Att reparera det irreparabla En studie av möjligheterna att utdöma skadestånd till den so m friats från åtal 
 Ida Tylhammar HRO800 Examensarbete, 30 hp Juristprogrammet HT22 Juridiska institutionen Handledare: Jhonnie Kern Innehållsförteckning Förkortningar………………………………………………………………………… 
 4 1 Inledning……………………………………………………………………………. 5 1.1 Behovet av en skadeståndsmöjlighet vid oriktigt åtal…………………………….. 5 1.2 Syfte och frågeställningar…………………………………………………………. 6 1.3 Teori, metod och material…………………………………………………………. 6 1.3.1 Allmänt om teori, metod och material…………………………………………………………. 6 1.3.2 Särskilt om begreppet ”oriktigt åtal”…………………………………………………………... 7 1.4 Avgränsningar……………………………………………………………………... 7 1.5 Disposition………………………………………………………………………… 8 2 Skadeståndets funktioner och syften……………………………………………... 9 2.1 Reparation…………………………………………………………………………. 9 2.1.1 Särskilt om reparation av ideella skador………………………………………………………. 9 2.2 Prevention………………………………………………………………………… 10 2.3 Upprättelse………………………………………………………………………... 11 2.4. Kostnadsöverflyttning och pulvrisering av kostnaderna………………………… 11 2.5 Gemensamt för skadeståndets olika funktioner…………………………………... 12 3 Skadeståndsmöjligheter i den befintliga lagstiftningen………………………… 13 3.1 Frihetsberövandelagen……………………………………………………………. 13 3.2 Skadestånd vid myndighetsutövning……………………………………………... 14 3.2.1 Personskada…………………………………………………………………………………… 15 3.2.2 Kränkning……………………………………………………………………………………... 16 3.2.2.1 Falskt och obefogat åtal……………………………………………………………………..1 7 3.2.2.2 Tjänstefel…………………………………………………………………………………… 18 3.2.2.3 Falsk angivelse och falsk beskyllning……………………………………………………… 18 3.2.2.4 Förtal……………………………………………………………………………………….. 19 3.2.2.5 Sammanfattning om kränkningsbestämmelsens tillämplighet……………………………... 20 3.2.3 Fel och försummelse vid myndighetsutövning……………………………………………….. 20 3.2.4 EKMR………………………………………………………………………………………… 20 3.2.5 Sammanfattning och avslutande synpunkter………………………………………………….. 22 4 Överväganden inför en ny reform………………………………………………... 23 4.1 Behovet av en ny lagstiftning……………………………………………………...2 3 4.2 Syftet med en ny reform………………………………………………………….. 23 4.3 Lagens placering och förhållande till annan lag………………………………….. 24 4.4 Omfattade brottstyper…………………………………………………………….. 25 4.5 Ekonomiskt eller ideellt skadestånd?……………………………………………... 26 4.6 Strikt ansvar eller culpa?…………………………………………………………..2 6 4.7 Effekt eller skadegörande handling?……………………………………………… 28 4.8 Schablonersättning eller individuellt anpassad ersättning?………………………. 30 4.8.1 Trafikskadeersättning…………………………………………………………………………. 30 4.8.2 Ersättning vid frihetsberövande……………………………………………………………….. 31 4.8.3 Kränkningsersättning………………………………………………………………………….. 31 4.8.4 Slutsatser avseende ersättningsform…………………………………………………………... 32 4.9 Jämkning………………………………………………………………………….. 32 4.10 Ansökningsprocess eller automatik?…………………………………………….. 35 4.11 Sammanfattning…………………………………………………………………. 36 5 Konsekvensanalys…………………………………………………………………. 37 5.1 Prevention………………………………………………………………………… 37 5.2 Incitament att lägga mer resurser på brottsutredningen…………………………... 37 5.3 Effektivitet………………………………………………………………………... 40 5.4 Samhällsmedborgarnas förtroende för rättssystemet……………………………... 
41 5.5 Samhällsekonomiska konsekvenser………………………………………………. 42 6 Slutsatser och avslutande reflektioner…………………………………………….
44 7 Källförteckning………………………………………………………………….. 46 Offentligt tryck……………………………………………………………………….. 46 Litteratur……………………………………………………………………………… 46 Lagkommentarer……………………………………………………………………… 47 Rättsfallsförteckning………………………………………………………………….. 48 Digitala källor………………………………………………………………………… 49 8 Bilagor……………………………………………………………………………… 51 Bilaga 1……………………………………………………………………………….. 51 Bilaga 2……………………………………………………………………………….. 52 3! Förkortningar BrB Brottsbalk (1962:700) EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna Frihetsberövandelagen Lag (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder HD Högsta domstolen JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen NJA Nytt juridiskt arkiv Prop.
 Proposition RB Rättegångsbalk (1942:740) RF Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform SkL
 Skadeståndslag (1972:207) TF Tryckfrihetsförordning (1949:105) !4 1 Inledning
 1.1 Behovet av en skadeståndsmöjlighet vid oriktigt åtal
 Under perioden 2015–2020 väcktes i genomsnitt 180 000 åtal årligen. Under samma period var fällandegraden, d.v.s. andelen fällande domar i de väckta åtalen, ca 90 %.1 Det innebär att 18 000 personer årligen under den undersökta perioden meddelades friande domar och därmed utsattes för vad som i uppsatsen ska komma att kallas ”oriktigt åtal”. Dessa oriktiga åtal leder till skador i form av nedsvärtade rykten, förlorade anställningar och försämrade relationer till vänner och familj. Som exempel kan nämnas att det vid tiden för denna inlednings författande i massmedia har uppmärksammats att en känd advokat åtalas för givande av muta.2 Advokaten själv menar att det inte finns någon grund för åtalet. Skulle åtalet mot honom ogillas kvarstår den skada som åtalet orsakat honom, då en friande dom inte nödvändigtvis kan reparera det förtroende som skadats med anledning av den uppmärksamhet målet vållat. Ett annat fall som är värt att nämna i detta sammanhang behandlas av Borås tingsrätt i mål T 3106-18. A.R hade åtalats för grovt bokföringsbrott alternativt försvårande av skattekontroll, grovt brott. Åklagaren lade sedan ner åtalet med anledning av att det inte längre förelåg tillräckliga skäl för åtalet. A.R yrkade på en frikännande dom, vilket tingsrätten sedan meddelade. A.R väckte därefter skadeståndstalan mot staten avseende bland annat kränkningsersättning. Som grund anförde han att åklagaren gjort sig skyldig till falskt alternativt obefogat åtal, att åklagaren varit försumlig vid myndighetsutövningen samt att hans rättigheter enligt artikel 6 EKMR kränkts. Domstolen ogillade käromålet och förpliktigade A.R att ersätta statens rättegångskostnader med 208 757 kronor. Målet är ett exempel på vilken underlägsen ställning den enskilde intar gentemot staten och hur ett försök att få upprättelse för att ha åtalats för ett brott han var oskyldig till istället ledde till en ersättningsskyldighet. De skador som orsakas av ett oriktigt åtal är skador som i dagsläget inte uttryckligen ersätts enligt lag. Det kan dock mot bakgrund av de två givna exemplen ovan argumenteras för att det finns behov av en sådan ersättningsmöjlighet. 18 000 personer årligen utsätts för det lidande en brottsutredning innebär. Det är 18 000 personer som lider skada på grund av statens utnyttjande av sitt maktmonopol. Dessa skador är något som den enskilde har väldigt små eller inga möjligheter alls att undvika och precis som att konsumenten, arbetstagaren och brottsoffret givits särskilda skyddsställningar i lag bör staten skydda de skadelidande genom att åläggas ersättningsansvar. Uppsatsen driver därför tesen att det finns ett skyddsintresse i form av den som lider skada på grund av oriktigt åtal och fokus är därmed att undersöka om dessa skador kan ersättas med befintlig lagstiftning eller om det krävs en reform för att tillgodose skyddsintresset. 
 1 BRÅ kortanalys 4/2022 s. 4 och 11. 2 Håkansson och Wiklund, SVT Nyheter 2/9 2022. 5! 1.2 Syfte och frågeställningar
 Uppsatsens syfte är att undersöka om behovet av skadestånd till den som friats från åtal är på ett tillfredsställande sätt tillgodosett av dagens system. Skulle det vid den undersökningen visas att den nuvarande lagstiftningen är otillräcklig ska en utredning genomföras av hur en reform på området skulle kunna se ut. För att uppfylla syftet kommer uppsatsen besvara följande frågeställningar: 1. Hur ser det nuvarande skadeståndsrättsliga systemet ut och vilka möjligheter erbjuder det avseende möjligheten att utdöma skadestånd vid oriktigt åtal? 
 2. Om dagens lagstiftning inte uppfyller behovet på en skadeståndsmöjlighet vid oriktigt åtal, vilka skadeståndsrättsliga avvägningar behöver göras vid utformandet av en reform? 
 3. Vilka konsekvenser skulle en reform på området kunna medföra för samhället och rättssystemet? 
 1.3 Teori, metod och material 
 
 1.3.1 Allmänt om teori, metod och material Uppsatsen är huvudsakligen utformad ur ett skadeståndsrättsligt perspektiv och kommer därför till största delen fokusera på frågor och problem kopplade till skadeståndsrätten. Eftersom syftet är nära kopplat till straffrätten kommer även straffrättsliga problem beröras i någon mån, framförallt i de avslutande delarna. Uppsatsen intar i mångt och mycket de skadelidandes perspektiv och får därmed en viktimologisk utgångspunkt.3 Det innebär att det huvudsakliga intresset som uppsatsen utgår ifrån är kopplat till den som lidit skada i den givna kontexten och att andra motstående intressen, till exempel brottsoffers behov av upprättelse, inte beaktas. Med anledning av denna utgångspunkt får uppsatsen en viss argumenterande underton, vilket är viktigt för läsaren att ta med sig. Då uppsatsen innehåller flera olika delar med olika syften kommer olika metoder användas för att uppnå det önskade resultatet i varje del. Avsnitt 3 innehåller en undersökning av hur rätten ser ut på området. Undersökningen genomförs genom att applicera frågan ”kan detta lagrum användas som rättsligt stöd för att utdöma skadestånd vid oriktigt åtal?” på de undersökta lagrummen. De undersökta lagrummen har valts utifrån ett antagande byggt på mina förkunskaper om vilka lagrum som eventuellt skulle kunna erbjuda en skadeståndsmöjlighet i den aktuella frågeställningen. Undersökningen av den materiella rätten genomförs genom en rättsanalytisk metod, vilket innebär att undersökningen, till skillnad från om en rättsdogmatisk metod hade valts, inte är bunden till de traditionella rättskällorna.4 Materialet kommer alltjämnt till stor del bestå av lag, förarbeten, prejudikat och doktrin, men även andra typer av källor, såsom artiklar från dagstidningar och statistiska undersökningar, kommer användas. Ett kritiskt och analyserande förhållningssätt kommer antas vid undersökningen av rätten, där både rättens möjligheter och begränsningar analyseras, varför rättsanalytisk metod lämpar sig väl som undersökningsmetod. Den rättsanalytiska metoden kompletteras även i avsnitt 4 av en viss rättspolitisk argumentation. Detta då avsnittet utöver att analysera olika möjliga vägval innehåller ställningstaganden avseende vilka val som bäst uppfyller skyddsintresset. 3 Åklagarmyndigheten, Viktimologi. 4 Sandgren s. 53. 6! Avsnitt 5 utgår ifrån ett rättssociologiskt perspektiv då det syftar till att utreda vilka verkningar rätten får på samhället när en ny reform av det aktuella slaget införs. Rättssociologin innefattar frågeställningar om var rätten kommer ifrån och vart den är på väg, vilka som påverkar rätten och vad som är rättens konsekvenser.5 Den lämpar sig därför väl som utgångspunkt vid konsekvensanalysen då den aktuella konsekvensanalysen huvudsakligen tar sikte på de icke åsyftade verkningar en reform kan få i form av dels konsekvenser för rättssystemets effektivitet men också påverkan på människors inställning och handlande. Någon rättssociologisk metod används dock inte, då det hade förutsatt empiriska undersökningar av potentiella konsekvenser, vilket inte är huvudsyftet med denna uppsats. Uppsatsen innehåller även inslag av rättsekonomisk metod för att diskutera samspelet mellan rätten och samhällsekonomin ur ett brottsförebyggande perspektiv. Utgångspunkten för den rättsekonomiska diskussionen tas i antagandet att rättens syfte är att främja samhällsintresset, ett antagande som lyfts fram av Richard Posner, en företrädare för den så kallade Chicagoskolan som analyserar rätten som ett system.6 Den rättsekonomiska metoden används därför för att visa på hur ekonomiska intressen är inneboende i ersättningsrätten och därmed ofrånkomligen får konsekvenser som sträcker sig bortom det strikt ekonomiska. 
 1.3.2 Särskilt om begreppet ”oriktigt åtal” Genomgående under arbetet kommer uttrycket ”oriktigt åtal” att användas för att beskriva de situationer där en friande dom meddelats i brottmål. Uttrycket har valts för att överensstämma med uttrycket ”oriktigt frihetsberövande” som användes i förarbetena till lag (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, härefter benämnd frihetsberövandelagen.7 Detta uttryck ska inte blandas ihop med brotten falskt åtal och obefogat åtal som återfinns i 15 kap. brottsbalken och speglar inte heller på något vis min åsikt om huruvida åtalen är befogade eller ej utan används endast för att underlätta framställningen. 1.4 Avgränsningar
 
 I uppsatsen undersöks endast möjligheten till skadestånd då en friande dom har meddelats. Det görs ingen utredning av en motsvarande möjlighet vid exempelvis åtalsunderlåtelse eller andra fall då en förundersökning läggs ner utan att åtal väcks. Den här avgränsningen har gjorts för att uppsatsen ska bli mer sammanhållen och för att den aktuella frågeställningen ska kunna utredas djupare. Det finns dock intressanta aspekter av en mer vidgad undersökning, vilket skulle kunna diskuteras i ett efterföljande arbete. På grund av arbetets begränsade omfattning behandlas ingen utländsk rätt, med undantag för den europeiska unionsrätten i den mån den får relevans för undersökningen. Det görs således ingen undersökning av om frågan behandlats i någon utländsk rättsordning. En komparativ undersökning av andra nationella rättsordningars inställning till det undersökta skadeståndet hade varit en utvecklingsmöjlighet i den aktuella frågeställningen. 5 Baier, Svensson, Nafstad s. 10. 6 Nääv och Zamboni s. 182 f. 7 Prop. 1997/98:105 7! Uppsatsen berör i vissa delar samhällsekonomiska aspekter. Dessa berörs endast ytligt och något djupare resonemang förs inte med anledning av att sådana undersökningar är bättre lämpade att föras inom andra ekonomiska och samhällsvetenskapliga discipliner. 1.5 Disposition Uppsatsen inleds med en bakgrund som behandlar skadeståndets funktioner och syften. För att kunna lägga fram ett nytt lagförslag måste det även finnas en grundläggande förståelse för varför skadeståndsrätten ser ut som den gör. Genomgången av skadeståndets funktioner och syften syftar därför till att ge läsaren en grund i vilka överväganden som krävs vid utformandet av ny lagstiftning på ersättningsrättens område och en förståelse för hur en sådan lagstiftning skulle kunna fungera i det skadeståndsrättsliga systemet i stort. 
 Den andra delen utforskar hur den befintliga lagstiftningen skulle kunna användas som rättslig grund för att utdöma skadestånd vid oriktigt åtal. En kort analys görs i anslutning till varje lagrum för att nå en slutsats kring det lagrummets tillämplighet i frågan. I uppsatsens tredje del görs en utredning av möjliga vägval vid utformningen av en skadeståndsrättslig reform. Utredningen ska ses som ett utforskande av hur skadeståndsrättsliga principer och begrepp kan användas för att utforma en ny lag på det diskuterade området. Den gör inte anspråk på att vara en fullständig utredning och har sina begränsningar i att det inte finns några remissyttranden att diskutera. Den avslutande delen består av en analys av de konsekvenser som kan uppkomma vid ett införande av en reform likt den som diskuteras i uppsatsen. Den berör bland annat hur samhällsmedborgarna, samhällsekonomin och effektiviteten i rättssystemet påverkas. 
