När ytan är det viktiga eller “Hur stort bor göteborgaren?” GÖTEBORGS UNIVERSITET JMG, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation Martin Hanberg, Alexander Hellgren, Kalle Lekholm Examensarbete i journalistik 22,5 hp, HT 2010 Handledare: Anna Jaktén När ytan är det viktiga eller “Hur stort bor göteborgaren?” Familjen Qevani i Hjällbo har 11 kvadratmeter var att leva på. Deras trångboddhet leder till sömnlösa nätter och ogjorda läxor. Bostadsbristen håller dem kvar, trots att de skulle ha råd med ett större boende. Kerstin Granberg i Lorensberg har mer än tjugo gånger större levnadsutrymme än Qevanis och trivs medan Alyssa Ayeb fick flytta från Brännö med en månads varsel – ett Brännö där de stora och dyra villorna hindrar människor som bott länge på ön från att stanna kvar. Kunskapen om hur stort eller litet göteborgarna bor är i stort sett obefintlig - förrän nu. Vår unika studie visar stora skillnader i bostadsyta för olika stadsdelar. I Angereds centrum har varje person i snitt 25 kvadratmeter att leva på. I Lorensberg är det mer än två och en halv gånger större. Dörrknackning i extremområden visar att enskilda fall ligger långt ifrån genomsnittet. Göteborg är en starkt segregerad stad när det gäller människors utrymme att bo på. Trots mänskligt lidande, och kommunens ansvar att tillhandahålla goda bostäder, är boendeytorna inte en politisk prioritering. 1. Inledning 1.1. När ytan är det viktiga 2. Journalistisk presentation 2.1. Grafik och förklarande texter: Hälften så stora ytor i Angereds centrum som i Lorensberg 2.2. Reportage: Jakten på fler kvadratmeter 2.3. Intervju: “Det är uthyrarens marknad” 2.4. Röster från Hjällbo och Lorensberg: Ytligheternas ytterligheter 2.5. Ansvarsutkrävande intervju: Owe Nilsson (S): ”Vi har prioriterat att bygga nytt” 3. Avslutningstext 3.1 Kommentar: Det är dags att ta politiska initiativ 4. Metodrapport 4.1. Inledning 4.2. Syfte och frågeställningar 4.3 Bakgrund, tidigare skrivet och forskat 4.4. Metod och material 4.5. Arbetets gång 4.6. Arbetsfördelning 4.7. Målgrupp/publicering 4.8. Källförteckning 5. Appendix 5.1. Bostadsyta per person i Göteborgs primärområden 3 4 6 8 9 10 10 11 11 12 12 16 18 19 21 23 3 Innehållsförteckning 4 5 25–29 ANTAL KVADRATMETER BOSTADSYTA PER PERSON GBG TOTALT: 38,8 39–49 30–38 50–65 HÖGSBO INDUSTRIOMRÅDE (INGA BOSTÄDER) DEN GENOMSNITTLIGA BOSTADSYTAN FÖR hela Göteborg är 39 kvadratme- ter per person. Men spännvidden är stor mellan de olika stadsdelarna. I Angereds centrum har invånarna minst yta, 25 kvadratmeter. I Lorensberg, som toppar lis- tan, är siffran 65 kvadratmeter i snitt. Alltså mer än två och en halv gånger större yta per person än i Angereds centrum. ANGEREDS CENTRUM, HJÄLLBO, Norra Biskopsgården, Gårdstensberget, Lövgärdet, Östra Bergsjön och Hammarkul- len. I de här områdena har man allra minst bostadsyta per per- son. Här finns fler barn och färre pensionärer, samt en större andel med utländsk bakgrund, jämfört med Göteborgssnittet. Medelinkomsterna är låga. Långt ifrån alla bor dock trångt. I Hjällbo hittar man lätt fa- miljer som till exempel bor tre eller fyra personer i en fyra och trivs bra. Men det är lika lätt att få tag i människor som delar rum med en eller flera andra och där det leder till problem. Att trångboddhet får negativa konsekvenser, särskilt för barn, bekräftas av Kristina Alstam, doktorand i socialt arbe- te vid Göteborgs universitet. Skolresultaten påverkas negativt eftersom det finns mindre ro för läxläsning, sjukdomar sprids lättare och varar längre, det är svårt att hålla rent och det blir lättare konflikter. Dag Östlund är socialarbetare i Angered. Han säger att han ser trångboddhet när han besöker familjer i stadsdelen, och även om det saknas statistik så upplever han och hans kollegor att problemet är värre än för tio år sedan. Så du tycker att trångboddhet är ett problem? – Ja, för det är ibland en försvårande omständighet när vi ska hjälpa familjer. Bor de trångt så är det svårt för oss att komma tillrätta med andra sociala problem som familjerna kan ha. EXAKT VAD SOM SKA RÄKNAS SOM en allför liten bostadsyta är oklart. Boverket har visserli- gen en norm om trångboddhet som säger att mål- sättningen för svensk bostadspolitik ska vara att alla ska ha ett eget rum, undantaget makar och sambos som får dela, samt vardagsrum och kök. Men i praktiken innebär det att en person som bor ensam i en etta räknas som trångbodd. Att Boverkets norm är orealistisk är många som vi pratat med ense om. Kristina Alstam, dok- torand i socialt arbete vid Göteborgs universitet, är kritisk. – Hur ska vi egentligen använda den normen? Det är inte bara jag som undrar det. Den får ses mer som en idealistisk diskussion för den går inte att använda. Det är kanske inte realistiskt att önska att alla barn hade sitt eget rum. I TOPPEN AV LISTAN ÖVER BOSTADSYTA finns ett antal stadsdelar med sinsemellan ganska olika karaktär. Barnrika villaom råden som Långedrag och Hovås, men också innerstads- områden som Vasastaden och Lorensberg. Både invånarnas ål- dersfördelning och typen av bostäder varierar. Två saker har områdena däremot gemensamt: befolk- ningen tjänar betydligt mer pengar än en genomsnittlig göteborgare och består företrädesvis av etniska svenskar. Att dessa områden har en hög genomsnittlig bostadsyta be- tyder inte att alla här bor stort. Det finns till exempel familjer som tycker att det är viktigare att bo centralt, som i Vasastaden eller Lorensberg, än att ha en stor bostad. I de fallen rör det sig om en slags frivillig trångboddhet. Helen Ekstam är doktorand vid Uppsala universitet och forskar om boende. – Trångboddhet är ett väldigt halt begrepp. För det finns vit medelklass, nu kategoriserar jag väldigt, som mer eller mindre självvalt har bosatt sig trångt i innerstaden och som skulle kun- na bo större om de ville. Hälften så stora ytor i Angereds centrum som i Lorensberg Stora ytor i centrum och väster Socialtjänsten i Angered: ”Trångboddheten känns värre än för tio år sedan” Bostadsytorna är väldigt olika Den orealistiska normen Ny boendestatistik TVÅ FOLKPARTISTER I GÖTEBORG, Kjell Björkqvist och Kristina Bergman Alme, skrev i höstas en motion om att kommunen borde kartlägga stadens trång- boddhet. Fastighetskontoret anser att det är en viktig fråga, men vill inte genom- föra en komplicerad och dyr utredning före 2012. Då väntas Statistiska Centralbyrån, SCB, komma med ny och mer tillförlitlig sta- tistik över var och hur svenskarna bor. Men också den kommer att ha blinda fläckar, berättar Martin Verhage på SCB. – Hushållen kan av olika anledningar välja att inte fylla i hur många som verk- ligen bor i lägenheten. Dem kom man inte åt med de gamla kartläggningarna och inte nu heller. Det kommer man aldrig att göra. LÖVGÄRDET GÅRDSTENS- BERGET ÖSTRA BERGSJÖN ANGEREDS CENTRUM HAMMARKULLEN HJÄLLBO NORRA BISKOPSGÅRDEN VASASTADEN LORENSBERG ÖVERÅS SKÅR LÅNGEDRAG BRATTHAMMAR HOVÅS NÄSET SÖDRA SKÄRGÅRDEN Kunskapen om hur stort, eller litet, göteborgarna bor är i stort sett obefint- lig. Det finns inga tillförlitliga, officiella siffror som berättar om det. Men det finns olika sätt att försöka greppa frågan. Ett är att räkna ut bostadsytan per person – och det har vi gjort. HOS STADSBYGGNADSKONTORET hämtade vi ut siffror för hur stor bostadsyta som finns i varje primärområde i Göteborg. Primärområde är ett begrepp som kommunen använder och i varje sådant område bor ett antal tusen människor. Vi delade upp den totala bostadsytan i varje primärområde på antalet människor som är folkbokförda där och fick på så sätt fram en siffra på hur många kvadratmeter bostadsyta som varje invånare förfogar över i genomsnitt. Dessutom har vi gjort en jämförelse mellan hur det ser ut idag och hur det såg ut år 2006. Den visar att väldigt lite har hänt under perioden. Så gjorde vi undersökningen 6 7 På Sandspåret i Hjällbo bor den sex personer stora familjen Qevani på två rum och kök, totalt 68 kvadratmeter. I ett av rummen sover föräldrarna och i det andra sover de fyra syskonen. Det är ett stort rum, men dåligt att dela med så många. Långt ifrån alla som bor trångt upp- lever det som ett problem, men hemma hos familjen Qevani är det tydligt att de behöver en ny bostad. – När man har läxor att göra så är det jobbigt, det är så många röster. På kväl- larna kanske en vill kolla på tv och en annan vill sova. Det blir kaos, säger den 16-åriga dottern Sabina. Hennes 14-åriga syster Beslinda sit- ter på en röd soffa, som snart kommer att fällas ut och fungera som säng för de två systrarna. Bredvid bäddsoffan lig- ger en tjock madrass med grönt överkast där äldsta sonen Besian, 18 år, sover. Lillebror Rexhep, 11 år, har sin sov- plats i en brun skinnsoffa i samma rum. Så ser det ut, varje natt. UNGEFÄR EN MIL BORT, i en 225 kva- dratmeter stor våning på Geijersgatan i den centrala stadsdelen Lorensberg, bor änkan Kerstin Granberg ensam. Famil- jen Qevanis lägenhet skulle få plats tre gånger om i hennes bostad. En lång kor- ridor löper mellan de stora, ljusa och luf- tiga rummen. Kerstin är pensionär och hennes man gick bort våren 2010, men hon har inga tankar på att flytta från sin lägenhet. – Visst kan det kännas ödsligt för en ensam, äldre dam som bor stort. Men jag kan inte säga att det känns så i mitt fall utan jag trivs jättebra här. Hon får medhåll från grannar som också är nöjda med sina stora bostadsy- tor, även om en av dem nämner bekanta som skulle vilja ha något mindre. Kontrasten är tydlig. I Hjällbo finns det familjer som lever på runt tio kva- dratmeter per person och barn som saknar en riktig säng. Hemtjänsten i Göteborgs centrum vittnar om att det finns pensionärer som stänger dörren till rum de inte