut Ålandshav 
på Ålandshav, som tolv mil brett sträcker sig från de finska till de 
svenska skären, och då det blåste en frisk bris, uppnådde vi inemot 
aftonen de sistnämnda.2 De erbjödo i likhet med de finska en vacker 
och leende anblick* I dagbräckningen påföljande dag kommo vi in i Steg- Stegsund 
sundet vid Vaxholms tullhus, som varit synligt redan på långt håll, och 
då vinden var motig, ankrade vi där. Den förut nämnde adelsmannen 
Rosen begav sig nu med en båt i förväg in till Stockholm för att 
iordningställa kvarter för herrarna och sviten och kom vid middags­
tiden åter ombord. Medan vi lågo och väntade på vind, gingo vi i 
land på flera av de kringliggande holmarna. Där doftade övermåttan 
ljuvligt av allehanda örter, såsom rams, även kallad Salomos sigill, 
bellis, blå- och vitsippor, satureja3 och andra liknande, mig obekanta 
blomster. Även mejram, krusbär och smultron funnos där i mängd samt 
svarta vinbär, hasselbuskar och portulak. Den sistnämnda var mycket 
stor och välsmakande, varför vi plockade en hel del och åto som 
sallat. Ehuru holmarna till största delen bestå av enbart klippor, så
* De voro mycket vackrare än de finska och ej så svårnavigabla.
155
finnas där icke destomindre åtskilliga vackra och fruktbara dälder, 
vilka väl uppodlade skulle giva mycket god äring. Här och där voro 
de också bevuxna med vacker gröda. På sina ställen var marken alldeles 
översållad av smultron, så att det här, liksom annorstädes, där vi gingo 
i land, lyste alldeles rött av dessa bär.1 Holmarna äro små och stora, 
somliga ej bredare än ett stenkast, andra dubbelt, ja ända till hundra 
gånger så stora och bebyggda med en eller flera byar. Alla äro de 
kringflutna av vatten och vimla av harar, om vintern vita, om sommaren 
grå eller rödbruna. Hur denna vår ankarplats såg ut ses å vidstående bild.
Vaxholm Den 28 maj på e. m. gingo vi åter till segels, men då vinden 
något förändrades, sattes större delen av besättningen i land för att 
med en tross hala fartyget förbi en utskjutande udde, som tog bort 
vinden. Sedan alla åter gått ombord, kommo vi på aftonen fram till 
tullhuset i *Vaxholm,  tre mil utanför Stockholm. Vid vår ankomst gavs 
salut med flera kanonskott och avbrändes fyrverkeri. Då vi ville påskynda
* Tullhuset, som är av trä, ligger alldeles invid vattnet på en liten holme eller stenklippa. 
Fästningen består av ett stort och tjockt tom. Mitt emot ligger en annan liten ö, på vilken finnes ett 
hakelverk, omgivet av skanskorgar. Om natten avstänges farleden med en bom. Bakom öarna är 
mycket grunt vatten, så att den enda passagen är förbi Vaxholm.
156
“y
ten
il.
?
d
VAXHOLM.

vår resa, sändes endast penningmästaren i land för att framföra herrar 
sändebudens hälsningar till guvernören jämte ursäkter, att de själva ej 
kunde uppvakta honom. Så snart den förstnämnde åter kommit ombord, 
seglade vi vidare, men kommo till följd av vindstilla icke långt.
Då vi tidigt på morgonen den 29 maj hunnit i närheten av Stock­
holm, beläget 40 mil från Åbo, möttes vi av tvenne jakter* med 
viceamiral Clerck ombord. Vardera jakten var försedd med ett par 
metallkanoner, med vilka saluterades såväl vid deras framkomst till oss 
som då vi kommo in till staden. Jakterna togo oss på släp nästan ända 
fram till Stockholm, varpå herrarna, då vi för vindstilla icke kommo längre, 
stego ombord på dem och foro vidare i land. Staden Stockholm** tog Stockholm
sig vid ankomsten alldeles grön ut, där den låg emot bergen, ty husen 
ha alla avplattade tak, täckta med björknäver och grönskande grästorvor 
på samma sätt som de ovan beskrivna bondstugorna i Ryssland. Taken
* Behängda med rött kläde.
** Stockholm, konungariket Sveriges huvudstad, är mycket vackert beläget vid sjön och har en 
präktig hamnkaj, där dagligen många fartyg komma och gå. Staden, som har trånga och krokiga ga­
tor, är byggd på öar och klippor, varför man ständigt måste gå backe upp och backe ned. Kyrkorna, 
tornen och slottet äro täckta med koppar, som här finnes i överflöd.
159
användas till bleke, och på en del låter man getter gå och beta, vilka 
understundom hoppa över gatan från det ena huset till det andra och 
åter tillbaka. I tider av nöd skulle man lämpligen kunna beså dem till 
täckande av husets behov av brödsäd. Över taken resa sig de mestadels 
helt vita skorstenarna, något som på avstånd tar sig mycket egendomligt 
ut, så att man icke rätt vet vad man skall tro om det. Slottet har man 
vid infärden till staden på höger hand. Det är vackert, men g*ammalt.  
Vid vår ankomst gavs salut, och herrar sändebuden ledsagades av Hans 
Maj:ts amiral in i staden, där de alla tre togo logi hos Valentin Nilsson 
på »Gyllne Solen».1 Sviten inkvarterades här och där i staden i hederliga 
borgarhus. Strax därpå mottogo herrarna å Rikets råds vägnar besök 
av junker Jacob Jacobsson Bååt och Åke Axelsson (Natt och Dag) samt 
en tredje friherre.2 Dessa framburo ursäkter för att herrarna icke fått det 
mottagande man ansett tillkomma dem, då det uppgivits att deras an­
komst till följd av den otjänliga vinden icke varit att vänta förrän om 
aftonen. De nämnda herrarna stannade därpå kvar till middagen.
* Det har ett stort torn, gemenligen kallat Tre kronor, emedan trenne kronor äro anbragta på 
tornspetsen, vilka sinnebildliga väldet över tre konungariken, nämligen Svealand, Götaland och Venden.
160
Den 30 maj dinerade friherre Abraham Eriksson Leijonhufvud jämte 
de ovannämnda junkrarna hos herrar sändebuden, och den 2 juni mot- 
togo dessa besök av riksrådet Johan Skytte, förutvarande sändebud i 
Nederländerna, som stannade kvar till aftonmåltiden.1
Den 3 juni på f. m. anlände till Stockholm den Stormäktigste 
och Högborne Furste och Herre, Herr Gustaf Adolf, Sveriges, Götes 
och Vendes Konung, Storfurste till Finland, Hertig till Estland och 
Karelen, Herre till Ingermanland etc." Till middagen gästades her­
rarna av riksrådet friherre Gustaf Stenbock och junker Olof Stråle, 
av vilka den förstnämnde jämte några andra herrar stannade kvar till 
kvällen.2
Den 4 juni superade Hans Maj:ts livmedikus hos herrarna, och den 
5 mottogo de besök av Hans Maj:ts tygmästare eller artillerigeneral Johan 
Månsson (Ulfsparre), junker Jacob Jacobsson samt den ovannämnde kontrol-
* Med ett örlogsfartyg, en galeja och tre fregatter. — Hans Maj:t mottogs av borgerskapet, 
som uppmarscherade i följande ordning: I spetsen två kaptener, följda av två trumslagare, och därefter 
12 led hällebardiärer, ett led musketerare; 4 led hällebardiärer, ett led musketerare; 12 led hällebar- 
diärer, en löjtnant med ett slagsvärd; en trumslagare, två fänrikar, som slängde lustigt med båda hän­
derna, 37 led musketerare och till sist en sergeant med hällebard.
19—163217.
161
lören Monyer. Junker Jacob Jacobsson och några andra stannade kvar till 
aftonmåltiden. Samma dag avreste Hans Maj:t från Stockholm till slottet 
Gripsholm, beläget sju mil *därifrån.
Den 6 juni på e. m. promenerade herrar sändebuden med junkrarna 
Månsson och Jacob Jacobsson till Hans Maj:ts garde,1 förlagt tätt 
invid Stockholm, där även friherre Stenbock, riksamiralen friherre Göran 
Gyllenstierna samt viceamiral Clerck infunno sig. I gardet anordnades 
en hederlig kollation för herrarna, varefter samtliga värdar ledsagade 
dem till deras logi och stannade där till aftonmåltiden. Då vi passe­
rade bron på ut- och ingående från staden, sågo vi under densamma 
ett mycket strömt vatten, kommande från en sjö vid namn Mul- 
lerus (Mälaren), som är mycket stor och uppfylld av holmar av det slag, 
som ovan beskrivits. Det berättades oss såsom något sällsamt, att detta 
vatten strömmar uppåt eller nedåt på tider, som icke sammanfalla med 
dem för ebb och flod vanliga, d. v. s. var sjätte timme, utan dessutom med 
en eller flera dagars eller veckors mellantid, och detta oberoende av om
* Drottningen, hans fru moder, håller hov där. Före sin avresa lät Hans Maj:t anmoda herrar 
sändebuden att göra sig lustiga och gå ut, ty hittills hade de icke varit utom dörrn, såsom brukligt är.
162
vinden är emot. Denna egendomlighet, till vilken man icke vet orsaken, 
har jag för kuriositetens skull trott mig böra relatera.
Den 9 juni gästades herrarna till middagen av konungens livmedi­
kus och den lybske kommissarien,1 som varit oss följaktig alltsedan 
vi reste norrut från Novgorod, samt några andra. Kort före middags­
tiden återkom Hans Maj:t till Stockholm. — Den 10 dinerade herr Johan 
Skytte och överste Herman Wrangel m. fl. hos herrar *sändebuden
Den 11 juni ankommo de tre riksråden herrar Axel Kurck, riks- Den första 
skattmästaren Jesper Mattson Cruus samt Johan Skytte jämte flera andra audiensen
rådsherrar och adelsmän med kallelse till herrarna att vid 11-tiden infinna 
sig till audiens hos Hans Maj:t. De medförde några av Hans Maj:ts 
hästar i kostbara munderingar, och erbjödo herrarna att rida upp till 
slottet på dem. Detta avböjdes emellertid med tacksamhet, varför hela 
sällskapet begav sig i väg till fots, under det att hästarna leddes efter. 
På gatorna, som ledde från härbärget till slottet, stod borgerskapet å
* Konungens naturlige broder Carl Carlsson (Gyllenhielm) kom också dit. Hans Maj:t lät 
genom trumslagning kungöra, att alla borgarna nästa dags morgon skulle vara under vapen i sina bästa 
kläder och lät meddela herrar sändebuden, att de då skulle mottagas i audiens.
163
ömse sidor under vapen, och vid framkomsten saluterades med grova 
*kanonskott  Uppkomna på slottet passerade herrar sändebuden tvenne 
stora och vackra gemak, behängda med praktfulla, guldvirkade tapeter, 
och kommo därpå in i ett *tredje"  med än dyrbarare sådana. Här 
funno de Hans Maj:t stående med blottat huvud på en vacker matta 
framför sin kungliga t*ron. ”* Då Hans Maj:t hade sorg efter sin avlidne 
morbroder hertigen av Holstein, var han klädd i svart broderat siden 
och svart sidenkappa, allt mycket kostbart. Över hans huvud hängde 
en tronhimmel. Strax till höger om Hans Maj:t stod ett marmorbord, 
uppburet av fyra silverpelare, och på detsamma lågo bredvid varandra 
tvenne blå, guldbroderade sammetsdynor. På den främsta vilade den 
kungliga gyllene spiran jämte det gyllene äpplet eller globen, på den 
bakre konungens blå sammetshatt, omgiven av den gyllene kronan, och 
på bordet mellan de båda dynorna låg ett stort, blottat svärd. Något 
längre åt sidan stod ett antal av rikets grevar, friherrar, adelsmän och
* Konungens drabanter paraderade.
** Vars dörr bevakades av sex hällebardiärer med vackra, förgyllda hällebarder.
*** Av rent silver, mycket dyrbart arbetat.
164
officerare. Hans Maj:t var reslig till växten, av proportionerlig kropps- Haps Maiits 
byggnad, och hade ett ljuslätt och något långlagt ansikte, blont hår 
samt tillspetsat skägg, något stötande i gult. Hans Maj:t är mycket 
tapper inför fienden och har alltsedan sin faders död utkämpat heta stri­
der med moskoviten, varvid han hemfört så lysande segrar, att han med 
svärdet erövrat allt land intill den i det föregående nämnda handels­
platsen och tvungit moskoviten eller storfursten att träda i fredsunder­
handlingar. Han har även fört krig med konungarna av Danmark och 
Polen, med vilka han dock nu slutit fred. Han är icke hämndlysten, 
utan en mycket nådig herre, klok till förståndet, företagsam och vaken, 
och i synnerhet mycket älskvärd och vänlig i umgänget med var man. 
Då Hans Maj:t f. n. är endast 21 eller 22 år gammal, så kan man, om han 
fortsätter som han börjat, framdeles vänta sig stora ting av honom.1 — 
Sedan herrar sändebuden hjärtligen hälsats av Hans Maj:t, frambar herr 
presidenten Van Veenhuysen å sina och de två andra herrarnas vägnar 
muntligen och på Hans Maj:ts begäran även skriftligen sina framställningar,2 
varpå Hans Maj:t å sin sida svarade. Efter att ytterligare hava sam­
språkat med de två andra sändebuden, inbjöd Hans Maj:t dem samtligen
165
jämte sviten till middagen, som under tiden iordningställdes. Greve 
Magnus Brahe och friherre Stenbock räckte handvattnet först till Hans 
Maj:t och därefter till herrar sändebuden, varpå Hans Maj:t tog plats 
överst vid bordet under en tronhimmel. På sin vänstra sida hade han 
Herr presidenten Van Veenhuysen, Herr Bas och Herr Joachimi samt 
några andra herrar av förnäm familj, något längre bort på den högra, 
ungefär mitt emot Herr Joachimi, sutto grevarna Magnus och Abraham 
Brahe jämte fyra eller fem andra riksråd. Sviten, adelsmän och officerare, 
sutto i samma rum vid tre andra, till sista plats upptagna bord. Alla 
undfägnades på det präktigaste och i god ordning. Den första skålen 
utbragte Hans Maj:t för Höga Generalstaterna och därefter i tur och 
ordning tvenne skålar för prins Mauritz av Oranien och prins Henrik, 
varpå herrar sändebuden, med konungens begivande, svarade med en 
skål för Hans Maj:t och för drottningen hans fru *moder  Efter mål­
tiden framburo herrarna å Generalstaternas vägnar som gåva åt Hans 
Maj:t en kista med präktigt damastlinne från Paschier Lamartyn samt 
ett japanskt lackerat skrin, inlagt med pärlemor, jämte åtskilliga stycken
* På grund av sorgen saluterades icke under skålarna.
166
gyllentyg, siden och damast i olika färger, vilka gåvor Hans Maj:t nåde- 
ligen mottog ur deras händer och lät bära till sitt kabinett. Herrar 
sändebuden stannade sedan kvar till framemot aftonen under samtal med 
Hans Majä,1 varpå de under betygande av sin tacksamhet togo hjärtligt 
farväl och återvände till sitt logi, beledsagade av talrika herrar och 
officerare.
Den 12 *juni  på e. m. promenerade herrar sändebuden utanför Stock- 
h**olm.  Den 13 på morgonen ankommo de tre ovannämnda deputerade 
riksråden, vilka herrarna såväl skriftligen som muntligen delgåvo, vad de 
ytterligare hade att meddela Hans Maj:t.2 — Efter middagen besågs det 
nya klostret, *** där konung [Magnus] Ladulås ligger begraven. Om 
honom berättades oss, att han varit den förste som påbjudit, att alla
* På f. m. gingo herrarna med stor ståt i kyrkan. Deras bänk var klädd med gyllentyg och 
adelsmännens med karmosinrött kläde. I kyrkan invid slottet finnas en del gravmonument och en 
vacker predikstol. Där finns även en stor och mycket vackert arbetad S:t Göran, sittande till häst 
med krona på huvudet, samt en drake och en jungfru.
** De gingo ut genom Söderport, som är späckad med höga herrars dödskallar, uppträdda på 
störar. Därutanför stå trenne stenpelare, vilkas avstånd från staden och sinsemellan säges motsvara vilo­
ställena på Jesu korsvandring. Fordom vallfärdades ofta dit, men luteranerna bekymra sig föga därom.3
*** Kallat Gråmunkeklostret.
t Som regerade (dog) år 1290.
dörrar skulle förses med lås, då man förut icke brukat regla dem(!). Dess­
utom besågos Magnus’ och Karl *VIII:s  gravar.1 Därpå ställdes färden 
till förstaden på Norrmalm, där herrarna mötte Hans Maj:t, som till 
fots begivit sig utom staden för att provskjuta ett fältstycke.2 Efter ut­
bytande av hjärtliga hälsningar vände Hans Maj:t tillbaka en annan väg 
till kanonen, vilken därpå laddades på nytt. Hans Maj:t riktade den i 
egen person, i det han tog sikte på en stor sten, som låg på ett ansen­
ligt avstånd därifrån i närheten av en kvarn på en höj dsluttning. Skottet 
träffade stenen, och ett andra skott, ävenledes riktat av Hans Maj:t själv, 
tog helt nära, vadan inriktandet skett med mycket gott omdöme. 
Andra gången gick lavetten sönder, ett av hjulen lossnade och nära 
laddhålet fann man en liten spricka, som framträtt redan vid första 
skottet. Hans Maj:t hade därför velat sätta stycket på dubbelt prov och
* Död i nådens år 1470. — Framför högaltaret ligger en biskop begraven, som blivit mördad 
där på stället av några adelsmän. Dessa, som voro honom gramse, emedan han lyst dem i bann, hade 
kommit instörtande i kyrkan, medan han stod och förrättade altartjänsten, slagit ihjäl honom och sön­
derhuggit liket i 26 stycken. Över graven, som är trekantig, ligga lika många tegelstenar. Adelsmän­
nen togo till flykten, deras vapensköldar äro stickade på ett kläde, som ännu dagligen brukas på al­
taret.3 I kyrkan finnes även skulderbladet av en jätte, mycket stort. — Vid kranen lågo över 100 
metallkanoner.
168
lims
A
20 KLIPPBLOCK PÅ SKEPPSHOLMEN.

andra gången låtit ladda det med dubbel laddning och en kula. För 
övrigt tog pjäsen ingen skada.1 Härpå ledsagade Hans Maj:t herrarna 
till Skeppsholmen2 för att där bese några nya fartyg. Vid passerandet 
av en tämligen lång, rödmålad bro3 observerade jag här på fyra till fem 
stegs avstånd till höger om landfästet på holmen ett mer än manshögt 
klippblock, som, då det bakifrån belystes af aftonsolen, syntes fullkomligt 
likna ett människoansikte: ögat bildades av en fläck mörk mossa, och 
återstoden av ansiktet var utskuren från pannan till hakan, som höjde 
sig något över marken, alldeles som om huvudet tittade upp därur. 
Denna likhet var fullt naturlig, utan att man gjort något till eller ifrån 
för att framkalla den. Jag visade några av sällskapet på fenomenet och 
var man måste stå för att kunna se det, ty tog man ett steg tillbaka eller 
framåt, så förändrades genast det hela. Hur det tog sig ut visas å när­
stående bild.4 — Från Skeppsholmen togs vägen till det närbelägna Gar­
det, där en aftonmåltid stod uppdukad mitt på gården för herrarna och 
sviten. Här rådde stor fröjd och gamman vid de ypperliga anrätt­
ningarna, allt under bar himmel i det gröna. Festen pågick vid 
vackert väder ända till midnatt, då det här i landet är ljust som på
171
dagen, så att vi kunde se att läsa och skriva i våra rum hela natten 
igenom. Därpå gingo vi med Hans Maj:t ombord på några jakter och 
foro runt kring alla örlogsfartygen, vilka i likhet med slottstornet salu­
terade med sina kanoner. Tagande vägen förbi staden, rodde vi därpå 
fram till slottet, där vi alla stego i land och ledsagade Hans Maj:t upp 
till hans matsal. Här togo herrar sändebuden hjärtligt farväl och begåvo 
sig, åtföljda av några adelsmän från hovet och under salut från grova 
kanoner på slottet, med två-slaget på morgonen till sitt *logi.
Den 16 juni voro herrarna jämte sviten till aftonen inbjudna till 
Herr Johan Skytte, där även Hans Maj:t infann sig jämte några andra 
förnäma herrar. Även här bjöds på hederlig traktering och rådde stor
* Inne på slottsgården stå åtta utomordentligt stora och vackra stycken. De sex största äro 
från Ryssland, de två övriga lät konung Johan gjuta. Av de ryska förskriva sig några från Ivan 
Vasiljevic. Folket i Ryssland kände då ännu icke till sådant djävulstyg. Då mästaren skulle prov­
skjuta kanonerna, lät Ivan fylla dem med små kulor, spik och annat skrot, ställa upp några av dem bred­
vid varandra och spänna ett omkring 20 fot långt rep framför mynningarna på dem. Dagen förut hade 
han låtit kungöra för allt folket att komma dit till platsen för att åse ett underverk han ämnade ut­
föra, men att ingen vid livsstraff skulle drista sig att komma innanför repet. Folket, som var nyfiket 
att få se något märkvärdigt, kom i mängd tillstädes. Han lät nu medelst en löpeld avlossa alla styc­
kena på en gång mitt ibland allt folket. Många dödades, varåt Ivan skrattade och sade: »Nu komma 
de inte en gång till för att titta.» Denne tyrann dog år 1584.
172
munterhet. Den 20 förhandlades med herrar deputerade,1 och den 21 gåvo 
herrar sändebuden middag för Hans Välborenhet, den högädle och stränge 
Herren Carl Carlsson Gyllenhielm, friherre till Bergkvara och Sundby- 
holm, änkedrottningens av Sverige råd och marskalk, m. f*l
Den 22 juni på f. m. överlämnade Hans Maj:ts trenne herrar depu­
terade, skattmästaren Jesper Mattson (Cruus), riksrådet Johan Skytte samt 
Axel Kurck, Hans Maj:ts skriftliga svar på deras framställning2 jämte brev 
till Höga Generalstaterna och Hans Excellens prinsen av Oranien. Häri 
förklarade sig Hans Maj:t mycket tillfredsställd med herrar sändebudens 
arbete, tack vare vilket fredsunderhandlingarna nu fortskridit så långt, 
att Hans Maj:t icke ville motsätta sig deras återresa till Nederländerna. 
Därpå överlämnade herrar deputerade som gåva åt var och en av herrar 
sändebuden en mycket vacker och dyrbar guldkedja, vilka de egenhän-
* Man talar mycket om de belevade danskarna, men jag skall här giva ett litet prov på den 
svenska artigheten. Vår gode hovmästare och prestav Rosen, som satt till bords jämte herrarna och 
deras gäster, hade vid de många skålarna tagit litet för mycket till bästa. För att ändå icke försumma 
sina värdspiikter och visa sig som en god dryckesbroder, lyfte han en smula på bordsduken, stack 
fingret i halsen och spydde under bordet. Därpå torkade han sig om munnen och började att dricka 
på nytt, som om ingenting hänt. När taffeln sedan upphävdes, fick man sig ett gott skratt. Man tör 
kunna säga, att där det räknas för en heder att supa sig full, där är det heller ingen skam att spy.