 8! 2 Skadeståndets funktioner och syften 2.1 Reparation 
 Skadeståndet har sina rötter i de medeltida lagarna, där den som orsakat en skada ålades att betala en bot som delades mellan konungen, staden och målsäganden. Skadeståndssystemet var då tätt sammanknutet med det straffrättsliga systemet och först på 1800-talet, genom införandet av 1864 års strafflag, blev skadeståndet självständigt från straffrätten.8 Den nuvarande skadeståndslagen, skadeståndslag (1972:207) (SkL), trädde i kraft den 1 juli 1972. I propositionen till skadeståndslagen skrivs om skadeståndet som en ”ekonomisk gottgörelse” för de skador som tillfogats den skadelidande.9 Det leder in på skadeståndets första syfte: reparation. En grundläggande tanke med skadeståndet är att den som åsamkats en skada ska få den reparerad. Den som får sin ruta krossad ska kunna ersätta rutan och den som blir påkörd av en bil ska kunna få sina sjukvårdskostnader ersatta. Skadeståndets reparativa syfte bidrar därmed till en känsla av trygghet för den som skadas att inte stå utan ersättning.10 Den reparativa funktionen anses dock vara begränsad. Skadeståndet ersätter normalt bara sådan förlust som inte ersätts av en försäkring och i vissa fall täcks skadan varken av försäkring eller skadestånd, exempelvis när en arbetsgivare lider en indirekt ekonomisk förlust på grund av en sjuk arbetstagare.11 Ytterligare problem uppstår när reparation diskuteras avseende ideella skador, vilket utvecklas mer nedan. 2.1.1 Särskilt om reparation av ideella skador Ideella skador har inget självklart och oomstritt ekonomiskt värde på samma sätt som sakskador, varför det blir problematiskt att värdera ideella skador i ett reparativt syfte. Detta problem uppmärksammas även i förarbetena till skadeståndslagen, där det anges att en ideell skada inte kan värderas i pengar på samma sätt som en ekonomisk skada.12 Det finns dock de som anser att även ideella skador har ett monetärt värde. Alan Schwartz, professor vid Yale University, menar att en ideell skada kan värderas baserat på den potentiella skadelidandes villighet att försäkra sig mot en viss skada. Han menar att en person endast väljer att försäkra sig mot en skada om det innebär en ekonomisk fördel för personen. Schwartz resonerar så att om den skadelidande väljer att inte köpa en försäkring för en viss skadehändelse innebär det att han värderar den potentiella skadeförlusten lägre än kostnaden för försäkringspremien.13 Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, anser att ett sådant resonemang är felaktigt. Han lyfter som exempel att den förälder som inte köper en försäkring för sitt barn inte värderar barnet lägre än premiekostnaden, utan att andra faktorer spelar in och att det faktum att förlusten av ett barn inte kan kompenseras med pengar kan vara grunden till valet att inte skaffa en försäkring.14 Huruvida skadeståndet fyller en reparerande funktion vid ideella skador är därmed fortfarande öppet för diskussion. 8 Hellner och Radetzki, s. 28. 9 Prop. 1972:5 s. 18. 10 Prop. 1972:5 s. 83 11 Hellner, Skadeståndsrättens reformering s. 694. 12 Prop. 2000/01:68 s. 17. 13 Schwartz, s. 364 ff. 14 Schultz s. 69. 9! 2.2 Prevention Utöver reparation är även prevention ett centralt syfte med skadeståndssystemet. Vetskapen om att skadevållande handlingar kan leda till skadeståndsskyldighet är tänkt att verka avhållande på den som annars haft för avsikt att orsaka en skada. Den manar även till försiktighet avseende de skador som uppstår på grund av oaktsamhet och verkar som ett incitament för exempelvis fastighetsägare hålla trottoaren utanför fastigheten fri från snö för att undvika halkskador. Det preventiva syftet verkar därför för att hålla nere antalet skador. En individualprevention såväl som en allmänprevention finns inbakat i det preventiva syftet, där det dels finns en tanke om att allmänheten i stort avskräcks från att vålla skador, men även att den som en gång blivit skadeståndsskyldig är extra vaksam på att inte ådra sig skadeståndsansvar på nytt.15 Skadeståndets preventiva funktion har varit föremål för omfattande diskussioner i doktrin. Den f.d. hovrättsassessorn Erland Strömbäck anser att skadeståndets preventiva syfte har kommit att spela en mindre roll allt eftersom utvecklingen av försäkringssystemet har gått framåt. Förekomsten av ansvarsförsäkringar har inneburit att människor genom att betala en försäkringspremie kan undgå den ekonomiska bördan av en skadeståndsskyldighet, vilket Strömbäck menar har haft en negativ effekt på incitamentet att inte vålla skada.16 En begränsning av skadeståndets preventiva funktion som anförs av Mårten Schultz är att prevention endast inträder om den potentiella skadevållaren bedömer att risken för kostnad är större än den möjliga vinsten. För skador som är svåra att värdera ekonomiskt, såsom ideella skador, blir den preventiva funktionen inte alls lika tydligt framträdande på grund av svårigheten att göra en kostnad-kontra-vinst-analys.17 En uppdelning av preventionsläran gjordes av Carl Martin Roos och fördelades på den rättsideologiska skolan, den ekonomiska skolan och den sociologiska skolan.18 Den rättsideologiska skolan har en tanke om att människors beteende ändras när lagen ändras. Tanken är således att lagen verkar moralbildande och på så sätt ändrar hur människor beter sig. Den rättsideologiska skolan har dock kritiserats, då den inte bygger på empiri utan på spekulationer, samt att den förutsätter att människor har vetskap om lagens innehåll, att skador upptäcks och att den skadevållande bär det faktiska ekonomiska ersättningsansvaret.19 Dessa förutsättningar utgör därmed en brist i det rättsideologiska resonemanget. Den ekonomiska skolan bygger på en teori om att om en skada innebär en större kostnad än vinst så kommer den ekonomiskt lagde att försöka förebygga skadan.20 Den sociologiska skolan baseras på empiriska undersökningar avseende straffets allmänpreventiva funktion. Resultatet av undersökningarna var att straffsatserna påverkar normbildningen på lång sikt, men att det var desto mer osäkert vilka kortsiktiga effekter straffsatserna får. Då forskningen rörde straff och inte skadestånd drogs inga tydliga slutsatser avseende skadeståndets preventiva funktion och den sociologiska skolan får därför sägas ha begränsad betydelse på ersättningsrättens område.21 15 Hellner och Radetzki, s. 40. 16 Strömbäck s. 1173 ff. 17 Schultz, s. 61. 18 Roos, s. 46 f. 19 Roos, s. 46. 20 Ytterligare resonemang kopplat till den ekonomiska skolan finns att läsa under punkt 4.6 och punkt 5.2. 21 Roos, s. 47. 1! 0 
 2.3 Upprättelse En av skadeståndets funktioner som står lite i bakgrunden är upprättelsen. Upprättelsen har vissa likheter med medeltidens bot då den tydligt placerar en skuld på den som vållat en skada. Tanken bakom detta är att en skuldbeläggning av skadevållaren uppfattas som positivt av de skadelidande och dess omgivning och på så vis får en upprättande funktion.22 Skadeståndet fungerar därmed i det avseendet mer som ett symboliskt erkännande av den skadades lidande.23 Vanligen dyker diskussionen om upprättelse upp vid skadestånd avseende kränkning. I förarbetena till 2 kap. 3 § SkL anges att även om en ekonomisk ersättning inte kan utradera det lidande som kränkningen medfört så kan den bidra till upprättelse för den skadelidande och bidra till ett återställande av självkänslan.24 Det upprättande syftet har även fått mer uppmärksamhet sedan det genom en lagändring av 5 kap. 6 § SkL som trädde i kraft 1 juli 2022 infördes som en åsyftad funktion med kränkningsersättningen. Eftersom lagändringen i skrivande stund fortfarande är relativt ny återstår det dock att se hur domstolarna kommer förhålla sig till det nya rekvisitet. Det finns delade åsikter om huruvida skadeståndet idag har en upprättande funktion eller ej. Mårten Schultz menar att upprättelsen inte ska tillmätas någon betydelse vid ideella skadestånd. Han menar att om skadeståndet ska ha ett upprättande syfte måste det även användas för att åstadkomma upprättande effekter, vilket han anser sällan sker.25 I ett förarbete till en ändring av skadeståndslagen anges dock att skadestånd kan bidra till att den skadelidande för upprättelse för kränkningen och ett återställande av självkänslan.26 Även i en utredning gällande diskrimineringsersättning pekades upprättelsen ut som ett viktigt syfte.27 Därutöver utgör upprättelse en del av rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 EKMR, vilket kompletteras av rätten till skälig gottgörelse i artikel 41. Således kan upprättandet inte bortses ifrån som en viktig del av skadeståndet. 2.4 Kostnadsöverflyttning och pulvrisering av kostnaderna Att förflytta kostnaderna från den skadelidande är en central funktion i det ersättningsrättsliga systemet. Grundtanken är att kostnaden ska förflyttas till den som vållat skadan. I praktiken har detta förfarande ändrats då försäkringssystemet har utvecklats allt mer och därmed förflyttat kostnaden till försäkringsbolagen, och i förlängningen till de premiebetalande försäkringstagarna. På så sätt slipper den skadelidande ensam bära hela kostnaden för skadan, även om en del av kostnaden vanligen landar på den skadelidande i form av en självrisk. Inrättandet av försäkringssystemet har även inneburit en pulvrisering av kostnaderna då skadekostnaden sprids ut på ett större kollektiv. Genom att samtliga försäkringstagare betalar en förhållandevis låg premie årligen fördelas kostnaderna både över tid och över en större mängd personer, vilket gör att de ekonomiska konsekvenserna blir mindre kännbara vid en eventuell skada. Försäkringsbolagen har dock i vissa fall en regressrätt gentemot den skadevållande, vilket innebär att de kan ställa ett 22 Friberg, s. 366. 23 SOU 2011:9 s. 106. 24 Prop. 2000/01:68 s. 48. 25 Schultz, s. 60. 26 Prop. 2000/01:68 s. 48. 27 SOU 2016:87 s. 207. 1! 1 betalningskrav mot skadevållaren för den ersättning försäkringsbolaget betalat ut till den skadelidande. I sådana fall landar kostnaderna slutligen på den som vållat skadan och någon pulvrisering av skadekostnaderna sker då inte.28 
 2.5 Gemensamt för skadeståndets olika funktioner Det finns, som visat ovan, flera olika syften med skadestånd. Dessa funktioner är inneboende i skadeståndet och kan svårligen påverkas av yttre faktorer. Således spelar lagstiftarens avsikt sällan någon roll avseende vilka funktioner ett visst skadestånd medför eller ej. De olika funktionerna kan till viss del påverkas genom storleken på skadeståndet, då ett högre belopp kan verka mer preventivt på en skadevållare och mer upprättande för en skadelidande. Hur effektivt funktionerna fungerar beror dock på den enskilda individen i skadeståndssituationen. Som visas nedan i avsnitt 4 och 5 medför detta att olika överväganden behöver göras vid en viss tillämpning av redan existerande lagstiftning samt vid utformandet av nya reformer. Detta på grund av att olika val påverkar skadeståndets inneboende funktioner på olika sätt. Ansvarsfördelningen är exempelvis ett sådant område som får stor påverkan på preventionen medan frågan om schablonersättning eller individuellt anpassad ersättning får betydelse för det reparativa syftet. Efter denna introduktion till grundpelarna i det ersättningsrättsliga systemet följer härnäst en undersökning av hur väl skadeståndsrätten idag tillgodoser behovet av en skadeståndsmöjlighet till den oriktigt åtalade. De nämnda funktionerna i detta kapitel återknyts sedan till i avsnitt 4 och 5. 28 Hellner och Radetzki, s. 37 ff. 1! 2 3 Skadeståndsmöjligheter i den befintliga lagstiftningen 
 
 I detta kapitel undersöks hur den nuvarande skadeståndsrättsliga lagstiftningen kan användas för att tillgodose behovet av en möjlighet till skadestånd vid oriktigt åtal. Först kommer ersättning enligt frihetsberövandelagen behandlas, då den, trots att den uttryckligen undantar den i uppsatsen undersökta frågeställningen, är intressant att undersöka på grund av dess vägledande betydelse vid utformningen av en reform på det skadeståndsrättsliga området. 3.1 Frihetsberövandelagen 
 Att utdöma skadestånd till den som friats från åtal är inte en helt ny idé. Enligt 2 § lag (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit häktad på grund av brottsmisstanke rätt till ersättning vid friande dom. De skador som ersätts är enligt 7 § i samma lag utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. 
 Av intresse är möjligheten till ersättning för lidande. I betänkandet till 1974 års lag om ersättning vid frihetsinskränkning uttalades att frihetsberövande alltid skulle anses ha medfört själsligt lidande och obehag, vilket skulle berättiga till en schablonmässig ersättning.29 Dock ska lidandet som orsakats av frihetsberövandet avskiljas från det lidande som orsakats av straffprocessen i övrigt.30 Brottsutredningen och processen i övrigt kan även denna vålla obehag och lidande, både genom att den åtalade kan utsättas för missaktning hos sin omgivning, men även på grund av den publicitet som kan följa ett åtal. Sådant lidande som inte har samband med frihetsberövandet utan till största del är hänförlig till straffprocessen i övrigt är inte ersättningsgrundande.31 Frågan har varit uppe för prövning bland annat i ett fall från HD från 1962 där en man åtalades för mordbrand och häktades i 14 månader. Mannen friades sedan och yrkade på ersättning för det psykiska lidande han drabbats av på grund av reaktionen från människorna i hans omgivning med anledning av åtalet. Hovrätten lämnade mannens ansökan utan bifall och domen fastställdes sedan av Högsta domstolen.32 I ett annat fall från 1979 blev utfallet annorlunda. En man satt häktad drygt en månad på grund av misstanke om förberedelse till mord. Åtalet ogillades sedan och domen vann laga kraft. Mannen yrkade på skadestånd om 5 000 kronor jämte ränta för det lidande som orsakats honom på grund av att åtalet gällt ett särskilt uppseendeväckande och hänsynslöst brott. Tingsrätten tillerkände honom viss ersättning på grund av frihetsberövandet, vilket sedan överklagades av båda parter till hovrätten. Hovrätten ökade det utdömda skadeståndsbeloppet, vilket överklagades av justitiekanslern. HD förde ett resonemang kring att graden av publicitet gällande frihetsberövandet borde tillmätas betydelse. Rätten uttalade dock att lidandet ska bero på frihetsberövandet för att vara ersättningsgrundande, men att det ibland nästan är omöjligt att särskilja vilken del av lidandet som beror på frihetsberövandet och vilket lidande som beror på processen i övrigt. HD valde slutligen att 29 SOU 1972:73 s. 144 ff. 30 Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning II, s. 194. 31 Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning II, s. 194. 32 Högsta domstolens beslut den 2 februari 1962 nr 62. 1! 3 ta hänsyn till den negativa publicitet som mannen utsatts för och fastställde det belopp som hovrätten dömt ut.33 Ersättning för lidande enligt frihetsberövandelagen är schabloniserat och baseras på praxis från JK. Ersättning utgår med 30 000 kronor för den första månaden och ökar successivt ju längre frihetsberövandet har pågått. Som mest uppgår ersättning till 100 000 kronor per månad, och det gäller vid frihetsberövande som överskrider tio år. I vissa fall kan en förhöjd ersättning lämnas. Det gäller för ungdomar mellan 15 och 18 år, samt då brottsmisstankarna gällt ett särskilt allvarligt brott.34 
 Att uppmärksamma är att personskador inte ersätts genom denna lag, varken fysiska eller psykiska.35 Således kan en viss problematik uppstå vid avgörandet av vilka skador som är ersättningsgilla på grund av att de är hänförliga till lidande, och vilka skador som inte är ersättningsgilla då de anses som psykiska personskador. Flertalet personer har yrkat ersättning för exempelvis sjukskrivning på grund av depression med anledning av det felaktiga frihetsberövandet. Sådana ersättningskrav har inte godtagits av JK. Bertil Bengtsson menar dock att sådana skador beaktas ifråga om skadestånd för lidande. Han menar även att en relativt stor del av de som lider denna typ av skador ”framstår som psykiskt labila även oavsett frihetsberövandet”.36 Vad Bengtsson menar med detta uttalande eller på vilket sätt det inverkar på skadeståndsbedömningen framgår inte. 3.2 Skadestånd vid myndighetsutövning Den främsta möjligheten att utverka skadestånd från staten finns reglerat i skadeståndslagens tredje kapitel. Den andra paragrafen i kapitlet lyder enligt följande: ”Staten eller en kommun ska ersätta 1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar, 2. skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning, och 3. skada som ersätts enligt 2 kap. 3 a § och som orsakas genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning.” Med myndighetsutövning menas ”beslut eller åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter”.37 Bertil Bengtsson har uttalat att i stort sett allt som åklagaren gör i sin tjänst bör ses som myndighetsutövning.38 Väckande av åtal får därmed anses omfattas av begreppet myndighetsutövning. De övriga rekvisiten i bestämmelsen kommer behandlas var för sig nedan. Först ska undersökas om rekvisitet ”personskada” kan anses omfatta de skador som den oriktigt 33 NJA 1979 s. 297. 34 Justitiekanslern, Frihetsberövande. 35 Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning II, s. 169. 36 Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning II, s. 191. 37 Prop. 1972:5 s. 312. 38 Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, s. 133. !14 åtalade kan tänkas lida. Därefter behandlas bestämmelsen om kränkningsersättning med där tillhörande relevanta brottsbestämmelser. Till sist förs en diskussion om fel och försummelse vid myndighetsutövning. 3.2.1 Personskada
 Begreppet personskada finns inte definierat i varken skadeståndslagen eller dess förarbeten. Däremot återfinns vissa riktlinjer i de förarbeten som föregått lagen. Det anges att skada på den psykiska hälsan såsom chock och depression omfattas av begreppet personskada, så länge den är medicinskt påvisbar.39 Att den som genomgår en rättslig process och sedan blir friad drabbas av en depression skulle kunna vara en möjlig följd av de negativa verkningar en sådan process kan innebära. Det framstår därmed inte som otänkbart att den som drabbas av en depression under och efter en brottsutredning skulle kunna vara berättigad till skadestånd på grund av personskada. För den som drabbas av en medicinskt påvisbar depression och därmed omfattas av begreppet personskada finns flera möjliga ersättningar att tillgodogöra sig. Skadestånd vid personskada kan enligt 5 kap. 1 § SkL omfatta sjukvårdskostnader och andra kostnader, inkomstförlust samt fysiskt och psykisk lidande och särskilda olägenheter till följd av skadan. De flesta sjukvårdskostnader ersätts normalt genom socialförsäkringssystemet och blir därför inte aktuella i skadeståndsfrågan. Frågan om inkomstförlust blir desto mer aktuell. Inkomstförlust beräknas enligt två metoder: faktiskt förlust för förfluten tid samt väntad inkomstförlust i framtiden.40 Beräkningen av den faktiska inkomstförlusten regleras i 5 kap. 1 § 2 stycket och anger att förlusten ska motsvara skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande hade uppburit om skadan inte inträffat och den inkomst som den skadelidande har eller borde ha uppburit trots skadan. Flertalet av de som åtalas för ett brott kan tänkas drabbas av inkomstförluster under den tid de står åtalade. Som exempel kan nämnas den lärare i Västerås som togs ur tjänst på grund av misstanke om misshandel av elev. 41 Fram till den 30 juni 2022 fanns en bestämmelse i 34 § 2 stycket lag (1982:80) om anställningsskydd, som angav att arbetstagaren hade rätt till lön och andra förmåner så länge anställningen bestod. Genom en lagändring som trädde i kraft den 30 juni 2022 togs den bestämmelsen bort. Således verkar inte lagen i nuläget ge något skydd till den som är avstängd från arbete under pågående brottsutredning. Den som stängs av från sitt arbete på grund av pågående brottsutredning lider därmed en faktiskt inkomstförlust under tiden utredningen pågår. I flertalet fall kan även en framtida inkomstförlust väntas. I det ovan nämnda fallet med den avstängda läraren finns det en risk att läraren inte får återinträda i tjänsten trots friande dom. Detta då en lärare har en förtroendeställning mot barn och föräldrar och ett åtal om misshandel av elev riskerar att orsaka en så allvarlig skada i förtroendet att personen inte kan fortsätta i tjänsten. Samma situation bör gälla även för flertalet andra personer i förtroendeställningar, såsom läkare, advokater m.fl. Sveda och värk ersätts enligt 5 kap. 1 § 1 stycket 3 punkten SkL och definieras som ”fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur”. Det tar därmed sikte på det lidande som uppstår under den akuta sjukdomstiden.42 Psykiskt lidande som exempelvis ångest och sömnsvårigheter ersätts under 39 SOU 1995:33 s. 61. 40 Prop. 1975:12 s. 145 ff. 41 Sannemalm, SVT Nyheter 11/9 2018. 42 Prop. 1975:12 s. 149 1! 5 denna punkt.43 För sådan psykiskt lidande som uppstår utan samband med en fysisk skada blir bedömningen om skadan är ersättningsgill omfattande och tar ställning till bland annat vad som ska anses utgöra en skada, adekvans m.m.44 I praxis har behandlats framför allt fall där personer begärt skadestånd för psykiskt lidande på grund av fysiska skador som drabbat någon anhörig.45 Således finns ingen ledning att hämta ur praxis avseende den nu aktuella frågan. Under förutsättning att ovan nämnda depression inträffar och bedöms vara en personskada bör dock psykiskt lidande som ångest och liknande ersättas då de utgör en följd av personskadan. Lyte och men avser lidande av bestående art. Då de psykiska besvär som kan uppstå som en följd av ett oriktigt åtal med största sannolikhet är övergående kommer lyte och men inte behandlas här. Ersättningsposten ”särskilda olägenheter” kommer inte heller behandlas då den förutsätter medicinsk invaliditet.46 Sammanfattningsvis kan sägas att grunden personskada kan bli tillämplig för den som lidit psykiska skador till följd av brottsutredningen. Med anledning av att det krävs att skadan är medicinskt påvisbar kommer skadestånd enligt denna grund komma ifråga endast för en begränsad krets av de människor som friats från åtal, varför denna ersättningsform inte är tillräcklig för att uppfylla behovet av en skadeståndsmöjlighet vid oriktiga åtal. 3.2.2 Kränkning Kränkningsersättning regleras i 2 kap. 3 § SkL och kan tillerkännas den som allvarligt kränkts genom ett brott som innebar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära. Begreppet kränkning har definierats som en handling eller underlåtenhet som utgör ett angrepp på den enskildes privatliv och människovärde. I begreppet kränkning ligger även att handlingen typiskt sett ska framkalla känslor som rädsla, förnedring eller liknande.47 Det bör observeras att handlingen ska vara sådan att den ”typiskt sett” framkallar sådana känslor och att det därför inte är den enskilda personens lidande eller upplevelse av kränkningen som får betydelse.48 Vad som utgör en allvarlig kränkning måste, enligt förarbetena, bedömas från fall till fall, vilket kommer beröras mer nedan.49 De brottstyper som kan vara ersättningsgrundande är de som innebär en kränkning av den personliga integriteten. Det är brottstyper som utgör angrepp på den skadelidandes person, frihet, frid eller ära. Vissa brott anses av sin natur alltid utgöra en allvarlig kränkning, till exempel sexualbrott.50 Andra brott som normalt inte anses utgöra allvarlig kränkning kan beroende på omständigheterna i fallet ändå anses så allvarliga att de är ersättningsgrundande. I ett mål avseende bostadsinbrott uttalade HD att stöld vanligen inte ses som en allvarlig kränkning, men att fall där 43 Hellner och Radetzki s. 371. 44 Hellner och Radetzki s. 373. 45 Se bl.a. NJA 1996 s. 377, NJA 1999 s. 632 samt NJA 2000 s. 521. 46 Prop. 2000/01:68 s. 69 f. 47 Prop. 2000/01:68 s. 48. 48 Prop. 2000/01:68 s. 49. 49 Prop. 2000/01:68 s. 50. 50 NJA 2019 s. 1064. !16 stölden förövats genom bostadsinbrott när den skadelidande befunnit sig i bostaden bör ses som ett angrepp på den skadelidandes frid och därmed utgöra grund för ersättning.51 I regel är det bara uppsåtliga brott som kan vara ersättningsgrundande, men även oaktsamhetsbrott av mycket allvarlig karaktär kan omfattas. I ett fall från 1997 ansåg HD att den man som i berusat tillstånd kört på en annan man och sedan lämnat platsen trots den påkörda mannens svåra skador var ersättningsskyldig, trots att han enbart dömdes för grov vållande till kroppsskada.52 I ett liknande fall från 2012 gjorde HD bedömningen att ingen ersättning skulle utgå eftersom skadevållarens handlade inte utgjort ett medvetet risktagande.53 Härefter följer ett urval av de brott som är aktuella att diskutera avseende möjligheten att utdöma skadestånd vid oriktigt åtal. 