använder eftersom de upplever sig bo för stort. Boendesegregationen i staden, både i Hjällbo och i Lorensberg, har funnits länge trots att politiker talar om att jobba för integration. Dessutom far människor illa, särskilt barnen i familjerna. Sömnlöshet, svå- righeter i skolan, att inte vilja ta hem kompisar på grund av hur de bor och att aldrig kunna stänga dörren och vara ifred, är några av de konsekvenser som forskare pekat ut. En av dem är Kristina Alstam, dokto- rand i socialt arbete vid Göteborgs uni- versitet, som har forskat om trångbod- da barn i norra och nordöstra Göteborg. Hon säger att frågan inte är prioriterad. – Starkare politisk vilja skulle vara önskvärt. Till exempel har de statliga subventionerna för att bygga hyresrät- ter tagits bort. Och hyresrätter är vad de här familjerna saknar. Det går inte att se någon förändring framöver. Med sina elva kvadratmeter var, bor familjen Qevani långt under den genom- snittliga bostadsytan för Hjällbo som är 27 kvadratmeter per person. Snittet för hela Göteborg är 39 kvadratmeter. I HJÄLLBO BOR MÅNGA barn och ung- domar och det märks, berättar Saliba Marawgeh. Han är socialsekreterare i området och har jobbat med sociala frågor sedan 1976. – På somrarna är små barn ute till klockan tolv på natten för att de inte får någon ro hemma. Många har ingen egen säng utan bor hos släktingar eller kom- pisar. I och med att barn är ute mycket för- svinner en del av föräldrarnas möjlighe- ter att hålla koll på dem, säger Kristina Alstam. – Föräldrarna förlorar insyn i sina barns liv och får inte veta vilka kompi- sar de har, vilka kompisar de gillar och vilka de inte gillar. TROTS VINTERKYLAN ÄR äldste so- nen Besian Qevani ute och promenerar med sin flickvän. Han vill inte vara hem- ma, för han tycker att där finns för lite plats. Resten av familjen har en vanlig hemmakväll, de tittar på tv och pratar. Sabina berättar att hon kom till Sve- rige från Kosovo med sin mamma Ha- nife och sina två småsyskon julen 2008. De återförenades med pappa Islam och Besian som då hade bott i lägenheten i fyra år, men familjen har ännu inte fått någon större bostad trots att Islam har ett fast jobb. Deras hyra är 5 000 kronor per må- nad och Islam säger att de utan problem skulle klara av en hyra på 7 000. – “Du är inte ensam”, säger de på bostadsbolagen till mig. “Många andra är i din situation och du måste vänta. Det är normalt att vänta så länge”, sä- ger de. Man måste ha kontakter tror jag. På Sandspåret är husen slitna och det eftersatta underhållet syns i den flagna- de färgen på balkongerna. Flera portlås är dessutom trasiga så att vem som helst kan komma in i trapphuset, till exempel en journalist. Några portar bort från familjen Qe- vani öppnar Margret Oraha dörren. Hon bor i Linköping och pluggar till sjukskö- terska, men är uppvuxen i Hjällbo och hälsar nu på sin familj. För några år se- dan bodde hon tillsammans med mam- ma, pappa, farfar och tre syskon i en etta. Så var det i över ett år. – Vi fick köa till toaletten, köa till du- schen. Det värsta var att aldrig få vara själv. Och på kvällarna ville farfar sitta uppe och titta på tv med lampan tänd när vi barn skulle lägga oss. LORENSBERG ÄR DET område i Göte- borg som har mest bostadsyta per per- son, 65 kvadratmeter. Att storleken spe- lar roll är tydligt också här men Kerstin Granbergs upplevelse är raka motsatsen till den hos familjen Qevani i Hjällbo. – Det bästa är förstås att det finns gott om utrymme och att jag får röra på mig mycket hemma. Jag sitter vid datorn i ena änden av lägenheten medan jag vir- kar och ser på tv i den andra. Att kunna ta emot många gäster är också bra, sä- ger hon och pekar åt olika delar av bo- staden. Den nackdel som Kerstin, och flera av hennes grannar, har lättast att se är kostnaden. Förutsättningen för att kun- na få en lägenhet här är en bra inkomst, eller att ha arbetat ihop en förmögenhet. Avgiften för de stora bostadsrätterna ligger runt 8 000 kronor per månad, och då tillkommer eventuella lånekostnader. En bostad som Kerstin Granbergs kan kosta mellan nio och tio miljoner kronor med dagens prisläge. Kerstin berättar att det är väldigt få människor med utländsk bakgrund som bor i Lorensberg. – De har inte råd och har svårare att få arbete. Jag tycker att det är för- skräckligt att de kan vara mer kvalifi- cerade för ett jobb, men ändå inte få det för att de är invandrare. Där får Sverige skämmas. I de områden där trångboddhet är vanligast är inkomsterna också betyd- ligt lägre än genomsnittet för Göteborg. Människorna saknar ofta ekonomin för att hyra en stor lägenhet och särskilt en nybyggd sådan. Men att ha ett jobb och en fast inkomst är bara en del av lösningen i bostadsbristens Göteborg, som fallet med familjen Qevani visar. DET RÄCKER MED ATT ta en prome- nad på Sandspåret i Hjällbo och prata med människor för att hitta exempel på familjer som bor trångt och skulle vilja flytta härifrån. Men det gäller inte alla. En kvinna berättar att hon bor tillsam- mans med sina sex barn i en lägenhet på fyra rum och kök. Hon verkar inte tycka det är särskilt anmärkningsvärt utan säger bara att “det är normalt”. Saliba Marawgeh har under sina många år i Hjällbo vant sig vid extrema förhållanden. – Om en socialsekreterare från ett annat område, där det normala är två Jakten på fler kvadratmeter Göteborg. I Hjällbo delar sex personer på två rum medan en pensionär i Lorens- berg har en hel våning för sig själv. Det är stora skillnader och boendesegregatio- nen skapar problem för dem som bor väldigt trångt. – Det är katastrof. Så här ska det inte vara i Sverige, säger Islam Qevani som bor i Hjällbo. “Vi fick köa till toaletten, köa till duschen. Det värsta var att aldrig få vara själv. Och på kvällarna ville farfar sitta uppe och titta på tv med lampan tänd när vi barn skulle lägga oss“ Margret Oraha, om att bo i Hjällbo. “Föräldrarna förlorar insyn i sina barns liv och får inte veta vilka kompisar de har.“ Kristina Alstam, doktorand i socialt arbete. Vill flytta. Sabina Qevani går oftast direkt hem efter skolan, men hon har svårt att göra sina läxor eftersom hon delar rum med sina tre syskon. Sabina säger att hon skulle vilja flytta till ett lugnt område, som Eriksbo. Lillebror Rexhep skulle också vilja bo i Eriksbo. Det är bra att bo där, har han fått höra av sina lagkamrater i fotbollklubben Gunnilse. FOTO: MARTIN HANBERG FORTSÄTTNING PÅ NÄSTA SIDA >> 8 9 eller tre barn, kom hit så skulle han el- ler hon nog få en chock. Trångboddhe- ten är ett stort problem som man blun- dar för. Han betonar samtidigt föräldrarnas ansvar. – Det är inte barnen som vill flytta till Göteborg, det är de vuxna. Storsta- den är attraktiv för att det finns jobb och föräldrarna tror att det är lättare att tjäna pengar här. Men barnen mår inte bra, invandrarbarn i småstäder har bättre förutsättningar än de som växer upp i Hjällbo. DE MEST UTSATTA familjerna i om- rådet får förlita sig på sociala insatser. Kommunalt ägda Hjällbobostaden sam- arbetar med socialtjänsten och kan ge förtur i den interna bostadskön för stora familjer. Men för att få stå i den kön krävs det att socialtjänsten slår larm om att familjens boendesituation medfört all- varliga negativa konsekvenser. Charles Ntege är utbildad socio - nom och arbetar sedan tolv år tillbaka på Hjällbobostaden. Han berättar hur svårt det kan vara att motverka trång- boddhet även om man arbetar för ett bo- stadsbolag. – Vi försöker begränsa antalet perso- ner per lägenhet när de flyttar in. Men de kan ha två barn när de flyttar in och efter några år har de sex. Familjen Qevani har sökt bostad i snart två år, över hela Göteborg. Både internt hos Hjällbobostaden och på hemsidan Boplats Göteborg, men hit- tills utan resultat. Familjen har också försökt få till ett lägenhetsbyte. – Folk frågar då, “var bor ni?”. När vi svarar att vi bor här i Hjällbo är det hej då, säger dottern Sabina. Svårt att få större lägenhet. Islam Qevani tjänar till- räckligt för att klara av en högre hyra än vad tvåan i Hjällbo kostar. Men utbudet av större, lediga lägenhe- ter är magert. FOTO: MARTIN HANBERG “Det är uthyrarens marknad” I Södra Skärgården är bostäderna sto- ra. Härligt, kan man tycka. Men bristen på mindre, billiga bostäder försvårar för unga, gamla och skilsmässopar. Och det ger husägarna stor makt. Alyssa Ayeb hyrde en del av ett hus på Brännö. En dag fick hon beskedet: Du måste flytta – om en månad. – Jag kände mig rättslös, säger hon. Tillsammans med sin dotter hade hon hyrt en del av huset i två år. I andra delen bodde husägarna som en dag be- stämde sig för att de ville ha hela huset. Uppsägningstiden var en månad, det hade parterna kommit överens om, men Alyssa Ayeb hade också fått ett muntligt löfte om att bli meddelad i så god tid som möjligt. – Det var i samma veva som min dot- ter gick ut första klass. “Jaha, och hur tänkte ni nu?”, undrade jag. EFTER HENNES invändningar gick husägarna med på att skjuta fram flyttdatumet. Hon och dotterns del av huset var på ungefär 50 kvadrat och på deras halva låg tvättstuga och bad- rum. När som helst kunde värdarna komma in och tvätta eller bada. Alyssa Ayeb beskriver Brännö som uthyrarens marknad. – Man är utlämnad till deras goda vilja. De kan ta hutlösa hyror. En tjej jag känner hyr en del av ett hus för 11 000 kronor i månaden, med samma standard som i en vanlig lägenhet. Själv betalade hon 5 000 kronor för boendet. Nu bor hon på 64 kvadrat i Majorna med dottern, som nu är tio år, och en tvåårig dotter. Med ett tryggt förstahandskontrakt och lägre boende- kostnad än på Brännö. När hon blev tvungen att flytta från Brännö hade hon gärna stannat, men för tillfället trivs hon bra i stan och vill inte tillbaka. I GÖTEBORGS