Det här verket har digitaliserats i ett samarbete mellan Litteraturbanken och
universitetsbiblioteken i Göteborg, Lund, Umeå och Uppsala.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och
kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att
OCR-tolka korrekt vilket medför att den tolkade texten kan innehålla fel. 
Därför bör du visuellt jämföra den tolkade texten med de scannade bilderna för att avgöra 
vad som är riktigt.
Om du anser dig ha upphovsrätt till detta material, ber vi dig vänligen kontakta Göteborgs
universitetsbibliotek.
The digitisation of this work is a collaboration between The Literature Bank and the 
university libraries in Gothenburg, Lund, Umeå and Uppsala.
All printed text is OCR processed into machine readable text. This means that you can search
the document and copy its text. Older documents with print in poor condition can be hard to
process and may contain errors. Compare the interpreted text visually to the scanned image
to determine what is correct.
If you believe you own the copyright to this work, please contact the Gothenburg University
Library.
BL
usmt.
UNIVERSITETSBIBLIOTEKET
UMEÀ
59596
fcöTEBO.7 Gs
LLåE 0
'
Umeå
uuwijooioy aysvó Mag 
Harp-olåt : visor och sånger i allvar
"UNIVÉRSI! E TS B ! B L10 T L K ET
1978-03-0 7
U M E A
MÜS
■
HARP-OLÅT
VISOR och SÅNGER
I ALLVAR OCH LEK,
AF
AUG. CEDERQUIST.
GÖTEBORG,
Alb. Olsons boktryckeri, 1887.
Till läsaren.
xmm
H
Jag' skrifvit vers ocli jag skrifvit prosa 
Om livad i helsefyr jag fätt fatt.
Jag vinterns vindar har sökt att rosa 
Ocli jag har sjungit om stjernenatt,
Om snön, som hvirflar i yster åans,
Om is och rimfrost och — allt som fans.
;
Jag äskat qvittra, när våren drifvit 
Det vinterbarska från oss sin kos,
Ocli liten visa jag ock har skrifvit 
Om sommarns första och sista ros; 
Midsommarsfröjd har jag skrifvit om 
Och gyllne skörd, som mot hösten kom.
Här har du visornas hela klunga,
Min värde läsare, och jag ber:
Yar ej onådig, ty jag vill sjunga,
Ifall jag lefver, mång-många fler:
De äro blommor uti mitt lif —
Må dig de tjena — till tidsfördrif!
Författaren.
3 —
Utanför.
Deruppe från våningens rutor 
Ses strömma knippor af ljus,
Och nere på snötäckt gåta 
Man lyss till ett festligt hrus.
I disiga vinterqvällen 
Ses vandrarne stilla stå 
Och blicka mot härligheten 
Qch lyssna begärligt på.
Se, der står »sömmerskans Calle», 
En sexårig, trasig pilt,
Och skenet från lyktan faller 
På anlete, barnsligt mildt.
Hvad kommer det åt dig, parfvel? 
Du fryser ju, der du står 
Och gapar på festligheten —
Och klockan ren nio slår!
Kanske du, nyfikne lille,
Vill upp uti festlig sal 
Bland hvirfvel af glada gäster,
Vid pass ett halft hundratal! . . .
Drag trasorna bättre kring dig 
Och ila hem till din mor,
Som borta i unkna gränden 
Vid storstadens utkant bor!
— 4 —
Du vet ej, hvad festen gäller, 
Yet ej, hur roligt man har, 
Och mor din det vet ej heller, 
Dast ändå det är din far,
Som uppe i strålande våning 
Sitt bröllop håller i qväll — 
Gå liem till din fattiga moder, 
Du lille pilt, är du snäll!
5 —
Den gamle hasten.
På kullerstenlagda gatan,
Som sluttar i stadens gränd,
Jag såg en q väll gamle kraken 
För åkarekärran spänd.
Han orkar ej uppför liden,
Trots ansats af sista kraft,
Ocli trots att åkarn »bereder» 
Hans länd med sin piskas skaft.
Ännu en ansats gör kräket,
Men fumligt klumpiga ben 
De knippa sig under honom 
Och brytas mot kullrig sten.
Han ligger i solkigt remtyg,
Lik flugan i spindelns garn, 
Beskådad af svärjande åkarn 
Och några nyfikna barn.
Han är så ytterligt mager —
Och benknotor sticka fram —
Och hudlös i bogträdstaden,
Så det är båd’ synd och skam. . .
7 jjrrzsr r
— 6 —
Det hjelper ej, åkarn rycker 
Ocli lyfter lians långa liais;
Han gjorde en plågsam Hämtning, 
Men orkade ingenting alls. —
Jag gick, men sporde det sedan :
Den hästen ej gör mer gagn —
Den fördes död ifrån gatan,
Lagd på en bryggarevagn.
Låt se, liur hästkräkets bana 
Har varit, hans lefnadskamp,
Tills framför hårdlassad kärra 
På kullerstens bädd han damp!
Han dansat som yster fåle 
Kring modern på bondens mark,
Han blifvit en välfödd pâlie 
Och vältamd, sedig och stark.
Han kunde som vagnshäst säljas 
Till en säteripatron.
Och sprang då så grann och frodig, 
Behängd med finfina don.
Ett par år senare speltes 
Han bort till grossör i stad:
På ett enda kort han sattes 
Vid spelzwiick, så nattligt glad.
7Som ridliäst lian sedan tjente 
Och hölls så pyntad och fin, 
Men klubbades sen ur tjensten 
Vid ägarns affärsruin.
Sen drog han bryggarevagnar, 
Han byttes på marknad bort 
Och skilda ägare hade 
På tid, än lång och än kort.
Och tunga sysslor han gjorde, 
Men fick bara mager kost 
Och slet uti alla väder,
I regn, i storm och i frost.
En dag vid en månadsmarknad 
Han stod på vårt fänadstorg 
Och köptes för trettio kronor 
Af ägarn i Göteborg.
Och efter ett lialfårs slitning,
Så föll han utpinad ned. —
I skratten kanske åt min visa, 
Men jag skrattar inte med . . .
På kullerstenlagda gatan,
Som sluttar i stadens gränd,
Jag såg en qväll gamla kraken, 
För åkarekärran spänd.
Ett intryck.
Vid bangårn man väntar kungen 
Och liar det så pyntädt och grant, 
Och der står tiggareungen 
Bland hopen och gnyr om en slant.
1 handen hon synes gömma 
Reii en, men ändå hon vill, 
Den lilla trasvargen, drömma 
Om ännu en gåfva till.
Du stackars liten, till vara 
Dig tag, då du slunkit in, 
Ty folket är »festligt» bara 
Och har blott kungen i sinn’
— En »peng!» — hon bedjande gnäller 
Och lyfter sig upp på tå. —
En hvissling! Pass på, nu gäller! 
Kungståget är nära inpå!
Och kungen och plymklädd kedja 
Erån grönprydd portal sig beger 
Då glömmer den lilla att bedja 
Och bara tiger och ser.
9öcli högt skalla hurraropen, 
Och bort rulla vagnarna snart, 
Och efter dem rusar hopen,
I trängande, bullrande fart.
Men skuffad omkull blef den lilla 
Och föll upppå sandbäddad sten. 
För Gfuds skull, gör henne ej illa 
Och trampa ej af hennes ben! . .
Åhnej, nu är rusningen öfver,
Och platsen är folktom igen,
Och icke du snyfta behöfver 
Af räddhåga mer, lilla vän!
Jaså, han har råkat försvinna 
Den skatt, du i handen höll 
Och nu kan du icke den finna: 
Din slant — i folkträngseln föll!
Från bangården borta är kungen, 
Och intet fins qvar som är grant. 
Der ensam står tiggareungen 
Och gråter och söker sin slant!
rmm
— 10 —
Stämningar.
Midsommarfröjd i dal ocli på höjd, 
Klappa, mitt gamla hjerta!
Deltag nu med i ungdomens fröjd,
Glöm både sorg och smärta!
Allvarets gam, som gripit din själ,
Sök för en stund att krama ihjäl!
Tralla du fram en sommarvarm säng, 
Dansa nu med kring midsommarstång — 
Gläds medan sommarn varar!
Lägg dig på renen, sammetslent grön, 
Skåda mot himlapellen!
Medge, att jord och himmel är skön, 
Morgonen, middan, qvällen!
Ser du, hur solen guldregnet strör!
Hör du hur fogeln drillar, ack, hör! 
Allting pulserar lifslust och fröjd.
Kära min vän, var glad du och nöjd — 
Gläds, medan sommarn varar!
Så hastigt flygtar minuten,
Och »utför» går strålande sol, 
Och prunkande våden bleknar 
Uppå moder Herthas kjol.
Det ymniga gräset mejas, 
Syrenen liar blommat ut, 
Ock rosorna i rabatten 
De efter hand taga slut.
— 11 —
Det suckar tungt uti skogen, 
Det prasslar vid löfvens fall, 
Ocli vi stå dystre och undra: 
Är sommaren redan all?
Du är oeh blir en kruka.
Jag funnit, att här mången lins på jorden 
Så fasligt stor och skräflande i orden,
Men hur han vill trumpeta om sig och slå på puka, 
Man finner snart, att mannen är en kruka.
Tål du ej gyckel eller skämtets pilar,
Men grinig blir, om man ej mot dig smilar,
Ej tål i muntra laget, att man dig plär stuka, 
I)u är och blir, min kära bror, en kruka.
Kan du ej se i hvitögat på sorgen,
Men plär ge plats för den i hjerteborgen
Samt själens skatter upp för hvarje snyltgäst duka,
Du är ocli blir, min kära bror, en kruka.
Har du en vän, som ord och tro du gifvit,
Men sedan dess han mycket ändrad blifvit,
Så, om du det som skäl för löftesbrott vill bruka — 
Du är och blir, min kära bror, en kruka.
Om du har samlat litet grand kontanter 
Och ett tu tre du råkar spekulanter 
Samt låter dessa dina sparda schabrar sluka, 
Du är och blir, min kära bror, en kruka.
13
Ifall du ser en mänsklighetens nolla 
Sig fräck framför en värdesiffra hålla,
Och, fast du kan, du ej vill bota denna sjuka, 
Du är och blir, min kära bror, en kruka.
Om du är skapt att för det sköna brinna 
Och fattar eld, så snart du ser en qvinna,
Men får en korg, som rent förmår dig förödmjuka, 
Du är och blir, min kära bror, en kruka.
Om så det är, att du för mutor viker 
Ifrån din pligt och hederns lagar sviker,
I stridens stund dig bak en vän plä’r nesligt huka, 
Du är och blir, min kära bror, en kruka.
Och när det sedan gått derhän omsider,
Att det är slut på jordelifvets strider
Och ej vår Herre mer på jorden kan oss bruka,
Vi äro en och livar en sprucken kruka!
14 —
Förlåt!
»Förlät» jag räknar bland de orden, 
Som brukas böra mellanåt;
Det har en vacker klang, och vorden 
En hjertenyckel är: förlåt!
Yi fela uti många stycken 
Emot hvarann uppå vår stråt, 
Och känslor vexla, dito tycken, 
Men ständigt tarfvas ett: förlåt!
Svårt kanske är väl att sig böja, 
När man sig burit orätt åt,
Men ej förnedra sig, blott höja 
Man kan med ärligt ett: förlåt!
Ej alltid tar man sig till vara, 
Begår, ty värr, ibland en faûte, 
Då är det godt att mägtig vara 
Att ge en offerbön: förlåt!
Ut sänder tungan sina pilar, 
Hvar pil af gift är stundom våt, 
Yäl då, när så man sig förilar, 
Ha botemedlet: ack, förlåt!
Hur lätt, förr än du det har velat, 
En vän du vållat sorg och gråt. 
Var mägtig vidgå, om du felat,
Och blygs ej bedja ditt: förlåt!
— 15 —
Hur än vi bråka bland hvarandra, 
Vi dras till sist mot samma stråt, 
Och när vi slutat upp att vandra, 
Vår sista tanke blir förlåt t
16 —
Några råd.
Konsten att rätt.lefva lifvet 
Är ju svår, som hvar man vet, 
Dock beror det, det är gifyet, 
Pä livad sätt man tager det.
Lef, som letde du för dagen: 
Yppigt, godt och elegant,
Tänk, att du, till krona slagen, 
Bättre är än hvar je slant.
Roffa till dig sent ocli tida 
Allt, livad du kan komma vid! 
Ge du hin, livad andra lida — 
Du blir rik emellertid!
Står för någon dig i vägen,
Röj den undan, först som sist, 
Och var alltid oförvägen,
Der du ej kan bruka list.
Oskuldsblommor bör du bryta, 
Trampa dem i smutsen fräckt 
Och för dina vänner skryta 
Deraf sedan oförtäckt.
17
Ej dn bör på eder spara, 
Svär vid heder, det är nätt! 
Och sen bör du färdig vara 
Bryta eden lika lätt.
Säg städs’ ett och tänk ett annat, 
Göm ej på en hemlighet,
Med en ed kan du besanna’t — 
Och lägg till, hvad du ej vet!
Vill du uppåt, mod ej tappa,
På din nästas axlar klif!
När han gagnat dig som trappa, 
Du en spark åt stackarn gif!
Heligt bör du intet skatta,
Aldrig vörda andras tro,
Åt en stackars usling skratta, 
Ingen unna fred och ro.
Är du satt att lagen skipa,
Gif den rätt, som mutar bäst,
Och låt lagens järnhand knipa 
Hårdt, der det dig passar mest.
Dem som lida, svälta, frysa,
Erån din dörr du jaga bör,
Inga veka känslor hysa 
Eör den tiggare, dig stör.
2
När du sen din bana slutar 
Och går med den färjeman,
Som ej tåler, att du prutar,
Dö då lyckligt — om du kan!
19 —
Krogspegeln.