 3.2.2.1 Falskt och obefogat åtal 
 
 Reglerna om falskt och obefogat åtal återfinns i 15 kap. 5 § BrB. För falskt åtal gäller att åtalet ska ha väckts mot en oskyldig person med uppsåt att denne ska dömas. För obefogat åtal räcker att den som väcker åtal saknar sannolika skäl för åtalet. Med rekvisitet ”oskyldig” avses en person som inte begått det brott som den åtalas för. En friande dom på grund av bristande bevisning innebär inte att den åtalade ses som oskyldig enligt bestämmelsen om falskt åtal. Det krävs att det kan utredas att den åtalade faktiskt inte har begått brottet.54 Bestämmelsen om falskt åtal skulle kunna vara en möjlig grund för skadestånd. Då brottet utgör ett angrepp på den skadelidandes ära faller det in under 2 kap. 3 § SkL och skulle därför kunna vara ersättningsgrundande. Det krävs dock att åklagaren haft uppsåt till omständigheten att den misstänkte var oskyldig och uppsåt att få denne fälld. Åklagare har enligt 45 kap. 3 a § RB en lagstadgad objektivitetsplikt. Dessutom finns det en jävsbestämmelse i 7 kap. 6 § RB som anger i vilka fall en åklagare inte får befatta sig med förundersökning eller åtal för brottet. Dessa två bestämmelser i kombination med det straffansvar som 15 kap. 5 § BrB stadgar innebär att det bör vara sällsynt att en åklagare väcker åtal mot en person som åklagaren vet är oskyldig. 
 Gällande brottet obefogat åtal finns anledning att undersöka närmare huruvida det skulle kunna vara en möjlig argumentationsväg. Brottsbeskrivningen saknar uppsåtsrekvisitet och kräver därför mindre utredning och bevisning än brottet falskt åtal. I ett avgörande från HD 2018 dömdes en person för obefogat åtal samt ålades att betala kränkningsersättning med 10 000 kronor jämte ränta.55 I domskälen gjordes dock en hänvisning till kommentaren till det aktuella lagrummet, där Josef Zila uttalar att det måste lämnas en bred marginal innan åtalet anses så ogrundat att det är obefogat.56 Zila anger vidare att sannolika skäl föreligger om den som väcker åtal har anledning att tro att åtalet kommer leda till fällande dom. Som exempel på fall då sannolika skäl inte föreligger är om det saknas bevis för centrala brottsrekvisit eller om brottet är preskriberat. Vid osäkerhet om 51 NJA 2011 s. 3. 52 NJA 1997 s. 315. 53 NJA 2012 s. 358. 54 Ulväng et al. Brotten mot allmänheten och staten, s. 151. 55 Högsta domstolen B 3358-17. 56 Zila, kommentaren till 15 kap. 5 §. 1! 7 åtalet kommer leda till fällande dom eller ej är det svårt att göra gällande att åtalet är obefogat anser Zila. Zila menar också att åklagarens åtalsplikt enligt 20 kap. 6 § RB måste vägas in. Tingsrätten uttalar även i ett avgörande från 2020 att det krävs väsentligt försvårande omständigheter för åklagaren för att straffansvar ska aktualiseras.57 Det får därmed antas vara väldigt sällan ett åtal anses obefogat på den nivån att det är straffbart. En genomgång av praxis under perioden 2012–2022 visar att det väcktes totalt 10 åtal avseende brotten falskt åtal alternativt obefogat åtal under den undersökta perioden, se bilaga 1. Två av dessa utmynnade i fällande dom för obefogat åtal, resterande fall utgjordes av friande domar eller avskrivningsbeslut. Detta visar på att 15 kap. 5 § BrB inte utgör en solid grund vid en skadeståndstalan avseende oriktigt åtal. Även om lagrummet är det som ligger närmast till hands vid en sådan argumentation lär det sällan nå någon större framgång. 
 3.2.2.2 Tjänstefel
 
 I 20 kap. 1 § BrB återfinns reglerna om tjänstefel. Där anges att den som av uppsåt eller oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för tjänstefel. Bestämmelsen kan aktualiseras i fall där falskt eller obefogat åtal inte är tillämpliga eftersom den innehåller ett moment av oaktsamhet. Den som exempelvis inte är tillräckligt noggrann vid en utredning kan dömas för tjänstefel.58 Tjänstefel kan grunda rätt till kränkningsersättning om den enskildes personliga integritet har kränkts genom den handlingen som grundade tjänstefelet.59 Begränsningen i bestämmelsen som gör den olämplig som ensam grund för den enskildes rätt till skadestånd vid oriktig åtal är att det krävs som lägst oaktsamhet för att döma till ansvar. De fall när en åklagare inte gjort sig skyldig till oaktsamhet faller därmed utanför, vilket skulle lämna ett stort antal skadelidande utan ersättning. 
 3.2.2.3 Falsk angivelse och falsk beskyllning 
 
 Brottet falsk angivelse regleras i 15 kap. 6 § BrB. Skillnaden mellan falsk angivelse och falskt åtal är att falsk angivelse tar sikte på det stadium som ligger före falskt åtal.60 Rekvisiten för falsk angivelse är angivande av någon oskyldig till åtal, med uppsåt att han eller hon ska bli dömd till ansvar. Det krävs därmed att den som anges måste vara oskyldig och angivaren måste ha uppsåt till den omständigheten. Om angivaren tror att den angivna personen är skyldig föreligger inget brott. 
 Falsk beskyllning regleras i 15 kap. 7 § BrB och reglerar fall då någon osant beskyller någon för brott, påstår en besvärande omständighet eller förnekar en friande eller förmildrande omständighet. Det finns inget krav på att den beskyllande ska ha uppsåt till att någon oskyldig blir fälld, det är tillräckligt att uppgifterna är osanna.61 57 T 3106-18 meddelad 13 november 2020 av Borås tingsrätt, s. 31. 58 Ulväng et al., s. 270. 59 Friberg, s. 610. 60 Zila, kommentaren till 15 kap. 6 §. 61 Zila, kommentaren till 15 kap. 7 §. !18 I likhet med bestämmelsen om falskt åtal ger dessa bestämmelser inte ett fullgott skydd för den enskildes rätt till ersättning. Falskt angivelse kräver i likhet med falskt åtal uppsåt till omständigheten att den angivna är oskyldig, vilket troligen är mycket sällsynt bland åklagare. Inte heller har åklagare normalt en anledning att lägga fram osanna uppgifter, varför inte heller bestämmelsen om falsk beskyllning lämpar sig särskilt väl som argumentationsgrund. 
 3.2.2.4 Förtal
 5 kap. 1 § BrB innehåller brottsbeskrivningen för brottet förtal som stadgar att den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt, eller på annat sätt lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning döms för förtal. Att utpekandet ska vara sådant att det är ägnat att utsätta den utpekade för missaktning innebär att den utpekade på något vis ska ses som en ”sämre människa”. Det räcker således inte att någon utpekas som brottslig, utan det aktuella brottet måste utifrån allmänna värderingar vara nedsättande i viss grad. Alla brott omfattas därmed inte av lagrummet, men en individuell bedömning ska alltid göras där hänsyn tas till den enskilda utpekades ära.62 Den nedsättande uppgiften ska ha lämnats till någon annan än den utpekade för att omfattas av brottsbeskrivningen. Det vållar vissa problem vid appliceringen på den aktuella frågeställningen. Handlingar som förvaras eller upprättas hos en myndighet, såsom åklagarmyndigheten eller domstolen, är enligt 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordning (1949:105) allmänna handlingar. Enligt offentlighetsprincipen har var och en rätt att ta del av allmänna handlingar, med vissa undantag.63 Under en förundersökning med anledning av brott gäller förundersökningssekretess, vilket innebär att de uppgifter som förekommer i förundersökningen normalt omfattas av sekretess.64 När åtal väcks gäller inte längre förundersökningssekretess, och uppgifterna blir därmed offentliga för både allmänhet och media. Det skulle kunna diskuteras huruvida staten genom åklagaren eventuellt gör sig skyldig till förtal när åtal väcks och förundersökningen blir offentlig. Att väcka åtal mot en person får anses vara ett sätt att peka ut en person som brottslig och flertalet brott uppfyller missaktningsrekvisitet. Förtalsbrottet skulle därför kunna lämpa sig väl som argumentationsgrund. Dock finns ett undantag i 5 kap. 1 § 2 stycket BrB som stadgar att den som var skyldig att uttala sig eller om det i övrigt var försvarligt att lämna uppgiften, inte ska dömas till ansvar. Förebyggande och beivrande av brott är ett utbrett allmänt intresse och åtal är en så central del av brottsbekämpningen att det får anses vara försvarligt att lämna sådana uppgifter som förekommer i en förundersökning. Dessutom ska tilläggas att åklagare har en åtalsplikt som stadgas i 20 kap. 6 § rättegångsbalk (1942:740), vilket innebär att de är skyldiga att ”lämna uppgift” i form av väckt åtal. Mot bakgrund av vad som även beskrivits ovan om obefogat åtal bör det mycket sällan kunna argumenteras för att åklagarens väckande av åtal inte varit ett försvarligt lämnande av uppgift. Därmed tjänar inte bestämmelsen om förtal som en bra grund för den friades rätt till skadestånd. 62 Jareborg et al., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, s. 92 f. 63 2 kap. 1-2 §§ TF. 64 18 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslag (2009:400). 1! 9 3.2.2.5 Sammanfattning om kränkningsbestämmelsens tillämplighet Sammanfattningsvis kan sägas att bestämmelsen om kränkningsersättning erbjuder ett visst utrymme att argumentera för den friades rätt till skadestånd. Flera av de brott som kan ligga till grund för kränkningsersättning skulle kunna omfatta även skadeståndsgrunden oriktigt åtal, men i nuläget utgör dessa ett svagt skydd som omfattar endast ett begränsat antal fall. Således är kränkningsbestämmelsen inte ensamt tillräcklig för att uppfylla kravet på ett skydd för den oriktigt åtalade. 
