Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek. 
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och 
kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att 
OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör 
man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitised at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. 
Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books 
are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always 
visually compare it with the images to determine what is correct.
0
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
C
M
A»!*
Ws
^U
O
TE
k
.cPv °\
Allmänna Sektionen
(ieogr. 
Amer.
f —
gnfk
FRÅN HÖGFJÄLL OCH URSKOGAR

ERLAND NORDENSKIOLD
FRÅN HÖGFJÄLL 
OCH URSKOGAR
STÄMNINGSBILDER FRÅN
ANDERNA OCLI CHACO
STOCKHOLM 
WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
PAPPERSLEVERANTÖR : KLIPPANS BRUK
TRYCKT HOS ISAAC MARCUS* BOKTRYCKERI-AKTIE B.
STOCKHOLM I903
Chorotesindianska vid lägerelden.
INLEDNING.
Den 25 mars 1901 afreste R. Fries, här nedan kallad don Roberto, en sextonårig pojke Oscar 
Landberg, och författaren frän Stockholm, med gräns­
trakterna mellan Argentina och Bolivia som mål. 
Där förenade sig med oss herr E. Boman. De öf- 
riga deltagarne i resan voro grefve E. v. Rosen (don
2Eurico) ocH herr G. von Hofsten (don Gustavo), jämte 
den förres betjänt Sigfrid. De lämnade Stockholm 
först den 12 Aug. och sammanträffade med oss 
den 25 Sept, i Salta, en liten stad i Norra Argentina.
Salta hade vi valt till utgångspunkt för 
våra exkursioner. Vår plan var nämligen att genom- 
ströfva högfjällen och urskogarne på gränsen mellan 
de tvänne nämnda republikerna.
Sedan vi i Salta utrustat oss med mulåsnor 
och proviant och anställt några tjänare, gingo 
Fries, Boman och jag, till Esperanza sockerplantage 
och därifrån öfver Rio San Fransisco til! Sierra 
Santa Barbaras nordspets, där vi i en glänta i en 
yppig urskog slogo vårt första hufvudläger.
Sedan vi under kortare och längre excursioner 
genomströfvat Quintatraktens skogar, återvände vi 
till Salta, hvarest vi, som nämnt, sammanträffade 
med von Rosen och von Hofsten, hvarefter vi drogo 
genom Quebrada del Toro till Puna de Jujuy, en 
vidsträckt högslätt belägen cirka 3,500 meter öfver 
hafvet. Där upprättade vi vid en plats kallad 
Moreno vårt andra hufvudläger och genomströfvade 
därifrån högslätten i alla riktningar.
Från Moreno begåfvo sig v. Rosen, Boman och 
författaren till Salta för att komplettera utrustningen, 
hvarefter Boman återvände genom Quebrada de 
Pumamarca till Moreno, och Rosen och författaren 
togo vägen genom Quebrada de Humahuaca.
I Cangrejillos nära den bolivianska gränsen 
voro vi åter alla samlade och anlände alla den 8
3Jan. till Tarijadalen, rik på fossil och minnen från 
incarikets dagen.
Tarija lämnade expeditionen den 24 Febr. och på 
sagosköna vägar öfver fjällen och genom ursko- 
garne gingo vi till Bolivianska Chaco, där vi upp­
rättade vid Tatarenda vår fjärde station ej långt 
från Andernas fot i en trakt, där vegetationen bildar 
en öfvergång mellan bergsdalarnes yppiga urskogar 
och Chacos torrskogar .Därifrån gjordes en längre 
excursion inåt Chaco till Crevaux vid Pilcomayo.
Från Crevaux återvände vi längs med Anderna 
öfver Rio Bermejo till Salta dit vi anlände den 14 
Maj. Därifrån reste vi hem, och voro den 27 Juni 
1902 åter i Stockholm.
Dalbyö den 26 Dec. 1902.
Erland Nordenskiöld.
iw
I
EN DAG I QUINTA.
Solen tittar öfver urskogskanten in i lägret 
i Quinta. Det är rätt kyligt, och det vore skönt 
att dra sig ännu en stund, men med solen ska 
vi upp. Ett revolverskott mot taket väcker upp 
lägret, en annan kula skickar jag förbi ett par 
vildsvinsungar, doña Julianas husdjur här borta 
i urskogen. De hälla på att tulla våra förråd.
Ja, det är morgon i Quinta, en sådan där 
morgon i lifvet, då man känner, att allt brusar i 
en, man vill lefva, ja lefva.
Vi ha en hydda och några tält. Det är 
lägret. Det ligger i en glänta i urskogen, i den 
mörka, höga, tysta urskogen. Det är doña Ju­
lianas hydda. Hon har ett sockerfält och några 
apelsinträd. Hon bor där med sin son.
Af doña Julianas lilla hem, där hon i åra­
tal suttit vid elden, tuggat på sockerrör och 
druckit maté med någon gaucho, som på vägen 
till och från Chacos vildmarker gästat henne 
för att köpa apelsiner, har det nu blifvit ett bull­
rande läger.
5Maximo kommer med maté. Leiva vår arriero 
spränger öfver gården. Mulåsnorna rusa framför 
honom. Han har fört dem att vattnas. De äro 
ganska magra, ty vi ha svårt att föda dem i 
den lilla gläntan. En svart, stor mulåsna kom­
mer nästan fram till min säng, den har nämligen 
nys om, att majssäckarne ligga trafvade bredvid 
mig.
Sängen står vid ingången till hyddan. Med 
doña Julianas bohag, ett rankigt, gammalt bord, 
en sängbotten, några trasiga stolar och våra tom­
lårar ha vi gjort oss så hemtrefligt som möjligt. 
Allting är systematiskt ordnadt. Ja fan tage 
den, som inte hänger hammaren på sin spik eller 
sätter fotogenen eller Sublimaten på whiskyns 
plats.
För det estetiska är det också sörjt. Vi ha 
ju urskogen i dess dystra skönhet och urskogs­
kanten med blommor och kolibris, och förresten 
finnas på hyddans väggar uppspikade små “ideal“, 
Cleo de Merode och andra skönheter hänga öfver 
våra matvaror.
Maximo ger mig min tredje maté. Jag sätter 
mig upp i sängen, rullar mig en cigarett och 
funderar, om jag skall tvätta mig i dag eller i 
morgon.
Dona juliana frågar efter läkaren. Det är 
don Roberto. Han sköter läkekonsten; Bo­
man och jag, vi sköta humbugen, och vi bota 
också en hel del folk. Alla ska de ha något
“att taga in“, om de också skurit sig i fingret, 
och så sticka de gärna en peso eller två åt 
don Roberto, hvilka han alltid generadt visar 
ifrån sig.
Han är en stor läkare vår Roberto med sin 
universalmedicin. Han ger laxatif för allt, jag 
tror han skulle ordinera “aloepiller“ för döf- 
het och stamning.
Vi ha en gäst i lägret; det är en estanciero, 
señor Gill. Han är egentligen inte här för vår 
skull, utan för whiskyns. Han älskar whisky, 
och så länge det finns någon sådan kvar, älskar 
han också oss.
Sedan jag beslutit att tvätta mig i morgon, 
säkert i morgon, stiger jag upp, går ut ur 
hyddan, byter skjorta och nickar god morgon åt 
doña Juliana, som sitter vid eldstaden och dricker 
maté. Där är också vår kock, den skojaren. Det 
var nog han, som en natt spände en lian öfver 
stigen till lägret. Den fällan var ämnad åt Bo­
man, men jag red naturligtvis in i den. Min 
mulåsna blef vild och placerade mig på hufvudet 
i resterna af en gammal eldstad. Jag fick ögonen 
fulla med aska och svor, så jag tror alligatorerna 
borta vid Laguna del Sauzal korsade sig, och 
jaguaren, som var på väg till bäcken för att dricka, 
stannade och lyssnade.
Ej långt efteråt blef kocken bortkörd. Vi 
fick lof att låna honom en mulåsna, för att han 
skulle komma i väg. En matacoindian följde
7med honom. Kocken stal mulåsnan, men vi fingo 
den dock sedermera tillbaka. Han lofvade heligt 
att mörda oss i Bolivia, men det gjorde så många, 
och det blef ju aldrig något af.
Don Roberto står helt lätt klädd och byter 
papper på sina växter. Då och då för han handen 
nervöst innanför skjortan, och med ett blodtörstigt 
utseende aflifvas kosmopoliter och sydamerikaner.
Af alla de djur som européerna infört till 
Amerika är “Pulex irritans“, det, som trifs allra 
bäst. Den sydamerikanska rasen af denna djurart 
är välväxt och storväxt och förekommer öfverallt. 
Troget, rörande troget, följer den människan 
bort till urskogens allra aflägsnaste vrå.
På den ena foten drar jag på mig en stöfvel, 
den andra sticker jag försiktigt i en toffel. Jag 
har nämligen fullt med sårnader från garrapatas 
och sandloppor. Sandloppor och garrapatas, i 
dessa två ord ligger hela urskogslifvets afvigsida. 
De förra borra sig in i huden isynnerhet vid 
nagelrötterna på tårna, lägga ägg, ur hvilka sedan 
små hvita larver kläckas och smörja sig med det 
variga köttet. Garrapatas! usch! De äro ett 
slags fästingar, som borra sig in i huden. Tagas 
de ej ut försiktigt, får man bulnader, som öfver- 
gå i frätsår.
“Tag reda på mulåsnorna Lei va, så ingen 
blir stulen“, skränar Boman ut, tilläggande några 
spanska svordomar, som till och med göra en
svensk förvånad, och suger sedan andfådd på sin 
sjunde maté, som Maximo räcker honom.
Det är en ståtlig gammal kreol, med silfver- 
sadel och jättesporrar och en dyrbar vicuñapon- 
scho vårdslöst slängd öfver axeln, som kommer 
Boman att skräna. Han har stannat utanför lägret 
och talar med Gill. Kreolen är en nybyggare, 
som är känd för att vara en stor hästtjuf. Gill be­
rättade mig, att han betalar honom tribut för att 
få ha sina djur i fred. Kreolen rider en god häst, 
en sådan som en hästtjuf måste ha. Han känner 
nog alla urskogens stigar. En minderårig pojke 
åtföljer honom. Den får nämligen inte vittna inför 
domstolen. Det är här många skojares knep att 
ha sådana pojkar i sin tjänst.
Vi gå nu alla till vårt arbete. Don Roberto 
går till träsket nedanför lägret, för att an­
teckna och samla växter. Boman stökar med 
provianten, svär öfver peonerna, som äta för 
mycket socker och sätter sig sedan och pratar 
med GUI för att få ur honom allt hvad han vet 
om urskogarn es hemligheter.
Själf ordnar och etiketterar jag de sista da- 
garnes fynd; däribland är en liten insekt, som 
synes mig intressant, och som det retar mig, att 
jag fått så få exemplar af.
Matacoindianerna, som bo vid en liten sjö, 
Laguna de San Miquel, ej långt härifrån, och 
hviika voro här i går, lofvade dock att skaffa mer 
af den.
y”V
¡¡SfeSP
.VwfW
IO
Och mycket riktigt kommer inte en indian­
pojke med en hel burk full åt mig! Ja, de känna 
urskogen dessa indianer. Men det. är ej lätt att 
få ur dem deras hemligheter.
Så går dagen under arbete och stök. På 
aftonen äro vi åter alla samlade. Maximo dukar 
bordet. Jag tänder acetylénlampan.
Vi sätta oss till bords. Gill är fortfarande 
vår gäst. Whiskyn börjar göra verkningar; han 
talar franska: “Je parlez français, parlez vous 
français ... Je parlez français. Parlez vous etc... “ 
Det visar ju, att spriten har samma verkningar 
här som hemma.
“Hammaren, Maximo“, ropar någon.
Den hör nämligen till bordsservisen. Den 
behöfs för att krossa skeppsskorporna. Middagen 
är ris med kött och en liten bälta, stekt i sitt skal.
Gill är artig och vänlig. Han bryter bältan 
med sina smutsiga fingrar och lägger för oss. 
Sedan räcker han oss hvar sin munsbit på den 
gaffel, han själf äter med. Det är mycket artigt, 
men inte värst behagligt.
Vi supa honom alldeles full för att blitva af 
med honom, och han går verkligen och sätter 
sig hos doña Juliana.
Vi andra sitta kvar vid bordet, dricka kaffe, 
röka, prata och göra upp planer och hugskott. 
Don Roberto läser för tionde gången en tidning, 
ett Uppsalablad, som är tre månader gammalt.
II
Dâ vi äro trötta af dagens arbete gå vi 
snart till sängs, släcka ljuset, säga “Godnatt“ 
och det blir tyst.
En stund ligger jag och tittar på tjänarne, 
som sitta vid elden och dricka maté och skvallra 
och prata. Snart somnar jag dock från allt, till 
och med från någonting, som biter på halsen.
EN RIDT GENOM URSKOGEN.
Det är graftyst i urskogen vid Quinta, där 
ryttaren söker sig fram mellan lianerna ned till 
lagunans strand. Men rik är marken på spår. 
Jaguaren, “el Tigre“, har under natten gått fram 
för att söka vatten och spåra tapirer och hjortar. 