173
Ig digt lade kring halsen på dem. Kedjorna, som voro så långa, att de räckte nio varv runt, voro nedtill försedda med Hans Maj:ts bild i en 
vacker medaljong, rikt beprydd med diamanter.1 Dessutom förärades 
herrarna gemensamt 100 skeppund koppar som prov på landets pro­
dukter. Likaså erhöllo adelsmännen och officerarna i sviten, tretton 
till antalet, var sin guldmedaljong med Hans Maj:ts porträtt, hängande 
i en guldkedja, som å Hans Maj:ts vägnar lades kring halsen på var 
Den andra och en av dem. Under samma ceremonier som förra gången ledsagades 
audiensen
därefter herrarna, alla iklädda sina guldkedjor, jämte adelsmän och offi­
cerare av herrar deputerade till hovet, där de mottogos av Hans Maj:t, 
stående i samma gemak som ovan förmälts. Sedan herrar sändebuden 
efter vederbörliga hälsningsformaliteter något samspråkat med Hans Maj:t 
och behörigen tackat honom för hans kungliga nådebevis och frikostig­
het, svarade dem Hans Maj:t med belevenhet, att de ingalunda rönt det 
mottagande och den välplägnad, ej heller efter förtjänst så belönats för 
sitt stora besvär, som Hans Maj:t hade önskat, och att Hans Maj:t för­
denskull vore dem på det högsta bevågen. För att bevisa detta ville 
han icke låta dem draga ur riket utan ett varaktigt tecken till sin till-
174
givenhet och ynnest, som skulle lända dem själva till heder samt väcka 
och sporra deras efterkommande att följa i deras fotspår, icke endast i 
fosterlandets, utan även i främmande och angränsande furstendömens och 
republikers tjänst. Till den ändan hade Hans Maj:t redan på förhand i 
vänskapligt samtal delgivit herrarna denna sin avsikt, ehuru dessa helst 
velat undandraga sig och under några dagar även satt sig däremot; 
dock hade Hans Maj:t genom riksrådet Skytte låtit dem förstå, att han 
icke ville avstå från sitt förehavande. Till åminnelse av och som erkänsla 
för visade tjänster upphöjde Hans Maj:t därför först Herr presidenten 
Van Veenhuysen jämte manliga och kvinnliga efterkommande till rang 
och värdighet av välborne, fria banerherrar och -fruar till Wesenberg, och 
till förbättring av hans adliga, honom av börd tillkommande vapensköld, 
tillstadde Hans Maj:t honom och hans efterkommande att i fyra blå fält 
föra fyra silverbalkar och över skölden tvenne öppna, förgyllda och krönta 
hjälmar, den ena prydd med fem blå och silverfärgade strutsfjädrar, den andra 
med tvenne rödklädda mansarmar, vardera hållande en silverskodd häst­
hov, allt utförligare beskrivet i det öppna brev Hans Maj:t mottagit av 
greven till Visingsborg, Herr Magnus Brahe, och vilket han nu överläm-
175
nade till Herr presidenten, inlindat i blått siden. Den sistnämnde mot­
tog det djupt bugande och under stora tacksägelser. Därefter vände 
sig Hans Maj:t till Herr borgmästaren Bas och upphöjde honom och 
hans efterkommande av samma skäl som ovan nämnts i adligt stånd 
samt gav honom till förbättring av hans vapensköld en dubbelörn av silver 
i blått fält, hållande en olivkvist i näbben. Sedan Hans Maj:t därpå tagit 
plats på sin kungliga tron, dubbade han under övliga ceremonier den 
framför honom knäböjande Herr Bas till riddare, i det han gav honom 
tvenne slag på vänstra skuldran med det ovannämnda svärdet. Härpå 
reste han sig åter och överlämnade till Herr Bas sitt kungliga brev, 
även detta inlindat i blått siden. Till sist vände sig Hans Maj:t till 
Herr Joachimi och förklarade även honom i adligt stånd, förbättrande 
hans vapensköld med en gyllene grip i blått fält, samt överräckte till 
honom det i blått siden inlindade brevet. Alla dessa ceremonier ägde 
rum i det med dyrbara, guldstickade tapeter prydda, mycket vackra ge­
maket, där marmorbordet på silverfötter med dynorna, spiran, kronan 
och äpplet befann sig, så som ovan utförligare relaterats. Till en början 
hade alla tre sändebuden stått framför Hans Maj:t, som själv stått upp- 
176
C
DCA
a
=7 4iI. s 
i- tas Mi
—, 
. 1‘1 "ati 
TY7C
i I s 
plsh* 
' as*
21 DEN ANDRA AUDIENSEN. RIDDARSLAGET.
I---------------
BI
rätt framför sin kungliga tron. Därpå trädde Herr presidenten Van Veen- 
huysen något närmare för att mottaga den första gåvan och efter honom 
Herr Bas, som knäböjande mottog riddarvärdigheten. Under tiden hade 
de två andra herrarna trätt något tillbaka, varefter Herr Joachimi i sin 
tur stigit fram. Längre bort till vänster stod Herr Magnus Brahe, hål­
lande breven och efter vartannat överräckande dem till Hans Maj:t, och 
vid ingångsdörren till gemaket befunno sig alla de övriga herrarna, adels­
männen och officerarna; vilket allt är att se å vidstående *avbildning. ’
Medan sålunda Herr Van Veenhuysen av Hans Maj:t i nåder mot­
tog titeln, slottet och friherrskapet Wesenberg med underlydande egen­
domar, överlämnades till mig en avbildning av detsamma (själv såg jag 
det aldrig i verkligheten), och efter denna bild har jag avtecknat slottet 
med dess murar och torn, så som det f. n. ser ut. Godset, som är 
huvudort i Wierland i Livland (Estland), är beläget tre mil från havet
* Några av herrar adelsmännen voro mycket uppsluppna och lustiga. Ehuru de alla dagar 
fingo sitt lystmäte på mat och dryck och hade permission för bjudningar hos andra eller sig själva, så 
voro de ändå icke nöjda. Herrarnas förmaningar båtade intet, utan de sprungo från krog till krog 
och söpo sig fulla, och det allra oförsyntaste var, att de bredde ut sina kappor runt omkring kåken2 på 
det icke särdeles stora torget och satte sig där att dricka. Tvi skam, hur snart var icke Ryssland glömt!
på en bergshöjd och vid en farbar ström, som utmynnar nära Tolsburg 
15 mil från köpstaden Reval. I forna tider var slottet starkt befäst, 
och intill detsamma låg en ståtlig köping och ett hakelverk. Under 
senare tid har det lidit mycket av belägringar, krig och brand. Det 
wesenbergska området omfattar 18 stora byar, alla lydande under slottet, 
och dit hör även mycket fruktbart land, skog, jaktmarker och fiskevatten. 
Från öster tar det sig ut som å vidstående bild; tätt invid strömmen 
vid busksnåret finns en springbrunn.
Sedan nu nämnda ceremonier ägt rum, inbjöd Hans Maj:t herrar 
sändebuden att deltaga i den ståtliga middagsmåltiden, vilken inbjudan 
de även antogo. Inemot aftonen togo de därefter under vederbörliga 
vördnads- och tacksamhetsbetygelser för sista gången farväl av Hans 
Maj:t, som med blottat huvud hela dagen underhållit dem med samspråk,1 
och begåvo sig till sitt kvarter.
Den 23 juni på f. m. avreste Hans Maj:t till det tre mil från Stock­
holm belägna slottet Svartsjö och återkom till staden den 24 på f. m. 
Stockholm Samma dag efter middagsmåltiden avreste herrar sändebuden jämte svi­
ten från Stockholm. De ledsagades under stora hedersbetygelser till 
180
sresmtseteeis "togenl ------ — 5i—s7  joe. PF-32.
SLOTTET WESENBERG.

fartyget av riksamiralen Göran Gyllenstierna, Herr Carl Carlsson Gyllen- 
hielm, naturlig broder till Hans Maj:t, Herr Gustaf Stenbock, alla fri­
herrar, två unga friherrar Schenck till Tautenburg, skattmästaren Jesper 
Mattson Cruus och Johan Skytte* Örlogsskeppet, som skulle föra dem 
från Stockholm till Lybeck, hade omkring 158 lästers dräktighet och var 
bevärat med 26 metallkanoner.1 Den rymliga och präktiga kajutan var 
runt om behängd med blå sammet och vackra målningar, och över det 
med en blå sammetsduk täckta bordet hängde en himmel av gyllentyg 
med guldfransar. Kaptenens namn var Sander Fuerret,**2 och besättnin­
gen utgjordes av c:a 40 stridbara män. I Stockholm kvarstannade endast 
Johan Danckert, vilken skulle överbringa ytterligare några brev från Hans 
Maj:t till Ladoga, där båda parternas kommissarier åter skulle samman­
träffa.3 — Sedan vi tagit farväl av våra följeslagare, begåvo vi oss i 
väg och kommo mot aftonen förbi Vaxholm*** till Stegsundet, tre Stegsund
* Konungens f. d. lärare.
** Hans båda bröder voro även i Hans Maj:ts tjänst som örlogskaptener. Själv berättade han 
oss, bedyrande att det var sant, att han under den första natten i Stockholm jämte sängkläderna kastats 
sex fot ur sängen ut på golvet. Mycket annat dylikt kan man här få uppleva.
*** Där gavs stor salut och avbrändes ett präktigt fyrverkeri.
183
■
mil från Stockholm, där vi till följd av motvind i det slingrande far­
vattnet mellan skären kastade ankar. Först följande dags afton för­
ändrades vinden något, så att vi åter kunde gå till segels, men då vi 
om natten hunnit till t’Weerboom(?)' fyra mil längre ut, måste vi av 
samma skäl som ovan åter ankra*
Tidigt på morgonen den 28 juni kom Herr Johan Skytte ombord, 
utsänd av Hans Maj:t och åtföljd av en rysk adelsman vid namn 
Bogdan Grigorovic, den sistnämnde kommande från Moskva med 
brev till herrar sändebuden från ryske tsaren och Hans Maj:ts kom­
missarier.2 Samtidigt anlände underhovmästaren hos storbritanniske am­
bassadören mäster Robert Tricx samt Christoffel Woldich, en adelsman
* Hela dagen hade vi legat stilla för motvind. Guvernören i Vaxholm sände oss ytterligare 
proviant, såsom levande oxar, svin, spädgrisar, får, bockar och höns. Vi gingo i land på de täcka 
holmarna, som voro bevuxna med en mängd vackra örter och blommor, för att plocka smultron 
och blåbär, vilka här finnas i överflöd. Den 26 och 27 lågo vi stilla för dåligt väder. För att 
fördriva tiden gingo vi i land på Warmdy (Värmdön), som är fem mil lång. Den har vackra 
dälder och goda betesmarker, och där finns även älg. Danskarna hava härjat och bränt på ön, 
ihjälslagit inbyggarna och fört bort kreaturen.3 Sedan fredsslutet har den åter börjat uppblomstra,
bönderna bygga hus och lägga på kreatur. De äro rappa karlar och tillverka själva allt de be­
höva i hushållet.
184
tillhörande överstefältherren greve Jacob De la Gardies svit, båda även­
ledes med brev till herrarna.1 Vid deras ankomst gavs salut, varöver 
den ryske gesanten blev mycket förundrad, då han aldrig förut sett ett 
*örlogsfartyg.  På kvällen återvände Herr Johan Skytte till Stockholm, 
ånyo saluterad med några kanonskott, varvid ryssen åter såg mäkta för­
bluffad ut. Om natten ville eller tordes han icke anförtro sig åt farty­
get, ** utan gick med sitt sällskap i land på en holme för att uppsöka 
en sovplats bland klipporna, där han kunde vara säker på att ha fast 
mark under fotterna.
Den 29 juni på e. m. sändes den adlige ryske gesanten med svit 
åter tillbaka med herrarnas svar på de mottagna breven. Då han önskat, 
att herrar sändebuden skulle återvända till förhandlingsplatsen för att 
fullfölja de påbörjade underhandlingarna, tog han avsked tämligen miss­
nöjd och illa till freds. Vid avfärden hedrades han med salut. — Då 
vinden vid middagstiden började rymma något, gingo vi åter till segels
Han sade, att det icke var någon båt (så kallade han fartyget), utan ett slott.
** Man vet ej rätt varför. — Det försäkras, att denne bojar haft sin hand med i Demetrius’ 
bringande om livet.2 Han berättade oss, att han i kriget mot konungen av Sverige förlorat sju brö­
der och två onklar.
22—163217.
185
Djurhamn och kommo från Weerboom till Dierhaven (Djurhamn) en halv mil längre 
fram, där vi dock åter måste fälla ankar av samma orsak som vid före­
gående tillfällen.* Ännu i kvällningen den 2 juli lågo vi kvar, och som 
alltid låg Jacob Mantgens i närheten med sitt fartyg, åv ilket större
delen av bagaget, några av tjänarna samt den alltjämt sjuke hov­
mästaren de Mist befunno sig. Vi hade vackert väder, men plöts­
ligt uppstod en stormby med dunder och blixt och av sådan våld­
samhet, att träden syntes nära att ryckas upp ur marken och allt om­
bord hotade att slås i spillror. Därvid lösrycktes vårt ankare, fartyget 
började sacka akteröver, och innan det andra ankaret hunnit utkastas
* Vi plågas förskräckligt av mygg. Bönderna skaffa oss strömming och torsk, goda och söt­
aktiga till smaken. — Den 30 maj samma otur. — Den 1 juli fick en rymmare ett duktigt kok stryk 
för om masten. Då en av bönderna som dagligen kommo ombord med fisk märkte, att vi började 
bli otåliga över att ligga stilla längre, sade han oss, att vi kunde vara vid gott mod, ty på tisdag 
skulle vi få god vind och gå till segels. Det var nu fredag. — Den 2 juli promenerade vi på Kungs- 
holmen(?), som är mycket vacker. — Den 4 juli samma väder och vind. Den ovannämnde bonden 
kom åter ombord med fisk, och då det såg ut, som om vinden skulle svänga litet, frågade vi honom, 
om vi skulle få god vind. Han kikade i luften och sade: »Inte nu, men i morgon bittida fån I god 
vind.» — Och mycket riktigt, sedan det regnat starkt hela natten, gick vinden tisdagen den 5 i sol­
uppgången över på ostlig. Vi hissade därlör ankar och gingo till segels. Bonden, han visste allt mer 
än jag lärt honom och hade spått sant.
186
och taga fäste, hade vi redan drivit så nära intill stenklipporna, att rodret 
började skrapa mot bottnen och man med hjälp av en käpp kunnat 
hoppa i land. Vi voro i överhängande fara att förlora både fartyg och 
last, ja kanske även människoliv, men med Guds hjälp bet mot all för­
modan ankaret i sista stund. Kaptenen lät nu genast föra över trossar 
till landet på motsatta sidan och fastgöra dem vid träden för att på så 
sätt hala ut fartyget på djupt vatten igen. Under tiden hade ovädret 
dragit förbi. Vårt andra fartyg befann sig utom all fara och låg kvar 
där det legat. — Medan vi lågo och väntade på vind, fingo vi ofta ut­
märkt fisk ombord, som här fångas i överflöd. Äntligen den 6 juli på 
aftonen blev vinden något tjänligare, varför vi åter gingo till segels. Dock 
blåste det icke bättre, än att vi först påföljande dags eftermiddag kommo 
ut till havs från de svenska skären. Avståndet till Stockholm utgör 
landvägen omkring tre mil, räknat från hamnen Elvsnabben, som är den 
första på ingående, men sjövägen 16 till 18 mil, detta till följd av far­
ledens krokar och bukter mellan *klipporna  Nu liksom under hela 
färden sågo vi utomordentligt vackra och täcka holmar, en del bevuxna
* Man får segla runt nästan hela kompassen, innan man kan komma ut eller in genom skären.
187
med vacker gröda och fulla av smultron, ljuvliga blomster och portulak, 
av vilken sistnämnda man som ovan nämnt bereder sallat. En av dessa 
holmar passade jag på att avbilda, då vi en stund lågo stilla,* och den 
såg ut som vidstående bild utvisar. Att avteckna alla holmar vi sett 
i de finska och svenska skären hade varit en omöjlighet, ty de äro ota­
liga och skulle ha uppfyllt flera volymer.** De fyra kvadraterna man 
ser bredvid varandra nere vid vattnet äro grundmurarna till fyra hus, 
vilkas byggande påbörjas på detta sätt, i det man hopfogar runda timmer­
stockar ovanpå varandra, tills de bilda en sluten fyrhörning; dörrar och 
fönster anbringas först sedan huset är färdigbyggt.***
Vid 9-tiden på morgonen den 8 juli siktade vi Gottland, men då 
Öland vinden var svag, kommo vi först vid midnatt till redden utanför Öland.
* Vid Stendor haven (Stendörren).
** Vi hade satt i land våra får på en vacker holme för att beta. Då vi skulle gå till segels, 
sände vi en båt för att hämta dem, men båtsmännen kunde trots alla ansträngningar icke få fatt på 
dem. De lyckades jaga upp dem på en klippa, men bocken hoppade i sjön och alla fåren efter; det 
var lustigt nog att åse, men mycket besvärligt att fiska upp dem igen. Man kan i sanning säga, är 
ett får över bron, så följer det andra efter.
*** Under det vi gingo till segels, kom en av konungens drabanter ombord med fyra åmar vin 
och två tunnor öl. — Den 7 på middagen kommo vi ut ur skären.
188
B hr "e 
ye t 
tore
Efe 
iSu.r  
4 /td
1iltsi/n1alc
.
EN HOLME I SVENSKA SKÄREN.
1
Vi befunno oss nu i8 mil från de svenska skären och hade Småland 
inom synhåll. Här lågo vi för motvind till den 13 juli* Den
Den 13 juli på f. m. gingo vi under segel med sydostlig vind och Svenska 
satte kurs på Kalmarsund mellan Öland och Småland. Mitt i denna Jungtin 
farled ligger en stenklippa av ansenlig höjd, som på avstånd synes all­
deles rund och som icke utmärker sig för någon som helst naturskön­
het, värd att avbilda. Den kallas Svenska Jungfrun. Om denna klippö 
berättas många sällsamma ting. En ombordvarande andlig, skeppspre- 
dikanten Nikolaus Haquini, som i sin ungdom seglat med den ovan 
nämnde amiralen, sade sig själv ha erfarit sanningen av dessa historier. 
Bland annat omtalade han, att om någon söker hamn under denna klippa, 
så sker det endast av nödtvång och då man icke kan uppnå Öland. 
Klippan är nämligen illa beryktad hos alla sjöfarande, som hålla den för 
en samlingsplats för trollpackor. Låter någon sätta sig i land på den­
samma utan vetskap om detta, så finner han endast en stor stenklippa
* Där lågo ytterligare 20 fartyg och väntade på tjänlig vind. — Den 9 gingo vi i land, åto 
smultron med grädde och socker, som är en god spis. Den 12 var vädret så dåligt, att vi knappast 
kunde se Småland.
191
utan alla behag, här och där något bevuxen med gröna örter och mossa, 
men alldeles trädlös och så hög, att man från toppen kan skåda långt 
ut över havet. Den åter, som är underkunnig om rätta förhållandet och 
ger sig dit i en båt enkom för att förlusta sig, finner öns utseende helt 
annorlunda. Så snart han kommer upp på densamma, blir han varse en 
mycket vacker, grönskande trädgård med allehanda fruktträd, såsom 
äpple-, päron-, körsbärs-, krikon- och plommonträd, vilkas frukter han 
utan fara kan plocka och äta. Går han vidare, kommer han till en ljuv­
lig, grön däld, i vars mitt ett blått, guldstickat sidentält är uppslaget. 
Inne i tältet ser han en skara sköna ungmör i rika och dyrbara kläder 
förlusta sig med allehanda lekar och spel. Han behöver ej frukta att 
deltaga i det festliga laget med kurtis och all slags vällustighet, ty därav 
tager han ingen skada. Men när han efter ett ömt farväl går samma 
väg tillbaka till båten som han kommit, må han vid passerandet av träd­
gården noga akta sig för att plocka på sig och medtaga något av fruk­
terna, ty detta skulle hava till följd, att så väl han själv som hans kam­
rater skulle kantra med båten i en hastigt uppkommande virvelvind och 
alla gå till botten. Detta inträffar både vinter och sommar. Fiskarne i
192
trakten, som veta huru de skola förhålla sig, fara emellanåt dit för att 
roa sig och vända oskadda tillbaka. Enligt vår sagesman hade dessa 
trollkvinnor, som i skepnad av svenska jungfrur uppehålla sig på ön, 
givit denna dess namn. Allt detta vore ju högst sällsamt, om det vore 
sant, men då jag själv icke sett det, vill jag icke vidare gå i god för 
det, utan åberopar mig endast på den nämnde predikanten. Denne be­
rättade oss även under resan om ett visst spöke, som stundom visar sig 
vid flodstränderna kring hela Östersjön, i Livland, Finland och Sverige, 
och som där kallas Näcken. Ibland händer det, att folk som gå och 
bada eller hästar, oxar och andra djur, som beta vid vattnet, bliva ned­
dragna av näcken i floderna och havet, så att de aldrig synas mer i 
livet. Den förut nämnde kammarjunkaren Robert von Rosen berättade 
oss, att han själv en gång sett näcken med kvinnoansikte och långt, 
hängande hår sitta på en påle till höger om Slottet i Stockholm. Dylikt 
är ingenting ovanligt, och vi hörde därom även från annat håll. Stundom 
lära vid vissa floder sådana melodiösa och ljuvliga röster och andra ljud 
låta sig förnimma, att den som endast närmar sig något för att lyssna 
så röres i sitt sinne, att han gripes av än större lust att närmare under-
23—163217.
I93
söka saken, hoppar ned i vattnet och drages därunder. Det sades oss, 
att så snart landets inbyggare, som känna till förhållandet, erfara en 
dylik händelse, så löpa de så långt bort de kunna för att icke falla offer 
för frestelsen. Det berättades oss även, att när Hans Maj:ts fader en 
gång såg näcken sittande på en påle så som ovan beskrivits, han genast 
fattade en långbössa och sköt efter den från ett av slottsfönstren, varvid 
näcken uppfångade kulan med handen och kastade den ifrån sig. Då 
jag emellertid icke själv sett något av allt detta, så låter jag det härvid 
bero och överlämnar det till deras bedömande, som ha större kunskaper 
i dessa ting.1 För att därför återvända till oss mera kända saker och 
till vår resa till Kalmarsund, så inträffade, då vi seglat omkring sju mil, 
att vinden började gå över till sydväst, varför vi i likhet med åtta till 
nio andra fartyg, som samtidigt med oss avseglat och satt kurs på 
Kalmarsund, blevo nödsakade att vända tillbaka till vår första hamn 
under Öland. Härvid sågo vi på avstånd, hur ett litet fartyg på åter­
vägen råkade i lägervall under Öland och strandade där och hur folket 
i land skyndade till hjälp.
Den 14 juli på e. m. företogo Herr presidenten, numera friherre till
194
Wesenberg, jämte några till sviten hörande adelsmän och officerare en 
promenad på Öland för att där se sig litet om. Ön är 18 mil lång och 
icke bergig och har fruktbara sädesfält och skogar fulla av smultron. 
På en lantgård, dit herrarna ankommo, bjöds på en rundlig och hjärtlig 
traktering av landets produkter, såsom grädde, mjölk, smör, ost och smultron, 
allt mycket gott och snyggt *hållet.  På ön finnes mycket vacker ek­
skog. Vi bröto några grenar att användas till skydd mot solen ombord, 
men gåvo därvid icke närmare akt på bladen. Först efteråt upptäckte 
vi de sistnämndas utomordentliga storlek och förvånades högeligen, sedan 
jag med en tumstock funnit dem vara 13 1/2 eller nära 14 tum långa 
och 8 1/2 till 9 tum breda; ja, jag tvivlar ej på, att jag funnit ändåstörre, 
om jag med avsikt sökt efter dylika. På återvägen, sedan vi brutit 
grenarna, hörde vi ett kanonskott avlossas och kort därefter ännu ett, 
vilket vi togo för en signal till oss att komma tillbaka ombord, då den 
svaga vinden nu började gå över på nordost. Vi skyndade oss därför 
så mycket som möjligt, varför vi ej fingo tid att lägga vidare märke till
* Man ser endast svarta, inga vita får. Hästarna på ön äro små och livliga. — Öland är 18 
mil långt, på var mil finnes en by, det gör 18 byar.
195
träden eller fundera på saken, förrän vi kommo i båten. Här sågo vi, 
att fartyget skyndsamt hissade segel och började lätta ankar, men knappt 
voro vi ombord och började fartyget skjuta fart, så gick vinden över på 
väst till syd. Dock höllo vi så vitt möjligt sjön.
Kurs sattes nu på tyska landet, och den 21 juli landstego herrarna i Travemünde och 
foro i vagnar vidare till Lübeck. Här togs avsked av den lybske kommissarien Johan 
Wardeheuche och kammarjunkaren Robert von Rosen, varpå resan den 22 fortsattes med an­
komst till Hamburg påföljande dag. Över Bremen, Emden och Groningen gick färden vidare 
till Amsterdam, dit man ankom den 2 aug. Lämnande Herr Bas med svit i denna stad, fort­
satte herrar Van Veenhuysen och Joachimi den 4 till s’Gravenhage och inträffade där samma 
dag, på tre veckor när ett år sedan de lämnade staden. Av ressällskapet, ursprungligen be­
stående av omkring 42 personer, saknades endast två.
