Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt. This work has been digitised at Gothenburg University Library. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. This means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct. 0 CM 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 1912. TRETTIONDEANDRA ÅRGÅNGEN. HÄFT 1. YMER TIDSKRIFT UTGIFVEN AF Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi INNEHÅLL: Sid. Sällskapets styrelse och ledamöter .......................................... I Jägerskiöld, L. A., Om marina, glaciala relikter i nordiska insjöar ............... I? De Geer, Sten, Storstäderna vid Östersjön ................................................................... 41 Nelson, Helge, Om kulturgeografien i skolan ......................................................... 88 Litteratur: J. AlLIO, Die steinzeitlichen Wohnplatzfunde in Finnland samt Förhistoriska fynd (Atlas öfver Finland) af O. Almgren. •—• H. Nelson Om randdeltan och randåsar af J. Frödin. — O. Krümmel, Handbuch, der Ozeanographie af S. D. G. — T. HÖGDAHL, Naturskydd i Sverige samt Svensk Natur, Naturskyddsföreningens årsskrift 1911 af Selim Birger. — E. Nordenskiöld, Indianer och hvita i nordöstra Bolivia af Bror Schnittger 103 Styrelsens årsberättelse för 1911. — Revisionsberättelse. —- Vega- fonden. — J. A. Wahlbergs minnesfond n6 Sällskapets förhandlingar 1912: januari, februari .............................. 121 Notiser: Sydpolen uppnådd. —■ Vegamedaljen. — Vegastipendiet. —J. A. Wahl­ bergs resestipendium. — 1911 års Hedinstipendiats berättelse. — E. Bo­ mans expedition. —• Ny svensk expedition till Australien. — Den australiska sydpolsexpeditionen. — Den trådlösa telegrafen på Spetsbergen. — Den io:de internationella geografkongressen. — Geografiska föreningen i Uppsala 122 Pour le sommaire français, voir au verso, ________ —,----------------------- I distribution: STOCKHOLM, A."B. NORDISKA BOKHANDELN. SOMMAIRE. Pä£. Direction et membres de la Société................................................................................ i Jägerskiöld, J. A., Sur l’existence d’une faune marine rélicte dans quelques lacs boréales ............................................................................................................... 17 De Geer, Sten, Les grandes villes sur les bords de la Baltique............................. 41 Nelson, Helge, L’enseignement de géographie au point de vue de la culture dans les écoles publiques ................................................................................ 88 Livres .................................................................................................................................... 103 Rapport de la Direction de 1911. — Rapport de vérification de 1911. — Les fonds de la Société ...................................................................................................... 116 Séances de la Société en 1912: janvier, février........................................................... 121 Notices: — Le pôle sud atteint. — La médaille de Véga. — La bourse de Véga. — La bourse J. A. Wahlberg. — Voyage du boursier Hedin de l’année 1911. — Expédition de M. Boman à l’Amérique du Sud. —- Expé­ dition nouvelle suédoise à l’Australie. — L’expédition antarctique d'Australie. — La télégraphie sans fil au Spitzberg. — юте Congrès international de géo­ graphie. — Société de géographie d’Upsal .............................................. 122 Författarna äro ensamma ansvariga för sina uppsatsers innehåll. Obs.! Meddelanden rörande tidskriften torde adresseras till Sällskapets sekreterare prof. Gunnar Andersson, Handelshögskolan, Brunkebergstorg 2, Stockholm, där denne personligen träffas onsd. och torsd. kl. 2—*/2 3 e. m. — Telef. : i Stockholm Riks. Horrm. 2 S3 samt i Djursholm Allm. 2 78 och Riks. 2 53. Uppsatser i Ymer honoreras med 48 kr. för första arket, hälften för de föl­ jande, litteraturrecensioner med 15 öre pr rad, notiser med 10 öre pr rad. Utdrag ur stadgarna för Svenska sällskapet för antro- pologi och geografi: § 1. Sällskapets ändamål är att inom Sverige främja utvecklingen af antropologien, geografien och närbesläktade vetenskaper, att utgöra en föreningslänk mellan dessa vetenskapers idkare och allmänheten, att inleda och underhålla förbindelser med utländska sällskap, som hafva enahanda bestämmelse, samt att, såvidt tillgångarna sådant medgifva, understödja forskningar inom dessa kunskapsarters område. §2.------------------------------------------------------------------------------ Ledamöter inväljas af styrelsen på förslag af någon ledamot. — § 3. Svensk ledamot erlägger till Sällskapets skattmästare en årlig afgift af tio kronor och erhåller utan vidare afgift, den af Säll­ skapet utgifna tidskriften. Kvinnlig ledamot, som ej önskar erhålla Sällskapets tidskrift, erlägger den årliga afgiften med fem kronor. — — — — — —■---------------- § 5. Svensk ledamot, som på en gång erlägger en summa af 100 kronor, blifver därigenom ständig ledamot i Sällskapet och är från de årliga afgifterna till Sällskapets kassa befriad. § 8. Sällskapet har ordinarie sammankomst en gång hvarje månad, utom maj, juni, juli och augusti. Vid dessa sammanträden hållas föredrag och diskuteras vetenskapliga frågor. •— — —• — —-------------------- Hos Generalstabens Litografiska Anstalt, Stockholm, och i samtliga boklådor i riket finnas att tillgå: Generalstabens karta öfver Sverige. Skala 1 : 100,000. 88 blad utgifna i öfvertryck. Pris 50 öre pr blad. Generalstabens karta öfver Norra Sverige. Skala 1 : 200,000. 62 blad utgifna i öfvertryck. Pris 75 öre pr blad. Konceptkartor i ljustryck öfver delar af Norrland. Skala 1 : 50,000. Pris 1 Kr. pr blad. Häradskartor öfver Norrbottens, Södermanlands, Uppsala, Värmlands, Älfsborgs, Örebro och Östergötlands län. Länskartor öfver Gottland, Halland, Jämtland, Dalarna,_ Norrbotten, Småland och Öland, Skåne, Värmland och Östergötland. Karta Öfver Sverige, af N. Selander. Skala 1 : 500,000. Generalkarta öfver Sverige. Skala i .• 1,000,000. :•: :■: :•: Våra kartor. En rådgifvare vid köp af kartor öfver Sverige eller delar däraf, lämnar full­ ständiga upplysningar om ofvanstående och öfriga svenska kartverk. Pris inb. Kr. 1: 50. Genom bokhandeln kan erhållas: Bidrag till Nordens äldsta kartografi. Vid fyrahundraårsfesten till minne af Nya Verldens upptäckt utgifna af Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi 1892. Innehåll: 1. Karta Öfver norra Еигора och Grönland. Original i en Ptolemæus-handskrift från 15:e århundradet i Biblioteca Nazionale i Florens. 2. Karta öfver Skandinavien och Grönland. Original i en handskrift af ^Christ Ensenius, Descriptio Cicladum aliarumque insularum», i Biblioteca Laurenziana i Florens. B. Karta öfver Skandinavien och Grönland. Original i en Ptolemæus-handskrift från 16:e århundradet i Biblioteca Laurenziana i Florens. U Karta öfver Germanien och södra Skandinavien. Af Nicolaus Cueanus. 1491. Original i British Museum. 5. Del af en catalansk portulan från I5:de århundradet (?). Original i Biblioteca Ambrosiana i Milano. 5. Nordvestra hörnet af en portulan från början af I6:de århundradet. Original Bibliothèque Nationale i Paris. 1. Del af en portulan af Bartolomeo Olives. 1584. På originalet (Paris, Biblio­ thèque Natinale) läses: »Bartollome Ollives mallorquin En missina En el Castilio del Salnador Anno 1584». 8. Del af en portulan af Matteo Prunes. 1586. På originalet (Paris, Bibliothèque Nationale) Jäses: »Malheus qranes in cinitate maioricarum anno 1586». 9. Karta öfver Island af biskop Gudbrand Thorlaltsen. Ur: Gerhard Mercators Atlas, Duisburg 1595. Pris: 1 bokhandeln 30 kronor, för Sällskapets ledamöter vid rekvisition direkt hos sekreteraren 21 kronor. Såväl hela band som lösa häften af Sällskapets samtliga publikationer kunna fortfarande erhållas. Dä hela band tagas äro prisen följande: Tidskrift för antropologi och kulturhistoria, utgifven af Antropologiska sällskapet i Stockholm. 1873—1877. (3 häften). I bokhandeln 13 kr., för ledamöter 6 kr. 50 öre. Antropologiska sektionens tidskrift. B:d 1 (7 nummer). I bokhandeln 8 kr., för ledamöter 4 kr. Geografiska sektionens tidskrift. B:d 1 (13 nummer). I bokhandeln 14 kr., för ledamöter 7 kr. Förhandlingarvid Sällskapets sammankomster1878-1880. I bokhandeln 2 kr., för ledamöter 1 kr. ¥mer. Tidskrift utgifven af Svenska sällskapet för antropologi och geografi. l:a årgången 1881 (4 häften). I bokhandeln 5 kr., för ledamöter 2 kr. 50 öre. 2: a årgången 1882 (8 häften). I bokhandeln 8 kr., för ledamöter 4 kr. 3;e—7:e årg. 1883—1887 (hvardera 8 häften). För årgång: i bokhandeln 10 kr., för ledamöter 5 kr. 8:e—16:e årg. 1888—1896. För årgång: i bokhandeln 8 kr., för ledamöter 4 kr. 17:e—31 :e årg. 1897—1911. För årgång: i bokhandeln 10 kr., för ledamöter 5 kr. A. Andrée, hans följeslagare och hans polarfärd 1896—1897. Minnesskrift, utgifven af Svenska sällskapet för antropologi och geografi genom GUNNAR ANDERSSON. Stockholm 1906. I bokhandeln 5 kr. (lyxupplaga 15 kr.), för ledamöter 4 kr. CENTRALTRYCKERIET STOCKHOLM, 1012. YMER TIDSKRIFT UTGIFVEN AF SVENSKA SÄLLSKAPET FÖR ANTROPOLOGI OCH GEOGRAFI TRETTIONDEANDRA ÅRGÅNGEN 1912 CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, I9I3 GÖTEBORGS UNIVERSITETS NATURGEOGRAFISKA INSTITUTION INNEHÅLL. De GEER, Gerard, The Coal Region of Central Spitzbergen .......... 335 De Geer, Sten, Storstäderna vid Östersjön ......................................... 41 Högbom, A. G., Studier öfver Upplands äldre bebyggelse................. 253 JÄGERSKIÖLD, L. A., Om marina glaciala relikter i nordiska insjöar 17 Meyer, Ernst, En obeaktad svensk reseskildrare på 1600-talet...... 139 Mjöberg, Ernst, Svenska biologiska expeditionen till Australien 1910— 1911 .......................................................................................... 397 Nelson, Helge, Om kulturgeografien i skolan ....................................... 88 Nilsson, Martin P:n, Den stora folkvandringen i andra årtusendet fi Kr. 188, 308, 43 5 Nordenskiöld, Erland, Ett bidrag till kännedomen om Amerikas antropogeografi ............................................................................. 181 Nordenskjöld, Otto, Amundsens och Scotts färder till sydpolen ... 125 Nordlander, J., Om flodnamnet Ljungan .............................................. 302 Wallén, Axel, Sveriges vattenområden och deras hydrografiska under­ sökning ........................................................................................ 144 IV Notiser. Det största hafsdjupet, 506. — io:de internationella geografkongressen, 124, 251, 389, 501. Sverige: Geografiska studieresor i Södertörn, på Öland och till trakten kring St. Sjöfallet, 251. — Issjöar i Jämtlands södra fjälltrakter, 122. — Sällskapets samman­ komster 1913, 501. — Vegamedaljen, 122. — Vegastipendiet, 122. — J. A. Wahl­ bergs resestipendium, 122. — Hedinstipendier, 251, 501. — Geografiska föreningen i Uppsala 124. Polartrakterna: Svensk spetsbergsexpedition 1912, 390. — Trådlös telegraf på Spetsbergen, 124. — Öfvertväring af Grönlands inlandsis, 394. — Ryskt försök att upprepa Vegafärden, 501. — Kamtjatka-utställning i St. Petersburg, 502. — Sydpolen uppnådd, 122. — Australisk sydpolsexpedition, 123. Asien: Kinas folkmängd, 395. — B. Högboms och N. Gyldenstolpes resa till öfre Siam, 391. —• Zoologisk expedition till Siarn 1911—1912, 392. Afrika: Lindbloms etnografiska expedition till Brittiska Ostafrika, 503. — Kau- derns expedition till Madagaskar, 251. Amerika: Transcontinental Excursion, 389. — Bomans arkeologiska och etnogra­ fiska resa till Argentina och Chile, 122. Australien: Laurells forskningsfärder i Nordvästaustralien, 505. — Mjöbergs biologiska expedition till Queensland, 123. Litteratur. J. Ailio, Die steinzeitlichen Wohnplatzfunde in Finland, af O. Almgren ........... 102 J. M. Aldrich, Larve of a Saturnid moth used as food by California Indians; Flies of the Leptid genus Atherix used as food by California Indians, af I. TrägÅrdh 497 Atlas öfver Finland, Förhistoriska fynd, af O. Almgren 103 F. F. J. de Augusta y F. S. De Fraunhæusl, Lecturas Araucanas, af E. Nor­ denskiöld 387 G. Braun se W. M. Davis. K. Classen, Die Völker Europas zur jüngeren Steinzeit, ihre Herkunft und Zu­ sammensetzung, af G. Backman.................................................................... 482 W. M. Davis u. G. Braun, Grundzüge der Physiographic, af Hg. Magnus...... 238 — Bidrag till Finlands hydrografi, af A. Wallen ................................................... 246 C. Flensbubg, Studier öfver frossan i Sverige, af S. Birger ............................... 239 F. S. de Fraunhæusl se F. F. J. de Augusta. C. R. Gallardo, Los Onas, af E. Nordenskiöld.................................................... 495 H. E. Hamberg, Nederbörden i Sverige i860—1910, af A. Wallén................... 381 A. Heim se M. Rikli. M. Hoernes, Ursprung und älteste Formen der menschlichen Bekleidung, af G. Backman..................................................................................................................... 385 T. Högdahl, Naturskydd i Sverige, af S. Birger .................................................... 112 Jérusalem sous terre, af S. A. Fries............................................................................ 233 F. Krause, In den Wildnissen Brasiliens, af E. Nordenskiöld .......................... 244 О. Krümmel, Handbuch der Ozeanographie, af S. De Geer ................................ 111 H. Nelson, Om randdeltan och randåsar i mellersta och södra Sverige, afj. Frödin 107 E. Nordenskiöld, Indianer och hvita i nordöstra Bolivia, af B. Schntttger ... 113 О. Paulsen, Træk af Vegetationen i Transkaspiens Lavland, af K. Falck ....... 487 A.de Quervain und A. Stolberg, Durch Grönlands Eiswüste, af O. Nordenskjöld 383 A. Ræstad, Le Spitzberg dans l’histoire diplomatique; Norges hoihedsret over Spitsbergen i ældre tid, af C. Hallendorff 479 M. Rikli und A. Heim, Sommerfahrten in Grönland, af O. Nordenskjöld....... 383 N. Rönnholm, Ekonomisk geografi, af H. Wittrock ............................................ 237 Y. Sjöstedt, Bland storvildt i Ostafrika, af L. Jägerskiöld................................... 243 A. Stolberg se A. de Quervain. P. Stolpe, En sydsvensk israndslinje och dess geografiska betydelse, af J. Frödin 491 Sveriges natur. Svenska naturskyddsföreningens årsskrift 1911, af S. Birger ....... 112 R. Trebitsch, Bei den Eskimos in Westgrönland, af O. Nordenskjöld ........... 383 E. Åkesson, Färöarna, bland hvalfångare och folkvisedansare, af A. Klinckowström 242 Sällskapets styrelse och ledamöter ................................................... 1, 500 Sällskapets förhandlingar (januari—december 1912). Föredrag och meddelanden af: O. Almgren, Nyare undersökningar öfver Finlands arkeologi, 121. — R. Amundsen, Färd till sydpolen, 388. — C. Hallendorff, Panamakanalens politiska ställning och betydelse, 249. — C. W. Hartman, Stefansons upptäckt af blonda eskimåer i nordliga Amerika, 388. — Y. Laurell, Etnografiska studier öfver nordvästra Australiens urinvånare, 500. — E. Mjöberg, Forskningsresa till Australien, 121. — J. Murray, On the floor of the Ocean, 249. — E. von Ro­ sen, Färd genom Afrika från Кар till Kairo, 249. — J. V. Sandström, Vinterresor och meteorologiska iakttagelser i Lappland, 500. — Y. Sjöstedt, Massaier och vad- schagga kring Kilimandjaro, 249. — J. Stadling, Schamanismens utveckling hos de nordasiatiska folken, 388 — A. Wallén, Sveriges hydrografi och nyare undersök­ ningar öfver densamma, I2l. Sällskapsangelägenheter: Val af styrelse och revisorer, 500. — Revisionsbe­ rättelse, 121. — Vegadagen, 249. — Vegastipendiet, 121. — Vegamedaljen, 121. — Wahlbergsmedaljen, 249. — J. A. Wahlbergs resestipendium, 121. — Hälsningar, 121- 388. — Banketter, 249, 388. Styrelsens årsberättelse för 1911, 116. Etnologiska föreningens i Lund förhandlingar 1911 —1912, 507. Skänker till sällskapets bibliotek 1912............................................................ 512 Taflor. i— 6. Den geografiska utbredningen af vissa arktiska djurformer. 7. Plankartor öfver storstäderna vid Östersjön. 8. Karta öfver Sveriges vattenområden. 9. Arkeologisk fyndkarta öfver Uppland. 10. Karta öfver sta-namnens fördelning i Uppland och angränsande trakter. II. Map of Central Spitzbergen with the main Coal District. Table des matières. De Geer, Gerard, Coal Region of Central Spitzbergen ................ 335 De GEER, Sten, Les grandes villes sur les bords de la Baltique...... 41 Högbom, A. G., Études sur la colonisation ancienne de la province d’Uppland ..... 253 Jägerskiöld, L. A., Sur l’existence d’une faune marine rélicte dans quelques lacs boréales ........................................................... 17 Meyer, Ernst, Voyageur suédois inaperçu du i7ème siècle ............ 139 Mjöberg, Eric, Expédition suédoise biologique à l’Australie, 1910—1911 397 Nelson, Helge, L’enseignement de géographie au point de vue de la culture dans les écoles publiques 88 Nilsson, Martin P:n, La grande invasion des peuples dans le deuxième millénaire avant notre ère 188, 308, 43 5 Nordenskiöld, Erland, Matériaux pour Г anthropogéographie de l’Amérique 181 Nordenskjöld, Otto, Expéditions de MM. Amundsen et Scott au pôle sud 125 Nordlander, J., Sur la dérvivation du nom fluvial de Ljungan...... 302 Wallén, Axel, Bassins hydrographiques de la Suède et leur inves­ tigation ............................................................................................... 144 Notices. Profondeur de la mer, 5°6. — Xème Congrès international de géographie, 124 251, 389, 5°i- Suède: Etudes géographiques subventionnées par l’Association suédoise des touris­ tes, 251. — Voyage du boursier Hedin dans les régions alpines du Jämtland méridio­ nal, 122. — Liste des séances de la Société en 1913, 501. — La médaille de Véga, 122. — La bourse de Véga, 122. — La bourse J. A. Wahlberg, 122. — La bourse Hedin, 251, 501. — Société de géographie d’Upsal, 124. Régions polaires: Expédition suédoise de 1912 au Spitzberg, 390. — La télé­ graphie sans fil. au Spitzberg, 124. — Traverse de la glace continentale du Groenland, 394. — Tentative russe de reprendre la route de la Véga, 501. — Exposition Kamt- chadale en S:t-Pétersbourg, 502. — Le pôle sud atteint, 122. — L’expédition antarc­ tique d’Australie, 123. Asie: Population de la Chine, 395. — Voyage suédoise en haut Siam, 391. — Expédition suédoise zoologique à Siam, 1911—1912, 392. Afrique: Expédition ethnographique de M. Lindblom à l’Afrique orientale anglaise, 503. — Voyage de M. Kaudern à Madagascar, 251. Amérique: Transcontinental Excursion, 389. — Expédition de M. Boman à l’Amé­ rique du Sud, 122. Australie: Voyage ethnographique de M. Laurell dans l’Australie du Nord-ouest, 505. — Expédition novelle suédoise à l’Australie, 123. Bibliographie 103, 233, 381, 479 Direction et membres de la Société .................................................. 1,500 Séances de la Société (janvier—décembre 1912) .................... 121, 249, 388, 500 Rapport de la Direction .......................................................................... 116 Rapport de vérification.............................................................................. 121 Dons faits en 1912 à la bibliothèque de la Société.............................. 512 Comptes rendus de la Société ethnologique de Lund........................... 507 SVENSKA SÄLLSKAPET FÖR ANTROPOLOGI OCH GEOGRAFI 1912. Beskydda re: H. M. KONUNGEN. Andre beskyddare: H. K. H. KRONPRINSEN. Styrelse: Ordförande : Ekhoff, E. Antikvarie. Vice ordförande : Andersson, J. G. Professor. Sekreterare och redaktör af tidskriften: Andersson, G. Professor. Skattmästare : Santesson, H. Aktuarie. Öfriga ledamöter i styrelsen: Dahlgren, E. W. Riksbibliotekarie. De Geer, G. Friherre, professor. Hedin, S. Fil. d:r. Jäderin, E. Professor. Lagrelius, A. Hofintendent. Montelius, O. Riksantikvarie. Nathorst, A. G. Professor. Nordenskiöld, E. Friherre, fil. kand. Palander, L. Amiral. Salin, B. Fil. d:r. Wallén, A. Fil. d:r. ------- --------------- CENTEALTR., STHLM 2 SÄLLSKAPETS LEDAMÖTER. Hedersledamöter : 1880, mars 13. Sibiriakoff, A. Rysk hedersborgare. Irkutsk. » » » Palander, A. A. L. Amiral. Stockholm. 1896^ sept. 9. Nansen, F. Professor. Lysaker (Norge). 1908, okt. 16. Hedin, S. Fil. d:r. Stockholm. 1909, sept. 24. Shackleton, E. H. Löjtnant. London. Summa 5 Utländske ledamöter: Albert I, Furste af Monaco. Monaco. 99. Amdrup, G, C. Kapten. Kjöbenhavn. 01. Anderson, J. Professor, Museidirektör. Edinburgh. 77. Avebury, Lord (Sir John Lubbock). High Elms, Down (Kent). 77. Backlund, O. Direktör för ryska Centralobservatoriet i Pulkova. 92. Boas, Franz, Professor. New York. 03. Cagni, U. Kapten. Spezia. 01. Chantre, E. v. Museidirektör. Lyon. 77. Cora, G. Professor. Rom. 83. Dall, W. H. Professor. Washington. 85* Gerland, G. Professor. Strassburg. 77. Greely, A. W. General. Washington. 84. Heger, F, Regeringsråd, Museiintendent. Wien. 90. Holm, G. F. Kommendör. Kjöbenhavn. 85. Kollmann, J. Professor. Basel. 02. de Loubat, J. F. Hertig. Paris. 03. Luigi Amedeo, Prins, Hertig af Abruzzerna. Turin. 00. Markham, Sir Clements R. London. 78. Melville, G. W. Amiral. Philadelphia. 91. Moreno, F. Museidirektör. La Plata. 04. Olshausen, O. Fil d:r, Arkeolog. Berlin. 90. Palmén, J. A. Friherre, Professor. Hälsingfors. 12. von Payer, J. Fil. d:r. Wien. 78. Pigorini, L. Professor, Museidirektör. Rom. 83. Putnam, F Ward, Professor, Museidirektör. Cambridge, Mass. 03. Ranke, J. Professor. München. 03. Read, C. H. Museidirektör. London. 00. Schwalbe, G. Professor. Strassburg. 03. Schweinfurth, G. Professor. Berlin. 78. Scott, R. F. Kapten. London. 05. SÄLLSKAPETS LEDAMÖTER. 3 von Semenoff, P. Excellens, Verkligt geheimeråd. S:t Petersburg. 78. Smith, B. Leigh, Esq. Scalands, Robertsbridge (Sussex). 84. Steenstrup, K. J. V. Fil. d:r. Kjöbenhavn. 97. Thomas, W. W. f. d. minister. Stockholm. 94. Thoroddsen, Th. Professor. Kjöbenhavn. 01. Tylor, E. B. Professor. Oxford. 77. Wagner, H. Geheimeregeringsråd, Professor. Göttingen. 84. Weisbach, A. Generalstabsläkare. Graz (Steiermark). 77. Young, Sir Allen, Kapten. London. 84. Summa 39. Korresponderande ledamöter: Aagaard, A. Konsul. Tromsö. 03. Alfthan, M. Öfverste, Hälsingfors. 12. Ambrosetti, J. В. Museidirektör. Buenos Aires. 03. Ammon, O. Med. d:r. Karlsruhe. 03. Beddoe J. v. Ordf. för »Anthropol. Institute of Great Britain». Bradford on Avon, 03. Bock, С. A. Generalkonsul. Lissabon. 83. Bonaparte, Roland, Prins. Paris. 84. Bryant, H. G. Ordförande för Geografiska sällskapet. Philadelphia. 98. Chavero, A. Museidirektör. Mexico. 03. van der Chijs, J. A. Museidirektör. Batavia. 80. Collignon, R. Militärläkare. Cherbourg. 03. Conwentz, H. Geheimeregeringsråd. Berlin-Schöneberg. 97. Culin, Stewart, Museiintendent. Brooklyn. 03. Davidson, G. Professor. San Francisco. 00. Deniker, J. Bibliotekarie. Paris. 03. Dorsey, G. A. Museiintendent. Chicago. 03. Edelfeit, E. G. Köpman. Sydney. 95. Eisen, G. Fil. d:r. San Francisco. 95. Haddon, А. C. Professor. Cambridge. 03. Hartz, N. Fil. d:r. Kjöbenhavn. 01. Holland, W. J. Professor, Museidirektör. Pittsburg. 03. Holmes, W. H. Professor, Museidirektör. Washington. 03. Hough, W. Museiintendent. Washington. 03. Irizar, J. Kommendörkapten. Buenos Aires. 04. Lehmann-Nitsche, R. Professor. La Plata. 10. Livi, R. Chef för Italiens medicinaiväsen. Rom. 03. von Luschan, F. Professor. Berlin. 03. Lumholtz, C. Etnograf. New York. 86. Manouvrier, L. Professor. Paris. 03. Marcel, G. Bibliotekarie. Paris. 89. Mc Gee, W. J. Fil. d:r. Washington. 03. Moore, Clarence B. Arkeolog. Philadelphia. 03. Morse, E. S. Professor, Museidirektör. Salem, Mass. 03. Neovius, E. R. Professor. Hälsingfors. 00. Niblett, W. C. Advokat. London. 84. Nordquist, O. F. Fiskeriintendent. Lund. 80. Nuttall, Zelia, Fru. Mexico. 94. Pector, D. Generalkonsul. Paris. 88. Pittard, E. Med. d:r. Genève. 03. Polakowsky, H. Fil. d:r. Berlin. 88. 4 SÄLLSKAPETS LEDAMÖTER. Rabot, Ch. Redaktör af »La Géographie». Paris. 83. Ramsay, W. Professor. Hälsingfors. 00. Rutot, A. Konservator. Bruxelles. 08. Saville, Marshall, H. Professor, Museiintendent. New York. 03. Sederholm, J. J. Professor. Hälsingfors. 00. Seiet, E. Professor. Steglitz-Berlin. 03. Sieger, R. Professor. Graz. 97. Smith, Harlan I. Museiintendent. New York. 03. . Sobral, J. M. Fil. lic. Uppsala. 04. von den Steinen, K. Professor. Steglitz-Berlin. 03. de los Villates Amor, F. Professor. Madrid. 86. ♦ Vincent, F. New York. 83. Westerlund, F. W. Med. d:r. Tammerfors. 03. Willoughby, C. C. Museiintendent. Cambridge, Mass. 03. Wilser, L. Med. d:r. Heidelberg. 03. Summa 55. Inländske ledamöter: * H. K. H. HERTIGEN AF VÄSTERGÖTLAND. * H. K. H. HERTIGEN AF NÄRKE. * OSCAR CARL AUGUST PRINS BERNADOTTE. Abelin, Siri, Fru. Sthlm. 99. ♦Anderson, J. F. Ingeniör. Båstad. 06. Adelsvärd, A.T. Friherre, Statsråd. Sthlm. ♦Anderson, Cecilia, Fru. Båstad. 06. 01. Andersson, A. Fil. kand. Malmö. 04. *Adlersparre, Sophie, Fröken. Avalun, Andersson, Anna Glasell, Fru. Djursholm Hofva (Skarab. län). 79. 97- Afzelius, Harriet, Fröken. Sthlm. 97. Andersson, E. T. Docent. Uppsala. 05. Afzelius, H. N. C. Hofpredikant. Sthlm. * Andersson, G. Professor. Djursholm. 93. ii. Andersson, Hedda, Läkare. Sthlm. 97. Afzelius, K. R. Fil. mag. Sthlm. 11. Andersson, J. G. Professor. Sthlm. 98. Ahlfvengren, F. E. Lektor. Sthlm. 04. Andersson, J. T. Byrådirektör. Sthlm. 99. Ahlbom, Elin, Fröken. Sthlm. 09. Andersson, K.A. Fiskeriintend. Göteborg.04. Ahlgren, Agnes, Fröken. Sthlm. 95. Andersson, N. Stadsnotarie. Lund. 05. Ahlgren, A. J. E. Jägmästare. Falun. 06. Andersson, R. Musikdirektör. Sthlm. 05. Ahlman, Maria, Fröken. Djursholm. 09. Andersson, Selma, Fru. Sthlm. 10. Albert, E. L. Ingeniör. Trollhättan. 04. Andrée, E. V. Direktör. Göteborg. 99. Alexanderson, C. A. Bruksägare. Sthlm. 03. Andrée, I. Disponent, Ädelfors (Jönköpings Alexanderson, Sophie-Louise, Fröken. län). 99. Sthlm. 09. Ankarcrona, S. J. T. C. Kommendör. Almgren, Hj. Kanslisekreterare. Råsunda Sthlm. 01. (Sthlms län). 95. Annerstedt, C. Bibliotekarie. Uppsala. 78. Almgren, K. G. E. Hofrättsråd. Sthlm. 95. Apelqvist, O. E. Aktuarie. Sthlm. 06. *Almgren, O. Docent. Sthlm. 95. Arenander, E.O. Lektor. Ultuna, Uppsala. 02. Almquist, E. B. Professor. Sthlm. 95. ♦Arfwedson, A. G. Bruksägare. Ulfshyttan Almquist, Signe, Fröken. Sthlm. 09. (Kopparbergs län). 02. Alrutz, Lina, Fru. Djursholm. 09. Arfwedson, Ellen, Fru. Sthlm. 09. Alströmer, C. J. A. J. Friherre, Kansli­ Arfwidson, J. G. S. Intendent. Malmö. 80. råd. Sthlm. 79. Arne, T. A. J:son, Antikvarie. Sthlm. 02. Ambrosiani, K. S.F. Amanuens. Sthlm. 06. Arosenius, E. H. N. Aktuarie. Sthlm. 04. Améen, H. E. L. Justitieråd. Sthlm. 89. Arrhenius, S. A. Professor. Experimental- Anckers, N. E. Kommendör. Sthlm. 89. fältet. 99. * framför namnet anger ständig ledamot; jfr § 5 af Sällskapets stadgar. SÄLLSKAPETS LEDAMÖTER. S Arwidsson, Anna, Fru. Mariefred. 05. Bladin, K. A. Kronofogde. Hedemora. 04. Arwidsson, I.Fiskeriassistent. Mariefred. 98. Blanche, Emy, Fröken. Sthlm. 09. Askberg, G. Assistent. Sthlm. 97. Blanck, C. Grosshandlare. Sthlm. 03. Asplund, M. Läkare. Sthlm. 97. Blixén, C. O. Protokollssekreterare. Sthlm. Atterling, Vega, Fröken, Sthlm. 10. 82. Aurivillius, C. Professor. Sthlm. 81. Blom, A. T. Kapten. Sthlm. 01. Blom, C. E. Kanslisekreterare. Sthlm. 81. Bachke, A. S. Bergmästare. Bodö(Norge).oi. Blom, K. H. E. Ingeniör. Uppsala. 03. Backhoff, Svea, Fröken. Sthlm. 09. Bock, K. A. S. Fil. kand. Uppsala 08. Backman, Ch. f. d. Konsul. Sthlm. 83. Bodman, A G. Fil. d:r. Göteborg. 04. Backman, G. H. Med. kand. Uppsala. 08. Boethius, J. Folkhögskoleförest. Nässjö. 04. Bæckstrôm, E. G. M. Byråchef. Sthlm. 07. Boëthius, S. J. Professor. Uppsala. 02. Barthel, C. J. G. Öfverassistent. Experi- Bohman, Josefina, Fröken. Sthlm. 08. mentalfältet (Sthlms län). 10. Bohnstedt, C. E. L. Hofjägmästare. Rin- Barthel, Alice, Fru. Experimentalfältet kesta, Ärila (Södermani. län). 78. (Sthlms län). 10. Bohnstedt, K. E. Ryttmästare. Sthlm. 02. Bayard, C. G. Grossh. Rosenvik, Sthlm. 99. Boman, E. Amerikanist. Buenos Aires. 05. Beck-Friis, H. J. Friherre, Envoyé. Wien 99. Bonde, C. C:son, Friherre, Öfverstekam- Beckman, E. Läroverksadjunkt. Sthlm. 04. marjunkare. Sthlm. 77. Beckman, Vendela, Fröken, Sthlm. 08. Bonde, C. J. Trolle-, Grefve, Godsägare. Behm, A. A. Intendent. Sthlm. 02. Trolleholm (Malmöhus län). 78. Behm, K. S. Läkare. Sthlm. 10. Bonnier, K. O. Bokförläggare. Sthlm. 96. Behm, Sigrid, Fru. Sthlm. 10. Borgquist, W. Ingeniör. Sthlm. 12. Beijer, P. G. E. Bibliotekarie. Sthlm. 80. Bosson, N. H. Folkhögskoleföreståndare. Bendixson, I. O. Professor. Sthlm. or Hammenhög (Kristianstads län). 11. * Benedicks, C. A. F. Professor. Sthlm. 99. Bovin, Alma, Fru. Sthlm. 09. Benedicks, E. Ingeniör. Sthlm. 01. Bovin, E. Läkare. Sthlm. 09. * Benedicks, G. Bruksägare. Sthlm. 74. Brand, H. Läkare. Nälden (Jämtlands län). Berg, A. Bankir. Sthlm. 02. 07. Berg, F. J. Instrumentmakare. Sthlm. 05. Bredberg, E. A. Stadsfogde. Sthlm. 97. Berg, J- O. Kartograf. Sthlm. 97. Bring, E. M. J. Läkare. Simrishamn. 02. Berg, R. G:son, Docent. Stocksund. 09. Broman, I. Professor. Lund. 04. Berger, S. T. Kanslisekreterare. Djurs­ Bromander, C. V. Kyrkoherde. Ölme'(Värm­ holm. 99. lands län). 02. Berger, Hilma. Fru, Djursholm. 09. Broms, Anna. Fru. Sthlm. 06. Berggren, S. Professor. Lund. 78. Broomé, L. Major. Sthlm. 78. Bergh, S. Arkivarie. Sthlm. 95. Broström, D. Skeppsredare. Göteborg. 11. Berglund, E. S. Ingeniör, Rullshyttan, Bruce, Carolina Benedicks-, Fru. Bruce- Dala-Finnhyttan. 08. bo, Visby. 05. Bergman, G. A. C:son, Generalmajor. Brundin, A. H. Disponent. Gimo (Uppsala Strängnäs. 84. län). 06. Bergman, J. Lektor. Sthlm. 01. Brundin, G. R. V. Postkontrollör. Sthlm. Bergman, P. A. Kassör. Göteborg. 99. 06. Bergqvist, O. Biskop. Luleå. 05. Brundin, J. A. Z. Lektor. Växjö. 05. Bergstedt, Anna, Fru. Sthlm. 05. Brusewitz, E. C. Kommendörkapten. Sjö­ Bergstedt, J. A. Bibliotekarie. Sthlm. 05. torp (Skaraborgs län). 80. Bergstrand, C. Ö. E. Professor. Uppsala. 05. *Bünsow, R. f. d. Konsul. Saltsjöbaden. 99. Bergström, A. Bruksägare. Bosjön, Finns­ Bünsow, W. A. Disponent. Brudnäs, Östanå hyttan (Värmlands län). 03. (Stockholms län). 97. Bergström K. L. Lektor. Uppsala, ic. Byström, A. H. Öfverstelöjtnant. Sthlm Bernton, A. W., Fil. kand. Sthlm. 12. 85. * Bildt, C. D. Envoyé. Rom. 99. Bågenholm, G. Assistent. Experimental­ Bildt, D. C. Sthlm. 03. fältet. 09. * Bildt, H. K. C. Legationsråd. Sthlm. 04. Bäckström, E. Kartograf. Sthlm. 05. Bille, W., Bokförläggare. Sthlm. 96. Bäckström, H. Professor. Djursholm. 87. ♦Birger, S. Läkare. Sthlm. 01. Böös, A. J. Kartograf. Sthlm. 05. Bjarke, K. G. Sjökapten. Sthlm. 06. Böös, E. J. Nathorst-, Auditor. Sthlm. 96. Björck, W. Amanuens. Lund. 11. Björkbom, C. L. Jägmästare. Östersund. 04. Carlander, A. Grosshandlare. Göteborg. 01. Björn, F. Med. kand. Sthlm. 06. Carleson, Helena, Fröken. Sthlm. 09. 6 SÄLLSKAPETS LEDAMÖTER. Carlheim-Gyllensköld, V. Professor. Sthlm. *De Geer, Sten, Friherre, Fil. d:r Sthlm. 78. 07. Carlson, A. G. Ingeniör. Södertörns villa­ de Laval, Elisabeth, Fru. Sthlm. 85. stad. 09. de Perre, A. Kassör. Sthlm. 09. Carlson, C. A. Bankdirektör. Sthlm. 06. Dickson, R. f. d. Öfverståthållare. Sthlm. 02. Carlson, E. V. Bankdirektör. Sthlm. 99. Dillner, G. Ingeniör, Djursholm. 10. Carlson, F. Grufingeniör. Sulitelma (Norge). Douglas, L. W. A. Grefve, Riksmarskalk. 08. Linköping. 00. Carlson, G. Kansliråd. Sthlm. 97. Drake, C. G. Kapten. Sthlm. 09. *Carlson, J. Grosshandlare. Sthlm. 04. Drake, Sigrid, Fil. kand. Sthlm. 12. Carlson, Selma, Fru. Södertörns villa­ Dubois, S. E. J. Bokhållare. Sthlm. 01. stad. 09. Dufva, J. H. Fabriksidkare. Sthlm. 99. *Carlson, S. Fil. d:r. Nådhammar, Mölnbo Du Rietz, Margareta, Fru. Sthlm. 08. (Sthlms län). 02. Duse, S. A. Kapten. Östersund. 03. *Carlson. S. Ingeniör. Falun. 06. *Dusén, K. F. Lektor. Kalmar. 99. Carlsson, Helena, Fru. Sthlm. 11. Dusén, P. Fil. d:r. Curityba (Brasilien). 98. Cavalli, B. G. J. Apotekare. Sköfde. 97. von Düben, Lotten, Friherrinna. Nysund, Cedergren, A. N. Jägmästare. Sthlm. 89. Mölnbo (Sthlms län). 83. Cederquist, J. Direktör. Sthlm. 04. Cederström, Anna, Fröken. Fredrikslund, von Eckerman, C. W. T. Kammarherre. Uppsala. 06. Södertuna, Gnesta (Södermanlands län). 83. Cederström, C. O. R. Friherre, Intendent. Edelstam, E. O. Ingeniör. Saltsjö Dufnäs. 98. Sthlm. 06. Edgren, J. G. Professor. Sthlm. 85. Cederström, E. Friherre. Krusenberg, Upp­ Edlund, C. G. Läkare. Sthlm. 08 sala. 74. Een, Sigrid, Fröken. Sthlm. 10. *Celsing, G. H. Öfverkammarherre. Sthlm, ♦Egardh, J. Redaktör. Seattle (U. S. A.). 05. 78. Ehle, N. H. Nilsson-, Docent. Svalöf *Celsing, G. R. Kapten. Sthlm. 97. (Malmöhus län). 99. Charlier, C. V. L. Professor. Lund. 02. Ehrensvärd, C. A. Grefve, Konteramiral. Clason, E. C. H. Professor. Uppsala. 73. Sthlm. 97. Claus, C. Läkare. Södertörns villastad. 97. Ek, Elin, Fru. Sthlm. 11. Cnattingius, Berta, Fröken. Sthlm. 11. Ek, J. L. Läkare. Sthlm. u. Curman, C. P. Professor. Sthlm. 73. Ekdahl, A.J. Läkare. Teckomatorp (Malmö­ Curman, J. S. Fil. lic. Sthlm. 06. hus län). 01. Ekelund, C. M. Läkare. Sthlm. 97. Ekelund, D. Landssekreterare. Sthlm. 10. *Dahl, C. G. Direktör. Alnarp, Åkarp. Ekelund, J. G. Kommendörkapten. Djurs­ 06. holm. 09. *Dahlblom, L. E. T. Bergmästare. Falun. 08 Ekelöf, E. Läkare. Ljugarn (Gottlands län). Dahlén, G. S. Tandläkare. Sthlm. 05. 04. Dahlerus, E. G. Stadskassör. Sthlm. 08. Ekelöf, N. E. Kapten. Sthlm. 00. Dahlerus, Hedvig, Fru. Sthlm. 08. Ekelöf, Greta. Fröken. Sthlm. 10. Dahlgren, E. W. Riksbibliotekarie. Sthlm. Ekenberg, D. O. A. e. o. Hofrättsnotarie. 73. Sthlm. 03. Dahlgren, J. B. E. Bruksägare. Karlstad. Ekengren, W. A. F. Stadsmäklare. Sthlm. 83. 87. Dahlgren, Leontine, Fru. Sthlm. 84. Ekhoff, P. E. C. Antikvarie. Djursholm. 78. Dahlgren, P. J. Kommendör. Sthlm. 09. Ekholm, N. G. Fil. d:r. Sthlm. 82. Dahlström, F. A. Kartograf. Sthlm. 05. Ekman, A. Bruksägare. Mo gård, Dofvers­ Dal, Bertha, Fru. Järfva. 10. torp (Östergötlands län), 04. Danell, G. Docent. Göteborg. 07. Ekman, L. Disponent. Lesjöfors (Värm­ Danielsson, J. V. Öfveringeniör. Motjärns- lands län). 08. hyttan (Värmlands län). 05. * Ekman, S. Lektor. Jönköping. 10. de Champs, C. E. f. d. Kommendörkap­ Ekman, F. G. Fil. d:r. Göteborg. 01. ten. Sthlm. 78. Ekman, P. W. Jägmästare. Korsnäs. 01. De Geer, C. L. E. Friherre, Bruksägare. *Ekstrand, C. V. C Landtmätare. Sthlm. 05. Leufsta bruk (Uppsala län). 86. Eiander, R. Fil. d:r. Sthlm. 10. De Geer, Ebba. Friherrinna. Sthlm. 05. Elfwing, Gunborg, Fröken. Sthlm. 83. *De Geer, G. J. Friherre, Professor. Sthlm Ellqvist, C. A. Cervin-, Kammarskrifvare. 82. Sthlm. 00. SÄLLSKAPETS LEDAMÖTER. 7 Ellqvist, Karin Cervin-, Fru. Sthlm. 10. von Friesen, S. G. Lektor. Sthlm. 78. Eneström, F. J. E. Konduktör. Gislaved. Frödin, J. Fil. lic. Lund. 06. 02. *Frödin, Ö. V. A. Antikvarie. Sthlm. 06. *Enge, G. Professor. Campinas (Brasilien). *Funch, Elsbeth, Fru. Ökna, Bogsta (Sö­ 02. dermani. län). 08. * Engström, F. A. Observator. Lund. 99. *Funch, H. Disponent. Ökna. 08. Engström, Maria, Fröken. Sthlm. 10. Fürst, C. M. Professor. Lund. 78. Engström, Signe, Fröken. Sthlm. 10. Fàhræus, E. G. M. Bruhn-, Läkare. Enquist, F. K. Fil. kand. Uppsala. 05. Sthlm. 90. Erdmann, A. Professor. Uppsala. 04. Förberg, E. Hofdentist. Djursholm. 01. Erdmann, T. L. Läkare. Sthlm. 97. Erickson, J. C. H. Notarie. Sthlm. 05. Gavelin, A. O. Statsgeolog. Sthlm. 04. Ericson, Elise, Fröken. Sthlm. 04. Geber, H. Bokförläggare. Sthlm. 99. Erikson, C. B. Kapten. Sthlm. 08. Geber, N. J. Fil. lic. Sthlm. 04. Eriksson, J. Professor. Experimentalfältet Geijer, P. A. Professor. Uppsala. 78. (Sthlms län). 85. *Gellerstedt, G. f. d. Mantalskommis- Eriksson, K. E. A. Fil. kand. Sthlm. 10. sarie. Sthlm. 79. von Essen, Cecilia, Fröken. Sthlm. 11. Georgii, Ebba, Fröken. Sthlm. 10. von Essen, Emmy, Friherrinna. Sthlm. 09. Giöbel, C. F. Byråchef. Tullinge (Sthlms ’von Essen, H. H. Friherre, Ryttmästare. län). 06. Sthlm. 97. Granberg, K. Konsul. Sthlm. io. *Ewe, E. W. Byråchef. Sthlm. 11. Granström, G. A. Ingeniör. Sala. 00. Granström, K. A. Läkare. Sthlm. 01. Fagerholm, E. Docent. Uppsala. 10. Grimberg, C. Fil. d:r. Sthlm. 09. Fahlbeck, P. E. Professor. Djursholm. 99. Grönberg, G. Docent. Sthlm. 97. Fahlborg, K. B. Fil. lic. Djursholm. 06. Guinchard, A. J. J. Fil. d:r. Sthlm. 02. Falck, K. R. Fil. mag.. Sthlm. 10. Gullberg, F. A. Direktör. Sthlm. 96. Falk, A. Lektor. Västerås 99. Gumælius, T. H. A. Hummel-, Ingeniör. Falk, E. V. Läroverksadjunkt. Sthlm. 03. Idkerberget, Rämshyttan (Kopparbergs Falkenberg, C. Friherre, Amanuens Sthlm. län). 05. 02. Gussander, Gertrud, Läkare. Älfgården, Fant, C. F. M. Direktör. Hall, Södertälje. Djurås (Kopparbergs län). 02. 96. Gustafson, G. Professor. Kristiania. 07. Fegræus, T. Fil. d:r. Baku (Ryssland). 99. *Gyldén, H. O. F. Kommendörkapten. Fehr, I. N. Lektor. Strängnäs. 86. Sthlm. 92. von Feilitzen, C. M. Öfverdirektör. Sthlm. Gyldén, Therese. Fru. Djursholm. 81. 02. Gyldén, Elsa. Fröken. Djursholm. 91. Fineman, C. G. Föreståndare för K. Nau- Gyldenstolpe, N. C. G. Fersen=, Grefve, tisk-meteorol. byrån. Sthlm. 88. Fil. stud. Uppsala. 09. Floderus, B. G. O. Läkare. Sthlm. 02. Göransson, E. N. G. F. Läkare. Säter. 04. Floderus O. M. Lektor. Västerås 05. Göthe, G. Fil. kand. Uppsala. 08. Floderus, Elma, Fru. Sthlm. 08. Fock, N. A. G. R. Ingeniör. Sjötorp, Skul- Hagdahl, F. Fabriksidkare. Karlskrona. 00. torp (Skarab. län). 98. Hagelin, E. v. Häradshöfding. Göteborg. 11. Fogelström, Elsa, Fröken. Sthlm. 08. Haij, J. B. Lektor. Växjö. 00. Folcker, I. G. Fabriksidkare. Sthlm. 91. Hallberg, E. G. Grufingeniör. Falun. 08. Frænkel, Annie, Fröken. Tumba (Sthlms Hallberg, F.H.Landssekreterare.Malmö.04. län). 98. Hallberg, I. Fil. d:r. Sthlm. 97. Frænkel, Hulda, Fröken. Tumba. 98. Halldin, O. Fotograf. Sthlm. 08. Frænkel, H. C. A. Ingeniör. Riga. 98. Halle, T. G. G:son, Docent. Sthlm. 10. Frænkel, Laura, Fru. Tumba. 98. Hallén, H. G. Läroverksadjunkt. Sthlm. 10. Frestadius, Anna, Fru. Sthlm. 97. Hallendorff, C. F. H. Professor. Sthlm. 04. Frestadius, O. A. Direktör. Sthlm. 97. Hallström, G. Amanuens. Sthlm. 07. Friberg, A. Läroverksadjunkt. Örebro. 06. Hamberg, A. Professor. Uppsala. 83. Friberg, A. Ingeniör. Jönköping. 05. Hamilton, G. Grefve, Godsägare. Hjälm- Friberg, J. E. Tandläkare. Sthlm. 11. säter, Lidköping. 82. Fries, H. Läkare. Sthlm. 05. Hammar, J. Läkare. Sthlm. 99. Fries, K. R. E. Docent. Uppsala. 03. Hammar, J. A. H. Professor. Uppsala. 97. Fries, T. M. Professor. Uppsala. 78. Hammarskjöld, Å. H. Godsägare. Tuna. von Friesen, J. O. Bibliotekarie. Sthlm. 82. (Kalmar län). 06. 8 SÄLLSKAPETS LEDAMÖTER. Hammarsten, O. Professor. Uppsala. 73. Holmquist, P. J. Lektor. Sthlm. 00. Hansen, F. C. C. Professor. Köpenhamn. 08. Holmström, L. P. Fil. d:r. Hvilan, Åk- Hansen, F. V. öfverste. Sthlm. 02. arp (Malmöh. län). 73. Hansson, H. N. T. Folkhögskoleförestån- *Holst, N. O. Fil. d:r. Jämshögs by (Ble­ dare. Gamleby. 99. kinge län). 76. Haralds, H. Fil. kand. Uppsala. 06. Horn, H. A. B. C. Grefve, Löjtnant. Hartman, C. V. Professor. Sthlm. 08. Ystad. 05. Hasselberg, C. J. E. Kyrkoherde. Grund­ Hult. Amanda, Fru. Sthlm. 07. sunda, Husum (Västernorrlands län). 04. Hultgren, C. F. Kansliråd, Sthlm. 05. Heckscher, E. Professor. Sthlm. 10. Hulting, C. G. Läkare. Sthlm. 10. H edberg-Weltzin, Hilda, Gymnastikdirek­ Hultkrantz, J. V. Professor. Uppsala. 95. tör. Sthlm. 02. Hungerland, H. Fil. d:r. Lund. 07. Hedberg, N. R. Grufingeniör. Gränges­ Huselius, C. E. G. v. Häradshöfding. berg. 04. Sthlm. 98. Hedström, H. Statsgeolog. Sthlm. 02. Huss, E. G. Arbetsförmedlingsinspektör. Heimer, A. Lektor. Halmstad. 99. Sthlm. 02. Hellberg, H. M. E. Kartograf. Sthlm. 05. Huss, H. Fil. d:r. Sthlm. 09. Hellerström, S. A. J. Godsägare. Marielund, *Hybennet, B. B. A. f. d. persisk lifme- Nettraby (Blekinge län). 07. dikus. Göteborg. 78. Hellichius, Ingeborg, Tandläkare. Sthlm. Håkansson,C.H.C. Ingeniör. Västerås. 09. 10. Håkansson, J. Bankir. Sthlm. 86. Hellsten, K. G. Läroverksadjunkt. Sthlm. Håkansson, J. A. Läkare. Söderköping. 83. ii. Håkansson, S. M. Byråassistent. Luleå. 05. Hemmendorff, E. Lektor Sthlm 97. Hægerstolpe, G. Redaktör. Sthlm. 11. Hennig, A. H. Professor. Lund. 99. Hägg, J. Konteramiral. Sthlm. 10. Henning, G. I. H. P:son, Konsul. Hälsing­ Hägg, R. Fil. lic. Sthlm. 05. borg. 01. Hägglöf, R. R. T. v. Häradshöfding. Sthlm. Henschen, C. E. v. Häradshöfding. Upp­ 09. sala. ii. Högbom, A. G. Professor. Uppsala. 96. Henschen, F. Läkare. Sthlm. 08. Höglund, E. R. F. Kamrerare. Sthlm. 97. Henschen, S. E. Professor. Sthlm. 01. Höglund, F. j:r, Urfabrikör. Sthlm. 98. *Hernmarck, A. Direktör. Sthlm. 07. Höglund, O. M. Grosshandlare. Sthlm. 82. Herrlin, P. A. S. Professor. Lund. 05. Hörnell, P. G. Ingeniör. Sthlm. 10. * Hesselman, O. A. H. V. Docent. Sthlm. 99- Hildebrand, H. R. T. E. Riksarkivarie. Indebetou, G. Fondmäklare. Sthlm. 00. Sthlm. 74. Indebetou, G. D..Landtmätare. Nyköping.05. Hildebrand, K. E. H. Redaktör. Sthlm. 00. Indebetou, Hildegard, Fru. Sthlm. 09. Hildebrandsson, H. H. Professor. Uppsala. Ingelsson, C. W. Konsul. Hälsingborg. 01. 78. Jacobæus, H. C. Läkare. Sthlm. 04. Hintze, V. E. Museumsinspektör. Köpen­ Janse, O. T. Antikvarie. Sthlm. 01. hamn. 09. Jansson, A. M. Amanuens. Sthlm. 02. Hirsch, O. Musikförläggare. Sthlm. 02. Jessel, A. J. Tandläkare. Sthlm. 06. Hjorth, C. H. Läkare. Sthlm. 76. Johanson, C. E. Apotekare. Södertälje. 06. Hjorth, C. H. R. Löjtnant. Sthlm. 09. Johansson, J. E. Professor. Sthlm. 97. Hjorth, Ellen, Fru Sthlm. 09. Johansson, K. Läroverksadjunkt. Visby. 99. Hjärne, H. G. Professor. Uppsala. 75. Johansson, K. F. Professor. Uppsala. 96. Hofgren, G. Kassör. Sthlm. 94. *Johnson, A. Ax:son, Generalkonsul. Sthlm. Hofman-Bang, O. M. Fil. d:r. Ultuna, 10. Uppsala. 08. Johnson, H. Ax:son, Konsul. Sthlm. 11. von Hofsten, G. H. E. Grosshandl. Sthlm. Johnson, E. G. Läkare. Sthlm. 97. ОЗ • Johnson, Ida, Fru. Sthlm. 98. *von Hofsten, N. G. E.Docent.Uppsala.08. Jolin, S. Professor. Sthlm. 97. Holm, Ellen, Fröken. Sthlm. 11. Juel, H. O. Professor. Uppsala. 05. Holm, I. Lärare. Göteborg. 10. Juhlin-Dannfelt, H. J. Professor. Djurs­ Holmgren, Anna, Fru. Sthlm. 06. holm. 04. Holmgren, A. Jägmästare. Bispgården(Jämt­ Jurén, H. M. Läkare. Sthlm. 05. lands län). 06. Jäderin, E. Professor. Sthlm. 80, Holmgren, E. Professor. Sthlm. 97. Jägerskiöld, A. K. E. L. Museiintendent. Holmgren, N. F. Docent. Sthlm. 03. Göteborg. 89. SÄLLSKAPETS LEDAMÖTER. 9 Kardell, S. J. Lektor. Östersund. 78. Lagrelius, Alma, Fru. Sthlm. 04. Karlholm, Hedda, Fröken. Sthlm. 84. Lamberg, T. N. Läkare. Sthlm. 97. Karlin. G. F. J:son, Intendent. Lund. 09. *Lamm, H. Grosshandlare. Sthlm. 97. Kaudern, W. Fil. d:r. Sthlm. 06. Landin, J. Handelskemist. Sthlm. 97. Kempe, F. K. Fil. d:r. Sthlm. 85. Langenskiöld, B. K. J. Friherre. Banko- Kempe, S. Grosshandl. Sthlm. 09. fullmäktig. Sthlm. 99. Kempff, H. Läkare. Sthlm. 92. Lannerstierna, V. Kommendörkapten. Keyland, N. Amanuens. Sthlm. 04. Djursholm. 10. Key-Âberg, K. W. V. Förste aktuarie. Laquist, Elsa Kinberg-, Fru. Sthlm. 10. Sthlm. 01. Laquist, O. Ingeniör. Sthlm. 10. Kinander, C. E. v. Häradshöfding. Sthlm. 98. Larsson, G. A. Fil. kand. Sthlm. 06. Kinberg, A. G. H. Major. Sthlm. 81. Larsson, H. E. Intendent. Malmö. 99. Kinberg, E. G. Byråchef. Sthlm. 02. Larsson, K. Kapten. Borgviks bruk (Värm­ Kinberg, Hj. Bokförläggare. Sthlm. 88. lands län). 98. Kinberg, Maria, Fröken. Sthlm. 02. Laurentz, W. Grosshandlare. Sthlm. 02. Kjellberg, C. M. Landsarkivarie. Vadstena. Laurin, C. Direktör. Sthlm. 78. 04. Leffler, J. A. Ingeniör. Sthlm. 09. Kjellberg, J. H. R. C:son, Bankdirektör. Leijonhufvud, K. S. Friherre, Direktör. Sthlm. 02. Sthlm. 08. Kjellberg, K. E. O. Professor. Sthlm. 97. Lejdström, Harriet, Fröken. Sthlm. 10. Kjellberg, A. L. Docent. Uppsala. 03. Lejdström, Ingrid, Fru. Sthlm. 05. Kjellén, J. R. Professor. Göteborg. 97. *Lennmalm, K. G. F. Professor. Sthlm 97. Kjellmark, K. B. Fil. d:r. Malmö. 01. Lettström, H. W. Advokat. Sthlm. 05. Kjellström, C. J.O. Underlöjtnant. Sthlm.84. *Levin, A. A. Läkare. Sthlm. 97. Kjellström, O. Direktör. Sthlm. 04. Levin, E. I. Docent. Sthlm. 97. Klinckowström, A. Friherre. Sthlm. 90. Lewin, Maria, Fröken. Sthlm. 89. Klinckowström, Thyra, Friherrinna. Sthlm. Leyonmarck, J. L. Kanslisekreterare. Sthlm. 98. 82. Klingspor, P. O. L. Grefve, Hofmarskalk. Liljekrantz, Signe, Fil. mag. Sthlm. 11. Ekenäs, Ringstorp (Östergötlands län). 05. *Liljewalch, E. Grosshandlare. Sthlm. 90. Klint, A. H. Fil. d:r. Sthlm. 78. Lilliehöök, C. M. Förste hofmarskalk. Kobb, G. Docent. Sthlm. 97. Sthlm. 01. von Koch, Julie, Fru. Sthlm. 09. Lilliehöök, L. Kapten. Uppsala. 05. Kock, A. Professor. Lund. 04. Lind, Gerda, Fröken. Sthlm. 09. Kolmodin, A. Bankdirektör. Sthlm. 02. Lind, G. Grosshandlare. Sthlm. 09. Kolthoff, Elsa, Fröken. Sthlm. 11. Lindbeck, Anna, Fru. Sthlm. 97. Kraepelin, Alfhild, Fröken. Sthlm. 08. Lindberg, H. F. Marinöfverintendent. Sthlm. Krantz, J. E. Ingeniör. Kiruna. 08. 86. Kugelberg, Anna, Fru. Sthlm. 99. Lindeberg, K. M. Öfverdirektör. Sthlm. 79. Kull, H. Lektor. Hälsingborg. 08. Linder, D. U. V. Generallotsdirektör. Djurs­ Kullberg, A. E. Ingeniör. Skebokvarn (Sö­ holm. 89. dermani. län). 97. Linder, Elin, Fru. Djursholm. 09. Kullberg, A. E. Läkare. Göteborg. 99. Linder, Gurli, Fru. Sthlm. 97. Kurck, Cl. Friherre. Lund. 08. Linder, Ragnhild, Fröken. Sthlm. 11. Kuylenstierna, A. K. G. Fil. d:r. Djurs­ Linders, F. J. Fil. kand. Lund. 11. holm. 10. Lindfors, A. H. Professor. Göteborg. 00. Kuylenstjerna, A. E. U. Kapten. Landsjö, Lindhagen, C. A. Lektor. Sthlm. 00. Kimstad (Östergötlands län.) 04. Lindholm, T. Läkare. Sthlm. 03. Lindman, S. A. A. Konteramiral. Sthlm. 86. Lagerberg, T. Fil. d:r. Sthlm. 10. Lindner, J. S. Jägmästare. Kolleberga, Lagercrantz, H.G. Kommendör.Karlskrona. Ljungbyhed (Kristianstads län). 02. 97- Lindquist, J. M. Läroverksadjunkt. Härse- Lagergren, J. E. Läkare. Sthlm. 09. rud, Lidingö, 00. Lagerheim, C. H. T. A. Generaldirektör. Lindqvist, S. Amanuens. Sthlm. 10. Sthlm. 78. Lindstedt, A. Regeringsråd Sthlm. 92. Lagerheim, N. G. Professor. Sthlm. 99. Lindström, C. A. Bankir. Djursholm. 09. Lagerholm, O. W. Fabriksidkare. Sthlm. 00. Linroth, K. M. Generaldirektör. Sthlm. Lagerström, Märta, Fröken. Sthlm. 09. 82. Lagerström, Signe, Fröken. Sthlm. 11. Lithner, Hildur, Fröken. Sthlm. 04. *Lagrelius, A. Hofintendent. Sthlm. 95. Ljungberg, Anna, Fröken. Sthlm. 05. IO SÄLLSKAPETS LEDAMÖTER. Ljungberg, E. J. Disponent. Falun, oo. Mittag-Leffler, M. G. Professor. Djurs­ Ljungberg, K. J. L. Apotekare. Sthlm. holm. 08. 97- Mjöberg, E. Fil. d:r. Sthlm. 10. Ljungberg, Martina, Fru. Lidingö villa­ Moberg, W. L. Läkare. Sthlm. 96. stad. 03. Molander, A. Direktör. Sthlm. 89. Ljunggren, C. J. F. v. Konsul. Kristian­ Montelius, C. W. H. v. Häradshöfding. stad. . Sthlm. 83.ii Montelius, G. O. A. Riksantikvarie. Sthlm. Ljungström, E. L. Fil. d:r. Sthlm. 96. Lovén, H. J. Grosshandlare. Sthlm. 86. 73.Morton, M. Krigsråd. Sthlm. 97. Lovén, S. A. Direktör. Sthlm. 09. Mossberg, E. Kapten. Sthlm. 09. Lundberg, J. A. Apotekare. Lysekil. 04. Munthe, H. Statsgeolog. Sthlm. 04. Lundberg, K. N. K. Läkare. Karlstad. 83. Murray, J. A. G. Apotekare. Sthlm. 97. Lundberger, Anna, Fröken. Sthlm. 04. Myhrman, D. W. Docent. Uppsala. 03. Lundbohm, J. O. H. Fil. d:r. Kiruna. 96. Möller, Hj. Lektor. Falun. 98. Lundborg, H. B. Läkare. Uppsala. 97. Möller, P. A. Kapten. Gustafsvik (Sthlms Lundgren, W. R. B. Skeppsredare. Gö­ län). 83. teborg. 01. Mörner, C. A. G. Grefve, Kanslisekreterare. *Lundström, C. F. Godsägare. Sthlm. 78. Djursholm. 96. Lundström, F. A. Kapten. Sundsvall. 08. Nachmanson, J. Bankdirektör. Sthlm. 09. Lundström, K. B. Grosshandlare. Sthlm. Næss, H. T. Grosshandlare. Sthlm. 97. 97- Nathorst, A. G. Professor. Sthlm. 74. Lundvall, J. Kapten. Malmö. 99. Nauckhoff, E. G. R. Fil. d:r. Gränges­ Lübeck, S. Civilingeniör. Sthlm. 10. berg. 78. *Lyckholm, D. M. Bryggeriägare. Göte­ Nelson, H. Fil. d:r. Stenstorp (Skaraborgs borg. 97. län). 03. Lyckou, Eva, Fröken. Sthlm. 09. *Nerander, O. T. Professor. Lund. 00. Lyth, A. K. Ösby, Djursholm. 11, Nettelblad, Anna, Fru. Sthlm. 97. Lyth, Marie-Louise, Fru. Ösby, Djurs­ Nettelblad, P. A. V. Öfverfältläkare. holm. ii. Sthlm. 97. Lyth, Louise, Fru. Sthlm. 97. Netzel, N. W. Professor. Sthlm. 80. Lyth, P. W. Ingeniör. Sthlm. 97. Netzler, F. A. G. Läkare. Sthlm. 97. ^Lyttkens, A. Byråchef. Sthlm. 95. Neuman, L. M. Rektor. Ystad. 99. *Lyttkens, I. A. Kansliråd. Sthlm. 02. Nilson,J.E. Jägmästare. Kolleberga, Ljung- Löf, A. Flottningschef. Lindsberg. Malung. byhed (Kristianstads län). 97. 08. Nilsson, A. Intendent. Sthlm. 03. Löfgren, A. v. Konsul. Sao Paulo (Bra­ *Nilsson, A. N. Jägmästare. Karlstad. 08. silien). 08. Nilsson, M. P:n, Professor. Lund. 11. Löfgren, B. Kamrerare. Sthlm. 10. Nilsson, N. H. Professor. Svalöf (Malmö­ Lönborg, S. E. Lektor. Göteborg. 01. hus län). 96. Lönnberg, A. J. E. Professor. Sthlm. 04. Nisser, P. V. Löjtnant. Löfåsen, Kvista Löwegren, M. K. Professor. Lund. 78. (Kopparbergs län). 10. Nobel, L. Ingeniör. Djursholm. 07. * Nordenskiöld, Anna, Friherrinna. Dalbyö, Magnell, C. J. Professor. Sthlm. 11. Trosa. 81. Malme, G. O. A:son, Lektor. Sthlm. 98. * Nordenskiöld, E. Friherre, Fil. kand. Malmström, C. G. f. d. Riksarkivarie. Sthlm. 98. Djursholm. 78. Nordenskiöld, Sophie, Fröken. Sthlm. 10. Mannerheim, C. E. J. Grefve, Bankdirek­ Nordenskjöld, C. A. M. Generallöjtnant. tör. Sthlm. 05. Sköfde. 78. Markstedt, Thyra, Fröken. Sthlm, 09. Nordenskjöld, C. I. Lektor. Borås. 05. Matthiesen, G. J. M. Ingeniör. Högtorp, Nordenskjöld, N. O. G. Professor. Göte­ Stjärnhof (Södermani. län). 85. borg. 94. Maule, Alice, Fröken. Sthlm. 97. Nordenson, Berta, Fru. Sthlm. 94. Mebius, C. A. Lektor. Göteborg. 06. Nordenson, Ebba, Fröken. Sthlm. 08. Medin, K. O. Professor. Sthlm. 77. Nordenson, E. Läkare. Sthlm. 96. Meisner, R. Fil. kand. Sthlm. 05. Nordenstreng, R. Fil. lic. Uppsala. 12, Melander, E. Öfverste. Sthlm. 04. Nordenström, H. Läkare. Linköping. 81. Melin, O. Grosshandlare. Djursholm. 83. Nordenström, P. E. G. Ingeniör. Grän­ Midling, Anna, Fru. Sthlm. 05. gesberg. 04. SÄLLSKAPETS LEDAMÖTER. I I Nordgren, C. O. Läroverksadjunkt. Sthlm.96. Pettersson, Anna, Fröken. Sthlm. 07. Nordin, A. V. Landtbruksingeniör. Väster­ Pettersson, S. O. Professor. Holma, Bra­ ås. 99. stad (Bohuslän). 82. Nordlind, A. Fil. d:r. Lund. 11. Pettersson, V. Fil. kand. Gamleby. 09. Nordlund, J. O. Fil. d:r. Hudiksvall. 12. Peyron, E. S. K. Viceamiral. Sthlm. 78. Nordstedt, C. F. O. Professor. Lund. 99. Peyron, C. L. f. d. Konsul. Sthlm. 78. Nordström, C. F. T. f. d. Landshöfding. Peyron, S. G. W. Kammarherre. Hälsing­ Sthlm. 75. borg. 01. Norrby, R. Fil. d:r. Sthlm. 02. Phragmén, L. E. Professor. Djursholm. 01. Norselius, C. G. Kommendörkapten. Sthlm. Pira, A. Docent. Sthlm. 05. 97- Platin, O. Göteborg. 01. Norstedt, E. Godsägare. Sthlm. 78. Plutat, Gertrud, Fru. Sthlm. 04. Norström, C. G. Ingeniör. Sthlm. 97. *Pontin, S. M. Fil. kand. Sthlm. 95. Nycander, O. Ingeniör. Sthlm. 97. Porsild, M. P:son, Cand. Mag. Godhavn Nyrén, M. Professor. Sthlm. 10. (Grönland). 05. Nyström, C. L. H. Med. d:r. Sthlm. 77. von Post, L. Statsgeolog. Sthlm. 03. Nyström, E. T. Professor. Sthlm. 06. von Post, R. A. Läkare. Gäfle. 97. Nyström, J. F. Lektor. Sthlm. 90. *Printzsköld, O. H. R. Förste hofmarskalk. Nyström, L. R. Öfverintendent. Sthlm. 02. Sthlm. 74. Pripp, J. C. H. Ingeniör. Göteborg. 00. Odelberg, O. W. Disponent. Gustafsberg Psilander, A. A. Lektor. Jönköping. 01. (Stockholms län). 80. Quennerstedt A. W. Professor. Lund. 78. Odén S. A. Amanuens. Sthlm. 10. *Quensel, P. D. Docent. Uppsala. 07. Odenius, M. V. Professor. Lund. 73. *Ohlsson, A. f. d. Generalkonsul. Kapsta­ Ramstedt, J. O. Öfverståthållare. Sthlm. 86. den. 80. Ramstedt, R. V. Grosshandlare. Sthlm. 86. Oldenburg, E. Direktör. Sthlm. 99. Ramström, C. A. Ingeniör. Sthlm. 96. Olrog, Maria, Fru. Sthlm. 97. Ramström, Issa, Fru. Sthlm. 98. Olrog, T. Grosshandlare. Sthlm. 97. Redtz, J. M. J:son, Direktör. Sthlm. 97. Olson, J. E. Skeppsredare. Göteborg. 01. Rehn, O. G. Hofrättsnotarie. Sthlm. 97. Olsson, Märta, Fröken. Sthlm. 03. Rettig, G. H. Kansliråd. Sthlm. 96. Olsson, P. Lektor. Arkelstorp (Kristian­ von Rettig, F. Kommerseråd. Åbo (Fin­ stads län). 78. land). 97. Ossbahr, K. M. Läkare. Torsby (Värmlands * Retzius, Anna, Fru. Sthlm. 78. län). 82. *Retzius, M. G. Professor. Sthlm. 73. Otterborg, R. Bruksägare. Uppsala. 08. Reuterskiöld, E. H. C. Docent. Uppsala. 02. Rhedin, M. W. Bruksägare. Ellesbo, Surte Pallin, H. N. Löjtnant. Sthlm. 09. (Älfsborgs län). 99. Palme, Hanna, Fru. Sthlm. 10. Rhodin, H. D. G. Öfverdirektör. Sthlm. Palme, S. T. Direktör. Sthlm. 89. ОЗ- Palmquist, Augusta, Fröken. Sthlm. 98. Ribbing, S. Professor. Lund. 79. Palmquist, G. T. Direktör. Sthlm. 98. Richardt, Hedvig, Fru Sthlm. 03. Palmstierna, N. O. M. Friherre, Ryttmäs- Richert, J. G. Professor. Sthlm. 00. tare, Skenäs, Vingåker (Södermanlands Richnau, C. G. W. Läkare. Sthlm. 04 län). 02. Ringborg, J. Ingeniör. Klinga (Östergötlands *Patersson, J. W. Hamnkapten. Hawkhurst län). 03. (England). 82. Ringselle, G. A. Läroverksadjunkt. Sthlm. Paulson, J. Professor. Göteborg. 97. 03- von Paykull, Ebba, Friherrinna. Vallox Ringstrand, N. G. Jägmästare. Sthlm. 06. Säby, Knifsta (Sthlms län). 04. Rissler, J. G. Läkare. Sthlm. 97. von Paykull, J. G. Friherre, Kapten. Vallox Rissler, Sigrid, Fru. Sthlm. 97. Säby. 98. Rohtlieb, B. H. Häradshöfding. Sthlm. 83. Perman, E. S. Läkare. Sthlm. 97. Roos, A. T. Öfverste. Sthlm. 95. Petersson, G. W. Professor. Sthlm. 97. Ros, C. A. Auditor. Årås. Gullspång (Ska­ Petre, Helena. Fröken. Sthlm. 10. raborgs län). 03. *Petrén. C. T. H. Läkare. Malmö. 02. von Rosen, C. C. Grefve, Ryttmästare. Petrén, D. A. Läkare. Sthlm. 97. Väsby, Äs (Södermanlands län). 12. Petrén, J. G. Professor. Sthlm. 04. *von Rosen, E. C. G. Grefve, Godsägare. Petrén, K. A. Professor. Lund. 97. Råckelsta, Sparreholm (Södermanlands Petrini, H. Lektor. Växjö. 04. lan). 01. 12 SÄLLSKAPETS LEDAMÖTER. ♦von Rosen, E. E. A. A. Grefve, Gods­ Schalén, W. F. Kansliråd. Sthlm. 87. ägare. Örbyhus (Uppsala län). 04. Schard, L. Direktör. Sthlm. 02. von Rosen, R. G. E. M. Grefve, Öfverste- Schéle, Ingeborg. Lärarinna. Srhlm. 10. löjtnant. Sthlm. 97. Schjölberg, R. M. B. Overretssagförer. Rosén, Helène, Fru. Sthlm. 11. Bodö (Norge). 01. Rosén, K. D. P. Professor. Lidingö villa­ Schlyter, C. E. Generalkonsul. Sthlm. 03. stad. 96. Schmidt, C. H. Löjtnant. Rättvik. 09. Rosén, N. W. Docent. Lund. 07. Schmidt, J. L. Ingeniör. Sthlm. 05. Rosén, P. G. Professor. Lidingö villastad. Schneider, T. A. Läkare. Sthlm. 97. 78. Schnittger, B. Docent. Sthlm. 07. Rosenberg, G. O. Professor. Sthlm. 99. Schotte, G. V. Jägmästare. Sthlm. 03. Rosenberg, J. O. Professor. Sthlm. 79. Schuldheis, Anna, Fröken. Sthlm. 00. Rosenberg, Ottonie, Fru. Sthlm. 02. *Schumburg, R. J. H. Konsul. Saltsjöbaden Rosenius, Elsa, Fröken. Sthlm. 04. (Sthlms län). 97. Roth, A. Amanuens. Sthlm. 10. von Schwerin, H. H. Friherre, Professor. Rubin, T. Fil. d:r. Sthlm. 01. Lund. 81. Rydbeck, S. O. H. Docent. Lund. 02. von Schwerin, W. G. Friherre, Gods­ Rydin, S. L. H. Generaldirektör. Sthlm. ägare. Skarhult, Kristineberg (Malmö­ 02. hus län). 97. Rönnblad, E. G. A. Lektor. Norrköping. Sebardt, C. W. Hofapotekare. Sthlm. 82. 07. Sederholm, J. E. B. Konsul. Malmö. 04. Sederholm, E. Medicinalråd. Sthlm. 97. * Sachs, J. E. Direktör. Sthlm. 97. Seger, Gudborg, Fru. Sthlm. 11. ♦ Sager, J. E. M. Hofstallmästare. Sthlm. 82. Segerstedt, T. K. Docent. Lund. 07. Sahlberg, A. T. Disponent. Strömnäs, Frånö Selander, N. E. Läkare. Sthlm. 08. (Västernorrlands län). 05. Sernander, J. R. Professor. Uppsala. 99. Sahlin, A. Fabriksidkare. Eslöf. 97. Serrander, M. Ingeniör. Sthlm. 10. Sahlin, C. A. Disponent. Laxå. 01. Setterblad, O. Läkare. Sthlm. 01. Sahlström, K. E. Fil. kand. Uppsala. 10. Setterwall, J. G. Grosshandlare. Sthlm. Salin, K. B. Fil. d:r. Sthlm. 91. 80. Samsioe, S. A. Tandläkare. Djursholm. 02. Sidenbladh, K. E. Juris kand. Sthlm. 11. Samuelsson, G. Fil. lic. Uppsala. 10. *Sidenbladh, P. E. f. d. Öfverdirektör. Samuelsson, S. H. Läroverksadjunkt. Upp­ Sthlm. 73. sala. 03. Sidner, J. W. L. Viceamiral. Sthlm. 82. Samzelius, Sophie, Fru. Sthlm. 97. Silfversparre, C. G. V. Friherre, Kamre­ Sandberg, C. O. Läkare. Sthlm. 97. rare. Sthlm. 09. Sandberg, K. L. E. Byråchef. Sthlm. 11. Silow, Matilda, Fröken. Sthlm 08. af Sandeberg, F. Kamrerare. Sthlm. 96 Simmons, H. G. Docent. Lund. 02. af Sandeberg, Stina, Fröken. Sthlm. 97. Simonsson, N. M. Direktör. Sthlm. 01. af Sandeberg, V. H. D. Kamrerare. Sthlm. Sjögren, G. O. Fil. d:r. Uppsala. 03. 96. * Sjögren, S. A. H. Professor. Sthlm. 82. Sandegren, S. A. M. Lektor. Sthlm. 98. Sjögren, T. Å. J. Ingeniör. Sthlm. 89. Sandels, L. G. Grefve, Generallöjtnant. Sjöstedt, Anna, Fru. Sthlm. 07. Sthlm. 82. Sjöstedt, B. Y. Professor. Sthlm. 99. Sandgren, C. J. Kansliråd. Sthlm. 08. Sjöstedt, R. Tandläkare. Sthlm. 07. Sandler, R. Fil. kand. Brunnsvik, Sörvik 1 Skarin, A. R. f. d. Justitieråd. Sthlm. 02. (Kopparbergs län). 09. *Skoglar, A. P. Läroverksadjunkt. Visby. Sandman, Elna, Fru. Sthlm. 08. 99- Sandman, F. Läkare. Sthlm. 08. Skottsberg, C. J. F. Docent. Uppsala. 04. Sandström, Anna, Fröken. Sthlm. 97. Skytte, C. G. Öfverste. Sthlm.. 00. Sandström, J. W. Byråingeniör. Sthlm. 10. Skårman, J. A. O. Lektor. Sthlm. 01. Santesson, eB. H. Läkare. Sthlm. 96. Smedberg, M. A. R. Byråingeniör. Sthlm. Santesson, G. B. Z. Underlöjtnant. Söder­ 05. törns villastad. 09. Solander, E. O. Lektor. Sthlm. 99. Santesson, G. H. Aktuarie. Sthlm. 77. Sondén, K. Ingeniör. Sthlm. 12. Schager, N. Jägmästare. Sthlm. 10. Stadling, J. J:son, Skriftställare. Sthlm. 98. Schale, E. G. M. Kommendörkapten. Starck, A. Generalkonsul. Sthlm. 97. Sthlm. 78. Stavenow, L. V. A. Professor. Göteborg. Schalén, Emma, Fru. Sthlm. 96. 97- Schalén, Märta, Fröken. Sthlm. 08. *Stenberg, A. Arkitekt. Malmö. 07. SÄLLSKAPETS LEDAMÖTER. IS Stern, Rosa, Fröken. Sthlm. 09. Tanner, V. Statsgeolog. Hälsingfors. 10. Stjernberg, N. F. Professor. Sthlm. 11. Tedin, H. Fil. d:r. Svalöf (Malmöhus län). 01. Stjernquist, О. Direktor. Sthlm. 97. Tegengren, F. R. Statsgeolog. Näsby villa­ *Stjernspetz, С. I. Byråchef, Sthlm. 08. stad. 08. Stjernspetz, P. А. H. Major. Motala. 78. Tegnér, E. H. W. Professor. Lund. 73. Stolpe, C. M. G. Direktor. Sthlm. 80. Ternström, S. E. Direktör. Djursholm. 98. Stolpe, P. Fil. d:r. Själevad (Västernorr- Tham, P. V. S. Läkare. Gamleby. 04. lands län). 03. Theorell, H. G. T. Ingeniör. Sthlm. 06. Strandberg, J. V. Läkare. Sthlm. 10. Thorssell, A. F. Öfverstelöjtnant. Sthlm. Strokirk, Maria, Fröken. Sthlm. 99. 97- Strömberg, A. H. T. Läkare. Sthlm. 98. Thott, T. A. O. Grefve, Förste hofjäg- Strömberg, G. J. Läkare. Sthlm. 05. mästare. Skabersjö (Malmöh. län). 99. Strömberg, Stina, Fru. Sthlm. 98. Thulin, Berta, Fru. Sthlm. 09. Strömman, P. H. Lektor. Borås. 98. Thulin, C. A. Saltsjöbaden. 09. Sturzen-Becker, Ebba, Fröken. Sthlm. 08. *Thulin, C. G. Generalkonsul. Sthlm. 97. *Sturzen-Becker, Tyra, Fröken. Sthlm. 02. Thulin, Helena, Fru. Sthlm. 99. Stålhane, Berta, Fru. Sthlm. 10. Thulin, J. D. Juris kand. Sthlm. 99. Sundholm, O. H. Grufingeniör. Koppar­ Tiberg, H. V. Disponent. Långbanshyttan berg. 04. (Värmlands län). 01. Sundström, Valborg, Fru. Sthlm. 09. Tillberg, K. H. R. v. Häradshöfding. Swartz, C. J. G. Fabriksidkare. Sthlm. 05. Nygård, Gamleby. 97. Svedberg, J. F. I. Öfveringeniör. Billesholms Timberg, A. G. Lektor. Ultuna, Uppsala. grufva (Malmöh. län). 97. 08. Svedelius, A. G. J. f. d. Landshöfding. Tjerneld, J. O. Advokat. Sthlm. 01. Lidingö villastad. 80. Toll, Ebba, Lärarinna. Sthlm. 10. Svedelius, C. Rektor. Sthlm. 02. Toll, H. M. Läkare. Sthlm. 97. Svedelius, N. E. Docent. Uppsala. 01. Tonell, P. A. Läkare. Sthlm. 11. Swenander, C. G. Fiskeriintendent. Vä­ Torén, K. M. A. Bankdirektör. Sthlm. 84. nersborg. 99. Tornerhjelm, Ebba, Fröken, Vrams-Gun- Svensén, E. Skriftställare. Sthlm. 97. narstorp, N. Vram (Malmöhus län). 10. Svenson, L. V. Läroverksadjunkt. Sthlm. Tottie, G. V. Kanslisekreterare. Sthlm. 96. 91. Trana, E. A. Borgmästare. Göteborg. 86. Svensson, F. L. Läkare. Sthlm. 96. Trapp, O. F. Konsul. Hälsingborg. 12. Svensson, G. E. Jägmästare. Marielund Trotzig, Ida, Fru. Sthlm. 11. (Uppsala län). 04. Trybom, A. F. Byråchef. Sthlm. 82. von Sydow, A. H. v. Häradshöfding. Sthlm. Trägård, I. O. H. Assistent. Experimen- 96. talfältet. 03. von Sydow, Emilia, Fröken. Sthlm. 04. Tullberg, H. W. Bokförläggare. Sthlm. 00. Sylvan, C. A. Landtbruksingeniör. Lin­ Tullgren, A. H. Fil. kand. Experimental- köping. 00. fältet. 08. Sylwan, E. H. Kapten. Sthlm. 05. Tuneld, E. Fil. d:r. Lund. 07. Sylvén, N. О. V. Lektor. Sthlm. 05. Törnblom, K. G. Fil. kand. Sthlm. 11. Söderberg, J. E. Förste aktuarie. Sthlm. 78. Törngren, L. M. Professor. Sthlm. 78. Söderberg, J. R. Fil. kand. Sthlm. 06. Törnquist, S. L. Professor. Lund. 99. *Söderblom, L. O. J. Professor. Uppsala. 06. Uggla, C. G. Häradshöfding. Västerås. 98. Södermark, P. O. Läkare. Sthlm. 09. Ulff, C. E. Kommendörkapten. Sthlm. 09. Södermark, R., Major. Sthlm. 12, Ulff, G. E. Kommendör. Sthlm. 78. Söderwall, K. F. Professor. Lund. 78. Ulrich, Sigrid, Fröken. Sthlm. 10. Sörensen, Lizinka, Fru. Sthlm. 97. Sörensen, N? G. Grosshandlare. Sthlm. 89. Wachtmeister, A. F. Cl:son, Grefve, Uni­ Sörling, C. O. E. Artist. Sthlm. 06. versitetskansler. Sthlm. 99. Sörling, E. Konservator. Sthlm. 06. Wachtmeister, H. G. Trolle-, Grefve, Öf- verstekammarjunkare. Årup, Bromölla (Kristianstads län). 76. Taflin, Ingeborg, Fröken. Sthlm. 05. Wachtmeister, H. H:son, Grefve, General­ *Tamm, A. W. f.d.Kontrolldirektör. Sthlm. direktör. Sthlm. 80. 82. Wachtmeister, Malla, Grefvinna. Kristine- Tamm, C. G. A. Friherre, f. d. Öfver- holm, Nyköping. 95. ståthållare. Sthlm. 85. Wærn, J. Professor. Sthlm. 97. 14 SÄLLSKAPETS LEDAMÖTER. Wahlberg, E. H. Direktör. Riddersvik, Wikström, C. Fil. Stud. Sthlm. 07. Sthlm. 97. Wilkens, G. D. Läkare. Sthlm. 90. Wahlbom, Alba, Fröken. Sthlm. 00. Wilkens, Olga, Fru. Sthlm. 98. Wahlfisk,J. Kontraktsprost. Närkes-Kil. 78. *Willers, E. W. e. o. Hofrättsnotarie. Wahlgren, A. N. H. Direktör. Sthlm. 06. Sthlm. 09. Wahlund, J. Borgmästare. Östhammar. 85. Willers, W. v. Häradshöfding. Sthlm. 78. Valentin, R. I. Generalkonsul. Sthlm. 97. *Wiman, C. J.J, E. Professor. Uppsala. 06. Wallén, A. V Fil. d:r. Sthlm. об. Wising, P. J. Professor. Sthlm. 73. *Wallenberg, K. A. Bankdirektör. Sthlm. Wising, Sophie, Fru. Sthlm. 97. 97- Witte, B. O. H. Fil. d:r. Svalöf (Malmö­ * Wallenberg, M. v. Häradshöfding. Sthlm. hus län). 10. 10. Wittrock, K. J. H. Amanuens. Bergielund, Wallengren, H. T. S. Professor. Lund. 00. Albano (Sthlms län). 05. Wallin, G. Disponent. Kiruna. 07. Wittrock, V. B. Professor. Bergielund, Al­ Wallmo, U. Öfverjägmästare. Örebro 09. bano. 76. Wasberg, Augusta, Fröken. Sthlm. 04. Vorbeck, Elsa, Fröken. Huddinge. 07. Wastenson, A. M. Fil. stud. Växjö. 08. Wretlind, E. G. Läroverksadjunkt. Enkö­ Wawrinsky, R. A. f.d. Medicinalråd. Sthlm. ping. 06. 97. Wulff, Ida, Fru. Sthlm. 05. Wedblad, D. Landtbruksingeniör. Sthlm. 00. Wulff, T. Docent. Sthlm. 00. Weibull, Annie, Lärarinna. Landskrona. 11. Wåhlin, H. F. T. Arkitekt. Malmö. 07. Welander, E. W. Professor. Sthlm. 97. Velander, J. P. Fil. kand. Sthlm. 86. Yngström, L. Disponent. Falun 07. WennerstrÖm, J. G. Th. Fil. kand. Björk- holm, Långholmen, Sthlm. 12. *Zetterstéen, К. V. Professor. Uppsala. 05. Wenström, G. Direktör. Sthlm. 99. von Zweigbergk, O. F. Redaktör. Sthlm.99. Wessler, J. Tandläkare. Sthlm. 85. Westerlund, E. O. T. Läkare. Enköping. 78. Åberg, К. V. T. Kartograf. Sthlm. 05. Westermark, F. J. E. Professor. Sthlm. 97. Åhlander, F. E. Fil. kand. Sthlm. 11. Westerström, T. e. o. Hofrättsnotarie. Åhrberg, C. H. v. Häradshöfding. Sthlm. Lund. 99. o 78. Westman, J. Lektor. Nyköping. 01. Åkerberg, P. O. Läkare. Korsnäs. 80. Westrup, J. W. M. v. Konsul. Lund. 04. Åkerblom, A. Lektor. Malmö. 03. Wetterdal, H. Läkare. Sthlm. 97. Åkerblom, F. Professor. Uppsala. 99. Wetterling, O. A. Läroverksadjunkt. Vä­ Åkerblom, N. W. Läkare. Falun. 97. sterås. 97. Åkerman, A. R. f. d. Generaldirektör. Sthlm. Wibeck, J. E. Jägmästare. Sthlm. 06. o 97- Wibom, A. G. Kapten. Vaxholm. 09. Åkerman, Ellen, Fru. Sthlm. 10. Wibom, J. G. Godsägare. Saltsjöbaden. 12. Åkesson, N. Läkare. Dannemora. 96. *Wibom, K. O. G. Godsägare. Lidö, Råd- Åsbrink, G. E. Direktör. Sthlm. 96. mansö. (Sthlms län). 98. Wicander, A. H. f. d. Konsul. Sthlm. 01. Öberg, Anna, Fröken. Saltsjöbaden. 00. Widell, L. Öfverdirektör. Sthlm. 09. Öhrström, C. A. Intendent. Sthlm. 05. Widman, K. O. Professor. Uppsala. 78. Öhrström, H. Jägmästare. Sthlm. 82. Wijk, H. Grosshandlare. Göteborg. 01. Östergren, A. f. d. President. Sthlm. 78. Wijkander, E. A. G. A. Professor. Göte­ Östergren, Hj. Fil. lic. Fiskebäckskil. 01. borg. 78. *Österlind, E. Grosshandlare. Sthlm. 97. Wiklund, K. B. Professor. Uppsala. 00. Öström, P. Grosshandlare. Sthlm. 02. Summa 966 SÄLLSRAPETS LEDAMÖTER. IS Sällskapets ledamöter voro vid årsskiftet 1911—1912: Hedersledamöter ............................................................ 5 Utländske ledamöter........................................................ 39 Korresponderande ledamöter ........................................ 55 Inländske » 975 Summa ledamöter 1 074 l6 SÄLLSKAPETS MEDALJÖRER. VEGAMEDALJEN har 1881—1912 tilldelats : 1881. A. E. Nordenskiöld. 1882. L. Palander. 1883. H. M. Stanley. 1884. N. M. Przewalski. 1888. W. Junker. 1889. F. Nansen. 1890. Emin Pascha. 1892. L. Binger. 1897. O. N. Sverdrup. 1898. S. Hedin. 1899. G. Schweinfurth. 1900. A. G. Nathorst. 1901. H. K. H. prins Luigi, hertig af Abruzzerna. 1903. F. von Richthofen. ( O. Nordenskjöld. 1904. 1 (J. G. Andersson. 1905. R. F. Scott. 1907. O. S. Pettersson. 1909. J. P. Koch. 1910. E. H. Shackleton. 1912. J. Murray. Johan August Wahlbergs medalj har tilldelats i guld: 1905. G. Retzius. 1909. S. Hedin. 1912. E. Nordenskiöld, i silfver: 1907. G. T. Palmquist. 1912. A. Hernmarck. YMER 1912. H. I. Om marina, glaciala relikter i nordiska insjöar. Af L. A. Jägerskiöld. (Härtill tafl. 1—6.) Hösten 1909 erhöll Göteborgs museum af källarmästaren O. Möl­ ler några exemplar af Idothea entomon, som tagits ur magen af en i sjön Stora Färgen sydväst om Alingsås fångad lake. Idothea entomon hör, som bekant, till de s. k. relikta kräftdjur, hvilka fin­ nas i åtskilliga svenska insjöar, men den var, mig veterligen, då ej funnen väster om Vättern. Sommaren 1910 lyckades konservatorn vid härvarande museum, Skoog, som utsändts för detta ändamål, att insamla lefvande exemplar af Idothea från samma sjö. Han er­ höll därvid äfven ett par andra relikta kräftdjur, Mysis re Heta och Limnocalanus macrurus. Med anledning af detta fynd utfördes för utställande i Göteborgs museum en del kartor, visande de relikta kräftdjurens utbredning i Norden. Å dessa kartor infördes ej blott alla fyndplatser, som jag kunnat finna i den mig tillgängliga littera­ turen, utan äfven de, som meddelats mig af museiföreståndare och enskilda forskare.1 Genom fyndet af Idothea i Stora Färgen fram­ trädde önskvärdheten af en noggrann undersökning af traktens sjöar. För densamma lyckades det att erhålla fil. lic. Nils Odhner, som med anslag från K. Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg och från Göteborgs museums zoologiska afdelning under en del af sommaren 1911 utförde en sådan. Resultaten äfven af denna undersök­ ning äro inlagda å kartorna, tafl. 5 och 6. Vid efterforskning i Göte­ borgs stadsbibliotek och i Göteborgs museums zoologiska afdelning visade sig, att framlidne intendenten d:r A. J. Stuxberg sommaren 1885 undersökt sjöarna Mjörn, Stora Färgen, Säfvelången m. fl. samt i 1 Härför står jag i tacksamhetsskuld bl. a. till följande herrar: prof. Hj. Théel i Stockholm, prof. Hector Jungerssen i Köpenhamn, prof. K. M. Levander i Helsingfors, byråchefen d:r Filip Trybom, fiskeriintendenten d:r O. Nordquist, konservatorn d:r O. Holmquist, fil. lic. H. Oldevig, fiskeristipendiaten fil. lic. M. F. T. Freidenfelt och custos d:r L. Berg i St. Petersburg. Yvier 1912. 2 18 L. A. JÄGERSKIÖLD. dessa funnit Ы. a. en del relikta kräftdjur. Äfven dessa fynd ha här tagits med.1 När kartorna i fråga väl voro färdiga, har jag uppma­ nats att offentliggöra desamma i Ymer. En viss trakts djurvärld står naturligtvis i det innerligaste sam­ band med dess naturförhållanden i allmänhet, särskildt med klimatet och den däraf beroende växtligheten. Ändrar sig nu omgifningen, utvandra eller utdö ofta de djur, som ej längre finna någon trefnad under de nya omständigheterna. Men många varelser ha en stor förmåga att tillpassa sig till nya förhållanden, naturligtvis i synner­ het om dessa inträda så småningom under en längre tidsföljd. En­ staka arter kunna därför ibland inom en del af sitt utbredningsom­ råde lefva under betingelser, klimatiska eller andra, som i hög grad afvika från dem, de ursprungligen äro vanda vid, och som härska inom största delen af de trakter, dessa arter ännu bebo. Men då bära dessa artens utliggare i regel vittnesbörd om, att de platser, där de nu lefva, fordom ägt en helt annan naturbeskaffenhet än de f. n. uppvisa. De möjliggöra därför ofta dragandet af vissa slutsatser angående ett områdes tidigare klimat. Sådana under mer eller mindre förändrade förhållanden kvarlefvande, från artens öfriga medlemmar till rummet vidt skilda djur- eller växtbestånd kallas som bekant relikter. (Jfr sid. 32 och 33.) Innan jag går att skildra våra relikta kräftdjurs förekomst, til­ låter jag mig att med några ord erinra om vårt lands och om Öster­ sjöns senaste utvecklingshistoria, sådan geologerna numera enats om att framställa densamma. När den väldiga landis, som under istiden täckte Sverige, Norge, Finland, Danmark, stora delar af norra Tyskland, Polen, Ryssland och nordvästa Sibirien samt Irland och Skottland smält undan, så låg landet vida lägre än nu. Östersjön var då, åtminstone tidvis, i öppet samband dels med Skagerack — genom ett bredt sund öfver mellersta Sverige — och dels med Hvita hafvet, genom sund såväl i norra Finland som öfver den kedja af stora insjöar, hvilka ligga mellan Finska viken och Hvita hafvet (fig. 1). De i regel hvarfviga leror, 1 Stuxberg hade ytterst summariskt offentliggjort dem i sitt populära arbete Djur­ skisser etc., Göteborg 1892, men hans uppgifter ha hittills ej anförts af forskare på detta område. De äro emellertid fullt tillförlitliga. OM MARINA, GLACIALA RELIKTER I NORDISKA INSJÖAR. GEN .STAB XI T, AN S T. .»de fördelningen mellan land och haf i "hu m-> den senglaciala tiden. (Efter J. J. Sederholm ■ öfver Finland, 19(0.) som täcka dessa fordom under hafvet belägna landsdelar, vittna därom.1 Särskildt i västra Sverige finnas, som bekant, i dessa s. k. ishafsleror lämningar af många olika djur: grönlandshval (Balaena mysticetus L.), narhval (Monodon monoceros L.), hvithval (Delphinapterus leucas Pallas), grönlandssäl (Pkoca grœnlandica Fabr.), storsäl (Phoca barbata O. F. Müller) samt talrika snäckor och musslor. Samtliga tillhöra de arter, 1 I själfva verket voro Östersjöns förbindelser med världshafven under den sen­ glaciala tiden mycket mer invecklade än som här framställts. Sannolikt ha de ofvan- nämnda sunden ej funnits samtidigt, och den senglaciala Östersjön torde under ett par skeden haft naturen af en issjö med högre nivå än världshafven och med smala utlopp till desamma. (Jfr Henr. Munthe, Studier öfver Gottlands senkvartära historia. Sv. Geol. Unders. Ser. Ca, N:o 4 samt Ymer 1911, sid. 349 o. f.) 20 L. A. JÄGERSKIÖLD. som nu lefva i arktiska haf. Detta gäller ej minst om det enda af blötdjuren, som är funnet äfven i östra Sverige: Yoldia arctica. Denna lilla mussla lefver nu talrikt i Spetsbergens fjordar, och det ända längst in, där vattnet är starkt uppblandadt med jöklarnas kalla och färska smältvatten. Efter Yoldia brukar man beteckna det dåtida hafvet som Yoldiahafvet. Allteftersom inlandsisen smälte, höjde sig landet, befriadt från den väldiga istyngden, och de sund, som i väster och öster förbun­ dit Yoldiahafvet med världshafven, grundades upp samt försvunno till slut. Östersjön bief en insjö, Ancylussjön, som den kallats efter en i densamma vanlig sötvattenssnäcka Ancylus fluviatilis. Dess säkerligen rätt smala utlopp låg då i trakten af Närke. Så kom en tid, antagligen ungefär motsvarande den äldre stenål­ dern, då landet åter sänkte sig och de nuvarande utloppen för Öster­ sjön bildades; dock voro de djupare än för närvarande. Vattnet i Östersjön var därför också saltare än nu. Den vanliga strandsnäckan (Litorina litorea) och dess nära släkting Litorina rudis, som nu finnas endast i Östersjöns sydliga delar (till Rügen och Bornholm), gingo då upp den förra till Sundsvall, den senare till Nederkalix. Salt­ halten i Bottenhafvets inre delar, som nu är o,3 %, bör då ha varit minst o,8 %. Efter strandsnäckan kallar man Östersjön i detta stadium af sin utveckling för Litorinahafvet. Det efterföljdes af nutiden med dess grundare Östersjöutlopp och mindre salta vatten. Sven Lovén offentliggjorde 1861 ett arbete »Om några i Vettern och Venern funna Crustaceer».1 Häri redogör han för fynd af kräft­ djur hörande till eller i alla fall ytterst nära släkt med sådana arter, hvilka dittills ansetts utmärkande för arktiska haf och särskildt för Sibiriens ishaf och af hvilka några voro kända äfven från Östersjön men som alla saknades vid vår västra kust. Liknande utbred­ ning äga bl. a. äfven vikarsälen (Phoca hispida) och hornsimpan (Cottus quadricornis). På grund af dessa djurgeografiska förhållanden drog Sven Lovén den slutsatsen, att i vissa af våra insjöar samt i Östersjön lefde en hel rad af djurarter, som dit invandrat från Is- hafvet på en nordöstlig väg öfver Onega och Ladoga. Han stödde sig härvid, väl att märka, ej blott på de skäl, som djurgeografien lämnar, utan äfven på hvad geologerna redan då kände om vårt 1 Denna afhandling jämte öfrig för nu föreliggande uppsats använd litteratur finnes närmare citerad i litteraturförteckningen sid. 34. OM MARINA, GLACIALA RELIKTER I NORDISKA INSJÖAR. 21 lands öden under och efter istiden. Detta Lovéns arbete jämte ett par följande af samma författare blef grundläggande för läran om relikta djurformer. Jag skall nu öfvergå till att art för art behandla de ishafsrelik- ter, vi känna från nordiska insjöar och Östersjön, samt sedan söka lämna en sammanfattande öfversikt af några hithörande frågor. Vikarsälen {Phoca hispida Schreber) har en circumpolär utbred­ ning men finnes äfven i Östersjön (tafl. i). Enstaka individer förirra sig till Skottland eller t. o. m. till Frankrikes kuster, men detta ändrar naturligtvis ej dess natur af äkta arktisk säl. Vikarsälen finnes äfven i Saimen, i Ladoga (men ej i Onega) samt i Kaspiska hafvet, i Bajkal och i Oron. Man har uppställt ej mindre än fyra underarter för de vikarsälar, som bebo dessa vatten: Phöca saimensis Nordquist, Ph. ladogensis Nordquist, Ph. caspica Gmelin och Ph. sibirica Gmelin. O. Nordquist har (1899) underkastat skallar af dessa sälar en ingå­ ende granskning och funnit, att deras variationer, siffermässigt ut­ tryckta, ligga inom hufvudartens variationsamplitud, men att medel­ värdena för hvarje underart bli andra än för hufvudarten. — En egen­ domlighet rörande saimasälarna torde förtjäna anföras. De ha större ögon än andra vikarsälar. Nordquist anser detta bero därpå, att Saimavattnen äro mindre klara och dessutom under en stor del af året täckta af sammanhängande is. Större fordringar ställas därför på saimasälarnas förmåga att se vid dålig belysning än på de andra vikarsälarnas. — Dessa olika underarter äro emellertid så lika hvar­ andra och hufvudarten, att de måste ha utbildats i geologiskt sedt sen tid. Vikarsälarna i Saimavattnen, i Ladoga och väl äfven i Kaspiska hafvet äro nog relikta; de i Bajkal och Oron kunna däremot ej vara det. Enligt geologernas säkerligen väl grundade åsikt kan aldrig Bajkal och än mindre Oron ha stått i direkt förbindelse med Norra ishafvet. De arktiska marina djur, som finnas särskildt i Bajkalsjön, måste därför ha vandrat dit upp efter Angarafloden. Sälarna äro ju kända för sin vana att gå långt upp efter floderna samt kunna t. o. m. tillryggalägga ej obetydliga sträckor öfver land. — Vikar- sälen är funnen fossil i leror från ancylustiden vid Skattmansö (Nathorst 1894). Gråsälen {Halichaerus grypus Fabr.) är för närvarande Öster­ sjöns kanske talrikaste säl, men han förekommer äfven, ehuru jäm­ förelsevis sällsynt, på vår västkust (tafl. 1). I Östersjön har han 22 L. A. JÄGERSKIÖLD. säkerligen invandrat redan under yoldiatiden, ty lämningar af grå- säl äro funna i aflagringar från ancylustiden vid Skattmansö inne i Uppland (Munthe 1895). Han synes därför böra räknas till den grupp af djur, som invandrat från nordost under yoldiatiden. Grönlandssälen [Phoca groenlandica Fabr.) har fordom lefvat som relikt i Östersjön. Ben af denna art äro nämligen funna dels i ishafslera vid Stockholm (Kinberg 1870), dels i leror från senare de­ len af litorinatiden vid Sundsvall (Adlerz 1906) och på Gottland (Munthe 1910).1 Denna rent arktiska sälart har sålunda öfverlefvat ancylustiden med dess söta vatten och först relativt mycket sent dött ut i Östersjön (jfr tafl. 1). Hornsimpan (Coitus quadricornis L.), fig. 2, är hos oss en typisk ishafsrelikt. Utom i Onega, Ladoga och Puruvesi, Kokonselkä, Hau- Fig. 2. Coitus ÿua dr ïcornù L. Exemplar från Östersjön. (Efter Smitt.) Ung. 2/6 af nat, чшкк kivesi, Kallavesi och lisvesi samt i Östersjön finnes hon i Mälaren, Vättern, Vänern,2 i Fryken i Värmland samt i Löfstorpsträsket på Vindön (Nathorst 1894). Hennes utbredning utom Fennoskandia framgår af kartan (tafl. 4), nämligen för så vidt det varit mig möj­ ligt erhålla uppgifter därom. I Onega, Ladoga samt i de svenska och finska insjöarna och i Östersjön är hon tvifvelsutan en relikt form. Hennes förekomst i Bajkal och de båda Angarafloderna be­ ror däremot säkerligen på en senare invandring. Geologerna vilja nämligen på goda grunder ej erkänna Bajkal som en relikt sjö (jämför ofvan sid. 21). Vätterformen af hornsimpan [Cottus quadricornis 1 Äfven i Danmark och i Livland äro ben af grönlandssälen funna i affallshögar från stenålderstid. (Jfr Adlerz 1906.) 2 Hur allmän hornsimpan är i Vänern, kan jag ej ange ej heller hur utbredd. Åtminstone en gång är hon funnen (Göteborgs museum, se A. W. Malms Göteborgs och Bohusläns Fauna II, sid. 390). Ett exemplar, som erhölls från Nordre älf, stammar väl säkerligen ock från Vänern. Enligt meddelande i bref af dr G. Swenander skall hon i Vänern «emellanåt erhållas på siknät». OM MARINA, GLACIALA RELIKTER I NORDISKA INSJÖAR. 23 var. relicta Lilljeborg) är mindre och saknar de fyra stora knottriga hornutväxter på hufvudet, hvilka förläna dess nära frände i Östersjön ett så egendomligt utseende (fig. 2); de motsvaras dock af mindre taggar. Det är af stort intresse att finna, hur de lämningar af hornsimpan, som funnits i ancylusleror vid Skattmansö i Uppland, visat sig till­ höra exemplar, som öfverensstämma med våra dagars vätterras ej med östersjörasen (Nathorst 1894). Den söta Ancylussjöns horn- simpor skulle således, i motsats mot våra dagars östersjöhornsimpor, liknat den nu lefvande vätterhornsimpan. Detta förhållande synes tyda på en rätt stor labilitet hos arten, en förmåga att allt efter vattnets växlande salthalt ändra gestalt fram och tillbaka. Ty ett utdöende af hornsimpan i Östersjön vid ancylustidens slut och en därefter följande ny invandring af arten under ett senare skede måste anses som absolut uteslutna. Hornsimpan i Ladoga skall likna vår vättersimpa. Däremot bildar Mälarens hornsimpa i flera hänseenden en mellanform mellan Östersjöns och Vätterns (Lönnberg 1903). Ännu så sent som under stenåldern var Mälaren såsom bekant en verklig vik af Östersjön. Dess simpa har således under mycket kortare tid än Vätterns lefvat i sött vatten. Allmänna ringbuken eller sugfisken \Liparis liparis (L.)] ansågs af Lovén för en relikt Östersjöform. Arten är arktisk och circumpolär, den finnes i Bottenhafvet och Finska viken samt i Öster­ sjön ned till Gottland, men äfven vid Ystad och, om än sparsamt, i de danska farvattnen samt vid Bohuslän och längs Norges kust. Dock är han allmännare i norra Norge än vid dess sydligare kuster. Äfven från Storbritanniens farvatten är han känd. Den allmänna ringbukens utbredning är således ej en typisk relikts, äfven om han antagligen i Östersjön är att betrakta som en arktisk sådan. Mysis oculata Fabr. kallas en liten kräfta, som bebor arktiska haf men en gång (Lönnberg 1898) är fångad i ett exemplar äfven i Öre­ sund1 (tafl. 2). Den har en mycket nära släkting, Mysis relicta Lo­ vén (fig. 3), som är funnen i Hvita hafvet, Bottenhafvet, Finska viken och en mängd nordiska insjöar såväl som i irländska och nordameri­ kanska (tafl. 4). Exemplar af Mysis relicta från Nordamerika, från Irland och från de skandinaviska länderna äro hvarandra så lika, att specialisterna säga sig ej kunnat finna några afvikelser att tala om. 1 Detta exemplar synes ha förkommit. Åtminstone finnes det ej bland de sam­ lingar från Öresund, som Lönnberg hopbragt och som inlämnats till Riksmuseum (en­ ligt meddel. af prof. Hj. Théel). 2 4 L. A. JÄGERSKIÖLD. Däremot synes den ofta återkommande uppgiften om artens förekomst i Kaspiska hafvet bero på felbestämningar, i det att andra närstående Mysisarter förväxlats med denna1 (jfr Sars 1893). De artskiljande olikheterna mellan Mysis relicta och Mysis oculata äro ej stora. Loven uppställde ursprungligen Mysis relicta endast som en varietet eller underart af Mysis oculata, och det kan ej råda något tvifvel om, att ej den förra till följd af förändrade lefnadsomständigheter utvecklats ur den senare Då är det af stort intresse att se, hur en alldeles likadan förändring ägt rum på åtminstone trenne olika, långt från hvarandra liggande trakter: i Östersjön och de med denna for­ dom sammanhörande insjöarna i Fennoskandia, i Irland och i Nord- Fig. 3 ' ' ^7 Lovén. (Efter Sars 1867.) Ç, ung. 4x1. amerika. Samma djurart har uppstått ur samma moderart under liknande förhållanden och väl ungefär samtidigt på flera platser.2 Granska vi kartan öfver fynd (tafl. 5) af Mysis relicta i Norden, så finna vi, att hon förekommer i fyra nordtyska och en dansk insjö, hvilka säkerligen aldrig stått i någon direkt öppen förbindelse med Östersjön, d. v. s. aldrig varit vikar af denna. Jag skall längre fram i denna uppsats återkomma till nämnda förhållande. Idothea entomon L.3 (fig. 4) är ett arktiskt kräftdjur, till det yttre ej så litet erinrande om gråsuggorna och hörande till samma ordning: likfo- 1 Sars 1895 har från Kaspiska hafvet beskrifvit en Mysis caspia, som han anser nära besläktad med M. oculata. Ännu en Mysis-art finnes i Kaspiska hafvet. Annars äro alla äkta Mysis-arter arktiska. 2 I Bottenhafvets södra del synes Mysis relicta till storlek och äfven i andra hän­ seenden något närma sig till M. oculata (Lönnberg 1903). Jämför hvad ofvan (sid. 22) sagts om hornsimpan under liknande förhållanden. 3 Detta kräftdjur har af fiskare på de trakter, där det allmänt förekommer, er­ hållit eget namn: krävika (Norrbotten), syrmask (Österbotten), krabbdragare (Söder­ manland), djupmack (Gottland), skrubba (Vättern). OM MARINA, GLACIALA RELIKTER 1 NORDISKA INSJÖAR. 25 tingarna (Isopoda). Som bifogade karta (tafl. 4) visar, bebor hon Kamtschatkas samt Sibiriens kuster och är i väster funnen ända fram till Peissentjorden.1 Dessutom finnes hon i Onega (Nordquist 1887), Ladoga (Sandman 1895 och Berghell 1896), Finska viken och Östersjön samt i Öresund till Kallebodstrand vid Köpenhamn, vidare i den till Mälaren hörande Ullevifjärden samt längre in ■Il i Mälaren, i trakten af Västerås (Lillje- ■ 11 borg 1891, sid. 151), vidare i Vät­ tern, Stora Färgen, Mjörn och Säfve- lången. Af de tre sista fyndplatserna är endast den i Stora Färgen förut 7 ^'W offentliggjord (Stuxberg 1892, sid. 9). Fynden i Mjörn och Säfvelången äro 'i i somras gjorda af N. Odhner. V Det märkligaste draget i Idotheas utbredning är, att hon är funnen äf- ven i Aralsjön och i Kaspiska haf- vet (Karabugas-bukten samt utanför Fig. 4. Idothea entomon L, (Efter Baku).2 Jag skall senare återkomma Stuxberg.) Nat. storl. 1 I Lovéns arbete af 1861 säges (sid. 293) om Idothea »hon har blifvit funnen ännu närmare oss vid Peissen af Herrar Gadd och Nylander» — — samt — — »vid Ishafvets stränder åtminstone från Varangerfj orden utefter den gamla världens hela norra kust är denna art utbredd». I sitt arbete om Östersjön (1865) säger samma förf, uttryckligen »Peissen nära Varangerfjorden». — I senare arbeten af G. O. Sars och A. Stuxberg m. fl. har Peissen anförts såsom en insjö. Någon nordisk insjö med detta namn har jag ej kunnat finna, och af sammanhanget framgår, att Lovén menat Peissenfjorden, som ju ligger tätt vid Varangerfjorden och hvarifrån Gadd och Nylander hemfört betydande samlingar. Några andra fynd af Idothea äro ej kända härifrån. Sedan misstaget med uppgiften, att Peissen är en insjö, en gång ägt rum, har det upprepats af alla, som skrifvit om Idotheas utbredning. — Mig veterligen har Idothea entomon ej senare återfunnits i dessa trakter, men det är ju möjligt, att hon förekommer lokalt tämligen långt in i fjorden. — Birula (1896 och 1897) har framhållit, att Stuxbergs upp­ gifter om Idothea entomon omfatta såväl denna art som den närstående I, sibirica Bi­ rula. Säkert är emellertid, att bland Vegasamlingarna finnas äfven äkta I. entomon. A kartan (tafl. 4) har jag därför ej kunnatskilja de båda arternas utbredning. I. ento­ mon håller mest till vid flodmynningarna och går äfven. uppåt floderna, föredrar således mindre salt vatten. — Från Çiriiîa (1897) har jag uppgiften om I. entomons förekomst i Hvita hafvet. 2 En bl. a. hos Credn Hdppé&A^ funnits äfven i Svarta hafvet, har jag ej kun iat få! ^hvärför den lendastg detta sätt anföres. 26 L. A. JÄGERSKIÖLD. härtill. Idothea entomon i Kaspiska hafvet är så olik samma art i Östersjön och Ishafvet att hon uppställts som en egen varietet, forma caspia (Sars 1897). Denna form blir 42 mm. lång, alltså ej större än i de svenska insjöarna. Medan Idothea i Ishafvet når en längd af 85—100 mm., blir hon i Östersjön ej gärna större än 75 mm. Från Ladoga har jag sett exemplar af 75 mm. längd. I Vättern når hon 42—47 mm. i längd. Exemplar från Ullevifjärden äro 45 mm. långa. Från Stora Färgen har jag ej erhållit större exemplar än 21—32 mm. I stort sedt af- tager arten således i storlek, allteftersom hon bebor ett mindre vatten. Om man undantager den betydliga skillnaden i storlek, ha systematic! ej kunnat upptäcka några nämnvärda olikheter mellan exemplar af Idothea fran dess olika nordiska lokaler. Gammaracanthus loricatus (Sa­ bine) är ett kräftdjur, hörande till märlornas ordning (Amphipoda). Dess ungefärliga utbredning synes af bi­ fogade kartutkast (tafl. 2). Hvar den motsvarande relikta arten Gammara- canthus lacustris G. O. Sars (= re- lictus G. O. Sars), fig. 5, är funnen, framgår af bifogade karta (tafl. 5). Medan G. loricatus når en längd af Fig. 5. Gammaracanthus lacustris G. O. 52 mm., är G. lacustris ej längre än Sars. (Efter S?rs 1S95J $, ung, 2x1. 