Vildsvinshjorden har brutit en väg rätt genom 
snåren. Det brakar, det knakar i skogen som 
skogseld; det är “majanos“, vildsvinen, som 
komma; och det gäller att rädda sig den, som 
kan, ty de trampa och rifva ned allt i sin väg. 
Men de stanna, de lägra sig, en stor galt i midten, 
suggor och grisar omkring och några unga galtar 
till vakt. Vildsvinen ha slagit läger.
Ryttaren böjer undan lianerna och viker för 
trädens taggar. Han stannar sin häst. På spet- 
sarne af sina långa klor går en “circincho" för 
att söka sig ned till sin håla i den uttorkade 
bäcken. Fångad rullar den ihop sig likt en igel­
kott. Ej långt därifrån kilar en annan bälta, en 
“gualacate“ in i sin håla. Bitar af krukor ligga
!3
på den jord, som bältan kastat upp på marken. 
Somliga äro målade, andra med figurer af ormar 
eller med andra ornament. Äfven i de öfriga 
bälthålorna är det fullt med stycken af krukor, 
bitar af stenyxor, ett öra, formadt med utsökt 
smak som en groda, o. s. v. Inga murar, intet
'• ■■■■vi.v;
Fot. af förf.
Från urskogskanten.
ofvan jord anger att här varit en boplats. Bältan, 
arkeologens vän, har dock uppdagat ett mäktigt 
kulturlager samt visat forskaren på minnen från en 
kultur, som funnits vid Chacos gränser samtidigt 
med incas- s) och calchaquifolkens '*) blomstrings- 
tider. Och hvart man rider i dessa trakter, skola
H
bältorna visa en, hvar byarna varit, och att de 
varit många och stora.
Ryttaren tar in på en väg, som djuren tram­
pat till bäcken, då den höll vatten. Vägen följer 
dess botten. Djupt har bäcken gräft sig ned i 
den lösa, fina sanden. Fulla äro barrankorna4), af 
hålor. Ofver ingången till flera ha tarantlarne 
väft sina trattformiga nät. En fåra i sanden visar, 
att en bälthåla numera bebos af en orm, kanske 
är det t. o. m. en skallerorm.
Hur nätt är ej den lilla haren, som från 
sin håla med blicken följer ryttaren, troende sig 
ej vara sedd. Det är en brunfläckig liten har- 
art, långt mindre än den svenska. Indianen 
brukar smyga sig fram till hålan och taga haren 
med händerna.
Ryttaren håller in sin häst. Se bakom butelj­
trädet, detta underliga träd, som är smalt vid 
roten och utvidgadt på midten står ett gammalt 
lagerträd. Ett grått hufvud med ett par undrande 
ögon titta fram ur klykan. Det är en “mellero“, 
Galictes vittata, som rädd skyndar undan.
Med ens blir det lifligt i skogen. Det är 
en flock papegojor, som skränande och skojande 
flyger mot Quinta för att stjäla apelsiner.
Bäckfåran för ned till lagunan.
Hur skön är ej utsikten där. Midt i urskogen, 
kantad af bredbladig vass, vid foten af de ur­
skogsklädda kullar, som upptornats af vittringsgrus 
från Sierra Santa Barbara, med utsikt ända bort
i5
till de blågråa gränsfjällen mot Bolivia, ligger 
Laguna del Sauzal som en vederkvickande om­
växling mot den oändliga skogen. Tyst var sko­
gen, men här är allt lif och lust: vadare och 
simfåglar flyga i hundratal från sumpstrand till 
sumpstrand, från vassdunge till vassdunge. Bro­
kiga småfåglar af allehanda slag flyga bland vassen. 
Strandskogen är rik på dufvor och andra fåglar. 
En “tucán" 6) försvinner bland träden. Till och 
med en gam har förvillat sig hit från indianernas 
sopbacke.
En och annan alligator simmar makligt med 
nosen öfver vattnet. Samlaren skall snart finna, 
att om djurlifvet omkring sjön är rikt på arter, 
så är faunan i vattnet vida fattigare. Blott en 
liten fisk och tre sorters snäckor o. s. v. Men 
detta har väl'sin orsak i att det finns så få sjöar 
i hela denna trakt, blott en till med sött vatten. 
Det är den laguna, där indianerna bo. De andra 
två sjöarne som finnas här, hafva ännu mycket 
fattigare djurlif. I lagunan hemma vid Quinta 
är vattnet mättadt af salter och öfverallt springer 
det fram heta källor. Ett litet kräftdjur, en ostrakod, 
vågar sig där ända fram i vatten, som är 50 
grader varmt. En fisk tyckes trifvas i det salt- 
mättade vattnet. Den föder lefvande ungar. Dock, 
omkring svafvelkällorna vid Quinta är det ännu 
ganska lifligt djurlif, borta vid Laguna de la 
Brea är det tyst. Svart är vattnet, hvita af salter 
äro stränderna. Här och där är det hvita af-
brütet af stelnad asfalt eller sipprande petroleum. 
En liten mask, är det enda djur, som lyckats 
finna sig tillrätta i detta vidriga vatten. En pas­
serande and har kanske. också stannat för att 
snart skynda vidare till Laguna del Sauzal eller 
till indianernas lilla sjö.
Genom skogen rider ryttaren hemåt. Hästen 
skyggar för en elegant liten hjort, som skyndar 
in i det tätaste snåret. Han kommer till gläntan, 
där ranchón Quinta är belägen i en underskön 
liten dal. I skogen voro de granna färgerna få, 
här prunka buskarna med många färger, omkring 
hvilka de brokiga kolibrifåglarna surra som humlor. 
I sockerfältet och bland apelsinträden, där är all­
ting lif, framför allt är det papegojorna, som här 
stämt möte för att skoja och äta de härliga fruk­
terna. Där stjäla räfvar, agutis (en stor gna- 
gare) och ett par matacoindianer de lockande 
sockerrören. En dåre spelar trumma på en bleck­
låda för att skrämma bort tjufvarne. Han skrattar 
och speglar sig i det blänkande blecket och skrattar 
igen. Han hör som húndame och svinen till 
gården, ty en “tonto“ finns här borta i sierran 
i hvarje hem.
Det har mörknat och redan brinner läger­
elden där borta på Quinta. Lysande skalbaggar 
korsa luften som eldgnistor, andra lysa med svagt, 
men beständigt ljus. Hemma vid elden går maté- 
drycken °) redan omkring.
Hur skön är ej en sådan lägereld, då man
17
trött efter dagens arbete berättar för hvarandra 
om upplefvelser och planer eller försjunker i 
drömmar, betraktande hur lågorna forma sig 
till minnen och dö bort.
Det är vid lägerelden, som man först känner 
i dess fulla kraft hur lifvet i naturen fängslar 
en och oemotståndligt håller en kvar. Den 
tysta skogen, de fantastiskt upplysta träden, zi- 
genarfriheten. — — — — — —
Har ni någonsin suttit vid en eld i skogen 
och drömt? Har ni känt hur de smekande lågorna 
gräfva i en och plocka fram, hvad man har på 
botten, sådant där, som man inte ens annars själf 
vet om, och som allt hör till det bästa, man äger.
2
ELDEN SLOCKNAR, GLÖDEN DÖ.
Vi ha lämnat vårt hemtrefliga läger i Quinta. 
Jag känner mig öfvermodig och glad. Quinta- 
vistelsen har varit angenäm och rik på resultat. 
Den första delen af resan har lyckats bra. 
Vi lämna lägret sent, och det är redan mörkt. 
Ja, så mörkt som det är under natten i urskogen. 
Med ridspöt känner jag mig för, att inte grenarna 
skola slå mig i ansiktet, och, där de gå lågt smiter 
jag mig tätt efter mulåsnans rygg. Klangen af 
Mennas, min tjänares, sporrar och min mulåsnas 
klokhet leda mig vägen.
När man rider alldeles tyst, timme efter timme 
i mörka urskogen, då blir man vek, då smyga 
tankarne och minnena sig på en, och man känner 
sig ensam, allt för långt från hemmet och de sina, 
och man önskade kanske ibland, att man inte gett 
sig ut i striden, utan sutte och värmde sig där­
hemma vid härden. Man önskade, man kunde 
ila hem en stund och berätta och berätta, bara 
berätta. —
Ett ljus glimtar till i mörkret, ett halftjog
19
hundar ge hals. Det är från Agua Blancas 
rancho.7) På Agua Blanca har man samlat sig 
kring eldstaden. Där sitter herrn i huset, don 
José själf, myndig och lat och rullar sig en ciga­
rett af majsblad, den han tänder på en brand, 
som en liten flicka, hvars blå ögon skvallra om 
främlingsblod, räcker honom. Där sitter doña 
Julia, husmodern och sönerna och den blinda 
dottern, gummans älskling, dotterbarnet af henne, 
som dog därför, att hon blef öfvergifven, tjä- 
narne och deras ungar, húndame och katten. 
Äfven vildsvinsungen, som don Felix hämtat 
från skogen, njuter den sköna värmen och skrub­
bar sig förnöjd mot doña Julia. Nästan inne 
i elden sitter den rufsiga papegojan.
Man hälsar oss välkomna, utbyter några sir­
liga, vänliga fraser, makar åt sig, bjuder ryttarne 
stolar. De äro redan gamla vänner till folket 
på gården. De känna dem, deras planer, deras 
förhoppningar och deras sorger. Vänner, som 
kommit dit med ödet, vänner som gå med ödet, 
och som aldrig komma mer igen. Ja, ibland får 
man en vän, kanske mer än en vän. En kort 
tids samvaro, rik på sympati — det är allt. Man 
möts aldrig mer. Det är ändå underligt, ibland 
mer än underligt.
Maté, nationaldrycken bjudes kring. Sam­
talet rör sig kring traktens små händelser. Med 
ett undrande, oförstående leende frågar man oss 
om våra gräfningar och fynd, och där berättas
20
mycket, som är värdt att snappas opp, och mycket, 
som kommer af öfvertro. Det var José, som 
först berättade oss om barngrafvarna vid Arroyo 
del Medio. Han hade sökt skatter där och blott 
funnit ben. En af oss, somsen gräfde på platsen, fann 
fyra urnor modellerade med fantastiska ansikten 
och innehållande barnskelett. I en af dessa krukor 
fanns jämte skelettet sju snäckor från hafvet, vi­
sande på en förhistorisk förbindelse mellan folken 
från det inre af kontinenten och kusten.
Då jag var trött och sjuk, sade jag god natt 
och smekte den blåögda flickan och fick därför 
en vänlig nick af doña Julia. Min bädd utgjordes 
af sadeln och mina ponschos. På mina fotter låg 
en af don Josés hundar och värmde sig och mig.
Innan jag somnade kastade jag en blick bort 
till elden. Mot den mörka skogen aftecknade 
sig doña Julias ansikte upplyst af ljuset, det var 
gammalt i förtid, det var fåradt, och det låg något 
tankfullt och bittert däröfver. Lifvet och sorgerna 
äro allt de samma i den kalla norden och den 
tropiska urskogen.
Barnen sade god natt och läste en bön för 
hvar och en. Den lilla blåögda vågade sig till 
och med fram till min bädd och mumlade några 
ord med knäppta händer, men ilade straxt försagd 
till de äldre barnen, ty de hade visst sagt henne, 
att han var en olycklig, som inte förstod att 
läsa böner, och hon hade glömt sig stackars liten, 
ty han var ju ändå vänlig, hedningen.
..
*
f k
Do
n J
os
é o
ch
 ha
ns
22
Då jag var trött, somnade jag dock snart 
och vaknade först af morgonkylan; drack litet 
maté, tog en liten klunk ur flaskan. Sökte sedan 
reda på ur min sadelpåse en leksaksvagn dragen 
af en åsna, med en fjäder att skrufva upp. Barnen, 
och ej minst de gamla lekte därmed, skrattade 
åt åsnan, som gick både framlänges och bak­
länges. Man hade roligt, och doña Julia gladde 
sig åt älsklingsdotterdotterns glädje. Det var 
stoj, det var munterhet i don Josés rancho, och 
det gladde äfven mig. — — — — —
Då kom slaget. — — — — —
Telegrafen hade burit det öfver världen. En 
ryttare hade burit det vidare till mig.
Det blef tyst i ranchón i Agua Blanca, lek- 
saksvagnen ställdes undan, inga frågor, inga be­
klaganden, en tyst vänlighet, det var allt, en takt, 
sådan som jag aldrig kan glömma, en takt, som 
visade mig en af kreolens vackra sidor, om den 
också hör till urskogen.
Då jag red bort, gaf doña Julia mig ett 
krucifix. Det var gammalt och ärgigt. Det var 
gifvet till en kättare, kanske hedning, det visste 
hon inte så noga, men det var så välment. 
För att ursäkta sig, att hon trängde det på mig, 
så sa hon, att det var hittadt i jorden och var 
från de gamla.
Vägen gick genom torrskogen bort till Pi­
quete, där kaktéerna stå dystra och marken saknar 
grönska. Där slogo vi vårt läger.
När det dagades, gick jag att gräfva i bo- 
och grafplatser, och när det mörknade, gick jag 
hem till lägret, där elden brann, där lågorna 
täflade och höjde sig, brusto och försvunno i 
glöden.