SÖDRA skärgård finns det mestadels hus och sommarstugor. Det gör att bostadsytorna blir stora per person, drygt 60 kvadratmeter. Bara Lorensberg har större. Den som vill bo på öarna, och inte har råd att köpa hus, får hyra in sig hos någon. Henrik Wallgren är kulturarbetare och skriver krönikor i Göteborgs-Pos- ten. Han har bott länge på Brännö och tycker att nybyggda lägenheter, för att blanda upp bebyggelsen på ön, vore en bra idé. – Många vill inte att det ska vara så här dyrt och bara vara villor. Man hade kunnat bygga 20 stycken 30-kvadrata- re som var ganska basic. Han berättar att den enahanda be- byggelsen på ön leder till problem, bland annat när par skiljer sig och ena parten vill hitta ett mindre boende på ön för att kunna vara nära barnen. Om du är 20 år och uppvuxen på Brännö, och gärna vill bo kvar när du flyttar he- mifrån, kan det också vara svårt. Och många äldre skulle vilja bo kvar, men blir tvungna att flytta från sina stora hus. – Jag har snackat med kompisar om att bygga ett ålderdomshem på Brännö till oss själva, till när vi blir gamla, så vi kan bo kvar. Det finns ingen anled- ning att bo stort när barnen har flyttat. ALYSSA AYEB ÄR osäker på ifall byg- gande av hyresrätter på ön är rätt väg att gå. – Men det hade varit extremt nyttigt för människor på Brännö att samsas med vanliga hyresrättsinnehavare. Det finns en del lägenheter på Donsö, det tycker jag är trevligt. I vanliga fall ska en person som hyr sitt boende kunna få besittningsrätt ef- ter två år. Det får man ofta acceptera att stryka i kontraktet på Brännö, be- rättar Alyssa Ayeb. Som hyresgäst är det också svårt att ställa krav på mark- nadsmässiga hyror eftersom förhand- lingspositionen är dålig. – Det gör en väldigt utsatt. Det blir en konstig form av andrahands- uthyrning där man anpassar sig och hela tiden undrar över framtiden. Men det är väl ingen som tvingar folk att bo på Brännö? – Nej, så är det. Om man vill bo där så får man betala det hyresvärden vill ha. Om jag hade haft andra alternativ just då hade jag tagit det. I områden med stora bostadsytor finns också problem Få lägenheter i skärgården. Alyssa Ayeb drabba- des av boendesegregationen och flick flytta från Brännö när hon inte längre kunde bo kvar i huset hon hyrde in sig i. FOTO: ALYSSA AYEB Sandspåret, Hjällbo ENLIGT SOCIALTJÄNSTEN är Sandspåret ett av Hjällbos mest utsatta områden när det gäller trång- boddhet. Naima bor med sina fem barn på fyra rum och kök. De bor två och två i tre sovrum. – Det fungerar inte bra, barnen brå- kar hela tiden, säger hon. Tre av barnen närmar sig åldern då det börjar bli aktuellt att flytta hemi- från, vilket i så fall skulle göra det min- dre trångt. Men Naima är kluven.Dels vill hon inte vara ensam och dels vill hon veta att barnen har det tryggt innan hon släpper dem. – Jag vill att de blir kvar med mig tills de gifter sig. Men någon gång kommer de ju att flytta? – Ja, då ska de bo i samma hus som mig. Är det dem som vill det eller du? – Jag, säger hon och skrattar. Nära Naima bor en familj på fyra per- soner, eller egentligen tre – äldsta sonen sover bara hemma ibland. Tonårsdot- tern säger att de är nöjda med sin lägen- het. I en annan trappuppgång hänger tre tjejer i åttaårsåldern. De bor på Sandspåret allihop men säger att de gärna skulle flytta från Hjällbo. Mamman till en av flickorna be- rättar att familjen flyttat till Göteborg från Uppsala på grund av jobb och att de hamnade i Hjällbo för att det var lätt att få lägenhet här. En av deras grannar är en punktjej i 20-årsåldern med Asta Kask-t-shirt och håret färgat till en ojämn orange. Hon delar fyrarummaren med två kompisar. – Vi är väl kanske inte den typiska Hjällbo-familjen. De som bodde här inn- an kan nog ha varit många för lägenhe- ten är väldigt sliten. Geijersgatan, Lorensberg SEXVÅNINGSHUSET AV tegel ligger vid Landsarkivet i centrala Göteborg och uppfördes 1915 enligt siffrorna på fasaden. Lägenheterna är stora och i just de här uppgångarna bor det många äldre människor. – Vi är väldigt nöjda och vi är också vana vid att ha stort boende. Tidigare, innan barnen flyttade hemifrån, bodde vi i en villa i Hovås. Så vi gick faktiskt kraftigt ner i storlek när vi köpte den här lägenheten, säger Bengt som bor på tredje våningen. Han bor tillsammans med sin fru i en 225 kvadratmeter stor lägenhet. Näs- tan alla lägenheter i den här trappupp- gången är så stora. Bengt och hans fru är båda pensionärer. Han tycker att man förtjänar att bo stort om man arbe- tat hårt i hela sitt liv, men är medveten om att bostadssituationen är svår idag. – Lägenheter finns och det byggs i viss mån nytt, men det finns inget bil- ligt. Har du inte jobbat ihop en förmö- genhet är det svårt att bekosta ett bra boende, säger han. Många av de som bor här är skeptiska till att prata med journalister eller stäl- la upp med namn. De vill inte bli “ut- hängda i tidningen”. Andra är för upp- tagna för att hinna prata. I uppgången bredvid Bengt och hans fru bor ett annat pensionärspar som bjuder in till sin rymliga sexrumslä- genhet. De trivs fint i sin lägenhet, den enda nackdelen är kostnaden. – Att det är dyrt går inte att kom- ma ifrån, men det beror så myck- et på hur mycket lån man har ta- git. Vi har inga lån och avgiften för vårt boende är 7 500 kronor i måna- den, så det är inte så farligt ändå, sä- ger mannen som tidigare jobbat som läkare. Hjällbo och Lorensberg – två Göteborgsområden som hamnar i botten respektive toppen när det gäller bostadsyta. Vi har knackat dörr i stadsdelarna för att få höra människors berättelser om sitt boende. Följ med in i trappuppgångarna! Ytligheternas ytterligheter Sandspåret, Hjällbo. FOTO: MARTIN HANBERG Geijersgatan, Lorensberg. FOTO: MARTIN HANBERG Metodrapport Inledning “Var bor du?” “Hur bor du?” Det är vanliga frågor i Sverige, särskilt i vår tid. Boendet är ett i princip outtömligt samtalsämne. I bostadsbristens storstäder kan frågorna också vara “Har du någonstans att bo?” och “Hur stort bor du?”. Människor har alltid haft behov av tak över huvudet, men kanske aldrig så stort behov av att prata om det som nu. Allmänintresset för bostadsfrågor är stort och ämnet är alltid relevant. På frågan “Hur stort bor du?” kan den enskilde svara. Men hur stort bor svensken, eller göteborgaren, i allmänhet? Ingen vet. I Sverige har det inte gjorts någon hushållsräkning som också tar hänsyn till storlek på boende sedan 1990. Något som gör det svårt för samhället att planera städer och bostadsbyggande. Det finns normer för hur svenskar bör bo för att må bra, men inga bindande lagar. Samtidigt kommer forskning och journalistik som berättar om trångboddhet och vilka problem det leder till, särskilt för barn. Å andra sidan finns det människor som bor på otroligt stora ytor - något som hänger ihop med ekonomi. Att det kan provocera visade reaktionerna på Dagens Nyheters artikel “Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva” under hösten 2010. Kritiker hävdade att DN normaliserade ett lyxliv som väldigt få svenskar har möjlighet att uppleva. Skillnaderna mellan stort och litet gör att grupper i Sverige driver längre ifrån varandra och sällan, eller aldrig, möts. Vi har gjort ett nedslag i Göteborg och undersökt hur stort, i kvadratmeter, göteborgarna bor och kan uppvisa stora skillnader - och vilka konsekvenserna blir. Det politiska ansvaret, och misslyckandet, är tungt. Syfte och frågeställningar Syfte Att människor bor olika stort är i sig inget problem, men enligt FN:s konventioner om mänskliga rättigheter har alla rätt till en “lämplig bostad”. Vad som är lämpligt går att diskutera, men vi tycker att det är fel att barn inte får vara ifred hemma, får dåligt med sömn och sämre förutsättningar att lyckas i skolan. Allt på grund av sin boendesituation. I Göteborg finns det stora skillnader i hur stort människor bor och vårt syfte har varit att kartlägga hur det faktiskt ser ut och mellan vilka områden det går tydliga skiljelinjer. Vår tes var att det finns signifikanta skillnader i antal kvadratmeter bostadsyta per person mellan olika stadsdelar. Man kan hävda att situationen vi vill visa på är något som ”alla känner till”, men vi tycker inte att ämnet, och det vi vill göra, för den sakens skull blir mindre intressant. Dessutom har det här sättet att räkna på - kvadratmeter per person - aldrig undersökts i Göteborg. Vi vill också, genom längre djupintervjuer, gå bortom statistiken och visa de extremer som generella siffror missar, människor som bor långt under och över genomsnittet för sina områden i Göteborg. Vi vill inte bara rapportera om de familjer som har det “värst” utan nyansera bilden, samt även problematisera de områden där man har stor bostadsyta per person. Vi vill ställa ansvariga politiker till svars och fråga hur det kan se ut så här och vad som görs åt situationen. Frågeställningar • Hur många kvadratmeter har invånarna i Göteborg till sitt förfogande, beroende på var de bor? • Hur ser det ut i verkligheten, bortom genomsnitten? • På vilka sätt medför situationen problem? • Varför ser det ut så här? 10 11 Owe Nilsson (S): “Vi har prioriterat att bygga nytt” Trångboddheten i Göteborg är inte politiskt prioriterad. Det säger Owe Nilsson (S), som fram till 2011 var ord- förande i fastighetsnämnden. Och han medger att hans par ti har ett stor t an- svar för situationen. Lösningen? Att bygga, bygga, bygga. Owe Nilsson är medveten om att många människor bor trångt, särskilt i Ang- ered, Bergsjön och Biskopsgården. – Vi gör så gott vi kan för att hjäl- pa, skulle jag vilja säga. Och med det menar jag att det inte på något sätt är tillfredställande, men med de kraftiga inflyttningar som vi haft, så är det väl- digt svårt att snabbt åtgärda