 3.2.3 Fel eller försummelse vid myndighetsutövning 
 Vad som utgör fel eller försummelse vid myndighetsutövning är inte klart fastslaget i varken förarbeten, doktrin eller praxis. Vissa utpekade områden har givits särskild vägledning, och för fel och försummelse i rättsväsendet gäller att endast klara misstag leder till skadeståndsskyldighet.65 Bertil Bengtsson har i frågan uttalat sig med utgångspunkt i hur culpabegreppet normalt förstås. Han menar att culpabegreppet består av två moment; 1) att skadevållarens handlande avviker från vad som anses vara det ”riktiga” handlandet i en motsvarande situation och 2) att skadevållaren borde betett sig annorlunda i den aktuella situationen. Bengtsson menar dock att culpabegreppet inte i sin ursprungsform är tillämpligt på skadeståndsansvaret för det allmänna. Han menar att skadeståndsfrågan ska bedömas utifrån en mer objektiv bedömning och att lagstiftaren medvetet valt begreppet ”fel eller försummelse” i stället för oaktsamhet. I culpabegreppet ligger att skadevållarens individuella förutsättningar i viss mån ska beaktas, såsom bristande erfarenhet.66 Det skulle kunna tolkas som att den åklagare som inte varit yrkesverksam så länge har större utrymme att begå misstag i sin myndighetsutövning än den åklagare som har mer erfarenhet. Bengtsson säger dock att sådana skäl inte kan åberopas av det allmänna.67 De rättsfall som finns på området behandlar endast domstolars verksamhet, varför där inte går att finna ledning för vad som gäller för misstag ifrån åklagarmyndighetens sida. Det ligger dock nära till hands att hämta ledning från tillämpningen av brottet obefogat åtal, och som konstateras ovan under punkt 3.2.2.1 bör ett åtal väldigt sällan vara så obefogat att det är straffbart. Å andra sidan föreligger en viktig skillnad mellan straffrätten och civilrätten, där straffrätten är föremål för en mer restriktiv tillämpning än civilrätten, varför ett åtal som inte är straffbart ändå skulle kunna vara skadeståndsgrundande. Med hänsyn till åklagarens åtalsplikt och den breda marginal som åklagaren givits vid bedömningen av om ett åtal är befogat eller ej bör dock åtal som leder till friande domar väldigt sällan leda till ett adekvat ersättningsanspråk enligt 3 kap. 2 § SkL. 3.2.4 EKMR 
 Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (EKMR) antogs 1950, trädde i kraft 1953 och inkorporerades i svensk lagstiftning genom lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande 65 Hellner och Radetzki s. 433. 66 Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, s. 178 ff. 67 Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, s. 182. 2! 0 friheterna. En av de artiklar i konventionen som fått stor betydelse är artikel 6.2, vanligen benämnd oskuldspresumtionen. Den stadgar att den som blivit anklagad för brott ska betraktas som oskyldig tills hans eller hennes skuld lagligen har fastställts. Bestämmelsen har använts i flera olika kontexter, varav några ska nämnas här. Bland annat strider det mot artikeln att utpeka någon som brottslig innan denne är dömd. I ett mål mot Frankrike hade en enskild person utpekats i fransk tv av en minister och en polischef som skyldig till mordet på en fransk parlamentsledamot. Personen friades från brottsmisstanken och Frankrike ålades att betala skadestånd till den utpekade personen.68 Oskuldspresumtionen hindrar dock inte att information om pågående brottsutredningar lämnas till allmänheten och media, men det finns ett krav på diskretion när information lämnas.69 Ur svensk rätt kan nämnas exemplet då Sture Bergwall (tidigare känd som Thomas Quick) yrkade på skadestånd med 100 000 kronor för ideell skada med anledning av de uttalanden JK gjort i media. I fallet bedöms justitiekanslern ha uttalat sig som privatperson och nyttjat sin yttrandefrihet, varför oskuldspresumtionen inte aktualiserades. Ersättningsanspråket avslogs därför.70 I ett annat mycket uppmärksammat fall nåddes den motsatta slutsatsen. JO granskade där vissa rättssäkerhetsfrågor med anledning av ett uttalande chefsåklagaren gjorde vid en presskonferens avseende beslutet att lägga ner förundersökningen om mordet på Olof Palme. Chefsåklagaren angav som skäl för nedläggningsbeslutet att den misstänkte avlidit och namngav då den misstänkta personen. JO:s bedömning var att ett sådant uttalande gjorde att den misstänkta framställdes som skyldig för mordet, vilket stred mot oskuldspresumtionen. JO gav därför stark kritik till chefsåklagaren.71 I 3 kap. 4 § SkL finns en bestämmelse som stadgar skadeståndsansvar för staten vid överträdelser av de grundläggande friheter och rättigheter som återfinns i EKMR. Bestämmelsen kom till som ett sätt för Sverige att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel för den enskilde att få påstådda konventionsöverträdanden prövade och därefter få gottgörelse.72 Högsta domstolen har dock i ett avgörande från 2012 angivit att skadestånd ska vara sekundärt i förhållande till andra former av avhjälpande och gottgörelse.73 I nuläget finns det ingen bestämmelse i EKMR på vilken en skadeståndstalan enligt 3 kap. 4 § SkL kan grundas för rätt till ersättning vid oriktigt åtal. Möjligen skulle artikel 6.2 kunna nyttjas för argumentation, men med tanke på att väckande av åtal får anses vara nödvändigt för en effektiv rättsskipning är det föga troligt att Europadomstolen skulle bedöma det som ett konventionsöverträdande. Således utgör inte 3 kap. 4 § SkL en tillförlitlig argumentationsgrund i den aktuella frågan. 68 Allenet de Ribemont mot Frankrike, dom 10 februari 1995. Se även Högsta domstolen T 3281-12. 69 Jacobs och White, s. 150. 70 JK-beslut dnr 7340-14-40. 71 JO-beslut dnr 6673-2020. 72 Prop. 2017/18:7. 73 NJA 2012 s. 211. 2! 1 3.2.5 Sammanfattning och avslutande synpunkter
 
 De nu gällande bestämmelserna i 3 kap. SkL om skadestånd vid myndighetsutövning lämnar visst utrymme för en diskussion kring den friades rätt till skadestånd. Dock skulle en sådan tillämpning av lagrummet utgöra en extensiv tolkning av bestämmelsen och det är tveksamt om en sådan öppen tolkning är lämplig. Det står helt klart att bestämmelsen inte i dagsläget utgör en fullgott skydd för den friades rätt till ersättning. Varje tingsrätt tolkar lagen efter eget skön och i brist på vägledande praxis från högre instans skulle tillämpningen av 3 kap. 2 § SkL på den nu aktuella skadeståndsfrågan med stor sannolikhet leda till väldigt olika resultat beroende på vilken tingsrätt och vilken domare som dömer i målet. En så skönsmässig tillämpning är inte önskvärd ur ett rättssäkerhetsperspektiv. En viktig del av rättssäkerheten är att rättstillämpningen ska vara förutsägbar.74 Det innebär att det ska vara lätt att förutse vilka rättsliga konsekvenser en viss handling kan få. Förutsägbarheten är förvisso kanske som viktigast för enskilda och skulle därför kunna sägas spela mindre roll då det är staten som riskerar att bli skadeståndsskyldig. I den nu aktuella frågeställningen är det dock en enskild åklagares handlande som skulle kunna leda till ett ersättningsanspråk. Det är därför viktigt att förutsägbarheten är fortsatt hög så att åklagaren ska kunna göra en väl avvägd bedömning av de eventuella riskerna med att väcka åtal på en relativt svag grund. Vidare är det viktigt ur de enskildas perspektiv att lagen tillämpas på ett enhetligt sätt, då det annars finns risk att den som inte tilldelas skadestånd upplever sig orättvist behandlad jämfört med den som fått skadestånd utdömt. Sammanfattningsvis kan sägas att den nu gällande lagstiftningen inte på ett tillfredsställande sätt tillgodoser den oriktigt åtalades rätt till skadestånd. I nästa avsnitt ska därför göras en utredning av olika överväganden som krävs vid utformningen av en ny reform för att tillvarata den enskildes intressen. 
 74 Zila, SvJT, s. 284 !22 4 Överväganden inför en ny reform 
 Under föregående avsnitt visades att dagens lagstiftning inte tillgodoser behovet av en skadeståndsmöjlighet till den som varit oriktigt åtalad. I detta avsnitt görs därför en utredning av vilka ställningstaganden som behöver göras vid utformandet av en ny reform. För att motivera varför ett behov av en sådan reform föreligger ska först sägas något om varför frihetsberövanden har tilldelats en egen skadeståndsgrund. 4.1 Behovet av en ny lagstiftning
 Bakgrunden till statens skadeståndsansvar vid frihetsberövanden återfinns i tankarna om mänskliga rättigheter. Rörelsefriheten är en av de mänskliga rättigheter och friheter som är grundlagsskyddad genom 2 kap. 8 § RF. Det innebär att staten inte godtyckligen kan inskränka individernas rörelsefrihet genom frihetsberövanden. Vissa begränsningar av skyddet för rörelsefriheten har gjorts i 2 kap. 20 och 21 §§ RF och avser begränsningar genom lag med ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Sådana inskränkningar av den grundlagsskyddade rörelsefriheten har ansetts motivera ersättning till de som utsätts för oriktiga frihetsberövanden.75 Ersättningen har även kopplingar till oskuldspresumtionen i art. 6.2 EKMR. Således finns det i lagstiftningen två tydliga anledningar till varför ersättning lämnas vid oriktiga frihetsberövanden. Avseende oriktiga åtal finns inte samma uppenbara skäl. Det finns ingen grundlagsskyddad rättighet eller frihet att luta sig mot, varför rätten till ersättning vid oriktigt åtal kräver lite mer argumentation. Att oriktiga åtal leder till skador för enskilda har redogjorts för ovan. Frågan är därför inte om det finns en ersättningsbar skada, utan varför staten ska ersätta den. Skyddsintresset utgörs av individens integritet. Integritet består av många olika delar, de flesta skyddade genom grundlag och internationella konventioner. Oskuldspresumtionen har berörts flera gånger tidigare i arbetet och blir aktuell även här. Rätten att betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats har använts som ett argument för rätt till ersättning vid oriktiga frihetsberövanden. Ett oriktigt frihetsberövande kan ha varit fullt försvarbart vid tidpunkten för frihetsberövandet, men kan ändå anses vara oriktigt i ett senare skede. På samma sätt kan ett oriktigt åtal ha varit grundat vid åtalets väckande men oriktigt då en friande dom har meddelats. Även om väckande av åtal mot en individ inte uttryckligen strider mot oskuldspresumtionen innebär det ändå ett slags inskränkning av rätten att betraktas som oskyldig. Det finns därmed ingen anledning att göra skillnad mellan oriktiga frihetsberövanden och oriktiga åtal och därmed bör även oriktigt åtal vara ersättningsgrundande. 
 
 4.2 Syftet med en ny reform 
 Som visats under avsnitt 2 kan en skadeståndsrättslig bestämmelse ha en eller flera funktioner. Vissa funktioner kan vara avsedda av lagstiftaren medan andra är inneboende i skadeståndsrätten som helhet och därför är oundvikliga. Det huvudsakliga syftet med en bestämmelse som ger den som friats från åtal rätt till skadestånd är en kombination av upprättelse och reparation. Som alltid är fallet med ideella skador är de svåra att reparera. Ett skadestånd innebär inte att den misstänkte automatiskt får tillbaka den anställning han eller hon förlorade i samband med åtalet eller att vänner och familj inte längre hyser agg mot honom eller henne på grund av det brott personen var 75 SOU 1993:55 s. 17. 2! 3 misstänkt för. Däremot kan ett skadestånd verka som en förstärkande signal ihop med den friande domen. Det kan ytterligare befästa budskapet om att den åtalade faktiskt inte är skyldig till brottet. Även om det inte till fullo reparerar den skada som åsamkats den åtalade kan det i viss mån verka reparativt. I SOU 2021:64, som behandlade frågan om stärkt rätt till skadestånd för brottsoffer, uttalade sig utredarna om att kränkningsersättningen syftade till att kompensera för vissa känslor.76 Uttalandet ligger i linje med prop. 2000/01:68, där det sades att kränkningsersättningen skulle ge möjlighet till brottsoffret att unna sig något extra och skingra tankarna från kränkningen.77 På samma sätt skulle ett skadestånd vid oriktigt åtal ge den åtalade en möjlighet att skingra tankarna från den skada som brottsprocessen orsakat. Vidare skulle ett skadestånd kunna ha en upprättande effekt som mer riktar sig mot den skadelidande än mot hans omgivning. Ett ideellt skadestånd som utdöms för att kompensera för det lidande som brottsprocessen orsakat den åtalade kan förstärka den inneboende känslan av oskyldighet hos honom eller henne. Att inte bara få en friande dom utan även ett skadestånd visar på en tydlig placering av skulden hos staten och signalerar att den åtalade inte gjort något fel. På så sätt får den tilltalade upprättelse för det brott han eller hon varit felaktigt anklagad för att ha begått. Det tredje vanliga syftet med skadestånd, prevention, är inte åsyftat med detta lagförslaget. I avsnitt 5 ska dock visas att det är en funktion som är svår att undvika. 
 4.3 Lagens placering och förhållande till annan lag Skadeståndslagen reglerar fall där skadevållaren haft uppsåt eller gjort sig skyldig till oaktsamt handlande. Lagstiftaren ansåg det lämpligt att samla ersättningsmöjligheterna vid uppsåt och oaktsamhet i en och samma lag medan ersättning vid frihetsberövanden ansågs bättre reglerad i en egen lag då den stadgar ett strikt ersättningsansvar.78 Samma resonemang kan appliceras på den tilltänkta reformen, och med anledning av att den föreslås föreskriva strikt ansvar för staten bör den inte infogas i skadeståndslagen. Reformen skulle med fördel kunna föras in i frihetsberövandelagen. Detta på grund av de stora likheterna mellan de två lagstiftningarna. Det innebär även att möjligheten till ersättning vid oriktigt åtal skulle kunnas göras tydligt subsidiär till rätten till ersättning vid frihetsberövande. Subsidiariteten är lämplig då frihetsberövandelagen redan innehåller en möjlighet till ersättning vid lidande och det vore inte lämpligt att dubbel ersättning för lidande betalas ut till den som både varit oriktigt åtalad och oriktigt frihetsberövad. Den distinktion som idag görs mellan lidande hänförligt till frihetsberövande kontra lidande på grund av brottsprocessen i övrigt ska därför inte längre tillämpas. I 1 kap. 1 § SkL anges att lagens bestämmelser om skadestånd är tillämpliga på utomobligatoriska förhållanden som inte regleras i någon annan lag. Då den utredda reformen är tänkt att regleras i en egen lag intar den en lex specialis-ställning gentemot skadeståndslagen. Det innebär att den tilltänkta lagen har företräde framför skadeståndslagen, men att skadeståndslagens bestämmelser träder in i de fall den nya lagen inte är tillämplig eller saknar bestämmelser. Den nya bestämmelsen skulle således ha företräde framför skadeståndslagen men vara subsidiär till ersättning vid frihetsberövande. Som tidigare konstaterat ger skadeståndslagen idag inte någon tillfredsställande möjlighet till skadestånd för den som friats från åtal, varför en ny lagstiftning på området i huvudsak skulle bli ensamt tillämplig i frågan, med möjlighet till vägledning från skadeståndslagen. 76 SOU 2021:64 s. 69. 77 Prop. 2000/01:68 s. 48 f. 78 Prop. 1972:5 s. 112 f. 2! 4 I vissa fall skulle rätten till ersättning enligt bestämmelsen om oriktigt åtal kunna konkurrera med bestämmelser i skadeståndslagen. För det fall någon gör sig skyldig till brottet falsk angivelse eller falsk beskyllning finns det en möjlighet för den skadelidande att begära kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § SkL. Samma problematik har identifierats avseende oriktiga frihetsberövanden.79 Vad som gäller i ett sådant läge står inte klart och det behöver utredas ytterligare om kränkningsersättningen och skadeståndet vid oriktigt åtal syftar till att ersätta samma skada eller ej. 10 § frihetsberövandelagen innehåller dock en bestämmelse som ger staten en rätt att inträda i den skadelidandes rätt till skadestånd från någon annan. Samma ordning bör kunna tillämpas för ersättning vid oriktigt åtal. Det skulle i så fall innebära att om den åtalade erhållit ersättning från staten med anledning av det oriktiga åtalet och samtidigt har rätt till kränkningsersättning från någon som gjort sig skyldig till falsk angivelse skulle staten överta den åtalades rätt till kränkningsersättning. Detta följer vanliga principer om regressrätt och skulle därmed undanröja ett eventuellt konkurrensproblem. 
 4.4 Omfattade brottstyper
 Bestämmelsen i 2 kap. 3 § SkL om kränkningsersättning omfattar endast kränkning genom vissa brottstyper. På samma sätt finns det anledning att diskutera om även den nu föreslagna reformen bör omfatta endast vissa åtalade brottstyper. Det ligger i sakens natur att det kan upplevas mer kränkande att åtalas för vissa brott än andra, vilket lagstiftaren var inne på avseende förtalsbrottet.80 Exempelvis är flertalet trafikbrott sådana brott som har en hög nivå av social acceptans inom samhället och därför inte är förknippade med en högre nivå av skambeläggning. Däremot är narkotikabrott, sexualbrott och våldsbrott mer skambelagda av samhället i stort, varför den enskilde sannolikt lider större skada av att åtalas för ett sådant brott. Även den ekonomiska brottsligheten kan i viss mån vålla större skada för den skadelidande då sådan brottslighet i många fall kan leda till en förlust av anställning och andra förtroendeuppdrag. Dock finns ett stort mått av individualitet i vilka åtalade brott som kan orsaka skada för den skadelidande. För en högt uppsatt tjänsteman inom rättsväsendet kan ett åtal avseende mened leda till stor skada samtidigt som det kanske inte vållar någon skada alls för en yrkesarbetare. För den som är kassör i en förening kan ett åtal om förskingring vålla långt mycket större skada än för den som är materialansvarig i samma förening. Det skulle kunna argumenteras för att en individuell bedömning i varje enskilt fall bör göras för att bedöma om en skada uppstått i den enskilda situationen. En sådan bedömning skulle dock riskera att bli väldigt resurskrävande och resultera i godtyckliga bedömningar av huruvida en skada har uppstått eller inte. Som alltid är fallet med individuella bedömningar av detta slag finns det en risk för rättssäkerhetsproblem avseende transparens och likabehandling. Rättssäkerhetsproblem är något som lagstiftaren i största mån bör försöka undanröja, varför det därför vore lämpligt att låta det nya skadeståndet omfatta vissa bestämda brottstyper. Det problem som uppstår med anledning av ett sådant beslut är att vissa som lidit skada av ett åtalat brott kommer falla utanför möjligheten till skadestånd. Det får konsekvenser för de enskilda personerna som drabbas, men ur ett rättssäkerhetsperspektiv är detta vägval ändå att föredra. 79 Se Friberg s. 518 f. 80 Prop. 1962:10 s B 122 ff. 2! 5 Vilka brottstyper som ska omfattas kräver en djupare utredning som inte görs inom ramen för denna uppsats, men är en fråga som lämpligen kan utredas vidare i ett framtida arbete. 4.5 Ekonomiskt eller ideellt skadestånd?
 
 Den nu föreslagna reformen bör berättiga både till ekonomiskt och ideellt skadestånd. 7 § frihetsberövandelagen stipulerar en rätt till ersättning för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. I JK-beslut dnr 4485-05-41 hade en man suttit frihetsberövad på grund av misstanke om mord. Han friades sedermera i hovrätten, varpå han ansökte om ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Ansökan grundandes på att mannen innan frihetsberövandet arbetat som säljare och att han på grund av frihetsberövandet fått så svårt att återuppbygga kundstocken att hans anställning avslutades. JK gjorde bedömningen att en stor del av den förlorade kundstocken inte berodde på frihetsberövandet, utan hade andra orsaker som exempelvis brottsmisstankarna. JK tillerkände mannen en knapp fjärdedel av det yrkade beloppet. Detta visar på att den som åtalas för ett brott kan lida inkomstförluster trots att denne inte suttit frihetsberövad. Därför bör ersättning för förlorad arbetsförtjänst alternativt intrång i näringsverksamhet inkluderas i den nya bestämmelsen. Även ersättning för utgifter bör omfattas då det saknas anledning att göra skillnad mellan frihetsberövandelagen och den nya bestämmelsen i detta avseende. Ersättning för lidande på grund av frihetsberövande har behandlats ovan under punkt 3.1. Lidande kan sägas vara den ersättningsgrund som får störst betydelse i den nya reformen. I den tidigare framställningen har hänvisats till två rättsfall från HD där den friade yrkat på ersättning för lidande på grund av negativ publicitet och negativa reaktioner från människor i omgivningen. I det refererade fallet från 1979 konstaterade HD att det är svårt att särskilja vilken del av lidandet som beror på frihetsberövandet och vad som beror på processen i övrigt. Genom ett införande av ett ideellt skadestånd som inte är beroende av om den åtalade har suttit frihetsberövad eller ej skulle domstolen inte längre behöva göra den svåra bedömningen av vilket lidande som är hänförligt till vilken orsak. Således skulle skadeståndsbedömningen både avseende frihetsberövande och oriktigt åtal underlättas, vilket ökar möjligheten att behandla lika fall lika samt ökar effektiviteten i domstolens arbete. 4.6 Strikt ansvar eller culpa? 