Den Allsmäktige Guden, som hållit sin skyddande hand över oss 
och låtit oss komma välbehållna hem igen, ske ära, lov och tack i evig- 
het. Amen.
196
HERR JOACHIMI RESER TILL PLESKOV.
Den 12 okt. 1615 skildes Herr Joachimi från de övriga herrarna för att uppsöka konungen i lägret framför Pleskov, vilken stad Hans 
Maj:t belägrade. Han beledsagades å Hans Maj:ts vägnar av rikskans­
leren Oxenstierna, stallmästaren Claës Horn och riksrådet Philip Schei­
ding samt fyrtio välrustade ryttare. I Ivangorod gavs hederssalut, och 
rådsherren Rutgersius följde oss på väg till andra sidan floden. Om 
aftonen kamperade vi på öppna fältet, där ett skjul slagits upp för her­
rarnas räkning tätt invid floden Flux (Plussa?). Huruvida det är något 
nöje att vid denna årstid kampera i det fria här i landet, därom låter 
jag dem döma, som själva varit där.
Den 13 okt. ankommo vi till det starkt befästa slottet i Augdov (Gdov). Augdov
Staden är alldeles förstörd av kriget, så att där utom slottet icke finns 
ett enda hus kvar. Till det förra hör en antik kyrka med koppartak. 
Kyrkorna äro här vanligen byggda i stil med Salomos tempel.1
197
Mönnichho­ Då Mönnichhofen för svenske konungens räkning belägrade detta 
fens grym­
het slott, hade strax efter hans ditkomst en rysk bojar (d. v. s. adelsman) 
tagits till fånga. Ehuru den sistnämnde erbjöd 12,000 daler i lösepen- 
ning, så hjälpte det honom icke, utan Mönnichhofen lät stoppa in honom 
levande i en mörsare och skjuta honom in i staden, sägande: »Gå nu 
och tala om för dem, vilken traktering ni fått!» I sanning, en alltför 
stor grymhet! Men straffet uteblev icke, i det Mönnichhofen träffades 
till döds redan av det första skottet från slottet, och detta på en sön- 
och helgdag, vilket moskoviterna anse för ett stort straff.1
Den 14 okt. måste vi på grund av det regniga vädret stanna i Aug- 
dov. Den 15 lågo vi över natten i Routius, en by vid sjön Pibus (Pejpus). 
Kyrkorna, tornen, husen och gatorna äro här helt och hållet av trä. 
Som byggnadsvirke brukas icke bräder eller plankor, utan timmerstockar, 
vilka tillyxas så, att de kunna fogas tätt intill varandra. Man lever alltså 
här så att säga i en värld av trä. Skator finnas i massa, och de flyga 
omkring bland husen och gatorna, alldeles som duvorna i Holland; av de 
sistnämnda har jag här ännu ej sett några.
Den 16 okt. på morgonen talade vi med M. Stalpaert mönster-
198
skrivare,1 son till Jacob van der Wiel och Florentina de Vries, vilken 
upprepade gånger anfallits av stråtrövare. I själva verket är det förenat 
med stor fara att resa här i landet. — Vi övernattade i en gård tätt invid 
Krappau, ett vackert ställe, men i hög grad förstört och förvildat av 
kriget.
Den 17 okt. lågo vi stilla till följd av dåligt väder och läto våra 
hästar vila ut litet.
Den 18 okt. sutto vi upp tidigt på morgonen och kommo till en 
stor skog, där även Stalpaert varit och där mången fått sätta livet till. 
Ehuru vi voro ett talrikt sällskap, förskonades icke heller vi från anfall 
av rövare, i det dessa mitt för näsan på oss bortsnappade den första 
vagnen med hela dess last, tillhörande riksrådet Philip Scheiding. De 
gingo därvid till väga på så sätt, att de läto ett högt träd, vilket de på 
förhand nästan helt och hållet genomsågat, falla ned över vägen, så fort den 
första vagnen hunnit förbi, varpå de bemäktigade sig varorna och lupo 
in i skogen. Denna var så tät, att vi redan efter tio till tolv steg icke 
längre kunde se dem, än mindre förfölja dem. — Vid middagstiden intogo 
vi litet föda på stående fot, och om natten sovo vi under bar himmel,
199
vilket icke var särdeles angenämt, då det var kallt och marken var fuk­
tig till följd av det myckna regnandet. Fast det var mitt i djupa natten 
(vi hade denna dag suttit fjorton timmar i sadeln), underläto vi icke, 
våta och smutsiga som vi voro, att hämta oss ved till bränsle ur skogen, 
den vi till på köpet själva måste hugga. Vi uppgjorde därpå stora eldar, 
och av vagnarna bildade vi en vagnborg, i vars mitt vi slogo vårt läger. 
Somliga lågo under sina hästar, andra på eller under vagnarna, varåt vi 
sedermera hade mycket roligt.
Den 19 okt. passerade vi klostret Eliasarius (Elizarov), mycket vackert 
beläget i en täck skogsdunge. Det är helt och hållet byggt av trä, undan­
tagandes kyrkan, som är av sten, och till detsamma höra präktiga fiskdam­
mar. Prästerna här i landet förstå sig tydligen bra på att utvälja de bästa 
platserna. — På aftonen anlände vi till lägret utanför Pleskov. Vi mot- 
togos av ryttmästar Wrangel med en fännika ryttare, och då vi foro in 
i lägret, voro några kompanier fotfolk uppställda i stridsordning. Hans 
Maj:t hade denna dag företagit en mycket tapper stormning, över 700 
av försvararna hade dödats, av konungens folk knappast ett tjugutal. 
Stadsborna hade tappert satt sig till motvärn, bl. a. medelst en så
200
ursinnig stenkastning, att många av de anfallande sårats, ehuru de 
flesta sluppit undan med ett blått öga.1 Staden, som är belägen vid 
floden Ammut(?), tycks vara mycket vacker. Floden, över vilken Hans 
Maj:t låtit slå en mycket sinnrikt konstruerad bro, genomskär staden 
tvenne gånger, så att denna är liksom uppdelad i tre skilda städer. 
Utomkring lågo förr flera ståtliga kloster, av vilka man nu ser en mängd 
ruiner. Landet här är mycket fruktbart, varför staden är en blomstrande 
marknadsplats, dit hela den kringliggande landsbygden torgför sina varor. 
Det heter därför, att den som icke sett Pleskov, han har heller ej sett 
några bönder.2
Den 20 okt. dinerade Herr Joachimi jämte de hans svit tillhörande 
adelsmännen hos Hans Maj:t.3 På aftonen lät Hans Maj:t skjuta brand 
i staden, vilken åstadkom stor skada och var hemsk och sorglig att åse. 
Vi kunde hela natten igenom tydligt höra larmet, ropandet och skrikandet 
i staden.
Den 2i okt. uppkom genom ovarsamhet eld i krutdurken i en av Hemsk 
olycka
löpgravarna, varigenom stor skadegörelse vållades. Fyrverkaren flög i 
luften med armar och ben utsträckta som en groda, många blevo sårade, 
24—163217.
201
och på en runno tarmarna ur buken, en gräslig syn. — Då nu emellertid 
vintern snabbt nalkades och Hans Maj:t icke fann det med sin fördel 
förenligt att längre fortsätta belägringen, så lät han denna dag på aftonen 
bortföra artilleriet från staden.1
Den 22 okt. uppstod om natten eld i konungens kvarter, vilket för­
orsakade stor uppståndelse i lägret. Alla soldater och ryttare voro under 
vapen av fruktan för att stadsborna skulle göra ett utfall. De sistnämnda 
återtogo de dagen förut förlorade platserna och togo en utpost till fånga. 
— Hästarna i lägret voro av naturen utan svansar, vilket såg mycket 
komiskt2 ut.
Den 23 okt. voro vi åter inbjudna till middag hos Hans Maj:t. — 
De sjuka och sårade, som utgjorde ett ganska stort antal, avskildes från 
de andra. Du arma land, vilket elände medför icke detta fördömda krig! 
På suckar och klagan var där ingen ände. — Jag träffade här kapten 
Polidoor, kapten Andries Goessens och fänriken Joris van Cats, av vilka 
den sistnämnde följde med oss som tolk. Det blev naturligtvis en glad 
dag. — Ingenjör Andries Sessander (Margarita Slots man)3 hade avlidit 
här och stod ännu ovan jord. Man tordes varken begrava honom eller
202
andra döda, ty ryssarna skulle så fort man avrest genast ha grävt upp 
liken igen, huggit dem i stycken och kastat dem för hundarna och fåglarna.
Den 24 okt. företogs ett utfall från staden.1 Konungens folk 
satte sig till motvärn, och endast några få stupade. Claës Wachtmeister 
blev skjuten genom käken, och överste Cobrons häst fick huvudet av­
skjutet från bålen. Alla störtade sig över det färska köttet, människor 
och hundar sletos om det, de förra skuro ut stycken därav och åto, de 
senare söndersleto det med sina hungriga käftar. Ingen tunga förmår 
skildra den hungersnöd som här råder. — Vid vår avresa påföljande dag 
erhöll var och en av adelsmännen i Herr Joachimis svit i present av Hans 
Maj:t en vacker häst med tillhörande mundering.
Den 25 okt. begåvo vi oss åstad med fem fännikor rytteri och fyra 
kompanier fotfolk under befäl av ryttmästar Wagner. Vägen var mycket 
dålig och mödosam med många svårtrafikabla kavelbroar, och här liksom 
överallt djup som ett moras. För att komma fram måste man fälla träd, 
vilka, sedan grenarna avhuggits intill stammen, läggas tätt intill varandra 
och sammanfogas, varpå man rider eller går över. — På aftonen slogo 
vi läger vid floden Meglanka, och den iskalla luften var allas vår paulun.
203
Den 26 okt. slogo vi en bro över floden, men sedan vi alla gått 
över, revo vi åter upp den, fruktande att pleskoviterna, då Hans Maj:t 
nu dragit bort med hela sin här, skulle förfölja oss. Vid ett förstört 
hus, där vi intogo vårt middagsmål, påträffade vi en splitter naken man 
med huvud och armar avhuggna, jämmerligt att åse. Vi läto begrava 
honom och blevo om natten i Gorka, som är alldeles lagt i ruiner och 
övergivet. Hela dagen hade det snöat.
Den 27 okt. passerade vi genom en stor skog, där en hel rad av 
furuträd, över 500, förstörts av en virvelvind; en del voro helt, andra 
till hälften uppryckta med rötterna, och på många voro topparna avbrutna. 
På aftonen stannade vi i Saresko, som har ett ståtligt kloster, ehuru 
nästan helt och hållet förstört, beläget i en mycket behaglig trakt. Bön­
derna sutto här hemma, men så snart de försporde vår ankomst, flyktade 
männen och många av kvinnorna till klostret, som de starkt befäst. I 
huset där vi tagit in befann sig en änka, som dagen förut sålt sitt barn 
för ett stycke bröd för att stilla sin hunger.
Den 28 okt. blevo vi liggande här, då man måste slå en kavelbro 
över ett moras, väl en mil brett. De knektar, som icke deltogo i arbe-
204
tet, gingo emellertid icke sysslolösa, några revo ned hus till bränsle, 
andra lupo åt skogen att söka efter undandolt gods, ty bönderna hade 
grävt ned och gömt alla sina tillhörigheter. Vad de tvungo dem att 
framvisa eller av en händelse själva uppdagade togo de ifrån dem, såsom 
havre, kål, rovor och allt de kunde komma över. Fyra ryttare av rytt- 
mästar Magnus’ folk, som ridit ut på bondjakt, glömde alldeles bort att 
komma tillbaka igen: bönderna, som fått in dem i skogen, hade där 
ihjälslagit dem. Vid måltiderna kröpo barnen som hundvalpar under Elände 
bordet och uppsamlade smulorna vi läto falla, och de avgnagda benen 
vi bortkastat togo de åter upp och gnagde av än en gång. Vilket 
elände fingo vi ej här bevittna!
Sedan vi den 29 okt. passerat många små byar och många ståtliga 
kloster, över vilka Mars utgjutit sin vrede, kommo vi till Porcou (Porchov), Porchov 
som är ett runt slott med endast en port. Det ligger vid floden Ousa (Usa), 
som nästan helt och hållet kringflyter detsamma. Förr låg en prydlig 
timmerstad alldeles intill, av vilken nu knappast en gärdsgårdsstake fanns 
att se. Vid det vi redo över bron, som ävenledes bestod av runda tim­
merstockar, brast en av dessa, varvid Andries van Wouw’s häst körde
205
igenom ett av benen, så att häst och ryttare störtade nära intill brokan­
ten. Hade de fallit en eller halvannan fot längre ut, så hade båda störtat 
i graven, som här var mycket djup och utan vatten, och ryttaren hade 
ofelbart brutit halsen och krossats till döds. Gud vare lov som avböjde 
denna olycka!
Den 30 okt. hade det frusit så starkt om natten, att vi till häst 
kunde passera ställen, där vi kvällen förut satts över med båtar. Vi 
stannade här denna dag för att bevista döpelsen av ett av ståthållarens 
barn, varvid Herr Joachimi var dopvittne, detta oaktat barnet var fött 
utom äktenskapet, ehuru under äktenskapslöfte. På gatorna åtföljdes vi 
av en sådan mängd tiggare, att det var oss hart när omöjligt att komma 
fram. Om vi ville eller ej, måste vi giva dem något, det hade varit en 
lätt sak, om man bara kunnat ge dem pengar, men nästan alla ville ha 
mat, så att vi uppköpte och utdelade allt bröd som stod att få på torget. 
Hur stor var icke deras glädje, vi sågo dem gråta av fröjd, ehuru de 
endast fingo några smulor! Människokött åts här hemligen i ej ringa 
mängd. Vi sågo med egna ögon en död häst släpas bort, följd av 
hundar och av barn på tolv till nitton år, vilka, så snart kadavret kom-
206
mit utanför staden, kastade sig över det, varvid barnen och de av avund 
morrande hundarna revos och sletos om köttet. Vems hjärta måste ej 
vid en dylik åsyn röras av medlidande?
Den 31 okt. förärade knäs Ivan (det är hertig Jan) [Mescerskij] Herr 
Joachimi högtidligen tre flaskor brännvin samt fem till sex vita och tre eller 
fyra bruna bröd. Då det frös starkt på, stannade vi här för att anskaffa 
slädar samt låta beslå och brodda hästarna. På e. m. avlade Herr Joa­
chimi jämte sviten besök hos knäs Ivan, som tog väl emot oss. Han 
lät oss t. o. m. se och hälsa på sin gemål, vilket här i landet hålles för den 
största ärebetygelse, som kan vederfaras någon. Hon var iförd en dyrbar, 
röd sidenkappa och ovanpå denna en grön dylik, båda försedda med bred, 
pärlstickad bård, hade rikt pärlbesatta armringar och kring halsen ett prakt­
fullt pärlhalsband. Knäs Ivan hade en mycket vacker och väl dresserad duv- 
hund jämte ett par duvor, de första vi sågo där i landet. Sedan vi inmun­
digat litet brännvin och annat starkt, togo vi avsked av knäsen, varvid 
hans gemål åter visade sig, ehuru hon genast åter måste draga sig till­
baka.1 Detta var hans tredje maka i livet, de båda föregående voro i 
kloster. Om en man här gifter sig, står det honom nämligen fritt att,
207
om hans hustru icke är honom till behag, sätta henne i ett kloster och 
taga en annan, med vilken han kan förfara på samma sätt; men sin 
tredje hustru måste han behålla, vare sig hon är god eller led, vacker 
eller ful.1 De stackars kvinnorna, som här liksom i Italien noga bevakas 
och instängas, kunna väl icke taga sin hämnd härför, men förstå att på fint 
italienskt maner skicka sina män åt skogen att jaga, så som Acteon gjorde.2
Den i nov. begåvo vi oss i väg i slädar tillhörande de bönder, som 
körde för oss, och med en fännika ryttare som betäckning. Återstoden 
av folket lämnades kvar i garnison där. På kvällen stannade vi i en 
folktom by.
Den 2 nov. nådde vi Rasea, likaledes övergivet, då alla tagit till 
flykten. Vi hade mycket knappt med mat, och vatten var jämte en smula 
brännvin vår bästa dryck.
Då våra hästar voro trötta, lågo vi den 3 nov. över i Boyesse, en 
vacker by vid den lilla floden Ipsissa (Psiza); vid densamma äro en så stor 
mängd byar belägna, att det så att säga såg ut, som hade det regnat byar. 
Landet är ganska fruktbart, bönderna, här nästan alla hemma, hade efter 
sin art stora och välbyggda hus.
208
Den 4 nov. övernattade vi i en förfallen liten by; sågo på vägen 
fem vargar, uppätande ett litet barn, som de rivit.
Den 5 nov. ankommo vi till Staraja Russa, beläget vid den natur­ Staraja 
Russa
sköna floden Russa(?).‘ Numera är det endast en liten, av hakelverk 
omgiven skans, men var fordom en stor, ståtlig stad; på en halv mils 
avstånd ter den sig ännu vackert med sina torn och kloster, ehuru dessa 
ligga i ruiner, undantagandes ett ståtligt dylikt, där abbedissan och nun­
norna ännu voro kvar. Här finnes även en saltbrunn över 1,000 famnar 
djup. Stället är täckt och har flera vackra fruktträdgårdar, av vilka vi be­
sökte en, som förlidet år givit en avkastning till ett värde av över 100 
rubel (eller ioo pund flamskt). Nu fanns där dock ej ett blad, än mindre 
några frukter på träden, ty trädgården hade blivit förhäxad, och man såg 
trollkarlarna och trollkvinnorna, tio till antalet, stå där brända vid sina 
pålar. — Bönderna, som kört oss hit från Pleskov, blevo vid hemkomsten 
nästan samtliga ihjälslagna av de hemmavarande till straff för att de 
hjälpt oss. Allting är här mycket dyrt, om något överhuvud står att få, 
så att dagligen en mängd människor dö av hunger. Deras lik få ej en 
kristelig begravning, utan köttet hamnar i andra människors buk. Ja,
ingen penna förmår skildra tillståndet här, barnen och kvinnorna följde 
efter hästarna, då de fördes till vattning, uppsamlade hästpäronen ett 
efter annat som de föllo och åto dem alldeles varma; funno de några 
frusna, så kokade de upp dem i vatten, skummade av det och åto dem 
med skedar.
Den 7 nov. brann om natten ett hus upp alldeles intill vårt logi, 
vilket åstadkom stor uppståndelse i skansen. — Ryttmästar Lorenz 
Wagner hade skickat ut tre avdelningar ryttare till skogen för att söka 
furage till hästarna, men av dem återkommo endast två friska och väl- 
behållna, medförande de till den tredje avdelningen hörande sex ryttarna 
med avhuggna huvud. Så trakterade hade de påträffat dem i skogen. 
Man förmodade att det var ett verk av bönderna.
Den io nov. fann det av hunger rasande folket i en smutsig grop 
liket av ett barn, som dött svältdöden, styckade det inför allas ögon, 
kokade och åt upp det. Vi köpte dagligen på torget gammalt bröd och 
utdelade det åt de fattiga, men tillgången blev så knapp, att ståthållaren 
ej längre kunde bespisa oss, så att vi själva måste köpa oss bröd att äta. 
Då de stackars människorna gingo och tiggde bröd vid dörrarna, där
210
de trodde att de skulle få något, öppnade man för dem och lockade in 
dem under förevändning att vilja giva dem bröd, varpå man skar halsen 
av dem och åt upp dem.
Då vi den i o nov. sutto vid middagsbordet, berättade oss ståthålla­
ren, att en man samma morgon slagit ihjäl sin hustru och ätit av köttet 
och att en annan man jämte hustru och dotter på en månads tid tillsam­
mans ihjälslagit och uppätit åtta personer. På vår fråga, varför han ej 
lät rättvisan ha sin gång, svarade han, att gjorde han det, så bleve där 
näppeligen en enda vid liv, ty så gjorde de alla. Jag skulle kunna an­
föra mera i samma väg, men då det är alltför bedrövligt, förbigår 
jag det.
Den 19 nov. ankommo Herr Van Veenhuysen och Dirk Bas jämte 
svit, varöver glädjen blev stor, så mycket mer som de medförde åtskillig 
proviant. Under den gångna vintern hava mer än 2,000 människor 
omkommit här av hunger och köld.
211
MONSIEUR ANDRIES VAN WOUW’s RESA.
Den 18 febr. 1616 avreste jag och mäster Henry Buddel, en adelsman i engelske legatens svit, med var sin tjänare från vårt kvarter (i Glebova) 
för att begiva oss till Åbo i Finland, medförande brev från herrar sände­
buden till Hans Maj:t av Sverige, som efter vad man förmodade befann sig 
där.1 Som prestav tjänstgjorde en finsk löjtnant vid namn Erik Jörens- 
son. Vi hade sammanlagt nio slädar för oss själva, bagage, proviant och 
furage. Om natten ankommo vi till Romanov vid så förskräckligt väder, 
att man knappast velat köra ut en hund.
Den 19 febr, passerade vi det vid floden Walda(?) belägna Sapoay, 
som är en stor by, men alldeles nedbränd och förstörd. På kvällen 
rastade vi i Ivasko (Ivaszeva?), likaledes fullständigt i ruiner, men bröto om 
natten åter upp och kommo den 20 febr, vid dagbräckningen till Sytna, 
den största, vackraste och minst brandskadade och förstörda by jag här
212
sett. Den ligger vid Novgorodska sjön, som är sex mil bred. Bönderna 
voro här till största delen hemma, och vi delade med oss åt dem så 
mycket vi kunde avvara av vår proviant. Barnen gnagde ännu en gång 
av de ben vi själva lämnat och uppsamlade de smulor vi läto falla; hade 
vi oförvarandes trampat på dem, så var det icke så noga. Man åt här 
talgen på ljusstakarna. Överallt råder ett obeskrivligt elände. Drivna av 
hungersnöden skilja sig mödrarna utan svårighet från sina barn; vår prestav 
tog ett med sig, vilket dess moder med glädje lämnade ifrån sig. Sytna 
är ett mycket behagligt ställe, och runt omkring ligga många ståtliga 
bojargårdar, kloster och små byar. I ett av klostren, som vi besökte, 
funno vi lik i alla vinklar och vrår, i ett av de stora fönstren låg en 
man död med ett barn i famnen, och på golvet vid hans fötter satt hans 
hustru, likaledes död, alla fullkomligt svarta av hunger. Klosterkyrkorna, 
som alla äro byggda i gammal stil, äro försedda med gallerfönster av 
järn och med järnportar, så att man utifrån snarare tar dem för ett fängelse 
än en kyrka. — Vi satte oss nu åter i slädarna och foro vidare. Vid 
Nougårdska sjön sågo vi en mängd lik av människor och hästar, somliga 
helt, andra till hälften sönderslitna och uppätna av vargar och rävar.
213
Novgorod Om aftonen kommo vi till Nougården eller Novgorod. Staden har av 
ålder stor handel och rörelse, varför man säger, att den som ej sett 
Novgorod, han har ej heller sett några köpmän. Den ligger vid den 
fiskrika floden Walda (Volchov). Fisktorget ligger nere vid floden, vars 
vatten fiskmånglarna arrendera. Vill någon köpa fisk, dragas näten in mot 
torget, varpå köparen kvickt får taga för sig vad han önskar, under det 
att återstoden av fisken släppes tillbaka i vattnet. — över Volchov för en 
lång bro till slottet, som är starkt befäst och har mycket höga murar. 
Nio kloster befinna sig inom detsamma.