Det var sent, det var natt 
Ja g tror tolf klockan slog 
När uppå Simens krog 
Med två vänner jag satt.
Slut var qvällens kalas; 
Hvad som minde på stök, 
Var blott ångor ock rök. - 
Kyparn dämpade gas.
Jag mot väggspegeln såg, 
Den var ej riktigt klar; 
Det ej underligt var,
Föll det mig uti håg.
Ack, du sqvallrande glas, 
Hvad du mycket liar sett, 
Hvilka bilder du gett 
Utaf män ikring glas!
Der du hänger på vägg, 
Du sett gapande skratt, 
Sett en le såder matt, 
Sett en mysa i skägg;
20
Du liar koppamos sett,
Sett eu flammande kind,
Sett ett anlet’, som vind 
Gjort båd’ skrumpet ocli ledt;
Du sett pysen på zwiick, 
Han, som, trots mammas ris, 
Djerfs på stormannavis 
Söka tåla sin dryck;
Du sett lejonet, som 
TJppå pengar ej spar, 
Trots att råd lian ej liar 
Att såder rumla om;
Du sett mannen, som, led 
Just åt hemlifvets strid, 
Söker pimpla i frid 
Ocli sin sorg skölja ned;
Du sett ynglingen, som 
Af sin käresta nyss 
Tog godnatt med en kyss 
För att gå — på sitt rum!
Du sett rykande bål,
Du sett blänkande glas,
Du sett glas gå i kras,
När det jublats vid skål.
Gamla spegel, stå qvar!
Här mia rock, här min hatt i 
Far då väl för i natt! .
Jag mot hemmet mig drar.
Josef Jakobson.
Josef, en yngling-, så välväxt och fager,
Råkat ta tjenst uti Potifars hus.
Potifar sjelf led af gikt. och podager,
Tog sig af nilammad drufva ett rus,
Satt halfva dagar och sof vid sitt krus,
Hade helt sällan en mellanstund ljus.
Svarta slafvinnor han klappat väl fordom,
Men för dem utbrunnen var lian dock nu — 
Suddig och lurfvig, med stoj och med svordom 
Kom han från supgillen hem efter tu,
Vräktes, fast knappast han hörde och såg, 
Sådan i sängen, der Potimor låg.
Man kan väl tänka, att gumman i sängen 
Låg der och våndades, missnöjd, och lätt 
Då kom att jämföra gubben med drängen, 
Hurtig och vaken och frisk och komplett — 
Då gick i vågor fru Potimors barm,
Ty hon var sydländska, eldig och varm.
Dessutom lär hon sig sjelf ha bedragit,
Past det ej noga står uttryckt i skrift,
Med att — - fäst yngre — ha Potifar tagit, 
Blott för att rikt liksom ansedt bli gift ; 
Derför hon sad’ till sin snarkande vän: 
»Vänt’, du, mitt vif, jag tar skadan igen!»
< -
23 —
Dagen derpå var herr P. såsom vanligt 
Ute i staden och rumlade om; 
Händelsevis gick då Josef helt manligt 
In och såg bra ut i Potimors rum, 
Mutter då glömde sin trögrodde man 
Och ropte judiske ynglingen an.
Genast, förstås, han som tjenare lydde,
Gick fram till henne och frågte: »hva’falls?» 
Men när hon grep uti manteln, han flydde, 
Eädd som en hare, och bara gaf hals. 
Halfnaken smet han, gaf manteln i stick, 
Varm nog i kroppen af Potimors blick.
Potifars hustru hon var ju en q vinna:
Klart, att i början hon blef litet flat,
Och att den kärlek, som nyss man sett brinna, 
Skulle uppflamma i lågande hat.
Barmen den häfdes, hon händerna knöt, 
Kramade manteln ihop i sitt sköt’.
Hem kommer Potifar, middag att spisa. 
Gumman sig smilande till honom smög, 
Och, för att qvalen af missräkning lisa, 
Hon kolossalt uppå drängkräket ljög. 
Gubben höll på rifva huset omkull.
Josef blef finkad för — dygdighets skull.
— 24 —
Skall jag nu säga min mening om saken 
Vördnad för resten för dygden jag liar — 
Men om i vår tid det inträffat maken, 
Tror jag, en Josef nog stannade qvar 
Eller åtminstone, att lian »står still»,
Tills han får höra livad Potimor vill.
När jag sjunger.
Vid morgonstundens ljusning 
Min visa sjunger jag 
Ocli slår med glad förtjusning 
På harpan några slag.
Hvarför jag sjunger sedan, 
Det kan man väl förstå; 
Jag sjunger just, emedan 
Mig sjelf det lyster så.
Allt, nedanför mitt fönster, 
Som kallas verldens gång, 
Det tjenar mig till mönster 
Pör glad en liten sång.
När det i staden händer 
Ett lustigt någonting,
Jag det i visa vänder 
Och skickar staden kring.
När här vid stranden gästat, 
Fast sällan, landets drott, 
Jag händelsen hugfästat 
Och lofsånger bestått.
26
När hit anländt eu diva,
Som firats liar med ståt,
Jag ger, hvad jag kan gifva: 
En liten visolåt.
När sillen ifrån kusten 
I massor här gick till,
Jag sjöng med lif och lust en 
Sill-siil-silleri-drill.
När uti q vallen gasen 
Har blinkat allt för matt, 
Jag tyglat har pegasen 
Och mig i sadeln satt.
När stadens fäder tänkte 
Så tunga tankar jämt,
En sång åt dem jag skänkte 
På allvar eller skämt.
Kom »giftas» på tapeten, 
Blef enlevering af:
Tvärt framme var poeten 
Och bröllopsverser gaf.
Om stans polis gör bockar, 
Om skytten gör en bom, 
Allt sådant der mig lockar 
Att göra visor om.
27
Om stans gymnaster tafia, 
Om roddam priset tar,
Om folkledarne skräfla — 
Jag derom sjungit liar.
Om uppå första raden 
Teatern synes tom,
Om cirkus är i staden, 
Det gör jag visor om.
Jag sjöng om frälsningshären, 
Om »Varitén» också,
Om tösen ut på skären,
Om stadens ungmör små.
Om allt jag sjunger ständigt, 
Och alltid lika gladt:
Så blir det ett eländigt,
Ett litet »ditt och datt».
28
Jag ville bara.
Jag ville göra en titt kring jorden, 
Det alltid lekt har uti min håg,
Jag ville uppåt till höga norden 
Och se, hvad Vega-kapteuen såg,
Jag ville klappa på kalla kinden 
En tschutscherqvinna vid midnattssol 
Och forska efter, hur nordanvinden 
I hemmet har det vid isklädd pol.
Den der kinesiska gamla muren,
Den ville grundligen jag hese.
Jag ville sitta i jungfruburen 
Hos snedögd kin amö »uppå tlie ! » 
i. opirus ville in jag drömma 
Mig just på äkta mongolervis 
Och blifva buren och leka gömma 
Bland dunkla skogar och fält af ris.
Jag ville sitta vid Ganges’ stränder, 
I dalars djup och på bergens kam 
Och uti Indiens sagoländer 
I alla riktningar ströfva fram,
I marmorgrottor och palmelunder,
Uti pagoder och hyddor små,
Jag ville skåda naturens under 
Och österns sötsaker smaka på.
29
Turkiet också jag ville gästa 
Och supa sultan omkull en qväll 
Ock sen med alla lians flickor festa, 
Men blott för roskull, ty jag är snäll, 
Ocli gunga fram på Bosphorens bölja,
På turkiskt vis göra dagen glad,
Med Cyperns drufva min gom fä skölja 
Ocli sen på qyälln ta ett turkiskt bad.
Ibland pilgrimer jag ville traska 
En veckas tid i Jerusalem,
Ocli Jordansvatten jag på en flaska 
För liusbehof ville hemta hem,
Jag ville resa längs efter Nilen 
Och se Egypten i frid och strid 
Och slåss en afton med krokodilen 
Och klättra upp på en pyramid.
Ja, på kamelrygg jag ville resa 
Uti Sahara bland sandmolns ras 
Och skjuta lejon och få kinesa.
Med karavaner i en oas.
Jag ville äfventyr ha på färden,
I stilla natt och i solhet dag,
Med värsta vildar i hela verlden 
Jag ville våga ett nappetag.
I stolta Spanien jag ville dväljas 
Och plocka drufvor med mörkögd mö 
Och höra mohriska sagor täljas 
I klippborg och uppå sagoö.
"‘v
30 —
Jag ville lyssna till mändoliner,
I rosenhäck höra bulbul slå
Och smaka glöd uti blick och viner
Och se på munkar i kåpor grå.
Jag i Italien ville vända
Mig först till påfven, den gamla narr,
Jag å Vesuvius ville tända
Vid sjelfva kratern en färsk cigarr.
I Schweitz jag ville på Alpens toppar 
Få klättra fram ibland farlig is;
En verldstads lif uti friska droppar 
Jag ville njuta uti Paris.
Den fjerran Vestern ock mig behagar, 
Jag ville landa i Newyorks hamn.
Jag ville se, hur ett rödskinn jagar 
På prärie eller i urskogs famn:
Jag ville, också, jag ville bara 
Se jätteberg och se jätteström,
Och sen jag ville se Niagara —
Det är en del af min längtans dröm!
Dröm, drömmare, dröm!
Nyss drömde ja g en rosendröm,
Och tanken vaggat varm och blid
Mig in i hoppets väna frid
Yid längtans tonström, ljuf och öm.
När daggen stickat perlesöm 
På blomstermatta, purpurgrann, 
När solen körde eldigt spann 
Med gyllenstrålad töm.
När Necken spelte för sin brud,
När vindflägt genom säfven smög, 
När stjernljus föll från himmel hög: 
Mer fager färg, mer välklangsljud.
Ej bjöds deri, än den som njöts 
I mina drömmars fagra lund!
Men ack, det var blott en sekund; 
Förtrollningen sen skonlöst bröts.
Säg, har du denna stämma rönt 
Som hviskar till dig, ljuf och öm,
Om allt, livad som är godt och skönt — 
Då har du hört dess grundton glöm!
32
Då är det vår.
När barnet slumrar i sin vagga 
Ocli 1er så ljuft vid moders kyss 
Och lallar ovant först sitt — mamma 
På hvilket denna hänförd lyss:
Då är det var —
En barnets vår.
När ungmön blygt mot älskarn blickar, 
När kärlek gror i rundad barm,
När lifvets skönsta vårbild nickar 
Mot rosenkind, så älskogsvarm:
Då är det vår —
En ungdoms vår.
När åren silfverströdt ens hjessa,
Och foten stapplande blott går,
När seglaren på tidens bölja 
Har räknat sina vexlingsår:
Då är det vår —
En åldrings vår.
När verldssystemen sen måst ramla, 
Omstörtningsfloden svallat ut,
Ocli tidens Urverk har fått knäppa 
Den sista knäppen just till slut:
Då blir det vår —
En evig vår.
33
Kung Davids värmeapparat.
När David var gammal, så står det i skriften, 
Han blef inte varm på regeringsbedriften,
Han satt der och hackade tänder och frös, 
Blott för han var utan en varmblodig tös.
Från Cypern direkte lian hem tat sin drufva 
Och eldade på med små glöggar, men snufva 
Det fick han ändå, så han pusta’ och nös, 
Blott för han ej hade en varmblodig tös.
Han låg uti sängen med strumpor och sockar, 
Och ofvan på täcket lagts pelsar och rockar, 
Och sängfösar’n togs utaf uppvärmd chartreuse, 
Men gubben han frös dock i bristen på tös.
Han kunde regera, ocli det af den svedde, 
Och stunder så heta han folket beredde,
Men lefde för kölds skull, som hin varit lös, 
I brist på en mörkögd ocli varmblodig tös.
Den svartbrune tjenaren eldade värre 
Ocli tätade springor, bäd’ större och smärre, 
Men David han huttrade, svor och var bös, 
Derför att han saknade varmblodig tös.
3
34 —
Med famntals af ved utaf Libanonceder 
Den kunglige fyrmästarn brasor bereder,
Men kungen lian strök i sitt skägg, hvitt som snö 
Ocli sad’: »jag förfryser i brist uppå mö!»
En värmnecessär ifrån Husqvarna tog man,
Och pelsen från öknarnes konung afdrog man 
Och svepte kring kungen, men huttrig och slö 
Satt gamlen och frös utaf brist uppå mö.
Ja, hundrade saker, som en, man proberar,
Men kölden i konungens leder grasserar,
Och darrande handen var kall liksom snö,
Blott för att ej hand han fick ta om en mö.
Till sist, trots att kungen helt när var utbrunnen, 
En tanke, i lifläkarns hjerna upprunnen,
Blef utförd; man sade: »ej kungen får dö 
På grund utaf kyla i brist på en mö!»
Och ut ikring landet ett smakråd man sände, 
Som dägliga jungfrur på púlsame kände.
Och der fuimos många, men en: ah, mon Dieu! 
Skrek kungen helt varm, när han såg denna mö.
Och ungen, den ljufva, var sen alltjämt tvungen 
Att ligga i sängen tillsammans med kungen, 
Och kungen blef pigg och blef glad och blef varm 
Af värmapparaten, som låg vid hans barm.
L
35
Farväl till min gamla bostad.
I dag- skall jag flytta, om det kan er gläda; 
Farväl !
Ocli åt gamla bostaden ämnar jag qväda 
Farväl ! *
I tio år har jag bott qvar i dubletten,
Men nu är jag nödsakad slå till reträtten. 
Men sakta och stilla 
Jag först måste drilla:
Farväl !
Farväl, gamla kakelugn, som mig sökt värma, 
Farväl!
Ej vill jag vid afskedet just dig förnärma, 
Farväl !
Men ofta du gjorde mig rent a,f förlägen,
Ty röken du bolmade rasande vägen.