Jag hade gladt mig, när vi lämnade Quinta, 
så öfvermodigt åt mina små segrar. Jag hade 
gladt mig för min egen skull, men kanske dock 
mest däråt, att de hemma skulle väcka glädje. 
Piquete hade varit ämnadt att bli en länk däri.
Mina tjänare, Menna från Sierran, som knap­
past varit utom sin bergdal, Bustamante med den 
blå, fladdrande halsduken, den rosenröda näs­
duken, de trånga, lackerade, högklackiga stöf- 
larne, den glada rumiaren från krogarne, som 
låtit fädernearfvet gå på vin och flickor, och 
Leiva, den gamla räfven, som varit med om 
otaliga äfventyr, som rest öfverallt här i det inre, 
och spelat på alla krogar, alla visade de mig 
en vänlighet, som aldrig var påflugen, en takt, 
som är nedärfd och skolad hos dessa kreoler 
sedan conquistadorernas s) dagar.
Det är tyst kring lägerelden; jag ligger en­
sam vaken och grubblar på minnena, på sorgerna. 
Elden slocknar, bränderna falla samman, glöden dö.
MATACOINDIANERNAS BY.
Det är mörk natt. Hästen tvekar. Hästen 
skyggar. Den är skrämd af musik, oljud och 
dans. Genom träden synas eldarna frän Mataco- 
indianernas läger, lysande upp palmhyddorna 
och de dansande skuggorna. Musiken tystnar, 
dansen slutar, hundarna skälla, då de hvite män- 
men rida in i Matacernas by. Där är det sorg. 
Med dans och musik firas dödens fest. En man 
har dött, och hans ande har gått att jaga och 
fiska i Chaco, indianernas sälla jagtmark. Har 
den döde varit en stor och vis man, så kom­
mer hans torkade lik att bäras till Chaco och 
begrafvas i dess saltdränkta, heliga jord. Ty 
heliga äro för indianerna Chacos ogästvänliga 
snår och vattenfattiga marker, ty där ha de trot­
sat de hvite, där ha de jagat, plundrat och 
svultit.
Här i byn är nästan allt indianskt. Små 
runda hyddor ligga klungvis tillsammans, hvar 
och en försedd med en låg, sned ingång. Myc-
25
ket af indianernas kläder äro visserligen lum­
por från de kristna, men en och annan har 
ännu en skjorta gjord af chaguarbast eller en 
mantel af utterskinn. Husgerådet är nästan ute­
slutande indianskt, och vapnen äro ännu pil 
och båge.
Hur fint formad är ej den trettonåriga flicka, 
som kastar skygga blickar på främlingen. Af 
snäckskal har en beundrare snidat henne ett hals­
band och ristat snirklar på bältet af tapirhud, 
som omger den smäckra midjan. På kindbenen 
är hon tatuerad med blå cirklar, och från hvar­
dera mungipan gå tre blå streck. Fulare mod 
har jag sett.
Hur afskyvärd är ej den kanske blott trettio­
åriga käring, med rinnande ögon, som trycker 
sin smutsiga unge mot de hängande brösten.
Hvarför halva indianerna kommit från Chaco 
hit bort till sockerplantaget, ty det är vid en så­
dant, vi befinna oss. Kanske harjakten slagit fel, 
kanske är floden torr, kanske är det felskörd på 
de vilda rotknölar, som naturen odlat åt dem och 
vildsvinen. Ja, mat har nog lockat vildarna att 
komma från frihet, svält och jakt, att gräfva 
diken och skära sockerrör. Men ännu mer har 
kanske brännvinet lockat dem.
Chaco är ej mer som förr, bit för bit min­
skas vildarnas jaktmark. Vilden drifs mot allt 
ogästvänligare trakter. Han tar för mycket plats. 
Han måste strida eller gifva sig. Endera alliera
2Ó
sig med de vilda djuren, taga upp striden mot 
de hvita eller gifva sig åt dem, arbeta åt dem, 
äta deras majs och dricka deras brännvin. Han 
måste gå under. Barnen af hans skändade döttrar 
skola vara de enda, som letva kvar. I snåren 
skall han bli skjuten, om han ej finner sig i att 
mala socker och vara mammons tjänares tjänare.
IPUNA DE JUJUY’S HÖGSLÄTT.
Vid Quinta, där vi hade vår första station, 
där var skogen sammannystad af lianer; i de ned- 
murknande trädstammarnas klykor växte orchi- 
déer. Af palmblad hade människorna byggt sina 
luftiga hyddor. En vind af yppighet, lefnads- 
lust och lättsinne blåste genom urskogarna.
Moreno är namnet på platsen för vårt andra 
hufvudläger. Skogarna äro borta här uppe på 
högslätten, på Puna de Jujuy. Men om ock dy­
ster, majestätisk är naturen. Vid Quinta var allt 
trångt, lianer stängde vägen. Milsvidt kan här 
uppe blicken ila öfver den ökenartade slätten, 
fritt till den rad af fjäll, som kransa horisonten. 
Snö täcker fjällens toppar. Evig snö klär Ne­
vado de Chänis mer än 6 ooo meter höga spets. 
Skön är dess taggiga topp, när den aftecknar sig 
mot den blå himmelen, eller när svarta åskmoln, 
som samlat sig kring dess topp, urladda sig med 
blixtar, som nästan alla slå ned mot bergjätten, 
eller när den uppgående solen kastar ett rosen-
28
skimmer på de tunga moln, som anstränga sig 
att komma förbi den väldiga bärgkammen.
Stiger man upp på kullen bakom lägret, är 
det mulet, och slätten synes hvit som täckt 'af 
snö ; är det klart, är den blå och förvillande lik 
en vik af hafvet eller en sjö med öar, uddar och
Salina grande.
skär. Det är Salina grande, den jättesaltsjö, som 
upptar en stor del af punan.
Ödslig är naturen i Puna de Jujuy. Rider 
man öfver slätten, tröttas ögat mil efter mil af 
samma enformiga buskvegetation.
29
Ute på saltmarkerna är det öken, och blott 
någon enstaka, oansenlig växt vågar sig ut mot 
salinans stränder. Det är blott vid bäckarnas 
kanter — och de äro få, de bäckar, hvilkas vatten 
ej uppsugits af sanden, innan de från fjällen hun­
nit slätten — som vegetationen är något yppigare.
Det var tyst i urskogen vid Quinta. Det 
är om natten, jaguaren, urskogarnes herre, drar 
ut att söka byte, ty då gå äfven de andra djuren 
att söka föda och vatten. Det är i gläntorna 
och vid sjöarnas stränder vid Quinta, som djur- 
lifvet är rikt och larmande.
Ute på högslätten är det också tyst. Vicuñas 
(lamans släktingar) vandra i rad öfver slätten, höja 
de höga halsarna, vädrande ryttaren för att sedan 
skrämda hastigt ila bort. Små oansenliga fåglar 
flyga bland buskarna, gröna, grå och spräckliga 
ödlor kila i mängd bland tufvorna ute på salt­
markerna.
Vid Laguna del Sauzal och vid indianernas 
sjö i urskogen, där larma änder i hundratal. 
Till Laguna Colorada häruppe har blott någon 
enstaka fågel vågat sig, ty dess vatten är salt. 
Nästan tyst är det omkring den “röda sjön,“ där 
den ligger omgifven af berg af röd sandsten 
och med en botten, som lyser röd af vittrings- 
grus från de omgifvande bergen. Till och med 
papegojflockarna, som svärma omkring i de af 
vatten sönderfårade strandbranterna, larma ej som 
i urskogarna borta vid Quinta.
3°
Här finnas dock platser, där djurlifvet är 
rikt och ystert. Där en källa springer fram ur 
berget med sött, stundom hett vatten för att 
bilda en af de bäckar, som förlora sig i Salina 
grande, där samla sig djuren, vicuñan betar det 
magra gräset, chinchillan kommer frän sten- 
röset för att dricka. Gulnäbbade änder, svart- 
hvita gäss och rödvingade flamingos hålla till, 
där bäcken utvidgat sig till sumpmark.
Från Laguna Colorada går en väg, som 
slingrar sig upp mot kammen af det berg, vid 
hvars fot sjön är belägen. Vägen följer bråd­
djupen, hänger på bergkammarne. När den kom­
mit upp på berget, följer den bäcken, som föds 
häruppe, och som ilar mot Rio San Fransisco, 
den stora flod, i hvars dalgång Quinta är be­
läget. Hur fantastiskt skön är ej en sådan bäck­
dal, där den slingrar sig djupt nere mellan berg­
kammarne, hvilka somliga lysa i rödt, andra i 
violett, andra i band af brokiga färger. Vägen 
följer än bäcken nere i dalen, än hänger den på 
bergsluttningen. Stundom vidgas dalen för att 
ge plats åt en indians dystra, gråa stenhydda, 
stundom sluter den sig obevekligt tillsammans, 
för att blott genom ett trångt pass släppa fram 
bäcken och stigen. Kring vägen stå väldiga 
pelarkaktéer på vakt. En kolibri, som just be­
sökte de näckrosliknande kaktusblommorna, har 
byggt sitt bo som en fästning mellan kaktéens 
taggar. En chinchilla hoppar från stenblock till
iFot. E. v. R.
Quebrada med pelarkaktéer.
&»VlvLi..' '•
\-irr),-:
¿AXz4L PS
stenblock för att till sist försvinna in i sin håla. 
Kondoren har bjudit örnar och falkar på middag 
pâ en af de mulåsnor, som tjänat ut och fallit 
kraftlös ned vid vägen och lämnats att dö af sin 
tacksamme ägare.
T*—
CASABINDO FÖRR OCH NU.
Frän lägret i Moreno har don Eurico och 
jag dragit ut. Don Roberto och de andra ha 
gått mot Puna de Atacama. Vi hafva ridit öfver 
salinan, den dystra, öde salinan med dess salt­
fält och hägringar. Vi ha försökt få skott på 
de skygga vicuñas, som i rader ilat förbi öfver 
slätten. Vi ha sprungit trots den förtunnade 
luften, som trycker öfver lungorna, efter ödlor och 
bältor. Vi ha varit i Alfarcito, där kopporna 
härja, och där barnen dö och kommit till Casa- 
bindo för att lefva oss in i minnena från Inca- 
tidens dagar.
I Casabindo bor halfindianen don Tomas 
Zarate.
Don Eurico har gått att gräfva på grott- 
berget, och jag har följt don Tomas in i dalarne, 
för att locka ur honom, hvad han vet om de 
hemligheter, som dölja sig i de klyftor, där en 
gång bodde mäktiga indianstammar och, där nu 
blott några indianer, som vakta får och lamas, 
bo i små grå stenhyddor och offra åt den gamla
3
34
gudinnan Pachamama för att blidka henne och 
grafvarne.
På slingrande får- och lamastigar hafva vi 
sökt oss in i dalgångarna på stigar, som gå på 
bäckkanterna mellan blocken och tätt förbi afgrun- 
der, där en felstigning af mulåsnan vore en 
säker död.
Vi äro på nära 4000 meters höjd. Höga, 
vilda resa sig quebradans 9) väggar, klädda af te­
rasser från förhistoriska odlingar och murar af 
byar från incatidens dagar. I botten af quebra- 
dan är en dunge quefiuas, små knotiga trän, som 
trotsa alla trädgränser. På ett par af teras- 
serna stå några majsstånd, som en gammal in­
diangubbe, som går här som en gengångare, odlat. 
Klar rinner bäcken i quebradans botten, för att 
ila mot slätten och dö i dess slam och i Salina 
grande. I grottorna i bergväggarna äro gamla graf- 
var, på ett af de brantaste stupen en målning, före­
ställande en lamahjord på en slingrande väg. 
Pelarkaktéer stå som grafmonumenter ; kring 
bergstopparna kretsa vaktande kondorer, på de 
mest otillgängliga afsatser ha de byggt sina bon.
Under quefiuaträden hafva vi gjort upp vår 
eld för att göra asado l0) på fårstek med sal­
lad, som indianerna plockat, där träden skugga 
bäcken. En af våra tjänare och den gamla in­
dianen, hvilken här vallar får och odlar litet 
majs stöka med elden. Vi vräka oss på våra
35
ponschos och rulla och röka cigaretter och vänta 
pä den läckra asadon.
När man ligger så där och drar sig och 
röker och tänker vid lägerelden midt uppe i en 
egendomlig natur och minnen från fordna tider, 
då får fantasien lätt makt med en och rycker 
en med sig. Man känner, att man kommit hit 
århundraden för sent.
Ja! — — Hur tjusande, hur underbart skulle 
det inte hafva varit, att med Almagro, med span­
ska legoknektar och äfventyrare ha kommit hit 
för nära ett halft årtusende sedan. — —
I fantasien ser jag husen växa upp ur 
ruinerna byggda af sten och kaktusträd, somliga 
fyrkantiga, andra runda. De ligga strödda i 
grupper på bergskullarne. Majsen står färdig 
att skördas på terasserna. Några indianer gräfvä 
diken lör att föra bäcken till sina terasser, ty 
det är deras tur i dag att begagna sig af det 
dyrbara vattnet.