Ryssarna, som äro ett kristet folk, hava i sina kyrkor i likhet med 
den gamla grekiska kyrkan inga beläten, utan endast målningar, poperna 
och munkarna kunna intet latin, läsa kyrkofäderna och äro stora prede- 
stinatörer.1 De fira många helgdagar, bland vilka St. Niklas och Tre 
konungar hållas i stor ära. Sina döda giva de ett ’vägabrev’ med till 
St. Peter, att han må låta dem passera oantastade. Ett dylikt brev, på 
befallning av drottningen av Polen Catharina av (?) troget översatt 
från ryska språket till latin, lyder som följer: »Zacharias med Guds nåd 
ärkebiskop av N. — N. — och hela Ryssland till Vår Herre och Vän
214
St. Peter, den Allsmäktige Gudens dörrvaktare. Vi göre veterligt, att då 
denna tid döden dött en Guds tjänare vid namn etc., så anbefalla Vi 
Eder, att I utan något som helst hinder eller utdräkt genast insläppen 
honom i Guds konungarike, ity att Vi hava absolverat honom från alla 
hans synder och givit honom Vår välsignelse. Därför skolen I detta 
icke underlåta, ty till den ändan hava Vi givit honom detta absolutions- 
brev. Givet i Vårt förnämsta kloster i N. — i dag den . . . i Herrans 
år. ..»' — Vi foro redan samma afton vidare. Vid passerandet av stads­
porten bortsnappade soldaterna vår bakersta släde med vårt bröd och 
vår proviant. Då detta kom för ståthållaren Hans Boijes öron, lät han 
anställa en skarp undersökning för att få reda på de skyldiga. Dessa, 
som väl visste, att de, om de föllo i hans händer, med sina halsar skulle 
få betala det stulna brödet, togo till harvärjan och lupo över till ryssen. 
Om natten foro vi förbi flera förstörda kloster, av vilka ett med namn 
St. Nicolai Vaisitsqui (Vjasisci) måste ha varit utomordentligt starkt och 
ståtligt.
Vid middagstiden den 22 febr, kommo vi till Tessau vid floden Tessau 
Visior, en mycket liten skans, föga större än en redutt, omgiven av ha-
215
kelverk och full av ryttare; på andra sidan floden låg en bojargård myc­
ket naturskönt. Vi övernattade i ett förstört kloster vid namn Perista, 
där vi funno tio till tolv arma stackare, sittande vid elden men sina barn, 
allesammans svarta av hunger. Vår prestav tog en vacker pojke med 
sig, som frivilligt skildes från sin moder liksom hon från honom. Invid 
klostret låg förr en vacker by vid namn Verina, nu så fullständigt ned­
bränd, att vi knappast kunde få ved att göra upp eld. På vår färd 
vidare påträffade vi vid vägen en kvinna, sittande vid en liten eld med 
sin döde man bredvid sig. Vi togo kvinnan med oss och förde henne till 
skansen Zaris (Starits), dit vi ankommo den 23. Det är en vacker och rym­
lig skans, omgiven av hakelverk och vatten. På kvällen stannade vi i 
den ståtliga byn Goebanits (Gubanitsy), där till vår angenäma överrask­
ning folket var hemma, och där kor och får stodo på stallet, något vi 
på länge ej sett.
Den 29 febr, kommo vi till den lilla av timmer uppförda staden 
Koporje, som ännu icke velat svära konungen huldhet. En liten flod 
flyter här förbi med ett vattenfall alldeles intill staden. Denna har ett 
starkt befäst, trekantigt slott med tjocka torn, späckade med grova styc-
ken. Vid vår infärd saluterade oss ståthållaren Anders Jönsson med två 
kanonskott, som är svensk lösen. Runt kring staden ligga många för­
störda kloster. Medan vi lågo här, inkommo tjugu tatariska soldater och 
överlämnade sig i ståthållarens händer. Då vi för den sistnämnde bekla­
gade oss över våra hästar, att de till intet dugde, svarade han: »Vänten 
bara, tills I kommen till Finland, där skolen I tacka Gud, om I fån så­
dana hästar. I fån nog oxar för Edra slädar och kunnen vara glada, 
om I på så sätt kommen vidare» — en klen tröst för oss. »Jag har», 
tilläde han, »skickat tre presta ver i förväg för att i Haruvel beställa friska 
hästar, hö och havre.»
Den 25 febr, på aftonen avreste vi med våra dåliga, tröttkörda hästar 
och kommo om natten till Sepekulle, där vi gåvo dem något foder. Här 
sutto bönderna i tämlig ro, och en myckenhet fäkreatur stod på stallet. Vi 
fingo sötmjölk och ägg, och en rysk speleman underhöll oss vid mål­
tiden med sin säckpipa och sin väl dresserade lilla hund.
Den 26 febr, kommo vi före dagbräckningen till Haruvel, en prydlig 
by, belägen vid Östersjön (Finska viken). Vi väntade, att vi här skulle finna 
hästar, hö och havre i ordning för oss, men naturligtvis hade ingen varit 
26—163217.
217
där, så att vi fingo reda oss bäst vi kunde med vad vi själva hade. — Vi 
lämnade nu Ryssland, som är ett stort och väl befolkat land, ehuru det 
mycket lidit och förvildats av detta fördömda (icke desto mindre av många 
önskade) krig. Det är förvånande, att man i detta stora, vilda och öde 
land har endast en gud, en tro, en kejsare, ett mynt och en klädedräkt. 
Den sistnämnda består mestadels av en lång kappa och bäres av båda 
könen, så att mannen ofta går med sin hustrus kappa och tvärtom. 
Folkets stora lättsinne och praktlystnad vill jag här ej närmare gå in på.
Sedan vi rastat något, begåvo vi oss ut på Östersjön, som här är 
endast fyra mil bred. Vi funno på isen liken av en mängd människor 
och hästar, på vilka rovfåglar sutto och åto. Vägen var obanad och 
våra hästar dåliga, varför vi stundtals nödgades gå till fots genom snön, 
som räckte oss till och över knäna, vilket var mycket mödosamt och 
tålamodsprövande. Denna natt logerade vi i en förfallen bondgård utan 
vare sig dörr eller fönster. Vi befunno oss nu i finska landet, i det 
landskap som kallas Karelen, vars huvudstad är Viborg.
Den 27 febr, reste vi nio mil vidare utmed Östersjön, som var full 
av isklädda holmar, mellan vilka vi foro med våra slädar. Vi mötte en
218
mängd dylika på väg till Livland, men ingen kunde ge oss klart besked 
om var Hans Maj:t befann sig. Vid middagstiden fodrade vi våra hästar 
i Homelien och kommo om aftonen till Kaijalu.
Den 28 febr, ankommo vi till Viborg, den enda stad i Finland, som 
är omgiven av en stadsmur. Den ligger vid Östersjön, är mycket starkt 
befäst till skydd mot ryska överfall och var förr medelpunkt för stor 
handel och rörelse. Staden var fordom bebyggd med stenhus, men sedan 
den några gånger nedbrunnit, finnas där nu flera hus av trä än av sten.1 
De äro utvändigt prydliga nog, men invändigt tämligen obekväma.
På aftonen lät ståthållarens fru hämta oss till slottet i en tvåspänd, 
med dyrbara täcken klädd släde. Hon bjöd oss till bords, där vi rikli­
gen undfägnades med förträffliga anrättningar, serverade på silver. Där 
fanns en mycket liten dvärg. Efter måltiden fördes var för sig tillbaka 
till sitt logi i den ovannämnda släden, varvid salut gavs från slottet. 
Detta är utomordentligt starkt befäst och kallas Olofsborg.2 Det ligger i 
Svarta sjön, vars fiskar likaledes äro svarta, men icke desto mindre väl­
smakande.3 I ett av slottstornen finns den s. k. djävulskittelen, men då 
ståthållaren icke var hemma, kunde vi ej få se den.4
219
Den 29 febr, fortsatte vi vid middagstiden vår resa och saluterades 
på bron mitt framför slottet med tvenne kanonskott. Vi togo nattläger i 
Kasauka hos länsmannen eller byfogden. Sådana finnas för var fjärde eller 
femte mil, och de voro skyldiga att på konungens bekostnad under resan 
förse oss med friska hästar och vad vi eljest hade av nöden, något som 
de också fermt gjorde, om de så kunde. Bönderna ha det betydligt 
bättre här än i Ryssland.
Den i mars åto vi middag i Sallack. Landet här, som ävenledes 
lidit mycket av kriget, är lika vilt, folktomt1 och skogigt som Ryssland. 
Det är även mycket bergigt och har många fiskrika sjöar. Näcken här­
skar här väldeligen. Vårt aftonmål intogo vi i Quivats, och om natten 
vilade vi i Hemelaar.
Den 2 mars i dagbräckningen kommo vi till Korsen. — Dryckes­
kannor äro föga i bruk här i landet, man dricker ur små vitskurade trä­
bunkar eller stånkor. Folket är mycket smutsigt och osnyggt, men sina 
husgerådssaker av trä, såsom tallrikar, dryckeskärl, tråg m. m., skura de 
så skinande vita, att det är fröjd att skåda. — På middagen kommo vi 
till Raikan vid mycket ruskigt väder. Detta landet är ett riktigt vatten-
220
land, man kan icke resa en mil utan att träffa på en sjö eller flod, alla 
mycket fiskrika. De stackars bönderna få dagligen utstå många trakas­
serier. Man berövar dem deras mat, deras hö och havre, hästarna tar 
man ur stallet, spänner dem för sina fordon och kör bort med dem, 
utan att deras ägare våga säga ett ord; de äro glada, om de få igen 
dem, sedan de sprungit fem eller sex mil efter dem, våga de komma 
med några invändningar, få de ett duktigt kok stryk på köpet. Jag tror 
ej, att våra holländska bönder skulle hålla till godo med dylikt. Denna 
trakt heter Savolaks, och byarna ligga flerstädes så tätt, att det ser ut 
som hade det regnat byar. Kyrkorna äro mycket få här i landet, jag 
tror fullt och fast, att många av inbyggarna i sitt liv aldrig sett en dylik, 
än mindre varit inne i någon. På de sjuttio mil vi rest sågo vi endast 
fyra eller på sin höjd fem kyrkor; de äro av trä eller sten och så torftigt 
byggda som bondlador. En gång årligen reser en ferheer (förhörare) eller 
predikant genom landet för att predika och döpa, men då han icke kan 
komma överallt, få barnen ofta vänta på dopet, tills en annan kommer ett 
annat år; dock färdas man stundom ända till tjugu mil för att låta döpa 
sina barn. Då det icke är över femtio (!) år sedan folket antog kristen
221
tro, finner man ännu många, som föga bekymra sig om religion och 
präster, utan behålla sin gamla hednatro. Flerstädes äro höga stänger 
uppresta med ett kors inom en oval ring i toppen och nedtill försedda 
med en bred, altarliknande upphöjning. Dessa hålla de i helgd, och vid 
sina högtider slakta de en get, en kalv och ett får, blanda deras blod 
och gjuta det över stångens fot som en offergåva. Många andra hed­
niska bruk leva kvar hos dem. och de ha många trosfränder. —• På af­
tonen kommo vi till Savontoienvel (Savontoival?), en prydlig by.
Den 3 mars passerade vi Anettou (Anettu) och kommo om aftonen till 
Lusci (Lussi), där vi intogo något föda och rastade litet. De fattiga kommo 
här fram till bordet och tiggde om en allmosa. Därpå satte vi oss åter i våra 
slädar och kommo den 4 på morgonen till Anianpeldo (Anianpelto) i Tavast- 
land. Vid en förbiflytande liten flod lågo trenne sädeskvarnar, men vanligen 
males säden här för hand liksom senapen i Holland. Detta arbete tar 
lång tid och utföres vanligen av bondpigorna, som här hållas ej bättre 
än slavar och oskäliga djur. Mot aftonen foro vi vidare med mycket 
usla hästar och kommo till en mycket stor och vacker by vid namn Cor- 
hyla (Kurhila). Då vår prestav å sitt ämbetes vägnar här liksom på många
andra ställen olovandes försökte taga hästarna ur stallet, märkte en duk­
tig ung bondpiga hans förehavande och kastade sig upp på en vacker 
häst för att rida bort med den. Prestaven rusade fram och grep hästen 
i tygeln i avsikt att rycka den från henne, hon å sin sida ville icke 
släppa den, varför han uppretad kastade henne i snön och klådde på 
henne en smula. Bondflickan, som hade starka lungor, gav hals och 
skrek högljutt på hjälp: det blev ett förskräckligt oväsen, bönderna 
kommo på benen och skyndade till med påkar och käppar och likaså 
en ryttarknekt, som var kär i flickan, vilken icke hörde till de fulaste. 
Prestaven satte sig till motvärn, och vi bisprungo honom så gott vi kunde, 
men som många hundar äro harens död, fick prestaven sitt gevär sön­
derslaget och sin pälsmössa bortryckt, engelsmannens tjänare erhöll två 
eller tre bulor i huvudet och förlorade sin mössa, min tjänare Arent van 
Meppelen blev likaledes av med sin pälsmössa, och min häst jämte släden 
med min koffert körde de bort med. Så snart de emellertid fingo veta 
vilka vi voro och vart vi ärnade oss, kommo de åter fram med våra till­
hörigheter. Då vi efter denna hederliga traktering ämnade fara vidare och 
och jag satt mig upp i min släde, kom en bonde bakifrån med en stor
223
och tjock knölpåk i högsta hugg för att med densamma giva mig dråp­
slaget. I samma ögonblick vände jag på huvudet för att se, om de andra 
slädarna snart voro färdiga, varför slaget förfelade sitt mål och träffade 
min axel, och så stor var dess kraft, att jag kände det lång tid efteråt. 
Nu började bondekriget på nytt, vi höggo in på dem som för betalning, 
en bonde fick två fingrar avhuggna och en annan nästan hela handen. 
Vi lyckades dock komma undan och tackade Gud, att det skett för så 
gott pris, endast en häst och två tomma slädar lämnade vi i sticket hos 
bönderna, som sålunda fråntogo oss, vad vi ämnat taga från dem. — 
Denna natt lågo vi i en adelsgård vid namn Vitarela, där frun i huset 
undfägnade oss väl, ehuru hennes man ej var hemma.
Den 5 mars åto vi middag i Hetus hos länsmannen David Skotte. 
Det heter: om du skall äkta en änka, så välj en, vars man blivit hängd, 
då får du goda dagar och frid med henne. Så hade denne skotske 
ryttare gjort, ty hans hustrus förste man, som var lantfogde, hade slarvat 
med räkenskaperna och levat som en furste, varför han blivit hängd i 
Stockholm. För denna orsaks skull slapp hennes nuvarande man höra 
talas om honom. — Hade vi råkat i klistret i Kurhila, så fingo nu bönderna
224
vi mötte betala kalaset. För några spände vi hästarna från slädarna, och 
då deras ägare blevo grova i mun och menade, att vi ej hade rätt till 
det, ja satte sig till motvärn, fingo de ett duktigt kok stryk, och en fick 
ett sådant nyp i högra axeln, att en hund skulle ha slickat sig i såret. 
Vi foro sålunda fram som de värsta stråtrövare och vägskändare i värl­
den, det är det enda sättet, om man överhuvud taget vill komma någon 
vart, ty bönderna här äro mycket illasinnade. — På kvällen kommo vi 
till Thevorus (Teurois?). Här blev ståthållaren i Koporje sannspådd, ty på­
följande dag fingo vi oxar i stället för hästar för våra slädar och voro i tyst­
het glada, att vi alls fingo några dragare. Vi höllo middagsrast i Cockilla 
(Kokkila) och kommo på aftonen till Retula, där vår prestav var bosatt och 
där vi blevo vänligt mottagna och väl trakterade av hans hustru och barn. 
Det heter väl, att Hans Maj:t betalar alla kostnaderna, men icke desto 
mindre finner man överallt öppna händer, och tar man sig ej i akt, äro 
de oblyga nog att avfordra en betalning: den ene säger: »Jag är kocken, 
tänk på mig, go’a herrn!» den andre: »Jag är munskänken!» — och lika­
dant göra konstapeln och trumslagaren och t. o. m. de små barnen i 
huset och pojkarna som vända spettet. Alla ropa de: »Giv, giv!» Det 
27—163217.
225
är då bäst att icke räkna pengarna, utan att ge var och en så där i 
hög, ty säger man: här är en daler, eller en halv daler, så sätta de sig 
att räkna efter i ens närvaro alldeles som de fått betalt, och fattas det 
då ett rundstycke eller en denning, så äro de belevade nog att fordra 
det av en, sägande: »Min herre, ni sade, att det var en daler, det är så 
och så mycket för litet.» Vad kan man då annat göra än ge de oför­
skämda tiggarna återstoden?
Den 7 mars stannade vi här och smorde kråset.
Den 8 mars passerade vi Tertula (Tarttila) och togo på kvällen in i Nout- 
zou (Notsjö) hos vår prestavs svåger Karl Berg, som gav oss god traktering.
Den 9 mars var det dåligt väder, varför vi fingo pälsa på oss väl, innan 
vi satte oss i slädarna och foro vidare. Vi fodrade hästarna i Hompela 
(Humppila). Där börjar (Egentliga) Finland. Nattlogi togo vi hos läns­
mannen i Niuwsou (Nysjö?).
Den io mars passerade vi Vinelaks. Man ser här runt omkring 
väderkvarnar med trävingar.
Åbo Åbo anses för huvudstaden i Finland, ehuru det icke är omgivet av 
murar. Det ligger en halv mil från havet vid floden d ’A (Aura), över vilken
226
är slagen en träbro. En höjdsträckning omgiver staden nästan på alla 
sidor som en vall, på vilken stå över 300 sädeskvarnar med trävingar. 
Det är nämligen här brukligt, att varje borgare själv mal sin säd, varför 
många hava egna kvarnar eller också två eller tre en gemensamt. En 
dylik kvarn kan man här få för 20 daler à 32 rundstycken. Staden har 
en del stenhus, men de flesta äro av trä. Vi fingo logi hos Kasper Pyk. 
Hans Maj:t befann sig på slottet Torolina (Turunlinna), som ligger en god 
kvarts timme från staden. Det är nedbränt, men uppföres nu åter ståtligt.1 
— I stadens prydliga kyrka finns ett skrin inmurat, i vilket förvaras ett 
revben av en ung jättinna, halvannan holländsk eller två svenska alnar 
långt: jag höll det själv i handen och betraktade det noga.
Den 11 mars kom ryttmästar Fleming för att hämta oss till Kans­
lern på slottet, dit vi fördes i en släde, förspänd med tre hästar, den 
ena framför den andra. Den var klädd med dyrbara täcken, och under 
våra fötter lågo björnfällar. Sedan vi utbytt hälsningar, överlämnade vi 
våra brev till Kanslern, som hade befallning att mottaga dem, varpå vi 
fördes tillbaka till vårt logi, där taffeln stod dukad. Överstelöjtnant Göran 
Boije och kapten Brom hade i uppdrag att sörja för riklig traktering,
vilket de även gjorde, och i vårt kvarter hölls öppen taffel för adelsmän, 
ryttmästare, kaptener, löjtnanter, fänrikar och alla som kunde komma. 
I samma logi som vi bodde även Abraham Cabeliau. Denne anförtrodde 
mig, att orsaken varför jag ej fått tala med Hans Maj:t själv var den, 
att Hans Maj:t varken ville se eller tala med engelsmannen, då den 
engelske ambassadören icke uträttat mycket gott vid fredsunderhand­
lingarna.1
Den 12 mars tillbringade vi med att bese staden och kalasa.
Den 13 mars fingo vi besök av en skotsk änkefru, åtföljd av tvenne 
tyska fruar, som till oss överlämnade en böneskrift och under tårar bön- 
föll oss, att vi hos Hans Maj:t ville utverka nåd för hennes son för en 
oförskyld olycka, som enligt hennes utsago inträffat för åtta dagar sedan; 
processen vore så gott som avgjord, och han måste dö. Ehuru saken 
kom oss olägligt och vi helst hade givit henne avslag på hennes begä­
ran, så kunde vi icke bli henne kvitt, så mycket mer som utom kapten 
Ramsay2 även andra talade för henne. Man försäkrade oss, att om vi 
endast ville inkomma till Hans Maj:t med en nådeansökan (vilket vi ännu 
icke gjort), så skulle han icke avslå vår anhållan, så mycket mer som
228
där funnos förmildrande omständigheter och den dömde ännu var helt 
ung, endast 16 år. Vi mottogo böneskriften med löfte att göra vad vi 
kunde, varför kvinnan överhopade oss med tacksägelser. Men den engel­
ska åsnan — jag menar ädlingen, som också givit sitt löfte, bekymrade 
sig om allt annat mer än om detta och rörde ej ett finger för saken, så 
förargad var han över att han icke fått audiens hos Hans Maj:t. Ansök­
ningen vilar alltså nu på mig allena.
Den 14 mars var jag ensam hos Kanslern för att ansöka om tillstånd 
att avresa. Efter många diskurser bragte jag den anklagade på tal, 
varpå vi hade långa överläggningar i denna angelägenhet. Jag omnämnde 
även engelsmannens beteende, varåt han skrattade. Sedan han lovat att 
göra sitt bästa i saken och att giva mig närmare besked före min avresa, 
skildes vi åt efter vederbörliga artighetsbetygelser.
Den 15 mars superade jag hos rådsherren Rutgersius, som å Hans 
Maj:ts vägnar bad mig icke taga illa upp, att jag ej fått audiens och att 
detta skett uteslutande för engelsmannens skull.
Den 16 mars förlustade jag mig i sällskap med kapten Ramsay. 
Denna dag begrovs kapten Drake och häktades tvenne kvinnor, som
229
dränkt sina barn. Under natten hade en borgare hängt sig i en 
handduk.
Den 17 mars var jag åter ensam hos Kanslern, som sade mig, att 
överste Boije hade befallning att giva oss tillstånd att avresa. Han med­
delade mig, att processen mot den unge mannen åter nedlagts och 
att jag skulle delgiva modern, att hennes son benådats till livet, 
varför jag varmt tackade honom. Därpå skildes vi under övliga häls­
ningar. Jag lät kalla den anklagades moder till mig och framförde till 
henne de goda tidningarna, varöver hon blev mycket glad och varför 
hon på det varmaste tackade mig. Då min värderade vän engelsmannen 
fick veta detta, blev han mäkta förgrymmad och hade hellre sett, att 
ansökningen avslagits. Under tiden hade överste Boije infunnit sig för 
att till oss överlämna Hans Maj:ts brev till herrar sändebuden. Å Hans 
Maj:ts vägnar förärade han var och en av oss en vacker guldkedja med 
vidhängande medaljong. Vi bådo honom framföra våra tacksägelser till 
Hans Maj:t och tackade honom själv för hans besvär. Han sade oss 
vidare, att Hans Maj:t vänligen anmodade oss att så mycket som möj­
ligt påskynda vår resa. Jag genmälde, att vi skulle göra vårt allra bästa,
230
men att vi vore honom förbundna, om han ville giva prestaven uttryck­
lig befallning därom. Detta vore redan gjort, svarade han, och dess­
utom hade en annan prestav skickats en dag i förväg, så att vi aldrig 
skulle behöva vänta på hästar, utan finna dem redo vid vår ankomst. 
Sedan vi intagit litet frukost och betalt värden hans räkning, satte vi oss 
i våra slädar och saluterades vid avfärden med tvenne kanonskott. Vi 
passerade Pinnelak och kommo om aftonen till Vinelaks, där vi funno 
den nämnde prestaven sitta och dricka med tankarna på allting annat i 
världen utom på oss. Vid midnatt begåvo vi oss åter på väg och kommo 
den 18 mars i dagbräckningen till Herivikoske (Hirvikoski). Vi passerade 
därefter Humppila och Ordiala (Urtiala, Urjala), det sistnämnda en vac­
ker by med en stenkyrka. På natten kommo vi till Hongela (Hongola). 
Det är förenat med stora svårigheter att nattetid resa på okända och 
obanade vägar, och vi använde mer än fyra timmar på milen. — Här i 
landet bakas det endast tre gånger om året för husfolkets behov; bröden 
äro stora, runda och tjocka kakor med ett runt hål i mitten, vilka upp­
radas på en stång och hängas i taket.
Den 19 mars foro vi förbi Tarttila och kommo om aftonen till
231
Retula, där vi togo in hos prestavens hustru. För att påskynda vår resa 
hade Hans Maj:t sänt en beriden profoss efter oss. Han bar en tjock, silver­
beslagen stav med konungens vapen, håller ständigt en yxa i handen, och 
sina bojor har han hängande vid sadelbommen.1 Min herr engelsman 
är en stor resenär när han ligger i sängen, men annars är det svårt att 
komma någon vart med honom, nu så mycket mindre, som han icke 
fått företräde hos Hans Maj:t.
Den 20 mars lågo vi över här, eftersom vår prestav var hemma 
på orten; profossen sände vi i förväg för att beställa hästar.