33—35 mm- Artskillnaderna ärö ej större, än att man till en början an­ såg dessa former för identiska. G. lacustris har en utbredning ty­ pisk för en marin, arktisk relikt. Det är af rätt stort intresse, att släktets tredje art Gammaracanthus caspius G. O. Sars, som står myc­ ket nära G. loricatus och anses härstamma från denna arktiska art, är funnen i Kaspiska hafvet (Sars 1896). Pontoporeia femorata Kröyer hör liksom den föregående till amphi- poderna och har i stort sedt en arktisk utbredning men finnes äfven vid Norges västra och sydvästra kust, i Skagerack, Kattegatt och i Öster­ sjöns sydligaste delar (tafl. 3). Arten når en längd af 14—17 mm. Pontoporeia affinis Lindström (fig. 6) är mycket nära besläktad med föregående art, hvilket redan namnet afser att antyda, men efter åtskillig tvekan ha systematic! betraktat den som en egen art. Likt alla relikta arter är den mindre än sin stamform. Längd 8—9 mm. OM MARINA, GLACIALA RELIKTER I NORDISKA INSJÖAR. Arten är funnen dels i Karahafvet, dels i Kattegatt, Sundet, Öster­ sjön (antagligen finnes arten i hela Östersjön, fastän jag ej äger några uppgifter härom från dess sydöstra delar), Finska viken och Botten- hafvet. Vidare är den funnen vid franska kusten (Chevreux enligt Sars). I Lake Superior och Lake Michigan finnes den ock (jfr tafl. 3). I samma sjöar lefver dessutom en Pontoporeia, antagligen till arten ej skild från P. affinis, fastän den Fig. 6. Pontoporeia affinis af en forskare uppställts som själfständig art Lindstr. (Efter Sars 1S95.) Pontoporeia hoyi S. I. Smith (1874). O, ung. 4x1. Den bifogade kartan (tafl. 6) visar Pon­ toporeia affinis utbredning i Norden. Liksom Mysis relicta finnes den äfven i fyra tyska sjöar och i en dansk. Ej omöjligt är, att Pontoporeia affinis utbildats ur Pontoporeia femorata i ett salt ark­ tiskt haf, ehuru möjligen ett med mindre sälta än den nu i Ishafvet normala, och således redan som fullt färdig ny form invandrat i Yoldiahafvet. Dess förekomst i Karahafvet synes tyda därpå. I så fall förelåge här ytterligare ett fall, där en arktisk art utan någon nämnvärd förändring tillpassat sig till de nya förhållanden, hvarunder relikterna nu lefva. Antagligt är väl, att den nordamerikanska stam­ men af ifrågavarande art uppstått oberoende af den europeiska. Märklig är förekomsten af denna Pontoporeia affinis äfven vid franska kusten (Sars 1895, sid. I25)- Detta förhållande synes enastående i de »re­ likta arternas» utbredning och är för närvarande omöjligt att förklara. Pallasea quadrispinosa G. O. Sars (fig. 7) är liksom de två när­ mast förut behandlade arterna en märlkräfta (amphipod). Hon når en längd af 15 mm. Hennes utbredning i norden framgar af bifogade karta (tafl. 6). I Bajkalsjön och Angara- floden finnes en mycket närstående art Pallasea cancelloides Gerstfeld, till hvilken Lovén först förde de i de svenska sjöarna funna pallaseorna. Dessutom finnas där- sammastädes åtta andra arter af släktet Pallasea. Medlemmar af detta släkte äro ej Fig. 7. Pallasea quadrispinosa G. O. Sars. (Efter Sars 1895.'; kända från någon annan trakt (jfr tafl. 2). cT, ungefär 2 V, X i. Lovén räknade Pallasea till vår sven- ska reliktfauna. Mot denna åsikt ha några senare forskare (Nord- quist 1885, Sars 1867 samt Wesenberg-Lund 1902) framdragit tungt vägande skäl. Först och främst kan man ej påvisa någon marin arktisk art, från hvilken Pallasea quadrispinosa kan tänkas här- 28 L. A. JÄGERSKIÖLD. stamma. Alla medlemmarna af släktet Pallasea lefva nämligen i sött vatten. Vidare har ingen af de otvifvelaktigt äkta relikta arterna en så stor utbredning i sjöar, som ligga utanför högsta marina grän­ sen och som således aldrig stått i direkt förbindelse med Östersjön, aldrig utgjort vikar eller sund af dess vattensystem. Härtill kommer ytterligare, att hon i Tyskland finnes i en sjö med så västligt läge, att den står i förbindelse med Nordsjön och ej med Östersjön. Slutligen bebor arten äfven mindre och grundare samt således var­ mare sjöar än de äkta relikterna bruka samt anträffas i sjöarnas litorala zon, ej på djupare vatten som fallet brukar vara med dessa. Det råder nog intet tvifvel därom, att Pallasean liksom alla sötvattens- amphipoder härstammar från marina former, men om dess tillpassning, till lifvet i sött vatten skett i samband med uppkomsten af den post- glaciala Östersjön, därom våga vi ej nu draga några slutsatser. I stort sedt erbjuder dock artens utbredning mycken likhet med de äkta relikternas. Limnocalanus grimaldi (de Guerne) är en liten arktisk hinn- kräfta, hörande till klyffotingarnas ordning (Copepoda). Den är känd från Spetsbergen, Karahafvet, Sibiriens ishafskust vid Janaflodens myn­ ning, Bottenhafvet, Finska viken och, ehuru sällsyntare, från Öster­ sjön åtminstone ned till Smålands kust samt dessutom från Kaspi­ ska hafvets djupare delar, där den bildar hufvudmassan af dess plankton (G. O. Sars 1897, jfr tafl. 3). Den når en längd af 2,8 mm. 24 Ей fl I. 2. Fig. S ■ - 1 i- cf sedd från sidan. 2, O sedd från ryggen. (Efter Sars.) Ungefär 21 x 1. OM MARINA, GLACIALA RELIKTER I NORDISKA INSJÖAR. 29 Limnocalanus macrurus G. O. Sars (fig. 8) är så ytterst nära be- släktad med den förra, att äfven specialister länge räknade den till samma art. Den är en typiskt arktisk relikt och når som alla så­ dana ej fullt den förmodade stamartens storlek utan mäter endast 2,2 mm. i längd. Äfven Limnocalanus macrurus förekommer i ett par af de stora nordamerikanska sjöarna. Dess utbredning i Norden framgår af kartan tafl. 6. Halicryptus spinolosus v. Siebold (fig. 9) är namnet på en liten mask, hörande till de s. k. stjärnmaskarnas ordning (Gephyre Den har dels en arktisk utbredning med förekomst vid Östgrön- lands kust, vid Spetsbergen, i Karahafvet samt sydligast vid Klosterälfven i Östfinmarken (Norman 1903). Dess­ utom finnes den i Östersjön från Älandstrakten söder ut samt i Stora Bält (jfr tafl. 4). Se äfven tilläget sid. 34. t Lovén räknade denna art till de relikta, och hela dess utbredning antyder ju, att verkligen en arktisk relikt här föreligger. Emellertid företer dess utbredning betydande olikheter, jämförd med de relikta kräftdju­ rens. Den förekommer ej i någon insjö, går ej heller upp i Bottenhafvet eller längre in i Finska viken, där­ emot finnes den i Stora Bält. Allt detta vittnar om, att Fig. 9. Hali­ den är mycket mer känslig för sött vatten än de andra cryptus spinu- reliktformerna. Är det verkligen losus v. Sieb. möjligt, att denna art Ex. från Spets­ kunnat öfverlefva Östersjöns ancylustid? Eller har den bergen, 2x1. möjligen invandrat under litorinatiden? Mot den senare (Efter Théel 1906.) möjligheten talar ju, att Halicryptus alldeles saknas i Kattegatt och Skagerack, där de djur, som invandrat under litorina- perioden, rikligen förekomma; jfr sid. 34. Antagligast är, att Halicryp­ tus verkligen är en ishafsrelikt, som under ancylustiden dragit sig tillbaka till djupare hålor i Östersjön, där saltare vatten väl äfven under detta skede funnits, och kvarlefvat i sådana.1 När sedan Östersjön ånyo erhöll tillskott af saltvatten, har Halicryptus åter bredt ut sig. En med Halicryptus ungefär öfverensstämmande utbredning äger hafsborstmasken Antinoe sarsi Kinberg, medan de båda andra hafs- borstmaskar, som gå längre in i Östersjön, nämligen Terebellides 1 En motsvarighet härtill finnes i dag som är i förekomsten af musselkräftor i de djupa hålorna nordost om Bornholm, öster om Gottland samt sydväst om Landsort. Dessa arter: Bythocytere simplex Nordmann, Су there limicola Nordmann och Су there tùberculata Sars (hvaraf den sistnämnda ensam finnes i Landsortsdjupet), äro att anse 50m relikter från Östersjöns litorinatid (J. G. Andersson 1902). 30 L. A. JÄGERSKIÖLD. strômi Sars och Nereis diversicolor O. F. Müller äfven förekomma pä vår västra kust. Nu omtalade relikta arter hålla företrädesvis, för att ej säga uteslutande, till i djupare sjöar med kallare bottenvatten. I Anten, Mjörn, Säfvelången, Stora Färgen och Aspen finnes sommartiden ett starkt språng på 6°—7 ° C. i vattentemperaturen mellan 5 och 10 meters djup. Minst utprägladt är det i Anten, där temperaturen på 5 m. var 16,4° och på 10 m. n,8° C. Vid 20—25 meters djupr där relikterna oftast finnas, visa de nyss anförda sjöarna en tempera­ tur af 8° (Mjörn) till 5,9° (St. Färgen).1 Sin köldälskande natur ådagalägga relikterna ytterligare därigenom, att, så vidt vi känna, de­ ras fortplantning infaller under vintermånaderna. Det är af intresse, att ej endast kräftdjuren och hornsimpan (lektid november—januari) utan äfven de relikta sälarna gråsälen och vikarsälen yngla vinter­ tid, i motsats till den på västkusten allmänna, ej relikta knubbsälen {Phoca vitulina L.), som ynglar vid midsommar. Hvilken väg ha dessa relikter invandrat i den postglaciala Öster­ sjön? Ha de ej kunnat komma västerifrån lika väl som från öster? Öppna sund ha ju förbundit Yoldiahafvet med Skagerack lika väl som med Hvita hafvet. För besvarande af denna fråga är under­ sökningen af sådana sjöar, som likt Lyngern haft förbindelse med. hafvet endast väster ut, af intresse. Lyngern, Gröen, Rådasjön och Ingsjöarna2 ha under den gångna sommaren undersökts af N. Odhner, och i ingen af dem äro några relikta former funna. Detta synes ju mycket väl gå ihop med och styrka antagandet om en invandring på östlig väg. Säkerligen har det ej undgått läsaren, att en del af de här ofvan behandlade djurformerna oförändrade kunnat tillpassa sig till lifvet i mindre salt eller rent af i sött vatten. Så är fallet med Halicryp- tus och Cottus quadricornis i Östersjön samt med Idothea entomon. Åtminstone äro olikheterna mellan sötvattens- respektive östersjöstam- marna af dessa djur och den i arktiska haf lefvande stammen så. liten, att systematic! ej fäst något afseende därvid. Mer eller mindre förkrympta ha de emellertid blifvit. Hos vätterformen af hornsimpan 1 Dessa uppgifter meddelas efter mätningar, som fil. lic. N. Odhner utfört som­ maren 1911. Han kommer att på annat ställe utförligare redogöra härför. 2 Af dessa ha nog alla utom Lyngern under litorinatiden saknat förbindelse med Kattegatt, hvars salta vatten således ej kunnat utrota deras eventuella relikter. OM MARINA, GLACALA RELIKTER I NORDISKA INSJÖAR. 3l (C. quadricornis var. relicta) ha dock tydliga morfologiska olikheter upp­ stått.1 Den ringlade sälen har ock något differentierats i Saimavatt­ nen och i Ladoga liksom äfven i Bajkal och i Kaspiska hafvet. Hos andra har tillpassningen till lifvet i sött vatten gått hand i hand med så stora förändringar i kroppsgestalt, att specialisterna ansett dem berättiga uppställandet af nya arter. Så är fallet med Mysis relicta, moderart M. oculata. G ammara canthus lacustris » G. loricatus. Pontoporeia affinis » P. femorata. Limno calamus macrurus » L. grimaldi. Det är naturligtvis tack vare det förhållandet, att dessa föränd­ ringar ej äro större, än att man med lätthet än i dag kan urskilja, hvilken art, som varit moderart till »relikterna», som dessa senares natur af relikter med säkerhet kan anges. Åtskilliga af de relikta arterna finnas ej blott i nordiska sjöar utan äfven i nordamerikanska. Så är fallet med Limnocalanus macrurus, Pontoporeia affinis oeh Mysis relicta. Den sistnämnda finnes dess­ utom i några irländska sjöar. Och skillnaden mellan dessa arters olika stammar är ingen eller åtminstone så ringa, att specialisterna ej fästat det minsta afseende därvid. Det är ej tänkbart, att de nordiska, nordamerikanska och irländska stammarna uppstått på samma trakt. Utan här föreligga fall, då samma art uppstått på två eller flera ställen ur en gemensam moderart under inflytande af ytterst likartade förändringar i moderartens yttre lefnadsomständig- heter, ett för den som sysslar med descendensteorien synnerligen be- aktansvärdt förhållande. Äfven inom Fennoskandia ha tydligen de nya arterna uppstått på flera platser oberoende af hvarandra. Medan hufvudmassan för­ ändrats i Ancylussjön och dess vikar, måste andra ha genomgått samma förändring i isolerade småsjöar. Så ha några finska sjöar med relikta ishafsdjur stått i förbindelse med Hvita hafvet senare än med Östersjön, och deras relikter ha säkerligen ej omvandlats i Ancylusjön utan uppstått själfständigt. Möjligen har detta ägt rum i större utsträckning än vi nu äro böjda att tro. Endast en under­ sökning af hvarje reliktförande sjös geologiska historia kan afgöra huru härmed förhåller sig. En granskning af kartorna öfver relikta kräftdjurs utbredning samt af de bifogade höj dsiffrorna visar oss, att fyndplatserna inom Liksom hos Idothea entomon f. caspia (jfr Sars 1897). 32 L. A. JÄGERSKIÖLD. Sverige (med undantag af sjön Nömmen, 220 m. öfver hafvet),1 Norge, Finland och Ryssland ligga inom det område, som varit täckt af hafvet. Så är däremot ej fallet med de danska och nord­ tyska fyndplatserna. Geologerna förneka möjligheten af att dessa sjöar i postglacial tid utgjort vikar af Östersjön. Men Mysis relicta finnes i en dansk och fyra tyska sjöar, Pontoporeia affinis likaledes i en dansk och fyra tyska sjöar samt Pallasea quadrispinosa i fyra danska och icke mindre än 15 tyska sjöar. Äfven om vi ej vilja erkänna Pallasea quadrispinosa som en otvifvelaktigt relikt art, åter­ står dock att förklara förekomsten af Mysis relicta och Pontoporeia affinis utom Östersjöns gamla område. Wesenberg-Lund (1902) anser, att de i Furesö förekom­ mande relikterna dit invandrat antingen från Sundet (möjligen längs Mölleån, som utgör Furesös nuvarande utlopp) eller från en nu genom landhöjning torrlagd gren af Roskildefjorden. Och denna invandring skulle ha ägt rum, när Ancylussjöns söta vatten genom Sundens af landsänkningen framkallade tillförselförmåga förvandlades till Litorinahafvets salta. Mysis relicta och Pontoporeia affinis, hvilka tillpassat sig till det söta vattnet, hade då dragit sig uppåt åmyn­ ningar och floder, som erbjödo dem mer tilltalande lefnadsvillkor, och så hade de trängt fram till de sjöar, de i dag bebo. En lik­ nande förklaring gäller förekomsten af relikta arter i de tyska sjö­ arna och har äfven antagits af deras utforskare Samter (1905). De nyss anförda exemplen lära oss, hur litet förekomsten af en marin relikt (arktisk eller icke), äfven af en så typisk som Mysis re­ licta, bevisar angående en sjös utvecklingshistoria. Ett vatten, som innehåller dylika relikta arter, behöfver ingalunda ha utgjort någon vik af hafvet, men det bör dock ha stått i rätt nära för­ bindelse med detsamma. Visserligen kan i några fall en transport genom skydrag vara tänkbar; men en sådan torde dock vara ytterst sällsynt. Transport med hjälp af flygande fåglar är möjlig endast i vissa fall, där arten har mycket motståndskraftiga ägg eller dylikt. Man har tvistat om den omfattning, i hvilken termen relikt bör användas. Jag kan ej här gå in på denna fråga. Emellertid 1 Svårligen har Limnocalanus kunnat invandra till Nömmen under förhållanden något så när motsvarande de nuvarande, i så fall genom någon slags transport. Vida sannolikare är väl, att arten (Munthe, Geol. För. Förh. 1910, s. 1232, jfr nots. 18), kommit dit genom en vik af den sydbaltiska issjön, hvilken sträckt sig ända hit. Bobeck (1910) anser sig ha funnit den senglaciala, marina gränsen i dessa trakter så högt, att Nömmen skulle ligga under densamma, ett antagande, som Munthe anser vara oriktigt (G. F. F. 1911, s. 90). OM MARINA, GLACIALA RELIKTER I NORDISKA INSJÖAR. 33 är det klart, att skillnad finnes mellan en stam, som blifvit isolerad på sin nuvarande förekomstplats t. ex. Mysis relicta, låt oss säga i Vättern, och en som invandrat i en sjö, hvilken aldrig stått i direkt förbindelse med samma arts hufvudsakliga område, t. ex. Mysis relicta i den danska Furesö. Det finnes forskare, som anse, att en sådan förekomst som den sistnämnda ej alls bör kallas relikt. Detta är väl ändock att gå för långt och lär väl i praktiken ej låta genomföra sig. Så t. ex. förekomma Mysis relicta och Limnocalanus macrurus i Aspen såväl som i Mjörn. I den senare ha de säkerligen kunnat lefva ända sedan den tid, då sjön stod i förbindelse med den postglaciala Östersjöns vatten. I Aspen där­ emot är så antagligen ej förhållandet. Denna sjö bör vid den land­ sänkning, som motsvarade Östersjöns litorinatid, ha stått i förbindelse med Kattegatts salta vatten, och därvid böra de nämnda arterna ha dött ut. Sedan ha de åter dit invandrat från Mjörns vattensystem längs Säfveån. Men deras förekomst i Aspen möjliggöres däraf, att de äro relikta ej långt därifrån i Mjörn, och det vore nog mindre lämpligt att tala om Mysis relicta som relikt i Mjörn men ej i Aspen. Det kan dock vara bra att äga särskilda benämningar för dylika olikartade reliktförekomster. Jag föreslår att kalla Mysis och Limnocalanus i Mjörn, där de antagligen lefvat oafbrutet, för prim o relik ter, i Aspen däremot, dit de ånyo i sen tid invandrat, för sekundore- likter. En blick på kartorna visar oss, att Kaspiska hafvet och i vissa fall Aralsjön hysa åtskilliga djurarter, som otvifvelaktigt äro af arktisk natur. Den kaspiska sälen står, såsom vi sett, den vanliga ringlade sälen ytterst nära, Idothea entomon där nedifrån är samma art som i Ishafvet, Limnocalanus grimaldi finnes där ock. Dessutom lefva där talrika andra djurarter af tydligt arktisk prägel (jämför Sars 1893, som säger, att en stor del af Kaspiska hafvets krustacé- fauna »is of true arctic origin»). Att Kaspiska hafvet hängt sam­ man med Aralsjön och äfven med Svarta hafvet, anses bevisadt. Äfven i Svarta hafvet finnas åtskilliga nordliga djurformer, som nu saknas eller åtminstone ej blifvit funna i Medelhafvet. Att arktiska och nordiska arter ge Aralsjön, Kaspiska hafvet och äfven Svarta hafvet en i viss mån gemensam prägel, är således lätt att förstå. Svårare, ja tills vidare omöjligt att förklara är, hur arktiska arter öfverhufvud kom­ mit dit. Den enda hypotes, som för närvarande synes rimlig, är, Ymer 1912. 3 34 L. A. JÄGERSKIÖLD. att Medelhafvet under någon geologiskt taladt sen period innehållit nordiska, ja arktiska former, hvilka sedan försvunnit därifrån, och att dessa från Medelhafvet invandrat i Svarta och Kaspiska hafven samt Aralsjön. Bajkalsjön, Asiens stora fjällsjö, hyser, såsom i det föregående nämnts, vissa af de arter, vi äro vana att beteckna som ishafsrelik- ter. Dess säl, Phoca hispida var. sibirica^ utgör en underart af den ringlade sälen, och hornsimpan finnes där ock. Ej så få forskare ha därför ansett Bajkal som en reliktsjö, en forntida vik af Sibiriens ishaf. På geologiska grunder är denna åsikt ohållbar, och det finnes då ingen annan möjlig förklaring, än att dessa djur längs Angara- floden vandrat upp till Bajkal. Båda dessa arter ha nog utan syn­ nerlig svårighet kunnat företaga en sådan vandring. Vi ha här ytter­ ligare ett fall, som visar, hvilken ytterlig försiktighet man måste an­ vända, när det gäller att draga slutsatser ur förekomsten af enstaka arter, som vid första påseendet synas relikta. Tillägg under tryckningen. I en Göteborgs Museum tillhörande annelidsamling från Göta älfs mynning har d:r I. Arwidsson nyligen funnit talrika exemplar af Halicryptus spinulosus, tagna dels vid Nya Varfvet, dels i själfva älfvens salta underström. Detta märkliga fynd visar, att arten, tvärt emot hvad som säges sid. 13, verkligen finnes äfven på vår västra kust. LITTERATUR. Adlerz, G. Phoca grœnlandica i Litorina-aflagring. — Geol. Fören. i Stockholm För- handl. Bd. 28. Stockholm 1906. Andersson, J. G. Ett bidrag till Östersjöns djurgeografi. — Ymer 1901, h. 4. Stockholm 1902. Berghell, Hugo. Bidrag till kännedomen om södra Finlands kvartära nivåföränd­ ringar. — Fennia 13, N:o 2. Helsingfors 1896. Birula, A. Sur la collection des évertébrés de Mr A. Botkine. — Annuaire du Musée Zoologique de Г Acad. Imp. des Sciences de S:t Pétersbourg, T. I. 1896. (Rysk titel och text.) — — Recherches sur la biologie et zoogéographie principalement des mers russes. 2. Hydrozoaires, polychètes et crustacés, recueillis par le Dr A. Botkine en 1895 dans les golfes du Enisei et de l’Obi. Annuaire du Musée Zoologique de l’Acad. Impér. des Sciences de S:t Pétersbourg 1897, T. 2, N:o 1. — S:t Pétersbourg, 1897. (Rysk titel och text.) Bobeck, О. Senglaciala marina gränsen i sydvästra Sverige och Danmark. — Meddel. från Lunds Geologisk-Mineralogiska Inst. N:o 20. Lund 1910. Credner, Rudolf. Die Reliktenseen etc. I u. II — Petermanns Mitteilungen, Er­ gänzungsband 19. Gotha 1888. De Geer, Gerard. Om Skandinaviens geografiska utveckling efter istiden. Stock­ holm 1896. — — Quaternary Sea-Bottoms in western Sweden. — Geologiska Fören. i Stockholm Förhandi. Bd. 32. Stockholm 1910. OM MARINA, GLACIALA RELIKTER I NORDISKA INSJÖAR. 35 Ekman, Sven, Über das Crustaceenplancton des Ekoln (Mälaren) und über verschie­ dene Kategorien von marinen Relikten in schwedischen Binnenseen. — Zoologi­ ska studier tillegnade prof. T. Tullberg. Upsala. 1907. Forsstrand, Carl. Det arktiska hafsområdets djurgeografiska begränsning med led­ ning af skalkräftornas (crustacea malacostraca) utbredning. Upsala 1886. Grimm, O. A. Mare Caspium ejusque fauna. — Aral-Kaspiska Expedit, arb. S:t Petersburg 1876. (Rysk titel och text) Jarzinsky, Th. Praemissus Catalogus Crustaceorum inventorum in mari albo et in mari glaciali ad litus murmanicum anno 1869 et 1870. — Trudy Soc. Nat. Petropol. T. i. (Citerad efter Samter, då arbetet saknas i Sverige ) Johansen, A. C. Om Brugen af Betegnelsen »Relikt» i Naturhistorien. — Meddel. fra Dansk geol. Förening, 14 (Bind 3). Kobenhavn 1908. Keilhack, L. Malacostraca. Süsswasserfauna Deutschlands, Heft. 11. Jena 1909. Kinberg, J. G. H. Om arktiska Phocaceer, funna uti mellersta Sveriges glaciallera. — Öfversigt af Kongl. Vetenskaps Akademiens Förhandlingar 1869, N:o 1. Stock­ holm 1870. Levander, K. M. Übersicht der in der Umgebung von Esbo-Läfö im Meereswasser vorkommenden Thiere. — Acta Soc. pro Fauna et Flora Fennica, T. 20, 6. Hel­ singfors 1901. Lilljeborg, W. Sveriges och Norges fiskar. Upsala 1891. Lovén, S. Om några i Vettern och Venern funna Crustaceer. — Öfversigt af K. Vet. Akad. Förh. 1861, N:r 6. — — Om Östersjön. — Föredrag vid Skandinaviska Naturforskare-Sällskapets första offentliga möte den 9 juli 1863. Stockholm 1864. — — Till frågan om Ishafsfaunans fordna utsträckning öfver en del af Nordens fastland. — Öfversigt af K. Vetenskaps-Akad. Förhandi. 1862, N;r 8. Lönnberg, E. Undersökningar rörande Öresunds djurlif. — Meddel. fr. K. Landtbruks- styrelsen (N:o 43), 1. Upsala 1898. — — Bidrag till kännedomen om hafsdjurens utbredning uppåt Bottenhafvet; Svensk Fiskeri-Tidskrift, årg. 11. Stockholm 1902. — — Hornsimpa i Mälaren. — Svensk Fiskeri-Tidskrift, årg. 12. Upsala 1903. ------- Über eine Zwischenform zwischen Mysis oculata Fabr. und Mysis relicta (Lo­ vén). — Zool. Anzeiger, Bd. 26. 1903. Malmgren, Johan Anders. Kritisk öfversigt af Finlands fisk-fauna. Helsingfors 1863. Munthe, Henr. Om fyndet af gråsäl i Ancylusleran vid Skattmansö i Upland. — Geol. Fören. i Stockholm Förhandl. Bd. 17. Stockholm 1895. — — Studies in the Late-Quaternary history of Southern Sweden. — Geol. Fören. i Stockholm Förhandl. Bd. 32. Stockholm 1910. — — Studier öfver Gottlands senkvartära historia. — Sveriges Geol. Undersökning. Ser. Ca, N:o 4. Stockholm 1910. Nathorst, A. G. Om en fossilförande leraflagring vid Skattmansö i Upland. — Geol. Fören. i Stockholm Förhandl. Bd. 15. Stockholm 1894. — — Nya fynd i ancylusleran vid Skattmansö i Upland. — Geol. Fören. i Stock­ holm Förhandl. Bd. 17. Stockholm 1896. Norman, А. М. Notes on the Natural History of East Finmark. — The Annals and Magazine of Natural History. Ser. 7, Vol. 12. London 1903. Nordqvist, Oscar. Om förekomsten af Ishafscrustacéer uti mellersta Finlands sjöar. — Meddel. af Soc. pro Fauna et Flora Fennica, h. 11. Helsingfors 1885. ------- Bidrag till kännedomen om Crustacéfaunan i några af mellersta Finlands sjöar. — Acta Soc. pro Fauna et Flora Fennica, t. 3, 2. Helsingfors 1886. — — Die pelagische und Tiefsee-Fauna der grösseren finnischen Seen. — Zool. Anz. 254—255. 1887. — — Bidrag till kännedomen om Ladoga sjös crustacéfauna. — Meddel. af Soc. pro Fauna et Flora Fennica, h. 14. Helsingfors 1888. — — Bidrag till kännedomen om Bottniska vikens och norra Östersjöns evertebrat- fauna. — Meddel. af Soc. pro Fauna et Flora Fennica, h. 17. 1890. — — Beitrag zur Kenntniss der isolierten Formen der Ringelrobbe (Phoca foetida Fabr.). — Acta Soc. pro Fauna et Flora Fennica, t. 15, 7. Helsingfors 1899. Philip, Greta. On Relics in the Swedish Fauna. — Bull, of the Geol. Inst, of Up­ sala, Vol. 9. (Innehåller utförlig litteraturförteckning.) 36 L. A. JÄGERSKIÖLD. Samter, M. Die geographische Verbreitung von Mysis relicta, Pallasiella quadrispi- nosa, Pontoporeia affinis in Deutschland als Erklärungsversuch ihrer Herkunft. — Anh. zu d. Ab. d. K. Preuss. Akad. d. Wiss. 1905. Berlin. (Litteraturförteckning.) Samter, M. und Weltner, W. Biologische Eigentümlichkeiten der Mysis relicta, Pallasiella quadrispinosa und Pontoporeia affinis, erklärt aus ihrer eiszeitlichen Ent­ stehung. — Zool. Anzeiger, 27. 1904. — — Fang und Konservierung der relikten Krebse. — Archiv für Naturgeschichte, Jahrg. 72, Bd. i, H. 3. 1906. Berlin. Sandman, J. Alb. Idotea entomon. — Fiskeritidskrift för Finland, arg. 4, N:o 9. Helsingfors 1895. Sars, G. O. Histoire naturelle des Crustacés d’eau douce de Norvège, livr. 1. Les Malacostracés. Christiania 1867. — — Carcinologiske Bidrag til Norges Fauna, h. 3. Mysider. Christiania 1870. — — Les Crustacées caspiennes. Contributions pour servir à la connaissance de la faune carcinologique de la mer Caspienne, part 1. Mysidæ. — Bulletin de l’Acad. Impér. des Sciences de S:t Pétersbourg, Série 4, Vol. 36, N:r 1. 1893. — — Crustacea Caspia. Contributions to the knowledge of the Carcinological Fauna of the Caspian Sea, part 3. Amphipoda. — Bulletin de Г Acad. Impér. des Sciences de S:t Pétersbourg, Série 5, Vol. 1. 1894; Ser. 5, Vol. 3. 1895. — — Crustacea Caspia. Account of the Mysidæ in the collection of Dr. O. Grimm. — Bulletin de l’Acad. Impér. des Sciences de S:t Pétersbourg, Série 5, Vol. 3, N:o 5. 1895. — — Crustacea Caspia. Contributions to the knowledge of the Carcinological Fauna of the Caspian Sea, part 3. Amphipoda. — Bulletin de l'Acad. Impér. des Scien­ ces de S:t Pétersbourg, Série 5, Vol 4, N:o 5. 1896. — — An account of the Crustacea of Norway, vol. 1, Amphipoda. Christiania 1890—1895. — —. Pelagic Entomostraca of the Caspian Sea. — Annuaire du Musée Zoologique de l’Acad. Impér. des Sciences de S:t Pétersbourg, 1897, N:o 1. — — On some additional Crustacea from the Caspian Sea. — Annuaire du Musée Zoologique de l’Acad. Impér. des Sciences de S:t Pétersbourg, 1897, N:o 3. — — An account of the Crustacea of Norway, vol. 4. Copepoda. Bergen 1901 — 1903. Scörikow, A. S. Till kännedomen om Hafstorakanens biologi [Chiridothea entomon (L.); Isopoda]. — Bulletin de l’Acad. Impér. des Sciences de S:t Pétersbourg, Série 5, Vol. 24, N:o I—2. 1906. (Rysk titel och text). Smith, S. I. and Verril, A. E. Notice of the Invertebrata dredged in Lake Superior in 1871 by the U. S. Lake Survey. — The American Journal of Science and Arts, Ser. 3, Vol. 2. New Haven 1871. Smith, S. I. Crustacea common to Lake Superior and the lakes of northern Europe. — The American Journal of Sciences and Arts, ser. 3, vol. 7. New Haven 1874. — — The Crustacea of the Fresh Waters of the United States. — Reports of Com­ missioner of Fish and Fisheries, Part 2. For 1872—1873. Washington 1874. Stuxberg, Anton. Djurskisser. Några blad ur våra dagars forskning, del 1. Göte­ borg 1892. THÉEL, Hjalmar. Northern and Arctic Invertebrates in the collection of the Swedish State Museum (Riksmuseum), 2. Priapulids, Echiurids etc. — K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd. 40, N:r 4. Upsala 1906. Trybom, F. Sjön Nömmen i Jönköpings län. Meddel. från K. Landtbruksstyrelsen 1899. Stockholm. Wesenberg-Lund, C. Sur l'existence d’une faune relicte dans le lac de Furesö. — Oversigt over det K. Danske Vidensk. Selskabs Forhandlinger, 1902, N:o 6. (Lit­ teraturförteckning. ) — — Om en nulevende i vore Soer indelukket marin arktisk Istidsfauna. — Geo­ grafisk Tidskrift, Bd. 17, H. 8. Kjobenhavn 1904. Zschokke, F. Die Beziehungen der mitteleuropäischen Tierwelt zur Eiszeit. — Ver­ handlungen der Deutschen Zool. Gesellsch. 1908. Leipzig. ÏMER I912. 120 ' 100 100 120 140 IGO 180 YMER 1912. TAFL. L YMER 1912. TAFL. 2. YMER 1912. TAFL. 3. 100 140 120 too 80 60 20 DOrren 20 40 140 IGO iS» 100 140 120 100 BO GO 100 120 MO 'M iea <ЪЬ 4P sa 160 140 120 100 BO 00 UWrcmr 20 10 60 IW W 120 HO |цо 180 |Ы| 160 140 120 100 80 60 40 20 ООгат- 20 40 60 ВО 1011 140 160 ISO 180 Halichoerus grypus ( Fabr) Mysis oculata Fabr. Pontoporeia femorata Kröyer 100 140 120 100 80 60 40 20 UOimm- 20 40 00 80 100 ЦП МО 1М 18» ЯО ^ X Halicryptus spinulosus v. Sieb Cott us quadricornis L. 120 1OO LOO 120 140 IGO 180 LOO 120 140 IGO 180 1OO 160 140 120 100- BO 60 40 20 Otnoi» 20 40 60 80 101) .120 MO ICO 1B0 160 160 140 120 100 ВО 60 40 20 ОСптяпт 20 40 СО 80 100 120 140 1СО 1 ВО 160 Phoca hispida och dess underarter Ph. saimensis Gammaracanthus loricatus (Sab.) Pontoporeia a ff inis Lindstr. Ph. ladogensis. Ph. sibirica och Ph. caspica 10O 140 120 100 80 20 vctruw 20 100 120 140 IW 100 1*0 120 100 BO 60 40 20 Ootru» 20 40 ПО BO 100 120 140 IM 1ÜO 100 140 120 100 80 ВО 120 140 1М 18» 160 ------------------ .—. ■■■— —Joo "Сь я 160 140 120 100 80 60 40 20 Oüreenw 20 40 CO 00 100 120 140 ICO 1B0 160 160 140 120 »0 00 60 40 20 Ofexonv 20 40 80 80 100 120 140 160 180 ICO 160 140 120 100 ВО ВО Ойтееток 3) 40 60 ОО I0O 120 140 100 1В0 160 Idothea entomon L. ^ . Mysis relicta Lov. P, cancell oides (Gerstf) m.fl. Pallasea-arter 100 120 140 IGO 180 ÎOO GEN. STAB. UT. ANST. GEN. STAB. LIT. ANST. GEN. ST/ GEN. STAB.LIT. ANST. 3« L. A. JÄGERSKIÖLD. Förklaring till taflan 5. I regel äro de anförda sjöarnas höjd öfver hafvet angifven. Källan för hvarje uppgift anfores inom ( ). De källor, som ej återfinnas i litteraturförteckningen, bestå af skriftliga meddelanden till förf. Mysis relicta Lov. i. Niemiselet, 16 m. (Lunds zool. museum). 2. Bottenhafvet vid Rödkallen (Riksmuseum). 3. Kvar- ken (M. Samter, K. Preuss. Akad. d. Wissensch. 05). 4. Agön, Bottenhafvet (Uppsala zool. mus.). 5. Bot­ tenhafvet 610 58' N. 2o° 4' E. (Helsingfors zool. mus.). 6. Svartklubben N om Grisslehamn (Samter, K. Preuss. Akad. d. Wissensch. 1905). 7- Mjösen, 125 m. (G. O. Sars, 1879). 8. Oresjön, 213 m. (F. Try- bom i bref). 9. Siljan, 165 m. (S. Ekman 1907). 10. Barken (Dalarna), 115—no m. (Riksmuseum). 11. Snyten (Västmanland), 83,5 m. (S. Ekman 1907). 12. Ekoln, 0.75 m. (S. Ekman 1907). 13. Mälaren (flera ställen) (S. Loven 1863.) 14. Möckeln (Närke), 30 m. (S. Ekman 1907). 15.. Halfvars Noren (VästmanL), 158 m. (Riksmuseum). 16. Saxen (Värmland), 178 m. (Riksmuseum); 17- Algsjön vid Arvika, 117,9 m- (Riksmuseum). 18. Glafsfjorden (Värmland), 44,8 m. (S. Ekman 1907). 19. MellanFryken (Värmland), 61,6 m. (Riksmuseum). 20. Stora Le (Dalsland), 101,5 m. (S. Ekman 1907). 21. Lelången (Dalsland), 93,2 m. (S. Ekman 1907). 22. Mölletjärnet, vid Krokfors, Dalsland (S. Ekman 1907). 23. Animmen (Dalsland), 46,8 m. (S. Ekman 190 7). 24. Kärnsjön, Bohuslän (F. Trybom i bref). 25. Vänern, 44 m. (S. Lovén 1861). 26. Skagern (Värmland), 9 m. (S. Ekman 1907). 27. Stora Färgen, 60,1 m. (Göteborgs museum). 27a. Säfve- lången, 178,8 m. (Göteborgs museum). 27b. Aspen, 13 m. (Göteborgs museum). 27c. Mjörn, 58 m. (Göteborgs museum). 27d. Anten, 66 m. (Göteborgs museum.) 28. Vättern (vid Jönköping o. Motala), 88 m. (Lovén 1861). 29. Dofvern (vid Finspong), 20,6 m. (F. Trybom i bref). 30. Färgaren (Kalmar län), 40,3 m. (F. Trybom i bref). 31. Hällesjön (Kalmar län), 26,3 m. (F. Trybom i bref). 32. Långsjön, vid Ankarsrum, Kalmar län, 52,8 m. (F. Trybom i bref). 33. Thorsfjärden (Stockholms skärgård) (Uppsala zool. mus.). 34. Koutajärvi (O. Nordquist i bref). 35. Pääjärvi (O. Nordquist 1887). 36. Paanajärvi, no m. (O. Nordquist 1887). 37- Uleåträsk, 122 m. (O. Nordquist 1886). 38. Rehja, 130 m. (S. Lovén 1863). 39. Koli- majärvi, 106 m. (O. Nordquist 1897). 40. Keitele, 97 m. (O. Nordquist 1897). 41. Maaningajärvi, 83 m. (O. Nordquist 1885). 42. Kallavesi, 83 m. (O. Nordquist 1887). 43. Pielisjärvi, 95 m. (O. Nordquist 1885). 44. Höytiäinen, 87 m. (O. Nordquist 1886). 45. Pyhäselkä, 78 m. (O. Nordquist 1886). 46. Haukivesi 76 m. (Samter 1905). 47/ Pyhäjärvi, 30 m. (S. Lovén 1863). 48. Puruvesi, 76 m. (O. Nordquist i bref). 49. Näsijärvi, 95 m. (O. Nordquist i bref). 50. Päijäne, 78 m. (O. Nordquist 1885). 51. Lojo sjö, 31 m. (O. Nordquist 1887). 52. Ladoga, 5 m. (S. Lovén 1863). 53. Putko, 35 m. (Samter 1905). 54. Onega, 35 m. (Samter 1905). 55. Keno (Samter 1905). 56. Finska viken, Seskär (K. M. Levander). 57. Löfö (K. M. Levander 1901). 58. Hvita hafvet (Jarzynsky 1870). 59. Mauersee, 116 m. (Samter 1905). 60. Dratzigsee, 128 m. (Samter 1905). 61. Madüsee, 17 m. (Samter 1905). 62. Tollense See (Samter 1905) 63. Furesö, 20 m. (Wesenberg-Lund 1902). S. Ekman har framhållit osannolikheten af att Mysis relicta förekommer i Möckeln i Småland, dar han förgäfves sökt efter densamma. Jag upptar den på grund häraf ej, ehuru den, säkerligen med orätt, anfores både af Stuxberg, som annars visat sig väl underrättad, och af Samter. Gammaracanthus lacustris G. O. Sars. i. Mjösen, 125 m. (G. O. Sars 1895). 2. Stora Le (Dalsland), 101,5 ra- (8. Lovén 1862). 3. Lax­ sjön, 75,2 m. (S. Lovén 1862). 4. Lelången (Dalsland), 94 m. (S. Lovén 1862). 5. Glafsfjorden (Värm- land), 44,8 m. (S. Lovén 1862). 6. Fryken, Mellanfryken (Värmland), 61,6 m. (S. Lovén 1862). 7. Vä­ nern, 44 m. (S. Lovén 1861). 8. Vättern, 88 m. (S. Lovén 1861). 9. Uleåträsk, 122 m. (O. Nordquist 1886). 10. Rehja, 130 m. (O. Nordquist 1886). 11. Pielisjärvi, 95 m. (O. Nordquist 1886). 12. Maaninga­ järvi, 83 m. (O. Nordquist 1885). 13. Kallavesi, 83 m. (O. Nordquist 1887). 14. Höytiäinen, 87 m. (O. Nordquist 1886). 15. Pyhäselkä, 78 m. (O. Nordquist 1886). 16. Pyhäjärvi, 30 m. (O. Nordquist 1886). 17. Päijäne, 78 m. (O. Nordquist 1885). 18. Lojo sjö, 31 m. (O. Nordquist 1887). ig. Ladoga, 5 m. (S. Lovén 1863). 20. Onega, 35 m. (G. O. Sars 1895). г Ns ( Û 'Z ,:e «5 Я О И 2 гаО о 4» Й Е Е • оад Л? 0 4« К ш 2 > 40 L. A. JÄGERSKIÖLD. Förklaring till taflan 6. I regel äro de anförda sjöarnas höjd öfver hafvet angifven. Källan för hvarje uppgift anföres inom ( ). De källor, som ej återfinnas i litteraturförteckningen, bestå af skriftliga meddelanden till förf. Pontoporeia affinis Lindst.. i. Orrevand (G. O. Sars 1890). 2. Sognsvandet, 167 m. (G.o O. Sars 1890). 3. Elvaagen, 170 m. (G. O. Sars 1890). 4. Stora Le, 101,5 m. (S. Loven 1862). 5. Animmen, 46,8 m. (Riksmuseum, Hj. Théel i bref). 6. Vänern, 44 m. (G. O. Sars 1867). 6 a. Mjörn, 58 m. (A. Stuxberg 1892). 6 b. Säi- velången, 178,8 m. (Göteborgs museum, N. Odhner). 7. Barken (Dalarna), 115—no m. (Uppsala zool. mus.). 8. Ekoln, 0,75 m. (Uppsala zool. mus.). 9. Vättern, 88 m. (S. Loven 1861). 10. Sömmen, 158,4 m. (Riksmuseum, Hj. Théel i bref). 11. Älgsjön, Kalmar län (O. Nordquist i bref). 12. Uleåträsk, 122 m. (O. Nordquist 1885). 13. Rehja, 130 m. (O. Nordquist 1885). 14. Höytiäinen, 87 m. (O. Nordquist 1885). 15. Pyhäselkä, 78 m. (O. Nordquist 1885). 16. Pyhäjärvi, 30 m. (O. Nordquist 1886). 17. Puruvesi, 76 m. (O. Nordquist i bref). 18. Ladoga, 5 m. (O. Nordquist 1885). 19. Kuukasjärvi (О. Nordquist i bref). 20. Onega, 35 m. (Riksmuseum), Hj. Théel i bref). 21. Madü See, 17 m. (Samter 1905). 22. Soldiner See (Samter 1905). 23. Unter Ücker See (Samter 1905). 24. Cummerower See (Samter 1905). 25. Fu- resö,o2o m. (Wesenberg-Lund 1902). 26. Bottenhafvet vid Rödkallen (Riksmuseum, Hj. Théel i bref). 27. Ävikebujcten (Riksmuseum, Hj. Théel i bref). 28. Bottenhafvet vid Kaskö (Riksmuseum, Hj. Théel i bref). 29. Alands haf Understens fyr, (Riksmuseum, Hj. Théel i bref). 30. Mjölö (Riksmuseum, Hj. Théel i bref). 31. Arkö i Fångviken (Riksmuseum, Hj. Théel i bref). 32. Karlskrona vid Utklippan och Aspö (Riksmuseum, Hj. Théel i bref). 33. Bornholm (Uppsala zool. museum). 34. Sundet (Wesenberg- Lund 1902). 3 5. Kattegatt (G. O. Sars 18 9 0). Pallasea quadrispinosa G. O. Sars. i. Mjösen, 125 m. (G. O. Sars 1890). 2. Hurdalsjö, 175 m. (G. O. Sars 1890). 3. Storsjön, 130 m. (G. O. Sars »890). 4. Vormen (G. O. Sars 1890). 5. Femsjö, 7 8 m. (G. O. Sars 1890). 6. Stora Le, 101,5 m. (S. Lovén 1862). 7. Lelången (Dalsland), 94 m. (S. Lovén 1862). 8. Änimmen, 46,8 m. (S. Lovén 1862). 9. Laxsjön, 75,2 m. (S. Lovén 1862). 10. Glafsfjorden, 44,8 m. (S. Lovén 1862). 11. Fry- ken (Värmland), 61,6 m. (S. Lovén 1862). 12. Barken, 115—no m. (S. Lovén 1862). 13. Vänern (Ekens skärgård), 44 m. (S.Lovén 1861). 14. Ekoln, 0,75 m. (Uppsala zoologiska museum). 15. Mälaren (S. Lovén 1862). 16. Vättern (vid Borghamn), 88 m. (S. Lovén 1861). 17. Ifösjön, 7 m. (Uppsala zoologiska mu­ seum). 18. Niemiselet (Norrbotten), 16 m. (Lunds zool. museum). 19. Bottenhafvet vid Luleå (S. Lovén 1862). 20. Uleåträsk, 122 m. (S. Lovén 1862). 21. Rehja, 130 m. (O. Nordquist 1886). 22. Maaninga- järvi, 83 m. (O. Nordquist 1885). 23. Pielisjärvi, 95 m. (O. Nordquist 1885). 24. Höytiäinen, 87 m. (S. Lo­ vén 1862). 25. Pyhäselkä, 78 m. (O. Nordquist 1886). 26. Kallavesi, 83 m. (O. Nordquist 1887). 27. Py- häjärvi, 30 m. (O. Nordquist 1886). 28. Päijäne, 78 m. (O. .Nordquist 1885). 29. Ladoga, 5 m. (S. Loven 1862). 30. Löfö (K. M. Levander 1901). 31. Dalarö, Östersjön (Riksmuseum, Hj. Théel i bref). 32. Lücksee (Samter 1905). 33. Mauersee, 116 m. (Samter 1905). 34. Lehlesker See (Samter 1905). 35. Lan- sker See (Samter 1905). 36. Narien See (Samter 1905). 37. Gross-Pielburger See (Samter 1905). 38. Dratzigsee, 128 m. (Samter 1905). 39. Gross Lübbesee (Samter 1905). 40. Enzigsee (Samter 1905). 41. Madü See, 17 m. (Samter 1905). 42. Soldiner See (Samter 1905). 43. Unter Ückersee (Samter 1905). 44. Tollense See (Samter 1905). 45. Cummerower See (Samter 1905). 46. Schalsee (Keilhack 1909). 47. Tjustrup (Wesenberg-Lund 1902). 48. Sorö (Wesenberg-Lund 1902). 49. Furesö, 20 m. (Wesenberg-Lund 1902). 50. EsromsÖ (Wesenberg-Lund 1902). Limnocalanus macrurus G. O. Sars. A. Randsfjord (G. O. Sars 1901). B. Femsjö (G. O. Sars 1901). 1. Mjösen, 125 m. (G. O. Sars 1901). 2. Storsjön (N. Odalen), 130 m. (G. O. Sars 1901). 3. Tyrifjord, 65 m. (G. O. Sars 1901). 4. Oresjön 213 m. (S. Ekn^an 1907). 5. Siljan, 165 m. (S. Ekman 1907). 6. Barken (Dalarna), 115—no m. (S. Ekman 1907). 7. Ämänningen (Västmanl.), 76 m. (S. Ekman 1907). 8. Fryken (Värmland), 61,6 m. (S. Ekman 1907). 9. Glafsfjorden (Värmland), 44,8 m. (S. Ekman 1907). 10. Lelången (Dalsland), 94 m. (S. Ekman 1907). 11. Animmen (Dalsland), 45,5 m. (8. Ekman 1907). 12. Kärnsjön (Bohuslän) (S. Ek­ man 1907). 13. Vänern, 44 m. (S. Ekman 1907). 14. Skagern (Värmland), 9 m. (S. Ekman 1907). 15/15. Mälaren (flera ställen) (S. Ekman 1907). 16. Mullsjön (vid Hjo, Västergötland), 132,7 m. (S. Ekman 1907). 17. Vättern, 88 m. (S. Ekman 1907). 18. Stora Färgen (Västergötland), 60,1 m. (Göteborgs museum). 18 b. Aspen, 13 m. (Göteborgs museum, N. Odhner). 19. Nömmen, 214 m. (F. Trybom 1899). 20. Färgaren (Kalmar län), 40,3 m. (S. Ekman 1907). 21. Ifösjön (Skåne), 7 m. (8. Ekman 1907). 22. Yli Kitkajärvi, 229 m. (O. Nordquist 1887). 23. Pyhäjärvi (i Kuusamo), 30 m. (O. Nordquist 1887). 24. Rukajärvi (O. Nordquist 1887). 25. Tavajärvi (O. Nordquist 1887). 26. Suininki (O. Nordquist 1887). 28. Kiitämä (O. Nordquist 1887). 29. Kuusamojärvi (O. Nordquist 1887). 30. Ojusluoma (O. Nordquist 1887). 31. Muojärvi (O. Nordquist 1887). 32. Pääjärvi (Ö. Nordquist 1887). 33. Iso Lohijärvi (O. Nordquist i bref). 34. Pielis­ järvi (O. Nordquist 1887). 35. Maaningajärvi (O. Nordquist 1887). 36. Kallavesi (O. Nordquist 1887). 37. Päijäne (O. Nordquist 1887). 38. Lojo sjö (O. Nordquist 1887). 39. Ladoga (O. Nordquist 1887). Ymer i912. Pontoporeia affinis Lindstr. Limnocalanus macrurus O.Sars a 9 * Э GJ ri Sa a n YMER. I912. H. I. Storstäderna vid Östersjön. Af Sten De Geer. (Härtill tafl. 7.) Några stadsgeografiska synpunkter. Antropogeografi är ju den moderna benämningen på den gren af geografien, som studerar huru människan anpassat sig efter förhållandena på jordytan. Detta stu­ dium leder öfver till den praktiskt tillämpande geografien, som har det största allmänmänskliga intresse, då den ofta har att fälla det afgörande ordet i frågor beträffande samfärdsel, handel och politik. Detta dock under förutsättning att den arbetar med vetenskaplig klarhet och planmässighet. Den viktigaste grundvalen för antropogeografiska undersöknin­ gar utgöra specialkartor öfver befolkningens fördelning. Människorna äro nämligen ytterst ojämnt utbredda öfver jordytan, äfven om man endast tager hänsyn till förhållandena å landsbygden. Folktätheten framställes ofta med relativa metoder eller sådan den är i medeltal för vissa områden. Man kommer dock den kon­ kreta verkligheten vida närmare medelst absoluta metoder, förutsatt att skalan är tillräckligt stor (1 : 5 00 000). Förf, har tidigare i denna tidskrift1 angifvit en sådan metod, där hvarje tiotal människor be­ tecknades med en röd punkt. Härvid ernås åskådlighet, och män­ niskornas gruppering inom socknarna tillåtes framträda. Det torde i allmänhet icke vara möjligt att med samma beteck- ningssätt och skala framställa städernas befolkning och landsbyg­ dens. Skillnaden i täthet är alltför stor. Medelfolktätheten i en storstad är ofta mer än tusen gånger större än omgifvande lands- 1 »Om befolkningens fördelning på Gottland», Ymer 1908, s. 240. Meto­ den har sedermera vunnit användning i den nya upplagan af »Atlas öfver Finland» (1910), i Nandor Johanssons »Statistiska undersökningar af språkförhållandena i syd­ västra Finland» (1911) samt för de ännu icke publicerade befolkningskartor öfver Närke och Västergötland, som utarbetats af K. E. Sahlström i Uppsala. 42 STEN DE GEER. bygds, t. ex. 2 0 000 resp. 2 0 per kvadratkilometer. Man måste därför afstå antingen från beteckningens eller kartskalans enhet. För städerna kunna väljas särskilda tecken, rektanglar eller cirklar, som upptaga tiondelen eller hundradelen af de röda prickars areal, hvilka framställa motsvarande folkmängd på landet. Stads- tecknen böra fyllas ut med en särskild färg, t. ex. svart, för att fram­ hålla, att deras areal har en annan och intensivare betydelse än landsbygdens röda. Den andra möjligheten är att offra skalans enhet och framställa städerna å särskilda bikartor i så stor skala, att man kan använda samma slags befolkningsprickar som å landsbygden. Om man vill tränga djupare in i storstadsproblemet, så böra befolkningskartor upprättas i så stor skala, att de visa hufvuddragen af täthetsvariationerna inom hvarje stad. Liksom i fråga om lands­ bygden kan detta ske medelst antingen relativa eller absoluta tät­ hetskartor. En klar och praktiskt användbar relativ metod att återgifva storstädernas folktäthet har framställts 1909 af den amerikanske geografen Mark Jefferson. 1 Han utgår från den administrativa indelningen i rotar eller wards. Hvarje sådant område får å kartan en täthetssiffra samt för öfverskådlighetens skull en svart skuggning motsvarande sex olika täthetsgrader mellan 3 00 000 och 10 000 in­ vånare per engelsk square mile (2,6 kvkm). Som stad räknas allt sammanhängande område, som har mer än 10000 invånare per square mile, det är 3 860 per kvadratkilometer. Siffran är afpassad efter Amerikas unga, glest bebyggda städer och kan därför lämpligen afrundas uppåt, åtminstone till 5 000 invånare per kvkm. För att få den riktigast möjliga begränsning af sin antropo- geografiska stad, gör sig Jefferson oberoende af de administrativa gränsernas ofta godtyckliga förlopp. Han interpolerar en kurva mellan medelpunkterna för de tillräckligt tätt och de alltför glest befolkade wards. Härigenom vinnes i främsta rummet att de delar af de vidsträckta yttre wards, som med största sannolikhet äro till­ räckligt tätt bebodda, föras till staden. Ett och annat, troligen glest hörn af tätare wards stannar på landsbygdens sida om kurvan. Invånarantalet inom den isantropa gränskurvan kallar Jeffer­ son stadens antropogeografiska folkmängd. Man har med användandet af detta begrepp vunnit möjligheten att beräkna fullt jämförbara 1 »The Anthropography of some great cities», Bull. Amer. Geogr. Soc. 1909, sid. 537. STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 43 folkmängdssiffror för olika städer. De siffror, som hittills förekom­ mit i geografiska och statistiska arbeten, svara mot städernas administra­ tiva områden och äro ofta starkt miss­ visande. I fråga om unga städer och städer, som genom inkorporeringar moderniserat sina gränser, omfatta de officiella siffrorna en afsevärd befolkning tillhörande den glesa, yttre förortszonen och den rena landsbygden och äro sålunda för höga. Omvändt hafva äldre städer i vår tid vanligen vuxit vida öfver sina grän­ $39 ser, så att den officiella folkmängden en­ dast svarar mot stadens centralare delar, / ' / 2 j8- eller med andra ord är alldeles för låg. -/ (21 De yttre stadsdelarna betecknas ofta som förstäder, stundom som själfständiga stä­ der med egna namn, särskildt om de ligga på andra sidan om en viktigare administrativ gräns. Förstäder böra där­ för i regeln räknas till staden och dubbel­ Fig. i. St. Louis ar 1900 i skalan städer betraktas som en enda stad. i : 320 000. Siffrorna angifva tusen­ Officiellt har sålunda den unga, tal invånare per square mile. Den administrativa stadsgränsen strec­ for Amerika typiska staden St. Louis kad, J effet on isantroj gränskurva 5 7 5 000 och det äldre Boston 5 61000 prick-streckad. Två pilar visa Missis­sippis strömriktning. Ramen är kilo- invånare. För att kunna jämföra de m etergrad era d. (Efter M. Jefferson.) båda städernas storlek måste man först frånskilja den yttre, icke stadslika zonen kring St. Louis och likaså ytterzonen söder och väster om Boston. Därefter måste man till Boston lägga de närmaste, tätare delarna af de i norr angränsande städerna Cambridge, Somerville, Chelsea och Brookline. Det visar sig då, att i verkligheten är ordningsföljden mellan de båda städerna den omvända. Boston är större med 681 000 invånare, under det att St. Louis stannar vid jämnt 5 00 000. Alla siffrorna härröra från 1900 års census. Åtskilliga andra exempel skulle kunna anföras, där felet är ännu större. Det är tydligen nödvändigt att i hvarje särskildt fall göra en närmare geografisk undersökning, innan man vågar lita på jäm­ förbarheten af de vanliga folkmängdsuppgifterna för storstäder. I detta afseende erbjuder Jeffersons metod den bästa utvägen. 44 STEN DE GEER. Trots sin statistiska förträfflighet är dock hans isantropa gräns­ kurva ur geografisk synpunkt alltför grof. Den skär tvärt öfver wards utan att taga hänsyn till husmassornas mera invecklade verk­ liga gräns. Vidare måste man i städer och stadsdelar med olika byggnadssätt fästa afseende äfven vid andra faktorer än folktätheten för att finna den riktiga begränsningslinjen mellan stad och land. Man har äfven pröfvat absoluta metoder att framställa stor­ städernas befolkning. I och för trafikberäkningar och andra praktiska syften äro de säker­ ligen att föredraga be­ träffande städerna lika­ väl som för landsbyg­ den. Sålunda har N. Vic­ torin 1 för Stockholm ; ?.. * y* i med omgifningar an- vändt en metod, Som nära ansluter sig till framställningssättet å min karta öfver be­ folkningens fördelning på Gottland. Hvarje hundratal människor betecknas med en grå prick. Orign alkartans skala är något större än 1:50 000. Fig. 2. Folktätheten i Stockholm februari 1910 i skalan Denna prick-karta I : 100 000. Hvarje svart punkt betyder 100 människor. (Efter N. Victorin). måste anses synnerligen lyckad. Den grundar sig på mera detaljeradt siffermaterial än rotarnas och visar därför en mängd intressanta detaljer. Man ,ser sålunda, huru den tätaste be­ folkningen i Stockholm är hopad på några begränsade områden i stadens utkanter. Kartan lämnar dock ingen upplysning om det stadslikt bebyggda områdets gräns. Det kunde därför vara lämpligt att kombinera de 1 »Förslag till ordnande af lokalbanetrafiken i Stockholm med omnejd», Stock­ holms Stadsfullmäktiges Handlingar, Bihang N:r 31 till Beredningsutskottets utlåtanden och memorial för år 1910, plansch 27. STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 45 båda statistiska metoderna så, att den isantropa gränskurvan inlades på den absoluta befolkningskartan. Redan hvardera metoden för sig visar hufvuddragen af den zonala anordning af befolkningen, som utmärker storstäder. Som storstad brukar man erkänna den stad, som öfverskridit en folkmängd af etthundratusen personer. Siffran är ofta karakteristisk. Den snabba folkökningen har börjat. Den bebyggda arealen har blifvit så stor, att lokalkommunikationerna fått ökad betydelse. Spår­ vägarna sammanlöpa alltmera tydligt mot ett centrum. I samband härmed har arbetsfördelningen mellan olika stads­ delar blifvit mera bestämd. Affärslifvet koncentreras till ett litet, centralt område, där folkmängden minskas. Omkring centrum anordnar sig en ring af tätast befolkade stads­ delar. Utanför dem följa de nyare kvarteren med breda gator, och längst ut vidsträckta förstäder, hvilka endast i något särskildt väder­ streck antaga karaktären af de rikas villastäder. Storstädernas zonala tillväxt är en intressant och imponerande geografisk företeelse. Den visar tendens att följa sina egna lagar trots alla hinder. Storstaden eftersträfvar alltid cirkelformen. Utvecklingen af ett radierande nät af spårvägar och lokala snabbanor leder öfver till stjärnformen, då det bildas fingerlikt utlöpande förstäder utmed kom- munikationslederna. Ofta uppstå sekundära tillväxtcentra vid lokal­ banornas stationer. Förstäder komma då äfven att framträda i svärmar eller åtminstone rader. Trots alla oregelbundenheter och luckor söker förstadszonen i sin helhet, likaväl som den inre staden, att fylla ut en cirkel, om ock af väldigare dimensioner. Storstadens normala tillväxt är sålunda koncentrisk, dels kom­ pakt intill den inre stadens periferi, dels glesare, linje- eller punkt­ förmig utom denna. Tillväxtens regelbundenhet, ja stadens hela form, kan till en viss grad och till en viss tid bestämmas af störande faktorer. Antingen är det naturhinder, såsom branta afsatser, floder, sank mark och hafsvikar, eller ock åtgöranden af stadsfullmäktige, civila eller militära myndigheter eller stora företag. I längden segrar dock storstadens expansionskraft, och nya stads­ delar bryta sig fram å förut försummade områden, fyllande ut zoner­ nas cirkelform. Den innersta och minsta zonen kan sägas vara storstadens kärna, ur hvilken den har vuxit ut, och dess hjärta, där den stora 46 STEN DE GEER. dagliga trafiken strömmar ut och in. Ingen annan stadsdel kan i intresse och betydelse jämföras med affärscentret. Dess geografiska läge och begränsning kan fastställas på flera sätt. På folktäthetskartan framträder centret som ett glesare område, ofta lika ljust som de yttre förstäderna. Folkmängden i stadens city aftager för hvarje år, då det ena boningshuset efter det andra ersättes med affärslokaler och offentliga byggnader. Centrets natur visas kanske bäst genom den ringa procenten boningsrum i förhållande till hela antalet rum. I Stockholm fram­ trädde detta förhållande tydligt redan 1890, då hela staden hade 245 000 invånare. I de yttre stadsdelarna användes då öfver 80 % af alla rum till bostäder, i Vasastaden och på Östermalm öfver 90 %, Centret var inskränkt till Staden mellan broarna, där bostads- procenten var 67, och började utbreda sig i Klara kyrkorote, där procenten redan nedgått under 80 eller närmare bestämdt till 77. Under de närmast följande femton åren har i Stockholm inträdt en högst betydlig förstärkning af den regelbundet zontala struktur, som kännetecknar moderna storstäder. Ar 1905 hade Stockholms folkmängd ökats till cirka 3 4 5 000 (officiellt 3 2 4 000). Centret hade förflyttat sin tyngdpunkt till norra sidan af Strömmen, där Klara kyrkorote blott hade 50 % bostadsrum. Äfven i Staden mellan broarna hade den centrala karaktären stärkts genom bostädernas nedgång till 55 %. Centret hade äfven utbredt sig till Jakobsroten, som gått ned till 65 % och var på väg att intränga i Hötorgsroten, där ännu 71 % återstodo. Därutanför var procenten öfver 80 och af de yttre rotarna bildades en alltmera kompakt ring af stadsdelar med mer än 90 % boningsrum. Åtskilliga ganska olikartade sidor af storstadsorganismens lifs- yttringar hafva äfven en statistisk-geografisk sida, som klargör centrets omfattning. En sådan är konsumtionen af lysgas per invånare. I Stockholms bostadskvarter användes år 1885 cirka 15 kubik­ meter gas per individ. Härifrån afvek blott det rikare Östermalm med sina 25 kubikmeter. Staden mellan broarna och nedre Norrmalm uppvisa den vida starkare konsumtionen af ungefär 110 kubikmeter. De markeras därigenom såsom stadscentret, som ju har den inten­ sivaste offentliga och enskilda belysningen, på samma gång som folktätheten där är afsevärdt mindre. Ar 1907 bilda bostadsområdena fortfarande en grupp. Tämli­ gen oförändradt är förhållandet mellan Södermalm med 60 kubik­ meter och Östermalm med 110. Öfre Norrmalm och Kungsholmen STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 47 intaga en mellanställning. Stadens affärscentrum är nu nedre Norr­ malm med 290 kubikmeter per invånare. Staden mellan broarna har med 210 kubikmeter blifvit så mycket efter, att den börj ar förlora karaktären af fullt modernt storstadscentrum, så vidt man kan döma af gasförbrukningen. För en noggrannare kartläggning af centret fordras dock en jämförelse mellan statistiska specialkartor öfver flera typiska före­ teelser. Amerikanen R. M. Hurd1 har dock användt en praktisk metod att finna en reell resultant för alla de fenomen, som skapa ett storstadscentrum. Han anser, att de högsta tomtprisen gifva det känsligaste utslaget i fråga om centrets läge, intensitet och ut­ sträckning. De siffror, han söker beräkna, uttrycka värdet vid gatu­ korsningar och för tomter af medelbredd och medeldjup i dollars per front-fot. A kartorna inskrifvas dessa tal i cirklar, som för åskåd­ lighetens skull borde gjorts proportionella mot det framställda värdet. De viktigare trafikgatorna ifyllas svart. Af särskildt intresse i Hurds undersökning är, att han ingår något på det inflytande på tomtvärdet, som förorsakas af arbets­ fördelningen mellan olika väl belägna ytor inom storstadens och äfven inom själfva centrets område. Han skiljer mellan affärsmark i centret, bostadsmark i de yttre stadsdelarna samt offentliga bygg­ naders mark, som förekommer i alla delar af staden. Bostadsmarken upptages i de centralare delarna af hyreskaserner, i de yttre af enfamiljshus och egnahemsvillor. I nyblifna storstäder kosta de dyrbaraste bostadstomterna omkring 150 dollars per front­ fot, i städer, som nått öfver millionen, stiger värdet till omkring 2 000 dollars. Till affärsmarken kunde man möjligen räkna produktionsmarken, som hufvudsakligen består af fabriksområden i de yttre stadsdelarna. I centrum är det emellertid väsentligen distribution sm ark, till en mindre del administrations- eller finansmark. Om man frånser järnvägsmark, omfattar distributionen storstä­ dernas dyrbaraste tomter. Det gäller främst detaljhandelns mark, som i nyblifna storstäder går upp till 2 000 dollars per front-fot, i nyblifna millionstäder till 15 000 dollars. Grosshandelns mark stan­ nar vid de betydligt blygsammare värdena 400 resp. 2 000 dollars. I fråga om finansmarken eller kontorens och bankernas kvarter äro Hurds uppgifter alltför knapphändiga för att tillåta anförandet 1 »Principles of City Land Values», 2:ra uppl., The Record and Guide. New York 1905. 48 STEN DE GEER. af några siffror, som kunde göra anspråk på någon som helst stads- geografisk allmängiltighet. Den dyraste finansmarken i Chicago når 8000 dollars, således afgjordt mindre än detaljhandelns mark. NewYork är dock ett så stort bankcentrum, att finansmarken stiger till 35 000 dollars per front-fot, hvilket är Förenta staternas högsta tomtpris. Dessa med ledning af Hurds tabeller vunna siffror belysa kraf­ tigt den allmänna regeln, att marken i storstädernas centra är utom­ ordentligt dyrbar. Det är därför önskvärdt att spara på utrymmet och göra gatorna så smala som möjligt. Äfvenledes är det nöd­ vändigt för banker, kontor och en stor del af öfriga aftärsföretag att ligga så koncentrerade, att man kan genomkorsa aftärscentret på några få minuter under den korta arbetstiden. Denna tendens till koncentration inom centret kan utlösas på ett par olika sätt. Äldre europeiska städer förfoga ofta öfver en gam­ mal stadsdel, »City» eller »Altstadt», exempelvis från den hanseatiska tiden. Vid anläggningen af den gamla staden har man eftersträfvat den yttersta sammanträrigning för att minska stadsmurens och öfriga befästningars längd. Om läget i förhållande till de nyare stads­ delarna är gynnsamt, hvilket i regeln är liktydigt med centralt, så visar det sig ofta fördelaktigast att med små förändringar bibehålla den gamla stadsplanen, också om husen måste successivt ombyggas. En sådan plan som den att ombygga Staden mellan broarna i Stockholm med ett rätvinkligt system af breda gator vore helt säkert opraktiskt och ruinerande. Centret blefve ej tillräckligt intensivt ut- nyttjadt, om man ej samtidigt skaffade sig ersättning genom att bygga på höjden. Byggandet af skyskrapare med 20 till 30 våningar är de unga, särskildt amerikanska städernas metod för att få rum med hela affärs­ rörelsen inom ett tillräckligt litet område. Skyskraparna användas endast som affärslokaler och förekomma blott inom de största städer­ nas centra. De byggas omväxlande med mindre hus, för att ljuset skall få tillträde, om möjligt, till alla fyra sidorna af jättebyggnaderna. I sin tendens att koncentrera affärslifvet motsvara sålunda Ame­ rikas skyskraparekvarter de gamla kvarteren i europeiska städer med deras krokiga gator och gränder och höga, smala gafvelhus. Under det man i Europa i främsta rummet söker utvinna det mesta möj­ liga af de båda horisontella dimensionerna hos centret, så har man i Amerika i vida högre grad tagit sin tillflykt till den tredje, den vertikala dimensionen. STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 49 Använd arbetsmetod. Enbart folktäthetskartor gifva ej någon tillfredsställande geografisk bild af en storstad. Centret framträder å dem ljusare än öfriga stadsdelar, emedan hela befolkningen i sta­ tistiken hänföres till sina bostäder och ej i någon mån till sina arbetsplatser. Arbetsplatserna förhålla sig till boningshusen på alldeles olika sätt å landsbygden och i storstäderna. A landsbygden äro männi­ skorna mest samlade under den tid de befinna sig i sina bostäder. Vid arbetstidens början spridas de från gårdar och byar ut på fält och i skogar. Därvid blir folktätheten utanför bostadstomterna i allmänhet försvinnande liten. Den på förutnämnda gottländska karta af mig använda prick-metoden torde därför gifva en ganska reell befolkningsbild af ett öfvervägande landtbruksområde. I storstäderna äro bostadskvarteren vida tätare befolkade än landsbygdens byar. I och för arbetet sker dock icke någon sprid­ ning utåt I stället begifva sig stora folkmassor i radierande rikt­ ning, ofta med spårväg eller järnväg, mot stadens medelpunkt. Be- folkningsanhopningen i centret torde under affärstiden vara så stor, äfven om man fördelar den öfver hela dygnet och söndagarna, att den vida öfverträffar den närmast utanför liggande ring af hyres­ kaserner, som å hittills brukliga folktäthetskartor fått den mörkaste färgen. Äfven ur befolkningssynpunkt bör sålunda centret framträda vida starkare än den öfriga staden. Storstädernas antropogeografiska grundlinjer äro centrets gräns mot den öfriga staden och dennas gräns mot landsbygden. Den förra kurvan skulle bäst kunna bestämmas genom en flerdubbel statistisk-kartografisk undersökning. Emellertid torde det ofta vara mycket svårt eller alldeles omöjligt, äfven vid personligt besök i respektive städer, att erhålla ett härför användbart material af siffror och kartor. Ännu i vår tid finnas städer, där styrelsen är så föga intres­ serad af planmässiga studier af stadens utvecklingstendenser, att det till och med är svårt att erhålla de kartor öfver administrativa gränser med motsvarande folkmängdssiffror, som skulle behöfvas för en statistisk framställning af stadens yttre gräns. I detta afseende äro svårigheterna af mindre betydelse, enär storstadens gräns mot landsbygden, vare sig det gäller större eller mindre noggrannhet, vida lättare kan bestämmas genom en rent geografisk-kartografisk än genom en statistisk undersökning. Ymer igi2. 4 50 STEN DE GEER. Den metod, som användts vid framställningen af Östersjöstäderna å tafl. 7, är rent geografisk, om också statistiska förstudier af ett stort antal andra städer underlättat arbetet. Undersökningen har i synnerhet inriktat sig på ett intensivt utnyttjande af nyaste och bästa stadskartor. Resultatet har i de flesta fall pröfvats och korrigerats sommaren 19II medelst vidsträckta exkursioner genom samtliga de behandlade storstäderna. Detta tillfälle må begagnas att uttrycka min tacksamhet till Handelshögskolans i Stockholm direktion, som genom ett reseunder- stöd möjliggjort undersökningarna i fält. Som bas för arbetet ha tjänat följande kartor, som alla befun­ nits användbara, om de också visat sig vara af vidt olika värde och noggrannhet. För Stockholm har begagnats Svenska Turistföreningens för­ träffligt realistiska karta af år 1910 i skalan 1 : 16000, för stadens yttre partier »Aftonbladets och Dagens karta öfver Stockholm med grannkommuner», redigerad af H. Markman 1909 i skalan 1:30 000. Kartan öfver Hälsingfors har grundats på »F. Liewendal’s Lithogr. Tryckeris plan öfver Helsingfors 190 2» i skalan 1 : 14 000 samt på »Helsingin Matkailijakartta 1910» i skalan c:a 1 : 13000 1 och »Pharus- plan Helsingfors» omkring 1910 i skalan 1:12000. Som underlag för S:t Petersburg har användts »Plan de Saint- Pétersbourg en 1897 dressé par le conseil municipal» i skalan c:a i : 19 300, samt i främsta rummet den förträffliga »Планъ города с.—петерьурга» i skalan c:a 1:19 3 00, tryckt 190 2 af из дате и.е. шнейдеръ, Nevski Prospekt 14. Därjämte ännu en ryskspråkig »Plan öfver staden S.-Peterburg» i skalan c:a 1:31 000, utgifven 1910 från типограф!я i. f. ватсаръ, Sadovaja 35. För stadens yttre partier har anlitats »карта окрестностей c.- петерьурга», utgifven 1909 i skalan 1 : 12 6 000 af издате ю. гашь, Moschaiskaja 2 4. Stommen till Revalskartan har ritats efter »Neuer Plan der Gouvernementsstadt Reval» i skalan c:a 1 : 18000 från förlaget Kluge & Ströhm i Reval 1901, samt hufvudsakligen efter »Pharusplan Reval» 1910 i skalan 1:12000. För Riga har förf, haft förmånen att kunna bearbeta den stora, 4-bladiga »Plan der Gouvernements-Stadt Riga und deren Umgebung» af R. Stegman 190 2 i 1:12 600. I Libau erhölls en förträfflig »Plan der Stadt Libau» af ingenjör Framför skalbråk, som beräknats af förf, och därpå afrundats, har c:a utsatts. STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 5 I E. Baer 1903 i skalan c:a 1:12 000 samt »Pharusplan Libau» i 1:10000, af hvilka i främsta rummet den förstnämnda kommit till användning. Framställningen af Königsberg har grundats på »Pharus-Plan der Königl. Haupt- und Residenzstadt Königsberg» i skalan i : 8 500, af Danzig på »Plan der Stadt Danzig» i skalan 1 : 10000, förfärdigad 1908 af Städtisches Vermessungsamt, och af Stettin på »Pharusplan Stettin» i skalan 1 : 11 500 af år 1906. För Lübeck har begagnats en högst ett eller annat år gammal »Pharusplan Lübeck» i skalan 1:10000. För omgifningarna har äfven rådfrågats Messtischblätter i 1:25000. Kiel har ritats å en likaledes ny »Pharusplan Kiel» i skalan 1 : 8 500, Köpenhamn å den nya »A. C. Iliums Kort over Kobenhavn» i c:a 1:18 000, jämförd med en äldre plan i c:a 1:12 000 och den Danske Turistförenings »Kort over Kobenhavn og omegn» af år 1911. Slutligen har Malmö konstruerats å stadsingenjör A. Nilssons »Karta öfver Malmö» 1909 i skalan 1:10 000. Några kompletterande fakta hafva vid kartarbetet erhållits genom de partiella stadsplaner, som förekomma i Bædekers »La Russie», 1902, och »Nordost-Deutschland nebst Dänemark», 1908. Vidare har anlitats statistisk och geografisk litteratur beträffande de särskilda städerna. I flera fall står jag i stor tacksamhetsskuld till kommu­ nala chefer och tjänstemän liksom äfven till andra personer, som visat undersökningen intresse genom värdefulla muntliga upplysningar, särskildt under studieresan 1911. Undersökningen har visat, att underlagskartorna i regeln icke omfattade hela det stadslika området, hvarför ganska betydliga transporteringar från mindre skalor och skarfningar måst företagas i vissa periferiska delar af ritningarna. Då konstruktionen och uppritningen af stadsbilden var färdig, transporterades den medelst pantograf till skalan 1 : 10000 och upp­ ritades såsom färglagd plansch. Denna jämna skala torde äfven af rent praktiska skäl, såsom synbarhet, kartans storlek o. s. v., vara den ändamålsenligaste för framställning af storstäder under föreläs­ ningar, å geografiska och andra institutioner, utställningar och museer. För reproduktion minskades planscherna fotografiskt till skalan i : 50 000, hvarpå företogs en planmässig reduktion af innehållet, i syfte att bibehålla den klarast möjliga öfversiktlighet. Slutligen minskades de ytterligare till hälften vid fotolitografien. För publikation af öfversiktskartor öfver storstäder är nog lämp- 52 STEN DE GEER. ligt att eftersträfva den enhetliga skalan 1:100000, hvilken ännu torde tillåta framställandet af städernas hufvuddrag. En centimeter å kartan motsvarar i denna skala en kilometer i naturen. A taflan öfver Östersjöstäderna angifves skalan 1:100000, förutom genom bråk och vanlig empirisk skala, äfven genom kilo- meterrutning. Detta möjliggör, att man öfverallt har klart för sig, huru lång en kilometer och huru stor en kvadratkilometer är. På en tafla med flera städer är detta rutnät i främsta rummet ett medel för snabba jämförelser. Mina reproducerade ritningar åsyfta den största möjliga lik­ formighet i beteckningen olika städer emellan och inom hvarje sär­ skild stad den största exakthet under samtidigt undvikande af onö­ diga linjer och allt oväsentligt. Af naturförhållanden betecknas haf, sjöar och floder samt vikti­ gare terrängafsatser. Stadens hamnområde och inlopp från hafvet särskiljas från öfriga vattenytor genom mörkare blå färg, hufvudin- loppet genom en grof punktrad. Det stadslikt bebyggda området omgifves af en, så vidt möjligt, sluten kurva. Dess konstruktion har varit en af undersökningens hufvuduppgifter. Principerna, som därvid följts, ha ständigt varit desamma. De torde svårligen kunna nöjaktigt omtalas, då det ofta inträffat ganska komplicerade situationer, där realitetskänslan och det sunda förnuftet fått fälla utslaget. Till stadsområdet ha räknats dels de stadslika och någorlunda sammanhängande bostadsregionerna, dels sätet för det mera kon­ centrerade storstadsarbetet. Förutom affärscentret medtagas sålunda fabriker, gods- och rangeringsbangårdar, som skjuta in mellan andra stadspartier, och äfven delar af hamnens vattenytor, hvilka ju ofta äro minst lika använda och omistliga beståndsdelar af en storstad som järn vägsarealen och många gator. Stadens centrum framställes med starkt röd färg. Börsen och hufvudpostkontoret äro utsatta med särskilda tecken. Däremot har det varit nödvändigt att utelämna hela mängden af banker och andra offentliga och enskilda byggnader, som särskildt utmärka centret och hvilkas läge tagits i betraktande vid uppritandet af centrets gräns­ linje. Denna kurva har för öfrigt bestämts med ledning af flera olika förhållanden, t. ex. gatu- och spårvägsnätets anordning. Resultatet har i de flesta fall kontrollerats genom muntligt meningsutbyte med kompetenta personer och icke minst genom personliga iakttagelser på ort och ställe. Då hufvudsyftet är att angifva centrets läge i STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 53 förhållande till den öfriga staden, så har gränskurvan ej tecknats fullt så detaljerad som stadsområdets gräns, utan mera afrundad. I vissa fall skulle läget af stadens medelpunkt kommit att framträda med större skärpa, om det mörkröda partiet inskränkts till de mest intensiva affärskvarteren. Det föreföll dock riktigare att främst efter- sträfva likformighet i den starkt röda färgens reella betydelse å de olika kartorna. Jämte hufvudinloppet sjöledes ha samtliga järnvägar medtagits för att visa, huru de olika trafiklinjerna till lands införts mot stadens centrum och huru de stå i förbindelse med hvarandra samt med de viktigaste hamnkajerna. Person- och godsbangårdar skiljas genom olika tecken, likaså smalspåriga banor från normal- och bredspåriga. Af de lokala kommunikationslederna ha gatunäten utelämnats, enär endast föga af storstädernas sammanhang och inre byggnad antydes af dem. Sambandet mellan stadsdelar öfver skiljande vatten framgår af utsatta broar och viktigare färjtrafiklinjer. Storstädernas geografiska struktur och trafikens riktningar torde enklast och bäst åskådliggöras genom en kartografisk framställning af spårvägslinjerna. En fullständig sådan lämpar sig väl för den använda reproduktionsskalan, 1:100000. Framställningen bör ju också kunna genomföras mera konsekvent för alla de undersökta städerna, än hvad som vore möjligt vid ett urval af de viktigaste gatorna. Slutligen sammanfalla spårvägar och trafikgator så ofta med hvarandra, att de senare i regeln antydas genom de förra. Med undantag af Svenska Turistföreningens karta öfver Stock­ holm gäller om samtliga använda underlagskartor, liksom äfven om Baedekers annars så praktiska stadsplanedelar, att de endast an- gifva de gator, där spårväg finnes. En verklig uppfattning af spår- vägsnätet kan man erhålla, först då hvarje trafiklinje ritas för sig, äfven där två eller flera gå i samma gata. Ofta bifogas till stads­ planerna en beskrifning af de olika linjernas förlopp. Det visade sig emellertid under sommarresan 1911, att det behöfdes ganska vidlyftiga kompletterings- och moderniseringsarbeten för att få spår- vägsnäten fullt korrekt återgifna. På grund af resans starka force­ ring medhanns ej i alla städer att befara samtliga linjer, hvilket äfven kunde varit önskligt för erhållande af en konkret föreställning af alla stadsdelarnas karaktär. Det återstår därför på ett par ställen i Kiel och Köpenhamn några å kartorna streckade spårvägar, hvilkas tillvaro är oviss. 54 STEN DE GEER. Den härmed vunna bilden af Östersjöstädernas spårvägsnät visar flera relationer till storstädernas öfriga geografiska element. Lin­ jerna börja i regeln vid gränsen för det stadslikt bebyggda området. De gå öfvervägande i radierande riktning, sammanlöpa närmare stadens centrum, i hvilket de ofta inträda samlade i knippen. Inom centret sprida de sig åter, därigenom afspeglande dettas omfång. ÖSTERSJÖSTÄDERNA 1910. 5 KA LA H5 ООО 000 I = 100 o00 inv. S P I800 000 s. 330 000 (К.) , 60 ООО (N J 50 000 100 000 R. 370 000 W Ж (H.) Б0ОО0 J 100 000 170 000 E. 2; 50 ООО 60 0)0 230 00( Fig. 3 - ( ‘r ° ß5 ^ ^ra n ' " i а I =11 ’n g *5 ^ ^51 !'■m ^1 * fik f i5 5 ( ’ "le r " i ‘K > i11 гас i c ’ ' i kr 19IO. Östersjöstädernas läge. Storstäderna rundt det Baltiska hafvet belysa på vidt skilda sätt de här framkastade stadsgeografiska syn­ punkterna. Dessa städer äro mycket olika till läge, storlek, bygg­ nadssätt, befolkningens sociala nivå, språk och religion, liksom i fråga om städernas kommersiella, industriella och administrativa upp­ gifter och hela karaktär. En kombinerad öfversikt af Östersjöstädernas geografiska läge STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 55 och inbördes storlek gifver fig. 3. Antalet invånare år 1910 åskåd- liggöres där af graderade svarta rektanglar, som sträcka sig från närheten af stadstecknet. Hvad som genast faller i ögonen vid betraktandet af denna karta är den fullständiga bristen på större städer kring Bottenhafvets och Bottenvikens kuster. Det står tydligen i samband med befolkningens gleshet i dessa trakter, åtminstone såtillvida, som den absoluta folkmängdssumman inom de områden, som äro hänvisade till hvardera Bottenkusten icke ens når upp till en million. Därjämte bli de stadsbildande krafterna genom kusternas utsträckning och de många isolerade älfsystemen fördelade på en mängd punkter, af hvilka ingen varit nog gynnad för att kunna samla ens 50000 invånare. Bland de många mindre städerna är karakteristiskt nog Gäfle den största med öfver 30 000. Men så kan det också till sin intresse­ sfär räkna de bottniska ländernas mest betydande inlandsprovins, Dalarna. Sundsvall är afsevärdt mindre. Det måste också dela sitt i och för sig ringare jämtländska inland med Atlanterkustens Trondhjem. Ett afsevärdt bättre läge för storstadsbildning erbjuda kusterna kring Finska viken och Östersjöns nordligaste, skärgårdsfyllda delar. På västra sidan håller den svenska hufvudstaden Stockholm (fig. 3, S.) på att utveckla sig till en halfmillionstad. Detta sker på en punkt, som ligger tillräckligt sydligt, för att åtminstone de båda nordligaste millionerna af Sveriges folkmängd skola vara hänvisade dit äfven i ekonomiskt afseende. Som en motsvarighet till Gäfle ligger Norrköping (fig. 3, N.) på södra sidan af Stockholmshalfön. Det har just uppnått 50 000 invånare. Dessa båda städer gynnas i konkurrensen med Stock­ holm genom sitt läge vid bukter, som afsevärdt förkorta landvägen till många orter i de mellansvenska provinsernas inre. Förhållandena i Finland äro mycket likartade. Först vid Finska vikens nordkust befinner man sig så sydligt, att det glest befolkade baklandet kan uppvisa en summa af ett par tre millioner människor. Där ligger tämligen centralt hufvudstaden Hälsingfors (fig. 3, H.), som med rask fart öfverskridit 150000. A ömse sidor ligga, i väster Abo och i öster Viborg, båda vid gynnade bukter. Abo har som centrum i ett gammalt kulturland nått 50 000 invånare, under det att Viborg, trots sitt vidsträckta, 56 STEN DE GEER. skogrika bakland, blott har öfverskridit 30 000. Analogien med Norr­ köping och Gäfle torde vara omisskännlig. Vid Finska Viken ligger ock den nordliga gruppen af de ryska Östersjöstäderna. Främst bland dem är S:t Petersburg (fig. 3, S. P.). 1 Det står i förbindelse med Volga genom kanalen söder om Ladoga, Onega och Bjeloje Osero och kan äfven genom Nordbanan och Nikolaibanan till sitt bakland räkna vidsträckta delar af Nordryss- land, Västsibirien och Centralryssland med flera millioner invånare. På grund af de stora afstånden och denna befolknings låga stånd­ punkt skulle S:t Petersburg nog endast räkna vid pass 3 00 000 in­ vånare, om det icke samtidigt vore det jättelika Ryska rikets huf- vudstad. Nu närmar det sig i stället hastigt en folkmängd af 2 000 000. Såsom S:t Petersburgs militära förstad på sjösidan har Kronstadt (fig. 3, K.) nått öfver 60000 invånare. Till dessa båda sluter sig Reval, hvars inland bakifrån afskäres af Rigas och S:t Petersburgs intressesfärer. I förening med sjön Peipus hänvisa de Reval till det estniska områdets enda människo- million. Staden har just nått 100000. Dess vidare utveckling synes bero på, i hvad mån den kan blifva en uthamn till S:t Petersburg, eller med andra ord, i hvad mån den kan räkna hufvudstaden och via den delar af det inre Ryssland till sitt bakland. Ett gynnsammare läge har den sydliga gruppen af Rysslands baltiska städer. Särskildt Riga (fig. 3, R.) torde i betraktande af baklandets storlek och ofantliga folkrikedom kunna anses som den bäst belägna af alla Östersjöns städer. Stadens folkmängd börjar närma sig halfva millionen. Något aflägsnare från det stora baklandet ligga de kurländska hamnstäderna Windau (Vindava) och Libau (Libava) (fig. 3, L.). Det som stad obetydliga Windau, som vid folkräkningen 18 9 7 hade 7 000, nu måhända redan har 20 000 invånare, är hänvisadt österut till ett centralryskt bakland. Det är om vintern uthamn åt Riga. Libaus förbindelser gå i mera sydöstlig riktning. Baklandet omfattar Polen samt Väst- och Sydryssland. Befolkningen kan räk­ nas i ett stort antal millioner, liksom i fråga om Rigas inland, men är till stor del fattig eller lefver utan lifligare beröring med kom- munikationslederna. Den stadsbildande kraften är därför jämförelse­ vis svag. Libau har endast nått 90 000 invånare, om man frånser den norr om staden belägna örlogshamnen, som har bortåt 20000. Den ryska benämningen С.-ПЕТЕРВУРГЪ = S.-Peterburg. STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 57 Äfven på den tyska Östersjökusten uppträda ett par naturliga, väl markerade grupper af städer, skilda åt genom den långa hinter- pommerska kusten. Den östra gruppen kring Danziger Bucht be­ står af Königsberg och Danzig (fig. 3, K. och D.) med hvardera ett par hundratusen invånare samt Elbing (fig. 3, E.), som knappast nått 60 000. Elbing ligger mellan de båda andra, vid den Königs­ berg motsatta ändan af Frisches Haff och på andra sidan Weichsel- deltat i förhållande till Danzig. Af de båda hufvudstäderna ligger Danzig vid Weichsels myn­ ning och Königsberg vid mynningen af den lilla Pregel. Staden står dock via Pregel i kanalförbindelse med den i förhållande till Ostpreussens odlingscentrum alltför aflägset mynnande Memel (Nje- men). I fråga om inland är Königsberg närmast hänvisadt till Ost- och Danzig till Västpreussen med deras två, respektive en och en half millioner invånare. På andra sidan den med kusten parallella tysk-ryska tullgränsen måste städerna vid Danziger Bucht konkur­ rera särskildt med Libau, som är beläget norr om deras polska och västryska inland. Gruppen bildar sålunda i viss mån en öfvergång mellan Ryssland och Tyskland. Vid Östersjöns sydvästra kust ligga flera större och halfstora tyska städer. Här sammanlöpa trafiklinjer från alla delar af Östersjö­ området, ty dessa städer förmedla förbindelsen med Europas tätast befolkade kulturländer. Det gäller om världsdelar1 likaväl som om enskilda storstäder, att trafiken hufvudsakligen är radierande, d. v. s. att den sammanbinder de periferiska områdena med centret. På grund af dessa antropogeografiska förhållanden kan man med visshet förutsäga, att förbindelsen mellan Sverige och västra Tyskland alltid måste vara ojämförligt lifligare än t. ex. mellan Sverige och Ryssland. Af dessa städer är Stettin (fig. 3, S.) störst och har liksom Königsberg och Danzig ett par hundratusen invånare. Den är också den enda, som ligger vid mynningen af en stor, äfven i modern mening segelbar flod. Oder-intresset omfattar särskildt Schlesien och Berlin. Stettin ligger äfven, tack vare sitt Haff, så långt in i landet, att järnvägar från olika håll hit finna den kortaste vägen till hafvet. Däremot uppsökas kustens mest framspringande partier af den snabba, numera af ångfärjor ombesörjda trafiken tvärs öfver Öster­ sjöns smalare, västliga förgreningar. Denna samfärdsel har dock ännu ej visat sig vara i någon högre grad stadsbildande. 1 Som de fyra antropogeografiska världsdelarna kunde man lämpligen beteckna; Kina-Japan, Europa, Indien-Java och Förenta Staterna. 58 STEN DE GEER. Sassnitz och Warnemünde äro båda obetydliga och kunna be­ traktas som framskjutna utposter åt Stralsund (1910: 34000) respek­ tive Rostock (1910: 65000). Framåt Rostock (fig. 3, R.) dominerar alltmera fördelen af läget vid den ändan af Östersjön, som sträcker sig närmast Europas centrum. Mest gynnad i detta afseende är Lübecker Bucht. Från dess innersta vik kan man ännu komma åtskilliga kilometer på den lilla floden Trave och har då nått Östersjöländernas gamla fästpunkt vid det Öfriga Europa: »Die freie und Hansestadt Lübeck». Den har på sista tiden börjat gå raskare framåt och har just nått värdigheten af storstad. Genom Elbe-Travekanalen och viktiga järnvägslinjer behärskar Lübeck fortfarande ett stort och rikt bakland. Med förbigående af Kiel kan man till denna sydvästliga krans af städer lämpligen föra de båda största östjylländska: Flensburg och Aarhus. De äro båda helt hänvisade till lokalt bakland, Flensburg (1910: 61 000) till Schleswigs knappa million och Aarhus (öfver 50 000) till danska Jyllands. Köpenhamn, Malmö och Kiel hafva alla vuxit upp, tack vare sitt läge vid Östersjöns portar ut mot Nordsjön och Världshafvet. Af dem ligger Kiel (fig. 3, K.) vid inre mynningen af Kaiser Wilhelm Kanal, Östersjöns 9 meter djupa konstgjorda inlopp, som nu håller på ått fördjupas ytterligare till 11 meter. Det är helt och hållet den tyska flottans förläggning till Kielerfjorden och starka tillök­ ning, som är anledning till stadens utomordentligt snabba utveck­ ling till inemot ett par hundratusen invånare. Kiel behärskar icke något nämnvärdt bakland. Däremot står den stora kanalen via Hamburg och Elbemynningen i gen förbindelse med alla världsdelar. Stadens intressen äro också minst lika mycket riktade mot Nordsjön som mot Östersjön. Ännu hafva inga afsevärdare stadsbildningar uppstått vid Lilla Belt och Stora Belt, de. båda naturliga inlopp till Östersjön, som äro tillgängliga äfven för de största oceanångare. Det är också först på allra senaste tiden som det mycket gynnsammare belägna Öresunds 7 meter börjat blifva otillräckliga för sjöfarten. Den stads­ bildande kraften har nu redan definitivt inriktat sig på ett par punkter å ömse sidor om Öresunds södra, breda men grunda parti. Därvid har den naturliga hamnen i det lilla sundet mellan Amager och Sjælland sedan gammalt gifvit en bestämd öfvervikt åt Köpenhamn (fig. 3, K0.), gentemot det svenska Malmö (fig. 3, M.). Medan Malmö STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 59 knappt nått i oo ooo invånare, är Köpenhamn redan nära 600 000. Dess bakland är närmast de danska öarna med halfannan million invånare. Medelbart kan man äfven räkna dit Aarhus’ jylländska och Malmös sydsvenska bakland. Mycket af staden Köpenhamns storlek beror af dess läge såsom transitohamn för Östersjötrafiken och af dess egenskap af Danmarks hufvudstad. Malmö delar Köpenhamns gynnsamma läge och har bakom sig i främsta rummet det rika Skåne men äfven öfriga sydsvenska pro­ vinser och i viss mån själfva Stockholm. Af denna rundtur har framgått, att 13 storstäder med 100000 eller flera invånare hvar och 7 medelstora städer hvar och en med öfver 50 000 invånare ligga vid Östersjöns kuster. Städernas utveckling går dock raskt. Nya pretendenter till de olika storleksklasserna dyka alltjämt upp, och de städer, som upp­ nått dem, ökas än vidare. Tillväxtens hastighet varierar såväl olika städer emellan som vid olika tider hos samma stad. Städer­ nas inbördes storlek växlar därför afsevärdt redan på få år, och det inträffar lätt, att den ena staden går om den andra. Under sådana förhållanden bör man ej utan vidare, såsom hittills plägat ske, an­ vända de senaste folkmängdssiffrorna för hvarje stad, äfven om de då komme att gälla för något olika år. I främsta rummet måste man fordra, att uppgifterna äro reducerade till samma år eller helst halfår, och i andra rummet, att detta år är det senast möjliga. Dessa förbättringar af de statistiska siffrorna hafva vunnits genom konstruktion af utvecklingskurvor för de olika städerna. Kroklinjerna återfinnas starkt förminskade såsom fig. 4. A ritningen fortskrider tiden från vänster till höger, så att vänstra kanten betecknar år 1800 och den högra år 1910. Hvarje årtionde markeras genom en vertikal linje. Folkmängden angifves genom höjdläget i figuren. Såsom alltid borde ske vid liknande framställningar, angifver nedre kanten noll invånare. Sedan följa 50000 invånare för hvarje horisontell linje, som öfverskrides på vägen uppåt mot figurens öfverkant. Tillväxtkurvorna hafva interpolerats mellan de särskildt utmärkta observationspunkter, som utsatts i detta koordinatnät och som be­ teckna vid viss tid räknad eller officiellt beräknad folkmängd. Siff­ rorna hafva sammanförts ur ett stort antal olika källor. Helt visst skulle de kunnat ytterligare kompletteras, men redan dessa siffror torde vara nog för att låta kurvorna visa hufvuddragen af de större Östersjöstädernas utveckling under det sista århundradet. 6o STEN DE GEER. Kurvornas förlopp är på 600 000 inv. fallande likformigt. Under halfseklet 1800 till 1850 är ökningen ännu obetydlig. De större städerna hafva något öf- ver 50 000 och de mindre hålla 18 40 sig alltjämt under 25000 in­ 500 000 inv. vånare. Mellan åren 1850 och 1870 börjar den ökade tillväxt, som under den följande 2 o-års­ perioden 1870 till 1890 öfver- 400 000 inv. går till den nästan explosi­ onsartade utbredningshastig- het, som karakteriserar nu­ tidens storstäder. Äfven un­ der den sista 2o-årsperioden fortsätter denna tillväxt med i medeltal fullkomligt oför­ minskad styrka. Man kan 18 40' 1860 60 19 00 därför lugnt förutsäga, att det nuvarande snabba upp­ svinget kommer att fortsätta 200 000 inv. öfver de närmaste decenni­ erna, åtminstone för det all­ deles öfvervägande flertalet ISO af Östersjökusternas stor­ städer. Den geografiska sidan af 100 0'00' inv. utvecklingen eller frågan om hvilka arealer, som blifvit upp­ tagna af hus- och människo­ massorna, framgår för hvar och en af de 13 Östersjö­ I9|OO städerna af tafla 7. Fig. 4. Utvecklingen af Östersjöstädernas folkmängd 1800-1910. Stockholms läge och sättet för stadens utbredning bestäm­ mas väsentligen af ett par framträdande topografiska drag å den småkulliga urbergsslätten innanför Stockholms vidsträckta skärgård. STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 6l En förkastningslinje är orsaken till det präktiga inloppet från »Salt­ sjön» i öster, liksom till den fjärd af Mälaren, som från väster når fram till staden. Söder härom höjer sig en femtio meter hög för- kastningsbrant, kallad Södra bergen (B—SS).1 De båda vattnen skiljas åt genom »Staden mellan broarnas» ö (ST), en gruskulle, hörande till den i nord-sydlig riktning gående Stockholms-åsen, som här korsar förkastningsfjärdarna. På andra sidan Södermalmshalfön (SÖ) är det fortfarande åsen, som vid Skanstull (SK) skiljer Arsta viken (A) från Hammarbysjön (H). Äfven dessa två vatten ligga med sin södra strand intill en förkastningsbrant, som stryker fram parallellt med Södra bergen. Denna afsats har ej markerats å planen, då den endast föga berör det nuvarande bebyggda området. Den kan dock spåras genom en stor krök, medelst hvilken dess nivåskillnad öfvervinnes af spårvägen till Slakthuset (S) och Enskede (E), samt genom järnvägstunneln sydväst om Arstaviken (A). Stadsholmen (ST) ligger mellan Norrström i norr och Slussen i söder. Härifrån har Stockholm bredt ut sig, så vidt möjligt, åt alla håll öfver de s. k. malmarna. I söder hafva de största svårigheterna mött på grund af de endast på ett ställe någorlunda bestigbara Södra bergen. Större delen af Söders halfö har emellertid nu blifvit bebyggd. Förbindelsen med den öfriga staden förmedlas af tre större hissar (antydda å kartan) samt flera ångfärjelinjer. Den för Södermalm karakteristiska lifsfrågan om goda uppfartsvägar är nu på väg att lösas. Därjämte utgår från Slussen ett knippe spårvägar, som fördela sig utefter stadsdelens förnämsta tillväxtaxlar, en genom Folkungagatan österut Ull Danvikstull (D), en söderut å Götgatan förbi Skanstull och en västerut å Hornsgatan till Liljeholmsbron (L). Till samma förstadskomplex som Liljeholmen höra industriom­ rådena Bergsund (B) och Reimersholm (R) med Långholmens fängelse (L) samt, midt emot på Liljeholmssidan, Gröndals vidsträckta villa­ stad (G) för arbetare. Hela detta område är grupperadt kring Arsta- vikens (Ä) mynning och står äfven sjöledes i förbindelse med stadens centrum genom en starkt trafikerad ringförmig ångslupslinje. Från Liljeholmen leder åter ett knippe af spårvägar (M, T och H) till under anläggning varande villa- och förstäder, Midsommarkransen— Tellusborg och Hägersten. Liknande förstäder, belägna något utanför kartans ram, sluta 1 Beträffande hvarje stad hänvisa bokstäfver inom parentes till motsvarande stads­ karta å tafl. 7. 