 Målet med skadeståndsrätten kan sägas vara att hitta en balans mellan kostnaderna för att förebygga en skada och förlusterna av en eventuell skada. Den optimala nivån finns där man lägger bara precis så mycket resurser på förebyggande åtgärder som krävs för att minimera förlusterna.81 Att lägga stora resurser på att förebygga en skada kan i slutänden vara mer kostsamt än förlusterna skadan orsakat. Således krävs det en analys av i vilket läge skadan minimeras som mest samtidigt som kostnaderna för det förebyggande arbetet är lägre än de förväntade skadeförlusterna. Huruvida den optimala nivån är eftersträvansvärd av potentiella skadevållare beror på hur ansvaret fördelas. Om skadevållaren inte riskerar något skadeståndsansvar överhuvudtaget kommer han eller hon inte heller lägga några resurser på att förebygga skadan, eftersom kostnaden för att förebygga skadan kommer överstiga hans eller hennes förluster vid en eventuell skada. Skulle skadevållaren däremot hållas strikt ansvarig skulle han eller hon eftersträva den optimala nivån och därmed vidta 81 Shavell, s. 7. 2! 6 förebyggande åtgärder för att hålla nere skadeförlusterna. Det tredje exemplet är då skadeståndsansvar uppstår vid culpöst handlande. Skadevållaren kommer då endast vidta förebyggande åtgärder till den nivån att han eller hon inte anses oaktsam och därmed inte kan hållas skadeståndsansvarig. Om oaktsamhetsnivån då läggs på samma nivå som den ekonomiskt optimala nivån kommer skadevållaren ledas att handla på ett tillräckligt aktsamt sätt. Detta eftersom en underlåtenhet att förebygga skadan resulterar i att skadevållaren belastas med hela skadeförlusten medan en tillräcklig nivå av aktsamhet leder till att skadevållarens kostnader motsvaras av kostnaderna för de förebyggande åtgärderna. Resultatet blir då ekonomiskt optimalt.82 Det är dock viktigt att påpeka att även den skadelidande har en viktig del i skadeprevention. Även den som riskerar att råka ut för en skada kan vidta försiktighetsåtgärder för att minska risken för skadans uppkomst eller minska den potentiella skadans omfattning. När skadevållaren inte riskerar något skadeståndsansvar ökar incitamentet för den skadelidande att vidta förebyggande åtgärder, eftersom han eller hon kommer behöva stå alla eventuella skadeförluster själv. Vid strikt ansvar finns det ingen anledning för en skadelidande att vidta några försiktighetsåtgärder eftersom skadevållaren kommer ersätta samtliga förluster som den skadelidande drabbas av. Vid culpaansvar kommer den skadelidande iaktta ett visst mått av försiktighet eftersom han eller hon kommer behöva stå för samtliga förluster om skadevållaren inte anses ha handlat oaktsamt.83 Vidare måste den skadelidande alltid i viss mån vara aktsam för att inte riskera att ses som medvållande till sin skada och därför få sin ersättning jämkad, vilket resoneras mer kring under punkt 4.10. Detta resonemang visar på hur strikt ansvar kontra culpaansvar påverkar både skadevållarens och den skadelidandes handlande. Valet av ansvarsfördelning verkar därmed starkt handlingsdirigerande på båda parter vid en potentiell skadesituation. För en lagstiftning som skulle föreskriva en rätt till skadestånd för den som blivit friad från åtal finns därmed två vägar att gå. Erland Strömbäck anser att culpasystemet innehåller en inbyggd orättvisa präglad av slumpmässiga faktorer. Han riktar kritik mot att det är skadans storlek och inte oaktsamhetens svårighetsgrad som påverkar storleken på skadeståndet samt att skadeståndsskyldigheten är olika betungande beroende på skadevållarens ekonomi. Culpavägen leder även in på ibland mycket svåra bedömningar om oaktsamhet och vållande. Preventionen får normalt en större betydelse då en bestämmelse som ålägger ansvar vid culpöst handlande är ett incitament att handla med försiktighet. Om man i stället väljer strikt ansvar försvinner normalt detta incitament då det inte längre spelar någon roll hur försiktigt en person har handlat när skadan väl är skedd. Det huvudsakliga syftet med skadeståndsbestämmelsen blir då kompensation av den uppkomna skadan. Strömbäck har diskuterat detta vägskäl i förhållande till så kallade ”no fault”-försäkringar.84 Att samma effekter skulle inträffa när samma resonemang tillämpas på förslaget om skadestånd till den som friats från åtal är inte självklart. Den som vållar skadan i det fallet är åklagaren. Huruvida åklagaren skulle bli mindre benägen att väcka åtal vid culpaansvar jämfört med strikt ansvar är oklart.85 Om staten i och med det nya reformförslaget åläggs ett strikt skadeståndsansvar innebär det att staten får bära alla kostnader vid en eventuell skada, d.v.s. vid en friande dom. Det skulle kunna leda till att den skadelidande inte motiveras att medverka i förundersökningen och begränsa sin 82 Shavell, s. 8. 83 Shavell, s. 11 ff. 84 Strömbäck s. 1173 ff. 85 För en djupare diskussion om skadeståndets preventiva effekt på väckande av åtal se punkt 5.1. 2! 7 skada då han eller hon inte kommer bära några kostnader vid en friande dom. Väljs istället culpaansvar innebär det att staten blir skadeståndsskyldig endast då åklagaren varit oaktsam vid väckande av åtal. Staten kommer då endast vidta sådana försiktighetsåtgärder att den inte kan anses ha varit oaktsam och därmed inte riskera skadeståndsansvar. Den skadelidande däremot kommer vara mer benägen att visa sin egen oskuld för att begränsa sin skada eftersom skadeståndet uteblir om staten inte visats vara oaktsam. I frihetsberövandelagen stadgas i 2 § ett strikt skadeståndsansvar för staten för den som varit häktad på grund av misstanke om brott. På grund av att det är ett strikt skadeståndsansvar krävs det inte att det begåtts något fel vid frihetsberövandet för att skadestånd ska dömas ut. Det innebär även att skadeståndets storlek inte heller påverkas om det faktiskt har begåtts fel vid frihetsberövandet.86 Det innebär att det skadestånd som utdöms med anledning av frihetsberövande blir enhetliga. Samma ordning är lämplig för skadestånd vid oriktigt åtal. Som tidigare visats under avsnitt 2 är en culpabestämmelse likt den i 3 kap. 2 § SkL inte tillräcklig för att säkerställa den friades rätt till skadestånd. Utrymmet för olika tolkningar och skönsmässiga bedömningar blir alltför stort, vilket går ut över den enskildes rättssäkerhet. Den nya reformen bör därför utformas med en strikt skadeståndsansvar för staten. Ett ställningstagande av denna typ är inte helt oproblematisk då strikt skadeståndsansvar innebär att samtliga skador ersätts, vilket får stora effekter på samhällsekonomin. Detta berörs mer nedan under punkt 5.5. 4.7 Effekt eller skadegörande handling?
 
 En fråga som blir aktuell vid denna typ av lagstiftning precis som vid bestämmelsen om kränkningsersättning, är huruvida det är handlingen, d.v.s. att någon åtalats och sedan friats, eller om det är effekten, exempelvis eventuella inkomstförluster och lidande, som ska vara ersättningsgrundande. I 2 kap. 3 § SkL anges att den som allvarligt kränker någon genom brott ska ”ersätta den skada som kränkningen innebär”. Det är i nuläget oklart om lagstiftaren menat att det är den kränkande handlingen eller den upplevda kränkningen som ger upphov till skadeståndsskyldighet. Denna oklarhet var föremål för ett arbete jag skrev inom ramen för en fördjupningskurs i ersättningsrätt och jag kommer här kort sammanfatta resultatet från den. Arbetet undersökte några rättsfall där HD tangerade frågan om effekt eller skadegörande handling. Två av de rättsfall som undersöktes var NJA 2006 s. 79 och NJA 2013 s. 569, vilket var två fall rörande sexuellt utnyttjande av barn. HD kom till två olika slutsatser i dessa två relativt likartade fall, där det i målet från 2006 ansågs vara handlingen som var ersättningsgrundande jämfört med målet från 2013 där det var skadan som var föremål för den ersättningsrättsliga bedömningen. Vidare undersöktes även NJA 2007 s. 540 där HD fastslog att den angripne inte behövde ha uppfattat ett angrepp för att en kränkning skulle ha uppstått. Ett sådant resonemang talar, likt målet från 2006, för handlingens betydelse för ersättningsmöjligheten. Då omfattningen av arbetet var begränsat undersöktes endast några utvalda rättsfall och slutsatsen jag kunde dra av undersökningen var att rättsläget i frågan om kränkningsersättning är oklart och att det inte tydligt går att säga om det är handlingen eller effekten som ger upphov till ett skadeståndskrav. Utöver vad som framkom av den begränsade praxisundersökningen har några uttalanden även gjorts i doktrin och förarbeten. I förarbetena till 2 kap. 3 § anges att det är skadan 86 Heidenborg, Mari, s. 8 f. 2! 8 som ska ersättas.87 Mårten Schultz har däremot uttalat att det är den brottsliga gärningens karaktär som ska ligga till grund vid bedömningen av om en kränkning har inträffat.88 Huruvida det är handlingen eller effekten som är skadeståndsgrundande vid kränkningsersättning går därmed inte att fastslå, men det finns däremot utrymme att diskutera frågan avseende skadestånd vid oriktigt åtal. Framförallt blir diskussionen relevant avseende det ideella skadeståndet. Ekonomiskt skadestånd torde närmast självklart vara beroende av den faktiska skadan; finns ingen ekonomisk skada kan den skadevållande handlingen inte leda till skadeståndsskyldighet. För det ideella skadeståndet krävs en mer utförlig diskussion. Frågan är svår att hålla isär från den om strikt ansvar kontra culpaansvar och därför kommer jag här förtydliga vad jag anser blir skillnaden i de båda frågorna. Skulle strikt ansvar väljas för ett nytt lagförslag skulle det innebära att det inte krävs någon vållandebedömning av åklagarens arbete; skadeståndsskyldighet uppstår alldeles oavsett om åklagaren varit oaktsam eller ej. Anser man vidare att det är den skadegörande handlingen som ska leda till skadeståndsansvar leder det till vad som kan ses som ett strikt-strikt skadeståndsansvar. I ett sådant läge är skadeståndet inte beroende av varken oaktsamhet eller att det uppstått en faktisk skada; skadestånd kommer dömas ut oavsett. Anser man däremot att det är effekten, det vill säga skadan, som är ersättningsgrundande innebär det att det krävs en bedömning i det enskilda fallet av om det uppstått en skada eller ej. Har en ideell skada uppstått kommer det strikta ansvaret leda till att staten blir ersättningsskyldig, men har ingen skada uppstått spelar det ingen roll att staten har strikt skadeståndsansvar eftersom det inte finns någon ersättningsbar skada. Valet mellan effekt eller skadegörande handling får olika konsekvenser. Om det är den skadevållande handlingen som ska vara ersättningsgrundande innebär det att alla som fått en friande dom i ett brottmål kommer tilldelas ideellt skadestånd för det presumtiva lidande som processen medfört. Således kommer ingen hänsyn tas till den åtalades bakgrund, processens omfattning eller mediauppbåd. Såväl yrkeskriminella som kostymklädda tvåbarnspappor kommer vara berättigade till skadestånd, trots att deras faktiska lidande kan skilja sig stort. Det kan verka stötande att den som är yrkeskriminell och ständigt florerar i olika brottsutredningar ska få skadestånd vid en friande dom då denne kanske inte upplevt processen som ett lidande överhuvudtaget. Å andra sidan rimmar en sådan behandling bättre med principen om allas likhet inför lagen. Om istället lidandet ska fungera som skadeståndsgrund blir resultatet förvisso en ersättning som tar mer hänsyn till det individuella fallet, men det innebär också att det behöver göras en bedömning av om ett lidande har uppstått eller ej i varje enskilt fall. En sådan bedömning riskerar att vålla stora problem med rättssäkerheten då lidande är svårt att mäta och gradera. Det finns då en risk att en som inte lidit särskilt får ersättning och att en annan som lidit svårt av brottsprocessen blir utan ersättning. Det blir därför en svår avvägning, där det på ena sidan står det eventuellt stötande i att alla behandlas lika och på andra sidan en svår lidandebedömning och eventuella rättssäkerhetsproblem. Med anledning av att det genom andra mekanismer, såsom jämkning och bestämmandet av ersättningens storlek, går att ta hänsyn till individuella omständigheter i varje enskilt fall för att undvika stötande resultat bör det fastslås att det ska vara den skadegörande handlingen som ligger till grund för att ett ersättningsanspråk ska uppstå. I detta moment behöver således någon lidandebedömning inte göras och med anledning av staten åläggs strikt skadeståndsansvar innebär detta att den som frias från åtal har ett grundat skadeståndsanspråk i och med att den friande domen meddelas. 87 Prop. 2000/01:68 s. 66. 88 Schultz, kommentaren till 2 kap. 3 §. !29 4.8 Schablonersättning eller individuellt anpassad ersättning?
 Lidande är något som får anses innehålla ett stort mått av subjektivitet. Det som upplevs som ett stort lidande för någon verkar obetydligt för någon annan. Därför finns det anledning att diskutera huruvida ersättning till den som blivit friad från åtal ska vara schablonbaserad eller om det ska göras en individuell bedömning i varje fall. Den som till exempel vistas i kriminella miljöer eller har tidigare fällande domar mot sig lär inte lida lika mycket av negativ publicitet som den som är tidigare ostraffad och lever ett ordnat liv. Den som saknar familj och umgänge drabbas troligen inte lika hårt av att få brottsmisstankar riktade mot sig som den som har ett stort socialt umgänge. Således finns det en del som talar för att ersättningen bör vara individuellt anpassad utifrån omständigheterna i varje fall. För en schabloniserad ersättning talar svårigheten i att bedöma värdet på ett lidande. En individuellt anpassad ersättning skulle leda till stora osäkerheter vid rättstillämpningen och det skulle inverka negativt på rättssäkerheten. Lika fall skulle svårligen kunna bedömas lika då ingen persons lidande är identiskt med någon annans. Användning av schabloner innebär också att ersättningsprocessen kan ske snabbare än om en individuell ersättning tillämpas. Således schabloner skulle leda till att förfarandet blir mer effektivt i sin helhet. För att utreda frågan vidare utforskas nedan hur några olika delar av skadeståndsrätten har hanterat frågan. 4.8.1 Trafikskadeersättning För personskador som orsakas i trafiken har Trafikskadenämnden ställt upp tabeller över ersättningsnivåerna. Genom flera avgöranden från HD har tabellerna intagit en ställning som det allmänt accepterade sättet att beräkna ersättning vid trafikskador.89 Som exempel kan nämnas att trafikskadeersättning enligt 2022 års ersättningsnivåer utgår med 50 000 kronor vid förlust av skolår och 30 000 kronor (25 000 kronor fram till 2018) för sveda och värk vid nära anhörigs död.90 Trafikskadenämnden har även i en tabell fastställt ersättningen för missfall orsakat genom trafikskada. Fram till 2021 var schablonbeloppet 82 000 kronor, men för skador som inträffat år 2022 eller senare gäller ett sänkt belopp om 30 000 kr. Den skadelidande kan även få ersättning för sveda och värk samt lyte och men utöver schablonbeloppet vid missfall.91 En genomgång av Trafikskadenämndens praxis visar att schablonerna avseende ersättning för sveda och värk vid nära anhörigs död följs strikt.92 Det verkar finnas ett begränsat utrymme att argumentera för särskilda omständigheter som motiverar ett avsteg från schablonbeloppet. Trafikskadeersättningen får därmed sägas i huvudsak vara schablonbaserad avseende den skadetypen. För de övriga skadetyperna var underlaget för begränsat för att några generella slutsatser skulle kunna dras. 89 Se bl.a. NJA 1972 s. 81 och NJA 1996 s. 509. 90 Trafikskadenämnden, 2022 års ersättningsnivåer för skadefall från och med 2002. 91 Trafikskadenämnden, ”Rapport från 2019 års arbetsgrupp för översyn av ersättning för missfall”, s. 4. 92 Se bilaga 2 för en sammanställning av Trafikskadenämndens referat avseende ersättning för sveda och värk under perioden 2003-2018. !30 4.8.2 Ersättning vid frihetsberövande I förarbetena till frihetsberövandelagen anges att ” [...] i första hand bör förhärskande etiska och sociala värderingar läggas till grund” vid bedömningen av lidandets storlek i det enskilda fallet.93 Vidare sägs det i förarbetena att den skadelidandes upplevelse kan variera mycket från fall till fall och att frihetsinskränkningen i vissa fall inte medför något lidande överhuvudtaget.94 Faktorer som vägs in i bedömningen är frihetsberövandets varaktighet och vilken uppmärksamhet frihetsberövandet har väckt, vilket visas bland annat i I NJA 1979 s. 297, refererat under punkt 3.1. För skadestånd vid frihetsberövanden finns därmed ett utrymme för bedömning av individuella omständigheter i varje fall. Samtidigt har JK utarbetat ett schablonsystem som enbart värderar lidandet utifrån frihetsberövandets varaktighet. Enligt schablonerna utgår ersättning med 30 000 kronor för första månaden av frihetsberövande, sedan 20 000 kronor per ytterligare månad fram till sex månader och därefter 30 000 kronor per månad fram till tolv månaders frihetsberövande. Ersättningsbeloppet ökar därefter successivt upp till 100 000 kronor per månad från och med frihetsberövandets tionde år. Även JK har dock uttalat att det ibland finns anledning att göra avsteg från schablonerna, exempelvis då misstankarna gällt ett särskilt allvarligt brott.95 Schablonen är därför inte så strikt att domstolen inte kan väga in andra omständigheter vid bedömningen av skadeståndets storlek. 4.8.3 Kränkningsersättning Den kränkningsersättning som regleras i 2 kap. 3 § SkL ska enligt 5 kap. 6 § SkL bestämmas utifrån en skälighetsbedömning med hänsyn till handlingens varaktighet och art. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2022 infördes även skrivelsen att ersättningen ska innebära att den kränkte får upprättelse för angreppet. I bestämmelsen följer sedan en punktlista på vilka faktorer som särskilt ska beaktas vid bestämmandet av skadeståndet storlek. Listan är inte uttömmande, utan domstolarna kan även ta hänsyn till andra omständigheter, som den skadelidandes tidigare upplevelser och erfarenheter.96 Kränkningsersättningen verkar därmed i teorin präglas av ett stort mått individuella bedömningar. När bestämmelsen tillämpas i praktiken är det dock ofta schabloner som styr storleken på skadeståndet. Som exempel kan nämnas NJA 2019 s. 1064 där Högsta domstolen bestämde schablonersättningen vid oaktsam våldtäkt till ett belopp om 75 000 kronor. Denna schablon har i efterföljande mål följts strikt.97 I SOU 2021:64 genomförde utredarna en undersökning av hur kränkningsersättningen varierat mellan år 2000 och år 2020. Utredningen visade på en hög grad av samstämmighet, där den lägsta nivån på kränkningsersättning för misshandel av normalgraden och rån av normalgraden legat stabilt på 5000 kronor respektive 12 000 kronor under hela den undersökta perioden.98 Även vid våld i nära relationer har kränkningsersättningen genom åren varit likartad och undersökningen visade att den lägsta skadeståndsnivån för enstaka misshandel mot partner eller barn varit 10 000 93 Prop. 1997/98:105 s. 56 94 Prop. 1997/98:105 s. 56. 95 Justitiekanslern, Frihetsberövande. 96 SOU 1992:84 s. 275. 97 Se bl.a. NJA 2022 s. 237, Hovrätten över Skåne och Blekinge mål nr B 2660-21 samt Hovrätten för västra Sverige mål nr B 4901-22. 98 SOU 2021:64 s. 85. 3! 1 kronor under åren 2000 till 2020.99 Utredarna lade fram en reform avseende en höjning av ersättningsnivåerna, vilken trädde i kraft 1 juli 2022.100 Den tidigare praxisen från Brottsoffermyndigheten gäller således inte längre och någon ny praxis har ännu inte utarbetats. Sammanfattningsvis kan konstateras att även om kränkningsersättningen vid en första anblick verkar baseras på en individuell bedömning styrs den till stor del av schabloniserade belopp. Då metoden för beräkning av kränkningsersättning ändrats nyligen och givits en lagstadgad vägledning genom 5 kap. 6 § SkL är det dock möjligt att kränkningsersättningen är på väg mot en mer individualiserad bedömning. 4.8.4 Slutsatser avseende ersättningsform Som synes har olika delar av ersättningsrätten hanterat fastställandet av ersättningsbeloppet för ideella skador på olika sätt. Från Trafikskadenämndens fasta schabloner, till ersättning vid frihetsberövande som har schabloniserade belopp med visst utrymme för individuell bedömning, och till sist kränkningsersättningen där en individuell bedömning ska göras men där schabloner ändå spelar en viktig roll. Det finns därmed olika sätt att lägga upp ersättningen vid skadestånd till den som friats från åtal. En möjlig väg att gå skulle vara att likt skadeståndet vid frihetsberövanden upprätta ett slags schablonsystem med viss möjlighet till individuella bedömningar. Ett sådant system skulle exempelvis kunna vara utformat dels med hänsyn till brottsutredningens längd och dels med hänsyn till svårigheten i det brott vilket den tilltalade åtalats för. Schablonsystemet skulle dock endast tjäna som vägledning och fortfarande ge domstolen en möjlighet att värdera andra faktorer som exempelvis mediauppbåd, förlorad anställning, förlust av sociala relationer m.m. Ett sådant flexibelt system skulle dels verka för att upprätthålla en enhetlighet inom systemet, möjliggöra snabba avgöranden, samt lämna utrymme för vissa individuella bedömningar i de fall schablonerna inte fungerar tillfredsställande. Ett flexibelt schablonsystem är därmed att föredra vid bestämmandet av ersättning vid oriktigt åtal. 4.9 Jämkning
 Flertalet lagar på ersättningsrättens område innehåller bestämmelser om jämkning. Grundtanken bakom jämkningsbestämmelser är att den som bidragit till sin egen skada inte ska få full ersättning. I skadeståndslagen finns jämkningsbestämmelserna i sjätte kapitlet. Jämkning av personskada regleras i kapitlets första paragraf och kräver att den skadelidande medverkat till skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. I samma paragraf regleras även sakskador och rena förmögenhetsskador, vilka endast förutsätter vållande för att jämkning ska komma ifråga. Kapitlets andra paragraf erbjuder även en möjlighet till jämkning om skadeståndsskyldigheten skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till skadevållarens ekonomiska förhållanden. Jämkning enligt dessa bestämmelser innebär normalt att skadeståndet sätts ner, inte att det helt faller bort, även om så kallad ”jämkning till noll” kan förekomma.101 Kräkningsersättning kan inte jämkas med stöd av 6 99 SOU 2021:64 s. 89. 100 Prop. 2021/22:198 s. 15. 101 Hellner och Radetzki s. 217. !32 kap. 1 § SkL, men däremot kan det skadelidandes eget handlande påverka storleken på skadeståndet och på så sätt fungera som en jämkningsmöjlighet.102 Syftet med en jämkningsregel på grund av medvållande har diskuterats av Jan Hellner och Marcus Radetzki. De menar att skadeståndets ersättande funktion inte uppfylls vid medvållande eftersom resultatet blir att skadeståndet minskas och att skadan därmed inte ersätts fullt ut. De anser att prevention därför är den starkaste grunden till jämkning då syftet är att få en potentiell skadelidande att försöka begränsa sin egen skada. Dock menar Hellner och Radetzki att en medvållanderegel får olika betydelse beroende på om det är en personskada eller en sakskada. De resonerar kring att den som inte avhålls nog från att medverka till en personskada på grund av lidandet en sådan skada medför troligtvis inte heller låter sitt handlande påverkas av risken för sänkt skadestånd. Avseende sakskada gör de ett principiellt viktigt uttalande. De säger dels att prevention kan få större betydelse vid sakskada, men att ”få människor torde föredra den oftast osäkra möjligheten att få skadestånd framför att ha kvar sin egendom oskadd”.103 Uttalandet är viktigt då samma resonemang skulle kunna appliceras på frågan om vilket syfte en jämkningsregel skulle fylla vid skadestånd efter en friande dom. Om en jämkningsregel skulle införas i ett preventivt syfte bygger det på en tanke om att den som är misstänkt för ett brott skulle frestas att medverka till sin skada för att på så sätt utverka skadestånd. Den potentiella risken att skadeståndet skulle sättas ned vid sådan medverkan skulle då enligt preventionstanken verka avhållande på en sådan medverkan. Hellner och Radetzkis resonemang föreslår dock att sådan prevention inte skulle uppstå eftersom den skadelidande troligen skulle föredra att hållas skadefri framför möjligheten till skadestånd. Även Strömbäck har liknande tankar. I en artikel från 1999 hänvisar han till ett exempel om en rik romare som utdelade slag mot människor längs gatorna och sedan lät sin slav utdela ekonomisk kompensation till de slagna.104 Han ville därigenom visa att ekonomisk kompensation inte alltid är tillräckligt, och att det för den skadelidande kanske hade varit mer önskvärt att inte ha råkat ut för skadan från första början. På samma sätt hade den som friats från åtal troligen i åtskilliga fall hellre sluppit det besvär ett åtal för med sig än att få en ekonomisk ersättning för den skada han eller hon lidit. Ett sådant resonemang innebär att det inte finns någon preventiv grund för en jämkningsregel. Å andra sidan finns det personer som troligen inte lider i någon större utsträckning av ett åtal. De personerna hade potentiellt kunnat medvetet undanhålla eller lämna felaktig information under förundersökningen, för att sedan lämna ny information under huvudförhandlingen, i syfte att tillskansa sig skadestånd. Det skulle inverka negativt både på samhällsekonomin och effektiviteten i rättsskipningen. Således anser jag att en jämkningsregel är påkallad för att inte skapa ett incitament för den som är misstänkt att sabotera brottsutredningen. Huruvida jämkning ska ske på grund av uppsåt eller oaktsamhet kan diskuteras. En jämförelse kan i denna fråga göras mellan brottsskadelagen (2014:322) och frihetsberövandelagen. Enligt 12 § brottsskadelagen får brottsskadeersättning jämkas om den skadelidande genom sitt uppträdande i samband med brottet medverkat till skadan genom uppsåt eller oaktsamhet. Det som åsyftas med bestämmelsen är fall då den skadelidande givit sig in i en situation som typiskt sett kan medföra en risk för att han eller hon ska utsättas för brott. Som exempel har nämnts att den skadelidande uppträtt provocerande eller deltagit i brottslig verksamhet.105 Skadestånd på grund av 102 Prop. 2000/01:68 s. 50 f. 103 Hellner och Radetzki s. 218. 104 Strömbäck s. 1167. 105 Prop. 1977/78:126. !33 frihetsberövande kan falla bort om den skadelidande genom uppsåt har medverkat till sin skada. Exempel på sådana situationer ges i 6 § frihetsberövandelagen och inkluderar fall då den skadelidande genom att undanröja bevis, undandra sig lagföring eller på annat sätt försvårat utredningen. En sanningslös bekännelse eller felaktigt angivande av sig själv har lett till fullständigt bortfall av rätten till skadestånd.106 Även det fall att en misstänkt vägrar uppge namn och hemvist kan leda till bortfall av rätten till ersättning. Möjligheten till jämkning av skadestånd på grund av eget beteende eller oskälighet har sitt ursprung i RH 1991:51, det så kallade Lindomefallet. Omständigheterna i målet var sådana att en äldre man berövades livet i sin bostad i Lindome. Det två männen som uppehöll sig i bostaden vid tidpunkten för mannens dödsfall åtalades, den ena för mord och den andra för medhjälp till mord. Tingsrätten dömde den mordåtalade mannen men ogillade åtalet för medhjälp till mord. Hovrätten ogillade sedermera även mordåtalet på grund av bristande bevisning och ingen dömdes därmed för mordet på den äldre mannen. Den man som stått åtalad för mord hade även suttit häktad en tid. Efter den friande domen tillerkändes mannen skadestånd för den tid han varit frihetsberövad. Fallet refererades till i förarbetena till frihetsberövandelagen som en av de situationer där skadestånd skulle kunna jämkas.107 Liknande fall har även därefter väckt uppmärksamhet i media, som fallet där rätten inte kunde avgöra vilken av föräldrarna som mördat sin nio månader gamla bebis och därmed friade båda föräldrarna, vilka sedan tillerkändes 300 000 kronor i skadestånd.108 Rättsläget avseende jämkning på grund av eget beteende ändrades dock i och med ett avgörande från Högsta domstolen från 2013. En man häktades på grund av misstanke om grov egenmäktighet med barn. Mannen friades i samtliga instanser och begärde därefter ersättning av staten på grund av frihetsberövandet. HD uttalade i sina domskäl att det för ersättningsfrågan saknar betydelse om misstanke om brott kvarstår och att inte heller anledningen till den frikännande domen spelar någon roll. HD klargjorde att jämkningsgrunden ”eget beteende” inte omfattar det handlande som låg till grund för frihetsinskränkningen, d.v.s. själva brottspåståendet.109 Skillnaden mellan jämkningsreglerna i brottsskadelagen och frihetsberövandelagen är således att frihetsberövandelagen förutsätter uppsåt för jämkning, medan brottsskadelagen även tillämpar oaktsamhet som en jämkningsgrund. Om det skulle krävas uppsåt för att få skadestånd vid oriktigt åtal innebär det att endast de personer som medvetet bidragit till sin skada skulle kunna få sin ersättning jämkad. Om ersättningen skulle kunna jämkas på grund av oaktsamhet skulle det innebära att även personer som deltar i brottslig verksamhet eller vistas i sådana miljöer skulle kunna få sin ersättning jämkad. Syftet med det nya lagförslaget är att ersätta de personer som faktiskt lider skada på grund av ett åtal. Den som på grund av oaktsamhet bidrar till sin skada lider troligen inte heller samma skada, eftersom han, för att återkoppla till Strömbäcks resonemang, helst hade varit skadefri och därmed aktivt försökt att undvika skada. Det finns därför ingen anledning att göra skillnad mellan uppsåt och oaktsamhet i jämkningsregeln. För den som bidragit till sin skada på ett sätt som varken är uppsåtligt eller oaktsamt bör ersättningen inte jämkas. 106 Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning II s. 181. 107 Prop. 1997/98:105 s. 55. 108 Sternudd, SvD 18/2 2003. 109 NJA 2013 s. 1003. !34 4.10 Ansökningsprocess eller automatik?
 För att utverka skadestånd enligt skadeståndslagen krävs att den skadelidande väcker talan vid tingsrätten. Ersättning enligt frihetsberövandelagen söks genom en ansökan till JK. Trafikskadeersättning (vilket förvisso inte är ett skadestånd) kräver en enligt 5 och 8 §§ trafikskadelagen en skadeanmälan hos det försäkringsbolag som innehar trafikförsäkringen för det fordon som orsakat skadan. Ersättningsrätten har därmed på olika sätt löst hur ersättningen ska tillkomma den skadelidande. Orsaken till varför det ser så olika ut beror troligen på hur skadeståndsbestämmelsen är upplagd. Både trafikskadeersättning och ersättning enligt frihetsberövandelagen grundas på bestämmelser om strikt skadeståndsansvar. De kräver därmed ingen oaktsamhetsbedömning och det är därmed tillräckligt att det uppstått en skada för att ersättning ska betalas ut. Processen i dessa fall är därför nästintill helt administrativ. Skadestånd enligt skadeståndslagen kräver uppsåt eller oaktsamhet, varför mer komplicerade bedömningar måste göras innan en rätt till ersättning kan fastslås. Troligtvis är det därför systemen är upplagda på olika sätt, för att inte komplexa vållandebedömningar ska överlåtas till privata aktörer. Det finns dock även bestämmelser med strikt ansvar som kräver att talan väcks vid domstol om inte den skadelidande parten självmant betalar.110 Vad som är gemensamt för samtliga system är att de kräver en viss aktivitet från den skadelidande, antingen genom en ansökan, anmälan eller stämning. Den som lidit en skada måste därmed själv bevaka sin rätt till ersättning. I de fall det krävs en tingsrättsprocess för att fastställa skadeståndsansvaret tar den skadelidande en ekonomisk risk när han eller hon utnyttjar sin rätt till skadestånd. Den part som tappar målet ska som huvudregel ersätta motpartens rättegångskostnader.111 Det innebär att den som väcker talan vid domstol för att få sitt ersättningsanspråk fastställt riskerar att behöva ersätta skadevållarens rättegångskostnader om han förlorar målet. Det är en ordning som begränsar den enskildes rätt till skadestånd då inte alla skadelidande har tillräckliga ekonomiska resurser för att våga stå den risken en skadeståndstalan innebär. Det vore därför inte lämpligt att tillämpa ett sådant förfarande för skadestånd vid oriktigt åtal. Ett möjligt förfarande som inte tillämpas inom något ersättningsrättsligt system idag vore att låta ersättningen betalas ut automatiskt. Det skulle innebära att staten självmant skulle betala ersättning till den skadelidande när en friande dom har meddelats. Det skulle vara till fördel för den enskilde på så sätt att denne inte behöver vara aktiv för att få sitt skadestånd utbetalt. Å andra sidan skulle det innebära att den enskilde inte själv skulle kunna komma med något anspråk eller argumentera för ett högre skadestånd än det schablonmässiga. Dessutom skulle det inverka negativt på samhällsekonomin då ersättning skulle betalas ut även till de som inte tycker sig lidit någon skada. Ett automatiskt utbetalningsförfarande bör därför inte tillämpas i den nu aktuella frågan. Mot bakgrund av ovan resonemang bör skadeståndet betalas ut efter en ansökan av den skadelidande. En ansökan kräver förvisso en viss aktivitet från den skadelidande, men den är inte förenad med några ekonomiska kostnader. Det bör därför vara förhållandevis lätt för en skadelidande att tillvarata sin rätt genom ett ansökningsförfarande. Då JK är ansvarig för ersättning enligt frihetsberövandelagen är det lämpligt att den myndigheten blir ansvarig även för det nu diskuterade skadeståndet. I ansökan ska den sökande ange vilket brott han åtalats för, hur länge brottsutredningen pågått samt om det finns några skäl till varför en högre ersättning än den 110 Se exempelvis lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter. 111 18 kap. 1 § RB. 3! 5 schablonmässiga bör lämnas. Således kommer en sådan ansökan möjliggöra en snabb och effektiv process, med fortsatt möjlighet för argumentation kring särskilda omständigheter. 4.11 Sammanfattning
 Enligt den ovan diskuterade reformen ska en ny skadeståndsbestämmelse stadga ett strikt ansvar för staten att utge skadestånd till den som friats från åtal. Den nya bestämmelsen ska ges företräde framför skadeståndslagen men vara subsidiär till frihetsberövandelagen. Endast vissa utvalda brottstyper ska kunna grunda en skadeståndstalan, men det krävs en djupare utredning av vilka av dessa brottstyper ska vara. Det ska vara möjligt att ansöka om både ekonomiskt och ideellt skadestånd för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Staten ska bära ett strikt skadeståndsansvar och det ska vara den skadegörande handlingen som ligger till grund för skadeståndsansvaret. Ett schablonsystem utformat med hänsyn till det åtalade brottets svårighet och brottsutredningens längd kommer inrättas i syfte att verka vägledande. Det ska dock vara möjligt att ta hänsyn till särskilda omständigheter som kan påverka ersättningens storlek, som exempelvis stort mediauppbåd. Skadeståndet ska kunna jämkas för den som själv bidragit till sin skada, exempelvis genom att vistas i kriminella umgängen. Skadestånd bör betalas ut genom en ansökningsprocess och ansvarig myndighet bör vara JK. En reform av den här typen som inför ett skadestånd som inte funnits tidigare får oundvikligen konsekvenser. Då brott och straff är en stor samhällspolitisk fråga som engagerar människor lär ett skadestånd av den nu diskuterade typen medföra olika typer av effekter på samhället. Även samhällsekonomiska konsekvenser uppstår då reformen föreslår ett skadeståndsansvar som landar på staten. Dessa konsekvenser ska diskuteras ytterligare i nästa avsnitt. 
