Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt. Th is work has been digitised at Gothenburg University Library. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct. 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 C M W’’- •* B r;?k NR 6 ÅRGÅNG 3 DEC. 1953 God Jul på Er! Diabetes . ; DE SOCKER SJUKAS TIDSKRIFT RIKSFÖRBUNDET FÖR SOCKERSJUKA Bjurholmsplan 30, Stockholm Sö. Postgiro 24 08 81. Ordförande: Aktuarie Curt Arnewi, Rosengatan 14, Sundbyberg. Tel. 28 38 79. Sekreterare: Herr Hans Fagerberg, Bjurholmsplan 30, Stockholm Sö. Tel. 43 72 30. Kassaförv.: Revisor A. Åsbrink, Abrahamsbergsvägen 19, Bromma. Tel. 26 40 24. Riksförbundets ombudsman: Karl-Erik Bergström, Box 31 82, Karlskoga. Tel. 30 751. Riksförbundets tidskrift: DIABETES, De Sockersjukas Tidskrift, Eslövsvägen 7, Johanneshov. Postgiro 50 07 75. Tel. 48 84 71. Prenumerationspris: Helår 6 nr ........................ 5: 25 Lösnummer ........................................................ 1: — Bär-, frukt- och grönsakskonserver för sockersjuka Dessa konserver äro framställda av färsk råvara av högsta kvalitet och utan socker. Sötade med svenskt sötningsmedel. T. v. försäljas konserverna endast i Stockholm, Göteborg och Malmö genom: F. n. erbjuda vi till verk­ ligt låga priser: Jordgubbar- Hallon Körsbär - Plommon Päron - Attiksgurka Rödbetor - Senap Martin Olssons Handels AB, Stockholm Kungsgatan 40. K. A. Döbelns Livsmedelsaffär, Göteborg Vasaplatsen 13. AB. Eric Lundbladh, Malmö S:a Förstadsgatan 76, Ö. Förstadsgatan 19. Under 1954 komma vi även att tillhandahålla olika sorter Sylter och Marmelader, som då även kunna rekvireras direkt från oss. Närmare meddelanden i denna tidning. -EN garanti för GODA konserver AB Hultbergs Konservfabrik Regementsgatan 52 - MALMÖ Tel. 63 270 Diabetes DE sockersjukas tidskrift Årgång 3 6 19 5 3 Utgiven av RIKSFÖRBUNDET FÖR SOCKERSJUKA Postgiro 50 07 75 Redaktör och ansvarig utgivare: Disp. Eric Nor- delius, Eslövsvägen 7, Johanneshov Tel. 48 84 71 Den viktigaste julklappen Ja, det är inte krukväxten till svärmor eller kamébroschen till äldsta och skröpligaste arvtan­ ten. Det är inte heller perlonnatt- linnet till fästmön eller den ta- petmönstrade slipsen till husfa­ dern. Nej, det är något oändligt myc­ ket viktigare och den mest för­ bryllande julklapp man kan tän­ ka sig, som har den underbara egenskapen att den förenar en angenäm och uppriktig egoism med något så vitt skilt som en nästan lika angenäm som sällsynt osjälviskhet. Det där låter kanske lite fan­ tastiskt och otroligt, vilket det också var — tills i dag. Men nu är det inte otroligt längre. Vi har funnit den perfekta lösningen på det synbarligen olösliga proble­ met att gynna sig själv genom att gynna andra, utan att tänka på det egna lilla jaget i första hand. Nu är det kanske på tiden att jag avslöjar lösningen, men den är faktiskt så elegant och revo­ lutionerande att det kan vara nyttigt att jaga upp er nyfiken­ het en smula. Men nu får det vara nog. Fing­ rarna skakar på mig av iver att få skrika ut lösningen. Lösningen som heter RIKS­ FÖRBUNDETS JULTIA skall bli årets julklapp till de socker­ sjuka. Det är den som ger er den enastående chansen att göra vad alla innerst inne helst vill, d. v. s. av ren osjälviskhet göra UR INNEHÅLLET: Sid. Amerikas Davis cup-Kapten ..................................... 5 Apoteken och tomglasen................................................8 Diabetikern i förvärvslivet.......................................... 9 Kos och ris.................................................................. ]5 Krönikan av Petter........................................................23 Tips till julbaket ........................................................25 f rån lokalföreningarna...................................................27 något till gagn för både sig själv och andra. Riksförbundets Jultia är en julklapp till Riksförbundet för Sockersjuka till stöd för dess arbete att främja den veten­ skapliga forskningen för socker­ sjukans bekämpande. Det följer med ett postgirokort i den här tidningen. Bläddra bara så hittar ni det. Där står tryckt en del om Jultian och det enda som saknas är avsändarens namn och adress samt själva inbetal­ ningen. Men tro nu inte att ni slipper ifrån det här så enkelt som genom att ta en tia ur er egen plånbok och skicka iväg den till Riksförbundet. Även om vi faktiskt inte tänker neka att ta emot en sådan jultia, är detta inte rätta sättet att uppnå den verkliga tillfredsställelsen av att ha gjort något riktigt präktigt. Nej, ni skall allesamman ta som er allra ■ viktigaste uppgift inför den här julen att ordna så att åtminstone en JULTIA skic­ kas som julklapp till Riksförbun­ det från någon av era vänner el­ ler bekanta. Och ni får gärna om­ besörja att det skickas fler. Ni kan rekvirera hur många »Jul- tie-postgirokort» som helst från vår ombudsman, Karl-Eric Berg­ ström, Övre Rävåsgatan 11, Karl­ skoga. Det finns nära 60.000 diabeti- ker i Sverige, men bara 1 enda möjlighet att göra en verklig in­ sats för att nedbringa antalet. Den möjligheten heter: pengar till vetenskaplig forskning röran­ de sjukdomen. Låt därför inte chansen att göra denna insats gå ifrån någon 4 enda av er, utan sänd ut er »ön­ skelista» redan i dag. Och överst på den skall det stå: EN JULTIA TILL RIKSFÖR­ BUNDET FÖR SOCKERSJUKA ☆ Något mer skall vi inte trötta er med den här gången utan istället överlämna ordet till någ­ ra som har ännu viktigare saker att säga i det här numret. Vi vill bara slutligen tacka er allesamman för det goda samar­ betet under det nästan förflutna året. Vi önskar er alla en riktigt glad och trevlig jul och ett verk­ ligt gott nytt år. red. Översättningsarbeten. Finns det någon diabetiker eller an­ nan person, som av ideella skäl och utan anspråk på större ersättning då och då skulle vilja hjälpa Riksförbun­ det med en del översättningar av fransk, engelsk och tysk litteratur rö­ rande sockersjukan. Var i så fall vänlig och hör av er till Riksförbundets sekreterare. Adres­ sen återfinns på sid. 2. Den norska injektionsfilmen. Om tillräckligt antal föreningar an­ mäla sig — före den 20 januari 1954 — till Riksförbundets sekreterare (adress se sid. 2) för lån av den norska färg­ filmen angående »Injektionsteknik» skall Riksförbundet återigen försöka få hit filmen till Sverige. Visningstid cirka 20 min. Under förutsättning att överenskom­ melse kan nås med Norges Landsfor- bund for Sukkersyke rörande lån av filmen kommer snarast möjligt efter nämnda datum en visningsplan att till­ ställas berörda föreningar. AMERIKAS DAVIS CUP-KAPTEN “De sockersjukas apostel“ Av Guila Anthal Melbourne (Expressen) Ett strålande exempel på att soc­ kersjuka numera inte utgör något all­ varligt Handikap för en människa är Bill Talbert, det amerikanska Davis Cup-lagets kapten. Han är ordförande i New York Dia­ betes Association, har hållit flera tu­ sen föredrag runt hela Amerika om sockersjuka, och nu medan har är i Melbourne skall han framträda vid Victoriastatens sockersjukas årsmöte nästa vecka. Talbert vet vad han talar om. Han har varit sockersjuk 24 av sina 34 år. Hans princip och praktik är att en sockersjuk kan leva exakt på samma sätt som en frisk människa, han skall bara ha sitt insulin och följa läkarnas föreskrifter. Talbert har varit med och spelat i Amerikas DC-lag i sju år och vunnit 26 tennistitlar i olika mäster­ skap i Amerika. — Sanningen är att jag kan tacka sockersjukan för min tenniskarriär, säger Talbert. När han var sexton år och lidit av sockersjuka sedan sitt tionde år, sade hans läkare till honom att det skulle göra honom gott att börja med någon sport. Talbert har vant sig att hålla sin fysik i toppform. Självdisciplin är bara en övningsfråga och med åren lär man sig denna konst så bra att det går av sig självt. Talbert är en apostel som vill hjälpa sina sockersjuka med­ människor. Det är inget ovanligt för honom att hålla fem föredrag samma vecka alla på olika platser och långt borta från New York. — Jag är en god tennisspelare just därför att jag är sockersjuk, säger han i sina föredrag och folk med socker­ sjuka eller andra verkliga eller in­ billade lidanden lyssnar, och när man ser denne solbrända bredaxlade friskus alltid glad och optimistisk så tror man till sist på honom att sockersjukan egentligen inte är någon sjukdom. Talbert är i mycket god form just nu. Som spelande kapten för ameri­ kanska Davis Cuplaget har han rätt att själv avgöra om han skall vara med i laget eller inte vid de stora uppgörelserna med Australien den 28 —30 december. Det är mycket möjligt att han kommer att spela dubbeln med Seixas eller Trabert mot Australiens 18-åringar Rosewall och Hoad. i S I WK IU. * t . L . _______ Den här artikeln har vi hämtat ur Expressen och vi tycker att den pas­ sar alldeles utmärkt som motvikt mot uppfattningen att sockersjukan skulle vara ett så allvarligt handicap. red. På omslaget. Dom näpna barnungarna har diabetes bägge två men det lipar dom inte för. Någon lek är det inte som försiggår på bilden utan det är storasyster 5 år som ger lillebror 4 år morgonsprutan. S PENGAR ELLER LIVET Rubriken kanske i och för sig verkar kuslig och påminnande om gangstermentalitet. Fullt så farligt är det dock inte, men att det handlar om pengar kan nog var och en förstå. Jag skall för­ klara mina avsikter, som får an­ ses vara synnerligen ädla. Vi sockersjuka som tillhör och arbetar inom föreningsrörelsen har nämligen satt som vår kan­ ske främsta uppgift att med alla krafter och medel försöka få fram pengar till den vetenskap­ liga forskningen rörande sjukdo­ men. Jag behöver endast nämna att det var Riksförbundet för Sockersjuka som tog initiativet till Radiohjälpen för de socker­ sjuka, vilken år 1951 tillförde den vetenskapliga forskningen cirka 70.000 kronor. Genom in­ samlingsverksamhet, huvudsak­ ligen inom egna led, kunde Riks­ förbundet år 1952 anslå 15.000 kronor till ögonforskning. Peng­ arna har direkt kommit veten­ skapsmän och läkare till godo, vilka bedriver omfattande forsk­ ningsarbeten för