Den 21 mars passerade vi Hauho och kommo på middagen till läns­
mannen i Teurois(?), densamme som på bortresan givit oss oxar i stället 
för hästar. Samma spratt spelade han nu vår profoss, som rest i förväg. 
Men denne, som icke var bortkommen av sig, tog sin kniv, skar halsen 
av oxen och lät flå, koka och steka den tills vi ankommo. Länsmannen, 
vilken detta föll mindre väl i smaken, skakade på huvudet, men då pro­
fossen märkte det, klämde han till honom med sin stav, så att den 
röda svetten kom fram. Då han det oaktat icke ville skaffa fram några 
hästar, blev han slagen i bojor och fick springa efter oss, nedblodad
232
som han var, så att det var en jämmer att se den gamle, gråtande 
mannen. Han lyckades emellertid komma undan, då vi på vägen passe­
rade en skog. Vi togo nu en annan väg för att slippa passera Kurhila 
av fruktan för att man där skulle vilja ge oss betalt för gammal ost; 
vi höllo även denna väg för kortare och hoppades, att den skulle erbjuda 
bättre tillgång på hästar. Mot aftonen mötte vi några slädar kommande 
från Novgorod. Man sade oss, att det såg illa ut med freden, att dag­
ligen många av fältherrens folk löpte över till fienden och att herrar 
sändebuden väntades tillbaka till Novgorod. I brist på goda hästar stan­
nade vi om aftonen i Oj eus (Ois) vid ruskigt och stormigt väder. Efter mid­
natt bröto vi åter upp och kommo bittida den 22 till Ockereus (Okerois). Då 
det även här såg ut att vara illa beställt med hästar, fick länsmannen ett 
kok stryk. Efter en riklig måltid foro vi vidare och kommo om aftonen 
till Nieubu (Nyby). Där är gott om hare, men ont om fågel. Hararna 
äro här mörka till färgen som hemma hos oss och om vintern snövita. 
Kaniner känner man ej. Förr fanns det rikligt med fågel för gott köp, 
men kriget har förstört allting. De som i likhet med oss resa å konun­
gens vägnar ha det därför ganska knappt, så mycket mer som bönderna
28—163217.
233
äro otjänstaktiga. Slår man dem, så att ett par tre bli liggande, så är 
det inte så noga. Eländiga bönder!
Den 23 fortsatte vi efter frukosten med samma dåliga hästar till 
Retula, där vi fingo nya, men icke bättre. Då vägen var obanad, åkte 
vi fyra mil vilse, och milen är icke så bred som den är lång. Här finns 
fullt av strömmar och höga bergsklippor, bevuxna med ståtliga träd, 
vilket tar sig egendomligt ut. Då bönderna icke ville bekväma sig att 
skaffa oss hästar efter vår önskan, togo vi en kitte 1 från den ena, en 
hatt eller päls från den andra; hos en togo vi med oss en ko ur stallet, 
och den stackars bonden måste springa fem till sex mil efter oss, tjutande 
och klagande, innan han återfick den. Efter ett kort uppehåll i Seiskij arvby 
(Sääskjärvi) mötte vi några bönder, som kommo från Narva. Vi togo 
hästarna ifrån dem, så att de, om de ville eller ej, måste springa efter 
oss samma väg tillbaka. Mitt i djupa natten kommo vi till Hongisto, där 
det var klent med födan; brödet bestod till mer än hälften av finhackad halm.
Den 29 kommo vi till Koula (Kouvola?), beläget vid floden Kelts (Kym­
mene älv),1 som har ett vattenfall, där det om sommaren fångas mycket lax. 
Genom denna flod avbörda de flesta insjöarna och småfloderna sitt vatten i
234
havet. Den skiljer Tavastland från Karelen. Tavastland är delvis väl be­
folkat, men på sina ställen är landet alltför kargt för att kunna bebyggas. 
Där finnas många byar, som på avstånd taga sig ståtliga nog ut, men detta 
intryck försvinner, när man kommer in i dem. Somliga ha två- till trehundra 
hus, men endast 16 till 20 hushåll. Adelsmännen tvinga bönderna att 
årligen uppföra ett nytt hus för att byn icke skall förfalla. De gamla 
få ej heller rivas med mindre ett nytt uppbygges i stället. Där stå också 
många hus tomma och obebodda. I Kelti (Keltis) togo vi in hos läns­
mannen. Då denne fått höra om vår ankomst, hade han gett sig av 
hemifrån, och därtill hade han sina skäl. Ty då han föregående vinter 
icke skaffat profossen hästar till hans belåtenhet, hade denne gripit ho­
nom och klätt av honom naken, varpå han övergjutit honom med kallt 
vatten och låtit det frysa, en den värsta tortyr man kan utsätta någon 
för. Då han dessutom blev förd till Viborg och fick sitta åtta dagar i 
tornet på vatten och bröd, så undrar jag verkligen inte på, att han tog 
till benen, ty detsamma hade lätt kunnat hända honom en gång till. 
Efter lång väntan skaffade oss äntligen hans hustru några hästar, varpå 
vi i kvällningen gåvo oss av och reste hela natten.
235
Den 25 i dagbräckningen kommo vi till Kaipianen, där vi i brist på 
hästar fingo stanna hela dagen. Emot aftonen satte vi oss åter i slädarna 
och kommo om natten till Lakankulla. Av en ryttare, som vi mötte på 
vägen, erforo vi, att fältherren och de holländska sändebuden anlänt till 
Novgorod och att ståthållaren Arvid Tönnesson ankommit till Viborg. 
I Lakankulla fingo vi bröd av tallbark. Barken torkas hårt, finmales och 
uppblandas med hackelse och något rågmjöl, varpå den bakas och ätes. 
Här vankades även ett slags soppa på små fiskar, såsom nors, kokta i 
sötmjölk med skurna rovor. Den åts med sked och var en god kost. 
Man kokade här hästspillningen, skummade av den och blandade den 
med litet rågmjöl och gav den åt korna i stället för hö och halm, 
varpå ofta är brist. — Om natten var det över all måtta kallt.
Den 26 i dagbräckningen kommo vi till Keldermaas (Kellerma?), där 
vi varken med goda ord eller onda kunde få friska hästar. I en stor stuga i 
Toikalla hängde tre vaggor i takbjälkarna, vardera med ett lindebarn. Kvin­
norna, som sutto och spunno, vaggade dem medelst ett snöre, som de 
bundit om foten. Om vintern tränga tre eller fyra familjer ihop sig i 
en stuga, men om sommaren bor var och en för sig själv. Vi passe- 
236
rade Kocka och kommo vid midnatt till Rickinen. Att resa om natten 
och ligga stilla om dagen är icke något särdeles nöje, men man är 
nödsakad att begagna sig av nattfrosten, ty om dagen, när solen stiger 
på himlen, smälter snön och det är vanskligt att komma fram med 
slädarna.
Den 27 bröto vi upp efter middagen, passerade Jaruenpey (Järvenpää) 
och kommo om aftonen till Viborg. Ståthållaren sände mig samma afton 
bud, att herrar sändebuden rest till Narva och att jag skulle finna dem 
i Reval. Därifrån skulle vi överskeppas till Sverige.
Den 28 hämtades vi till slottet i ståthållarens släde av Anton Jörge, 
f. d. sergeant, som vid Pleskov förlorat sin ena arm. Vi blevo mycket 
hedersamt mottagna och ärligen trakterade. På slottet fingo vi se den 
s. k. djävulskitteln, som är inmurad i ett av tornen och om vilken be­
rättas många märkvärdiga ting. En av dessa historier vill jag här an­
föra. Ryssarna belägrade en gång hårt Viborg, och guvernören såg icke 
någon möjlighet till undsättning. Kunnig som han var i allehanda kon­
ster, lagade han då i ordning denna kittel, i det han fyllde den med krut 
och annat, och då han var färdig, sade han till sitt folk: »Den här kitteln
237
ämnar jag tidigt i morgon sätta i brand, det kommer att bli en smäll 
sådan, att alla som höra den falla som döda till marken. Därför skolen 
I alla begiva eder ned i källarna och väl stoppa till öronen, så att I intet 
hören. Då det är över, skall jag komma och hämta eder, I skolen öppna 
stadsportarna och slå ihjäl de värnlösa ryssarna.» De gåvo sig till freds 
härmed, och det skedde som han sagt. Guvernörens kock skar med sin 
kniv halsen av över 400 ryssar. Kniven förvarades under lång tid, men 
blev för några år sedan stulen.1 — På kvällen fördes vi åter i ståthålla­
rens släde till vårt logi. Ståthållaren sände en slottstjänare i förväg för 
att beställa hästar, enär, efter vad han sade, sådana icke stodo att upp­
bringa i Viborg.
Sedan vi den 29 intagit en god frukost tillsammans med ryttmästare 
Henrik Magnusson, reste vi vidare med våra usla hästar och kommo till 
Houmoula, där vi fodrade dem. Här skalade flickorna barken av träden 
och gåvo den i brist på annat foder åt fåren och getterna. Ehuru det 
endast var tre mil hit, körde vi tre hästar dödströtta, och ändå måste 
jag gå mer än halva vägen till fots. Om aftonen kommo vi till Kauki- 
gerui (Kaukjärvi). Då den gode länsmannen av slottstjänaren fått höra
238
om vår förestående ankomst, hade han lupit till skogs. Vi funno därför 
ingen hemma, utan fingo reda oss med våra magra, utpumpade krakar 
bäst vi kunde.
Då bönderna flytt sin kos, måste vi den 30 taga en annan väg än 
den tillämnade. I Kouuiarue (Kuolemajärvi?) fodrade vi hästarna med 
torkad åkerfräken, som här växer i överflöd. Mötte vi bönder på vägen, 
togo vi hästar och hö från dem. Vi foro över en insjö, som endast var 
en mil lång, men utan banad väg över isen. Du store Gud, vilket besvär 
vi hade! Vi vadade i snö till över knäna, hästarna hade den största möda 
att komma framåt, och till råga på allt uppstod en häftig snöyra, så att vi 
tackade Gud när vi väl kommo i land. Mitt ute på sjön fingo vi näm­
ligen syn på en liten holme med en by, dit vi styrde vår kurs. Den hette 
Koripa. Vi fingo logi hos en fattig fiskare, som trakterade oss efter 
bästa förmåga. Ovädret räckte till efter midnatt.
I dagningen den 31 fortsatte vi den återstående halva milen över 
sjön, icke utan stort besvär och mycken tidspillan, då vi fortfarande måste 
gå till fots till följd av den obanade vägen. Vid 9-tiden kommo vi fram 
till Finska viken och togo in i en bondstuga, men bonden, som märkt
239
vår ankomst, hade spänt på sig sina träskidor och åkt sina färde. Dessa 
skidor äro mellan sex och sju fot långa, den vänstra vanligen en fot 
kortare än den högra, och omkring en halv fot breda.1 Man löper så 
snabbt över snön med dem, att ingen gående eller ridande kan hinna 
med. Min herr komediant, jag menar kompanjon, engelsmannen, förkla­
rade sig icke våga sig ut på sjön med sin häst; lat, trött vill jag säga, 
som han var, kröp han i stället till kojs. Då vi ändå skulle skiljas åt, så 
snart vi kommit över sjön, eftersom han skulle resa till Ryssland och 
jag till Livland, så såg jag ingen anledning att ligga och vänta längre 
här vid en öde ström utan alla bekvämligheter. Jag tog därför farväl 
av honom och gav mig ut på sjön med min muntre tjänare Arent van 
Meppelen och två pojkar, som körde släden. På isen låg ännu en 
mängd lik av människor och hästar, en ruskig syn. Om kvällen ankommo 
vi till Haruvel, där icke ett gudslån fanns att få annat än uselt bröd och 
en dryck klart vatten. Efter midnatt satte vi oss åter i slädarna och 
kommo den i april till Koporje. Det är nu riktigt aprilväder. Fortsatte 
efter middagen på usel väg och med eländiga hästar och kommo först 
efter midnatt med stort besvär till Aberkulle. Vi togo in hos en fattig
240
vävare, som icke kunde giva oss annat till bästa än rå lök och friskt 
vatten, varmed vi läto oss nöja.
Den 2 bröto vi tidigt upp. Vägen gick genom vackra skogsdungar. 
I skogen mötte vi en bonde med sina långa träskidor hängande på en 
stav över axeln. Så fort han fick syn på oss, spände han dem på fot­
terna och åkte av inåt skogen. Bönderna här äro mycket folkskygga, 
alla människor de möta taga de för rövare eller soldater och frukta att 
bli ihjälslagna. Våra hästar orkade nu ej längre, varför vi måste lämna 
dem i skogen. Då mötte vi en släde, kommande från Jama för att hämta 
ved, och med den lekte vi än en gång den »finska leken», togo hästen och 
spände den för vår bagagesläde. Själva gingo vi till fots till Jama. 
Ryssarna togo mycket illa upp detta och klagade för ståthållaren, som 
blidkade dem med att det skett i Hans Maj:ts tjänst. Jama är byggt Jama 
av trä, men har ett starkt befäst slott av sten med gott artilleri och 
duktig besättning. I hela Finland såg jag ej så bördigt och väl befolkat 
land som mellan Koporje och Jama. Ståthållaren skaffade oss genast 
nya hästar, och sedan vi något fyllt våra hungriga magar, foro vi vidare. 
Strax utanför Jama står ett vackert kloster, som ej förstörts av kriget.
29—163217.
24I
Tidigt på aftonen kommo vi till Tyska Narva. Det fryser ännu om 
nätterna, men om dagen förvandlar solen snön till vatten, och isen bör­
jar gå upp på floderna, varför det är förenat med stort besvär att resa.
Den 3 besökte jag ståthållaren Nils Jansson, som lovade att skaffa 
hästar till kort före middagen. Herrar sändebuden hade för åtta dagar 
sedan friska och sunda rest därifrån till Reval. De utlovade hästarna 
visade sig vara så torra och magra, att de närmast sågo ut som vint­
hundar, men det hjälpte icke, att jag gjorde invändningar, jag måste låta 
mig nöja med dem som de voro. Knappt voro vi utanför stadsporten, 
så måste vi taga till apostlahästarna. Efter två mil kommo vi till en 
bondstuga, där vi fingo ett par goda hästar, och nu gick det med fart 
ytterligare två mil till en annan bondgård. Här fingo vi till vår glädje 
tre duktiga hästar, flinka i benen som själva Bayard.1 Utan att rasta gåvo 
vi oss strax i väg igen och åkte fyra mil. I nästa bondgård hade vi icke 
samma tur, utan måste behålla våra gamla hästar. Vi stannade där till 
dagningen. Om natten frös det så starkt, att isen bar mer än väl.
Påföljande dag stodo inga andra hästar att få, varför jag ämnade 
reda mig med de goda jag hade. Då jag emellertid icke avtalat med 
242
bönderna att köra längre och de voro ovilliga att fortsätta, konstrade de 
Gud vet på vad sätt med en av hästarna, så att den icke kunde förmås 
att flytta en fot, utan stod där som en träbock, man måtte piska på den 
aldrig det. Jag for därför vidare med de två andra. Efter en mil ville 
en av de två andra bönderna också försöka sina knep, men då jag 
märkte, att hästen blev istadig, drog jag blankt och hotade bonden med 
värjan, varvid han hoppade ur och tog till benen inåt skogen. Hästen, 
som icke längre frågade efter om man slog honom, satte nu i väg som 
hin håle själv, så att vi kommo två mil framåt på mycket kort tid, detta 
ehuru vägen var usel. Bonden kom nu åter tillbaka och låtsades som 
om ingenting hänt. Han och hans kamrat spelade oss nu ännu ett spratt, 
i det de körde oss över två mil från rätta vägen till en bondstuga, där 
de togo till fotterna och lupo till skogs. Hela dagen hade det varit 
gement väder, och vägen var usel. Bonden kunde icke ge oss annat till 
bästa än vatten och bröd, just en passande kost för adelsmän. Efter 
mycket bråk lyckades jag ackordera med honom att för 1‘/2 svensk daler 
köra mig till Tolsburg med sin släde, men icke förrän han fått sina 
pengar och jag heligt förpliktat mig att icke taga vare sig honom själv
243
eller hans häst och släde med mig längre än till nämnda plats, kunde 
jag få honom i väg. Jag tog även med mig den ena av de förrymda 
böndernas hästar, den andra stod och skakade som den varit besatt och 
kunde ej fås ur fläcken. Tre mil från Tolsburg såg jag ett kors, där 
följande tilldragelse säges ha ägt rum. År 1581, då Ivan Vasiljevic var i 
Livland och här slagit läger, lågo tvenne bojarer i gräl med varand­
ra, om vem som vore tsaren eller storfursten trognast. Då tsaren fick 
höra detta, kallade han dem båda till sig och frågade dem en efter annan, 
om han vore honom mera trogen, varpå båda svarade ja. »Välan», sade 
tsaren, »jag skall nog snart utröna, vem av eder som har rätt.» Därpå 
lät han uppresa ett kors på en brant bergsklippa och befallde bojarerna 
att sätta sig till häst bredvid detsamma, sägande: »Störten er nu båda 
med edra hästar utför berget! Gud skall beskydda den av eder, som 
är mig trognast, i det han låter honom bliva hängande i trädgrenarna.» 
Bojarerna efterkommo genast tsarens befallning, med den påföljd, att den 
ene slog ihjäl sig med sin häst, under det den andre fastnade i träd­
grenarna. Tsaren lät hissa upp honom och sade till honom: »Gick det 
icke som jag sagt, att Gud skulle bevara den, som för mig hade den
244
största troheten?» Därpå överhopade han honom med skänker. — Vi 
passerade en på en bergshöjd belägen ruin, som utgjordes av en enda 
hög skorsten och ett par lämningar av de höga murarna. Det var 
Wesenberg, fordom mycket starkt. Vid foten av berget stodo några Wesenberg 
bondstugor. Sent på aftonen kommo vi fram till Tolsburg, vars Tolsburg 
portar voro stängda, och ehuru vi ropade åt vakten, fingo vi ändå stanna 
utanför. Bonden tog till schappen med sin häst och släde, och vi själva 
togo logi i en otäck, smutsig och stinkande stuga. Vi kunde varken få 
vått eller torrt, ehuru vi erbjödo rundlig betalning.
Följande dag, den 5, förblev slottet fortfarande stängt. Jag sände 
nu min tjänare för att tala med ståthållaren, men han blev icke insläppt. 
Till sist kom ståthållaren själv och besökte mig i min svinstia. Sedan 
vi utbytt hälsningar, sade jag honom vem jag var och att jag önskade 
hästar för att kunna resa vidare. Han svarade, att han icke hade några 
hästar och ej heller kunde skaffa några. »Då blir jag er gäst», svarade 
jag, »tills ni beställer mig hästar.» Han hade icke behov av några gäster, 
genmälde han, själv hade han intet att äta eller dricka. »Hur skall jag då 
komma i väg?» frågade jag. »Det blir er sak», sade han i det han vände
245
mig ryggen och gick sina färde. Jag visste mig nu ingen råd, och bröd 
och öl stod ej att få för pengar. Emellertid måtte ståthållaren fått sam­
vetsagg, ty en timme senare lät han hämta mig till slottet. I rummet 
där han befann sig stod en måltid uppdukad. Den var väl knappast 
värd sju örtugar och utgjordes av en kanna kvass1, som är en mycket 
dålig dryck. Ståthållaren sade mig nu, att profossen hade en häst och 
vore villig att för 10 svenska daler köra mig till Reval. Jag prutade av 
summan till åtta daler och fick ett kvitto av ståthållaren på beloppet. 
Jag är viss om, att Hans Maj:t skulle bli icke så litet missnöjd, om detta 
komme till hans öron. — Vi gåvo oss nu åter åstad och kommo om 
aftonen till en bondgård. Där firades just bröllop, i det bonden gifte 
bort sin dotter. Här i landet gå de gifta kvinnorna första året klädda 
i en vit linnekappa med en bred yllegördel i fyra färger om livet, huvud­
duken är baktill försedd med olikfärgade yllefransar och vid sidan ha de 
ett brokigt ylleband, i vilket hänga några cymbaler, försedda med tre 
eller fyra mynt, som vid gående eller springande åstadkomma ett starkt 
klirrande. När året är till ända, bortlägges all denna stass, och sedan 
gå de klädda som andra kvinnor.2 — Vid avfärden lekte vi än en gång
246
den »finska leken», i det vi togo en av bondens hästar med oss, då vi 
icke kunde reda oss med en allena. Dock läto vi ingen veta det.
Den 6 ankommo vi till fältherrens gård Kolk. Vår bondhäst var 
nu uttröttad och kunde ej fås fram längre. Bonden, som bodde här, 
var i Reval, och hans elaka hustru ville icke giva oss någon häst, ehuru 
flera dylika funnos. Ej heller vågade vi här hjälpa oss på det finska 
maneret, ty bönderna på trakten äro illasinnade och draga sig ej för att 
ge en ett duktigt kok stryk eller rent av slå ihjäl en. Vägarna äro 
också fulla av kors, som utmärka, att någon där blivit bragt om livet. 
Vi fortsatte med de hästar vi hade och rastade på kvällen i Jolegme 
(Joelehtme), där vi träffade kapten Polidoor, som låg sjuk. Vi fingo sova 
i halmen och kunde få varken vått eller torrt, vare sig där intet fanns 
eller man icke ville giva oss något.
Den 7 april ankommo vi till Reval, där vi funno herrar sändebuden 
och hela sviten, vilka alla blevo mycket glada över vår återkomst. De 
voro alla Gudi lov vid god hälsa, undantagandes hovmästaren de Mist, 
som var illa däran, en följd av för mycket nattvak.
247
yr.....
I 21 “i1d1 bJoUa0g1, 
it
I
meg
ANMÄRKNINGAR.
Sid. 1. 1 Städerna Hoorn och Medenblik (Medemblik) ligga vid Zuiderzee i provinsen Nordholland.
Vlie (Vliestroom) är sundet mellan öarna Vlieland och Terschelling.
» 2. 1 Livland i vidsträcktare mening omfattade allt land mellan Finska viken i norr, floden
Narova och sjön Pejpus i öster och Kurlands gräns i söder.
2 Sjöstad i holländska provinsen Friesland vid Zuiderzee.
» 3. 1 Rubjærg-Knude på Jyllands västkust, omkring 18 km. söder om Hirshals.
2 Jyllands nordvästligaste udde.
» 4. 1 Hertigen av Braunschweig, Frederik Ulrik, var systerson till Kristian IV. Resan föranleddes 
därav, att nederländska trupper ryckte an mot staden, vilken låg i strid med hertigen.
2 I det holl. originalet: »Aenhout maeckt menich mensch syn billen cout.»
» 7. 1 Enligt en särskild instruktion skulle sändebuden bedja Hans Maj:t, att han fortfarande 
täcktes i hela kristenhetens intresse motarbeta det romerska och jesuitiska anhangets vidare 
utbredning.
2 Amagers inbyggare härstamma delvis från de holländska familjer, som Kristian II år 1516 
inkallade från distriktet Waterland i Nordholland och till vilka han skänkte byn Store Magleby 
med tillhörande marker samt ön Saltholm. De skulle i gengäld förse Köpenhamns slott med 
’nödiga rötter och lök’. Befolkningen i Store Magleby tillväxte efterhand så starkt, att invå­
narna måste ansöka hos Fredrik II om att få slå sig ner även i de danska byarna på Ama-
30—163217. 249
ger. Detta beviljades dem den II juni 1574. Holländarna bibehöllo sitt språk ända in på 
1800-talet.
Sid. 8. 1 Gotlands största längd är 125 km. och största bredd 53 km.
2 Dagerort är egentligen Dagös västligaste udde, men namnet brukas ofta för hela ön. Den­
nas bredd är omkring 5, dess längd 5 1/2 mil. Vad förf, avser med ’vardera spetsen’ är ej 
klart. På Dagerort står ett fyrtorn.
» 11. 1 Lilla och Stora Rågö betecknas i Johan Mânsson’s Sjöbok, 3:0 uppl. 1725 som uddar, om­
slutande en stor vik.
2 Odensholm ligger omkring 10 km. utanför Estlands nordvästra udde, Spitham. Ön har ännu 
i dag svensk befolkning.
3 År 1360 räknade man 14 torn, 1410 27 och 1525 ända till 34. Härtill kommo på 
1500-talet de tre bastionstornen ’Dicke Margarete’ eller ’Rosenkranz^ 'Kiek in de Kok' och 
’Luhrenburg’. Stadsmuren är i medeltal 15 meter hög och 8 meter bred. Bröstvärnet är 
2 1/2 meter högt, och längs efter detta löper en skyttegång, så bred, att två mötande kunna 
komma förbi varandra.