 !36 5 Konsekvensanalys 
 5.1 Prevention 
 I avsnitt 2 behandlades prevention som en av skadeståndsrättens grundläggande funktioner. Oavsett om prevention är en åsyftad konsekvens eller inte uppstår prevention normalt som en effekt vid införandet av ett nytt skadestånd. Strömbäck hänvisar i den tidigare nämnda artikeln från 1999 till Guido Calabresi, tidigare professor vid Yale Law School i Connecticut. Calabresi är en stark företrädare för den ekonomiska skolan och har en tanke om prevention som förhållandet mellan kostnaden för den skadevållande handlingen kontra den eventuella vinsten. Han menar att prevention uppstår när kostnaden för handlingen är större än intäkten, likt det resonemang Steven Shavell har, vilket behandlats under punkt 4.6. Ett sådant resonemang bygger dock på en presumtion om att den som har bäst förutsättningar att förhindra en skada också är den som får bära kostnaderna för skadan.112 I min utredning av en möjlig reform har kostnaden placerats på staten, samtidigt som det är åklagaren som har bäst möjlighet att förhindra skadan. Utifrån Calabresis resonemang skulle en prevention inte uppstå i ett sådant fall, givet att åklagaren inte riskerar andra repressalier, exempelvis uppsägning. Även om prevention normalt är önskvärt i skadeståndsrättsliga frågor måste en annan diskussion föras i detta fall. En preventiv effekt i det aktuella fallet skulle innebära att åklagaren eventuellt skulle bli mindre benägen att väcka åtal i de fall han eller hon känner sig tveksam till om åtalet skulle leda till en fällande dom. Som konstaterat ovan under punkt 3.2.2.1 är det i nuläget väldigt sällan en sådan tveksamhet leder till att åtalet anses obefogat och därmed straffbart. Den straffrättsliga bestämmelsen om obefogat åtal verkar därmed ensam inte preventivt i någon högre grad. Skulle däremot en skadeståndsskyldighet åläggas staten vid varje friande dom och detta på något sätt skulle falla tillbaka på åklagaren skulle det troligtvis ha en större preventiv verkan än den straffrättsliga bestämmelsen ensam. Detta resonemang ligger i linje med den rättsideologiska skolan då bestämmelsen skulle verka moralbildande och på så sätt fungera avhållande.113 Prevention är dock inte nödvändigtvis en önskvärd effekt i den aktuella situationen då en sådan effekt ger konsekvenser för effektiviteten. Se mer om detta nedan under punkt 5.3. 5.2 Incitament att lägga mer resurser på brottsutredningen 
 Ovan har diskuterats hur skadestånd till de som friats från åtal skulle kunna få en avhållande effekt på åklagarens benägenhet att väcka åtal. Att låta bli att väcka åtal vid oklara situationer är ett sätt att förebygga den potentiella ”skadan” av ett skadeståndsanspråk riktat mot staten. Det andra sättet är att se till att utredningen är såpass solid att sannolikheten för en friande dom är mycket liten. Det aktuella skadeståndet skulle därmed kunna verka som ett incitament att lägga mer resurser på brottsutredningen. Arbetet under förundersökningen omfattas av objektivitetsprincipen. Den är lagstadgad genom 23 kap. 4 § RB och innebär att både omständigheter som talar till såväl den misstänktes fördel som nackdel ska beaktas. För att efterleva objektivitetsprincipen ska förundersökningsarbetet bedrivas 112 Strömbäck s. 1175. 113 Se mer om den rättsideologiska skolan under punkt 2.2. !37 ”brett, allsidigt och förutsättningslöst”.114 Förundersökningsledaren måste även aktivt söka efter och undersöka alternativa hypoteser som talar för den misstänktes oskuld. Utredningsskyldigheten begränsas dock av det samhällsekonomiska intresset. Utredarna bakom SOU 2011:45 menar att det inte är försvarbart ur en samhällsekonomisk synpunkt att utreda alla möjliga hypoteser.115 Genom ett införande av det nu föreslagna skadeståndet kommer saken i ett annat läge. Den potentiella skadeståndsrisken skulle ställas som en motpol i en diskussion om resursanvändning vid förundersökningar. Om förundersökningsledaren genom att lägga mer resurser på utredningen skulle kunna undgå att staten åläggs skadeståndsansvar skulle det kunna innebära en lägre totalkostnad för staten. I den ovan refererade boken av Steven Shavell presenterade författaren en tabell för att tydliggöra förhållandet mellan försiktighetsåtgärder och skadekostnader. Samma tillvägagångssätt skulle kunna användas för att förklara hur det hypotetiska förhållandet mellan utredningsresurser och statens kostnader skulle kunna se ut. Jag har nedan konstruerat en modell med inspiration från Shavells tankesätt. Modellen är inte empiriskt grundad utan är endast tänkt att visa på ett möjligt samband mellan resursfördelning och skadekostnader. För att stärka resonemanget i modellen hade sambandet behövt undersökas empiriskt för att avgöra om modellen är korrekt eller inte. En sådan undersökning har inte varit möjlig inom ramen för detta arbete, men undersöks lämpligen vid en framtida vidareanalys av frågeställningen. Jag har dock ändå valt att inkludera modellen då jag anser att den fungerar väl för att illustrera resultatet av tankeexperimentet att mängden utredningsresurser påverkar staten kostnader för skadestånd. Det föreslagna skadeståndet är som ovan redovisats grundat på ett strikt ansvar och därför inte beroende av fel eller försummelse. Skadeståndet kan därmed enligt min modell ses som ett vara eller icke-vara, 0 eller 100, och inget däremellan. I tabell 1 på nästa sida används sannolikhet för fällande dom som en påverkande faktor för skadeståndets storlek i fall där åtal väckts. Den syftar då till att visa på vilka övergripande konsekvenser en viss utredningsnivå får för skadeståndskostnader i stort. Det vill säga att om sannolikheten för en fällande dom är 50 % så kommer kostnaden för skadeståndet minska med 50 % jämfört med om sannolikheten för fällande dom hade varit 0 %. Kostnaderna i tabellen ovan har bestämts till ett värde mellan 0 kronor och 100 kronor, där de maximala resurserna under utredningsarbetet kan uppgå till 100 kronor och det maximala skadeståndet som kan utdömas är 100 kronor. 114 SOU 2011:45 s. 95. 115 SOU 2011:45 s. 123 ff. !38 Tabell 1 Kostnad Sannolikhet för Kostnad Total kostnad för utredningsresurser fällande dom skadestånd staten Inga 0 kr 0 % 100 kronor 100 kronor utredningsresurser Vissa 30 kr 50 % 50 kronor 80 kronor utredningsresurser Medelstora 50 kr 80 % 20 kronor 70 kronor utredningsresurser Stora 80 kr 90 % 10 kronor 90 kronor utredningsresurser Som visas i tabellen får valet av mängden utredningsresurser påverkan på den totala kostnaden för staten. Ett val att inte använda några utredningsresurser skulle innebära 0 % sannolikhet för fällande dom, vilket innebär 100 kronor i skadestånd för staten. När mer resurser läggs på utredningsarbetet ökar sannolikheten för fällande dom, vilket minskar skadeståndskostnaden och därmed den totala kostnaden för staten. Det förhållandet tippar dock över när stora ekonomiska resurser läggs på utredningen, vilket förvisso ökar sannolikheten för fällande dom, men där den totala kostnaden för staten blir större. För optimal användning av samhällets resurser krävs därför en balans mellan resursfördelning och skadeståndskostnader. Utan det potentiella skadeståndet som motpol kommer utredningsresurserna vara den enda faktorn som får ekonomisk påverkan, vilket innebär att så lite resurser som möjligt används för att nå upp till kravet på ”tillräckliga skäl” för att väcka åtal, vilket i sin tur leder till mindre genomarbetade brottsutredningar. Detta är grundat på ett antagande om att ekonomi är det drivande intresset i prioriteringen av samhällets resurser, vilket nödvändigtvis inte är ett korrekt antagande. En mer omfattande brottsutredning påverkar inte bara de ekonomiska konsekvenserna, den får även konsekvenser för den enskildes rättssäkerhet. Det föreligger som tidigare nämnt en skyldighet för förundersökningsledaren att utreda även sådana omständigheter som kan vara till den misstänktes fördel. Dels är förundersökningsledaren skyldig att vidta utredningsåtgärder på begäran av den misstänkte eller dennes försvarare enligt 23 kap. 18 b § RB, men det föreligger även en skyldighet att söka efter alternativa hypoteser, även om den misstänkte själv inte lagt fram ett alternativt händelseförlopp.116 Som synes finns redan ett starkt tryck på förundersökningsledaren att göra en ordentlig utredning, men införandet av ett skadestånd vid friande dom skulle vara ett ytterligare skäl till att djupare undersöka alternativa hypoteser för att minska risken att domstolen bedömer att det finns rimligt tvivel avseende den åtalades skuld. Baksidan med en väldigt utförlig utredning är att en sådan utredning kan vara till nackdel för den enskilde. Utredarna bakom SOU 2011:45 identifierade risker i att en alltför omfattande utredning kan leda till att utredningen drar ut på tiden och att det riskerar att bli en snedfördelning av resurserna mellan omständigheter som talar till den 116 SOU 2011:45 s. 124. !39 misstänktes nackdel och omständigheter som talar till den misstänktes fördel.117 En omfattande brottsutredning kan därför vara både på gott och ont, beroende på vilket perspektiv som antas. 5.3 Effektivitet 
 Effektivitet är ett begrepp som innehåller flera komponenter och som får olika betydelse i olika sammanhang. Till exempel utgör effektivitet en viktig del av rättssäkerheten. Rättssäkerhet kan sägas vara en av grundpelarna i en demokrati. I begreppet rättssäkerhet ligger bland annat krav på förutsägbarhet och likhet, men också ett krav på effektivitet.118 Effektivitet innebär dels en snabbhet i förfarandet och en viss kvalitetsnivå på avgörandena.119 Det betyder att rättssäkerheten är beroende av att rättsväsendet arbetar både snabbt och noggrant. Rätten till en rättvis rättegång inom skälig tid stadgas i artikel 6 EKMR och ställer krav på det rättskipande makten att avgöra mål inom en viss tid. För att rättssäkerheten ska upprätthållas måste avgörandena dock hålla en viss kvalitet, vilket leder till att avgörandena tar längre tid. Rättssäkerhet kräver därmed en balans mellan dessa två motstående intressen. Som visat ovan kan det föreslagna skadeståndet dels leda till färre väckta åtal och dels till att mer resurser läggs på brottsutredningen. Båda dessa följder kan i sin tur få konsekvenser för effektiviteten. Färre väckta åtal leder till färre antal mål i domstolen. Det innebär att domstolen får bättre möjligheter att avgöra mål inom skälig tid, vilket är positivt ur effektivitetssynpunkt. Utförliga brottsutredningar kan däremot påverka effektiviteten negativt. Förvisso innebär det djupare utredningsarbetet att kvalitetsnivån i avgörandena bör öka, men det innebär också att varje brottsutredning kommer ta längre tid, vilket innebär att tiden från förundersökningens inledande till meddelad dom skulle förlängas. Det är i sig problematiskt ur en rättssäkerhetssynpunkt då förlängda brottsutredningar skulle kunna utgöra ett brott mot EKMR, vilket också är skadeståndsgrundande enligt 3 kap. 4 § SkL. Ytterligare ett problem som kan uppstå i en effektivitetskontext hänför sig till brottsbekämpning och brottsförebyggande. Ovan har prevention diskuterats utifrån ett åklagarperspektiv. Prevention är dock ett grundläggande begrepp även inom straffrätten, där det används i diskussioner om hur brott kan förebyggas på bästa sätt. Kriminalisering av vissa handlingar med därtill följande straff syftar till att verka preventivt. För att preventionen ska fungera optimalt avseende brott krävs att det finns en sannolikhet för den som begår ett brott att också bli fälld för brottet. Sannolikheten att bli fälld måste vara tillräckligt hög för att den som överväger att begå ett brott ska avstå från den brottsliga handlingen.120 Färre väckta åtal leder till färre fällande domar, vilket leder till att färre personer lagförs för brott, vilket i sin tur innebär att sannolikheten att fällas för ett brott minskar. När sannolikheten att fällas för ett brott minskar innebär det att incitamentet att avstå från den brottsliga handlingen avtar. Det finns därmed en risk för en uppgång av brottsligheten i och med införandet av skadestånd vid oriktigt åtal. Denna konsekvens är dock villkorad av att effekterna åtalsprevention och utförligare brottsutredningar inträffar. Om det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet löper på som vanligt kommer någon påverkan på brottsligheten inte uppstå. 117 SOU 2011:45 s. 125. 118 Zila, SvJT s. 286. 119 Orton s. 556. 120 Asp et al., Kriminalrättens grunder, s. 31. 4! 0 5.4 Samhällsmedborgarnas förtroende för rättssystemet 
 Den ersättning som idag lämnas med stöd av frihetsberövandelagen är väldigt omdiskuterad. Flertalet fall där misstänkta våldtäktsmän friats från åtal och sedan fått ersättning för den tid de suttit frihetsberövade har uppmärksammats i media. Som exempel kan nämnas ett fall från augusti 2021, där en man dömdes för människorov, grov våldtäkt och försök till utpressning. Tingsrätten beslutade om fängelsestraff i tre år och tre månader, vilket förlängdes av hovrätten till fyra år och sex månader. Mannen ansökte om resning i Högsta domstolen och efter nya undersökningar visade det sig att mannen var femton respektive sexton år när brotten begicks, och med hänsyn till hans ålder skulle strafflängden bestämts till två års fängelse med villkorlig frigivning efter sexton månader. Vid tidpunkten hade mannen suttit frihetsberövad i två år och åtta månader.121 Eftersom mannen hade suttit frihetsberövad i fjorton månader längre än han skulle gjort enligt HD:s bedömning beviljades han 840 000 kronor i skadestånd av JK. Fallet fick stor uppmärksamhet i media och det startades en namninsamling med 229 570 underskrifter för att dra in skadeståndet som mannen fick.122 I massmedia har fallet debatterats flitigt med formuleringar som ”Sverige sviker brottsoffer”123 å ena sidan, och ”rätten till ersättning vid felaktiga frihetsberövanden [är] helt nödvändig i en rättsstat”124 å andra sidan. Även i riksdag och regering fördes omfattande diskussioner i frågan. En riksdagsledamot överlämnade en interpellation till justitieminister Morgan Johansson den 30 augusti 2021 med en hänvisning till ovan nämnda fall från 2021 med frågor om regeringen hade för avsikt att vidta åtgärder för att förhindra att liknande situationer uppstod i framtiden och om regeringen hade för avsikt att göra några ändringar i skadeståndslagen.125 Interpellationen följdes av en debatt där Johansson försvarade skadeståndet vid frihetsberövande och angav att han inte hade för avsikt att ändra på den regleringen, men att han prioriterade att stärka brottsoffrens ställning genom en ökad ersättning till brottsoffren.126 Detta utmynnade sedan i den lagändring som infördes genom SFS 2022:754 som stadgade höjda ersättningsnivåer till brottsoffer. Någon ändring i frihetsberövandelagen följde inte på interpellationsdebatten. Mot bakgrund av vad som anförts ovan finns det mycket som talar för att den nu föreslagna reformen kommer väcka starka reaktioner hos allmänheten. Det medför en risk för att samhällsmedborgarna får ett minskat förtroende för rättssystemet och upplever sig svikna av staten, likt den åsikt som debatterades i Göteborgsposten.127 Nedan följer en diskussion om vad förtroende är och varför det är viktigt att medborgarna har förtroende för staten och rättssystemet. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har pekat ut förtroende som en förutsättning för ett fungerande samhälle och ett effektivt rättsväsende.128 Begreppet förtroende har av Rousseau m.fl. definierats enligt följande: ”Trust is a psychological state comprising the intention to accept vulnerability based 121 Högsta domstolen Ö 4595-19 och Hovrätten över Skåne och Blekinge mål nr B 413-20. 122 Skrivunder.com, ”Dra in skadeståndet till den våldtäktsman som fick 840 000 kronor”. 123 Pihl, Göteborgsposten 20/1 2022. 124 Bergqvist, Dagens juridik 18/8 2021. 125 Interpellation 2020/21:889. 126 Riksdagen, Interpellationsdebatt 2020/21:889 127 Pihl, Göteborgsposten 20/1 2022. 128 Nationella trygghetsundersökningen 2006. !41 upon positive expectations of the intentions or behavior of another”.129 Förtroende är med andra ord enligt Rousseau ett accepterande av en sårbarhet gentemot en annan part. För att förtroende ska kunna uppstå krävs två faktorer; risk och ömsesidigt beroende. Risken krävs för att den ger en möjlighet till förtroende, vilket i sin tur kan leda till risktagande. Finns ingen risk krävs inget förtroende och något risktagande uppstår aldrig. Det ömsesidiga beroendet innebär att båda parterna i förtroenderelationen behöver förlita sig på varandra för att uppfylla sina intressen.130 Applicerat på den nu aktuella frågan skulle det kunna översättas till att medborgarna behöver kunna lita på att staten tar ansvar för rättsskipningen och staten måste kunna lita på att medborgarna konformerar sig efter statens lagstiftning och bidrar till en effektiv rättsskipning. När samhället har företroende för rättsväsendet ökar sannolikheten för att samhället kommer samarbeta med rättsväsendet.131 Sådan samverkan kan bestå i att polisanmäla brott, vittna och liknande. Utan samhällets förtroende och samarbete försvåras därmed rättsskipningen avsevärt. BRÅ genomför årligen den så kallade nationella trygghetsundersökningen. Syftet med studien är att undersöka och redogöra för samhällets förtroende för det svenska rättsväsendet. I 2006 års studie uppgav 54 % av deltagarna i undersökningen att de hade ganska stort eller mycket stort förtroende för polisen, åklagarna och domstolen.132 2022 års undersökning visade på ett ganska stort eller mycket stort förtroende hos 53 % av deltagarna.133 Samhällets förtroende för rättsväsendet har därmed varit oförändrat de senaste 16 åren. Däremot visade både 2006 och 2022 års undersökningar på ett lågt förtroende för hur samhället behandlar brottsoffer. I den frågan var förtroendet ganska stort eller mycket stort hos 30 % av deltagarna.134 Frågan om skadestånd till den som friats från åtal är nära kopplad till uppfattningen om hur brottsoffer behandlas och ett lågt förtroende i det avseendet kan påverkas av vilket skadestånd som utdelas till tidigare misstänka gärningsmän. En sammantagen bedömning är att det finns en inte obetydlig risk för att samhällets förtroende för rättsväsendet kommer sjunka vid införandet av den nu föreslagna reformen. Mot bakgrund av ovan sagda om förtroendets betydelse är detta därmed en viktig konsekvens att ha i åtanke vid övervägandet av om reformen är lämplig eller ej. 5.5 Samhällsekonomiska konsekvenser