att utröna or­ sakerna till ämnesomsättnings- rubbningen hos den sockersjuke, och söka få fram medel att bota sjukdomen. Men allt forskningsarbete slu­ kar massor av pengar, och det är pengar som vi är ute efter. Forskning och åter forskning an­ ser vi vara enda vägen att en gång kunna lösa sockersjukans gåta. Vi har många idéer och upp­ slag hur vi skall anskaffa dessa pengar. I Stockholm har Riksför- 6 bundet sedan några månader till­ baka bedrivit en pappersinsam­ ling, vilken vi hoppas så små­ ningom skall kunna ge ett gott ekonomiskt bidrag till forskning­ en. Pappersinsamlingen har nu även utsträckts till en del mel­ lansvenska städer för att till sist omspänna hela landet. Vi vill re­ kommendera alla att stödja den­ na behjärtansvärda insamling. Det är ju många insamlingar som bedrivas för närvarande till förmån för av sjukdomar hårt drabbade människor. Alla för­ tjäna de en givmild allmänhets stöd. Riksförbundet för Socker­ sjuka har emellertid inte velat alltför mycket gå i vägen för nå­ gon nu pågående insamling, och har därför avvaktat den lämpliga tidpunkten att sätta igång en ny insamling i större skala. Vi an­ ser dock att tidpunkten snart bör vara inne och hoppas att under år 1954 kunna förverkliga dessa planer. Till dess koncentrerar vi all vår energi på pappersinsam­ lingen. Ett annat gott uppslag, som kommit från vår ombudsman, är Riksförbundets jultia till stöd för vetenskaplig forskning och so­ cialt arbete. Vi uppmanar därför alla våra läsare att se till att så många jultior som möjligt skic­ kas in till Riksförbundet för Soc­ kersjuka. Postgironumret är 24 08 81, postadressen kort och gott Bromma eller Stockholm och det duger med en alldeles vanlig tia, hur skrynklig och tummad den än är. Inom vår rörelse har vi ofta diskuterat igångsättandet av ett landsomfattande lotteri, vars be­ hållning likaledes skulle gå till forskningsändamål. Det kanske snart är på tiden att förverkliga även detta projekt. Vi uppmanar lokalföreningarna i landet att diskutera dessa planer och vi är synnerligen tacksamma om vi får höra av föreningarnas synpunk­ ter härom. Säkert finns det många socker­ sjuka och andra som på något sätt skulle vilja stödja de ända­ mål och idéer vi företräder. Det kanske finns någon som är en­ samstående och i goda ekono­ miska omständigheter. Varför då inte låta ombesörja ett gåvobrev Några föregångsmän inom diabetesforskningen. Från vänster Dr. H. F. Root, ordf, i den ame­ rikanska diabetesorganisationen, dr. H. C, Hagedom, upptäckaren av protamin-insulinet, dr. Ch. H. Best som tillsammans med Sir F. Banting upptäckte insulinet år 1922 och dr. E. P. Joslin, hedersordförande i den internationella diabetesorganisationen I. D. F. eller testamente till förmån för ett ändamål som gagnar de soc­ kersjuka? Är du själv sockersjuk så är ett sådant handlingssätt ett uttryck för en vacker solidaritet gentemot dina sockersjuka med­ människor. Låt därför ord och gärning följas åt. Riksförbundet lämnar både råd och bistånd i så­ dana angelägenheter. Intressera även andra personer i Din bekantskapskrets eller väl­ görande institutioner och inrätt­ ningar för att på sådant sätt stöd­ ja oss i vår verksamhet. Varje människa har säkerligen någon högtidsdag i sitt liv, vilken blir ihågkommen av vänner och be­ kanta. Det kan vara eh 50-årsdag, en silverbröllopsdag eller annan kär minnesdag. Skänk då ett be­ lopp till vår forskningsfond. Kan­ ske kan just Din gåva bli ett be­ tydelsefullt och avgörande bidrag till en vetenskaplig revolution, som definitivt löser sjukdomens gåta. Ett annat utmärkt uppslag, vil­ ket livligt och varmt rekommen­ deras till våra lokalföreningar, är att av inkomster från basarer och fester tillföra Riksförbundet ett lämpligt belopp att avsättas till forskningsfonden. En del före- Î ningar har redan föregått med vackert exempel och tillsamman överlämnat några tusen kronor. Detta manar till efterföljd. Snart står vi på tröskeln till ett nytt år, som vi sockersjuka hoppas skall bära mycket gott i sitt sköte för oss. Främst då att vår sjukdom besegras. Men även om tiden ännu inte är mogen härför, får vi inte förtröttas i vårt arbete att energiskt och hoppfullt kämpa mot det mål, som en gång skall skönjas vid horisonten. Riksförbundet uppmanar alla landets diabetiker att stödja vår föreningsrörelse och arbeta för våra intressen, ty med gemen­ samma krafter skall vi kanske få fram stora belopp till forskning­ en, som i sin tur kanske skänker oss liv och hälsa. Låt därför parollen för fram­ tiden bli: Skänk pengar, som ger Dig längre liv! Curt Arnewi. Apoteken och tomglasen På begäran av Göteborgsföreningen har Riksförbundet tillskrivit Direktio­ nen för Apotekarsocieteten i Stock­ holm angående apotekens vägran att mottaga tomglas för sprit och från Di­ rektionen erhållit följande svarsskri- velse den 26 november 1953: »Argu­ ment av hygienisk art kunna förvisso anföras för den meningen, att även tomglas, som innehållit sprit, skola omfattas av förbudet att påfylla glas. På apoteket kan man icke vara säker om, att flaskan, trots att sprit i och för sig är desinficerande, uppfyller de krav, som man numera ställer på en från apotek utlämnad flaska. Sockerpatienter intaga ju emellertid redan en särställning på så sätt, att särskilda rabatter av sociala skäl med­ givas för insulin, och det kan därför vara befogat, att även i vad rör tom­ glasen medgiva ett undantag för denna grupp. På detta skäl har direktionen ansett sig kunna på det sätt tillmötesgå Eder framställning, att direktionen rekom­ menderat sina medlemmar, att om tomglas, vilket innehållit sprit avsedd för insulinbehandling, medföres vid inköp av dylik sprit, glas icke skall debiteras kunden.» Självdeklarationen Senast den 15 februari 1954 är det tid att avlämna självdeklarationer igen. Om Ni därför har för avsikt att yrka avdrag för insulin — och andra sjukvårdskostnader så gör detta å blankettens sista sida under rubriken »Särskilda upplysningar och yrkan­ den». Riksförbundet vill framhålla att man inte har en ovillkorlig rätt till avdrag utan att det är överlämnat till taxe­ ringsnämnds prövning att bestämma frågan om avdrag i varje särskilt fall. Riksförbundet vill emellertid rekom­ mendera sina föreningsmedlemmar att under alla förhållanden yrka ett av­ drag med 400 kr. Motivera alltid Edert yrkande om avdrag samt bifoga om möjligt avskrifter av insulin — och andra kvittenser samt läkarräkningar. I övrigt hänvisas till det cirkulär, som Riksförbundet i januari 1953 upprät­ tade till lokalföreningarnas hjälp i deklarationsfrågor. Kom ihåg att prenumerera På Diabetes för 1954 8 Diabetikern i förvärvslivet av I. M. Rabinowitch. Med. dr, Canada. Problemen i samband med dia­ betes är otaliga. Ett av dem är att vi inte vet vad som är orsa­ ken till sjukdomen. — Detta är vetenskapsmannens problem. Ett annat är hur vi bäst skall dra nytta av det vi känner till om diabetes. — Detta är den prak­ tiserande läkarens uppgift, och ett av hans problem är hur han bäst skall ge sina patienter upp­ lysningar och råd. Arbete är för diabetikerns häl­ sa och välfärd emellertid minst lika viktigt som något annat, och här ligger, som jag närmare skall påvisa, problemets lösning i en vettig och förnuftig upplysning om sjukdomen — och då en upp­ lysning som är riktad till den stora allmänheten och inte bara till diabetikema själva. Klarast ser man behovet av att det sprids sakliga upplysningar om diabetes när man hör att det finns många företag som över­ huvudtaget inte anställer diabe- tiker. Ett stort livförsäkringsbo­ lag — The Metropolitan Life In­ surance Company — tar inte in diabetiker. Ett stort industriföre­ tag i New York — The Edison Company of New York — använ­ der inte diabetiker i sin tjänst. En kommitté i The Association of American Railways har givit uttryck för den meningen att »diabetiker ej bör anställas». Och dessa få exempel skulle kunna mångdubblas. Vilken skada denna politik kan vålla enbart i Canada, ser man tydligt på antalet diabetiker i landet, på deras ålder, på den starka ökningen av antalet dia­ betiker under de senaste 30 åren och på den hastighet med vilken antalet ökar idag. Den statistiska byrån i Canada inkluderar alla människor från 14 år och uppåt vid värdering och beräkning av landets arbets­ kraft. Om vi bland diabetiker an­ vänder samma måttstock för ar­ betsför ålder (14 år och uppåt) så omfattar denna måttstock c: a 90 % av alla diabetiker. Och vid en vidare undersökning finner vi att 40.000 manliga och 11.000 kvinnliga diabetiker är anställda på olika håll ute i förvärvslivet — vid denna undersökning har vi antagit att förhållandet mel­ lan människor med och utan an­ ställning är detsamma för diabe­ tiker som för icke-diabetiker. Trots att diabetes uppträder i alla åldrar, så vet vi att den fö­ rekommer allra mest bland män­ niskor som passerat livets mid­ dagshöjd. Dessutom är diabetes i de flesta fall ärftligt betingad. Av detta kan man sluta sig till att eftersom medellivslängden ökar kommer också antalet dia­ betiker att stiga — och således kommer också antalet diabetiker i arbetsföra åldrar öka. Sedan år 1920 har antalet diabetesfall i Canada stigit till nästan det 9 dubbla, och här ser vi framtids­ utsikterna: I alla åldrar mellan födsel och 45 år talar sannolik­ heten för att 2 på var hundrade manliga individ kommer att få diabetes, och under samma tids­ rymd (från födsel till 45 år) kommer för kvinnornas vidkom­ mande 4 på var hundrade få dia­ betes. För befolkningen som hel­ het är det sannolikt att 400.000 av de som lever i dag kommer att få diabetes. Och lägg märke till att detta inte är någon lös­ aktig gissning, utan en beräkning baserad på noggranna undersök­ ningar. Trots att den fundamentala or­ saken till diabetes inte är känd, så vet vi dock att det finns vissa saker som frambringar eller ut­ löser diabetes hos människor vil­ ka är disponerade för sjukdomen. En av dessa saker är korpulens. Detta förklarar också det faktum att diabetes mest förekommer hos människor med stillasittande arbete, såsom köpmän, barten­ ders, kontorister, chaufförer och liknande, medan det är betydligt mera sällsynt bland folk med tyngre och rörligare arbeten. En ytterligare ökning av an­ talet diabetiker kan därför vän­ tas i och med att de tekniska framstegen gör fysiska ansträng­ ningar mer och mer överflödiga och allt längre tid användes till avkoppling och ledighet. Diabetes kan medföra stora handicap. Långsam läkning av såg är ett exempel. Risken för kallbrand är ett annat. Alla des­ sa obehagligheter framhävdes starkt i kommittéuttalandet från The Association of American Railways, vilket jag nämnde tidi­ gare. Men det är av stor betydelse att man ser dessa saker i sitt rät­ ta perspektiv. Kvinnorna låter inte bli att gifta sig på grund av de många dödsfallen i barnsäng. De vet att dessa dödsfall är un­ dantag från regeln. Man låter heller inte bli att åka tåg på grund av de många katastrofala tågkollisioner som inträffar, trots att man är fullt på det klara med att de flesta av dem berott på grov försumlighet i tjänsten. Inte heller har antalet flygpas­ sagerare sjunkit till följd av de många störtningarna. De dödsfall som orsakats av dessa katastrofer sammanställs alltid med totalantalet människor som dagligen använder sig av dessa kommunikationsmedel samt med den totala vägsträckan som tillryggalagts utan att det förekommit några olyckor. På samma sätt måste man givetvis också resonera när det gäller att fastställa hur stora riskerna är vid användandet av diabetiker i förvärvslivet. Mindre skador, som skrubbsår och små snitt i fingrarna, före­ kommer ofta på arbetsplatser och läks vanligen efter en enkel för­ bindning på några få dagar. Dia­ betes är emellertid i stånd till att försinka läkningen av dylika sår, och ju längre tid det tar desto större är risken för infektion i såret. Men frågan är — hur stor frånvaroprocenten bland diabe- tikerna är till följd av dessa skador, i förhållande till från­ varoprocenten bland icke-diabe- tiker av samma orsak. 10 En viktig sak att ta i betrak tande när det gäller relativt all­ varliga skador i arbetslivet, är att en stor procent av diabetiker- na använder insulin. Och den minsta oregelbundenhet vid bruk av insulin kan vålla besvärliga rubbningar. Dessa rubbningar kan i sin tur resultera i allvar­ liga olyckor, speciellt under ar­ bete i s. k. farliga yrken. Arbete i ett sågverk är ett exempel på ett sådant yrke. Vid arbeten som offentlig chaufför eller tågförare föreligger det inte bara en risk för skada på föraren av kommu­ nikationsmedlet (som i detta fall är diabetiker) utan också en all­ varlig risk för att passagerarna skadas. Men det väsentliga spörsmå­ let är dock — i vilken utsträck­ ning diabetiker orsakar dylika skador i förhållande till i vilken utsträckning de orsakas av icke- diabetiker i samma tjänstgöring. Förutom de sjukdomar som kan anses vara en direkt följd av diabetes, är diabetikern också ut­ satt för alla andra sjukdomar, som dock i lika stor utsträckning uppträder hos icke-diabetiker. Frågan är emellertid — hur stor frånvaroprocenten på grund av. sjukdom är bland dia- betikerna i förhållande till från­ varoprocenten bland icke-diabe­ tiker på samma tjänster. Man har emellertid hittills inte visat dessa frågor något större in­ tresse, men det har dock gjorts några undersökningar, vilka på det hela taget givit ungefär sam­ ma resultat för de olika katego­ rierna. Lättast att besvara är frågan om läkandet av små sår, då man här kan bygga på otaliga erfa­ renheter som gjorts vid sjukhu­ sen under större operationer. Före operationen steriliseras hu­ den, varigenom risken för even­ tuella infektioner är eliminerad. Under de senaste 25 åren kan jag inte dra mig till minnes ett enda fall där den nödvändiga opera­ tionen misslyckats på grund av långsam läkning av ett postope- rativt sår. Vidare har man alla infektio­ ner i småsnår orsakade av att man från början slarvat vid be­ handlingen av såret, men mina erfarenheter från sjukhusarbetet har tydligt visat mig att i stort sett läks dessa småsår lika snabbt hos en diabetiker med en välkon- trollerad diabetes som hos icke- diabetiker. Även under mitt arbete som privat-praktiserande läkare har jag inhämtat erfarenheter beträf­ fande små sår och skador. Jag brukar alltid fråga varje diabeti­ ker som kommer till min praktik om han haft några sår och skador som icke har krävt behandling på sjukhus, och av svaren har jag kunnat fastslå att läkningen har fortgått ungefär lika raskt hos diabetiker med sin diabetes un­ der full kontroll som hos icke- diabetiker. Som jag tidigare påpekade är diabetikern utsatt för alla andra sjukdomar som också icke-diabe­ tiker kan råka ut för — och dess­ utom en del sjukdomar eller sjukdomstillstånd som är en di­ rekt följd av vederbörandes dia­ betes. Av intresse när det gäller detta är en översikt från The De­ partment of Labour of the United States gjord åren 1946 och 1947. 11 Översikten omfattar 109 olika fö­ retag och en av frågorna lyder: »Hur stor procent av diabeti- kerna är det som inte varit från­ varande någon gång på grund av sjukdom, och hur ligger procent­ talet när det gäller samma sak för icke-diabetiker?» Här har ni svaret: Bland dia- betikerna var procentsatsen 23,5 c/< och bland icke-diabetiker 26,3 % — alltså ingen nämnvärd skillnad. Man får också veta hur stor frånvaroprocenten uttryckt i arbetsdagar var bland diabeti- ker respektive icke-diabetiker. För diabetiker var frånvaron 4,4 per 100 arbetsdagar, för icke- diabetiker 3,1 per 100 arbets­ dagar. Här finns ju en liten skill­ nad, men man får akta sig för att dra några definitiva slut­ satser av detta. Det visade sig nämligen att förhållandet för ar­ betare med en frånvaroprocent av 2 per 100 arbetsdagar var identiskt för diabetiker och icke- diabetiker. Totalskillnaden mel­ lan de två grupperna visade sig bero på en hög frånvaroprocent hos några få diabetiker. I alla år har jag förundrat mig över den låga mortalitetsprocen- ten bland mina diabetiker orsa­ kad av »våldsam död». Sannolik­ heten skulle ju tala för att dia­ betiker som använder insulin och således är utsatta för risken av insulinkänningar och därmed föl­ jande rubbningar — också skulle löpa stor risk att råka ut för en »våldsam död»; vid promenader, i arbetet eller under sportutövan­ de. En av mina patienter, en poj­ ke, dog också genom drunkning en kort tid efter insulinets upp- 12 täckt, till följd av en kraftig in­ sulinreaktion under badning. I verkligheten har emellertid erfarenheten med diabetikerna i så måtto varit mycket bättre än de erfarenheter vi i detta avseen­ de nått beträffande icke-diabeti­ ker. I min egen praktik är bara 2 % av dödsfallen bland diabeti­ kerna att tillskriva en »våldsam död», (denna erfarenhet stäm­ mer också med dr. E. P. Joslins som har en åtskilligt större skara diabetiker att studera) — medan det i hela Canada av 117.725 dödsfall under det senaste året var hela 7.666 fall som kunde (tillskrivas kategorin »våldsam död», (däri inräknades ej själv­ mord) och detta blir en procent­ sats på hela 6 %. När det gäller »våldsam död» under arbetet visar mina erfaren­ heter att mindre än 1 % hänför sig till denna kategori — ett re­ sultat som också överensstäm­ mer med dr. Joslins. Orsakerna till den lägre morta- liteten bland diabetiker i förhål­ lande till icke-diabetiker är man ännu inte helt på det klara med. Jag redogör för en tänkbar orsak längre fram i artikeln i samband med en översikt över bilolyckor. Mindre skador, vilka icke med­ för frånvaro från arbetet, före­ kommer betydligt oftare än stör­ re skador som kräver kortare el­ ler längre rekonvalescens. Hur är då förhållandet mellan diabe­ tiker och icke-diabetiker ifråga om de större skadorna? Svaret är hämtat från den undersökning som The United States Labour Department verkställde vid 109 olika företag. Bland diabetikerna var från­ varon 7,8 per 10.000 timmar och bland icke-diab etikerna 7,4 per 10.000 timmar. Lika imponerande var, sett mot bakgrunden av det stora an­ talet diabetiker som använder in­ sulin, förhållandet beräknat ef­ ter en million timmar. Bland icke-diabetiker var förhållandet 12,9 per 1.000.000 timmar och bland diabetiker 15,6 per 1.000.000 timmar — alltså ingen nämndvärd skillnad. Allt i allt uppgick den tidsför­ lust som var att hänföra till dia­ betikerna till 3 % av den totala tidsförlusten. I en mindre och mera begrän­ sad skala är den undersökning som gjordes av ett försäkrings­ bolag bland deras egna anställda. Detta försäkringsbolag tar inte in diabetiker i sin tjänst, men de behåller dock sådana anställda som fått' diabetes efter anställ­ ningen. Resultatet var att av 92 sådana diabetiker var 89 i arbete på ett lika tillfredsställande sätt som de andra. Beträffande de resterande 3 berodde frånvaron i ett av fallen inte på diabetes. Efter att ha tagit del av alla dessa undersökningsresultat mås­ te man till alla delar hålla med om vad Dublin och Marks säger: »... diabetikernas arbetsför­ måga är mycket tillfredsställan­ de. Den stora majoriteten av dem som är under god medici- nisk behandling kan fortsätta med sitt arbete lika bra som icke-diabetiker och lika bra som innan de ådrog sig sjukdomen. För några mycket få speciella tjänster bör göras undantag här­ ifrån.» En normalt välbalanserad in­ ställning till olika händelser i li­ vet är en viktig egenskap vid alla arbeten. På grund av den kro­ niska natur som diabetes har, på grund av nödvändigheten av ständig uppmärksamhet på dieten och insulinbehandlingen — på grund av större eller mindre illa- befinnande från tid till annan och kanske en speciell känslighet för ängslan och nervositet, skulle man tro att diabetikern går om­ kring i ett ständigt nervöst och oroligt tillstånd och således skul­ le vara i högsta grad olämplig för arbete, speciellt på ansvarsfulla poster. Detta är emellertid inte alls fallet. I den grad en översikt över antalet självmord kan vara en mätare av mental stabilitet, fram­ går det tydligt att diabetiker är mer stabila än andra. Bland mina egna patienter har jag inte haft mer än % % själv­ mord av samtliga dödsfall — jämfört med andra självmord bland befolkningen som helhet utgör denna halva procent bara hälften av det vanliga. Under det senaste året hade vi i Canada av 117.725 dödsfall, 948 självmord d. v. s. cirka 0,81 %. Och det är ungefär detsamma i U.S.A. En god översikt kan vi finna i dr. Joslins undersökning angåen­ de antalet självmord bland hans patienter. Det visade sig att bland diabetikerna uppgick pro­ centsatsen till I/2 % — men bland icke-diabetikerna till 1 %. Och ändå är dessa iakttagelser av mindre betydelse. Långt mer imponerande är en översikt över diabetiker som sitter i toppställ­ ningar i industrin, finansvärlden, 13 rättsväsendet, politiken, de högre skolorna och kyrkorna. Såvitt jag vet sitter det diabetiker som presidenter i fyra av våra största koncerner; en diabetiker är di­ rektör för en av våra största ban­ ker, och andra sitter som chefer för många filialer — vidare fyra domare, varav en i högsta dom­ stolen, en biskop etc. etc. Att utesluta diabetiker från tjänster på arbetsmarknaden — som The Committee of the Asso­ ciation of American Railroad an­ ser skulle vara lyckligast — sy­ nes därför vara ganska lättsin­ nigt. I så fall borde de börja hos sig själva — såvitt jag vet sitter det minst en president och tre andra på höga poster i The As­ sociation of American Railroad — alla diabetiker. A andra sidan kan det vara riktigt att man inte bör använda insulinbehandlade diabetiker på poster som kan medföra skada för honom själv och andra. Trots alla förbättringar som under årens lopp skett av insulinet finns det ingen typ som helt och fullt utesluter insulinkänningar och andra reaktioner. Använder man däremot inte insulin så finns det heller ingen anledning (med några få undantag) att utesluta diabetiker från någon som helst ställning inom arbetsmarknaden. Vidare är det heller inget som hindrar att man flyttar en dia­ betiker från en utsatt post till en annan mindre farlig — om det visar sig nödvändigt. Exempel på detta kan man lätt finna inom järnvägsbolagen. En insulinbehandlad diabetiker bör givetvis inte tillåtas att vara 14 lokförare (för person- eller gods­ trafik), men det finns ingen som helst anledning till att utesluta honom från en anställning i verk­ städerna. Verkstadsarbetet med­ för inte större fara för diabeti- kern än för andra. Detta gällei' både diabetiker som använder in­ sulin och som icke använder det. Den man som sköter bromsar­ na i ett tåg har en ansvarsfull ställning. En insulinbehandlad diabetiker bör givetvis icke pla­ ceras på denna post utan i stället överföras till annat arbete, t. ex. i bagagevagnen. En diabetiker som arbetar på stora höjder är särskilt utsatt för fara om han använder insulin — däremot finns det ingen som helst anled­ ning att inte utnyttja hans kvali­ fikationer i arbete på marken. När det t. ex. gäller kontors- sysslor finns det ingen som helst anledning att utesluta diabetiker vare sig de använder insulin el­ ler inte, förutsatt att hälsan i öv­ rigt är god nog. Av stort intresse i det här sam­ manhanget är de regler som de två stora järnvägsbolagen i Ca­ nada — The Canadian Pacific Railway och The Canadian Na­ tional Railway — följer. Bägge bolagen har diabetiker i sin tjänst — också i person- och godsbefordringstrafiken. Men inget av bolagen tillåter att en diabetiker är lokförare på en starkt trafikerad linje — vare sig det gäller person- eller godsbe­ fordran. Dock använder man dia­ betiker vid trafik på bilinjer och i verkstadstjänst samt på speciella rutter. forts, sid 18 ROS OCH RIS Det är inte dumt att få rosor men för Diabetes redaktionspersonal är det nog bra mycket viktigare att få motta lite vettig kritik då och då. Häromdagen hade vi samlats på re­ daktionen, »alla två», och ventilerade framtidsutsikterna för vår tidning. Vi diskuterade utformning och innehåll samt kläckte diupsinniga idéer om hur vi snabbast skulle kunna ordna en av­ sevärt ökad spridning av »Diabetes». Att detta endast kan ske genom en intensifierad propaganda via dagspres­ sen, lokalföreningarna och övriga kon­ takter som vi kan uppbringa runtom i landet, kom vi snart fram till. Men där finns en annan nöt som är betyd­ ligt knepigare att knäcka. Det gäller tidningens utformning och innehåll. Det hjälper ju inte ett dyft hur god och mångsidig propaganda vi än gör för den om inte innehållet ständigt är så­ dant att det lockar till köp. Och detta innebär ju bl. a. att tidningen inte får bli för enformigt tjatig utan alltid måste komma med nya och pigga på­ hitt som stimulerar och intresserar lä­ sarna. Och det var den nöten som var så hårdknäckt. I och förty, som den alltid lika upp­ nosiga redaktionssekretererskan sa, hur skall vi kunna veta vad det är som verkligen intresserar läsarna? Vi själva tycker naturligtvis att allt som vi trycker i Diabetes är fantastiskt värdefullt och roligt, men det är väl inte sagt att läsarna har samma smak och synpunkter som vi. Och för att tala med Martin Ljung, där kom vi faktist fram till någonting. Vi saknar kritiken. Vi behöver den både som vägledning och stimulans vid tidningsarbetet. Därför beslöt vi, d. v. s. redaktions­ sekretererskan beslöt som vanligt åt oss bägge, att hädanefter vika ett ut­ rymme i tidningen just för kritik och synpunkter på Diabetes innehåll och utformning. Som straff för detta phula påfund uppdrogs åt redaktionssekre­ tererskan Nora att sköta besvarandet av dessa inlägg från läsekretsen. Det är roligt när man blir tagen på orden. Men att denna vår lilla begäran om kritik skulle ge resultat så snabbt r ♦ Signaturen Nora, med pålitlig rådgivare. hade vi inte anat. Med morgonposten dagen därpå anlände den första bön- hörelsen. Tydligen har Nora andra ut- försgåvor än sin uppnosighet. Här fick vi ett praktiskt prov på hennes tele­ patiska förmåga och anden ifråga som hon omedvetet nått kontakt med var vår vän Bertil Nycander i Örnskölds­ vik. Han skriver: Herr Redaktör! (Nästa gång får han inleda med »Kära Nora», red:s anm.) Efter att ha läst sista numret av Diabetes (n:r 5. 1953) skulle jag vilja 15 framlägga mina synpunkter på några av artiklarna. Den första artikeln av Dr. Priscilla White, »Sockersjuka mödrar kan få friska barn», vill jag endast ge de bästa lovord. Enligt min åsikt är det främst med dylika vederhäftiga artik­ lar som upplysningen om sockersju­ kan bör spridas. Beträffande Margaret Underhill’s, »Jag gifte mig med en diabetiker», är nog de förhållanden som där beskrivas i och för sig riktiga. Såvitt jag kan finna berör dessa emellertid en pa­ tient, som behandlas enligt den ameri­ kanska metoden, vilkens främste före­ språkare är Dr. E. P. Joslin. Härvid eftersträvar man att hålla patientens blodsockerhalt så nära det normala fy­ siologiska värdet som möjligt och här­ igenom undvika sockerutsöndring i urinen. Denna metod kräver dagliga, för att inte säga stundliga kontroller av eventuell sockerhalt i urinen och medför lätt insulinkänningar vid min­ sta avvikelse från den normala livs­ föringen. Då svenska diabetiker sällan behandlas enligt denna metod, utan på ett sätt som ger patienten mycket större säkerhet och frihet, anser jag att artikeln icke borde införts utan förklarande kommentarer. Dels kan den i onödan skrämma upp nyblivna diabetiker och deras anhöriga och dels läses tidningen även av andra perso­ ner än sockersjuka. Hur skall vi fram­ gångsrikt kunna arbeta för bättre an­ ställningsmöjligheter om vi samtidigt ofrivilligt motarbetar detta genom att sprida en missuppfattning om de sven­ ska sockersjukas arbetsförmåga genom vår tidskrift? Artikeln, »Slarva inte med dina fot­ ter», har en mycket god uppfostrande verkan. Även här anser jag dock i någon mån att ett påpekande om vilka av diabetikerna, som är mest utsatta för infektions- och kallbrandsrisker, skulle vara på sin plats. Denna risk är ej så stor för yngre, välskötta diabe­ tiker med ett oskadat blodomlopp, och i dessa fall anser jag att överdrivna farhågor ej bör uppammas. Å andra sidan är naturligtvis en bättre fot­ hygien önskvärd för såväl alla socker­ sjuka som övriga personer. Det är uppenbart att en tidskrift som Dia­ betes måste och bör arbeta med klipp av artiklar om sockersjukan ur tid­ ningar i andra länder. I samband här­ med är det emellertid min åsikt att dessa artiklar bör förses med kom­ mentarer som ställer dem i relation till svenska förhållanden. ☆ Svar: Tack, Bertil Nycander för det lilla »kvirret». Det visar att åtminstone 1 person i Sverige verkligen läser Dia­ betes och inte bara pliktskyldigast prenumererar på den. Det är nog all­ deles riktigt att vi i större utsträck­ ning än hittills borde bifoga kommen­ tarer till de artiklar som författats av utländska skribenter, just för att ställa dem i relation till svenska förhållan­ den. Jag skall se till att så sker i fort­ sättningen. Om vi går in på detaljer, har jag emellertid flera invändningar att kom­ ma med. De påpekanden som Bertil Nycander gör angående Margaret Un­ derhill’s lilla berättelse, om att det tydligen gäller en patient som behand­ las enligt den amerikanska metoden, är naturligtvis alldeles riktiga. Här skulle det givetvis varit på sin plats med en kommentar från red., vilken underströk att diabetikerna i Sverige nästan alltid behandlas efter en metod som är betydligt friare, som inte ef­ tersträvar ett så förskräckligt lågt blodsocker, som inte ger någon som 16 helst anledning till de ideliga urinpro­ ven, som inte alls motiverar att pati­ enten i stil med Margaret Underhill överanstränger sin hjärna med att grubbla på kolhydratmängder m. m. samt sist och slutligen som inte med­ för tillnärmelsevis så stora risker för insulinkänningar som den amerikanska metoden gör. Men, vad menar Bertil Nycander med att berättelsen ifråga skulle »spri­ da en missuppfattning om de svenska sockersjukas arbetsförmåga»? Den en­ da passus i berättelsen som skulle kunna hänsyfta på de sockersjukas ar­ betsförmåga är ju synnerligen positiv. Margaret Underhill säger att: »Nu kan ju en diabetiker genom att ta insulin och följa sin läkares ordinationer leva ett nästan normalt liv som hans med­ människor gör.» Och den enda reser­ vation hon gör, trots att hennes lilla Howard behandlas enligt den ovan­ nämnda amerikanska metoden, kom­ mer i nästa mening där hon säger: »Jag kan inte säga ett fullständigt nor­ malt liv, för diabetikern måste ju i alla fall mer eller mindre följa sin tidtabell.» Eftersom de allra flesta dia­ betiker i Sverige inte behöver vara tillnärmelsevis så petiga med att följa någon tidtabell som Howard så kan jag inte finna annat än att berättel­ sen, vad det gäller de svenska socker­ sjukas arbetsförmåga, sprider den upp­ fattningen att arbetsförmågan är lika god hos diabetikerna som hos andra. Och Bertil Nycander menar väl inte att detta är en missuppfattning som vi skall akta oss för att sprida. I början av berättelsen däremot, ta­ las det om en hel del krångel och be­ svärligheter vilka Howard råkade ut för, och som givetvis var hämmande för hans arbetsförmåga. Men detta in­ träffade ju under en period då karln Till lokalföreningarnas kännedom! »Diabetikerpassen» äro nu under tryckning och kunna rekvireras hos RF:s sekreterare. De komma att fin­ nas i block om 25 st., framsidan blir årskort i föreningen och baksidan identitetskort. De betinga ett pris av cirka 4 öre per st. gick omkring och hade diabetes utan att veta om det och utan någon som helst behandling för det. Och det är ju en helt annan sak. Vårt arbete gäl­ ler ju inte att förbättra anställnings­ möjligheterna för några oupptäckta fall av diabetes. Vad det slutligen gäller fotvårds- artikeln tycker Bertil Nycander att red. borde kommit med ett komplette­ rande påpekande om vilka som är mest utsatta för infektionsrisker. Men ett dylikt understrykande från red:s sida om att riskerna kan vara större för äldre personer med diabetes är väl ingen väg att eliminera uppam­ mandet av överdrivna farhågor. Na­ turligtvis kunde red., som Bertil Ny­ cander föreslår, gått andra vägen och påpekat att risken i allmänhet är min­ dre för yngre, välskötta diabetiker. Men ett sådant påpekande skulle en­ ligt min mening leda till att alltför många av ren bekvämlighet inräknade sig själva i den senare gruppen, var­ igenom artikeln inte fick avsedd ver­ kan. Hur pass mycket större infektions­ risken är för diabetiker än för andra människor vet man väl egentligen inte så mycket om. Men avsikten med en dylik uppmaning till de sockersjuka om en god fothygien är ju att de där­ igenom skall eliminera risken, därhän att den inte blir större för dem än för andra människor. yor(j. ,lästa sjf]a 17 Sist vill jag bara påpeka att det hela är ett ganska delikat problem. Det är inte ovanligt att läkarartiklar för Dia­ betes, trots att de inte alls är för­ fattade av utländska läkare, i hög grad påkallar kommentarer, vilka ställer dem i relation till mera allmänna svenska förhållanden på diabetesfron- ten. Nora. Diabetikern i . . . forts, fr, sid 14 Man bör också observera noga att hittills har ingen diabetiker varit inblandad i någon tåg­ olycka, varken i ordinär trafik eller vid verkstäderna. Likaväl är man försiktig när en diabetiker skall anställas — bolagen tar honom gärna i sin tjänst, men placerar honom på en post som varken medför risk för honom själv eller andra. Ingen kontorist har blivit ne­ kad anställning på grund av dia­ betes, vare sig han använder in­ sulin eller inte. En diabetiker skickas inte upp att arbeta på stora höjder och man undviker att placera honom vid farliga ma­ skiner. I ett av bolagen blir dia­ betiker anställda under förut­ sättning att de icke befattar sig med farligt arbete. En av förut­ sättningarna för anställningen är att de företer läkarintyg på att deras diabetes är under full kon­ troll. Insulinet upptäcktes av en ka­ nadensare. Det första livförsäk­ ringsbolag som tecknade livför­ säkringar på diabetiker var ka­ nadensiskt, och det är glädjande att kunna konstatera att detta goda exempel nu följs av de två största järnvägsbolagen i landet. 18 En mycket viktig fråga är om diabetikern skall ha rätt att köra bil och andra motorfordon. Frå­ gan är, väl att märka, bara ak­ tuell för insulinbehandlade dia­ betiker. Skulle man utesluta dessa från dylika sysslor skulle det inverka på många tusen män­ niskor som blev tvungna att skaf­ fa sig nytt arbete. För att bedöma detta problem kan man bl. a. un­ dersöka hur många ersättnings­ krav som hänför sig till olyckor där diabetiker är inblandade och jämföra detta med resultatet för de övriga. Emellertid är inte alla vagnar försäkrade varför man inte kan komma till något abso­ lut pålitligt resultat. Undersök­ ningen kan dock tjäna som en pekpinne och ge en viss vägled­ ning. Förbundsstyrelsen önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År Hittills har man inte företagit någon omfattande granskning av detta, men av mina erfarenheter från egna patienter som är insu­ linbehandlade och som hai' kört bil i många år, har jag kunnat konstatera att antalet ersätt­ ningskrav har legat under det officiella talet för Canada som helhet, nämligen 129 per 1.000 försäkrade vagnar. Dessa beräk­ ningar säger dock inte så mycket. Av större betydelse är en under­ sökning av antalet dödsfall föror­ sakade av bilolyckor. I tätbefolkade områden ligger talet på 1,5—2 % av alla döds­ fall. I U.S.A, t. ex. dog under se­ naste året 32.259 personer till följd av bilolyckor — under­ sökningsmaterialet omfattade 1.444.337 dödsfall. Procenttalet är här 2,2 %. Den kanadensiska års­ rapporten av år 1950 visar att av 9.802 dödsfall kunde 150 hänföras till bilolyckor, vilket blir 1,53 %. Som man ser utgör bland be­ folkningen som helhet, bilolyc­ korna samma procent som alla slags olyckor bland diabetiker- na (jämför tidigare uppgifter om våldsam död) — både trafik­ olyckor och andra olyckor med dödlig utgång. Två saker är utslagsgivande för denna markanta skillnad mel­ lan diabetiker och icke-diabeti- ker, till favör för diabetikerna. För det första vet diabetikern att han kan utsättas för insulinkän­ ningar, och kör av den anled­ ningen försiktigare än icke-dia- betikern. För det andra — och detta gäller speciellt mina egna patienter — beror mycket på de instruktioner man ger sina pa­ tienter beträffande bilkörning. En annan sak som också måste tas i betraktande när man skall bedöma riskerna för en insulin- behandlad bilförare, är förhållan­ det mellan insulin, alkohol och andra giftämnen. Det har skrivits och talats myc­ ket om bilkörning under påver­ kan av alkohol, och detta med full rätt. När en poliskonstapel efter bilolyckan söker utröna om föraren har förtärt alkohol så är detta ett mycket viktigt spörs­ mål. Men hur ofta undersöker man om bilisten tog en sömn­ tablett eller två dagen innan? Sömntabletter och andra »van­ liga» tabletter används otroligt mycket, och en av de vanligaste verkningarna är en viss dåsighet påföljande morgon. Denna redu­ cerar i sin tur reaktionsförmågan — en egenskap av vital betydelse i trafiken. Medan ungefär hälf­ ten av den ensamma procent som representerar diabetikerna an­ vänder insulin, så kan man i U.S.A, med gott samvete minst tiodubbla antalet som använder tabletter av ett eller annat slag. Man har antagit att det i U.S.A, per år säljs cirka 800.000.000 do­ ser av ett eller annat nervlugnan- de preparat. När man sedan tänker på hur lätt det är för amerikanarna att skaffa sig detta preparat — bl. a. på grund arv att många stater inte har någon som helst kontroll på försäljningen — så kan det näppeligen råda någon tvekan om att antalet doser egentligen är mycket större. Och trots att inget järnvägsbolag eller annat företag tolererar att de anställda är berusade på arbetsplatsen, så vad vet företagen om alla de olyckor som kanske ofta beror på dåsighet och bristande reaktions- förmåga till följd av sömnmedel, lugnande piller eller dylikt. Många industriföretag har i dag ett pensioneringssystem ba­ serat på vanliga, friska männi­ skor. Diabetiker är emellertid i hög grad mottagliga för hjärt­ sjukdomar och en del andra spe- 19 ciella sjukdomar som kan redu­ cera levnadsåldern. Några av dessa sjukdomar är ungefär dub­ belt så vanliga hos de manliga och tre gånger så vanliga hos de kvinnliga diabetikerna som hos män och kvinnor eljest. För dy­ lika kategorier och då särskilt för diabetiker, kan man nu bygga på erfarenheter som inhämtats av livförsäkringsbolag beträffande merpremier för pension. Det är i detta avseende glädjande att kon­ statera att det är ett kanaden­ siskt livförsäkringsbolag som va­ rit föregångare i detta arbete, nämligen The Manufacturers Life Insurance Company. Bolaget började försäkra dia­ betiker år 1940. Då intet bolag ti­ digare medvetet hade godkänt försäkringar för diabetiker, och de sålunda inte hade några som helst erfarenheter att bygga på, måste man gå försiktigt till ver­ ket. Resultaten har emellertid vi­ sat sig vara så goda att de till- läggspremier och andra speciel­ la regler som i början tillämpa­ des vid försäkring av diabeti­ ker, nu är så starkt reducerade att det faktiskt inte är stor skill­ nad mellan satserna för diabe­ tiker och icke-diabetiker. Lösningen på problemet »från­ varo från arbetet» — sett ur ar­ betsgivarens synpunkt — är mycket enkel att finna. Allt som är nödvändigt i detta avseende är att fastställa ett maximum av da­ gar som diabetikem kan vara frånvarande utan avdrag på lö­ nen. överskrider han detta maxi­ mum går det ut över hans egen plånbok. Detta är lämpligt, inte bara ur arbetsgivarens synpunkt, utan även ur diabetikerns som därigenom tvingas att ständigt hålla sin diabetes under god kon­ troll. The Association of American Railways har upprepade gånger understrukit faran för kallbrand. Fall av kallbrand anses hos dia­ betiker vara vanligare än hos andra. Man måste emellertid här frå­ ga sig hur många fall av kall­ brand det överhuvudtaget före­ kommer bland det samlade anta­ let diabetiker. Och hur stort nu antalet än må vara — är det möjligt eller är det inte möjligt att reducera antalet genom noggrann kontroll av ve- derbörandes diabetes. Det sista spörsmålet ägnades en del uppmärksamhet vid en undersökning år 1946. Det