I quebradans botten drifva några andra in­
dianer en hjord lamadjur lastade med saltstycken 
från salinan. En af lamorna, som gått af vägen 
till bäcken, stundom drickande, stundom höjande 
hufvudet, vädrande och blickande omkring sig, 
bär utom saltet en stor, tung, bred och grof 
stenyxa, som dess herre användt för att hugga 
upp saltet ur salinan.
Kring lamadrifvarne samla sig flera indianer, 
som gräft på odlingarna och indianskor, som
36
burit vattenkrukor från bäcken och andra, som 
drifva lamor från betet, ty lamadrifvarna hafva 
varit och handlat i dalarne och urskogarne i öster 
och hafva med sig snäckor, frukter och fina 
trädslag och rör, som de bytt sig till mot salt 
och koppar och hafssnäckor, som de fått från 
stammarna i väster.
De berätta om byar där borta i urskogarne 
och om människor, som bo i luftiga hyddor 
af trä och jord, täckta med väldiga blad, blad 
stora som tufvorna på bergen, som ha pilar med 
träspetsar till vapen, som ha sirade ornament 
på sina krukor. De tala om vilddjur, som hotat 
lamorna, om en bred stor flod, mot hvilken bäc- 
karne i punan äro rena obetydligheter och om 
mycket annat, som kommer de nyfikna att ökas 
omkring dem.
Förnäma höfdingar med konstladt plattade 
pannor och höga, oformliga skallar, klädda i pon- 
schos väfda af lamahår med fina mönster, och 
flickor med kopparsmycken och perlor skurna i 
malakit tränga sig kring berättarne.
Lamadrifvarne gå upp i byn och stanna 
framför en af gårdarna på sluttningen. De offra 
på Pachamamahögen utanför stugan, en hög 
stenar med en större sten rest i midten. De 
hälsa en gammal indian, som med en flat, skaftad 
stenyxa skalar taggarne af en pelarkakté, af hvil­
ken en ny dörr till stugan skall göras, och ett 
par ungdomar, hvilka ännu med ovana händer
37
knacka pilspetsar af obsidian, flinta och calcedon 
och öda en massa sten, så att splittror och fel­
slagna spetsar i mängd ligga strödda rundt om­
kring dem.
Barnen upphöra med sitt spel. De hafva 
kastat runda, flata stenar mot en ring, som de 
byggt af småsten.
Kvinnorna, som spinna lamahår och väfva 
ponschos, välkomna dem med soppa af majs och 
asado af ung lama och chicha, som de beredt 
af majsen, som börjat skördas.
Det är sorg i byn, en höfding har dött och 
skall begrafvas i familjegrottan, som ligger tätt 
intill hans hydda. Där i grottan ligger redan 
hans pojk, som var ämnad bli en mäktig höf­
ding, i en stor svart kruka, invändigt klädd med 
bark af quefluaträdet, med sin skallra och lek- 
saksbåge och hustru hans med sländtrissa och 
vattenkruka och majstallrik.
Hopviken, klädd i ponscho och sandaler, sättes 
höfdingen i grottan med ett halsband, fina må­
lade krukor, och bägare af trä med sniderier, 
färg och tatueringsnålar af kaktustaggar, skinn 
och verktyg och allt möjligt annat, som han 
haft här och kan behöfva med sig till ett an­
nat lif. — — — — — —
Med ett “Sírvase amigo“ n) väcker mig don 
Tomas ur mina fantasier. Han bjuder mig af 
asadon. Ur pluntan ger jag vännen don Tomas 
en klunk whisky. Min butelj, det är magneten,
som drar don Tomas. Med en sup och ett 
vänligt ord kan man uträtta mycket här.
Stackars don Tomas, han är inte riktigt 
klok mera, och det är inte så underligt. För 
några år sedan mördade en vägfarande hans 
två äldsta barn och skrämde hans hustru, så hon 
blef alldeles slö. Ja, stackars don Tomas, bränn­
vinet kommer honom kanske att glömma ibland, 
och whisky, det är inte vanlig sprit det.
Så hugga vi för oss af asadon. Då och då 
låter jag don Tomas få sig en klunk ur flaskan.
Äfven den gamle indianen iörsöker jag få 
så full och talför som möjligt, men gubben är 
slug. Han dricker min whisky, men påstår allt­
jämt, att han ingenting vet om grafvar och dylikt.
Spriten den lifvar opp don Tomas. Han 
omfamnar mig “amigo, amigo“ och berättar om 
sina grottor, och vi gå att gräfva.
PACHAMAMA.
Lipan är namnet på en hydda, som ligger 
nästan i quebradans botten. En sådan där trång 
quebrada, där själen känner stöd af ijällets väggar. 
Där bor en indianfamilj.
Vi sutto alla på stenbänken utanför den grå 
hyddan och pratade. Ensam hade jag kommit 
för att söka efter gamla boplatser. Bjöd jag indi­
anerna coca eller brännvin, så offrade de några 
blad i jorden och spillde litet på marken, innan 
de drucko. Det var åt Pachamama, jordens 
gudinna, de offrade. Santa Tierra kalla de också 
henne, sedan hon blifvit kristnad gudinnan.
Pachamama är jordens gudinna, hon ger 
skördarne, hon skyddar boskapen, isynnerhet om 
de bära röda tofsar till hennes ära. Skall man 
söka eller forska något uppe i punan, skall man 
söka stenyxor och mumier, då skall man offra 
brännvin och cocablad åt gudinnan. Mången 
gång har jag också offrat, och när jag sedan 
hittat någon vacker sak, då säga indianerna: “Se, 
herre, att det bådar lycka att offra“, och sins-
40
emellan ha de kanske hviskat “se han hånar icke 
våra gamla bruk“ och det har kanske gjort godt 
åt samlingarne.
Kristi kors sitter på takåsen. Det är af 
kaktusved. Det sitter där så litet och skyggt, 
som om det inte ännu vore riktigt hemma i 
Pachamamas fjälldalar.
Akta er för Pachamama, när hon vredgas! 
Vid Organoyo är ett berg. Det är ej högt, men 
indianerna våga ej bestiga det, ty mörka makter 
kasta sten från dess spets. Don Gustavo besteg 
berget trots indianernas varningar. I samma 
ögonblick han satte foten på bergets topp, stör­
tade en af mulåsnorna ned i en afgrund och 
dog. Sedan dess äro indianerna stärkta i sin 
tro. Mer än någonsin fruktas Organyo, berget, 
som vredgas.
När Pedro, som är halfindian följde don 
Eurico uppför Chañi, då offrade han oupphörligt, 
därför att de trotsade gudomligheten. Tror 
ni inte, att indianerna säga, att det var mörka 
makter, som slogo don Roberto med blindhet, 
när han gick ned för Chañi, hvars topp han och don 
Gustavo väl vore de förste i postcolumbiansk tid, 
som bestigit, och där de funnit en gammal offer­
plats, som de plundrat. 1 mer än två dagar var 
don Roberto blind. Don Gustavo ledde honom 
nedför fjället.
Grottorna vid Quatchichocana hafva också 
dåligt rykte, en präst har varit och läst
41
öfver dem, men jag tror inte riktigt, att den nye 
guden segrade öfver den gamla gudinnan. Hon 
bor allt där ännu. När en punaindian går där 
förbi med sina åsnor och lamas, då offrar han 
en buss coca på bergväggen.
På fjällpassen äro stora stenrös. En gång 
försökte jag beräkna stenarne i ett sådant rös. 
De voro mera än femtiotusen. I röset voro in­
stuckna kvistar med röda tofsar.
När en indian går öfver passet, så offrar 
han en sten, så har hans förfäder gjort sedan 
incaväldets dagar, och på så sätt hafva alla dessa 
stenar hopats här. Det är åt Pachamama, som 
han offrar, för att inte lastdjuren eller han själf 
skola tröttna på vägen.
På andra pass äro små fyrkanter af sten. 
Där inkastar den passerande indianen en buss 
coca. I ett altare hade någon lagt åsnelort. Den 
hädaren ! Ve den ! Det finnes många afgrunder, 
många slippriga pass här i fjällen, där gudinnan 
kan hämnas en oförrätt.
Är naturen dyster och inbunden, så är män­
niskan, som lefver i sådan natur, det också. Så­
lunda är indianens karaktär här mycket formad 
efter punans natur. Han är sluten. Han är 
ogästvänlig som den högslätt, han bebor. Häg­
ringarna på saltmarkerna ljuga, när de visa sjöar 
och öar, där det blott är den oändliga saltöknen. 
Punaindianen ljuger alltid, ibland af försiktighet, 
mest af vana.
42
Punanaturen fordrar arbete. Den är spar­
sam på sina gåfvor; det har gjort, att in­
dianerna älska penningen. När han fått ihop 
några argentinska papperspesos, då växlar han 
till sig blanka bolivianer. Sedan gräfver han 
ned det mesta i jorden; blott något litet får gå 
till brännvin. Vid Quinta, där borta i urskogarna, 
där rullade däremot pengarna gladeligen. När 
gauchon fått ut sin lön, då spelar han taba18), och 
han spelar högt, han rider i kapp och håller 
höga vad, han dricker brännvin, han kysser sina 
flickor, till sista slanten har gått. Punaindianen, 
han tuggar coca och dricker sprit, men ser gärna 
till, att det blir en slant öfver till penningkrukan, 
som han gräft ner uppe i backen.
Ja, naturen i punan är nog storslagen, men 
den är dyster, den gör sinnet tungt, och sorgerna 
komma fram; därför saknar jag icke punan, då 
jag nu går öfver passet. Åter träd, åter grönska, 
åter frukter, åter fåglar, som sjunga; nedanför 
passet Tarijadalens leende natur, där ofvanför 
den oändliga punan, — där indianerna gå som 
gengångare, oberörda af att Almagro med sina 
äfventyrare tågat genom quebrada de Humahuaca, 
och att miljoner af dessa äfventyrare följt i 
hans spår och med det kristna korset som sym­
bol sopat bort allt gammalt, allt inkasiskt.
JÄTTARNES DÖDSDAL.
Fantasien för mig årtusenden tillbaka. — 
Kring Tarijadalen resa sig fjällen. Det är en 
stor slätt med buskar, där de från bergen kom­
mande bäckarne ända blindt, bildande enstaka 
sumpmarker.
Klädd i en mantel, gjord af en guanacos 
värmande skinn, försöker en ung vilde taga sig 
fram i en af sumpmarkerna. Hans vapen äro 
båge och pil. Kogret är fullt af pilar. Ganska 
grofva äro spetsarna, knackade, somliga af ob­
sidian, andra af calcedon. I bältet hänger en 
yxa af sten; äfven den är groft huggen. Öfver 
ryggen bär ynglingen en sköld. Aldrig har en 
pil kunnat genomborra den. Många ha studsat 
tillbaka. Såväl i striden mot chacoindianernas 
hårda spetsar af trä eller punaindianernas sten- 
spetsar har den alltid skyddat sin ägare. Till 
skölden har ett jättetrögdjur, en mylodon, fått 
släppa till sitt med små runda hudben pansrade 
skinn.
Det höga gräset skyddar den smygande yng-
44
lingen. Rik är jakten, men den är farlig. Vilden 
kommer fram till en plats, där djuren bruka 
dricka. En hjord af underliga, hästartade djur 
vädra med sina snabelliknande nosar den an­
nalkande faran och skynda bort. En jättebälta 
blir också orolig och skyndar sig klifvande på 
spetsarna af sina klor till sin hå’a. Men det är 
ej ynglingen, som skrämt dem, utan en dolktiger, 
som äfven vildens skarpa öga upptäckt bland 
gräset. Tigerns dolkliknande tänder se verkligen 
respektingifvande ut, där de sticka ned från den 
breda öfverkäken på hvar sin sida om den smalare 
underkäken. De äro ej för att bita med, utan 
för att stöta och rifva med, liksom hvalrossens 
betar. De äro utmärkta till att bända upp trög­
djurens pansrade hud. Det var ej på hästarne 
tigern lurade, de äro honom för snabba, utan 
på jättebältan och ett annat stort trögdjur, som 
makligt betar, stödande sig på armbågarna.
Marken dånar: det är en hjord elefantlik- 
nande djur, mastodonter, som passera. Det är 
ett ståtligt skådespel. Men en har blifvit efter. 
Det tunga djuret har sjunkit i slammet. Det 
arbetar för att komma upp. Smutsen stänker 
högt. Allt djupare sjunker djuret.
Den är storartad denna dödskamp. — —
Sedan dess hafva årtusenden förgått. Alla 
dessa djurarter hafva försvunnit. Nya arter, långt 
mindre till storleken, af smidigare byggnad, med
Fot. F., v. R.
Från »Jättarnes dödsdal»
- •
VW-, re*
lí-'Vl
■íf¿ ;
+6
'~y \
större intelligens, hafva kommit i stället. Klimat 
och växtvärld hafva också förändrat sig.
Det är vattnet, som, genomskärande Tarija- 
dalen i alla riktningar, blottar minnena från en 
svunnen tid. Hvarje rännil har här skurit ut i 
jordlagren en cañón. Stundom har vattnet format 
afgrunder, öfver hvilka här och där stycken af 
marken blifvit kvar bildande broar. Stundom, 
där enstaka stenar äro blandade med den fina 
jord, som här bildar grunden, har vattnet sköljt 
bort materialet mellan stenarne och gifvit upphof 
till fantastiska, sockertoppliknande jordbildningar, 
med en sten på hvarje kon. Ofta äro dessa 
stenar utbytta mot ben, stundom af en mastodon, 
stundom, af en dolktiger, oftast af ett trögdjur 
eller af en häst. Söker man i barrankorna, så 
kallas här stupen, skall man finna ben af alla 
dessa djur. Söker man med omsorg skall man 
finna kranier.