de proble- men, säger Owe Nilsson som också är kommunalråd med ansvar för bostads- frågor och sitter i styrelsen för den kom- munala fastighetskoncernen Framtiden. Owe Nilsson tycker också att män- niskor som kommer till Sverige skulle få det bättre om de flyttade till mindre kommuner än Stockholm, Göteborg och Malmö. Där finns det fler tomma lägen- heter och dessutom mer jobb, hävdar han. VÄNSTERPARTIETS ledamot i fastig- hetsnämnden fram till 2011 heter Len- nart Rådenmark. Han tycker att trång- boddhetsfrågan behandlats styvmoder- ligt av de ledande politikerna. – Jag kan inte säga att vi har haft trångboddheten i fokus. Och det är ett politiskt misslyckande att det är så seg- regerat som det är. Både i de nordöstra och de sydvästra stadsdelarna. Lennart Rådenmark får medhåll av tidigare nämndkollegan Kjell Björklund (FP). – De trångbodda är en grupp männis- kor som inte är så högljudda. Det ska inte vara så att den som gapar högst får mest, men så är det. Också Owe Nilsson medger att frågan om trångboddhet inte stått högst på den politiska agendan, och att ansvaret yt- terst vilar på hans parti. – Ja, det ligger nog en viss sanning i det på så vis att det vi prioriterat i rätt många år har varit att bygga nytt. Att få fram fler bostäder, för i grunden så är det den enda verkliga lösningen på pro- blemet. BOSTADSBRISTEN I kombination med ett alltför stort flyktingmottagande är alltså orsaken till det segregerade Göte- borg, enligt Owe Nilsson. Hans lösning är enkel – det måste byggas fler bostäder. Han tycker också det är viktigt att blanda upplåtelsefor- merna och till exempel bygga fler villor och bostadsrätter i Angered, för att få till en blandstad. I höstas gick den rödgröna majori- teten ut med målsättningen att bygga 10 000 nya bostäder de kommande fyra åren. Men Owe Nilsson tror att problemet med trångboddhet kommer finnas kvar ett tag till. – Det enda vi kan göra är att försöka bygga så mycket som över huvud taget går. Men att snabbt lösa det så att alla har en helt acceptabel boendesituation, det låter sig inte göras. VÅR UNDERSÖKNING förstärker bilden av Göteborg som en segregerad stad. Också när det handlar om hur stor bostadsyta invånarna har att leva på, råder det stora skillnader mellan olika stadsdelar. Så sammanfattar man enklast re- aktionerna från politiker, forskare och andra. Särskilt från politiskt håll anas en uppgivenhet inför problemen. I miljonprogramsförorterna bor män- niskor trångt. Det hänger delvis sam- man med att de som bor här tjänar säm- re och har större familjer än i andra delar av staden, som villaområdena i väster och stenstaden i centrum. I ett historiskt perspektiv är det dock ironiskt att det är just i dessa områden som problemen med trångboddhet är störst. För faktum är ju att de en gång bygg- des just med syftet att erbjuda bättre boenden för de arbetarfamiljer som då trängdes i träkåkar och landshövdings- hus i mer centrala, och idag mer attrak- tiva, stadsdelar som Majorna, Landala och Haga. 1918 SKREV DEN socialdemokratiske ideologen och blivande finansministern Ernst Wigforss så här om bostadssitua - tionen i staden: “Mängder av husvilla eller folk som får klämma ihop sej hur som helst för att slippa gå på gatorna. Och så gamla ensamma änkor eller ungkarlar som sit- ter med 5-12 rum eller hela hus. Är det rimligt i ett samhälle, som har revolutio- ner runt omkring knutarna?” Situationen som rådde då blev start- skottet för de stora bostadspolitiska re- former som Socialdemokraterna genom- drev och som nådde sin kulmen med 60- och 70-talens miljonprogram. Även om situationen idag troligen är avsevärt bättre än för hundra år sedan, är det slående att Ernst Wigforss be - Det är dags att ta politiska initiativ Kommentar “Jag kan inte säga att vi har haft trångboddhe- ten i fokus. Och det är ett politiskt misslyck- ande att det är så segre- gerat som det är. Både i de nordöstra och de sydvästra stadsdelarna.“ Lennar t Rådenmark (V). skrivning passar så väl in på de fall vi har stött på i vår undersökning. SYNEN PÅ TRÅNGBODDHET i Sve- rige återspeglas i de olika normer som myndigheterna ställt upp genom åren. I och med de tre normer som funnits se- dan 40-talet har bostadsstandarden, åt- minstone på pappret, ökat avsevärt. Men idag verkar det inte vara någon som tar dessa normer på allvar, de be- skrivs som orealistiska och till och med stigmatiserande av forskare och andra som arbetar med bostadsfrågor. Och fak- tum är att normer som inte backas upp med andra politiska verktyg är verk- ningslösa. Intressantare är kanske då att prata om en annan sorts normer, de som finns i människors huvuden. Hjällbobor tycker att det är “normalt” att bo sex personer i en fyra, medan de som bor i centrum kan tycka det är nor- malt att bo två i en sexrummare. Så ser det ut. DET BEHÖVER INTE VARA ett pro- blem, men om man eftersträvar ett jäm- likt samhälle borde det vara det. Och då borde man göra något från det politiska hållet för att vända utvecklingen åt rätt håll igen. Är det då dags för ett nytt miljonpro - gram? Tveksamt. Förutsättningarna idag är helt annorlunda och det är inte säkert att ett sådant projekt vore möjligt ens om den politiska viljan fanns. Vad som däremot krävs är att Social- demokraterna börjar göra lite mer skäl för sitt namn och bedriva en bostads- politik som i högre grad tar hänsyn till just de sociala perspektiven. Vänsterpartisten Lennart Råden- mark, som är en av de politiker som engagerat sig i frågan, är försiktigt hoppfull om att en sådan förändring är på gång. Förhoppningsvis har han rätt, för det är på tiden. FOTO: BJÖRN JOHANSSON/FLICKR.COM skulle alltså kunna bidra med något nytt och vi började med att läsa in oss på research-materialet. Vår ambition var hela tiden att skriva om bostadsyta och skillnader i det, inte just specifikt om trångboddhet. Svårigheten med det är att “storboddhet” sällan skrivs om och sällan ses som ett problem. Journalistik, och forskning, är ju ofta problemfokuserad. Det finns forskning som diskuterar vad som händer med människor som bor stort och hur det formar dem som människor. Otroligt intressant, men lite för flummigt för vår journalistiska form, tyvärr. Mer om det under rubriken “Misstag”. Vår undersökning För att göra vår undersökning har vi arbetat med tre olika metoder: • Statistik. Genom att använda siffror för folkbokföring och bostadsyta har vi kunnat räkna ut kvadratmeteryta per person för alla primärområden i Göteborgs kommun. • Dörrknackning. Genom att ringa på hemma hos människor i Lorensberg och Hjällbo har vi fått mer detaljerade exempel på hur folk faktiskt bor. • Intervjuer. Vi har gjort tre djupare case-intervjuer: med en trångbodd familj, en “storbodd” änka och en kvinna som hade upplevde problem i ett område med stor bostadsyta. Dessutom har vi pratat med forskare och politiker med flera. Statistik Vi bestämde oss tidigt för att det var viktigt att snabbt få fram vårt statistiska underlag, hur många kvadratmeter varje person har till sitt förfogande beroende på var i Göteborg han eller hon bor. Vi hade redan en bild i huvudet av en grafik med siffrorna inlagda på kartan över Göteborg. Vi tog fram vår statistik genom att köra siffror över folkbokföring med siffror över bostadsytor som vi fick från stadsbyggnadskontoret med hjälp av Lisa Wistrand som arbetar där. Hon och Lars-Gunnar Krantz, fastighetskontoret, har varit sakkunniga för oss när det gäller vår statistik. De har förklarat den för oss, lagt in brasklappar och framför allt försäkrat oss om att vårt sätt att göra undersökningen på är legitimt. Vi har valt att lita på de siffror vi fått när det gäller folkbokföring och bostadsyta, helt enkelt eftersom vi inte haft någon anledning att misstro kommunens offentliga statistik eller de tjänstemän som hjälpt oss. Däremot får kommunen sina uppgifter om bostadsyta från bostadsägarna som rapporterar in dem själva. Här kan det finnas utrymme för ohederlighet. Men om det problemet finns, och isåfall hur stort det är, vet vi inte. Eftersom vi fått klartecken från professionellt håll har vi valt att köra på. Från stadsbyggnadskontoret fick vi ut siffror för hur mycket taxerad bostadsyta som finns i varje basområde i Göteborg. Siffrorna var från januari 2010. Basområde är den minsta indelningen av staden som kommunen gör. Befolkningssiffror för basområdena plockade vi ut från kommunens statistikdatabas på internet. Härefter följde en viss bearbetning av siffrorna där vi tog bort de basområden där vi saknade någon av de båda uppgifterna eftersom båda listorna var ofullständiga. Bortfallet var dock litet och gällde bara för basområden med låg befolkning och bostadsyta. Eftersom det finns flera hundra basområden och vår bild var att det fanns ganska stora felkällor på den nivån bestämde vi oss för att gå vidare och räkna ut bostadsyta i snitt per primärområde. Göteborg är indelat i 94 primärområden, så det kändes som en mer lagom nivå att lägga sig på. Vi gjorde dessutom uträkningar på stadsdelsnämndsnivå, men där bedömde vi att det handlar det om så stora geografiska områden att skillnaderna dem emellan blir mindre och statistiken mer ointressant. Vi valde alltså att i fortsättningen framför allt använda primärområdena som utgångspunkt även om de andra detaljnivåerna har varit nyttiga till och från i arbetet. Sedan satte vi igång med att dels tolka siffrorna, både på egen hand och genom researchintervjuer, dels inbegripa andra demografiska skillnader som till exempel ålderssammansättning och inkomstnivåer. Det blev ett allt tydligare statistiskt material, som vi senare tog fram motsvarande för 2006. Skillnaderna i bostadsyta har inte förändrats alltför mycket under denna tidsperiod, men en viss