62 STEN DE GEER. sig äfven till Södermalms båda öfriga tillväxtaxlar. I söder ligger närmast Enskedestaden vid en spårvägslinje (E). I öster hafva fabriker anlagts utmed stora farleden och en hel rad af villastäder uppvuxit längs Saltsjöbadens lokalsnabbana, som genom tunnlar föres under förkastningsbergen till sin station (SS), hvarifrån en ångfärjelinje leder till stadscentrets midt. Trots de genom den första förkastningsbranten försvårade för­ bindelserna, har i öfverensstämmelse med kartans framställning en stor del af Söders halfö blifvit bebyggd med slutna husmassor, och trots den andra branten ha åtskilliga spridda villastäder börjat upp­ stå i Stockholms närmare och tjärmare sydliga omgifningar. Sedan gammalt har dock Stockholm haft lättare att utbreda sig mot norr. Stadens tyngdpunkt flyttar sig ständigt i nordnordvästlig riktning. Affärscentret har nu redan till större delen gått öfver Norrström och intagit nedre Norrmalm (NN). Därutomkring sträcka sig några kvadratkilometer tätt byggda, ofta af femvåningshus bestående husmassor, bildande stadsdelarna Blasieholmen (B), Östermalm (Ö), öfre Norrmalm (V, S och B) och Kungsholmen (K). De båda förstnämnda äro företrädesvis förmögna bostadskvarter. Till dem sluter sig den mellan Skeppsholmen (SK) och Djurgården (D) belägna krigshamnen samt å Djurgården stora parkanläggningar. I nordost har Östermalm hejdats af svenska statens militära öfnings- fält och småningom afrundat sin reella gräns. Först ute vid stran­ den af den från hufvudinloppet utgående fjärden Lilla Värtan har åter ett stadsområde kunnat utveckla sig genom anläggandet af den stora Värtahamnen, ett elektricitetsverk med arbetarstaden Hjort­ hagen (H) och gasverket (G). Persontrafiken inåt Stockholm från dessa arbetsområden ombe- sörjes af spårvagnar, som å andra sidan fortsätta öfver ångfärjor (LI) till de nya villastäderna å Lidingön. Den största, förmögnare villastadszonen ligger rätt norrut och omfattar Djursholm, hvartill Stocksund och Danderyd ansluta sig. Därifrån leder en tregrenad elektrisk snabbana till Östra stationen (ÖS) och inåt staden, dock utan att uppnå ens gränsen för centret. Stockholms snabbaste tillväxt har skett i nordväst, där öfre Norrmalm utvecklat sig till kompakta stadsdelar, såsom den högre belägna Vasastaden (V) och längre ut de ytterst tätt befolkade kvarteren Sibirien (S) och Birkastaden (B) med Karlbergs krigs­ skola (K). STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 63 En gräns för vidare kontinuerlig utveckling åt detta håll bildar Norrtulls godsstation (NS) och norrut Nya kyrkogården. I stället går stadsbebyggelsen här språngvis, i det att en hel svärm af sam­ hällen på ett par tusen invånare hvardera hafva uppstått, särskildt utmed Västeråsbanan. A kartan synes blott det närmaste af dem, Hufvudsta (HU), samt Hagalund (HA) vid Uppsalabanan (U). Denna förstadszon skiljes genom Mälarviken Ulfsundasjön (U) från Kungsholmen (K) och det därutanför belägna Brommalandet, som snart torde få spårväg och börja bebyggas. För närvarande befinna sig några större sjukhus bland stadsområdets utposter å Kungsholmen, och byggnadsverksamheten har hufvudsakligen inriktat sig på utfyllandet af de sista stora luckorna inom öns bebyggda hälft. De olika delarna af Stockholms norra, vida öfvervägande halfva sammanbindas af ett elektriskt spårvägsnät, som i täthet icke öfver- träffas af någon annan östersjöstad. Radierande karaktär hafva 12 linjer eller linjedelar, hvaribland den s. k. ringlinjen. Endast en har ringbanekaraktär. Det är linjen, som öfver St. Eriksbron och Odengatan förenar Kungsholmen, öfre Norrmalm och öfre Östermalm. Den kommer svårligen att kunna sammanknytas till en verklig ring med sin planerade motsvarighet i Söders ringväg. Trots sin regelbundet koncentriska tillväxt delas Stockholm alltjämt genom Mälaren och Saltsjön i två skilda hälfter. Det stora, gynnsamt och naturskönt belägna centret gör dock staden till ett organiskt helt. Man kan inom detta betydande midt- parti urskilja en påfallande arbetsfördelning. De viktigaste kvarteren befinna sig å ömse sidor om Norrström. Strax norr om denna och midt emot Norrbro, den östra hufvudleden till Staden mellan broarna, ligger Stockholms bankkvarter kring Freds- och Arsenals- gatorna. Något västligare, midt för Vasabron, har hufvudstadens tidningspress sitt centrum, och högre upp, vid den starkt trafikerade Vasagatan, ligger ett järnvägs- och postcentrum kring Centralstatio­ nen och hufvudpostkontoret (utmärkta å planen). Östra delen af Staden mellan broarna är affärscentrum för sjöfarten, under det att norra delen, med Ridd arholmen i väster, är centrum för rikets admi­ nistration. Helgeandsholmen i Norrström bär riksdagshuset och riks­ banken. Den intager äfven geografiskt en öfvergångsställning mellan bank- och administrationscentra. Fjärrtrafikens linjer till lands och sjöss kunna i Stockholm på ett fördelaktigt sätt beröra stadens centrum. De båda sydliga stam­ banorna från Malmö och Göteborg (M, G) jämte Nynäsbanan från 64 STEN DE GEER. Södertörn föras genom tunnlar under de båda fö rkastningshöj derna och å broar öfver deras respektive grafvar, Arstaviken och Mälaren, fram till Stockholms centralstation. Från norr leda till samma sta­ tion såväl Västeråsbanan, den privata hufvudlinjen från Bergslagen, som den norrländska stambanan öfver Uppsala (U är dess nya sträck­ ning). Af fjärrbanorna måste endast den smalspåriga Rimbobanan från östra Uppland stanna vid Östra stationen (ÖS). Den centrala godsbangården, Norra stationen (NS), är belägen nedom Vasastaden (V) men något utom centrets gräns. Södermalm har i sin midt en särskild bangård i Södra stationen (SÖS), och längst i norr har man anlagt en ny godsbangård, Norrtulls station (NS). I allmänhet torde en sträfvan göra sig gällande i större städer att minska de dyrbara lokaltransporterna genom godsbangårdars för­ läggande i de viktigare stadsdelarna själfva. All persontrafik har däremot en tendens att koncentreras till centrets midt, där hufvud- bangården bör ligga. I Stockholms rymliga, naturliga hamn söker sig trafiken, fram­ för allt persontrafiken, fram till centrets kajer. Angare utifrån Östersjön och skärgården gå sålunda i främsta rummet till Skepps­ bron å Stadens mellan broarna östra sida och till kajerna å ömse sidor om Blasieholmen. Trafiken genom Södertälje kanal och från Mälareprovinserna går till Riddarholmens västkaj. Större lastångare lägga till vid Stadsgårdshamnen (SS), öster om Slussen, eller i Värta- hamnen (V), som bland annat är statsbanornas kolhamn och längst i söder hufvudstadens petroleumhamn (P). Skeppsbron och Stadsgården stå vid Slussen i spårförbindelse med stambanorna. Värtahamnen förbindes genom en särskild bana vid Karlberg (K) med staden och via den stora rangeringsbangården Tomteboda (TS) direkt i och för transitotrafik med banorna från inlandet och Bergslagen. Karakteristiskt för Stockholm är det påpekade förhållandet, att alldeles obebyggdt och till och med ouppodladt land vidtager omedel­ bart utanför den ovanligt kompakt byggda zonen af tätast befolkade stadsdelar (jfr s. 44). Först under de allra senaste åren har uppstått en vidsträckt zon af sinsemellan isolerade villastäder med stockholmsk stadsbefolkning. Intill år 1895 ökades folkmängden i Stockholms sju grannkommu­ ner lugnt och regelbundet. Därefter inträdde en extra ökning, som enligt grafisk beräkning redan år 1900 uppgått till sammanlagdt 8 000 STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 65 personer, år 1905 till 21000 och 1910 till cirka 43 000. Samtidigt minskades stadens egen ökning (fig. 4, sid. 60). Man bör därför till det administrativa Stockholms 3 4 3 000 inv. 1910 lägga, icke grannkommunernas cirka 69000 invånare, utan deras 43 000 sannolika stadsbor med arbete i Stockholm. Stockholms folkmängd år 1910 vore då omkring 3 80 000, årliga ökningen 7 000 personer. Stockholms geografiska areal beräknades preliminärt till 14.4 kvkm, efter grundligare studier och modernisering af gränslinjerna till 15.7 kvkm endast inom öfverståthållarskapet, och slutligen till 17.1 kvkm motsvarande de med rödt utmärkta områdena å tafl. 7. Då folkmängden å dessa 1910 var 361 000, så erhålles häraf den höga medelfolktätheten af 21 100 invånare per kvkm, hvilket bekräftar hvad som sagts om stadens kompakta byggnadssätt. Hälsingfors är jämte Stockholm den enda af Östersjöstäderna, som ligger på en typisk svensk urbergsslätt med samma omväxling af bergknallar och lerdälder, som utmärker Stockholmstrakten. Lik­ som Stockholm ligger Hälsingfors vid en skärgårdskust, men icke vid en djupt inträngande fjärd utan på en starkt framskjutande halfö. Läget påminner i flera afseenden om Karlskronas. I öster skyddas staden af en krans af öar, hvaraf den yttersta bär fästningen Svea­ borg (S i planens sydöstra hörn). I sydväst synes öppna hafvet bakom en gles zon af smärre holmar. Kartan visar, huru det utskjutande landpartiet genom Tölöviken (T) delas i två halföar. Från den yttre halföns östra sida afskiljer en kanal landtungan Skatudden (SK) som en särskild ö. Mellan denna och den större halfön ligger Södra hamnen (SH), från hvars innersta ända stadsbildningen börjat. Där befinner sig fortfarande stadens centrum. Sedan Hälsing­ fors 1812 blifvit Finlands hufvudstad, uppstod ett administrations- centrum rätt norr om hamnviken (kring centralposten å kartan) och invid Hälsingfors’ officiella medelpunkt, Senatstorget med den vida omkring synliga Nikolaikyrkan. Härifrån löpa åt väster stadens båda förnämsta trafikgator: Alexandersgatan med två spår vägslinjer och söder därom den dubbla, af planteringar prydda Esplanadgatan. Mellan dem har bildats ett väl begränsadt bankcentrum. Då Hälsingfors drifver en icke obetydlig sjöfart, så uppträder en särskild koncentration af sjöfartsintressen, belägen i centrets södra Ymer 1912. 5 66 STEN DE GEER. del. Å kartan antydes den genom en mindre, svart fyrkant, som angifver läget af Finska ångfartygs-aktiebolagets kontorsbyggnad. De naturliga fjärdarna kring staden ha flerstädes genom kaj- byggnader ordnats som hamnar. I söder ligga sålunda Sandviks- hamnen (SH) och Hafshamnen; å ömse sidor om Skatudden Södra och Norra hamnen (SH och NH), längre norrut Brobergshamnen (BH) och Sörnäshamnen (SH). Af dem har Södra hamnen det gynnsammaste läget i förhållande till inloppet och centret. Dess västra kaj är tillgänglig för 6 meter djupgående och den östra för 8 meters fartyg, hvilket ungefärligen motsvarar de största, som öfver- hufvud trafikera Östersjön. Rundt Södra hamnen gå järnvägsspår, som sedan i en vidare båge löpa rundt den större halfön fram till Hufvudbangården (B). Längre norrut, vid Fredriksbergs järnvägsstation, utgå spår äfven ned till Sörnäshamnen, som tjänar trävaru- och petroleumtrafiken och med sitt elektricitetsverk intager en ställning, som påminner om Värtahamnens i Stockholm. Djupet är 6 meter. Stadens läge på en halfö är mindre fördelaktigt i vår tid, då de snabba men dyrbarare landkommunikationerna fått ökad bety­ delse. I förhållande till Finlands järnvägsnät ligger Hälsingfors i viss mån vid en bibana, äfven om hufvudstaden drager till sig största delen af trafiken från flera håll. Banorna från S:t Petersburgs Nord- finland och från Abo—Stockholm förenas tämligen långt norr om staden och gå som en enda linje rätt in till gränsen af Hälsingfors centrum. Den stora under byggnad varande personbangården och den väster därom belägna godsbangården hafva där ett fördelaktigt läge, som kommer att ytterligare förbättras i den mån stadens tyngd­ punkt förflyttar sig norrut. Från centret har Hälsingfors bredt ut sig koncentriskt åt alla håll. I öster har det fyllt Skatudden (SK) med höga, moderna hus, i söder når det till Brunnsparkens villastad (B), i sydväst ligga kvarter vid kvarter af nybyggda hus. Tomtprisen hafva i dessa trakter sprungit upp till det dubbla på få år. Detta gäller äfven det planlagda område, som just börjat bebyggas på näset väster om Tölö sockerbruk. Hälsingfors har sålunda i det närmaste utfyllt den större half­ ön och sträcker sig dessutom åt nordväst utmed Västra chausséen. Det har äfven kastat sig öfver till den inre halfön dels långt åt nordväst med Hermanstad och Majstad (Hi, H2 och M) utmed Östra chausséen, dels utmed Sörnäsbanan med industriella arbetsområden STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 67 och slutligen norr om Brobergshamnen—Tölöviken (BH och T) så­ som villor bort mot Djurgårdens park kring järnvägen och som slutna bostadskvarter i stadsdelen Berghäll (B) kring dess nybyggda, dominerande kyrka (utmärkt å planen). Hälsingfors elektriska spårvägsnät visar 9 linjedelar af radierande natur, däraf en från Skatudden, två från söder, tre från sydväst och tre från norr. Liksom Lidingö-banan i Stockholm fortsätter en af dessa med ångfärja till den planerade villastaden på Brändö (BR). Såsom redan har antydts, tillväxer Hälsingfors mycket snabbt. Det framgår bäst af kurvan å fig. 4, sida 60. Under de tio åren 1900—1910 har folkmängden vuxit från 94 000 till 150 000. Ärliga ökningen är 6 500. Utom Kiel kan ingen af de andra Östersjöstä- derna uppvisa en i förhållande till stadens storlek så betydande ut­ veckling. Kanske antyder formen af hufvudstadens kurva, att Fin­ land först under de senaste åren gripits af de moderna behof, som leda till uppkomsten af storstäder. Den geografiska eller verkliga stadsarealen uppskattades preli­ minärt till 7.0, definitivt efter undersökning i fält till 8.4 kvkm. Till jämförelse kan nämnas, att den officiella siffran för 1908 är 32.7 kvkm, hvaraf stadsplanen omfattar 11.3. Medelfolktätheten inom den geografiska staden är ganska be­ tydande eller 17900 personer per kvkm. Hälsingfors är en tvåspråkig stad. Ännu år 1900 utgjorde svenskarna nära hälften af befolkningen. Emellertid torde den finsk­ talande återstoden ha ökats väsentligt under de senaste årens hastiga utveckling. S:t Petersburg ligger innanför Finska vikens östligaste, ytterst flacka och grunda bukt. Staden är byggd på en flat, senkvartär hafsbotten, som höjer sig endast en eller annan meter öfver hafvets nuvarande yta. Denna slätt genomskäres af Östersjöns mäktigaste tillflöde, Neva- floden. Från Ladoga går den i en vid båge mot söder och är åter på väg mot norr, då den inom Petersburg gör ett skarpt knä och kort därpå delar sig i flera armar. Hufvudfåran, Bolschaja Neva (Stora Nevan, BN), fortsätter åt sydväst och angifver därmed stadens hufvudsträckning. Mot nordväst utgå Malaja Neva (Lilla Nevan, MN) och armen Nevka med dess stora, mellersta och lilla mynningsgrenar. Redan på norra sidan af Bolschaja Neva utbreda sig betydliga stadsdelar. På ön mellan Bolschaja och Malaja Neva ligger Vasilev- 68 STEN DE GEER. skaja (VO) med sitt enformiga gatunät och sina väldiga, rektangulära kvarter. Längst mot väster, till närheten af galérvarfvet, når den för kolera illa beryktade stadsdelen Galernaja Gavan. Hela ön har 190 000 invånare. Något mera, eller 210 000, har Peterburgskaja (P) på ögruppen mellan Malaja Neva (MN) och Nevka. Längre bort ligger förstaden Novaja Derevnja (ND) med 20000 invånare. Öster om Nevka vidtager Viborgskaja (V), som själft har i det närmaste 100000 inv. Dit ansluter sig dessutom en hel rad af för­ städer norrut längs stambanan (V) till Finland. De torde börja vid kartans norra gräns. Jag har emellertid icke varit i tillfälle att konstatera deras stadslika natur och samband med hufvudstaden. En andra oformlig men starkare utvecklad utlöpare från Peters­ burg är den rad af förstäder, som sträcker sig uppåt Nevan. Pä utsidan af flodens stora knä, närmast Viborgskaja, följer den torftiga Bolschaja Ochta (IV) med 40000 invånare och så Malaja Ochta. Högre upp ligga förstäderna på den motsatta, vänstra Nevastranden. Det är också naturligt, särskildt här, där man befinner sig långt utom den oval, som omsluter det öfriga Petersburg, att man först kommit att bebygga den sida af floden, som kunde sättas i den bästa landförbindelsen med stadens centrum. Förstadstungan räcker dubbelt så långt som å kartan, men efter en hastig rekognoscering af hela sträckan syntes det mig som om den egentligen stadslika karaktären försvunne bortom Michaila Archangela (MA). Förstäderna och de yttre kvarteren, ja man torde lugnt kunna säga större delen af S:t Petersburg, gör ett mycket enformigt, ofta tämligen halfruskigt intryck. Endast de talrika grekiskt-ortodoxa kyrkorna och deras skimrande, med guldplåt beslagna kupollökar sätta stil på stadsbilden. Hufvuddelen af S:t Petersburg ligger inom Neva-knäet och söder om Bolschaja Neva (BN). Det äldre partiet genomflytes af tre kana­ ler. Ytterst går Fontanka-floden (F), i midten Ekaterinski-kanalen (E) med sitt skarpa knä och närmast Nevan Moika-floden (M). Där Fontanka lämnar Neva, midt för Nevka, står Peter den stores hus. Därifrån leddes stadens grundläggning under åren närmast efter 1703. S:t Petersburg har således ingen Altstadt. Staden bär för öfrigt prägeln af att ha blifvit anlagd på en envåldshärskares bud. Ett tjugutal breda och linjeräta hufvudgator eller prospekt af i allmänhet två till tre kilometers längd genomkorsa staden i olika riktningar. Från Amiralitetet utstråla Nevski Prospekt (N) åt öster, Gorokovaja Uliza (G) åt sydost och Vosnesenski Prospekt (V) åt söder, alla STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 69 öfverkorsande de tre kanalerna. Mellan de båda yttre kanalerna löper Sadovaja Uliza (S), och utanför Fontanka ligger Zagorodni Prospekt (Z), som böjer om mot norr till Liteini Prospekt (L). Öfver Bolschaja Neva leda tre, men också endast tre, väldiga broar. De utgå från den södra Nevastrandens sammanhängande, sju kilometer långa kajer. Alexandrevski Most (AM) går öfver till Viborgskaja, Troitski Most (TM) till Peterburgskaja och Nikolaevski Most (NM) till Vassili Ostrov. De nordliga stadsdelarna förbindas också inbördes af ett par broar hvardera. Under seglationstiden äger en liflig trafik rum medelst färjor samt med ångslupar på Bolschaja Neva, Nevka och stadskanalerna. Lokalkommunikationerna till lands representeras fortfarande till stor del af de utomordentligt talrika isvostschikarna. De hafva dock fått en betydande konkurrent i det vidsträckta elektriska spårvägsnätet. Spårvägslinjerna kunna sammanfattas i en öst-västlig grupp och en nord-sydlig. Den förra ligger till stor del i Nevski Prospekt (N) och leder via Konnogvardenski Boulevard (K) till Vassili Ostrov (VO) eller öfver Sadovaja (S) till de sydvästliga stadsdelarna och förstä­ derna. Österut närma sig ett par linjer till Ochta (IV). Det nord-sydliga systemet förenar de tre nordliga stadsdelarna och särskildt Finska bangården (FV) med stadens södra hufvud- parti ända ut till Baltiska bangården (BV). Linjerna visa endast i sina yttre delar i ett tjugutal fall radie- rande natur. Ett par linjer hafva tydlig ringbanetendens. Detta sammanhänger med att S:t Petersburgs centrum är vid­ sträckt och föga utprägladt. Till följd af de stora afstånden fördelar sig detaljhandeln utmed prospekten i de olika stadsdelarna och på spridda basarer. Som handelsgata innehar dock Nevski Prospekt (N) första rummet. Nära dess midt och utmed en del af Sadovaja (S) befinna sig Gostinoy Dvor m. fl. ofantliga basarkvarter samt den hästskoformade riksbanksbyggnaden och andra penninginstitut. Huf- vudpostkontoret ligger dock tämligen långt västerut och börsen på Vassili Ostrovs yttersta udde. Ett administrativt centrum kan spåras i trakten af Amiralitetet. I nordost gränsar det till Vinterpalatset (jfr kartan) och omgifves för öfrigt af Heliga synoden, ministerier o. s. v. Hit torde man också kunna räkna ett par af de mest bekanta af S:t Petersburgs många kyrkor, Isaakskatedralen nära den korta handelsgatan Morskaja (M) och Kasanska katedralen vid Nevski Prospekt. Ett i någon mån kulturellt centrum med universitetet, veten- 70 STEN DE GEER. skapliga och militära akademier befinner sig vid södra stranden af Vassili Ostrov (VO). Centrets stora utsträckning, liksom de ofta onödigt breda gatorna och oproportionerligt vida öppna platserna kring de vanliga, tre­ vånings offentliga byggnaderna, visar, att det moderna storstadslifvets behof af koncentration ännu ej nått till S:t Petersburg. Än tydligare framträder detta i fråga om järnvägsstationernas läge. Endast den förnämsta af dem, Nikolaevski Voksal (NV) för Moskvabanan (M), har man fört fram till en så viktig trafikknut som Znamenskaja Ploschad vid centrets yttersta gräns. Af de tre öfriga hufvudbangårdarna ligger Finski Voksal (FV) i en aflägsen stads­ del och står ännu ej i någon som helst spårförbindelse med det ryska järnvägsnätet. Den blifvande föreningslinjen med sin under bygg­ nad varande bro (jfr kartan) gör en krök, som näppeligen skulle förekomma i Amerika. Varschavski Voksal (WV) och Baltiski Vok­ sal (BV) ligga likaledes ett par kilometer utanför centrets gräns. Ett mer eller mindre landtligt läge ha också de tre ändpunkterna (ZV, IV och SV) för lokalbanor till S:t Petersburgs omgifningar i söder, öster och norr. Ja, till och med de båda ångspårvagnslinjer, som gå ut till de ofvan omnämnda förstadslängorna åt Viborgska hållet och uppåt Nevan, hafva ingalunda förts in genom centret. Tillträdet till S:t Petersburg från sjösidan har möjliggjorts för 7 meters fartyg genom anläggandet af Morskoi Kanal (MK). Vid denna hafskanal ligger en yttre hamn och en inre, Novyj Port (NP). Då äfven denna är tämligen aflägsen, gå passagerarångarna in på den djupa Bolschaja Neva till en tämligen central kaj nära Nikola­ evski Most (NM). S:t Petersburg söder om Stora Nevan har icke blott det bästa läget i förhållande till sjö- och landkommunikationerna, särskildt till de viktiga vägarna inåt Ryssland, utan gynnas äfven af att tidigt ha fått hufvuddelen af centret på sin sida. Denna stadsdel har där­ för vida öfverflyglat öarna och bredt ut sig öfver det obegränsade, sammanhängande område, som stått till dess förfogande, fyllande ut trakten fram till Nevaknäet och söderut till långt utom Nya om- fattnings-kanalen (NOK). Den preliminära uppskattningen af arealen gaf blott 53 kvkm. Vid den definitiva medtogos de stora, utskjutande förstadspartierna, hvarigenom siffran ökades till 73.8 kvkm. Den motsvarande folk­ mängden enligt räkningen den 15 dec. 1910 torde ligga mellan i 7 40 000 och i 900 000. Ett antagande af 1 800 000 förefaller rim- STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. ligt. Årliga tillväxten uppgår till omkring 35 000. Medelfolktät­ heten är synnerligen hög. Äfven om man räknar med den nyss anförda, mera omfattande arealen, blir den 24 400 inv. per kvkm, eller afsevärdt högre än i någon annan Östersjöstad. Reval påminner till sitt läge och traktens natur mest om Visby. Det ligger vid en bukt i den flacka estniska kustremsan, som inåt land begränsas af en låg men mycket markerad afsats i den siluriska berggrunden. Denna brant, den estländska glinten, har utmärkts å stadsplanen. Ofvan den är Der Obere See uppdämd, och på platån stå de båda Catherinenthalsfyrarna i förlängningen af inseglings- linjens yttre del. Västerut framträder ett isoleradt parti af platån, kalladt Dom­ berg (D). Sedan 1200-talet har det användts som plats för en fäst­ ning och stad. Den gamla staden med sina tätt gyttrade gafvelhus upptager äfven området närmast öster om det lilla platåberget. De om Visby erinrande resterna af den gamla ringmuren hafva äfven inlagts å kartan enligt rekognoscering å ort och ställe. Det visade sig, att Revals nutida centrum till sin viktigaste del (jfr börsens och hufvudpostens läge) ligger inom muren, men att dock en afgjord förskjutning mot sydost har ägt rum. Från centret utbreda sig åt alla håll vidsträckta, förstadslik- nande kvarter med i allmänhet glest byggnadssätt och bestående af låga trähus. Tre radierande spårvägslinjer följa de respektive Narw- sche Strasse (N) till Catherinenthalsparken, Dorpatsche Strasse (D) i riktning mot Dwigatels stora vagongfabrik (DW) och Pernausche Strasse (P) framåt den Fellinska tillförselbanans hufvudstation (F). Spårvagnarna framföras i Reval med hästar, under det elektrisk drift är införd i alla öfriga undersökta städer. Stambanan från S:t Petersburg (P) och linjen utifrån Baltischport och Hapsal (B) gå i en stor båge rundt hela staden till Baltiska bangården, hvarifrån spåren på ett par skilda vägar söka sig ned till det låga, mest som upplagsplats nyttjade området vid hamnen. Denna är konstgjord och omfattar, utom den ytterst belägna krigs- hamnen (KR), två delar: Neuer Hafen (N) och den nyligen för­ bättrade Kauffahrtei Hafen (К). Såsom redan har antydts, upptager Reval en mycket betydande areal, hvilken definitivt kan anslås till 9.8 kvkm. Det administrativa patrimonialområdet är 63 kvkm hvaraf 14 kvkm officiellt anses be­ byggda. Då folkmängden vid slutet af 1910 var 99 000, så erhålles, 72 STEN DE GEER. om man utgår från den geografiska arealen, en medeltäthet af endast io loo inv. per kvkm. Af Revals befolkning voro 1910 13 % tyskar, 61 % ester, 12 % ryssar, 5 % polacker, hvarjämte finnas letter, litauer, svenskar och judar. Då planer uppstått, att öfver Reval sätta S:t Petersburg i snabb förbindelse med Stockholm, så kan den gamla svenska staden lätt i en snar framtid få ett betydande aktuellt intresse för oss. Riga är Dünas mynningsstad, dock belägen nära femton kilo­ meter ofvan det ställe, där floden når Rigabuktens jämna kust. Dennas kedja af flygsandsdyner är mäktig nog att tvinga Die Kurische Aa att förena sig med Düna, och där bakom förekomma flera tämligen oregelbundna lagunsjöar, såsom Der Stint See å kartan. Riga ligger ofvanför denna zon på en alldeles plan, förut barrskogs- bevuxen sandslätt. Här flyter Düna majestätisk och bred, men något högre upp möta forsar, som blott tillåta nedåtgående timmer­ transport i flottar. Genom storartade muddringar motarbetar man de sandförande vårfloderna och vidmakthåller ett djup af 7.2 meter ända upp till stadens kajer och fickliknande hamnbassänger, liksom till hamnplat­ sen Mühlgraben (M) vid Stint Sees utlopp och till vinterhamnen Bolderaa (B) vid Dünas mynning. Från uthamnarna gå järnvägar på båda sidor om floden in till staden. I stort sedt bildar Rigas omkrets en tämligen regelbundet rundad figur, som af Düna delas i två ungefärligen lika stora halfvor. Vid närmare undersökning framträda en mängd oregelbundenheter, och staden visar sig sammansatt af mycket olikartade beståndsdelar. Riga har en typisk Altstadt (A) med höga hus och krokiga gränder. Den tjänstgör nu som stadens centrum. I dess midt lig­ ger börsen, omgifven af ett ytterst koncentreradt bankkvarter. I nordväst ligga några statens byggnader, såsom slottet, där Erik Dahlberg en gång residerade, och riksbanken (utmärkt å kartan). I sydost ligga rådhuset (A) och andra kommunala byggnader och enskilda köpmannagillen, än längre åt detta håll befinna sig hufvud- posten och järnvägsstationerna. De större gränderna äro viktiga affärsgator. Utanför de planteringar, som omgifva den gamla vallgrafven, kan man i nordost till centret räkna en hel zon af högre undervis­ ningsanstalter af olika slag, representerande en viktig rysk eller rät- STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 73 tare sagdt tysk-baltisk bildningshärd. Sydost om järnvägen ligga ett par större basarer och hela kvarter af ambarer eller varumagasin samt ett par synagogor. Centret ligger i sin helhet på Dünas högra strand, utefter hvilken sträcker sig Die Dünamärkte med synnerligen liflig basar- och torghandel. Gamla stadens skaplynne och de vidsträckta och glest byggda yttre kvarteren påminna starkt om den likartade kombinationen i Reval. Emellertid är det tyska befolkningselementet i Riga vida mera framträdande än i Reval, 26 respektive 13 %. Detta torde medverkat till uppkomsten af en kilometerbred, af stora, moderna hus byggd mellanzon i Riga. Denna zon jämte gamla staden utgör den s. k. Steinbaurayon, hvilken med stadsdelen Gross Klüversholm (GK) äfven griper öfver till vänstra Dünastranden. Dess gräns an- gifves å kartan genom en fin, streckad linje. Frånsedt järnvägsbron, förbindas de båda Dünastränderna af endast en präktig pontonbro. Riga kan därför, jämte Varschau och en mängd andra östeuropeiska städer, ur trafiksynpunkt föras till de en-broiga flodstäderna. Medan äfven yttre delen af den nästan cirkelrunda Steinbau- rayon befinner sig hufvudsakligen på högra flodsidan, så fördelar sig den därutanför liggande, ofantliga och äfvenledes rundade Holz- baurayon mera rättvist på båda sidorna om Düna. På vänstra flodstranden angifves brohufvudets stadsdel, Gross Klüversholm (GK) af sanka ängar. Därpå följer en inre krans af betydande, men lågt och glest byggda stadsdelar bland hvilka Schwar­ zenhof (SC), Gravenhof (G) och Thorensberg (T) äro de förnämsta. Så komma åter obebodda områden, öppna eller barrskogsbevuxna sandfält och nedåt Dünaarmarna (BD och LD) sanka ängar med upplag af timmer. Den yttre förstadsregionen sträcker sig från fabri­ ken Poderaa (P) vid Düna öfver Nordeckshof (N), Sassenhof (SA), Champêtre (C), Alter Lagerplatz (AL), Lindezeem (L), Atgasen (A) samt utmed Benkenholmska Dünaarmen till Bienenhof (В). Deras yttre gräns har den respektabla radien af omkring fem kilometer, men de äro synnerligen glest bebyggda. Holzbaurayonen på högra flodstranden har visserligen i sitt midtparti ett betydande område med slutet byggnadssätt men också långa och delvis mycket glesa utlöpare. En går åt sydost utmed Düna förbi Kusnezowska fabriken (K), en åt nordost kring den å planen prick-streckade Petersburgerchausséen, och en förstadslänga sträcker sig norrut förbi Prowodniks gummifabrik (P) ända bortåt 74 STEN DE GEER. Mühlgraben (M). Äfven på denna sida närmar sig stadens radie en half nymil. För en stor del af Rigas befolkning spela emellertid de stora afstånden icke så stor roll. Man har sitt arbete på nära håll i de talrika fabriker, som ligga kringströdda i alla stadsdelar. I sin hel­ het torde die Holzbaurayon kunna uppfattas såsom en bred zon af lettiska industribyar, omgifvande den innanför liggande tyska han­ delsstaden. Det elektriska spårvägsnätet uppvisar naturligt nog endast radi- erande linjer, dessa till ett antal af nio, hvaraf sex på högra sidan. Ett par linjer gå i ring kring Altstadt, dock utan att ur geografisk synpunkt få karaktären af ringbana. Ett inbördes sammanbindande af yttre stadsdelar skulle ej kunna påräkna nämnvärd trafik. Karak­ teristiskt för den en-broiga staden är arten af de västliga spårvägs- linjernas sammanlöpande mot pontonbron. Utom med Dünahamnarna står Riga i järnvägsförbindelse med de kurländska hamnstäderna Windau (linjen W) och Libau (L). Direkt till Preussen och Königsberg går endast den breda lands­ vägen Mitauer Chaussée (M), till S:t Petersburg såväl chaussée som stambana (P). Den stora godstrafiken mellan Riga och det inre Ryssland går på Riga—Orelbanan öfver Kreutzburg (K). Rigas ban­ gårdar, I och II, äro på ett gynnsamt sätt införda i stadens centrum. Järnvägslinjerna stå genom Elevatorbanan i förbindelse med den norr om centret belägna hamnen på Andreasholm (A). Riga anses bestå af fyra hufvuddelar, af hvilka tre upptaga sektorer, som stråla ut från den fjärde, die Altstadt. Petersburger Stadttheil (PS) och Moskauer Stadttheil (MS) intaga hvar sin kvadrant på högra flodstranden, under det att hela den vänstra halfcirkeln benämnes Mitauer Stadttheil (MIS). 18 9 7, då hela staden hade blott 2 6 9 000 inv., hade centret 3 4 000, den östra halfcirkeln 17 6 000 och den västra 60 000 invånare. Staden har utvecklats raskt och, såsom framgår af fig. 4, sida 60, i jämnbredd med Stockholm. Invånarantalet 1910 kan grafiskt beräknas till 3 7 0 000 med en årlig tillväxt af cirka 7 5 00. Den administrativa arealen är 90.1 kvkm, hvaraf stadsplanen omfattar 45.5 kvkm. Den verkliga arealen uppskattades först till 50 kvkm, men torde rättare fixeras till 39.2 kvkm genom frånräknande af vissa luckor och i anslutning till kartans framställning. Medelfolktätheten visar den utomordentligt låga siffran af 9440 inv. per kvkm, hvilket påminner mera om amerikanska än om europeiska storstäder. STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. Af Rigas befolkning voro 1897 26 % tyskar, 42 % letter, 17 % ryssar, 6 % judar, 5 % polacker, 2 % litauer och 1 т/2 % ester. Libau har utvecklat sig så snabbt sedan 1897 års folkräkning, att det, trots sitt föga storstadsmässiga utseende, synes böra upptagas bland de öfriga större Östersjöstäderna. Vidstående plan, fig. 5, är utarbetad efter samma principer som planerna å tafla 7. Staden ligger vid en jämn dynkust, men icke såsom Riga innan­ för dess lagunbälte utan på en äkta Nehrung mellan öppna hafvet och den kurländska västkustens största la­ gun,Der Libausche See. Som hamn begagnas lagunens till 6.6 m för­ djupade utlopp, vidare den konstgjorda vinter­ F hamnen Kowsch (K) samt en 7.8 meters yttre F hamn. Något längre LS norrut vidtager Alexan­ F' der III:s krigshamn (АН) med 20000 in­ vånare. Hamnarna stå i god spårförbindelse såväl Fig. 5. Skala i : 100 000. Vatten prickadt, staden med den stora linjen snedt streckad, centret dubbelt streckadt, i öfrigt som tafla 7. (V) öfver Vilna inåt Ryssland som med den lilla Hasenpotska tillförselsbanan (H). Hufvud- stationen (R) för Libau—Romnyerbanan ligger i stadens nordliga ut­ kant. Det gamla Libau (A) med centret utmed Grosse Strasse är be­ läget på lagunutloppets södra sida. Härifrån utgår vägen (M) till Memel i Ostpreussen. Libau utfyller i det närmaste sin landtungas hela bredd och skiljes från hafvet blott genom vissa badortsanord- ningar (B). Norr om utloppet ligger det nya Libau (N). Då järnvägsbron är af mindre betydelse för stadstrafiken, torde man praktiskt sedt kunna räkna äfven Libau till de en-broiga städerna. De olika stadsdelarna och örlogshamnen sammanbindas med centrum genom fyra radierande partier af de elektriska spårvägslinjerna. 76 STEN DE GEER. Libaus folkmängd var 1910 cirka 92000 utom örlogshamnen. Ärliga tillväxten uppgick till vid pass 2 000 personer. Då den geografiska arealen visat sig vara 8.1 kvkm, så erhålles häraf den låga medelfolktätheten af 11 400 invånare per kvkm. Königsberg är tyskhetens utpost i öster, en jättelik landsorts­ stad, eller kanske rättare provinsstad i Ostpreussen. Bland större trafiklinjer beröres den endast af hufvudlinjen från S:t Petersburg (EY) till Berlin (B). Till provinsens alla delar utstråla däremot flera banor. En går till uthamnen Pillau, som är belägen på Die frische Nehrung med samma situation som Libau. Själft ligger Königsberg på södra sluttningen af den rektangel- formade halfö, som skiljer Das Kurische Haf från Das frische Haff, det är Samlands låga platå, sedan forntiden känd som bärnstenslandet. Stadens norra hälft ligger således något högre. Utmed den å kartan utmärkta afsatsen ligger slottet i närheten af hufvudpostkon- toret. Söder därom utbreder sig Pregels flacka Urstromtal, hvars motsatta brant äfven antydts å kartan. Något längre västerut dyker dalbottnen under ytan af Das frische Haff, genom hvilket man upp­ muddrat en 7 meters farled upp till staden. Såsom gränsfästning mot Ryssland omgifves Königsberg af ring- formigt ordnade fort, hvilka dock aldrig komma att utöfva ett så bestämmande inflytande på stadens form, som varit fallet med den äldre, slutna befästningsgördeln. Denna synes länge hafva varit ett bestämdt hinder för vidare bebyggande. Staden har därför varit tvungen att först fullständigt, så när som på några sanka ängar mellan Der neue och Der alte Pregel (NP och AP), utfylla eller så att säga växa i detta konstgjorda, cirkelrunda skal. Stadscentret har därvid blifvit synnerligen väl centreradt. Först sedan detta stadium nåtts, har Königsberg kunnat gripa öfver den hindrande zonen på några punkter och har därvid, i slående analogi med förhållandena vid Stockholm, gifvit upphof åt en hel krans af isoleradt liggande förstäder. Bland dessa märkas köpmännens villastad, Oberteich Maraunen- hof (M), det fattiga Tragheimer Palve (T), tjänstemännens Vorder­ hufen (V), Mittelhufen (M), Amalienau (A) och det mera slutet byggda Ratshof (R) på vägen till Judittens stadspark. Utmed Pregel ligga några fabriker samt stora sädesmagasin (PB). De sydliga förstäderna äro Nasser Garten (NG) och industri­ byarna Ponarth (P) och Rosenau (R). STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 7 7 Stadsområdet sammanhålles genom ett spårvägsnät af 18 radie- rande linjedelar. I städer af Stockholms och Königsbergs utbredningstyp måste vid ett visst skede uppstå en likartad inkorporeringsfråga. Beträf­ fande Königsberg har denna lösts den i april 1905, då samtliga de nämnda förorterna med 20000 invånare äfven formellt införlif- vades med staden. Detta antydes genom den lodräta stigningen af Königsbergs hjälpkurva å fig. 4, sida 60. Den administrativa arealen är nu 44.5 kvkm, den geografiska uppskattades preliminärt till 11.1 kvkm, definitivt till 12.0 kvkm. Då folkmängden 1910 var 2 4 5 000, så visade sig medelfolktätheten vara 20400. Den närmar sig således Stockholms och öfverträffas mera väsentligt endast af S:t Petersburgs. Trots de glesa villastäderna har sålunda befästningsringen kring Königsberg förorsakat samma koncentration af stadsbebyggandet, som af andra orsaker framkallats i Stockholm. Danzig ligger tryckt intill foten af den i naturen utomordent­ ligt väl markerade afsats, som skiljer Pomerellens starkt skulpterade jordplatå från den öster därom liggande, fullkomligt plana slätten, Das Werder. Denna brukar uppfattas som Weichsels deltaland och utgör Westpreussens bördigaste slätt, intagande ett stort, utprägladt trekantigt område. Ett af dess hörn är vändt mot Das frische Haff, ett uppåt Weichsel och ett, det nordvästra, mot Danzig. Staden har uppstått vid den punkt ofvanför den gamla Weichsels mynning, där floden mest närmade sig den ur befästningssynpunkt gynnsamma, kuperade terrängen i väster. Utåt slätten i öster omgifves Danzig af Weichsel och en sluten, ännu bibehållen befästningsgördel, hvilka tillsammans bilda en half- cirkel, som hindrat stadens tillväxt åt detta håll. I väster möter branten i form af de befästa höjderna Bischofsberg (B) och Hagels- berg (H). Bebyggelsen har därför måst följa utmed brantens fot dels norrut, där den stora, moderna stadsdelen Langfuhr (L) med den nya Tekniska Högskolan (T) uppstått, dels söderut, gifvande upphof åt förstaden Ohra (O). Slutligen ha husmassorna trängt upp västerut genom kullandets sänkor, därvid bildande stadsdelen Schidlitz (S). Dessa utlöpare hafva bidragit till att stadens centrum börjat utvidga sig något åt väster genom nya administrationsbyggnader, 78 STEN DE GEER. hvarvid tyngdpunkten flyttats från dess förra, väl centrerade läge i de gamla pittoreska köpmannakvarteren kring Langer Markt, råd­ huset och börsen. Mot centret löpa tre kortare och fyra längre elektriska spår- vägssträckor, bland dem den stora linjen från Oliva (O) och Lang­ fuhr (L). Äfven järnvägarnas förlopp bestämmes af den kuperade terrän­ gens gränslinje. Från den utmärkt belägna hufvudbangården vid Hageisbergs fot utgår den ena stambanan åt norr utmed branten för att sedan genom Hinterpommern nå Stettin och Berlin. Den andra följer branten söderut till Dirschau, hvarifrån en bana går västerut mot Berlin, en åt söder in i Polen och en österut till Königsberg. Weichselfloden med dess flottning från det polska inlandet har nu fått en gen mynning ut i hafvet, men trafiken söker sig dock genom den kanaliserade gamla Weichsel till Danzig. Stadens hamn är egentligen den nedre delen af den lilla floden Mottlau (MO). Ute vid den bredare, stillastående Tote Weichsel ligga stora skeppsvarf, och än längre sträcker sig en smal industri­ zon bort mot hamnstaden Neufahrwasser (N). Den kortaste vägen dit erbjuder den nyligen anlagda Kaiser Hafen (KH). Vid inloppet till Neufahrwasser har man anlagt en frihamn (F) ute mellan bad­ orterna (W och B) vid Danziger Buchts dynkust. Danzig hade 1910 170000 invånare. Af kurvan å fig. 4, sid. 60, framgår, att staden tillvuxit relativt långsamt, ehuru alla nämnda utlöpare redan officiellt tillhöra staden. Arliga ökningen är endast cirka 2 000, däremot i det blott en half gång större Königsberg ända till 4 900. Den geografiska arealen uppskattades först till 11.3, sedermera till 13.5 kvkm, hvaraf följer den låga medeltätheten af 12600 per­ soner per kvkm. Stettin ligger tämligen långt från hafvet. Det har dock gjorts tillgängligt för de största östersjöfartyg genom uppmuddring af Oder, Papenwasser och Hälfet i förening med anläggandet af kanalen Kaiser­ fahrt genom Usedom till kustorten Swinemünde. Till följd af läget kunna från alla håll järnvägar sammanlöpa mot Stettin, såväl från olika delar af Pommern som från öfriga pro­ vinser. På planen ha de redan förenat sig till två hufvudknippen, ett på vänstra Oderstranden från västern och Berlin (B) och ett på den högra från de inre provinserna (K) och östern (S). En järnväg STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 79 med utpräglad ringbanetendens går rundt staden på västra sidan och fortsätter norrut till orterna utmed Odermynningen (J). Liksom Pregel vid Königsberg befinner sig Oder vid Stettin på bottnen af en flat och sumpig Urstromtal. Flodens hufvudarm går nära västra afsatsen, under det att en mindre gren följer den östra sluttningen något utanför kartans område. Ett hörn synes af Haffets innersta förgrening, Dammscher See. Staden är hänvisad till den högre belägna, vänstra Oderstranden. På högra stranden ligger endast hamnområdet (L och S) med den dubbla frihamnsbassängen och en stor godsbangård (Z). Det framgår då af kartan, att Stettin har den utprägladt en­ sidiga byggnad, som utmärker de städer vid de stora nordamerikanska floderna, för hvilka St. Louis är typen. Mississippis större bredd uppväges af Oderdalens sanka karaktär. Karakteristiskt för typen är stadens halfcirkelform och centrets excentriska läge nere vid floden, som tyckes hafva delat staden i två lika halfvor, af hvilka blott den ena finnes kvar. Den andra ersättes vanligen blott af något litet brohufvudkvarter, som i fråga om Stettin väl snarare motsvaras af en eller annan ort i Hinter- pommern än af stadens hamnområde. Strax nedom centret ligger de tyska ångarnas Dampfschiffs Bollwerk, medan man kunnat lägga hufvudbangården nere vid flod­ stranden intill dess andra sida. Från den högre delen af Die Altstadt (A) kommer man öfver planterade öppna platser till de regelbundet byggda kvarteren Vor dem Berliner Tor (B) och Vor dem Königstor (К). I denna zon, närmast utanför centret, löpa spårvägslinjerna som mest koncentriskt. Två linjedelar komma från hamnområdet, de öfriga tio från den bebodda stadshalfvan på vänstra Oderstranden. Långt åt nordväst sträcka sig de yttre stadsdelarna Torney (T), West-End (W), Grünhof (G) och Unter-Bredow (B). Mest utdragen är staden dock i den diameterliknande gränslinjens riktning. At sydväst ligger Pommerensdorf i ett framskjutet läge utmed den ofvan- nämnda afsatsen, under det att en hel rad af industriella förstäder med storartade skeppsvarf utbreda sig mot nordost på Oders vänstra sida. Denna viktiga utlöpare, omfattande Grabow (G) och Bredow (B) med 47 500 invånare, inkorporerades äfven formellt den 1 april 1900, hvilket föranledt en stark stigning af Stettins hjälpkurva å fig. 4, sida 60. 8o STEN DE GEER. År 1910 hade staden nått en folkmängd af 2 3 6 000 personer men har sedan midten af detta år genom afflyttningar börjat minska med en hastighet af 3 000 om året, trots en ny inkorporering af 1300 den i april 1911. Den administrativa arealen är nu 77.8 kvkm, den verkliga uppskattades först till 11.7, definitivt till 14.5 kvkm. Medeltätheten är 16300 invånare per kvkm. Lübeck, Östersjöns gamla sjöstad, ligger vid Trave i en små- kullig, odlad trakt, 22 kilometer från öppna hafvet. Fartyg af 7.5 meters djupgående kunna nå staden. Vid badorten Travemünde passerar man genom den af hafvet bildade Nehrungen Priwall och far sedan utmed västra sidan af haflet Pötenitzer Wiek. Därifrån följer leden Traves under hafsytan drunknade flodplan förbi Schlutup och ett stort Hochofenwerk för förädling af svensk järnmalm. Ett liknande verk ligger norr om Stettin men likaledes väl långt ut för att geografiskt kunna räknas till staden. De sista nio kilometerna utgöras af den reglerade Trave (T) förbi Teerhofsinsel (T) fram till den punkt, där hamnen delar sig, för att med sina böjda bassänger gaffelformigt omfatta gamla staden eller Lübecks centrum. Af hamn- bäckena består det mellersta af Trave, under det att de båda yttre äro utvidgade partier af den gamla vallgrafven, hvilken således inom stadsgeografiens område visar ett typiskt fall af funktionsväxling. Från Kanal-Hafen på östra sidan fortsätter den 3.5 m djupa Elbe-Travekanalen (E-T) till Lauenburg vid Elbe. Öfre Trave (E-T) förenar sig vid Lübeck med bifloden Wakenitz (W). De bilda jämte nedre Trave de tre flodsträckor, som föror­ saka den yttre stadsregionens uppdelning i tre skilda stadsdelar. Väster om Trave ligger St. Lorenz (L) med 33000 invånare, i söder mellan öfre Trave och Wakenitz har St. Jürgen (J) 17000 och i nordost mellan Wakenitz och nedre Trave St. Gertrud (G) 12000 invånare, allt för december 1910. I norr sträcker sig Lübeck till Kochs varf vid Umschlag-Hafen (U), och åt olika håll utsänder stads­ bebyggelsen fingerliknande utlöpare längs de större vägarna. Den inre staden har minskats från 35 700 invånare år 1905 till 35 000 år 1910. Häraf framgår dess centrala tendens, hvilken dock är fullt utvecklad blott i dess mellersta parti kring Breite Strasse. Från Lübecks midtpunkt i gruppen Rathaus, Börse, Post ut­ stråla 13 radierande spårvägslinjedelar, ordnade i tre utpräglade knippen, som leda till hvar sin af de tre yttre stadsdelarna. Lübeck är den enda af de behandlade Östersjöstäderna, där järn- STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 8l vägsförbindelserna i hufvudsak icke tillhöra den respektive staten utan ett bolag, Lübeck-Büchener Eisenbahn. Hufvudbangården låg förr mellan Trave och’ västra vallgrafven (jfr kartans punkterade f. d. bansträckning). Den stora, nya bangården (HB) har man nödgats lägga väl långt västerut. Härifrån utstråla banor dels norrut till Travemünde (T) och Kiel (K), dels inåt Tyskland öfver Hamburg (H) och Büchen (B) vid Elbe-Trave-kanalen. En bana (K) står österut genom Mecklenburg i förbindelse med Sassnitz och Stockholm. Efter stillastående till i860 (jfr kurvan å fig. 4, s. 60) har Lübeck börjat utveckla sig, tillväxer nu med 1 400 personer om året och hade 1910 i december 99000 invånare. Då geografiska arealen bestämts först till 5.8, sedan definitivt till 7.0 kvkm, så är medelfolktätheten 14 100 pr kvkm. Kiel ligger vid inre ändan af den rymliga, 10—15 meterdjupa Östersjöviken Kieler Fjord, afhvilken endast södra hälften framträder å den bifogade planen, tafl. 7. Sedan 1895 står Kielerfjorden genom Kaiser Wilhelm Kanal (KWK) i förbindelse med Elbemynningen nedom Hamburg och därigenom med Nordsjön. Kanalen håller nu på att ombyggas till större bredd och med ett från 9 till 11 meter ökadt djup. Med skäl kan man beteckna denna storartade farled för oceanångare såsom Östersjöns fjärde mynning. Redan kort efter det Kiel 1864 blifvit tyskt, förlädes hit tyska flottans hufvudstation. Sedan dess har staden utvecklats i samma takt som Tyska rikets marinintresse. Under det sista årtiondet, särskildt 1900—1905, har tillväxten varit snabbare än i någon annan Östersjöstad. Stadens centrum med de nya administrativa byggnaderna har redan till hälften vandrat ut ur det gamla, danska Kiel, af hvars vallgraf ännu bibehållit sig ett par sjöliknande rudiment. Det moderna Kiels västra hälft påminner om Stettin i fråga om ensidig struktur och det excentriska centret. Här kompletteras dock staden af en östlig hälft af säreget slag. Den består af en hamn­ zon, en varfszon och en zon af därtill hörande arbetarkvarter. I söder ligger handelshamnen med Germania-varfvet (G), skild å kartan genom en prick-streckad linje från Reichskriegshafen i nordost med Kaiserliche Werft (K), Howaldts-Werke (H) och andra skeppsvarf. Af de till denna sida hörande yttre stadsdelarna märkas Wellingdorf (W), Ellerbek (E) och Gaarden (G). De förenas med centrum genom två spårvägslinjer jämte färjor. Ymert igi2. 6 82 STEN DE GEER. Spårvägsnätet är i västra stadshalfvan mera utveckladt, bestående af en verklig ringlinje och flera radiallinjer. Två af dessa gå till stadens långa nordliga utlöpare med stadsdelen Wik (W), som snart torde komma att omfatta själfva kanalmynningen. Hufvudbangården ligger invid handelshamnen och Korsorbåtarna, men något utanför centret. Jämte de viktiga banorna till Hamburg och Lübeck (H och L) gå linjer till de omgifvande kusttrakterna. Ar 1910 hade Kiel nått en folkmängd af 186000 med cirka 4400 i årlig ökning. Geografiska arealen har uppskattats till 15.0, definitivt till 16.4 kvkm. Då man i denna krigshamn måst medräkna varfven och en betydande vattenyta, så blir medelfolktätheten endast 11 300, eller näst Rigas och Revals den minsta. Köpenhamn1 har uppstått kring Öresunds bästa naturliga hamn, sundet mellan den konvexa Själlandskusten och den konkava nord­ ändan af den mindre ön Amager. Denna hamn var 1909 delvis för­ djupad till 8.1 meter. A östra sidan ligga områden tillhörande Asiatisk Compagni, Gronländske Handeln och flottans station (F). A hamnens Själländska sida, som berör stadens centrum, har De Forenede Damp- skibsselskabs byggnad utmärkts å planen. Närmare hamnens myn­ ning koncentreras den icke-danska sjöfarten i Frihavnens (F) fyra bassänger, som äro 9.1 m. djupa. Dit gå ock de i förbindelse med Ostbanegaarden (0B) stående färjorna (M) från Malmö. Från den gamla hamnen i Amagersundet har Köpenhamn bredt ut sig mot nordväst öfver minst två vallgrafvar. Af den inre, som står i förbindelse med Citadellet (C), finnas rudiment i en rad af parkanläggningar. Den yttre framträder å kartan. Den är igenfylld i båda ändarna, där stadens tillväxt varit kraftigast. Mot väster har Köpenhamn svällt ut mera kompakt bildande Frederiksbergs (F) husmassor, som ungefärligen upptaga en kvadrat med tre kilometers sida. Åt detta håll, utåt Vesterbrogade, pekar ock Köpenhamns centrum. Det tyckes vara på väg att förskjuta sin tyngdpunkt från Kongens Nytorv (K) med bankkvarteret och börsen längs »Stroget> till den västligare Raadhuspladsen (R) med bangårdarna. I nordväst har stadens frammarsch hittills varit mera oregel­ bunden. En stor lucka har bibehållit sig mellan Norrebrogades och 0sterbrogades spårvägsknippen, som gå ut i stadsbebyggelsens be­ tydande utlöpare åt detta håll. Längst sträcker sig förstadskedjan Skrifves i Danmark Kobenhavn, förr Kjobenhavn. STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. S3 utmed Öresund. Å planen har den fått sluta norr om Hellerup (H), hvilket sannolikt är det geografiskt riktiga, ehuru betydande orter förekomma än längre norrut. På Amager bor öfver en tiondedel af Köpenhamns befolkning, eller i februari 1911 61 000 personer af 5 8 4 000. Närmast ligger på denna sida stadsdelen Christianshavn, som omgifves af ett bälte ännu bi­ behållna befästningar. Länge hejdad af dessa, har stadsbebyggelsen slutligen med ett språng kastat sig ut på det öppna Amager, bil­ dande den betydande stadsdelen Sundbyerne (S), som nu samman­ vuxit med den öfriga staden. Köpenhamns spårvägsnät består af 22 radierande linjedelar och två med ringbanetendens. Dess något rutartade karaktär påminner om Stockholms. Alla järnvägar utom Amagerbanen (A) utstråla till det nord­ ostliga Själland. De viktigaste äro de, som stå i förbindelse med Sverige (M, He och Hi) eller kontinenten (R). Köpenhamns folkmängd var 1910 575 000 med en årlig tillväxt af 10000. Genom inkorporeringar kommer stadens hjälpkurva å fig. 4, sid. 60, att beskrifva periodiska buktningar. I verkligheten går ut­ vecklingen mera regelbundet. Medräknadt Frederiksberg är den administrativa arealen numera 79.7 kvkm, den verkliga kan uppskattas till 32.1 kvkm, hvadan medelfolktätheten är 17 900 per kvkm. Malmö är i viss mån Köpenhamns komplement på den svenska sidan om Öresund. Enligt en i Amerika uttalad princip, bör geo­ grafen icke tveka att under ett stadsbegrepp sammanföra stadsdelar, som skiljas af ett bälte vatten eller sumpmarker eller af en admini­ strativ gräns. I detta fall visar dock en närmare undersökning, att Malmö är en fullt själfständig storstad med eget centrum, om detta också förskjutit sig något mot hamnen från den vallgrafsomgifna gamla staden. Hela hamnområdet (VH, ÖH och NH) utanför Citadellet (C) har tillkommit genom konstgjord utfyllning efter år 1658, således sedan Malmö blifvit införlifvadt med Sverige. Genom en 7.2 meter djup inloppskanal stå de färdiga bassängerna, Varfshamnen (V), Inre och Yttre Hamnen (Y) och Nyhamnen (N) i förbindelse med Öre­ sund norrut, och söderut genom den lika djupa Flintrännan med Östersjön. Utanför Nyhamnen (N, NH) har man planerat en stor­ artad frihamn. 84 STEN DE GEER. Järnvägarna hafva i Malmö på ett särdeles konsekvent sätt sam­ lats till hamnområdet, där statens hufvudbangård befinner sig om- gifven af post, börs och hamnkontor. Bankcentrum ligger strax sydost härom. Om centret flyttat sig något norrut, så har i stället befolkningens tyngdpunkt rört sig så mycket söderut, att den redan torde ligga utanför vallgrafven. Med hjälp af 6 radierande spårvägssträckor har Malmö börjat växa ut åt olika håll. Viktigast är komplexet Södra förstaden (SF) med Möllevången (M), Södervärn (S) och municipalsamhället Sofie- lundshusen (SM). Sålunda gör Malmö flerstädes mera intryck af en modern storstad än Libau, Reval eller till och med Lübeck. I andra rummet har Malmö vuxit österut, bildande Östra För­ staden (ÖF) och Kirsebergsstaden (KS), hvilka medelst en elektrisk ringbana genom Rörsjöstaden (RS) förenas med de sydliga stads­ delarna. Äfven västerut finnas förstäder (SS, G), ehuru Limhamn (L, utom kartan) måste anses såsom geografiskt själfständigt. Från Malmö utstråla järnvägar i två knippen till olika delar af Skåne. Hufvudbanor äro linjerna från Stockholm och Göteborg (SG) samt till Kontinenten (T) öfver Trelleborg—Sassnitz. Ängfärje- routen (K) till Köpenhamn har delvis lokallinjes karaktär. Malmö har under den sista femårsperioden fått ett starkare upp­ sving och hade 1910 inemot 90000 invånare med en årlig tillväxt af 2 100. Geografiska arealen erhölls till 5.7 kvkm, men måste som vanligt ökas något, eller till 6.2 kvkm efter undersökning i fält. Medel­ folktätheten är då 14000 pr kvkm. Några jämförelser. Under behandlandet af de tretton stora Östersjöstäderna har det varit de ofvanstående sidornas främsta geo­ grafiska uppgift att framhålla de stora dragen, som varit bestämmande för de olika städernas hela topografi. Därjämte ha vissa detaljer omnämnts, som ur en eller annan synpunkt synts karakteristiska. I anslutning till de tretton i samma skala publicerade stads­ planerna å tafl. 7 och fig. 5 meddelas några geografiska storhetstal, som till en viss grad kunna bilda utgångspunkter för jämförelser. För att underlätta sådana, hafva siffrorna nedan sammanställts till en tabell, ehuru denna i vissa fall måste anses äga en mycket approxi­ mativ karaktär. En del af uppgifterna torde vara mindre lätta att finna i litteraturen, och åtskilliga framträda här i mera jämförbar dräkt än å andra håll. STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 85 * * £ ' c 0 0 O o O 0 O 0 0 0 0 0 0 <2 0 0 0 O 0 O 0 O 0 0 0 0 0 0 0 0 O 0 O 0 O 0 0 0 0 0 0 0 0 O 0 O 0 O 0 0 0 0 0 0 0 0 O. 0 O 0 O 0 0 0 0 0 0 d c ’So d 00 d ИЧ Cl 00 l-l 0 'T' O O 40 CO M ►4 CO 0 O,H K o' 'Os o' 'os S' ^ •-t 0 0 Os Osьл Os "os Os 2'zos Os 04 OsO 0 Ï Ï T 7 0 Os Os 04 Os►H CO m 40 O 0 ^ 0 O 0 Os 00 04 Os 04 Os Os ж 3 X » ^XO ox ox XoOx ^ ^ o XOx XoOx ^4° O s Os m q m q q q 0» °. 'Pci d’ ci ci ci ►h d l-l d* +1 ЬЛ w vf * * 0 O O O 0 0 O O 0 0 O O< O 0 0 O 0 O O O 0 0 O O 0 O0 O m O Os O 't 0 0 40 d d d d co 0 dCO O w ъ O O 0 O O * 0 O O O 0 O ъ O 0 O o 0 O O 0 d O O 0 O O 0 O O 0 o 0 O O 0 0 0 0 o" 0 d cЬЛ 10-14 CO . O 40 04 40 c? O 04 O 00 Os Os dCO :cö 2 * ^ *0 O 0 0 0 O 0 O 0 O O 0 0 0 2 0 O 0 0 0 O 0 O 0 O O 0 0 0 O 0 0 0 O 0 O 0 O O 0 0 ^ 24 0 0 Os CD d O00 0 ^ 04 Os Os C£? CO 00 d" d S 1 * * Я 2 « O 0 0 O 0 O 0 O 0 0 O 0 O O 0 0 O O 0 O 0 0 ьч O 0 O 40 CO CO 04 O X! ^ O Os 0 d 40 <4 d" Ж d I-I M 1-1 h4 S “ 1 2 cö 04 * * * 1-1 00 00 q °, Ю 0 СЧ ©o’ cö bb 2 CTs ^ OO’ d’ d Ю CO 0 ^ Kö сл 5 bjO CO СЛ O ьл C 2 ostkr>Tt±ur Varu.sk/iil ock тпадсипл=4___ <;Z ' '7 Sksppsicvccrk ~mscL dockor K: LEM GEN. STAB. LIT. ANST STORSTÄDERNA VID ÖSTERSJÖN. 87 Endast Stockholm och Hälsingfors ligga vid skärgårdskuster af den typ, som utmärker det Fennoskandiska urbergsområdet. Reval, Malmö, Kiel och Köpenhamn ligga vid yngre och lösare formationers ofria och jämnt buktande kuster, de båda förra vid öppna bukter, de senare vid smalare vatten. Alla de öfriga sju ryska och tyska Östersjöstäderna ligga vid floder eller flodmynningar. Om denna uppsats och de meddelade kartorna kunna bidraga till en klarare uppfattning af de stora städerna rundt Baltiska hafvet, så ha de uppfyllt sitt ändamål. Hvad de framställa är ju de nutida brännpunkterna i länder, som för ett par hundra år sedan varit svenska. Under de senaste åren har Sverige åter börjat kasta sina blickar på länderna öster och söder om Östersjön, om det också blott är i handelns och samfärdselns tecken. Östersjöstäderna börja åter blifva grannstäder till Stockholm och kunna i allt högre grad göra anspråk på vår uppmärksamhet. Stockholm, Handelshögskolans geografiska institut, januari 1912. YMER 1912. H. I. Om kulturgeografien i skolan. Af Helge Nelson. I Ymers första häfte för år 1911 har prof. A. G. Högbom i en tänkvärd uppsats om geografiska skolexkursioner framkastat planer och program för en del naturgeografiska utfärder, särskildt lämpade för den något mognare ungdomen i realskolans 5:te och 6:te klasser och gymnasiets första ring. Då i nämnda uppsats endast i förbi­ gående antydts de kulturgeografiska studieobjekt, som vid dylika utfärder kunna möta exkurrenterna, torde det ej anses olämpligt att i all korthet för ett par begränsade områden söka skissera några hufvuddrag i dessa bygders kulturgeografi. Detta desto hellre, som jag hoppas att däraf i någon mån skall framgå de humanistiska studiernas betydelse för geografien och dess ämnessvenner. Det är allom bekant, hur under trycket af den dynamiska geo­ logiens väldiga uppsving geografien i utlandet alltmer fördes öfver till att blifva en naturvetenskaplig disciplin, och från många håll häfdades ensidigt samt med skärpa, att den renodlade naturveten­ skapsmannen, och endast han, kunde blifva en verklig geograf. Det är lätt förståeligt, att äfven i vårt land, hvars väldiga natur öfver stora vidder knappt bär spår af människans hand, tendenser till en dylik åskådning skulle förefinnas. Då så vårt lands naturgeografiska utforskning begynte, var det främst geologerna, som gingo de obanade stigarna och under mödo­ samt arbete tecknade de stora dragen af Sveriges fysiska geografi. Vid universiteten hade alltfort geografien en underordnad ställning, i skolorna var den tillbakasatt. Ej under att geografilärarnas ut­ bildning lämnade mycket öfrigt att önska och att geograferna blefvo få. När nu på allvar frågan om geografiundervisningens reformering trängde sig fram, blef det en hård strid om ämnets vetenskapliga karaktär. Den striden behöfver ej här rekapituleras, och den bör vara slut. Jag tror, att den lösning, den fick, var den enda riktiga: att geografien i vetenskap och skola får inta en mellanställning mel- OM KULTURGEOGRAFIEN I SKOLAN. 89 lan naturvetenskap och humanistiska discipliner, befruktad af och sammansmältande dem bägge. Det är ej heller för att väcka till lif en polemik om geografiens väsen, som dessa rader skrifvas. Den skarpa motsättningen mellan två hufvudriktningar inom geografien ter sig tämligen idélös för den, som ser en af geografiens mest cen­ trala uppgifter i utforskandet af växelverkan mellan natur och kultur. Men det är min tro, att vårt lands kulturgeografi erbjuder en outtömlig källa för studier, som kunna leda till en djupare förståelse af och en rikare, mer mångsidig kunskap om Sveriges geografi. Enligt min mening vore det också till skada för geografiens bild- ningsvärde för den blifvande medborgaren, om ämnets naturveten­ skapliga element finge i skolan göra sig alltför bredt gällande på bekostnad af geografiens kultursida. Då vidare förståelsen af kultur­ geografiens betydelse alltjämt på många håll torde vara skäligen ringa, och prof. Högboms framställning möjligen kunde befordra den uppfattningen, att i skolan det naturgeografiska studiet vore det ojämförligt viktigaste, torde de skäl, som föranledt mig att taga till orda, ha förebragts. Låt mig från början betona, att jag i likhet med prof. Högbom önskar en åskådlig och lefvande geografiundervisning, där exkursio­ nerna böra ha sitt gifna rum. Alla geografer äro skyldiga prof. Högbom tacksamhet ej blott för hans mångsidiga och idérika verk­ samhet som geolog och geograf utan också för hans pedagogiska intresse i geografiundervisningens tjänst. Att prof. Högbom alltför lågt synes skatta kulturgeografiens betydelse, kan för dem, som i ämnets kultursida funnit ett djupare innehåll, blott bli en uppmaning till ett hängifvet studium af Sveriges kulturgeografi. Däraf skall också skolans geografiundervisning draga sin stora vinst. Jag väljer då ut ett par mycket begränsade områden, som jag tror mig i någon mån känna, nämligen Öland och västra Västman­ lands bergslag. Det är två områden, som erbjuda helt olika natur­ liga förutsättningar och som till sin kulturutveckling och sitt närings- lif äga få likheter. Vi företa ett par exkursioner till dessa trakter, titta på kulturbygden och söka få fatt i några af dess utmärkande geografiska drag. Direkta program ha ej meddelats. De skulle tagit längre tid att utarbeta, än som stått till buds. En trakts kultùrgeografi bör studeras i närmaste anslutning till dess naturgeografi men också med ständig hänsyn till den historiska utvecklingen, som alltid sätter sitt djupa märke på hvarje kultur­ bygds geografi. Man behöfver ej vara alltför ängslig att på en eller 90 HELGE NELSON. annan punkt gå utom geografiens områden. Icke bli pojkarna eller ynglingarna sämre geografer däraf, men säkert är, att de bli det som är mer: vakna människor med öppna ögon för den värld, som är omkring dem. Öland. Naturförhållanden. Från »västra landborgen» demonstreras olik­ heten i fastlandets och Ölands naturgeografi. Sålunda påpekas berg­ grundens beskaffenhet och dess inverkan på öns topografi; olikheten i växtlighet; de klimatologiska förhållandena m. fl. faktorer, som ge en individuell karaktär äfven i kulturgeografiskt afseende. Särskildt påpekas den kulturellt djupt ingripande skogsbristen, beroende dels på jordmånsförhållandena, dels på klimatiska orsaker i förening med öns ringa bredd, som gör vindens uttorkande verkan så oerhördt stark, dels ock på människans oförståndiga förödelser. En öfversikt bör ges af jordmånsförhållandena och däraf följande olikhet i bördighet. Särskildt framhäfves den stora olikheten här- utinnan mellan kustremsorna och midtlandet. För att förstå öns kulturgeografi i vår egen tid är det nödvän­ digt erinra om hur öns läge och långsträckta gestalt verkat. I äldre tider var Ölands läge synnerligen gynnsamt ur samfärdselsynpunkt. Tidigt bief dçt en kulturbygd, som än i dag bär den ärevördiga kulturbygdens prägel. I våra dagar ligger den dock vid sidan om de stora stråkvägarna. Dess kulturella utveckling har ej kunnat följa med fastlandets. Samtidigt har öns stora utsträckning ända till sista tiden förhindrat en lifligare kommunikation ölänningarna emellan. Lokala olikheter förefinnas därför i såväl språk som kultur mellan öns norra och södra delar, men också mellan de östra och västra på grund af fastlandets starkare kulturinflytelser på öns västkust. Bygden: De iögonenfallande minnesmärkena från äldre tid, i syn­ nerhet järnåldern, då ön i likhet med Gottland och Bornholm hade en blomstringsperiod, kunna ej förbigås, enär de i hög grad ge land­ skapet dess karaktär. Högar och rösen, hällkistor, stensättningar m. m. ligga mestadels högt, i synnerhet längs landborgarna. En af de väldiga, förr af träskmarker omgifna eller på västra landborgens klipputsprång liggande borgarna bör besökas (t. ex. Gråborg i Alguts- rum eller Ismanstorp i Långlöt). Talrika gamla hustomtningar och hägnader visa på gammal odling. (Allvaret var fordom mera be- byggdt!) Fornlämningarna visa i regel en från fastlandets skiljaktig typ. Öland har alltid varit ett litet rike för sig så i natur som i kultur. OM KULTURGEOGRAFIEN I SKOLAN. 91 Vi besöka en af de mänga gamla byar, som ännu ha åldrig prägel (t. ex. Långlöt eller Gärdslösa) med sin långa bygata mellan hop- byggda ladugårdslängor, och »backstugusittarnas» (de ej jordägandes) små hus på »malmen» (vanligen byns allmänning). Vi lägga märke till läget, mycket ofta på landborgarnas grusiga strandvallar, stundom i lä nedanför västra landborgens klippbrant. En härlig orientering få vi, om vi stiga upp i en af de efter landborgarna eller på några andra högre punkter liggande väderkvarnarna (ännu omkr. 800 på Förf. foto. Fig. i. Bygata i Isgärde, Glömminge. ön). De väldiga ekstockar, som bära upp de senare, kunna ge ännu en förklaring, hvart Ölands förr så väldiga ekskogar tagit vägen. Det karakteristiska byggnadssättet påvisas. (De kringbyggda går­ darna till skydd för vind och fiende; uthuslängorna delvis af kalk­ sten; ofta kalkstenshällar på gårdarna; halmtäckta ladugårdar med tång öfver takåsen m. m.). Helst med ledning af en bykarta tas en titt på åkerjorden och påvisas, hur hvarje gårds ägor äro splittrade på flera håll och ofta ligga på mycket långa afstånd från hvarandra — längre ju större byn är —, äro oformliga till sin figur (t. ex. 20 gånger så lång som bred), besvärliga och tidsödande att sköta. De skiljande stengärdes- gårdarna, karakteristiska för det skoglösa landskapet och den steniga jordmånen, samt vägarna till de skilda utjordarna inta en oerhörd plats. De förnämsta orsakerna till att bysamhällena och de splitt­ rade, svårskötta ägovidderna här alltjämt existera äro att söka dels i natur- och jordmånsförhållanden, dels i historiska orsaker. Jag 92 HELGE NELSON. måste i detta fall afstå från antydningar och hänvisar till hvad jag på annat ställe meddelat härom.1 Folket. Kanske redan en och annan af utfärdsdeltagarna märkt, huru ondt det är om vuxen ungdom ; man möter mest gubbar, gum­ mor och barn. Det kan då vara lämpligt att ingå på emigrationen och dess för kulturgeografen påtagliga spår. Den har minskat folk­ mängden på en mansålder med V4; byarna ha blifvit tysta, ty ung­ domen har rest. Gårdar ha sammanslagits, blifvit större till om­ fånget, men skötas af brist på arbetskraft ofta mindre väl. Öde- Förf. foto. Fig, 2. Västra landborgen med Eriksöre by nedanför och byns kvarnar på landborgen. stugor och öfvergifna tomtplatser äro en vanlig syn. I stället ha här och hvar rest sig stugor (med eller utan småbruk): små ko­ lonier af hemkomna svensk-amerikaner, som hvila sig efter mödorna i Amerika. Vore jag färdledare, skulle jag föra in mina elever i en öländsk folkskola och låta dem stifta bekantskap med öländsk ungdom. Ha pojkarna öppna ögon, skola de bland barnen kunna urskilja den ljushåriga, småländska typen från en mörk, svarthårig, ibland nästan svartögd — ett karakteristiskt, hittills ej undersökt förhållande. Som extra behållning af besöket kunde stadspojken taga med sig en smula kunskap om hur landets barn ha det i sina skolor. Ge vi oss in på det kala och trädlösa allvaret eller sticka öfver till den vindfulla ostkusten, kunna vi midt under det natur- och kulturgeografiska studiet komma eleverna att ana, hur ödsligheten och ensligheten kan kännas här, hur utlängtan kan växa till en 1 H. Nelson: Öland s. 19 f. OM KULTURGEOGRAFIEN I SKOLAN. 93 makt, som gjort ölänningen till oros- och emigrantfolket. Och de begripa säkert äfven, hvarför ölänningen ej är svag för något lum­ migt vid knutarna som där på andra sidan sundet. Olänningens lifliga och nyckfulla lynne lära de nu också förstå såsom en gåfva af den natur, som omger honom.1 Näringslifvet? Berggrunden ger upphof till kalkstensbrott och ^IL. Förf. foto. Im । Фм,,] I- j -Ыны д i i i . sliperier, de senare flerstädes med vinden som drifkraft (slipkvarnar). Den lätta och rika tillgången på kalksten har också skapat en stor­ industri vid en af öns bästa naturliga hamnar. Cementfabriken vid Degerhamn är väl värd ett besök äfven därför, att de väldiga kalk- stensbrotten ge en så god inblick i öns berggrund, och att detta industricentrum utgör en koloni af icke-ölänningar; öbornas eget lynne ligger icke åt fabriksarbetet. Då på grund af topografiska och klimatologiska orsaker inga större vattendrag uppkomma (t. o. m. gifvande källor äro sällsynta) och då ön har ondt om naturliga ham­ nar, har industrien för öfrigt ej kunnat i nämnvärd mån här komma 1 H. Nelson a. a. s. 39 f. 2 För detaljer i fråga om näringslif och kommunikationsväsen, se a. a. s. 47 f. 94 HELGE NELSON. till blomstring. Mörbylånga sockerbruk, den näst största af industri­ erna, hvilar ju i främsta rummet på jordbruksnäringen. Skog är det ondt om på ön; endast i dess nordligaste socken, Böda, där stora sandmarker af glaciofluvialt och eoliskt Ursprung förekomma, drifves skogsbruk som själfständig näringsgren. Den väldiga kronoparken här är till väsentlig del ett människans verk. En exkursion dit blefve säkerligen i hög grad upplysande för lärjungarna, hur människan danar om naturen. För icke två sekel sedan botaniserade här Linné på dynkullarna. Sanden fick allt större välde, i sitt segertåg under­ stödd af ölänningarnas hyggen, och hotade skogen med total för­ ödelse. Men så grep staten in, och under outtröttlig kamp mot både naturen och Ölands folk — en egendomlig och lysande saga — har sanden bundits och gjorts skogbärande. Alltjämt invinnes, nu genom indikning af vattensjuka marker, stora skogsvidder. Vid studiet af skogsbruket fås en uppfattning om, hvilken ekonomisk roll denna skog spelar för norra Ölands skoglösa bygder. Oafsedt ålfångsten är fisket obetydligt, dels af naturliga orsaker, dels och framför allt af brist på arbetskraft, en följd af emigrationen. Åkerbruket är hufvudnäringen. Den goda jordmånen och bristen på naturliga förutsättningar för andra näringskällor tvinga området att bli en jordbrukets bygd. 3/ю af ön är odlad, men flerstädes minskas arealen genom den odlade jordens igenläggning, en naturlig följd af den pågående aflblkningen. Lokalt visar sig fastlandets inverkan i jordens skötsel och därmed också i bygdens utseende. Den frukt­ bara »Mörbylångadalen» (den södra sträckan af kustremsan utefter Kalmar sund) står betydligt högre med sin hvete-, korn- och socker­ betsodling än det öfriga Öland. Blicken går i denna bördigaste del af Öland öfver åkermarker, där stengärdesgårdarna alltmer tagas bort och där större sammanhängande åkerarealer bildats genom de öppna dikenas utbytande mot täckdiken. Det bör påpekas, hur den närande jordmånen och det torra klimatet varit särskildt lämpliga för kornet och gjort det till ett hufvudsäde. De vidsträckta betesmar­ kerna med sitt korta men mustiga gräs lämpa sig väl för uppfödan­ det af hästar, nötkreatur och får, som sedan lång tid tillbaka utgjort en af Ölands förnämsta utförselprodukter. De splittrade ägovid­ derna, skogbristen, saknaden af arbetskraft, folkets lynnesläggning m. fl. orsaker, som göra, att jordbruket i de öfriga delarna af ön står lågt, hindra icke en väldig export af jordbrukets och ladugårdens alster. Då Öland på grund af sitt ensidiga näringslif tvingats att söka afsättning till fastlandet för sina produkter, är det förståeligt, att på ön ej upp- OM KULTURGEOGRAFIEN I SKOLAN. 95 växt någon större handelsplats och att ölänningarnas egentliga huf- vudstad, Kalmar, ligger utom dess gränser. För eventuella utfärder rekommenderas följande Litteratur : De geologiska kartbladsbeskrifningarna (S. G. U. Ser. Ac, N:o 5, 6, 7, 8). H. Nelson : Öland. Emigrationsutredningens bygdeundersökningar, VI. (Väsent­ ligen lagd som en ekonomisk-geografisk skildring). Stockholm 1909. Anna Sandström: Natur och arbetslif i svenska bygder, I. Stockholm 1909. För kulturgeografen viktiga topografiska arbeten äro: Fabian Bæhrendtz: Kalmar läns forntid. Medd. fr. Kalmar läns fornminnes­ förening, V. Kalmar 1907 Linnés öländska resa förrättad 1741 (Stockholm 1907). A. Ahlqvist: Ölands historia och beskrifning, del I, П: 1, 2. Kalmar 1822—27. Då vi nu vända oss till en del af Bergslagen, skola vi betrakta några få sidor af dess kulturgeografi ur väsentligen andra synpunkter än de, som framställts i det korta utkastet öfver Öland framställda. Västra Västmanlands bergslag (Örebro länsdel). Lärjungarna erinras om, att dessa trakter utgöra en del af det stora kulturgeografiska område, som betecknas med namnet »Bergslagen», det gebit, som får sin förhärskande prägel af bergs­ bruket, den fortsatta bearbetningen af dess alster, speciellt tackjärns- framställningen (hyttor och järnverk) samt det med bergsbruket in­ timt sammanhängande skogsbruket (träkolsberedningen).1 Sydvästra delen af här behandlade område äger vidsträckta marina aflagringar 1 »Bergslagen» är som geografiskt begrepp tämligen obestämdt, väsentligen därför att flera af de gamla privilegierade »bergslagen» i våra dagar äro rena jordbruksbygder. Den största sammanhängande bergslagsbygden är den, som utbreder sig öfver norra och västra Västmanland, södra Dalarna och östligaste Värmland. Detta område bär på grund af sin enhetliga kulturgeografiska prägel öfver ett vidsträckt område med större rätt än något annat Bergslagens namn. Upplands bergslag ligger isolerad för sig och skild från den förutnämnda genom jordbruksbygder. Närkes och Gästriklands gamla bergslag göra på grund af grufdriftens obetydlighet ej längre skäl för namnet. De äro nu »bruks­ bygder». Falu kopparbergslag och Sala silfverbergslag äro knappast mer än blotta min­ nen af försvunnen storhet. Rundt omkring den stora sammanhängande bergslagsbygden ligga de stora järn­ bruken och bilda bruksbygder (Hagfors och Munkfors vid Klarälfven, Bofors och Deger- fors i Karlskoga, Närkesbruken, Gästriklands järnverkstäder, Avesta m. fl.). Det är historiska förhållanden, som här på ett vidsträckt område sätta en säregen kulturgeografisk prägel, långt efter det att de ursprungliga faktorerna upphört att verka. Under den tid, då bergshandteringen var en privilegierad, vissa bergslag förbehållen 96 HELGE NELSON. (på Fellingsbroslätten, samt i de breda dalstråken inom Nora och Linde socknar). Dessa äro numer öfvervägande jordbruksbygder. Fellingsbro har t. o. m. aldrig varit bergslag, men väl bruksbygd. Det intima samband, som alltid ur kulturell och administrativ syn­ punkt förefunnits mellan områdets olika delar, gör det lämpligt att kulturgeografiskt behandla dem som en enhet. De naturgeografiska förhållandena må lämpligen beröras först i all korthet. Under exkursionens vidare gång behandlas helst natur och kultur tillsammans. Området betecknas som ett öfvergångs- område mellan det nordsvenska skogslandet och det mellansvenska slättlandet med däraf följande karaktär i växt- och djurvärld (barr­ skog med rika inslag af löfträd; förposter af ekområdets löfängar o. s. v.). Den växlande berggrundens inflytande på topografi och landskapsbild, som inom detta område är synnerligen påtaglig, demon­ streras. Det påvisas sålunda, hur berggrunden, allteftersom den utgöres af grofkornig granit, leptit, urkalksten, lerskiffer eller andra berg­ arter, får mjukare eller kärfvare former, liksom också hur jordmåns- förhållanden och vegetation samt odlingsbarhet påverkas. En del tektoniska drag i landskapet framhållas, liksom också gifvetvis mot­ satsen mellan de skogiga, af morän täckta höjderna och dalgångarna med deras hafsaflagringar o. s. v. Ett kulturgeografiskt så viktigt drag som att järnmalmsförekomsterna och därmed grufsamhällena äro bundna vid leptitens utbredningsområde bör gifvetvis ej glömmas. Kulturgeografien erbjuder ett synnerligen stort intresse. Det torde utan öfverdrift kunna sägas, att man får mycket litet känning af denna bygds kulturgeografi och geografi öfverhufvud, om den ej ses i ljuset af bygdens historisk-geografiska utveckling. Det är åkerbruket, ej bergsbruket, som i södra delarna af om­ rådet först brutit bygd. En stor del af Fellingsbroslätten räknar en bebyggelse med 4 ooo-åriga anor, och detsamma gäller äfven dalar­ nas nedre delar (upp till Linde och Nora). Utbredningen af sten- åldersfynden visa, hur befolkningen trängt fram efter vattendragen och rullstensåsarna. En stor del af det ofvan hafsaflagringarna liggande området (Ljusnarsbergs och Hällefors, delvis Grythytte, Hjulsjö och Ramsbergs socknar) blef befolkad först under 1500- och näring, sökte man till dessa bergslag koncentrera grufdrift och tackjärnstillverkning, medan stångjärnsberedningen förlädes utom bergslagen. Ännu två mansåldrar efter det bergshandteringen frigifvits, finnas i stort sedt samma geografiska gränser mellan bergs­ lagen och bruksbygderna kvar. OM KULTURGEOGRAFIEN Ï SKOLAN. 97 1600-talen. Då är det, bergsbruket och finnens svedjebruk, som gör obygd till bygd. Finnarnas nyodlingar och porten (af de senare finnas dock endast ett par kvar) ligga högt på höjderna på de gamla svedjebrukens plats. En dylik karaktär af platåbebyggelse få i syn­ nerhet de af djupa sprickdalar genomfårade* gränsområdena till Da­ larna och Värmland. Man får ej sol och näring i de trånga, fukt- kalla dalarnas bottnar. Helt annat är förhållandet i bergslagens bre- » И № WИ ио Förf. foto. Fig. 4. 11 ft Borm- gam in Коррагупа; ga mord ■ onanshytta, nedlagd. dare dalar. Finnas där marina aflagringar, blir där en tät jordbruks­ bygd. Spela ej dessa någon roll, har i stället ett vattenfall i ån, som rinner fram i dalen, gifvit upphof till en hytta eller järnbruk och därmed till en tätare bebyggelse. Malmförekomster och vatten­ fall (grufvor och järnverk) demonstreras. Följer man någon af områdets strömmar upp mot källan, finner man vanligen en i gång varande hytta vid ett större fall i åns nedre del. Längre upp efter ån träffas ruinen af någon gammal, nu ej längre brukad bergsmanshytta. Ännu längre upp eller vid något obetydligt tillflöde finnas kanske de knappt märkbara spåren efter Ymer 1912. 7 HELGE NELSON 1 Fr. Norell foto Fi g. 5, 1 gä ? ig таги ii 11 г ïi y tia (1. u i dsmedshyttan). någon ännu mindre masugn. Här ges, ett för alla utfärdsdeltagare klargörande exempel, huru bebyggelseförhållandena äro afhängiga af många faktorer, här i synnerhet af teknisk art I sin första begyn­ nelse kunde masugn byggas endast vid smärre bäckilar, bl. a. därför att man ej kunde smälta större partier järnmalm och ej förstod att bygga större dammanläggningar. Med framstegen i järn tillverkningen och dammbyggnadskonsten följde hyttornas förflyttning utför ån ned till allt större och bredare fall, som nu kunde utbyggas och drifva de allt större masugnarna. Härmed följde i viss mån bygdens vandring från höjderna ned i dalen. Denna bebyggelseförflyttning går jämsides med en särskildt under sista mansåldern allt starkare koncentrering af befolkningen kring några större anläggningar, och detta såväl hvad hyttor och järnbruk som grufvorna beträffar. De många små ödegrufvor, som så ofta träffas något vid sidan af de större kommunikationslederna, och där ännu pumpverk och annan grufattiralj kunna stå kvar, visa på samma samling af bebyggelsen till färre centra. De mera gifvande eller mer välbelägna grufvorna utbrytas i större måttstock, de små och illa belägna nedläggas åt­ minstone tills vidare. Dessa i kulturbygdens utseende djupt ingri­ pande och alltjämt fortgående förändringar ha långt mer än i »na­ turliga förutsättningar» sina orsaker i historiskt-ekonomiska förhållan­ den af mycket skiftande art. Och detsamma gäller i ovanligt hög grad för detta områdes bebyggelsehistoria i dess helhet. Huru många grufvor ha ej tagits upp på kunglig befallning! Hyttor och hamrar ha anlagts, vägar ha byggts, och bygd har brutits, därför att rege­ ringen så har velat af politiskt-ekonomiska skäl. Vi ha från dessa bygder exempel på, hur en hel församling bildats, hur kyrkan på regeringens befallning byggts långt in i ödemarken för att kring 7'v (141. ’’r ," ■ , / ' -'••' ' '■ —5 4' \;-':V' Let < • ' ^ OMKULTURGEQGRÀFIENI SKÖLAN. 99 densamma ny mark skulle odlas upp. Och där odlingen en gång fattat fot, vill den segt hålla sig kvar och finnes kanske ännu, den missundsamma naturen, till trots. Det senaste halfseklets i allt hastigare tempo försiggående för­ ändring af grufdrift och hyttväsen från en bergsmansnäring till en storindustri har fört med sig ej blott befolkningens större hopning och ojämnare fördelning utan äfven, åtminstone i stort sedt, en skarpare, kulturgeografiskt lätt påvisbar motsättning mellan jordbruksidkande och bergsbruksidkande områden. Jordbruket tränger segrande fram i gamla bergsmansbygder, nu med ruiner af hyttor och hamrar. Befolkningen i Lindes och Ramsbérgs gamla bergslag är f. n. till 75 % jordbruksidkande. På andra håll läggas gamla bergsmans- hemman alltmer under de vidtfamnande bruksbolagen, och närings- lifvet får i högre och högre grad industriens prägel. Ännu kunna vi se någon öfvergifven hytta eller till hälften öfverväxt smedja in­ vid den kvarn, som utnyttjar den lilla åns vattenkraft. Bergsmans- hyttan lefver ännu ett knappt lif vid sidan af bolagens järnverk. Ännu träffas de röda bergsmansgårdarna med järnskorstenarna på taket. Vandra vi omkring på ett gruffält, ligga sida vid sida ga­ pande, ödsliga hål, med kvarstående stegar och ålderdomlig grufatti- ralj, samt väldiga ortgrufvor, som bearbetas i stor skala med an­ vändning af hela den moderna brytningstekniken. Så ligger öfver hela detta områdes kulturgeografi en fläkt af brytningen mellan gam­ malt och nytt. En färd till bolagens stordrift i grufvor och järnverk, till bergsmännens vattenfyllda ödegrufvor med flisiga väggar och utbrända stollgångar, till bergsmanshyttor och bergsmansgårdar, till kolmilor och kolargubbar öppnar långt mer än alla naturstudier väg till förståelse af Bergslagens geografi. Ty här är det näringslifvet, som gifvit bygden dess geografiska karaktär, och det är näringslif- vets skilda utvecklingsfaser, som i främsta rummet sätta sin stämpel på bygdens utseende den dag i dag är. En färd med en skolklass till dessa trakter skulle jag kanske helst vilja göra om vintern, då Bergslagens pulsar slå som lifligast, då sjöar och mossar ligga istäckta, och vi kunna följa med kolkö- rarna från kolbottnarna där inne i skogen fram till hyttorna och bruken. Nog tror jag, att ett besök inom detta område, vinter eller sommar, skulle kunna ge en annan och mer lefvande bild af Bergs­ lagen, dess natur, folk och näringslif, än många lektioner i skolsalen. Flera sidor af kulturgeografien, som här ej ens hinna antydas, skulle då kunna framstå lefvande och klart. Och allra minst skulle jag IOO HELGE NELSON. glömma att låta pojkarna göra bekantskap med folket själf, grufvor- nas och järnverkens arbetare, som samlats hit från vidt skilda orter i vårt land, samt bergsmännens ättlingar, som ännu i yttre drag och lynnesläggning bära spår att stamma från finnar, valloner och andra befolkningselement, som en gång spelat sin stora roll i dessa trakters odlingshistoria. Exkursionsdeltagarna skulle f^ erfarenhet om, under hvilka förhållanden grufarbetaren lefver och lära känna de karaktärs­ drag, som fostrats under det farofulla grufarbetet, de långa besvär­ liga skogskörslorna och den långa, tysta vakan vid milan i skogen.1 * Det må vara nog med dessa ofullständiga utkast. Förf, kan för Bergslagens del desto hellre låta nöja sig härmed, som han hoppas i ett sammanhang kunna framlägga sina studier öfver denna bergs- lagstrakts bebyggelsehistoria och nutida kulturgeografi. Må vi emellertid gå till hvilken kulturbygd som helst — till Skåne eller Halland, till Öster- och Västergötland, till Bohuslän — öfverallt får bygdens utseende sin djupa prägel af släktledens arbete att omvandla den från obygd till bygd och äf det näringslif, som där blomstrar. I likhet med prof. Högbom anser jag, att hembygden bör göras till det centrale i geografiundervisningen. Men enligt min öfvertygelse kan aldrig kännedomen om en kulturbygds geografi nås utan förståelse af såväl de naturliga som de historiska faktorer och det arbetslif, som där skapat kulturbygden. Aldrig lär man känna sin hembygds geografi genom blotta naturstudier. Det behöfver också humanistens sinne för mänskliga faktorers inverkan, ja, för människan själf. Och kulturgeografien bjuder lika väl som naturgeo­ grafien på sina djupa och svåra problem, där humanistens special­ studier behöfvas, lika väl som den naturvetenskaplige specialistens kunskap allt' emellanåt tages i anspråk på den fysiska geografiens och biogeografiens område. Förf, skattar högt de naturvetenskapliga 1 Litteratur för eventuell exkursion : Ingen ur kulturgeografiska synpunkter genom­ förd skildring af området finnes. Nödvändigt är att taga del af Cecilia Bååth-Holmberg : Västmanland (1904); A. G. Högbom: Om Sveriges bergsbruk (i »Sveriges rike», 1899); S. Lönborg: Finnmarkerna i mellersta Skandinavien (Ymer 1902) och de geol. kartbladen. Viktiga men ofta svårhittade notiser äro att hämta ur den vidlyftiga topografiska litteraturen (J. 'Johansson : Noraskogs arkiv och Om Noraskog; K. Hult: Ljusnarsbergs krönika m. fl.). Från förf:s hand föreligga några smärre, populärt skrifna uppsatser. Gifvetvis böra också de geologiska kartbladsbeskrifningarna rådfrågas. 7 ОМ KULTURGEOGRAFIEN I SKOLAN. IOI förstudiernas grundläggande betydelse för geografen, och det är för­ ståeligt, att naturgeografiens målsmän frestas att lägga hufvudvikten vid geografiens natursida. Men det bör också häfdas, att vägen till ämnets mest centrala delar, till kunskapen om naturens och kulturens växelverkan, äfven går öfver kännedomen om människans historia och verk. Är geografien bryggan mellan naturvetenskap och hu­ manistisk kunskap, om ämnets mest centrala delar få karaktären af dem bägge — och därom torde en relativt stor enighet råda —, så bör man kunna nå fram till geografiens helhetssyn på naturens och kulturens företeelser såväl från humanistens som från naturvetenska­ pens marker. För geografien blir ingalunda en kunskapsfond i his­ toria, nationalekonomi o. d. en onödig barlast, långt mindre verkar den »förlamande». Sålunda kan exempelvis det historiska sinnet tvärtom fördjupa och beriktiga den geografiska uppfattningen, lika väl som specialkunskaper i geologi och biologi kunna leda till en mer mångsidig, därför också djupare geografisk syn. Genom den geografiska skolundervisningen är det ju ej ensamt Sveriges natur vi vilja lära våra lärjungar att känila, utan i närmaste samband härmed bygden, folket och näringslifvet. Af kända prak­ tiska skäl måste alltid i skolan läggas stor vikt vid geografiens kul­ turelement. Men äfven ur synpunkten att göra geografiundervis­ ningen så konkret och lefvande som möjligt och främst därför, att jag i geografiundervisningen ser ett af skolans allra bästa medel att få lärjungarna till tänkande människor med vaken iakttagelseförmåga ej blott för växter och stenar utan också för den kulturvärld, där de en gång skola verka, är jag rädd för all ensidighet i ämnets be­ handling. Huruvida vid denna undervisning — reformerad till bl. a. en konkret förstahandskännedom om hembygden — den företrädesvis humanistiskt eller företrädesvis naturvetenskapligt utbildade geografi­ läraren är den bäste läromästaren, är en fråga, som helt hänger på lärarens personlighet. För denne kan ett cum-laude-betyg i geografi i ämbetsexamen vara tillräckligt, både för humanisten och för natur­ vetenskapsmannen, under förutsättning att geografien vid universite­ ten drifves med fullt beaktande af ämnets båda sidor, men det kan också hända, att betyget icke räcker till. Ty allra mest beror un­ dervisningens resultat på lärarens intresse och personlighet, hans centrala och mångsidiga grepp på ämnet, hans förmåga af konkret och lättfattlig undervisning och ej minst på hans förtrogenhet med den trakt, där han verkar, och därmed också på hans förmåga att med- JO2 HELGE NELSON. delà sina lärjungar intresse för hembygdens geografi. Här som eljest kommer det således att visa sig, att den bäste läraren är den, som har den större pedagogiska förmågan, den större och rikare känslan för sitt ämnes egenart — och för pojkarnas. Geografiundervisningen bör skötas af en verklig geograf, det är hufvudvillkoret; han må se­ dan vara naturvetenskapsman eller humanist. ib-. lOls- — <4 '^^'’i YMER 1912. Litteratur. J. Ailio, Die steinzeitlichen Wohnplatzfunde in Finland I, II. Helsingfors, Finnische Altertumsgesellschaft, 1909. Atlas öfver Finland igio. Förhistoriska fynd. Kartbladen N:ris 49, 50 och 51. (Med text i textband II.) Helsingfors, Sällskapet för Finlands geografi, 1911. Den finska fornforskningen har under de sista decennierna bedrifvits på ett synnerligen målmedvetet och metodiskt sätt. Äfven flera större, sammanfattande publikationer hafva sett dagen. För att här blott nämna de senaste, utkom 1905 första delen af dr. Alfred Hackmans grundliga arbete Die ältere Eisenzeit in Finnland, 1907 dr. Hj. Appelgren-Kivalo’s intressanta planschverk Finnische Trachten aus der jüngeren Eisenzeit, och nu senast ha vi fått dels dr. Ailio's omfattande bearbetning af de rika boplatsfynden från stenåldern, dels — i det ståtliga verket Atlas öfver Finland — en både öfversiktlig och innehållsrik populär sammanfattning af Finlands förhistoriska kultur: 88 sid. med 180 illustrationer och 3 ypperliga kartor. Den år 1899 utkomna första upplagan af denna Atlas ägnade åt de förhistoriska fynden blott ett kartblad med en tämligen kortfattad text. I den nya upplagan är stenålderskartan med tillhörande text utarbetad af dr. Ailio (stud. A. Europæus har biträdt vid kartarbetet); allt det öfriga är af dr. Hackman, som var författare till sammanställ­ ningen i första upplagan. Genom dr. Ailio’s båda arbeten — kompletterade med Hackman- Heikel’s rikhaltiga fotografiska planschverk Vorgeschichtliche Altertümer aus Finnland (Helsingfors 1900) — kan forskaren nu utan möda för­ skaffa sig en ingående kännedom om Finlands stenålder. Tillförlitligare vägledare än dr. Ailio kan man ej önska sig; han är en vetenskapsman af sällsynt noggrannhet, iakttagelseförmåga och objektivitet samt ytterligt försiktig i alla slutsatser af mera vidtgående art. Hans Wohnplatzfunde innehåller 2 afdelningar i ett band. Den senare och först utarbetade är den omfångsrikaste (280 sid. med 18 planscher, 117 textfigurer och 1 karta) ; den innehåller en utförlig be- skrifning af fyndplatser och fyndomständigheter jämte uppräkning af fyn­ den, alfabetiskt ordnadt efter socknarnas namn. Boplatsernas antal är ej mindre än 234. Denna öfverraskande höga siffra beror emellertid på, att här upptagits två fyndgrupper af ganska heterogen art. Den ena utgör hvad vi vanligen beteckna med boplatsfynd, härstammande från platser med verkliga kulturlager, innehållande rester af eldstäder samt IO4 ! LITTERATUR. mer eller mindre rikliga anhopningar af hvarjehanda slags artefakter, Den andra gruppen äter, hvartill minst 142 af de 234 äro att räkna, omfattar enstaka fynd af ofullbordade stenredskap eller af slipstenar, hvilka alltså blott vittna om, att tillverkning af stenåldersredskap någon gång ägt rum på platsen i fråga. Gränsen mellan de båda grupperna är ju flytande, men det hade varit mindre missvisande, om arbetets titel utvidgats till »boplats- och verkstadsfynd». Detta är endast en liten formell anmärkning; i sak är man författaren tacksam för, att han in­ dragit så mycket material som möjligt i sin sorgfälliga undersökning. Äfven om man endast ser på de egentliga, större boplatsfynden, är dock materialet imponerande rikt, i synnerhet om man betänker, att en mycket stor del af detsamma bragts i dagen genom de finska arkeolo­ gernas egna systematiska undersökningar under de senaste åren. För­ fattaren har genom sina utförliga, ofta med kartskisser belysta beskrif- ningar lagt en utomordentligt solid grund för all framtida stenåldersforsk- ning i Finland. Hvad som naturligtvis mest intresserar den utländske forskaren, är den systematiska, första delen af arbetet (114 sid. med 68 fig.). Den innehåller först och främst en grundlig typologisk och kronologisk utred­ ning, på hvilken här ej är platsen att närmare ingå. Rec. vill blott uttala ett tvifvelsmål, om det är möjligt att, åtminstone i den utsträck­ ning som förf, gör det, tillämpa den sydskandinaviska flintyxtypologiens kronologiska skiljemärken — »spetsnackiga, tunnackiga, tjocknackiga yxor» — på de finska yxorna och mejslarna, hvilka ofta äro gjorda af mycket motsträfvigt stenmaterial, vid hvars bearbetande yxans nackända ofta fått en rent tillfällig form. Åtminstone synas mig förf:s på yxornas nackändeformer grundade tidsbestämningar stundom komma i alltför stor strid med hvad keramiken och de på de finska boplatserna så talrikt förekommande hålmejslarna enligt min åsikt ha att förmäla, nämligen att de finska boplatserna till sitt stora flertal äro samtida först med yngre gånggriftstid och hällkisttid hos oss. (Denna åsikt skall jag närmare be­ grunda i en uppsats om »Några svensk-finska stenåldersproblem» i Forn- vännen 1912). De geografiska resultaten af dr. Ailio’s båda arbeten intressera natur­ ligtvis Ymers läsare mest. Hans karta öfver de finska stenåldersfynden i Atlas är mönstergill. Fyndmärkena äro utsatta vid de resp, byarna, ofta — särskildt beträffande boplatserna — med ännu skarpare lokalise­ ring. Fynd utan närmare lokaluppgift än socknen äro ej medtagna, eljest är så godt som allt kändt material beaktadt. 