Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt. This work has been digitised at Gothenburg University Library. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. This means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct. 0 CM 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 BARNAVÄNNEN 1 N:o 43 illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet 36 årg. Deo 26 Okt. Redaktion ANNA och J. B. GAUFFIN, 1919 Gubelsing under hemfärden. Ps 126: 1-6. udarnas uppbrott från Babel var en utomordentlig händelse i deras historia men även för Guds rikes utveckling i världen. • I Genom utvandringen från Babel blev judarna, åter en nation, ett folk, som kunde samla, bevara och fortplanta Be Guds ord, de dyrbara profetiorna och löftena till jordens andra folk. Uppbrottet från Babel skedde därför genom en Guds ingivelse hos de femtiotusen judarna och hos konung Kores. Gud griper in för att genomföra sina planer, och härvid kan han använda som redskap även storkonungen Kores. Det är storartat att vara ett Guds redskap, en Guds tjänare och tjänarinna. Fördenskull skola alla barnen lämna sina hjärtan åt Gud. Det är i hjärtat tankarna födas att tjäna honom. När Israels barn brutit upp från Babels land och voro stadda på hemfärd, då kände de, att Gud ville återupprätta dem såsom ett folk. Denna tanke grep deras hjärtan och fyllde dem med en glädje så stor, att de voro såsom drömmande. De kunde knappast tro, att det var sant. De drogo fram med glädjestrålande anleten och jubelsånger på sina läppar. Men när hedningarna, genom vilkas land de tågade mot Sion, fingo se det stora tåget och höra jubelsången och basunernas och trumpeternas toner, då sade de: “Herren har gjort stora ting med dem.“ Och då svarade judarna: “Ja, Herren har gjort stora ting med oss; däröver voro vi glada.“ BARNAVÄNNEN Av de följande orden i vår text se Så har ock uppbyggandet av Guds vi, att de hemvändande skarorna voro rike under alla tider rönt motstånd fullt medvetna om vad som nu var i av Guds och Jesu Kristi fiender. Anda görningen. Därför får jubelsången från apostlarnas dagar och framåt bönens form, när de sjunga: “Herre genom de första århundradena efter upprätta oss åter, såsom du återför Kristus sökte Judar och hedningar bäckarna i sydlandet.“ De bedja om, utrota de troende kristna och jämväl att Gud skall återupprätta dem såsom deras heliga skrifter. Men Gud tog ett folk, såsom en nation bland de dem i sitt hägn och ingav dem mod andra nationerna- Och liksom sydlan­ och frimodighet att bära ut frälsningens dets små bäckar samlade sig i den vittnesbörd, den ädla säden bland stora floden, så skulle Herren samla människorna på jorden. Om dessa vitt­ de förskingrade av Judarna, icke blott nen kan också sägas, att de ofta gingo de nu hemvändande femtiotusende, att så med tårar, Men Gud välsignade utan jämväl dem, som dröjt kvar deras vittnesbörd, så att tusenden och bland hednafolken. Och stora skaror miljoner blevo omvända och bärgade kommo med Esra och Nehemja och in i Guds rike. Då kunde de heliga många enskilda letade sig hem, när såningemännen med jubel komma och de fingo höra, att templet var upp- bära sina kärvar in i detta rike och byggt och Jerusalems murar återställda, av Herren få den trogne tjänarens lön. så att de kunde leva trygga för de Även i våra dagar fortgår detta omkringboende hedningarna. Så sam­ uppbyggande av Guds rike. Stora och lade då Herren sitt folk tillbaka till små skola räddas för detta rike, och sitt land och till sin stad. Herrens tjänare gå åstad och bära ut Men under templets och stadens den ädla säden, frälsningens evange­ återuppbyggande var det mången gång lium till människorna i kyrkor och en nödens och sorgens tid. De gingo kapell och till barnen i söndagsskolan. ut att beså sina åkrar under tårar av Och alla som låta sig frälsas bliva en fruktan för fienderna. Men Herren gav jublande skara, som under hemfärden växt, och när skördetiden var inne, till det himmelska Jerusalem uppstäm­ hade han bevarat och hägnat deras mer Guds och Lammets lov och säger: gröda, så att de kunde bärga den och “Herren har gjort stora ting med oss, under jubel komma och bära sina därför äro vi glada.