ökning har skett. Researchintervjuer genomfördes både på telefon och genom besök. Vi har under hela arbetsprocessen varit osäkra på hur mycket vi skulle våga dra på våra siffror, hur • Hur kan det få fortsätta att se ut så här? • Vad görs åt situationen? Bakgrund, tidigare skrivet och forskat (för fullständighet, se Källförteckning) “Här bor människor väldigt trångt! Det var inte bra!” Ungefär så lyder en återkommande journalistisk vinkel på ämnet trångboddhet. Familjer som anses bo trångt porträtteras och situationen framställs som ett stort problem som måste åtgärdas. Artiklar och artikelserier har en tendens att vara väldigt case-orienterade. De handlar om enstaka familjer och endast dem som bor väldigt trångt. Slutsatsen blir, i stor utsträckning, att det saknas tillräckligt många stora lägenheter. Journalistik i ämnet Jonas Grens artiklar i Göteborgs-Posten 2008 är ett exempel och ett annat är Sigrid Bøes i Dagens Nyheter samma år. Ett övergripande perspektiv saknas och här menar vi att det finns ett outforskat område. Dels i att kartlägga en hel stad, dels i att berätta inte bara om de allra mest trångbodda och dels i att hela tiden beskriva frågan i termer av antal kvadratmeter istället för det, i vårt tycke, vagare antal rum som är standard. Vetenskap i ämnet I den forskning vi har läst under vår research är ofta barnen i fokus. Margareta Popoola beskriver situationen i Herrgården, ett område i Rosengård, Malmö. Kristina Alstam skriver om barns upplevelser av trångboddhet i Göteborg. Flera studier, gjorda i såväl Sverige som utomlands, redogör för trångboddhet ur ett historiskt perspektiv. Vad den allra mesta forskningen har gemensamt är att den utgår från de normer för trångboddhet som funnits under olika tidsperioder, alltså hur många rum en familj av en viss storlek bör ha. Vad vi kan tillföra Ingenstans har vi funnit att någon på riktigt talar i termer av kvadratmeter bostadsyta. Men forskare vi har talat med, liksom andra personer som på ett eller annat sätt arbetar med bostadsfrågor, säger att det faktiskt vore ett bättre sätt för att tydligare kunna förstå den rumsliga upplevelsen av att bo trångt. Vi har hela tiden stått fast vid att det är ett bättre mått att använda oss av och har alltså fått stöd för detta under våra researchintervjuer. Ny folkbokföring på gång För tillfället pågår en ny folkbokföring, där Sveriges invånare fortsättningsvis ska vara skrivna på lägenheter istället för som idag på fastigheter. Det är information som ska finnas i alla EU-länder 2012. Då kommer man i större utsträckning kunna se vem som bor var och hur många som bor per lägenhet och därmed var det är trångbott. Men även här kan frågetecken resas, för det finns inget som säger att man kommer att täcka in samtliga invånare. Det finns människor som bor på andra ställen än där de är bokförda, människor som låter släktingar flytta in eller bor svart. Politiker i Göteborg har bestämt sig för att avvakta eventuella insatser mot trångboddhet tills man vet hur stort problemet är. Det vill säga, när statistiken är klar. En statistik som alltså ändå inte kommer ge hela bilden. Metod och material (research och intervjuer) Research Vi inledde en bred research under vecka 43 och samlade på oss sådant som skrivits tidigare i ämnet. Vi sökte i biblioteksdatabaser, på Mediearkivet och via sökmotorer, samt letade bland äldre examensarbeten och kollade i källförteckningarna i den forskning vi hittade. Vi fann då att ganska mycket har skrivits om människors bostadsyta, för de som bor extremt trångt, och en del om vilka konsekvenser det kan medföra. Men ingenstans hittade vi någon motsvarighet till det vi ville göra, att räkna ut bostadsyta i kvadratmeter för hela Göteborg, eller för någon annan stad heller för den delen. Dessutom var vår tanke att det inte bara är de som bor allra trängst som upplever att bostadsytan är problematisk, men att journalister gärna vill ha extrema fall i sina artiklar. Vår undersökning 12 13 Alyssa Ayeb, upplevt svårigheter med att leva i den “storbodda” södra skärgården. De personer som har fått reagera på vår undersökning är framför allt forskare, politiker, socialtjänst, hemtjänst och intresseorganisationer som Hyresgästföreningen, samt “vanligt folk”. Efter att vi gjort ut en karta av vår statistik tog vi med oss den till samtliga intervjuer och såg därför till att göra dem på plats och inte på telefon som varit fallet med många av researchintervjuerna. Vi har, framför allt när det gäller politiker, försökt att väga olika personer och partier mot varandra för att få med olika åsikter och ståndpunkter. Forskarna vi har valt att ha med i slutprodukten är de vi anser vara mest relevanta för det vi gör. Margareta Popoola vid Malmö högskola var förvisso en bra källa, men Kristina Alstam har forskat här i Göteborg, publicerades 2010 (Popoola 1999) och väger således tyngre. Helen Ekstam är också en aktuell forskare inom området och fick därmed vara med. Många forskare vi intervjuat har studerat olika sidospår som vi varit inne på under arbetsprocessen och de har varit relevanta där och då. Men i slutändan har vi varit tvungna att koncentrera fokus och då har dessa personer naturligt fallit bort. De har dock varit nyttiga för oss i våra försök att få en övergripande bild. Hyresgästföreningen intervjuades i huvudsak för att få ytterligare argument att framföra till politikerna och för att få lite starkare reaktioner och jävlaranamma. Eftersom de har ett egenintresse när det gäller de här frågorna fick vi vara kritiska och ta deras uttalanden med en nypa salt. Den här intervjun skilde sig från de övriga då det visade sig att inte mindre än fyra representanter från Hyresgästföreningen ville delta, så det blev en intervju mer av diskuterande art än direkt fråga-svar. Positivt var att de kunde resonera sig fram till gemensamma svar, medan det var mindre positivt att intervjun blev svårare att styra och att det ibland blev tyst då ingen ville vara den som tog till orda först. Att vara källkritisk gällde också när vi intervjuade socialsekreteraren Saliba Marawgeh i Hjällbo. Han var en bra person att prata med på flera sätt, men sa emellanåt ganska starka saker som var väldigt svåra att belägga. Det vi inte har gjort är att prata mer med byggarna för att få deras reaktioner och få veta mer om vad de skulle vilja göra för att förändra situationen. Vi har begränsat oss till att per telefon prata med dotterbolagen inom allmännyttan om hur situationen ser ut i deras områden, vad de kan göra och vad de gör för stora familjer. Vi har inte gett oss på privata byggare och kan motivera detta genom att det är svårare för politikerna, de vi kräver ansvar av, att påverka privata företag. Form och disposition Redan i ett inledande skede tilltalades vi, som vi tidigare nämnt, av tanken på en grafik med kartan över Göteborg och vår undersökning gestaltad med siffror för de olika områdena. Det var en tanke som vi aldrig släppte och hade därför något att kroka upp vårt arbete på. Vi arbetade länge utifrån två visioner om slutprodukt, en mer artikelbaserad morgontidningsform alternativt ett längre reportage. För det ämne vi valt, och för de delar vi tänkt oss att ha med, föreföll artiklar mer inriktade mot morgontidningar vara naturligast. Även artiklarnas olika fokus kändes naturligt. En kortare, nyhetsinriktad text med undersökningen och vår grafik, en längre artikel med våra caseintervjuer, samt en ansvarsutkrävande artikel. Slutresultatet blev mer omfattande än så: • Vår nyhetsinriktade artikel blev till slut mer i form av små förklarande rutor. • Det långa reportaget som inkluderade våra case. • Det tillkom en kortare text med röster från vår fördjupande undersökning - som visar att vi faktiskt varit och knackat dörr i olika områden. • Senare blev det även en kortare artikel (om Alyssa Ayeb) för att nyansera bilden och visa att det finns problem även i de områden där bostadsytan per person är stor. • Till sist skrev vi den ansvarsutkrävande artikeln. • Den obligatoriska analyserande texten. mycket vi litade på vårt eget grundmaterial och var i det själva “grejen” låg. I slutändan lyckades dock vår handledare få oss att tro på statistiken och att det vi gjort varit nytt och viktigt. Ett annat problem med statistiken uppstod egentligen ur ett icke-problem. Vi tog fram vårt första underlag rätt snabbt och relativt smärtfritt. När vi väl hade siffrorna för bostadsyta och antal folkförda tog det bara 1-2 dagar att få fram ett resultat genom enkel division. Skulle det vara så här enkelt? Var det här vår undersökning? Nej, det räckte förstås inte och vi var tvungna att på något sätt fördjupa vår undersökning ytterligare. Till exempel ger inte folkbokföringen hela sanningen om hur människor egentligen bor. Tänk bara på barn som bor varannan vecka hos sina föräldrar, inneboende och vissa som hyr i andra hand. Dörrknackning Utöver vår ursprungliga statistik gjorde vi, som nämnt, senare under arbetsprocessen jämförelser tillbaka i tid, men det var något som saknades. Vi visste att siffrorna bara visade genomsnittet och att vi missade ytterligheter i de olika primärområdena. Dessutom hade vi, och människor vi visade våra siffror för, en uppfattning om att folkbokföringen knappast visar hela sanningen. Särskilt inte i områden i nordöstra Göteborg, för att låta lite kategorisk, med exempelvis stora barnfamiljer och släktingar som flyttar in. Men också unga människor som bor i andra hand är en grupp där många kan tänkas vara skrivna på annat håll. Därför bestämde vi oss för att fördjupningen i vår undersökning skulle vara en närstudie av två sinsemellan olika primärområden. Vi valde två primärområden som representerade ytterligheterna, ett