Det är spelpassion i detta bensökande. Ni 
ser hjässan af ett kranium blottad i barrankan; 
med knifven arbetar ni hela dagen, ty är det 
något vackert, får det icke förstöras. Bit för bit 
blottas hjässan. Plötsligt tar det slut. Det var 
ett stycke blott. Men en annan gång har ni 
mer tur på lotteriet: kraniet är helt, ni har 
vunnit.
Indianerna tro att mastodonterna varit jättar 
eller osaliga. Svårt var det att lära dem söka 
efter annat än jättarnas väldiga ben. Då fann
47
någon på att be dem leta efter de osaligas hästar, 
efter deras lamas och hundar. Underliga hus­
djur hade jättarne haft, det tyckte de nog, men 
de började lära sig att söka efter ben äfven af 
smärre djur.
En framstående djurälskare och djurkännare, 
som skildrat pampans fauna, berättar, att när 
guanacon känner, att den skall dö, söker han 
upp ett ställe, där hans fäder dött; det är gua- 
nacons dödsplats. Går man dit, finner man marken 
beströdd med ben, somliga af nydöda djur, andra 
redan stadda i förmultning. Där borta i barran­
korna midt emot lägret finner man öfverallt läm­
ningar af jättebältors skal, ofta af ända till tio 
individ samlade på några hundra meter. På 
andra ställen finnas blott mylodonter o. s. v. 
Delar af mastodonter finner man dock nästan 
öfverallt, men äfven de mest hopade på särskilda 
platser.
Har hvarje djurart haft sin dödsplats, dit 
alla af arten gått att dö, när de känt döden 
nalkas, eller är allt detta blott en tillfällighet?
Den har blifvit kallad jättarnes dödsdal, 
Tarijadalen. Naturen vårdar där sina underliga 
skapelsers grafvar. Fina acasior och kakteer med 
granna blommor växa på mastodonternas grafvar. 
Den var storartad denna djurvärld och den graf, 
den fått, är den värdig.
*
KARNEVALSLIF I TARIJA.
Vi äro bjudna på frukost till en landtgård 
helt nära Tarija. Gården är en af de vackraste 
i Tarijadalen, värden en af de bästa af de många 
vänner, vi förvärfvat oss här i denna lilla bort­
glömda sagodal, dit man blott kommer på sling­
rande mulåsnestigar, som söka sig fram öfver 
passen förbi Pachamamahögarne och genom klyf­
torna.
Det är karneval. Frukostbordet är dukadt 
under pilträden, hvilkas långa, hängande, grön­
skande, eleganta, fina kvistar svaja för den 
svaga vinden och gifva skugga och svalka. En 
skål med läckra drufvor och fikon har gjort 
en sista rond bland gästerna. En förtjusande, 
liten kreolsk fru bjuder kring socker till kaffet. 
Värden slår i ett glas vin åt don Roberto, 
hvilket han tömmer, uppfordrad att dricka af 
tvenne unga damer, och så stiga vi upp från 
bordet.
Så börjas bataljen, karnevalsbataljen. Det 
ena partiet består af herrarne, det andra af
49
damerna. Vapnen äro vatten och mjöl, här känner 
man ej rosor och confetti.
Jag har lyckats få in min dam från frukost­
bordet, en något bedagad, ogift, kreolsk skönhet, 
i ett hörn af gården och slår hänsynslöst under 
skratt och jubel öfver den sköna ett ämbar vatten, 
som en liten rar halfindianska, som det tyvärr 
inte passar sig att skämta med, räckt mig. 
Sedan hon blifvit riktigt våt, min feta skönhet, 
så gnider jag in hennes svarta hår med ett halft 
kilo mjöl.
Plötsligt känner jag mig gripen bakifrån af 
två damer, hvilka obarmhärtigt döpa mig med 
innehållet i hvar sin handkanna. Med en näfve 
mjöl passar den tjocka, som sålunda fått för­
stärkning, på att täppa till min mun, som jag 
just öppnat för att säga en älskvärdhet, och med 
ett skratt skuttar hon undan.
När vi alla äro våta, trötta och nöjda, och 
damerna fått sminket väl bortsköljdt, så man ser 
deras verkligen vackra hy, som jag aldrig för­
stått, hvarför de sminka, dricka vi ett glas med 
vår älskvärde värd och våra feta och söta vär­
dinnor och — sen i sadeln.
Det gäller att rida sig varm, i skridt bär 
det ut ur trädgården, en liten nick åt den lilla 
halfindianskan och så i galopp ned till floden, 
som flyter tätt förbi. Vi passera vadet, där in­
dianer och indianskor vada till fots. De senare 
hafva dragit upp kjolarna nästan till midjan, för
4
50
att ej blöta dem, och ändå är det karneval, då 
alla blöta alla. Sen’ bär det in i Tarija.
I karriär spränga vi genom gatorna, under 
det folket rusar upp på trottoarerna, där sådana 
finnas, eller annars intill husväggen. Vattenfyllda 
ägg och mjölpåsar hvina omkring oss från mörk­
ögda skönheter, som tagit sin plats på balkongerna 
och i dörrarna. I sista stund rycker jag upp 
min mulåsna, som så när ramlat omkull öfver 
en sugga, som ligger och solar sig midt på gatan, 
obekymrad om karnevalen.
Ett vänligt, kanske något för vänligt ögon­
kast mot en liten skönhet på en blå balkong, 
belönas med ett ägg, som rispar sönder min 
kind, hvarefter den sköna för ett ögonblick för­
svinner med ett skallande skratt bakom balkong­
dörren, för att omedelbart därpå springa ut och 
kasta ännu ett ägg efter de bortilande ryttarne.
Med svårighet klarar jag porten till värds­
huset, slår min sista mjölpåse i ögonen på vär­
dinnan, kastar tyglarna åt Antonio, som en liten 
nätt diskerska gnidit in med rödt mjöl, och söker 
skydd på krogen.
Där omfamnas jag af en full doktor. I Bolivia 
hvimlar det af doktorer. Han trycker mig till 
sitt bröst, håller tal för sin “distinguido, querido 
amigo“, och försöker samtidigt att tömma en 
mjölpåse i min nacke. Jag rycker till mig den­
samma och gnider in honom med dess innehåll. 
Doktorn bjuder på moscatel,1S) ett läckert brännvin
5i
beredt af Tarijadrufvor. Vi dricka ett glas. Här 
på krogen är det dock tämligen dåligt. Tacka 
vet jag hos fransiscanermunkarna, där är bränn­
vinet utmärkt.
In kommer en gammal gråhårsman. Det 
är en fransman, markis G. de G. Han håller 
oss sällskap vid ett glas vin. "Diamanterna, 
diamanterna", säger den fulla doktorn, med ett 
hånfullt skratt; “tror herr baron på dem?“ G. 
de G. tar saken allvarsamt och tager upp några 
kvartsbitar ur fickan. Det är hans diamanter. 
Han ser, att jag 1er, men utan att afskräcka sig 
så säger han : “Jag har bränt dem och fått 
kol. Det är verkliga diamanter, och jag har 
miljoner af dem."
“Lägg då en i pipan, få vi se om den för­
kolas“, säger någon. Stackars, stackars G. de 
G. är litet tokig. Han tror sig vara omätligt 
rik med sina diamanter, som de dumma män­
niskorna ej förstå sig på. Han tror, att alla för­
följa honom, han varnar oss ständigt för lön­
mördare och isynnerhet för munkarne. Stackars, 
stackars G. de G, han blef tokig, när hustrun 
hans dog. Sorgen tog hans själ. Han är en af 
dessa olyckliga, som lifvets händelser drifvit från 
hemmet ut och bort. Han hör till drifveden på 
lifvets haf, och mycken sådan drifved finnes här 
borta.
G. de G. är en fint bildad man, kanske den 
mest allmänt bildade här. De fina, skarpa dragen
52
förråda aristokraten, ättlingen af en marskalk af 
Frankrike. Skulle han inte vara litet tokig, vore 
det ännu mera synd om honom. Stackars, stackars 
G. de G.
Med ett “God afton vänner! Hur står det 
till?“ hälsar oss oppsitionens chef Dr. P., som 
just stigit in. Dr. P. har sett fängelset flera 
gånger och varit vid makten också. Han är 
munkarnes vän, och nu regerar sabeln här, och 
märkvärdigt nog gå ej här kyrkan och militären 
riktigt väl ihop.
Vi sitta och dricka en stund. Det har redan 
mörknat. Dr. P. föreslår en promenad i staden. 
Vi gå ut på torget, det är rikt planteradt med 
träd och blommor. På en bänk har en gam 
slagit sig ned, den hör till det flygande ren­
hållningsbolaget.
Vi gå till den glada stadsdelen, och dit hör 
nästan hela Tarija. Det är musik, det är dans, 
det är glam i stugorna. Vi stiga in på en liten 
krog och dricka ett glas chicha. u) Gumman, som 
säljer chicha har några mastodonben, men hon 
vill ej sälja dem, ty de bringa lycka.
Några soldater i röda byxor och sandaler 
hafva kommit i gräl med några mulåsnedrifvare 
om en flicka. Hon tar saken lugnt och har tyd­
ligen beslutit att gå med den starkare.
Apropos gräl, så hade mitt folk här ett stort 
slagsmål med bolivianerna. Antonios långa, breda 
knif hade varit ur slidan. Den sitter så löst.
53
Den hade delat ut några nyp. Då de andra blifvit 
soldaternas fångar, hade Antonio, inklämd i ett 
hörn, en lång stund försvarat sig mot ett tjugutal 
soldater, och nu var han Tarijaflickornas gunst­
ling. Han har hett blod min Antonio. En argen­
tinare hälsade honom en gång här med ett “god 
dag, landsman". Antonio trodde det var en boli­
vian och med ett spanskt “Fan ska vara lands­
man med er“, riktade han ett knifhugg mot 
honom, som gjorde landsmannen niofingrad. Men 
Antonio är en präktig pojke, lägrets styfvaste 
ryttare och största flickjägare, fast Albino är allt en 
huggare, han också. Han är vår trognaste tjänare, 
Antonio. Då han är full och blodet är i brand, 
då är knifven hans vän. Ja, jag glömmer aldrig, 
när Antonio en gång var lifvad och ville slåss, 
och Boman skulle lugna honom, och han om­
famnade denne helt vänligt och klappade honom 
med flatan af den breda knifven på ryggen.
Vi vandra omkring hit och dit och komma 
till stadens yttersta del, där stupen äro helt 
nära inpå. Dit hämtar, så säger man här, “la 
viuda“ när hon vill ha kärlek och vill fira sin 
karneval, en gosse från krogen. Från det kärleks- 
äfventyret kommer han ej lefvande hem, utan 
ligger krossad i djupet af någon afgrund. Ja, det 
bor andar och troll i stupen, och när någon full 
går ut bland dem i mörkret, så störtar bränn­
vinet och andarne honom lätt ned i la viudas 
famn.
54
Pâ en krog sitter en poliskommissarie. Han 
tillhör regeringen, och de glada flickorna höra 
alla till regeringspartiet. Oppositorerna de få 
kanske vänta med kärleken, tills de komma till 
makten igen, och tycker ni ej, det lönar sig, att *
om inte för annat, göra revolution blott för 
flickornas skull.
När vi äro trötta af vandringen, stiga vi in 
hos señor Navarro. Han är löjtnant vid hans 
excellens guvernörens lifvakt. Där skall afätas 
en festmåltid. Man bjuder mig att presidera vid 
bordet. På min ena sida sitter en f. d. minister, 
oppositionens chef vid andra ändan af bordet, med !
sina tvenne söner, på långsidorna några herrar 
och glada flickor och presidenten för högsta 
domstolen. Den låter grann den titeln, men 
Tarija är dock en stad. I San Luis, en liten 
by på vägen till Chaco, där är presidenten för 
domstolen hofsmed, när han inte sköter rättvisan.
Bordet är dukadt i Navarros trädgård under 
vinrankorna, från hvilka drufvorna hänga half- 
mogna. Rio Grande de Tarija flyter tätt förbi, 
dess brus och syrsornas cittror blanda sig med 
fiolmusik. Några flämtande ljus och månen, som 
tittar genom löfverket, gifva en sparsam belysning.
Hur söt är ej den unga flicka, som sitter 
midt emot don Gustavo. I den trolska belys­
ningen har hennes ansikte fått en fin, gulblek 
färg. Hon som låg så allvarsam i messan i 
morse på knä på stengolfvet i sin svarta slöja,
55
utan att vilja besvara våra små ögonkast, henne, 
“det lilla helgonet“t som vi kallat henne, hade 
vi inte väntat att finna här i detta hus, där 
kreolens fina skick och takt visserligen döljer 
nästan allt, men där säkerligen ej dygden bor.