Som ångskorsten rök du,
Och vedpinnar slök du:
Farväl!
Farväl, lilla fönster, som insläppte dager, 
Farväl !
Och lät mig se grannhusets dotter, så fager, 
Farväl!
IsTär vintern skönt målade blommor på rutan 
Och regnet den piskade hårdhändt der utan, 
Det fick ej itu dig,
På din kant höll du dig —
Farväl!
Farväl, gamla hörn, der min säng stått inkilad, 
Farväl !
Och der mången morgon jag vaknat uthvilad, 
Farväl!
Ocli åer jag har vandrat i drömmarnas riken, 
Sen fattiga lyran jag hängt uppå spiken,
På väggen — just denne,
Som uppburit henne,
Farväl !
— 36 —
Farväl, gamla »högvägg! till dig ock jag säger 
Farväl !
Ej mer mina taflor till prydnad du eger —
Farväl !
Och »hennes» porträtt tar jag nu med det samma: 
Det bär uppåt väggarna ej med min flamma. — 
Och tak, du grågula,
Af ålderdom fula,
Farväl !
Farväl, gamla dörr, du med släpande gången, 
Farväl !
Af mången »god dag» du fått höra, af mången:
» Farväl ! »
Hur ofta ditt »handtag» mig sjelf du har gifvit! 
Tänk, hur många »gubbar» i mörkret jag skrifvit, 
När du ej i regel 
Har lyst med din spegel:
Farväl!
— 37 —
Farväl, gamla golf, som så väl vetat draga, 
Farväl !
Till tack jag förtrampat dig, svagast bland svaga, 
Farväl!
Men nu tar min flyttkarl den sista »mojengen».
— För tusan, min gubbe, du skamfilar sängen! 
Far varsamt ocli sakta!
— Ah, jag ska’ mej akta.
— Farväl !
Vattenhalt.
Väl har jag- prisat drufvans must, 
Men vatten ganska sällan.
Nu liar jag dock en hjertans lust 
Ta sådant ljud i skällan 
Och foga i min visolänk 
En liten smula vattenstänk.
Stopp, läsare, var bara käck 
Och låt dig icke skrämma,
Ty förr än du får vattuskräck,
I bäcken jag skall stämma 
Och hela lutan slå i kras 
Och tömma bums ett vattenglas!
Goodtemplarne, som svurit ha 
Att aldrig bli i hatten,
Hvad tusan skulle de väl ta 
Och pimpla — om ej vatten?
Och om man »saltan bit» förtär, 
Förutan vatten står man der.
Och de, som sälja mjölk i stan 
Och syssla nu med »blannor»,
De utan vatten fingo fan 
Så mycket färre kannor,
Ty förr uttorkad blir en ko 
Än vattenpumpen, må ni tro.
39
Och b ryggarn, stackars kräket, som 
Nu in i karen pumpar,
Rör gift och jäst och humle om 
I stora vattensumpar,
Hur skulle denne ölephes 
Förutan vatten bli en »knes»?
Om vatten icke funnes till,
Man vackra saker funne:
Då stode Mölndalsq värnen still,
Och om i staden brunne,
Man ej ett dugg uträttade,
Och brandkårn stod der vackert me’.
Om vatten vi ej visste af,
Obildadt säkert vore 
Ångslupsbolaget, och på haf 
Ej raska gossar fore,
Ej häller liten älsklig tös 
På fästman tänkte, långt till sjös.
Om vatten icke stod att få 
I hela vida orten,
Jag undrar, om livarann vi då 
Väl kände blott för — smutsen, 
Och tvätterskornas hela hög 
Ju till platt ingenting då dög.
40 —
Affärer, som i vatten gå,
Dem kunde man ej göra 
Och »vatten uppå gåsen slå», 
Det tinge man ej höra,
Och vattenhaltig poesi —
För den ni voré lyckligt fri!
Och Smitliens stora bränner i, 
Som fylla kan all yerlden, 
Förutan det med sprit uti, 
Hvad tusan tunnor är den? 
Nej, utan vatten Smithens don 
Ej gett niäng- mången million!
Och sommar’n blef så lagom glad, 
Det vill jag nämna bara,
Då ingen men ska fick åstad 
Till vattenställen fara,
Och giftasmarknaden stod still, 
Fans ingen stilig badort till.
Och utan vatten is ej fans 
På våra fagra dammar,
Och ej kurtis vid skridskodans, 
När ros på kinden flammar. — 
Och än för mycket, mycket mer 
Mitt lof jag vattnet gerna ger.
41
Ratseh !
Jag struntar uti det kalaset,
Der man brukar gorsupa blott, 
Jag bara vill smutta med glaset 
Och ta det, så att jag mår godt.
Jag tål ej att laster förgylla 
Med att slå blå dunster i syn — 
Ett svin är ett svin uti fylla,
Och skam den sig vältrar i dyn !
Om jag kommer in i salongen, 
Jag vill ej mig åbäka der.
I hållningen, sättet och gången 
Jag vill vara sådan jag är.
Hvarför skall man läspa och ljuga 
Och kråma sig som en kalkon 
Och fjäsa och himla och buga 
Och kalla det der för god ton?
Jag struntar i ärfda miljoner 
Och dem som ses yfvas deråt 
Och sådana småsjälspersoner,
Som fått utaf pappa sin ståt;
Men den, som jag ser sjelf arbeta 
Och sträfva att lyckan få fatt 
Ocli en smula hut lärt sig veta — 
För honom jag lyfter min hatt!
Tre ruttnade lingon ej gifver 
Jag för den, som rider uppå 
Småfolket, ty häst som han klifver, 
I smutsen han ramlar ändå.
För stjernornas prunkande glitter 
Jag aldrig kan småtokig bli.
Den ära, på ytan blott sitter, 
Den gör jag små konsterna i.
Att om religionssaker skräna 
Och häckla än Per och än Pål,
Till hvad skall väl detta oss tjena, 
Då mot ett gemensamhetsmål
Vi sträfva ju alla, och detta 
Vi känna så litet dock till: 
Att söka och göra det rätta 
I endrägt med alla jag vill!
Och sedan vill jag vara glader, 
Om jorden sig stälde på kant, 
Ty stackare inför Allfader 
Vi äro, det visst är och sant.
43
Bland hopen af stjernor, som vimlar 
I rymdernas strålande dag 
— Fast vi ej förtjent några himlar, 
Yi träffas — så hoppas dock jag.
-
44 —
Min idyll.
I dunkelgröna skogens gömma,
Der ligger väna hyddan min,
Der kan hvar dag jag vaken drömma 
Och lugnt hvar afton slumra in.
Väl är min hydda ganska liten, 
Men omkring den ett paradis, 
Och inom den har trefna fliten 
Inrättat allt på bästa vis.
Der inne lilla vännen sitter,
Men gafvelfönstret öppet står,
Så att hvar ton af fogelqvitter, 
Hvar flägt af blomdoft henne når
Nu ser hon ut, den lilla, ömma,
Och hvilar handen, hvit och fin,
Från arbetet. Hon nyss sågs sömma 
På klädningstyg af skär musslin.
Jag ensam hänger i vår matta 
Och söker få ett rim på »käck.»
Kom ut, du liten 1 Nu hon skratta 
Så skälmskt ses — Gud, hvad hon är täck!
45 —
Nu nickar hon och kommer sedan: 
En engianick från himlastrand; 
Der ser jag henne allaredan:
En solglimt öfver blomsterland.
Här strax invid i vik så stilla, 
Eörgyld så skönt af qvällsolsbrand, 
Der ligger väntande vår lilla 
Förtöjda båt vid lummig strand.
Dit styra stegen nu vi tvänne.
Hvad bryr jag mig om rimmet nyss?
Jag armen slår kring henne, henne 
Och glömmer allt för denna kyss! . . .
Seså, nu glider sakta båten 
På vattenytan, spegelklar.
Jag är så sail, så nöjd, belåten 
Och skall min lycka hålla qvar.
* *
*
Ah, hvad var det? Ett skri. Jag spritter 
IJr drömmen upp och — vaknar, jag:
På ensligt skär jag ensam sitter —
I skärgårn bortom Långedrag.
En skugga.
Jag kände dem långt tillbaka 
För tio år, så omkring,
Då kon blef hans trogna maka 
Och tog hans fästande ring.
Hos byggmästarns då hon då tjente, 
Och han var der verkgesäll,
Och alla bekanta mente,
Att han var flitig och snäll.
Och år der gingo så trida,
Och framtiden log så ljus,
Men rätt hvad det så hann lida, 
Tog mannen sitt första rus.
Han älskade barn och vifvet,
Och hemmet han älskade ock, 
Men krogen med bullerlifvet 
Och arbetskamraters lock
De lade för honom »fällan», 
Som steg för steg han kröp i, 
Och mera och mera sällan 
Han kunde gå krog förbi.
47
Och arbetsolust han spårar, 
Och straft vardt humöret med, 
Och hustruns böner och tårar 
Han sköljde i glaset ned.
När veckan lupit till ända 
Och han sin aflöning fick,
Det kunde så ofta hända,
Att allt på en krogqväll gick.
Jag ofta hans arma qvinna 
Sett väntande ute stå,
I hopp med bön honom vinna 
Och honom till hemmet få.
Två veckor nu gått till ända, 
Sen senast jag åsåg det,
Såg mannen sig vredgad vända 
Från henne, som stod och grät.
Han gick i kalkiga hlusen 
Till krogens halkiga brant,
Och hon stod der blek och frusen 
Och fick ej en enda slant.
Och hyran var ännu ej gulden,
Och mat uti hemmet ej fanns.
Hon led och barnen — och skulden? 
Ja, den var krogens och hans.
— 48 —
O, tusenfaldt jag förbannar 
Dig, krog, der förnuft ses fly, 
Der vettet, der känslan stannar 
Och menskan drunknar i dy!
49 —
y UNGAN.
Så vidt jag vill minnas, jag förr aldrig har 
Om tungan nedskrifvit en sång.
Nåväl, jag till ämne för dagen den ta’r 
Och sätter min tunga i gång.
Ej tungsint den blifve, den sång jag består,
Ej tungrodd den flytande rad,
Ej tunga de steg, jag med versfötter går,
Nej, lätt vare sången och glad! —
Det är ju förskräckligt, hvad hon bär sig åt,
Vår tunga, fast liten och smal.
Hon formas till sång, och hon formas till gråt 
Och hvissling och oljud och tal!
För hela vår corpus förmyndare är 
Vår tunga vid mat och vid dryck,
Och fast hon har „band“, hon rätt sjelfsvåldig plär 
Sig visa och full utaf nyck.
Hon allt till sin spets lyckats drifva, minsann,
Är rörlig som trote en gymnast,
Och dansa och hoppa, krumbugta hon kan,
Jämt „fri“, fast hon ändå är fast.
4
— 50
Hon drifver sitt nojs i sitt gomhvälfda hus 
Och färdig är jämt drifva spott,
An suger hon socker, än valkar hon snus, 
Hon „vattnas“ och hon lefrer flott.
Om skyddande tandgärden än finnes qvar, 
Om längese’n den ramlat ut,
Pä henne ej ringaste inverkan har —
Hon utfalla törs och „slå trut“.
Hon kan vara hvass som den flintmängda sten 
Och giftig som ormarnes bett,
Men stundom ock smekande, sammetsmjukt len, 
Mer söt, än hvad drufva änn’ gett.
Ibland hon förnäm önskar spela, förstås, 
Och vill ej ett ord kläcka fram,
Men stundom i otid hon slamrar, gu’nà’s, 
Så att det båd' synd är och skam.
Ibland hon kan vara en smula för lätt 
Och sqvallra och väsnas besatt,
Och allt hvad som ögat i smyg hafver sett, 
Som torgförbart gods tar hon fatt.
Hon lismar och och hycklar talar så grant 
Och advokatyr kan hon med 
Och lofvar så rundligt och svär, det är sant, 
Och ryter och lemnar besked.
Vid kärleksprat är hon af socker bemängd 
Och tumlar med löftena om,
Men stundom, fast hon i allt annat är slängd, 
I slikt fall hon dock lär bli stum.
Ja, tungan det är en förunderlig kropp,
Men vigtig för oss litet hvar. —
Nu säger min rörliga tunga dock stopp,
Och tand för min tunga jag bar.
52
JA ED TIDEN.
Ksraste vän, hvad sörjer, du.för?
Ar du förryckt och vriden?
Om du ej allting har som sig bör,
Blir det nog bra „med tiden“.
Håll dig blott lugn och hoppas, min bror, 
Så skall du se, att lyckan hon gror 
Också för dig — med tiden.
Ar du en stackars fattiglapp, som 
Sträfvar gudslånga dagen 
Och måste knoga timmarna ora 
För att få bröd åt magen:
Tappa ej modet, nej, håll blott i!
Arbeta nu, så blir du nog fri 
Ifrån allt släp — med tiden.
Ar du en bjesse, som lefver godt
Uppfi, en massa pengar
Och hela dagen roar dig blott,
Har båd’ betjent och drängar:
Tardaste, rör på armarna sjelf!
Bränningar ges på lefnadens elf,
Pengarna gå — med tiden.
53
Ar du en stackars surmulen en,
Sök att få bugt med minen;
Höj du beslutsamt hufvudet, men 
Sky de der dumma grinen :
Hvad, om du tror dig skapt till tungus ! 
Strid deremot förutan allt krus,
Glad skall du bli — med tiden.
Ar du en smula tölpaktig att 
Tro dig förmer än andra,
Stads’ har till hands ett halifånigt skratt 
Och vill din nästa klandra :
Tag dig tillvara! Sist skrattar bäst:
Din fean bli turen kanske härnäst. 
Skrattet dör bort — med tiden.
Har du en förmån mer än en ann, 
Sköter kommandostafven 
Och kanske brukar spela tyrann 
Mot den som nu är slafven :
Vakta dig för att vara för sträng! 