“ kärvar in i ladorna. J. B. Gauffin. Resebrev från hilma Börjesson. (Forts, från n:r 42.) Ett stycke därifrån ligger det stora riks­ är ock särskilt uppmärksammad för sina dagshuset, Capitolium, till vilket general historiska minnen. Genom den marsche­ Washington lade grundstenen 1793. Det rade unionarmén, då den efter frihetskri­ har under årens lopp utvidgats och för­ gets stora seger mottogs av president skönats. Högst å kupolen över mittel- Lincoln, ocli genom den hava begrav­ partiet tronar frihetsgudinnan som förr, ningstågen, som fört de mördade presi­ ehuru presidentresidenset förvandlats till denterna till sina vilorum, tågat fram. I en sluten borg. förgrunden se vi Congress-biblioteket, Pensylvania-avenuen är en av de bre­ som omsluter miljoner arbeten ocli böc­ daste ocli vackraste gatorna i staden. Den ker av alla slag. Än mera bemärkt är — 34C — BARNAVÄNNEN måhända Washingtonstatyn. Arbetet på sidan av sin adoptivson och dennes den börjades 1848 och avslöts 1885. då den hustru. avtäcktes. Den är omkring 167 meter hög, Utsikten från höjderna vid Arlington väger 81,120 ton och har kostat 1,275,000 över staden Washington måste betecknas dollars. som imponerande både för sin natur- Några kilometer utom staden ligger Ar­ skönhet och för den minnesrika saga, den lington, fordom ett herresäte, som be­ täljer. boddes av Washington och hans adoptiv­ Det vore mycket mer att se på och son Park, Custis med fru. Under fri- beskriva, men tiden är inne att spisa hetskriget uppläts detta herresäte till Mi- middag och ordna för avresa med natt- litärgravgård. Anblicken av dessa stora tåget kl. 10,30 e. m. Vi begiva oss sålunda lh toinma n,) : she PENSYLVANIA-AVENUEN. fält av små gravvårdar, utplanterade i tillbaka till K. F. U. K., där vi intaga en rader med knappt en halv meters mellan­ god och riklig middag med kaffe för 50 rum, gör ett djupt intryck. På varje vård cts = kr. 2,10. Efter middagen skriver se vi namnet på en av frihetskrigets fallne jag några kort och går sedan in i sov­ hjältar till ett antal av 16,000. Därjämte rummet, där 2 soffor inbjuda till en liten finnes det en större vård, rest som minne “tupplur“, om så skulle vara av nöden. av okända döda. Under den vila 2,111 Här träffade jag en obeskrivligt vänlig, namnlösa, som ock gåvo sina liv för Sta­ liten kvinna, som var främling på platsen ternas frigörande från engelsk överhög­ liksom jag. Hennes kattlika smidighet het. och beställsamhet ingav mig emellertid Men innan vi gå vidare, vilja vi kasta föga förtroende. Hon blötte min näsduk en blick på Washingtons grav, han vilar och lade över mina ögon och sökte med ock härute under en enkel gravsten vid all makt få mig att sera. Jag förhöll — 347 — BARNAVÄNNEN hata . GEORG WASHINGTONS FÖRSTA HUVUDKVARTER. mig ganska passiv för att ej såra henne, missionen och vår gemensamme frälsare men var på min vakt. I all synnerhet och lägger henne alltjämt inför honom, dro jag min väska med portmonäen tätt som läser hjärtana som en uppslagen bok. intill mig. Hennes namn var underligt Får han taga hand om oss, stora ocli små, hopsatt och sålunda svårt att uttala. Hon så