med särskilt stor bostadsyta per person (Lorensberg) och ett med särskilt liten (Hjällbo). Sedan valde vi ut en gata i varje område, där vi fått indikationer på att människor inte alls bor som genomsnittet visar. På Sandspåret i Hjällbo bor många stora familjer och flera av dem allt för trångt, berättade Saliba Marawgeh, som är socialsekreterare i området. På Geijersgatan i Lorensberg finns många väldigt stora lägenheter. Upplysningssajter visade att det bor en hel del pensionärer där. Vi motiverar valet av områden och gator med att vi ville jämföra lägenheter mot lägenheter och i så stor utsträckning som möjligt undvika villaområden där bostadsytan naturligt är större. Metoden var att på de två gatorna gå runt och knacka dörr i ett antal uppgångar för att ställa enkätfrågor om exempelvis bostadsyta, familjesammansättning och upplevelse av utrymmet. I Lorensberg gjorde vi först en pilotstudie på en annan gata än Geijersgatan för att se så att frågeformuläret höll eftersom det i första hand utformades för gatan i Hjällbo. Förhoppningen var inledningsvis att kunna presentera ytterligare ett statistiskt material, men vid summeringen hade vi inte fått tillräckligt hög svarsfrekvens för att kunna dra några kvantitativa slutsatser. Många ville helt enkelt inte prata med oss eller ens öppna dörren. En annan sak vi hoppades på var att i samband med dörrknackningen också komma i kontakt med våra huvudsakliga intervjupersoner, de som skulle gestalta vår undersökning. Det kan vi säga att vi gjorde, så den kvalitativa aspekten av undersökningen lyckades vi med. Den sista dörrknackningsvändan gjordes under vecka 48, första veckan av december, och får ses som slutet på researchfasen, som alltså blev sex veckor lång. Det är emellertid en förenklad bild av arbetet eftersom vi redan innan dess gjort en del intervjuer till de journalistiska artiklarna. Intervjuer På Sandspåret i Hjällbo träffade vi flera personer som kunde tänka sig att ställa upp på längre intervjuer. Familjen Qevani var en av dem, sex personer som upplever att de inte bor tillräckligt rymligt på sina två rum och kök. Kerstin Granberg på Geijersgatan i Lorensberg bor själv på 225 kvadratmeter, är nöjd med det och representerar tydligt den andra sidan av skalan. Intervjuerna med de här människorna gjordes genom dryga timmeslånga besök i deras respektive hem. Det kändes naturligt att besöka dem hemma eftersom vi ville bilda oss en egen rumslig uppfattning. Här fanns det mindre skäl för noggrann källkritik eftersom det var personernas berättelser och upplevelser, inte fakta, vi var ute efter. Under flera handledarträffar diskuterades ytterligare ett potentiellt case, ett som skulle visa på möjliga problem för den som bor på stor yta. Det kunde till exempel handla om ett par i skärgården som skilt sig och där den ena parten tvingas flytta långt ifrån barnen för att det saknas lägenheter i området. Vi nappade inte direkt på den idén, men till slut insåg vi att den här personen behövdes för att problematisera bilden något. Sent omsider tog vi tag i den här punkten och intervjuade en kvinna, 14 15 lättare att både greppa och förklara, samt var mer konkret och kanske händelsebaserat. Mindre komplext helt enkelt. • Att vi länge glömde de oväntade vinklarna Vi visste heller inte riktigt om vi undersökte trångboddhet eller bara “boddhet”. Vi försökte hitta problem med att bo stort - men de fanns ju inte. Klart det är härligt att bo stort! Det gjorde att vårt jobb blev förutsägbart. Till slut fick vi till en twist på ämnet när vi pratade med Alyssa Ayeb som bott på Brännö. Hon har själv inte bott stort, men är ett “offer” för hur ett område med hög bostadsyta per person kan generera problem. Det var bra att vi fick till den sidoartikeln, den tillför något mindre omskrivet i ämnet. • Att vi inte förstod vem som var ansvarig Något vi definitivt skulle ha gjort annorlunda är att i ett betydligt tidigare skede diskutera och komma fram till vem som egentligen är den ytterst ansvarige. Det hade blivit december innan vi hade klart för oss vem som skulle ställas till svars och som sig bör var det en upptagen politiker, Owe Nilsson (S) som är ordförande i fastighetsnämnden. Vi fick en intervju inbokad först 22 december, men oturligt nog satte vintern stopp för mycket flygtrafik och intervjupersonen var strandad i London. Hade vi ringt upp honom tidigare hade vi kanske fått en intervju innan han reste dit. Efter idogt ringande fick vi till sist en telefonintervju två dagar innan deadline. • Att vi var trögstartade med vår karta Att göra ut en karta av vårt statistiska underlag är något vi både kunde och borde ha gjort tidigare. Nu färdigställdes den först 7 december, men vi hade lätt kunnat göra den en månad tidigare och haft med den till de personer vi intervjuade. Deras reaktioner blev bättre med kartan. Etiska dilemman Det kan vara känsligt för människor att prata om hur de bor. Det har vi märkt under våra dörrknackningar i Lorensberg och Hjällbo. Först gäller det att bara få dem att öppna sin port och sin dörr. I Hjällbo blev metoden att antingen gå in genom portar med trasiga lås eller ringa på hos någon och be dem släppa in. Alternativt följa med någon in eller be en rökare i fönstret öppna. Sedan var det bara att ringa på. En del människor var uppenbart hemma, men ville ändå inte öppna. Inte helt konstigt när det står en främmande man utanför. De som öppnade var överlag väldigt tillmötesgående och berättade om hur de bodde. Bara en gång blev Martin ifrågasatt av en boende. Hon undrade vem han var som sprang där i hennes uppgång, krävde leg och kallade på värden. Det blev faktiskt dramatiskt, men löste sig. För att helt räta ut missförståndet ringde Martin upp Johan Lind på Hjällbobostaden. Det är speciellt att besöka folk i deras hem, men vi såg det som vår rätt att i alla fall ringa på. Sedan fick människor öppna om de ville. Eftersom vi under dörrknackningens gång inte riktigt visste vad vi skulle ha dörrknackningen till var det svårt att förhålla sig till personerna. Skulle man ta deras namn och citera dem i arbetet eller bara se dem som ett sätt att skapa sig en bild? I början var det sistnämnda som gällde och därför tog Martin inga namn och det var metoden som användes till slutet. Inte helt klockrent. Men det var genom dörrknackning vi hittade våra case. I Lorensberg var misstankegraden något högre än i Hjällbo. En del var rädda för att Alex skulle råna dem, vilket “det ofta går att läsa om i tidningen”. För att bevisa att han var journalist fick han med sig ett intyg från skolan, men även om han då blev insläppt i lite större utsträckning bestod vaksamheten. En annan metod han använde var att ringa upp boende innan och förvarna om att han skulle dyka upp i deras trappuppgång. Vissa av människorna han pratat med ville bara ställa upp anonymt. Där borde vi kanske ha stått på oss mer eftersom vi inte riktigt tyckt att de haft bra skäl och eftersom vårt syfte aldrig har varit att måla ut de personer som bor stort som dåliga människor. Samtidigt var de mindre viktiga för vårt arbete. Vi har hela tiden försökt tänka på att hålla våra texter ganska rena från värderingar. Vi var rädda för att tycka synd om familjen Qevani och döma Kerstin Granberg. Som personer i sig är de inte viktiga, de är framför allt exempel som med kött och blod ska illustrera vad som finns bakom siffrorna i vår undersökning. Vi har också låtit de som velat läsa sina citat göra det. Eftersom Qevanis är med på bild, och är vanliga människor utan större medievana, har de fått se hela det utgjorda arbetet. Vid eventuell publicering kommer vi meddela det till samtliga medverkande. Arbetets gång Det har verkligen varit en arbetsprocess som gått mellan ytterligheter, mellan glädjerus och total uppgivenhet. Naturligt förstås, men vi trodde inte att det skulle vara en sådan humörmässig berg- och dalbana. Vi har suttit mycket i skolan och till slut kändes det som att vi blev ett år äldre för varje dag som gick. Vi tackar vår handledare Anna Jaktén för sitt ihärdiga prat om att “hitta det roliga” och för att hon fick oss att lämna vår trygghetszon på skolan och bara komma ut. Humörsvängningen när vi väl kom ut i verkligheten får representera arbetsprocessens topp- och bottennotering. På liknande sätt fick vi en stor skjuts uppåt när vi bara satte oss ner och började skriva utkast till artiklar. Det har varit svårt att arbeta med samma sak under så lång tid. Utan deadlines kan det bli problem med att hålla tempot uppe. Vi har också haft svårigheter med att förstå vad vi håller på med. Inte ämnesmässigt, utan snarare vinkelmässigt. Det här är något som, vad vi förstått, ofta hör till den undersökande journalistiken. Man kan börja med att gå in brett på ett ämne. Det kräver tålamod och disciplin att jobba så. Och det gäller att fatta när man hittat sin “grej”. Att vara tre gruppmedlemmar har haft sina fördelar, men vi känner absolut att vi kunde ha varit mer effektiva när det gäller att utnyttja dem. Vi har också mått som bäst och fått mest gjort när vi delat upp oss och arbetat självständigt. Dörrknackning och case-intervjuer gjordes enskilt och det tror vi gjorde resultatet bättre. Det är mindre läskigt för en intervjuperson att öppna dörren för en journalist, istället för två eller tre. Det har inte varit så fruktansvärt mycket dubbelarbete och en fördel har varit att vi genom våra nära arbetsrelationer har haft god överblick och detaljkunskap hela tiden, men vi känner att vi hade kunnat fått gjort så mycket, mycket mer under de här månaderna. Emellanåt har verkligen delar av gruppen suttit sysslolös. Å andra sidan kan även detta vara en naturlig del av den undersökande journalistiken, liksom allt annat