Omvända både herre och dräng, 
Vet du, det mägtar tiden.
Har du en gumma, trogen och söt, 
Rädd var om lilla skatten ;
Vårda ditt hem och trifs i dess sköt, 
Sitt ej på krog om natten :
An är hon trogen, hjertungen din, 
Men, nog en orm i Eden kan in- 
Smyga så der — med tiden.
Går det dig motigt, allt hvad du gör, 
Hur du dig också vänder,
Syns det som ödet rent satt sig för 
Spela dig allt ur händer:
Nå, än hvad se’n, om iifvet är strid! 
Hur du än tappar, vinner du tid 
Och får dock ,,dö med tiden!“
55 —
ARSTRAND.
Ät Marstrand egnar jag en sång, 
En liten enkel sång för stunden, 
Trots att besjungen mången gång 
År gamla sta’n på gråstensgrunden.
Se, jag far dit emellanåt, 
Förtjust uti de salta baden, 
Med „Lysekil“, den bästa båt, 
Som trafikerar lilla staden.
I söndags for jag dit också,
Men då det blåste käckt på resan, 
Så jag såg mången „illa må“
Och uppå däcket, stå på näsan.
Jag Marstrand finner rigtigt söt,
Den rycker upp sig hvarje sommar, 
Ocb badhuslifvet i dess sköt,
Det frodas immerbadd ocb blommar.
Jag gamla fästningen besåg 
Och satt en stund på bruBtna vallar, 
Och mången „skottkärra“ der låg, 
„Förergad“ öf v er brist på knallar.
— 56 -
Igenom „Nålsögat“ jag gick —
Förut jag gått på „Lastens bana“ — 
Hvad bakom berget se jag fick,
Ej någon obekant kan ana.
Direkt till „Paradis“ jag kom,
Der Evor små i grottor sutto, 
Förstå mig rätt, jag menar om 
Man också räknar med allt brutto.
När böljan slog mot grå granit 
Och sjöng den tusenåra sången, 
Så hörde jag dess tonfall dit 
Och kände doften utaf tången.
I hamnen såg jag båt vid båt, 
De präktigaste man kan skåda, 
På Alphyddan jag frukost åt 
Och värden såg stå vid sin låda.
I stadens badhus blef jag ren,
Och derpå jag salongen gästa’
Och njöt, i kapp med soci’tén,
En „Smittsam“ sång, den allra, bästa.
Jag fruar såg och fröknar se’n 
Och embetsmän förutan ända 
Och löjtnanter ett hundra en 
Och många kända och okända.
57
I staden funnos „klippare“ —-
Jag tror det Nilsson var och Ljungen —
Och Marstrandshästen fick jag se,
Den som så ofta är besjungen.
Han led af „drag“, jag kunde se,
När som han „höjden“ taga skulle.
Förty han drogs med tunnor tre,
Med någonting till brädden fulle.
En „öfversättare“ jag fick 
För roskull bort till Arvidsviken 
Och der möt middagsmålet gick,
Serveradt utaf lilla Fiken.
När se’n till sta’n jag återkom,
Jag genom alla gator gnodde,
Och vid hvart fönster, jag slank om.
Der lågo badgäster och „glodde“.
När jag på båten väntade,
Utsatt för regn och vindens stötar,
Jag fick från Koön komma se,
Med „horn“ i blåsten, våra Grötar!
Och så blef jag mer glad i håg 
Och med min Marstrandstripp belåten, 
Trots jag i gungan kom på våg,
På hemvägen med Marstrandab&ten !
58 —
FANHÄNDA.
Man sträfvar så tåligt och lefver ett ömkligt lit 
Och hoppas det bästa och tåler båd’ strider och kif 
Och tänker som så:
Må dagarna gå,
Så blir det nog bättre — kanhända!
En utarmad sate, som ej äger kläder, ej bröd 
Och dömd synes vara att lida blott sorger och nöd, 
Han jägtar ändå 
Och tänker som så:
Med tiden blir bättre — kanhända.
En prest hörs predika och ter sig så mån om din själ. 
Han dig vill förbättra och visar dig vägen så väl; 
Han bei dig : vänd om !
Yar trogen och from! —
Fast sjelf han dock tviflar kanhända!
En girigbuk gnider, har ro hvarken dag eller natt 
Och jublande räknar procenten och ser på sin skatt; 
Han kistan har full 
Af rödaste gull,
Som ärligt han samlat — kanhända.
— 59 —
På sjukbädden ligger du, skröplig och aftärd och
svag,
Dig läkar’n besöker så flitigt,, hvarendasfe dag,
Och lofvar dig, att,
Fast pulsen är matt,
Du skall blifva botad — kanhända.
Du bygger på vänskap, så ädel, så pröfvad och stor, 
Och lägger dig ut för din vän och din trofaste bror. 
Det får du igen:
Han minnes dig seän,
När väl det går honom — kanhända.
Du älskar en qvinna, den fagraste uppå vår jord, 
Och aldrig i verlden du tror, hon kan svika sitt ord ; 
Dig har hon blott kär,
Och trogen hon är
Och sjelfvaste dygden — kanhända.
Du håller så mycket på allt, hvad förträffligt du gjort; 
Om ditt „goda hjtrta“ så mycket i bygden man sport: 
Att dock, när du dör,
Tillfylles det gör
Ilos himmelens portvakt — kanhända.
Du hoppas iå lefva åtminstone hundrade år 
Och känner — trots åren — dig jämt som i ung­
domens vår;
Du mod har i barm,
Din puls slår så varm,
Och döden lär dröja — kanhända !
60 —
JíVAD ÄR VÅRT LIf!
Jag tänker ofta uti mörka stunder,
Att lifvet endast är en usel dröm,
Att men’skan skapats, dömd att duka under 
I vågorna pä lifvets vilda ström.
Jag tänker ofta, lifvet är en saga,
En dunkel saga, som sig täljer sjelf, 
Det är en bölja, som börs brusa, klaga 
Mot dystra stränder uppå lifvets elf.
Jag tänker, lifvet är på högsta höjden 
En flyktig skugga, hägring stort som smått,
Att men’skonöden, lusten, nöjet, fröjden —
Ja, men’skan sjelf är just en skuggbild blott!
Jag tänker, lifvet är ej något annat 
An idel strid och åter kamp och strid,
Och hvad man vill och hör och skall och kan, att 
Det är en strid vårt hela verk och id.
Jag tänker, lifvet endast är en gåta, 
Att också men’skan blott en gåta är, 
Att, då vi älska, hata, skratta, gråta, 
Det blott är dunkla gåtor allt det der
— 61 —
Men, när jag uti mera ljusa stunder 
En tanke fäster uppå lifvets gång,
Ser hän mot skog och fält och gröna lunder 
Och tjusas utaf härlig fågelsång;
När jag ser blomfält, gyllne skördar gunga 
För ljumma vindar uti sommarqväll,
Ser åskan utur molnen härligt ¡junga,
Ser regnets iall från skyhöljd himlapell;
När jag i vinternatt ser norrskens flamma, 
Ser tusen stjernbloss praktfullt stråla ned,
Då måste likväl blygt min tunga stamma: 
Yår verld är skön, och skönt är lifvet med.
När jag ser minsta sparfven få sin föda 
Och ser, hur allting går med säkra steg,
Ser jorden år från år ge riklig gröda,
Ser ymnig sol och regn på bondens teg; . . .
När jag ser strida, varma tårar falla 
På svarta kistan i en öppen grift,
En silfverhårig ödmjukt ser åkalla
Den gud, som styrt hans hela lifs bedrift ;
När jag ser tiggar’n, hur han vänligt räcker 
Åt arma brodern sista betan bröd,
Hans frusna kropp med egna slarfvor täcker 
Och lider sjelf, men ändå Undrar nöd;
— 62 —
När jag ser men’skotro och men’skodygder, 
Och när jag spårar städs’ en mild försyn, 
Som leder allt på jordens låga bygder 
Och äfven styrer verldarne bak skyn :
Då tänker jag, att lifvet är ett under,
En „skolgång“ bara, som man satts uti,
En förgård till de hoppets sälla lunder,
Der lifvets gåta en gång löst lär bli.
63
HVISKNING BLOTT.
I skolan sutto vid kvarann 
Jag och kryddkrämarns Wille. 
En riktig dummerjöns var han, 
Och jag just intet snille.
M#n hur det var var, jag mången gång 
Med hviskning honom stödde,
När lexan var en smula lång 
Och hett hans öron glödde.
Isynnerhet när kristendom 
Man skulle ur oss plocka,
Yar Willes skalle rysligt tom, 
Och trögt gick skolans klocka.
Och Wille var för svag i tron 
Och Schartaukat’kesen,
Och pastorn, som ej gaf pardon, 
Höll på ett „högre väsen“.
Att rätt beskrifva Lurifax 
Och måla ut vår Herre, 
Deri ej Wille egde flax, 
Och jag fick hviska värre.
64
Men hur det var, kom Wille fram 
Och tog omsider — „presten“
Och känner nu båd’ Gud och „Skam“ 
Och mycke’ mer för resten.
Nyss jag och Wille stötte hop 
Helt en passaivt på gatan 
Och jag gaf till ett glädtigt rop :
—• Nej, se på sjelfva satan!
Jag ville springa i hans famn 
Och hjertligt trycka handen,
Men mörk han stod der som en hamn 
Från sjelfva skuggolanden.
— Lättsinnig såsom fordom ; än 
Du är dig lik, jag finner. —
Så mumlar nu min gamle vän,
Af „helig“ afsky brinner.
—- Jag är mig lik — jag svara’ då — 
Men du fått mulen panna;
An hviskas i mitt hjertas vrå 
Om gamla minnen . . . Stanna!
O, témpora mutantur! Gick 
Han bort att själar fiska 
Och hade ej en afskedsnick 
Ät den som fordom hviska’!
'ET ÄR FUSK.
/ êizcki
Uppà tidsvågens svall jag vräks fram i vår verld. 
Jag har sett mig omkring pä den svindlande färd; 
Lifvets gång må man rosa — ja gerna för mig! — 
Jag vet dock, hvad jag sett på vår vexlande stig: 
Det var fusk.
Jag sett spränglärde män, som känt stjernornas gång, 
Som i hafven gjort rön ibland alger och tång,
Som känt växter och djur och metallernas halt,
Som mätt djup, räknat höjd och ha forskat i allt — 
Det var fusk.
Jag sett penningens magt sprida bländande glans, 
Jag sett narrar, som guldklangen drifvit till dans, 
Jag magnater sett bo uti prunkande slott 
Och sett firade veklingar, som lefvat flott —
Det var fusk.
Jag sett medgångens kelgrisar stiga i rang,
Få befordran och rykte och namn, som ha klang, 
Sett dem växa i makt och så högt stå i rop 
Och så stolte se ned uppå småfolkets hop —
Det var fusk.
I 5
É
Jag sett andlige män, med sin sursöta min,
Som till vidunder målat vår Herre och hin,
Som sökt dana hvart menniskobarn till tungus,
Och som med sina dankar sökt lysa som ljus — 
Det var fusk.
Jag sett strålande mö, liksom liljan så skär,
Med en blick, blid och klar, såsom solstrålens är, 
Med en stämma så skön, som serai harpans tros,
Och så dygdig och ädel och trofast derhos —
Det var fusk.
Jag sett yrande fröjd uti nöjenas brus,
Jag sett skummande perlor i bräddade krus,
Jag känt trofasta handtryck i frimurarsal,
Jag hört klingande fraser och blixtrande tal —
Det var fusk.
Känn ditt värde, min vän, och sök “känna dig sjelf,, 
Och fritt gunga framåt uppå lefnadens elf ;
Men vill ljuset du se uti rent majestät,
Så fins ingen på jorden, som visar dig det 
Utan fusk!
'ET ÄR KONSTEN.
Konsten är ta lifvet gladt,
Medan man på jorden traskar, 
Ty då tiden går, ja raskar 
Undan riktigt, rent besatt.
Konsten är att endast le,
När som narrar högljudt skratta, 
Ät hvad ingen klok kan fatta 
Eller ingen klarsynt se.
Konsten, är att vara stolt, 
Adelt stolt och aldrig krypa, 
Ej tro läppar, som jämt drypa 
TJtaf smicker rent förbåldt.
Konsten är att i gladt lag 
Varsamt bilda länk i ringen,
Och när mjödet skummar kring en 
Ej „bornera“ med sitt jag.
Konsten är, ifall du ser 
Menskligbetens nollor hinna 
Mål, som blott förtjenst bort vinna. 
Att du tiger blott och 1er,
Konsten är att varsamt tro 
Uppå löften och på eder,
Aldrig ta som borgen — heder ; 
Aldrig låta tvifvel gro !
Konsten är, om man har mynt, 
Att ej slösa och ej gnida, 
Känsla ha för dem som lida 
Och ej ockra oförsynt.
Konsten är, om man är arm,
Tro försynen, ärligt sträfva,
Af sig sjelf med stränghet kräfva 
Hederns guld, gömdt i ens barm.
Konsten är, om lyckan 1er 
Möt en, förr’n man vågat ana, 
Ej mer djerft mot höjden spana, 
An man ock törs skåda ner!
Konsten är, i lifvets strid 
Lida tåligt, hvad man lider, 
Aldrig lipa, hur det svider, 
Hoppas på en bättre tid.
Konsten är, ifall du fått 
Rehi en söt och trogen maka, 
Att din lilla skatt bevaka 
Ömt, men aldrig svartsjukt blott.
Konsten är ta kärlek lätt,
Att man är beredd på korgen : 
Ej på glänt bör hjerteborgen 
Stå just för enhvar kokett.
Konsten är, ifall om svek, 
Afund och förtal du möter,
Att du dig derpå ej stöter,
Står mot stormen som en ek.