går allt väl, och ljus skall skina på våra ville äntligen följa mig till stationen, dit vägar. jag begav mig i god tid. Där skildes vi i Med hjärtliga hälsningar all gemytlighet utan minsta äventyr. Eder tillgivna Kanske var hon en av dessa vänliga män­ Tant Hilma. niskor, som leva för andra, kanske en be- Jamestown den 12 sept. 1919. dragerska. Jag talade med henne om Östergraninge söndagsskola. Med fotografi. stergraninge är en liten vacker vännen sända en hälsning till sina kam­ bondebygd i södra Ångerman­ rater, som läsa den tidningen, i hela vårt land. Där finnes en liten för­ kära fosterland. samling, som under tjugutre år Måtte den skaran ständigt förökas, som haft en söndagsskola. Många av de barn samlas omkring Guds ord i söndagssko­ som på, den tiden voro söndagsskolans lan! Och måtte alla gömma i hjärtat de lärjungar, äro nu fäder och mödrar, som dyrbara sanningar, som finnas i detta sända sina barn dit. Guds ord! Herren välsigne alla barn och De femtio barn, som nu gå i söndagssko­ lärare i våra söndagsskolor! lan, vilja genom vår kära tidning Barna­ J. A. Lundgren.\ - 348 - BARNAVÄNNEN ÖSTERGRANINGE SÖNDAGSSKOLA. Straffången. (Forts.) är det bättre att låta honom komma in, “Var då tyst, din lilla gnällspik", sade och medan ni andra uppehåller honom Nils, “det är ingenting att vara rädd för. genom att prata med honom, så springer Ni kan väl begripa, att till och med om jag till jägmästaren och anmäler det, och så han verkligen är i skogen, så törs han kommer de och fångar honom med det­ visst inte komma i närheten av männi­ samma“. skor för att inte riskera att bli fångad, “Ja, visst, du är en farlig hjälte, du oeli han vet ju inte, att ni äro ensamma Nils“, sade Bodil. “Du skall nog akta ditt hemma." eget skinn, och så menar du, att du skall “Jag stänger dörren“, sade Bodil, "och ha äran för det, medan vi andra har ar­ om han kommer, så öppna vi inte“. betet och risken. — Nej, tack skall du ha!“ “Ja, men om det kommer någon och Så skrattade allesammans och började knackar, vet ni ju inte, om det är han. åter sin lek. Det talades icke mera Ni kan väl begripa, att inte han talar om om fången, och snart hade de helt och att han är en straffånge.“ hållet glömt honom. Men de glömde “Åh, jag kikar ut genom fönstret, så också att se på klockan, och ingen tänkte kan jag väl se, om det är en mördare.“ på hur tiden gick, förrän det började bli “Huru ser då en mördare ut?“ frågade mörkt. Då sprang Nils upp med fart. Nils retsamt. “Nej, om han kommer, så “Kom nu, Karin, vi måste verkligen - 349 - BARNAVÄNNEN ft wie - 2.0-90 Stålsberga söndagsskola. Med fotografi. vanstående fotografi,som utgören presentera för Barnavännens många lä­ liten grupp söndagsskolbarn från sare. Stålsberga i Arvika landsförsam­ Gud välsigne de små värmlänningarna! ling i Värmland, få vi härmed Red. skynda oss hem nu“, sade han. “Om mör­ stolt över att bli anförtrodd detta upp­ daren är i skogen, vill jag ogärna gå där­ drag. igenom, när det blir mörkt..Och mor bad Men kon var alldeles icke sinnad att gå oss också komma tidigt hem.“ den långa omvägen for att få någonting “Och jag måste efter kon!“ utbrast Bodil att dricka. Hon var mycket törstig, och bestört. “Det är hög tid att få henne så snart hon fick ögat på det läskande hem, och så skall jag hämta gräs åt henne, vattnet, började hon springa, så att Holger det har jag rent glömt bort.