Det ligger underlig stämning öfver denna 
måltid, nordbor i kragstöflar och ridbyxor, Tarija- 
doktorer i redingote och svartögda kreolskor 
dricka hvarandra till. Här skålas för Sverige, 
för Bolivia, för våra vänner kreolerna. Opposi­
tionens chef springer upp, slår sig för sitt 
bröst och talar för oss, som kommit så långt 
ifrån till den lilla staden mellan fjällen.
Så spelar musiken till dans, chicha, vin och 
moscatel flyta i strömmar. Det ligger stäm­
ning, det ligger brand i luften.
Drick sydbor! Drick nordbor! Drick förlifvet! 
Drick för glädjen! Drick för flickorna! Det är 
karneval i dag. I natt skola sorgerna skrinläggas 
och dränkas i brännvin och chicha. Det skall 
gå ett rus, ett glädjens rus genom märg och 
ben, sen kommer morgondagen, eftertanken och 
alldagslifvet med sorger i sviten. Af musik, af 
dans skälfver Tarija. Sydlänningens heta blod 
är i svallning.
Månen kastar sitt trolska skimmer öfver 
unga män och glada flickor, som dricka för lifvet, 
för ungdom, för glädje. — Doft hörs Tarija- 
flodens brus. Från Pachamamas fjäll, från den
dystra Punan rusar den mot urskogarne, mot 
värme, mot lif, blottande och krossande minnena 
frän den tid, då mastodonter och jättetrögdjur 
betade här, och då här dracks chicha till Incans, 
kejsargudens ära.
FRAMÂT, MOT SAGO-CHACO.
Vägen går öfver cañonerna. Vattnet har 
format dem efter sin nyckfulla fantasi. Mimo- 
sacéer växa här och där vid vägen. Ett kvar- 
glömdt Mastodonben sticker fram halft blottadt 
af det sista regnet ur en barranca. Vägen 
söker sig ut ur Tarijadalen, den söker sig upp 
mot fjällen, som omge dalen; denna gång dock 
ej till punan, som vi lämnat bakom oss, utan 
till de sierror, som skilja oss från Chacos vild­
marker. En dags ridt, och barrankorna blifva 
lägre och färre. Marken består ej mera af samma 
fina, lättformade jord som nere i jättarnes döds- 
dal, utan af grus och sten. Tarijavegetationen 
följer oss ett stycke upp mot berget. På sierran 
är det en alpin grässlätt, ej puna, men nästan 
punaödslig.
Vägen går öfver bergen, ibland klänger den 
sig mellan klyftorna ned till dalarne, ibland följer 
den kammarne. I dalarne är det åter mindre 
ödsligt, enstaka träd, de knotiga quefiuas gå högst, 
och med dem är en yppig ört- och buskvegetation, 
rik på blommor, rik på färger. Åter en dag, och
*vägen klänger öfver flera sierror. Alar komma 
i stället för eller med quefiuan. De ha något 
af hemluft med sig. Andra träd, barrträd, pinos, 
som de kalla dem här, blanda sig med alarne.
Deras stammar äro klädda af epifyter, växter, <>
som klängt sig fast på trädens bark. De visa 
oss, att vi närma oss den tropiska urskogen.
Vägen klättrar och klättrar, ibland djupt ned 
i dalarne, ibland i zickzack på bergssluttningarne, 
ibland på bergkammarne. Papegojornas skrän 
påminna om quintalägret och urskogar. Vegeta­
tionen blir också allt yppigare. Dalarne fyllas 
af urskog. Vägens sidor klädas af grönskande 
stammar af smäckra, höga träd, hvilkas grenar 
och blad bilda ett hvalf öfver vägen. Orkidéer, ¿
ormbunkar; kaktéer och många andra växter 
täcka trädens stammar eller hafva rotat sig fast 
i grenklykorna; öfverallt är det en mjuk, fuktig 
grönska. Lianer slingra sig kring stammarne 
eller klänga sig från träd till träd. Från det 
grönskande taket hänga som stalaktiter långa, 
skägglafsliknande epifyter. Solen glittrar mellan 
kvistar och blad. Det är som en dröm, nyss de 
kalla, dystra fjällen, nu den värmande, lifvande 
urskogen, hvars skönhet tjusar ögat och mjukar 
sinnet. Genom urskogsdalen porlar en bäck 
med rent, klart vatten. Det är fjällbäcken, som 
ej ännu hunnit smutsas. När dalen blir bred, 
följer urskogen bergskanterna, lämnande plats 
för gräsmarker.
58
Från vägen mellan Tarija och Chaco.
■
• V"***v-
s ïv
Zy.A
mm ttasn
6o
Dalen tränger ihop sig igen. Urskog fyller 
dalarne, urskog klär bergen ända upp till deras 
kammar. Den blir allt yppigare skogen. I en 
glänta ha några chiriguanindianer sina fina, luf­
tiga, palmbladsklädda hyddor.
Människokaraktären formas af den natur, där 
hon är satt att lefva. Fjällens bebyggare hade 
såsom punans dystra, gråa sten- eller lerhyddor. 
De hade något tungt och dystert öfver sig dessa 
bergsbor, liksom fjällen. På passen har äfven 
här Pachamama offerhögar, men de äro små och 
sällan offras där. Det är också gränsen för 
Pachamamas rike. Hon är punans och fjäl­
lens härskarinna, i skogarne, på bergsutlöparne 
och i Chaco härskar Tunpå, och det är en stor 
och mäktig gudomlighet. Tunpå härskar nästan 
ensam öfver största delen af Chaco, under det 
att Pachamamas dyrkare alla bekänna Kristus.
Tungt är arbetet i punan. Människan måste 
där arbeta för att lefva, och tungt förtjänadt är 
ej så lätt förslösadt. Här i urskogsdalarne alstrar 
marken nästan utan arbete, och vill människan 
njuta af lifvet i lättja och lättsinne, så har hon 
här tillfälle därtill. Chiriguanen är ett barn af 
en yppig natur, af ett hetsande klimat, där allt 
är lif, och där döden ständigt är på lur, en natur, 
som kommer människan att njuta mycket och att 
ofta lida, en natur och ett klimat, som gör män­
niskan till ett naturbarn, och som kommer henne 
att så för dagen och älska för stunden.
6i
Vägen söker sig öfver flera sierror. Frän 
urskogen går den upp öfver trädgränsen och 
ned igen. Sierrans sista utlöpare är Cuesta de 
Aguayrenda. Uppför berget klättrar vägen längs 
med afgrunderna, den kryper i bergsprickorna. 
Ibland har man måst hugga ut trappsteg i bran­
terna, så att mulåsnorna kunna klättra fram. När 
det regnat, blir allt halkigt, men mulåsnorna äro 
ytterligt säkra på fötterna, de rutscha, när de 
ej mer kunna klättra. Är vägen svår, så är den 
också vildt skön, där den går fram på urskogs­
klädda branter. Till sist letar den sig dock upp 
på den sista sierravågens kam.
Hvilken utsikt ! Chaco, sagochaco breder ut 
sig från bergets fot mot horisonten. Så långt 
ögat räcker, syns en vågig slätt med småskogar, 
gräsmarker och palmlunder. Nära horisonten 
synes Rio Pilcomayo, där så många resande försökt 
att komma fram, och där ingen verkligen lyckats, 
där Crevaux och Ibarreta dödats af vilda indianer. 
Det är det ogästvänliga Chaco, Tobas, Chorotes 
och Matacos jaktmarker.
Hur växlar ej naturen i dessa trakter. Öken- 
artade högslätter, snöklädda högfjäll, vilda cañon- 
landskap, alpängar, fjällens olika skogsregioner, 
yppiga, fuktiga urskogar, torrskogar, rika på 
kaktéer, Chacos snårskogar, palmlunder och gräs­
marker bjudas här naturvännen, och nästan alla 
dessa naturformer hafva vi sett på vägen från 
Tarija till Chaco.
Ó2
En h vit kondor, kondorernas konung, sväf- 
var öfver cuesta de Aguayrenda. De andra kon­
dorerna väga aldrig täfla med honom. Den enda, 
som bjudes till hans bord, är chacos och ur­
skogarnas djurkonung, jaguaren. Så säga indianen 
och jägaren. Så passera vi gränsen för de svarta 
kondorernas rike för att gästa den hvita kondoren 
och hans samkonung, jaguaren, urskogarnas herre.
PÂ GRAFPLUNDRING I CHACO.
Vi ha vårt läger i bolivianska Chaco, ej långt 
från cuesta de Aguayrendas fot.
Don Francisco har bjudit mig till sin ran­
cho. Den ligger en half mil från lägret i kanten 
af urskogen. Det är en luftig hydda, utan väg­
gar och med palmbladstak. Möblerna utgöras 
af två sängar och några olikstora trästolar, klädda 
med hud, prydnaderna af en madonnabild och 
en bild af den helige Franciscanus. Borta på en 
hylla i en på kant ställd, tom cigarrlåda står 
S:ta Barbara i gullglittrande något trasig skrud. 
På stolparne, som uppbära taket, hänga stig­
byglar af silfver och en sadel, på hvars nysku- 
rade silfverplåt äro inristade F. M., initialerna 
i don Francisco Morenos namn. Ett ridspö flä- 
tadt af de finaste remmar och med silfverbeslag 
ligger kastadt på sängen jämte ett bälte af utter­
skinn, prydt med mynt, på hvilka man kan se 
bilder af spanska konungar och republikanska 
presidenter. Några pappersblommor äro stuckna
64
i en ful, sprucken vas, som någon kringvandrande 
armenier, dessa trakters judar, sålt dyrt. Ett 
par läderkoffertar med egendomliga flätade orna­
ment stå mellan sängarne. Ur den ena, som 
är halföppen skymtar en brokig sidensjal, som 
doña Barbara, husets härskarinna bär vid fest­
liga tillfällen.
Två rep, på hvilka tunna skifvor af kött äro 
upphängda till torkning, äro spända öfver gården. 
En stinkande kohud är utbredd på marken. 
Några blodpölar visar, att man haft slakt, och 
att man som vanligt till detta nationalnöje valt 
den öppna platsen framför ranchón. En sadlad 
och en osadlad häst äro bundna vid en af de 
tvärliggande stolpar, som inhägna gården.
Bakom byggnaden är eldstaden; den ut- 
göres af några flata stenar, på hvilka några 
grofva lerkrukor stå fyllda med en soppa af 
kött och majs. Öfver glöden rostar ett stycke 
af bröstkorgen af den nyslaktade ungkon. En 
genomsmutsig halfindianska med två ännu smut­
sigare ungar hängande i sina trasiga kjolar vänder 
med van hand på asadon (steken) och skrapar 
sen ren en klufven pumpa, som hon haft ned­
bäddad, för att rostas i den varma askan.
Man bjuder mig den helaste stolen, och doña 
Barbara räcker mig maté i en fint sirad kalebass. 
Doña Barbara är vacker, nästan kreolskt skön, 
men något tärd. Vid sin halft blottade barm 
ammar hon en liten unge.
65
Jag bjuder pâ cigaretter, säger don Francisco 
en artighet för hans vackra häst, slår med rid­
spöt åt några af hans utmagrade, närgångna 
hundrackor, smeker den äldste ungen, som ge­
nast börjar tjuta och rusar att gömma sig 
hos sin far. Don Francisco är ganska ståtlig, 
ehuru enögd, ganska vacker, med fina drag, hög 
panna och svart skägg. Där sitter äfven en bror 
till honom, don Juan.
Utanför stugan stå två matacoindianer 
och mala majs. Det är icke vildar från ur­
skogen prydda med fjädrar och snäckskal, som, 
när magen inte knorrar, och natten inte är för 
kylig, med hurtigt och gladt leende tillbringa sitt 
sorglösa lif. Nej det är vildar, som civilisa­
tionen fattadt med sina polyparmar och slungat 
in i grottekvarnen. Där gå de nu böjda och 
mala majs, därför att de fått begär efter mer, än 
urskogen kan gifva.
Men inte för att dricka maté eller för att 
titta på doña Barbara har jag kommit, utan för att 
med don Francisco gräfva ut en indiangraf. När 
det börjar mörkna, oçh det går fort i tropikerna, 
taga vi spadar och gå ned i backen, där en 
chiriguan haft sin hydda. Där börja vi gräfva 
och blotta på en meters djup en väldig dubbel­
kruka, i hvilken chiriguanen sitter hophukad, med 
sin röda, multnande bindel om pannan.
Det ligger hemsk stämning öfver en sådan 
grafplundring om natten. Några rinnande, fläm-
5
66
tande, ofta slocknande talgljus nedstuckna i graf- 
myllan gifva en sparsam, orolig belysning. Ibland 
är det dödstyst, och de i den fuktvarma natten 
halfnakna gräfvarne plocka fram kota för kota, 
ibland framkastar någon en rå kvickhet för att 
muntra upp sig själf och de andra.
Öfver skogen bortom Rio Grande har månen 
gått upp lagom för att lysa oss på hemridten. 
Chiriguanen får rida bakpå i en säck. Don Fran­
sisco och don Juan komma med. Jag har bjudit 
dem på fylla i byn, i Caiza, för att tacka för 
hjälpen. Det har varit ruskigt göra, och stäm­
ningen kan behöfva lifvas med litet sprit. Så 
rida vi genom skogen, först min tjänare Albino 
med chiriguanen bakpå, så don Fransisco, så jag 
och sist don Juan. Månen lyser oss vägen. 