Konsten är att oförskräckt — 
Men ej öfverdådigt — vatídra, 
Flärden hata, lögnen klandra, 
Strida mot allt lågt och fräckt.
Konsten är, då det blir qväll 
Och vårt lifsljus börjar flämta,. 
Att från ljusets urhem hemta 
Ledning upp till fridens tjälL
70 —
yr ALLGOSSEN.
Har du hört, hur invid muren 
Kring en utmark mången stund 
Liten valipys, dold mot skuren, 
Sjunger gladt af hjertans grund? 
Eller sett, då solen lyser 
Varmt på pilten, hur (som kung 
Stolt, ja mera stolt) han myser, 
När på tufvan utaf ljung 
Han ses blicka kring sitt rike 
På en hjord, som dagen om, 
Underdånigt utan like,
Betar stillsam, nöjd och from?
Herdeväskan under armen,
En stor staf ej heller glömd; 
Hvisselpipan invid barmen 
Under slitna jackan gömd.
Uti stöfveln, svåra sliten, 
Gömmes endast höger fot,
Men den venstra, väderbiten, 
Ta’r en söndrig träsko mot. 
Genom slitna byxens lappar 
Blygs ej framstå bara knät,
Och för stora västens knappar 
Tjena pinnar ! Hvad gör det ? 
Möäsan, skärmen tid och annan 
Fått en refva, mist en bit,
71
Hvarigenom omkring pannan 
Luggen ter sig, lindrigt hvit;
Kinden brun och väderbiten,
Handen ännu mycket mer. —
Se der bilden utaf liten 
Herdepilt, jag här dig ger!
Tro mig! Från palatsen ner till tjällen 
Mången skulle önska slumra så 
Lugnt, som pilten gör i sena qvällen 
På sin halmbädd i sin mörka vrå !
— 72
pA/rtLE pDA /VI.
Adam, den stackarn, på tusende vis,
Ar sedan länge besjuDgen:
Mera af tadel han fatt än af pris,
För hvad i paradisdungen
Han tog sig före i oskuldens dar,
Innan han drömt sig bli alias vår far.
Men jag till dem aldrig sälla mig vill, 
Som öfver gubben bröt stafven;
Han hade ej mer att hålla sig till 
An det som Evamor gafen —
Lefva han måste i helgd och i tukt 
Och bara mumsa på hemammad frukt.
Aldrig på klubben han suttit en qväll, 
Aldrig sett Ibsens skön Nora,
Aldrig han läst någon bok af Wicksell, 
Aldrig sett „Mödrar“ på Stora’ — 
Endast en qvinna den stackarn fått se, 
Kände ej andra ens par renommé.
Aldrig i P. B. han tagit en grad,
Och af musserande drufva
Aldrig vår Adam sig känt litet glad,
Och inga smägtandel, jufva
Blickar af högbarmad Hebe han fått,
Och rendezvous-vägar aldrig han gått.
— 73
Tuting på qvällen han heller ej drack, 
(Toddyn var då ej uppfunnen),
Han inom läpparna tuggbuss ej stack, 
Hade ej pipa i munnen,
Paradis-„blad“ för att läsa uti 
Gafs ej, i brist på centraltryckeri.
Ej uppä ridtur, ej vagnstur han for, 
Kunde ej jaga en hara,
Kunde ej sätta sig på sitt kontor 
Och räkna brutto och thara,
Ej på biljard kunde gubben få gå 
Och ej ens „svinrygg“ på käglor få slå.
Ej fick han springa för valbestyrs skull, 
Fick ej till riksdagsman väljas,
Han ej med någon fick dryfta om tull; 
Och utaf svartsjuka qväljas 
Kunde ej Adam, ty Eva, fast varm, 
Kunde blott en man få trycka till barm.
Således, undra ej på ett gudslån,
Om stackars Adam, det våpet,
Inför sin Eva der stod som en fån 
Och ej bjöd: „der skall stå skåpet!“ 
Sysslolös, svag och ej pröfvad i lif, 
Lydde han slafviskt sitt knipsluga vif.
74
pu ÄR EN SLÖSARE.
Du slösat har, min kära bror, 
Med helsans kapital,
Och derför sjukdomsfrö’t nu gror 
I dig och du är skral.
Det har du för du slösade,
Så vidt som jag kan se!
Du slösat med ditt snilles mått 
Och roat vänners lag;
Nu tyek’s du deklinerat smått, 
Och snillen för i dag 
Ta lofven af och dig bele —
Allt för du slösade!
Så stinn din börs var forna dar 
Som mage, prosten bär,
Men nu den kassafeber har 
Och björnanfäktad är.
De flydda minnen kanske ge 
Det svar: du slösade.
Du slösade med pengar, du,
Då du var dum och kär,
Ät fästmön, som nu är din fru 
Och bara tär och tär —
Du slösaranlag lyckats ge,
Som fästman, frun, kanske.
Du slösade med vännerna 
Och höll dem inte qvar,
Nu redan de sig börjat „dra“, 
Och snart du inga har — 
Enstörigt lifvet skall sig te,
Blott för du slösade.
Ja, slösar gör man alla dar,
Det göra du och jag,
Med allt det goda, som man har 
Men menskan är ju svag. —
Sex vers jag härom ville ge,
Att ej bli — slösare!
JCMMA FÖRR OCH NU.
Hon var fattig och arm,
Utan far, utan mor,
Gick med kippade skor 
Och roed halfnakec barm.
Ofta nog led hon nöd — 
Hon var späd, hon var rädd 
Och i trasor blott klädd,
När hon tiggde om bröd.
Om det hände ibland,
Ett par slantar hon fick,
O, min gud, hvilken blick, 
När hon tryckte ens hand!
Hon var nöjd. Hon var sail, 
Och hur flög hon ej brådt 
Med den slanten hon fått 
Hem till mormoderns t.jäll !
Tiden gick. Hon blef stor, 
Bief en dam af „half verld“ 
Nu hon lefver i flärd,
Klädd i siden och flor.
Hatt hon nu lagt sig till, 
Bor i våning så nätt,
Lefver godt, lefver lätt 
Och har allt, hvad hon vill.
77
Fordom slantar hon fick 
För en armodets tår —
Nu hon sedlarna får 
För en smäktande blick . . .
Gamla mormor blef glömd — 
Snart hon slumrade af;
Emma såg ej den graf,
Der den gamla blef gömd.
Dock hvad är nu till sist 
-— Den som vill gifve svar! — 
Allt det Emma nu har 
Emot allt, hvad hon mist!
j SOMMARDAG.
Slå friskt mitt hjerta, slå raska slag 
Och pulsar, glömmen ej glöda!
Nu är i norden det sommardag,
Och ljus och fägring ses flöda 
I ymnigt mått ifrån alla kanter,
Från djup och höjd, uppå Slätt och branter 
I sommardag.
Så högt står solen på himlens pell 
Och strör sitt guldregn mot jorden,
Ja, ända hän upp till lappens tjäil 
Hon drifvan smält uti norden,
Och allt på jorden af lifslust spritter 
Yid menskojubel och fogelqyitter 
En sommardag.
Små bäckar sorlande dansa fram 
På grönväfd, blomstickad matta,
Och silfret yr emot trädens stam 
Bland kullerstenar, så glatta,
Och svärmska myggor i q vallens timma 
Lätt tråda dansen och muntert stimma 
I sommarqväH.
Och gröna skogen står lik en ram 
Kring insjöns vattrade spegel ;
Och svanen gungar så stolt, men tam,
Och ser mot svällande segel,
Som tillhör farkoster, hvilka glida 
I stilla mak både sent och tida 
I sommardag.
Och biet surrar kring blommans kalk, 
Och lammet bräker och hoppar 
Och hök och glada och lysten falk 
Högt ofvan skogsträdens toppar 
På trygga vingar i rymden simma,
Och hvita kyrktorn mot solen glimma. 
I sommardag.
Och lärkan slår sin bekanta drill, 
Och göken tonar i skogen,
I täppan frodas båd’ kål och dill, 
Och rågen börjar bli mogen.
Vid vattendragen der öfvas mete, 
Och uti hagen gå kor på bete 
I sommardag.
Kring nejden ljuda båd’ horn och lur, 
Friskt sånger klinga i skogen,
Och orren spelar i gran och fur,
Och frukten börjar bli mogen,
Och flitigt samlar hvar idog humla, 
Och ystra barn uti gräset tumla 
I sommardag.
— 80
”lifvad” VÄNDNING.
Jag gjort det rön, att på min stig 
Så mycket motigt var ;
Men städs’ jag sökte lugna mig 
Och hopp om „vändning“ bar.
Nu i mitt lif det käromda’n 
En vändning skedde ock,
I det en skräddare i sta’n 
Har — vändt min öfverrock!
För nöje skull jag här beskref, 
Hvad stort som mig har händt : 
Att när som rocken omvänd blef, 
Blef också lifvet vändt.
81 —
pOMMARQVITTER.
Nu ha vi sommar och fagra dar,
Och Maj har löfskrudat lindar,
Och solen gassar från himmel klar,
Och Ijamt sydvestliga vindar 
Kring fälten dansa och grönskan smeka, 
Och fåglar sjunga så gladt och leka 
På grönklädd gren.
Och skeppen dansa på ocean 
Med silfverstänk framför bogen,
På solig vik gungar stolt en svan,
Och bonden sjunger vid plogen 
Och gläder sig uti hoppets ljusning 
Och tänker framtidsvarmt med förtjusning 
På gyllne skörd.
Och skatan timrar uppå sitt bo,
Och ladusvalan hon murar,
Och uppå åkern ses haren gno,
Och trastar slå uti furar,
Och uti hagen ses hjordar beta,
Och ner vid insjön små pysar meta 
Och sjunga gladt.
6
— 82 —
Och ut på landet hvar liten vrå 
För sommargäster man rustar,
Och klokt gör den, som kan ha det så, 
Som sig på landet förlustar.
Jag sjelf har hyrt mig af fiskar-Pelle 
Ett anspråkslöst litet sommarställe 
På Långedrag.
När solen bergas, I sen mig der.
På mossig klippa jag sitter
Och kikar på, hur bland tång vid skär
En lifsfrisk fiskparfvel spritter;
Och när försåtligt jag kastar kroken,
Gör fisken icke — den kloke token — 
„En mask för när“.
Om ifrån staden en vän jag ser,
Som kommit med sista båten,
Jag min „kinessofia“ honom ger,
Ifall han ser sig belåten
Att derpå sträcka sig öfver natten,
Se’n vi fått bada i salt och vatten 
Och tutat smått.
Och da’n derpå, innan „Horn-Per“ gnor 
Och efter tofflorna letar,
Jag med min vän utåt fjorden ror 
Och lilla hvitlingen metar. —
När frukostfångst vi fått upp ur djupen, 
Yi fara hem och ta lilla supen — 
Förstås, i smyg.
83
pET KNALLAR OCH GÁR !
Hej, dunkom och lefvom, det knallar och går, 
Och månen är halfgången redan,
Och festlig Lucia för dörren nu står,
Och tolf dar till Jul ha tí sedan,
Och den lilla tiden går hastigt, jag spår — 
Hej, dunkom och lefvom, det knallar och går!
Hej, dunkom och lefvom, fast himlen är grå
Och dagarna äro så korta
Och solen ej högt uppå hvalfvet törs gå,
Men dröjer i östern der borta;
Lättfotade flinga, som snödansen trår,
Och vintern den friska, han knallar och går.
Hej, dunkom och lefvom, då marken blir täckt 
Af tre qvarters drifva så fager,
Då frustande springare, eldigt och käckt,
De slädsatte ungmörna drager,
Och hurtig en körsven på medarna står:
Hej, bjellklang och leben! det knallar och går!
Hej, dunkom och lefvom för „julebestyr !“
Jag vill ej en panna se mulen
Och vill, att en hvar icke mödorna skyr,
Att alla få trefligt till julen. 
Julklappningsmaskinen nog arbeta får,
Men tröttnen ej, ungmör: det knallar och går!
84 —
Hej, dunkom och lefvom för den som gör godt! 
Ja, lefve de fattiges vänner!
Den lefve, som jämt för de eländas lott 
I barmen ett klappande känner;
En gång ju en hvar som en fattiglapp står,
När dagen är all — och den knallar och går !
Hej, dunkom och lefvom båd’ ovän och vän,
De Per eller Pål nu må heta!
Ett tredubbelt lefve se’n för h var och en,
Som uppå sin plats ses arbeta;
Men den intet lefve, som dank en endast slår — 
Bäst är det att genast han knallar och går!
Hej, dunkom och lefvom för hans majestät 
Och dunkom för dem som fått vasen,
För Rydberg, Snoilsky och hvar en poet,
Som rider med snille pegasen!
Och lefve hvar mö, som ackorderna slår 
På flygeln! Så gema man knallar och — går!
Hej, dunkom för höfdingen uti vårt län 
Och för stadsfullmägtigeringen 
Och för militären, befäl och gemen,
För lagmän, som sitta på tingen;
Och så för polisen, vår utvalda kår,
Från Elliot till — den som knallar och går!
Hej, dunkom för herkuliskt dunkande smed,
För snickarn, som dunkar på bräder!
Hej, dunkom för köpmannen, skomakar’n med 
Och skräddar’n, som „kritar“ oss kläder,
Och bryggar’n, och krögarn, som ännu väl står, 
Men hörer till folk, som snart knallar och går!
— 85 —
j$E GLAD UT!
När andra klaga, då skrattar jag:
Förstå mig rätt! Om det gäller 
Blott hvardagspjunk utaf sådant slag, 
Som räknas för bagateller. —
Se då, fördubble mej, jag kan fatta 
Hvarför en glad själ ej skall få skratta 
Ha, ha, ha, ha!
Om här inträffar en mulen dag,
Mig man ej mulen skall märka.
Är då ej skäl i, det frågar jag,
Att q vittra gladt som en lärka?