gällde då inte att undersöka hur stort hela antalet var, utan hur många absolut oundvikliga fall som fö­ rekom trots en noggrann kontroll av sockersjukan, regelbundna in­ jektioner, väl avpassad diet o.s.v. Här är resultatet: Undersökningarna som verk­ ställts på omkring 1.500 diabeti­ ker under en period av 5 år, gav det totala resultatet av 3 fall av kallbrand under hela undersök­ ningstiden. Några som kan vara till stor hjälp för diabetikerna på många sätt är företagsläkarna. De har sin stora uppgift både som läkare och medborgare — den sistnämn­ da inte den minst viktiga. Genom att samla erfarenheter och data angående frånvaro- och olycksfrekvens bland diabetiker- 20 na, blir de i stånd att lämna de nödvändiga upplysningarna om riskerna vid anställning av dia- betiker i företagen. De kan häri­ genom skilja lösa antaganden från fakta och sålunda korrigera alla de missförstånd som uppstått beträffande diabetikern och ar­ betsmarknaden. En stor hjälp för honom i detta arbete med att hålla företagen in­ formerade om nya metoder i kampen mot sjukdomen, är de tidskrifter som diabetesorganisa- tioner och läkarförbund utger re­ gelbundet. Man kan här nämna ett organ som den amerikanska Diabetes, vilken ger goda och fylliga upplysningar om allt nytt i samband med sjukdomen. Det bör självfallet uppfattas som en plikt av företagsläkarna att hålla sig väl underrättade om alla framsteg. Företagsläkaren har också en annan viktig uppgift. En arbetare som skadats på sin arbetsplats och som går under behandling av företagsläkaren är en lika viktig patient, som någon annan vilken uppsöker läkaren på hans prak­ tik. Företaget betalar företagslä- karens lön, men företaget som så­ dant kan inte utöva mediciniskt arbete. Det är sålunda företags- läkarens plikt att göra sitt allra bästa för patienten, och vet han att den skadade arbetaren är dia- betiker, är det också hans plikt att söka vinna patientens förtro­ ende så gott han kan. Precis som vid en vanlig privat konsultation bör och skall läkaren göra klart att han uppträder som patientens vän och förtrogne när det gäller hälsotillståndet. Saknas denna känsla, och om patienten i stället får en känsla av att läkaren i första hand tänker på företaget i vilket han är anställd mer än på patientens väl och ve, så blir re­ sultatet att diabetikern inte går till företagsläkaren med mindre sår och skråmor — med påföljd att småsåren ibland utvecklar sig till allvarligare saker och kanske resulterar i en ökad frånvaropro­ cent, varigenom företaget kom­ mer i större motsatsförhållande till diabetikerna. Läkaren skall därför söka bibringa patienten förståelse för att han i första hand är arbetarens förtrogne, fö­ retaget som sådant måste därvid komma i andra hand. Små mellanmål, speciellt med kolhydrater i, har visat sig ha en välgörande inverkan på arbets­ prestationerna. För några år se­ dan upptäckte man också att detta i lika hög grad gäller dia- betiker. För de diabetiker som använder insulin reducerar dy­ lika mellanmål risken för insu­ linkänningar. Av denna anled­ ning borde företagsläkaren re­ kommendera sådana lätta mel­ lanmål för diabetikerna. Små måltider, såsom ett äpple, en apelsin eller några kex har för övrigt i många företag intagits som fasta led i dagens program. Jag tror också att tiden nu är inne för upprättandet av konsul- tationskontor vilka är öppna på kvällen — minst en gång i vec­ kan — så att de diabetiker som inte kan besöka läkare på den ordinarie arbetstiden får möjlig­ het att göra detta på fritiden. Detta skulle också medverka till att sänka frånvaroprocenten. 21 Liksom arbetsgivaren har sina plikter mot samhället och liksom företagsläkaren har sina — så har också den anställde diabetikern sina plikter. Vare sig det är rätt eller inte så måste han vara uppmärksam på att han startar med ett handi­ cap. Varje handling från hans sida som kan öka detta handicap är inte bara till skada för honom själv, utan också för alla andra diabetiker. Han måste därför förstå att om han inte använder insulin är det hans oavvisliga plikt att hålla en regelbunden och noggrann diet så att frånvaron blir så liten som möjligt. Ännu större är hans plikt med hänsyn till kosten om han använ­ der insulin. Oregelbundna mål­ tider kan lätt resultera i kraftiga insulinkänningar. Detta gäller speciellt för de som äro syssel­ satta med hårt arbete. På sådana ställen där mellan­ mål föreskrivits av företagsläka­ ren skall han betrakta dessa som obligatoriska, vare sig han är hungrig eller ej. På de ställen där man inte infört mellanmål, och där det är svårt att passa in förtäring av ett äpple eller en apelsin, bör man försöka att hitta på något annat. Ingenting är i stånd att väcka sådan uppståndelse på fabriken eller kontoret som en allvarlig insulinkänning. För de som ald­ rig sett något dylikt tidigare kan det bli rätt skrämmande. Skråmor och sår, hur obetyd­ liga de än ser ut att vara, skall rapporteras så snart som det överhuvudtaget är möjligt, så att man kan undgå försinkning av behandlingen vilket skulle öka risken för infektioner och med­ verka till en högre frånvaropro­ cent än nödvändigt. Diet för diabetiker beräknas i kalorier. Ingen diabetiker har därför råd att slarva med kalo­ rier. Tänk på att lediga stunder, t. ex. under lunchpausen, bör ut­ nyttjas till vila. Man bör utnytt­ ja varje chans man får till att vila, även om det bara skulle vara några få minuter som står till buds, givetvis utan att man låter vilopauserna ske på bekost­ nad av arbetsprestationen. Dessa små förhållningsregler vill jag, så energiskt som jag kan, inpränta i varje diabetiker på arbetsmarknaden. Han är skyldig att följa dem för sin egen del, för sina kamraters och för arbetsgivarens. ☆ Trots att denna artikel är skriven av en kanadensisk läkare som så gott som uteslutande bygger sina slutled­ ningar på erfarenheter och undersök­ ningsresultat från Canada och Ame­ rika, ger den med sin sakliga och lo­ giska behandling av problemen en klar bild över diabetikernas arbetsförmåga, inte bara i Canada och Amerika utan även i Sverige och den övriga världen. Den bör bli ett gott vapen i våra hän­ der vid arbetet på förbättrade anställ- 22 Krönikan Den nya bolagsordningen Nu har jag bildat ett bolag. Man är väl med sin tid. Det he­ ter A/B Rätt & Röta och jag själv är ensam styrelseledamot och aktieägare. Till revisor i bo­ laget har styrelsen utsett Justi­ tieminister Herman Zetterberg och som ersättare för honom vid s. k. laga förfall fungerar Redak­ tör Lennart Hyland. Bolaget skall i sin verksamhet syssla med förmedling av goda bostäder till bättre bemedlade ungkarlar med minst tre barn. Som motto för den första fem­ årsperioden har vi, d. v. s. Hy­ land, Herman och jag, satt den stolta devisen: »Ingen ungkarl utan en välbärgad ungmö». Som expert i skattetekniska frågor an­ litar bolaget förutom en drosk- ägare i huset också ett statsråd från Rådom. Den senare inte alls av den anledning som ni tror, utan därför att vi vill ha lite lantlig trygghet och trovärdighet över det hela. Vid bolagsstämmorna brukar ningsmöjligheter för de sockersjuka i Sverige. När en kanadensisk läkare, efter att ha tagit del av så pass omfattande un­ dersökningar som nämns i artikeln, kommer till den slutsatsen att »diabe- tikernas arbetsförmåga är mycket till­ fredsställande». Vad skulle inte utsla­ get bli om samma undersökningar gjordes i Sverige där behandlingen ju är sådan att diabetikerna inte löper av Petter den orubblige Rubbestad svinga klubban, omväxlande med Skrift­ ställare Erik Zetterström som lå­ tit sy upp en speciellt tjusig »combination» av väst och plom­ monstop i svagt blått och rosa för de viktigaste besluten. Det är inte klokt vad Kar de Mumma är näpen i den creationen. Och tänk så verkligt djupsinnigt in­ telligent han låter när han roar sig med att på fel ställe lägga främmande ord i munnen på »po- pulasen». Det är roligt med folk som besitter en så där utsökt fin humor som K. de M., vilken ald­ rig låter sin inspiration gå ut över andra människor utan en­ dast förlöjligar sig själv. En an­ nan, lika gudabenådad humorist, som bolaget ibland tillkallar som sakkunnig i personalfrågor, är den lille muntergöken Professor Thor Stenström i Lund. Ingen kan som han, med en skenhelig och beklagande min, dra de mest ologiska och skrattretande slut­ satser. Bolaget har en oerhörd nytta av honom, bara vi tolkar hans slutsatser på rätt sätt, d. v. s. tillnärmelsevis så stor risk för insulin­ känningar som de kanadensiska och amerikanska diabetikerna? Resultatet kunde väl knappast bli något annat än att »de svenska diabe- tikemas arbetsförmåga är alldeles utomordentligt tillfredsställande», vil­ ket omdöme väl näppeligen kan moti­ vera att de utestängs från anställning­ ar i statlig eller kommunal tjänst. red. 23 gör tvärt emot vad han föreslår. Sist höll han ett långt föredrag på fem timmar om den ekono­ miska risk bolaget löper vid an­ ställandet av vänsterhänt perso­ nal. Han stödde sig, som han sa, »på de senaste årens vetenskap­ liga erfarenheter» och konstate­ rade, »att risken för de vänster- hänta att skära sig på råkost- kvarnarna är så ofantligt stor, att han på det bestämdaste av­ rådde bolaget från att anställa dylika suspekta individer i sin tjänst». Följden har helt logiskt blivit att vi numera bara har vänster- hänta personer anställda i bola­ get, vilket medför vissa nackde­ lar vid arbete med växelförfalsk­ ningar och andra rutinsysslor. För att vara absolut säker på att protokollen från bolagsstämmor­ na skall bli pålitliga anlitar jag alltid Stadsfiskal Otto Meijer se- kunderad av hans närmaste ad­ jutant, alias »Fällknivsexperten». Visserligen är aldrig någon av de här fina personerna närvaran­ de vid mina bolagsstämmor i A/B Rätt & Röta, men det gör ingen­ ting alls. Det ser förtroendeingi­ vande och stabilt ut i protokollet varav ju en kopia alltid hamnar i patentverket. Och det är fullt lagligt, ja till och med mycket vanligt i aktade bolag att det går till så, påstod åtminstone Advo­ kat Hemming Sjöberg inför råd­ husrätten i Stockholm