6 olika storleksgra- der af tecknen utmärka olika antal fynd på en plats. Kartbilden blir alltså så talande som möjligt. I afseende på fyndens utbredning i allmänhet falla särskildt två omständigheter i ögonen. Det låga österbottniska kustbältet bildar till afsevärd bredd ett så godt som fyndlöst område, en förträfflig illustration till landhöjningen, som ytterligare bekräftas genom de afvägningar af boplatser och fynd, som gjorts i andra af landets kusttrakter. I det inre landet är det särskildt påfallande, att bosättningen varit mycket spar­ sam kring de stora sjöarna Saima, Päjäne, Pielisjärvi m. fl., under det att ( ‘A- -./ ■ Z1 limer ator. * " 7 ■ ’ . z •■ ' t 105 den varit riklig i de af småsjöar och floder uppfyllda trakterna. Ailio förklarar dettà så, att fiskemetoderna ej varit afpassade för de stora vatt­ nen. Dock har en mycket tät bebyggelse förefunnits vid Ladogas kust; detta område och det sydvästligaste Finland ha varit stenålderns hufvud- bygder. På två specialkartor visas utbredningen af vissa särskildt intressanta redskapsformer, å ena sidan några med de skandinaviska närbesläktade (framför allt de bekanta båtformiga yxorna af grönsten), hvilka så godt som uteslutande förekomma i den sydvästra delen af landet ungefär in­ till en linje dragen mellan Viborgsbukten och Kvarken, å andra sidan vissa mejsel- och yxtyper af skiffer, hvilka till allra största delen uppträda i trakterna nordost om denna linje. Nu visar författaren tillika genom den omsorgsfulla — och efterföljansvärda — petrografiska undersökning, som han underkastat materialet, att dessa två utbredningsområden unge­ färligen sammanfalla med de eruptiva bergarternas och skifferbergarter­ nas respektive områden. Men detta uppvisande af, att kulturgränsen i första hand varit en materialgräns, hindrar ej författaren från att obe- tingadt ansluta sig till den vanliga uppfattningen, att de två kulturerna tillika varit burna af olika folk och att det sydvästra af dessa kommit öfver från Sverige och varit af germansk stam. Folkgränsens samman­ fallande med materialgränsen får då säkerligen förklaras så, att germa­ nerna ej framträngt längre, än det stenmaterial, hvarvid de voro vana, förekom. Bortom den nämnda gränslinjen har i alla händelser germansk bo­ sättning aldrig trängt. Hvad är det då för folk, som bebott det nord­ östra fyndområdet? Närmast till hands ligger ju att tänka på lappars eller finnars förfäder. Med hänsyn till de bland språkforskarna f. n. rådande åsikterna om dessa folks urhem vågar dr. Ailio dock ej utan vidare tilldela den nordostfinska stenålderskulturen åt något af dessa folk, men särskildt af hans uttalande i Atlas framgår, att han personligen ej synes ha något emot ett sådant antagande. För denna svåra fråga, hvari på sista tiden äfven andra framstående arkeologer, såsom Kossinna och Brogger, uttalat sig, skall recensenten närmare redogöra i Forn- vännen. För frågans allsidiga utredande är det af yttersta vikt att få en grundlig behandling äfven af den synnerligen rika och mångskiftande ryska stenåldern. Man må hoppas, att dr. Ailio blir satt i tillfälle att företaga detta omfattande arbete, för hvilket han torde ha bättre förut­ sättningar än någon annan. De finska arkeologerna ha en stor uppgift äfven såsom pioniärer för västerländska vetenskapliga metoder inom den ryska fornforskningen. Ett vackert arbete i den riktningen utgör dr. Arne Tallgrens just utkomna af handling Kupfer- und Bronzezeit in Nord- und Ostrussland, ett modernt fullföljande af J. R. Aspelins bekanta forsk­ ningar. Beträffande dr. Hackmans framställning af Finlands brons och järn­ ålder i Atlas skall jag här ej ingå på några arkeologiska specialfrågor eller på kartbladens detaljer. Det må endast påminnas därom, att järn­ åldern i Finland af naturliga skäl får en något annan tidsafgränsning >> 5Æ48 VAiW/^1' '1 ^ eWdn^a^r^e^e < y- '5. ^-^WR-^^W .. ^ ^ '^ — rv' R'e J ?7 /' 8 ; V; /' " ?V *ц ’VÇ- 106 ' LITTERATUR. ' ■ ' ’ н \ / och indelning än i Sverige. I Finland felas nämligen hittills — liksom i det svenska Norrland — sa godt som alla spår af en förromersk järn­ ålder; de äldsta finska järnåldersfynden härröra från i:sta eller 2:dra år­ hundradet eft. Kr. Å andra sidan fortlefde hedendomen här betydligt längre än i Sverige, framför allt i Karelen, där graffält med hednisk utstyrsel räcka ända till midten af 1300-talet. Dr. Hackman räknar där­ för Finlands äldre järnålder till omkr. 700 eft. Kr. (med omkr. 500 som gräns mellan ett äldre och ett yngre skede) samt den yngre järnålderns båda skeden till omkring 7 00—1100 och 1100—13 5 0. Lika grundlig och solid i sin forskning som dr. Ailio, vågar sig dr. Hackman tillika de etnografiska problemen närmare in på lifvet, hvilket ju också blir möjligare, ju längre ned man kommer i tiden. I anslut­ ning till den utförliga utredning, som han åvägabragt i sitt arbete Die ältere Eisenzeit, framställer dr. Hackman följande uppfattning af dessa problem. Under bronsåldern är sydvästra Finland fortfarande upptaget af en rent skandinavisk kultur. Dess största fyndcentra äro trakten mellan Åbo och Helsingfors, Kumo nedre älfdal i Satakunta samt Kyrö älfdal närmast ofvanför Väsa. Ett vackert depåfynd af' 4 svärd är dock an- träffadt så oerhördt långt i norr som 4 mil N om Sodankylä kyrka i Lappmarken. Ett antal bronsåldersfynd af östryska typer förskrifva sig förnämligast från de östra och norra delarna af Finland och torde vittna om, att den östfinska stenålderns folkstam alltjämt fortlefvat här — huru­ vida fortfarande väsentligen på stenålderskulturens stadium, utgör en tvistefråga mellan de finska arkeologerna (dr. Ailio tror det icke). Då de arkeologiska fynden åter börja under de första århundradena eft. Kr., är det fortfarande de tre nyssnämnda kulturcentra från brons­ åldern, som särskildt göra sig gällande, ehuru de snart märkbart utvid­ gas åt olika håll. Särskildt är södra Österbotten nu påfallande rikt. Däremot synes bosättningen ha vikit undan från så godt som hela Ny­ land, hvilket landskap järnåldern igenom märkligt nog förblir ytterligt fattigt på fynd. Det tycks ha varit hvad man i Finland kallar en »erä- mark», endast afsedd för jakt och fiske. Också östra Finland är fattigt under den äldre järnåldern. Äfven i fråga om de nämnda stora fyndcentra visar sig emellertid nu en märklig olikhet gentemot förhållandena under bronsåldern. Det skandinaviska inflytandet är visserligen där ännu starkt, men blandade med detta uppträda just i dessa västfinska bygder talrika kulturelement, som härstamma från ett helt annat håll, nämligen från de ryska Öster­ sjöprovinserna söder om Finska viken. Och dessa kulturelement bestå ej blott i fornsakstyper utan ock i grafformer. Författaren tolkar dessa företeelser så^ att under denna tid har ägt rum en långsam men stark invandring af finsk befolkning från Estland öfver Finska viken till västra Finland, där finnarna slagit sig ned bland den glesa svenska befolknin­ gen, som efter hand försvunnit. Han framhåller dock, att så länge denna tids etnografiska förhållanden i de ryska Östersjöprovinserna ej äro fullt klara, blir nämnda tolkning blott en hypotes. Högst märkliga äro förhållandena under den yngre järnålderns äldre ’ LITTERATUR. skede, i hufvudsak motsvarande vår vikingatid. Då är det endast Åland som har en rent svensk kultur; i alldeles bestämd motsättning till denna står kulturen i de gamla befolkningscentra i Egentliga Finland och Satakunta, hvilken hufvudsakligen utvecklat sig på grundvalen af inflytelserna från Östersjöprovinserna. Dessa trakter är o otvifvelaktigt vid denna tid rent finska; det var ju också här, som svenskarna på sina korståg alltifrån midten af noo-talet påträffade finnarnas hufvudbygder. De nuvarande svenskbygderna : södra Österbotten och Nyland äro däremot ytterst fattiga på fynd från vikingatiden, hvilket synes ådagalägga, att den nya svenska bosättningen i dessa trakter ägt rum först i samband med de nämnda medeltida eröfringstågen. Däremot har man gjort några fynd af skandi­ naviska ovala spännbucklor långt uppe i norra Finland, utefter de gamla handelsvägarna till Hvita hafvet. Den yngre järnålderns yngre skede är, som redan antydt, hufvud­ sakligen representeradt i Karelen. Det är de dåtida karelernas rika kvarlåtenskap, som dr. Appelgren-Kivalo låter oss närmare känna i sitt ofvan citerade arbete Finnische Trachten. Han har också i ett tidigare arbete (på finska) behandlat Finlands fornborgar, hvilka äro talrikast i Egentliga Finland samt vid Ladoga; de i dem gjorda fynden tillhöra tiden från slutet af 700-talet till början af medeltiden. Den arkeologiska vetenskapen är Sällskapet för Finlands geografi stor tack skyldig, för att det gifvit de förhistoriska fynden så stor plats i det monumentala kartverket och låtit dem behandlas af de mest kompe­ tenta forskare. Oscar Almgren. Helge Nelson, Om randdeltan och randåsar i mellersta och södra Sverige. Akad. Afh. Särtryck ur Sveriges Geologiska Undersöknings årsbok 3 (1909). 252 sid. med 3 kartor, 1 tafla och 60 textfigurer. Stock­ holm, Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner 1910. • Såsom det torde vara bekant för de flesta, ha stundom under de sista decennierna rätt stora meningsskiljaktigheter yppat sig angående den vetenskapliga geografiens mål och medel, ehuru för närvarande diskussionen därom har afstannat. Frågan torde dock knappast vara fullt så invecklad, Som det emellanåt förefallit. Den vetenskapliga geografiens förnämsta och centrala uppgift är nämligen helt naturligt att behandla det geografiska landskapet genom att karakterisera detsamma och me­ delst en vetenskaplig analys förklara dess uppkomst. Enär denna betingas af tvenne stora hufvudfaktorer, sönderfaller ämnet i två stora delar : geomorfologien, som går ut på att klassificera den fasta jord­ ytans former och förklara deras tillkomst och beskaffenhet, och biogeo­ grafien, hvars mål är att undersöka huru lifsföreteelserna och fördelningen af dem tillsammans med landskulpturen ge åt hvarje landskapsform dess speciella karaktär, samt äfven hvilka faktorer som bestämma ifråga­ varande lifsformers utbredning. — Det är gifvet att geomorfologien och bio geografien, på grund af olikheten i deras uppgifter, måste arbeta med olika metoder. Den förra, som har att behandla den i den fasta jord- 108: •• /- LIÏTERA^W.\ 1— skorpan utmejslade landskulpturen, måste naturligt nog använda samma metoder som geologien, ehuru ofta med en annan synpunkt än dennà. — Det geomorfologiska arbetet kan vara ordnadt på olika sätt alltefter olika slag af Uppgifter. Antingen kan det gå ut på att undersöka be­ skaffenheten af någon af de processer eller »krafter» som omgestalta jordytan. Den uppsöker då och analyserar de bildningar och företeelser, som äro mest ägnade att ge upplysning om densamma, oafsedt hvar de finnas och hvilken habituell karaktär de än hafva. (Denna gren af geo- morfologien närmar sig därför den dynamiska geologien. — Den andra arten af ämnet upptager till behandling något med afseende på karaktär, uppkomst och utbredning visst slag af den fasta jordskorpans morfologiska företeelser, och dess uppgift blir att morfologiskt och genetiskt klassificera dem. Detta är den egentliga geomorfologien. Den nöjer sig med att behandla vissa genetiskt likartade drag i landskapet — Det tredje slaget af geomorfologi tar »frågan om rummet» till utgångspunkt i det att ett visst begränsadt område eller geografiskt landskap utväljes och alla den fasta jordskorpans inom detsamma befintliga konturer behandlas och för­ klaras, huru i genetiskt hänseende olikartade de än äro. Bifogar man en undersökning öfver uppkomsten och betydelsen af de biogeografiska dragen i landskapet, blir arbetet speciell geografi i egentlig mening, Och borteliminerar man det förklarande momentet, som ger ämnet dess veten­ skapliga karaktär, så återfår man den gamla, nu för ‘länge sedan som vetenskap utdömda beskrifvande geografien. — Biogeografien torde ha lika stor vikt för förklaringen af det geografiska landskapet som geomor- fologien. Af dess trenne grenar torde djurgeografien dock vara af jäm­ förelsevis ringa värde, under det att däremot växt- och antropogeografien båda äro af den största vikt. Människan och mänsklig bebyggelse sätter ju numera i hög grad sin bestämda prägel på många af jordytans land- skapsformer, och antropogeografien, som har att utreda bygdens uppkomst oçh dess förhållande till sitt substrat och som ju i motsats till de öfriga delarna af ämnet äfven arbetar med statistikens och historiens metoder, måste därför i alla fall anses lika betydelsefull som naturgeografien. Att såsom vissa delar af den »historiska geografien» använda sistnämnda metoder på den fysiska geografiens eller geomorfölogiens problem måste däremot i de flesta fall vara meningslöst och leda till missvisande resultat. Den vetenskapliga geografen måste i likhet med hvarje annan vetenskapsman först och främst i möjligast stora utsträckning personligen in loco studera det område eller de företeelser, han skall behandla. Geografiska undersökningar, som huvudsakligen baserats på skrifna eller tryckta »källor», äro, såsom också exempel från Tyskland visat, ägnade att förflacka ämnet och degradera detsamma till en disciplin med endast pedagogiskt och populärvetenskapligt värde. ’ Den vetenskapliga geografien är ju i vårt land särdeles ung. Den kan därför ännu ej träffas af en förebråelse att ej hafva gifvit något resultat. Att sådant så småningom skall komma till stånd, därpå ger ' ofvannämnda arbete en antydan. Det kan närmast hänföras till den andra af de hufvudarter, hvari jag ofvan indelat geomorfologien. För­ fattaren har upptagit till undersökning ett visst slag af topografiska och \ skulpturella företeelser i vårt land, nämligen de af de senglaciala smält- vattensälfvarna vid och nedanför högsta marina gränsen ackumulerade deltabildningarna. Han har därigenom "vunnit en både genetiskt och morfologiskt god begränsning af sitt ämne. Arbetets första stora afdel- ning, den Allmänna delen, börjar med en utredning af nomenklaturen inom ämnet. Därefter följer en öfversikt af det glaciofluviala materialets fysikaliska egenskaper, hvarpå författaren lämnar eh omsorgsfull redo- görelse för isälfsaflagringarnas morfologiska hufvudtyper. Hans framställ­ ning. som är baserad på långvariga och noggranna specialundersökningar i fältet, ger vid handen, att följande hufvudformer kunna urskiljas: A. Sub- och inframarginala bildningar.De ha uppstått under Och ; innanför glaciärkanten. Pe äro hufvudsakligen af två slag:. i. Åsar och åsnät. De äro bildade i isälfstunnlar eller i . iskanjoner. 2. Kame-bildningar, . d. v. s. kullar och kors och tvärs lig- gande ryggar, uppkomna genom en samverkan af isälfvarna , och den oscillerande isranden. B. Marginala och extramarginala isälfsaflagringar, afsatta framför och utanför iskanten. De kunna indelas uti: i. Kame-bildningar >aflagrade på dödis eller mellan kvarstående isrester. , , 2. Randåsar, jämförelsevis smala, osymmçtriska bildningar, liggande vinkelrätt mot räffelriktningen. De öfvergå ofta i randmoräner och äro mestadels bundna till dessa. 3. Randeltan, d. v. s. isälfvarnas utanför isranden aflagrade, mera plant liggande deltabildningar. Hit höra äfven de s. k. dalfyllnaderna. 4. Glaciala lateralterrasser, afsatta af isälfvar, som runnit fram i en dalgång mellan ismassan och dalsidan. I en senate afdelning gör förf, några intressanta beräkningar af de subakvatiska randdeltanas storlek i vått land. Så uppskattar han Hållsjö- fältets i Värmland massa till iqq mill. kbm. och Fj är ås’. bräckas till 60 - mill. Den af isälfvarna bortförda slammängden, som kommit till hvila först utanför deltat, är dock ännu ’ större. Om därtill lägges, att massan af фе af isen bortförda men af vattnet ej omlagrade morän- materialet med säkerhet är ofantligt många gånger större, så får man en antydan om, huru oerhördt omgestaltande inlandsisen verkat på vårt lands ytkonturer. I sista partiet af den allmänna delen behandlar författaren på ett klart och öfverskådligt sätt de subakvatiska randdeltanas inre byggnad och till sist deras Säregna dräneringsförhällanden och hydrografi. Den ofvan refererade afdelningen af författarens framställning gründet sig naturligtvis till en del på föregående undersökningar, som några af våra utmärktaste geologer utfört öfver detta slags bildningar, så mycket mera som dessa på grund af sin läggning ofta arbetat efter delvis geo- grafiska linjer. Författaren hår också på ett fullständigt och lyckligt sätt tillgodogjord sig denna fördel. Men-dessutom har han, såsom jag redan nämnt, själf verkställt utförliga och noggranna specialundersökningar af åtskilliga af södra oth mellersta Sveriges förut icke alls eller också blott ofullständigt ÿuderade grusåsbildningar. Resultatet häraf är bifogadt ar­ betet såsom en särskild specialbeskrifning. Författaren har för sitt fältarbete särskildt utvalt de stora rull stens­ fält, som bildades vid norra kusten af den hafsarm, hvilken i senglacial tid förband Östersjön med Västerhafvet. Detta är så mycket naturligare som just dessa äro bland de största och vackrast utbildade i Sverige samt frånsedt de af De Geer undersökta randplatåerna vid Dals-Ed hittills ej blifvit föremål för systematiska specialstudier. De rullstensfält, som författaren utförligast studerat, äro Hållsjöfältet i Karlskoga i Värmland och Riddarhyttefältet i norra Västmanland. Genom en mycket ingående morfologisk och genetisk analys visas, att det förra utgöras af en inframarginal normalt utbildad hufvudås, afsatt i ett haf, hvars vattenyta hade en höjd af 170 m. öfver det nuvarande. Såväl öster som väster om nämnda ås aflagrades samtidigt deltamassor, som dock ej fingo sin slutliga utbildning förr än i ett senare stadium, sedan en svag landhöjning inträffat och iskanten dragit sig längre till­ baka och t. o. m. uppdelat sig i fristående partier af dödis, omkring hvilka sedimentation ägde rum. Då dessa bortsmälte, uppstodo krets- formiga fördjupningar i deltat, som därför delvis har karaktären af ett s. k. kittelfält. Riddarhyttefältet har bildats på liknande sätt. Båda äro emellertid så vidsträckta, att inom dem rymmes en mångfald i genetiskt och morfologiskt afseende olikartade former. Af öfriga grusåsbildningarj som författaren ingående studerat, kunna nämnas de vidsträckta glaciofluvial a deltabildningarna i Dalälfvens dal­ gång mellan Siljan och Kullsveden. De ha medtagits som representanter för de i öfre Sveriges älfdalsfjordar afsatta deltaplanen. Dessutom ha undersökts åtskilliga af sydvästra Sveriges randbildningar, både sådana, som af äldre forskare förut delvis blifvit undersökta såsom Fjärås’ bräcka, Hunnestadsåsen och Grimmaredplatån, och äfven dylika, som förut varit mindre beaktade, t. ex. Harplinge randås vid de yttersta af de halländska ändmoränerna. Alla dessa undersökningar hafva tydligen verkställts med den största noggrannhet och omsorg, hvilket är så mycket mera förtjänstfullt som de på grund af sin beskaffenhet måste hafva varit mycket besvärliga och tidsödande. Tack vare det sålunda insamlade rikliga stoffet, har författaren lyckats att med det genetiska momentet som grund gifva en god förklaring af det svenska åslandskapets morfologiska beskaffenhet och åstadkomma en naturlig klassifikation af dess olika hufvudtyper. Det är med nöje anmälaren kan konstatera, att denna metod, som är den enda riktiga när det gäller en vetenskaplig geografisk behandling af ett områdes ytkonturer, ledt till ett mycket godt resultat' och således gifvit upphof till en särdeles värdefull monografi öfver en af vårt lands intressantaste landskapsformer. Till detta goda resultat har också bidragit, att författaren med en bland våra naturvetenskapsmän tyvärr ej vanlig samvetsgrannhet tagit kännedom om hvad i den utländska litteraturen finnes publiceradt i före­ liggande frågor. Särskildt har han därigenom lyckats att med stöd af Й; X' ' ^^ W-"й? ' ; ^д .LITTERATUR.. ted den amerikanska litteraturen göra intressanta jämförelser mellan de nord- amerikanska och de nordeuropeiska glaciofluviala bildningarna, liksom han äfven gjort det första försöket till skapandet af en gemensam nomen- klatur i ämnet. Arbetets värde förhöj es genom ett rikhaltigt illustrationsmaterial. De reproducerade fotografierna äro väl valda och korrekt behandlade, och särskildt värdefulla äro de många och intressanta kartorna, kartskisserna och profilerna, som, enligt hvad anmälaren har sig bekant, alla äro ba­ serade på'långvarigt och träget fältarbete. Såsom slutomdöme kan sägas, att enligt anmälarens mening den före­ liggande monografien blifvit det mest betydande och värdefulla verk, hvarmed tills dato vår unga geografiska vetenskap riktats alltsedan Axel , Hambergs »Geologiska och fysisk-geografiska undersökningar i Sarjek- fjällen.» John Frödin. Otto Krümmel, Handbuch der Ozeanographie. Band I: Die räumlichen, chemischen und physikalischen Verhältnisse des Meeres. Stuttgart 1907. 5 2 6 sidor med 69 textfigurer. Pris 2 2 Mark. Band II: Die Bewegungsformen des Meeres, Wellen, Gezeiten, Strömungen. Stutt­ gart 19ii. 728 sidor med 282 textfigurer. Pris 32 Mark. I och med utkommandet af andra delen af professor Krümmels stora arbete har det numera af professor A. Penck i Berlin redigerade Rat- zelska »Bibliothek geographischer Handbücher» erhållit en utförlig och modern framställning af oceanografien. Det Krümmelska verket torde få en viktig användning såsom upp­ 3 slagsbok och är såsom sådan klart disponeradt och vederbörligen försedt med register samt en utförlig innehållsförteckning. Handboken gör intryck af att vara ytterst samvetsgrant utarbetad och är ofantligt innehållsrik. Den kommer helt visst att få en mycket framskjuten plats som studiebok på det högre stadiet vid universiteten och andra högskolor, liksom för lärare vid navigationsskolor och andra personer med geografiska eller sjöfartsintressen, kanske äfven för de till antalet hastigt ökade turister, som numera göra allt vidsträcktare ocean­ resor för dessas egen skull. Liksom hos så många större tyska verk är framställningen stundom väl trögläst och öfverlastad med detaljer. Den torde flerstädes kunnat vinna i klarhet och öfverskådlighet genom att anlägga en mera rent geo­ grafisk synvinkel, lämpligen i anslutning till ett antal smakfulla och väl valda kartskisser. För geografen innehåller Krümmels Ozeanographie synnerligen myc­ ket af intresse men, äfven åtskillig barlast. Det nyutkomna, större bandets sista och största tredjedel, om hafs- strömmarna, är för hvarje svensk af särskildt intresse, då det påminner om den ledande roll, som Sverige intager äfven inom den oceanografiska forskningen, i främsta rummet genom arbeten af O. Pettersson, W. Ek­ man och J. W. Sandström. Mer än någonsin förr torde ett större oceanografiskt arbete mottagas LITTERATUR. med intresse i Sverige under dessa år, då det svenska fisket börjat sträcka sig allt längre ut öfver hafven och den svenska sjöfarten riktas med linje efter linje öfver de stora oceanerna, snart famnande hela världshafvet. S. D. G. THOR HÖGDAHL, Naturskydd i Sverige. — Stockholm (Wahlström och Wid­ strand) 1910, 64 sid. Pris 75 öre. Den unga naturskyddsrörelsen i Sverige har haft behof af en popu­ lär, samlande redogörelse för rörelsens utveckling, hvad den hittills åstad­ kommit och dess närmaste framtidsmål. Utom i uppsatser i flera fack­ tidskrifter, exempelvis i Ymer 1902, äga vi dylika framställningar i R. Sernanders 1906 utgifna: Naturminnesmärken och naturskydd (Student­ föreningen Verdandis småskrifter, n:r 138) och i K. Starbäcks: Naturskydd (1909, Skogsvårdsföreningens folkskrifter, n:r 18), men det är först genom det af Svenska naturskyddsföreningens sekreterare, redaktör T. Högdahl, utgifna arbetet, som krafvet på en mera utförlig publikation blifvit till- godosedt. Uppsatsen, som är rik på synpunkter och förslag, får ökadt värde därigenom, att särskildt i det kapitel, som af handlar hvad som bör skyd­ das, ett rikt nyinsamladt material för bedömandet af hithörande frågor framlägges. S. B. Sveriges Natur. — Svenska naturskyddsföreningens årsskrift ign^ utgifven af Th. Högdahl. — Stockholm 1911, 203 sidor. Under tiden från maj 1910 till april 1911 har Svenska naturskydds­ föreningens medlemsantal ökats från 665 till omkring det dubbla. Ge­ nom Föreningens försorg har under samma tid misteln fridlysts inom Stockholms, Uppsala, Västmanlands och Södermanlands län, och den re­ dan af Linné i hans gotländska resebeskrifning omtalade, nu omkring 500 år gamla s. k. Ava-eken å Fårön blifvit skyddad. Genom Föreningen ha därjämte föreläsningar i naturskyddsfrågan anordnats. Af de uppsatser, som ingå i årsskriften, förtjäna särskildt att omnäm­ nas S. Hallbergs om Hallands Väderö, H. Hesselmans om den i Norr­ tälje skärgård belägna Skabbholmens yegetation, en af vårt lands vack­ raste löfängar, G. Grönbergs om Gotska Sandöns nationalpark, W. Klem- mings om naturskydd i staden och R. Sernanders »Gamla Uppsala rikspark», med förslag att Tunåsen och graffälten vid Gamla Uppsala skola återställas i häfdenligt skick. Liksom i föregående årgång är notisafdelningen den icke minst in­ tressanta delen af årsskriften, då där afbildas och omtalas många före­ mål, hvilka, äfven om en del af dem ej äro värda eller i behof af natur­ skydd, likvisst förtjäna att räddas undan glömskan. En notis om den lilla ön Kåreholm vid Öland, en af Sveriges ri­ kaste fågelöar, där ett trettiotal fågelarter med närmare ett tusen indivi- 1 Referat öfver årsskriften 1910 återfinnes i Ymer 1910, s. 311. LITTERATUR. 113 der häcka, visar, i hvilken omfattning utrotningen af vissa fågelarter ge­ nom borttagande af äggen än i dag ostördt får äga rum. Hela båtlaster fågelägg föras sålunda därifrån, och befolkningen i grannskapet samlar äggen i potatiskorgar bland annat för att använda dem till svinföda. Af naturskyddsåtgärder utom Sverige förtjänar omnämnas, att man nu äfven i Ryssland uppmärksammat betydelsen af sådana, i det att ett lagförslag framlagts för riksduman om förbud mot all jakt på bäfver och »uroxe» (bison?) för all framtid och mot fångst af sobel för en tid af 3 år. En annan notis omtalar, att den bekante, framstående Celebesforska- ren dr. Paul Sarasin tagit initiativ till bildandet af en vetenskaplig kom­ mission för världsnaturskydd. Vid åttonde internationella zoologkongres­ sen i Graz tillsattes nämligen på dennes förslag en provisorisk kom­ mitté för ändamålet, bland hvars medlemmar märkes professor A. Wirén i Uppsala. Dr. Sarasin framlade äfven ett förslag att söka bevara Spets­ bergen såsom ett internationellt naturskyddsområde. Bland exempel, som anföras för att illustrera rofjakten och djursköflingen därstädes, omnämnes äfven myskoxen, hvilken dock, såsom bekant, saknas på Spetsbergen. Den internationella naturskyddskommissionen har på sitt program satt upp frågan om gemensam lagstiftning till skydd för den arktiska och antarktiska faunan och floran, vidare åtgärder för att förhindra utrotandet af sällsynta exotiska fågelarter, sällsynta pälsdjur och den afrikanska dägg- djursfaunan. Att söka förhindra utdöendet af de människoraser, hvilkas existens är hotad, ligger också inom den internationella kommissionens arbetsfält. Selim Birger. Erland Nordenskiöld, Indianer och hvita i nordöstra Bolivia. — Stock­ holm 1911, 259 s. och 153 illustrationer. Föreliggande bok är, fastän ett fristående arbete, en fortsättning på den volym, som författaren utsände i slutet af 1910 under namnet Indian- lif. Båda utgöra tillsammans en ganska allsidig redogörelse för författa­ rens af Arvid Hernmarck utrustade expedition till norra Argentina och östra Bolivia 1908—1909. Men under det att Indianlif skildrar kulturen å högslätterna kring Rio Pilcomayo, har det sistkomna arbetet till upp­ gift att ge en bild af det fuktiga, tropiska urskogsområdet kring Ama­ zonsystemets sydligaste utlöpare. Den stora skillnaden mellan dessa båda områden blir också så mycket mer frappant, sedd som den är genom samma forskaröga, med samma säkra iakttagelseförmåga, som själf tagit intryck från bådadera områdena. Och då arbetet med sina stora veten­ skapliga förtjänster förenar en omfattande, förstående mänsklighet, ett varmt deltagande för det lefvande materialet och en temperaments full per­ sonlig stil, har det alla utsikter att ej blott tillkämpa sig en oförgänglig rang­ plats inom vår etnografiska litteratur utan äfven vinna större spridning inom alla klasser. Efter ett inledningskapitel om det skulpterade berget vid Samaipata går författaren direkt in på den antropogeografiska S:a Cruz-gränsen, så kallar han den efter den lilla staden S:a Cruz de la Sierra (14000 inv.), slättens hufvudstad i östra Bolivia (kap. 2—3). Ymer igi2. g II4 LITTERATUR. Det är den betydande klimatskillnaden med den däraf betingade växtgeografiska olikheten, som här sätter den stora kultur gränsen. Nor­ denskiöld uppräknar flera träd och andra växter, som ge lifvet en sär­ skild karaktär inom de olika områdena. Norr om S:a Cruz-gränsen fin­ nas sålunda flera Ficus-arter, af hvilkas bark indianerna bulta ut tyg; därför finnes här knappast någon väfnadskonst, under det att en sådan är ganska rikt utvecklad på det södra området. Å det nordliga området användes pilgräset »chuchio» till pilskaft, å det sydliga däremot stammen af Arundo donax; vidare tillverkas af blad- slidorna af chuchio fyrkantiga korgar, i hvilka männen förvara prydnader, styrfjädrar till pilarna o. d., och hvilka korgar saknas i Gran Chaco. De parflikbladiga palmerna å det nordliga urskogsområdet få en riklig användning till lättflätade korgar, hvilka saknas söder om S:a Cruz- gränsen. Af de växter på Gran Chaco, som saknas i norr, märkas cara- guatå, som brukas till väskor, rep, nät, skjortor, ätborstar m. m., vidare märkas flera växter, hvilkas frukter spela en stor roll i indianernas hus­ hållning, som »algarobo», »tusca», »chanar» och »mistal». Beträffande djurvärlden märkas de vackra ararapapegojorna i ursko­ gen, hvilkas fjädrar utgöra en så iögonfallande prydnad hos indianmän­ nen, under det att strutsen, det typiska stäppdjuret, är leverantör af fjäd­ rar för Gran Chaco-snobbarna; bland husdjuren å Gran Chaco märkes likaledes fåret, högslättsdjuret, h vilket däremot vantrifves i drifhusluften i urskogsområdet. Det är också endast på Chaco-området som man kan bevara skinn och hudar; det är där, som man finner påsar, sittmattor, klädesplagg af dessa material. Det af talrika segelbara floder genomkorsade slättområdet bereses gifvetvis lättast med farkoster; här är indianen som ett med sin kanot, under det att dylika saknas å de mycket litet segelbara floderna i Gran Chaco. I bokens 4:de kapitel skildrar författaren helt kort den torftiga, fan­ tasilösa blandkulturen hos de civiliserade Churåpa-indianerna, för att där­ efter öfvergå till en sällsynt betagande skildring af Yuracåre-indianerna nära Rio Mamoré (kap. 5—8). Rent etnografiskt sedt är det hos dessa insamlade materialet sällsynt värdefullt, och författarens iakttagelser få ett särskildt historiskt värde genom jämförelser med de skildringar d’Orbigny lämnat från 1830-talet, då han som bekant besökte dessa indianer. Bland det hemförda materialet märkas i »kerbschnitt» snidade trä­ klichéer för stämpling af ornament på barktyg, fjäderprydnader, kammar af bambu och bomullstråd, bågar och pilar — däribland intressanta få­ gelpilar med tvärslå i stället för udd; de fastna således ej i träden och bedöfva bytet utan att skada fjäderdräkten —, flätade korgar, sirade trä­ kalebasser, spinnredskap, flöjter af ben och bambu samt prydnader af allehanda slag. Ingående och förtjänstfull är också framställningen om Chacobo-indi- anerna (kap. 10—14) på andra sidan Lago Rojo Aguado, boende långt inne i urskogen, med sina åkrar af mandioca, bananer, papaya och söt­ potatis. Chacobo-männens klädedräkt är iögonfallande; armar och ben LITTERATUR. П5 lindas med mjuka vedremsor, det långa håret lindas till en stångpiska med bomullstyg, i nacken sättas ararafjädrar, och kring halsen bäres ett hals­ band af otaliga svarta frukter samt en »halskrage» af röda tucanfjädrar och framtänder af apa; en dylik halskrage räknade ända till 1506 tän­ der, alltså 189 fällda djur (nu i Nordenskiölds samling). Samlingen af husgeråd o. d. från Chacobo-indianerna är äfven välrepresenterad. Såväl beträffande Chacobo- som Yuracare indianerna lämnar författaren synner­ ligen praktiskt uppställda tabeller öfver arbetsfördelningen mellan könen. Kap. 9 samt kap. 15—21 äro ägnade åt det hemska skådespel, som möter oss öfverallt, där den europeiska civilisationen stöter ihop med färgade raser af lägre kultur. Författaren redogör för tillståndet i gummi­ distrikten kring öfre Rio Mamoré, Rio Guaporé, Rio Madeira m. fl. Här arbeta i gummiskogarna en massa indianer som skuldslafvar, försänkta i dryckenskap och elände. Särdeles belysande för depravationen äro en del nidingsdåd, som omtalas, och ej så få statistiska siffror, som författaren framlägger. Nordenskiöld har haft den förtänksamheten att i dessa trak­ ter uppteckna en del sagor och myter, som inom kort skola vara för­ svunna för alltid. De stammar, som lämna människomaterial till gummi - skogarna äro förnämligast Chiquitaner, Baure, Itonama m. fl. Som en motvikt mot rofdriften i gummidistrikten stå missionsanstal- terna, upprättade mestadels af österrikiska och italienska franciskaner- munkar; det är stationerna bland Guarayu-indianerna, som varit föremål för författarens iakttagelser. Hans resultat är detta: missionärerna skydda indianerna för hänsynslös exploatering, men samtidigt göra de indianerna osjälfständiga och initiativ fattiga. Det 2 2:dra kapitlet är ägnadt åt Siriono, »den djupa urskogens in­ dianer», rester af ett äldre befolkningsskikt (?), som äro till allmän skräck för de indianer, som bo vid de större vattenlederna. De äro lågtstående »stenåldersmänniskor», som skafta en gnagarframtand i ett ben och så få ett verktyg, som duger till allt! Efter en kort redogörelse för indianerna på Mojos slätter (kap. 23) kommer i kap. 24 en sammanfattande framställning om »kulturgränser och kulturinflytelser» och till sist en samling döfstumstecken (kap. 25) och ordlistor (kap. 26). Bror Schnittger. Styrelsens årsberättelse för 1911. Sällskapets ordförande har under det gångna året varit undertecknad Sven Hedin. I styrelsens sammansättning har under året den förändring skett, att tvenne af dess äldsta ledamöter lämnat dess krets. Den 13 september afgick med döden f. d. öfverdirektören K. Sidenbladh, Sällskapets mång- årige skattmästare och styrelseledamot alltsedan 1878. Hans verksamhet utom och inom Sällskapet ägnas i Ymer minnesord, i hvilka styrelsen vid detta tillfälle på det varmaste vill instämma. En annan mångårig le- ledamot af styrelsen, nämligen professor P. G. Rosén, har på grund af egen anhållan utträdt ur styrelsen, af hvilken han varit medlem allt­ sedan 1885. Äfven honom är Sällskapet skyldigt stor tacksamhet. I de afgångnas ställe ha vid decembermötet 1911 invalts frih. E. Norden­ skiöld och dr. A. Wallén. Sällskapet har under året haft 8 sammankomster, hvarvid tillsammans 17 föredrag hållits, däraf 12 behandlat frågor af mera geografiskt inne­ håll, de öfriga ägnats åt etnografiska och arkeologiska ämnen. Vegamedaljen har styrelsen icke funnit sig föranlåten att hemställa till Sällskapet att för året utdela. Vegastipendiet har öfverlämnats till hr Eric Boman för arkeologiska och etnografiska studier inom inre delarna af Argentina och Chile. Det stöd, som därigenom gifvits denne för­ tjänte forskare, har möjliggjort för honom att intressera andra mecenater för den af honom planlagda expeditionen, och står han vid årsskiftet fär­ dig att utresa till sitt forskningsfält. Af Hedinfondens räntemedel, i första rummet afsedda att främja forskningar inom Sverige, har understöd tilldelats fil. kand. Kjell Eriksson för fortsatta undersökningar öfver de märkliga, af den smältande landisen dämda sjösystem, som funnos i Jämtlands södra fjälltrakter vid istidens slut. Af svenska forskningsresande ha under året efter väl förrättadt värf återvändt prof. E. Lönnberg, som vid septembersammankomsten redo­ gjorde för sina studier i Ostafrika, fil. lic. I. Sefve, som hemkommit från Sydamerika, samt dr. E Mjöberg, hvilken jämte sina kamrater kring års­ skiftet vände tillbaka från sin framgångsrika färd till Australien. Fort­ farande arbeta inom sina resp, forskningsfält dr. P. Dusen i Sydamerika, den under året till Madagaskar utreste dr. W. Kaudern samt grefve E. von Rosen och docenten R. Fries, hvilka genomresa Afrika från söder till norr. Till utländsk ledamot har under året invalts prof. frih. J. A. Palmen och till korresponderande öfterste M. Alfthan. Bäggedera ha gjort sig högt förtjänta om Nordens geografi genom det sällsynt framstående sätt, STYRELSENS ÅRSBERÄTTELSE FÖR I Q I I. I I 7 på hvilket de ledt utgifvandet af den nyligen utkomna andra upplagan af Atlas öfver Finland. Af Ymer har h. 4 för 1910 samt h. 1 och 2 för 1911 utkommit. Ett dubbelhäfte, innefattande h. 3 och 4 för innevarande år föreligger i det allra närmaste färdigt och kan utgifvas kring midten af januari må­ nad. För närvarande utdelas Ymer till 148 olika sällskap, korporationer samt tidskrifter och tidningsredaktioner i Sverige och utlandet. Bindning af Sällskapets bibliotek har under året fortgått. Angående Sällskapets ekonomiska ställning får styrelsen hänvisa till den berättelse, som revisorerna nästa år komma att afgifva. Stockholm den 31 december 1911. Ä styrelsens vägnar: Sven Hedin. Gunnar Andersson. Vid Svenska sällskapets för antropologi och geografi december­ sammankomst 1911 utsedda att granska samma års räkenskaper, få un­ dertecknade efter fullgjordt uppdrag afgifva nedanstående Revisionsberättelse. Tillgångar vid årets början: Innestående å kapitalräkning i Stockholms Intecknings- Garanti-Aktiebolag........................................................... 17 439: 69 Innestående å sparkasseräkning i Stockholms enskilda bank 3 000: 00 Innestående å hushållsräkning i A.-B. Stockholm-Öfre Norrland 337: 28 Innestående å sparbanksbok i Sundsvalls handelsbank..... 1 506: 40 Innestående å checkräkning i Stockholms enskilda bank... 1 900:00 Norrköpings stads 4T/2 % obligationer................................. 8.982: 00 Storfors bruks aktiebolag 5 % obligation.............................. 5 000: 00 Kontant kassabehållning ......................................................... 329:47 Kronor 3 8 494: 84 Skulder vid årets början : Fonden af ständiga ledamöters afgifter............................ 11 600:00 Etnografiska fonden: kapital................................. 1 041: 75 ränta ................................. I52: 36 ! j 94; ! i J. A. Wahlbergs medaljfond: kapital ............... 3 275: 76 ränta ................... 275: 95 3 551: 71 Andrée-fonden .......................................................................... 1 506: 40 Transport kronor 17 852: 22 8* 118 REVISIONSBERÄTTELSE. Transport kronor 17 852: 22 Hedin-fonden.............................................................................. 10457:52 Anders Retzius’ medalj fond...................................................... 5 252: 25 T/2 Vegastipendiet 1910............................................................. 1 048: 63 Kronor 34 610: 62 Tillgångar utöfver skulderna .................................................. 3 884: 22 Kronor 3 8 494:84 Inkomster under året: 2 afgifter af ständiga ledamöter ........................................... 200: 00 Årsafgifter för år 1908:......1 à 10:— kr....................10:00 1909:.......i à 10:— » . 10:00 1910:.......5 à 10:— » 50: — 3 à 5: — » 15:— 65:00 85: oo 1911: 737 à 10:— » ......... 7 370:00 5 à 7= 5° » ......... ЗУ: 50 127 à 5:— » ......... 635:00 8 042:50 1912: i à 10:— » .......................... 10:00 Försålda skrifter ....................................................................... 529: 07 » Andrée-plakett............................................................. 15:00 Annonser.................................................................................... 50: 00 Hyra för klichéer ................................................................... 27: 16 Räntor å fonden af ständiga ledamöters afgifter 483: 33 » » Etnografiska fonden och J. A. Wahl­ bergs medalj fond 197: 70 Räntor å Andrée-fonden 55: 62 » » Hedin-fonden 464: 71 » » Anders Retzius’ medaljfond 260: 51 » » kassan för löpande utgifter 240:34 1 702: 21 Uppbörd af Kungl. Vetenskapsakademien: Vegastipendium ............................................................... 2 177:47 Summa inkomster Kronor 12838:41 ^%^r under året: Vegastipendium 1910 (z/2) och 1911................. 3 226: 55 Hedinstipendium ...................................................... 200: 00 Kostnader för 8 sammankomster.......................... 1 089: 48 Utgifter för Ymer (3 häften)...................................5 949: 11 Arfvoden och uppbördsprovision.......................... 1 765: 30 Diverse utgifter......................................................... 364: U 12 594:5 8 Summa utgifter Kronor 12 594: 58 Inkomsterna hafva således öfverstigit utgifterna med......... 243:83 Kronor 12 838: 41 REVISIONSBERÄTTELSE. II9 Tillgångar vid årets slut: Innestående à kapitalräkning i Stockholms Intecknings- Garanti-Aktiebolag........................................................... 18 173: 88 Innestående à sparkasseräkning i Stockholms enskilda bank 3 000: 00 Innestående å hushållsräkning i A.-B. Stockholm-Öfre Norr­ land 349: 57 Innestående å sparbanksbok i Sundsvalls handelsbank...... 1 577:02 Innestående å checkräkning i Stockholms enskilda bank... 1 105:88 Norrköpings stads 4T/2 % obligationer................................. 8 982: 00 Storfors bruks aktiebolag 5 % obligation.............................. 5 000: 00 Kontant kassabehållning ......................................................... 550: 71 Kronor 38 739: 06 Skulder vid årets slut: Fonden af ständiga ledamöters afgifter................................. 11 800: 00 Etnografiska fonden: kapital ................................. 1 041: 75 ränta.................................... 202: 11 ! 243: 86 J. A. Wahlbergs medaljfond: kapital.....................3 305: 35 ränta....................... 394: 31 3 699: 66 Andrée-fonden .......................................................................... 1577:02 Hedin-fonden............................................................................. 10 722: 23 Anders Retzius’ medaljfond...................................................... 5 512: 76 Kronor 34 555: 53 Tillgångar öfver skulderna.................................................... 4 183: 53 Kronor 38 739: 06 Räkenskaperna äro förda med utmärkt ordning och noggrannhet samt behörigen verificerade. Behållningen öfverensstämmer med räken­ skaperna. På grund häraf få vi tillstyrka full och tacksam ansvarsfrihet för skattmästaren för 1911 års förvaltning. Stockholm den 14 februari 1912. Henrik Hesselman. L. v. Post. M. Sandegren. 120 REVISIONSBERÄTTELSE. Vegafonden. (Förvaltad af K. VetenskapsakademienJ Behållning från år igio: Kapital ................. 71 334: 22 Disponibel ränta......................................................... 2 577: 47 73911:69 Inkomster under året: Räntor ............................................................................................ 3 218: 26 Kronor 77 i 29: 95 Utgifter under året: 1911 års stipendium ......................... 2 177:47 Vetenskapsakademien (förvaltningsafgift m. m.)...... 65: 3 7 2 242: 84 Behållning till år igi2 : Kapital ....................................................................... 7 2 3 64: 80 Disponibelt 1912 års stipendium .......................... 2 122:31 » » » medalj ............................. 400:00 74 gg?: TI Kronor 77 129: 95 Johan August Wahlbergs minnesfond. (Förvaltad af K. Vetenskapsakademien.) Behållning från år igio ; Kapital .................................................. .................... 32 032:89 Disponibelt 1912 ................................................... 1 1I2:67 33 145:56 Inkomster under året: Räntor ............................................................................................ i 489: 50 Kronor 34 635:06 Utgifter under året: Vetenskapsakademien (förvaltningskostnad)................ 2 9: 79 Behållning till år igi2 : Kapital ....................................................................... 32 330- 79 Disponibelt 1912 till stipendium .............................. 2 2 74: 48 34 öo^: 2 7 Kronor 3 4 63 5: 06 Sällskapets förhandlingar. Sammankomsten den 19 januari 1912. Ordförande: antikvarien dr E. EKHOFF. Ordföranden hälsade dr E. Mjöberg och hans kamrater välkomna åter i Sällskapet efter deras långa och framgångsrika expedition till Au­ stralien. Dr A. Wallén höll därefter föredrag öfver Sveriges hydro graft och nyare zmdersökningar öfver densamma, därvid särskildt redogörande för Hydrogra­ fiska byråns hittills vunna arbetsresultat. Föredraget, som kommer att inflyta i nästa häfte af Ymer, belystes utom af skioptikonbilder af en rik­ haltig utställning af kartor och instrument, hvilken vid sammankomsten demonstrerades af föredr. och byråingenjör J. W. Sandström. Docenten O. Almgren höll ett af talrika skioptikonbilder belyst före­ drag om nyare undersökningar öfver Finlands arkeologi. Jfr Ymer 1912, sid 103—107. Sammankomsten den 16 februari 1912. Ordförande: prof., frih. G. De Geer. Dr H. Hesselman föredrog revisorernas berättelse öfver verkställd granskning af Sällskapets räkenskaper för år 1911, och beviljades i enlighet med deras hemställan full ansvarsfrihet åt skattmästaren och styrelsen för nämnda års förvaltning. I enlighet med styrelsens förslag beslöt Sällskapet enhälligt att öfver- lämna Vegamedaljenfäx år 1912 till sir John Murray i Edinburgh, att dela Vegastipendiet i tvenne stipendier, hvaraf det ena skulle tillfalla fil. kand. Fr. Enquist, det andra fil. mag. K. Afzelius och fil. lic. B. Palm ge­ mensamt (jfr sid. 122) äfvensom att öfverlämna J. A. Wahlbergs resestipen­ dium till dr W. Kaudern (jfr sid. 122). Fil. dr E. Mjöberg höll därefter föredrag om sin åren 1910 och 19 ii med understöd äfven af Sällskapet företagna forskningsresa till Austra­ lien. Talrika skioptikonbilder samt utvalda delar af hemförda fotografier och samlingar belyste framställningen. Notiser. Sydpolen uppnådd. Den 8 mars ingick från Hobart i Tasmanien telegram, att kapten R. Amundsen å »Fram» ankommit dit efter att under den senast förflutna antarktiska sommaren ha med hundslädar framträngt till sydpolen, dit han anländt den 16 december 1911. Denna märkliga geogra­ fiska bragd har genom tidningarna blifvit så allmänt diskuterad, att för när­ varande något nytt af vikt knappast skulle vara att i Ymer tillägga, så mycket mindre som häftets tryckning, då underrättelsen anlände, var så långt framskriden, att något större utrymme för frågans behandling ej kunde beredas. I nästa häfte skall originalrapporten återgifvas samt, i den mån så redan då kan ske, färdens geografiska betydelse diskuteras. Vegamedaljen för året beslöt Sällskapet vid sin sammankomst den 16 februari att öfverlämna till den berömde oceanografen sir John Murray i Edinburgh, såsom ett erkännande af dennes storartade insats i ocea­ nernas utforskande allt ifrån sitt deltagande i Challenger-expeditionen 1872—76 ända fram till våra dagar. Sir John Murray kommer att person­ ligen å Vegadagen mottaga utmärkelsen. Vegastipendiet beslöt Sällskapet vid sin sammankomst den 16 feb­ ruari att fördela i tvenne delar, hvaraf den ena med 725 kr. skulle utgå till fil. kand. Fr. Enquist för fortsatta undersökningar öfver glaciatio- nen nu och fordom inom nordligaste Skandinavien och den andra med 1452: 47 kr. tilldelades fil. mag. K. Afzelius och fil. lic. B. Palm ge­ mensamt för en resa i växtgeografiskt och botaniskt syfte till Madagaskar. Johan August Wahlbergs resestipendium, i år utgående med 2274:48 kr., beslöt Sällskapet äfvenledes vid februarisammankomsten att öfverlämna till fil. d:r Walter Kaudern för fortsatta djurgeografiska och geologiska undersökningar på Madagaskar. 1911 års Hedinstipendiat, fil. kand. Kjell Eriksson, har nu till Sällskapet afgifvit den i stadgarna för stipendiet bestämda korta redogö­ relsen för sina undersökningars gång. Dessa, som afsågo studier öfver issjöar i Jämtlands södra fjälltrakter, utfördes under tiden 20 juni —17 augusti. Därunder studerades och uppmättes strandlinjesystemen inom såväl öfre Indalsälfven som öfre Ljungans dalsystem, hvarjämte intressanta iakttagelser gjordes öfver moränöfverlagrad issjölera vid Storsjö i Härjedalen. Herr Eric Boman, hvilken 1911 af Sällskapet erhöll Vegastipendiet, afreste den 14 sistlidne januari med Johnsonlinjens ångare »Annie Johnson» NOTISER. 123 till Argentina för påbörjande af den arkeologiska och etnografiska studiefärd inom de inre delarna af Argentina och Chile, som af honom planlagts. De betydande kostnaderna för densamma bestridas utom medelst Vegasti- pendiet genom frikostiga bidrag lämnade hufvudsakligen af grefve W. v. Hallwyl samt ett antal Göteborgsmecenater. Generalkonsul A. Ax:son Johnson har beviljat hr Boman fria resor och frakter å den under hans ledning stående linjen. Ny svensk expedition till Australien. I maj eller juni månad innevarande år startar d:r Eric Mjöberg en ny biologisk expedition till Australien. D:r M., som troligen reser ensam, kommer härunder att be­ söka kontinentens östra delar, särskildt de tropiska regnskogarna i Queens­ land, för att i dessa för sin yppiga vegetation kända trakter företaga undersökningar öfver den evertebrata landfaunan. Eventuellt kommer dr. M. äfven att besöka några af Söderhafsöarna. Expeditionen, som beräk­ nas räcka ett till ett och ett halft år, bekostas till större delen af intres­ serade medlemmar i Travellers Club, hvarjämte äfven Riksmuseets Ento­ mologiska afdelning lämnar bidrag. Under d:r Mjöbergs frånvaro pågår den vetenskapliga bearbetningen af det från hans föregående expedition hemförda materialet. Bearbetningen af landtvertebraterna hvilar dock i afvaktan på nytt och rikligare jämförelse­ material, som under den nya expeditionen skall insamlas i de östra de­ larna af kontinenten. Den australiska sydpolsexpeditionen under ledning af d:r Mawson, en af deltagarna i Shackletons färd och nu anställd vid universitetet i Adelaide, har ungefär samtidigt med Amundsen och » Fram» låtit höra af sig, i det att dess fartyg »Aurora» i medio af mars anlände till Hobart i Tasmanien efter att ha på sydpolskontinenten landsatt de afdelningar af expeditionen, som skola utföra de egentliga vetenskapliga arbetena. Med understöd från England men hufvudsakligen från Australien ha nödiga medel hopbragts. Expeditionens hufvudsyfte är att undersöka en del af den antarktiska kontinentens alldeles okända randområde, den omkring 2000 eng. mil långa sträckan från Kap Adare i Victoria land, där Borchgrevink öfvervintrade och en grupp af Scotts expedition under löjtnant Compbell landsatts, till Gauss land, som upptäcktes af professor v. Drygalski under den stora tyska sydpolarexpeditionen. »Aurora», ett sälfångarfartyg som d:r Mawson köpte i Newfoundland, har till stor de utrustats i England. Befälhafvare är kapten Davis, som med stor duglighet förde Shackletons expeditions fartyg »Nimrod» under dess färd. Den 2 dec. 1911 afseglade »Aurora» från Hobart med om­ kring 50 man ombord. Planen var att på tre olika ställen landsätta grupper af expeditionen (tillsammans 27 man), hvaribland flera ve­ tenskapsmän, hvilka skulle undersöka respektive trakter i geografiskt och magnetiskt afseende och företaga slädexpeditioner med hundar inåt landet. Mawson fick omkring 40 hundar från Grönland. En grupp skulle företaga en längre färd inåt till trakterna af den södra magnetiska polen, hvarvid man hoppas kunna komplettera de under Shackletons ex­ pedition där gjorda iakttagelserna. 124 NOTISER. Meningen var att »Aurora» efter landsättningen af de olika partierna skulle gå så långt västerut, som kolförrådet tillät, och sedan återvända till Australien för att längre fram athämta de öfvervintrande partierna. I hvad mån det lyckats att under denna fartygsexpedition göra geografiska upptäckter, är ännu icke bekant. Den trådlösa telegrafen på Spetsbergen har nu trädt i verksamhet, och den 30 november ingick det första presstelegrammet, meddelande, att starka, likformigt periodiska elektromagnetiska krafter visat sig påverka apparaterna. Den första snön föll den 16 september kring stationen, den lägsta dittills iakttagna temperaturen var — 310 C. Isbjörnar hade redan flerfaldiga gånger visat sig kring stationen. Utom med Kristiania hade man stått i förbindelse med Norddeich, Paris och Poldhu (England). För närvarande öfvervintra omkring 150 personer på Spetsbergen, däraf 6 kvinnor och 2 barn. (Efter Geographische Zeitschrift.) Den tionde internationella geograf kongressen har ånyo, enligt från Rom ingånget meddelande, blifvit uppskjuten (jfr Ymer 1911, sid. 408), denna gång »med hänsyn till den politiska situationen». Kon­ gressen formales dock komma att hållas i Rom å tid, som längre fram skall meddelas. Geografiska föreningen i Uppsala har under år 1911 haft sju sammanträden, hvarvid följande föredrag hållits: 22 februari: professor R. SERNANDER,Torfmossarnas utvecklingshistoria som en geografisk faktor. 27 mars: professor O. Nordenskjöld, Minnen och resultat från en resa i Grönland. 26 april: fil. kand. K. E. Sahlström, Om Västergötlands bebyggelse under stenåldern. /5 maj : fil. stud. Ragnar LIDÉN, Ångermanälfvens postglaciala sedi­ ment. 7 oktober: docenten S. De Geer, Hamburg ur geografisk synpunkt; professor A. Hamberg, Till frågan om värmeomsättningen i insjöar. 19 november: professor E. Lönnberg, Minnen från en resa i Brittiska Ostafrika. 30 november: fil. lic. I SEFVE, En resa i Bolivia och Peru. Trycki den 2g mars igi2. 1912. TRETTIONDEANDRA ÅRGÅNGEN. HÄFT 2. Y M Е R TIDSKRIFT UTGIFVEN AF Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi INNEHÅLL: Sid. Nordenskjöld, Otto, Amundsens och Scotts färder till sydpolen ........................ 125 Meyer, Ernst, En obeaktad svensk reseskildrare på ï 600-talet............................ 139 Wallén, Axel, Sveriges vattenområden och deras hydrografiska undersökning ... 144 Nordenskiöld, Erland, Ett bidrag till kännedomen om Amerikas antropogeo- graft...... ..................... ............... ........................................................................... 181 Nilsson, Martin, P:n, Den stora folkvandringen i andra årtusendet f. Kr........ 188 Litteratur: Jerusalem sous terre af S. A. Fries. — N. Rönnholm, Ekono­ misk geografi af H. W-k. — W. M. Davis und G. Braun, Grundzüge der Physiogeographie af Hg. Magnus. — Carl Flensburg, Studier öfver frossan i Sverige af S. Birger. — E. Åkesson, Färöarna af А. К—m. — Y. Sjöstedt, Bland storvildt i Ostafrika af L. J. — F. Krause, In den Wildnissen Brasiliens af E. Nordenskiöld. — Bidrag till Finlands hydrograf: i. Vuoksenfloden, 2. Kymmeneälf af A. Wallén ............................................. 233 Sällskapets förhandlingar 1912: mars, april .................................................. 249 Notiser: 1912 års Hedinstipendier. — Turistföreningens geografiska studie­ understöd. — Internationella geografkongressen i Rom, — D;r Kauderns resa i Madagaskar...................................................................................................... 251 Pour le sommaire français, voir au verso. I d istribution: STOCKHOLM, А.В. NORDISKA BOKHANDELN SOMMAIRE. Pag. Nordenskjöld, Otto, Expéditions de MM. Amundsen et Scott au pôle sud....... 125 Meyer, Ernst, Voyageur suédois inaperçu du lyème siècle ...................................... 139 Wallén, Axel, Bassins hydrographiques de la Suède et leur investigation ....... 144 Nordenskjöld, Erland, Matériaux pour l’anthropogéographie de l’Amérique ... 181 Nilsson, Martin P:n, La grande invasion des peuples dans le deuxième millé­ naire avant notre ère......................................................................................... 188 Livres .................................................................................................................................... 233 Séances de la Société en 1912: mars, avril ............................................................... 249 Notices: —• Subventions en 1912 de la bourse Hedin. — Études géographi­ ques subventionnées par l’Association suédoise des touristes. — тоте Congrès international de géographie. — Voyage de M. Kaudern à Madagascar....... 251 Författarna äro ensamma ansvariga for sina uppsatsers innehåll. Obs.! Meddelanden rörande tidskriften torde adresseras till Sällskapets sekreterare prof. Gunnar Andersson, Handelshögskolan, Brunkebergstorg 2, Stockholm, där denne personligen träffas onsd. och torsd. kl. 2—72 3 e.m. — Telef.: i Stockholm Riks. Norrm. 2 93 samt i Djursholm Allm. 2 78 och Riks. 2 53. Uppsatser i Ymer honoreras med 48 kr. får första arket, hälften för de föl­ jande, litteraturrecensioner med 15 öre pr rad, notiser med 10 öre pr rad. Utdrag ur stadgarna för Svenska sällskapet för antro- pologi och geografi; § 1. Sällskapets ändamål är att inom Sverige främja utvecklingen af antropologien, geografien och närbesläktade vetenskaper, att utgöra en föreningslänk mellan dessa vetenskapers idkare och allmänheten, att inleda och underhålla förbindelser med utländska sällskap, som hafva enahanda bestämmelse, samt att, såvidt tillgångarna sådant medgifva, understödja forskningar inom dessa kunskapsarters område. § 2. - - --------------------------------------------------------------- Ledamöter inväljas af styrelsen på förslag af någon ledamot. — § 3. Svensk ledamot erlägger till Sällskapets skattmästare en årlig afgift af tio kronor och erhåller utan vidare afgift, den af Säll­ skapet utgifna tidskriften. Kvinnlig ledamot, som ej önskar erhålla Sällskapets tidskrift, erlägger den årliga afgiften med fem kronor. —■ --------— — —---------— — § 5. Svensk ledamot, som på en gång erlägger en summa af 100 kronor, blifver därigenom ständig ledamot i Sällskapet och är från de årliga afgifterna till Sällskapets kassa befriad. § 8. Sällskapet har ordinarie sammankomst en gång hvarje månad, utom maj, juni, juli och augusti. Vid dessa sammanträden hållas föredrag och diskuteras vetenskapliga frågor. — — — —------------------------ w Hos Generalstabens Litografiska Anstalt, Stockholm, och i samtliga boklådor i riket finnas att tillgå: Generalstabens karta öfver Sverige. Skala 1 : 100 000. 88 blad utgifna i öfvertryck. Pris 50 öre pr blad. Generalstabens karta öfver Norra Sverige. Skala 1 : 200 000. 62 blad utgifna i öfvertryck. Pris 75 öre pr blad. Konceptkartor i ljustryck öfver delar af Norrland. Skala 1 : 50 000. Pris 1 Kr. pr blad. Häradskartor öfver Norrbottens, Södermanlands, Uppsala, Värmlands, Älfsborgs, Örebro och Östergötlands län. Länskartor öfver Gottland, Halland, Jämtland, Dalarna,_ Norrbotten, Småland och Öland, Skåne, Värmland och Östergötland. Karta öfver Sverige, af N. Selander. Skala 1 : 500 000. Generalkarta öfver Sverige. Skala i : 1 ooo ooo. •*• o*« Л Våra kartor, En rådgifvare vid köp af kartor öfver Sverige eller delar däraf, lämnar full­ ständiga upplysningar om ofvanstående och öfriga svenska kartverk. Pris inb. Kr. 1: 50. Genom bokhandeln kan erhållas: Bidrag till Nordens äldsta kartografi. Vid fyrahundraårsfesten till minne af Nya Verldens upptäckt utgifna af Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi 1892. Innehåll: 1. Karta öfver norra Europa och Grönland. Original i en Ptolemæus-handskrift från 15:e århundradet i Biblioteea Nazionale i Florens. 2. Karta öfver Skandinavien och Grönland. Original i en handskrift af t Christ Ensenius, Deseriptio Cieladum aliarumque insularum», i Biblioteea Laurenziana i Florens. 8. Karta öfver Skandinavien och Grönland. Original i en Ptolemæus-handskrift från 16:e århundradet i Biblioteea Laurenziana i Florens. 4. Karta öfver Germanien och södra Skandinavien. Af Nicolaus Cusanus. 1491. Original i British Museum. 5. Del af en catalansk portulan från I5:de århundradet (?). Original i Biblioteea Ambrosiana i Milano. S. Nordvestra hörnet af en portulan från början af I6:de århundradet. Original i Bibliothèque Nationale i Paris. 7. Del af en portulan af Bartolomeo Olives. 1584. På originalet (Paris, Biblio­ thèque Natinale) läses: »Bartollome Ollives mallorquin En missina En el Castillo del Saluador Anno 1684». 8. Del af en portulan af Matteo Prunes. 1586. På originalet (Paris, Bibliothèque Nationale) läses: »Matheus qrunes in ciuitate maioricarum anno 1686». 9. Karta öfver Island af biskop Gudbrand Tiwrlalcsen. Ur: Gerhard Mercators Atlas, Duisburg 1695. Pris: I bokhandeln 30 kronor, för Sällskapets ledamöter vid rekvisition direkt hos sekreteraren 21 kronor. Såväl hela band som lösa häften af Sällskapets samtliga publikationer kunna fortfarande erhållas. Då hela band tagas åro prisen följande: Tidskrift för antropologi och kulturhistoria, utgifven af Antropologiska sällskapet i Stockholm. 1873—1877. (3 häften). I bokhandeln 13 kr., för ledamöter 6 kr. 50 öre. Antropologiska sektionens tidskrift. B:d 1 (7 nummer). I bokhandeln 8 kr., för ledamöter 4 kr. Geografiska sektionens tidskrift. B:d 1 (13 nummer). I bokhandeln 14 kr., för ledamöter 7 kr. Förhandlingarvid Sällskapets sammankomster1878-1880. I bokhandeln 2 kr., för ledamöter 1 kr. Ymer. Tidskrift, utgifven af Svenska sällskapet för antropologi och geografi. l:a årgången 1881 (4 häften). I bokhandeln 5 kr., för ledamöter 2 kr. 50 öre. 2:a årgången 1882 (8 häften). I bokhandeln 8 kr., för ledamöter 4 kr. 3:e—7:e årg. 1883—1887 (hvardera 8 häften). För årgång: i bokhandeln 10 kr., för ledamöter 5 kr. 8:e—16:e årg. 1888—1896. För årgång: i bokhandeln 8 kr., för ledamöter 4 kr. 17 :e—31 ;e årg. 1897—1911. För årgång: i bokhandeln 10 kr., för ledamöter 5 kr. A. Andrée, hans följeslagare och hans polarfärd 1896 —1897. Minnesskrift, utgifven af Svenska sällskapet för antropologi och geografi genom Gunnar Andersson. Stockholm 1906. I bokhandeln 5 kr. (lyxupplaga 15 kr.), för ledamöter 4 kr. CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1912. YMER I9I2. H. 2. Amundsens och Scotts färder till sydpolen. Af Otto Nordenskjöld. År 1910 lämnade tvenne expeditioner Europa med sydpolen som mål. Robert Falcon Scott hade länge förberedt sig härför. Som ut­ gångspunkt hade han valt den trakt, han själf först af alla undersökt, hans utrustning var den yppersta, som i nutiden kunde anskaffas, och han medförde en talrik stab af specialister på olika forskningsområden. Helt annorlunda stod saken för den andra af sydpolsexpeditio- nerna. Roald Amundsen hade i Norge framlagt planen för en drift genom ishafvet till nordpolen efter Nansens ursprungliga plan. Han hade uttryckligen framhållit, att »det ej gällde rekordjakt utan en strängt vetenskaplig utforskning af nordpolarbassängen». Den 9 augusti 1910 lämnade han Kristiansand, såsom alla trodde, på väg direkt till nordpolen. Madeira var den första hamn, han på vägen anlöpte. Det skulle ock för många månader blifva den sista. Den 2 oktober öfverraska- des världen af ett meddelande från Amundsen, däri han säger, att han ändrat sin plan och först ville söka nå sydpolen. »Ved den efterretning (att Cook och Peary 1909 nått nordpolen) forstod jeg, at de nödvendige midler for expeditionen ikke kunde opnaaes paa nogen almindelig maate. Der maatte noget til, som kunde tiltrække sig det store publikums opmerksomhet og interesse for at skaffe den endnu ret betragtelige sum, som manglet. Jeg hade ikke meget at vælge mellem. Var Nordpolen naadd, gjenstod kun et problem, som med sikkerhet kunde paaregnes at vække publikums interesse, Sydpo­ len. ---------- Fra Madeira sætter nu ’Fram’ kurs mot syd. Hvorhen kan jeg endnu ikke med bestemdhet si. Alene har jeg fattet denne beslutning, alene bærer jeg ansvaret.» —Orsaken till att han hvarken för expeditionens deltagare eller för sina allra närmaste gyn­ nare omtalat sitt beslut förklarar han ligga däri, att han fruktat att då blifva afrådd och kanske förhindrad från planens genomförande. Ymer 1912. 9 I 26 OTTO NORDENSKJÖLD. Var afsikten att väcka uppmärksamhet, så bief den också nådd. Det är ju för öfrigt möjligt, att han hade rätt i sin förmodan, att det kunnat vara ogynnsamt för färdens utförande, om hans afsikt blif- vit känd. Det kan ju synas många onödigt att bege sig ut på ett företag, hvars plan så ytterligt nära sammanfaller med en redan förut 77 160 130 FranwjåircJ. 20.7:1911 80 80 13D [•15000000 WO 85 85 89 Kartskiss ungefärligt angifvande Amundsens samt Scotts och Shackletons vag till och mot - startad expeditions afsikter. Men något orätt ligger knappast häri, och en man som Amundsen borde väl haft kraft nog att genomföra sin afsikt, trots eventuella motsägelser. Däremot borde aldrig några meningar vara delade därom, att det var olämpligt af Amundsen att icke genast efter det att beslutet definitivt blifvit fattadt meddela sin afsikt och sin planerade utgångspunkt åt ledaren för den engelska expeditionen, helst hans hopp om framgång var och måste vara AMUNDSENS OCH SCOTTS FÄRDER TILL SYDPOLEN. 127 grundadt främst af allt på det material, Scott själf och Shackleton förut samlat. Gällde det vetenskaplig forskning, borde detta varit själfklart, men det synes mig icke mindre klart, att, äfven i den mån det gällde ett sportrekord, »fair play» åtminstone för den, som velat vara fullt sträng, skulle fordrat, att medtäflaren i så god tid1 fått reda på starten, att han kunnat göra sina förberedelser därefter. Genom en märklig tillfällighet skulle emellertid Scott trots denna hemlighetsfullhet få detaljerad kännedom om Amundsens plan, om än vid en tid, då det icke längre var honom möjligt taga någon hänsyn härtill. Sedan hufvudpartiet gått i land, styrde hans fartyg »Terra Nova» kosan österut för att landsätta en afdelning vid Kung Edwards land, och här i denna trakt, i den af Borchgrevink upptäckta inbuktning i den stora isbarriären, som fått namnet Hvalbukten, anträffade man Amundsen, som landat på isen med 7 kamrater och omkring 100 hundar. Efter hans uppgift, att isen här delvis hvilar på fast grund, får man väl antaga, att Kung Edwards land sträcker en utlöpare nästan ända fram mot 164° v. längd. Engelsmännen afstodo under dessa förhållanden från att här anlägga någon station, partiet landsteg senare i närheten af Kap Adare. Både »Fram» och »Terra Nova» återvände 1911 för vintern till bebodda trakter, men närmare underrättelser kunde naturligtvis väntas först under innevarande år. Den 8 sistlidne mars ingick från Hobart i Tasmanien telegram, att målet var vunnet, att Amundsen återkom­ mit dit ombord på »Fram» efter att ha uppnått sydpolen. Hans ut­ förliga telegram om färden och dess resultat återgifves här nedan, i hufvudsak efter »Dagens Nyheter», men med rättelser efter det första häftet af hans under utgifning varande arbete »Sydpolen». Amundsens telegram : Den 10 februari 1911 började vi framryckningen söderut för anläggandet af depåer, hvilket arbete afslutades den 11 april. Vi hade då upplagt tre depåer, innehållande 3 000 kg. af olika slags lifsmedel, hvaraf 1 100 kg. sälkött. Då några landmärken icke förefunnos, utmärktes hvarje plats genom flaggor, placerade 7 kilometer åt hvardera sidan i O—V riktning. Den första delen af barriären visade sig särdeles framkomlig för hundspann. Så körde vi den 15 februari med slädar 100 km. För hvarje släde spän­ des sex hundar, och hvart sådant fordon förde 300 kg. Den öfversta barriären var jämn och bra, utan skarpare upphöjningar eller rämnor. Blott på två ställen funno vi dessa senare farliga, annars var terrängen god, med långa, jämna undulationer. Vädret var utomordentligt godt och nästan lugnt, endast med lätta brisar. Lägsta temperaturen var — 450 C. (den 4 mars). Då vi återvände från 1 Om Amundsens allmänna afsikter torde Scott fått underrättelse genom direkt bref från denne omedelbart före sin afresa från Australien. 128 OTTO NORDENSKJÖLD. turen, hade »Fram» redan lämnat oss. Det var med stolthet vi erforo, att vår kapten fört sitt fartyg längre mot söder än något annat fartyg hittills nått, eller till 78°4i', liksom gamla, goda »Fram» förut fört Norges färger längre norrut än något annat far­ tyg kommit. Före vinterns annalkande hade vi i vårt vinterkvarter 60 ooo kg. sälkött, som var tillräckligt för våra 110 hundar. För dem byggde vi åtta hundkojor. Deras vård var för oss af den utomordentligaste vikt, och det var därför först sedan vi sörjt för dem, som vi fingo tid att tänka på oss själfva. Vi byggde oss en liten koja, som vi nästan helt och hållet öfvertäckte med snö. Först i midten af april beslöto vi att skaffa oss konstgjord belysning, det skedde med en luxlampa, som utvecklade en ljusstyrka på 200 normalljus och gaf ett förstklassigt ljus. Dessutom höll den temperaturen uppe vid 200 C. hela vintern igenom, fastän vi genom utmärkt ventilation sörjde för att få frisk luft in till oss. Från hyddan hade vi direkt förbindelse med det hus, som inrymde vårt Obser­ vatorium, vår verkstad, packrum, källare, matförråd och badrum, i hvilket vi hade möjlighet att ta både kallbad och bastu. På detta sätt hade vi allting till hands inom­ hus, ifall vädret skulle bli för kallt eller stormigt att tillåta vistelse i fria luften. Den sista skymten af solen sågo vi den 22 april, den lämnade oss då för att ej på fyra långa månader återkomma. Vintern tillbragte vi med att ändra hela vår utrustning. Under våra korta resor för nedläggande af depåer hade vi nämligen gjort den erfarenheten, att den var för tung och klumpig för den jämna inlandsisen. Detta tog kanske största delen af vår tid men hindrade oss dock ej att samtidigt uträtta en hel del vetenskapligt arbete. Särskildt gjorde vi en del märkliga meteorologiska observationer. Vi funno nämligen, att snömängden var påfallande ringa, fastän vi hade öppet vatten alldeles bredvid och man sålunda borde kunnat vänta sig stark afdunstning och rik­ lig nederbörd. Hela vintern igenom väntade vi, att temperaturen skulle stiga, men den höll sig ständigt mycket låg. Under fem vintermånader mätte vi temperaturer varie­ rande mellan —500 och —6o° C.; den lägsta temperaturen som uppmättes var den 13 augusti, då termometern visade — 59°. Vädret var den dagen alldeles lugnt. Den 1 augusti nådde vi — 58° vid en vindstyrka af 6 meter. Medeltemperaturen för året fnnno vi vara —260. Äfven vindförhållandena voro helt andra än vi tänkt oss. Vi hade väntat orkan efter orkan men blefvo ej i tillfälle att vara med om mer än två stormar, och dessa ej så svåra. Under hela vintern gjorde vi utmärkta observationer öfver praktfulla sydsken. Hälsotillståndet bland expeditionens medlemmar var vintermånaderna igenom det allra bästa och lämnade intet öfrigt att önska. När solen den 24 augusti återvände, hälsades den af en skara män, friska till kropp och själ och färdiga att med obrutet mod ta fatt på de uppgifter, som väntade dem. Redan dagen dessförinnan hade expeditionen börjat göra sig färdig till uppbrott. Slädarna fördes fram till den plats, hvarifrån marschen söderut skulle börja. Vi vän­ tade nu blott på det lämpligaste ögonblicket. De första dagarna af september steg tem­ peraturen, och vi kunde nu på allvar tänka på uppbrott. Den 8 september skedde starten. Åtta man, försedda med sju slädar, nittio hundar och proviant för tre månader, bröto upp söderut. Terrängen var ypperlig och tempe­ raturen ej alltför svår. Men redan nästa dag stod det klart för oss, att starten i alla fall företagits för tidigt. Temperaturen föll nämligen och stannade de följande dagarna mellan — 500 och — 6o°. Manskapet led ingen nöd, ty våra präktiga pälsar höllo AMUNDSENS OCH SCOTTS FÄRDER TILL SYDPOLEN. I 29 kölden ute, men för hundarna var det värre. Köldens inverkan på dem var påtaglig. Man kunde se huru de dag för dag föllo af, och det blef snart klart för oss, att de ej skulle härda ut lång tid till med denna temperatur. Därför nöjde vi oss denna gång med att lägga ut en depå vid 80 grader och återvände därefter för att i vinterkvarteret på nytt invänta våren. Vi återkommo till vårt hus utan andra förluster än några hundar och ett par förfrusna hälar. Eljest allt väl. Först vid midten af oktober kom våren på allvar. Sälar och fåglar uppenbarade sig ånyo. Temperaturen höll sig tämligen stadigt mellan — 20 och — 30° Den ursprungliga planen, att vi alla skulle deltaga i färden söderut, hade vi nu be­ slutat att ändra. I stället skulle endast fem man gå söderut, under det att tre deta- cherades att gå mot öster för att närmare undersöka Kung Edward VII:s land. Denna senare punkt hade icke ursprungligen ingått i programmet, men alldenstund engelsmännen — d. v. s. Scotts män — icke uppnått landet föregående sommar, såsom de hade äm­ nat, ansågo vi det bästa vara att företa äfven denna färd. Den 20 oktober startade sydpartiet, bestående af fem man, fyra slädar och femtiotvå hundar och medförande lifsmedel för fyra månader. Allting befann sig i bästa ordning, och vi beslöto oss för att ta första delen af resan makligt, i ändamål att icke anstränga oss och hundarna för mycket utan spara på krafterna, hvarför vi skulle göra ett litet uppehåll vid 23;dje depåen på 8o°, hvilken vi nådde den 23 oktober. På grund af tät dimma gingo vi fel 2—4 kilometer. Men detta misstag rättades snart, och vi åter- funno vår depå. Efter att ha hvilat och gifvit hundarna så mycket sälkött, de kunde äta, fortsatte vi åter framryckningen den 26. Temperaturen höll sig alltjämt mellan — 20 och 300. Från början hade vi beslutat att icke köra mer än 20 till 30 km. om dagen, men det visade sig, att detta var för litet för våra starka och villiga djur. Efter åttionde graden började vi uppföra manshöga snövardar att tjänstgöra som väg­ märken vid återresan. Den 31 oktober nådde vi depåen på 8 i:sta graden och stannade där en dag för att utfodra hundarna med pemmikan. Depåen vid 82:dra graden nåddes den 5 november, och där gåfvo vi för sista gången hundarna så mycket mat, de kunde äta. Så fortsatte vi den 8 återigen mot söder. Det gick nu raskt undan med en fart af 50 km. pr dag. För att göra slädarna lättare, anlade vi för hvarje grad nya depåer. Färden från 82:dra till 83:dje graden var en verklig lustresa; terrängen var förträfflig och föret alldeles ypperligt; temperaturen den bästa, man kunde önska sig. Allt gick som en dans, och den 9 fingo vi sikte på South Victoria land och fortsättningen på den bergskedja, som enligt Shackletons karta går i sydostlig riktning från Beardmore- glaciären. Samma dag uppnådde vi 8j:dje breddgraden. Här upprättade vi vår fjärde depå. Den 11 gjorde vi en intressant upptäckt. Vi funno nämligen, att Rossbarriären slutar i en höjd åt sydost, bildad mellan den bergskedja, som löper i sydostlig riktning från South Victoria land, och en annan bergskedja på motsatta sidan, gående i sydväst i fortsättningen af Kung Edward VILs land. Den 13 uppnådde vi 84;de breddgraden och den 16 den 85:te; på båda ställena nedlade vi nya depåer. Från vinterkvarteret hade hela tiden vår marsch gått i rakt sydlig riktning. Den 17 november på &5;te graden kommo vi till en plats, där landbarriären skar vår route. Att komma upp på den vållade oss ej större svårigheter. Barriären steg på detta ställe vågformigt till omkring 300 fot, med några få stora springor marke­ rande gränslinjen. Här anlade vi vår hufvuddepå, medtagande lifsmedel för 60 dagar på slädarna, medan vi lämnade kvar tillräckligt för trettio dagar. Det land, som det 13° OTTO NORDENSKJ ÖLD. nu gällde att angripa, såg alldeles oöfvervinneligt ut. Längs barriären reste sig spetsar på mellan 2 000 och 10 000 fots höjd, medan flera andra längre mot söder höjde sig till 15 000 fot eller mera. Nästa dag började vi stiga uppför de första afsatserna. Det befanns vara ett ganska lätt arbete, då sluttningarna voro tämligen jämna. Ganska snart hade våra villiga hun­ dar arbetat sig upp. Men nu skulle det bli värre. Inom kort stötte vi på några små men mycket branta glaciärer, och här måste vi spänna 20 hundar framför hvarje släde, så att de fyra slädarna måste tas i två omgångar. På sina ställen var terrängen så brant, att vi knappast kunde använda våra skidor. Här och där tvingade djupa räm- nor oss att göra betydliga omvägar. Så nådde vi första dagen en höjd af 2 000 fot. Nästa dag passerade vi åter några små glaciärer och slogo läger på 4 500 fots höjd. På tredje dagen nödgades vi att gå nedför den stora Axel Heibergs glaciär, hvilken skiljer kustfjällen från fjällen längre söderut. Så började nästa dag den längsta delen af vår uppstigning. Oupphörligt måste vi göra långa omvägar för att undgå sprickorna, af hvilka somliga voro gapande djupa, de flesta dock fyllda, alldenstund glaciären efter all sannolikhet redan för länge sedan upphört att skrida framåt. Men fastän dessa sprickor voro fyllda, måste vi vara mycket försiktiga, då man aldrig kunde veta hur djupt det snölager var, som täckte dem. Vårt nattläger denna dag låg mycket pitto­ reskt på ungefär 5 000 fots höjd, glaciären trängdes här samman mellan två höjder på 15000 fot. Jag kallade dem Fritjof Nansens och Don Pedro Christophersens berg. Ett annat berg, en jättelik snökon på 18 500 fot, kallade vi Ole Engelstads fjäll. Jö­ keln var mycket söndersplittrad i detta trånga pass, och nästan på alla sidor hotade stora sprickor att sätta stopp för vårt framträngande. Men det var icke så farligt, som det såg ut. Våra hundar, som sedan färdens början tillryggalagt en sträcka på om­ kring 700 km., gjorde likväl 35 km. denna dag med en stigning upp till en höjd af 5 600 fot. De presterade nästan det otroliga i rekordväg. Det tog oss endast fyra dagar från barriären upp till den ändlösa inlandsplatån. Under natten lägrade vi oss på 7 400 fots höjd. Och nu förestod oss den smärtsamma nödvändigheten att döda 24 af våra trogna, duktiga djur. Endast 18 behollo vi, sex för hvardera af våra tre slädar. Här nödgades vi stanna fyra dagar på grund af dåligt väder. Den 25 november hade vi emellertid fått nog af denna väntan och begåfvo oss åter på väg. Den 26 öfverföllos vi af en rasande snöstorm. Snöfallet var så våldsamt, att vi icke kunde se det allra minsta framför oss, men vi kände, att det, i motsats till hvad vi väntat, bar nedför med ganska stor hast. Hypsometern visade, att vi denna dag sänkte oss 600 fot. Nästa dag fortsatte vi marschen under storm och tät snöyra. Våra ansikten voro svårt förfrusna, men vi sväfvade icke i någon fara. Det värsta var, att vi fortfarande ingenting kunde se. Denna dag nådde vi den 86:te graden, och vi beräknade, att vi sänkt oss 800 fot. Nästa dag likadant. Vid middagstiden klarnade det, och för våra förvånade blickar afslöjade sig i öster icke särdeles långt bort en mäktig fjällkedja. Men det var blott några få ögonblick, vi fingo njuta denna syn, så dolde sig alltsammans åter i snöyran. Den 29 blef det lugnare, solen tittade fram, och vi kände oss gladare till mods vid denna behagliga öfverraskning. Vår färd gick öfver en stor glaciär, som hade sydlig riktning, medan mot öster var en bergskedja, som sträckte sig i sydostlig riktning. Mot väster kunde vi ingenting se för dimman. Vid foten af Djäfvulsglaciären anlades en depå för sex dagar på 86°2l' sydlig la­ titud. Höjdmätaren angaf, att vi här voro 8 000 fot öfver hafsytan. Den 30 nov. började vi klättra uppför de lägre delarna af glaciären, som voro mycket sönderskurna och farliga. Här och där kommo vi ut på tunna snöbryggor, som brusto AMUNDSENS OCH SCOTTS FÄRDER TILL SYDPOLEN. I 3 I under oss. Från vårt läger den kvällen hade vi en den mest storartade utsikt öfver bergen i öster. Mest imponerande af dem alla var Helmer Hansens topp, 12 000 fot hög och täckt af en så söndersplittrad glaciär, att det efter all sannolikhet skulle varit omöjligt att där få fotfäste. Oskar Wistings, Sverre Hassels och Olav Bjaalands fjäll lågo också här praktfullt belysta af en klar sol. Trakten längre i fjärran syntes endast då och då skymta fram genom den böljande dimman. Stundom syntes Th. Nielsens fjäll med toppar af ända till 15000 fots höjd. Vi kunde endast se de delar af dem, som lågo oss närmast. Det tog oss tre dagar att i den ytterst täta och besvärande dimman komma öfver Djäfvulsglaciären. Den 1 december lämnade vi med glädje den af otaliga förrädiska klyftor och stup genomdragna glaciären bakom oss; höjden utgjorde 9 100 fot. Sådan som vi nu sågo den, liknade den i dimman och snöstormen ett fruset haf, men den vi­ sade sig vara en sakta sluttande isplatå. Att gå öfver ett fruset haf är icke roande. Marken under oss var ihålig och gaf genljud som tomma tunnor. En man föll igenom och senare också ett par hundar, men lyckligtvis aflopp allt väl. Vi kunde icke an­ vända våra skidor på den blankpolerade isen, men med slädarna gick det jämförelsevis bra. Vi kallade detta ställe Djäfvulens dansbana. Denna del af vår färd var den obehagligaste. Den 2 december uppnådde vi vår största höjd. Enligt hypsometern och aneroidbarometern voro vi — vid 87°4o' sydlig latitud — på en höjd af 10 750 fot öfver hafvet. Den 8 december upphörde det dåliga vädret. Ännu en gång log solen mot oss, ännu en gång kunde vi göra våra observationer. Det visade sig, att observationerna och våra beräkningar om den tillryggalagda distansen stämde fullkomligt öfverens och gåfvo 88° 16' sydlig bredd. Framför oss låg nu en fullständigt slät platå, afbruten endast af smärre sprickor. På eftermiddagen passerade vi-88° 23', Shackletons rekord. Vid 88° 25' slogo vi läger och upprättade vår sista depå: nummer 10. Från 88°5' började platån slutta jämnt och mycket långsamt. Vi uppnådde 88° 39' den 9 december. Den 10 nådde vi 88° 56', dagen därpå 89° 15', den 13 89°45'. Ända hittills stämde distansberäk­ ning och observationer märkvärdigt väl öfverens, och vi räknade ut, att vi borde vara vid polen den 14 december. På eftermiddagen denna dag blåste en lätt sydostlig bris med 230 köld. Det var en härlig dag och ett öfverdådigt slädföre. Dagen skred fram utan vidare händelser, och kl. 3 eftermiddagen gjorde vi halt. Enligt våra beräkningar hade vi nu nått målet för vår färd. Alla samlades rundt om den norska flaggan, en vacker sidenflagga. Alla händer grepo den och planterade den. Åt den vidsträckta platån, på hvilken polen ligger, gåfvo vi namnet Kung Haa­ kon VII:s platå. Det är en väldig slätt, fullständigt likformig åt alla håll, mil efter mil, så långt ögat kunde se. Under eftermiddagen genomströfvade vi lägrets om- gifningar, och följande dag, då vädret var klart, tillbragte vi med att taga serier af observationer, som räckte från kl. 6 f. m. till 7 e. m. Resultatet blef, att vi voro på $9° 55'• För att kunna taga observationer så nära polen som möjligt, gingo vi de återstående 9 kilometerna. Den 16 december slogo vi läger. Vi hade klar sol och de bästa möjligheter att göra observationer. Fyra af oss företogo observationer hvarje af dygnets 24 timmar. Resultaten af dessa skola underkastas sakkunniges undersökning. Så mycket är säkert, att vi observerade polen så nära, som det står i mänsklig makt att göra med de instru­ ment vi medförde. Vi hade sextant och artificiell horisont, beräknad på 8 km. radie. 132 OTTO NORDENSKJÖLD. Den 17 december var allting i ordning, och vi reste på platsen ett litet rundt tält, hvilket vi hade fört med oss, omgåfvo det med norska flaggor och »Frams» vimplar. Den norska »kolonien» vid sydpolen gåfvo vi namnet Polheim. Afståndet från vårt vinterkvarter till polen var omkring 1 400 km. I medeltal hade vi alltså vandrat 25 km. pr dag. Återresan startade vi den 17 dec. Vädret visade sig ovanligt fördelaktigt, och detta gjorde resan hem afgjordt lättare än marschen mot polen. Vi anlände till vinterkvarteret Framheim i januari 1912 med två slädar och 11 hundar och samtliga i bästa välmåga. Vår hastighet på återresan utgjorde i medeltal 36 km. pr dag. Den lägsta temperatur vi iakttogo på denna resa var — 31 grader, den högsta — 50. Expeditionens hufvudsakliga resultat, utom uppnåendet af polen, äro: bestämmandet af Ross-barriärens utsträckning och karaktär; upptäckten af sammanhanget1 mellan South Victoria land och Kung Edward VII:s land samt dessas fortsättning af mäktiga bergskedjor, hvilka draga sig i sydostlig riktning åtminstone så långt som till 88° 8' och sannolikt fortsätta tvärs öfver hela den antarktiska kontinenten. Hela längden af de af oss upptäckta bergskedjorna upp­ går till omkring 750 km., och vi gåfvo dem namnet Drottning Mauds bergskedjor. Expeditionen till Kung Edward VII;s land under löjtnant Prestruds befäl har kommit till betydelsefulla resultat. Scotts upptäckter bekräftades, och den kartläggning af Hval­ bukten och barriären, som detta parti utfört, är af stort intresse. Från Kung Edward VII:s land och South Victoria land ha medförts geologiska samlingar. »Fram» anlände till Hvalbukten den 9 januari efter att ha uppehållits på Syd- atlanten på grund af de ständiga östanvindarna på 40 grader. Den japanska expeditionen under löjtnant Shirase ankom den 16 januari till Hval­ bukten och landade vid barriären nära vår vinterstation. Vi lämnade denna plats den 30 januari. Resan har varit långvarig på grund af ihållande motvind. Alla befinna sig väl. Roald Amundsen.» Detta utförliga telegram har sedermera kompletterats genom några kortare meddelanden. Det viktigaste af dessa rör den expedition, som under ledning af löjtnant Prestrud undersökt Kung Edward VII:s land. Den följde i64:de längdgraden (ungefär) öfver isbarriären söderut till8o° s. br. och gick därefter österut 60 eng. mil till Kap Colbecks meridian (= den västligaste hittills kartlagda udden af Kung Edward VILs land) ulan att se spår af land. Därefter böjde den af mot norr, och först 120 eng. mil nordligare träffades land, som bestegs i en omkr. 300 m. hög sluttning. Öfver »högslätten» fortsattes färden ytterligare omkr. 70 mil fram till de af Scott redan upptäckta Alexandrabergen, en i ostlig riktning löpande, i allmänhet istäckt bergskedja, af hvilken dock på 1 Denna uppgift måste att döma af själfva rapporten bero endast på ett anta­ gande, då land ingenstädes blifvit sedt mellan 8o° och 830 s. br. AMUNDSENS OCH SCOTTS FÄRDER TILL SYDPOLEN. 