“ mäste uppbjuda all sin förmåga för att “Jag kan hämta kon och vattna henne, kunna följa med. På något avstånd såg medan du räfsar ihop gräset och tar hem Bodil, att kon satte kurs på det farligaste det“, erbjöd Holger. och djupaste stället i dammen. Bodil ro­ “Ja, tack, det kan du säkert, men när pade till honom att hålla fast och icke du vattnar henne, skall du gå på den släppa taget, så skulle hon komma och sidan av dammen, där stranden är lägst, hjälpa honom. så har du intet att frukta“. Ja, Holger skulle nog hålla fast! Han Detta lovade Holger och begav sig åstad, stretade emot av alla krafter, men kon - 350 - BARNAVÄNNEN var den starkaste, hon drog honom med Är det inte heller några andra i sig fram till stranden, och i det hon huset?“ sporde han försiktigt. böjde sig ned för att dricka, ryckte hon “Nej, men det gör ingenting“, försäk­ till, så alt Holger, som icke ville släppa rade Bodil ivrigt. taget, drogs med och förlorade fotfästet. “Nå ja, så skynda er att springa förut Ett plaskande, ett skrik, och Holger låg ocli få gossen i säng, så kommer jag efter i det djupa vattnet och kämpade för livet. med kon“, sade han. Ännu ett skrik hördes — det var Bodil, Då Bodil liade fått de våta kläderna av som hade sett olyckan och nu kom ilande Holger ocli han kommit i säng, kom man­ för att hjälpa sin lille bror. nen in i stugan. Hon lade sig ned på stranden och räckte “Nu har jag satt in kon i ladugården“, ut sin arm för att söka draga Holger i sade han, “ocli om du nu har några klä­ land. Men stranden var för hög, hon der åt mig, min flicka, så skynda dig att kunde icke nå honom. hämta dem, för jag har bråttom“. "Om jag bara haft ett rep eller en stång!“ “Ja, ni kan få fars söndagskläder. Men ropade hon ocli såg sig förtvivlad om­ vänta ett ögonblick, till dess jag fått tända kring. “Tror du, att du kan klara dig, lampan, så kan ni se bättre, det är ju medan jag springer hem efter någonting?“ nästan mörkt härinne.“ Men Holger svarade icke, och Bodil “Nej, nej, låt bli det“, sade den främ­ tordes icke gå därifrån. mande ivrigt. “Jag kan nog se, men om “Vad skall jag göra?“ O, vad skall jag du kunde skaffa mig en bit mat, medan göra?“ klagade hon alldeles förtvivlad. jag klär om mig, vore det verkligen skönt, Holger drunknar, och far och mor är för jag är mycket hungrig.“ inte hemma!“ “Ack jo, det kan jag visst“, försäkrade I detsamma prasslade det i buskarna Bodil, glad över att kunna göra något för bakom henne. En karl sprang fram, kas­ den man, som hade gjort så mycket för tade henne med ett hastigt grepp åt sidan dem. Och sedan hon givit honom sin och sprang beslutsamt ut i vattnet. fars söndagskläder, gick hon ut i skaffe­ Där var icke djupare än att en full­ riet för att hämta mat. Naturligtvis tog vuxen man kunde nå bottnen, och det var hon det bästa som fanns — intet var för blott ett ögonblicks verk för honom att gott för Holgers räddare. få tag i Holger och lägga honom upp på Då hon var färdig, satte hon maten på stranden, varpå han själv kravlade sig en tallrik och bar den in i rummet. upp efteråt. Den främmande hade nu klätt om sig “Skynda dig nu in med honom och få och stod ocli lade tillsammans de våta honom i säng“, sade han till Bodil, “så kläderna i ett bylte. tror jag inte, att han får något men av »Vill ni taga edra våta kläder med er?» sitt bad. Kon kan gott sköta sig själv sporde Bodil förvånad. »Ni kan ju låta under tiden.“ dem vara här, så torkar vi dem åt er ocli “Ja, men ni själv dâ?“ sade Bodil. “Ni ni kan få dem, när ni kommer tillbaka är ju alldeles genomvåt, vill ni inte komma med fars. De äro så våta och smutsiga med in ocli få något torrt på er?“ att bära på.» “Jag tyckte du sade, att din far och mor »Nej tack», svarade han kort, »jag tar inte var hemma?