Rio Grandes vatten glittrar. Eldflugorna lysa 
till och försvinna eller krypa omkring i det fuk­
tiga gräset. Det är en fuktvarm natt. Alla rida 
tysta, man hör ej annat än skramlet af ryttarnes 
väldiga sporrhjul och då och då en svordom 
öfver en kvist eller gren, som rifvit någon i 
ansiktet, som suttit och slumrat till.
På krogen i Caiza är det glam. Stämningen 
är redan hög. Man dricker chicha och öl, dricker 
“obligos“ls) och måste dricka med hyggliga ny­
byggare, hästtjufvar och banditer. Mången treflig 
man möter man där, som rymt bort från den 
argentinska polisen. Man har spelat taba, och 
don Felix har spelat falskt och blifvit utkastad.
67
Knifvarne hafva varit halfvägs ur slidorna, men 
don Pedro, som är stark och myndig, har mäklat 
fred. Man har skjutit till måls på presidenten 
Rocas porträtt, som hänger utklippt och smut­
sigt på väggen, och don Carlos, som gifvet ho­
nom en i mun och en i magen, och som vunnit 
sex helor öl, bjuder nu öfver lag. Doña Ana, 
krogflickan slår med ett utmanande leende i ett 
glas chicha åt mig. Den tyckes vara svag, men 
är mycket falsk. Doña Ana har rasat ut. Hon, 
som varit alla glada gossars väninna, och som 
aldrig, då hon inte haft febern, försummat ett 
dryckeslag, är gammal nu. Och så drickes och 
spelas och glammas och skämtas.
Borden röjas undan. Don Fransisco spelar 
munspel, och don José och doña Ana dansa 
med hvarandra. Dansen är sirlig och nätt och 
ärbar, men don José är full, och doña Ana 
är det också.
I ljusningen låter jag spänna till sadelgjorden 
på min mulåsna. Albino tar chiriguanen bakom 
sig, och i sakta skridt bär det hem mot lägret. 
Mina gäster ha somnat på golfvet.
Don José spränger förbi uti sträck karrier 
tillropande mig ett “hastaluego amigo“, och, ehuru 
så full, att han knappast kan gå, sitter han sta­
digt i sadeln.
Vi rida sakta vidare. Det är en vacker 
morgon. Kvällsvärmen är borta, och det är rätt 
kyligt. Några ibisar flyga skrämda upp, en gam
68
sitter frusen i ett torkadt träd och väntar på 
den värmande morgonsolen.
Där stigen tar af till lägret, står don Josés 
häst, obunden med tyglarne kastade på marken. 
Utan att röra sig väntar han på sin herre, som 
somnat på sin slarvigt utbredda ponscho.
Vi äro snart i lägret och packa in chirigua- 
nen. Inom kort skall han ligga putsad och etiket­
terad i en stor, lång, hvit pappask på något 
museum i Stockholm.
LÄGERLIF I CHACO.
Utanför lägret står en flock chorotesindianer. 
I pannbanden bära de strutsfjädrar; de ha stora 
träklossar inspända i de genomborrade örsnibbarna, 
de äro grant målade och nästan nakna.
Det är ett hemtrefligt läger. Det ligger i 
skogskanten, omgifvet af täta, ogenomträngliga 
snår, från hvilka slingerväxter med yppig grönska 
klättra uppför trädstammarna. Två små palm- 
bladsklädda hyddor utan väggar, fyra tält och 
några små hus, gjorda af pressenningar, ligga 
omkring lägergatan. Tälten användas till sof- 
och förvaringsrum, ena hyddan till matsal, den 
andra är afbalkad i två rum, det ena är arbets­
rum för botanisten, det andra för zoologen. I 
det ena af de stora tälten förvaras de etnografiska 
samlingarna.
Från matsalen kommer Feon, expeditions- 
hunden, viftande på svansen för att hälsa, men 
aktar sig visligen att släppa ifrån sig den konserv­
burk, han bär i munnen. Leon är stor vän af 
konserver, i synnerhet tycker han om gåslefver.
I ingången till tjänarnes bostad sitter An­
tonio och dricker maté. Det är en präktig pojke,
70
och en stor slagskämpe. Han har sålunda, som 
jag nämnt beredt oss svårigheter, då han stuckit 
knifven rätt djupt in i ett par bolivianska soldater. 
De andra tjänarne äro ute, utom kocken och 
Albino. Den förre stökar med sina grytor. Al­
faro, så heter han, är till yrket egentligen dip­
lomat; han har nämligen i många år varit socker­
patronernas i Esperanza sändebud hos mataco- 
höfdingen Sumayé. Albino ligger sjuk i chuchu, 
klimatfeber, expeditionens värsta fiende. Det går 
ej en dag, utan att någon är sjuk. Alla ha vi 
haft känningar af febern.
Don Eurico har på jaguaresplanaden, så 
kallas lägergatan, anordnat bågskyttetäflan mellan 
indianerna. Med utrop och skratt följa de täf- 
lingens gång. En stor, rödmålad indian får 
första priset.
En af vildarne slår eld genom att gnida två 
pinnar med stor Jiastighet mot hvarandra. Det 
är det eldon, dessa uteslutande bruka. Cho- 
roterna äro icke mycket berörda af civilisa­
tionen och ha mycket sällan en sak, som de 
ej själfva tillverkat af växtfibrer, frukter, fjäd­
rar, snäckskal o. d. Härom dagen såg jag dock 
en individ i en skjorta, märkt R. F., tillbytt mot 
ett vackert halsband.
D. Roberto kommer hem från skogen. Han 
har skjutit ett par änder och har samlat en mängd 
svampar. Vi följa honom till botanicum. Där 
stå väldiga pressar. På väggen hänger en lian,
Vis -Í ' ■
u;.iZ
/
iir\j
.a, -:.
' Í*' % -. ■ ,4 -i¿
•V . v •¿i ■c-V .'A--—' ' :!
Fot. af E. v. R.
Våra vänner chorotesindianerna.
72
som först växt i fantastisk form och sedan flätat 
sig omkring sig själf. Tvä stamprof af palmträ 
stå vid ingången. Svampar ligga utbredda till 
torkning öfverallt, där utrymme finnes, och denna 
torkning bereder här don Roberto mycket bekym­
mer under regntiden. En kolibri har hamnat här 
och icke hos don Gustavo, ty kolibris konkurrera 
här med fjärilarna att befrukta blommorna. Bland 
de burkar med spritlagda blommor, som stå på 
den till bord anpassade tomlåren, äro just några, 
som don Roberto iakttagit befruktas af denna 
kolibri.
Utan att skrämmas af några spanska svor­
domar, som komma från zoologicum, gå vi dit. 
Det var en fågelspindel, som ej ville få rum i 
den tillämnade burken, som hade framkallat några 
små utgjutelser. Där stå burkar med skorpioner, 
stora, giftiga tusenfotingar, spindlar, ormar af 
många slag, allt visande att tropikskogaina äro 
rika på lurande faror. I rören på tomlådsbordet 
ligga små, obetydliga skalbaggar och larver. 
Somliga af dessa ha lyst på det mest fantastiska 
sätt. Medan vi äro på zoologicum, kommer en 
indian med en bälta, en annan kommer med en 
burk med spindlar, en tredje med några ålar, en 
fjärde bjuder ut några egendomliga frukter åt 
don Roberto. De betalas med kött, skeppsskorpor, 
en gammal skjorta, småmynt o. s. v., allt efter 
djurens kurs. Tio andra indianer stå utanför 
och vänta att få burkar för att gå ut och samla.
Längst bort i lägret finnas också zoologiska 
samlingar. Don Gustavo inspekterar där Kalle, som 
flår fåglar. Kalle är en pojke på tretton år, han 
är halfindian och hette fordom Gervasio. Han 
har rymt till oss från sin förra herre. Utanför 
sin lilla paviljong har don Gustavo hängt upp en 
stor mängd fågelskinn till torkning. Det är 
granna färger, tropikfåglarna ha. Där finnes 
den skära skedstorken, papegojor i brokiga fär­
ger, tucaner med stora röda näbbar, alla möj­
liga vackra tättingar o. s. v. Priset i skönhet 
tages dock af kolibrifåglarne.
Efter slutad tailing finna vi don Eurico utan­
för sitt tält ettiketterande sin skörd från sitt sista 
besök hos sina vänner choroterna. Där finnas 
pilar med spetsar af många slag, tunga strids- 
klubbor, väskor, ponschos, skjortor etc. gjorda af 
chaguar, prydnadssaker af brokiga fjädrar och 
snäckskal, musikinstrument, elddon af pinnar, fär­
ger för tatuering och mycket annat, som detta 
naturfolk hämtat från djur och växter.
Det blåser i hornet, det är middagssignalen.
Efter slutad måltid sitta vi och prata vid 
kaffet och cigarretten. Någon går kanske att 
fortsätta sitt för dagen ännu icke afslutade arbete. 
Är det lördag spelas en liten poker.
Det är lifvet i lägret i Tatarenda. Ett friskt och 
gladt lif i en härlig natur och arbete, som är nöjsamt.
JÄGARELIF I CHACO.
Indianerna säga, att till “Lagunas de las 
Antas" gå tapirerna om natten för att dricka.
Så att den ej synes från sjön, ha don 
Eurico och förf. gjort upp en liten lägereld för 
att värma oss efter kvällens jakt. Sigfrid, donEuri- 
cos betjänt, lagar té, schweizaren Piotti16) stökar 
med elden för att få den att ta sig. Eurico och 
förf. torka eller rättare steka de efter vadandet 
i sjön genomsura kläderna.
Den var rik jakten. Änder med röda, blå 
och grå näbbar, doppingar med blodröda ögon, 
alkar, skogshöns af flera slag, bladspringare m. m. 
äro upphängda, för att de ej skola blifva myrornas 
byte. Ibisar och hägrar hade vi kunnat få, men 
det lönar sig ej att öda skott på dem, då vi andra 
dagar redan skjutit många. På alligatorerna lurade 
don Eurico i vassen, men det var för kallt i luften, 
de visade sig ej vid ytan, utan hördes blott, när 
de inne i vassarna, skrämda af skotten, piskade 
vattnet med de kraftiga stjärtarna.
*»
$ »
 a
Rast i palmlunden.
BT-**
76
Tre alligatorer ha dock skjutits under resan. 
På en spräckte don Roberto pannan med ett fint kul- 
skott, en annan sköt don Eurico med en tredje hade 
jag ett litet äfventyr. Ifrigt sysselsatt att söka 
snäckor och dylikt vid Laguna del Sauzals strand, 
fick jag tag i en alligatorunge. Ur dyn fiskade jag 
småningom upp fyra till. Trefvande efter flera, får 
jag tag i ett stort föremål. “Patron, es la madre", 
(Herrn, det är modern), ropade min kreolske tjä­
nare. Ögonblickligen drog jag revolvern och 
sköt. Väldigt stänkte smutsen öfver oss och 
en stor alligator rusar ur vattnet. Ett revolver­
skott till, men kulan studsade mot pansaret, så 
ett gevärsskott, och besten var döende. Det var 
alligatorns svans, jag haft i handen — hade jag 
stuckit armen i djurets gap, hade jag väl varit 
enarmad vid det här laget.
Och så berättas jägarhistorier och upplefvelser 
och dryftas planer. Småningom dyka minnena 
fram, och det blir tyst kring elden, ty den sköna 
tropiknatten och lågorna de söka på djupet.
Månen den tittar genom urskogen, som kläder 
Lagunas de las Antas stränder. Änderna kuttra 
i vassarna. Lysande skalbaggar glimta mot den 
mörka skogen, andra lysande insekter krypa på 
det fuktiga, daggdränkta gräset, somliga lysa med 
grönt, andra med gult ljus. I en murken stock 
kryper en skalbaggslarv, hufvudet lyser som en 
rubin, på hvarje segment bär den tvänne sma­
ragder. Oroas djuret, försvinna smaragderna,
"'-Os'
Alligator skjuten af Don Eurico.
?8
rubinen ej, ty blott det gröna ljuset står under 
viljans inflytande.
Det är musik i skogen under natten, med 
kastanjetter och klockor spela grodorna, syrsorna 
surra med öronskärande toner. Där höras 
äfven låtar af suckan och klagan. Ett stort 
träd nere vid vattnet med knotiga grenar 
och reslig stam synes människolikt i månskenet. 
Något smyger sig fram till dess fot, det är en 
räf. Det bor en ande i trädet, säga indianerna. 
Den anden var först människa, sedan var den i 
chiriguanernas himmel, drack chicha, sjöng och 
dansade och smekte vackra flickor, sedan kom 
den åter till jorden i skepnad af en räf. När 
räfven dog, blef den en råtta, och, där råttan dog, 
växte ett träd, och när trädet murknat och ramlat, 
då försvinner den anden i intet. Räfven tjuter, 
vinden suckar i det gamla trädets krona.
Öfver elden flyga vampyrer. Talrika mo- 
skiter plåga jägarne. Två stora tarantlar jaga 
hvarandra i don Euricos bädd. En uggla tjuter i 
skogskanten. Piotti smyger sig dit. Ett skott, 
och ugglan faller. Många djurs läten höras i 
skogen, men kvällens skott ha varnat dem för 
sjön. Två hväsande rytanden komma därifrån. 