Hvar mulen dag mig för resten lärde 
Att åt en solig ge mera värde —
Så tycker jag.
En vän jag har, som hörs klaga jämt, 
Att penningar honom fattas,
Men jag har sagt honom det bestämdt, 
Att penningen icke skattas,
Om man för den ieke nödgas sträfva — 
Och utan sträfvan, hvad är att lefva ? 
Det frågar jag!
Jag har en granne, en rolig en,
Som skuldfritt stenhus här eger 
Och har i bankerna pengar se’n,
Men, tro mig dock, när jag säger:
Så godt som jag kan ej arme saten 
Om natten sofva, och knappast maten 
Han unnar sig.
86 —
En hör jag klaga, som tandvärk fått,
En ann’ med magen för fejder,
En läspar, att han ej sofver godt,
East han har dunbädd af ejder,
En för en snufunge jag hör svära,
Och en sin tuting ej kan förtära 
Med smak som förr.
En klagar öfver, att styfvern ger 
Blott fem procent till hans fromma,
Och en att hyrorna ha tryckts ner 
Och våningarna stå tomma,
En ser jag angripen utaf sorgen,
Blott derför att han fått lilla korgen 
Utaf en tös.
En gammal ungmö i går jag såg,
Hon rakt var öfver sig gifven,
För hennes pudel på kudden låg 
Och liksom krasslig var blifven.
En liten fru jag i pingst såg gråta,
Derför att hon då ej kunde ståta 
I ny habit.
Men jag er frågar, om allt det här,
Som jag i hast fått andraga, 
b sjelfva verket tillräckligt är 
Mitt goda lynne bortjaga?
Nej, ta mej „Ginnten“ och hans „magister“, 
Dm jag ett ögonblick derför mister 
Ett gladt humör!
Tre dar 
Å rad 
Jag var 
Så glad,
För vädret var så härligt: 
Men bom !
Det slöt.
Regn kom 
Och flöt
I strömmar reDt besvärligt.
Yi gå 
I dy 
Och få 
Ur sky
Kallduschar allt emellan.
Vår pa­
raply 
Må va­
ra ny,
Tror ni han håller — sällan!
Ty bäst 
Man går, 
Sydvest 
Man får,
Som rifver som en
„Skorste­
nen“, pen,
Vi se 
Gå hän
Bums uti hamnkanalen
Och hyad 
Mer sker ?
Jo, vad 
Man ser,
När damerna spatsera 
I blåst 
De små 
Ha måst 
Det så
Ju merendels rangera.
Och å- 
karne,
De brå- 
karne,
De fara vildt i lorten. 
Poli­
sen snällt 
Står bi —
Han stält
Sig uti skydd af porten
Droskkusk­
arna,
I rusk 
Så bra,
De ha en liten hydda,
89 —
Mot blåst 
Oob slask 
Vaktpost 
Så rask
Kan sig i kuren skydda.
„Fläskprin­
sarna“
Sig in 
Nog ta
I „stånd“ när regnet härjar, 
Och tjock 
Fiskfru 
Har ock 
Skydd ju —
I „Fiskhali’n“ hon sig bergar.
Dock en 
Jag sett,
Som än 
Man gett
En grönsaksplats så dålig ;
Om fan 
Ar lös 
I sta’n,
Vår tös
Från Hisingen får tålig
Vid korg­
arn e
Till borg­
arn e
Försälja sin persilja,
Sin lök 
Och dill 
För kök — 
Och vill
För henne nu jag gilja!
91
pKTOBERFLYTTNINGEN.
Oktoberflyttningen är, dess bättre, nu öfver,
Och uppå gatan man ej „förtörnas“ behöfvor, 
Sitt pick och pack en hvar fått köra och draga 
Emellan Masthugget, Staden, Liden och Haga.
Och bärarlaget har tjenat gräsligt med schaber,
Och inånga gubbar ha „lyftat“ blott för en knaber, 
Och skurmadamer ha kunnat hackor förtjena 
Med att tamburgolf och förstugor göra rena.
Och pengar kostar det, hur man också sig vänder, 
Såframt vid flyttning man ej har två tomma händer, 
Men den blott eger sin stöfvelknekt och sin pipa 
Att flytta med sig, han ej behöfve att lipa.
Och gamle värden, han bara „synar“ och blänger 
Och svär i skägget, för det att vägen man stänger, 
Och misstror gör han, att man en dörrnyckel „snyter“; 
Men nya värden han ter sig vänlig och nyter.
Så snart man hunnit sig sedan väl installera,
Det gäller genast att grannarne observera 
Och forska ut, ifall man utan att kifvas 
I godt förstånd kan under tak med dem trifvas.
Jag har en vän, som nyss jag hört har berätta 
(Ja, oss emellan, han bad mig nedskrifva detta) 
Hurledes han har det, se’n han flyttat från staden 
Till ett af husen vid Lorensbergsesplanaden.
Inunder honom der bor en mäster som hamrar,
Till höger efter pianoskola man slamrar,
Till venster bor en, som „slagtar svin“ hela dagen, 
Och ofvan om der hör man de „husliga“ slagen.
När dörrn han öppnar, så kommer os ifrån köken, 
När som han eldar, så stannar inne all röken,
På alla väggarna märker han, att det fuktar,
Och öppnas fönstret, så käns det nà’nting som luktar.
Så hörde vännen jag nyss för mig sig beklaga;
Men ändå vill han sitt öde tåligt fördraga 
Och stanna qvar der hela sista q vartal et,
Ty byran — „förskottats“ och det är för galet.
Hvad mej beträffar, ifall jag deraf skall skryta,
Så vill helt ogerna lägenhet jag ombyta;
I tio år har jag dragits med min värdinna —
Och mera ombytlig ungkarl kan man ju finna.
93
Fundepjngar,
Om kungarne kifvas, om kungarne skämta.
Om kungarne kyssa hvarandra på trut,
Strax börja de sqvallrande tungorna klämta, 
Och ryktet kring verlden går braskande ut. 
Men jag lefver stilla och jag lefver tyst;
Det hör, vill jag hoppas, till mina förtjenster, 
Att verlden af mig ej hör endaste knyst,
När den gör sin dans vid mitt fenster.
När kungarne festa, när kungarne skåla,
Så vet hela verlden strax derom besked,
Ty „packet“ och fjeskarne ursinnigt skråla 
I korus beskäftiga käftar ur led.
Men jag sitter tyst vid min halfstopsbutelj 
Och filosoferar, så länge den räcker.
Jag slumrar på stolen, tills Bacchi revelj 
Mig, arme sjusofvare, väcker.
När kungarne älska, när kungarne giftas, 
Beprisas den sköna med rimmande ord,
Och kungliga skjortorna vädras och viftas 
Af hvarje reporter på hela vår jord;
Men har jag väl fängslat min Hilma till slut . . 
Ja, när jag min lycka en gång kunnat hitta, 
Gud nåde den lymmel, som icke vet hut,
Men kommer till mig för att titta! . . .
— 94 —
När kungliga lifsvagnen välter i diket,
När kungen i nåder behagar att dö —
Att se på det pyntade kungliga liket 
Stå svartklädda hofmän och trängas i kö.
Min ande far glad till en sällare kust,
När slut är på jordiska stormen och raset.
Jag tycker mig skåda hans anlete just,
Min björns, på begrafningskalaset ! . . .
En „högstsalig“ ärfver den skönaste glorian,
Det har man ju tillfälle höra och se,
Och om han just icke blir stor i historian,
Så står han der likväl, fast — som en pygmé.
Fast ingen mig minnes, jag likväl är nöjd,
Ty ingen, platt ingen min bortgång begråter.
Men jag blir en „hjelte“ kanske på sin höjd 
I — två eller tre anekdoter!
Om kungen i tiden gjort stora mirakel,
Man gjuter i brons då hans domnade ben,
Och se’n får han stå som ett annat spektakel 
Uppå en utsirad och prunkande sten.
Men stode jag der blott en enda sekund,
Helt visst skulle gjutar’n och bildhuggar’n klämmas. 
Ty genast jag körde dem båda på stund 
Att sjelfve få stå der och skämmas !
— 95
fo n nA MASKIS.
Jag ger mig aldrig rast och ro, 
Förr’n jag får roligt, må ni tro, 
Och hvar som helst det lifvadt är, 
Helt visst jag alltid träffas der.
Att också jag på maskis var,
Den saken är som dagen klar.
Min ankomst vill jag ej uppge, 
Men hem jag åkte klockan tre.
Jag tog mig blott en enda dans 
Med skönsta mö, i salen fanns, 
Men jag den lilla lofvat har 
Att icke nämna, hvem hon var.
Så vidt som saken jag förstod,
Var stämningen båd’ glad och god, 
Och blick jag såg, så eldig, varm, 
Och jag såg rundad qvinnobarm.
Och jag såg mången knubbig vad, 
Som alltid ses på maskerad,
Och gaz och tyll och sidentyg,
Och mycket mer jag såg i smyg.
— 96
Jag såg, hur clown han gjorde hopp, 
Hur harlequin i salen lopp,
Hur arm om snörad midja höll,
Och hur en tös i dansen föll.
Uti en grotta såg jag, att 
Min grannes lilla gumma satt,
Mot kavaljeren öm och kär,
Men — grannen sjelf var inte der.
Jag såg, bur sämjan kan ge rum,
Jag såg champagnens perleskum,
Såg, hur den göts inom korall,
Och jag såg fagra lockars svall.
Och mycket hörde jag ock med,
Af hvad som sägs på kärleksled,
Når något par i lustpark smög 
Och Amor gick bakom och ljög.
Men det är icke som sig bör
Att sqvallra om allt, hvad man hör,
Ty maskis den skall vara så:
„Man syns ej, men man fins ändå“.
Farväl då, glada maskerad!
Si, natten hafver varit glad. —
Yårt hela lif på jordens ring 
Ar maskerad, när allt går kring.
j-^IGOBALK.
Hej, nu ska’ vi sjunga en uppsluppen drill — 
Hörena bad’ nöje och nytta —
Ty nu står för dörr’n tjugufjerde April,
När „tjenande systrar“ ska’ flytta.
Här hören I, flickor, en vikingalag,
Från den månde ingen få vika;
Den skolen I lära hvarendaste dag 
Och låta för eder predika.
En piga, som tagit sig tjenst i ett hus,
Bör timmarna makligt förnöta,
Ej passe hon noga på eld eller ljus,
Ty brandkårn ska’ någonting sköta.
Ej piga må flygta så rädd som en hind 
För husbond’ och ej honom klandra,
Ifall att han henne täcks klappa på kind — 
Hon blott vände honom den andra.
Ej spare hon häller på husmoderns glas,
Ty gammalt bör realiseras,
Men passe boD på med att hälst slå i kras, 
När „slagverket“ minst observeras.
7
H mtm
98 —
Om hjertat det ligge ock henne hvar natt 
Att sig vid sin fästeman fästa,
Och in uti kammarn hon smyge sin skatt 
Och bjude’n från köket det bästa.
Om främmande kommer och pigan skall gå 
Små ärenden till några ställen,
I hökareboden hon glömme sig då 
Och prate till långt fram på qvällen.
Och finnes i huset de griniga små,
Hon bör dem alls inte fördraga ;
Bak ryggen på matmor hon bör passa på 
Att hårdhändt ge ungarna aga.
Achilleshäl fins det i huset kanske,
En svaghet, som man vill bevara,
Då åligge jungfru att vink derom ge 
Åt nyfikna grannqvinnors skara.
Om piga en värdesak hittar i vrå 
Och ingen har sett, hvad hon funnit,
Som eget det fyndet betrakta hon må 
Och låtsa, som om det — försvunnit.
Men icke en rad jag er mera törs ge 
I balken för nöje och nytta,
Ty just nu i dörrn jag min piga fick se: 
Hon kunde bli ledsen och — flytta.
— 99 —
yI VILJA REFORM.
„Evigt kan ej bli det gamla“, 
Luft behöfs i tidens q valm, 
Derför skola troner ramla ! 
Påstå jag och skräddar Palm.
En mår godt bad’ sent och tida 
Och har schaber till behag, 
Medan andra nöd få lida,
Påstå skräddar Palm och jag.
En på dunbädd hvila tager,
En får krypa ned på halm ; 
Rättvis delning dervid svag är, 
Tycka jag och skräddar Palm.
En får ord för tusen ega, 
Andra bara lyda lag;
Men en hvar bör ha att i äga, 
Tycka skräddar Palm och jag.
De som bära dagens börda, 
Odla, hamra, bryta malm 
Och slikt mer, ock böra skörda 
Tycka jag och skräddar Palm.
100 —
Och så vilja vi för resten 
Slå mot kyrkligt ok ett slag, 
Ty vi tycka hin om presten, 
Både skräddar Palm och jag.
Öfver veld och företräden 
Sjunga vi begrafningspsalm.
Ej ny klut på gamla kläden 
Lappa jag och skrädaai Palm.
När arbetarn ej kan draga 
Börda mer i ålders dag,
Ska’ vi hand om honom taga: 
Staten, skräddar Palm och jag,
När en äkta man vill skena 
Öfver äktenskapets skalm, 
Han bör få det, så förmena 
Både jag och skräddar Palm,
Mycket i det sociaxa 
Göra vi en vacker dag,
Men nu blott vi derom tala 
Flitigt — skräddar Palm och jag,
Yi om åska he, som smäller, 
Rensar ut ur tiden qvalm ;
Om revolution det gäller,
Stöt på mig och skräddar Palm!
— 101 —
Må till sist mig ingen klandra 
För min visa för i dag,
Ty vi skrifva inga andra,
Då vi skrifvv — Palm och jag.
102
jj-OTEBORGSDIMMA.
Yill du höra min sång om vår stad Göteborg, 
Hur den ter sig just nu, så kör till!
Här är halfqvarters smuts uppå gator och torg 
Och ett väder som sist i April.