133 enstaka ställen isfria fläckar voro synliga. Julaftonen återkom denna expedition till hufvudkvarteret vid Hvalbukten. Enligt hvad Amundsen meddelat, ämnar han närmast med »Fram» återvända till Buenos Aires, där fartyget tills vidare skall kvarligga. Själf besöker han under nästa vinter Europa men förenar sig under försommaren 1913 i San Francisco med fartygsexpeditionen för att då starta på sin nya expedition till nordpolarbassängen. Från Scott dröjde underrättelserna länge, men den 2 april an­ lände äfven från denna expedition telegram, att dess fartyg återkom­ mit till Nya Zeeland. Ledaren själf var icke med, de sista under­ rättelserna hade han sändt från ett läger vid Ö7°32' s. br., ej fullt 300 km. från sydpolen. Närmare om hans dittills vunna resultat framgår af följande ofullständiga utdrag ur hans utförliga telegram till den engelska pressen, återgifvet efter de svenska tidningarna: Scotts telegram; Efter ankomsten 1911 var man till en början hufvudsakligen sysselsatt med att som förberedelse till den stora färden upplägga depåer. Depåafdelningen bestod af 12 man med 8 ponnyer och 2 hundspann. Hufvuddelen af förrådet magasinerades i ett läger på den stora isbarriären, 7 engelska mil ostsydost om Hut Point vid vinter­ stationen. Den 8 februari marscherade expeditionen rakt söderut från Hut Point, i det den tog nätterna till hjälp. Vädret var mycket dåligt, orkaner inträffade då och då, och isen var svår att passera. Ett par ponnyer dukade under för strapatserna. Efter att den 16 februari ha nått 79°3o' s. br. och där kvarlämnat en stor depå, vände Scott åter till lägret. På återvägen från denna expedition stannade kapten Scott jämte två man kvar i en af lägerplatserna för att söka rädda en af ponnyerna, som var hårdt medta­ gen af en orkan, man nyligen haft att utstå. Löjtnanterna Bowers, Chevry, Gar- rars och Crean fortsatte med fyra ponnyer och hundarna. När de kommo i närheten af Hut point, råkade de ut för ett äfventyr, som så när hade kostat dem lifvet. Den i mars vid half 5-tiden på morgonen vaknade Bowers vid ett väldigt brak. Isen hade brustit rundt om på alla sidor af lägret och befann sig i hastig drift. Så fort sig göra lät packade man ihop utrustningen och beslöt att försöka komma söderut öfver pack­ isen. Med oerhördt besvär lyckades man få djuren med. De måste hoppa mellan isflaken. Ändtligen, när man nästa dag kom till isbarriären, upptäckte man, att det var fullkomligt omöjligt att klättra uppför den. Samma förmiddag hade kapten Scott med sin afdelning på en annan punkt kommit fram till barriären. Hafsisen trängde våldsamt på, och de kände, att barriärens is knakade under deras fötter. I den största hast måste de dra sig tillbaka. De upphunno då d:r Wilson, en af expeditionens ve­ tenskapsmän, som samtidigt äfven han varit ute på en expedition och som berättade, att han sett de andras nödställda belägenhet. Scott och en af hans män arbetade sig då rundt om bukten till gränsen af barriären, och kl. 6 på eftermiddagen hittade de de saknade. Packisens drift hade nu stannat. Med tillhjälp af ett rep lyckades de nu 134 OTTO NORDENSKJÖLD. rädda människorna och äfven packningen, men djuren måste man med sorg lämna i sticket. Den 15 mars återkom en afdelning, som under sex veckor varit ute på en längre geologisk exkursion vid västsidan af Mac Murdo-sundet. Det började nu att bli kallt, och temperaturen sjönk till — 400 C. Från slutet af maj inrättade man sig för att tillbringa de fyra vintermånaderna i hufvudkvarteret vid McMurdo-sundet. Midt i vin­ tern, under en temperatur af — 550 C., företog d:r Wilson med några följeslagare en expedition för att studera pingvinernas äggkläckning. I oktober voro alla förberedelser afslutade, och kapten Scott började nu avance­ manget mot söder. I tre afdelningar ryckte expeditionen fram. Den 25 oktober star­ tade en motorslädafdelning, bestående af löjtnant Evans, mr Day och ännu två man. Den 2 november startade kapten Scott, d:r Wilson och nio andra med 10 ponnyer som dragare. Djuren voro i den bästa kondition. Efter Scott följde ännu en afdelning med hundarna och förenade sig snart med honom. Färden gick nu vidare söderut, till dess Scott med sina män upphann motorafdel- ningen. På hvar breddgrad efterlämnades förråd för en vecka. Redan vid 8i°i5' måste emellertid motorpartiet öfvergifva slädarna, emedan motorerna under öfverhettning skadades och reparationer icke kunde verkställas. Förut hade motorslädarna arbetat tillfredsställande och transporterat tunga laster öfver de värsta delarna af isbarriären. Ponnyerna beredde också svårigheter. Scott marscherade med dem om nätterna och hvilade om dagarna, för att sålunda bereda dem fördelarna af den varmare dagstemperaturen till hvilan. Den 4 december hade man nått till 8з°24' s. br. Under de näst följande dagarna steg temperaturen plötsligt till öfver fryspunkten (4- i°.6 C.), hvilket vållade stora svårigheter. Dragarna kunde knappt arbeta sig fram i snösörjan. En orkan, som varade fyra dagar, försinkade expeditionen ytterligare, och man kom icke längre än 2 mil på 14 timmar. Nu nedslaktades de sista ponnyerna, enär fodret tog slut, och man hade endast hundarna kvar. Ändtligen nåddes Beardmore-glaciären, och fyra man sändes tillbaka med underrättelser. Åtta man fortsatte, och den 21 de­ cember hade expeditionen nått en latitud af 85° 7' och en höjd öfver hafvet af 6 800 fot. Deltagarna utstodo de ytterligaste besvärligheter, då färden måste ske i djup och mjuk snö. Fyra dagars tid framryckte man endast omkring 5 engelska mil om dagen. Längre fram lyckades man uppnå en hastighet af 15 eng. mil om dagen. Alla delta­ garna voro emellertid vid bästa hälsa och friskaste mod. Juldagen nåddes 86:te breddgraden. Mellan denna och den 87:de var snöytan åter besvärligare. Nyårsaftonen nådde man 86°56', den 3 januari 1912 hade man kom­ mit till 87°зб' och befann sig 9 800 fot Öfver hafvet. Härifrån återsändes den sista afdelningen om 3 man, och härifrån har man alltså de sista underrättelserna om expe­ ditionen. De fem, som fortsatte på den slutliga färden, voro kapten Scott själf, chefen för den vetenskapliga afdelningen, d:r Wilson, kapten Oates, löjtnant Bowers och un­ derofficern Evans. Det var, skrifver Scott, mycket svårt att välja ut de fem, då alla naturligtvis ville framåt. Rörande de vetenskapliga resultaten föreligga ännu mycket få detaljer, men det framhålles redan, att de äro betydande, och bland annat talas om väl bevarade försteningar,1 som anträffats i bergs- 1 Om dessa försteningar, som träffats i den s. k. Beacon-sandstenen, hvars ålder ansetts vara paläozoisk, säger telegrammet, att de äro »probably crustacean», hvilket dock af de engelska geograferna tolkats som felskrifning för »cretaceous» (kritforma- AMUNDSENS OCH SCOTTS FÄRDER TILL SYDPOLEN. US kedjan väster om vinterstationen nära Granit Harbour. Utom huf- vudfärden mot polen ha flera andra långa slädexpeditioner blifvit utförda. Det kan efter dessa meddelanden knappast vara något tvifvel därom, att också den engelska expeditionen ungefär en månad senare än Amundsen nått fram till sydpolen, och enda faran skulle kunna ligga däri, att någon olycka stött till på hemvägen. Detta resultat, att båda expeditionerna lyckades i sin afsikt, var nog väntadt af alla, som kände de båda ledarnas duktighet och expeditionernas yp­ perliga utrustning. Det återstår nu endast att anställa en kort jäm­ förelse mellan dessa och att kasta en blick på de resultat som vunnits. Hvad som då först af allt faller i ögonen är, att Amundsen på ett så glänsande sätt lyckats blifva den förste i kapplöpningen. Något be­ ror detta därpå, att hans vinterstation låg minst 100 km. närmare polen och att möjligen isen var bättre här längre från land; men främst af allt torde det dock få tillskrifvas hans öfverlägsna tekniska utrustning. Amundsen har följt den metod, som framför allt har ut­ vecklats af Peary och som äfven efter långa ansträngningar gjort denne till nordpolens upptäckare, nämligen att uteslutande lita på goda hundar såsom dragdjur. Scott har däremot, som vi sett, fördelat arbetet på motorslädar, hästar, hundar och människor. De sibiriska hästarna ha ju sedan Shackletons expedition fått stort rykte om sig såsom dragdjur vid polarfärder, men enligt min uppfattning till viss grad med orätt. Jag och många med mig anse, att, om Shackleton i stället haft hundar, skulle redan han ha nått fram till sydpolen. Shack­ leton själf är visserligen ej af denna åsikt, jag har diskuterat frågan med honom, men Scotts erfarenhet synes ha gifvit honom orätt. Där­ med vill jag ingalunda förneka, att både motorslädar och hästar sanno­ likt varit Scott till stor nytta till en början på den jämna isen. Det kan dock icke betviflas, att till allt detta kommer också ett personligt element, och det är detta drag, som framför allt åt Amund- ^en vunnit den allmänna beundran, han för närvarande åtnjuter. Kanske har aldrig någon polarfärd blifvit utförd på ett så briljant sätt som hans. Ehuru det gäller en af de väldigaste kraftansträng­ ningar, som någonsin utförts, har man af berättelsen ett intryck, att det hela varit närmast en angenäm lek. Delvis se vi väl häri ett tionen). Försteningarna måste sedan kvarlämnas på platsen, men det var meningen att nästa sommar afhämta dem. Uppgiften att kollager träffats är icke oväntad, då redan Shackleton gjort samma iakttagelse. i36 OTTO NORDENSKJÖLD. utslag af den flärdfrihet, som alltid synes ha utmärkt Amundsen, men saken hade icke varit möjlig utan de yppersta förberedelser^ ett utomordentligt godt samarbete på alla händer och en nästan gränslös energi, som äfven oafsedt hans föregående forskarebragder för alltid inskrifvit hans namn bland de store polarfararnas. Emellertid får man ej glömma, att äfven Scotts färd är värd den största beundran. Han är den, som först visat vägen inom detta område, den förste, som trängt in i den stora sydpolarkontinentens inre, och nu har han med äkta engelsk energi själf visat, att denna hans väg leder fram till sydpolen, dit han, praktiskt taladt, nått sam- tidigt med den norska expeditionen. Utan de föregående engelska arbetena hade det väl också för Amundsen varit omöjligt att så vid första försöket vinna sitt mål. Scotts färd — jag förutsätter hela tiden, att han nått fram till polen och tillbaka därifrån — är sannolikt den längsta slädexpedition, som någonsin blifvit utförd (z rak linje omkr. 2 600 km.),1 och för att förstå, att svårigheterna varit mycket stora, behöfver man icke läsa hans beskrifning. Ifall han från början- vetat, att det gällde en dylik kapplöpning om timmar, skulle han san­ nolikt på hösten kunnat föra fram sina depåer längre söderut och därigenom också vunnit någon tid vid sommarens hufvudexpedition. Vi få icke heller vid detta tillfälle glömma den man, som har gjort mest af alla för den innersta sydpolstraktens första utforskande. Shackletons färd mot polen var på grund af den aflägsnare start­ punkten nästan lika lång som Amundsens, och huru mycket värre det samtidigt är att som han finna sin väg genom en alldeles okänd terräng, där man ej vet, hvilka svårigheter man har att möta, än att gå fram mot något kändt, det behöfver jag väl ej ens antyda. Till sist vill jag nu tala några ord om de hemkomna expeditio­ nernas resultat. Rörande Scotts vet man ännu ej mycket; att han- skulle gjort några oväntade upptäckter, är ej sannolikt, men att han kommer att hemföra ett rikt vetenskapligt material, är säkert. Amund­ sen har tydligen icke haft några direkt vetenskapliga syften, men därigenom att hans expedition utgått från ett område så långt af- lägset från den engelska vägen, har den likväl kommit att blifva at stor betydelse. Tre frågor äro härvid af särskildt intresse: de kli­ matiska arbetena, frågan om isbarriärens utsträckning och sambandet 1 Till de längsta slädexpeditioner i obebodda trakter, inan hittills känner, höra tvenne, som utfördes 1853 och 1854 under de engelska expeditionerna för Franklins eftersökande. Den ena omfattade 1 400, den andra 1 350 eng. mil. Pearys färd till nordpolen var betydligt kortare. AMUNDSENS OCH SCOTTS FÄRDER TILL SYDPOLEN. 137 mellan Victoria land och Kung Edward VII:s land samt slutligen det sistnämnda områdets geologiska byggnad. I klimatiskt hänseende framgår af den förberedande rapporten, att stormarna här varit ovanligt litet dominerande, att nederbörden varit ringa, hvilket dock knappast är så oväntadt, som Amundsen synes antaga, samt vidare att temperaturen varit synnerligen låg. I detta hänseende är dock svårt att draga några slutsatser ur rappor­ tens ord. Skulle medeltemperaturen för året verkligen ha varit— 260, så vore ju detta alldeles enastående, men det är väl möjligt, att be­ räkningen ej tager full hänsyn till sommarmånaderna. Uppgiften om de låga vintertemperaturerna torde väl afse de observerade minima och säger i så fall icke särdeles mycket. Den mest öfverraskande iakttagelse, som Amundsen gjorde, var upptäckten af en bergskedja, som redan på 8з°зо' s. br. låg öster om expeditionens väg och enligt hans uppfattning utgjorde en fort­ sättning af Victoria land. Amundsen anser det sannolikt, att denna bergskedja sammanhänger äfven med Kung Edward VII:s land, och där­ med skulle det vara visadt, att den s. k. isbarriären bildar blott en jämförelsevis mindre inbuktning och att sydpolarkontinenten i stort sedt utgöres af en enda sammanhängande massa. Själf kan jag emellertid tills vidare på intet sätt dela denna upp­ fattning. Löjtnant Prestruds expedition har nämligen visat, att äfven Kung Edward VII:s land mycket snart måste vika af starkt åt öster, och då både bergskedjans riktning och landets natur här är alldeles af- vikande från det öfriga områdets, synes man för närvarande endast kunna säga, att om också den af schelfis täckta delen af Rosshaf- vet i söder slutar i en bukt, så kan den ändå fortsättas af ett sund, som dock i så fall torde böja af mycket starkare mot öster än man hittills antagit. Jag anser det alltså fortfarande ingalunda omöjligt, att en genomfart öfver haf eller lågt land här går fram i riktning mot Weddelhafvet, ehuru det väl numera får anses troligt, att det s. k. Västantarktika till sina dimensioner är ännu mindre i förhållande till Ostantarktika än man tidigare trott.1 Det är en iakttagelse af Amundsen, som synes mig ytterligare be­ kräfta detta antagande, nämligen den mäktiga bergskedja, som sträcker sig i sydlig riktning ända förbi den 88:de breddgraden. Det är ju icke alldeles nödvändigt, att denna begränsar landet, men om den icke gör detta, måste man dock på geografiska grunder antaga, att 1 Allra helst skulle man nu vilja antaga, att Kung Edward VII:s land är en särskild, kanske icke mycket stor ö. *3$ OTTO NORDENSKJÖLD. den betecknar en stor brottlinje, som torde åt detta håll begränsa åtminstone Ostantarktikas höga, af Scott och Shackleton upptäckta, isklädda platå. Iakttagelsen, att denna börjat sänka sig redan i syd­ polens närhet, talar likaledes i den riktning, att den höga kontinen­ talmassan finner sin gräns utefter en linje, som i stort sedt samman­ binder de kända delarna af Ross- och Weddel-hafven. Skulle det verkligen visa sig, att Drottning Mauds bergskedja bildar toppar, som sticka upp öfver den i allmänhet jämna isplatån, och att Antarkti- kas inre alltså icke är en sammanhängande isöken, så är detta kan­ ske den märkligaste upptäckt, som hittills gjorts i de södra polar­ trakterna och som kommer att ge upphof till en hel serie af nya stora polarexpeditioner. Men tills vidare betviflar jag riktigheten häraf. En möjlighet för viktiga upplysningar i fråga om Kung Edward VII:s lands samband med andra landområden kunna vi vänta i de berg- artssamlingar, som Prestrud torde medfört från detta land och hvilkas undersökning är af utomordentligt stort geografiskt intresse. Till sist vill jag med några ord beröra en närstående fråga, ehuru den har endast mera underordnad betydelse. Shackleton gaf åt den af honom upptäckta stora isplatån söder om Ross-barriären namnet Kung Edwards platå. Amundsen har sedan gifvit omgifningen kring polen namn efter den norske konungen, och då man särskildt från engelskt håll protesterat häremot, har han försvarat sig därmed, att han är den förste, som kommit öfver platåns höjdkam och visat, att polen ligger lägre än området närmast randbergen. För att be­ döma detta måste man ha tillgång till närmare uppgifter än de hit­ tills föreliggande, och särskildt blir det af vikt att erhålla också Scotts höj dsiffror, men äfven om det skulle visa sig, att mellan Shackletons sydligaste punkt och polen ligger en obetydlig höjdrygg, måste man dock från geografiskt håll erkänna, att Shackleton haft rätt att gifva ett enhetligt namn åt platån äfven utanför det område, han själf sett, så länge denna till sin natur ej undergår någon större förändring. Det är stora frågor, som ännu vänta sin lösning i sydpolstrak- terna, och åt dem kan vetenskapen nu, sedan polen blifvit nådd, med större allvar få ägna sig. Ännu dröjer det länge, innan resul­ taten af de båda expeditionerna helt kunna Öfverskådas, men så mycket kan man redan säga, att de båda ha uträttat ett beundrans- värdt arbete, och ingendera ledaren borde känna sin ära minskad däraf, att vi uppfatta Amundsen och Scott som den matematiska sydpolens gemensamma upptäckare. YMER I912. H. 2. En obeaktad svensk reseskildrare på 1600-talet. Af Ernst Meyer. Bland handskrifterna i Uppsala universitetsbibliotek finnes en liten berättelse om en ostindisk resa, som — för öfrigt ganska natur­ ligt — ej ådragit sig någon uppmärksamhet, och detta af två skäl, dels emedan den författats af en obildad man, om hvilken eljest föga är bekant, dels emedan själfva berättelsen är så förvirrad, att man understundom knappast kan följa författaren eller ens identifiera alla de orter han nämner. Då vi emellertid af svenska resebeskrifvare från detta århundrade känna endast en enda, som rört sig på det ost­ indiska området, nämligen Nils Mattson Kiöping, hvilken dock företog sin resa 27 år tidigare, så torde åtminstone ett kort påpekande af ifråga­ varande skildring, huru kuriös den än är, icke vara utan sitt intresse. Handskriften, nu signerad x 359 a, 12 sidor folio, tillhördeden gamla, i synnerhet på historiska handlingar rikhaltiga Cederhjelmska samlingen, hvilkén 1841 vid baron G. L. Cederhjelms död kom till biblioteket. Den är skrifven med jämn och tydlig handstil (endast vokalerna a och u äro något svåra att åtskilja) och härrör säkerligen från författaren själf; någon afskrift däraf är mig veterligen icke känd. Titeln är: Anders Tore sons, tunnbindares uti Wästerwijk, Ostindiska resa, ifrån åhr 1674 till åhr 1683. Af berättelsen framgår, att författaren stod i Holländska Ostindiska kompaniets tjänst, och det var med dess skepp, »Berg van Sina», som han förstnämnda år afseglade till Ostindien. Rörande hans lefnadsomständigheter i öfrigt inhämtas af Västerviks kyrkböcker, som gå tillbaka till år 1655, att tunnbindaråldermannen Anders Toresson dog i denna stad den 11 april 1709, 58 år gammal (och således föddes 1651), gifte sig den 13 november 1681 med Kirstin Larsdotter, som den 21 november 1711 dog i pesten, och hade med henne sex barn, af hvilka fyra dogo i unga år.1 — Dessutom har 1 Enligt benäget meddelande af herr kyrkoherden S. G. Palén i Västervik. 140 ERNST MEYER. herr landsarkivarien C. Kjellberg med ledning af Västerviks gamla domböcker godhetsfullt lämnat mig följande upplysningar: Före 1683 förekommer Toreson ej i dessa (hvilket ju stämmer med att han först då kom hem), men 1683 —1708 är han packare, hvilken hade till uppgift att stufva gods på utgående fartyg eller kanske snarare öfvervaka »packningen». Som packare tillsattes han af borgerskapet på hvarje Valborgsmesso rådstuga. Man tillsatte 2 packare åt gången, hvilka alltid synas ha varit tunnbindare. — Sitt tunnbindare-ämbete utöfvade han fortfarande. 1708 hade en hans häktade gesäll angifvit honom som delaktig i sina stölder, men han bevisade sin oskuld, hvarvid det hedervärda tunnbindare-ämbetet in­ tygade hans alltid hederliga och oförvitliga vandel. Detta är allt som är bekant om hans lif. Reseberättelsen inskränker sig för det mesta till omnämnandet af de orter författaren besöker jämte några korta, mer eller mindre sannolika notiser om dem. I jämförelse med Kiöpings uppgifter före­ falla dock Toresons verklighetstrogna, men det vill icke så mycket säga. Ortnamnen äro ofta till oigenkännlighet vanställda, och själfva routen framträder också understundom ganska oklar, hvilket tillräckligt framgår af det följande. I sällskap med 11 andra skepp afgick »Berg van Sina» i slutet af september från Amsterdam, seglade förbi Kanarieöarna, Kapverde- öarna och Brasilien, »som ligger i Vestindien», passerade »en stor sandrefvel kallat Abroll, hvilket är en fahrlig udde, ok som säijes, en hafshwirfvel, som drager skeppen till sig att dee fahre ned uti hafs- svalget». Då denna udde, hvarmed gifvetvis förstås Parcel dos Abrolhos utanför Brasiliens kust mellan Bahia och Rio de Janeiro, passerats, får hvar man 1 kanna spanskt vin, och folket gasterar och plägar sig i 2 dagar och skjuta i glädjen att hafva passerat det farliga refvet. — Färden gick sedan till Goda Hoppsudden. Här sågos märkvärdiga hedningar »Hottentos» och allahanda djur Ы. a. Babianer, »stort som en stor hund, som kan stå ända som en karl och kasta sten emot folket». Här observeras ock hur hedningarna äta ett slags rötter kallade Potates, som se ut som små rofvor; de afsmakades dock ej. Sedan passerade man ön »Mortill», där det växer svart och brun ebenholts, och kom till ett land kalladt »Syd­ land», hvarom författaren sväfvar i tvifvelsmål huruvida det är ett fast­ land eller en ö, där man skådade människofotspår, som voro 3 alnar eller längre, hvilket så förskräckte holländarna, att de hasteligen begåfvo sig därifrån. Förfärliga jättar sades bo i detta land. Därpå kommo de EN OBEAKTAD SVENSK RESESKILDRARE PÅ 1600-TALET. 141 till Sumatra, där folket är hedniskt och talar ett språk, som kallas »Mal- vies» (malayiska) och där författaren fick tillfälle att se pepparen växa och betrakta bufflarna, »som hafva 3 till 4 alnar höga horn». Härefter kom man till Batavia, enligt författaren af ungefär samma storlek som Stockholm, med 2 reformerta kyrkor, eljest afgudatempel (trol. moskéer). Härefter börjar routen att bli mera invecklad. Först seglade man till Pallekatte (Palikat, Madras) »byggd af runda hus, så att man måste gå rundt omkring staden för att komma in i den», och därpå till »Mesopotamia» (möjl. Masulipatam) för att därefter åter begifva sig till Batavia, hvarifrån färden stäldes till Pegu, där författaren observerar den mongoliska rasens uppträdande. Efter ett besök i Martaban, där glaserade lerkärl inköptes för 10 riksdaler stycket, begaf man sig till »konungariket Bakam, 100 mil från Pegu» och lastade risgryn. Här upplefdes ett äfventyr: skepparen kom att köpa en diamant, infattad i ett guldstycke, för 1 800 riksdaler, men smycket befanns vara stulet från konungen, hvarför skeppet blef sekvestreradt ; tjufven greps och dömdes jämte 9 af sin släkt till halshuggning, hvar- efter köpet gick tillbaka och skeppet frigafs. — Man gjorde härefter åter en tur till Främre Indien, nämligen till »Mesopotamien» och »Bible- botan» (trol. Bimliapatam), 20 mil därifrån. Skeppet gick därstädes förloradt på ett ref, så att besättningen, bestående af 100 man, endast med nöd kunde rädda sig i land medförande några gevär och sablar, hvilka snart visade sig nödvändiga, ty på stranden möttes de af 100 hedningar, som ville slå ihjäl dem. De marscherade nu tillbaka till »Mesopotamien», ty hästar funnos ej, däremot stodo vid hvar mil några hedningar (löpare), som mot ^ riksdalers vedergällning åtogo sig att bära de resande »i korgar, som sågo ut som slädar gjorda af kosteligt cederträ och kallades Paleken». Hvar de öfriga ii skeppen befunno sig berättas ej, lika litet hur ett nytt skepp åstadkoms; i alla händelser beskrifver författaren hur han med de skeppsbrutna kamraterna seglar vidare och plötsligt befinner sig vid Kinas kust, passerar ön Formosa och kommer till Japan med staden Langasatte (Nagasaki?), där guld och koppar inlastas. Japanerna skildras såsom ett vildt och misstänksamt folk; de kristna äro förbjudna att där idka handel, så att besättningen måste gömma sina bönböcker i en tunna. Sedan varorna väl voro ombord, af- seglade skeppet västerut förbi Persien (Beludschistan) och Arabien in i Röda hafvet, hvarest man fick skåda ett högt berg kalladt Ararat, där Noaks ark stannat under syndafloden. Hur författaren kommit på denna idé är svårt att förstå, såvida det icke är en reminiscens Ymer 1912. IO 142 ERNST MEYER. från Kiöpings berättelse om sitt vistande i staden Zibet vid Röda hafvet, där han såg »ett stort, gammalt mynthus, som de ville intala oss att Noak byggt och där ett stycke trä hängde, hvilket de gåfvo ut för ett stycke af Noe-Ark». Af den orediga bekrifningen vill det synas, som om färden där­ efter gått tillbaka från Röda hafvet till Persiska viken, där åtskilliga städer (Arnosa, Abassara = Balsara?) nämnas, hvilka äro svåra att bestämma. I sammanhang därmed beskrifves en karavanfärd genom öknen: »Här sågo vi 400 cameler, på hvilka Turkarne hade lastat idel sidentyg, det dee föra in i Turkiet; dessa Turkar måste fara öfver ett så kallat sandhaf, som är 100 mihl långt (författaren ålskar talet 100), hvarest sanden är i stora drifvor sammanblåst, och många fastna der uti och bli om lifvet. Om natten resa dee efter compassen på detta sandhaf, och om dagen ligga dee stilla för den häftiga hetan der är ifrån Persien.» — Färden gick sedan till Ceylon, »den härligaste ö, som i verlden är», om hvilken författaren har åt­ skilligt att berätta och där han bl. a. såg »lummiga björkar, af hvilka de hedniske taga barken, som kalles canel». Den egendomliga sicksack-routen gick sedan åter åt öster, och man hamnade i Bangkok i Siarn 4 mil från staden Judea (Adjudja, Juthia, Odia, Ajoteka eller Judea, som Kiöping kallar den), hvarvid konungens palats och stadens prakt tar författarens uppmärksamhet i anspråk. Skeppet gick därpå till Amboja (Amboina) för att lasta kryddnejlikor, som såldes till Batavia. Nejlikträdet påminner författaren om körs­ bärsträdet. Folket är »Mallegiers» (Malayer), och holländarna hafva här starka fästen med 100 man i hvart, för att hindra andra folk att hämta nejlikor. — Man seglade sedan omkring bland de Ost­ indiska öarna, hufvudsakligen för att intaga last af muskot, hvilken växt utförligt och verklighetstroget beskrifves. Bland Sundaöarna nämner författaren öar, städer och berg, hvilkas namn äro oigenkännliga, såsom Pulelvoje, Nero och Aron, det eldsprutande berget Gornobucco m. fl. Likaledes ser han många märkvärdiga naturföremål, och här återfinna vi de gamla historierna om paradisfågeln, »ett slags foglar, som äro stora som en skata och haa 4 wingar. Men ingen menniskja har seet dessa foglar lefvande, utan dee falla döde neder af lufften wid Midsommarstiden, ok elliest finna dee dem aldrig; hedningarna taga tarmana uhr dem, rensa dem och torka dem med krydder, sedan förvaras de i kistor, till des dee hollenska skieppen komma ok dem afhemta för en half Rdl. stycket. Fjädrarna sällia de åt Morianerne i Kus. Cormodel (Koromandel), hvilka draga dessa flädrar på sina EN OBEAKTAD SVENSK RESESKILDRARE P 16OO-TALET. 43 hufvud för deras skönhet skull. Hollendarne taga i dukat för stycket. Denne foglens färg är branguhl.» Sedan styrdes kosan till Madagaskar, om hvilken ö upplyses att den »ligger när in till Arabien, och går ett sund der emellan». Här inköptes 400 slafvar, som afsattes vid återkomsten till Batavia. För­ fattaren omnämner här en ö, som kallas Bonteen och ligger 300 mihl från Batavia, där det lastades ett slags trä, som är blodrödt och tungt och kallas carefyrenholts (måhända Cæsalpina Sappan), hvilket hol­ ländarna låta i Amsterdam raspa sönder och färga scharlakan med. I Bantam, dit de sedan seglade, hjälpte de konungen mot hans broder, hvilken de tillfångatogo och förde till Batavia, för hvilken hjälp Hol­ ländarna erhöllo 4 tunnor guld. Landet och dess lifliga handel, i synner­ het med sockerrör, hvarvid dettas naturhistoria särskildt intresserar författaren, beskrifvas. Där växer äfven pisangen, hvars frukt portu­ giserna icke våga sönderskära, emedan den inuti döljer en figur, som liknar ett kors. Sedan expeditionen, numera bestående af 4 skepp, lastade med nejlikor, muskot, peppar, sidentyg och kattun, legat en tid i Batavia, återvände den ungefär samma väg den kommit, men med en omväg kring Storbritannien (»akter om England») mellan Shetlands- och Färöarna, hem till Amsterdam. Toreson for därefter öfver Norrköping tillbaka till sin hemort efter att ha tjänat under Ostindiska kompaniet — enligt hvad han uppger — i 7 år och 8 månader, hvilket dock, som synes, står i strid med årtalen i titeln. Af detta summariska utdrag inhämtar man den obildade tunn­ bindarens uppfattning af sin ostindiska resa. Åtskilligt af det mest förvirrade och obegripliga har här ej berörts. Men huru full af motsägelser, misstag och förvrängningar berättelsen än är, kan man dock klarera färden i dess allmänna grunddrag. Mycket är väl ett resultat af de skepparhistorier, författaren hört af sina knmrater, ett och annat torde väl den läs- och skrifkunnige resenären hafva inhämtat ur mer eller mindre trovärdiga böcker; berättelsen har troligtvis också nedskrifvits långt efter själfva händelserna, så att minnet i många fall svikit, men det mesta beror helt visst dock på personliga iakttagelser och erfarenheter. YMER I912. H. 2. Sveriges vattenområden och deras hydrografiska undersökning. Af Axel Wallén. (Härtill tafl. 8,) Af Sveriges areal beräknas icke mindre än 36852 km2, d. v. s. mer än 8 % utgöras af vatten i form af sjöar och floder. Af jor­ dens alla länder torde endast Finland med ett sjöareal af 13 % öfver- träffa vårt land i rikedom på färskvatten. Och med dessa länder jämförliga torde blott Canada och angränsande delar af Förenta staterna vara. Jordens på sjöar rikaste områden sammanfalla alltså med områdena för den kvartära isens utbredning. I detta som i så många andra naturhänseenden är det denna epok, som tryckt sin prägel på vårt land. Med hänsyn till vattendragens egenskaper måste Sverige därför betraktas som ett ungt land, af huru öfver- vägande urgamla bildningar dess kärna än är bildad. Under gångna geologiska tidrymder hafva de svenska floderna uppvisat en helt an­ nan karaktär, låt vara att de ofta användt sig af åtminstone delvis samma bäddar som nu. Flodnätet har varit mycket mera regelbun­ det utbildadt med sina hufvud- och bifloder af olika ordningar, de enskilda floderna hafva haft en jämn lutning från källan till myn­ ningen i hafvet eller i en hufvudflod, och de talrika afbrott, som nu bilda än forsar och fall, än sjöar, hafva varit åtminstone mycket mera sällsynta. Så utbildade flodsystem finnas flerstädes i Europas andra länder, t. ex. de franska floderna Seine och Loire. Oregelbundet utvecklade flodsystem, hvarest det ofta är svårt att skilja hufvud- floderna från bifloderna, retroverserade vattendrag, talrika sjöar samt en oregelbunden längdprofil med många vattenfall och forsar karak­ terisera åter floderna i de länder, hvarest en inlandsis utöfvat sin förstörande och oregelbundet uppbyggande verksamhet. Genom denna hafva floderna återförsatts i sitt ungdomsstadium, blifvit yra och vilda och därmed svåra att tämja för samfärdselns behof men SVERIGES VATTENOMRÅDEN. I45 också erhållit ungdomens rika kraft och stora möjligheter till dennas utnyttjande. I det följande är det dock icke meningen att ingå på de intressanta men ganska litet studerade spörsmålen om de nutida svenska flodsystemens geografiska utveckling och deras samband med de preglaciala. I stället skola vi syssla med resultaten af denna utveckling, sådana de föreligga i de nutida svenska flodsystemen, och framför allt med studiet af vattnet, som cirkulerar i desamma, ett studium som ju är den egentliga uppgiften för »den hydrogra­ fiska undersökningen af Sveriges färskvatten». Då chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Alfred Petersson, för 1907 års riksdag framlade proposition om inrättandet af en dy­ lik undersökning, var tiden tydligen mogen därför, ty förslaget an­ togs utan någon meningsskiljaktighet af riksdagens båda kamrar. Det är väl snarare otvifvelaktigt, att frågan fick sin lösning alltför sent och att ett tidigare inrättande af denna undersökning skulle hafva varit af ovärderligt gagn för kännedomen om vattenmängderna vid ett flertal anläggningar och företag, som under det förra decen­ niet kommo till utförande, liksom för många andra spörsmål. Detta var också sedan länge insedt, och planerna på anställande af hydro­ grafiska undersökningar i landet gå långt tillbaka. 1800-talet var sjösänkningarnas och vattenafledningarnas gyllene tidsålder i landet, och för deras skull väcktes det redan på 1850- och 1860-talen förslag om hydrografiska undersökningar, dock så godt som uteslutande af- sedda att omfatta afvägningar af vattendragen samt upprättande af hydrografiska kartor och beskrifningar, innehållande planer, huru vat­ tendragen och sjöarna skulle kunna afledas till förekommande af men för jordbruket. I början af 1880-talet tillkommo nya initiativ speciellt genom framlidne prof. P. W. Almqvist, hvarvid jämväl den då under utveckling varande frågan om vattnets användande såsom drifkraft för skapande af elektrisk energi kom i förgrunden. Det initiativ, som omsider, efter många års betänketid hos skilda myn­ digheter, ledde till den nuvarande undersökningens inrättande, togs emellertid år 1888 och då åter af jordbrukets målsmän, landtbruks- ingenjörerna, hvilka vid ett möte i mars månad nämnda år hem­ ställde om åtgärders vidtagande i ändamål att vinna en tillförlitlig kännedom om den vattenmängd, som vattendragen under olika tider afbordade, och om de framrinnande vattenmängdernas förhållande före och efter större vattenafledningsföretags utförande. Den lös­ ning, som frågan fick vid 1907 års riksdag, blef dock af mera om­ fattande innebörd. Särskildt är att märka, att jämväl en vetenskap- 146 AXEL WALLÉN. lig undersökning af de svenska vattendragen skulle utföras jämsides med den för praktiska ändamål behöfliga, detta säkerligen tack vare Vetenskapsakademien, som fått tillfälle att på ett tidigt stadium yttra sig i frågan. I det följande är det min afsikt att söka i korthet redogöra för de viktigaste af de undersökningar, som för närvarande pågå för landets hydrografiska utforskande. Vi skola då först uppehålla oss något vid själfva undersökningar­ nas föremål, de svenska vattendragen, och speciellt vid deras indel­ ning i skilda hufvudfloder, afvattnande flodområden af växlande stor­ lek. En af Hydrografiska byråns första uppgifter var gifvetvis att uppgöra en ny karta öfver landet med angifvande af vattendelarna mellan de resp, flodområdena. En dylik i skalan 1 : 1 500 000 ut- gafs också år 1911.1 En förminskad upplaga af denna i skalan i : 6 000 ooo åtföljer denna uppsats (tafl. 8) och åskådliggör medelst olika färgbeteckningar flodområdenas storleksförhållanden. A den större kartan äro jämväl floder och sjöar efter de topo­ grafiska kartorna medtagna i största möjliga utsträckning. Man får därigenom en uppfattning af dessas utomordentliga talrikhet och olika storleksförhållanden. Vi hafva således de stora mellansvenska sjöarna, de stora och medelstora norrländska sjöarna från Storsjön upp till Torneträsk, de medelstora småländska sjöarna m. fl. samt en otalig mängd af mindre ytvidd. Men vi finna också, att som­ liga partier äro mera sjöfattiga än andra. Detta gäller särskildt våra af yngre bildningar än urberget uppbyggda slättområden i mel­ lersta och södra Sverige, i Närke, Västergötland, Östergötland, ut­ med Kalmarsund, i Skåne, för att icke tala om Öland och Gottland. De få sjöar, som där finnas, äro också mycket grunda och hafva därför blifvit föremål för mer eller mindre genomförda sänknings- företag, såsom fallet varit med Kvismaren på Närkesslätten, Horn- borgasjön på Västgötaslätten och Tåkern på Östgötaslätten. A den åtföljande kartan liksom å den större äro uppdragna gränserna för de hufvudflodområden, hvilkas areal öfverstiger 200 km2. Något starkare markerad är den vattendelare, som utgör gräns mellan de vatten, som utrinna i Östersjön och Bottenhafvet, och dem, som afrinna till Västerhafvet, och som tager sin början i Härjedalen, hvarest Göta älfs och Dalälfvens vattensystem beröra hvarandra, och sedan sträcker sig nästan midt igenom mellersta och södra Sverige. Antalet områden af den nämnda storleken utgör 115, hvilket visar 1 Hydrografisk öfversiktskarta öfver Sverige, utgifven af Hydrografiska byrån. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner, 1911. Dels i färg-, dels i svarttryck. SVERIGES VATTENOMRÅDEN. 147 en genomsnittlig storlek af 3 800 km2. Sverige är därför utmärkt för många men små floder. Dess största flod, Göta älf, afvattnar blott nära 50000 km2. För jämförelses skull kan meddelas, att Wesers område utgör c:a 40 000 km2, Rhônes c:a 100 000, Rhens 200 000, Donaus 800 000 och Wolgas 1 500 000 km2, under det att jordens största flod, Amazonfloden, afvattnar 7 mill, km2, d. v. s. ett område, som är 140 gånger större än Göta älfs. Att flodområdena äro så många, sammanhänger tydligen med landets form och egenskap att utgöra ena sluttningen af en långsträckt halfö. Där vattendelaren ligger vid ena randen af denna sluttning, såsom i Norrland, är det klart, att vi då få våra största flodområden, under det att dessa måste blifva helt små i södra Sverige, där vattendelaren går tvärs genom landet och floderna från det småländska höglandet utstråla i trenne olika riktningar. Med afseende på storleken kunna de svenska flodområdena1 in­ delas i trenne grupper, som äro ganska väl skilda från hvarandra. Den första gruppen omfattar områdena med areal öfver 10000 ktn2. Till denna höra tvenne kategorier af floder, dels de stora norr­ ländska fjällfloderna från Torne älf t. o. m. Dalälfven, dels de stora mellansvenska sjöarnas afloppsälfvar: Norrström, Motala ström och Göta älf. Af de norrländska fjällflodsområdena är Torne älfs störst med c:a 40 000 km2, af hvilka dock endast omkring 2 5 000 äro be­ lägna inom Sverige, Piteälfvens minst med 12 000 km2. De flesta äro ungefär jämstora, med areal mellan 2 5- och 30 000 km2, såsom Lule älf, Ume älf, Angermanälfven, Indalsälfven och Dalälfven. Till den andra gruppen kunna vi hänföra områdena med areal mellan 10 000 och 1 000 km2. Den skiljer sig skarpt från den före­ gående därigenom, att dess största område, Lagans, har en yta af blott 6 2 00 km2, hvadan intet område finnes mellan 6 2 00 och 12 000 km2. Nedåt är gränsen mindre utpräglad. Äfven dessa me­ delstora områden kunna delas i tvenne viktiga hufvudgrupper: de norrländska skogsälfvarnas, sådana som Byske, Öre, Lögde och Gide älfvar, samt de småländsk-halländska flodernas, Emån, Lagan, Nissan, Ätran och Viskan m. fl. Därtill komma en del större slätt­ floder, exempelvis Tämnarån, Nyköpingsån, Käflingeån och Rönneån. I stort sedt kunna vi såsom utmärkande för dessa floder säga, att de upprinna i hjärtat af landet, hafva långsträckta, spolformiga om- 1 En tabell öfver de svenska flodområdenas areal återfinnes i Ymer 1910, sid. 424. I denna böra följande rättelser göras: Skellefte älfs område omfattar 11 800 km2 inom Sverige, Rickleåns I 810 km2 och Ljusnans 19 800 km2. 148 AXEL WALLÉN. råden, som oftast åtminstone i de öfre delarna bestå af skogbevuxna, af talrika sjöar uppfyllda höglandstrakter. De erbjuda följaktligen genom sin längd och sina lutningsförhållanden viktiga transportleder för virke och stora energikällor. Den tredje stora hufvudgruppen omfattar områdena med areal mellan 1 000 och 200 km2. Dessa kunna karakteriseras såsom kust­ floder, upprinnande i landets periferiska delar och med i regel run­ dad, oregelbunden form på områdena. Till denna grupp höra från storlekssynpunkt också de till Norge afrinnande floder, hvilka inom Sverige hafva ett areal, öfverstigande 200 km2, nämligen Enning- dalälfvens, som till allra största delen är svenskt, samt Vapstälfvens, Glommens, Neaälfs och Ranenälfs, hvilka äro tämligen obetydliga källområden. Af Sveriges yta omfatta samtliga dessa flodområden med areal öfver 200 km2 ungefär 92 %. Häraf komma på de 14 stora flo­ derna 69 %, på de 30 medelstora 16 % och på de 71 små 7 %, under det att alltså 8 % afvattnas genom ännu obetydligare kust­ bäckar. Den faktor, som det först och främst tillkommer de hydrogra­ fiska undersökningarna att lära känna, är storleken af flodernas vat­ tenmängd. Det är klart, att denna är beroende af flodområdenas storlek, så att under i öfrigt lika förhållanden ett större område af­ vattnas af en flod med större vattenmängd än ett mindre område. Bestämningen af områdets gränser, d. v. s. vattendelaren, blir därför i regel den första uppgiften för en hydrografisk undersökning af ett vattendrag. Men sedan beror vattenmängden tydligen af den större eller mindre mängd nederbörd, som faller inom området, och denna an- gifves vanligen i mm. nederbördshöjd. Det är därför förden hydro­ grafiska undersökningen af största vikt att lära känna storleken och fördelningen af nederbörden inom landets olika delar. För detta ändamål samarbetar Hydrografiska byrån med Meteorologiska central­ anstalten. Det redan förut rätt betydliga antalet nederbördsstationer, af hvilka emellertid flertalet voro frivilliga, har därigenom under de senare åren ansenligt ökats. Antalet stationer (fig. 1) utgör alltså numera c:a 600, och af dessa äro 237 nyinrättade och hafva aflö- nade observatörer. Af motstående karta finner man, att i södra Sve­ rige stationerna ligga ganska tätt och att detta särskildt är fallet inom de flodområden, som för närvarande äro föremål för en mera detaljerad undersökning, nämligen Lagans, Gullspångsälfvens, Närkes SVERIGES VATTENOMRÅDEN. 149 r < >— Wtrr£MSTÅWSSTAr№ff£& Fig. i. Kartor öfver nederbörds- och vatt n t । dsstationer inom de svenska vattenområdena. Svartås, Tåkerns och Noens områden. I norra Sverige finna vi af samma anledning ett tätare nät af stationer inom Dalälfvens, Indals- älfvens, Umeälfvens och Luleälfvens områden. Det är emellertid att hoppas, att under de närmaste åren möjlighet kommer att beredas för anordnande i öfriga större norrländska områden af ytterligare ett i oo-tal stationer. 150 AXEL WALLÉN. Med ledning af nederbördsmätningarna uträknas månads- och årssummor, och dessa ligga till grund för kartor innehållande linjer för lika stor nederbörd, s. k. isohyeter. En sådan karta för årsneder­ börden skulle visa oss, att öfre och inre Norrland är relativt neder- bördsfattigt, likaså de östra och södra delarna af södra och mellersta Sverige. Rikare på nederbörd äro de norrländska kustområdena samt fjälltrakterna och detta speciellt, där tillträdet för hafsvindarna är lättare, såsom uti Indalsälfvens och Lule, Kalix och Torne älfvars områden. Lika nederbördsrika eller mera äro de västra delarna af mellersta och södra Sverige, speciellt de mellersta delarna af de hal­ ländska flodområdena och partier af Värmland och Bergslagen. Huru stor nederbörden egentligen är inom fjälltrakterna, veta vi dock icke med säkerhet, trots att åtskilliga af de nyinrättade statio­ nerna ligga rätt högt. Därför skulle fordras några verkliga höjd- stationer. Den stora nytta, dylika skulle medföra äfven för studiet af många andra klimatologiska, hydrografiska och geografiska pro­ blem, gör det högeligen önskvärdt, att sådana inrättas. Det utmärkt värdefulla arbete af denna art, som nu under flera år fortgått å sta­ tionen vid Vassijaure, vittnar jämväl om betydelsen af dylika under­ sökningar, och det är därför att hoppas, att denna station icke blott måtte få fortsätta sin gagnande verksamhet utan också få efterföljare. En metod för uppskattande af årsnederbörden i fjälltrakterna, som också gifvetvis förtjänar att utvecklas, är genom bestämning af den årliga afrinnande vattenmängden från väl afgränsade, högt men nedom snögränsen belägna, mindre områden. Afdunstningen inom sådana trakter är icke synnerligen stor under året, utan den vatten­ mängd, som afrinner, kan anses gifva åtminstone ett värdefullt mi- nimivärde å den under året fallande nederbörden. Icke blott nederbördens mängd är emellertid af intresse för hydro- grafien. En stor del af densamma faller i Sverige såsom snö, och denna omständighet spelar för flodernas vattenhushållning en mycket stor roll. De magasinerade snömassorna framkalla vid afsmältningen om vårarna de högsta flödena i älfvarna, olika allteftersom snötäcket varit mäktigt och temperaturen hög, så att afsmältningen gått hastigt. Snötäckets tjocklek mätes därför jämväl vid nederbördsstationerna och vid ett 70-tal dessutom snötäckets vattenvärde. Därmed vinnes möjlighet att för olika tidpunkter beräkna .mängden af den såsom snö magasinerade vattenmängden inom de olika flodområdena, och där­ med erhålles ett mycket bättre begrepp om den vattentillförsel, som äger rum om vårarna, än hvad enbart nederbördsmätningar kunna SVERIGES VATTENOMRÅDEN. IS 1 lämna. Byrån har därför utgifvit kartor åskådliggörande den mängd vatten, som finnes magasinerad såsom snö den 1 i hvarje månad, d. v. s. snömäktighetskartor. Af dem, som omfatta vintern 1909—10, hvilka jämväl på ett mycket åskådligt sätt framställts i relief af byrå­ ingenjör J. W. Sandström, finner man, hurusom de största snömas­ sorna voro hopade i Norrland så sent som omkring 1 maj, då redan all snö var borta i mellersta och södra Sverige. Till den 1 juni hade emellertid hela denna väldiga snökvantitet afsmält. I själfva verket gick det synnerligen hastigt, och svåra vårflöden framkallades i de nordligaste älfvarna. Anmärkningsvärdt är vidare, att snön i de nordliga delarna af landet icke under våren hade sin största mäktighet öfver fjällryggen utan rätt långt öster ut, en analogi med förhållandena vid inlandsisens afsmältning, som ju dock behöfver ytterligare bekräftelse. Den vattenkvantitet, som sålunda från atmosfären tillföres flo­ derna, är likväl alls icke densamma som den dessa afbörda till haf- vet. En stor del går förlorad genom afdunstning, däri inbegripen vegetationens vattenbehof. Vill man alltså ur ett områdes medel­ nederbörd beräkna den afrinnande vattenmängden, måste man på grund af afrinningsmätningar känna den procent af nederbörden, som afrinner från området, den s. k. afrinningskoefficienten. Dennas stor­ lek är i olika delar af Sverige mycket växlande. För de skånska floderna nedgår den till c:a 30 % men når i fjälltrakterna säkerligen ända till 80 à 90 %. I de sydvästsvenska floderna torde den variera mellan 45 och 60 %, i mellersta Sverige synes den hålla sig omkring 50 till 65 %. I genomsnitt torde man för mycket stora delar af landet kunna räkna med 60 %. Svårigheterna, i främsta rummet att med tillförlitlighet bestämma medelnederbördens storlek, göra dock, att vi icke hafva någon fullt tillförlitlig kännedom om denna kvantitet. Den är emellertid af stort intresse för flodernas karakteristik och för jämförelse mellan afrinningsförhållandena inom olika delar af jorden. Så synnerligen stor praktisk betydelse kan man däremot icke tillmäta den nu omnämnda indirekta metoden att ur nederbörden bestämma flodernas vattenmängd. Detta beror icke minst därpå, att för praktiska spörsmål medelafrinningen icke har så stor betydelse som en del andra faktorer. För jordförbättringsföre- tag, vattenafledningar och sjösänkningar spela sålunda de höga vat­ tenmängderna vid flödena större roll, då det är tydligt, att aflopps- diken och kanaler måste beräknas med hänsyn till att kunna afleda vattnet äfven vid dylika tillfällen. För vattenkraftsanläggningarna ï52 AXEL WALLÉN. åter är det lågvattenmängderna, som äro af största vikt, då det i regel icke kan vara någon idé att utbygga vattenfallen för mycket större energimängd än som året om kan påräknas. Äfven en del på frekvenssiffror stödda vattenmängdsuppgifter hafva stor betydelse i detta hänseende, såsom t. ex. den industriella medelvattenmängden, hvarmed brukar förstås den vattenmängd, som kan påräknas under 9 månader af året. Direkta mätningar af vattenstånd och vatten­ mängd i så stor utsträckning som möjligt äro därför oumbärliga. Genom vattenståndsiakttagelserna fås kännedom om, huru vatt­ nets höjd i de olika floderna och sjöarna varierar under årets lopp. Observationerna ske med hjälp af utsatta peglar, d. v. s. med ska­ lor försedda pålar. Antalet dylika utgör för närvarande omkring 610, och deras fördelning framgår af fig. i. De flesta af dessa sta­ tioner äro emellertid underhållna af privata inrättningar, industriella anläggningar, flottningsföreningar, kanalbolag o. a., med hvilka öfver- enskommelse ingåtts om rapporters insändande till byrån. De af denna inrättade och aflönade stationerna utgöra omkring 205. Af kartan framgår, att de flesta vattenståndsstationerna äro belägna inom de förutnämnda områdena, där för närvarande undersökningarna äro mera detaljerade. Den äldsta af de i verksamhet varande peg- larna härrör ända från år 1765, då Dalälfvens väldiga flöde år 1764 framkallade de första regelbundna observationerna vid Söder­ fors bruk. Dock hade redan förut en del observationer funnits. Så hade Daniel Tiselius redan omkring 17 20 under några år observerat Vätterns vattenstånd medelst en skala, som han ställde på ett hori­ sontellt utsprång af en klippa vid norra stranden af sjön. Äfven skola observationer å Hjälmarens vattenstånd hafva ägt rum redan på Carl XI:s tid. Huruvida dessa emellertid äro bevarade, är icke bekant. Redan på 1700-talet voro också hufvuddragen af de svenska flodernas vattenståndsvariationer under året tämligen kända, hvadan vi här icke skola länge uppehålla oss vid dem. Fig. 2 upptager några diagram öfver vattenståndets växlingar från dag till dag under åren 1909 och 1910, nämligen från Lilla Lule älf, Ume älf, Öre älf, Ängermanälfven och Indalsälfven. Båda åren äro emellertid ganska abnorma, i det att endast i de nordligaste älfvarna någon framträ­ dande skillnad synes mellan de sedvanliga flödena om våren och försommaren, hemfloden och fjällfloden. Därför har också en kurva för Indalsälfvens vattenstånd år 1906 medtagits, hvilket år dessa flö­ den äro bättre utbildade. Hemfloden härrör af snösmältningen inom de lägre liggande trakterna, fjällfloden af fjällens snö. Då båda SVERIGES VATTENOMRÅDEN. T53 /CWchtv ^909-^9^0 S-^lW Ö^c^Li О^олаЛ ^ллаал. 1*^ cTfo-o Q^c, LUFl Luleäld \dd PyerLm. 2 3oo 2,00 /сю j_ Opp Ume^f^id. Vännäs. t.OO 3.00 2.^>o . 000 dreälft ^bd Nyåker 5.00 2.00 5. « AngernuuiäUvefb vid Forsmo. ■^7 3.00 л.<7 5.00 Gesundsjön vid GBomsund. 4.00 2. 2.00 Loo <2. Ü.00 GEN.STAB. UT. ANST. År 1909 " 1910 ______ " 1906 Fig. 2. Vattenståndsvariationer i norrländska älfvar efter de dagliga iakttagelserna åren 1909 och 1910 samt 1906 i Indalsälfven. !54 AXEL WALLÉN. sammansmälta till en hastigt öfvergående flod, såsom flerstädes var fallet år 1909, plägar denna blifva mycket våldsam. Särskildt är detta vanligt i de sydnorrländska älfvarna, i Ljusnan och Dalälfven. Ofta blir emellertid sammanträffandet af flödena af den beskaffenhet som år 1910, d. v. s. långt utdraget och då ej så högt. Af dia­ grammen framgår vidare, att om vintern vattnet i älfvarna alltmera aftager till ett minimum i april eller maj, då vårflödena börja, myc­ ket sent år 1909, tidigt år 1910. I åtminstone de nordligaste älf­ varna inträffar nästan alltid äfven en högsommarflod omkring midten af juli, beroende dels af nederbörd, dels af fortgående snösmältning i fjällens högsta delar, dels ock däraf, att sjöarna i regel först då nått sitt kulmen och af börda sitt mesta vatten. Därefter sjunker vattnet i genomsnitt, tills om hösten ofta ett nytt flöde inträffar, be­ roende af rikliga höstregn. Detta var fallet år 1909, då t. o. m. på sina ställen höstens flöden öfverträffade vårens. Därefter aftager vattnet i allmänhet regelbundet till om våren. De höjningar, som vattenståndsmätningarna ofta visa under denna tid och som vi sär­ skildt se framträda å diagrammet för Öreälfven, äro att tillskrifva isbildningen och issörpningen, genom hvilka vattnet i synnerligen hög grad uppdämmes. De mindre älfvarna nå då ofta sina hög­ sta vattenstånd, hvilka emellertid äro helt och hållet missvisande från afrinningssynpunkt. Skogsälfvarna hafva icke heller några ut­ präglade skilda flöden om vårarna, alldenstund deras dräneringsom- råden äro af mera enhetlig beskaffenhet. I södra Sverige äro förhållan­ dena något olikartade, i det att vårflödet inträffar mycket tidigare, som­ maren har de lägsta vattenstånden och vintern däremot ganska höga. Dessa olikheter framgå också af diagrammen å fig. 3, hvilka ut­ visa de årliga medelväxlingarna på grundval af långvariga observa- tionsserier i Indalsälfven, Byske älf, Nissan och Vänern jämte deras karakteristiska vattenstånd. Den årliga variationen är här uttryckt genom månadsmedia. Indalsälfven har minimum i maj, maximum i juni med mycket stor differens mellan dessa månader; därefter aftager vattnet i medeltal ända till våren, och höstregnen åstadkomma blott ett afbrott i sänkningens storlek. Den årliga medelamplituden eller skillnaden mellan låg- och högvattenstånd är betydande (3.8 m.), den absoluta amplituden ännu något större (5.4 dm.). Samma typ har den norrländska skogsälfven Byske älf, men vårens maximum är mycket mindre liksom också amplitudernas storlek, Väldiga isuppdämningar åstadkomma, att vintermånadernas medelvattenstånd t. o. m. öfver- träffar vårens. Den prickade linjen gifver emellertid med all säker- SVERIGES VATTENOMRÅDEN. ISS het ett riktigare begrepp om variationens verkliga gång. Nissan liknar de medelstora norrländska älfvarna med afseende på variatio­ nernas och amplitudernas storlek, men årets minimum inträffar där om sommaren, maximet redan i april, och vinterns vattenstånd äro ganska höga. Vänern åter har helt andra förhållanden att uppvisa. e^ts^efiL-r ^,0 /TX/F/Tjfz^s/y /900 -/o. У/У£7^^/^1^ГУ^^О/^^С//У£7 /68 Q-/9/О. П. Ft. n 7. 7. F. s. O. /7 5. O. ofter: 5m. 4-m. Pbso/ut hÖQi Пеое/isG ffer> s ^ ?/i^otfe^. töj 7//ef Absolut högvatteneffekt 1 880 000 eff. hkr. Absolut lågvattenmängd............ 65 » Högvatteneffekt........... I 282 000 » Medelvatteneffekt ....... 2 90 900 » 6 månadersvatten (vanlig vm.) 190 » Lågvatteneffekt ........... 63 700 » 9 » (industr. vm.) 106 » Absolut lågvatteneffekt 51 8oo » 6 månaderseffekt ....... 151 300 » 9 » ....... 84 500 » redas till en systematisk undersökning af samtliga våra insjöar med hänsyn dels till deras geografiska utvecklingshistoria, djupförhållanden, vattenståndsväxlingar och stående vågrörelser, temperaturförhållanden o. d., dels till deras biologiska egenskaper, dels ock till deras kultur­ geografiska betydelse speciellt för fiske, jordbruk och vattenkrafts­ industri. De resurser, som för närvarande stå till den hydrografiska undersökningens förfogande, tillåta nämligen endast att helt obetyd­ ligt af ett sådant program blir genomfördt. Af särskild anledning har emellertid rörande sjön Tåkern genom flera skilda myndigheter en ingående undersökning ägt rum. Beträffande de hydrogeologiska och hydrografiska frågorna har denna utförts genom Sveriges geo­ logiska undersökning och Hydrografiska byrån. Äfven andra sådana specialundersökningar vore mycket önsk­ värda. För närvarande få de nog stå tillbaka för den i praktiskt hänseende så nödvändiga vattenfallsförteckningen, och detta kanske 178 AXEL WALLÉN. till och med mera, än hvad man från vetenskaplig synpunkt skulle önska. En planerad specialundersökning rörande invallningsföre- tagens hydrografi behandlar en öfvervägande praktisk fråga af stor betydelse. Den skulle afse att genom studiet af nuvarande företag af denna art lära känna storleken af de faktorer, med hvilka man har att räkna vid planerandet af dylika företag, i den mån nämligen som sådana siffror kunna tillämpas från ett område på ett annat. En annan dylik specialundersökning äfvenledes af stor praktisk betydelse borde afse afrinningsförhållandena i våra myrmarker, hvilka ju äro af stor vikt såväl för vårt lands vatten- som för dess skogs­ hushållning. De intressanta rön, som härutinnan gjorts af H. Hes­ selman, vore det af stort intresse få vidare undersökta under in­ tresserade myndigheters medverkan. Af kanske mera öfvervägande vetenskaplig karaktär vore en undersökning af vattenhushållningen inom våra glaciärområden. Rörande Sarekområdets glaciärer har visserligen genom A. Hamberg vidtomfattande forskningar jämväl häröfver bedrifvits, men en utsträckning af dessa också till andra sådana områden vore utan tvifvel att önska. Frågan om afdunstningens storlek var en af dem, som då pla­ nerna på en hydrografisk undersökning uppgjordes för ett 20-tal år sedan, ansågs vara nära nog den allra viktigaste. De otillfredsstäl­ lande metoder, som hittills användts vid mätningar af detta slag, hafva föranledt, att de ännu icke upptagits på programmet. Det är emellertid att hoppas, att nya och bättre metoder skola utfinnas, hvarefter äfven denna gren af de hydrografiska undersökningarna bör upptagas. Ett sätt, hvarpå afdunstningsfrågan redan nu borde angripas, vore genom ett detaljeradt studium af nederbörd, till- och afrinning inom därför lämpade, väl afgränsade områden. Speciellt beträffande storleken af afdunstningen från sjöar borde genom dylika undersökningar mycket värdefulla resultat kunna ernås, hvilkas jäm­ förelse med de genom eventuellt direkta mätningar erhållna äfven­ ledes skulle erbjuda stort intresse. Äfven ett helt annat område visar emellertid nu, huru nödvän­ diga de hydrografiska undersökningarna varit och för framtiden i ännu högre grad blifva, och det är den moderna vattenrättslagstift- ningen. Som bekant föreligger för närvarande ett förslag till ny vattenlag, och en ny flottningsstadga är under förberedande behand­ ling. I helt annan omfattning än förr spela nu hydrografiska syn­ punkter in vid lösningen af hithörande frågor. Det har sålunda föreslagits, att flodernas lågvattenmängder skola läggas till grund för en SVERIGES VATTENOMRÅDEN. 179 indelning af vattendragen i större och mindre, för hvilka skola gälla helt olika bestämmelser rörande vattnets disponerande. Äfvenså komma säkerligen vattenböcker för de olika flodområdena att upp­ läggas, i hvilka jämväl alla data rörande de hydrografiska förhål­ landena vid de i böckerna upptagna anläggningarna skola återfinnas. Gifvetvis torde detta komma att kräfva ett intimt samarbete mellan Hydrografiska byrån och de vattendomstolar, åt hvilka förandet af dessa vattenböcker skulle uppdragas. Äfven det kan ju för öfrigt anses belysande, att dessa domstolsområdens gränser skola utgöras af flodområdesgränser. Hvad jag till slut här anfört torde antyda, att många uppgifter alltjämt komma att finnas för en hydrografisk undersökning, och detta af både praktisk och vetenskaplig art. Det torde också vara tydligt, att, äfven om vissa undersökningar äro af den art, att de kunna tänkas inom öfverskådlig tid afslutade, många äro af den beskaffenhet, att de måste bli permanenta. Så ung är ju dessutom denna gren af den geografiska forskningen, att man med full visshet kan säga, att antalet nya uppgifter kommer att växa mycket fortare än antalet af dem, som kunna såsom lösta lämnas å sido. Man må därför också hoppas, att det påbörjade arbetet måtte framgent som hittills röna den uppmuntran af statsmakterna, som kräfves icke blott för dess fortgång utan också för dess utveckling. l8o AXEL WALLÉN. Förteckning öfver Sveriges vattenområden med areal öfver 200 kvkm. N:r. Flod. Kvkm. N;r. Flod. Kvkm. N:r. Flod. Kvkm. i. Torneälf ....... 39 9°° 42. Ljungan........... 12 800 79* Djursviksån 420 2. Keräsjoki ... 420 43- Gnarpsån ..... 230 80. Lyckebyån.. 840 3. Sangisån....... i 260 44. Harmångers- 81. Nättrabyån. 480 4- Kalixälf........... 17 900 ån.................. i 040 82. Ronnebyån. i 070 5- Töreån........... 420 45- Delångersån 2 070 83. Vierydån ... 210 6. Hvitån........... 500 46. Njutångersån 200 84. Bräkneån ... 460 7- Råneälf ....... 4 140 47. Norralaån ... ЗЗО 85. Mieån............ 290 8. Persöån ....... 390 48. Ljusnan............ 19 800 86. Mörrumsån . ЗЗ90 9- Luleälf ........... 25 000 49. Skärj ån.......... ЗЗО 87. Skräboån ... i 040 10. Alån................ 580 50. Harmrångeån 510 88. Helgeån..... 4 890 ii. Rosån ............ 200 51. Testeboån.... I 210 89. Nybroån..... 310 12. Alterån ....... 490 52. Gafleån......... 2490 90. Segeån ....... 370 13. Piteälf ........... II 200 53. Dalälfven ....... 29 200 91. Höjeån ....... 220 14- Lillpiteälf... 66o 54. Tämnarån ... i 250 92. Käflingeån . i 230 15. Rokån ........... 210 55- Forsmarksån 380 93. Saxån........... 35° 16. Jäfreån ....... 200 56. Olandsån...... 850 94- Kvistoftaån 200 17. Åbyälf........... I B00 57. Skeboström.. 470 95- Vegeån ....... 500 18. Byskeälf....... 3 280 58. Broströmmen 230 96. Rönneån..... i 890 19. Kågeälf ....... 9OO 59. Norrtäljeån.. 340 97- Stensån ....... 280 20. Skellefteälf..... II 8OO 60. Åkerström ... 420 98. Lagan............ 6 200 21. Bureälf ....... I O4O 61. Mälaren—Norr­ 99. Genevadsån 220 22. Mångbyån ... 220 ström ............ 22 300 100. Fylleån....... 420 23- K ålabodaån.. ЗЮ 62. Tyresån ....... 240 IOI. Nissan.......... 2 680 24. Rickleån....... I 8IO 63. Trosaån ....... 560 102. Suseån ........ 460 25. Dalkarlsån... З50 64. Svärtaån....... З50 103. Ätran........... ЗЗ50 26. Säfvarån....... I 160 65. Nyköpingsån 3 640 104. Himleån ..... 200 27. Tafvelån....... 420 66. Tunaån .......... 410 105. Viskan........ 2 200 28. Umeälf ........... 26 7OO 67. Vättern—Motala- 106. Rolfsån....... 690 29. Hörneån....... З90 ström ........... 15 500 107. Kungsbacka- 30. Öreälf........... 2 900 68. Söderköpings- ån.................. 300 31- Leduån .......... ЗЮ ån.................. 890 108. Vänern— Göta- 32. Lögdeälf....... I S10 69. Vindån........... Зю älf ................ 48 500 33. Husumån..... 6OO 70. Storån ............ 510 109. Bäfveån....... 310 34. Gideälf.......... 3480 71- Botorpsström- IIO. Örekilsälf- 35. Idbyån............ 220 m en............... 99° ven I _2_Ä_O 36. Själevadsån.. 2 340 72. Marströmmen 500 III. Enningdalsälfven 37. Nätraån ....... I 000 73. Virboån ....... 610 (inom Sverige) 63О 38. Angermanälf- 74. Emån ............. 4 450 112. Glommen » ... 280 ven ................ 30 300 75. Alsterån....... i 520 “3- Neaälf » ... 270 39. Gådeån ......... 290 76. Snärj bäcken. 260 114. Vapstälfven 40. Indalsälfven.... 26 6oo 77. Ljungbyån... 760 (inom Sverige) 560 41. Selångersån. 450 78. Hagbyån ...... 430 IIS. Ranenälf » ... 220 YMER 1912. TAFL. 8. 20° Karta öfver SVERIGES G8° VATTENOMRÅDEN Skala: 1:6 000 000 '2 .36 62° A8 s: 51 51 60" 108 12 es; 58° Öfver Under irädqränsen, bddtfränsoL i5. Öfver 10000lan. * I3 !6f |8 /8' 10000-240 km» 9J !6 56’ 12° Öster om. Greenw. 22“ GEN. STAB. LIT. ANST. YMER 1912. H. 2. Ett bidrag till kännedomen om Amerikas antropogeografi. Af Erland Nordenskiöld. I Zeitschrift für Ethnologie1 och i min bok Indianlif har jag be- skrifvit flera spel från indianerna i El gran Chaco. Några af dessa ha såtillvida en egendomlig utbredning, som vi ej återfinna dem i norra Sydamerika eller i Centralamerika men däremot i Nordame­ rika. I Globus2 har jag framhållit en liknande öfverensstämmelse mellan piptyper i södra Sydamerika och i Nordamerika. Af spelens och pipornas utbredning har jag dragit den slutsatsen, att vi i Chaco ha en kulturkrets, som bevarat vissa saker från en tid, då det kul­ turella utbytet mellan Nord- och Sydamerika var mycket betydande. Det synes mig också ganska naturligt, att vi i södra Sydamerika skola finna paralleller till de nordamerikanska indianernas kultur. Detta dels af klimatiska skäl, dels därför att vi troligen långt i norr och långt i söder ha rester af ett mycket gammalt kultur skikt, som ej fullständigt öfverlagrats af inflytelser från kulturområdena på An­ derna, i Centralamerika, i Mexiko och troligen ej heller från Sydost­ asien och Melanesien och som under mycket lång tid ej varit utsatt för det förändrande inflytandet af ett tropiskt klimat. Mest oberörd böra vi finna denna randkultur längst i söder. Det är därför naturligt, om vi till eldslandsstammarnas3 kultur finna egendomliga paralleller i Nordamerika. Studera vi dessa stammars få artefakter, förvånas vi äfven öfver, huru mycket af det som är karakteristiskt för dem och deras grannstammar återfinnes i Nord­ amerika men saknas inom väldiga, mellanliggande områden. Vi skola se, att detta ej kan ha sin orsak i parallell utveckling. 1 Erland Nordenskiöld, Spiele und Spielsachen im Gran Chaco und in Nord­ amerika. Zeitschr. f. Ethnologie 1910, H. 3 u. 4. 2 Erland Nordenskiöld, Südamerikanische Rauchpfeifen. Globus, 21. Maj 1908. 3 Ona, yahgan, alikaloup. I 82 ERLAND NORDENSKIÖLD. Börja vi med elddonen, slå yahgan1 eld »au moyen d’étincelles de pyrite de fer, produites par le choc d’un morceau de minerai contre un autre, et reçues sur du duvet d’oiseau», och ona med flintsten, fnöske och ett stycke svafvelkis.2 Detta slag af elddon åter­ finna vi ursprungligt indianskt i Amerika först längst i norr i Nord­ amerika.3 För öfrigt borra indianerna eld med träpinnar. Studera vi vapnen, finna vi hos eldslandsstammarna pilkogret, d. v. s. ett verkligt koger, hopsydt af skinn. Verkliga koger för bågpilar (ej blåsrörspilar) och ej blott pilspetsfodral äro allmänna i Nordamerika men förekomma numera i Sydamerika blott längst i söder. Utom hos eldslandsstammarna synes kogret sålunda blott ha förekommit uppe i Chaco. Hos apibonerna voro kogren af säf4. Pilar, liknande de små, korta, vackra eldslandspilarna med spetsarna direkt fästade på skaftet, återfinna vi ej numera i det öfriga Sydamerika. I Nordamerika ha förr sådana pilar med stenspetsar haft stor utbredning. I Sydamerika synes deras utbredning förr ha varit betydande, fastän afgjordt sydlig. Bågsträngar af ur djurriket hämtadt material finna vi hos eldsländarna och i El gran Chaco på en del bågar hos toba, choroti etc. För öfrigt äro bågsträngarna i Syd­ amerika af bast. Först i Nordamerika finna vi bågsträngar, motsva­ rande dem från södra Sydamerika. Harpunen har i Sydamerika en ganska vidsträckt utbredning. Den uppträder här och där sporadiskt. Vi finna den sålunda t. ex. hos eldsländarna (yahgan, alikaloup), hos guato5 vid Rio Paraguay, hos yamiaca i Peru, hos flera stammar i Guyana o. s. v. Eldslän­ darna kasta harpunen med handen. Hos öfriga stammar i Sydame­ rika är den modifierad till harpunpil. I norra Nordamerika, särskildt hos eskimåerna, är som bekant harpunens egentliga hemland. Tyd­ ligt visar harpunens vidsträckta men sporadiska utbredning, att den är sedan mycket gammal tid känd af människan på den ame- 1 Missions scientifiques du Cap Horn, Tom. VII. Hyades et Deniker, Anthropo­ logie, Ethnographie, sid. 345. Paris 1891. 2 Otto Nordenskjöld, Från Eldslandet, sid. no. Stockholm 1898. 3 The first method, by flint-and-pyrites (the progenitor of flint-and-steel), was practised by the Eskimo and by the northern Athapascan and Algonquian tribes ranging across the continent from Stikine river in Alaska to Newfoundland and around the entire Arctic coast, and also throughout New England; as well as by the tribes of the N. Pacific coast. Handbook of American Indians, B. A. E. 30, Part. I, sid. 459. Washington 1907. 4 Dobrizhoffer, History of the Apibones, Vol. 2, sid. 355. London 1822. 6 Max Schmidt, Indianerstudien in Zentralbrasilien, sid. 198. Berlin 1905. ETT BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM AMERIKAS ANTROPOGEOGRAFI. 183 rikanska kontinenten, men att den utom i polartrakterna är af ringa betydelse och stadd i utdöende. Bolan användes ej numera af eldsländarna men har flerfaldiga gånger funnits inom dessa indianers område, såsom t. ex. vid Por- venir på Eldslandet och vid Cabo Victory i Västpatagonien.1 För öfrigt finna vi bolan i Sydamerika hos stammarna på argen­ tinska pampas, i Chaco och på Anderna upp till Equador och i södra Brasilien. Därefter återfinna vi den längre mot norr, om också i något modifierad form, i Nordamerika hos »the western Eski­ mo».2 Eldslandsstammarna känna äfven slungan. Denna har fort­ farande en mycket stor utbredning3 i hela Amerika, en utbredning visande detta vapens höga ålder därstädes. Märkliga äro eldsländarnas (yahgan och alikaloup) kanoter, som äro hopsydda af flera barkstycken eller plankor. Sådana båtar finna vi för öfrigt i Amerika blott i norra Nordamerika,4 där de som be­ kant äro gjorda med en ovanlig omsorg och elegans. Så öfverlägsna de berömda kanadensiska kanoterna än äro yahganindianernas klum­ piga båtar, äro de likväl i stort sedt konstruerade på samma sätt som dessa. Sina minsta små förvara ona5, tehuelche6 och araukaner i bäddar liknande små stegar, vid hvilka barnen bindas fast. Tyd­ ligt är, att dessa, som äro så vanliga i Nordamerika,7 i Sydamerika afgjordt ha haft och ha en sydlig utbredning men saknas i stora mellanliggande områden. Eldslandsstammarna (ona, yahgan etc.) kunna verkligen ej myc­ ket. De göra ej lerkärl, ej heller förstå de att väfva. Det enda de äro styfva i, är att fläta korgar, och mycket egendomlig är deras teknik härför. Denna, som för öfrigt är sällsynt i Sydamerika, förekommer, såsom Mason8 påvisat, i Nordamerika, där den påträffats »among the relics of the ancient basket makers of south-eastern Utah». 1 Skottsberg, Einige Beobachtungen über die Eingeborenen Westpatagoniens, Ymer 1910, sid. 274. 2 Handbook of American indians, Part I, sid. 158. 3 Friederici, Die Verbreitung der Steinschleuder in Amerika. Globus, 10. Nov. 1910. 4 Handbook, Part I, sid. 156. 6 Enligt muntligt meddelande af prof. J. G. Andersson. 6 Se t. ex. Gutes y Bruch, Los Aborigines de la Republica Argentina, sid. 125. Buenos Aires 1910. 7 Handbook, Part 1, sid. 357. 8 Mason, Aboriginal American Basketry, sid. 257, Plate 31. Rep. U. S. National Museum. Washington 1904. 184 ERLAND NORDENSKIÖLD. Kärl hopsydda af bark användas mycket af eldslandsstammarna och för öfrigt i Amerika blott i Nordamerika.1 Eldslandsstammarnas klädedräkt är ej vidare storartad. Man sveper in sig i en stor mantel, hopsydd af flera skinn. Dessa mantlar af skinn, delvis ersatta med väfda mantlar, finna vi i Sydamerika söder­ ifrån räknadt t. o. m. i El gran Chaco hos mataco, toba, choroti etc. och sedan först i Nordamerika, där de ju varit mycket allmänna. Eldslandsstammarnas2 hyddor afvika i konstruktionen ej från andra primitiva indianstammars, som ha små runda hyddor, såsom t. ex. chacostammarna. Några jämförelsepunkter med de nordame­ rikanska indianernas hyddor finnas ej. I Chaco träffar man däremot någon gång en egendomlig konstruktion, som är mycket allmän i Nordamerika särskildt hos eskimåerna, nämligen en gångformig in­ gång, »Gangthür»3. Hur skall man förklara allt detta? Är det parallell utveckling eller ej? Ett och annat synes mig visst kunna förklaras genom likheten i yttre omständigheter, men ej allt. Det synes mig sålunda ej omöjligt, att människan i enstaka fall på flera skilda håll på jorden, ja äfven inom Amerika, kunnat komma på liknande idéer, på samma tekniska metoder. Jag understryker dock enstaka fall, ty här är det ej fråga om sådana. Den naturliga förklaringen till, att indianerna i Nordamerika och södra Sydamerika ha åtskilligt gemensamt, som saknas i de mel­ lanliggande trakterna, synes mig vara den, att vi i norr och längst i söder möta rester af en äldre, ursprungligare indiansk kultur, som ej öfverlagrats af andra inflytelser och varit mera oberörd af kulturen på Anderna, i Centralamerika och i Mexiko samt af tropikernas om­ bildande inflytande. Eldslandskulturen är en typisk randkultur, som säkert visar oss ett mycket gammalt kulturskikt, som så att säga är utplånadt eller nästan utplånadt i det öfriga Amerika utom i Nord­ amerika, där det lefver kvar, om också uppblandadt med många andra, mycket mera betydande kulturelement. Eldslandsstammarna ha ej på länge4 mottagit några betydelse­ fulla yttre inflytelser. Detta gäller naturligtvis ej Nordamerikas in­ dianer norr om Mexiko, som rönt inflytande från Asien öfver Bering- sund, hvarifrån de mottagit bl. a. den sammansatta bågen, och äfven 1 Handbook, Part 1, sid. 130. 2 Yahgan, alikaloup. 3 Se Erland Nordenskiöld, Indianlif, sid. 9. 4 Härvid tänker jag naturligtvis ej på de hvita. ETT BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM AMERIKAS ANTROPOGEOGRAFI. 185 från den tropiska och subtropiska delen af Amerika, där högt stå­ ende indianska kulturer utvecklats. Det synes mig också sannolikt, att indianerna i den tropiska delen af Amerika blifvit kulturellt påverkade från Asien och Melane­ sien. Detta är ej fria fantasier, utan därför finnas goda bevis. Sålunda har Ehrenreich1 efter Bastian påvisat den peruanska Koniraya-mytens förekomst i Siarn. Denna myt är i Sydamerika för öfrigt bekant från ost-tupi och från mataco.2 Max Schmidt3 har påvisat, huru pä Perus kust plötsligt uppträdt en ny väfnadsteknik åtföljd af en märklig växtornamentik. Om denna skrifver han bl. a.: »Wir können nach den obigen Ergebnissen es als sicher an­ nehmen, dass diese neu auftretende Kultur nicht vom peruanischen Hochlande gekommen sein kann. Dass sie sich in völliger Abge­ schlossenheit an irgend einem Teile der Küste aus sich selbst her­ aus entwickelt hätte, wäre nicht zu verstehen. Es bleibt also nur noch die Möglichkeit, dass sie von aussen her irgendwie in diese Ge­ genden eingedrungen ist, sei es zu Lande, vom fernen Norden her, oder sei es zu Wasser, vom Norden oder vom fernen Westen her. Der Webstuhl, die pflanzlichen Motive der Darstellung, sowie die auffälligen Übereinstimmungen in der Mythenwelt dieses Kultur­ kreises mit Ostasien, auf die in letzter Zeit vor allem Ehrenreich aufmerksam gemacht hat, richten unsere Blicke unwillkürlich nach dem fernen Westen». Särskildt har dock Graebner4 framhållit det stora kulturella in­ flytandet i Amerika från öster. Utan att gå in på Graebners indel­ ning i kulturelement från en vestpapuansk kultur, en bågkultur, en tvåklasskultur, vill jag framhålla, att det är omöjligt förneka, att vi särskildt i Sydamerika finna åtskilliga kulturelement, som otvifvel- aktigt öfverförts från Asien och Melanesien. Vi ha t. ex. lerkulsbågen, hvars egendomliga asiatisk-amerikanska utbredning är bekant.5 Är det möjligt att en så invecklad sak som 1 Ehrenreich, Die Mythen und Legenden der südamerikanischen Urvölker, sid. 94. Berlin 1905. 2 Erland Nordenskiöld, Indianlif, sid. 103. 3 Max Schmidt, Über Altperuanische Gewebe mit szenenhaften Darstellungen, sid. 61. Baessler-Archiv, Leipzig-Berlin 1910. 4 Fr. Graebner, Die Melanesische Bogenkultur und ihre Verwandten. Anthro- pos 1909, sid. 1013. 5 Gustaf Antze, Einige Bemerkungen zu den Kugelbogen. Sonderabdruck aus dem Jahrbuche des Städtischen Museums für Völkerkunde zu Leipzig, Band III. Leip­ zig 1910. I 86 ERLAND NORDENSKIÖLD. lerkulsbågen kunnat uppfinnas själfständigt i Asien och Amerika? Vidare ha vi t. ex. biåsröret, de stora signaltrummorna, panflöjten och de egendomliga klubborna med stjärnformiga stenhufvud, färg- ningsmetoden »ikatten», hängbroarna o. s. v., som vi finna i Ostasien eller i Melanesien och i Amerika. Tydligt är, att dessa »asiatisk-melanesiska element» i Amerika äro särskildt karakteristiska för Sydamerika och saknas i Nordame­ rika eller förekomma där blott i sydliga trakter. Lerkulsbågar, häng­ broarna, »ikatten» och signaltrummor förekomma ej i Nordamerika, panflöjten1 och stenklubborna med stjärnformiga hufvud saknas norr om Mexiko, biåsröret har en afgjordt sydlig utbredning. Af detta framgår, att de asiatiskt-melanesiska kulturelementen i Amerika troligen invandrat, liksom äfven Koniraya-myten, direkt till Sydamerika och i så sen tid, att de ej hunnit sprida sig ofver Nordamerika. I eldslandsstammarnas kultur synes mig ej förekomma några sådana främmande element, den visar oss som sagdt ett syn­ nerligen gammalt och ursprungligt kulturskikt, som åtminstone se­ dan ofantligt lång tid tillbaka varit oberoende af främmande inflytelser. Säkerligen finnes det de, som anse, att lerkulsbågen, biåsröret, signaltrumman, panflöjten, hängbroarna o. s. v. kunnat uppfinnas själfständigt både i Amerika och i Sydostasien. Finnas alla dessa kulturelement i två så aflägsna länder som i detta fall, så anser jag det likväl troligare, att de ha ett gemensamt ursprung. Vissheten därom får jag först, när jag påvisat, att det icke är blott i få fall utan i många, som liknande öfverensstämmelser finnas. Någon frågar kanske: är det ej möjligt att lerkulsbågen, signal­ trumman o. s. v. kommit till Asien från Amerika och ej tvärtom? Alldeles omöjligt är det ej, att kulturutbytet här varit ömsesidigt, men sannolikt är det, att indianerna fått mera än de gifvit. Detta är en fråga, som för närvarande ej kan besvaras. En annan fråga, som också tills vidare måste lämnas olöst, är den, hur ett kulturutbyte mellan Amerika och Sydostasien-Mela- nesien har kunnat äga rum. Har det möjligen en gång i Stilla oceanen funnits något sjöfarande folk, som kunnat vara kulturbärare? Möjligt är, att dessa besök i Amerika varit af så öfvergående art, att de ej lämnat andra spår efter sig än ett kraftigt inflytande på indianernas kultur. Troligt är, att t. ex. biåsröret i ganska sen tid kommit öfver 1 Handbook, Part i, sid. 960. »Pandean pipes which occur in South America were unknown in the northern continent until recent times.» ETT BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM AMERIKAS ANTROPOGEOGRAFI. 187 till Nordamerika från Sydamerika. Mycket möjligt är, att samtidigt urnbegrafning kommit öfver från Syd- till Nordamerika. Detta graf- skick har i Sydamerika en betydande utbredning alltifrån Argentina till Goijiro-halfön. Det saknas dock nästan fullständigt inom den peruanska kulturkretsen och har i Nordamerika en sydostlig utbred­ ning. Gemensamt för de nordamerikanska grafurnorna och för en del af dem i Sydamerika är, att i dem blott nedlagts benen af de döda (efterbegrafning). Föga troligt är, att man på vidt skilda håll kommit på idén till ett så egendomligt begrafningssätt, utan måste det öfverallt i Amerika ha ett gemensamt ursprung. De frågor, jag här diskuterat, äro naturligtvis synnerligen svåra att besvara, men de tillhöra de stora amerikanska antropogeogra- fiska problemen, hvilkas lösning är af största betydelse för ameri- kanisternas forskningar. YMER 1912. H. 2. Den stora folkvandringen i andra år­ tusendet f. Kr. Af Martin P:n Nilsson. II. Grekernas invandringar i Grekland. I en uppsats i förra årgången afYmer(s. 153 ff.) har jag lämnat en framställning af de upptäckter, som kastat ett helt nytt ljus öfver ariernas första uppträdande i främre Asien, och visat, hur ariska stam­ mar i förra hälften af andra årtusendet f. Kr. från det iranska hög­ landet trängt ned mot Eufrat—Tigrisdalen och Syrien. Ehuru denna uppsats ej bär samma öfvertitel som den här föreliggande, får den betraktas som första delen däraf. Redan där antydde jag, att det andra årtusendet f. Kr. var en folkvandringstid; vandrande stam­ mar, öfverallt hufvudsakligen ariska, uppträda under denna tid från Indus till Po. Ehuru mycket skrifvits och förmodats om dessa vandringar, ha de aldrig framställts i ett sammanhang, men detta är dock nödvändigt och det enda riktiga, om man vill vinna en bild af dem, som ej är förvanskad och förvriden, och vill inställa dem på deras plats i världshistorien. Detta torde vara tillräcklig ursäkt och skäl för en något utförligare behandling. Historiskt bekant är en gren af dessa folkvandringar ur egyptiska urkunder, som börja i slutet af I4:de årh. och fortsätta bort mot 1100 f. Kr. De lära oss känna folkvandringar, som från Ægæiska hafvet följa Medelhafvets kuster ned till Nilens delta, där faraonerna endast med knapp nöd förmå värja sitt rike mot främlingarna. Men innan vi anföra de historiska dokumenten, måste arkeologien kallas till hjälp för att uppbygga en bild af tillståndet i länderna omkring det Ægæiska hafvet, från hvilka denna folkvandring kommer; dess verk­ liga utgångspunkt måste sökas ännu längre bort. DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. l8ç m K Ш X ^7 ar q . Я Ш \ - Z2 4 2.65 '= .5 § $23 и и äs' Ô Z i :ь Z ö ïl z-namn ingå i denna bebyg­ gelse behöfver icke tyda på boskapsskötsel, såsom en del namnforskare antaga, emedan vin skulle betyda gräsäng eller något dylikt. Vin har emellertid en mera allmän betydelse af behaglig plats, och det synes icke vara något hinder för att anse denna såsom den mera primära, och att den kunnat användas t. ex. om en väl- belägen vik eller strand, alltså af en fiskarbefolkning på de ur dess synpunkt behag­ liga platserna. 288 A. G. HÖGBOM. sistnämnda bebyggelse utmärkande namnen. Det torde i mycket hög grad bero på terrängförhållandena, huru stor roll dessa relikter komma att spela bland de senare tillkomna namnen. I en mera bruten terräng med trånga dalar, såsom fallet är inom stora delar af Roslagen, är det större utsikter för att träffa dem, emedan kustbe­ byggelsen där bör ha varit talrikare och emedan de särskilda habita- tionerna och boplatserna lättare kunnat följa med förändringen i naturförhållandena (jfr s. 284), medan däremot inom de vida slätt­ områdena i det inre Uppland, där skärgården varit mindre utvecklad och där höjningen förorsakat proportionsvis mycket större förskjut- nigar i horisontell led af kustlinjen, betingelserna för de relativt få­ taliga boplatsernas fortbestånd varit mycket sämre. De böra där lättare ha blifvit så att säga absorberade af den rika och stora jord­ bruksbygden, än hvad fallet kunnat vara i de mera brutna och för större bygder mindre ägnade trakterna i Roslagen. För att ytterligare belysa nivåförändringens samband med bebyggelsehistorien, sådan den afspeglar sig i ortnamnen och deras fördelning, skall jag påpeka en analogi från växtgeografiens område. Om den här publicerade kartan tafl. ro tänktes representera växt­ lokaler i stället för ortnamn, så att ^-namnen betecknade en art, hem- namnen och de med dem lika tecknade en annan, så skulle en växt­ geograf af de senares fördelning i förhållande till de förra lätt få den föreställningen, att de vore relikta och att deras spridda uppträ­ dande vid sta-trakternas utkanter tydde på en undanträngning eller sprängning. Han skulle också, med hänsyn till dessa relikters egen­ domliga bundenhet i västra Uppland företrädesvis vid en viss nivå, kunna göra sig den föreställningen, att de vore strandrelikter; och då de saknas vid den nuvarande strandzonen, skulle han möjligen sluta, att numera icke de förhållanden i öfrigt rådde, som i gångna tider gjorde sig gällande, eller också kanske, att arten i fråga under tidens lopp så mycket förändrats, att den vid kusten lefvande icke igenkännes såsom identisk med den relikta inne i landet. Man har också i själfva verket åtskilliga motsvarigheter i vårt lands nutida flora till dessa tänkta fall. Hafsstrandsväxter finnas, som lefva relikta på afstånd från den nutida kusten, och äfven sådana, som endast lefva relikta på högre nivåer men ej längre finna de för sin fortvaro gynn­ samma lifsbetingelserna vid den nutida kusten, kunde tänkas. Be­ träffande växterna är det ändrade naturförhållanden, framför allt klimatet, beträffande bebyggelsenamnen är det i första rummet kultur­ utvecklingen, som förorsakat utdöendet. STUDIER ÖFVER UPPLANDS ÄLDRE BEBYGGELSEHISTORIA. 289 Man skulle, utan att alltför mycket pressa, kunna fullfölja denna analogi vidare och uppvisa, huru det i själfva verket är likartade faktorer, som gjort sig gällande äfven i andra afseenden, men det redan sagda torde vara tillräckligt för det nu föreliggande ändamålet. Då det nyss sades, att upphörandet med de namngifningsprin- ciper, som gjort sig gällande med afseende på de gamla Zzéwz-namnen och andra namn, som jag sammanfört med dem, i främsta rummet torde få tillskrifvas kulturutvecklingen, bör detta något närmare preci­ seras. Jag tänker mig, att Л^-namnen kunnat komma ur bruk genom en betydelseförändring af ordet hem, som ursprungligen anses ha motsvarat by eller byalag (detta då troligen mera att fatta såsom en sammanslutning af flera familjer än såsom i besittningshänseende jämförligt med en by i senare tiders mening). Eller också kan det ha fallit ur bruk därigenom, att kustbältet kommit under den bakom liggande jordbruksbygdens ägo och icke längre på samma sätt kunde fritt disponeras af kustbebyggarna, hvarför de icke längre kunde nyttja de häfdvunna bebyggelsenamnen, som torde med tiden ha fått en viss betydelse i äganderättshänseende, alldeles som i senare tid -torp- och -Woamn m. fl. i sådant afseende ha en någorlunda fixerad be­ tydelse och ej användts eller användas godtyckligt vid namngif- ningen.1 Att den uppländska jordbruksbygden med tiden skulle slå under sig kustbältet och på så sätt bringa dettas näringslif i en mera underordnad ställning, är så mycket rimligare, som, till följd af såväl landets topografi som den aftagande intensiteten af landhöjningen, tillgången på nytt land för den växande befolkningen blef allt mindre. På så sätt skulle också, utom kulturutvecklingen i och för sig, äfven naturfaktorer ha spelat in i de för kustregionen brukliga namngif- ningsprincipernas förändring. För att pröfva, i hvad mån här antydda möjligheter kunna be­ traktas såsom sannolika förklaringsgrunder till Л^-namnens och de med dem sammanförda gamla bebyggelsenamnens utbredning, skulle det vara önskligt utsträcka undersökningen till andra delar af vårt land. Utrymmet och äfven saknad af de språkliga förutsättningarna för att genomföra en sådan studie tvinga mig emellertid att här endast göra några korta antydningar. 1 Jag bortser härvid naturligtvis från de »laglösa» namngifningsförhållanden, som råda vid den från städerna och de bildade klasserna utgående kolonisationen med »egna hem*, sommarnöjen o. d. 290 A. G. HÖGBOM. I Norrland äro hem- och ^-namnen mycket mera blandade med hvarandra än i Uppland, och detta gäller såväl den urgamla jämt­ ländska bygden som älf- och kustbygderna.1 Ser man efter hem- och г/à-namnens förekomst t. ex. i Ångermanland, så kan man knappt finna några hållpunkter af utbredningen, jämförd med ^-namnens, för att göra den ena gruppen äldre än den andra. De förra namnen gå också ungefär lika långt ned emot den nutida hafsnivån som sta- narnnen (jfr sid. 282). Det är däraf åtminstone tydligt, att Л^/z-nam- nen där brukats vid kolonisation af landvinningarna ända till eller inemot sta-skedets slut. Att Л^-namnen icke i samma grad som i Uppland undanträngts och utrotats af sta-bebyggelsen, kan möjligen förklaras däraf, att det på grund af Norrlands naturförhållanden icke kom till en så stark skillnad mellan bådas kultur. Den förra grup­ pens bebyggare kunde fortsätta med sina från kusttiden idkade näringsfång, fisket och jakten, äfven sedan kusten dragit sig undan. Älfvarna och de stora sjöarna gåfvo dem tillfälle härtill. Dessutom kunde de småningom blifva jordbrukare såsom sta-bebyggarna, och det fanns här ingen anledning, hvarför de skulle duka under i kon­ kurrensen med dem, ingen anledning heller, hvarför de skulle utbyta sina Л^-(осЬ w)namn mot sta-namn. Med detta betraktelsesätt kan hem- och j^-namnens inbördes ålder i Uppland och Norrland blifva densamma; olikheten skulle då vara hufvudsakligen blott den, att Л^-namnen i Uppland blifvit mycket mera utrotade eller för­ trängda, och kanske dessutom, att de något förr kommit ur bruk. Till jämförelse må väljas ännu en trakt, och det en sådan, där Л^-namnen, i motsats till de nu behandlade trakterna, ha afgjord öfvervikt öfver sta-namnen, nämligen Västgötaslätten. I naturutveckling skiljer sig denna på ett för nu föreliggande be­ traktelser särskildt anmärkningsvärdt sätt, i det att den i sin helhet varit höjd öfver hafvet sedan bebyggelsen började ta den i besittning. Den komplikation eller kanske snarare förenkling af bebyggelsehisto­ riens studium, som Uppland och nyss berörda delar af Norrland erbjuda på grund af den under bebyggelsens fortgång skeende land­ vinningen, har man sålunda icke att räkna med beträffande Väster­ götland. I detta landskap hade stenåldersbebyggelsen och dess kultur nått en sådan utbredning, utveckling och fasthet, att dess bebyggelse­ namn väl borde haft utsikt att hålla sig kvar in i bronsåldern och att för dennas namn funnits jämförelsevis föga utrymme. Datera sig nu de äldsta hem- och vin-namnen från stenåldern och j'Æz-namnen Jfr Nordlanders karta, Ymer 1907. STUDIER ÖFVER UPPLANDS ÄLDRE BEBYGGELSEHISTORIA. 29I frän bronsåldern, så är det alldeles i sin ordning, att de förra domi­ nera öfver de senare i den urgamla Västgötabygden; den med de förut afhandlade trakternas olika namnfördelningen innebär därför ingalunda ett argument mot den uppfattning af namnens absoluta och inbördes ålder, som blifvit i det föregående utvecklad. Att ort- namnsforskarna från väsentligen etymologiska utgångspunkter i all­ mänhet sedan länge gjort gällande en sådan uppfattning beträffande den relativa åldern är kändt. Någon gång har man också från detta håll sett uttalanden om, att namnen skulle kunna gå tillbaka till resp, sten- och bronsålder, men i allmänhet tycks man ha ställt sig rätt tveksam inför detta perspektiv och nöjt sig med att sätta ganska blyg­ samma minimivärden (»förkristna» etc.).1 De geologiska och geografiska synpunkter, som i denna uppsats anlagts för bestämmandet af bebyggelsens och vissa ortnamnsgruppers ålder, kunna naturligtvis icke ensamma fälla utslaget. Skulle vägande etymologiska eller eljest historiska skäl kunna anföras mot riktigheten af de dragna slutsatserna om vissa här sammanförda namngruppers höga ålder, så måste man naturligtvis se sig om efter andra förkla­ ringsgrunder till de geografiska egendomligheter i namnens fördelning m. m. som här framhållits. På frågans närvarande stadium har jag icke sökt få till stånd ett närmare samarbete med ortnamnsforskare eller språkkunniga; jag har velat låta de mera naturvetenskapliga riktlinjerna dragas ut så långt som möjligt utan påverkan af de bland dem gängse åskådningarna, ehuru naturligtvis på detta sätt faran för att en hel del ortnamn, som åberopats, skola visa sig sakna bevis­ kraft. Afven om det skulle befinnas, att missgrepp af svårare art gjorts, som kanske kunnat undvikas genom ett samarbete af ofvan an­ tydd art, föreställer jag mig likväl, att så mycket beaktansvärdt finnes i de här anlagda synpunkterna, att de kunna blifva användbara vid den mera på etymologiska och historiska data baserade bebyggelse­ historiska forskningen.2 1 Förutom redan i not I, s. 269, och senare citerade arbeten bör i detta samman­ hang äfven nämnas Andr. M. Hansen, Landnåm i Norge (1904), där en mycket hög ålder sättes på dessa namn och på Nordens äldsta bebyggelse. Delvis grundar H. sin åsikt på betraktelser af samma art som de af mig här framlagda, särskildt på namnens läge till nivåförändringarna, delvis på andra, så vidt jag förstår, mycket svagt grundade resonemang af naturvetenskaplig och etnografisk innebörd. 