häromda­ gen när rådmanshustrun Maj Lundqvist stod åtalad för att hon uppträtt ungefär likadant som Petter med sitt aktiebolag, Ju­ rist-Finans. Och rådhusrätten höll med honom, så det måste väl 24 vara riktigt. Man påpekade näm­ ligen, vilket kan vara intressant för den oinitierade att höra, »att protokollet från en bolagsstämma uttrycker nämligen endast aktie­ innehavarens vilja». Detta öppnar för Petter och andra välbärgade aktieinnehava­ re oanade perspektiv. Vid nästa bolagsstämma skall Per-Edvin Sköld få förmånen att vara med och föreslå slopande av alla skat­ ter och andra obehagliga pålagor från samhället, civilminister Lingman driva igenom att hädan­ efter endast sockersjuka får er­ hålla anställning i stat och kom­ mun justitieminister påbjuda att den s. k. varietéparagrafen slopas, med retroaktiv verkan så att han inte själv riskerar åtal för den cirkus som på sin tid pågick på restaurang »la kejne». Och stats­ ministern skall själv få klubba igenom besluten som protokoll­ förs med gåspenna på finaste les­ sebopapper av lillprinsen, för da­ gen iklädd storamiralsuniform med visselpipa och allt. Då får inte Thor Stenström och Kar de Mumma vara med och leka, får jag är inte säker på att Sköld och Erlander har förstånd att uppskatta deras humor. Då skulle jag bäras runt på det svenska folkets axlar och hyllas som den, vilken räddat landet från förtryck och misär, ända tills hovrätten ändrar domen i målet mot vad man kallar »den paranta rådmanshustrun ». Då byter bolaget namn och re­ visor och sätter igång handel med begagnade domstolsprotokoll i stället. Men det är underligt vad ett papper kan förlora i värde efter lämplig behandling av någ­ ra duktiga jurister. Att fram­ ställa protokollen kostar många tusen kronor, men när dom är färdiga är det ingen som vill be­ tala mer än 10 öre kilot för dem. På tal om domstolsprotokoll så har man ju på sista tiden fått lära sig en hel del om vilka vil­ da krumsprång en biskop kan göra när det bränns i stjärten. Förut trodde jag att detta var något enastående och märkligt för en hög prästman, men nu har jag fått veta annat. I Lund trä­ nar man varje år på den saken i samband med Luciafestandet. Och det har man gjort i 100 år så det är inte märkligt att teolo­ gerna uppnått en viss färdighet. Enligt traditionen skall biskopen i Lund som första man hoppa över det brinnande bål av fack­ lor som Akademiska Föreningen fixat. Visserligen smet bispen i Lund från hoppet i år, men i stäl­ let inledde Professorn i straffrätt, Bergendal, »som inte är rädd för några bål», hoppandet över flam­ morna, tätt följd av lucian. Ja det skadar kanske inte att även experterna på straff och rätt får ett hum om — hur det känns när det bränns. Tips till julbaket De efterfrågade kakrecepten från fru Aina Bjulemar, Karlskrona. Tel.: 4188. Mandelskorpor. 2 st ägg, 20 st upplösta soletter i en Ldcl skirat smör, 6 st bittermandel skållas och males, 12 st sötmandel skållas och males, % tsk hjortronsalt och 200 gr vetemjöl. Efter sammanblandningen rullas de­ gen i längder. Skäras varma på snedden. Mandelkaka. »Smöra och bröa» en form. Vispa 2 st ägg med 25 st upplösta solettei- i del kokande mjölk. Tillsätt 100 gr smält smör, 50 gr oskållad ma­ len mandel, 3 del skorpmjöl, 2 msk potatismjöl samt 2 tsk bakpulver. Gräddningstid c:a 40 minuter. Nötkakor, 200 gr nötkärnor, 1 st ägg, 200 gr vetemjöl, 20 st upplösta soletter i 2 msk vatten, 200 gr smör. Beredning: Nötkärnorna malas och allt blandas till en deg vilken bakas ut till små runda bollar. Polynéer. 100 gr smör, 160 gr vetemjöl, 1 st ägg, 1 knivsudd hjortronsalt, 8 st upp­ lösta soletter i en msk vatten. Fyllning: 100 gr sötmandel eller nöt­ kärnor, 1 st ägg, 1 tsk socker, 2 msk smör och 12 st upplösta soletter i en matsked vatten. Äppelbakelser. Vanlig mördeg kavlas ut och bakel­ seformar beklädas med degen; fyll varje form med smörkokta äpplen och lite nötkärnor; ett lock av degen läg- ges över och tryckes noggrannt till ovankanten; gräddas c:a 15—20 minu­ ter. Man kan också använda rivna rå äpplen och mandel. Är läckra till kvällskaffet eller téet. Vetekrans. IVz del mjölk, 3 st ägg, 50 gr jäst, 2 msk socker, 200 gr smör, 3—4 st kar- demummor, 50 gr sucat och omkring 600—700 gr vetemjöl. Till pensling: 1 st ägg, 20 gr söt­ mandel. Beredning: Av den ljumma mjölken, en del av mjölet samt jästen göres en deg som sättes att jäsa. Smör och socker röres till ett vitt skum samt tillsättes med äggen och kryddorna. Får åter jäsa upp. — Arbetas på bak- borde och lägges som en krans på plå­ ten och klippes. Får jäsa och därefter överpenslas. 25 Välklädd — Välsedd i kläderna från Högland — Herr & Goss - Dam & Flick — KARLSKRONA Köp hem Julosten, smöret och grädden från OSTMAGASINET Ronnebyg. 49 Tel.: 443 Karlskrona Gör inte val av Ekipering förrän Ni tagit del av ÖRNENS alltid rikliga och gedigna sortiment Landbrogatan 5 Tel.: 132, 1522 Knrlslcrona LARSSONS Frisör — Parfym Drottningg. Karlskrona Utförs Klippning shamponering fönvågning Försäljer: Parfym puder crciner läppstiift hårmedel S. NILSSONS Inneh. John Lagerholm. S:a Smedjegatan 8 Tel. 163 Karlskrona Prima Specerier, Konserver, Frukter samt Djupfryst året om. Alltid Gott KAFFE. Orter, Råsafter Dietbröd m. m. för Sockersjuka. Stor Sortering — Låga priser Allt i Branschen. HÄLSOPRODUKTER Kyrkgatan 17 Karlskrona Tel. 7060 Köp klockan hos Stjärnurmakaren Vänd Eder med förtroende till oss även då det gäller reparationer. Vår Garanti — Eder trygghet. F. SVENSSONS Eftr. UR & OPTIK Borgmästarebron 6 — Tel. 1084 Karlskrona 26 FRÅN LOKALFÖRENINGARNA Karlskrona Onsdagen den 14 okt. hade vi afton­ underhållning i Folkets Hus. Sammankomsten inleddes med någ­ ra vackra musikstycken på dragspel och gitarr av bröderna Bergkvist, var­ vid en särskild hälsning riktades till bröderna Bergkvist och föredragshål­ laren trädgårdskonsulenten Ivar Gran­ berg. Stranke redogjorde härefter för vad som i stort sett förekommit inom föreningen sedan junimötet, varefter han överlämnade ordet till herr Gran­ berg. Talaren inledde med att omnämna att han tog sin konsulentexamen år 1929. I Tysklands stora fruktodlings- distrikt och plantskolor var det under 1920-talet många svenskar som arbeta­ de och varifrån de sedan återvände hem medförande utmärkta rekommen­ dationer. Många sysselsattes huvud­ sakligen med att vända komposthögar, men även detta gav bra betyg på ge­ nomgångna skolor i utlandet. Senare blev det förbjudet att avlöna utlän­ ningar i Tyskland varför svenskarna måste resa hem och först år 1952 hade talaren fått tillfälle att i sällskap med en busslast andra intresserade göra ett femdagars studiebesök å fruktodlings- distrikten. Utanför Hamburg fanns stora jord­ bruksområden med arealer av en ny sort, manshög och mycket bra avkas­ tande råg samt fruktodlingsdistrikt med odlingar på upp till 5 000 träd. Markområden hade, på holländskt vis med fördämningar, kanaler och pump­ stationer, erövrats från floden Elbe. Träden voro planterade i fyra, upp till tre km långa, rader mellan kanalerna. Stamträd med en stamhöj d av 180 cm förekom mycket. Vår högsta vanliga stamhöjd är 70 cm och varför de hade sådan höjd kunde ingen förklara. De nyympade, föryngrade träden hade försetts med sittpinnar för fåglarna, för att inte dessa skulle bryta loss de isatta ympkvistarna. Marken under träden var fuktig och gräsbevuxen samt avbetades av kor. Jorden brukas med hästar och även oxar, traktor är sällsynt. På tillfrågan varför inte trak­ torer användas i större utsträckning, svarade man att hästen är fördelakti­ gast emedan den kan gå utan bensin, som inte gick att få under krigsåren. Husen var vackra korsvirkesbyggna- der med ofta förekommande storkbon på taket av uthusen och omgivna av välskötta trädgårdar. Någon utbomb- ning hade ej förekommit här. De torra åren gav de bästa fruktskördarna och den mest odlade äppelsorten var On- tariå. Vindistrikten längs Rhen var mycket vackra och natursköna med de gamla rovriddarborgarna inbäddade i grön­ skan på bergssluttningarna och häri­ från kommer våra mest berömda vin­ märken. Vingodsägare är en mycket rik och fin karl och vad en vingårds- man inte vet om vinodling är inte värt att veta. Han vet allt. En väldig tra­ fik förekommer på Rhen. Hela flottor av lastade pråmar som går mellan Holland och Schweiz samt stora hjul­ ångare rymmande upp till 2 500 passa­ gerare. Vid genomresan av den lilla staden Boport förekom en årligen återkommande skyttefest. Det var sta­ dens fäder, kommunalpampar och in­ nevånare som utklädda i stiliga uni­ former och beväpnade med bössor vari satt en blombukett i bösspipan, som 27 bildade ett festtåg vilket företrätt av ungdomar i teten, utrustade med blommor och lövruskor, hurtigt och glättigt marscherade genom staden för att kora årets skyttekung. Detta vore något för oss här i Karlskrona att taga efter. Tänka sig stadens fäder samlade, pigga och uppsluppna kring sin ord­ förande tåga genom staden. Föredraget, som beledsagades av vackra, vältagna färgbilder, uppskat­ tades livligt, kostnaden blev ingen och den snälle, humoristiske konsulenten Granberg t. o. m. skänkte fem kr till föreningens barnkoloniverksamhet. Härefter bänkade vi oss kring kaffe­ borden med gott hembakat bröd till­ verkat av fru Aina Bjulemar. Efter yt­ terligare musikstycken under och efter kaffet, avslutades den lyckade afton­ underhållningen av Stranke som hop­ pades att vid nästa träff anslutningen skulle bli ännu större. Och så ber Sockersjukeföreningen i Karlskrona m. o. att få önska En God Jul och ett lyckosamt Gott Nytt Är till förbundsstyrelse, arbetsutskott och samtliga våra föreningar landet runt. Th. N. Hälsingborg Hälsingborgsföreningen har även i år anordnat sin sedvanliga Lucia-fest. Alla medlemmar med anhöriga hade mött upp så lokalen var i det närmaste fylld. Var och en hade tagit med sig en julklapp till försäljning. Sedan ordf, hälsat välkommen, bänkade man sig till de med ljus och blommor dukade kaffeborden. Så intågade Lucia åtföljd av sina nio tärnor, som deklamerade och sjöng. Därefer utdelade Lucia