Ibland husmassan hänger en dimslöja ned,
Så lågt ned, att man knappt kan gå rak:
Den kan skäras med knif, den kan ätas med sked, 
Om för dimma man eljes har smak.
När som ute man går och man möter en vän — 
Uppå Norra, på Södra, på Hamn- —
Ar det lögn att man känner det kräket igen, 
Förrän dugtigt man klämt den i famn.
Funnos länkarna ej kring kanalernas rand, 
Tror jag alleman plumsade i,
Och i dimma förgäfves man kryssar mot land, 
Så nog fick man för alltid der bli.
Af kung Gustaf, som står uppå torget än qvar, 
Jag ej skymt sett på fem dagars tid,
Och jag tror ej, vid Lützen så dimmigt det var, 
När han fordomdags der stod i strid.
— 103 —
Och den tornväktarn, som uti Tyskan man satt,
Tror sig redan en himmelsfärd gjort;
Otvan moln, skild från st’an, känner han Big uppsatt 
Och sig drömmer vid himmelens port. —
Skall polis taga fatt en, som fuffens har gjort, 
Får konstapeln blott dimbilder se:
Genom dimman så lätt smiter skälm in i port, 
Och långnäsig polis går bre’ve’.
Slinker hisingsbo upp uti kärran belt full 
Och kör gata framåt som besatt 
Och kör spårvagn emot eller käring omkull, 
Kan polis ej för dimma ta’n fatt.
Och om skinkan utaf ett stort Partilledssvin 
Af långbenade odjur är full,
Sä kan stadsvetrinär’n ej se skymt af trikin 
För de otäcka dimmornas skull.
Om en yngling så kär stämmer möte en qväll 
Med sin käresta midt i allé,
Träffar han blott en ann’, en tvätydig mamsell, 
Och hon blott en „stygg karlslok“ får se.
— 104
jbTREJICER.
(1886.)
Strejkerna hör dessa dagar till,
Och ja g för er här antyda vill,
Hur som lifvet ter sig,
När som hvar en ger sig
Till att strejka, så hans verk står still.
Angslupsfolket strejkar så en dag,
Vi få stå på Brätten, Långedrag;
Eller den surprisen 
Händer, att polisen
Strejkar, och då blir här „friska tag“.
Vart renhållningsbolags valda trupp 
Gör en dag en mycket smutsig kupp, 
Strejka — och då få vi 
Vackert just att stå i,
Tills det öfver öronen når upp.
Sta’ns jurister strejka ock en dag,
Och hur få vi allting då „i lag“? —
Bränvinsadvokater
Få, med mickels later,
Då husera efter sitt behag.
— 105
En gång lära Bacchi tj enare 
Ses på strejk från krogen sig bege, 
Och vid källargropen 
Lundström står der snopen —
Ve! då bolagsmän och Smithen — ve!
En gång strejkar — tänk hvad huslig sorg 
Hisingsgumman på vårt Grönsakstorg,
Uch från Fiskhallsdisken 
Mutter drar in fisken;
Då blir lifvadt uti Göteborg.
En gång strejkar sotar’n i hvart kök, 
Och hvar köksbjörn qväfves utaf rök. 
En gång strejkar tuppen,
Så att på den kuppen 
Hvarje höna knipes af en hök.
En gång strejkar hvarje militär 
Från „köksmötet“ med sin jungfru kär. 
Och då vill jag lofva,
Frun får inte sofva,
Förty Lotten „rysligt krasslig“ är.
En gång strejkar kungen i vårt land, 
Och hvem skall om rodret då ta hand? 
En gång händer åter,
Att hans undersåter
Strejka — och hur går han då i land!
— 106 —
Strejkas må det håde si och så, 
Undertecknad strejkar ej ändå, 
Ty om det jag gjorde,
Nog det hända torde,
Att man inga visor kunde få.
t:
ii!’} ;
107 —
ID EN AFRESA FRÅN JStOCKHOL/VI.
Farväl, du lifiiga Mälarstad,
Du städse „trifliga“! Pigg och glad 
Jag tågets pip på centralen hör 
Och då mig bugar och gör honnör;
Jag mot dig vänder mig från perrongen 
Och tackar hjertligt för denna gången - 
Farväl, farväl!
Farväl, du glädtiga, väna mö,
Att mig berättiga blommor strö,
Det gör nog känslan, men jag är trött, 
Och i kupén ska’ jag sofva sött.
Men dessförinnan ett ord jag hade,
Jag upphof rösten mot dig och sade: 
Farväl, farväl!
Farväl, I småholmar, grönklädt skär, 
Och båt, som utbolmar rökmoln der, 
Du Mälarbölja, som sakta göt 
Din söta tår uti saltskumssköt, 
Granitinbäddad Norrström, som glida 
Jag sett i dsgsljus och nattetida — 
Farväl, farväl!
— 108
Farväl, I småt.äcka lustkastell,
I torn, som uppsträcka mot blå peil 
En glimrig spira i solens sken! 
Djurgårdsteatern och Yari’tén 
Och trädgårdsparker och Bellmanseken 
Och allt som kan sätta lif i leken — 
Farväl, farväl!
Farväl, berömmande värda slott,
Uti dig gömmande landets drott !
Och Riddarhuset och Brunketorg,
Hvar byst af kungar (som gjort oss sorg) 
Och riksdagshuset, der landets fäder 
Ha stiftat lagar i ogjordt väder,
Farväl, farväl!
Farväl, I dragande kullor små,
I fjärilsjagande mör också,
Polis, som går här för ordnings skull,
Och hvar tripptrappande fin patrull —
Och vaktgardisten, som jämt är tvungen 
Att för mig skyldra — och så för kungen 
Farväl, farväl!
Farväl, du böljande lif i stad,
Farväl, du sköljande Köhlers bad 
Och Vasabryggan och skön Strömsborg 
Och Oprislunden och Gustafs torg,
Och Mosebacke och Esplanaden 
Och värdshus inom och utom staden — 
Farväl, farväl !
109
JDen första snön.
Nu börja de byliga flingors fall,
Och vinden den spelar så isande kall, 
Men det få vi tåla och vänjas vid,
Dà så det skall vara i vintertid.
Kom, vinter, och : pann så blank och grann 
Ditt glastak öfver det speglande „vann“,
Att lugnt blir der nere, der fisken går 
Och lyss på, hur Necken sin harpa slår!
Kom, vinter, och visa din norrskensnatt 
Och ljusa hvalfvet af stjernor besatt, 
Ditt rimfrostskägg uppå trädens gren, 
Din glittrande snöglans vid solens sken !
Kom, lägg dina drifvor på bondens mark, 
Lägg ut öfver tjärnet en väg så stark, 
Att längs i skog man kan hemta ved 
På hurtigt glidande, stålskodd med!
Sjung marken till hvila med nordans röst 
Och bona med snöbräm vid Herthas bröst 
Och göm liten blomknopp ! Hvart grönklädt strå 
Bred varsamt ett snötäcke väl deruppå !
— 110
Gif skottarne skottår i land och stad, 
Kälkåkande barnens dag gör så glad 
Och uppå vår skridskoklubb tänk ett grand 
Här nere vid Götarnas kala strand !
Låt bjellerklang ljuda båd’ här och hist 
Och tänk på arftagerskor först och sist, 
Som bygga gladt på ett slädparti 
Att Giftasmedtagna snart få bli!
När Vindsvale sitter på bergets kam 
Och blåser till dans hvitulliga lam,
Då är det ju muntert och friskt i nord, 
I vänaste land uppå hela jord.
Det sköna, det friska, det älskar jag, 
Det vare i sommar, i vinterdag;
Från hjertats fyrspis inuti barm 
Jag alltid kan hålla mig lagom varm.
Så kom, snälla vinter, kom djerf och yr! 
Kom gerna med nya behof och bestyr! 
Af mig skall du alls inga snubbor ha. 
Välkommen, trefliga pojke! hurra!
Ill
yiNTERLIF.
Hej, för en vinterhätta 
Och skridskois också!
Nu kan jag er berätta,
Att man kan kanor slå 
På Slottsskogsdammen, på den 
Blanka isen.
Och flickan går till skogen 
Och är så varm och yr,
Och henne följer trogen 
En flink och hurtig fyr 
På Slottskogsdammen, på den 
Blanka isen.
Och pilt åt mö får fästa 
Stålsko på näpen fot;
Att hjelpa så sin nästa 
Kan ingen stå emot 
På Slottskogsdammen, på den 
Blanka isen.
Och starka armar slingas 
Ikring så smärta lif,
Och på det hala tvingas 
Man ut för tidsfördrif 
På Slottskogsdammen, på den 
Blanka isen.
'i
— 112
Och alla som à’ kära —
Och mången nog det är — 
Sin älsklings namn de skära 
Med runor här och der 
På Slottskogsdammen, på den 
Blanka isen.
Om stundom „rofvor“ sättas, 
De tagas upp igen,
Och „fallen“ underlättas 
Ibland af en god vän 
På Slottskogsdammen, på den 
Blanka isen.
Man bju’r hvarandra händer, 
På släp hvarann man tar; 
Men hur man än sig vänder 
Man ändå roligt har 
På Slottskogsdammen, på den 
Blanka isen.
Och armbågar bli „stötta“, 
Och „knäskål“ bjur man på, 
Och benen blifva trötta,
Och „bakslag“ kan man få 
På Slottskogsdammen, på den 
Blanka isen.
Och blodet friskt pulserar
Och hjertat dunkar på;
När så man motionerar,
Man kan förträffligt må
På Slottsskogsdammen på den
Blanka isen.
* *
*
Och stackars Necken hvilar 
Djupt ner på grön korall 
Och bara 1er och smilar 
Vid hvarje stiligt „fall“
På Slottsskogsdammen på den 
Blanka isen.
Och gumman hans — hans „harpa“ 
Går svartsjuk rundt omkring 
Och fälier ord så skarpa:
„Skäms du då ingenting 
1 Slottsskogsdammen under 
Blanka isen?“
114
pFTER ETT STJERNFALL,
Nu Oskarsda’n är öfyer,
Och gudskelof för det!
Jag nämna ej behöfver,
Att ej hans majestät 
För denna gangen ärna’
Mig gifva någon st jema.
Derför jag hela dagen 
Gick rolig, tyst och from 
Och fann mig ej bedragen,
När aftonposten kom 
Och omvred mångens hjerna 
På grund af fallen stjerna.
Jag älskar inte glitter 
Och ytligt påhäng, grant,
Men dygd, som innerst sitter 
Och veikar tyst och sant —
Och gör det goda gerna,
Ledd af en blygsam stjerna.
Men gerna jag för resten 
Kan unna lull-lull-lull 
Exempelvis åt presten,
Som blott för syndens skull 
Oss andra „får“ skall värna,
Ledd af en — himmelsk stjerna.
......
— 115 —
Jag unnar militären,
Som ofta luktat krut,
Så gerna att han bär en 
Klick uppå sin surtut,
Ty lätt nog uti härna’ 
Går ner soldatens stjerna.
Ja, äfven herr grossören 
Med kassakista full —
Ifall han deraf strör en 
Hand full ut utaf gull — 
Jag unnar mer än gerna 
Båd’ titlar, band och stjerna.
De snälla skulle gifvas 
Som uppmuntring ett band, 
De „stygga“ skulle drifvas 
Bii snälla , efter hand —
Och ingen kunde spjerna 
Emot, när han fick stjerna.
Ät gubbe, silfverhårig,
Bör stjerna „man“ bestå,
Åt kraftig medelårig,
Åt lindebarn också;
Från ingen må hon fjerna 
Sig bort, den granna stjerna!
Och om jag konung vore, 
Jag gåfve en och hvar, 
Den lille som den store, 
Som ingen stjerna har;
Ja, åt hvar nordisk tärna 
Jag också gaf en stjerna.
Och stjernorna de klara 
De gå sin gilla gång,
Mig ha de roat bara 
Som stoff för liten sång; 
Det händer nog ej gerna, 
Jag derför får en stjerna.
— 117 —
JÄMMERDALEN,
Presterna säga vårt iif är eländigt,
Och jag vill ej disputera dermot,
Men till att jämra sig är så behändigt 
Och visa griniga miner och knot.
Visst är vårt lif oss ibland till besvär, 
Men vi få ta det, precist sona det är.
Redan när nasus vi sticka i verlden 
Och skåda kring oss i jordlifvets vals, 
Märkes det tydligt, att tråkig är färden, 
Ty vi anträda den med att ge hals,
Och utan hänsyn till väderlek har 
Man ju den oturn att komina helt bar.
Huset blir vändt upp och ned på för gästen, 
Tanter få snattra sin mun utur led,
Faddrar besväras, besväras gör presten,
Och stackars fargubben svettas nog med; 
Barnflickan sedan, bon spelas det spratt 
Att ej få sofva på saken bvar natt.
Tiden flyr undan, om ock den går sakta. 
Man tar ut steget ock börjar att gå,
Och huru väl man än låter sig vakta,
Ramlar man och slår sig gulgrön och blå — 
Och till stort nöje för mor och för far 
Genast till lipen en stackare tar.
Så komma ännu mer brydsamma dagar,
Då ej mer mamma får hållas i kjol’n,
Och då, hur än man för tandvärken klagar, 
Man måste stafva och plugga i skol’n, 
Frukta för baklexor, darra för stut 
Och för kamrat- „gisk“, då timman är slut.
Lurfvig i luggen, på kinderna skrubbor, 
Kommer så ofta man harhjertad hem,
Nöjd med om bara det stannar vid snubbor, 
Efter som man har förtjent litet kläm;
Men huru tusan det knallar och går,
Fly de rätt hastigt, de pluggiga år.
Dogmernas långhalm se’n högtidligt sväljes, 
Då man får läsa sig fram för en prest.