2 Under utarbetandet af denna uppsats har det förefallit mig, som om den viktigaste språkliga invändningen mot sta-namnens höga ålder skulle kunna ligga däri, att det ingående personnamnet stundom mera synes motsvara ett gammalnordiskt än ett mera ur- germanskt språk, som de borde representera, om namnen härrörde från en så aflägsen 292 A. G. HÖGBOM. Det är tydligt, att ju äldre ortnamnen äro, desto mera bety­ delse få de geologiska och naturgeografiska faktorerna vid tolkningen af deras tillkomst och af bebyggelsens historia öfverhufvud. Men på samma gång blifva naturligtvis också de etymologiska härled­ ningarna vanskliga och osäkra. Och det blir ingen lätt sak att alltid objektivt bedöma, när och i hvilka fall det mera naturvetenskapliga eller det mera språkligt-historiska betraktelsesättet är det mest frukt­ bringande. Jag vill illustrera detta genom ett exempel. I södra Uppland förekomma ortnamnen Görveln (Mälarvik och egendom), Jerfälla (sockennamn) och Jerfva (gårdsnamn). Om namnen äro jäm­ förelsevis unga — låt oss oss säga ett tusental år —, så ligger det nära till hands att på etymologisk väg och i gamla urkunder efterforska, huruvida de kunna ha något med hvarandra att skaffa. Man finner då skrifsättet Gôrwæll 1471 för den förstnämnda, Gerfelli 1314, Gir- fælle 1408, Gerfelda 1409, Gyrfælla 1410 för Jerfälla, och en ety- molog sluter häraf, att båda ha sammansättningsleden ger isl. geir (=spjut) gemensam, och att detta möjligen skulle syfta på den spetsiga vik, vid hvilken gården Görveln är belägen.1 Jerfva (Yrva 1471) skulle däremot härledas af det gamla jarve, järve, jerve = sand, sandbank, grushop2 och sålunda icke ha något med de två förra namnen att skaffa. Om nu ifrågavarande ortnamn, såsom ofvan förutsattes, äro relativt unga, så att de historiska urkunderna om­ fatta en väsentlig del af den tid, de förefunnits, och nivåförändring­ arna icke hunnit spela in i den spetsiga vikens gestaltning, får väl en sådan etymologisk utredning godtagas af en naturvetenskapsman. Men antag, att namnen äro t. ex. två eller tre tusen år gamla, då kunde möjligen naturförhållandena i trakten ha varit sådana, att man har anledning misstänka en gemensam härledning för alla tre namnen. Då namnens historia i skriftliga dokument kan följas endast under den sista femte- eller sjättedelen af deras nyss antagna tillvaro och då man dessutom under tre efter hvarandra följande år finner ett och samma namn ha så växlande skrifning som Girfælle, Gerfelda, Gyrfælla, då måste man fråga sig, om det öfverhufvud skall vara möjligt på etymologiska grunder afgöra, huruvida de tre namnen tid. Skulle detta möjligen kunna förklaras pä det sätt, att det vore blott samman- sättningsledet -sta, som vore så gammalt och att personnamnen nu i sådana fall ändrats efter innehafvarna? A andra sidan talar för sta-namnens höga ålder den omständigheten, att identiska sådana förekomma ända ifrån norra Skandinavien (Helgeland och Ånger­ manland) och långt ned i västra Tyskland. 1 E. Hellqvist, Svenska sjönamn, Landsmålsfören:s tidskr. s. 206. Upsala 1903—06. 2 1. c. s. 283. STUDIER ÖFVER UPPLANDS ÄLDRE BEBYGGELSEHISTORIA. 29З ett par tusen år längre tillbaka i tiden hade något gemensamt, och hvad detta då månde ha varit. Eller, om det nutida Gråmunkehö- gen hette Gromundhem för 600 år sedan, då är det kanske icke så lätt att på etymologisk väg komma underfund med hvad det kan ha hetat för 3 000 sedan, äfven om man har anledning förmoda, att metamorfosen i historisk tid har skett i ett hastigare tempo än förut. Man kan så mycket hellre tvifla på de skrifna namnens vitsord, som det väl kan förutsättas, att man i dessa gamla, ofta på latin affat- tade urkunder icke var mycket mera noga med deras rätta skrifning än hvad t. ex. våra nutida generalstabskartografer äro. Att dessas kartor icke äro på något sätt auktoritativa i detta hänseende, är allmänt kändt, och åtskilliga illustrationer därtill äro i det föregående gifna.1 Naturnamnen och nivåförändringarna.2 Redan då man först började uppmärksamma den sekulära för­ skjutningen af Östersjöns kustlinje, lade man märke till förekomsten af många ortnamn, som numera icke motsvara traktens naturförhål­ landen och som funno en osökt förklaring däri, att de refererade sig till en forntida högre vattennivå. Vanliga sådana ortnamn äro de, i hvilka ett holm, 0, sund, vik, fjärd ingå. De kunna vara rena natur­ namn eller bebyggelsenamn med ett naturord såsom bestämningsled. I allmänhet torde man få anta, att den senare kategorien har större utsikt att lefva kvar än den förra. En del sådana bebyggelsenamn, som i det föregående anförts, exempelvis Marum, Marma, Marjum, kunna på grund af deras läge med goda skäl betraktas såsom mycket gamla och daterande sig från en tid, då hafsnivån låg ett 20—30-tal meter högre än nu. Däremot är det svårare finna goda belägg för rena naturnamn af så hög ålder. Emellertid synes det, som om åtskilliga sådana, som referera sig till kustlandskapets naturförhållanden, borde ha utsikt att bi­ behålla sig med ungefär samma seghet som bebyggelsenamnen. Detta torde framför allt gälla om namn på hafsvikar och hafsfjärdar eller delar af sådana, i mindre grad däremot om namn på skär, 1 Om differensen mellan kartornas namn och befolkningens vittnar också det svar, som man ofta får vid förfrågan om hvad den eller den platsen (berget, tjärnen, holmen o. s. v.) heter. Svaret lyder vanligen: Så eller så kalla vi den, men hvad den rätte­ ligen (d. v. s. på kartan) heter, det kunna vi inte säga. 2 I det följande afses med »naturnamn» hufvudsakligen namn på topografiska och morfologiska element, däremot har jag ej anledning att ingå på andra naturföre­ måls namn. 294 A. G. HÖGBOM. holmar, uddar, grund. Den fördel, som borde för dessa ligga däri, att de i motsats till de förra till följd af nivåförändringen icke eller föga förskjutas ur sitt läge, väger för deras fortlefvande mindre än den omgestaltning i afseende på sin naturomgifning, som de undergå, hvarigenom de så att säga förlora sin individualitet. En vik eller fjärd förskjutes ur sitt första läge och ändrar gestalt till följd af nivå­ förändringen, men den kan dock fortfarande blifva en vik eller fjärd, eller kanske öfvergå till en sjö, något som ur benämningssynpunkt icke behöfver innebära en alltför stor ändring. Ett naturnamns lifs- kraft under dessa förhållanden måste emellertid äfven i mycket hög grad bero på namnets egen beskaffenhet och betydelse, såsom i det följande blir anledning att närmare beröra. Ehuru naturnamnen i flera hänseenden erbjuda ännu större svårigheter än bebyggelsenamnen och ehuru jag icke har förutsätt­ ningar att tillgodogöra mig de etymologiska synpunkter, som äro af vikt för tydningen af deras historia, skall jag något ingå på vissa grupper af dem, som synas erbjuda särskildt intresse ur bebyggelse- historisk och geografisk synpunkt. Man kan ju på visst sätt säga, att dessa naturnamn också äro bebyggelsenamn, såtillvida som de tillkommit genom bebyggelsen, och då denna väl också redan vid sitt första framträdande varit namngifvande åt naturomgifningen, böra naturnamnen, i den mån de fortlefvat, blifva användbara för studiet af bebyggelsens uppkomst och utveckling och af de samtidigt försiggående ändringarna i naturomgifningen. Eftersom Uppland i sin helhet en gång i postglacial tid var helt och hållet betäckt af hafvet och sedan småningom höjt sig därur, har hvarje trakt af landskapet haft att passera ett kust- och skärgårds- stadium, liksom den nu ur hafvet uppstigande zonen befinner sig i ett sådant stadium. Och då hela Uppland, bortsedt från det allra högsta partiet längst i väster, om hvars nivåförhållanden vid tiden för människans uppträdande där man icke vet något visst, under detta uppstigande haft en befolkning, som tagit det nyvunna landet i besittning och lefvat på de näringskällor, kusten och skär­ gården erbjödo, så måste man antaga, att de första naturnamnen i hvarje särskild trakt voro de, som tillkommo, då den ingick i en kust- och skärgårdszon. Förutsatt att sådana namn haft tillräcklig lifskraft att fortlefva ända intill vår tid, skulle de alltså vara att vänta såsom relikter bland alla de senare under andra naturförhål­ landen tillkomna namnen. Eftersom de primitiva namngifningsprinciper, som följas i den STUDIER ÖFVER UPPLANDS ÄLDRE BEBYGGELSEHISTORIA. 295 nutida kust- och skärgårdsregionen, torde närmast motsvara dem, som brukats af de föregående kust- och skärgårdsbebyggarna, synes det som om de skulle ägna sig till utgångspunkt för uppspårandet af de äldre, relikta namnen. Härvid har man emellertid att beakta en möjlig felkälla. Det kan nämligen hända, att en hel del naturnamn inom det nutida kustbältet och vid den nutida hafsnivån ha följt med landhöjningen och på så sätt vandrat ned ifrån en högre nivå, alldeles såsom fallet synes ha varit, med en del bebyggelsenamn (jfr s. 284). Detta kan naturligtvis icke gälla om skärgårdens nu­ tida låga skär, holmar och öar; däremot är det icke osanno­ likt, att det inträffat med en del vikar och större öar. Så är det t. ex. icke otänkbart, att Svinngarnsviken i Mälaren fått sitt namn, då viken sträckte sig långt uppåt landet, och att den kanske står i något samband med den två mil nordligare liggande byn Svinn (jfr s. 285) eller någon af den traktens åar. En analogi härtill skulle de förut berörda namnen Görveln och Jerfälla erbjuda. Vid den primitiva namngifningen bildas namnet ofta af enbart ett substantiv eller ett substantiverad t adjektiv eller verb, som fram- häfver någon mera iögonenfallande egenskap hos föremålet, så t. ex. bias en, hviten, svarten såsom hästnamn, skiran (= den hvita, ljusa) såsom sjö- och fågelnamn, brännan = brandfältet o. s. v. Detta förklarar, att man ofta finner samma benämningar använda t. ex. på en sjö, en vik, en ö eller ett skär. Den intimitet med naturen, hvarom detta slags namnbildning vittnar, finner man helst på fiskar- och jägarstadiet, mindre bland den jordbruksidkande befolkningen. Då sådana namn förekomma hos denna, torde de mestadels ha en blott lokal användning (inom byn eller på gården). Användas de i sådana trakter af hela befolkningen, torde man i allmänhet ha skäl misstänka, att de äro relikta från ett föregående kulturskede. Detta blir uppenbarligen ytterligare styrkt, om namnen ej eljest förekomma i traktens talade språk. Säkert kan det emellertid knappast blifva, ty det förefaller, som om ord, som eljest nästan alldeles kommit ur bruk, ännu skulle användas just vid namngifning. Ett sådant fall torde föreligga i bruket af mar litet hvarstädes vid våra kuster vid ortnamnsbildningar, där mar eljest ej synes kvarlefva i dialekterna såsom beteckning för haf eller till hafvet hörande föremål.1 Sådana mar-namn äro exempelvis Korpmarn, Grönmarn, Marörn, Lermarn, 1 Jag har emellertid alltför ofullständig kunskap om kustdialekternas ordförråd för att kunna utsäga detta annorlunda än såsom en lös förmodan. 2^6 A. G. HÖGBOM. Marskären i Roslagen, Marviken (Ångermanland), Kalmarn1 (Väster­ botten), öar, vikar eller lägenheter, som på grund af sin höjd eller sitt läge i öfrigt måste antagas ha blifvit namngifna i sen tid. Några nutida kust- och skärgårdsnamn, som synas mig närmast jämförbara med en del namn af äldre datum längre in i landet, må ytterligare uppräknas. Deras etymologi skall jag däremot ej inlåta mig på. Bland öar kunna anföras: Gölpan, Klofvan, Klyxen, Tekeln, Garpen, Yxen, Kunnan, Balsaren, Glötan, Risten, Saxaren och fjär­ den Gälnan, alla i Roslagen, öarna Skogarn, Svalgarn, Skegarn, Kofsan, Fläsjan, Lexingen, Rälingen, och fjärdarna Ekoln, Gorran, Görveln i Mälaren. Att en del af dessa, ehuru tillhörande den nu­ tida kust- och skärgårdsregionen, redan långt tillbaka i tiden kunnat få sina namn, är redan förut anmärkt. Alldeles särskildt gäller detta om Mälarfjärdarna. Dessas namn kunna sålunda i vissa fall vara lika gamla som en del numera inne i landet förefintliga re­ likta, som icke följt med den tillbakavikande kustlinjen utan läm­ nats kvar, t. ex. såsom namn på afsnörda sjöar. Går man till det inre landet, de forna kust- och skärgårdstrak­ terna, så träffar man namn af nyss anförda slag nästan uteslutande såsom sjönamn, medan de i den nutida kustregionen äro vanligare som önamn. Denna olikhet torde, åtminstone till en del, kunna förklaras ur det nyss påpekade förhållandet, att sjö- eller vatten­ namnen ha större utsikter till fortbestånd än önamnen. Här uppräknas ett antal sjönamn, som till större delen sannolikt äro af hög ålder.2 I Roslagen och tillstötande trakter har man: Enaren, Stora och Lilla Ruggen, Temnaren, Tärnan, Älten, Ångarn, Härsan, Lurgen, Hofven, Jälnan, tre sjöar Viren, Hufvan, Addarn, Limmaren, Lommaren, Synningen, Erken (med öarna Yxlan och Södergarn), Alsnan, Ältan, Gisen, Såttern, Närdingen, Ströjan, Osma- ren, Bornen, Skiren, Angern, Sormen, Fjätnaren, Froden, Suiten,. Kärfven, Testen, Gorren, Fladen, Gisslan, Vallen, Gimmingen, Fäla- ren, Fomarn. I norra och västra Uppland med närmast angränsande trakter förekomma: Temnaren, Mårsaren, Bången, Toften, Hallaren,. Ljusen, Arlen, ytterligare två Toften, Viggen, Gufven. Öfriga sjöar ha mestadels namn af mera modern klang (exempelvis 1 Detta önamn dock möjligen Kalm-arn = sten-höjd (jfr Kalmar). 2 Etymologien för dessa sjöar är diskuterad i Hellqvists ofvan citerade arbete »Sveriges sjönamn». Några af dem äro äfven behandlade hos J. Sahlgren i »Skagers- hults sockens ortnamn>, Akad.. afhandl. Uppsala 1912. (Utkommer under tryck­ ningen af denna uppsats.) STUDIER ÖFVER UPPLANDS ÄLDRE BEBYGGELSEHISTORIA. 297 Vendelsjön, Fibysjön, Grufsjön, Långsjön), detta äfven när icke -sjön ingår i namnet, t. ex. Järngården1, Tarmlången, Valloxen, Trehör- ningen. Sådana sjönamn dominera i de större jordbrukstrakterna och äfven inom det västuppländska höglandet, där de liksom omkransas af en zon sjöar med namnformer af den äldre typen, alldeles som detta områdes yngre bebyggelsenamn omkransas af en zon med de äldre bebyggelsenamn, som jag i det föregående försöksvis, hänfört till Äloppeskedet eller tiden omkring detta. Dessa naturnamn ge emellertid mindre ledning för en åldersbe- stämning än sådana bebyggelsenamn som sta- och ^w-namnen. Man torde knappt utan en för hvarje särskildt fall utförd etymologisk, historisk och geografiskt-geologisk undersökning kunna komma längre än till det allmänna uttalandet, att eftersom bebyggelsen i hvarje trakt af området börjat som en kust- och skärgårdsbebyggelse, från hvilken den första namngifningen utgått, en hel del naturnamn kunna förmodas kvarstå från denna tid och att de snarast borde vara att söka bland de ofvan anförda gamla sjönamnen, antingen dessa fått sina namn, medan de ännu voro hafsvikar eller först sedan de afsnörts från hafvet. I senare fallet skulle naturligtvis namnens maximiålder få sitt uttryck i sjöarnas nuvarande höjd öfver hafvet. Vidare torde man kunna antaga, att sådana sjöar, som ända sedan den första be­ byggelsen i trakten utgjort länkar i kommunikationsleder eller eljest spelat någon större roll för befolkningen, likaväl som bebyggelse­ namnen (och kanske mera än de), haft den bästa utsikten att bibehålla sina en gång gifna namn. Att de icke göra det så allmänt, som man kanske kunde vänta, beror på den lätthet, hvarmed ett viktigare bebyggelsenamn (en kyrka, en större plats eller gård) öfverflyttas på den sjö, till hvars strand det hör. På sådant sätt ha de utan tvifvel en gång med namn från urgammal bebyggelse utmärkta Dalälfsfjär- darna fått sina nutida namn Bysjön, Fernebofjärden, Hedesundafjärden, sammaledes Grufsjön vid Dannemora o. s. v. Stundom finner man, att sådana nya namn äro gjorda af myndigheter och kartografer, och att äldre namn ännu användas af folket (hvarpå jag emellertid ej kan anföra något exempel från nu behandlade område). Sådant måste stämplas såsom en vandalism mot de gamla namnen, som dock äro fornminnen förtjänta af lika mycken pietet som andra, mera materi­ ella sådana. För att icke det här framlagda betraktelsesättet må användas på 1 Detta namn torde emellertid vara en folketymologisk modernisering af ett gammalt sjönamn. Jfr Hellqvist, 1. c. s. 285. 298 A. G. HÖGBOM. områden, där det icke kan äga tillämpning, eller på det att icke från sådana områden argument mot detsamma skola andragas, bör kanske påpekas, att det här hufvudsakligen varit fråga om trakter, där bebyggelsen börjat som en hafskust- och skärgårdsbebyggelse. För de delar af vårt land, som aldrig efter deras första befolkande befunnit sig i ett sådant läge, blifva förhållandena naturligtvis ej alldeles jämförbara.1 Slutanmärkningar. I det föregående har ett försök gjorts att med ledning af hvad man vet om Upplands geografiska förändringar och med stöd af fornfynd och ortnamn uppdraga några konturer till områdets äldsta bebyggelsehistoria. Från stenålderns senaste skeden, då hafsnivån stod ett 30-tal meter högre än nu, och till bronsålderns slut, då den nådde knappa 10 meter högre än nu, hade Uppland, som vid den förstnämnda tid­ punkten utgjordes af ett sammanhängande landområde i den nuvarande provinsens västligaste del och därutanför hade en spridd skärgård, vuxit ut till i hufvudsak samma skapnad som det nu har. Och öfver det sålunda nyvunna landområdet hade bronsåldersbebyggelsen med dess jordbrukskultur spridt sig, föregången af den med kustlinjen sig för­ skjutande jakt- och fiskarbefolkning, om hvars äldsta kulturförhål­ landen Aloppetidens boplatser gifva upplysning. Såsom sannolikt relikta från denna kustbebyggelse ha i det före­ gående tolkats en hel del såväl naturnamn, företrädesvis på sjöar, som bebyggelsenamn, bland de senare åtskilliga, som synas vara hem- och v^-namn. Utmärkande för bronsålderns jordbrukstrakter synas däremot ^-namnen vara. Dock kan det icke anses vara uteslutet, att de gå tillbaka något in i stenåldern och fortsätta något in i järn­ åldern. På grund af deras talrikhet kan den karta, på hvilken de blifvit utlagda, ge en föreställning om bronsåldersbygdens utbredning och olika täthet i olika delar af landskapet. I det hela erhåller man 1 Mot de här anförda namnens höga ålder skulle det naturligtvis vara ett viktigt argument, om det språkhistoriskt kunde uppvisas, att de tillhöra det nordiska särspråket, icke ett mera ursprungligt germanskt urspråk, som fallet väl borde vara, om de ginge tillbaka till brons- eller stenåldern. Här synes icke samma möjlighet finnas, som i sådant fall antyddes beträffande ^й-namnen (sid. 291, noten 2). Att åtminstone ett och annat af de här uppräknade sjö- och viknamnen kan språkligt bevisas vara af yngre datum än jag antagit för gruppen, synes mig rätt antagligt, men om också blott en del af dem fylla de språkliga krafven, torde det vara tillräckligt för att styrka riktigheten af betraktelsesättet i hufvudsak. STUDIER ÖFVER UPPLANDS ÄLDRE BEBYGGELSEHISTORIA. 299 däraf samma bild som bronsåldersfynden gifva. Skillnaderna kunna, såsom i det föregående blifvit närmare utveckladt, till det mesta för­ klaras ur de senare fyndens fåtalighet och ur den olika tidslängd, de högre och de lägre nivåerna varit bebyggda. Kartan visar, att på få undantag när (exempelvis Vendeltrakten) bronsåldersbebyggelsen lagt under sig det mesta af de för densamma tillgängliga, för odling ägnade trakterna. Af det nutida Upplands jordbruksbygder äro en del tillkomna senare genom den fortsatta landhöjningen, företrädes­ vis i de lägsta Mälartrakterna och i nordligaste Uppland; en del ha brutits i trakter, som bronsåldersbebyggelsen ratat eller ej kommit att lägga beslag på, exempelvis i Vendels, Films, Morkarla och Huddunge socknar. Omkring bronsålderns slut eller järnålderns början, alltså några århundraden före vår tideräkning, inträffade tvenne på bebyggelsen och dess fortgång influerande förändringar i Upplands geografiska utveckling. Den ena bestod i en afsevärdt långsammare land­ vinning genom den sekulära höjningen. På grund af Upplands topografiska gestaltning, med stora vidder, som ligga mellan 30- och i o-meters nivån, och en i stort sedt starkare lutning inom de där­ under vidtagande delarna af området, blef tillökningen i land för samma nivåförändring betydligt större inom de förra nivåerna än under desamma. Härtill kom också, att nivåförändringens vertikala belopp pr tidsenhet antagligen blef afsevärdt mindre efter bronsåldern än det varit under densamma. Medan landvinningen under brons­ åldern kanske varit så hastig, att den motsvarade den naturliga folk- mängdstillväxtens ökade behof af jord, är det antagligt, att detta långt ifrån var fallet sedermera. Den andra geografiskt viktiga för­ ändringen vid bronsålderns slut var af klimatologisk natur. Såsom särskildt Sernander och några af hans lärjungar gjort gällande, in­ träffade då, vid öfvergången från subboreal till subatlantisk tid, som af dem förlägges just till ifrågavarande arkeologiska öfvergångsepok, en mycket märkbar klimatförsämring. Den förras torra och varma klimat efterträddes då af den senares genom större fuktighet och lägre temperatur karakteriserade klimat. Försämringen antages ha varit tillräckligt betydande för att märkbart återverka på jord­ brukets betingelser och atkastning. De båda anförda faktorerna böra ha gifvit ökad betydelse åt den redan långt förut påbörjade kolonisationen till landen på andra sidan O stersj on, och kanske blefvo de impulser också till senare från vårt land utgående folkförskjutningar. Зоо A. G. HÖGBOM. Huruvida det härvid kom så långt som till en affolkning eller mera märkbar kulturell afmattning i Uppland, är väl oafgjordt. Den fattigdom på arkeologiska fynd, som den tidigare järnåldern visar i jämförelse med bronsåldern, behöfver ej tyda därpå; den har förkla­ rats såsom beroende på ändradt grafskick1 och torde för öfrigt delvis bero på den korta tid, den äldre järnåldern omfattar, jämförd med hela bronsåldern. Från de senare skedena har järnåldern däremot, som bekant, att uppvisa synnerligen rika och praktfulla, om en hög kultur vittnande fynd (t. ex. Vendelfynden). Redan under loppet af bronsåldern torde i Uppsalatrakten ha börjat utvecklas ett kulturcentrum för Uppland och angränsande landskap, och denna dess ställning befästes sedermera under järnåldern. Om man studerar kartan och ger akt på Uppsalatraktens läge i förhållande till dåtida bygder och kommunikationsleder, så finner man, att denna trakt ägde synnerligen goda förutsättningar att intaga en sådan central ställning i kulturellt hänseende. Under bronsålderns se­ nare del hade redan en tätt befolkad bygd uppkommit inom det centrala Uppland och förgrenade sig därifrån vida omkring efter dalförena såväl åt väster, sydost och öster som ut åt Mälaren. Förträffliga sammanhängande vattenfarleder gingo då upp emot Uppsala, ej blott från Mälaren och dess dåtida vikar utan äfven från sydost, ända ifrån hafsskärgården förbi bronsåldersbygden kring Skepptuna och vidare in i den fjärd, som då bredde ut sig öfver Uppsalaslätten; och en tredje vattenväg från nordöstra Uppland ledde genom Olandsåns af en lång hafsvik upptagna sprickdal förbi Alundabygden och vidare öfver Knutby och Fundbo eller öfver Rasbo fram till samma Upp- salafjärd. Från norra Uppland bildade de stora rullstensåsarna icke mindre viktiga land vägar. Vattholma-, Vendel- och Tierpåsarna kon­ vergerade och sammanslöto sig i trakten norr om Gamla Uppsala och mötte där de ofvannämnda vattenfarlederna. Där hade också Fyrisån ett af sina åsgenombrott icke långt ifrån sin dåvarande myn­ ning vid Ulfva. Och längre västerut ledde stora åsar ned emot Mälaren, där de anslöto sig till vattenvägarna och på så sätt förmedlade förbindelsen med Uppsala västerifrån. Det är nog icke en tillfällighet, att den ståtligaste kända grafhögen från Upplands bronsålder och de praktfullaste fynden från samma tid äro från Uppsalatrakten, nämligen från Håga; och ännu mindre är det en tillfällighet, att de stora »Kungs­ högarna» från järnåldern ligga vid Gamla Uppsala, eller att just denna plats bief en central kultort och det uppväxande Sveaväldets hufvud- 1 B. Sahlin, Uppland I, s. 179. STUDIER ÖFVER UPPLANDS ÄLDRE BEBYGGELSEHISTORIA. 3OI ort. Visserligen hade då och redan tidigare under järnåldern Gamla Uppsalas läge genom den fortgående landhöjningen förlorat mycket af sitt naturliga företräde. De fordom oafbrutna vattenvägarna från nordost och sydost hade här och hvar uppgrundats och torrlagts, och Uppsalafjärden, som vid slutet af bronsåldern sträckte sig upp efter Fyrisåns dalföre ända till Ulfva, hade äfven förskjutit sin strand ett godt stycke nedåt; men ännu gingo nog de stora stråkvägarna i hufvudsak efter sina tidigare anlagda banor. Den betydelse, Gamla Uppsala under föregående tid vunnit i egenskap af kult- och kultur­ centrum, fortfor, såsom fallet vanligen plägar vara under liknande förhållanden, långt sedan naturbetingelserna därför upphört att vara bestämmande. Den med kristna läran följande omhvälfningen ledde emellertid till Gamla Uppsalas detronisering och kulturcentrets för­ skjutning till östra Aros, som på grund af sitt förmånligare läge vid åns utflöde i den dåtida Mälaren redan förut börjat få betydelse såsom hamnplats eller hamnstad för Gamla Uppsala. Det nya Uppsala hade dock redan från början icke så goda för­ bindelseleder i olika riktningar, som Gamla Uppsala tidigare haft. Såsom politiskt centrum blef Uppsala också snart öfverflygladt af Stockholm, som uppväxte på en plats med af naturen mera gynnadt läge. Ehuruväl flera andra faktorer härvid spelat in, synes det icke oberättigadt att betrakta denna förflyttning af landets hufvudort från Gamla Uppsala öfver Uppsala till Stockholm såsom påverkad af landets fortskridande höjning, liksom också Stockholms läge vid ett vik­ tigt åsgenombrott icke är att betrakta såsom en tillfällighet. Med den mera långsamma ackommodation efter ändrade förhållanden, som äger rum på det religiösa och andliga området, har Uppsala längre bibe­ hållit sin betydelse såsom centrum i dessa hänseenden, och så djupt och så vidt förgrena sig där den andliga odlingens rötter i Upplands gamla kulturjord, att Uppsala väl härefter kommer att fortbestå, oberoende af sänkningen hos den vattennivå, som i flydda tider af- speglat kulturens utvecklingsgång. Anmärkningar till kartorna. Nivåkurvorna äro på grund af otillräckligt underlag af observationer endast un­ gefärliga. Framför allt var skärgården vida mera sönderdelad än som varit möjligt ut­ märka på dessa kartor. En noggrann nivåkarta är emellertid under utarbetande på Upplands Fornminnesförenings initiativ och torde blifva färdig under närmaste framtiden. Den arkeologiska kartan, tafl. 9, omfattar endast landskapet Uppland, emedan fynden för angränsande landskap ej ännu blifvit på samma sätt bearbetade. Kartan öfver ortnamnen, tafl. 1 o, har fått en större utsträckning för att kunna ge en mera upp­ lysande bild af sta-namnens fördelning i förhållande till åsar, åsgenombrott och andra i texten afhandlade geografiska faktorer. Ymer 1912. 20 YMER 1912. H. 3. Om flodnamnet »Ljungan». Af J. Nordlander. Det torde knappast gifvas några svenska flodnamn, som så tidigt varit föremål för tydningsförsök, som hvad fallet är med Medelpads båda hufvudfloder. Det äldsta af dessa förskrifver sig från konung Karl IX:s tid och är framställdt af en prästman, hvilken för en konungens fogde utförligt redogjort för de båda älfvarnas lopp och i sammanhang därmed försökt sig på de båda namnens tolkning. Då handlingen i fråga synes oss vara af stort och allmänt intresse, torde den förtjäna att meddelas i sin helhet.1 Den lyder sålunda: En wnderwisningh och berettelse på twåå elffwer, som löpa aff Fiellett och in vtij Öster haffwett.2 Wppå Skärs fiellett, som ligger emillan Nörije och Herredalernar, är en kiella; aff henne flijter tre elffwer eller ådrer; twå löpa jgionum Medelpa landh och in wtij Österhaffwet, och en elff löper wt i gionum Helsinge land och så j Östersiön. The twå elffwer, som löpa igionum Medelpa landh, haffwa sitt nampn: then ene heter lågnen. Hon haffwer sit wrsprung wtaff förnemde kiälla och löper till en by, som heter långdalen, liggiandes wtij Hede sochn i Herredalerne; och effter samma by hetter långdalen och elffwen löper ter fram wm, ia, hårtt ner, haffwer elffwan sitt nampn wtaff samma by, så att hon heter lågnan, ty tett är then förste by, hon rinner wm, sedan hon slepper fiellet ; och sedan rinner hon wtt jgionum then landzenda Herredalerne, som ligger hedan fiellet och lijder till Norigie, och ner elffwan kommer wm then landzenda, så kommer hon wt igionum then almune wegh, som ligger emillan Helsinge landh och lemptelandh, ja, emillan twå bijiar Kårböle och Reten. Then ene byn lijder till Helsinge landh och ten andre till lempteland. Och ter är sama elff bliffwen så stor, att mand moste ter bruka ferijo vtöffwer wm sommer tidh. Sedan 1 Riksarkivet, Topografica, Norrland. Riksarkivarien E. Hildebrand har haft den vänligheten att fästa vår uppmärksamhet på dokumentet. 2 I fråga om stor begynnelsebokstaf och interpunktion är texten moderniserad. OM FLODNAMNET 1> LJUNGAN » . ЗОЗ löper hon fyre milor wt wm Kårbölett rett så gott som öster wtt, och tå faller hon ter neder vtåff en bergklippa med sådana gnij, som tett är med Elffkare ffors wed Elffkare bij. Sedan ter wtan för tenna forsen, så begynner hon draga medie nörr in wtij te siuger, som hete Haffre siugerne, och sedan jn wtij Medelpa landh rett wtt igionum landett sochn ifrån sochn, så lenge hon kommer i haffwett, hwilkett [sker] wedh Niwrende sochn, som ligger nest Östersiön. Och hon haffwer ten berömelse, att hon geffwer fisk. Then andre elffwen, som löper wtåff fiellett iffrån förnemda kiella, hon löper i gionum lempte landh och så in wtii Medelpa landh. Hon haffwer hög berg och skog wm kring sigh på både sidor och är en förferlig elff, så at hon giör skada på folk hwartt år; löper och så vtt nordest i Medelpa landzenda sochn ifrån sochn, så lenge hon kommer in wtij en haffzfierdh, som heter Klinger Fierden; är och en god fisk elff. Och samma elff haffwer sitt nampn wtåff te sochner, hon löper wm: i Iempte- landh heter hon Litzånn, i Medelpa landh heter hon Indals elffwan. Tetta haffuer en gamall pr est mandh berettatt för hans F: N: fogde vtii Medelpa Per Stigson ved nampn.1 Här föreligger ju ett ganska märkeligt vittnesbörd om hvad en bildad norrlänning vid 1500-talets slut eller i första början af 1600-talet visste om sin landsända. Se vi på beskrifningen af den nordligaste af de här nämnda älfvarna eller Indalsälfven, så befinnas uppgifterna om densamma, frånsedt hvad som säges om de tre flodernas gemensamma källa, vara alldeles riktiga. Men sämre är det med redogörelsen för Ljungans lopp. Att Ljungdalen är den första by, som floden rinner igenom, sedan hon »släppt fjället», är alldeles riktigt; men prästmannens därpå följande uppgifter äro ej så litet besynnerliga. Så påståendet, att floden, sedan den lämnat Ljungdalen, fortfarande skulle rinna genom Härje­ dalen. Så är nämligen alls icke fallet. Strax nedanför Ljungdalen löper nämligen Ljungan in i Jämtland och håller sig inom detta landskap, tills hon faller in i Medelpad och utmynnar i sjön Hafvern öfverst i detta landskap. Det förefaller, som om sagesmannen här sammanblandat Ljungan med Ljusnan. Detta bestyrkes af uppgiften, att floden nedanför Kårböle skall störta sig utför en bergklippa med ett »gny» såsom 1 Handlingen är ej daterad. Stilen tyder på 1500-talet och uttryckssättet i sista meningen på Karl IX:s tid. Fogden torde hafva varit någon laxfogde, ty bland fog­ darna öfver landskapet återfinnes han ej. 3°4 J. NORDLANDER. vid Älfkarlebyfallen. Det här åsyftade stället kan näppeligen vara något annat än Laforsen i Ljusnan strax ofvanför Kårböle. För att efter detta snedsprång få floden att på rätt ställe in­ falla uti sjön Hafvern låter »undervisningens» författare densamma från det nämnda fallet gå åt norr, en uppgift som på ett betänkligt sätt strider mot våra dagars kartor. Hvad som därefter yttras om Ljungans lopp är alldeles riktigt. Af intresse är ock den okände prästens intresse för åarnas namn. och hans uppgifter visa, att norrlänningarna redan för flera århundraden tillbaka intresserade sig för sina ortnamns tolkning. Vid förklaringen af Ljungans namn har emellertid den gode prästmannen råkat att grundligen misstaga sig. Ty helt säkert hade Ljungan fått något namn, långt innan Ljungdalen i obygderna var upptäckt. Orsaken till namnet bör tydligtvis sökas icke vid flodens allra öfversta lopp utan vid det nedersta eller vid dess mynning i trakter med urgammal odling. Mannens förklaring är emellertid af ett visst intresse. I våra dagar (1909) har prof. Noreen i Uppsala framställt en ny förklaring af älfnamnet Ljungan.1 Han skrifver: » Ljungan, äldst Liogna. ’den blänkande’ (jfr ljungeld, förr liugn)», en förklaring som emellertid icke torde hålla streck bättre än den anförde prästmannens. Det upplyses visserligen ej, hvarifrån denna »äldsta» form är hämtad, men då den till punkt och pricka stämmer med en, som meddelas af E. Modin,2 är det högst sannolikt, att uppgiften är lånad därifrån. Där heter det: »Ans namn skrifves Liogna 1694, lågna 1698, 1802, i öfverensstämmelse hvarmed by namnet skrifves У oung - dal 1628, Jungdalen 1698.» Dessa uppgifter om namnets skrifning på 1600-talets slut och senare vilja vi visst icke bestrida; men det är att märka, att den antagligen citerade författaren alls icke nämner formen Liogna som den äldsta kända, hvilket den icke heller är. Såsom anteck­ ningarna efter vår prästman visa, skrefs namnet på hans tid utan L i början, och i själfva verket är detta ditkommet i en senare tid af någon etymologiserande skrifvare. Att denne därvid tänkt på ordet ljung, är väl ganska tydligt, men på villovägar har han emellertid varit därvid. Vid namnets förklaring får man först och främst se bort från 1 Gleerupska biblioteket, II Geografien, h. I, s. 27. 2 »Härjedalens ortnamn och bygdesägner», s. 195. Sthlm 1902. OM FLODNAMNET »LJUNGAN». 305 denna bokstaf i namnet; och icke nog därmed, äfven den andra eller j:et i det nuvarande namnet är tillkommen genom missförstånd, hvarför man följaktligen äfven måste bortse från den. Ljungans namn uppträder vida tidigare än år 1694, nämligen år 1412. Några män i Högdal köpa nämligen detta senare år ett fiske Oghnaroos i Kölsillre by i Hafverö1 socken. Redan år 1903 fäste jag uppmärksamheten därpå,2 att vi här i den förra samman- sättningsleden Oghnar hafva den äldsta kända namnformen af nam­ net Ljungan. Olikheten är stor, men det kan ej hjälpas; vi tro fortfarande på den sammanställningen, hvilket ock synes vara fallet med prof. E. Hellquist i hans stora arbete »Svenska sjönamn».3 Huru är då detta Oghnar att förklara? Hellquist tolkar det i sitt anf. arbete såsom bildadt af en stam og med det i älfnamn vanliga suffixet n\ men vi tro, att förklaringen är en annan. Älfven uppträder under växlande namn. I Hälsingelagens Wiperbobalk kallas den Nyurunz a efter socknen Njurunda vid dess utlopp i hafvet, liksom Indalz a i samma lag har sitt namn af Indals socken nära den flodens mynning. När fogderäkenskaper börja, finner man dels namnet Södre elffuen (år 1552) i motsats till Nårre elffuen, dels en hel del andra, nämligen Matfors elffwen (1557) efter den bekanta forsen med samma namn, Типа elff eller Twna åån (1557) efter socknen Tuna (denna säges 1560 »löpa ifrån Jämtland ut af fjällen och uti saltsjön») och Dijmdals elff 1554 efter flodens dalgång i nedersta delen af Tuna socken. Alla dessa namn äro lånade från flodens nedersta lopp. Antag­ ligt är därför, att också namnet Oghnar-oos har sitt ursprung i nämnda trakt. Frågan blir då, om vi där hafva något ställe, efter hvilket floden kan hafva blifvit uppkallad med detta namn. Ett sådant finnes verkligen i Njurunda, där en by förekommer med det besynnerliga namnet Juni, I de äldsta fogderäkenskaperna från 1500-talets förra hälft skrifves denna dels luni, lungnij m. fl. former, dels Vmne, Wmnij^ Bynamnets äldsta kända form är Vgnö år 1500.5 När vi år 1903 sammanställde flodens namn med detta, mötte emellertid den svårigheten, att byn Juni ej ligger omedelbart 1 Svenskt diplomatarium N. S. 2 : 575. 2 Norrländska samlingar, s. 238. 3 XX: 5, s. 114 not 4 Norrländska samlingar, s. 238. 6 B. E. Hildebrands samlingar till Svenskt Diplomatarium (i Vitterhetsakademien). 306 J. NORDLANDER. vid floden utan genom en annan by är skild ifrån denna. Såsom Svenska Turistföreningens stipendiat har jag senare haft tillfälle att besöka platsen och därvid fått min förmodan på allra bästa sätt bekräftad.1 Redan kaptenen på den ångbåt, som ifrån Sundsvall förde mig till ort och ställe, kunde såsom en allmän åsikt i trakten nämna, att Ljungan eller en gren af denna en gång i tiden följt den dalgång, i hvilken byn Juni är belägen, och utmynnat i Berge- fjärden. Som minnen från den tiden betraktades, enligt samme man och andra, åtskilliga i Juni-myran gjorda fynd, såsom ett par åror, hållarstenar (notsänken) och . ^Drayhcillun. mallen till en skeppslänsa (ett 6S slags båt). — Senare kom jag till själfva byn Juni, hvilken är belägen på en kulle i den nämnda dalgången. Vid besök hos äga­ .да 1 ( J^3an, ren af hemmanet N:r 2 och den­ 1 Juniskären nes svärfader nämnde jag, att en i "Hogör йж» by Vgno omtalas i socknen år 14 1500, och bad om deras hjälp att identifiera densamma. Båda voro Harden ense om att det ej kunde vara någon annan än Juni. När jag så frågade, om där funnits någon Fig. i. Belägenheten af byn Juni. märklig ugn, sågo de båda män­ nen, tysta och förvånade, på hvarandra. Ändtligen berättade den gamle följande. När han 1855 byggt en bryggstuga på sin gård, satte sig muren gång på gång, ehuru uppförd på en stenbacke, och till sist måste han lägga timmerstockar i kors under densamma. När så mågen några år före mitt besök på samma ställe ville uppföra en mangårdsbyggnad, rådde den gamle honom att noga undersöka grunden. Så skedde, och nu fann man till sin förvåning under huset en rund, af kullerstenar murad ugn, nätt tre alnar djup. Ste­ narna, som delvis ramlat ned, voro så brända, att de smulades sön­ der mellan fingrarna. Bottnen var alldeles slät; mellan muren och själfva marken fanns svart dy i mängd.2 1 Se Svenska Turistföreningens vägvisare N:r 27, s. 4. Stockholm 1906. 2 D:r E. Modin har fäst min uppmärksamhet därpå, att sålunda murade ugnar be­ gagnats för fiskegarnens torkning särskildt på hösten, då man af brist på solsken haft svårt att få not och nät torra. Detta torde vara förklaringen till flera ortnamn, som innehålla ugn, t. ex. Omsjö i Liden i Ångermanland, en by långt norr på skogen, Wmme- eller Wmnesijö 1535. OM FLODNAMNET »LJUNGAN». 307 Meddelarna häraf voro dannemän, hvilkas trovärdighet är vida höjd öfver allt tvifvel, hvarom Ы. a. en i socknen född kontrakts­ prost upplyste mig. I fråga om flodens riktning i äldre tid har jag af förre chefen för Sveriges Geologiska Undersökning fått den upplysningen, att sägnen mycket väl kan ha skäl för sig; den sjö, som kallas Skyttelångsjbn, skulle då vara en kvarlefva ifrån den tiden. Det förtjänar äfven nämnas, att utanför byn Juni finnes en vidlyftig skärgård, som kallas lugni skär 1557, lungnii skäriegård 1560 och nu У unis k äre n. Någon torde stöta sig därpå, att detta Vgnö börjar med vokal, medan flodens namn i äldre tid börjat med У och senare med Lj, Detta beror därpå, att byns namn ofta föregåtts af prep. i (i det man talat om N. N. i Vgnö\ och slutligen har då detta i fastnat vid namnet för alltid, såsom fallet är med en hel del norrländska namn, t. ex. ångermanländska sockennamnet yönsel, egentligen i O[de]ns sel, nu Junsele, När flodnamnet slutligen börjat skrifvas med Lj, har det skett under folketymologisk inverkan. Man kan härvid såsom en egendomlighet anmärka, att bynamnet ej följt med vid denna ändring af flodnamnet. Saken torde helt enkelt bero därpå, att Juni haft stödet af ett annat bynamn i socknen, nämligen Majj och därför ej följt med i utvecklingen. * Jämte det vi här haft tillfälle att visa, huru det på reforma­ tionstidens slut stod till med en norrländsk prästmans kännedom om hans egen landsändas geografi, hoppas vi ha ådagalagt, att flod­ namnet i fråga icke sammanhänger med den första byn, som floden genomrinner, utan med den sista, som den en gång i tiden sköljt, och att betydelsen icke är den »blänkande» utan helt prosaiskt » Ugnan» eller den vid »Ugno (Juni) jorbi rinnande ån». Prof. Hell- quist framhåller uti inledningen till sitt citerade arbete, huru viktigt det är, att ortnamnsforskaren äger en intim kännedom om vatten­ dragens natur, i ty att namnet ofta kan syfta på en mindre del af floden eller sjön i stället för att uttrycka den allmänna karaktären hos denna. Dessa ord bekräftas här på det mest slående sätt. 1 Denna by skrifves 1535 Madij och har intet med månaden maj att göra utan med mad, äng. Bynamnet Juni uttalas i dialekten som Jun-e med sammansättnings- accent. YMER 1912. H. 3. Den stora folkvandringen i andra år­ tusendet f. Kr. Af Martin P:n Nilsson. II. Grekernas invandring i Grekland. (Forts, från s. 232.) Arkeologiska förhållanden i det Ægæiska bäckenet. Jag har framställt de skäl, som stödja hvarandra och visa, att bärarna af den mykenska kulturen på fastlandet äro ett norr ifrån invandradt folk, och då vi veta, att grekiska stammar ungefär vid midten af andra årtusendet måste ha befunnit sig i Grekland, kunna vi därför insätta: greker. För att riktigt bedöma situationen måste dock en kort redogörelse lämnas för de äldre arkeologiska förhållandena i Grekland äfven utanför Kreta och öfriga myken­ ska kulturcentra. På öarna i Ægæiska hafvet förekommer en väl utpräglad kulturform, som hufvudsakligen tillhör subneolitisk tid och går under namnet Cyklad- eller ökulturen eller ibland den ægæiska1 kulturen. De äldsta fynden härstamma från af stenplattor bildade grunda grafvar och karakteriseras genom sin rikedom på marmorsaker, framför allt de bekanta kvinnofigurerna, dels »violin- formade» , dels mera artikulerade idoler, som ofta, säkert med orätt, blifvit satta i samband med de orientaliska Astartefigurerna. Kera­ miken består af handgjorda vaser med inristade linjeornament. Den vidare utvecklingen känna vi hufvudsakligen från två fyndplatser. Under många meter tjocka lager af vulkanisk aska och pimpsten, som slungats ut vid ett utbrott af vulkanen på Thera, har man fun­ nit lerkärl från öns prehistoriska tid: mattmåleriet öfverväger, ehuru de geometriska motiven ännu finnas kvar; färgerna äro tre: hvitt, 1 I inskränkt mening ; vissa forskare använda denna beteckning om hela den gre­ kiska kulturen före järnåldern, hvilket synes mig vara ett godt namn, blott den an­ tydda tvetydigheten kunde öfvervinnas. DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. 309 brunt och rödt; från växtvärlden hämtade motiv behandlas med en frisk, naiv naturalism; en skillnad mellan de på Thera och i My­ kene funna mattmålade vaserna kan knappast uppställas. För ett par tiotal år sedan spelade de theræiska fynden en stor roll; geo­ logerna sökte beräkna vulkanutbrottets ålder, hvarigenom man trodde sig vinna en datering för den grekiska préhistorien. De blygsam­ maste satte det till ung. 2000 f. Kr. 1 I ett naturligt schakt i pimp- stenssanden påträffades emellertid för några år sedan tillfälligtvis — jag var till och med själf med om att göra fyndet — jämte de vanliga inhemska skärfvorna sådana af den 3:je mykenska stilen; man får sålunda pruta af ytterligare minst 600 år. Den viktigaste fyndplatsen är numera Fylakopi på Melos. En­ gelsmännen ha där gräft ut en prehistorisk stad, 2 hvars tillvaro be­ rodde på export af obsidian och tillverkning af vapen och redskap däraf; Melos är den enda ort på långa vägar, som äger detta a stenåldersfolk högt skattade material. Den äldsta keramiken är dels af samma slag som den på de andra öarna, dels har den med hvitt fyllda inristade linjeornament som den neolitiska från Kreta; den öfvergår därefter till mattmåleri och snart till en mer eller mindre glansig fernissa. Den största förändringen är öfvergången från den geometriska till en naturalistisk stil, hvilken äfven mött på Thera för att ej här nämna Kreta. Denna keramik är inhemsk; från och med Kamares-tiden (mellanminoiskt II) börjar kretisk-mykensk vara importeras i alltjämt stigande mängd. Talrikast företrädd är här som eljest öfverallt den зуе och 4:de mykenska stilen. Den importerade keramiken inverkar på den inhemska; äfven väggmålningar, hvaraf ansenliga fragment påträffats, särskildt en schwungfull naturalistisk framställning af flygfiskar, som skjuta fram öfver hafvet (i Knossos har man dem i fajans), röja kretiskt inflytande. Med viss rätt har man kallat Fylakopi en kretisk koloni; det är den enda plats utan­ för Kreta, där talrika spår af den minoiska skriften blifvit funna. Obsidianen, som fortfarande bredvid bronsen hade stor användning, t. ex. till pilspetsar o. d., måste ha varit en stark lockelse för kre- terna att försäkra sig om förbindelser med, t. o. m. herravälde öfver Melos. Men trots all påverkan från Kreta behåller kulturen på Melos sin lokala karaktär, tills bort mot bronsålderns slut obsidia- nen kommer alldeles ur bruk och Fylakopi mister sin betydelse och blir öde. 1 Fouqué, Santorin et ses éruptions. 2 Excavations at Phylakopi, 4th Supplement to the Journal of Hellenic Studies. 310 MARTIN P:N NILSSON. På fastlandet är den förmykenska keramikens utveckling analog. Där förekomma dels vaser med inristade geometriska ornament,1 dels mattmåleri. Fynd af sistnämnda vaser äro redan nämnda från Mykene och Tiryns; de bruka anträffas på nästan hvarje prehisto- risk fyndplats, men deras ornering är litet utvecklad och består huf- vudsakligen i linjer. I Thessalien och angränsande trakter har den geometriskt målade, förmykenska keramiken nått en hög utveckling, som faller utom ramen af den öfriga. Den äldsta arten keramik med in­ ristade, ibland med en hvit massa fyllda ornament återvänder i Troja;2 ehuru den trojanska keramiken härigenom och genom vissa former, t. ex. snabelkannan, förbindes med den cykladiska, har den sina närmaste släktingar i det inre af Mindre. Asien i fynden från Gordion i Frygien3 och förvånande nog på det aflägsna Cypern. Om förhållandet mellan Cykladkulturen och den förmykenska tiden i Grekland öfverhufvud är det svårt att döma, så länge hit­ hörande fynd från Kreta äro så ofullständigt publicerade som nu. Det måste också tagas med i räkningen, att den kretiska kulturen inom sig uppvisar ej obetydliga skiljaktigheter. En bestämd egen­ art, särskildt i äldre tider, har Gournia och ännu mer Zakro4 samt hela östra ändan af ön öfverhufvud. Man får häri hålla sig till Mackenzies omdöme, hvilken under sitt mångåriga deltagande i gräf- ningarna på Kreta gjort särskildt keramiken till sitt studium.5 En­ ligt honom förekommer den äldre Cykladkulturen äfven på vissa kretiska fyndplatser och måste placeras mellan den neolitiska och den mellanminoiska tiden. En förbindelselänk bilda också de kvinn­ liga, delvis steatopyga idoler af lera, som höra tillsammans med marmoridolerna från öarna; de påträffas på Kreta under slutet af den äldre minoiska tiden.6 Vi finna således på Cykladerna en förmykensk kultur, som åter­ finnes på Kreta; den uppvisar vissa gemensamma drag, framför allt i 1 Betydelsen af denna keramik är först påvisad af Sam Wide, Aphidna in Nord- attika, Athen. Mitt. 21 (1896), s. 385 ff. 2 Resultaten af gräfningarna i Troja äro nu mönstergillt publicerade i W. Dörpfeld, Troja und Ilion. 3 G. u. A. Körte, Gordion, Arch. Jahrb. Suppl. 5. Till detta sammanhang hör äfven nekropolen i Yortan i Mysien, Comptes rendus de l’Acad. des inscriptions, 1901, s. 810 ff. 4 Ann. Brit. School VIT, s. 121 h. 5 Ann. Brit. School XII, s. 228. 6 Hittills är blott ett publiceradt af Mosso (anr. st. s. 214), men åtskilliga andra omnämnas i gräfningsberättelserna. DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. 31 I den äldre inristade geometriska keramiken, med fynd från Greklands fastland och Mindre Asien. Men hur vidt dessa öfverensstämmelser gå och om man på grund af dem vågar statuera en gemensam kulturkrets, liksom de äldsta ortnamnen fört till fastställandet af en språklig enhet, måste bli oafgjordt, tills tillräckligt material före­ ligger; därtill kräfves ett systematiskt genomforskande af Greklands olika provinser och Mindre Asien; det senare landet är för den prehistoriska arkeologien, med undantag af några sparsamma spridda punkter, en hvit fläck på kartan. Liksom på Kreta uppträder också på Thera och Melos tidigt en naturalistisk utvecklingsfas, men äfven om utgångspunkten på Kreta och i länderna kring det Ægæiska hafvet varit gemensam och utvecklingen delvis parallell på Kreta och ett par af öarna, bli re­ sultaten högst olika; endast på Kreta uppblomstrar en hög kultur. Hvarför Kreta ensamt blifvit det utvalda landet, ehuru det börjar från samma primitiva utgångspunkt och enligt språkliga indicier bebos af folk af samma ras som de öfriga länderna, är en af de gåtor, som vi ej kunna lösa; man kan tala om rasblandningars, förbindelsers med utlandet, själfva landets befruktande verkningar, men mer än spirituella gissningar blir detta ej. Den kretiska kulturen har än vidare varit så godt som inskränkt till Kreta. Dess lifligaste förbindelser gå söder ut, dit det stora kulturlandet Egypten lockade; till de nära liggande öarna och kus­ terna norr ut äro de obetydliga med undantag för Melos, som genom obsidianexporten hade en särskild dragningskraft. Betecknande är, att endast få och sparsamma fynd af Kamares-skärfvor ha påträffats i Grekland; fyndplatserna äro Melos, Thera, Tiryns, Mykene, Orcho- menos, det stora mykenska kulturcentret i Böotien, och en graf vid Elatea i Fokis. Den naturalistiska keramiken från Kretas konst­ närliga höjdpunkt, slutet af den mellersta och början af den sen- minoiska tiden, är så godt som icke alls representerad.1 En ändring inträder först, då ungetär samtidigt med den senmino- iska tidens andra period den mykenska kulturen på fastlandet blomst­ rar upp. De vackraste föremålen från schaktgrafvarna i Mykene 1 Jag kan nämligen ej dela den benägenhet, som E. Reisinger (Kretische Vasen­ malerei) visar att slå ihop mellanminoiskt III och senminoiskt I till en stilgrupp och sedan under den indraga så mycket som möjligt, t. ex. de flesta fynden på Greklands fastland, hvilka enligt Kurt Müller (anf. st.) tillhöra senminoiskt II eller stå på gränsen mellan senminoiskt I och II. I fråga om keramik, särskildt kretisk-mykensk, måste man föredraga ett omdöme grundadt på autopsi framför en ur böcker och planchverk uppgjord systematik. 312 MARTIN P:N NILSSON. och andra fynd på fastlanden böra visserligen på grund af sin stil­ karaktär föras till den föregående perioden, men det är lätt för­ klarligt; de ha som krigsbyte eller handelsvaror kommit från Kreta; under sådana omständigheter måste alltid något spelrum beräknas. Det säkraste underlaget för dateringen äro väggmålningarna i det äldre palatset i Tiryns. Ännu mer iögonenfallande är den så godt som totala frånvaron af spår af den kretisk-mykenska kulturen på den närbelägna mindre- asiatiska kusten och de framför den liggande öarna ända till dess sista period efter Knossos förstöring. Sant är, att Mindre Asiens prehistoriska arkeologi är synnerligen litet utforskad, men äfven om allt möjligt afseende fästes härvid, räcker det ej till att förklara för­ hållandet; då de kretisk-mykenska vaserna höra till arkeologiens ABC, skulle de säkert ha visat sig i tillfälliga fynd, om de allmän­ nare förekommit.1 Först med den ß:je mykenska stilen, således efter Knossos förstöring, dyka mykenska vaser upp men blott på ett par enstaka punkter. Betecknande nog förekomma de talrikast i Troja i det nordvästra hörnet, där de uppträda jämte den inhemska kera­ miken i den VI:te staden, det homeriska Troja. Med säkerhet kan man konstatera ett orsakssammanhang emellan detta och det histo­ riska faktum, som ligger till grund för Iliaden, ett stort härnadståg af grekiska stammar mot Troja; ett sådant krigiskt företag förut­ sätter äfven ett sammanhang och utbyte i kultur. Vid de tyska gräfningarna i den äldsta ioniska staden, Milet, ha blott några få sen- mykenska skärfvor blifvit funna. Betecknande däremot är, att, då Hogarth gräfde sig ned i det berömda Artemistemplet i Efesos ända till den af floden uppslammade sand, som bildar bottnen, icke en mykensk skärfva blef funnen. De stora fruktbara och ofta genom­ sökta öarna Samos, Chios och Lesbos ha hittills ej heller lämnat nå­ got som helst spår af den kretisk-mykenska kulturen. Under den senminoiska tidens sista period är däremot Rhodos en rik fyndort för mykenska vaser. Ur nekropolen vid lalysos blefvo dessa först be­ kanta i större mängd; en yngre lokal vara, som karakteriseras af särskildt dåligt bränd ljusgul lera och stor fattigdom på motiv — många kärl äro dekorerade blott med under kärlets rotering på skifvan påsatta kretsar; andra motiv ha degenererat till oigenkännlighet och visa nästan rent geometriska former, — förekommer mycket tal­ rikt på ön, fast den hittills är rätt litet beaktad, delvis på grund af sitt oansenliga yttre. Om talrikheten af mykenska vaser på Rhodos 1 Sammanfattande framställning af D. G. Hogarth, Ionia and the East. DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. SIS har jag haft tillfälle att personligen öfvertyga mig, då jag sett ett par stora och några mindre privatsamlingar på ön, utgräft en mindre nekropol och äger en del af fynden från en annan.1 Ett annat be­ vis på att den kretisk-mykenska kulturen före sitt slut nått Mindre Asien är, att dess former och motiv upptagas och förarbetas i den äldre ioniska konsten, såsom särskildt Hogarth uppvisat ur de arkaiska fynden i det efesiska Artemision.2 Det är icke att undra på att det af de grekiska invandrarna hemifrån medförda arfvet här visar sig svagare än i Grekland; så saknas t. ex. den karakteristiska geometriska fibulan; däremot förekomma andra fibulor, som stamma från samma håll, en form, på hvars båge bärnstenspärlor äro upp­ trädda, en annan, prydd med dubbla spiralplattor liknande ett par glasögon, som är mycket vanlig i bosniska fynd men eljest sällsynt liknande spiralplattor, ehuru ej i förbindelse med fibulor, äro dock ej ovanliga i arkaiskt-grekiska fynd. En annan punkt, där den senmykenska kulturen vunnit en hem­ plats, är Cypern. Den cypriska konsten efter dess inhemska period (jfr sid. 310) framställes ofta som en blandning af mykenska och fenikiska moment. Det ligger en god del öfverdrift i detta; trots att ön har semitiska kolonier, äro dess konst och kultur en på öns aflägsna läge beroende egendomlig lokal utveckling af mykenskt ursprung, på hvilken dock naturligtvis närheten till den semitiska och den egyptiska kulturen ej varit utan inflytande. Den cypriska arkeologien har en lång lidandets väg att förtälja, mer än någon annan, fantastiska förfalskningar af fyndberättelser och dilettantism; dess bättre ha de mykenska nekropolerna blifvit upptäckta först sedan denna period var öfvervunnen, men deras datering har varit före­ mål för mycken strid och ovisshet.3 Hufvudfrågan gäller de rika fynden i Enkomi vid Salamis, som utgräfvaren, Murray, ville rycka ända ned i 8:de eller 7:6e århundradet, andra ville göra samtidiga 1 Mina vaser härstamma från schaktgrafvar i Skopi vid Lardos. Den nämnda lilla utgräfningen, som företogs för den danska expeditionens i Lindos räkning, gällde att rädda det som var öfver i en af inbyggarna upptäckt och till största delen plundrad nekropol i en liten skarp kalkstensrygg vid Stafylia, tre timmars ridt söder om Lindos. Därifrån härstammar bl. a. det af Karo i Arch. Jahrh. 26 (1911), s. 249 ff. publicerade märkvärdiga kärlet i form af ett oxhufvud. Grafvarna voro schaktgrafvar men äro dock ibland försedda med en vid sidoingång (dromos). 2 Excavations at Ephesos: D. G. Hogarth, The Archaic Artemisia. 3 Hogarth, s. 54, Fimmen, s. 66 ff. En brukbar öfversikt öfver Cyperns arkeo­ logi men utan diskussion af tidsfrågan ger det eljest ej rätt tillfredsställande arbetet af R. Dussaud, Les civilisations préhelléniques dans le bassin de la mer Égée. 3U MARTIN PIN NILSSON. med schaktgrafvarna i Mykene. En så tidig datering är omöjlig, men problemet är mycket vanskligt. Hogarth t. ex., som förut var benägen för ett tidigt datum, har genom jämförelse med de nya fynden från Kreta kommit till den öfvertygelsen, att de i hvarje fall icke äro äldre än fynden från lalysos (s. 312) och snarast äro att beteckna som submykenska. Det skulle tyckas, som om man hade goda hållpunkter för dateringen, då en skarabé med Echena- tons namn och en med hans föräldrars namn blifvit funna. Men de upplysa oss ej om, hur mycket yngre än deras tid grafvarna äro, blott att de ej äro äldre; vidare synes en sammanblandning af äldre och yngre begrafningar ha ägt rum. För vårt ändamål är det tillräckligt att konstatera, att det tidigaste datum, som kan förut­ sättas för den mykenska kulturen på Cypern, är Echenatons tid1 och att den således ej uppträder där förrän under den senminoiska tidens tredje period efter Knossos förstöring. Här har den i sin afskildhet lefvat kvar längre äh annorstädes men degenererar också mer än annorstädes. Slutsatser ur det arkeologiska materialet. Sakläget är således detta. Den kretisk-mykenska civilisationen har under längsta delen af sin lifstid, ända till bort mot slutet af den senminoiska tidens första period, varit inskränkt till Kreta; samtidigt med den andra blomstrar den mykenska kulturen upp på Greklands fastland framför allt i Argolis; de lika närbelägna och ännu rikare kusttrakterna i Mindre Asien äro fortfarande oberörda och nås äfven senare ytterst obetydligt. Först efter Knossos förstöring blir dess utbredning verkligt extensiv, samtidigt med att intensiteten aftar och konst och konstskicklighet degenerera; dess produkter spridas rundt hela Medelhafvets kuster. Framför allt vandrar den ut till Rhodos och Cypern, ja ända till Filistéen (s. 207) och Sicilien. Den kretisk-mykenska kulturen är som ett flammande bål, som träffats af ett väldigt slag, som spridt bränderna åt alla väderstreck; de fortfara att brinna, där de fallit ned, om ock med svagare låga. De förnämsta nya centra, Rhodos och Cypern, hvartill äfven kommer Palestina, äro lika många etapper på den väg, som den stora folkvandringen följde ned mot Egypten. I den deltogo äfven gre­ kiska stammar; den förnämsta fyndorten i Mindre Asien, Troja, har 1 Så F. M. Marshall, Catalogue of the Jewelry in the British Museum, s. XVII f. Dock synes sannolikheten tala för någon reduktion af detta datum. DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. 315 äfven den hemsökts af grekiska stammar under dessa århundraden; orsakssammanhanget låter sig ej afvisas. I hvad mån de siciliska fyn­ den sammanhänga med krigiska tåg, som möjligen kunna återspegla sig i sagan om Minos krigståg mot och död på Sicilien, må lämnas därhän.1 Hogarth har sökt orsaken till den förvånande frånvaron af mykensk kultur på Mindre Asiens kuster däri, att det inre af landet behärskats af ett starkt rike, som visserligen varit en fastlandsmakt och ej brytt sig om kusterna men dock hållit inkräktare borta. Det skulle ha varit hetiterna, hvilkas största maktutveckling infaller under i4:de och i3:de århundradena och som krossas under folk- vandringstiden. Monument af hetitisk konst, t. ex. Niobefiguren iSipylos, anträffas helt nära Mindre Asiens kust. Emellertid räcker ej detta till för förklaringen, ty före Knossos förstöring och folkvandrings- tiden är regeln den kretisk-mykenska kulturens inskränkning till stamlandet Kreta, dock med ett enda glänsande undantag: Greklands fast­ land, i hufvudsak Argolis. Det är således detta undantag, som be- höfver förklaras, icke tvärtom. Detta är också naturligt, ty om man närmare betraktar de gamla kulturernas förhållande till kringliggande länder, skall man finna, att en viss isolering är regeln, medan ut­ bredningen frambringas blott af särskilda förhållanden. De fredliga förbindelserna genom handel m. m. verka långsamt, och genom dem meddeladt kulturgods är i hög grad utsatt för ombildning och om­ stöpning. Den babyloniska kulturen har spridt sig mer än någon annan, men landet har också oupphörligen haft krigiska förvecklingar med de kringliggande folken, elamiter, kossæer, hetiter, perser. I det af samma ras bebodda Palestina äro, bortsedt från skriften, spåren af den babyloniska kulturen ytterligt få, af den egyptiska däremot många, egypterna ha också under århundraden politiskt behärskat landet. Den egyptiska kulturen har eljest varit isolerad af öknen och omgifven af djupt barbariska grannar; endast i det militärt besatta Nubien har den framalstrat ett slags afbild. Något annat än det fenomen, som här är på tal, är det fredliga utbyte, som äger rum mellan de båda stora kulturerna vid Nilen och på 1 Det mykenska inflytandet i Italien och på Sicilien behandlas t. ex. af A. Orsi i Ausonia I (1907), s. 1 ff. och T. E. Peet, The Stone and Bronze Ages in Italy and Sicily, s. 432 ff. Orsi är öfvertygad, att sagan återspeglar ett historiskt faktum; Bethe, Minos i Rheinisches Museum 65 (1910), s. 200 ff. synes mig gå för långt i sina försök att skala ut historia ur traditionerna om Minos. Mykenska fynd på Italiens fastland äro ganska sparsamma. 3i6 MARTIN PIN NILSSON. Kreta; det för ej till antagandet af en främmande kultur med hull och hår, utan med fullaste bevarande af sin egenart mottar den ena incitament från den andra i vissa på det hela underordnade detalj punkter. Liksom Egypten af öknen har Kreta varit isoleradt af hafvet, äfven om Kreta upprätthållit freden på hafvet1 liksom Egypten bland de angränsande ökenstammarna. Till och med det närbelägna Melos, med hvilket för obsidianens skull lifliga förbin­ delser ägt rum, fortsätter ända ned i den senmykenska tiden sin lokala kultur och keramik utan att den uppsuges af den öfverlägsna kretiska. Förklaringen till den mykenska kulturens uppblomstring i Ar- golis — i öfriga trakter af fastlandet får den väl närmast fattas som utstrålning därifrån — är således att söka i krigiska förveck­ lingar och därmed sammanhängande folkrörelser. Det kan tänkas, att Tiryns och Mykene äro kretiska kolonier eller rättare sagdt er- öfringar, liksom Nubien en egyptisk; man kan vilja göra gällande, att den kretiska kulturen har en fredlig prägel och att krigståg bruka följa samma vägar som de fredliga förbindelserna, men med sådana allmänna synpunkter når man intet afgörande, de föra ofta vilse; Nubien är i viss mån en motinstans. Den andra möjligheten är, att ett barbariskt folk från Argolis under sina krigståg kommit till Kreta och anammat den höga kretiska kulturen hel och hållen. Så ha elamiter och perser icke blott i Babylon antagit babylonisk kultur utan äfven fört den med sig till sitt hemlands berg och ha så fullständigt öfvertagit den, att vi blott med ledning af monumen­ ten aldrig skulle kunna sluta oss till rasskillnaden. Hetiter och assyrier ha under århundraden stått i krigisk beröring med hvarandra; ju längre det lider, dess mera likna de hetitiska monumenten, t. ex. i Sendjirli och Sakje-gözi, de babylonisk-assyriska. För att afgöra hvilket alternativ som är det riktiga, behöfvas andra skäl. Det synes mig, att de förut uppvisade, från nordligare trakter här­ stammande elementen i den fastlandsmykenska kulturen tala ett språk, som ej kan missförstås. Invandrade greker ha slagit sig ned i Argolis och ha därifrån som pirater härjat Ægæiska hafvets 1 Traditionen om den kretiska thalassokratien eller konung Minos herravälde öfver det Ægæiska hafvet, hvilken Herodot och andra behandla som ett historiskt fak­ tum, den kritiske Thukydides betecknar som tradition, torde dock vara en återspegling häraf. Om sjöfärdernas liflighet tala förbindelserna med Melos och Egypten. Kre­ tern och hafvet är i grekisk tid ett lika bekant ordstäf som det om kretern och lögnen. DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. 317 kuster, främst Kreta, liksom de senare härjat Cypern, Syrien cch Egypten. De kretiska städerna visa ännu spår af förödelserna. De arkeologiska fyndomständigheterna ge vid handen, att de flesta undergått plundring och brand vid slutet af den senminoiska tidens första period (jfr s. 322). Bytet har varit rikt. De konstnärligaste föremålen i de mykenska grafvarna, såsom de inlagda dolkklingorna från Mykene eller de berömda Vafio-bägarna, torde vara krigsbyten från Kreta. Härigenom och till dels väl också genom fredliga för­ bindelser förklaras det, att äfven en del äldre ting, t. ex. Kama- res-vaser, funnit sin väg till fastlandet. Men äfven konstnärer och handtverkare ha grekerna tagit med sig till fastlandet och tvungit dem att arbeta åt sig. De ha fortsatt de minoiska traditionerna i Tiryns och Mykenes fursteborgar men i vissa punkter måst lämpa sig efter sina herrars vanor. Dialektforskning och stamhistoria. (Jfr dialektkartan, fig. 2, s. 190.) Efter upphörandet af förbindelserna mellan den grekisk-myken- ska världen och Egypten faller ett djupt mörker öfver Grekland, tills den historiska tidens gryning börjar med de homeriska dikterna. Men inom denna tid och utanför de Keftiu, som bragte faraonerna tribut, ha de rörelser försiggått, som fört de grekiska stammarna till det land, som de gifvit sitt namn och språk. Arkeologien ger oss bilder utan text, som vi trots all svårighet och ovisshet måste söka tolka; texten är förlorad på det enstaka faktum när, att achæer söka storma Egypten, eljest gifver den blott ett ovisst genljud i de grekiska vandringssagorna. Rättare sagdt är den blott en: tradi­ tionen om den doriska vandringen. Sådan som den föreligger oss, är den starkt uppblandad med sagoelement och af senare antika för­ fattare rationaliserad för att inpassas i deras historiekonstruktioner. Man har på denna grund velat frånkänna denna tradition hvarje trovärdighet; mig synes denna strid vara ett donquijoteri af den art, som den strängt kritiska skolan emellanåt älskar. Ty så, som förhållandena ligga, tvinga de oss att antaga, att dorerna sist in­ vandrat i Grekland, äfven om all tradition därom saknades; ett bevis är bland andra deras större primitivitet, nordvästgrekerna stå lägst i kultur af alla greker, de berömda statliga inrättningarna i Sparta och på Kreta äro uppbyggda af fullständigt primitiva element.1 1 Se min uppsats: Die Grundlagen des spartanischen Lebens i Klio 12 (1912). Ymer 1912. 21 SI» MARTIN P.-N NILSSON. Huruvida man sedan vill tro, att traditionen innehåller en kärna af sanning, eller antaga, att traditionen är en senare konstruktion, som träffar det rätta, är realiter sedt en platonisk stridsfråga. För min del måste jag bekänna mig till den förra åsikten, då det visat sig, att i den ena sagan efter den andra genom de arkeologiska upp­ täckterna en historisk kärna verifierats; däremot är det ej möjligt att utan en dylik yttre kontroll skala ut den historiska kärnan af en saga, ehuru försök därtill ofta upprepas. Men utöfver den do- riska vandringen och kolonisationen af Mindre Asien sträcker sig ej minnet; andra stammar som athenare och arkader gälla för au­ tochthoner. En annan källa till kunskap om de grekiska stammarnas äldre förhållanden äga vi, som, om den användes med tillbörlig försiktig­ het och beaktande af förhållandenas komplicerade natur, ger oss de värdefullaste upplysningar: den grekiska dialektforskningen.1 Äfven denna är, för att använda ett gammalt slagord, en språklig paleon- tologi; den söker afgränsa och bestämma öfver hvarandra aflag- rade och sammanflutna språkliga skikt; men den behåller den historiska utvecklingen i sikte och stirrar sig ej blind på det olös­ liga försöket att eruera ur- och gemensamhetstillståndet. Den gamla indelningen af de grekiska dialekterna i tre hufvudgrupper har den moderna forskningen bekräftat, äfven om den afgränsar grupperna och bestämmer deras omfång annorlunda. Under den doriska dialekten i vidsträckt mening, äfven kallad västgrekiska, sammanfattar man den doriska dialekten i inskränkt mening, som talades i Lakonien, på Kreta jämte några andra öar och i nordöstra Peloponnesos med kolo­ nier, samt några mera afvikande dialekter, som talades i Elis, Achaja och nordvästra Centralgrekland. Den æolisk-achæiska2 grup­ pen omfattar de æoliska dialekterna i det asiatiska Æolis, Thessalien, Böotien och den arkadisk-cypriska dialekten. Den ionisk-attiska 'dialekten slutligen hör hemma i Attika, på Euböa, Cykladerna och mellersta sträckan af Mindre Asiens kust. 1 Den sista sammanfattande framställningen lämnar A. Thumb, Handbuch der griechischen Dialekte, s. 49 ff. (Die Gruppierung der Dialekte). En annan viktig uppsats är P. Kretschmer, Zur Geschichte der griechischen Dialekte, 1. Ionier und Achäer i ‘Glotta I (1909), s. 9 ff. 2 Achæisk betecknar i historisk tid invånarna i landskapet Achaja, som talade en litet känd dorisk dialekt; det har i senare tid blifvit bruk att i anslutning till Home- ros, som använder achæer som namn på grekerna i gemen, med achæisk eller fornachæisk beteckna fördorisk grekisk. Termen är bekväm men skiftande i mening och lätt att missbruka. DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. 319 En gruppering af de forngrekiska dialekterna liksom af de moderna måste ske under beaktande däraf, att ett stamträd i vanlig mening ej låter uppställa sig, utan att förbindelser löpa kors och tvärs mel­ lan dem alla; det kommer an på, hvar de flesta och väsentligaste äro att finna. De punkter, som för stammarnas historia äro af vikt, äro dels dialektblandningarna, dels dialekternas geografiska läge; de gifva vägledning i fråga om hvilka stammar, som gränsat till hvar­ andra, och äfven till en viss grad för den ordning, hvari stammarna invandrat. Vi börja med den iakttagelsen, att den æolisk-achæiska dialekt­ gruppen blifvit söndersprängd i två geografiskt skilda områden, dels nordöstra Grekland jämte midt emot liggande öar och delar af Mindre Asiens kust, dels Arkadien, samt att en splittra hamnat på det af- lägsna Cypern och att den pamfyliska dialekten (på Mindre Asiens syd­ kust) är en blandning af æolisk-achæiska och doriska element. Det finns två möjligheter att tolka detta sakläge: antingen ha æolisk- achæiska stammar vandrat in och på olika ställen slagit sig ned bland en äldre befolkning, eller ha de i äldre tider geografiskt sam­ manhängande æolisk-achæiska stammarna blifvit sprängda isär af en senare invandring. Detta senare alternativ är det riktiga. Jag vill icke åberopa mig på den tradition, som låter dorerna vandra in i Peloponnesos, däremot torde jag få anföra det faktum, att dorerna, d. v. s. här de nordvästgrekiska stammarna, bo närmast utvandrings- basen; ty det är en regel, att stammarnas senare boningsplatser visa samma ordning som invandringen, d. v. s. att de först invandrade aflägsnat sig längst från invandringsporten; men äfven denna regel lider ej sällan undantag och får därför behandlas med varsamhet. Det afgörande beviset ligger i det språkliga förhållandet, att öfver- allt, där spår af blandning af de här ifrågakommande båda dialek­ terna förekomma, det doriska skiktat har lagt sig öfver det achæisk- æoliska, ej tvärtom. I Thessalien har ganska sent en dorerna nära stående stam trängt in och på det hela antagit den underkufvade be­ folkningens æoliska dialekt. Den böotiska dialekten räknas till den æoliska men har ett synnerligen kraftigt doriskt (nordvästgrekiskt) inslag ; enligt Thukydides skola böoterna, d. v. s. den stam, som infört detta doriska inslag och gjort sig till herrar i landet, ha invandrat från Thessalien. På Peloponnesos är den achæisk-æoliska dialekten i Ar­ kadien på alla sidor innesluten af doriska dialekter. Medan trots försök inga spår af de öfverallt angränsande doriska dialekterna kunnat påvisas i den arkadiska dialekten, visa de doriska dialekterna 320 MARTIN P:N NILSSON. på Peloponnesos med undantag af de nordöstra mer eller mindre spår, som öfverensstämma med den arkadiska. För detta sakläge finns blott en möjlig förklaringsgrund: dorerna ha lägrat sig öfver ett achæiskt-æoliskt befolkningsskikt, som förblifvit orördt blott i det svårtillgängliga berglandet. Arkadien. Dialekten i provinsen Achaja är otillräckligt känd, men själfva namnet visar, att en achæisk be­ folkning en gång bott där. Den eliska dialekten har speciella be­ röringar med de nordvästgrekiskt doriska dialekterna, genom hvilka vi kunna bevisa riktigheten af traditionen, att eleerna invandrat från Ætolien, den visar dessutom också vissa achæisk-æoliska element. De sistnämnda framträda i den lakoniska dialekten.1 Ett bekant parad­ exempel är den namnform, som guden Poseidon bär i templet på Kap Tainaron: Pohoidan; doriskt heter han (äfven i Sparta) Poteidan, r Arkadien däremot Posoidan. En speciell lakonisk ljudöfvergång är ^ till h mellan två vokaler; namnet från Kap Tainaron är således den arkadiska formen med en speciell, senlakonisk ljudöfvergång. Detta är ett slående bevis, i synnerhet om man erinrar sig, att, som Wide visat, drygt hälften af de lakoniska kulterna äro af fördoriskt ursprung. Detta æoliskt-achæiska underlag går än längre, det låter uppvisa sig på Kreta, där Homeros utom andra stammar känner både dorer och achæer, och möjligen andra öar, den ena hälften bildar det i Pamfylien, och på Cypern har det behållit sig rent. Det fin­ nes ingen möjlighet att göra rättvisa åt dessa förhållanden utan genom antagandet, att på Peloponnesos (med undantag af nord­ östra delen), på öarna i söder af det Ægæiska hafvet och Mindre Asiens sydkust dorerna öfverallt funnit före sig en achæisk be­ folkning, som kunnat bevara sig oblandad endast på de svårtillgäng­ ligaste punkterna, det bergiga Arkadien och det aflägsna Cypern. Den ioniska dialekten intar i historisk tid Attika, Euböa, Cykla- derna och mellersta delen af Mindre Asiens västkust med framför liggande öar. Vi ha emellertid antika underrättelser, som visa, att ionerna en gång sträckt sig längre åt sydväst och innehaft delar af Peloponnesos nordöstra hörn. I städerna Epidauros och Trozen på den argoliska halföns norra sida skola äfven ioner ha bott; deras sagor och myter sammanhänga nära med Athens; Herodot upp- gifver, att i Kynuria, det smala kustlandet i söder mellan Argoliska. viken och berget Parnon, bodde ioner, som dock antagit doriskt 1 R. Meisters försök att uppvisa dialektskillnad mellan spartanerna och perioi- kerna (Dorer und Achäer, Abh. der Sachs. Ges. der Wiss, phil, hist. Kl. Bd 24, N:r 3) har allmänt afvisats af språkforskarna. DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. 321 språk. Äfven ett par städer vid korintiska viken i Achaja, Helike och Bura, visa dock mindre säkra förbindelser med ionerna. Här är förklaringen, hvarför de doriska dialekterna i denna, trakt ej visa några achæisk-æoliska spår; dock bör det tilläggas, dels att de argoliska dialekterna ej äro enhetliga, dels att egentligen ioniska spår ej heller hittills kunnat påvisas, såvida man ej vill räkna dit, att Epidauros dialekt visar mycket ringa motståndskraft mot den attiska dialekten, då denna börjar sin utbredning, som till slut gör den till det allmänna grekiska skriftspråket. Af de anförda notiserna kunna vi draga den slutsatsen, att ionerna före dorerna innehaft nordöstra hörnet af Peloponnesos, sär- skildt Argolis; spridda rester ha så länge hållit sig kvar i ett par aflägsnare kusttrakter, att minnet däraf räcker ned i historisk tid. Kretschmer har emellertid gått längre och sökt uppvisa, att ionerna bilda det äldsta grekiska befolkningsskiktet, hvilket en gång innehaft största delen af Grekland och blifvit undanträngdt af achæerna. Attika, som i antiken gäller som moderlandet för de ioniska kolo­ nierna på Cykladerna1 och Mindre Asiens kust, är för litet och fat­ tigt för att ha kunnat befolka så stora områden; de ioniska adels­ släkterna härleda sina stamträd från alla delar af Grekland.1 Spår af achæer saknas i de, ioniska kolonierna i motsats till de doriska.2 Kretschmer drager härur slutsatsen, att den äldsta grekiska befolk­ ningen varit homogen med ionerna och att achærna bilda det andra befolkningsskiktet, som undanträngt ionerna. Bevisen äro nog ej så starka, att de kunna anses absolut tvingande, uppgifterna om adels- 1 Ed. Meyer (Forschungen zur alten Geschichte I, s. 133) menar, att den ioniska stammen och dialekten först uppstått i Mindre Asiens kolonier ur den folkblandning, som där samlats, en språkhistoriskt orimlig åsikt. Den ioniska dialekten är ingen bianddialekt utan till sin karaktär lika gammal som de öfriga. Hur en afläggare ur Peloponnesos achæiska dialekt ser ut, visar kypriskan; jfr Wilamowitz, Über die ionische Wanderung (Sitz.-ber. der Berliner Ak. 1906, s. 33 ff.). Att stamindividualiteterna och namnen æoler och ioner först utpräglats i /ksien, får ej förväxlas med det begrepp, som nu i dialekt- och stamforskning därmed förknippas, eller fördunkla de genom moderlan­ dets dialekter gående stora skiljelinjerna. 2 En ’ annan sak är, att dialekten på ön Chios visar æoliska spår; det förklaras däraf, att i början af den historiska tiden ionerna utvidgat sig och intagit den sydli­ gaste delen af det æoliska kolonisationsområdet. Vi ha historiska underrättelser om att t. ex. Smyrna och Erythrai varit æoliska städer, som ionerna eröfrat. I detta område uppstod en bianddialekt, hvilken representeras af den homeriska dialekten — just de här ifrågavarande trakterna äro Homeros och Homeridernas hemland — ; denna æolisk- ioniska bianddialekt ioniseras så småningom, såsom man kan följa i de yngre partierna af Homeros, och i historisk tid har det ioniska elementet så godt som fullständigt seg­ rat (Wilamowitz, anf. st. s. 62 ff.). 322 MARTIN P:N NILSSON. släkternas stamorter äro ej alltför mycket att lita på; de från andra orter invandrade elementen kunna ha uppgått i ionerna utan att ha lämnat skönjbara spår efter sig. Men äfven bortsedt från dessa mer eller mindre hållbara argument, talar sannolikheten för att Kretsch­ mer i sak har rätt. Ionerna kunna icke ha invandrat i Grekland efter achæoæolerna; i de ioniska dialekterna söker man förgäfves efter ett sådant achæiskt underlag, som påvisats i många doriska, ehuru vissa ärfda öfverensstämmelser finnas. Äfven antaget, att achæer och ioner tillhöra samma invandringsbölja, blir det prak­ tiska resultatet, som vi afläsa ur stammarnas boningsplatser, att io­ nerna intaga den mot den minoiska kulturen mest framskjutna plat­ sen, medan achæerna bo mera aflägset; ty ionerna besätta trak­ terna kring den Saroniska och den Argoliska viken, hvilka öppna sig mot det Ægæiska hafvets öar, som visa vägen till Kreta. Precis samma förhållande skulle ha uppstått, om achæerna invandrat i Grek­ land efter ionerna, och detta antagande synes mig på det hela taget sannolikare. De grekiska stammarnas invandring. Om man sammanställer de resultat, som ofvan vunnits ur det arkeologiska och det i och för sig ringa men värdefulla historiska materialet, med den på språkhistorisk väg dragna slutsatsen, att grekernas invandring skett i tre stora etapper, som betecknas af de tre hufvudstammarna ioner, æolo-achæer, dorer, uppstår en klar och enhetlig bild af denna stora folkrörelse. Ionerna ha först invandrat. Som alla barbarer ha de lockats af den högre kulturen och därför främst besatt de länder, som öppna sig mot Kreta. Här ha de byggt fartyg och hemsökt Cykladerna — i den tredje staden i Fylakopi finnes ett megaron — och Kreta. Slutet af den senminoiska tidens första period utmärkes i Knossos af en våldsam katastrof ; palatset har gått upp i lågor men reser sig snart på nytt ur askan. De mindre städerna på Kreta, som just under samma period upplefvat en tid af hög blomstring och väl­ stånd, förstöras samtidigt men ligga däremot öde under den följande andra perioden. Dessa spår tyda på att en katastrof gått öfver Kreta liknande den Alarik och västgöterna bragte öfver Rom. Den har varit af öfvergående art. Den kretiska kulturen reser sig ånyo med stor spänstighet och ny kraft men koncentrerar sig till de båda medelpunkterna Knossos och Faistos. Ty dels hade de mindre stä- DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ARDRA ÅRTUSENDET F. KR. 323 derna ej samma resurser att hämta sig ur förstörelsen, dels tvingade tidens oro till koncentration och enighet under uppgifvande af mera exponerade platser, helst som kreterna ej lärt sig att befästa sina städer. Som reaktion och försvar mot vikingatågen uppstår det kre- tiska väldet öfver hafvet med hufvudstad i Knossos, hvilket tillhör denna tid. Ett led häri äro de lifliga förbindelserna med Egypten under Totmes III; säkerligen ha de kretiska furstarna liksom senare Mitannikungarna förenat politiska afsikter med plägandet af de egyp­ tiska förbindelserna; de ha sökt stöd mot sina fiender hos den mäkti­ gaste och mest civiliserade af alla dåvarande stater.1 Denna nya blomstringstid har lämnat de flesta minnesmärkena efter sig, är bäst känd och antager därför något för stora proportio­ ner i förhållande till äldre tider, som fördunklats af utvecklingens fortgång. Den kultur, ionerna lärt känna på Kreta, ha de tagit med sig till Argolis, där kretiska konstnärer och handtverkare byggt och utsmyckat deras palats, förfärdigat deras smycken och kärl; men de grekiska herrarna ha infört vissa hos dem nedärfda element, som de ej velat uppgifva, megaron med härden i midten och förhallen med den i midten ställda ingångsdörren, hvilket med sin front be­ härskar den framför liggande gården, den nordiska bärnstenen som smycke och hästen som dragdjur. Ett ytterligare bevis för att ionerna böra anses som bärare af fastlandets mykenska kultur, är att dennas hufvudsakliga utbredningsområde sammanfaller med det område, som den ioniska dialekten en gång intagit. De båda hufvudorterna och flera mindre ligga i Argolis, Attika är därnäst det landskap, som är rikast på mykenska lämningar, främst dess ostkust, men äfven den mykenska borgen på Athens Akropolis och kupolgrafven i Menidi m. m. kunna nämnas. Utanför det område, som den ioniska dialek­ ten bevisligen intagit, falla de ansenliga mykenska resterna i Böo­ tien, kupolgrafven i Orchomenos och palatset i Thebe, men det är mycket möjligt och torde till och med få förutsättas som gifvet, att 1 Enligt den vanliga uppfattningen, företrädd t. ex. af Mrs Boyd Hawes, Gournia, s. 7, bero de katastrofer, som öfvergått de kretiska städerna vid öfvergången från den första till den andra senminoiska perioden, på inre strider: dynastien i Knossos har lagt hela Kreta under sig. Enligt denna hypotes blir det oförklarligt, att äfven Knossos genomgått en liknande, våldsam katastrof vid samma tid. Förhållandet låter förklara sig endast genom våldsamma men hastigt öfvergående plundringståg af en yttre fiende. Emellertid antar Mrs В.-H., att den nya knossiska dynastien varit af främmande (gre­ kiskt) ursprung; detta kan vara möjligt men involverar i själfva verket samma åsikt, som här företrädes; ty en grekisk viking torde ej kunna ha satt sig i besittning af tronen i Knossos utan med våldsamma medel. 324 MARTIN PIN NILSSON. ionerna en gång haft en vida större utbredning på fastlandet och äfven bebott Böotien, som t. ex. Thumb antager. Mera tveksam måste man ställa sig gent emot de mykenska lämningarna i öfriga land­ skap, närmast i andra delar af Peloponnesos, t. ex. kupolgrafvarna i Kakovatos (s. 212) och den i Vafio, där de berömda guldbägarna äro funna, beroende på om man delar Kretschmers åsikt om ioner- nas tidigare utbredning öfver hela Grekland eller icke.1 lönerna ha först kommit i beröring med den minoiska kultu­ ren, och deras furstar ha helt tillägnat sig den, en företeelse som man äfven eljest kan iakttaga hos ett mera ociviliseradt folk, som behärskar eller besegrat ett högtstående kulturfolk, t. ex. perserna eller Theodoriks ostgoter. Så långt tillbaka grekisk tradition sträc­ ker sig, häftar, som Kretschmer riktigt påpekar, något raffineradt och förvekligadt vid ionerna. De heta hos Homeros på det enda ställe de nämnas е/хеу'тамгд, »de i släpande mantlar klädda», medan achæerna alltid träda mot oss vapenklirrande och pansarrustade {yaXxoylraj^Q, èoxv^tSeç). Vid det historiska Greklands gryning är det de asiatiska ionerna, som förmedla förbindelserna med Orienten och öfvertaga ledningen i kulturutvecklingen, tills de icke förmå försvara sig mot persernas angrepp utan, genom nederlagen beröfvade den materiella grundvalen för sin kultur, måste se de stridsdugligare och mindre oeniga stamfränderna i moderlandet, athenarna, öfvertaga ledningen både kulturellt och politiskt. Säkerligen ha vi häri att se en efterverkan af de djupare intryck, som redan Greklands förhistoriska kultur gjort på dem. Omkring 1400 ha palatsen i Knossos och Faistos blifvit för­ störda, plundrade och gått upp i lågor. Kort förut ha palatsen i i Tiryns och Mykene skattat åt samma öde. Brandspåren äro öfver- allt starka, i Tiryns t. ex. har elden bränt den råsten, hvaraf väg­ garna voro byggda, så att de på detta sätt delvis bevarats till våra dagar; fattigdomen på metallfynd och dyrbarare föremål i ruinerna visar, att plundrarna grundligt uträttat sitt ärende. Förbindelsen med 1 Det är i hvarje fall en beaktansvärd instans till förmån för denna åsikt och därjämte för Dörpfelds placering af det sagofrejdade homeriska Pylos vid Kakovatos (detta ligger nära Samikon i Trifylien; han har häri för öfrigt haft antika föregån­ gare), att man just där påträffat de omnämnda tre kupolgrafvarna med deras präktiga palatsstilvaser och talrika spår af ett en gång rikt och dyrbart innehåll, som för länge sedan fallit i plundrarehänder. Ty från Pylos härstammar en berömd sagosläkt, Nelei- derna, med hvilken Athens konungaätt och grundläggarna af åtskilliga ioniska städer i Mindre Asien förbindas ; en son till Neleus är Nestor, som spelar en så stor roll i Iliaden. DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. 