4 Då ryssarna år 1560 lågo utanför Reval, företogs den 11 sept, av stadsborna ett djärvt 
utfall, vilket gjorde ett sådant intryck på de förstnämnda, att de trots erhållna förstärkningar 
upphävde belägringen och drogo sina färde. Till minne av tilldragelsen restes trenne minnes­
stenar vid stora vägen till Pernau. — 1570—71 belägrades Reval förgäves under 30 veckor 
av en rysk styrka på över 20,000 man under hertig Magnus av Ösel; en ny rysk belägring 
1577 blev likaledes fruktlös, och staden har aldrig med stormande hand intagits.
» 12. 1 I Reval trakterades sändebuden på stadens bekostnad till den 28 sept.
2 Olaikyrkans torn är 139 m. högt. Enligt sägnen hade stadens borgare beslutat uppföra 
tornet högre än alla i världen för att låta det tjäna som märke för främmande sjöfarande. 
Sju byggmästare efter varandra grepo sig förgäves an med byggandet av tornet, alla störtade 
ned och bröto halsen av sig, innan verket var fullbordat. Man trodde, att den lede hade
sitt finger med i spelet, och i sju år låg arbetet nere. Ehuru allt större belöningar utfästes
för den som utförde detsamma, ville ingen riskera sitt liv på företaget. Slutligen anmälde sig
den store Olof^ vilken åtog sig saken mot det att staden utbetalade till honom tusen dukater
250
den dag han satte tuppen på tornspetsen. Arbetet fortskred med otrolig snabbhet, men då 
Olof skulle slå in den sista spiken, greps han av svindel och störtade ned i djupet. I samma 
ögonblick han krossades till döds vid foten av tornet, hoppade en padda och en orm ur hans 
mun. Han begrovs där han fallit, och en gravsten restes på platsen. Det hette, att Olof 
varit i förbund med den Onde, och hans änka återbetalade till staden den betingade penning­
summan, då den icke troddes m dföra någon välsignelse. — Ett epitafium med åtta bilder 
ur Kristi passionshistoria finnes på yttermuren till det s. k. Bremenkapell t på kyrkans syd­
sida. Under epitafiet ligger i en nisch ett skelett, på vars bröst en padda sitter, under det 
att en orm slingrar sig om dess huvud. En viss Hans Paulsen från Frankfurt am Main be­
kostade kapellet och skulpturerna.
Sid. 12. 3 Slottet ligger på det s. k. Domberget och uppfördes på 1200-talet av ordensmästaren
Volquin. Av de ursprungligen fyra tornen finnas numera tre i behåll. ’Långe Herman’ står
i sydväst och var s. k. bergfrid.
» 13. 1 A ull^ estn. kula = by, är vanligt som senare sammansättningsled i ort- och gårdsnamn.
2 Fideikommiss inom Stenbockska släkten, donerades 1581 av Johan III till Pontus De la
Gardie.
» 14. 1 År 1602 inträngde polackerna under Zamoisky i Estland.
2 Av slottet finnas numera endast lämningar.
» 18. 1 1581 belägrades och intogs Narva av svenskarna.
a Enligt Verbaal (jfr Inledning sid. VIII, not) ankom Axel Oxenstierna den 25 sept, från 
Sverige till Narva.
» 25. 1 Ivangorod, ’Ryska Narva’ mitt emot ’Tyska Narva’ på östra stranden av Narova, intogs 
1581 av Pontus De la Gardie, återlämnades 1590 till tsaren, återerövrades 1612 och avträd­
des 1617 till Sverige.
2 Hakelverk är en förstad, omgiven av palissader, även själva palissaderna, jfr sid. 52—53. 
> 26. 1 Enligt Verbaal kunde floden Narova befaras med 8 fot djupgående fartyg intill Narva och 
Ivangorod. Gustaf Adolf hade låtit föra flera fartyg med kanoner, ammunition, livsmedel 
m. m. över land förbi fallet till Pleskov.
» 31. 1 Enligt Verbaal återkommo de utskickade den 2 okt.
251
Sid. 31. 2 Verbaal: den 5 okt. — Konungen anhöll, att en av herrar sändebuden ville begiva sig 
till Pleskov.
» 32. 1 Jama eller Jamagorod, efter 1703 Jamburg, vid floden Ljuga i Ingermanland, avträddes 
1617 till Sverige.
» 34. 1 Koporje, befäst slott i Ingermanland mellan Narva och Nyen, svenskt 1617.
» 35. 1 Streltser av ryska strèlets = skarpskytt. Kåren uppsattes 1551 av Ivan Vasiljeviö såsom 
tsarens livvakt och upplöstes 1699. Härom Fletcher, Of the Russe Common Wealth. Or 
Maner of Gouernment by the Russe Empereur . . . London 1591 : ’Of footmen that are in 
continuall pay, he (storfursten) hath to the number of 12,000, all gunners, called strelsey. 
Whereof 5000 are to attend about the citie of Mosko, or any other place where the emperour shall 
abide, and 2000 . . . about his owne person . . . The rest are placed in his garrison townes . . .’ 
3 Dylika utgöras av ett glest varv av långa, raka trädstammar i vägens riktning och vinkel­
rätt ovanpå dessa ett varv av tätt liggande rundkaviar. Häröver bredes ett lager av löst ris, 
täckt med lera o. d., och slutligen grus.
» 48. 1 I holl. originalet: 9 duyts. En duit var ett kopparmynt = ‘/8 holl. stuiver. Denning, 
ryska denga, dimin. denezka = 7/2 kopek, var på Gustaf Adolfs tid ett silvermynt, gångbart 
både i Ryssland, Polen, Livland och överallt vid sjösidan, ung. = en svensk skilling (på slu­
tet av 1700-talet) (Hallenberg). Petrejus, Regni Muschovitici sciographia. Thet är: Een 
•wiss och egemeligh Beskriffning om Rydzland. . . Stockholm 1615, berättar: ’. . . och hafwa 
the altijdh myntat uthi fyra Städher uthi Rydzland Sölffmynt, nämlighen Muskow, Twer, Stoor 
Nogård och Pleskow, som the kalla på theras språåk Denningar’.
» 51. 1 Jfr Fletcher a. a.: ’Every house hath a paire of staiers, that lead up into the chambers 
out of the yarde or streat, after the Scottish manner’.
» 52. 1 Jfr Fletcher a. a.: ’Their houses are of wood, without any lime or stone, built very close 
and warm with firre trees plained and piled one upon an other. They are fastened together 
with dentes or notches at every corner, and so clasped fast together. Betwixt the trees or 
timber they thrust in mosse . . . to keepe out the ayre . . .’
2 Jfr Fletcher a. a.: ’The streates of their cities and townes, in steed of paving, are plan­
ked with firre trees, plained and layed even close the one to the other.’
252
Sid. 53. 1 Jfr Petrejus a. a.: »Taken äro slätta på både sidhor och takte med raft och näfwer och 
ther utan på bräder med spijk tilslagna.»
» 54. 1 Jfr Petrejus a. a.: »The fattigha och arma bruka Röökugnar, som the aff ålder wana 
äre, och tyckia ther af bätre och helsosammare wara, än som the hadhe Skorstenar och Ka­
kelugnar, ty the äre bättre wana widh röök, skarn och dam, än som någon reenligheet.»
> 57. 1 Ryska lucina^ spån, pärta.
2 Jfr Fletcher a. a.: ’The man (though he never saw the woman before) is not permitted 
to have any sight of hir al the time of his woing: which he doth not by himself, but by his 
mother or some other ancient woman of his kin or acquaintance . . .’ — Petrejus a. a.: ‘Be- 
gärar uthi medler tidh hans Fader och slecht, at Brudhgummen må see sina Brudh för än 
Bröllopet står, tå swarar hennes Föräldrar ther ney til, och säija, at han må ther om hoos an­
dra sigh förfråga, som henne hafva seedt: The wetta wäl hurudan som hon är, han må ther 
medh låta sigh benöia til thes Brudlopet skeer.’ ’Therföre’, tillägger författaren, ‘hender så 
stundom, at en far trull för gull, och moste så then hafwa, som han således hafwer fåt.’ 
» 58. x Jfr ADAM Olearius, Ojft begehrte Beschreibung der newen orientalischen Feise . . . Schles­
wig 1647: ’Die Russen halten alle in gemein . . . täglich ihre Mittags-Ruhe. Dahero findet 
man im Mittage die meisten und fürnembsten Krambuden zugemachet, und einen dafür 
schlafen liegen. Man kan auch umb dieselbe Zeit keinen fürnehmen Herrn oder Kauffmann 
zu sprechen bekommen.’ O. tillägger, att då Ivan IV:s son Demetrius ej iakttog detta ryska 
bruk, han blev misstänkt för att ej vara ryss och sin faders rätte son, vilket hade biaragit 
till hans röjande ur vägen.
2 I Verbaal omnämnes, att tredskande gäldenärer brukade tvingas till betalning genom att 
man dagligen gav dem ett visst an al slag på skenbenen.
, 59. * Enligt Van Wouw hade han varit skomakare till yrket.
» 61. 1 Antonius ’Romaren’ kom 1108 till Novgorod och grundade ett kloster vid Volchov två 
verst från staden.
, 69. 1 Jfr Fletcher a. a.: ’Their best salt is made at Stararouse in very great quantity, where 
they have great store of salt wells, about 250 verst from the sea.’ Alla saltverken, utom 8 
till 10, liksom hela staden hade för tre år sedan bränts av polackerna {Verbaal).
253
Sid. 74. 1 Enligt Anrep var Henrik Horns son Henrik friherre även till Wenden (i Estland).
» 78. 1 De svenska kommissarierna omtalade bl. a., att den engelske ambassadören vore mycket 
jalu på holländarna, emedan han trodde, att det var på deras föreställningar som Gustaf 
Adolf upphävt belägringen av Pleskov och att han fördenskull fruktade att förlora i kredit 
hos ryssarna. De berättade även, att de ryska kommissarierna tillsänt dem ett smädebrev, 
vilket de, ehuru den engelske ambassadören sökte få dem att avstå därifrån, ämnade be­
svara. — På de holländska sändebudens inrådan nöjde de sig dock slutligen med att åter­
sända brevet med påskrift, att de icke aktade det mödan värt att besvara dylika lögner.
» 81. 1 ’Enär’, heter det i Verbaal, ’det syntes oss betänkligt att under sådana förhållanden göra 
kontravisit.’
2 Den av engelske ambassadören först föreslagna platsen, Selitse, hade ogillats av ryssarna, 
som ville, att svenskarna skulle komma över två mil längre in i landet till en flod, där år 
1614 utväxlingen av fångar skett. Ambassadören föreslog då en ort vid namn Diderina, 
vilket förslag godkänts av de svenska kommissarierna. Jfr sid. 82 (den 26 nov.).
» 82. 1 Den engelske ambassadören hälsade de holländska sändebuden mycket artigt välkomna 
vid foten av trappan, men kunde under samtalets gång icke avhålla sig från att fråga, dels 
om den holländska beskickningen skett med Hans Maj:ts av Storbritannien vetskap, dels om 
belägringen av Pleskov upphävts före de holländska sändebudens ankomst. På den första 
frågan svarades, att det engelska sändebudet i Generalstaterna haft kännedom om saken, och 
på den andra, att artilleriet bortförts från staden före holländarnas ankomst, men att konun­
gen och fälthären begivit sig därifrån först två dagar därefter.
2 De svenska kommissarierna beklagade sig inför holländska sändebuden över detta villkor, 
men förmåddes slutligen, för att underhandlingarna äntligen skulle kunna taga sin början, att 
medgiva detsamma.
3 Enligt WiDEKiNDi, Thet Swenska i Ryszland tijo åhrs Krijgz-Historie .. . Stockholm 
1671^ voro de utskickade Lorenz Wagner, Arvid Horn, Anders Nilsson och Lars Mårtensson. 
» 83. 1 Horn, åtföljd av Måns Mårtensson Palm, anförde klagomål över att i en skrivelse från 
storfursten, av vilken de medhade en kopia, de Gustaf Adolf tillkommande titlarna ej voro 
utsatta. Om dylika titelfrågor rörde sig även de följande dagarnas konferenser.
254
Sid. 86. x I en skrivelse av den 11 dec. 1615 till de ryska kommissarierna meddelade de holländska 
sändebuden, att de i samråd med storbritanniske ambassadören funnit den enda utvägen vara, 
att Deras Kejserliga och Kungliga Majestäters såväl som deras fullmäktiges titlar efter kom­
missariernas skön kunde utsättas eller utelämnas i korskyssnings- och edsformulären.
» 88. 1 Det är ej klart, vilka skriftstycken härmed avses. Enligt framställningen i Verbaal 
hade de svenska kommissarierna den 15 underrättat holländska sändebuden, att ryssarna 
gjorde svårigheter i fråga om korskyssningen, och den 16 hade hovmästaren meddelat, att 
ryssarna icke ville inbegripa de holländska gesanterna i försäkringsbreven, varför saken åter 
uppskjutits.
2 Svenska kommissarierna ämnade stanna i Romanov, till dess de förvissat sig om, att kors­
ky ssandet ägt rum.
» 94. 1 Edsavläggelsen och korskyssandet bekräftade utväxlingen av lejdebreven, jfr inledningen 
sid. VI. Urkunderna lades på ett fat under krucifixet, som sedan kysstes. Eden avlades på 
bibeln, lagd ovanpå försäkringsbrevet. I den ryska skrivelsen voro de för svenskarna sårande 
uttrycken uteslutna, under det att det svenska lejdebrevet tilläde storfursten titeln självhär­
skare {samoderzets).
» 95. 1 Gustaf Adolf meddelade, att om sammankomsten ej skedde senast åtta dagar efter brevets 
mottagande, de svenska kommissarierna hade befallning att återvända till Novgorod.
2 Van der Heyden medförde brev från storfursten, vari denne uppmanar holländska sände­
buden att förehålla svenskarna deras falskhet och förmå dem att återlämna Novgorod jämte 
alla erövrade städer och slott. Holländarna utlovas fri handel och köpenskap inom Ryska riket. 
» 96. 1 Enligt svenska kommissariernas skrivelse till Gustaf Adolf av den n jan. 1616 ankommo 
de den 14 dec. 1615 (gamla stilen) till Glebova.
2 Då svenskarna hotade att avresa, om engelske ambassadören avlade besök hos de ryska 
kommissarierna, innan han kom till dem, infann sig engelske ambassadören samma dag i 
svenska kvarteret, men underlät därvid att hälsa de holländska sändebuden.
3 I den holländska rapporten står Pesock. Widekindi a. a. nämner ej namnet på ryssarnas 
kvarter, endast att det låg en halv mil ifrån Glebova. — Till Polonovo kommo de ryska 
kommissarierna redan den 23 okt. (gamla stilen).
255
Sid. 96. 4 Enligt Petrejus a. a. började den första fastan åtta veckor före Påsk, den andra, St. 
Peters fasta, hölls i fyra veckor från den 25 juni till den 22 juli, den tredje, Vårfrufastan, 
varade i fjorton dagar från 1 aug. och den fjärde, St. Philippi fasta, i sex veckor från 12 nov. 
» 97. 1 Fletcher a. a. omnämner angående storfurstens måltider, att rätterna, som i vardagslag 
uppgå till omkring 70, men vid högtidliga tillfällen långt överskrida detta antal, serveras två 
eller högst tre åt gången. I Verbaal heter det, att den magnifika måltiden var anrättad på 
ryskt maner med många rätter, den ena följande på den andra. Det vanliga bruket denna 
tid var eljest att sätta fram alla rätterna på en gång eller vid större måltider i flera, vanligen 
tre, omgångar, var omgång bestående av flera rätter.
2 Jfr Fletcher a. a.: ’Their common drinke is mead’, och Olearius a. a.: ’Die fürnehmen 
Leute aber haben neben guttem Bier und Weine herrliche und wolgeschmacksame Meeth von 
Hindbeeren, Brombeeren, Kirschen und dergleichen.’
3 Den ryske kommissarien knäs Daniel reste sig upp och höll ett långt tal, hållande en pro­
memoria i handen, antingen, heter det i Verbaal^ för att uppfriska sitt minne eller för att 
ordagrant följa sin instruktion, ty vid den minsta avvikelse från densamma straffas även höga 
herrar i Ryssland med piskslag.
4 De ryska kommissarierna hade denna dag icke kommit tillstädes. På morgonen hade båda 
parternas sekreterare infunnit sig med de respektive mandata procurataria, men då svenskarna 
ej tillagt storfursten titeln samoderkets (självhärskare) och ryssarna å sin sida under storfurstens 
titel upptagit även Livland, kunde något överlämnande ej ske.
» 99. 1 Enligt Fletcher a. a. hava de höga adelsmännen eller riddarna (chiefe horsemen) en liten 
mässingstrumma hängande vid sadelbommen, på vilken de slå för att giva signal till anfall. 
2 I Verbaal berättas, att alla bordsgästerna reste sig från sina platser, när någon förnäm 
herre drack. Vid slutet av måltiden förkunnade en av de ryska kommissarierna, att en skål 
skulle utbringas för storfursten. Alla de närvarande fingo träda tillbaka från bordet, endast 
han själv förblev stående vid detsamma. Sedan han uppräknat alla storfurstens titlar, utbragte 
han skålen, varpå han kallade fram storbritanniske ambassadören och överräckte bägaren till 
honom. Sedan denne druckit, gick bägaren efter namnupprop laget runt till alla de övriga 
gästerna.
256
Cuir
Sid. 99. 3 För att få ett slut på den omtvistade titelfrågan hade engelska sändebudet föreslagit, att 
fredsmäklarna i skrivelser till storfursten och Gustaf Adolf skulle söka utverka nya instruktioner 
för kommissarierna. Svenskarna framhöllo emellertid det lönlösa däri för deras vidkommande, 
då de nyligen fått brev från konungen med hans yttersta erbjudanden. Slutligen föreslogs, 
att ryssarna endast en gång muntligen vid underhandlingarnas början skulle få räkna upp 
storfurstens alla titlar, inklusive Livland, vilket svenskarna med förbehåll, att det icke skulle 
tjäna till prejudikat för framtiden, medgåvo.
» 100. 1 I en skrivelse den i jan. 1616 hade de ryska kommissarierna fordrat, att de svenska vid 
förhandlingarna skulle sitta, icke vid sitt eget bord, utan vid det ryska i det ryska tältet. På 
engelske ambassadörens begäran hade de holländska sändebuden slutligen förmått svenskarna 
att medgiva, att två tredjedelar av bordet skulle stå inom det ryska och en inom det svenska 
tältet.
> 101. 1 Borden uppställdes sålunda i T-form, varvid tvärstrecket torde representera det gemensamma 
svenska och ryska bordet och det lodräta strecket fredsmäklarnas bord. Det förstnämnda 
stod alltså helt inom de båda parternas respektive tält, dock så, att två tredjedelar befunno 
sig under det ryska. Då förhänget var spänt längs detta bord, sutto de svenska och ryska 
kommissarierna mitt emot varandra på var sin långsida.
a Enligt Widekindi a. a. ägde den första sammankomsten rum den 4 jan. (gamla 
stilen).
» 102. 1 Jakob d. ä., de vägfarandes skyddspatron; hans attribut äro pilgrimshatt och stav, i 
handen håller han en bok, och hans mantel är behängd med musslor. Med dylika pilgrims- 
musslor brukade från Österlandet hemvändande pilgrimer smycka sina hattar och kåpor. 
2 Ryska karbac^ piska.
» 104. 1 Sedan engelske ambassadören öppnat förhandlingarna, reste sig knäs Daniel jämte de övriga 
ryska kommissarierna och uppräknade, vänd mot medlarna, storfurstens alla titlar, varpå han 
tilltalade de svenska fullmäktige, kallande dem Gustaf Adolfs, Sveriges, Götes och Vendes 
konungs, höga kommissarier. Svenskarna föllo honom då i talet, beklagande sig, att ryssarna 
icke höllo den träffade överenskommelsen, nedfällde förhänget framför sitt bord och satte upp 
för att rida sin väg.
31—163217, 257
Sid. 105. 1 I Verbaal omnämnes icke denna episod, men väl att De la Gardie och knäs Daniel 
Ivanovic ordväxlade med varandra; den senare hade tilltalat den förre Jacob Pontus utan 
alla titlar och värdigheter och själv i gengäld blivit kallad endast Daniel Ivanovic.
2 Jfr Olearius a. a.: ’Der Knoblauch wird nicht alleine von geringen, sondern auch von 
hohen, ja höchstes Standes Personen beliebet und genossen.’
» 111. 1 En holl, penning var = 1/16 stuiver, jfr anm. I till sid. 48.
» 112. 1 Episoden omtalas även i Verbaal samt av Widekindi a. a. i nionde boken, s. 697.
2 Bör vara den 3 mars.
» 113. 1 Brederode medförde även trenne av fredsmäklarna framställda förslag till fredsvillkor,
nämligen 1) att svenskarna skulle återlämna alla erövrade fästningar och städer emot en 
summa av 2,000,000 rubel eller 4,000,000 riksdaler specie (40 tunnor guld), 2) att svenskarna 
skulle inskränka sina fordringar till Nöteborg, Jama, Koporje och Ivangorod och erhålla 
en summa av 150,000 rubel (3 tunnor guld), eller 3) till nämnda fästningar jämte det 
Somerska länet och 100,000 rubel. För att inhämta Gustaf Adolfs utlåtande över dessa 
fredsvillkor avsändes den 18 februari ambassadkavaljeren Andries van Wouw med brev 
till Äbo.
» 123. 1 Härom nämnes intet i Verbaal.
» 125. 1 Ryssarna hade begärt fyra månader, men de svenska fullmäktige beviljade endast tre eller
till den 1 juni. Angående de trenne föreslagna punkterna jfr anm. 1 till sid. 113.
2 Enligt Widekindi a. a. avreste de svenska kommissarierna den 25 febr, (gamla stilen) till 
Novgorod.
» 127. 1 Jfr nedan, sid. 214—15.
» 128. 1 Brederode medförde dels ett öppet brev från Kejserliga rådet i Moskva, dels förseglade
skrivelser från storfursten och de ryska kommissarierna. Villkoren betecknas som obilliga 
och oantagliga (Kexholm och 100,000 rubel vore allt som kunde medgivas), och medlarna 
uppmanas att förmå de svenska kommissarierna till eftergifter.
2 En gång fick han även mottaga en inbjudning till de engelska köpmännen i staden 
( Verbaal).
» 129. 1 Enligt Verbaal erhöll han ett timmer sobelskinn och 20 rubel.
258
Sid. 133. 1 Jfr Fletcher a. a.: ’One other speciali recreation is the fight with wilde beares, which are 
caught in pittes or nets, and are kepte in barred cages for that purpose, against the empereur 
be disposed to see the pastime.’
» 139. 1 I denna skrivelse, daterad Åbo den 3 mars 1616 (gamla stilen), förklarade sig Gustaf
Adolf giva ryssarna fritt val mellan de trenne av medlarna föreslagna villkoren. Den 28 
februari hade han sänt brev av samma innehåll till engelska sändebudet, som då befann sig 
i Moskva. Han begärde emellertid även änkedrottningens och riksrådens yttrande över 
villkoren med tillkännagivande, att han helst ville antaga det andra av dessa (jfr ovan not 
i till sid. 113), ty, heter det, ’der han (ryssen) antingen finge Nöteborg igen, eller Ivangorod, 
eller dem båda, och han framdeles lärde rätt känna sin makt, sjöns bekvämlighet och mycken 
annan commoditet, som de strömmar, sjöar och stränder med sig hade, . . . då kunde han 
icke allenast angripa Finland på alla orter,. . . utan han skulle för sin stora makts skull 
uppfylla hela Östersjön med skepp och lodjor, så att hela Östersjön och enkannerligen 
Sverige vore städs för honom osäkert. . .» Svenska riksrådet var av samma mening.
2 Hypokras (hippokras) var en bianddryck, bestående av vin på kardemumma, ingefära, 
kanel, muskot, saffran m. m.
3 Gammal-italiensk dans, gagliarda^ även kallad romanesca eller cinque pasy populär på 1500- 
och 1600-talen. I dess urartade form förekommo groteska hopp och språng.