Och när se’n yrke och lifsuppgift väljes,
Då blir det krångligt nog att välja bäst. 
Se’n hugger allvaret fast med sin klo 
Uti ett medborgarämne, må tro.
Verka och tåla, se såpbubblor bräckas, 
Pröfva på verklighet, pröfva på dikt,
Hoppas, misströsta, bli djerf oeh förskräckas, 
Luttras i strid mellan känsla och pligt,
Göra godt anlopp, bli stukad, ta’ törn, 
Känna sitt lejonmod knäckt af en björn;
Dårskaper göra, som ledsamhet skapa, 
Söka sig vänBkap, som värdelös är,
Sig i två strålande ögon förgapa,
Gå der och tråna, se dum ut och kär - 
Sådant och mer, som ej nämna jag vill, 
Hörer de åren, det lifsstadiet till.
Efter det kommer kapitlet om „Giftas“, 
Då man med ställning och sin lilla börs 
Ordnat det så, att ett bolag kan stiftas. 
Vexel på framtiden draga man törs — 
Då börjar allvarets allvar, minsann, 
Annars så går det precist som det kan.
i jftfW
120
lESEGRÄD.
Mao strider emot uppå tusende vis,
Men ödet det knekar och spinner,
Och uppå sin höjd man i striden blir vis, 
Men hjerta och känsla bli kalla som is, 
Det är hvad man vanligast vinner.
Mot åren förgäfves den väntande mö 
Konstmessigt försöker att spjerna,
Ty skrynklorna komma och blicken blir slö, 
Trots pudret än rödt och än hvitt har som snö 
Till buds för den åldrande tärna.
Förgäfves mot sjukdomens frätande mask 
Till strids man herr doktoren hämtar, 
Med helt batteri uppå flaska och ask, 
Allfrätaren är i sitt stridssätt för rask, 
Och slocknar det gör bäst det flämtar.
Hon strider emot, lilla tjusande mön 
Och vill ej ens parlamentera,
Ty än är hon ung och kringfjäsad och skön, 
Men älskaren kastar ej yxan i sjön,
Och sist ses hon kapitulera,
i JftfW
Han strider, den äkta, den brummande man, 
När frun förer krig mot hans kassa,
Men bara för freds skull ej länge han kan, 
Oeh hellre besegrad han står der, än han 
Blir mål för da „tårpilar“ hvassa.
Det lillpytta folket försvarar sitt land 
Oeh kämpar så modiga strider,
Men hungrig eröfrare blodar sin tand,
Oeh svärden de blixtra vid synviddens rand — 
Den lille blir slukad omsider.
En stackare, kastad på motgångens haf,
Har tillvaron kämpat med heder,
Men lifvet är kärt, och de hungriga kraf 
De hviska: strid tappert! gå ej uti qvaf! — 
Som tjuf faller stackaren neder!
Och strider emot gör den bálde tyrann, 
Förtryckarn och herrskarebråten 
Och magten och väldet har den som det kan, 
Men sist dock en hvar ju sin öfverman fann — 
I putten går så hela ståten.
In summa af hvad som är sagdt ville jag 
För läsaren klart skulle falla,
Att huru än strides här dag ifrån dag: 
Allt bundet är af den välsignade lag,
Att allt måste strida och — falla !
122
yi HA DET!
Vårt land är fattigt, så hör jag klagas, 
Och oftast frestad jag är att tro’t,
Men också tror jag, här kan andragas 
Nog etwas anders, som talar mot.’
Yi ha ju skogar, som aldrig tryta, 
Och fjell, som ständigt behålla snön ; 
Ur våra berg kan man malmer bryta, 
Och dussinskepp ha vi uti sjön.
Vi ha järnvägar i banor långa, 
Som ifrån kuster till kuster gå, 
Och vackra floder och dito många, 
Förutom vår gamla — Mölndalså.
Vi ha ju prostar med stora magar, 
Skolmästare med för liten lön;
Och Sala silfver bryts alla dagar, 
Och guldsand vaskas på Bömmelön.
Vi ha poeter, som harpoleka 
Och sjunga psalmer à la Wirsén,
Och realister, som groft förneka 
Båd’ gud och den som han såg, Filén.
— 123 —
Vi ha ju tunntals af god potatis,
Och vi ha Smithen som lagar till,
Utaf den varan sitt qvantum satis 
Och ut vil skären der ha’ vi sill.
Vi ha godtemplars och bláa bandet 
Och skräddar Palm, som är social,
Och kolpörtörer, som bort pá landet 
Omvända flickor i tusental.
Vi ha en kung, som vi alla vörda.
Och Skånehertig (hva’ heter han?);
Af skatter ha vi en dugtig börda 
Och militär, som är stark och grann.
Vi banker ha, som ta’ liten ränta,
Och Folkbank, som tager litet mer,
Och menniskovänner, som smått procenta, 
Och krogar få vi ju fler och fler.
Dessutom lära vi ega dygder,
Ett fä- och möderne-arf rätt stort,
Ty mod och mandom i svenska bygder 
Derom är ryktet ju vida spordt.
Lägg så här till våra fagra tärnor —
En nordisk flicka med ögon blå;
Jag svär vid Venus och alla stjernor : 
Vårt land så fattigt ej är ändå 1
— 124 —
JDâ herrskapet pettesson skulle
SKILJAS.
Herrskapet Pettersson — ja, läsaren vet ju 
hvar de bo, i eget bus i Annedal — skulle skiljas. 
Se, det var som så, att det hade blifvit litet smolk 
i mjölken, alldeles som det brukar bli för hisings- 
gummorna å vårt salutorg ibland. Pettersson tog 
in hyrorna och lade dem på kistbotten, en ekkista, 
för öfrigt, som han sjelf gjort, ty han var snickare 
och arbetade som en slaf, innan han fick ihop eget 
hus och lika stort värde på bankerna.
Frun hade gått sedan i somras och önskat sig 
en brüsselmatta, men gubben slog döförat till — 
alldeles som stadens stöttepelare bruka göra för all­
männa missnöjet — han kramade om plånboken och 
knöt handen om nyckeln till kassakistan. Gumman 
talade kärliga ord och smekte honom, men då bara 
småsjöng han och låtsade, som polisen brukar vid 
uppträdena emellanåt, hvarken höra eller se.
Hon gret till slut så ymnigt, att hvar Pet­
tersson gick fram och famlade med händerna, rå­
kade han på en genomvåt näsduk af äkta hellinne. 
Gumman P. brukade alltid köpa sina näsdukar af 
marbo-Anders på torget i Larsmessotid och gjorde 
aldrig affär med „linne-judar“. Men han var obe­
veklig och hård som ett procentarehjerta, och för- 
gäfves höll gumman sig ,,på mattan“.
'■i
— 125 —
Hon sade honom också, att han ej hade något 
hjerta, och det trots doktor Fries sagt honom, att 
han hade ett som var något för stort.
Hon sade honom äfven, att han aldrig älskat 
henne, men deremot vitnade åtminstone fyra stora 
pojklymlar, hvaraf tre voro till sjös och en i handel, 
jämte många andra omständigheter, deribland den 
att han för ett par år sedan dragit upp henne ur 
sjönöd, när hon badade vid Styrsötånge och höll på 
att bli der och han gaf sig i och dervid förstörde 
sina nya söndagseftermiddagsgåbortkläder och fick 
sin silfverrofva fyld med saltvatten.
Och när „Lärkan“ stod på grund i somras 
och herrskapet var med, vek Pettersson inte ett 
ögonblick från Lovas sida ; han till och med höll i 
hennes kjol. Folk som äro elaka, och sådana gifvas 
alltid, kunde väl säga att det var rädsla, men det 
var trogen kärlek, var det, som höll i sig med dö­
den för ögonen.
Fru Petterssson bjöd till sig några vänninor, 
som hon bad tala om, så mannen hörde det, huru 
vackert det vore med en matta, och hon lät en 
affärsman postledes sända in prisuppgifter på mattor, 
hvilka prisuppgifter föllo gubben i händerna, men 
han såg ut som en paraplymakare då det regnar.
Och han låtsade sig ingenting begripa, utan 
tog allt lugnt som en filbunke. Hon satte sig i ett 
soffhörn och låtsade sig ha fätt tandvärk i följd af 
drag, men som Pettersson lagt in golfvet sjelf, 
visste han att hvarje tiljfog var tät som Skandina­
viska banken, och det var lika omöjligt för vinden 
att spela der, som det är omöjligt för en klass 
skolpojkar att sitta stilla, då en positivhalare med 
ty åtföljande markatta excellera på skolgårdsplanen
126 —
Pettersson gick och smålog i smyg och såg ut 
som: det blir ingen matta af det!
Då lät hon maten blifva vidbränd, något som 
var Petterssons fasa, men han teg och sväljde, tålig 
som Job. Hon smusslade bort den ena hufvud- 
kudden, trots hon visste gubben inte kunde sofva 
utan att ha högt under hufvudet. Han teg och 
byltade ihop benfodralen och lade dem under kudden, 
och det blef ingen matta af.
Fru Pettersson var utom sig; hon skaffade sig 
„Stridsropet“ och strödde det i många exemplar i 
rummen, derföre att hon visste det gubben hatade 
frälsningsarmén. Hon lät vedboddörren stå olåst 
en natt, något som hon visste under vanliga för­
hållanden skulle bringa gubbens lynne ur jämnvigt, 
men han rökade sin pipa morgonen derpå lika lugnt 
som stadsfullmäktige taga frågan om Fattighus- och 
Mölndalsåns förpestande vatten.
Hon skar sina liktornar med hans rakknif, 
men han knappt vred på hufvudet för att se deråt. 
Hon slog så mycket vatten i blomsterkrukorna, som 
stodo på bordet, att det rann öfver och flödade på 
hans der uppradade pappersluntor, hvaribland be- 
funno sig både skuldsedlar och andra värdehand­
lingar, men han lade lugnt papperen i kakelugns- 
nischen för torkning och låtsade som om det hade 
regnat.
Hon lockade in främmande hundar, gaf dem 
mat och lät dem ligga på Petterssons nattrock, och 
Pettersson skulle hällre haft en förfallen vexel i 
Enskilda än att se hundar ; han tålde ej för sitt 
lif slägtet Oanis, sedan en medlem deraf angrep ho­
nom i unga dagar och tog ett stycke ur hans 
onämnbara, då han en dag var hos en 3lägting på
127
landet och stod pä lur bakom en trädgårdsmur för 
att lyssna på värdens döttrar, som talade om kär- 
leksäfventyr. Men Pettersson var obeveklig, hvar- 
ken lock eller vänlighet eller förtretlighet och ret­
lighet kunde någon matta åstadkomma.
Då beslöt fru Pettersson, drifven till det yt­
tersta, att taga ett förtvifladt steg.
— Pettersson — sa’ hon med gråten i halsen 
— du är en tyrann; vi måste skiljas!
Pettersson sköt upp glasögonen och tittade på 
gumman och molteg ett ögonblick, hvarpå han med 
säker röst utbrast:
— Menar du verkligen det, Lova lilla!
— Ja gu’ menar jag så! — sade hon och 
satte en hand i hvar sida och såg bestämd ut.
— Du får resa till Köpenhamn, straxt, och så 
stämmer jag dig för du har förlupit mig.
— Ska’ jag skicka bud efter doktor, du mår 
visst illa, Lova lilla! — sade Pettersson stillsamt 
och fromt.
— Jaså, du vill inte, då skall du få se hvad 
jag går och gör — menade fru Pettersson och bör­
jade rifva af sig hvardagskläderna och ryckte upp 
dörrarna till klädskåpet.
— Ar det din mening, så skall jag väl göra dig 
till viljes — sade gubben, som kände sin galanta 
och visste, att hon i häftigheten var i stånd till att 
begå dårskaper.
— Ja visst är det — sade hon och lät helgdags- 
kjolen sjunka ned. Res, res straxt, ty du är 
ett odjur!
Pettersson såg på sin klocka. — Fem — 
mumlade han; om en timma skall jag vara färdig; 
skall bara ordna några papper.
— 128 —
Frun teg och började taga på sig hvardags- 
drägten igen. Hon såg på honom i smyg ; så lätt 
trodde hon ej, att han skulle gå in på det. Han 
gick in på sitt rum; hvad han gjorde der, visste 
hon icke, trots hon lyssnade vid dörren oupphörligt 
Om en timma hade Pettersson, resklädd, sin lilla 
kappsäck i handen.
— Farväl då, Lova, och var inte för omild i 
stämningen; affärerna få vi ordna, då jag kommer 
tillbaka. Så räckte han henne handen; hon molteg 
och knep med ögonen, handen darrade och en darr- 
ning märktes också kring läpparna, men hon höll 
sig, och kort derpå var dörren stängd efter Pet­
tersson. Men när hon sett honom skymta bort, då 
bröt tårefloden ut, och se’n gret hon alla dagar och 
vardt rent af förtviflad.
Och Pettersson var borta i fjorton dagar, och 
då han kom hem, sprang hon i hans armar och 
stortjöt af glädje. Och någon stämning hade hon 
ej uttagit och vill ej häller uttaga. Pettersson hade 
tusan inte varit i Köpenhamn ; han hade varit i 
Kongelf hos en ungdomsvän, och der hade han haft 
roligt, spelat käglor och druckit tutingar och blif- 
vit bror med stadsfiskalen och borgmästaren och 
klappat skänkmamsellen på gästgifvaregården under 
hakan m. m. Allt detta har han talat om i för­
troende för mig, men en tidningsmenniska har svårt 
för att tiga med något. I förtroende nämde han 
ock, att han ämnar ge gumman en matta i julklapp, 
men alldeles frivilligt och utan påtryckning af skils- 
messa och Köpenhamnsresa.
Det var den historien för omvexlings skull.
1318-03-07
UME a
—sa,
Wy '
I ■
¿S;>y
T/v y T ■ ^
«Måb