arbete. Att det alltid finns mer man kunde ha gjort. Vi har jobbat extremt mycket med Google docs där vi skrivit ner nästan allt vi gjort och alla diskussioner vi har haft. Det här har varit både på gott och på ont. Å ena sidan har det varit skönt att ha allting där och känna tryggheten i att vi inte tappar något på vägen. Å andra sidan har det ständiga skrivandet av dokument ibland blivit ett självändamål, att vi känt att om vi bara skriver ett nytt dokument så för det arbetet framåt. Så har definitivt inte varit fallet alla gånger. De ständiga diskussionerna, med tillhörande anteckningar på whiteboard, har till största del varit positivt, men emellanåt har det blivit väl mycket snack och väl lite verkstad. Dessutom har saker försvunnit i den där samlingen, att det helt enkelt har blivit så mycket dokument att vi omöjligt har klarat av att överblicka och än mindre minnas allt som stått där. Det problemet avhjälpte vi dock genom att i början av december ge oss i läxa att läsa igenom precis allt vi skrivit och sammanfatta. Diskussionerna dagen efter tillhör de mest konstruktiva vi haft, där vi verkligen avgränsade oss och preciserade vad vi ville ha med. Misstag • Att vi valde ett svårgreppat ämne Vårt ämnesval skulle nog ha varit ett helt annat om vi fick göra examensarbetet en gång till. Vi gick totalt in för att vårt jobb skulle vara en “undersökning” och inte specifikt ett gräv som fokuserade på ett tydligt missförhållande eller en konflikt. Men från skolan har det sänts ut signaler om att det är det sistnämnda som gäller även om det inte sagts rakt ut. Det vi har velat göra är att beskriva trender, och problem som hör ihop med trenderna, istället för att hitta något nytt, något gravt fel där en viss person är ytterst ansvarig. Frågorna “vad är grejen?” och “vad är nytt?” har vi under hela arbetets gång egentligen inte riktigt kunnat svara på, utan att komma med diskuterande, nästan ideologiska, tankar om dagens klassamhälle. Det blev särskilt påtagligt under pitchmötet, där vi blev svarslösa och kände oss sågade vid fotknölarna. I början av november hade det inte varit konstigt med förvirringen kring gräv och undersökning då det varit del av den tidiga, snurriga fasen av arbetsprocessen. Men långt in på sluttampen i december har oklarheten i våra huvuden varit stor. Det var egentligen först i skrivfasen som arbetet blev tydligt för oss. Till vår, och vår handledares, glädje. Hade vi fått välja ämne idag hade vi valt något som var 16 17 • Förutom den här trippen är allt fotarbete och alla intervjuer i Hjällbo gjorda av Martin. • Motsvarande i Lorensberg är gjort av Alex. • Kalle har skött statistiken och gjort uträkningar i Excel och skapat kartor. • När det gäller ansvarsintervjuer har vi alltid varit minst två, detsamma gäller för flera andra på plats-intervjuer också när vi velat få människor att reagera på våra resultat. • Telefonintervjuer har alla gjort och sedan skrivit ut dem i sin helhet i Google docs så att samtliga i gruppen fått tillgång till dem. En del personer har vi intervjuat både på plats och på telefon. • Redigeringen är i huvudsak gjord av Alex. Martin gjorde grundredigeringen till kartuppslaget. Intervjuer på plats Alex: Kerstin Granberg, Bengt Eskilsson och ytterligare röster från Lorensberg. Martin: Margret Oraha, familjen Qevani och Naima Hedhli. Alex och Kalle: Bryngelsson, Elvelin, Persson och Persson (Hyresgästföreningen). Kalle och Martin: Magnus Nylander, Lennart Rådenmark, och Lisa Wistrand. Alla: Kjell Björkqvist, Saliba Marawgeh, Charles Ntege, Amir Sadayo och Lars-Gunnar Krantz. Intervjuer på telefon Alex: Katrin Amgarth, Anneli Fridlund, Lena Karlsson, Helena Mehner, Jan Nilsson, Margareta Popoola och Linda Thorsson. Kalle: Kjell Björkqvist, Lutz Ewert, Stefan Grahn, Lisa Wistrand, Lars-Gunnar Krantz och Owe Nilsson. Martin: Kristina Alstam, Alyssa Ayeb, Helen Ekstam, Martin Verhage, Dag Östlund, Henrik Wallgren, Cecilia Enström Öst, Rolf Lindén och Tobias Wijk. Målgrupp/publicering Vi pendlade som sagt länge mellan två alternativa former för formen på vår slutprodukt. Detsamma gällde publiceringen. Antingen ville vi se oss publicerade i en morgontidning, företrädesvis något helguppslag i Göteborgs-Posten, eller ett längre reportage i något lämpligt magasin. I slutändan var det ett par, eller tre, uppslag i GP Söndag som låg för våra ögon, det kändes mest naturligt för den undersökning vi har gjort, och vi har medvetet utformat vår presentation med sådana uppslag i tanken. Målgruppen är bred då vi tänker oss att vårt ämne på något plan berör alla göteborgare. Alla, eller åtminstone de allra flesta, bor ju någonstans och kan relatera till sin egen bostadsyta när de ser våra siffror. Så någon smalare målgrupp än “göteborgaren” har vi egentligen inte med det här examensarbetet och därför har den inte påverkat vår presentation mer än att vi har hållit våra texter någorlunda korta och lätta att ta till sig. Med en viss omgörning, särskilt av redigeringen, skulle våra texter också kunna publiceras i några av nedanstående tidskrifter. Ordfront, Arena: Långa texter, mycket reportage. Fungerar ihop med vårt ämne, men inte riktigt lika bra med formen. Här är artiklarna mer essäistiska. Skolvärlden: Har en fast sektion om forskning som är relevant för skolan. En artikel om Kristina Alstam, och hennes färska forskning om hur trångboddhet påverkar skolarbetet, skulle kanske gå hem? Re:public: “Ordfront fast med reportage”. Personvinklat. Skulle möjligen fungera. Socionomen: Verkar lovande! Har rätt allmänt hållna reportagetexter om diverse sociala frågor, behöver inte vara jätteknutet till socionomers arbete eller sociologisk forskning. Vad vi har lärt oss • Låt många läsa texterna Det är väldigt bra att låta många människor läsa igenom de texter man skriver. Det får gärna vara läsare som inte har en susning om vad man skriver om. Tack vare att vi skickade ut texten till kartan, samt reportaget, “på remiss” kunde vi få värdefulla synpunkter, ändra fel och brister och komma till rad för rad-genomgången med tydligt vinklade och genomarbetade texter. Överlag har den här typen av “utomstående läsning” gjort slutprodukten bättre. • Jobba snabbare om du har möjlighet Att ta saker vidare mycket snabbare. Inget hade hindrat oss från att gå vidare så långt vi kunnat med våra siffror redan från början: göra kartan direkt, skaffa reaktioner. Då hade vi i och för sig förmodligen hamnat i ett dödläge efter det. Men, vi hade hunnit mer. • Skaffa ansvarsintervju tidigt Den här punkten verkar, när man hör och läser om tidigare examensarbeten, vara något återkommande. För vår del handlade det till stor del om att vi länge inte riktigt visste vad vi gjorde och därmed självfallet inte heller vem som möjligen var ansvarig. Owe Nilsson, vår huvudansvarige, fastnade i London strax innan jul på grund av snöfall så intervjun fick ställas in. Inte vårt fel kan man tycka, men hade vi varit snabbare hade vi fått intervjun tidigare under december. Och då hade allt varit lugnt. Lärdomen är alltså att boka viktiga intervjuer redan innan man vet exakt vad de ska handla om. • En massa kunskap om ämnet Sedan får vi inte glömma hur mycket vi faktiskt lärt oss om bostadssituationen i Göteborg, om orsaker och om konsekvenser. Så här efter att ha arbetat med ett område sedan i mitten av oktober, känns det mesta som självklara och tyvärr rätt ointressanta saker. Men om vi jämför vad vi visste innan vi började med vad vi vet nu, kan vi säga att allt inte alls är givet, en del var helt okänt för oss och andra, samt att vi har betydligt mer kunskap i ämnet idag. • Välj ett jobb som är tydligt, roligt och gärna oväntat Det är viktigt att hitta ett ämne som känns lustfyllt och spännande att arbeta med. Och gärna något som går att förstå och hitta en tydlig vinkel på. Då är det lättare att veta vart man är på väg. Om vinkeln dessutom är oväntad gör det arbetet mer intressant både för den som skriver och för läsaren. Arbetsfördelning Till att börja med: En viktig lärdom vi kan dra är att vi, som nämnts, borde ha delat upp arbetet än mer mellan oss. Att göra saker tillsammans kan skapa en märklig passivitet hos samtliga. Det är lätt hänt att ingen tar något initiativ. Samtidigt är det så klart viktigt att alla känner sig som en del av en grupp och hela tiden informerar varandra om vad man gör så att alla är med på noterna. Men vi fastnade lätt i datasalar, apatiska. När vi väl fördelade arbetsuppgifter och splittrade upp gruppen hände det oftast mycket mer. När det gäller skrivandet har någon av oss skrivit en grund som de andra sedan haft synpunkter på och ändrat i. Uppdelningen av textgrunder har varit såhär: Alex: Reportaget. Kalle: Texterna som flankerar kartan, röster från trappuppgångar och analys. Martin: Försättsblad och “Det är uthyrarens marknad”. Kalle och Martin: Ansvarsutkrävande text Alex, Kalle och Martin: Metodrapporten. Delarna från Hjällbo och Lorensberg bygger på de anteckningar som Martin respektive Alex gjort på plats. I mitten av november åkte hela gruppen, mer eller mindre på vinst och förlust, ut till Hjällbo och hälsade på hos Arabiska bokstavscentret, mest för att få en kontakt i området. Det blev en vitamininjektion i gruppen, särskilt då vi träffade en nyckelperson i området, socialsekreteraren Saliba Marawgeh. 18 19 Källförteckning Muntliga Citerade Alstam, Kristina. Doktorand i socialt arbete, Göteborgs universitet. 073-704 76 88. 2010-12-09. Ayeb, Alyssa. Konstnär, har bott stort på Brännö. 073-552 05 76. 2010-12-16. Björkqvist, Kjell (FP). Före detta vice ordförande i Fastighetsnämnden 070-761 27 43. 2010-11-30. Ekstam, Helen. Doktorand i sociologi, Uppsala universitet. 073-996 90 00. 