325 Egypten upphör ej; i Echenatons palats i Tell-el-Amarna har man funnit talrika vasskärfvor af samma stil, som de människor användt, hvilka inrättat sig bostäder i några rum i det öde palatset i Knos­ sos, den vidt spridda 3:je mykenska stilen. Men de fredliga Keftiu, som bringa farao gåfvor, försvinna och ersättas med nordfolken från öarna, >som dagligen fäkta för att fylla sin buk». Den relativa sam­ tidigheten af katastrofen i Argolis och på Kreta visar, att det här ej kan vara tal om inbördes krig; ordningen kommer först till fast­ landet. Det är en ny grekisk folkbölja, som sköljer öfver det Ægæiska hafvets stränder och öar, den bortsopar först Tiryns och Mykene, hvars furstar antagit den kretiska kulturen och hvars folk blifvit bo­ fasta, hvarmed den värsta faran för kulturcentret Kreta den gången var öfvervunnen. Liksom ionerna låta dessa nya invandrare ej hejda sig af hafvet utan anfalla Kreta, och de utföra sitt förstörelseverk grund­ ligare. Liksom ionerna ha dessa, då de i saknad af egen högre civilisation kommo i beröring med den minoiska, öfvertagit denna så godt de förmått; deras tid utmärker den 3:je och 4:de mykenska sti­ len. Förfärdigarna af dessa vaser torde man väl emellertid hufvud- sakligen få söka i resterna af urbefolkningen, som, ehuru den be- röfvats välstånd och makt, lefde kvar bredvid och blandad med in­ vandrarna. Den 4:de stilens degeneration kan förklaras därur, att kera­ miken alltmer öfvergår till invandrarna; den visar ju ibland, t. ex. på krigarvasen från Mykene, drag som äro specifikt grekiska, ej my­ kenska. Det ligger i sakens natur, att den första invandrarsvärmen i ett land med hög kultur jämförelsevis litet förmår inverka på den, men med hvarje förnyadt slag nedsättes de gamla invånarnas kultu­ rella motståndskraft och assimilationsförmåga, samtidigt som de bar­ bariska elementen bli kraftigare och talrikare. Som ett belysande exempel behöfver man blott jämföra tillståndet i Italien efter den ostgotiska och den longobardiska invandringen. Vi se samma sak i det förhistoriska Grekland, men icke ens de nya invandrarna ha förmått bortsopa utan endast försvaga den kretisk-mykenska kultu­ ren, som de själfva också antagit i denna försvagade form. De främ­ mande elementen, som de infört däri, ha naturligtvis blifvit ännu starkare, men då, i öfverensstämmelse med denna tids större torftig­ het, inga stora samlade fynd såsom från den äldre perioden föreligga, är det vanskligt att säga något bestämdt härom. Identifikationen af den invandrarström, som förstörde de kretisk- mykenska palatsen omkring 1400 f. Kr., med de achæer, som hos Homeros representera det samlade grekiska folket, tillåter oss att $16 MARTIN PIN NILSSON. följa dess historia vidare. Denna ström har tydligen varit mäktigare än den äldre ioniska, ännu i historisk tid tillhör bort emot hälften af Greklands befolkning den æolisk-achæiska stammen; häri ligger också en del af förklaringen till dess vida mer förhärjande verknin­ gar. Och före den doriska vandringen innehade den hela östra delen af norra och mellersta Grekland utom Attika och så godt som hela Peloponnesos. lönerna ha, som det alltid går, hållit sig kvar i den fattigare delen af sitt område, Attika; andra ha utvandrat, och då achæerna togo den sydliga vägen öfver Kreta, följande kultur­ förbindelserna, måste den stora strömmen af från fastlandet fördrifna ioner slå in på en mera nordlig väg öfver Cykladerna till mellersta delen af Mindre Asiens västkust. Naturligtvis ha spridda skaror af andra stammar följt samma väg, hvarigenom de ioniska adelssläk­ ternas härstamning från vidt skilda grekiska städer kan finna sin förklaring. Förmodligen först senare ha de achæer (æoler), som slagit sig ned på Thessaliens och Böotiens rika slätter, gått öfver till Mindre Asiens nordvästra hörn ; säkerligen har härvid trycket af den nya doriska invandringen medverkat. De achæiska spåren i Kretas och andra öars dialekter, den achæiska bianddialekten i Pamfylien och Cyperns rent achæiska språk visa oss den väg achæerna tagit; den egyptiska underrättelsen om achæernas uppträdande i deltat c:a 1221 bildar slutstenen i raden. Öfverallt där de dragit fram, möta vi också spåren af den mykenska kultur de antagit. Dessa underrättelser visa också två andra ting. Mellan Knossos förstöring och Mernephtahs seger i deltat ligga bort­ åt två århundraden; achæerna uppträda i sällskap med andra stam­ mar, af hvilka somliga återvända i tidigare och yngre ur egyptiska källor bekanta folkvandringar. Den achæiska vandringen har således, såsom var att vänta, dels sträckt sig öfver en längre tid, dels dragit andra, säkerligen äfven icke-grekiska stammar med sig. Tyvärr kan i de flesta fall ingen säker identifikation af den egyptiska traditio­ nens stamnamn företagas; alla osäkra fall måste lämnas ur räknin­ gen. Lykierna härja på Echenatons tid (1375 —1358) det närbelägna Cypern; i de af honom nämnda folkrörelserna se vi den första ver­ kan af den oro, som achæernas uppträdande vållat bland det Ægæiska hafvets och Mindre Asiens folk. I slaget vid Kadesch (1288) äro lykierna hetiternas allierade, de deltaga äfven i samma vandring till deltat som achæerna c:a 1221. Att äfven Kretas förarmade urbe­ folkning gifvit sig ut på vandrarestråten, är helt naturligt; vi åter­ finna dem i bibelns Krethi, som alltid uppträda jämte filistéerna och DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. 327 bo i samma land; den mykeniserande filistéerkeramiken tillhör säkert dem såväl som filistéerna. Detta folk, som vi påträffa i folkvandrin­ gen under Ramses III år 1190, bjuder en gåta; vi veta, att det kommit från Kreta, men också, om vissa tecken icke bedraga, att det röjer en viss frändskap med karer och lykier (se s. 208). Skola bibelns ord tagas strängt efter bokstafven, måste vi här antaga en återgå­ ende rörelse af den art, som ej är sällsynt under folkvandringstider: filistéerna böra då frän Mindre Asiens sydvästra trakter ha öfvergått till Kreta och därifrån efter någon tid ånyo begifvit sig ut på den vandring, som förde dem till deras slutliga boningsplatser i Palestina. Filistéernas etniska ställning måste bli oafgjord; en försiktig metod tillåter ej att, som somliga göra, åberopa sig på den jättelika växt, som bibeln ofta tillägger dem, för att visa, att de tillhöra den ariska rasen. Nu är achæer eller panachæer ett af de namn, hvarmed Home­ ros betecknar grekerna i gemen; grekernas anförare framför Troja är Agamemnon, konung i det guldrika Mykene; achæerna ha emel­ lertid intagit Mykene; om Argos redan då blifvit hufvudstad i land­ skapet — det var bebodt redan under senmykensk tid —1 eller först genom den doriska vandringen, är ovisst; argiver är blott ett annat namn för grekerna i gemen hos Homeros, hvilket möjligen kan anses tyda på, att det förra alternativet är det riktiga. De homeriska dikterna ha uppstått enligt en åsikt på rent æolisk botten eller kanske riktigare hos ett biandfolk af æoler och ioner. Man skulle då kunna säga, att det är orimligt, att achæernas öfverbefäl- hafvare framför Troja är en representant för det af achæerna för­ störda Mykene, som under senmykensk tid visserligen existerar men förlorat sin dominerande ställning. Denna invändning är för rationalis­ tisk för att tagas på allvar. I den första entusiasmen trodde många, att Homeros helt enkelt återgaf mykenska tillstånd, men man finner hos ho- 1 En mykensk stad i Argos bör ha legat på Aspis, den lägre af de två höjderna i Argos, icke på det branta och höga Larissa; ty de mykenska städerna välja alltid lägre och lätt tillgängliga kullar. Vid Vollgraffs gräfningar på Aspis har emellertid blott en förmykensk stad upptäckts; den mykenska saknas; men att orten varit bebodd under mykensk tid, visa de sex kammargrafvar, som påträffats vid kullens fot. De i dem funna vaserna tillhöra 3:je och 4:de mykenska stilen; glaspastor äro talrika ; de härstamma således från ganska sen tid; i en graf skola t. o. m. liken ha varit brända, hvilket är ett mycket sällsynt undantagsfall [Vollgraf i Bulletin de correspondance hellénique 28 (1904), s. 364 ff., 30 (1906), s. 5 ff.]. Vidare må anmärkas, att husen i den förmykenska staden äro fyrkantiga (ehuru ej alltid fullt rektangulära) och ofta bestå af flera bredvid hvarandra liggande rum, anf. st. 31 (1907), s. 139 ff. o. pl. V. 328 MARTIN P:N NILSSON. nom blott en bruten och splittrad återglans af en länge sedan förgången härlighet. Achæerna, som intogo en mycket stor del af Grekland, ha aldrig bildat en sammanhängande, af en enhetlig vilja ledd en­ het; kulturen i Mykene, som de själfva alltid förblefvo långt under­ lägsna, har gjort det lifligaste intryck på dem, men icke mindre den starka furstemakt och koncentration af landets krafter, hvarom ännu kupolgrafvarna bära ett lika otvetydigt vittnesbörd som pyramiderna för det gamla riket i Egypten. Typen för en härskare blef fursten af Mykene, och det är ej underligt att han som sådan ingick i epi­ ken, likaväl som hans stad där är den guldrika kungaborgen. Emellertid finns det hos Homeros ett annat gemensamhetsnamn för grekerna: danaer. Folk ha ofta fått namn efter obetydliga stam­ mar (hellenes, graikoi); den enda ledning, vi här ha, är samman­ hanget med de mytologiska gestalterna Danaos, hans döttrar Danai- derna och Danae. Alla dessa höra hemma i Argos; man torde då vara berättigad att antaga, att det folk, som bär samma namn, bott i Argolis.1 Egyptiska underrättelser omnämna, såsom ofvan anförts, att redan på Echenatons tid en stam vid namn Danuna slagit sig ned på Palestinas kust; samma stam under formen Danau eller Danauna omnämnes af Ramses III ej fullt två hundra år senare bland de sjöfolk, som anföllo deltat, och det säges, att den kommer från »öarna», d. v. s. Ægæiska hafvet. Vi igenkänna i dessa namn det grekiska Danaoi* Stammen har sålunda deltagit i den stora folkvandringen, och att denna på fastlandet haft sin förnämsta ut­ gångspunkt i Argolis, kan man sluta af den väg den följt öfver Kreta och Cypern, men naturligtvis ha många andra grekiska stam­ mar än de som bodde i Argolis deltagit. Äro nu dessa danaer de achæer, som förstörde Mykene och Tiryns, eller äro de de af achæerna utdrifna ionerna? Bådadera är möjligt; frågan måste bli oafgjord. Den achæiska folkvandringen har varit den, hvars verkningar sträckt sig vidast och längst. Tyvärr står man undrande och spör­ jande inför de flesta stammar, som deltagit däri. Om man följer 1 Det är nämligen en regel, att sagans lokaler bevara de verkliga historiska för­ hållandena, där anknytningen icke skett af ætiologiska grunder för att förklara ett namn, ett naturföremål, ett bruk o. s. v. och där vidare icke anledning att misstänka öfver- föring föreligger; t. ex. Agamemnon af Mykene, striderna omkring Troja, Didrik af Bern, burgundernas tillintetgörelse vid Worms, geaterna och danerna i Beowulf. Där­ emot kan jag, med de åsikter jag har om utvinnande af historiskt stoff ur sagan, icke som argument anföra Danaos förbindelser med Egypten — han invandrar därifrån, Aigyptos är hans broder — utan endast framkasta som en möjlighet, att häri återspegla sig stammens vandringar, som förde den ända ned till Egypten. DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. З29 vissa teorier, ha en del af dem öfver Italien dragit ned mot Egypten; andra mera blygsamma teorier vilja söka ursprungslandet i Mindre Asien. Huru som helst är det tydligt, att de I5:de och i4:de århun­ dradena beteckna folkvandringens höjdpunkt, då äfven stammar af icke-arisk ras gripas af oron och söka nya boningsplatser. Att Mindre Asien hårdt träffats af dessa rörelser, visar det storhetitiska rikets försvinnande. Det enda, som hittills klarare framträder, är de grekiska stammarnas andel i denna folkvandring; möjligen kunna nya upptäckter i Mindre Asien sprida ljus öfver de dunkla punk­ terna. Den tredje stora folkvågen, hvilken i Grekland skapar det tillstånd, hvari vi finna landet vid den historiska tidens början, är den doriska vandringen; härunder innefattas inträngandet af alla de stammar, som på grund af sin dialekt i vidsträcktare mening betecknas som dorer, således äfven eleer, böoter, ætoler och nordvästgreker öfver- hufvud. Dorerna följa den nötta vägen i achæernas spår. På fast­ landet tränga de sig bakom och öfver dem, inskränka dem i Pelo- ponnesos till berglandet Arkadien, gå öfver till Kreta, de sydligaste öarna och sydvästra hörnet af Mindre Asien, som de ge dess be­ folkning i historiska tider. Men den doriska folkvandringen var icke så intensiv och vidtgående i sina verkningar som den achæiska; i Pamfylien bevarar sig det achæiska elementet starkt, och till Cypern ha dorerna aldrig kommit. Folkvandringarna börja för öfrigt vid den här ifrågavarande tiden att aflösas af en folkrörelse af annan, mindre samlad art: den grekiska kolonisationen. Här måste också några ord infogas beträffande ett folk, som spelat en stor roll i diskussionen om den kretisk-mykenska kulturens upp- hofsmän: karerna. Herodot berättar, att karerna som Minos under­ såtar bebott det Ægæiska hafvets öar och att de uppfunnit hjälm­ busken, sköldmärket och sköldens handtag, hvilket allt grekerna öfvertagit från dem. Thukydides bekräftar detta genom sin notis, att i de af athenarna vid ön Delos rening år 426 öppnade och undanskaffade grafvarna funnos vapen, som igenkändes som kariska; med kännedom om Thukydides skarpa observationsförmåga och kri­ tiska sinne följer häraf, att de i de gamla grafvarna på Delos funna vapnen öfverensstämde med dem, som karerna då buro. Karerna ha således verkligen bott på Cykladerna. Som bekant håller Dörp­ feld Kretas urbefolkning för karer, som i början af den senminoiska tiden undanträngts af achæer. Denna åsikt kan emellertid ej vara riktig; ty ha historiska underrättelser kunnat bevara sig om karernas 33° MARTIN PIN NILSSON. maktutveckling, kan den ej infalla tidigare än vid den historiska tidens gryning, d. v. s. någorlunda omkring samma tid som den doriska vandringen.1 Den representerar då en återgående rörelse, som fått inpass mellan två framtränganden af grekiska element. Karerna voro ett krigiskt folk, som redan i 8:de årh. tjänade som legosoldater både i Grekland och i Egypten. Huruvida man får gå längre och sam­ manställa de uppfinningar i beväpningen, som tillskrifvas dem, med de rundsköldar och fjäderkronor, som nordfolken bära på egyptiska monument och som äfven förekomma på Faistosdisken, är mycket ovisst. Med den achæiska invandringen börjar den mykenska kulturens långvariga nedgångs-och förvittringsprocess; den doriskavandringen ger den nådestöten. Ty otvifvelaktigt är denna nya invandrar- ström ungefär samtidig med järnålderns början och den nya arkeo­ logiska period, som skarpt skiljer sig från den föregående, ehuru alla dess element sannolikt icke på en gång göra sitt inträde i Grek­ land. Järnet, likbränningen, fibulan, den geometriska stilen karak­ terisera den nya tiden i motsats till den gamla. Härmed inträder en helt ny värld; förut var trots all nedgång den mykenska kulturens kontinuitet dock obruten. Mackenzie och andra åberopa sig på denna kontinuitet i kultur för att bevisa, att äfven kontinuitet i befolkningen ägt rum ända ned mot slutet af den mykenska tiden. De gifva följande bild. Knossos har förstörts af ett stambesläktadt folk, som drifvits ut från fastlandet af en invasion norr ifrån; därpå beror det, att eröfrarna upptaga och fortsätta den kretiska kulturen. En markerad arkeologisk skiljelinje uppträder först med järnåldern och gör sig då gällande äfven på Kreta; den sammanhänger med de första grekiska invandrarna, förmodligen achæer; efter dem komma dorerna och med dem den geometriska stilen. Jag kan icke dela denna åsikt. Ty oafsedt att den mykenska kulturen på fastlandet visar principiella nyheter, som måste bort­ förklaras eller förbigås, underskattar den alltför mycket den makt och det inflytande, som en gammal kultur utöfvar öfver invandrande barbarer — annat voro ej de första grekerna —, dess motstånds­ kraft mot barbariseringen och den därpå beroende långsamheten i 1 Jfr W. Aly, Karer und Leleger, Philologus 68 (1909), s. 428 ff. Leleger och pelasger har jag undvikit att indraga i diskussionen, ty ehuru frågan om dem nu be­ handlas med större försiktighet och framgång, är den dock af den beskaffenheten, att den själf behöfver så stark belysning som möjligt från andra håll, men ej kan bi­ draga till att klara upp andra dunkla frågor. DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. 331 dess sjunkande, den genom invandringen uppkomna folkblandningen och den af dessa faktorer betingade naturliga utvecklingsgången. Det gamla folket och den gamla kulturen undanträngas endast så småningom. Furstarna och de förnäma bland invandrarna till­ ägna sig begärligt den nya härligheten, då den står i full blomma; det lägre folket förblir af nödtvång mera oberördt och bevarar de fäderneärfda tillstånden, ehuru äfven det följer efter så godt det kan och påverkas af den befolkning, bland hvilken det slagit sig ned. Men blir mängden af invandrare kompaktare, så att det nya folket icke blott uppträder som ett herrefolk, som underkastat sig den äldre befolkningen, utan äfven till stor del bildar befolkningens grund­ stock, gör sig dess egenart kraftigare gällande. Det gamla folket undantränges, och dess kultur försvagas allt mer genom de för­ stärkningar, som h varje nyinvandrad barbarskara ger åt det nya folkelementet. Följden blir, att den gamla kulturen barbariseras och mister sin öfverlägsenhet öfver invandrarnas samtidigt med att det folkelement, som uppbär den, minskas i antal. Slutligen sjunker den så djupt, att den för invandrarna ej ter sig som en uppenbarelse från en högre värld. Då är tiden mogen för det stora kulturafbrottet; medan de tidigare invandrarna, så godt de förmådde och förstodo, tillägnade sig landets kultur, ha de sista ingen anledning att utbyta sin medförda kultur mot en främmande, som ej står afsevärdt högre. Härtill medverkar ytterligare en annan viktig faktor, som ej får glömmas. Medan kulturen sjunkit i det land, dit invandringen sker, har utvecklingen fört den längre i det, hvari- från den kommer. Detta är den naturliga gången, som äfven den germanska folkvandringstiden visar; ett land byter ej om folk och kultur på en flyttningsdag som en våning hyresgäster och möbler, utan en öfvergångsperiod på århundraden kräfves, innan ändringen blifvit fullständig. Mackenzies principiella fel är att ej ha beaktat detta; hans hypotes har därför blifvit för schematisk för att kunna motsvara verkligheten. Men äfven den här gifna framställningen har måst hållas för rätlinig och schematisk. I själfva verket är också invandringen af en större stam en komplicerad företeelse, som försiggår i flera olika afdelningar. I den doriska vandringen kunna vi följa enskildheterna med hjälp af traditionen och dialektgeografien; vi måste förutsätta, att de äldre invandringarna, den achæiska och den ioniska, skett på motsvarande sätt. Utom invandring af större samlade skaror visar hvarje folkrörelse en annan företeelse, som ofta är lika viktig eller ЗЗ2 MARTIN P:N NILSSON. viktigare men gör mindre väsen af sig och lämnar få spår efter sig, den så småningom försiggående infiltrationen af främmande element genom enstaka inflyttningar af individer och familjer. En sådan in­ filtration har delvis gjort det romerska riket till germanskt, långt innan det nominellt föll i de invandrade germanska stammarnas våld; vi måste räkna med samma fenomen i den grekiska folkvandringen, ehuru det där är oss omöjligt att få veta något närmare därom. Denna infiltration får man också taga med i räkningen, då man vill bedöma det mycket diskuterade fenomen, som utgör den nya tidens arkeologiska signatur: uppkomsten af den geometriska stilen, som bildar den tänkbarast skarpa motsats till den mykenska. I stället för den kretisk-mykenska konstens, låt vara starkt stiliserade motiv, hämtade hufvudsakligen från växtvärlden och hafvets lägre djurvärld, hvari ytterst sällan ett högre djur, nästan aldrig en män- niskofigur intecknas, träda linje- och kretsornament med talrika figurframställningar, stridsscener, likprocessioner, hästar o. s. v., äfven de geometriskt uppfattade och tecknade. Den geometriska stilen har ofta ansetts för att vara den speciellt doriska stilen, andra ha anknutit den till den förmykenska geometriska stilen, som skulle ha lefvat kvar hos den lägre befolkningen, undanskymd af den präktiga mykenska modestilen, och efter dess undergång ånyo kommit upp till ytan. Denna senare åsikt lider af den svagheten, att den slår en brygga öfver många århundraden, under hvilka inga spår af geometrisk stil visa sig, och förbiser den under samma tid försig­ gångna ändringen i befolkning. Mot den geometriska stilens an­ knytning till dorerna har man med rätta framkastat frågan: hvarför har då den geometriska stilen funnit sin mest karakteristiska och konsekventa utbildning i det af dorerna oberörda Attika, i de s. k. dipylon-vaserna ? Emellertid är den geometriska stilens framträdande icke så oför- medladt. Wide har nyligen offentliggjort ett graffynd från Salamis och därjämte påpekat förekomsten af samhöriga vaser från andra håll, alla af mykensk form men med en linear dekoration, som han benämner protogeometrisk.] I en stor grupp vaser af den 4:de myken­ ska stilen har dekorationen sjunkit ned till kärlet omgifvande kretsar och hastigt nedkastade linjer, i hvilka vasmålaren icke ens hade någon tanke på de ursprungliga motiven. Den mykenska stilen har blifvit en fullständigt innehållstom slentrian, som icke längre kan tillfredsställa anspråken. Vägen tillbaka är icke möjlig; folket är 1 Sam Wide, Gräberfunde aus Salamis, Athen. Mitteil. 35 (1910), s. 17 ff. DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. 333 också nu ett annat, i sin smak vida primitivare, och hvarje primitivt folk på den ena eller andra sidan jordklotet har benägenhet för en geo- metrisk dekoration af sina lerkärl. Det ligger intet särskildt för­ underligt däri, att vasmåleriet, då det ånyo börjar höja sig ur sin lägervall, iklädt sig geometrisk dräkt; på sin höjd kan man förmoda, att invandrarna fört med sig en geometrisk dekorationsstil på andra föremål, t. ex. af trä — den uppträder också på fibulorna —, och då de nu efter den mykenska stilens grundliga förfall utan handledning skulle införa en rikare dekoration, öfverförde denna till vaserna.1 Denna åsikt finner en bekräftelse i vissa omständigheter samman­ hörande med den geometriska stilens utbredning. Starkast utbildad är den på fastlandet, där det grekiska befolkningselementet äfven var starkast, men naturligtvis beror keramikens rika utbildning också på kul­ turståndpunkten ; det är därför ej underligt, att den framträder präktigast i det af folkvandringsstormarna förskonade Attika, i hvars folkstock likväl det grekiska elementet genom infiltreringen af invandrare ytter­ ligare stärkts. Ju längre strömmen framskrider, desto mer förtunnas den; så förklaras det, att mykenska motiv hålla sig kvar i den geometriska stilen framför allt på öarna och att denna där är vida laxare och mindre karakteristisk2. Mindre Asien slutligen, som blott på ett hörn berörts af de sista invandrarna, saknar öfverhufvud den geometriska stilen. Den andra omständigheten är, att, medan den mykenska stilen på hela sitt vidsträckta utbredningsområde är enhetlig, så visar den geometriska däremot bestämda lokala diffe­ renser, så att ett ögonkast är tillräckligt för att bestämma, från hvilken provins eller ö ett geometriskt siradt kärl härstammar. Detta tyder på, att denna stil tillhör en tid, då stammar och folk slagit sig till ro och börjat konsolidera sig. Den geometriska stilen är sålunda ej den doriska stilen, men den är på visst sätt dock knuten till den doriska invandringen, såtillvida som först genom dess följder gre­ kerna fullständigt emanciperat sig från den mykenska traditionen. (Forts.). 1 Wace och Thompson (anf. st. s. 215 f.) vilja härleda den geometriska stilen öfver vissa thessaliska vaser från den tidiga järnåldern, i hvilka geometriska och sen- mykenska element sammansmält, från en primitiv, handgjord geometrisk keramik, som tidigt (början af senminoiskt II) uppträder i Lianokladi i Spercheiosdalen (på Thessa­ liens sydgräns). Då denna saknar anknytning, antages den hafva bragts dit af invan­ drare väster ifrån. Den intressanta hypotesen kräfver ytterligare pröfning. 2 Sam Wide, Nachleben mykenischer Ornamente, Athen. Mitteil. 22 (1897), s. 233 ff. Ymer igi2. 22 а о J3 ЬО tö и я § fa s H G •S от и пЗ от а :вр S’ iS Panorama from point near the Swedish Coal mine at Braganza Bay NE. Mt Torell, Paula Gl. Mt Fagersta 1243 m. Mt Lundgren SW. YMER 1912. H. 3. The Coal Region of Central Spitzbergen (Notes to a map of the main coal district on the scale of 1 1300 000, pl. 11) by Gerard De Geer. Ever since A. E. Nordenskiöld in 1874—75 edited his Utkast till Isfjordens och Bel Sounds geologi, it was easy to understand that this Central region of Spitzbergen, and especially that around the Ice Fiord, was the most favourable one for concentrated studies of the geology and physiography of this interesting land. When the author in 1882 for the first time visited these regions, he yet received a very lively impression of the necessity of a somewhat detailed map, if it were to be possible to pass the pioneer-stage and arrive at a more exact and thorough knowledge of the arctic natural history, here so well represented. It was the more important to bring into existence such a map, since nowhere in the Polar regions did there exist any detailed cartographic work on a somewhat larger scale and thus fitted for the purpose named. With the intention of commencing such a work I succeeded in 1896, by help of the interest and support of king Oscar II and the merchants, baron Oscar Dickson and Fredrik Bünsow, to bring about a boat-expedition to the Ice Fiord region. This expedition was essentially facilitated by the kindness of S. A. Andrée who, on his first start for his renowned balloon expedition, with the greatest amiability undertook to carry my whole expedition over from Tromsö to the Ice Fiord, thereby recognizing the good prin­ ciple introduced by the earlier Swedish Polar expeditions of always securing in every case attainable results by combining scientific exploration of regions already discovered with the attempts to reach hitherto quite unknown parts of the earth. For this expedition two small, appropriate sailing boats were built and, as our central depot of provisions, negatives, ammunition, З36 GERARD DE GEER. etc. was laid down at Advent Bay, we made from this point during the whole summer a series of excursions to the different branches of the great fiord, thereby bringing together a considerable material, upon the basis of which the present map is essentially founded. During this expedition I was assisted by my cousin and es­ teemed friend, lieutenant Otto von Knorring, by conservator C. A. Hansson, and by six sailors from Tromsö. The district to be map­ ped being large and the time at our disposal for this work only two months and a half, it was impossible to begin by executing a triangulation of higher order. Therefore I adopted the plan of making a great number of maps independently of each other and thus founded on as many separate base-lines. At the same time signals were, gradually, erected and a considerable number of angles measured for the connection of the special maps. Certainly there were several difficulties with such a mapping- work, among which may here be mentioned that we were quite self-apprenticed in several kinds of geodesy, needed for such a task. As was to be expected in those regions, we were also much hin­ dered by fogs and clouds, which often were so troublesome that without the photogrammetric method of concentrating much work to the often short moments af clear sight the whole performance would have been impossible. I also depended much upon photo­ grammetry as not only very time-saving in the field, where, in this case, time was especially precious, but also as solving the difficulty which could hardly be solved in any other way of recognizing in these wide, complicated landscapes, a sufficient number of points, not to speak of the special value of photogrammetric surveying for the registering of glacier oscillations and other changes, for instance concerning talus-deposits, and shore-lines. Our bases were always measured with a steel band on flat ground near the shore and were, as a rule, 400—500 m in length. The angles were measured for longer distances with theodolite and for shorter ones, as a rule, with telescopic alidade. In this way we measured on the scale of 1 : 20 000 the large glaciers of von Post, Nordenskiöld, Sefström, Wahlenherg, and partly also Svea and Holmström. Furthermore we measured on the scale of i : 100000 the greatest part of the fiord, leaving only Dick­ son Bay, which was already preliminarily mapped down by H. Stjernspetz, and the coast-lines of Advent Bay and Temple Bay, maps of which had previously been issued, of the former by the THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 337 Norwegian hydrographic expedition of 1878, and of the latter by A. G. Nathorst in 1883. Also the coast-lines and the side bays at the outer part of the Ice Fiord were left, as we had to go back somewhat earlier than we had planned, and the tract named was the one most easily accessible for later completion. During our mapping-work we had several times to struggle against strong temptations to make reconnoitring tours into the interior of the ice-clad regions, the more so, as we were well equipped with a polar sledge of Andrée’s model, with skis armed with phosphorus-bronze, and with all other necessary things, and further since we found how convenient are the roads which can be obtained by choosing glaciers in the stage of recession. But still we held on to our circumstantial mapping of the more intricate topography of the coast region, the plan being to secure a reliable, cartographic basis from which, later on, it would be possible and easy enough to extend a systematic exploration to the interior, mostly snow-clad névé-regions, which also from a scientific point of view were of incomparably less importance. The large material thus collected and comprising, besides all the field measurements, about 700 photographs was gradually, in spare time, put together. The considerable change thus brought about with respect to the coast-line of earlier maps is already to be seen from some small scale publications in the spring of 1900.1 In 1896 and 1897 Sir Martin Conway spent the summer sea­ son on Spitzbergen, thereby making many interesting tours along valleys and glaciers, especially around the Ice Fiord up to or over the water-shed. His narratives contain a great number of interest­ ing observations and quite excellent descriptions of Spitzbergen scenery. He has also published sketch maps of the regions de­ scribed, but, his purpose hardly being to execute any more exact surveying work, they must be considered under the title they received by their author, that is, as sketches. These being excellent for 1 G. De Geer, Om östra Spetsbergens glaciation under istiden. Geol. Fören. Förh. Bd 2 2 (1900), Pl. 10, map in 1 : 4 000 000. — Om gradmätningsnätets framförande öfver södra och mellersta Spetsbergen. Ymer, Arg. 20 (1900), Pl. 13, map in i : i 000 000. The last map was elaborated in order to facilitate the Russo-Swedish arc measurement and to indicate several land-pass­ ages which might be useful in case of blockade by ice. Thus the measurements and photographs from Billen Bay made it possible to connect the maps of this fiord with Jäderin’s map of southernmost Wijde Bay and the author’s map of the Negri glacier. 33$ GERARD DE GEER. their purpose and forming very valuable illustrations to the narra­ tives of Sir Martin, I think I am not, however, going to far in saying that the sketches named, in their lack of sufficient triangulations, are far from reaching the requirements of an actual map-survey on so large a scale. Most of the attention being directed into the in­ terior of the valleys, the connecting coast-regions were only sche­ matically indicated. It is not seldom that distances on the sketches are some 10— 20 % too large or too small. Thus Billen Bay is on one of the sketches, at C. Anser, 16 % too narrow and on the other one, somewhat farther to the north, 14 % too broad, while Adolf Bay along the northern shore is 25 % too short and 29 % too broad. Advent Bay is within Advent Point 16 ^ too narrow and about 48 % too long. Some distances are 5—6 km wrong. As to the directions, errors of some 10—200 occur at several places, thus the shore of Mt Temple deviates about 14°, the SW shore of Sassen Bay about 21°, the S side of von Post Glacier about 380 from the right directions. It was therefore, as a rule, not possible to fit in anything of the sketches named into my triangulations, but still they have been used for giving valuable general indications concerning the inner parts, not yet mapped, of Sassen Valley and of the large valley north of van Mijen Bay, which I have called Conway Valley. The same is the case with some mountains around Leonard Névé, which are all in­ dicated by brown shade only, without black-print. For analogous reasons I could not make any use of a sketch-map of the region between Green, Coles, and van Mijen Bays, which, on the scale of 1:275 0 0 0, was published in Petermanns Mitteilungen in the spring of 1909 by Gunnar Holmsen, who made the sketch when passing through that region. The coasts as well as all the other contour-lines for every hundred metre seem, where liable to control, to be very freely drawn. Thus a mountain, 600 m high: »Blaues Gebirge», is placed where the large Green Valley actually occurs, mostly below the 100 m contour-line. The very pronounced plateau-forms of the mountains, for example around Coles Bay, are not at all indicated by the quite schematic contour-lines. The large scale and the rich printing outfit of the map makes it neces­ sary here to emphasize the correctness of the author’s own desig­ nation of the map as a mere sketch. It goes without saying that this sketch could not be fitted into any actual triangulation. The THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 339 cursory nature of the whole publication is also indicated by the two adfixed geological sections which, though intersecting each other, have no common point.1 Here may also be mentioned some sketch maps issued by R. Ritter von Barry in 18942, which still already from their aspect, their mutual discrepancies, and the comparison with the earlier pub­ lished, really measured maps of Advent, Tempel, and Skans Bays clearly enough indicated their quite occasional character. Unfortu­ nately these conditions must have been unknown to the English Admiralty when issuing in 1899 the sketches named as a special chart — 3020 — of anchorages on the west coast of Spitzbergen. When trying to identify a glacier which on the sketch of Green Bay von Barry had named after the princess Aldegonda von Bour­ bon, born Braganza, I found that the photo, Pl. VI at p. 30, said to represent this glacier, was in reality from — Magdalene Bay. Also another photo, Pl. V at p. 26, said to show some Maria Anna Glacier at the Ice Fiord, represented the same one, and, strangely enough, this same glacier reappears even on Pl. XI at p. 106, but here said to show a Braganza Glacier at Magdalene Bay. Such dates, being evidently not sufficient for name-giving priority, were also not the reason why I still named a glacier at Green Bay Aldegonda Glacier, but this princess, having made the interesting discovery of Braganza Bay, well deserves to get her name inscribed on the Spitzbergen map. In the summer of 1908 I succeeded in bringing about a new expedition to Spitzbergen for completing investigations at Horn Sound, 1 In a later publication, » Beretning om en geologisk ekspedition til Spitsbergen 1909», Bergens Museums Aarbok 1911, Nr. 9, Bergen 1911, p. 8, the author has wholly con­ firmed the considerations concerning his map above mentioned by the following words : » Every kind of mapping being outside of the plan of the expedition, we had brought no instruments for such a purpose». On p. 6 he also says that his sketches are defec­ tive as being at the most based only upon sightings with the compass. Furthermore, by publishing, on p. 11, a new edition of his sketch map and by trying to make it to fit into the procrustean bed of the surroundings actually mapped, the author himself has so intensely changed the whole sketch that he evidently does not consider it to be of a more lasting kind. Especially noteworthy is the change of » Blaues Gebirge* into Green Valley and the migration some 6 km to the west of the pond where the divide was passed, this causing four valleys to be changed into one. 2 Zwei Fahrten in das nördliche Eismeer nach Spitzbergen und Novaja Zemlja, unternommen von Prinz Heinrich von Bourbon. Pola 1894; pp. 29, 32, 35, and 47 sketches of Green, Coles, Advent, and Skans Bays; pp. 40 and 96 two very different sketches of Tempel Bay; pp. 114 and 115 two different sketches from Van Mijen Bay. 340 GERARD DE GEER. Bel Sound, and, especially, at the Ice Fiord, where, as on another occa­ sion already described, the exploration of this large fiord was, from several points of view, brought to a preliminary completion. With respect to the morphological map here published we used as founda­ tion maps some as manuscript printed reproductions of my map of 1896, the triangulation-points of which made it possible now for the first time to execute detailed soundings of a large fiord in a Polar re­ gion. As stated earlier, some 3 600 soundings were performed, in the main fiord by captain C. G. Norselius and in the branch fiords by the lieutenants С. B. Eriksson and W. von Schoultz. In the completion of the mapping work I had very valuable assistance from E. Jansson, who mapped Coles Bay and the valleys in the continuation of this bay, Green Bay, and Advent Bay as also Flower Valley at Sassen Bay, and further from my son Dr Sten De Geer, who at 12 different points measured second­ ary base-lines and made triangulations as the foundation of the mapping of the entrance of the main fiord, as.well as several parts of Oscar II Land, among others the prominent Jemtland Ridge and se­ veral of the large glaciers, while the author made the general comple­ tion of the whole territory, thereby assisted by our skilful photogra­ pher O. Halldin, thus procuring a great number of photogrammetric panoramas from new stations and at the same time re-measuring all the large glaciers which I had already measured on several previous expeditions, partly from 1882. From Bertil Högbom, who did not take part in the actual mapping work but brought together many valuable observations from his numerous mountain wanderings, I received a sketch map of the western part of the Stockholm Quarter and a very useful photographic panorama from Mt Bertil which I had named after him. In this way a very large cartographic material from essentially the whole Ice Fiord basin was brought together and, in order to serve as a basis for the planned geological Congress excursion to Spitzbergen, a preliminary construction of the map on the scale of i : 100000 was carried out before the meeting of the Congress in 1910 and was published on the scale of 1 : 2 00 000 as the Geologi­ cal Map of Central Spitzbergen which accompanied the Guide de Г Excursion au Spitzberg. For the construction of this map some 30 special maps of dif- THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 341 ferent parts of the land-area in question were reduced to the same scale and put together, and the same was the case with an about equal number of sounding-maps. For the combination of the latter I used a net of triangles connected with a base-line at C. Thordsen, 4 640.0 m long, determined in 1883 by N. Ekholm and H. Stjern- spetz. This general triangulation, however, has not led to any changes in the scale of the different special maps which all depend each upon its own base-line. By help of the numerous soundings I had constructed iso­ bathes for every 50 m over the whole fiord and these were now reproduced on the map named. The land-forms, however, were only indicated in a general way, partly by a colour showing the main extension of the late Quaternary sea, or the lower, main parts of the valleys up to some 70—100 m. Even all the larger glaciers indicated the situation of more important valleys, and in the plateau­ regions the valley-slopes were often well enough indicated by the limits between different geological systems and some other especi­ ally important outcrops. On a series of special maps on the scale of 1 : 50 000 — those from the Ice Fiord region comprising an area of 680 km2 — of more important glaciers the topography is especially indicated with brown shade and, with one exception, also with 100 m isohypses, whereby all the points determined as to their heights are plotted out with dots. Still, the time at my disposal for this publication not having allowed the working out, at several parts of the map, of certain interesting details or even of whole regions which were not to be visited by the excursion, it has seemed proper now to publish a new topographical edition of the map on a somewhat smaller scale, or i : 300 000, but showing also the relations to the nearest sur­ rounding regions. This publication has also been caused by the fact that only a very small number of names had been printed on the geological map, and more detailed designations were required in the same measure as our more detailed investigations concerning the natural history of this interesting region were to be published. For the new edition there was used the same original drawing as for the first one, but almost everywhere it was completed by the adding of new topographical features, especially along the western coast of the land, along the Holmstrom Glacier, or the limit between the Oscar II and James I Lands in the Heer and Sassen 342 GERARD DE GEER. Quarters, and in the interior of the Bünsow and Dickson Lands, and so on. A great part of Dickson Bay was wholly re-mapped, while, for the inner portions between C. Nathorst and C. Smith, the map of Stjernspetz is still used. Most of Temple Bay is re mapped on large scales, but for the southern shore-contour the map of Nathorst is continually used. As for the small Skans Bay a map of the French expedition on »La Manche» has been employed, while for Advent Bay, with the exception of the soundings of the Nor­ wegian North Sea expedition and some dates at Advent Point from the French expedition named, the whole region is measured anew, and in part already published in the first edition. As to Green Bay, it was in 1899 accidentally visited by a ship belonging to the Russian section of the Arc Measurement Ex­ pedition, which, having looked for mail in Advent Bay, anchored for one or two days at the west side of Green Bay just to give the leader of the expedition, T. Tschernyschew, an opportunity of studying the known section at C. Staratschin. I and my com­ rade of 1896, O. von Knorring, who were the guests of the Rus­ sians, during their first Spitzbergen campaign, used this opportunity of obtaining a small contribution to our Ice Fiord map, measured on the adjacent shore a base-line and such angles as time allowed, thereby taking some photogrammetric series with our cameras from 1896. With this material combined with photographs from 1896, I afterwards succeeded in constructing a skeleton-map of the greatest part of Green Bay, though from such a limited line of operation the topography often could only be worked out in patches. For the SW end of the bay I could, later on, work out some control or completion from two sets of photographs taken from both ends of a base-line by J. Westman of the Swedish sec­ tion, though on this occasion clouds covered the mountains. In 1901 the ship of the Swedish Arc Measuring section anchored over night in Safe Bay because of a contrary wind, and I used also this opportunity for filling out at least some small lacking con­ tours on the large Ice Fiord map, by measuring a base-line and a plain table sketch of this little bay which I afterwards worked out by the help of some photogrammetric series taken on the same occasion by N. C. Ringertz. During the expedition of 1908 both these bays were visited and their maps so essentially completed that they could without THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 343 difficulty have been re constructed with the new material, while a publication based only on the old one was now out of the ques­ tion. Along all the borders of the map narrow stripes were added, reaching the sea in all directions at the other side of the water­ shed, surrounding the Ice Fiord basin and thus better showing its geographical position. Among the materials used for this purpose was the map of C. J. O. Kjellström of van Mijen Bay1 measured on the scale of i : 100000 on the initiative af A. G. Nathorst during his expedition of 1898 and published on the scale of i : 200 ooo.2 As already stated, I have tried with the help of Sir Martin Conway’s sketch to indicate the main features of the great valley north of van Mijen Bay, though this addition no doubt must be con­ sidered as rather schematic. As to Frithiof Glacier I have tried to make some modifications according to a visit made in 1882, when I ascended its western side. With respect to the eastern border of the map I had already on the first edition used my own measurements of 1899 from the Stor Fjord for the location of Ivory Glacier and the mountains north­ ward up to Mt Svanberg at Negri Glacier, here with some addi­ tions from a later map issued by the Russian Arc Measurement Ex­ pedition.3 This zone was now in the new edition somewhat widen­ ed to the east, just enough to show that part of Agardh Bay which I had mapped in 1899. As to the region east of von Post Glacier visited by the Filch- ner Expedition it could not be indicated on the map, the definitive survey of that expedition having not yet been published and the route-sketch issued being quite preliminary. The rather schematic location of the glaciers in this region on the sketch map of Sir Martin Conway being unfortunately reproduced on a sea chart used by the members of the Filchner Expedition led them quite naturally 1 For my part I prefer to omit the s in van Mijens Bay, which form has found its way into my map from older ones. 2 Ymer 1901; earlier published on the scale of about 1:645 000 in A. G. Nathorst, Två somrar i Norra Ishafvet, Stockholm 1900, p. 99. 3 Miss, scient, pour la mesure d’un arc de mérid. au Spitzberg. Miss, russe, T. 2, 9æ sect. B, 2. St. Pétersbourg iço8. Carte du Spitzberg occidental entre Klas Billen Baie et le Storfiord. Scale 1:168000, Western part from a manuscript map by G. De Geer. 344 GERARD DE GEER. at their arrival to the east coast, as I was told by one of the party, to the assumption that they had reached Wiche Bay and were on a not hitherto named or mapped glacier branch at the south side of the Negri Glacier, while I expressed the opinion that the elabora­ tion of their measurements, no doubt, would show, that they had followed a more southern track along Hayes Glacier, which accord­ ing to my mapping work of 18991 had completely filled out Mohn Bay on Heuglin’s map of 1874. Along the northern border of the new map edition some com­ pletions were introduced on the reproduced part of E. Jäderins’ and F. Schultz’ sketch map of the south end of Wijde Bay2 on the scale of i : 400 000. At the northwestern corner of the first map edition were already published some mountains around Mts Tre Kronor which, in 1901, had been mapped from the Kings Bay side during an accidental visit by the Swedish Arc Measurement Expedition of that year. By the kindness of the Crownprince as president of the Arc Measuring Committee it has been possible to add in the new edition even the remaining marginal part of Kings Glacier down to Kings Bay, also mapped by the author on the same occasion, but not yet published. St. John Bay is, in lack of better material, schematically indi­ cated according to older small scale maps. Concerning the western coasts of Nordenskiöld and Oscar II Lands, they were not made ready for publication on the first map edition, this being prepared especially for the excursions in the in­ terior of the fiord, but on the present edition their main features are given. The mapping of the coast ridges, being of especial im­ portance to navigators for making a good land, was founded on sightings from the mouth of the Ice Fiord and triangulated points at Safe and Green Bays. By means of points thus fixed a first ship-station just off the entrance to the fiord was photogramme- trically determined; by the help of new intersections from this one a more distant, second ship-station was fixed, and so on, until five different stations were located. Of course there are difficulties in making this kind of mapping work sufficiently accurate, but at last it seemed to fit pretty well. The heights of the coast-mountains are photogrammetrically determined from often rather long distances. Along Nordenskiöld Coast the higher summits reach about 1 Ymer 1900, Pl. 13. 2 Ymer 1899, p. 210. THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 345 850 m, while along Oscar II Coast most of the summits are lower than 800 m, only Mt Protector west of Safe Bay reaching about 860 m and the dominating mountain in the whole southern part of Oscar II Land, Mt Lex, being about 1 040 m high or nearly as much as the highest summits in the Nordenskiöld Range, the Sas­ sen Quarter, and the mountains around Nordenskiöld Glacier, though not as high as the summits in the Kings Quarter, reaching over i 200 m, and on the Nathorst Range, being of about the same height. With respect to the very line of demarcation between land and sea, here of less importance as situated between a flat shore and a shallow water, it could not be determined from the distant ship stations because of the bending of the earth and is thus only dotted and in need of further work. The van Mijen Bay region, as far as to the Tjörn and Conway Valleys, is independently mapped and connected with the region to the north by means of a careful examination of all available astro­ nomical observations. Before entering into some remarks on the main morphological features of the mapped area and the geographical names here used, it may be allowed at first in a few words to discuss the principles for geographical denomination in such an uninhabited country as Spitzbergen, the more so, as the present author during many years’ mapping work in most parts of the land perhaps more than anyone else has forcibly felt the inconveniences of the often most planless and arbitrary manner in which names have been given. Having as yet no internationally accepted rules for geographical denominations, everyone has to try to find out and follow such principles as may help the new names in the struggle for existence. For the inhabited lands there seems for good reasons to be a tendency of adopting more and more the names used by the in­ habitants themselves, without translation, but with transscription into Roman letters, this being, no doubt, the only good way of making maps from different countries internationally practicable. Still, even where a country is inhabited by but one race, great difficulties have often been experienced in deciding how a name is to be written. Priority very often must cede to use or even misuse. 34б GERARD DE GEER. Inconvenient, long or compound names will seldom escape abbre­ viation and simplification. Originally descriptive designations thereby often get their original meaning obscured and become proper nouns. Granted that geographical names are meant to designate cer­ tain kinds as well as individuals of geographical forms and pheno­ mena and that such designations as far as possible ought to be re­ cognizable and unchanged with respect to time as well as to the place or country where they are used, it may be especially advisable, in uninhabited lands where we are at liberty in creating names, to pay some attention to the experience gained from the fate of names in other regions. It thus seems best at once to give the names the form of real proper nouns and to avoid mere descriptions or other designations directly inviting to translations and alterations. Also it seems preferable already from the first to avoid such long, inconvenient, and compound names which, from all the trouble they are causing, anyhow will not escape from finally by trituration getting a handy form. Of course it is desirable as much as possible to confine names to really individual features and to avoid superfluous names. Furthermore, it is of course desirable that the names should be arranged in such a way as to reflect and illustrate the characteristic morphological features and thus to be at the same time more easy and more worth remembering. A measure which might prove favourable in geography as well as in biology would be, according to my opinion, a more system­ atic use of a binary nomenclature, in so far that the geographical in­ dividuals will be indicated by internationally stereotyped proper nouns, but the geographic kind by morphologically correct appella­ tives, which may be translated into different languages in order to facilitate the use and modify the Babyionic confusion. It seems, indeed, even in geography not at all too early to leave more pri­ mitive descriptions for real names. As to the earliest cartographical designations in Spitzbergen, they were in several cases purely descriptive notes on the sea-charts and, not being meant as names, were also but little suited for that purpose. Such are especially many designations concerning har­ bours, as schoone, fair; behouden, safe; vuyl, foul; comfortless, and so on. THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 347 Other designations, occasionally given from such commonly occurring animals as bears, seals, foxes, reindeer, geese, and so on would be about equally little instructive almost everywhere and have also been repeatedly used at several different places, which also applies to some designations by adjectives, being scarcely adapted to independent proper nouns. It is also but natural that many of the old skippers’ appella­ tives cannot have any founded claims on eternity. Thus the Dutch sailors, accustomed to the great river-mouths of their own country, were apt to call also the indentations of the Spitzbergen coast ri- viers, and by the whalers, who had no interest in the interior of the fiords, these were often mis-interpreted and designated as sounds. On the contrary, real sounds, as the Foreland and Thymen Sounds, were sometimes designated as fiords. Very often the old charts are so inaccurate that the identification of many ampng their names is open to very subjective guesses. In such cases it seems but fair that the first cartographers who fixed the features of the land by actual measurements were also in their right to fix the names. Sir Martin Conway has done a great deal of work in bringing together into his interesting book »No Man’s Land»1 a considerable material concerning the older history of Spitzbergen, from its dis­ covery in 1596 to the beginning of the scientific exploration of the country. Still, as his work ends just where the great scientific Spitzbergen literature and the actually measured Spitzbergen maps commence, he has, according to my opinion, laid too much stress upon many old designations which, on more or less good grounds, have been long ago exchanged for other ones, which in their order have become nowadays so universally used in the extensive litera­ ture named that every greater change in this nomenclature would lead to great confusion without corresponding advantage. The whole of the Spitzbergen map underwent through the Swe­ dish expeditions of O. Torell and A. E. Nordenskiöld a very essen­ tial change, from mostly being an incomplete and often erroneous compilation of sketches into a real general map, for the first time giving a reliable location and representation of all the main features, whereby also many names for the first time could be fixed in a satisfactory way. As Nordenskiöld’s last Spitzbergen map of 1874 sums up and marks the end of this important cartographic foundation work of the earlier expeditions, it seems to be but an act of justice 1 Cambridge, at the University Press, 1906. 348 GERARD DE GEER. and at the same time the most practical, with respect to the large scientific literature referring to the names of that map, to use it as a starting point for Spitzbergen nomenclature, only with such changes as are required from actual errors or inconsequences. In several parts of the Polar regions the maps have been crowd­ ed with a great many names for »lands», »coasts», and »plateaus», often without connection with natural boundaries of any kind. By a happy chance Spitzbergen had escaped this kind of ill-defined names, and to prevent their coming in the author ventured, in 19001, to propose names for the natural sub-divisions of Spitzbergen, the mapping of which being at that time just enough advanced to allow indications of the main boundary lines between such natur­ ally distinct lands as could deserve and need individual names. The main features being thus settled, it seems with respect to other geographical objects but right to demand that new denomina­ tions must be founded upon real mapping work. On the other hand it is easy to imagine what a confusion would result if every tourist who nowadays pays a visit to Spitz­ bergen, at the most taking some photographs or making some mo­ mentary sketches by eye-measure, should have the right of claiming priority for any kind of fancy names, that he chose to plot in, and which, no doubt, as a rule would be much less deliberate than the names given by real cartographers as designations of features really conquered for geography by reliable work. Even on Nordenskiöld’s map of 1874, here proposed, when exceptions are not specially justified, to be used as a starting point for the Spitzbergen nomenclature, there are, certainly, many names which might have been better chosen or better placed so as to be more appropriate for international use or more closely connected with their historical origin. However, it must be admitted that in many cases the history of or rather the somewhat diffuse tales from the Spitzbergen blubber-epoch are, though interesting in their way, scarcely important enough to justify such a bloody hecatomb as that so lightheartedly proposed by Sir Martin Conway of all those geo­ graphical names, fixed by Nordenskiöld and his men for the first 1 Ymer 1900. THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 349 time by real mapping work and since half a century now in com­ mon use. Of course, there have been difficulties with such less happy names as the rather encumbering Förväxlingsudden — at the Stor Fiord —, so named by Nordenskiöld from some occasional confu­ sions, a name which the English sea-chart has tried to escape by translating it, though erroneously, into Changing Point. Neither have such designations by mere adjectives as Svarta Berget and Hvita Berget been left unchanged, but are translated into Black and White Mountain in English or Schwarzer and Weisser Berg in German, which consequently should lead to Tschernaija Gora and Mont Blanc, only to speak of more known languages. If Norden­ skiöld from the first had given those designations the same form of proper nouns as they have always finally obtained by use in Swe­ den, in this case Svartberget and Hvitberget, they would have been better armed against the unhallowed spirit of translation. As to the mountain name Dödmanden at the mouth of the Ice Fiord, the poor spirit named believed that there could be got from the Scandinavian adfixed article the English noun Den, and thus the sea-charts created the whole inviting habitation: Dead Man Den. But in the neighbourhood, there was also the name Dödmandsören, from (Norw.) ören = the pebbly beach. Here the restless spirit strived to make it clearer by the translation: Dead Mans Ears, and Ritter R. von Barry had such a faith in this somewhat surprising translation that he ventured to communicate that: »die Norweger nennen ihn, an­ geblich wegen seiner Ähnlichkeit mit einem menschlichen Ohre, das Ohr des todten Mannest У It would indeed be much wiser to spare the proper nouns every change from translation, their by far most important purpose being to designate as distinctly as possible one phenomenon apart from all others: witness the binary nomenclature in biology, the world-wide importance of which is well recognized. With respect to species it is, however, often still possible to express in the name some specific character, but as to individuals to be designated by proper nouns it is at the same time more difficult and much less important. Here the original meaning of the word is so unessential that proper nouns as well could be, as indeed they often are, quite arbitrarily put together or even invented. As we all agree that nothing would be won by translating Livingstone into Pierre Vivant or Bauernfeind into Enemy of Peasants we ought 1 »Zwei Fahrten» {op. cit^ p. 20. Yiner 1912. 23 35° GERARD DE GEER. also to do what we can to prevent similar violations of geographical designations which thus should always from first of be given the form af real proper nouns. As to the trituration of unnecessary long and inconvenient names it is, of course, going on in Spitzbergen as everywhere. Thus already Nordenskiöld had abbreviated Willem van Muyens Bay to van Mijens Bay, and Nathorst and others Walter Thymen Strait to Thymen Strait. In the same way I have used the abbreviation Bil­ len Bay for Klaas Billen Bay, a name which was transplanted by Nordenskiöld to its present place from some undeterminable bay on the south side of the Ice Fiord and which, according to Conway, originated from a skipper Cornelis Claeszoon Bille, so that the abbreviation at least cannot be considered to be a vandalism against neither the place nor the origin of the name, but only to fix in print a more convenient form for many years in private use. Concerning the change of old incorrect appellatives it has been already mentioned how the Foreland Fiord and Thymen Fiord were corrected to Sound and Strait, and in the same way the old de­ signation Ice Sound was long ago corrected to Ice Fiord from having originally been called Grooten Inwyck and even Fiord van Groene Herberg. At van Mijen Bay Nathorst had already exchanged Nordenskiöld’s colloquial skipper name Frithiofs Isfjell — which on the English sea-chart, quite naturally, was misinterpreted as Frithiofs Mountain — to Frithiofs Glacier. On the old maps the appellatives sounds, inlets, fiords, bays, coves, and harbours were often used without any discrimination. Nordenskiöld performed many useful improvements in this respect but left some cases uncorrected, thus for S:t John’s Haven or Bay he rightly used the last appellative, but among the several old names on the two side bays at the entrance of the Ice Fiord he none the less kept Safe Haven and Green Harbour, though the latter is one of the larger side bays of the Ice Fiord, and even the former from a geographical standpoint and for the sake of con­ venience must in all descriptions claim the same appellative as the other bays of the region. I have retained the names of Norden­ skiöld but corrected the appellatives, holding it unnecessary to use double appellatives as the names are still easily recognized, and the new forms, no doubt, will soon enough be found to be more as well correct as convenient. THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. SSI With respect to the new names more especially and their grouping together with old ones, so as to form, as far as possible, an organic whole, a few remarks may be added. As to the main, eastern part of the region, where table-struc­ ture and plateau-mountains dominate and where a great number of broad, rectilinear valleys like gigantic streets intersect the regular, palace-like mountain masses, I have designated the interjacent, main mountain plateaus as quarters with different proper nouns. In greater quarters, where the main mountain mass is often rather regularly subdivided by deep side valleys, the intervening mountain blocks have been designated with numbers like houses along a street, the odd numbers to the left and the even ones to the right. Thus a great many localities can be exactly designated through their num­ ber and the name of the quarter or the valley without any super­ fluous special names. The central portion of the whole area, at C. Thordsen, where the Swedes had their wintering station 1882—83, has received the name Stockholm Quarter, the extension af which is to be reckoned from the mouth of the Ido Valley1 and to Skans Bay, thus com­ prising the Triassic area of Dickson Land. The main extension of the adjoining Skansen Quarter is easily understood from the map, although it may here be mentioned that the remarkable, more than 200 m deep submarine depression off Mt Skansen has also received the name Skansen Depth. The cape east of this Skansen depth has got the name C. So- lander and the cape south of Adolf Bay has been designated C. Adolf. North of Adolf and Mimer Bays, Munin and Hugin Valleys, and westward to Nathorst and Zeipel Valleys, as well as eastward to Nor­ denskiöld and Mittag Leffler Glaciers, the region has got the name Culm Quarter from the often coal-bearing Culm layers which, as far as I have been able to trace them, have about the limits named, being, except to the southeast, surrounded by Archæan, Devonian, or not carboniferous Carbonian. Mt Tricolor has got this name from the black and red Culm and the covering white gypsum, which I observed in its eastern slope in 1882 from the summit of the mountain which Conway later on named after the author. Three of the higher mountains in the Culm Quarter, or Mts Johnson, La- 1 On a small scale sketch, drawn for C. Wiman’s publication on »Ichthyosaurier aus der Trias Spitzbergens», are, for the Ido, Haga, and Student Valleys some other provisional names by an oversight copied from my manuscript map. GERARD DE GEER. gercrantz, and Kinander, are named after some of the leading men of the Swedish company Istjorden-Belsund, which during some years has undertaken industrial explorations in Spitzbergen and especially concentrated the work within their claims, four of which are delimited on the map with red lines. Mount Gyldén is determined as to its height and named by H. von Zeipel, who ascended it from Wijde Bay in 1898, while its situation is also connected with my own measurements from Dickson Bay. The extension of Göteborg Quarter along the east side of Dick­ son Bay is determined by that of the three quarters above mentio­ ned. The names Lund Quarter and Uppsala Quarter have been gi­ ven to the areas facing Dickson Valley and Bay north of C. Nathorst with the stately, long Devonian ranges which may properly be called by the corresponding names. Uppsala Quarter extends northwards as far as Dickson Land, or up to the two branches of Wijde Bay joining at C. Petermann. Near the limit of the map is designated as Mt Purpura a prominent, straight-lined range, mapped by Jäderin and, to judge from the colour reported, probably of Devonian age. Its eastern escarpment lies just in the continuation of the great fault, cutting the Devonian northwest of Billen Bay. Thus possibly the hills between Mt Purpura and Wijde Bay may be Carbonian and form a continuation of Mt Tricolor, although, very likely, without the Culm layers. Andrée Quarter reaches from Dickson and Ekman Bay south­ west of the valley limiting Lund Quarter and about as far to the north­ west as the Carbonian caps or witnesses of erosion, thus forming the southernmost part of Andree Land, which is confined between Orsa Névé, Ekman and Dickson Bays, Dickson Valley, Wijde and Wood Bays, thus reaching as well the open Polar sea, for the exploration of which Andrée ventured his life, as the Ice Fiord region, the mapping of which he so willingly promoted. In connection with the mapping work in 1896 I named the peninsula between the Ice Fiord and Kings Bay Oscar II Land, of which the northern limit is marked by Crowns Névé, Mts Tre Kro­ nor, and Holmström Glacier with Leonard Névé. Thus the later proposal of Conway to denominate the whole northwestern part of the land after King James must be confined to the region north of the line named. The tract along the frontier, characterized by quite a series of mountains with Carbonian crowns, may be called Kings Quarter, extending from Mts Pretender and Queen, over Mts THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 3 5 3 Vasa, Diadem, Idre, and Särna to the Holmström Glacier and Orsa Névé. Conway’s royal mountain family has here become augmented with Mt Infant and Mt Dauphin, while one of his Queens having nothing in common with the other but being closely related to Mt Pretender was changed into Mt Fatum. The more continuous Carbonian rim along the northeast frontier of Oscar II Land has received the name Carbonian Quarter from Mts Colosseum and Palatium1 over the also Carbonian Mts Säter and Falun to Mt Drottningholm and the Mt Palace of Conway. Trias Quarter is the name given to the last strip of land SW of Sefström Glacier, which, though somewhat monoclinal, may be counted to the table region. In the eastern part of the region Bünsow Land is confined be­ tween Tempel, Sassen, Billen, and Adolf Bays, and Nordenskiöld, Negri, and von Post Glaciers, thus comprising three different moun­ tain masses: Gips and Tempel Quarters as well as the ranges be­ tween the two great névé-arms of von Post Glacier, thus being properly designated as von Post Quarter in memory of this eminent scientist. Colorado Quarter forms the western end of the rather triangu­ lar Sabine Land, as I have called this region, situated near the midst of the territory of the Russo-Swedish Arc-Measurement trian­ gulation, which had finally succeeded in realizing the audacious idea of Sabine. As to the probably dominating summits, Mt Filchner and Mt Æolus, I had determined their position as well as that of Mts Umbrella and Okapi in 1899 with theodolite from the Stor Fiord side.2 As being the first description of the earlier quite overlooked, large Sassen Valley, the following notes3 from my visit almost to its inner end on the 15th of July in 1882, may here be quoted in English translation, the more so, as they refer just to the 1 This name has here been substituted for the name Mt Sefström of the first map edition, which name was already used for a mountain ridge near the mouth of van Mijen Bay. 2 See the map in Ymer 1900. The northernmost of those summits I had on the first map-edition from my original manuscript and on account of their appearance named Mt Umbrella and Mt Zebra, but, the latter name being already before the printing of that map occupied for a mountain east of Red Bay, I have here changed it to Okapi which is also at least partly white and black-striped. 3 A. G. Nathorst, Redogörelse för den tillsammans med G. De Geer år 1882 företagna geologiska expeditionen till Spetsbergen. K. Vet. Ak. Handl. Bih. Bd 9, N:o 2, p. 36. 354 GERARD DE GEER. way later on followed by Conway1 to Agardh Valley: »Having part­ ed with Nathorst I walked together with two of our men into the great valley which forms a natural continuation of Sassen Bay but does not occur on earlier maps, the interior of the fiord not having been visited by preceding expeditions. In this region almost all snow had disappeared and the vegetation was by far more developed than out at the west coast where the fogs no doubt to a consider­ able degree check the effect of the sun-rays. — — — — — — »We followed the north side of the valley, according to podo- meter and estimate about one and a half Swedish miles. It con­ tinued about half a mile farther and was then terminated by a gla­ cier. The outer part of the valley extended from about northwest to southeast, the inner one eastward. Along the. middle, or perhaps nearer to the southern side ran a broad river, probably one of the larger rivers in Spitzbergen. It seemed to flow quietly and may perhaps be navigable with a small boat or scow, which would be of much use for transporting provisions and collections or shot reindeer if anyone from this point desired to walk toward the east coast of the land. From the north side of the valley, consisting of the hard Carbonian rocks, only a few, narrow, deep creeks came out; whereas, on the southern side, all the way seeming to consist of Triassic shales, three rather considerable valleys opened. Possibly the inner­ most of these communicates with the valley, beginning at Agardh Bay. At least the whalers say that a valley connects the fiord named with Sassen Bay. However, we did not consider it worth a special walk only for ascertaining this fact, as in any case we would scarcely have been able to carry any collections the long way, and as we already had learnt to know the main features of the geological struc­ ture of the region, which was so regular that very little new for the map could be expected from such a walk. »We therefore returned, now taking our way over the mountains on the northern side of the valley. Here no glaciers or snow occur­ red as far as our eyes could reach out over the mountain-pla­ teaus.» Sassen Quarter lies between the east branch of the Ice Fiord, Sassen Bay, the lower part of Sassen Valley, Conway’s valley-route through Brent Pass, Advent Valley, and Advent Bay. On the first edition of this map some indications for the northern part of this 1 Conway, The first Crossing of Spitsbergen, London, 1897. THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 355 quarter were taken from preliminary sketches, but are now by the help of photogrammetric measurements more fully worked out and adjusted. As to the name C. Diabas, identical in both editions of the map, C. means here as at all other places Cape and not Cap, as supposed by A. Dubois, who complains that I have in this way from mineralogical causes transformed the former name Hyperithat- ten (Cap Hypérite).1 But he is in error in so far that, my cape is not the Hyperithatten of Nordenskiöld, which is situated some km farther to the west, being left without a name on the first map­ edition, just because I had some hesitation as to the above transfor­ mation in fact used by other authors. On the new edition of the map I have preferred the abbreviation Hatten Hill, which seems best to remove the difficulties. The name Knorring Névés pertains to the whole reticular group of small glaciers around Mt Staket, and the other group around Mt Lusitania may be called Lusitania Névés. The names of De Geer Valley, Flower Glacier, and Mt Lucita- nia are taken from the sketch map of Conway as well as the general extension of the névés last mentioned with the touch given on the map of Dubois. With respect to this map its author makes explicitly the follow­ ing remark: »Je n’ai eu à ma disposition sur le terrain, à l’exception d’un appareil photographique de qualité moyenne et d’un baromètre anéroïde, aucun instrument capable de me fournir une observation d’angle, c’est-à-dire ni plachette, ni théodolite.»2 No base-line being measured, the construction of a map was still made possible by the use of points determined on the first edition of my map, which happened to appear at the same time. The Flower Valley which was the main ob­ ject of this mapping had, however, for the greater part been mapped with plain-table in 1908 by E. Jansson on the scale of 1:50 000 though several details of interest were now added. As to the peripherical parts of the beautifully drawn map, the author emphasizes that he has here only enlarged earlier sketches, the hypsometrical curves being thus, especially here, quite schematical. Still his photographic pano­ ramas from Mt Marmier and Mt Olivier, a point 2 km W of Mt 1 A. Dubois, La région du Mont Lusitania au Spitzberg, with a map in 1 : 50 000, p. 18, foot note 2. Neuchatel 19it. 2 By a misunderstanding the author has on his map re-introduced the old error as to the meridian on the earlier maps, originating from the assumed position of Sabine’s Observatory, which since 1872 has been corrected by Wijkander. The inadvertency I alluded to was of quite another kind and will be treated on another occasion. 35$ GERARD DE GEER. Lucitania, are equally beautiful as instructive and together with a panorama, taken in 1896 by Otto von Knorring from Mt Otto, has now made it possible to map out almost the whole of Mt Helvetia. In 1882 I saw and determined as Triassic a mountain which short ly afterwards was visited by Charles Rabot and which on his proposal, as soon as it was really fixed by mapping, I named Mt Marmier on manuscript maps, and in print on the map of 1910. On the same map was published from plain-table measurements on the scale of 1:50 000 of the expedition of 1908 the arête and sum­ mits dominating the Flower Valley, though without names. The names of Mts Arctowsky and Helvetia, are taken from the map of Dubois. With the exception of the names above mentioned, as well as Hatten Hill all other designations in this Quarter are new for this map or, in a few cases, for its former edition. The central part of Nordenskiöld Land was called Nordenskiöld Quarter, extending from the Ice Fiord between Coles and Ad­ vent Bays along Nordenskiöld Range to Advent Valley, and on the opposite side to Coles Valley, the valleys east of Mts Nathorst and Nobel, and the great valley which was sketched by Conway. The latter is here named after him, as it had earlier no real name, being originally designated as: een drooge Fioord or OndiepeRivier, mean­ ing a dry or shallow fiord but not a shallow valley. Later desig­ nations, as Rendal and Stordal, are used at several different places and are rather appellatives than proper names. The innermost mountain mapped in Advent Valley I have called Mt Hallwyl, and on the other side of the small valley south­ west of this mount two points are plotted on the map, marking the ends of an arête which has received the name Mt Baldhead, very likely corresponding to the so named mountain on Conway’s sketch map, but in any case now sufficiently fixed as to its position. Farther westward there occurs a row of summits on the plateau of Nor­ denskiöld Range, though foggy weather did not permit the settle­ ment of the position of all of them. The two westernmost are Mts Nordenskiöld and Hierta1, the next, seemingly crescent-formed, may 1 As this mount was named by Nathorst and myself in memory of Lars Hierta, but compound names are to be avoided, his forename has here been moved over to the glacier descending from the mountain. The height here given for Mt Nordenskiöld is according to photogrammetric measurements from ship-stations on the fiord, the some­ what lower figure in the first edition being obtained from a point where the real summit was not visible. THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 357 be called Mt Luna, and the easternmost measured Mt Duo. As the settlement at the American coal-mine is called Longyear City after its enterprising american owner, the corresponding name may apply to the valley and the glacier in its continuation to the southwest, while the small glacier on the southeastern slope of Mt Nordenskiöld, being renowned for the plentiful fossil leaves from bygone Tertiary forests, may be called Dryad Glacier. West of Nordenskiöld Quarter there follows all the way to Green Bay and the long Harbour Valley the Heer Quarter, named after the eminent Swiss phyto-palæontologist of Dutch extraction, Oswald Heer, who by his fundamental descriptions of the great Swedish collections of plants from the rich fossil floras discovered by Nor- denskiöld’s expeditions has thrown so much light upon the evolution of the arctic regions. By the mapping work of 1908 the series of marked, but at a distance confusingly similar mountain cones south of Coles Bay were finally fixed as to their position and now also as to their names. The northwestern part of the quarter has not been so much upheaved as most of the table regions and being strik­ ingly low as far as to ward the monoclinal Harbour Rangehas re­ ceived the name Holland Plateau. The high mountain at the inner end of the Harbour Valley was called Mt Nobel and the adjacent mountains after the Scandinavian Nobel-laureates. Hereî were also pla­ ced the names of Mt Haag and, at the other side of Ira Valley, Mt Pax. South of the marked Harbour Valley to the valley east of Mt Gullstrand up to Berzelius Valley and westward to Green Bay and the monoclinal Heer Range along Green Valley and to Mt Oswald the region was named Oswald Quarter. The adjoining tract to the east up to Conway Valley received the name Berzelius Quarter. Finally, the region between Conway Valley and van Mijen Bay was called Liljewalch Quarter in memory of C. F. Liljewalch, who has done so much for the study of natural science in Sweden. Mt Gustaf was on the map of Kjellström called Mt Gustaf Nordenskiöld but, as this would easily lead to confusion with the original Mt Nor­ denskiöld, it has here been abbreviated and the surname placed as a memento in the adjoining valley. For lack of sufficient mapping work no sub-division into quar­ ters is here proposed for the easternmost part of Nordenskiöld Land, which may be considered to extend to Sassen and Agardh Valleys and to a side-valley from the latter, extending in about the direction 358 GERARD DE GEER. of the innermost northern side-valley from the eastern end of Kjell- ström Valley and further to this latter. As to the surrounding regions with table structure, I have de­ signated the magnificent Tertiary range south of van Mijen Bay as Nathorst Range. The range and valley northwest of Agardh Bay and Mt have received their names from this bay. The stately western range was named after Rurik, the well known founder of the Russian state, thus reminding of the first historical relations between Sweden and Russia. A Swedish steamer used for several transports by the Russian as well as the Swedish Arc Measuring Expedition happened also to have that name. As to the environs of Wijde Bay north of Mt Tricolor, the sketch map of Jäderin from which the topography here indicated is reproduced does not give any other names, excepting that of the fiord, than Mittag Leffler and Stubendorff Glaciers and Riddarborgen, a moun­ tain which still lies outside of the area here described, just a little north of the mountain here named Mt Castle. The high mountain-wall east of Wijde Bay, forming the western escarpment of the great Archæan plateau of Nieuw Vriesland, has here received the name Finland Wall, and its different blocks have been called Mts Lemström and Malmgren after two of Norden- skiöld’s Finlandian companions, and Mts Sederholm and Ramsay after the known Finlandian geologists. Farther to the north-east and to a small part within the area of the present map, though here omitted for the sake of the map-title, lies the highest range not only of the Archæan plateau named, but of whole Spitzbergen reaching, according to Carlheim-Gyllensköld, about 1730 m above the sea and called by Nordenskiöld after its first discoverer, his Finlandian com­ panion Chydenius. Since the investigations of Nordenskiöld and Blomstrand it was known that along the west coast of Spitzbergen occurs a belt where the mighty series of layers, forming the horizontal table-plateaus of the interior, have been strongly dislocated and uplifted. This has been explained by Nathorst, Suess, and others as caused by normal folds and dragging. Yet, in 1882, I had an opportunity to study some folds at the mouth of van Mijen Bay south of Axel Island, which seemed difficult to explain in that way, as was also the case with the tectonic west of C. Staratschin and the Carbonian layers which in the same summer I found to be raised up above the Triassic west of Ekman Bay. In 1896 I could state that on a consider- THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 359 able part of Oscar II Land occurs quite a series of mountain-ridges, pushed up and overfolded from SW towards NE. The upraised layers, earlier seen by Wijkander — not by Nordenskiöld or any other geo­ logist— were now found to be disturbed by a great overfolding which was referred to one and the same process of mountain-folding as the disturbed layers along the west coast. As well during short visits in 1899 and 1901 at Green Bay and Safe Bay as especially in 1908 during the revision of the whole region I had several opportunities to corroborate my opinion as to this remarkable, new feature in the geology of Spitzbergen and in the structure of the Atlantic coast. In 1910 I had the pleasure of showing some of the beautiful overfolds to a great number of geologists, taking part in the Congress excur­ sion of that year. As to the Tertiary folding, which has played a most impor­ tant rôle by putting its marked stamp upon the western coast-region of Spitzbergen and giving rise to those innumerable, sharp summits which almost forcibly engendered the name of Spitzbergen, all the mountains within its region have been marked on thé map by black hachures, indicating the main direction of the strike. Though this region is of course of special interest, it may be easily understood that it was not possible to furnish a comprehensive and objective statement of the folding phenomenon before at least the main fea­ tures of this very splitted and dislocated region had been fixed by sufficient mapping-work.1 In order to emphasize the connection between all the mountain­ ridges caused by this Tertiary folding the most prominent of them have been named after Swedish provinces all ending in 4and. On Oscar II Land the especially dissected coast-ridge of probably Cam- bro-Silurian or Heklahoek rocks received the general name Götaland Ridge, while the designation Svealand Ridge was given to the ana- 1 In the disturbed layers which I had found west of Ekman Bay Nathorst believ­ ed that a proof had been obtained of the fault nature of the western limit of the great pre-Çarbonian Graben and thought that I had not observed this passage, since in my paper on »Some Leading Lines of Dislocation in Spitzbergen» I say that in 1888 no­ thing was known about the nature of the western limit of the Devonian area in Spitz­ bergen. But having myself investigated the folded region named and especially pointed out the Tertiary age of the disturbances I could scarcely be able to accept this in every case post-Carbonian earth movement as a proof of a pre- (or rather eo-) Car- bonian fault. See my paper above named, Geol. Fören. Förhandi. 1909, p. 200 and Ä. G. Nathorst, Beiträge zur Geologie — — — Spitzbergens etc. Bull. Geol. Inst. Upps. 1910, p. 319. 