Det är en puma, som äfven är på jakt, och som 
ryter öfver, att vi trängt oss in på hans om­
råde.
Med den första, lätta ljusningen börja fåg­
larna och vi att röra på oss, och jakten börjar
79
åter. Papegojsvärmarna flyga skränande från 
sina sofplatser för att söka föda. En stor fågel 
med tvenne skarpa sporrar på hvarje vinge faller 
för don Euricos bössa. Sårad försöker den att för­
svara sig med vingbeväpningen, men dödas med 
ett hugg af jaktdolken.
Det lider fram på morgonen, solen står 
redan högt. Genom urskogen och buskmarkerna 
rida vi hemåt. Falkar, granna papegojor och 
en “pava del monte“, en vacker och välsmakande 
hönsfågel, skjutas. Vägen går genom urskogen, 
där korsar den en liten palmlund. Tucanernas 
röda, stora näbbar skymta mellan träden. De 
börja bli skygga dessa fåglar, sedan vi ständigt 
jaga här. En örn har slagit sig ned på skaftet 
af ett palmblad, som sakta gungar under fågelns 
tyngd.
Utkommen ur skogen korsar vägen en öppen 
plats. Vi speja ifrigt efter strutsar, om några 
skulle vara ute på morgonbete. Vi afundas ännu 
Piotti, som härom dagen sköt två, men inga synas.
Vi öka takten. I galopp bär det öfver slät­
terna. De bländhvita hägerfjädrarna svaja i 
stanleyhjälmarne. Skrämda ibisar, och vipor flyga 
åt sidorna. En gam tittar på oss helt lugnt, 
plockar sedan åter oberörd fästingar på en ko, 
en god vän till gamen.
Öka takten! Sporrarne i djuren! Hemma 
i lägret väntar frukost på stekta tucaner och 
helan och halfvan.
RIO PILCOMAYO.
Vi äro vid Crevaux vid Pilcomayos strand. 
Det namnet har sorgeklang.
Flera ha sökt att utforska Pilcomayoflodens 
lopp, men ingen har lyckats. Från Punan och 
bolivianska fjällen söker den sig ned mot Chaco. 
Yster, brusande lämnar den fjälldalarne, bred 
och vattenrik flyter den genom de första af Chacos 
torrskogar.
Midt emot Asuncion mynnar, kommande 
från Chaco, i Rio Paraguay en bred, ganska 
vattenrik flod. Den bär också namnet Pilcomayo, 
ehuru ingen visat, att den är samma flod som 
den först nämnda. Så är ännu i dag hela det 
inre af Chaco kring Pilcomayo och framför allt 
norr om densamma okändt och i tobas, matacos, 
chorotes, tapiétes och andra indianers ägo.
Crevaux sökte 1880 att gå ned för Pilco­
mayo. Han blef tobasindianernas offer. Så kom 
Thouar, som hade mera framgång, och som korsa­
de Chaco, dock utan att lösa Pilcomayoproblemet. 
Ibarreta försökte 1900, men kom ej tillbaka. 
Han gick långt ned för floden, då det visade 
sig, att den förlorade sig i stora sumpmarker 
med högt, svårgenomträngligt gräs. Från dessa 
lär den Pilcomayo, som mynnar ut i Paraguay-
y.
äs»«».
PfÜ' .
i * su
:L*Í i-.
^r;
82
floden, komma. Af deltagarne i expeditionen 
blefvo två räddade, af hvilka den ene länge varit 
i vår tjänst. Själf bjöds han af indianerna att 
gästa dem i en af deras byar för att hvila sig och 
hämta krafter. När han sof, blef han mördad af 
sina förrädiska värdar. Så har en mataco berät­
tat mig. Rykten har jag ofta hört, att Ibarreta 
skulle lefva fången bland indianerna, vara gift 
med en indianska och ha tvänne barn, men det 
saknar säkert all grund. Från Paraguaysidan ha 
också flera försök gjorts att utforska Pilcomayos 
lopp, men ingen har lyckats tränga uppför floden 
genom Chaco.
Vid öfversta delen af Pilcomayo, sedan den 
lämnat högfjällen, bo chiriguanerna. Här omkring 
fortet Crevaux bo på södra sidan af floden cho­
rotes, matacos (noténes) och tobas och på andra 
sidan de senare och tapiétes.
Med undantag af de förstnämnda äro dessa 
folk utan någon civilisation, folk, som lefva af 
jakt, fiske, vildhonung och af alla dessa rötter 
och frukter, som vilden förstår att använda till 
föda. Af chaguarbast tillverka de sina täcken, 
skjortor, nät och väskor. Med träpinnar göra 
de eld. Deras prydnader äro fjädrar och blommor. 
De äro ofta grant målade och tatuerade. Deras 
vapen äro båge och pilar med träspetsar. De 
bo, där fisket och urskogsfrukterna slå till. Ta­
piétes genomborra underläppen liksom chirigua­
nerna, i den bära de en liten träbit. Choroterna
83
genomborra örsnibbarna, hvilka de utspänna kring 
stora träklossar. De älska att pynta sig mer än de 
andra. Det är de unga krigarne, som bära hals­
band och ringar och plymer. De unga flickorna 
ha sällan andra prydnader än en grann tatuering 
eller målning, och en vildinna med blå cirklar 
på kindbenen och i pannan samt röda streck 
på näsan och kring munnen är verkligen mer 
tilltalande än en, som ej är tatuerad och målad. 
Det är ingenting af vildros, det är icke blommor, 
som tilltala genom skönhet, de äro blott bisarra 
och främmande dessa Chacosnårens barn.
Till Crevaux orkar ej Pilcomayo föra en 
enda sten. Floden har ej tillräckligt fall. Där­
emot för den massor af slamm, som vattnet 
under regntiden breder vida ut öfver Chaco, och 
som vinden under torrtiden för vidare. En mataco- 
indian har sagt mig, att om jag i en månad lät 
hundra indianer söka sten omkring Crevaux, så 
skulle de ej finna en enda, icke ens ett gruskorn.
Chacovegetationen är torrskog, fattig på 
undervegetation, palmlundar och stora gräs­
marker. Under regntiden finnes vatten öfverallt, 
under den torra årstiden kan man rida tiotal mil, 
utan att finna en droppe. Det är därför farligt, 
äfven oafsedt indianerna, att våga sig långt från 
floderna in i skogen. Ingen upphöjning finnes, 
icke den minsta kulle, marken är en oändlig 
slätt eller går i stora vågor. Den enformiga 
skogen ger den vilsekomne ingen ledning. Täta,
84
ogenomträngliga äro snåren. I den torra skogen 
bär nästan hvarje buske taggar, raka taggar, 
krökta taggar, till sitt försvar. De finbladiga 
buskarna och träden ge ingen skugga, och Chaco- 
solen bränner skarpt.
Det är tyst i skogarna och ve den, som 
vågat sig långt in med tanke på att lefva på 
jakt. Ty finner han ej en laguna eller glänta 
i skogen, så finner han ej något vildt, och känner 
han ej att hämta vatten ur roten af acol, eller 
känner han ej de växter, hvilkas frukter eller 
rötter duga till föda, då törstar och svälter han.
Ej långt från Bermejo hade vi på återvägen 
från Pilcomayo vårt läger vid en liten laguna 
i urskogen. Ej långt därifrån har Lista skjutit 
sig. Törst bragte honom till denna hemska 
gärning, innan han ännu sett Pilcomayo, hvars 
utforskande hade lockat honom från Patagonien 
till Chaco. Möjligt är äfven, så säga många, att 
han dödades af sitt eget folk.
Hade detta Chaco kunnat bjuda guld, ja 
blott marker, som varit fruktbara, där man ej 
behöft riskera, att skördarna torka bort, då hade 
nog den hvite härskat där från Santa Cruz de 
la Sierra till Corrientes. Men än väntar det inre 
af Chaco på forskare och nybyggare — ännu en 
tid kunna indianerna lefva där i frihet, fiska, svälta 
och älska — lyckliga att äga ett land för fattigt 
att väcka eröfrarens lystnad.
BERMEJO.
Bermejo är Pilcomayos broder. De sippra 
fram ur Andernas högfjäll. De rinna öfver hög­
slätterna, där Vicuñas dricka deras klara vatten. 
De ila genom quebradorna förbi pelarkakltéerna. 
De brusa fram genom urskogarne, där lianom- 
slingrade och epifytprydda, nedmurknade träd 
kläda stränderna, och där papegojorna skräna 
och skockvis flyga frän strand till strand, och 
aporna klänga i lianerna. Vattenrika och slam- 
fyllda komma de till detta svårgenomträngliga 
Chaco, med dess torrskogar, där alligatorerna 
ligga på bankarne och dra sig, och jaguaren 
går ned till floden för att lura på vattensvinet. 
Pilcomayo förlorar sig i Chacos sumpmarker, 
och Bermejo kommer halft stukad igenom.
Vid Sierra Santa Barbaras nordspets, hvilken 
sierra liksom en Andernas sista vaktpost löper 
ut mot “el gran Chaco“, förena sig de nästan 
likvärdiga Rio San Fransisco och Rio Bermejo 
för att med den señares namn flyta vidare mot 
Rio Paraguay och atlanten.
Rio San Fransisco, den går nära förbi Quinta, 
dess bifloder gå nästan upp till Puna de Jujuy. 
Rio Bermejo den kommer från Tarijadalen, “ Jät- 
tarnes dödsdal“, där den rullat med mastodonben 
och krossat urnor från incatiden. —
Jag ligger på stranden och lyssnar på 
Bermejoflodens brus. Lägerelden har slocknat, 
nyss dog det sista glödet. Nere vid stranden 
bada och skämta tjänarne.
Jag tänker . . . hur underbart har icke detta 
års fältlif varit, om några dagar sitter man åter 
i en järnvägskupé, ilande hemåt, där ju allt för­
ändrat sig . . .
Ayude! Ayude! (hjälp). Af nödrop genljuder 
luften. Alla rusa ned till och utför flodstranden. 
Strömmen har tagit Alfäro.
Gälla höras nödropen. Han är förlorad, går 
som en hviskning genom alla. Nödropen blifva 
allt mattare och mattare. Ett sista, och det blir tyst.
Men Bermejo har blott lekt med Alfåros lif. 
Samma ström, som dragit ned honom i djupet, 
har räddat honom och fört honom mot andra 
strandens bank. Ja, döden den leker med män­
niskan, och urskogslifvet är en yster sådan lek. —
Det är i den första lätta ljusningen; solen 
har ännu inte gått upp. Alfåro håller just på 
att tända elden och Antonio och de andra tjänarne 
att samla in mulåsnorna.
Om några dagar är det slut detta fria lif i 
urskogarne och på fjällen, detta lif i sadeln. Det 
är slut på dryckeslagen med kreolerna och på 
svärmerierna för mörkögda skönheter och chaco- 
snårens tatuerade, smidiga barn. Ja! Det är slut 
på jäktet efter minnen från den tid, då här van­
drade jättedjur, eller då incan Viracocha drog ut
4
>
«
<a
87
i härnad. Det är slut pä det glada, muntra läger- 
lifvet och på drömmerierna vid lägerelden och 
därför till sist ett kraftigt handslag till mina res­
kamrater, som delat med mig möda och glädje.
Med reslusten är det som med malarian, 
den kommer igen, och då bär det väl åter ut till 
urskogarne — ty för reslusten hjälper intet, då 
»la viuda» har förhexat sin gosse.
ANMÄRKNINGAR
1) Ponscho = ryttarkappa, som utgöres af en filt med ett 
hål i midten, att trä hufvudet Igenom.
2) Incacivilisationen hade sitt högsäte i Peru.
3) Calchaquis hafva bott i nordöstra Argentina, där man 
finner talrika ruiner af deras byar och fästningar.
4) Barranca = stup.
5) Tucán, Rhamphastus toco. = fogel, karakteristisk genom 
sin oproportionerligt stora näbb.
6) Maté = argentinarnes nationaldryck. Yerba ett slags 
te suges genom silfverrör ur en kalebass.
7) Rancho = hydda.
8) Conquistador = eröfrare, här de första spanska eröfrarne 
och upptäckarne.
9) Quebrada = trängre dal, äfven klyfta.
10) Asado = kött, rostadt öfver elden.
11) Sírvase amigo = var god, tag för eder min vän.
12) Taba = spel, som spelas med astragalus af ko. Benet 
kastas, hvarvid det gäller att få en viss sida af det­
samma uppåt.
13) Moscatel = ett slags drufsprit.
14) Chicha = rusdryck beredt af majs. Den tillagas på så 
sätt att kvinnorna tugga majsen och spotta sedan tug­
gorna i ett stort lerkärl, där de få jäsa, hvarefter de kokas.
15) Obligo = en skål, på hvilken man ofta är tvungen att 
svara med att tömma glaset i botten, såvida man ej vill 
förolämpa den, som dricker en till.
16) Piotti = en schweizare, som under senare delen af resan 
var förman för vårt folk.
---
---
---
---
---
---
---
---
---
--
-- " 
-
•Y
kM
■M
“Z SL.
• ^