» 141. 1 De meddelade innehållet i Gustaf Adolfs brev, jfr ovan sid. 139 anm. 1.
» 142. 1 Bonde? I holl. originalet står huysvrouwey som även kan betyda hustru. Gabriel Oxen­
stierna var gift med Anna Banér.
2 Nikolaikyrkan, troligen uppkallad efter Nikolaus av Bari, skyddspatron för sjöfarande.
3 Genom att bära ljus framför den döde trodde man sig hålla djävulen på avstånd, ty den 
Onde skyr eld. Bruket fortlevde i Norden länge efter protestantismens införande.
4 Holl. kandeel är en varm dryck, beredd av mjölk eller vin med äggulor, socker och kanel.
» 144. 1 Gustaf Adolf hemställde, huruvida de holländska sändebuden vore hågade att återvända 
till Ryssland för att deltaga i de blivande underhandlingarna. Om icke, ställde han ett fartyg 
till deras förfogande, som skulle avhämta dem i Reval (jfr sid. 143, not **). Sändebuden 
förklarade sig föredraga att återvända till Holland.
259
Sid. 146. 1 Nargö eller Narjen, ö i Finska viken, 20 km. norr om Reval. 
» 147. 1 I Verbaal heter han Jacques Feuerrot, jfr anm. 2 till sid. 183.
> 148. 1 I holl. originalet inspannigher, varmed torde avses det svenska ’enspännare’. Denne hörde 
till lantstatsbetjäningen och tjänstgjorde som kurir.
» 153. 1 Jfr litauiska pomûkelis^ torsk (Gadus callarias).
» 155. 1 Han hade fått befallning att möta i skären med »färsk mat och vad han kunde åstad­
komma». Då man var väl försedd ombord, behövdes hans tjänster ej tagas i anspråk.
2 Enligt Verbaal hade de denna dag seglat föga mindre än 30 mil.
3 Satureja hortensis, saver, vanligen, men oriktigt, kallad kyndel.
» 156. 1 Smultron i maj! Här synes författarens fantasi spela honom ett spratt.
» 160. 1 I Karl IX:s förordning angående gästgiverier av den 12 juni 1605 heter det: »Så hafve vi
så förordnet, att her i staden skole vare sex öpne vertzhus. . ., det fempte skall Hans 
Nielsen oppeholle; och ther skall hengie uth en sol...» Detta Hans Nielsens värdshus låg 
sannolikt vid Benickebrinken. Ägare var troligen en viss Jören Benick, gift med Åletta, Per 
Nilssons änka. Hennes son i första giftet, Nils Persson, hade bl. a. sönerna Hans och
Valentin. År 1616 innehades värdshuset av den sistnämnde, som dog 1638. (Wrangel, 
Stockkolmiana 1—4. Stockholm IQ12^
2 De flesta riksråden hade till följd av pingstfirandet rest till sina gods på landet, varför 
de nämnda herrarna fått i uppdrag att mottaga sändebuden.
» 161. 1 I brev till Johan Skytte hade Gustaf Adolf ålagt honom att besöka de holländska sände­
buden, »att de må hava någon med vilken de disquirera kunna».
2 Stenbock och Stråle hade deltagit i den av Johan Skytte och Jacob van Dijck ledda 
diplomatiska beskickningen till England och Nederländerna år 1610.
» 162. 1 I det holl. originalet står ’Garde off Hoff’. Förmodligen avses någon tillfällig läger- eller 
övningsplats på Norrmalm. Något ’garde’ fanns ej vid denna tid; 1611 eller 1612 hade 
fyra kompanier värvade tyska soldater, det s. k. ’Gula regementet’, ur vilket Svea Livgarde 
sedermera framgick, inkommit från Tyskland.
» 163. 1 Johan Wardeheuche, jfr sid. 196.
> 165. 1 Skildringen av audiensrummet och konungens utseende finnes intagen i Geijers Svenska
260
folkets historia, 3:e delen s. 75. I Verbaal ges följande karakteristik av Gustaf Adolf: 
»Hade Hans Maj:ts goda förståndsgåvor nogsamt framträtt i de offentliga förhandlingarna, 
vilka han fört utan allt bistånd av sin kansler eller dennes ställföreträdare, så gjorde de det 
än mer i våra enskilda förhandlingar med Hans Maj:t. Han ådagalade dessutom vidsträckta 
kunskaper i språk och de matematiska vetenskaperna samt i historien, såväl den gamla som 
den nya, enkannerligen Nederländernas. Av hans samtal framgick, att han satte sin största 
ära i att regera sina underlydande riken i fred och ro och att i förkovrat tillstånd överlämna 
dem till sina efterträdare. Till den ändan ville han antaga alla drägliga och ärliga fredsanbud 
från ryssarnas sida och noga akta sig att uppväcka ett nytt krig. Då köpenskap och handel 
högeligen bidraga till ett lands välmåga, sade han sig ämna göra staden Kalmar till en 
handelsplats och anlägga en ny stad i Finland på en därför lämpad ort, ej långt från Åbo; 
över 80 personer hade redan anmält sig som borgare i den nya staden och erbjudit sig att 
bygga var sitt hus eller fartyg. Till rikets skydd mot fientliga anfall hade Hans Maj:t nio 
stora örlogsskepp på stapeln och umgicks med planer att förbättra krigsväsendet i landet och 
på samma gång göra det mindre betungande för befolkningen.»
Sid. 165. 2 Sändebuden redogjorde för sin verksamhet vid fredsförhandlingarna och vädjade till 
Hans Maj:ts ’kristliga och fridsamma’ sinnelag att, för så vitt det överensstämde med Hans 
Maj:ts värdighet och landets fördel, visa moderation i fråga om fredsvillkoren.
» 167. 1 I Verbaal heter det, att Hans Maj:t stående samtalade med sändebuden om många olika
ting ända till aftonen, stundom uppmanande dem att taga sig till bästa och göra sig lustiga, 
ehuru Hans Maj:t själv mot landets sed är mycket måttlig i mat och dryck och endast förtär 
vin vid högtidliga tillfällen.
2 Jfr anm. 2 till sidan 173-
3 Enligt Rüdling, Det i flor stående Stockholm, Stockholm 1731, ansågs den första 
pelaren stå på ett avstånd frän Stockholms gamla rådhus motsvarande det mellan Pilati hus 
och Golgata. Mellan den första och andra sades vara lika långt som från Golgata till det 
ställe, där Kristus föll andra gången med korset. Av den tredje pelaren fann R. själv intet 
spår på platsen, den s. k Pelarebacken, ej heller någon tillförlitlig underrättelse därom i 
krönikorna. Jfr äv. Elers, Stockholm, D. 3, s. 38—39.
261
Sid. 168. 1 Magnus Ladulås begrovs nedanför högaltaret i Gråmunkeholmens klosterkyrka. Då Johan 
III lät ombygga och utvidga koret, förfärdigades det monument över konung Magnus, som 
ännu finnes. I samma grav nedlades sonsonen, den olycklige prins Magnus Birgersson. 
Bredvid konung Magnus’ cenotaf är konung Karl VIII Knutssons, förfärdigad vid samma tid. 
2 Kgl. Styckgjuteriet låg på Brunkeberg.
3 Helt visst åsyftas den av Rothlieb, Beskrifning öfver Kongl. Riddiwholmskyrkan. Stock­
holm 1822, anförda, är 1382 inträffade ’rysliga och brottsliga' händelsen, då riksdrotsen Bo 
Jonsson (Grip) vid altaret i Gråmankeholmskyrkan mördade riksrådet Karl Nilsson (Färla). 
Karl Nilsson skall ligga begraven bredvid mordplatsen, och det berättas, att stenen, som 
lades över hans grav, rämnat i lika många stycken eller tolv delar, som han blev sönderhuggen. 
» 171. 1 Provskjutningen omnämnes även i Verbaal. Kanonen, som var av Hans Maj:ts egen
uppfinning, vägde icke mer än 22 pund och avsköt en kula på 20 pund. Hans Maj:t sade 
sig hava förhoppning att kunna nedbringa vikten ytterligare och ändå ernå samma prestations­
förmåga som hos de svåra styckena.
2 Nuvarande Blasieholmen. Detta namn blev brukligt, sedan amiralitetet år 1634 förlagts till 
Nya (= nuv.) Skeppsholmen.
3 Med ’en lång^ rödmålad bro’ kan Goeteeris väl svårligen avse Näckebron över dåvarande 
Näckströmmen. Den långa s. k. Stora Ladugårdslandsbron mellan Blasieholmen och nuv. 
Nybrogatans förlängning anlades enligt Zettersten, Svenska flottans historia, Stockholm 
1890, först omkring 1641.
4 Bilden är i reproduktion bifogad Nils Östmans uppsats ’Förteckning över Stockholmsbilder’ 
II i St. Eriks Årsbok 1914.
» 173. 1 Angående skrivelsen av den 13 juni.
2 Den 13 juni hade de holländska sändebuden överlämnat en skrivelse till Hans Maj:t, 
innehållande vissa klagomål från nederländska undersåtar i anledning av en del åtgärder 
beträffande fri handel och sjöfart, som ansågos stridande mot överenskommelserna i den 
svensk-holländska traktaten av år 1614. I sitt nu avgivna svar förklarade sig Gustaf Adolf 
vilja genom särskilda deputerade undersöka alla gravamina och skaffa rättelse, där så syntes 
befogat. I övrigt uttalade Hans Maj :t den förhoppningen, att om ryssarna icke ville bekväma
262
sig att antaga något av de av medlarna föreslagna fredsvillkoren, han fortfarande skulle 
komma i åtnjutande av Höga Generalstaternas välvilliga hjälp och bistånd.
Sid. 174. 1 Riks- och kammarråden hade fått order att i Stockholm låta förfärdiga guldkedjor, vardera 
om 600 kronor eller svenska dukater, och därtill hörande conterfey^ infattade med diamanter, 
vart om fem eller sexhundra daler. Dessutom hade riksskattmästaren befallning att hava 300 
dukater i beredskap att överlämnas till sändebuden.
» 179. 1 Föräringarna till sändebuden och den andra audiensen omnämnas i ABRAHAM Brahes
’Tidebok’ under den 12 Junii 1616.
2 I det holl. originalet står gallich (galg) = galge. Härmed åsyftas förmodligen ’kåken’ och 
med ’det icke särdeles stora torget’ Stortorget. Efter att länge ha varit borttagen restes 
kåken eller ’stupen’ ånyo på det sistnämnda den 12 maj 1602, men huruvida den stod där 
1616 är ej bekant. Jfr Wrangel, Stockholmiana^ i:a saml. 1902.
» 180. 1 Verbaal tillägger: »doch niet geheel drooge», icke uteslutande om torra och tråkiga ting.
» 183. 1 Det hette »Orpheus».
2 Med Sander Fuerret torde avses Alexander Forath. Enligt Fischer, The Scots in Sweden, 
Edinburgh 1907, funnos tvenne Forath i svensk örlogstjänst, av vilka Alexander var kapten 
1611 och förde trupper från Stockholm till Narva 1614. Död 1627. Hallenberg anför ett 
pass för Sander Forath. Jfr anm. 1 till sid. 147.
3 Han medförde till Ryssland fyra missiv, ett till ryske storfursten, ett till ryska kommissa­
rierna och två till engelske ambassadören. — Underhandlingarna skulle företagas på en 
läglig ort mellan Ladoga och Tichvin vid Siasfloden. Den numera försvunna byn Stolbova, 
där freden slöts, låg mellan nämnda ort och sjön.
» 184. 1 I Verbaal heter det Tweersondt och Tweerboom, ’sju mil från Stockholm’. Waghenaer’s
Spiegel der Zeevaerdt (1584) och Thresoor der Zeevaert (1592) upptaga icke detta namn, 
men väl Drayboom i närheten av Djurhamn.
2 Tsaren sökte förmå de holländska sändebuden att återvända till Ryssland för att biträda vid 
de blivande fredsunderhandlingarna. I sitt svar av den 18 juni (gamla stilen) (jfr sid. 185, 
den 29 juni) framställde holländarna sin närvaro vid desamma som obehövlig och förklarade, 
att de på intet vis förbundit sig därtill.
263
Sid. 184. 3 Under danska kriget företog Kristian IV i aug. 1612 en expedition med flottan till Stock-
holmsskären, varvid han landsteg på Värmdön och Vaxholm. Om härjningar på Värm- 
dön finner utg. intet nämnt. Vid Vaxholm nedbrändes en del hus.
» 185. 1 Woldich, som nyligen varit i Moskva, omtalade, att där gick ett rykte, att Polen rustade
sig till krig mot Ryssland och att stora penningsummor uppsamlades i Moskva, vare sig för
att användas till inlösen av de av svenskarna erövrade städerna eller till kriget mot Polen. 
2 Omnämnes även i Verbaal.
» 194. 1 Berättelserna om Jungfrun och näcken finnas i översättning intagna i Palmskiöldska
samlingen i Uppsala universitetsbibliotek, N. XIV, T. XLVIII, P. II. — Angående traditio­
nerna om Jungfrun eller Blåkulla och dithörande litteratur kan hänvisas till J. Sahlgrens 
uppsats ’Blåkulla och blåkullafärder' i Namn och Bygd, årg. 3—4 (1915/16), samt till R. 
Saxén, ’Häxornas Blåkulla’, Finsk tidskrift, dec. 1916. Bland de äldre urkunderna till den 
märkvärdiga öns historia återger Sahlgren Goeteeris’ berättelse (i original och den nämnda 
översättningen) näst efter Olaus Magnus. — En helt annan historia om Jungfrun meddelar 
Charles d’Ogier i sin dagbok över den franska ambassadens resa till Sverige 18 år senare: 
’Det berättas, att överst på densamma är en sjö med svart vatten och svarta fiskar, dem 
ingen utan olägenhet smakat. Berättelsen härleder sig förmodligen därav, att ingen varit 
ditupp, vårföre klippan även fått namn av Jungfrun. Det är en gammal tradition, att en 
jungfru blivit våldtagen av sjörövare och av blygsel helt ensam flyktat till denna otillgäng­
liga klippa; hon hade i saknad av födoämnen störtat sig i sjön, vars vatten svartnat till 
minne av hennes förtvivlade gärning.’
» 197. 1 I det holl. originalet: Salomons tempelkens. Vad förf, härmed åsyftar är utg. icke bekant.
» 198. 1 Belägringen av Augdov år 1614 begyntes under Evert Horns överbefäl. Den 25 aug. an­
kom Gustaf Adolf utanför staden, och den 10 sept, dagtingade denna. Överste Mönnich- 
hofen var bland de stupade, men manspillan var i sin helhet ringa.
» 199. 1 Mönsterskrivaren var en militärtjänsteman, som förde räkenskaperna vid varje fännika,
sedermera skrivbiträde hos kompanichefen.
» 201. 1 Den 12 okt. (gamla stilen) företogs en stormning, varvid 700 man dödades av försvararna, under
det att svenskarna förlorade ej mer än trettio, av vilka de flesta ihjälslogos av stenar. (Hallenberg.)
264
---------—7
Sid. 201. 1 Pleskov (Pskov) är beläget vid sammanflödet av floderna Pskova och Velikaja. Staden, 
som jämte Smolensk, Kasan och Astrakan var en av Rysslands starkast befästa städer, hade 
en utsträckning av omkring en halv svensk mil och utgjordes av fyra delar, skyddade av 
gravar, murar och torn. Inom stadsmurarna reste sig tinnarna av 46 kloster, och utanför 
lågo ytterligare tjugo.
3 På morgonen hade Herr Joachimi mottagits i audiens av Hans Maj:t, varvid han överlämnat 
brev från Generalstaterna. Vid middagen, som serverades vid tvenne tafflar, hade han sin 
plats på konungens vänstra sida, till höger om honom satt rikskansleren, mitt emot riksrådet 
Philip Scheiding, och vid bordsändan kapten Brederode. Bordssamtalet rörde sig om be­
lägringen, varjämte Hans Maj:t gjorde sig underrättad om holländska krigsmakten, de ost­
indiska angelägenheterna, handeln m. m.
» 202. 1 Själva belägringen upphävdes först den 17 okt. (gamla stilen), jfr Inledningen sid. VI. 
Goeteeris’ uppgifter överensstämma med framställningen i Verbaal.
2 I det holl. originalet står toertich (till medelnederl. toert, tort — träck, smuts?). Utg. läser 
boe tig = komisk, lustig.
3 Om Margareta Slots och hennes förmodade identitet med Margareta Cabeliau se H. FRö-
DING i Historisk tidskrift Årg. 2 2 (19 0 2), sid. 145 ff. — En handskriven not till den 3 0
maj upplyser, att hon var bosatt i Stockholm och där hade ’goede conversatie.’
» 203. 1 Om detta utfall nämnes intet hos Widekindi.
» 207. 1 Petrejus a. a. förtäljer under marginalrubriken Mulierum dura conditio bl. a.: »När mål-
tidhen är uthe, och Mannen hafwer några synnerlige förnämlige män hoos sigh, läter han 
Hustrun komma in medh sina Döttrar och Pigor uthi theras bästa klädher, och bewisa sigh 
för the fremmande, helsar och slåar sitt hufwudh för them, och skäncker hwar och en en 
skål Brennewijn, Miödh och ööl aff sin eghin hand, sampt hans döttrar, och gå ther medh sin 
koos, in uthi theras stugu igen.»
» 208. 1 Enligt Petrejus a. a. kunde en man, som ville bli kvitt sin hustru, men icke hade någon 
laglig orsak till skilsmässa, köpa någon med penningar, »som updichtar en lögn på henne 
och säger, at hon haffuer thet och thet giort, och gåår medh thet samma til Munkerna och begärar 
skilias widh henne ... Munken befalar strax några Nunnar at gåå ther hedan, skära håret
32—163217. 265
aff henne, kläda henne i Nunnakläder och föra henne uthi Klostret, hwadh hon wil eller ey, 
ther hon tå moste blifwa i Nunnawijs så länge hon lefwer.» Efter sex veckor kan mannen
taga en annan hustru.
Sid. 208. 2 Förf, tycks ha något oklara begrepp om Acteonmyten.
» 209. 1 Staraja Russa ligger vid floden Polist.
» 212. 1 Jfr Inledningen sid. IX samt anm. 1 till sid. 113.
» 214. 1 Efter ikonoklaststriderna vidtogs inom den grekiska kyrkan den kompromissen, att alla 
statyer förbjödos i kyrkorna, under det att målade bilder och reliefer voro tillåtna. Vad 
förf, avser med ‘predestinatörer' (anhängare av predestinationsläran ?) är utg. ej klart.
» 215. 1 Det här meddelade ’lejdebrevet’ härrör icke från Van Wouw, utan är av annotatorn bi­
fogat i slutet av det interfolierade exemplaret. De i originalet förekommande svårtydbara 
namnen äro av utg. utelämnade. Hos Petrejus a. a., som refererar innehållet av ett dylikt 
brev, heter det, att prästen stiger fram till liket ’och lägger uthi höghra handen ett Bref 
eller klemar thet fast uthi ansichtet’. Även Olearius a. a. avtrycker en passersedel i tysk 
översättning, till lydelsen snarlik den här anförda.
» 219. 1 I de av Johan III den 8 aug. 1569 utfärdade nya privilegierna för staden förklarades, 
att trähusen skulle avskaffas, och förunnades 10 års skattefrihet och andra förmåner åt dem, 
som byggde stenhus. Någon verkan hade icke dessa påbud till en början, och enligt en 
uppgift av år 1575 funnos då ännu inga stenhus. Först efter eldsvådorna på 1620-talet 
började dylika mera allmänt att uppföras. (Lagus, Ur Wiborgs historia. Wiborg 1893—95?) 
2 Van Wouw förväxlar Olofsborg = Nyslott och Olof sto rnet på Viborgs slott.
3 Namnet ’Svarta sjön’ och uppgiften om fiskarnas färg och smak synas härröra från Olaus 
Magnus. På hans berömda ’Carta marina’ (1539) kallas sjön Saima ’Lacus niger’, och om 
Vuoksen heter det i kommentaren till nämnda karta: ’fluvius niger immense profunditatis 
omnes pisces habet nigros sed saporosos’. I sin ’Historia’ (Lib. 20, cap. 19: De piscibus 
Nigri fluminis ad Arcem novam in Finlandia) behandlar Olaus samma tema utförligare, men 
sätter här jämväl den ’svarta floden’ i förbindelse med Viborg, i det denna ’tandem 
vero nigrum lacum efficit, transiens per Viburgum . . .’
4 Jfr nedan sid. 237—38 och anm.
266
Ui
Sid. 220. 1 Förf, motsäger sig själv, jfr sid. 218.
» 227. 1 Finska linna == slott, turun till Turko = Åbo. — Om slottsbranden berättar Widekindi a. a.: 
»Emedan Kongl. M:t uthi Åbo war, hände thet olyckeligen den 20 April (1614), i thet när 
Hans M:t satt til måltijdz om afftonen i stoore Salen, hade en Feld tiltagit uthi kammaren 
som ther öfwer war, och fastnat i taket, hwilken för än man ku de taga til wara, togh 
öfwerhanden, och den förspridde sigh öfwer alla the andre taken uthi thet gamla Slottet, så 
at ingen meer hielpa kunde; och gick Beiden ther medh öfwer alt, så at K. May:t måtte 
see för ögonen sitt egit huus gå bort i eeld.»
» 228. 1 Om Merick yttrade Gustaf Adolf: »Men oss tycker, att den engelske gesanten är mera en
rysk, än som något annat, emedan han allt vill hava på så god ryska.»
2 John (Hans) Ramsay, f. på 1550-talet i Skottland, kom 1577 till Sverige, blev ryttmästare 
och chef för adelsfanan i Finland, naturaliserades som adelsman 1633, d. 1649. Han hade 
fem söner, alla militärer.
» 232. 1 Wieselgren läste (enligt utgivarens övertygelse oriktigt) bogen (båge) i stället för boyen
(bojor), vilket föranledde honom till den reflexionen, att profossens utrustning vore märkvär­
digt gammalmodig för ifrågavarande tid.
» 234. 1 Kymmene älv kallas på olika ställen av ortsbefolkningen på olika sätt, t. ex. Keltti.
» 238. 1 Den till Viborgs belägring år 1495 anknutna sägnen om ’Viborgska smällen’ och Knut
Posses kittel (i holl. orig. ketel van virtuiten (vuur = eld, tuiten = blåsa?), på finska ‘hel- 
vetin kattila’) behandlas utförligt av Lagus a. a. I, sid. 206 ff., som efter Wieselgren även 
refererar Van Wouw’s berättelse. I denna nämnes uttryckligen, att kitteln fylldes bl. a. med 
krut (ponder), vilket icke är fallet i de äldre versionerna, där ’smällen’ tillskrives Knut Posses 
svartkonst.
» 240. 1 Hos Olaus Magnus a. a. heter det om folket i ’Scricfinnia’, att de använda skidor, ’eo
tamen modo servato, ut unum lignum altero sit longius mensura unius pedis, iuxta virorum 
vel mulierum proceritatem: utpote si vir, vel mulier sit octo pedum longitudine, lignum 
unius pedis totidem habebit pedes in longitudine iusta, reliquum vero novem’.
» 242. 1 I det holi, originalet: clouk ais de rosbeyaerden. Bayard, Reinold av Montalbans häst
i sagan om de fyra Haimonsbarnen, hade nio hästars styrka och var snabb som en pil.
267
Sid. 246. 1 I det holl. originalet quasi. Holl, kwast är en dryck, bestående av vatten med socker 
och citronsaft. Här avses väl det ryska kvas, som består av en blandning av malt och råg­
mjöl, övergjuten med en viss mängd vatten.
2 I det holl. originalet sinbellen. Förmodligen avses något slags metallskivor med vidhän­
gande mynt. W. Hupel, Topographische Nachrichten von Lief- und Ehstland, Riga 1774, 
omnämner ett slags pannbindel med vidhängande mynt eller räknepenningar, som påbands 
bruden på bröllopsmorgonen. Denna ’Klappersch muck’ fick hon bära under ett år. Enligt 
samme förf, förekommo i trakten av Reval bröllopsklänningar av vitt ylle.
268
PERSONREGISTER.