360 GERARD DE GEER. logons, marked mountain-ridge which I mapped in 1901 at Kings Bay and have mentioned beforehand as probably pushed up above the strongly disturbed Tertiary strata along its northeastern foot1. This ridge forms the back-bone of the peninsula which Isachsen has la­ tely named after Brögger and continues farther to the southeast about in the direction towards Jemtland Ridge. Even the nearest adjoining mountains to the northeast are more or less markedly disturbed, dipping in below the ridges named which evidently have been pressed up over their western bases. Thus the Carbonian layers of Mts Collett and Garwood dip in below the Cambro-Silurian mass of the Svealand Ridge, and the same applies to the Carbonian layers of the Lappland Ridge, having a steep southwest dip in below the overfolded, magnificent Jemtland Ridge, also consisting mainly of Carbonian layers. Even the Lappland Ridge has been considerably shoved up above and to a much greater height than the adjacent, younger, but down-pressed layers of the Trias Quarter which have also a more gentle, but conspicuous dip to the southwest. Here the foremost mountain at the entrance of the stately Lapp Valley has been named after Hjalmar Lundbohm and the highest summit of the Lappland Ridge after Axel Hamberg as a remembrance of their work in Swedish Lappland. Mt Medium has received its name to indicate that the sum­ mit or triangulation-point is the middle one of three. In the beds of the next, or Helsingland Ridge, overfolded to­ wards the north-east, hitherto only Jurassic fossils have been found, though it may be possible to discover even Tertiary or at least Cretaceous layers. The moraines at the north side of Wahlenberg Glacier indicated also the occurrence of Triassic rocks. Mt Syltop- pen had received its name from sightings of Stjernspetz long before the ridge was named and has nothing to do with the similarly named mountain in Swedish Jemtland. Gestrikland Ridge seems to consist of Mesozoic rocks and this is also the case with Sten Mts, a group named after Sten De Geer. Here, in 1908, we searched in vain for Tertiary plant fossils, only finding undeterminable, probably Jurassic remnants, until our phy­ sician F. Henschen at an adjacent point, afterwards named after him, found leaves which proved to be Tertiary, while the surrounding parts of Erdmann Tundra seem to consist of Cretaceous and Juras- 1 Some Leading Lines . . . Geol. Fören. Förh. 1909, 206 and the map, Tafl. 2. THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 361 sic layers. On the map of this tundra were marked with contours some ice- and snow-covered basins seemingly indicating the situation of lakes and bays. Between the inner depressions and the foot of Sten Mts I found low outcrops of breccia, no doubt marking the limit between the almost horizontal layers of the tundra-plain and the upraised beds of the mountains. Northwards in the same way the coincidence continues between, on the one hand, the flat tundra-shelf and the horizontal table-structure and, on the other, the abruptly rising mountain-region and the fold-structure. The whole tundra-shelf formed during the Post glacial epoch a part of the fiord-bottom, and here it seems evident that the bordering mountain-frame of the fiord was mainly originated by the great earth-movement which piled up and pressed together the mountain-ridges, leaving the region, now occupied by the fiord-trunk, relatively undisturbed. Still, in 1896, stating that the marine Jura layers at the basal part of Boheman Tundra toward the Cape were covered by equally undisturbed plant­ bearing Jurassic sandstone-layers, I found near thé shore of the cape marked dislocations and at the north side, in the Vertical Rock, vertically raised layers, as a remnant of the upper sandstone and a proof of strong dislocation. It seems also assumable that a marked shatter belt and probably also dislocations have determined the formation of the pronounced, up to some hundred metres high Tundra-escarpment, which was discovered by the soundings of Nor- selius. Characteristic for this coast, fringed by the tundra-shelf, is ‘the formation of piedmont glaciers, spreading out at the foot of the mountains. It may be possible that the Trilobia Banks mark the end of such a combined large piedmont glacier at the end of the Ice Age radiating out into the fiord when the main trunk glacier had receded enough to give place to such an expansion of the northern side-glaciers. Along the Vermland and Dalsland Ridges the resistant, Carbo- nian layers re-appear on the western side of the folded trough, the eastern side of which is in the first hand represented by the Jemt- land Ridge. Ymer Bay, as well as Green Bay, marks the site of strongly disturbed and folded Postpalæozoic layers, while Safe Bay just as Linné Valley marks Culm layers in the same state. During the completion of the photogrammetric map I found and succeeded in delineating in the continuation of Safe Bay a 362 GERARD DE GEER. curious, ice-dammed lake, which from being covered by ice and snow at first had escaped my attention. It was called Lake Lovén and the Cambro-Silurian ridge along its western side, Lovén Ridge. The adjoining, very dissected Götaland Ridge seems to have been uplifted and crushed more than folded during the Tertiary crust movements. Along Nordenskiöld Coast, south of the Ice Fiord, only a nar­ row strip of Cambro-Silurian rocks has been uplifted enough to be­ come visible and has received the name Bohusland Ridge. The northernmost part of it, just at the entrance of the great fiord, was named Mt Linné and the adjacent summit Mt Systema. Also the adjacent valley and the great lake which I found and mapped in 1908 and named after Linné were excavated in intensely com­ pressed and upraised Culm layers. The stately Carboniàn ridge to the east received the name Smoland Ridge including, among other transverse valleys, the one visited by the Congress excursion and named in memory of it. As far as the Smoland Ridge extends, the resistant Carbonian layers have been forced up in large ribs and folds, partly shoved over the weaker Jurassic, Cretaceous, and Tertiary beds to the east which have been so strongly compressed as to show a quite verti­ cal dip and have been wedged in below the nearest parts of the adjoining Tertiary rock-masses to the east which thus along their western margins show a marked dip to the northeast. Where the layers had been most intensely dislocated, the Green Bay depres­ sion has been since that time gradually worked out by weathering and other landsculpturing forces, the last stamp on the whole work being set by the glaciers which thus easily enough may get too large a credit for their contribution. The long, marked Green Bay with its bed of vertical and shat­ tered layers corresponds in a striking way to the position of Smo­ land Ridge, Linné Valley, and the Linné-Systema Mts. At their southern ends the ridges are bent to the southeast, and here the bay ceases and is supplied in the latter direction by Green Valley with monoclinal layers. Soon enough the strike passes over again in a more southern direction and, no doubt, with some bends probably answers to the bends of the Bohusland Ridge, continuing down to the shore of van Mijen Bay which latter coincides with a very marked bend, strongly contrasting to the extremely regular trend of the THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 363 Carbonian Axel Island which crosses the whole of van Mijen Bay, ex­ cepting at both the fiord shores, where it is cut through by sounds just where shatter-belts and dislocations ought to be sought for. The adjoining, mapped parts of the Carbonian ridge on the main land have been called S. and N. Halland Ridge and the corresponding monoclinally uplifted Mesozoic ribs Sefström and Siljeström Ridges. When trying to obtain a general view of the main morphologi­ cal features of Central Spitzbergen it should be remembered that all through the northern part of the land and farther eastward to Franz Josef Land there occurs all along the border of the Polar depression an elongated belt of land-elevation which seems to have been sub­ ject to upheaval as well as intrusion of diabase and extravasation of basalt even during the Cretaceous period. Along this belt the older elevated rocks have been laid bare by erosion and the southern rim of their area passes the northern part of the present map from its NW corner about towards ESE cut through by all the remarkable inner branches of the Ice Fiord. The attitude of this old land-nucleus can be traced in the very interesting arrangement of the dip to be observed in all younger ‘beds along the southern slope of the nuc­ leus named. This, as seems evident, originally very gentle and regu­ lar slope might be due to a large flexure, along its foot striking about NW—SE and here marked by a series of interesting diabase intrusions. This flexure-slope of the nucleus named is here mentioned as having seemingly had an important influence upon the later, Ter­ tiary movements in the earth’s crust. As to those latter their fundamental importance for the origin of the present topography is most easily understood in Oscar II Land where the Tertiary folding and the pushing up of the moun­ tain-masses are so intimately and evidently connected. Of especial importance here is the marked contrast to the immediately adjoining fiord-bottom at the tundra-shelf which has evidently here been much less dislocated. It is also easy to see how in the northern part of Oscar II Land, just outside of the folded region, the dominating, topographi- 364 GERARD DE GEER. cal lines are arranged in conformity with the strike of the folds and how, farther on where the crust masses were forced up against the flexure-slope named, the leading lines successively changed their direction, so as to be oriented along the dip of the flexure and to converge against the fiord-trunk through the two sounds which have here received the names North and East Branch.1 The connection between fracture-lines and the limitation of the great land-blocks between the branch-fiords is, as might be expected, most pronounced along the eastern border of the greatest land-block, or Dickson Land, where long lines of dislocation, as well eo-Carbo- nian as even younger, most probably of Tertiary age, can be tra­ ced along very considerable parts of that land-border, which has a scarcely mistakable conformity with the opposite western limit. In this table-region the best way to establish the differential movement of different quarter-blocks was by stating at a sufficient number of points the attitudes of certain, easily recognizable rock­ beds. With respect to Nordenskiöld Land, here is already spoken of the close connection between the mountain-folding and the morpho­ logy along the part facing the Atlantic. This connection is also evident as to the nearest adjacent valleys cutting the border of the table-region. But also most of the following larger valleys have been found to be connected with lines of fracture and sometimes with overfaults, so that it seems probable that shatter-belts determined the places where, in this uniform plateau-region, land-sculpture of dif­ ferent kinds should get the best opportunity to do its work. On this assumption it is interesting to note, how regularly the larger valleys on Nordenskiöld Land are arranged with respect to its fold­ ed western part and its eastward diverging limits. And on the other hand, the conform bendings and the westward divergence of those valleys seem almost equally well developed in rather different rocks. A circumstance making this region especially favourable for morphological studies is the fact that up to the very highest parts of the horizontally bedded plateaus here occurring are found fossili- ferons layers from the earlier part of the Tertiary period, showing 1 The areas which, to meet needs of hydrographic, biologic, and other kinds, . have been thus designated, are limited by straight lines from C. Thordsen to C. Bohe- man and C. Louis on the outer side, and to the interior of lines from C. Wærn to C. Svea and C. Wijk and from Anser Islands to Mt Rotunda and C. Diabas. THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 365 that after this epoch, or at least so late as since the middle part of the Tertiary period, this region has been uplifted at least about 1300 m, even in tracts without mountain-folding. As the Tertiary mountain-folding affords good opportunities for studying one side of the land-building, orogenic forces, it seems here to be exceptionally good opportunities for the study of the, no doubt, closely subsequent epeirogenic upheaval of the adjoining region as well as of the land­ sculpturing agents brought in action by this upheaval. The general view being finally acquired, many important and interesting, detailed investigations will now be comparatively easy to perform and, by help of the map, at places best fitted for the purpose. This applies as well to fold, fissure, and fault topography as to the action of the sea, of frost weathering, rivers, and glaciers. Thus there are in this region uncommonly good opportunities for a systematical study of the rôles played by all the different fac­ tors which have cooperated in the formation of fiords and valleys. That part of the fiord topography which is concealed by the water of the fiord itself, and from this cause at the great majority of fiords is too little known even for the planning of detailed morpho­ logical studies, is, at the Ice Fiord, fixed as to all the essential fea­ tures, by the numerous soundings and thus already sufficiently known for many purposes and for other ones easily completed by detailed soundings at chosen localities. With respect to the cubic mass of the whole fiord depression below the surrounding mountain-rim, a rough computation shows that it amounts quite certainly to more than iT/2 billion m3, which would correspond to a layer, extending over the whole of Scandi­ navia, with a thickness of 2 m, or to a mass, 50 km in length and 30 km in breadth, being no less than 1 km thick. If concentrated in a gigantic ridge, for instance as a moraine at the mouth of the fiord, this would, by a length of 30 km and a breadth of 10 km, reach the stately height of 10 km above the surrounding sea-bottom. The order of magnitude of this quantity shows at once that but a very minute part may with any probability conceal itself off the mouth of the fiord, where on the contrary occurs a depression. It is true that this interesting depression, here cutting at least a part of the continental shelf, is not yet sufficiently known, but already its existence here, where the glaciation must have been of the radiating piedmont type, points to deeper main causes than glacier erosion. The grand, characteristic, continuous and exceedingly well ex- Ymer 1912. 24 збб GERARD DE GEER. posed series of regular mountain-beds in Central Spitzbergen affords exceptional possibilities of such studies. Adding the magnificent, recent glaciers with their immense variations and the whole arctic nature, in so many respects illustrating the conditions of the Glacial Period, it may not be difficult to understand that such a splendid field for investigation affords abundant material for life-long studies. After the seventeenth and eighteenth centuries, or the classical whaling-epoch of Spitzbergen, followed what we may call the dark, mediaeval epoch of its history at the end of the eighteenth and the commencing of the nineteenth centuries, when poor Russian trappers at numerous places wintered in humble earth-covered huts, though without adding to our knowledge of this land. They were followed by Norwegian skippers, who with their better vessels could make an after-crop of such arctic animals of economic value as were still left, but even from this time no mapping or contributions worth mentioning were afforded with exception of a few dates concerning the approximate situation of some more remote parts of the coasts which they had reached during their audacious seal-huntings. By this long period of intense and planless slaughtering several especially of the larger and more valuable Spitzbergen animals, as the Greenland whale and the walrus, were exterminated or highly reduced in number. Even such an animal as the reindeer which was of but small economic value, but the sparing of which meant often the saving of whole crews, captured by the ice for involuntary wintering, has been wholly or partly exterminated from many parts of the land where they earlier were plentiful. Thus the period of economically important hunting in Spitzbergen went gradually to­ ward its end. The new era of Spitzbergen may be reckoned from the begin­ ning of the scientific expeditions for the systematic exploration of the land about the midst of the nineteenth century. Thus this land, just when it seemed to be plundered of everything of value, was found to be an inexhaustible source of knowledge concerning many different important branches of natural science. Hereby an especially favourable condition was the situation of the land as a link between the old and the new world and at the highest latitude accessible without greater difficulties and where the conditions of the great Ice THF COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 367 Age are still accessible for studies. Another condition which has, no doubt, been very favourable for the exploration of Spitzbergen is that, being no mans’s land, it is equally open to enterprise to every nation and ought for ever to be a common field for free scien­ tific cooperation to the use of all. The share of the Swedes in this international work has been summed up in this journal for 1900 in a special bibliography of the Swedish explorations in Spitzbergen 17 58—1908, referring to 24 expeditions, 3 76 publications, and 60 maps. By the geological investigations of the Swedes also the practical or mining point of view was given a firm and reliable foundation. Thus, layers of gypsum and coal were discovered at a great number of different new points, and other coal-seams, already mentioned by earlier expeditions and hunting skippers, were closer investigated as to their geological age and tectonical occurrence. Gold and other ores as well as precious stones were not observed anywhere, nor such rocks in which they usually occur, for which reason, in view of the comprehensive investigations and the very regular structure of the land, finds of this kind are scarcely to be expected. Also the Archæan rocks of Spitzbergen, which have been everywhere intensely glaciated, have not shown any remaining traces of such a covering of weathered material in which gold generally has been concentrated, as is the case in the never glaciated Alaska and other gold regions. In the Triassic layers A. E. Nordenskiöld had discovered wide­ spread phosphatic beds, and on his initiative there was started in 1870 a Swedish industrial association, named the Isfj orden Company, in order to investigate and exploit in the first hand those beds. A station was erected at Cape Thordsen, a tramway built down to the shore, and preliminary investigations carried out, though the business was not found to be paying at that time. In 1890 G. Nor­ denskiöld continued the investigations of the phosphate-beds at Cape Thordsen as well as at the mouth of the Ice Fiord, and extracted with help of some workmen about 70 tons of the phosphate out of the beds and brought home a quantity sufficient for further exa­ minations. No wintering was ever made for the Isfjorden Co. and thus it is a mistake when von Barry tells the opposite and adds the rather serious accusation that »this led to one of the most sad episodes 368 GERARD DE GEER. through which numerous human lives fell a victim to sordid gain»1. The confusion has evidently arisen from the well known accident which during the winter 1872—73 happened to a number of ship­ wrecked Norwegian sailors who had taken refuge in the deserted house of the company. As to the occurrences of coal in Spitzbergen, this mineral, as already mentioned, had been observed at some different places by skippers of various nations, and they seem also on several occasions to have extracted some trifling quantities, probably for direct use in their stoves or, at most, for some small scale experiments at home3. Thus, often during the Swedish expeditions some bunkercoals were extracted and tested, but while, besides many new-found localities, probably almost all of those earlier known were visited, nowhere was any sign of mining work ever found. If such had really existed, they could scarcely have escaped being noticed, as it is as natural as also well known that the skippers especially have been acquainted with and visited such coal-seams as come out to the shore. This being most often the case where the layers are upraised, as at Kings Bay and at the mouth of the Ice Fiord, it is the rule that the earliest known localities are almost without any real value for mining purposes. As to the coal mining experiments going on since some years ago, it may be appropriate here to communicate a memorandum which, at the request of the director E. Kinander, I sent in to the Board of Järnkontoret in Stockholm in April 1909, concerning a proposed investigation of available supplies of coal in Spitzbergen: »At the Ice Fiord there occurs coal within layers from three 1 »Zwei Fahrten» (op. cit.) p. 50. 2 Thus the French geologist E. Robert in »Voyages en Scandinavie, en Laponie, au Spitzberg — — ■— 1838, 1839 et 1840 sur la corvette La Recherche,» p. 91, has a note that coal some years before (il y a quelques années) had been brought from the Ice Fiord and used at the mines of Kaafjord in Finmarken, and he expresses a guess that they might have been of the same kind as the coals observed by him at Recherche Bay. From incorrect translation Gunnar Holmsen in »Spitsbergens Natur og Historie», Christiania 1911, p. J00, quotes Robert as stating the identity of the two kinds of coal and that coal had been extracted in the Ice Fiord during some years for the purpose named. Holmsen suggests that the coals named could be those alluded to by Keilhau in »Reise in Öst- og Vest-Finmarken samt til Beeren-Eiland og Spitsbergen i aarene 1827 og 1828», but Keilhau only mentions the coal, p. 246, in a table of products imported to Hammerfest from Beeren Eiland and Spitsbergen with the three words: »Steenkul, Tönder 60», without any remark at all facilitating a control of possible mistakes. THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 369 different geological periods, or as well from the Culm, that is to say from the older part of the Carbonian period proper, as also from both the Jurassic and the older part of the Tertiary period. It is coal from the two latter periods that has been extracted at Advent Bay: the Tertiary coal at the southern side of the bay by the American company — Arctic Coal Co., Trondhjem; the Jurassic coal at the northern side by the English company — The Spitzbergen Coal & Trading Co., Sheffield. The Tertiary coal at Advent Bay was discovered about 1870 by the Englishman Lamont1 the Jurassic one by the author during the Swedish expedition of 1882. I had on that occasion traced the coal in loose pieces until the outcropping bed was found in a brook valley.2 Still it was here partly covered with frozen earth, for which reason the thickness could not be fixed with certainty. The English mine lies a little farther to the south and probably on the continuation of the same coal-seam, but as I did not visit it last summer I have not been able to control the accounts of Mr B. of the thickness and qualities of the coal.3 A statement from the same origin concerning the American mine about the coal-seam’s being 1.5 m thick is, however, not very accu­ rate, as I and my son in the summer of 1908 determined its thick­ ness at quite a number of points within the American mine, whereby the seam with a remarkable constancy was found to have a thickness of 1.1—1.2 m. The coal was seemingly all through very pure and free from every kind of interbeddings, and was limited as well in the roof as in the floor by a very solid and sustainable sandstone, which, no doubt, constitutes a good protection against compression. This fine coal-seam is, no doubt, of a considerable extension, and it thus seems quite probable that it should occur also at the northern side of the bay within the Tertiary beds resting upon the coal-bearing Jurassic layers of the English mine. Furthermore, the same geological horizon continues all the way from Advent Bay to Coles Bay, a line along which outcrops of coal have also been di­ rectly observed close to the sea-level. At Coles Bay, in the sum- 1 Though at the place where it is worked it was — as I am told — independ­ ently found by the American owner, Mr Longyear. 2 At a height of about 108 m above the sea. 3 This mine was already deserted in 1908, probably in part from difficulties with the workmen, but it seems also that the mining had commenced in a faulted part of the coal-seam. The conditions influencing the working are not sufficiently known. 3>7° GERARD DE GEER. mer of 1908 people from the American company made searches as to coal-seams accessible at this place. These are also extended to the west as far as to Green Bay, where they have been observed by preceding Swedish expeditions as well at the east side of the mouth of the bay as to the east of its inner part, where in 1861 outcrops of coal were found by Blomstrand in Mt Heer about 200 m above the sea-level1. Thus it seems probable that within this whole region, about 50 km in length, or from the middle between Sassen Bay and Advent Bay and as far as to Green Bay and, to­ wards the interior of the land, about the same distance, or all the way over to Bel Sound, there occur coal-seams perhaps not quite continuous but very extended. Still these seem as a rule to occur only single or as a few seams above each other and not in greater number. Nor does it seem probable that the thickness ordinarily greatly surpasses 1 m, though the possibility of local thickenings cannot be denied, the seams at many places being concealed by talus-deposits. In the summer of 1908 the American company commenced a preliminary extracting of coal also above the whaling station at the cape north of the great valley at the eastern side of Green Bay.2 Some smaller outcrops along the west side of this bay are of no practical value, the beds here being vertically upraised. The same is the case with the beds at the opposite, northern side of the Ice Fiord to the west of Ymer Bay. Also on the low tundras at C. Boheman (Jurassic) and to the west at C. Erdmann, which was mapped for the first time in 1908, coal-seams occur (Tertiary and Jurassic), though I have not found any of workable thickness. Even in the higher situated moun­ tains on both sides of Bore and Nansen Glaciers the occurrence of Jurassic coal-seams could be expected, but the layers here being folded and with the exception of Ymer Bay in want of good har­ bours, this side of the fiord might only be taken into consideration in the second place. As far as hitherto known the Tertiary coal-seams are thickest and most promising. The coal does not, as for instance the Terti­ ary coal in Germany, occur as lignite, but as a real, fine, black and lustrous coal. During the greater part of the summer of 1908 the boilers as well of Svensksund as those of our steam-launch were 1 Here a Norwegian company, some years ago, has commenced coal mining. 2 Here the coal-seam was said to be 1.6 m thick. THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. ЗУ! heated with those coals during the soundings, which were going on almost continuously; and the engineers declared that they were very contented with the coals, which made it easy to keep the steam up. The chief of the vessel, captain Norselius, has told me, that in com­ parison with the coal from the east coast of England the Spitzber­ gen coals, used by us, were more lasting, left less ashes but much smoke, being bituminous, while they are probably not coking; they did not slag and did not seem to contain any observable quantity of pyrite. The last of the three kinds of Spitzbergen-coals originating from different geological epochs, or the Culm coals, occur chiefly at some­ what less conspicuous localities, and have therefore, as far as I know, hitherto not been made an object for any technical investigation. This kind of coal occurs among the upraised layers, following the west coast of Spitzbergen. Thus I found in 1882 a coal-seam among the upraised Culm-layers south-west of the Axel Islands in Bel Sound, and they could undoubtedly also be found at other places within the same zone, though the upraised situation of the layers might here be unfavourable for working. However, the coal-bearing Culm-layers occur also at the inner ramifications of the Ice Fiord, where the layers on the whole are almost horizontal. Thus I found in 1908 west of the inner part of Billen Bay, at the mouth of several mountain brooks, real little layers of coal-fragments, which had been accumulated by the waves out of the gravel which the brooks had carried down from the mountains. Such a great amount of coal being very scarce within the drift of Spitzbergen, it had, no doubt, been of great interest to follow some of the coal-transporting brooks up to the outcropping coal-seams, which here might be thicker than usual. Still time did not allow such a deviation from my working program. However, at a distance I saw with the glass between the layers of the Culm-sandstone di­ stinct black stripes, probably marking the coal-seams of which I thus cannot give any further information. Nearest to the bay the layers are bent downward by a fault. A disadvantage at the inner part of Billen Bay is the shallowness of the water, forming diffi­ culties for an eventual shipping. However, the Culm-layers occur also at other places along Billen Bay and further at the middle parts of Dickson Bay and Ekman Bay1, for which reason, if a technical in­ vestigation of coal-layers at the Ice Fiord is made, it ought to be 1 At this bay they may not be preserved. 372 GERARD DE GEER. stated if and where within those Culm-layers workable coal-seams are to be found. Undoubtedly the Ice Fiord is in all Spitzbergen the region best suited for an investigation of the qualities and value of the coal-seams there occurring, for which reason I have confined myself here to mention those layers only. I have received the general impression that in Spitzbergen there occur coal-beds widely extended and, partly at least, well deserving attention and a special investigation. Such an enterprise would cer­ tainly be of theoretical interest for the knowledge concerning the circumstances causing the origin of coal at those high latitudes, and it seems also possible that such can be the state of things that a supply of Spitzbergen-coal could be of practical importance to us. As I have already pointed out, when consulted by engineer Stridsberg of Järnkontoret, I think that in favour of several of the Spitzbergen occurrences may be adduced: i. The high situation, saving every drawing-engine and making possible the use of self-working wire-ways for transporting the coal on board the ships. 2. The low mean temperature of the air and thus also of the ground, preventing the occurrence of flowing water in the mines, which saves every cost for raising of water, making at the same time working considerably more healthy. On my visiting the American mine on the 271th of July, 1908, the temperature of the air in the mine was only about — 30 C, that outside the mine being at the same time +7°.2 C, but this was, no doubt, due partly to the incomplete exclusion of the air outside the mine and partly to a raising of the temperature through the presence of the workmen. The mean tem­ perature of the air in this region is about — 8° C, which temperature thus may be the lowest during the winters to be expected in the mine.1 A report concerning some special influence of the winter-cold on the possibility of extracting the coal can scarcely have any founda- tion, excepting possibly as regards the outermost parts of the mine. To the difficulties, again, may be counted in the first place the long polar night when the sun is below the horizon during four 1 In 1911 the mine is reported to have been extended some 500 m inward from the mountain side and may thus lie some 100—200 m below the surface of the moun­ tain plateau. With a geothermal gradient of +1° C for every 30 m depth it would mean a heightening of the temperature of some 30 to 6° C above — 8° C, or about what I observed. In 1910, at the visit of the Congress Excursion the temperature of the air in the mine was measured anew by prof. A. Penck, who found also about — 40 C. (My own reading of 1908 was —3.4° C.) THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 373 months, though, naturally, it is not all this time absolutely dark. In addition, the long isolation from the outer world and the mono­ tonous mode of living may give reasons for fearing the possibility that the wages may rise too high. Another difficulty is the heavy sea-ice which, forming on the fiords in the winter, gives rise to considerable ice-pressures, which undoubtedly require special arrangements at the landing-places. Yet, experience will soon be gained at the wharf, constructed in 1908 by the American Co. Further, the utilization of the coal is essentially limited through the scarcity of harbours, though, on the other hand, with respect especially to the navigation in the Ice Fiord, it has been essentially facilitated and secured through the comprehensive chart-measurements and soundings which within all different parts of the fiord were executed by the Swedish expedition of 1908. On the other hand, in the extraction of coal no kinds of by­ products are to be counted with, as at the coal-layers of Spitzbergen fire-clays nowhere are observed, which at the coal-fields of Scania are of such a great economical importance. Nor have anywhere by all the many geologists who have care­ fully examined the whole uncommonly well exposed sequence of layers within the coal-bearing as well as other deposits of Spitzber­ gen, ever been observed the smallest traces of tin ore (as has been newly reported) or even of such rocks in which this is usually found; nor have any other ore or any technically valuable minerals whatever been found, if we do not consider in this connection the occurrence of phosphorite in the Triassic layers, or the thick beds of gypsum with great nodules of alabaster in the Carbonian layers, and, finally, the occurrence in the Triassic and Tertiary layers of nodules of clay-ironstone, certainly without technical value.1 Reports concerning valuable minerals of other kinds, found in Spitzbergen, ought, therefore, for good reasons to be accepted with the utmost reserve. Finally, I may add that in case a technical investigation concer­ ning the coal-resources at the Ice Fiord should be determined upon I shall willingly help with informations which may be desired con­ cerning necessary equipment, maps, and so on».— 1 With regard to the cost of the transport I have here left out of consideration such occurrences as limestone and different kinds of building stones, though I have seen some beautifully veined or brecciated dolomites which may, perhaps, still be worth some attention. ö C. liLtrow Fig. 3. Map of the Swedish Coal mine at Braganza Bay. By B. Johnsson. I : 20 000. Foto E. Mossberg. Fig. 4. Situation of the Swedish Coal mine at Braganza Bay. 1 ™-^-' lW*~«tû<^ ’ bl ,: b W s уС'-V'. “pu "M S 1 * ÿ <* ■ FiU.. E, Mossberg. Fig. 5. The Sv । . , itior at I inza Bay. 37$ GERARD DE GEER. The Board of Järnkontoret finding it advisable to make a preliminary reconnoitre concerning some of the coal-layers mentioned, on my advice put itself in connection with B. Högbom who, being already introduced into the Spitzbergen-conditions during the expe­ dition of 1908, intended in the following summer to return to the Ice Fiord, accompanied by some other students, with the principal purpose of completing the interesting collections of Triassic saurians. Also the following summer, 1910, Järnkontoret supported a new expedition by B. Högbom, at the disposal of which the Bolinder Mechanical Co. had placed the small but excellent motor-cutter »Ve­ nus». Some experts from a coal mine in Scania followed the expedi­ tion, and by the work performed much information of value was gathered. Some of the diggings were also inspected by a Swedish mining engineer, K. -Sidenvall, sent up with the Congress excursion of that year. On the 2O:th of March, 1911, there was organised in Stockholm a Society which, having registered the name Istjorden-Belsund Co. and assumed the rights and properties of the Isfjorden Co. of 1870, intended to investigate and eventually to utilize occurrences of coal and other mineral resources in Spitzbergen. In the summer of 1911 an expedition was sent up with the steamer »Viking» from Stockholm, having B. Högbom as its scientific leader and the civil engineer Elis Mossberg as leader of the mining work, he being assisted by the civil engineer B. Johnsson. During this expedition mining work was carried on at several places, where also houses were built and plans prepared for further work. On the account of the Isfjorden-Belsund Co. the following claims, marked on the map with red limits, were taken into posses­ sion: i, the Braganza Bay region; 2, the fiord-limited part of Bün­ sow Land; 3, the region around Mt Pyramid; and 4, the Erdmann Tundra. The Braganza Bay claim extends between i6°.2o' and 170 East of Greenwich and between 77°4o' and 78° N. Lat. Here outcrops of coal being not known earlier, such were sought for and also found by Högbom just where Nathorst had marked the basis of the Ter­ tiary layers. This coal-seam is 1—1.5 m thick and dips about io° to the southwest, thus at the outside of Braganza Bay extending down below the surface of the sea and not coming up again before it rises in the monoclinal Koi Mt, where the layer is claimed by an English society. THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 377 The map. Fig. 3 measured by B. Johnsson, shows, on the scale of 1:20000, the situation of the Swedish coal mine, north-west of Braganza Bay, the railway built in 1911, and a planned, new rail­ way as well as a wharf and houses. At the place proposed for buildings one house was erected in 1911 as well as another, smaller one at C. Littrow south of the bay. The entrance of the mine is situated 75 m above the sea, where the seam is 1 m thick, and a shaft was led in 35 m with a breadth increasing up to 10 m and with a gentle rise, favourable for the transport of the coal. In 1911 there was extracted and brought to Sweden an amount of 170 tons of coal. The coal-seam worked occurs just below a roof of very solid sandstone, which is well visible in the mountains around Braganza Bay, often forming a steep escarp­ ment at the base of the topographically well accentuated Tertiary sandstones. On the panorama, Fig. 1—2, p. 334, the well sculptured, upper part of Mt Torell consists of Tertiary layers, while the subjacent Cretaceous beds are mostly concealed by down-slidden material, and thus the coal-bearing horizon occurs just at the limit between the two layers named, showing a marked dip towards SW. The panorama shows to the left, at the head of Braganza Bay, the barrier at the mouth of Kjellström River; in the foreground the Swedish station; at the entrance of the bay the steamer »Viking», and in the back­ ground to the right the lofty Nathorst Range with Mt Fagersta, where the Tertiary layers rise from below the sea-level up to a height of i 243 m according to Kjellström. Fig. 4 — 5 shows the situation of the Swedish coal mine in Mt Liljewalch and the neighbouring coal station at Braganza Bay. The claimed part of Bünsow Land is, as seen from the map, limited by the Tempel, Sassen, and Billen Bays, by the Nordenskiöld Glacier and Gerrit Névé, by the two small glaciers south-west of Mt Norström in the uppermost part of Gips Valley, and by the long, narrow glacier along the west side of Ultuna Range. This region is seemingly almost everywhere covered with thick beds of such Carbonian layers as rest upon the Culm layers. Yet the latter have been observed at some places, outcropping at the base of the co­ vering rocks. Thus Nathorst found Culm layers north-east of Anser Bay at the south-western shore of Gips Quarter N:o 4 of the map, and the author found the same horizon on the plain south-west of Nordenskiöld Glacier and also forming a knob at the western end of Tempel Quarter N:o 4 of the map. Considering, furthermore, 378 GERARD DE GEER. the common occurrence of Culm boulders in the bottom-moraines at Tempel Bay, it seems fairly probable that Culm layers, here as a rule coal-bearing, may occur below a considerable part or possibly the whole of the area claimed, with their top a little above or below the level of the sea. The coal-bearing horizon has here been so concealed that it has hitherto wholly escaped attention, but if the coal-seams are continuous and workable, it is quite possible that this large field will be of value. At present the Isfjorden-Belsund Co. has here only commenced by extracting gypsum out of the heavy beds of that mineral which form the basis of the Carbonian covering. Thus gypsum was worked north of Bjona Harbour where at least some 40 000 tons are easily accessible; at Gips Bay where of 30 tons extracted 10 tons were shipped as a sample, while at Anser Bay of 125 tons extracted 90 tons were carried away on the ship. If this gypsum finds a profitable market enormous quantities may be obtained from this region. The Mt Pyramid claim extends, as shown by the map, along the north-western side of Billen Bay from Skansen Quarter N:o 7 to Mt Johnson. Here a coal-seam was laid bare on a length of 50 m at the south side of Mt Pyramid about 173 m above the sea, where a shaft was carried 32 m into the mountain side. At this horizon several coal-seams occur, being together of a considerable thickness, though in part difficult to extract from the bed-rocks so as to avoid too high a percentage of ashes. A coal-seam, in the report of the preceding year called N:o 3 and being 2 m thick, gave, when cleaned from two small layers of shale, together 4 cm thick, no more than 7.1 % ashes. The digging of the preceding year was situated 79 m above the sea. The fourth claim comprises the main part of Erdmann Tundra to the depressions and the glacier-ends at its inside. Here the author observed at Henschen Pt, near the base of the Tertiary beds, a small coal-seam, only a few dm thick, and at the nearest cape to the north-west he found also the Jurassic ordinarily coal-bearing sand­ stone horizon with Elaiides curvifolia, though it is not yet ascertained if workable coal-layers occur within this claim. The extension on Boheman Tundra of the sandstone named, as a continuous bed resting upon and to the west limited by the older marine, Jurassic layers, was investigated and .mapped during my visit in 1896,1 when I also found Elatides, curvifolia at the eastern shore of the sandstone 1 See Nathorst, »Två somrar i Norra Ishafvet», p. 170. Stockholm 1900. THE COAL REGION OF CENTRAL SPITZBERGEN. 379 horizon which is indicated on the present map. The plant fossils, including Gingko digitata, earlier known from the coal occurrence at the opposite shore, not having allowed any reliable time-correlation of this coal-seam, it had hitherto been believed to belong to the bottom of the Spitzbergen Jurassic, instead of to its top. Further­ more, in Siljeström Ridge south of Green Bay, A. Hoel has lately found specimens of Gingko in layers above other ones containg Ela- tides^ Still we may perhaps not yet be prepared to say anything more than that these different species both occur at some different levels in this upper Jurassic sandstone horizon, the formation of which probably did not take much time. Tertiary coal seam. Limit of Swedish claim. Fig. 6. Map of Swedish Coal Claim E of Advent Bay. Scale 1:300 000, Through the working out of the cartographical material of the present map concerning the Sassen Quarter, it has become possible to fix the extension of the Tertiary basal layers or the main Terti­ ary coal-horizon. This being here, as far as known, unnoticed by the earlier coal-miners, who on this side of the bay only worked Jurassic coals, the Isfjorden-Belsund Co. has lately taken in as one of its claims the area which has been marked on the adjoined special map, Fig. i, the general map being printed already before the starting of the two Swedish expeditions of 1912 and also used during their field work. The limits of this claim are, for the sake of convenience, laid along the north-east side of Advent Bay, the Advent River, and 1 A. Hoel, La nouvelle expédition norvégienne au Spitsberg, La Géographie, T. XXIV, Paris (1911), p. 249. 380 GERARD DE GEER. its affluent from De Geer Valley and further on from Tell Glacier, the north side of Mt Birka, and the lower part of Hanaskog Valley, still with the exception of the region around the English coal mine which, though deserted half a decade ago, has here been omitted out of due consideration to its enterprising originators. The western limit is thus drawn in due north-south through the western part of Mt Advent where the Tertiary coal-horizon crops out. Of the two Swedish expeditions of 1912 the one was organized by the Swedish coal company in order to continue the mining work, this year under the guidance of B. Johnsson. No doubt the Isfjorden-Belsund Co. has already done a very valuable work by all the investigations in the field and in the labo­ ratory, by which it has contributed to the knowledge concerning the practical utilization of some of the multifarious geological formations which have lent so much interest to the scientific study of Spitz­ bergen. VMER 1912. TA FL 11. 13' 14' 5' 17° 18°7!P / 79 ^o^O^ ^v ”V Mt LsmströiTL Ç 1 2 MAP OF0 fiLWars5 I Y-^' Mt Stjernspetz no ïPAâ«' , MtExie A, ^ Mt Malmgren CENTRAL SPITZBERGEN U 'BaHyg.Gl. T F I и WITH THE MAIN COAL-DISTRICT Ch ’^.t Svea i*?MtVasa ^ ^ Цг Dfdalen V Ф \3 Mt lire « Mt Sederholm BY GERARD DE GEER 5§h etender ^2 ■ ;MtDana ,)Ж Fatum f Mt Zorn SOUNDINGS BY C.G. NORSELIUS ’OOÜ a Mt Ramsay AND OTHER OFFICERS OF H.M.S. SVENSKSUNDMt Gyldén $1190 '■-^fMt Infant / L^E ALAND VAN MIJENS BAY BY C.J.O. KJELLSTRÖM Mt Rättvik 1:300 OSO 3S6p ®! QKm, _______ ip Mt Borgen I G ̂Drottningholm. G 875:'У ■“ Mt Falun ^MtlSiLanAer г »"’— \ Mjfc HdÇiARO 3 а Л/ / ’ ■ IMthaéercrOTtz'. ' \.̂ P F^tîMt Storlien MtFlïssep ^ 0 f A Èï ^ Hpri ^ЖфОО :^MtFarwooà ■""Ч А jû Y. Ж Terrier Mt Hamb er^^’ F ,4.050 Ж Svanberg; tY 9 ^1.г ; И i 8 О о / Ф Y ' R по AMER. Cl e , о С Ml кЙАе Mt Hi Й MUU.lWi И : #• Àf^iois i Ma ;;W 1^ « ъК Lindström § \V\MtBaldlLeaa. U 4 R>a ng® ni ( Mt Tillberg Bolter Pass A. Et>r< 78° ‘ 3téUrohV( B~jÖTTLs.cm ос T®’ Й^и.б1- «с С9 '‘Y-^i'^Li^U 550 M Шея ж 7 ■У*й&г2!й/^^ **8ы I > Li I Fig, 8. Grästräd, Till h< - , -hea; till vänster K./ . ' ■ ralis. höjden. Man erfar en högst sällsam känsla, då man vandrar fram bland dessa egendomliga växttyper, och tankarna ila omedvetet till­ baka till svunna perioder i vår jords historia, då långt groteskare och plumpare former, djur som växter, voro förhärskande. Den nu­ mera sällsynta och starkt lokalbegränsade Kingia gör ett nästan ännu mera imponerande intryck. Låtom oss emellertid återvända till civilisationen. Holyday’n var tilländalupen, och lifvet i Derby återgick i sina forna gängor. Det blef mycket att bestyra, guvernementsoxarna, som senast blifvit SVENSKA BIOLOGISKA EXPEDITIONEN TILL AUSTRALIEN 1910----19II. 415 sedda ungefär 30 mil från staden ute i »bushen», måste hopsamlas, den tunga oxvagnen repareras, ok och kedjor öfverses, allehanda tillbehör anskaffas o. s. v. Provianten måste jämväl förstärkas och kompletteras. En viktig sak var äfven hästinköpet. Där gäller det att vara på sin vakt, ty eljest blir man lurad. Den 26 oktober vid tretiden på eftermiddagen, då solens strå­ lar något mildrat sin hetta, sågs en med allehanda lådor och kistor högt packad oxvagn, dragen af ett långt spann af oxar slingra sig i väg från civilisationens yttersta utpostpunkt för att för lång tid begrafvas i det otillgängliga inre. Vägen förde genom djup och tung sand, som stundtals var nog så frestande för guvernementsox- arna. Sakta, ja krypande sakta, gick det framåt. Då dagen lutade Foto, förf. Fig. 9. :..,-'i i ■'i 11 i -. väg mot det inre. mot sitt fall, lät jag slå läger omkring fem (eng.) mil från staden. Oxarna afokades och drefvos in i »bushen» på bete. Snart sågs en flammande stockeld uppsända sina mörka moln­ pelare mot den ljusa aftonhimlen, det rasslades med tallrikar, knif- var och gafflar. Aftonmåltiden var under tillredning, pannorna sattes på elden, och té, denna Nordvästaustraliens dagliga och mest anli­ tade af alla drycker, var kokt i en handvändning. Kring det lå­ gande bålet samla sig de hungrigas skara. Mot horisonten teckna sig silhuettlikt mörka figurer med skiftande rörelser i profilen, än för­ rådande en smörgås, hastigt aftagande i dimensioner, än en témugg o. s. v. Mörkret sänker sig allt tätare öfver lägerplatsen. Hvar och en rustar sig för sitt läger, en vaxduksplatta bredes på marken, därpå lägges filten, och bädden är färdig. 4i6 ERIC MJÖBERG. I milliarder infinna sig nu tropiknätternas största plågoandar, de blodtörstiga moskiterna. De angripa med en energi och en in­ tensitet, hvartill saknas motstycke. Vi voro nu glada att ha mos- kitonäten till hands att krypa in i. De vanligaste näten äro omkring två meter långa och en meter höga, tillverkade af ett slags finmas- kig väf. Man sjunker snart i sömn, skadeglad öfver sina utestängda plågoandar, och vaknar ej förrän oxdrifvarens morgonsignal: »day­ light, daylight», ljuder. Alla äro vi inom kort på benen, gnugga morgonsömnen ur ögonen, rulla ihop den primitiva bädden och gripa oss an med tillredningen af frukosten, som serveras vid sex­ tiden. Negerpojken Sandy, en bjärt kombination af ursprunglighet och civilisation i skön blandning, rider jämte oxdrifvaren i galopp ut efter oxarna. Den svarte har med sitt skarpa öga tagit upp spåret, och nu bär det i väg. Efter en half timme äro de tillbaka med oxarna, och snart är samma pinande långsamma dagsroute på­ börjad. En gulröd känguruh var det enda större byte, som de närmaste dagarna föll i våra händer. Däremot fanns en myckenhet af små­ djur från ödlor och ormar ned till insekter, tusenfotingar och skor­ pioner. De senare voro obehagligt allmänna och störde ofta på ett radikalt sätt ens nattsömn. En högst originell bekantskap gjorde jag en morgon under en jakttur. Upp för en eucalyptstam kilar plötsligt ett fyrbent vä­ sende, grått till färgen, med en högst egendomligt utrustad framkropp och en enormt lång svans släpande efter sig. Det var tydligtvis den kuriöst utstyrda kragödlan (Chlamydosaurus Kingii). Ett lätt skott kommer henne att mista fattningen, och hon störtar handlöst till marken. Men väl nedkommen sätter hon sig resolut till motvärn, höjer kroppen på frambenen, reser det egendomliga kragliknande, tunna hudvecket, som finnes rundt halsen, spärrar upp sitt breda, blodröda gap och gör på så vis front mot fridstöraren. Kragödlan, som förekommer sparsamt och endast inom det norra bältet, är en trädform, men rör sig behändigt jämväl på mar­ ken. Hon ses ofta taga fem till sex långa skutt, innan hon på all­ var skjuter fart. Denna ödla når den ansenliga storleken af omkring en meter. Af ännu mera gigantiska dimensioner, ej sällan inemot två me­ ter, är emellertid den här ganska allmänna s. k. »guanan» (Varanus SVENSKA BIOLOGISKA EXPEDITIONEN TILL AUSTRALIEN 1910 — I 9 I 1. 4l7 varius). Äfven hon kilar med lätthet upp i träden; i hålor i mar­ ken bar hon sin säkra tillflyktsort. Vi närmade oss nu en af de första kreaturstationerna, Lower Levarynga. De hvitmenade plåttaken på de låga byggnaderna skylta på långt håll mot den ljusgröna savannskogen. Vi blefvo, som regel är i dessa trakter, välvilligt mottagna af stationens få hvita män. Den döda säsongen var inne, och något egentligt arbete bedrefs ej. Jag begagnade tillfället att göra en afstickare till den närbelägna Fritzroyfloden, som likt en bred pulsåder genomflyter Väst-Kimberley, längs hela loppet kantad af högstam- miga, hvitbarkade Melaleu- cor, Pandanus-åun^r och sötvattensmangrove-buskar. Flodbankarna äro till ytter­ lighet branta och svåra att passera. Af den tidtals så mäktiga vattenmassan sågos nu blott små, stagnerande sidogölar; den breda flod­ rännan låg helt blottad, fylld af fint flodgrus, där en del lättare vegetation redan sla­ git rot. Under föregående Foto. förf. regnperiod hade alltså denna Fig. 10. Kragödlan (Chlamydosaurus Kingii). nu så lugna bädd varit till bräddarna fylld med oroliga vattenmassor och samtidigt en tummel­ plats för meterlånga krokodiler ( Crocodilus por osus), hajar och svärd­ fiskar, som hand i hand med vattenmassornas aftagande visligen dra­ git sig ned till flodens nedre vattenrika lopp. De mindre sidogölarna utgjorde en rik fångstplats för många­ handa lägre djur. Ur de fuktiga sandbäddarna framgräfde jag flera exemplar af en mindre Gryllotalpa-ъхХ., Hy dr opor er, Palpicorner och Nolonector hade i stor mängd koncentrerats i dessa små pölar. Ett litet väfdt fågelbo hängde öfver mitt hufvud på en Melaleuca-^yzn. Nyfiken skulle jag sticka in handen, något kallt och slemmigt stötte mot den; det var en — padda, som i sin nöd sökt svalketröst mot den förtärande solhettan. 4i8 ERIC MJÖBERG. Jag lägrade några dagar på denna plats. Enligt förut uppgjord plan hade jag nämligen beslutat att här dela expeditionen. Vi befunno oss midt emot en af Fitzroyflodens bifloder, den s. k. Jurgurra-crecken. Enligt erhållna upplysningar skulle trakterna längs början af dess lopp vid Mt. Alexander hysa en del däggdjur och fåglar, som ej förekomma inom öfriga delar af Kimberley. Som därtill kand. Laurell kunde vänta att här komma i kontakt med en del halfvilda negerstammar och göra etnografiska förvärf, bestämdes, att han och ornitologen i sällskap skulle färdas till Mola Downs station omkring 70 mil söder ut. Vi delade proviant och utrustning, hvarefter Laurell och Söderberg i sällskap med en hvit man an­ trädde sin färd. Själf ställde jag med oxkaravanen och beledsagad af konservator Widell jämte några andra tillfälligt engagerade personer kosan öster ut, i hufvudsak följande Fitzroyflodens lopp. Enligt öfverenskommelse skulle Laurell och Söderberg uppehålla sig inom de nämnda trakterna till fram i april, då jag med hufvud- expeditionen ämnade vara tillbaka från min långa färd mot det inre. På samma punkt, där vi skildes, skulle vi återförenas för att med fullastad karavan ånyo göra vårt intåg i civillisationens yttersta ut­ post, den lilla byhålan Derby. Laurell och Söderberg framkommo lyckligt till Mola Downs station, där de etablerade sig och påbörjade sina studier och under­ sökningar. Af flera oförutsedda svårigheter, bland andra äfven kli­ matiska, tvungos de emellertid efter blott omkring en månads vis­ telse i dessa helt säkert för en vaken forskare intressanta trakter att återvända till Lower Levarynga. Deankommo dit vid jultiden och voro efter några dagars färd åter inom civilisationens ram. Från Derby anträdde de en cirka 7 veckors färd till en del öar i King Sound utanför Derby, de s. k. Sunday Islands. Med missionsstatio- nen till bas företogo de här etnografiska och ornitologiska studier med långt bättre framgång och resultat än under sin färd till och vistelse vid Mowla Downs. I mars månad startade Laurell sin långa färd öfver King Leo- poldbergen för att komma i kontakt med de nordligare af civilisa­ tionen oberörda negrerna. Först i slutet af juli återkom han till Derby. Han beledsagades under denna sin tvifvelsutan strapatsrika färd af tvenne hvita män och tvenne pålitliga halfkastynglingar. Söderberg kvarstannade under tiden i Derby för ornitologiska studier. Under tiden arbetade jag mig med hufvudexpeditionen allt SVENSKA BIOLOGISKA EXPEDITIONEN TILL AUSTRALIEN I 9 I O-----191I. 419 längre och längre öster ut, tills jag den i december befann mig omkring 170 mil från kusten. Det var nu sent på året, den »of­ ficiella» regntiden hade redan inträdt, och när som helst kunde de »tunga» regnen befaras. Flera svåra creekbottnar och stora lerslätter återstodo att befara. Redan af en del lättare regn hade jag förut blifvit hindrad, ja hela nio dagar ohjälpligt kvarhållen i närheten af en flodränna vid Mt. Wynne, värmen tilltog, och dragdjur hade re­ dan blifvit öfverhettade samt stupat. Detta var att riskera för mycket. Hellre än att måhända stäc- kas af vädrets första nyck och blifva kvarhållen med den tunga ox­ vagnen på ett allt annat än lämpligt ställe, beslöt jag att gå i huf- vudkvarter, som upprättades i närheten af fårstationen Noonkombah. Så snart lägret hunnit iordningställas, vidtogo undersökningerna dels i omedelbara närheten ej långt från Fitzroyfloden, dels i trak­ ter dagsresor längre bort. Tyvärr läto de allt befruktande regnen vänta på sig, hvarför hela naturen låg så godt som i dvala, mattad och pinad af en allt förtärande sols obarmhärtiga glöd. Insamlingarna fortskredo emellertid tillfredsställande. Däggdjurs- utbytet ökades med flera känguruhformer, bland annat den stora vackra bergskänguruhn, den s. k. »wallaron» (Macropus robustus). Ytterligt vanliga vore i det höga flodgräset den s. k. djungel-kän- guruhn (Macropus agilis}. Parningstiden för känguruhs var nu inne, och man såg hanarna, glömmande alla faror, vildt kämpa med hvarandra. De sitta då den ene midt emot den andra, söka rifva hvarandra med framtassarna och bita äfven omkring sig med de därför ej just så lämpliga tän­ derna. Då och då komma äfven de kraftiga bakbenen med i spelet för att med de skarpa klorna rispa motståndarens buk. Fradgan står ur munnen, de låta höra ett slags halft morrande, fräsande läte och se mycket ilskna ut, så beskedliga och harmlösa de i hvardags­ lag än äro. Ett annat intressant däggdjur är dens. k. karribalen (Onychogale unguifera( Denne är ett pungdjur af ungefär en hares storlek, af gulbrun färg och med en kolossalt lång svans, i spetsen bärande en nära nog tumslång, svart nagel. Karribalen har ett hastigt kastande lopp och håller oftast under språnget sitt ena framben stelt utsträckt åt sidan. I de hvassa spinifex-tufvorna har han sitt »bo». Fågel världen var här ganska brokig. Bland de allmännaste företeelserna var egendomligt nog en glada [Milvus affinis), som 420 ERIC MJÖBERG. sågs i flockar på 50—100 individer. Den stora »örnhöken» (Uroaëtus audax) är ett svårt skadedjur på fårhjordarna. Dess skalp är där­ för belagd med skottpengar. Bland de mest kuriösa bekantskaperna inom fågelvärlden äro dessa lusthusbyggande väfvarfåglar af släktet Chlamydodera. Hanen har för sed att åt sig uppföra en lekstuga, bestående af torra, böjda, halfmeterlånga grenar, som placeras å båda sidorna. De flätas syn­ nerligen hårdt och tätt, så att på detta sätt tvenne fasta risväggar o »t Foto. förf. Fig. II. Väfvarfågelns (Chlamydodera nuchalls) lekstuga. löpa parallellt med hvarandra. Något tak finnes ej, ej heller gaflar. Vid båda ändarna samlar han så »leksaker», allahanda mindre före­ mål, metallbitar, kolstycken, rundade, hvita och svarta stenar, ben­ knotor o. s. v. Leken tillgår på det sätt, att fågeln placerar sig vid ena ingången, medelst näbben fattar de olika föremålen och kastar dem öfver till andra ändan genom tunneln. I vild fart och yra springer han så genom tunneln ut på andra sidan och kastar en del föremål tillbaka. Så fortgår hans originella lek tills solen höjer sig, het, öfver horisonten och full dager börjat råda. Då afbryter han och beger SVENSKA BIOLOGISKA EXPEDITIONEN TILL AUSTRALIEN 191°—IÇII. 421 sig djupt in i »bushen», där makan, som måhända under tiden från löfverket ofvanför skänkt honom en eller annan beundrande blick, jämte boet befinner sig. En egedomlig fågel är den s. k. gäckfågeln eller Laughing jackass (Dracelo cervind). Dess skrattande läte, »ha, ha, ha, ha,» har gifvit upphof till kolonisternas namn. Han tillhör kungsfiskarnas grupp och lär vara dennes största representant. Det låter verkligen komiskt att höra denna fågel, som tvifvelsutan äfven sitter inne med ej så liten portion humor. Jag skall sent glömma den skrattretande poäng, då jag med konservator Widell sista dagen af vår vistelse på Australiens jord företog en jakttur i Adelaides sköna omgifningar. Ett retsamt och ihållande regn föll, hvarför det var ondt om ville­ bråd. Tvenne jackassar läto då höra sitt genomträngande skratt från toppen af en eucalyptus, jag sände Widell att skjuta dem, han bommade, och jackassarna voro ej sena att hjärtligt och högljudt skratta åt hans felande hagel. Han måste finna sig däri, ty ammu­ nitionen var slut. Papegojor och dufvor synas vara dominerande grupper inom Australiens fågelvärld. Äfven i Kimberley äro de rik­ ligt företrädda. Ensamt från Västaustralien känner man mer än trettio olika arter papegojor och ett dussin olika dufvor. Reptilierna blefvo i stor utsträckning mitt byte. De lefva ofta i ansenlig mängd i det inre af de stora rödbruna termitstackarna. Den lägre djurvärlden var ej så rikt representerad, beroende på den ihållande torkan. Skogens högljudda sångerska, den stora bruna och hvita jättecicadan (Topha succata) föll i mina händer, så äfven de gigantiska mantiderna (Tropidoderes\ de trådsmala, spöklika ba- cilliderna och en mångfald af brokiga gräshoppor. Nattetid svärmade skaror af termiter, som med fördel kunde insamlas vid eldsken. December månad ändades, så ock januari utan att några af de våldsamma regnen förspordes. Då och då kom en duktig skur, som höll i häftigt under flera timmar, men i dessa trakter fordras flera tums nederbörd, för att naturen med alla de slumrande lifsfröna skall skjuta kraftigare fart. En nederbörd af två tum har ej annan effekt, än att marken försöksvis klädes af späd grönska, som lika hastigt förbrännes och vissnar ned. Omkring den 20 januari startade jag i sällskap med en hvit man en längre färd öster ut. Vi nådde efter 60 mils färd en punkt kallad Fitzroy Crossing, hvarifrån jag ensam fort­ satte i riktning mot Oscar Range. Detta bief en intressant och gif- vande färd, särskildt hvad lägre djurformer beträffar. Jag gjorde här bland annat bekantskap med de stora, ludna, om Amerikas fågel- 422 ERIC MJÖBERG. spindlar påminnande minörspindlarna (Ptirictis), hvilka lefva i djupa gångar i marken och oftast ha ett skyddande lock, som omärkligt täcker öppningen. Af egendomligare reptilier lyckades jag komma öfver ett exemplar af den originella Nephrurus-öåXan. Hon är något kameleontliknande men har en mycket kort svans, som i spetsen bär en kulformig förtjockning. I planen för mina undersökningar ingick äfven att söka hem­ bringa så många skelett och så mycket kraniematerial som möjligt af den intressanta, allt mer och mer utdöende australiska negerrasen. Under mina färder hade jag därför alltid ögat öppet för denna fråga och lyckades, dock med mycket obehag och besvärligheter, för mina samlingar förvärfva flera skelett och kranier. Intet är så riskabelt som att bortröfva ett folks döda. De döda och deras kvarlefvor äro ju hos alla folkslag en mer eller mindre sårbar punkt, intimt sam­ manhängande med de religiösa föreställningarna och, som det vill synas, mer eller mindre proportionellt till ifrågavarande folks andliga utvecklingsgrad. Att hithörande föreställningar och känslor skulle ha djupa rötter hos ett från vidskepelsens och primitivitetens djupa mör­ ker ännu ej alls frigjordt folk, var ju därför att vänta. Det skulle vara af stort intresse att här närmare ingå på huru dessa skelett förvärfvades, men utrymmet tillåter ej detsamma. Vare nog sagdt, att jag gjorde början nyårsdagen 1911, då jag, som jag trodde, lyckades bortsnappa ett alldeles utsökt väl bevaradt skelett, hvilket enligt gängse bruk låg begrafvet på en bädd af eucalyptus- stockar uppe i kronan af en eucalyptus. Men blott några dagar efteråt spårade negrerna mig, och likt en löpeld spred det sig öfver hela distriktet, att jag skändat deras döda. Jag var härefter en no­ torisk grafplundrare och hade hela tiden att arbeta mot detta hinder­ samma rykte. Icke förty lyckades jag att utöka mitt antropologiska material med ytterligare fem skelett och några kranier. Säkerligen skulle flera ha fallit i mina händer, om ej infödingarna efter detta med större omsorg och hemlighetsfullhet gömt undan sina döda. Februari månad ingick med en löftesrik och kulen morgon och med stänk af kalla regndroppar. Men det blef intet af med vätan, ty snart segrade solen öfver molnbäddarna och bröt fram lika torr och het som tillförene. Trakterna vida ikring hufvud- lägret blefvo dag för dag mindre gifvande för samlaren, hvarför jag beslöt att förlägga verksamheten närmare St. Georg Rangens mäktiga sandstenskedjor. Jag gjorde detta så mycket hellre, som det likväl ingick i programmet att söka öfverstiga dessa otillgäng- SVENSKA BIOLOGISKA EXPEDITIONEN TILL AUSTRALIEN I 9 I O----19H. 423 liga bergryggar. Några veckors läger nära foten med dagliga rekog- nosceringsfärder innebar gifvetvis en god erfarenhet, då det gällde att arbeta sig fram i detta öde land. Redan tidigt i januari hade jag företagit en längre rekognosceringstur till dessa trakter för att utse lämplig lägerplats. Jag fann en sådan med härligt vatten från T^zz^/zz/^-kransade källor ej långt från utpostkedjans fot. Här beslöt jag upprätta mitt provisoriska läger. Den sjunde februari bröt jag med konservatorn upp från hufvudlägret. Med tillhjälp af fem negrer lyckades vi taga oss öfver den ännu strida floden med utrustning och proviant. Det mesta af packningen lasta­ des på hästar, resten delades i lika bördor på negrerna, som blott motvilligt åtogo sig upp­ draget. Men det var endast att lyda! Och snart försvunno svartingarna i skogsbrynet, ta­ gande en genväg tvärs öfver till den omkring 12 mil aflägsna Foto. förf. lägerplatsen. Först sent på Fig. 12. Negerskelett begrafvet uppe i en aftonen voro vi framme. Det Eucaly plus. var då redan så mörkt, att vi knappast kunde urskilja terrängen. Mörka, regndigra moln tornade upp sig rundtorn, och ovädret var tydligen ej långt aflägset. Då fingo vi emellertid se en ledstjärna. En i ett plåtskjul ensamt boende gränsridare hade påtändt sin primi­ tiva fettlampa och ledde oss omedvetet fram. Just som vi hunnit »inom dörrarna», i hans enkla hydda, bröt ovädret löst med vanlig våldsamhet. Det smattrade ilsket på plåttaket af tunga droppar, då vi vid härden stillade vår hunger med tvenne burkar »corned beef», rå lök, sylt, bröd och te. Aptit saknades ingalunda. Nästa dag voro vi i ordning till exkursioner. Åtskilligt nytt fanns här att till­ varataga. Intressanta voro dessa talrika ÄW^^-källor med klart och friskt vatten, som porlade sakta fram. De stodo påtagligen under tryck af de närbelägna bergskedjorna tillhörande St. George Rangen. Efter talrika utflykter i omgifningarna och till norra sidan af St. 424 ERIC MJÖBERG. George Rangen bröt jag tidigt på morgonen den 21 februari upp med konservatorn och mina båda svarta vägvisare, Charlie och Suoki, för att genom ett pass i kedjorna längre öster ut tränga in bland bergen och söka nå andra sidan. Kedjorna, alla bildade af röd, järn- haltig, hård sandsten, förlöpa högst oregelbundet och åtskiljas af gräs och scrub-bevuxna slätter. Jag gjorde emellertid först en af- stickare till den närbelägna Cherrubin-stationen. Jag kvar- stannade här tre dagar för att ordna allt för den påtänkta färden. En af dessa väntedagar skulle blifva innehållsrik. En­ ligt uppgift af en med tobak bestucken neger skulle en svart ligga begrafven i när­ heten af den s k. Christmas Troia- publikationer föreligga, kunna de i en så tvistig och ömtålig fråga icke ersätta originalen. Jag måste sålunda nöja mig med att i hufvudsak intaga en refererande ståndpunkt och härtill foga några allmänna synpunkter och anmärkningar, som synas mig beaktans- värda. I schaktgrafvarna i Mykene och i den andra staden i Troja förekomma guldsmycken i spiralform, s. k. lockhållare (fig. 30) och 43$ MARTIN P.-N NILSSON. hängspiraler, eller med som ornament pålödda spiraler. Urtypen för dessa söker Hubert Schmidt i spiralformiga hängsmycken, hvil- kas fabrikationscentrum enligt honom synes ha legat i Siebenbürgen.1 Ännu mera utbredd är spiralen och spiralsnirkeln som dekoration på lerkärl från slutet af den neolitiska tiden; några af de förnämsta fyndplatserna äro Dimini och Sesklo i Thessalien, Vinca i Serbien, Butmir i Bosnien, Lengyel sydost om Budapest, Tordos i Sieben­ bürgen, Horodnica och Bilcze i Galicien, Petreny i Bessarabien2 och trakten af Kiew. En del af denna keramik t. ex. den thessaliska och framför allt den från Petreny står konstnärligt mycket högt. Häri var man från början benägen att se en fjärrverkan af kretiskt-mykenskt inflytande, men Schmidt och v. Stern ha uppfattat sammanhanget på diametralt motsatt vis; enligt dem har spiralmotivet sitt ursprung i denna sydosteuropeiska kulturkrets och har därifrån införts i den ægæiska. Blott i en punkt synes meningsutbytet ha medfört ett allmännare erkändt resultat: spiralen har icke kommit från Egypten, där man hittills sökt dess ursprung i vissa spiralliknande motiv från det äldre rikets tid, som ej få någon vidare utveckling. När spiralen under det nya riket införes i den egyptiska Ornamentiken, beror detta på kretisk inverkan. Antinomien blir således Kreta ellerDonauländerna. Jag börjar med guldsmedskonsten, därför att jag menar, att här ett bestämdt resultat kan uppnås och ett annat än det, för hvilket Schmidt uppträdt. Det är riktigt, att de spiraler och med spiraler dekorerade smycken, som förekomma i Troja och Mykene, synas mycket olika de alster af den kretiska guldsmedskonsten, som vi känna. Men härvid bör man ej glömma, att dessa senare här­ stamma så godt som uteslutande från två vidt skilda tidpunkter: den äldre minoiska tidens tredje period och därefter tidigast öfver- gången till den tredje senminoiska perioden.3 Hvad som ligger där­ emellan är försvunnet eller åtminstone okändt. I Trojas II och III 1 Hubert Schmidt, Troja-Mykene-Ungern i Zeitschr. f. Ethnologie 36 (1904), s. 608 ff. och andra uppsatser. 2 E. v. Stern, Die prämykenische Kultur Südrusslands i Trudy från den 13 arkeol. kongressen i Jekaterinoslaw. 3 Äldre minoiskt III, Seagers fynd i Mochlos (Seager, Explorations in the Island of Mochlos, Maraghiannis, Antiquités crétoises, II, pl. 5—9); öfvergången mellan sen- minoiskt II och III, fynden från Zafer Papoura (Archæologia 59 [1906], s. 130) och från kupolgrafvar i Faistos (Maraghiannis I, pl. 16); dessa båda fynd måste till största delen härstamma från samma verkstad, om icke från samma formar. Mycket nära dessa stå fynden i en kupolgraf i Volo ÇE^. àp%. 1906, pl. 10, 11). Något yngre äro fynden från Cypern och betydligt yngre med delvis omykenska element de från Ægina (F. M. Marshall, Catalogue of the Jewellery in British Museum, s. XVI ff. med tillhörande planscher). DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. 437 skikt förekomma ett slags nålar, hvilkas hufvud är formadt som en vas, en bukig flaska med hals och skiflbrmig mynning; ibland ligger under vasen en tråd, hvars ändar på båda sidor äro spiral­ formigt uppböjda (fig. 31). Idén är barock och man söker efter en Fig. 31. Vashufvudnålar, Troja. Fig. 32. Nål med sex vaser, Troja. Fig. 33. S. k. libationsbord, Faistos. förklaring. Den gifves af ett praktfullt exemplar,1 där sex vaser stå på en fyrkantig, med U-formade spiralsnirklar2 smyckad guldskifva (fig. 32). Detta är ingenting annat än en projektion af ett kretiskt s. k. libationsbord af den form, som är mest känd genom det på altaret på den inre gården till palatset i Faistos funna exemplaret:3 1 Dörpfeld, Troja u. Ilion, pl. 43, II; de enklare formerna s. 355» ^g* 292. 2 Dessa spiralsnirklar äro ett vanligt motiv i senare mykensk guldsmedskonst, fast inpunsade, ej pålödda; se fynden från Cypern anf. st. 3 Afbildadt t. ex. Maraghiannis, Antiquités crétoises I, pl. II. 438 MARTIN P:N NILSSON. på en här med inramade dubbelspiraler prydd lerplatta äro sex små vaser fastsatta (fig. 33). Detta bevisar typens kretiska ursprung. Därmed är det visserligen ej bevisadt, att de trojanska guldfynden öfverhufvud härstamma från Kreta, tvärtom torde i vissa fall påverkan af kretisk konst vara tvifvelaktig, men det visar, att spiralen så tidigt som i Troja II måste återföras på Kreta. Nu invänder man häremot, att detta trojanska skikt är äldre än guldsmedsarbetena från Mochlos, som ej visa spår af spiralen, hvilken emellertid dyker upp i keramiken från just denna period (äldre minoisk III). Det traditionella datot för Troja II är 2 500 och för VI 1500; dessa daton ha af Dörpfeld föreslagits under allt framhäfvande af deras ovisshet; i den af ho­ nom beroende litteraturen behandlas de mot hans afsikt rent af som kanoniska. Nu måste Troja VI i likhet med andra fyndplatser för den 3:je mykenska stilen ryckas ned till efter 1400, och jäg kan icke se något hinder att sätta Tro­ ja II omkring 2000; de byliknande skikten III—V behöfva ej ha ta­ git längre tid i anspråk. Då göra tidsförhållandena det möjligt, att alster af kretisk guldsmedskonst kommit till Troja II, eventuelltill, till hvilket ifrågavarande nål hör. Ett mellanled bilda de rikt utveck­ lade spiralornamenten från den med den äldre minoiska tiden samtidiga cykladkulturen, t. ex. på de bekanta hyddurnorna från Melos och Amor- gos, »stekpannan» från Syros m. fl., ting, bl. a. en enkel nål med en vas som hufvud.1 Därtill passar det också bättre, att nålar med vas som hufvud i Europa tillhöra början Fig. 34. Neolitisk skål, af första årtusendet. Resultatet af Dimini i Thessalien. denna jämförelse blir sålunda dels en nedflyttning af den trojanska kronologien, dels möjligheten, att spiralmotivet kommit från Kreta till Troja II. Svårare är det att komma till rätta med keramiken inom det vidsträckta område, som sträcker sig från Mähren till guvernementet 1 E^QpsplQ ар^момурмг} 1899, s. 86; pl. 10, fig. 14. DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. 439 л»де^, де к ? > ?M it f Fig. 35. Neolitisk keramik från Petreny i Bessarabien. 440 MARTIN P:N NILSSON. Kiew, från Galicien till Thessalien.1 För de blygsamma anmärkningar jag har att göra är ett närmare ingående på detaljer obehöfligt. Det är gifvet, att inom ett så vidsträckt område betydande differenser skola finnas; sådana framträda särskildt starkt mellan de västra och de östra fyndorterna.2 Jag väljer ut de konstnärligt högst stående, Petreny och Thessalien. Här liksom öfverallt består dekorationen dels af rakliniga ornament, dels af spiraler målade i en, oftast flera färger. De thessaliska kärlen visa förkärlek för en art trapp- och schackbrädes- mönster, spiralen är på det hela taget ganska sällsynt (fig. 34). För Petreny är det däremot karakteristiskt, att verkligt rakliniga ornament spela liten roll; äfven där, de förekomma, träda de tillbaka, så att Or­ namentiken på det hela ter sig kurvilinear; märkvärdigt är, att ibland djur (hundar) och människogestalter förekomma (fig. 35). Dessa figu­ rers teckning visar tydligt, att dekorationen till sin hela anda är geo­ metrisk; jämte spiralen äro koncentriska cirklar vanliga. Kärlen från Petreny stå i konstnärlig smak och friskt utförande mycket högt. Schmidt har försökt att uppställa utvecklingsserier särskildt för de ungerska fynden; ur den stilistiska jämförelsen med keramiken från Troja, Cykladerna och Kreta drar han den slutsatsen, att dennas dekorationsmotiv måste härstamma norr ifrån, v. Stern framställer utan vidare resonemang som en själffallen följd sin åsikt, att Petreny- keramiken är ett förstadium till den mykenska, hvarvid han särskildt åberopar sig på de thessaliska fynden som förbindelselänken. De lokala variationerna, som ej beaktas tillräckligt, korsa försöket att uppställa en genomgående typologisk serie. Ej heller kan v. Sterns åsikt om Petreny-keramiken som förstadium till den mykenska, tagen efter bokstafven, vara möjlig. Ty på Kreta känna vi den obrutna utvecklingsserien långt upp i den neolitiska tiden. Det är redan härigenom tydligt, att det ofvannämnda dilemmat är falskt upp- ställdt; det kan ej bli tal om ett enkelt före eller efter utan om 1 Utom andra förut citerade verk se också M. Much, Die Heimat der Indoger­ manen2, s. 71 ff. 2 Wace och Thompson betona, att Balkanhaifön ej har någon enhetlig kultur. Den målade keramiken i Sydryssland och Galicien, som karakteriseras af föreningen af raklinig geometrisk med spiralornamentik, förbindes med den likartade i Thessa­ lien genom fynd i Moldau, Thrakien o. s. v. ; den tillhör den andra neolitiska perio­ den i Thessalien. Under den därpå följande perioden (Thessaliens bronsålder) af bry- tes och korsas denna nord-sydliga ström af en väst-östlig, som öfver Thessalien för­ binder Serbien och Troja och äfven uppträder i Thessalien; denna senare är här af mindre intresse. Thessalien tyckes för öfrigt ligga afsides och erhåller bronsen senare än länderna både i söder och norr (nordost) därom. Anf. st. s. 231 ff. och 257 ff. DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. 441 parallell utveckling från en gemensam utgångspunkt och om denna utgångspunkt är att söka i norr eller i söder. Gifvet är, att under sådana förhållanden en säker kronologi skulle fälla utslaget; men då kronologien fotas på keramikens stilistiska kännetecken, får man intet annat än en »circulus vitiosus». Man får också akta sig att krono­ logiskt jämställa de arkeologiska perioderna, ty den neolitiska tidens slut kan på ett ställe falla mycket senare än på ett annat och för­ modligen tidigare i söder än i norr. Redan en så högt och konst­ närligt utvecklad keramik i förbindelse med stenålder, som Petreny och Thessalien visa, lägger misstanken nära, att stenåldern här räckt betydligt längre ned än t. ex. på Kreta; samma omständighet har medfört t. ex. den nordiska bronsålderns höga utveckling. Men detta är ett aprioristiskt argument, som ej är bindande. Redan den stilistiska jämförelse, med hvilken Schmidt och likaså v. Stern velat uppvisa det nordliga spiralområdets prioritet framför Kreta, lider af ett betänkligt fel, som Mackenzie påpekat; de utgå nämligen från skiktförhållanden i Knossos, där genom afschaktning af kullens topp i mellanminoisk tid för byggandet af palatset Kamares-skiktet kom­ mit att ligga omedelbart på det neolitiska; hela den äldre minoiska tiden och litet mera faller således bort ur räkningen, hvilket betyder åtskilliga århundraden. Hvad som någor­ lunda kan till tiden bestämmas, är spiralens första framträdande på Kreta; det äger rum i den äldre minoiska tiden (fig. 36) på stea- titdosor, ringar och andra föremål af cykla- disk form,1 i keramiken närmare bestämdt i denna tids tredje period, hvilken måste sät­ tas minst ett par århundraden före 2000. Är det möjligt att tillskrifva den sydosteuro­ peiska spiralkeramiken en ålder, som skulle Fig. 36. Sigill med spiral- tillåta, att ens dess början spridt sig till Grek­ ornament från äldre minoisk land och Kreta och där vidare utvecklat sig tid. som minoisk keramik? Mig synes möjligheten ringa. En tidsbestämning, hvarigenom man undviker det cirkelslut, som de stilistiska kriterierna gifva, är möjlig blott i Thessalien; ty där följer på den neolitiska höga kulturen en likaledes neolitisk nedgångstid och därefter en vida tarfligare bronsålder, och samtidigt med denna uppträda mykenska skärfvor. Detta framgår ur gräfningar i Zerelia,2 medan i Dimini 1 Evans, Scripta Minoa I, s. 126. 2 Annual of the British School at Athens XIV, 197 ff. ; nu äfven andra fynd- 442 MARTIN P:N NILSSON. och Sesklo mykenska skärfvor fattas. Äfven om denna omständig­ het gör, att man får placera den thessaliska bronsåldern något högre upp än de engelska utgräfvarna i Zerelia, kommer dess början i alla fall icke öfver midten af andra årtusendet. Hvad skall man sen tro omPetreny och andra nordligare fyndplatser för spiralkeramik? Jag har svårt att tro, att man skall kunna bringa dess början tillbaka till c:a 2500, hvilket är nödvändigt för att kunna upprätthålla Schmidts tes. Skall man härur sålunda draga den slutsatsen, att den åsikt, som lät spiralkeramiken utstråla söder ifrån norr ut, är riktig? Äfven denna åsikts svårigheter ha framhäfts; den förutsätter, att af den öfverlägsna kulturen ej det viktigaste som bronsen och krukmakar- skifvan skulle ha öfvertagits utan blott ett dekorationssystem. Härtill kommer, att spiralen i den äldre kretiska keramiken ej är ett sär- skildt karakteristiskt framträdande ornament. Man kan göra rättvisa äfven åt denna svårighet. Ty det uppställda dilemmat är ej peremp- toriskt. Det gifves en tredje möjlighet: att spiralen själfständigt uppstått och utvecklats på mer än ett ställe. Jag tror, att denna särskildt af Burrows företrädda åsikt är den sannolikaste.1 Inom primitiv sociologi och religiönsforskning är det en ledande princip, att de enklaste typiska formerna uppstå spontant på olika platser och ej behöfva förklaras genom att härledas från en gemen­ sam ursprungsort. Detsamma måste gälla om den konstnärliga driftens enklaste yttringar. Ett exempel, som ofta indrages i dis­ kussionen om kulturförbindelserna mellan Grekland och länderna norr därom, är synnerligen belysande, nämligen de nakna kvinno- idolerna. Man kan visserligen ej tvifla på ett samband mellan ler- idolen från Kreta och marmorfigurerna från Cykladerna (se s. 308); förr har man emellertid velat härleda de senare från de orientaliska Astarte-figurerna, hvilket nu allmänt torde vara öfvergifvet. Nu åbe­ ropas i stället ofta de talrika kvinnofigurer af lera, som finnas i Thessalien, på Balkanhalfön och länderna norr därom, som vittnesbörd för att endera kulturen härstammar från den andra. Den ena här­ ledningen är lika onödig som den andra. Lika gärna kunde man låta dem direkt härstamma från Aurignac-tidens idoler, som visa samma öfverdrifvet fylliga och primitiva formgifning. Äfven annorstädes i värl­ den har samma primitiva människoframställning uppkommit spontant. orter. Tsoundas antar (anf. st. s. 161 ff.), att den thessaliska bronsåldern börjat i slutet af 3:je årtusendet; oriktigheten häraf och de otillräckliga skälen härför ha från flera håll anmärkts. Jfr öfverhufvud Wace och Thompson, anf. st. s. 235 ff. 1 Burrows, The Discoveries in Crete, s. 184 ff. DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. 443 Beträffande de enklaste keramiska dekorationsmotiven är samma synpunkt länge sedan praktiskt demonstrerad, ty eljest skulle man tvingas att härleda peruansk keramik från Europa och elamitisk från Cykladerna eller vice versa. Det senare har verkligen försökts, hvilket är ett talande bevis för préhistoriens ovillighet mot denna synpunkt. Den är dock möjlig, och därför måste man hålla ögonen öppna för den. Att böja en metalltråd, så att ändarna gå förbi hvarandra, d. v. s. i spiralform, är det enklaste sättet att bilda ett smycke, en öron- eller armring; och finner man det i Troja och Siebenbürgen, kan konsten vara själfständigt uppfunnen och vidare utvecklad på båda ställena. Detsamma gäller om de enkla geometriska orna­ menten. Det är bekant, att spiralen någon gång uppträder i det äldre riket i Egypten; de, som ej vilja erkänna spiralens egyptiska härkomst, måste sålunda antaga åtminstone två själfständiga ursprungs­ orter. Den förekommer också i Nordamerikas stenålder — kera­ mik från Louisiana liknar i hög grad den från Butmir — och i bronsåldern i Peru och Mexiko. Det afgörande är dessa enkla motivs utbildning, och här äro verkligen differenserna större än hvad förespråkarna för ett historiskt sammanhang mellan norr och söder låta påskina. För att återigen nämna de högst utvecklade, Petreny och Thessalien, visa båda en så karakteristiskt utvecklad stil, att redan ett ej alltför obetydligt fragment förråder, hvart det hör. Det troligaste är alltså, att vi i spiralornamentiken vid det Ægæiska hafvets kuster och i det inre Sydosteuropa ha att se parallellut­ vecklingar med själfständigt ursprung. Hela denna vidlyftiga fråga hade icke behöft upptagas till pröf- ning i detta sammanhang, om icke, såsom ofta på denna i och för sig vacklande grund, ytterligare uppbyggts vidtgående etnologiska hy­ poteser. I historisk tid ha thrakerna innehaft en stor del af det område, där spiralkeramik påträffas; häraf har man dragit den slutsatsen, att spiralkeramiken är den thrakiska kulturformen och att thrakernas utbredning i äldre tider varit ännu större och omfattat t. ex. äfven Galicien och Sydryssland.1 Hur vanskligt det är att af arkeologiskt material draga etnologiska slutsatser, har jag mer än en gång framhäft; för egen del synas mig sådana slutsatser med en relativ säkerhet kunna dragas endast vid en oförmedlad kon- 1 Hubert Schmidt, anf. st. ; K. Penka, Die vorhellenische Bevölkerung Griechen­ lands. Indragandet af den kimmeriska och skythiska vandringen är på denna punkt af diskussionen historiskt meningslöst. P. Wilke, se s. 363, anm. 1. 444 MARTIN P:N NILSSON. flikt mellan två olika kulturer. I hvarje fall måste man söka en kontroll ur öfriga, helst historiskt bekanta företeelser. Thrakerna bilda den tredje hufvudgrenen af den stora folkvandringen, som till rummet ligger emellan den indo-iranska och den grekiska och till tiden, af allt att döma, faller efter dessa båda; härtill återvänder jag längre fram. Då vi icke ha någon kännedom om de vandrande folkens boningsplatser och vandringsvägar, innan de komma fram till gränserna för den äldre kulturvärlden, måste hypotesen om thra- kernas stora utbredning betecknas som ett obevisadt, om också ej ur denna synpunkt omöjligt antagande. Det kan blott anmärkas, att det lämnar bra liten plats öfrig åt de öfriga stammarna. Lika litet lämna tidsförhållandena någon hållpunkt; blott med mycket vaga antydningar kan man våga nämna en tid för den thrakiska vandrin­ gen eller den neolitiska spiralkeramiken. För att öka ovissheten tillkommer den påpekade omständigheten, att en så pass högt ut­ vecklad kultur ej behöfver vara etnologiskt bunden, utan som så många andra kan ha öfvertagits af folk af annan ras. Hela frågan borde således utan vidare lämnas åt ovissheten, om ej ett par iögonenfallande omständigheter vore förbundna med spiral keramiken; den ena är dess förbindelse med likbränningen, den andra dess tvära upphörande och ersättande med lägre kultur­ former. I båda fallen föreligger en konflikt af den ofvan omtalade arten. Likbränningen införes öfverallt af ariska stammar: i Indien, i Grekland och i Italien, äfven perserna ha före Zarathustra bränt sina döda. En sed, som motverkas af den religiösa konservatismen och kanske äfven af en naturlig känsla, har mycket svårare att ut­ breda sig än vanligt kulturgods; i alla de uppräknade länderna har den ej heller kunnat fullständigt uttränga begrafningen, som före­ kommer bredvid likbränningen under hela antiken. Då vi nu kunna direkt iakttaga, hur likbränningen införes i de gamla kulturländerna af de invandrande ariska stammarna, synes det vara en rimlig slut­ sats att, då likbränningen undantränger begrafningen i Sydosteuropa, hvilket bildat genomgångslandet för vandringen mot sydväst, söka orsaken just i ariernas inflytande. Detta är nu just hvad vi kunna iakttaga inom spiralkeramikens område. Tyvärr ha i vissa fall, t. ex. Tordos, boplatser utan tillhörande grafvar upptäckts, och i andra saknas upplysningar; men äfven hvad som föreligger är mycket värdefullt. Lengyel, hvars keramik typologiskt är mest primitiv, har begrafning, vissa fyndorter i Galicien begrafning, andra t. ex. Bilcze likbränning eller »symbolisk bisättning» (!). Grafahläggnin- DEN STORA FOLKVANDRINGEN I ANDRA ÅRTUSENDET F. KR. 445 garna i Petreny beskrifver v. Stern noggrant; de utgöras af fyr­ kantiga gropar med lerbeklädda väggar, som varit täckta af runda trän belagda med lera; lerstycken med aftryck af stockarna ha funnits. I dessa grafhus insattes den ena askurnan efter den andra tillika med ett rikt grafgods. I den af Chwoiko utforskade s. k. Tripolje-kulturen, hufvudsakligen i guvernementet Kiew och Podo- lien, som öfverensstämmer med Petreny men ej nått så högt i ut­ veckling, förekomma äfven skelettgrafvar (2—3 %). Det är således tydligt, att likbränningens införande och seger faller under den neo- litiska spiralkeramikens yngre och högre utvecklingsskede, och det förefaller, som den företrädesvis gjorde sig gällande i Sydryssland, men ett bestämdt påstående härom är omöjligt på grund af de otillräckliga notiser som föreligga. Nu är det ju visserligen möjligt, att likbränningen såväl som andra religiösa förändringar trots den religiösa konservatismens mot­ stånd kan utbreda sig utan att införas af en folkvandring, såsom det enstämmigt antages för Skandinaviens vidkommande af de nordiska arkeologerna. Äfven om man i Sydosteuropa, som skett, med viss rätt kan åberopa analogien från länderna söder ut, är en förstärk­ ning af beviset för rasförändringen nödvändig. En sådan finnes i den neolitiska spiralkeramikens undergång utan fortsättning, v. Stern och andra ryska arkeologer betona, att den målade kerami­ ken i Ryssland ej räcker öfver stenåldern; i Ungern aflöses den enligt Hoernes antagande af den s. k. snörkeramiken.1 I Thessalien är den sista stenålders- och bronsålderskeramiken mycket tarfligare. Det möter således ej blott en nedgång utan ett atbrott i kulturen, hvilket är det säkraste arkeologiska beviset för en rasförändring. Vi få då föreställa oss förhållandena inom spiralkeramikens område analoga med dem, som ofvan visats vara typiska för folkvandringar öfverhufvud. Invandringen har skett i flera etapper. De första in­ vandrarna ha blandat sig med urinvånarna och öfvertagit den rå­ dande höga neolitiska kulturen men infört likbränningen, ehuru till en början äfven begrafning förekommer; detta tillstånd möter oss tydligast i länderna öster om Karpaterna. För förnyade invandringar har slutligen denna kultur fallit och lämnat rum för en lägre. Det finnes goda skäl för att arierna vid invandringarnas början stått på öfvergången till bronsåldern eller i slutet af stenåldern och att deras lefnadssätt i hufvudsak varit nomadiserande, v. Stern 1 Hoernes, Jahrbuch der k. k. Zentralkommission f. Erhaltung u. Erforschung der Kunst- u. historischen Denkmäler 3 (1905), s. 121 ff. Ymer igi2. 29 446 MARTIN P:N NILSSON. framhåller med rätta, att invånarna i Petreny varit bofasta och drif- vit åkerbruk och husdjursskötsel. Svinet, som är oförenligt med ett nomadiskt lefnadssätt, förekommer men också hästen, som är intimt förbunden med arierna. Chwoiko har under sina utgräf- ningar äfven påträffat handkvarnar, hvilka ej äro några nomadred­ skap, och boplatser. Husen äro fyrkantiga, byggda af runda stockar, med rappning af lera, som bevarat aftryck af stockarna; härden ligger vid den ena väggen och är omgifven af köksaffall, aska och skärfvor. Härdens plats talar, efter hvad som ofvan framställts, direkt emot, att dessa hus äro af ariskt ursprung. Husen i Dimini och Sesklo ha omtalats s. 225. De thessaliska husen från sten­ åldern äro af mycket växlande plan; vanligen äro de fyrkantiga, men äfven runda och elliptiska uppträda. Thessaliens aflägsnare läge gör, att invandringen där ägt rum senare än i Sydryssland, det tycks t. o. m. ha legat något ur vägen för de grekiska vandrin­ garna. Dess befolkning är æolisk, och det datum, som man kan sluta sig till för den achæo-æoliska vandringen, stämmer ganska väl öfverens med en datering af den thessaliska bronsåldern, som ej drif- ves till ytterlighet åt någotdera hållet.1 Den neolitiska kulturen i Sydryssland och angränsande trakter måste sättas betydligt tidigare; jag afstår från att angifva några siffror, då de måste bli mycket godtyckliga. Det beror på när man vill tänka sig ariernas upp­ trädande i dessa trakter. Ty vi ha kommit till det resultatet som det sannolikaste, att spiralkeramiken här är skapad och utvecklad af ett icke-ariskt folk men öfvertagits af invandrade arier, hvilkas när­ varo vissa kulturelement låta oss sluta oss till, och att en förstärk­ ning af det ariska befolkningselementet slutligen medfört denna kulturs fall. Om man sedan vill antaga, att det folk, som frambragt en så konstnärligt framstående keramik, tillhör samma konstnärligt begåfvade medelhafsras, hvilken somliga tillskrifva den kretiska kul­ turen, finnes intet som hindrar detta antagande, men ej heller något som bevisar det.2 1 Med Thessalien sammanhänger en del af Nordgrekland, hvilket visas af de en­ gelska utgräfningarna i Lianokladhi i Spercheiosdalen (Annals of Archaeology and Anthro­ pology, s. 149 ff., Liverpool 1909; Wace and Thompson, Prehistoric Thessaly, s. 171 ff.), Soteriades i Chaironeia ÇE