2010-11-10. Eskilsson, Bengt. Bor på Geijersgatan i Lorensberg. 070-528 81 72. 2010-11-30. Granberg, Kerstin. Bor på Geijersgatan i Lorensberg. 070-215 16 45. 2010-11-30. Hedhli, Naima. Bor på Sandspåret i Hjällbo. 031-71 39 664. 2010-12-02. Marawgeh, Saliba. Socialsekreterare på Familjehuset i Hjällbo. 070-780 03 45. 2010-11-18 Nilsson, Owe (S). Ledamot i Göteborgs kommunstyrelse. 070-564 10 21. 2011-01-03 Ntege, Charles. Boendekonsulent, Hjällbobostaden. 031-43 69 18. 2010-11-18 Oraha, Margret. Studerar till sjuksköterska, har bott i Hjällbo. 073-659 96 63. 2010-11-29. Qevani, Islam. Boende i Hjällbo. 076-212 49 55. 2010-12-06. Rådenmark, Lennart (V). Satt i fastighetsnämnden fram till 2011. 073-660 52 89. 2010-12-06. Verhage, Martin. SCB, Lägenhetsregistret. 08-506 947 78. 2010-11-02. Östlund, Dag. Socialsekreterare på Resurscentrum i Gunnared. 031-365 11 51. 2010-11-30. Inte citerade Amgarth, Katrin. Informationsansvarig på Familjebostäder. 031-731 67 00 (växel). 2010-11-11. Bryngelsson, Jesper. Projektledare, Hyresgästföreningen. 070-879 41 07. 2010-12-16. Elvelin, Eva. Hyresgästföreningen. 031-20 67 02. 2010-12-16. Enström Öst, Cecilia. Forskare i nationalekonomi. 070-643 34 46. 2010-11-10. Ewert, Lutz. Statistik och samhällsbyggnad, Göteborgs stad. 031-368 80 22. 2010-10-21. Fridlund, Anneli. Introduktionsenheten Gunnared/Lärjedalen. 073-665 10 12. 2010-11-10. Grahn, Stefan. Statistik och samhällbyggnad, Göteborgs kommun. 031-368 02 85. 2010-12-07. Karlsson, Lena. Hemtjänsten, SDN Centrum. 031-365 77 90. 2010-11-26. Krantz, Lars-Gunnar. Fastighetskontoret, Göteborgs stad. 031-368 12 16. 2010-10-21. Larsson, Jörgen. Enhetschef på socialkontoret i Lärjedalen. 031-365 20 00. 2010-11-15. Lind, Johan. Hjällbobostaden. 031-43 69 35. 2010-11-26. Lindén, Rolf (S). SDN Lärjedalen. 070-265 75 65. 2010-11-26. Lundin, Anders. Socialsekreterare, Gunnared. 070-280 03 56. 2010-11-24. Mehner, Helena. AB Framtiden. 031- 73 75 68. 2010-11-17. Nilsson, Jan. Distriktschef Angered, Bostads AB Poseidon. 031-332 15 24. 2010-11-11. Nylander, Magnus (M). Sitter i fastighetsnämnden. 070-774 42 15. 2010-12-06. Persson, Kicki. Hyresgästföreningen, Hjällbo. 031-704 50 69. 2010-12-16. Persson, Sara. Hyresgästföreningen. 031-704 50 77. 2010-12-16. Poopola, Margareta. Doktor i sociologi, Malmö Högskola. 070-965 54 94. 2010-11-08. Sadayo, Amir. Föreståndare för ABC i Hjällbo. 031-46 15 10. 2010-11-15 och 2010-11-18. Thorsson, Linda. Informationsansvarig på AB HjällboBostaden. 031-43 69 30. 2010-11-11. Walestad, Magnus. SCB, Fastighetstaxering. 08-506 944 18. 2010-10-28. Wallgren, Henrik. Skriver i GP, bor på Brännö. 070-445 48 85. 2010-12-16. Wijk, Tobias. Verksamhetsutvecklare, Skatteverket. 070-509 42 59 2010-11-11 Wistrand, Lisa. Stadsbyggnadskontoret Göteborgs stad. 031-368 18 17. 2010-10-21. Vissa av de muntliga, ickeciterade källorna, är personer som vi bara pratat kort med och som hjälpt oss vidare till andra. Vi har alltså inte gjort regelrätta intervjuer med samtliga ovanstående. Skriftliga Böcker, forskning, rapporter och politiska dokument Alstam, Kristina (2010), Göra plats. Om trångbodda barns vardagspraktiker. Magisteruppsats i socialt arbete, Göteborgs universitet. Bergman Alme, Kristina och Björkqvist, Kjell (2010), Bygg bort trångboddheten (motion). Boverket (2010), Ungdomars boende - lägesrapport 2010. Boverket (2006),Var finns rum för våra barn? - en rapport om trångboddhet i Sverige. Enström Öst, Cecilia (2006), Bostadsbidrag och trångboddhet. Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet. Enström Öst, Cecilia (2010), Housing policy and family formation. Doktorsavhandling, Uppsala universitet. Fastighetskontoret (2010), Yttrande till kommunstyrelsen över motion. Fastighetskontoret (2009), Bostadsbyggande och befolkningsutveckling i Göteborg. Fridlund, Anneli (2010), Bosättning i Göteborgs Stad (SDN Gunnared). Förvaltnings AB Framtiden (2008), Begränsning av antalet boende. Aktuellt i politiken: Sossarnas tidning. Har något sorts mittuppslagsreportage. Hit skulle man eventuellt kunna sälja någon artikel som tog upp folkhemmet, den gamla socialdemokraten Ernst Wigforss och hans tidiga oro för skillnader i bostadsyta, miljonprogrammet - den historiska vinkeln och socialdemokratins möjliga misslyckande. Arbetaren: Syndikalisternas tidning. Har långa reportage som kan gå över flera uppslag. Tänkbart. Socialpolitik: Har, åtminstone i det numret vi tittat på, rätt mycket personfokus. En artikel om familjen Qevani kanske vore något för dem! 20 21 Appendix: Bostadsyta per person i Göteborgs primärområden Högsbo 14,73913 Angereds centrum 24,72934 Hjällbo 27,24168 Norra Biskopsgården 27,81007 Gårdstensberget 28,13598 Lövgärdet 28,76082 Östra Bergsjön 29,24768 Hammarkullen 29,72813 Eriksbo 30,34073 Grevegården 31,63614 Utby 31,69495 Kärra 32,12143 Gamlestaden 33,8221 Västra Bergsjön 33,93646 Norra Kortedala 34,15119 Södra Biskopsgården 34,29434 Ängås 34,37229 Sannegården 34,40275 Frölunda Torg 34,56262 Länsmansgården 35,12114 Högsbohöjd 35,13252 Stigberget 35,22086 Svartedalen 35,55642 Torpa 35,5733 Redbergslid 35,61469 Kallebäck 35,71301 Bagaregården 35,79904 Skälltorp 35,97002 Kvillebäcken 36,18704 Södra Kortedala 36,1908 Skattegården 36,20357 Skogome 36,24516 Björkekärr 36,36951 Sanna 36,50804 Kungsladugård 36,89106 Slättadamm 36,98269 Jättesten 36,99821 Haga 37,06598 Gove, Walter m fl (1979), Overcrowding in the Home (American Sociological Review). Göteborgs stadskansli (2010), Göteborgs Stads 10 nya stadsdelar. Hanson, Nils (2009), Grävande journalistik (Ordfront). Holgersson m fl (2010), Göteborg utforskat (Glänta). Hyresgästföreningen (2008), Sprickorna i fasaden. En förstudie om levnadsvillkor och boende. Popoola, Margareta (1999), Trångt i herrgårdsmiljö. IMER, Malmö högskola. Stadsbyggnadskontoret (2009), Översiktsplan för Göteborg. Stadskansliet, Göteborgs Stad (2010), Göteborgsbladet Stadskansliet och Social resursförvaltning, Göteborgs stad (2009), Fattiga och rika - segregationen ökar. Statistiska centralbyrån m fl (2010), Enklare och billigare - Ny hushålls- och bostadsstatistik. Strindvall, Sofia och Welander, Åsa (2010), Helvetesaffären. Examensarbete, JMG, Göteborgs universitet. Sveriges Kommuner och Landsting (2010), Ny lagstiftning om hyresrätter (diarienr 10/5508). Tidningsartiklar Dagens Nyheter (2008), Barnens utrymme sätts främst (hämtad 2010-10-26). Dagens Nyheter (2008), Forskare kritiserar Boverkets normer (hämtad 2010-10-26). Dagens Nyheter (2008), Trångbodda? Vi? Nej, inte alls! (hämtad 2010-10-26). Dagens Nyheter (2008), Utländska studier grund för svensk bonorm hämtad 2010-10-26). Dagens Nyheter (2008), Vi gör barnen till små kejsare (hämtad 2010-10-26). Dagens Nyheter (2010), Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva (hämtad 2010-11-02). Göteborgs-Posten (2009), Boregler ska ses över (hämtad 2010-10-25) Göteborgs-Posten (2009), De trängs på 20 kvm - sexbarnsfamiljen tvingas bo bland missbrukare (hämtad 2010- 10-25). Göteborgs-Posten (2009), Enligt reglerna ska de ha 110 kvadrat (hämtad 2010-10-25). Göteborgs-Posten (2008), “Ett förbud är inte lösningen” (hämtad 2010-10-22). Göteborgs-Posten (2008), EU kväver statistik om trångboddhet (hämtad 2010-10-22). Göteborgs-Posten (2009), Förnedrande behandling (hämtad 2010-10-25). Göteborgs-Posten (2008), Inga lösningar för trångbodda barn (hämtad 2010-10-22). Göteborgs-Posten (2008), Läkardrömmar på en madrass (hämtad 2010-10-22. Göteborgs-Posten (2008), Längtan efter en egen säng (hämtad 2010-10-22). Göteborgs-Posten (2009), Regler för trångboddhet kritiserades i fullmäktige (hämtad 2010-11-01). Göteborgs-Posten (2009), Regler om trångboddhet tolkas olika av ledande politiker (hämtad 2010-11-01). Göteborgs-Posten, insändare (2010), Trångboddhet drabbar barnen (hämtad 2010-11-01) Göteborgs-Posten (2003), Trångboddhet och segregation ökar (hämtad 2010-11-01). GT (2009), Vill veta hur dåliga de är (hämtad 2010-10-25). Sydsvenskan (2010), Sängräkning visar trångboddhet (hämtad 2010-11-01). Bilder Karta: Kalle Lekholm, efter underlag från Stefan Grahn, Göteborgs stads statistikenhet. Familjen Qevani: Martin Hanberg. Alyssa Ayeb: Foto privat, använt med tillstånd. Foto från Sandspåret i Hjällbo och Geijersgatan i Lorensberg: Martin Hanberg. Foto på husfasad: Björn Johansson, taget från Flickr.com, ligger under Creative commons och därmed fri att använda. 22 23 Askim 45,00293 Grimmered 45,04779 Önnered 45,19101 Hagen 45,71017 Inom Vallgraven 46,59349 Billdal 47,40016 Fiskebäck 47,54316 Heden 49,90461 Skår 50,3689 Näset 50,39358 Bratthammar 50,7498 Vasastaden 51,1346 Överås 51,69691 Hovås 55,46874 Långedrag 57,86918 Södra Skärgården 60,45073 Lorensberg 65,23972 Not. Längst ner i tabellen ligger primärområdet Högsbo, där man har 14,7 kvadratmeter bostadsyta per person. Vi har dock valt att ta denna extrema siffra med en nypa salt eftersom primärområdet Högsbo bara har 56 invånare (september 2010), och siffrorna därmed blir både otillförlitliga och mindre intressanta. Kålltorp 37,27534 Härlanda 37,38467 Brämaregården 37,51437 Masthugget 37,54249 Järnbrott 37,56648 Rannebergen 37,87541 Kannebäck 37,96746 Backa 37,99208 Björlanda 38,16133 Krokslätt 38,21761 Majorna 38,60932 Bergum 38,74738 Guldheden 38,8801 Brunnsbo 39,21375 Olskroken 39,55708 Landala 39,79153 Stampen 39,9956 Kärrdalen 40,10314 Kaverös 40,38157 Tuve 40,38523 Högsbotorp 40,4294 Flatås 40,66707 Lunden 40,69802 Arendal 40,9292 Tofta 41,02752 Nolered 41,41052 Johanneberg 41,7761 Gunnilse 42,07753 Annedal 42,07808 Kärralund 42,26597 Säve 42,5737 Guldringen 42,77314 Agnesberg 42,982 Änggården 43,06122 Olivedal 43,63193 Ruddalen 44,10655 Hjuvik 44,41771 Linnarhult 44,43594 Rödbo 44,99886 24 25