gottepåsar till barnen. Julmarknad och försälj­ ning av syklubbens handarbeten tog därefter vid och köplusten var stor. Under tiden var det musik och den mycket uppskattade herr Harnvall un­ derhöll med sång och roliga historier. Vi hade även allsång och alla var med på noterna. Som avslutning sjöngs unisont »Du gamla du fria» och ordf, tackade de medverkande för en i allt och allo gi­ vande kväll och önskade alla närva­ rande en God Jul. T. Tiljkens. Halmstad I Halmstad hade vi inbjudit till höst­ träff lördagen den 5/12. Kommitterade hade fått i uppdrag att ordna det hela som en försöks-gåvoförsäljning. Kommitterade var nog optimistiska, men deras djärvaste förväntningar bleknade mot den fullträff, som kväl­ len blev. Vi hade hyrt Brooktorpsgården och det blev den enda utgiften; annars var allt gåvor. — Musiken (vänner till de sockersjuka) — piano, fiol och såg — började kl. 19 med en marsch. Sedan följde hälsningsanförande av kommit- téordf., musik och därefter litet orien­ tering om vårt arbete (av E. Carlsson). Efter kaffet började försäljningen av de skänkta varorna samt dragning i 3 st. lotterier. — Till sist avslutades vår alltigenom trevliga sammankomst med några musikstycken. EN FULLTRÄFF! Nettobehållning: cta 1.300 kronor, varav minst ettan med sina efterföl­ jande nollor går till forskningsända­ mål. Eric. Gävle Vid Gävle-föreningens höstmöte den 29/11 hade vi glädjen att som gäst se Riksförbundets ordförande, Aktuarie Curt Arnewi, som höll ett intressant och medryckande föredrag om »De sockersjukas ställning i samhället och föreningsverksamhet». Föredraget for­ made sig till en överblick över Riks­ förbundets verksamhet alltifrån star­ ten. Åtskilliga framgångar kunna re- 28 G öteborgs universitetsbi Sänkta priser På insulinsprutor och spetsar Eskilstunaföreningen kan fr. o. m. den 1/1 1954 till alla medlemmar i sockersjukeföreningar försälja injek- tionstillbehör av prima kvalitet till ytterligare redu­ cerade priser enligt följande: SPRUTOR 1 cc Kr. 5: — /styck » 2 cc » 5:45 » SPETSAR nr 16, 17, 18, 20 ... . » 2: 75 /duss. LEOPOLDFODRAL, passande » 8: 05 /styck sprutor 1 cc och 2 cc I av sprutor .... Dagspris -f- porto a> o o o NJ CO 880 — Postgiro 468857 29 gis treras, såsom bidrag till insulin från landsting och städer utom landsting, gynnsammare inställning från myndig­ heterna i körkortsfrågan och ifråga om avdrag i deklarationen m. m., men ännu återstår många olösta problem för de sockersjuka. Anställningsfrågan måste bli ordnad på ett tillfredsstäl­ lande sätt. Klarläggandet av orsakerna till sockersjukans komplikationer är en av diabetesforskningens viktigaste uppgifter. Riksförbundet vill på allt sätt stödja denna forskning och behö­ ver därvid medverkan från alla soc­ kersjuka. Tyvärr tycks många socker­ sjuka icke förstå vikten av att ansluta sig till närmaste lokalförening. Varje sockersjuk bör påverka andra socker­ sjuka, som icke äro medlemmar, att bli föreningsmedlemmar. Det halvan­ nan timme långa föredraget framfördes på ett ypperligt sätt, faktiskt riktigt spännande, och belönades med en kraftig applåd. Pappersinsamlarna ha varit i Gävle en vecka och spritt glädje hos dem som blivit av med sitt .pappersavfall och samtidigt känt tillfredsställelsen över att göra en god gärning, men ty­ värr också orsakat förargelse hos någ­ ra, som efter att ha mottagit anma- ningslappen haft besvär med att göra i ordning pappersbuntar och placerat dem utanför dörren sedan icke vi­ dare sett till några pappersinsamlare. Jag hoppas att samma malör icke in­ träffar i Falun, dit bilarna styrde ko­ san från Gävle. P. M. Någonstans i Sverige En liten intervju. — Hallå, hallå! Är de’ överläkaren på medicinska avdelningen? — Ja, doktor X, va’ e' de’ fråga om? — Jo, de’ e’ ordföranden i de soc­ kersjukas förening här på platsen. Vi ville fråga doktorn om doktorn kunde komma till ett möte någon gång för att tala till oss om diabetes eller något ämne i anslutning till denna sjukdom. — Nej, jag har så mycket att göra. Och, förresten, varför ska de behövas en förening för sockersjuka? Att Ni råkat få en och samma sjukdom be­ tyder väl inte mer än ungefär lika lite som att ha samma skonummer eller bruna ögon. Vad ha Ni för gemensam­ ma intressen som för Er tillsammans i en förening? Här gällde för vår talesman att svara snabbt och rada upp sakskälen. — Jo, herr doktor, låt oss börja med statistiken. Det är inte bara en intres­ sant fråga hur många diabetiker vi är i Sverige. Det är en praktisk ange­ lägenhet varje gång någon inlaga ska göras till någon myndighet. Vi behöva en egen organisation för att få utrönt var vi ha alla sockersjuka, vuxna och barn, på land och i städer, äldre och yngre, mer eller mindre angripna och så vidare. Och vi kan fortsätta med att tala om alla de många anställningsproblemen, körkortsproblemen etc. för att inte också komma in på den stora psyko­ logiska betydelsen av en sammanslut­ ning för inbördes uppmuntran o. s. v. — Nej, jag har så mycket att göra, så jag kan inte komma. — Kan jag vända mej till någon av de övriga läkarna? — Nej, det går inte, adjö. Man får sannerligen vänja sig vid att göra olika erfarenheter i förenings­ arbetet, tycker Aber. Göteborg Den 7 dec. 1943 hade framlidne Greve Jens af Trampe utlyst ett möte i Odinskolan där cirka 125 personer hade infunnit sig. Man kom då över­ ens om att bilda en förening för de Sockersjuka i Göteborg med omnejd. 30 Här är en nytagen bild av Göteborgsföreningens sommarhem, Hällungen. Så flott har det blivit genom tillbyggnaden. Redan från början var man klar med att en koloni för sockersjuka barn vore något som man inte fick vänta med. Koloniverksamheten började ock­ så redan året därpå och fortsatte till 1946 på olika platser där man kunde få hyra kolonier. År 1947 var ett stort år för föreningen. Då invigdes näm­ ligen den egna kolonin, »Hällungens Sommarhem» belägen i Ucklum vid den vackra sjön Hällungen. Där kunde man nu taga emot 24 sockersjuka barn varje sommar. Kolonin har senare ut­ byggts och kan nu taga emot 32 barn. Den 1 dec. firades föreningens 10- årsjubileum å Studentkåren. 225 per­ soner hade infunnit sig då ordf. Rune Johansson öppnade de inledande för­ handlingarna och gav en återblick på föreningens verksamhet. Han omtalade att man har planer på att ordna en pappersinsamling i likhet med vad som sker i Stockholm och på en del andra platser. Efter att ha verkat i barnkolonikom- mittén i 10 år avgick fru Hilma Jöns­ son och herr Allan Carlsson, och av­ tackades hjärtligt med blommor. Sedan övergick man till den festliga delen av kvällen, och den inleddes med ett vackert luciaspel där ett 40-tal ungdomar från Bjurslätts ungdoms­ gård medverkade. Kaffet med de soc­ kerfria lussekatterna och småkakorna smakade bra, de levande ljusen på borden, lucian med tärnor omgiven av älvor och tomtar, allt var som det skall på en lussefest. Det var stämningsfullt. Senare på kvällen gästade två av revyartisterna från Järntorgsteatern oss, det var Ann-Mari Holm och Sten Engborg som sketchade och sjöng, och det hela avslutades med en stunds dans. Lyckönskningstelegram från såväl lokalföreningar som från Riksförbun­ det anlände under kvällen. Rune. 31 Örnsköldsvik Vid ombudsman Bergströms besök i Örnsköldsvik i våras diskuterades vid mötet, som då hölls, bland annat kon­ takten mellan patienter och läkare. De närvarande läkarna påpekade att den stora arbetsbördan lägger hinder i vä­ gen för dem att vid konsultationerna ägna tillräcklig tid åt upplysningar om sockersjukan. Docent Rudebeck, som är chef för länslasarettets i Örnskölds­ vik medicinska avdelning, lovade emellertid välvilligt att ställa sig till förfogande för en frågeafton. Härvid skulle alla intresserade kunna få stäl­ la frågor om ?llt de önskade veta i samband med sockersjuka. Föreningen noterade tacksamt detta löfte och den 16 november ägde den­ na frågeafton rum. Med kännedom om de flesta människors ovilja att yttra sig inför ett auditorium var det uppenbart, att något livligare ställan­ de av frågor ej skulle kunna äga rum utan noggranna förberedelser. Styrelsen sände därför c:a en månad före mötet ut ett frågeformulär, där den sockersjuke fick meddela dels om han var intresserad av att närvara vid mötet och dels om han själv ville framställa sina frågor eller om styrel­ sen skulle åtaga sig detta. I det senare fallet skulle det givetvis ske utan an­ givande av frågeställarens namn. Vi­ dare skulle frågorna anges detaljerat på frågeformuläret. Till varje skrivel­ se bifogades frankerat kuvert med fär­ digskriven adress. Ett 70-tal formulär sändes ut till medlemmarna i lokalföreningen och andra personer med sockersjuka. Av dessa fick styrelsen 40 stycken i retur med ett 50-tal frågor. Av 35 personer utanför styrelsen önskade en enda själv framställa sina frågor! De insända frågorna indelades efter innehållet i 12 grupper, vilka kom att omfatta: 1. Ekonomiska hjälpmöjligheter. 2. Ärftlighet och familjebildning. 3. Sjukkasse- och försäkringsfrågor. 4. Körkortsfrågor. 5. Yrkesval. 6. Injektionsteknik. 7. Infektioner. 8. Insulinfrågor. 9. Sockret och alkoholen. 10. Dietfrågor. 11. Insulinkänningar. 12. Följdverkningar av sockersjuka. Då en del av svaren sammanfaller med den föreläsningskurs för socker­ sjuka, som hållits i Karlskrona och som tidigare refererats i Diabetes, skall något referat av dessa ej göras här. In­ tresset var emellertid mycket stort och över 70 personer hade infunnit sig. Sammanfattningsvis kan sägas att kvällen var mycket lärorik för de flesta av de närvarande. Speciellt vär­ defullt var att problemen på detta sätt togs upp från patientens synvinkel och blev ordentligt genomgångna. Om den stora uppskattningen av Docent Rude- becks medverkan vittnade även den kraftiga applåd, med vilken de när­ varande tackade honom vid mötets slut. Bertil Nycander. Nyhet för sockersjuka! “EJ C O-STRÖ“ Strösocker för Diabetiker eller andra som icke önska vanligt socker Efterfråga hos Eder handl. eller direkt av tillverkaren SC AN FARMA AB - Stockholm 7 Tel. 59 87 50 • 48 AB Boktryckerivara, Sthlm 1953