Aa, Hendrik Pinsen van der, adelsman i Herr Van Veen- Boelisz., Govert, adelsman i Herr Bas’ svit I, 94.
huysens svit I. Boije, Göran, till Gennäs och Kulla, fältmarskalk över 
Appelman, kapten 85, 88, loi. krigsfolket i Finland 1576, general-krigsöverste i Fin­
Axelsson, Åke, se Natt och Dag. land, Livland och Ryssland 1586, riksråd 1602, d. 1617 
227, 230.
Bande (?), Anna, husfru hos guvernören i Estland Gabriel Boije, Hans (av Gennäs), till Gennarby och Wägsjö, f. 
Oxenstierna 142. (Jfr anm I till sid. 142.) 1581, d. 1617, ståthållare på Nöteborg 1613, överste 1614, 
Bas, Diederik (Dirk), Dr. jur. och borgmästare i Amster­ kommendant på Novgorod 1615 48, 51, 59, 61, 63, 127, 
dam. B., som gällde för en klok och lärd man, hade 215.
varit medlem av den holländska beskickning till Dan­ Bous, Anna, värdinna i Andries van Wouw’s logi i Reval 
mark, som år 1611, ehuru förgäves, sökt mäkla fred 139.
mellan Kristian IV och Karl IX. 1622 deltog han i den Brahe, Abraham, f. 1569, d. 1630, greve till Visingsborg, 
holländska ambassaden till England. I ff. friherre till Rydboholm och Lindholmen, riksråd, Upp­
Berendes, Joachim (Journ: Berades), till Strömsberg, Esi- sala universitets kansler 1607—22, bisittare i Svea hov­
mäki, Fohr och Reggefehr, slottsherre på Viborg 1611 rätt 1614, förf, till »Abraham Brahes Tidebok» 166.
och på Koporje 1614. rikskammarråd, ståthållare på Riga Brahe, Magnus, f. 1564, d. 1633, den föregåendes broder, 
slott 1622, häradshövding i Savolaks s. å., d. 1623 34 ff., greve till Visingsborg, friherre till Rydboholm, herre till 
59,61,63,73. Lindholmen, Lyckö och Axholm, riksråd 1601, riksdrots 
Berg, Karl (Journ: Carel Berck), svager till prestaven löjt­ 1611. president i Svea hovrätt 1614 166, 175, 179. 
nant Erik Jörensson. Wieselgren a. a.: Carl Bäck 226. Brakel, Hans, livländsk adelsman (Johan B. till Kochtel, 
Bielke, Nils, till Salestad, ståthållare över Reval och Est­ ståthållare på Wesenberg?), tolk hos Jacob De la Gardie 
land, riksråd 1605, landshövding i Finland 1628, d. 1636 86, 87.
138, 141, 142, 143. Brederode, Nicolaas (sid. I: Claes Claessen?) van, (natur-
269
lig) son till Reinhoud v. B., kapten i Generalstaternas Cruus, Jesper Mattson, till Harvila m. m. i Finland samt 
tjänst I, 33, 113, 128. Karkus i Livland, ståthållare på Reval 1605, riksråd 1609, 
Brederode, Reinhoud van, f. 1567, d. 1633, herre till generalfältöverste och riksskattmästare 1615, d. 1622. Be­
Veenhuysen, Spanbroek etc., sedermera friherre till We- kant från den s. k. »Brännefejden» 163, 167, 173, 183.
senberg, president i Höga Rådet i Holland, Zeeland och 
Friesland. B. var gift fyra gånger, första gången med en 
dotter till den bekante Johan van Oldenbarneveld. I ff. Danckert, Johan (Verbaal: Jan Danckaerts), sekreterare 
Bremen, Evert, estländsk adelsman, ståthållare i Ivangorod hos de nederländska sändebuden I, 18, 31, 183.De la Gardie, Jacob, f. 1583, d. 1652, greve till Leckö, 
18, 25, 33- ,
Brom, kapten (Abo). Wieselgren a. a.: Blom 227. friherre till Ekholmen, herre till Hapsal, Dagö, Kolk 
Buddel, Henry (Hendrik), adelsman i engelske legatens etc., generallöjtnant 1608, riksråd och generalfältherre 
svit 212, 228—30, 232, 240. över krigsfolket mot Ryssland 1613, riksmarsk 1617, 
Bure, Anders (Andreas Engelbrechtsson Bureus, 1624 adlad landshövding i Estland och ståthållare på Reval 1619, 
Bure), f, 1571, d. 1646, Gustaf II Adolfs lärare, fr. o. m. guvernör över Livland och E-tland 1622 13, 51, 74, 77, 
1616 sekreterare i kansliet, 1640 krigsråd, berömd som 83, 84, 88, 95, 96, 98, 101, 103—06, in, 112, 114—16, 118, 119, 123—25, 133, 137, 185, 233, 236.
kartograf 154.
Burmania (Journ : Bormania), Thomas, från Friesland, De la Gardie, Johan, f. 1580, d. 1642, friherre till Ek­
i Herr Van Veenhuysens svit, d. 29 april 1616 i Reval holmen, herre till Kjulaholm, Rasich och Kåreholm, riksråd 1633, ståthållare på Åbo slott och över dess län 
142, 143. 1611 150.
Bååt, Jacob Jacobsson (Snakenborg), slottsloven på Kal­
mar 1608, överste vid Smålands rytteri 1612, v. president De la Gardie, Pontus, fältherre, f. 1520, d. 1585 25.
i Svea hovrätt 1621, d. 1627. B. deltog i ambassaden Delwich (Dellvig ?), N. N., junker, förlovad med en syster 
till Moskva 1617 160—62. till ryttmästare Lorenz Wagner 145.Derentals, Syndikus 141.
Cabeliau, Abraham, f. i Holland, köpman i Amsterdam, Dijck, Jacob van, f. 1567, nederländare i svensk tjänst, 
en av Göteborgs anläggare och borgmästare där, åtföljde hovråd 1609, svensk ambassadör i Nederländerna 1614, 
Gustaf Adolf till Livland 1614, d. efter 1632. d. som borggreve i Göteborg 1631 I, 18.
Cats, Joriaan (Joris) van, fänrik, i de holländska sände­ Dominicus, Daniel, i holländska sändebudens svit 31. 
budens svit 94, III, II3, 120, 202. Drake, kapten, begrovs den 16 mars 1616 i Åbo 229.
Christian IV, konung av Danmark 3, 4. Dücker, Frans, ståthållare i Staraja Russa. En Frans 
Christian, prins av Danmark, f. 1603, d. 1647 4. Dücker, till Wartz, lefde 1586, son till Johan Dücker, 
Clerck, Richard, skotte, underamiral i svensk tjänst, förut­ lantråd i Estland 67, 70, 84, 210, 211.
varande flottkapten i Generalstaternas tjänst, död som 
Holmamiral 1625 159, 160, 16 2. Eriksson, Claës, förordnades 1613 att vara underståthål­
Cobron, (Daniel?), skotte i svensk tjänst, överste 137, 203. lare på Narva under generalståthållaren Evert Horn 33.
Cromhout, N., i Herr Van Veenhuysens svit I, 32. Exalto, Jacques, kusin till den följande I4I.
270
Exalto, Johan (Jan), med. d:r i Leiden, tillhörande Herr Gyllenhielm, Carl Carlsson, f. 1574, d. 1650, friherre till 
Van Veenhuysens svit, d. 24 (Verbaal: 20) april 1616 i Bergkvara (och Sundbyholm), riksråd 1617, riksamiral 
Reval 141—43. 1619, naturlig son till hertig Carl, sedermera Carl IX 163, 
173. 183.
Fleming, Henrik, till Lais i Livland m. m., f. 1584, d. Gyllenstierna, Göran Nilsson, f. 1575, d. 1618, friherre 
1650, deltog som ryttmästare i ryska kriget, landshöv­ till Lundholm, herre till Björkesund och Heljö, riksråd 
ding över Ingermanland 1620 63, 227. 1602, riksamiral 1611, president i Amiralitetskollegium 
Fleming, Lars Ivarsson, friherre till Nynäs, Sundholm och 1617 162, 183, 191.
Penningby, 1556 ståthållare på Viborgs slott, 1561 guver­
nör i Estland, d. i Reval i pesten 1562 11. Haquini, Niklas, skeppspredikant 191.
Forath (Foratt), Alexander (Journ.: Sander Fuerret), skotte, Hasselaer, Nicolaas, adelsman i Herr Bas’ svit I, 18, 31, 
kapten på örlogsfartyget Orpheus. (Jfr Vevyer.) 183. 70, 84.
Fredrik Henrik, prins av Oranien, f. 1584, d. 1647 166. Heemskerck, i holländska sändebudens svit 32.
Fuerret se Forath. Heyden, Gerrith (Georg) van der (Verbaal: Geerard van 
der Heyden), nederländsk köpman från Zeeland, sedan 
Galle, Claës, till Steninge eller Stenkula i Finland, 1615 14 år bosatt i Novgorod, tolk 60, 95.
—16 ståthållare i Jama, 1623 i Narva och Ivangorod, Horn, Arvid, av Kankas, till Wuorentaka och Harris, ståt­
d. 1643 134, 241. hållare på Narva 1633, landshövding i Nylands och Ta- 
Gersdorff, Georg, till Reps (Repshoff) i Torma socken, vastehus län 1634, v. president i Åbo hovrätt 1650, d. 
Livland, ståthållare på Tolsburg I4, 137, 245(?). 1653 82.
Goessens, Andries, kapten 202. Horn, Claes, till Kankas och Kegleholm, f, 1583, d. 1632, 
Goeteeris, Anthonis, I:e ordinarie »deurwaarder» i Höga broder till Henrik H. nedan, riksstallmästare 1612, riks­
rådet i Holland, penning- och hovmästare i holländska råd 1617, riksmarskalk 1620 31, 33, 197.
sändebudens svit, författare till »Journael der Legatie» Horn, Henrik, till Kankas, Wenden och Hesslö, f. 1578, 
I, 67, II2, 120, 121, 159. d. 1618, riksråd lön, svensk kommissarie vid freds­
Goldberghen, Caspar, nederländsk köpman, bosatt i Re­ underhandlingarna i Stolbova 1617 74, 8 3, 96, 13 8, 13 9, 
val 13. 144, 146.
Goute se Goeteeris.
Grigorovic, Bogdan, rysk adelsman, bördig från Rjäsan Isidor, metropolit i Stora Novgorod 1603—1619 59, 60, 
184, 185. 128.
Grip (Gyllengrip), Anders Christoffersson till Stensnäs m. m., Ivan Vasiljevié, rysk tsar (1533—84) 26, 131, 132, 133, 
friherre, kammarjunkare, beledsagade holländska sände­ 172, 244.
buden som prestav, d. 1630-talet 33, 34.
Gustaf II Adolf, konung av Sverige II, 14 17, 18, 29, ansson, Nils, ståthållare i Narva 18, 137, 242. 
48, 139, 143, 144, 147—50, 161—68, 171—76, 179, 180, oachimi, Albert, f. 1560, d. 1654. J., som var sekrete­
197, 200—04, 212, 219, 225, 227, 228—30, 232, 246. J rare och stadsadvokat i sin födelsestad Goes, deltog från
271
1610 upprepade gånger i diplomatiska beskickningar till Meppelen, Arent van, åtföljde Herr Van Wouw på resan 
England, Danmark, Sverige och Tyskland. Utnämnd till till Åbo 223, 240.
nederländskt sändebud i London, stannade han på denna Merick, Johan (Sir John Meyrick), 1592 ombud för Lon­
post i 22 år och återvände 1650 till Holland I ff. don Russia Company i Moskva, 1614 engelsk ambassadör 
Johan Adolf, hertig av Holstein, f. 1575, d. 1616 164. hos tsaren, 1628 direktör för Russia Company, d. 1638, 
Julius Friedrich, hertig av Württemberg-Weiltingen, f. 81—83, 86—88, 93, 94, 97—101, 106, 113, 118, 119, 
1588, d. 1635, yngre bror till regerande hertigen Johann 123, 125, 228.
Friedrich, företog vidsträckta resor, bl. a. till Sverige, Mescerskij, knäs Ivan Nikitic, ståthållare i Porchov 206, 
där han vintern 1615 —16 besökte Lappland 32. 207.
Jönsson, Anders (Journ.: Andries Jeunisz., Hallenberg: Messy, Jan, i Herr Joachimis svit I, 146.
A. Jonsson), ståthållare i Koporje 217, 225. Mezetskij, knäs Daniel IvanoviÉ, ståthållare i Suzdal, rysk 
Jörge(?), Anton (Anthonis Jeurge), f. d. sergeant (wacht- fullmäktig vid fredsunderhandlingarna 1615 och 1616 IO1.
meister), Viborg 237. Mist, Michiel de, hovmästare I, 87, 94, 113, 143, 247.
Jörensson (Hufvudskjöld), Erik (Journ.: E. Jörgensson), Moetrich, Andries (Verbaal: Andreas Meutreich), sekrete­
finne, löjtnant (fänrik?), sedermera ryttmästare, medföljde rare hos ambassadören Johan van Dijck 18, 31.
som prestav på Andries van Wouw’s resa till Finland II3, Moi, Jacob, vinskänk I.
212, 213, 216, 222, 223 , 225, 226. Monyer, Anthonis, nederländsk kontrollör 150, 162.
Mulder, Hans, rådsherre 17.
Kurck, Axel Jönsson, till Annoila, general-krigsöverste för Månsson, Johan, se LTfsparre.
finska krigsfolket 1604, en av kommissarierna vid freds­ Mårtensson, Måns, se Palm.
underhandlingarna i Stolbova 1617, d. 1630 163, 167, Mönnichhofen (Monickhouen), Johan von, född flamlän- 
173- dare, överste och generalkvartermästare vid svenska armén, 
deltog 1611 i Kalmarkriget, d. 1614 vid belägringen av 
Lamartyn, Paschier, nederländsk fabrikant 166. Gdov 17, 198.
Leijonhufvud, Abraham Eriksson, friherre till Nynäs, f. 
1583, d. 1618, riksråd 1617 161. Natt och Dag, Åke Axelsson, till Gök holm, f. 1594, d. 
Lisovskij, Alexander, polsk överste 78. 1655, riksråd 1633, riksmarskalk 1643 160, 161.
Lontcius, i holländska sändebudens svit 32. Nehmen, Diederik (Dirk) van, tolk, åtföljde den ryska 
ambassaden till Nederländerna 1614 85, 86, 95.
Magnus (?), ryttmästare 205. Nessen, Jan van, kock I.
Magnusson, Henrik (Journ.: Hendrick Magnissen), rytt­ Nilsson, Anders, till Farenthal (?), svensk delegerad vid 
mästare, Viborg 238. korskyssningen. Hos Widekindi heter han enbart Anders 
Mantgens, Jacob, van Abbekerck, kapten på fartyget »Så- Nilsson 82.
ningsmannen» 146, 186. Nilsson, Valentin, innehade år 1616 värdshuset »Gyllene 
Massa (Journ.: Marssa), Lambert 134. Solen» i Stockholm, d. 1638, stamfader för adliga ätten 
Mauritz, prins av Oranien, f. 1567, d. 1625 166, 173. Löwenburg 160.
2/2
Novokscenov, Nikolai Nikitic, sekreterare (djak), rysk Rutgers, Johan (Janus Rutgersius), f. 1 589, d. 1625, ne­
fullmäktig vid fredsunderhandlingarna 102. derländsk diplomat i Gustaf Adolfs tjänst, hovråd 1615, 
utförde åtskilliga diplomatiska uppdrag, 1623 svenskt 
Odoevskij, knäs Ivan Ivanovic, son till den följande 48, sändebud i Nederländerna. Bekant som filolog 18, 33, 
51, 63. 175, 197, 229.
Odoevskij, knäs Ivan Nikitic Bolsoi, rysk ståthållare i 
Novgorod 48, 51, 60, 61, 62, 63, 127. Scheiding, Otto von, till Skedevi och Åby, f. 1580, d. 
Osinga, junker, i Herr Van Veenhuysens svit I, 32. 1651, ryttmästare för adelsfanan 1612, överstelöjtnant 
Oxenstierna, Axel, f. 1 583, d. 1654, greve till Södermöre, 1623 74.
friherre till Kimito och Nynäs, herre till Fiholm och Scheiding, Philip von, till Skedevi samt Arnö i Uppland, 
Tidön, rikskansler 18, 25, 31, 33, 150, 197, 227, 229, f. 1578, d. 1646, generalkommissarie vid svenska armén 
230. i Livland, ståthållare på Narva 1607, överstekrigskom­
Oxenstierna, Gabriel Bengtsson, f. 1586, d. 1656, greve missarie vid svenska armén vid Novgorod 1614, riksråd 
av Korsholm och Wasa, friherre till Mörby och Lind­ 1615, guvernör över Estland 1628 197, 199.
holmen, guvernör över Reval och Estland 1611, riksråd Schenck se Tautenburg.
1617, riksskattmästare 1634, riksamiral 1652 138—44, Schraffer, Adam, krigskommissarie 145.
146. Semenov, Dobrynja, sekreterare (djak), rysk fullmäktig vid 
fredsunderhandlingarna 1615 och 1616 102.
Palm, Måns Mårtensson, till Löfstaholm m. m., f. 1572, Serwouters, Jan, sekreterare, ingenjör. Gustaf Adolf ville 
d. 1641, fältsekreterare hos Jakob De la Gardie 1611, behålla honom i sin tjänst, vilket dock avböjdes av de 
ståthållare i Novgorod 1615, sekreterare vid fredstraktaten holländska sändebuden I, 85.
i Stolbova 1616—17 74. Sessander (Sersanders?), Ändries, ingenjör 202.
Pauw, i Herr Bas’ svit 1, 32. Skotte, David (Journ.: Davit Schot), länsman i Hetus 
Pinse, fru 13. (Finland). O. Donner, A brief sketch of the Scottish 
Pinsen se Aa, van der. families in Finland and Sweden (1884), nämner en David 
Polidoor, kapten 202, 247. Skotte såsom tillhörande Johan lilts livvakt. 224.
Pyk, Kasper (Journ.: Caspar Pyck), Andries van Wouw’s Skytte, Johan Bengtsson, f. 1577, d. 1645, friherre till 
husvärd i Åbo 227. Duderhoff i Livland, Gustaf Adolfs lärare, riksråd 1617, 
president i räknekammaren 1620, generalguvernör över 
Ramsay (Journ.: Ramsy), kapten (Åbo) 228, 229. (Jfr Livland, Ingermanland och Karelen 1629 161, 163, 167, 
anm. 2 till sid. 228.) 172, 173, 175, 18 3—8 5.
Roobol, Simon Quirynsz., kapten på skeppet »Marsvinet», Slots, Margarita, g. m. ingenjör Andries Sessander. (Jfr 
som förde holländska sändebuden till Reval 2, 32, I44. anm. 3 till sid. 202). 202.
Rosen, Robert (Robbrecht) von, prestav 149, 155, 173, Specht, Abraham, sekreterare, svensk delegerad vid kors- 
193, 196. kyssningen 82.
Roy, Dirk de, vinskänk I. Stalpaert se Wiel, van der.
33—163217. 273
Stenbock, Gustaf Eriksson, friherre, f. 1575, d. 1629, riks­ Wagner, Lorenz, till Stensholm, livländsk adelsman, rytt- 
råd 1609, ståthållare i Västergötland 1613, hovrättsråd i mä-tare 70, 82, 88, in, 117, 145, 203, 210.
Svea hovrätt 1615. Deltog vid gränsregleringen mellan Wardeheuchc(?), Johan, lybsk kommissarie 163, 196.
Ryssland och Ingermanland 161, 162, 166, 183. Verburch, adelsman i Herr Bas* svit 1, 32.
Sterling, Paulus Thomasson (Journ.: Pauwels Staerlinck), Vevyer, Hans, skotte, kapten på örlogsfartyget Merkurius 
född i Danzig av skotska föräldrar, tolk hos ryske tsaren 147. (Jfr anm. till denna sida.)
och sedermera hos de holländska sändebuden 95. 96. Wiel, Jacob (Stalpaert) van der, far till följ. 199.
Stråle, Olof Andersson, till Ekna, f. 1578, d. 1648, befäl­ Wiel, Stalpaert van der, mönsterskrivare, enligt en hand­
havare på Älvsborg 1611—12, vice president i Göta hov­ skriven not bosatt i Stockholm 198, 199.
rätt 1614 161. Wildeman, Arvid Tönncsson, till Tjusterby, amiral för 
finska flottan 1599, ståthållare på Viborgs slott 1602 —17, 
Tautenburg, Schenck till, friherrar, söner til Christoffer lagman i Karelen 1607 och i Keksholms län 1611, del­
Schenck von Tautenburg 183. tog i undertecknandet av fredsfördraget i Stolbova 1617, 
Tiesenhausen, Detlef (Dieloff) von, ståthållare i Jama 34. d. s. å. 74, 236—38.
Timotheus se Nehmen. Vinck, Hillebrant Pietersz., adelsman i Herr Bas’ svit I, 
Tomasson(?), Tomas (Journ.: Thoomas Thoomas), enspän- 7- 94-
nare hos Hans Maj:t av Sverige 148. Woldich, Christoffel, adelsman i Jacob De la Gardies svit 184. 
Tricx, Robert (Robbrecht), underhovmästare hos storbri- Wouw, Andries van, adelsman i Herr Joachimis svit, un­
tanniske ambassadören 184. derceremonimästare i, 85, 93, 94, 101, 116, 120, 138, 
Tönnesson, Arvid, se Wildeman. 144, 205, 2 1 2 ff.
Wrangel, Herman, till Skokloster m. m., f. 1585, d. 1643, 
Uggla (?), Claes Claesson (i originalen Oui och Uul), ståt- kommendant i Ivangorod 1612, fältmarskalk 1621, riks­
hållare, prestav. C. C:son Uggla till Bröttorp och Haga, råd 1630, generalguvernör i Livland 1643 163.
hovjunkare hos konung Karl IX, slutligen amiral, d. 1622? Wrangel (Verbaal: Herman), ryttmästare, deltog i beläg­
101, 134, 139, 147. ringen av Pleskov 200.
Ulfsparre, Johan Månsson, till Tisenhult samt Regnaholm Wrangel, N. N., hovjunkare 14.
i Regna socken, Östergötland, rikstygmästare 1612 161, Vries, Florentina de, mor till Stalpaert mönsterskrivare 199. 
162. Wulfsdorff, Göran, ståthållare och befallningsman på 
Kastelholm och Åland 155.
Wachtmeister, Claes, av Björkö, ryttmästare för en fana Wustman (Journ. : Woestman),Herman, köpman i Reval 138.
finska ryttare 1611, överste för estländska adelsfanan och 
lantråd i Estland 203. Zjuzin, Alekséi Ivanovic, adelsman vid hovet, ståthållare 
Wael, Wiebolt (Wijbolt) de, adelsman i Herr Joachimis i Sats k, rysk fullmäktig vid fredsunderhandlingarna 1615 
svit I, 70, 84. —16 IOI.
2/4
RÄTTELSER.
Sid. V rad 6 står Joachim, läs Joachimi
» 251 not 18,2 » VIII » XII
» 265 » 202,1 »VI » X
» 266 » 212,1 » IX » XIII
163217.
Stenbock, Gustaf Eriksson, friherre, f. 1 575, d. 1629, riks­ Wagner, Lorenz, till Stensholm, livländsk adelsman, rytt- 
råd 1609, ståthållare i Västergötland 1613, hovrättsråd i mä-tare 70, 82, 88, in, 117, 145, 203, 210. 
Svea hovrätt 1615. Deltog vid gränsregleringen mellan Wardeheuchc(?), Johan, lybsk kommissarie 163, 196.
Ryssland och Ingermanland 161, 162, 166, 183. Verburch, adelsman i Herr Bas’ svit I, 32.
Sterling, Paulus Thomasson (Journ.: Pauwels Staerlinck), Vevyer, Hans, skotte, kapten på örlogsfartyget Merkurius 
född i Danzig av skotska föräldrar, tolk hos ryske tsaren 147. (Jfr anm. till denna sida.)
och sedermera hos de holländska sändebuden 95. 96. Wiel, Jacob (Stalpaert) van der, far till följ. 199.
Stråle, Olof Andersson, till Ekna, f. 1578, d. 1648, befäl- Wiel, Stalpaert van der, mönsterskrivare, enligt en hand- 
ham~o -.8 A 1 eehr. TAIT  9 vico nrocidant 1 Coto hov- skriven not hosatt i Storlholm InR TOO
svit I, 70, 84. —16 IOI.
274