 En av skadeståndets syften är att förflytta kostnaden för skadan från den skadelidande till skadevållande. I det aktuella fallet har staten bedömts vara den skadevållande och skadeståndsansvaret och ersättningsskyldigheten har således lagts på staten. Staten blir dock inte den slutgiltiga kostnadsbäraren eftersom statens verksamhet är skattefinansierad. Det innebär att kostnaden för skadeståndet slutligen hamnar på skattebetalarna, det vill säga de enskilda individerna som skadeståndet har till syfte att skydda. Det är ett problem som vid första anblick verkar tala för att det i uppsatsen diskuterade skadeståndet inte fyller någon funktion. För att motbevisa att så 129 Rousseau m.fl. s. 395. 130 Rousseau m.fl. s. 395. 131 Goldsmith 2005 s. 444. 132 NTU 2006 s. 16. 133 NTU 2022 s. 215. 134 NTU 2006 s. 6 f. samt NTU 2022 s. 255. !42 skulle vara fallet kan ytterligare en av skadeståndets funktioner, pulvrisering av kostnaderna, tas upp. Som visats ovan under punkt 2.4 innebär en pulvrisering av kostnaderna för en skada att kostnaderna fördelas på många aktörer istället för att landa på enbart den skadelidande. I uppsatsens inledning uppgavs antalet friande domar varje år uppgå till 180 000 stycken årligen. Detta kan jämföras med att det år 2020 var 10 718 025 personer som betalade skatt.135 Genom en fördelning av kostnaderna på hela den skattebetalande befolkningen istället för på de 180 000 fall där personer frias blir kostnadsfördelningen större och kostnadspåverkan på varje enskild person blir därmed mindre. Således är det skadestånd som varit föremål för utredning motiverat med hänsyn till en effektiv kostnadsfördelning. Ytterligare saker skulle kunna sägas i anslutning till samhällsekonomin. Ett skadestånd av den nu föreslagna typen skulle oundvikligen få stora konsekvenser på samhällsekonomin. Summan av alla utbetalade skadestånd skulle troligen uppgå till miljardbelopp årligen, vilket leder in på frågan om hur ett sådant skadestånd skulle finansieras. För att finansiera skadeståndet krävs antingen en höjd skattesats eller en omfördelning av de resurser som redan finns. Det skulle i sin tur leda till ytterligare samhällsekonomiska konsekvenser. Då detta är konsekvenser som är bättre lämpade att diskutera inom andra ekonomiska och samhällsvetenskapliga discipliner förs inget utförligare resonemang om dessa konsekvenser här. 135 SCB, ”Slutlig skatt 2020 [1]”. !43 6 Slutsatser och avslutande reflektioner Uppsatsens syfte var att undersöka om behovet av ett skadestånd till den som friats från åtal på ett tillfredsställande sätt är tillgodosett av dagens system. Det huvudsakliga lagrummet som undersöktes var 3 kap. 2 § SkL. Den slutsats som kunde nås avseende lagrummets tillämplighet var att det erbjuder vissa möjligheter till skadestånd vid oriktigt åtal, men att dessa möjligheter är begränsade. Därutöver konstaterades att det med hänsyn till förutsägbarhet och enhetlighet inte är lämpligt att använda sig av den nuvarande lagstiftningen vid det diskuterade skadeståndet då den typen av skadestånd som varit föremål för undersökning inte var tilltänkt vid bestämmelsens införande. Därefter gick uppsatsen vidare till att utreda vilka överväganden som behövde göras inför en ny reform på ersättningsrättens område. Utredningen uppmärksammade flertalet ersättningsrättsliga vägval som är nödvändiga att ta ställning till vid ett framtida reformarbete och en argumentation fördes kring vilka alternativ som var bäst lämpade för att uppnå ett hållbart resultat som tillgodosåg det tänkta skyddsintresset. I konsekvensanalysen identifierades några möjliga konsekvenser som skulle kunna följa på det diskuterade reformförslaget. Analysen gjordes utifrån flera olika områden för att på så sätt få en heltäckande bild av möjliga konsekvenser. Det analysen visade var att det aktuella skadeståndsförslaget kan påverka bland annat samhällsekonomin, samhällsmedborgarnas förtroende för staten och rättssystemet samt det brottsförebyggande arbetet. Frågeställningarna har givits tillfredsställande svar och syftet får därmed sägas vara uppfyllt. Det finns dock vissa begränsningar och utvecklingsområden att ha i åtanke vid en kritisk granskning av uppsatsen, vilka ska diskuteras nedan. En av arbetets begränsningar hänför sig till konsekvensanalysen. Eftersom analysen bygger på egna antaganden och tankar har den en förhållandevis låg reliabilitet. En möjlig utveckling av konsekvensanalysen som hade ökat reliabiliteten hade varit att genomföra en intervjustudie med åklagare avseende hur det diskuterade skadeståndet skulle påverka deras benägenhet att väcka åtal. En liknande studie hade även kunnat genomföras avseende hur samhällsmedborgarnas förtroende för samhället skulle påverkas. Som nämndes ovan i anslutning till modellen i avsnitt 5.2 hade även där en empirisk studie med fördel kunnat utföras för att undersöka modellens reliabilitet. Undersökningar av detta slag har valts bort på grund av arbetets omfattning, men skulle vara lämpligt att inkludera vid en vidarebearbetning av den undersökta frågeställningen. En annan begränsning är hänförlig till lagstiftningsarbetets komplexa natur. Utredningen av en möjlig reform har syftat till att vara så heltäckande som möjligt för att efterlikna den typ av utredningar som normalt görs inför en ny lagstiftnings införande. Problemet antyddes redan i de inledande delarna där en begränsning med hänsyn till avsaknaden av remissyttranden nämndes. Avsaknaden av remissyttranden påverkar kvaliteten på utredningen då utredningen endast genomförs utifrån mitt perspektiv grundat på mina juridiska erfarenheter. Det har därmed inte varit möjligt att inkludera tankar och synpunkter från eventuella remissinstanser i arbetet, vilket hade nyanserat utredningen något. Avslutningsvis kan sägas att det faktum att frågeställningarna inte varit föremål för några djupare undersökningar eller diskussioner sedan tidigare har inneburit både stora möjligheter och svårigheter i uppsatsarbetet. Jag har själv fått bana vägen och utefter eget tycke välja ut relevant underlag. Jag ställer mig ödmjuk till de begränsningar en utredning av detta slag innehåller då den !44 genomförts utan möjlighet att inhämta synpunkter från experter på området, men jag hoppas att uppsatsen kan tjäna som vägledning vid fortsatta arbeten på ersättningsrättens område. 
 !45 7 Källförteckning Offentligt tryck Lagstiftning Skadeståndslag (1972:207) Brottsbalk (1962:700) Brottsskadelag (2014:322) 
 Lag (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder 
 Tryckfrihetsförordning (1949:105) 
 Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Rättegångsbalk (1942:740) 
 Propositioner Prop. 1962:10 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till brottsbalk Prop. 1972:5 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till skadeståndslag m.m. Prop. 1997/78:126 om ersättning för brottsskador 
 Prop. 1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar Prop. 2001/01:68 Ersättning för ideell skada Prop. 2017/18:7 Skadestånd och Europakonventionen Statens offentliga utredningar SOU 1972:73 Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar SOU 1992:84 Ersättning för kränkning genom brott SOU 1993:55 Det allmännas skadeståndsansvar 
 SOU 1995:33 Ersättning för ideell skada vid personskada SOU 2011:9 Barnen som samhället svek SOU 2011:45 Förundersökning — objektivitet, beslag, dokumentation m.m. SOU 2016:87 Bättre skydd mot diskriminering SOU 2021:64 Ersättning till brottsoffer Litteratur Asp, Petter, Ulväng, Magnus och Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, uppl., Iustus Förlag AB, Uppsala 2013 Baier, Matthias, Svensson, Måns, Nafstad, Ida, Om rättssociologi, Studentlitteratur AB, Lund 2018 
 
 Bengtsson, Bertil, Skadestånd vid myndighetsutövning I, P A Norstedt & Söners Förlag, Lund 1976 
 
 Bengtsson, Bertil, Skadestånd vid myndighetsutövning II, P A Norstedt & Söners förlag, Lund 1978 Friberg, Sandra, Kränkningsersättning, Iustus Förlag AB, Uppsala 2010 Goldsmith, Andrew, Police reform and the problem of trust, Theoretical Criminology, 2005, Vol 9(4), s. 443-470 !46 Heidenborg, Mari, Ersättning enligt frihetsberövandelagen och oskuldspresumtionen, Ny Juridik, 4:19, s. 7-12
 Hellner, Jan, Skadeståndsrättens reformering, SvJT, 1967, s. 673-724
 Hellner, Jan och Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, 11 uppl. Norstedts Juridik AB, Visby 2021 
 Jacobs, Francis och White, Robin, The European Convention on Human Rights, 2 uppl. Clarendon Press, Oxford 1996
 
 Jareborg, Nils, Friberg, Sandra, Asp, Petter och Ulväng, Magnus, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl. Iustus Förlag AB, Uppsala 2015 
 Nääv, Maria och Zamboni, Mauro, Juridisk metodlära, 2 uppl., Studentlitteratur AB, Lund 2018 Orton, Frank, Rättssäkerhet och effektivitet, SvJT, 1983, s. 556-560 Roos, Carl Martin, Ersättningsrätt och ersättningssystem, Norstedts Förlag, Stockholm 1990 Rousseau, Denise, Siktkin, Sim, Burt, Ronald och Camerer, Colin, Not so different after all: a cross- discipline view of trust, Academy of Management Review, 1998, Vol. 23, No. 3, s. 393-404
 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 5 uppl., Norstedts Juridik AB, Visby 2021 Schultz, Mårten, Kränkning, Jure Förlag AB, Stockholm 2008 Schwartz, Alan, Proposals for Products Liability Reform: A Theoretical Synthesis, Yale Law Journal, 1998, Vol 97, No. 3, s. 353-419
 
 Shavell, Steven, Economic analysis of accident law, Harvard University Press, Cambridge 1987 Strömbäck, Erland, Internationella strömningar i skadeståndsrätten - kompensation eller prevention? Från det 35:e Nordiska juristmötet i Oslo 18-20 augusti 1999 
 Ulväng, Magnus, Jareborg, Nils, Friberg, Sandra och Asp, Petter, Brotten mot allmänheten och staten, 2 uppl., Iustus Förlag AB, Uppsala 2014 Zila, Josef, Om rättssäkerhet, SvJT, 1990, s. 284-305 Lagkommentarer Schultz, Mårten, Skadeståndslag (1972:207) kommentaren till 2 kap. 3 §, Lexino 2022-09-30 (JUNO) Zila, Josef, Brottsbalk (1962:700) kommentaren till 15 kap. 5 §, Lexino 2022-09-09 (JUNO) 
 Zila, Josef, Brottsbalk (1962:700) kommentaren till 15 kap. 6 § Lexino 2022-10-18 (JUNO) !47 
 Zila, Josef, Brottsbalk (1962:700) kommentaren till 15 kap. 7 § Lexino 2022-10-18 (JUNO) Rättsfallsförteckning Högsta domstolen NJA 1979 s. 297
 NJA 1996 s. 377 NJA 1997 s. 315
 NJA 1999 s. 632 
 NJA 2000 s. 521
 NJA 2011 s. 3 NJA 2012 s. 211
 NJA 2012 s. 358 NJA 2013 s. 1003 NJA 2015 s. 1008 NJA 2019 s. 1064 NJA 2022 s. 237 Högsta domstolens beslut den 2 februari 1962 nr 62 
 Högsta domstolen T 3281-12 Högsta domstolen B 3358-17 Högsta domstolen Ö 4595-19 Hovrätterna RH 1991:51 Hovrätten över Skåne och Blekinge mål nr B 413-20 Hovrätten över Skåne och Blekinge mål nr B 2660-21 Hovrätten för västra Sverige mål nr B 4901-22 Tingsrätterna T 3106-18 meddelad den 13 november 2020 av Borås tingsrätt Europadomstolen Allenet de Ribemont mot Frankrike, dom 10 februari 1995 Justitiekanslern JK-beslut dnr 4485-05-41 JK-beslut dnr 7340-14-40 Justitieombudsmannen JO-beslut dnr 6673-2020 !48 Digitala källor Bergqvist, Nick, ”Våldtäktsmannen, skadeståndet och debatten i sociala medier”, Dagens juridik 18/8 2021, https://www.dagensjuridik.se/debatt/valdtaktsmannen-skadestandet-och-debatten-i- sociala-medier/ (Hämtad 2022-10-12) Brottsförebyggande rådet, kortanalys 4/2022 Bifallna Åtal Utveckling 2015-2020 s. 4 och 11, https://bra.se/download/18.137f5428182e8ddc63a27d/1662377357995/2022_Bifallna_atal.pdf (Hämtad 2022-10-24) Brottsförebyggande rådet, ”Nationella trygghetsundersökningen 2006”, https://bra.se/download/ 18.cba82f7130f475a2f180009706/1371914725591/2007_9_fortroendet_for_rattsvasendet.pdf (Hämtad 2022-10-03) Brottsförebyggande rådet, ”Nationella trygghetsundersökningen 2022”, https://bra.se/download/ 18.1fdaf4118388f195ad78d5/1665399145004/2022_Nationella_trygghetsundersokningen_2022.pdf (Hämtad 2022-10-03) Håkansson, Axel och Wiklund, Lars, ”Advokaten Björn Hurtig misstänks för mutbrott”, SVT Nyheter 2/9 2022, https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/advokaten-bjorn-hurtig-misstanks-for- mutbrott (Hämtad 2022-10-28) Interpellation 2020/21:889 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/skadestand-till-valdtaktsman- _H810889 Justitiekanslern, ”Frihetsberövande”, https://www.jk.se/skadestaand/frihetsberoevande/ (Hämtad 2022-10-05) Pihl, Karin, ”Staten ska inte belöna våldtäktsmän”, Göteborgsposten 20/1 2022, https://www.gp.se/ ledare/staten-ska-inte-belöna-våldtäktsmän-1.64143230 (Hämtad 2022-10-12) Riksdagen, Interpellationsdebatt 2020/21:889, ”Skadestånd till våldtäktsmän”, https:// www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/skadestand-till-valdtaktsman- _H810889 (Hämtad 2022-12-02) Sannemalm, Ann-Sofie, ”Lärare tagen ur tjänst - misstänks ha misshandlat en elev”, SVT Nyheter 11/9 2018, https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vastmanland/larare-tagen-ur-tjanst-misstanks-ha- misshandlat-en-elev (Hämtad 2022-09-15) SCB, ”Slutlig skatt 2020 [1]”, 26/1 2022, https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/hushallens-ekonomi/inkomster-och- inkomstfordelning/inkomster-och-skatter/pong/tabell-och-diagram/skatter--riket/slutlig-skatt-ar/ (Hämtad 2022-11-07) Skrivunder.com, ”Dra in skadeståndet till den våldtäktsman som fick 84 0000 kronor” https://www.skrivunder.com/dra_in_xxxxx_xxxxx_skadestand (Hämtad 2022-10-12) !49 Sternudd, Katarina, ”Mordmisstänkta får 300 000 kronor”, Svenska Dagbladet (SvD) 18/2 2003, https://www.svd.se/a/90796e63-08c0-3f85-8e9b-cd4980ab7ef8/mordmisstankta-far-300-000-kronor (Hämtad 2022-09-26) Trafikskadenämnden, 2022 års ersättningsnivåer för skadefall från och med 2002, https:// www.trafikskadenamnden.se/siteassets/2.-skadereglering/tabeller/skador-fran-och-med-2002/ bilaga-7-2022-ars-ersattningsnivaer-for-skadefall-fran-och-med-2002.pdf (Hämtad 2022-10-05) Trafikskadenämnden, ”Rapport från 2019 års arbetsgrupp för översyn av ersättning för missfall” Åklagarmyndigheten, Viktimologi, https://www.aklagare.se/ordlista/v/viktimologi/ (Hämtad 2022-11-15) !50 8 Bilagor Bilaga 1 Åtal för brotten ”falskt åtal” och ”obefogat åtal” under åren 2012-2022. Åtalat brott Årtal Målnummer Domstol Domslut Skadestånd Falskt åtal 2021 B 6411-20 Uppsala Fällande dom 10 000 kr alternativt tingsrätt obefogat åtal obefogat åtal Falskt åtal 2020 T 3106-18 Borås tingsrätt Friande dom - alternativt obefogat åtal* Falskt åtal 2019 B 3098-19 Borås tingsrätt Friande dom - alternativt obefogat åtal Grovt falskt åtal 2019 B 1678-19 Göteborgs Friande dom - alternativt falskt tingsrätt åtal alternativt tjänstefel Falskt åtal 2018 B 2977-18 Helsingborgs Friande dom - alternativt tingsrätt obefogat åtal Falskt åtal 2018 B 1388-18 Hovrätten över Friande dom - alternativt Skåne och obefogat åtal Blekinge Falskt åtal 2018 B 4387-18 Göteborgs Friande dom - alternativt tingsrätt obefogat åtal Falskt åtal 2017 B 3358-17 Högsta Fällande dom 10 000 kr alternativt domstolen obefogat åtal obefogat åtal Falskt åtal 2015 B 465-11 Örebro tingsrätt Friande dom - alternativt obefogat åtal Falskt åtal* 2012 T 169-12 Helsingborgs Avskrivning - tingsrätt * Målet var ett tvistemål där käranden för sin skadeståndstalan åberopade att åklagaren gjort sig skyldig till falskt alternativt obefogat åtal. För att fatta beslut i skadeståndsfrågan var domstolen tvungen att göra en bedömning även av den straffrättsliga frågan. Målet redovisas i tabellen ovan trots sin tvistemålskaraktär på grund av att frågan om falskt alternativt obefogat åtal behandlades i målet. 
 !51 Bilaga 2 Trafikskadenämndens referat där ersättning lämnades136 för sveda och värk till följd av nära anhörigs död under åren 2003-2018. Referatnummer Lämnad ersättning 1-2003 25 000 kronor 4-2003 25 000 kronor 6-2003 25 000 kronor 9-2003 25 000 kronor 2-2004 25 000 kronor 3-2004 25 000 kronor 3-2005 25 000 kronor 13-2007 25 000 kronor 1-2018 40 000 kronor (30 000 kronor)* * Trafikskadenämndens rekommendation var 40 000 kronor men beloppet ändrades till 30 000 kronor då Högsta domstolen genom en dom den 29 december 2017 i mål T 3000-17 bestämde schablonbeloppet till 30 000 kronor. 136 Tabellen omfattar endast fall där ersättning har lämnats. De fall då Trafikskadenämnden beslutade att ingen ersättning skulle lämnas har utelämnats av utrymmesskäl då det endast var de utbetalade beloppens storlek som var intressant för undersökningen. !52