“ sade han tvekande. dem hellre med mig. Och hör på, min “Nej, de är inte hemma, men därför flicka», fortfor han, i det han kastade en kan ni nog få låna några torra kläder. hungrig blick på tallriken med maten, Ni har ju räddat Holger från att drunkna“, »kan du inte lägga in det där i ett stycke tillade hon full av tacksamhet, “och mor papper, så tar jag det med mig. Jag har blir inte glad, om vi låter er gå, så ge- inte tid att stanna här, medan jag äter.» nomblöt som ni är.“ Jo det kunde visst Bodil. Hon skaffade -- 351 - BARNAVANNEN en papperspåse och lade maten i den, ej hade tid att vänta, tills föräldrarna varefter hon räckte honom påsen. kommo hem — det hade varit så lugnande, Har grep den- begärligt och stoppade om han hade varit hos dem. den i fickan. Hon gjorde nu i ordning mat till sig »Nu kan du hälsa din far, alt han skall själv ocli till Holger, som emellertid hade få sina kläder tillbaka om ett par dagar», hämtat sig efter sitt ofrivilliga bad ocli åt sade han,i det han hastigt gick mot dörren. med god aptit. Då de hade ätit, läste »Tusen tack», sade Bodil, »ocli tack för Bodil ett kapitel i bibeln, varefter de bägge att ni hjälpte Holger upp ur vattnet!» två bådo sin aftonbön. Bodil bad sär­ Hon räckte honom handen, men han skilt, att Gud skulle beskydda ocli bevara såg det icke. Han såg sig orolig ocli dem för allt ont både till kropp ocli själ. spanande omkring. Sedan somnade Holger, ocli Bodil satte »Åh, intet att tacka för. Det var bara sig tyst vid bordet för att vänta på för­ avbetalning på gammal skuld.» äldrarnas hemkomst. Sedan skyndade han sig bort. — Bodil Litet emellan såg hon bort till klockan, stod i dörren och såg efter honom, ocli vars visare långsamt kröpo fram, och vid till sin stora förvåning lade hon märke till det minsta ljud utifrån for hon upp ocli att då han kora ned till dammen, böjde lyssnade ängsligt. han sig ned ocli tog en ganska stor sten, Nu hörde hon alldeles tydligt steg utan­ som han stoppade in i klädbyltet, varefter för, och så var det någon, som tog i dörren. han kastade det långt ut i dammen. Hon (Forts.). tyckte det var underligt, att mannenkastade bort sina kläder, bara för alt de voro våta och smutsiga — de kunde väl göras i ord­ ning igen. Men kanske det var några gamla paltor, som inte dugde till något. Det Bibelläsning. hade varit skumt, och mannen var så våt, eller vad står det i nästa söndags text? att vattnet droppade av honom, och på samma gång så tillsmord av gyttja, alt Veckan 27 ökt.—2 nov. Bodil icke hade riktigt sett, huru kläderna M. 27. Esra 3: 10—13. Templets grund­ sågo ut. Men de hade egentligen sett be­ läggning. synnerliga ut, liksom om de varit hopsatta T. 28. v. 10. Under stora högtidligheter. av olika slags tyg, ja,när hon riktigt tänkte O. 29. v. 11. Under lovsång om Guds efter, var hon nästan säker på, att det ena godhet., byxbenet var mycket mörkare än det andra. T. 30. v. 12. De gamlas gråt över temp­ — Ocli vad månne han menade med gam. lets ringhet. mal skuld? Det kunde ju vara att han F. 31. v. 12 b. De yngres jubel. var skyldig hennes far något. Det var L. 1. v. 13. Gråt och jubel blandas. dumt, att lion inte tänkt på att fråga vad S. 2. Hagg. 2: 86. Guds löfte om templet. han hette — kanske far kände honom? Uppfylld av många olika tankar gick hon åter in i rummet, tände lampan ocli rullade ned gardinerna. Sedan kom hon Söndagsskoltext for den 2 nov. att tänka på straffången ocli gick åter ut ocli låste dörren omsorgsfullt. Allhelgonadag. Hon ryste lätt, i det hon kastade en Templets grundläggning. blick ut i den mörka skogen. Esra 3: 10—13. Tänk, om fången kom nu, då det var Minnesvers: Hagg. 2: 8 b Jag skall mörkt, så hemskt det skulle vara! Det fylla detta hus med härlighet, säger Her­ var ledsamt, att den vänlige främlingen ren Sebaot. Tryckeri A.-B. Perm, Stockholm 1919